Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Nr 88.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående anslag
till en Sveriges utsädesförenings filial i mellersta Norrland;
given Stockholms slott den 10 mars 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

till understöd åt Sveriges utsädesförening för en filial i mellersta
Norrland å extra stat för år 1917 anvisa för filialens upprättande 1,500
kronor samt för uppehållande av verksamheten vid densamma 8,000
kronor eller tillsammans ett anslag av 9,500 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 74 höft. (Nr 88.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
mars 1916.

Närvarande:

Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde.

Då jag den 14 januari 1916 anmälde de utgiftsbehov, för vilkas
tillgodoseende jag ansåg anslag under nionde huvudtiteln för år 1917 böra
begäras i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag, meddelade
jag under punkten 39 i statsrådsprotokollet, att förslag inkommit angående
upprättande av en växtförädlingsanstalt för mellersta Norrland och
att utlåtande i ämnet infordrats från styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet men då ännu icke avgivits. Jag hemställde
därför allenast, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i
avbidan på den särskilda proposition angående anslag till en Sveriges
utsädesförenings filial i mellersta Norrland, som Kungl. Maj:t kunde komma
att avlåta till riksdagen, för detta ändamål å extra stat för år 1917
beräkna ett anslag av 9,500 kronor. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet härmed.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

Sedan om förmälda utlåtande från centralanstaltens styrelse numera
inkommit, anhåller jag att få framlägga detta iirende till Kungl. Maj:ts
prövning.

Vid 1914 års första riksdag föreslogo i eu inom andra kammaren
väckt motion herrar A. J. Wedin och P. E. Hedström, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning om att Kungl. Maj:t
måtte utreda nödvändigheten av en växtförädlingsanstalt i Norrland
och var den borde förläggas m. in. samt till riksdagen göra de framställningar,
som kunde av utredningen visa sig påkallade. På grund
av riksdagens upplösning hann denna motion icke att behandlas.

Vid den senare riksdagen samma år förnyade herr Wedin motionen
med en oväsentlig jämkning i klämmen och under hänvisning till den
förra motionens motivering. Jordbruksutskottet lämnade i utlåtande
häröver (nr 125) sitt fulla erkännande åt betydelsen av en rationellt
bedriven växtförädlingsverksamhet, men förklarade sig — efter erinran
om Sveriges utsädesförenings filialer vid Ultima och i Luleå, om kemiskväxtbiologiska
anstalten i Norrbottens län och om centralanstaltens för
försöksväsendet på jordbruksområdet lokala försök i olika landsdelar —
anse, att, även om med hänsyn till Norrlands stora areal behov skulle föreligga
av en utvidgad och till sydligare Norrland förlagd växtförädlingsanstalt,
detta i allt fäll utgjorde ett intresse, som det i första hand
borde tillkomma utsädesföreningen att tillgodose. Denna förening syntes
nämligen i vida högre grad än någon annan vara skickad att fullfölja och
utveckla växtförädlingsarbetet, vare sig det gällde Norrland eller andra
delar av vårt land. Sedan föreningen numera erhållit väsentligen ökat
bidrag av statsmedel, borde det enligt utskottets mening också med
skäl kunna förväntas, att densamma skulle komma att betydligt utvidga
sin verksamhet i såväl mellersta som norra Sverige, vilka landsändar
dittills icke av föreningen njutit den omvårdnad, som kommit södra
Sverige till del. Utskottet förklarade sig därför icke kunna ansluta sig
till motionärens förslag om anordnande genom statens försorg av en
särskild växtförädlingsanstalt i Norrland samt framhöll, att, enär utsädesföreningen
på senaste tid genom ökat inflytande från statens sida mer
och mer erhållit karaktären av statsinstitution, det jämväl ur statsekonomisk
synpunkt skulle vara en mindre välbetänkt åtgärd att, såsom
motionären tänkt sig, vid sidan av denna institution inrätta en särskild
statsinstitution med huvudsakligen enahanda uppgifter. Utskottet hemställde
fördenskull, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksdag ärna
år 1914.

Framställningar
från
hushållningssällskapens

förvaltnings*
utskott.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Denna hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren
för sin del beslöt, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, på vad sätt behovet av en växtförädlingsanstalt
i mellersta Norrland kunde tillgodoses samt om framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Genom kamrarnas skiljaktiga beslut både alltså frågan förfallit.

I särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t från de fyra sydligare norrländska
länen bar denna fråga därefter framlagts för Kungl. Maj:t.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
sålunda i skrivelse den 9 oktober 1914 gjort hemställan i noggrann
överensstämmelse med andra kammarens ovannämnda beslut.

I skrivelse den 6 november 1914 bar Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott gjort enahanda hemställan, dock med uttryckligt
angivande att anstalten borde vara en fristående växtförädlingsanstalt
för mellersta Norrland.

Jämväl Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har i skrivelse den 7 januari 1915 gjort hemställan i enlighet med andra
kammarens beslut. Utskottet har anfört, att orsaken till att ej vidare
resultat vunnits för Norrland av det synnerligen värdefulla, statsunderstödda
växtförädlingsarbetet vid Svalöv torde bero på det stora avståndet
och personalens i följd därav lätt förstådda obekantskap med norrländska
behov och förhållanden och därav föranledda mindre intresse därför.
Norrland vore dock lika mycket som södra Sverige i behov av den
hjälp, vetenskapen genom detta sitt arbete kunde giva, och det borde
vara självklart, att ett verkligt framgångsrikt och för Norrland fullt
gagneligt förädlingsarbete endast kunde ske inom dess egna gränser.
Lika litet som Sydsverige skulle anse sig fullt betjänat av en växtförädlingsanstalt
i södra Tyskland, lika litet kunde det på samma avstånd
från Svalöv liggande mellersta Norrland anse sig fullt betjänat av Svalövsanstalten.
Den erforderliga anstalten borde helst vara en självständigsådan.

Slutligen har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i skrivelse den 9 mars 1915 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes
vidtaga erforderliga åtgärder för att behovet av en växtförädlingsanstalt
i Norrland snarast möjligt måtte bliva tillgodosett. De i denna del av
landet brukliga och användbara sädesslagen, sexradigt korn och havre,
ävensom rotfrukts- och gräs frö samt icke minst för Norrland lämpade
baljväxter behövde förbättras och renas för erhållande av bättre konstans.
Den växtbiologiska anstalten i Norrbottens län arbetade, oaktat

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88. 5

sitt namn, icke alls med verklig växtförädling utan såsom kemisk station
och med försöksverksamhet i likhet med den, som i andra län
bedreves under centralanstalten i Stockholm, och på dessa områden hade
den utövat en högst förtjänstfull verksamhet. Sistnämnda anstalt absorberade
till större delen den arbetskraft, som Svalövsombudet i Norrbotten
skulle nedlägga på växtförädling. Vid Svalövstilialen i Norrbotten
hade under år 1912 avlöningarna uppgått till blott 2,500 kronor
och kostnaden för försöksverksamheten till ej fullt 700 kronor. Motsvarande
siffror för Ultunafilialen vore 4,000 och 2,440 kronor. Dessa
siffror talade mer än ord. Om därtill erinrades, att föreståndaren för
Svalövsfilialen tjänstgjorde såsom förste assistent vid kemiska stationen
i Luleå och som sådan hade att utföra så gott som allt laboratoriearbete
för densamma, vore det uppenbart, att det egentliga växtförädlingsarbetet
måste bliva synnerligen mycket tillbakasatt. Något arbete
på den vetenskapliga eller praktiska växtförädlingen nedlades icke vid
denna anstalt. Då nu riksdagens uppmärksamhet blivit fäst på nödvändigheten
och nyttan av en växtförädlingsanstalt i Norrland, såge
förvaltningsutskottet med fruktan, att övre Norrlands stora behov i
berörda hänseende skulle kunna komma att nästan förbises, i tanke att
det redan vore tillfredsställt. Utskottet ansåge nämligen, att Norrland
för närvarande saknade någon anstalt för växtförädling, nämligen en
sådan, som vore rustad för självständig verksamhet och för uppsökandet
av utgångsmaterial för fortsatt förädling inom Norrlands egna
landamären och icke blott sysslade med material, som komme från
sydliga trakter. Förvaltningsutskottet ville alltså på det livligaste tillstyrka,
att en växtförädlingsanstalt måtte anläggas i Norrland, men ville
därvid på det kraftigaste framhålla, att den icke borde benämnas »mellersta);
eller »nedre» Norrlands till skillnad från någon, som redan skulle
vara befintlig i övre Norrland, utan att den komme att bliva Norrlands
enda och därför borde placeras på den breddgrad, där Norrlands klimat
och korta, men växtkraftiga sommar gjorde sig fullt gällande på växtlivets
utveckling. Såsom plats förordades därför norra Ångermanland
eller södra delen av Västerbotten. Det syntes nödvändigt, att anstalten
erhölle sin särskilda styrelse och självständig stat, utan att dock samarbetet
med Svalöv därigenom hämmades.

Dessa framställningar remitterades till lantbruksstyrelsen, som anmodade
styrelsen för Sveriges utsädesförening att avgiva yttrande över
desamma.

Styrelsen för
Sveriges utsädes
förening.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

Sistnämnda styrelse har i detta hänseende anfört i huvudsak
följande:

»Utgångspunkten för dessa framställningar, som nu påkallat det allmännas
uppmärksamhet för denna angelägenhet, är en hänvisning till de påtagliga fördelar,
som sydligare landsdelars jordbruk tillförts genom förädlingsarbetet på Svalöv, men
som däremot ej ännu kunnat komma det norrländska jordbruket till godo. Med
stöd av den gamla uppfattningen, att en växtförädlare ej med sitt arbete skulle
kunna tillgodose andra förhållanden än sådana, som särskilt vad klimatet beträffar
vore möjligast likställda med hans egen orts, drager man härav den slutsatsen, att
endast en till dessa samma landsdelar förlagd självständig anstalt skulle vara i
stånd att råda hot för det anförda missförhållandet.

Att nu närmare ingå på ett bemötande av detta betraktelsesätt torde vara
överflödigt, sedan den snart trettiåriga erfarenheten från utsädesföreningens verksamhet
på Svalöv visat, dels vilka ökade möjligheter som en koncentrering av tillgångar
och arbetskrafter på ett enda ställe kan åstadkomma och dels hurusom
därifrån kunnat utgå sorter, som i ena fallet väl fyllt sin plats i mellersta Sveriges
provinser eller ända upp till Dalarna och Hälsingland och i andra fall blivit högt
uppskattade i åtskilliga främmande, även sydligare länder.

A andra sidan är det emellertid tydligt och har redan från verksamhetens
första år ständigt framhållits från Svalöv, att för förädlingsarbetets tillämpning,
för anvisande åt varje sort av dess rätta utbredningsområde, oavvisligen fordras
direkta försök inom de olika distrikt, vilkas behov av nytt odlingsmaterial det gäller
att fylla.

Också är det tydligen från saknaden av tillräckligt antal dylika försök inom
det omhandlade området, som man till väsentlig del har att härleda den överklagade
ringa andelen för södra Norrlands vidkommande i Svalövsarbetets resultat.
Detta har dock icke berott på likgiltighet från föreningens sida utan fastmera på
de ekonomiska svårigheter, som allt hittills ställt sig i vägen för ett fullt tillgodogörande
av föreliggande möjligheter av olika slag, bland annat just upprättandet
av nödigt antal fasta försöksstationer och önskvärd utveckling av de två, som
funnits. Det har då ej kunnat undvikas, att de närmast liggande uppgifterna och
de viktigaste produktionsdistrikten tills vidare företrädesvis blivit beaktade.

Huru härmed rätteligen förhåller sig, torde bäst framgå av en kort översikt
av den lokala försöksverksamhetens utveckling i utsädesföreningens verksamhet.

Under första tiden, intill början av 1890-talet, tog föreningen för sagda
ändamål sin tillflykt till spridda försök på enskilda gårdar i olika län ända upp
till Norrbotten. Utgången härav blev dock den man kunnat förutse, när ständiga
platsombyten, saknaden av lämpliga magasineringslokaler, av redskap för tröskning,
vågning etc. måste tagas med i räkningen, allt felkällor, med vilka lokala fältförsök
i regel hava att kämpa. Behovet av fasta försök, om också färre till antalet, och
ännu bättre av någon filial med egen, sakkunnig personal och ändamålsenlig utrustning
framträdde härigenom snart med bjudande nödvändighet. Denna angelägenhet
har också alltsedan ansetts såsom en av de viktigaste, då det gällt verksamhetens
utveckling till ökat gagn för det praktiska jordbruket allt längre uppåt
landet.

Så länge föreningens tillgångar endast med knapp nöd kunde uppehålla de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

löpande arbetena vid liuvudstationen, kunde dock ingenting göras därvid. Med sä
mycket större intresse omfattades därför sammanslagningen mod Mellersta Sveriges
utsädesförening, som år 1894 tillförde föreningen en i full verksamhet stadd filial
vid Örebro. Då särdeles förmånliga villkor och åtskilliga praktiska fördelar snart
erbjödos från lantbruksinstitutet vid Ultuna, flyttades filialen år 1897 dit och har
där alltsedan trots begränsade medel utvecklat sig till ökat gagn såväl för föreningens
egen verksamhet som för jordbruket i Mälardalen och landskapen närmast
däromkring.

Nästa filial upprättades först 1906 och då i Luleå. Dennas förläggning så
långt norrut såväl som dess tillkomst över huvud vid denna tidpunkt betingades
uteslutande av det särskilda intresse för saken och det tillmötesgående, som visades
av kemisk-växtbiologiska anstalten, hos vilken föreningen sedan åtskilliga år haft
en del smärre försök förlagda. Naturligast hade ju annars varit, att den andra
filialen i ordningen förlagts på mindre avstånd från Ultuna och med uppgiften att
tillgodose de något nordligare men ännu i avsevärt omfång sädesproducerande landskapen.
Därtill saknades dock medel, och de förhandlingar i detta syfte, som
ändock upptogos, ledde ej till något resultat. Det var nämligen tydligt, att en
sådan filial skulle draga jämförelsevis stora kostnader på grund av de starkt växlande
jordmåns- och odlingsförhållanden, som mötte i dessa trakter. Detta gjorde
också, att, då föreningen år 1911 beslöt ingå till Kungl. Maj:t med underdånig anhållan
om väsentligen ökade anslag, man ännu ej vågade fullfölja tanken på denna
filial utan begränsade sina anspråk till de två då av behovet än starkare_.påkallade
stationerna för södra Sveriges näst Skåne viktigaste spannmålsdistrikt, Öster- och
Västergötland. Dessa stationer kunde nämligen åstadkommas för vida lägre kostnad.
På detta sätt förblev emellertid södra Norrland fortfarande i saknad av egen filial
av den svenska växtförädlingen.

Lika naturligt låter sig bristen på lokala smärre försök inom området förklaras.
Sedan utsädesföreningens första, ovan nämnda, sortförsök i olika landsdelar
nedlagts, dröjde det ända in på 1900-talet, innan dylika åter upptogos, och då
under helt andra förutsättningar. Föreningen hade nu ett helt sortiment av egna
nya sorter med för var och en väl utpräglade egenskaper och därför även mera
begränsad användning. Det blev alltså nu nödvändigt att vid sidan av den enda
filialen, vars utslag visat sig gälla blott för vissa områden, söka få till stånd ett
antal över olika landsdelar spridda försök med de mera lovande sorterna, var sort
för sig, s. k. specialförsök. Tack vare hushållningssällskapens välvilliga medverkan
tog detta arbete snart en stor utsträckning, från 21 försök 1904 till 158 år 1907.
Häri medräknas då även ett mindre antal fullständigare försök med flera sorter
samtidigt, ordnade dels direkt från Svalöv dels från Ultunafilialen. Från och med
1908 har förmedlingen av detta samarbete med hushållningssällskapen övertagits av
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Bland de erbjudna sorterna
hava åtminstone från år 1909—1910 ingått även sådana, som avsett södra och
mellersta Norrland och även faktiskt lämnat lovande resultat därstädes. Antalet
försöksgårdar, som i Dalarna och Norrland (utom Norrbotten) år 1907 utgjorde ej
mindre än 33 stycken, varav 4 i Jämtlands och 6 i Västernorrlands län, sjönk
därefter efter hand till 17 år 1910 (ännu 3 i vartdera av nyssnämnda län) och 11
år 1914, varav intet i de nämnda länen men 6 i Västerbotten. Samtliga dessa
försök i Jämtland och Västernorrland voro emellertid ordnade direkt på föreningens

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

eget initiativ. Då anmälningarna till försöks anställande annars här skola göras
av hushållningssällskapen själva genom centralanstalten, kan utsädesföreningen
sålunda ej göras ensam ansvarig för den påpekade luckan för mellersta Norrland
i dessa lokala försök.''

Vid sidan av dessa ekonomiska och administrativa hinder för en fruktbringande
försöksverksamhet i Norrland har man emellertid haft att räkna även med
andra. Ett av dessa har legat i bristen på ett utgångsmaterial, som kunde ställa
i utsikt ernåendet av för dessa landsdelar lämpade avkastningsrikare nya sorter.
De första fordringar, som i detta fall böra ställas på ett sådant, avse ju hastig
utveckling med tidig mognad och oömhet för ett hårt klimats tvära växlingar.
Tillräckligt tidiga sorter ha vi av t. ex. sexradskorn lyckats uppdraga t. o. m.
av skånska stammar, men dessa ha då brustit i andra avseenden. Klart är däremot,
att dessa fordringar bäst motsvaras endast av Norrlands egna gamla lantsorter.
ehuru.] dessa å andra sidan lämna föga utsikt till högre avkastning, framstående
kvalitet och andra värdebestämmande egenskaper. Ju längre man kommer mot
norr, desto] mindre i denna! väg får man nämligen att välja på och desto långsammare
och osäkrare måste därför förädlingsarbetet bliva. Av de åtta år, som
verksamheten hittills fortgått vid Luleå, har man således ej heller haft rätt att
påräkna annat än förberedande resultat, så mycket mindre som mer än ett av
dessa års försök gått förlorade på grund av klimatets vanskligheter. Hade utsädesföreningen
däremot under lika lång tid ägt förmånen av en fast försöksstation eller
filial något längre söderut, där sydligare Norrlands odlingsmaterial kunnat underkastas
ingående prövning och urval vid sidan av andra redan färdiga, nog tidigt
mognande förädlingsprodukter, torde säkerligen redan i denna stund mera hava
varit vunnet. Både av sexradskorn, ärter och vallväxter finnes här tydligen mycket
att taga vara på.

A andra sidan hava särskilt för havrens vidkommande först på senare tid
öppnat sig möjligheter, som man ej tidigare kunnat räkna med och som nu göra
ett snart ordnande av Norrlands försöksväsen synnerligen önskvärt och även lovande.
Den'' senare'', tidens märkliga framsteg i korsningsförfarandets teori och praktik har
nämligen särskilt för nämnda sädesslag visat sig till en viss grad medgiva en kombination
av de högnordiska stammarnas stora tidighet med senare mognande förädlingsprodukters
framstående egenskaper i andra avseenden. Hela serier av dylikt
lovande korsningsmaterial finnas redan färdiga till prövning och bedömning under
de norrländska klimatiska förhållanden, för vilka de avsetts. Mera härom nedan.

Dock kan med fullt skäl sägas, att utsädesföreningen, trots detta ofrivilliga
uppskov i det direkta arbetet inom ett så stort och viktigt distrikt, ingalunda
lämnat dettas behov och intressen å sido. Så snart det efter några års erfarenheter
vid Luleåfilialen blivit tydligt, att sädesodling till mogen skörd därstädes var
så vansklig goch osäker, att arbetet för foderväxtodlingens höjande snarast borde
bliva huvudsak vid denna arbetsplats, framträdde helt osökt den frågan, huru långt
söderut dessa samma förhållanden kunde anses vara rådande och var nordgränsen
för en någorlunda lönande spannmålsproduktion således strängt taget borde dragas.
Detta spörsmål står visserligen fortfarande öppet, men givetvis har det ansenligt
skärpt intresset för just mellersta Norrlands jordbruksförhållanden. En annan härmed
sammanhängande fråga var den, om ej dessa landsdelar vore ägnade att
övertaga fröproduktionen av de nya vallväxtsorter för även de nordligaste länen,

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88. ''.)

som efter liand kunde uppdragas vid Luleåfilialen. För att söka vinna klarhet i
dessa båda viktiga förutsättningar för utsädesföreningens fortsatta arbete för Norrlands
jordbruk var det som föreståndaren för Luleåfilialen, dr Ulander, år 1911
utsändes på en studieresa genom några av Ångermanlands och Medelpads företrädesvis
sädesodlande och fröproducerande trakter. Resultatet härav föreligger i
hans berättelse, som torde få anses lämna en god inblick i mellersta Norrlands
stora utvecklingsmöjligheter på växtodlingens område och därmed givna behov av
en modern försöksverksamhet.

Närmast med anledning härav uppgjordes också avtal om fasta försök såväl
som förökningar (till att börja med av den redan då färdiga förädlade dalahavren)
på hushållningssällskapets i Västernorrland egendom Nordvik vid Ångermanälvens
mynning. Genom föreståndarens snart därefter inträffade död gick detta dock tills
vidare om intet.

Under tiden hade i den ansökan om ökat statsanslag, som slutligen avgjordes
av 1913 års riksdag, medtagits dels 500 kronors ökning i driftkostnaderna för
Luleåfilialen och dels 500 kronor till utvidgade lokala försök i sydligare Norrland.
och genom nyligen fattade beslut har styrelsen ytterligare av de genom det nya
avtalet med utsädesbolaget ökade inkomsterna anvisat 1,600 kronor till arbetena i
Norrland, varav fast per år 500 kronor på arbets- och 500 kronor på lönekontot
i Jjuleå samt vidare för en gång 350 kronor till dränering av försöksfält därstädes,
150 kronor för studieresa till Svalöv och 100 kronor för uppvisande vid den planlagda
utställningen i Örnsköldsvik av det material, som redan nu kan anses lovande
för mellersta Norrland. Under år 1914 har också ett rätt stort försök återigen
varit utlagt vid Bollnäs i Ljusnans dalgång liksom tidigare såväl där som på det
nämnda Nordvik och på Forsse gård nära Långsele.

Slutligen hade styrelsen redan hösten år 1914 satt i gång en utredning av
de åtgärder och kostnader, som anläggandet av denna länge avsedda filial för
mellersta Norrland skulle taga i anspråk, detta bl. a. till jämförelse med det
belopp, den ännu ej organiserade Skaraborgsfilialen kommer att kräva. I samband
härmed har t. o. m. redan med Björkå aktiebolag träffats ett förberedande avtal
om villkoren för en eventuell filials förläggande till Holms säteri nära Sollefteå,
varom mera nedan.

Det är således ganska vittgående förberedelser, som utsädesföreningen redan
hittills utfört med tanke på mellersta Norrlands speciella behov av lantbruksväxter
och den uppgift att se dessa ytterligare till godo, som möjligen skulle kunna bli
föreningen anvisad. Ställningen är i själva verket sådan, att allt nu ligger färdigt
för en sådan verksamhet, som av utsädesföreningen med stor tillfredsställelse skulle
upptagas, blott den ekonomiska sidan av saken kunde ordnas. Det samlade beloppet
av föreningens inkomster i anslag och på annan väg är visserligen betydande, men
genom de vid anslagen bundna och nyligen av särskild utredning, lantbruksstyrelsen,
Kungl. Maj:t och riksdagen grundligt prövade åtagandena är allt detta fullständigt
fastlåst för löpande arbetsserier och kan ej utan betänkliga rubbningar i den enhetliga
verksamheten uppdelas efter någon ny plan. Utsädesföreningen ser sig därför
nödsakad att göra ett vidare fullföljande av dessa arbeten och alldeles särskilt ett
eventuellt anläggande av en ny filial för mellersta Norrland beroende av beviljandet
av ytterligare anslag, motsvarande de härför nödiga kostnaderna.

Beträffande återigen förslaget, att till övertagande av ifrågavarande försöksBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 74 käft. (Nr 88). 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

och förädlingsarbete skulle grundas en helt ny, fristående anstalt, anser sig styrelsen,
efter vad som redan ovan anförts, kunna fatta sig helt kort. Varken ur
ekonomisk eller facklig synpunkt kan en sådan ny organisation här anses påkallad,
då utsädesföreningens verksamhet redan förut med stöd av statsanslag omfattar
hela landet och därtill, som vi sett, på förhand efter bästa förmåga förberett sig
även för just denna uppgift. Föreningen förfogar därjämte över nödig erfarenhet,
tränad arbetskraft, speciellt lämpligt arbetsmaterial m. m., vilket först så småningom
efter lång tidsutdrägt och mot dryga lärpengar torde kunna åstadkommas av ett
nytt företag. För övrigt tillåter sig styrelsen hänvisa till jordbruksutskottets vid
1914 års senare riksdag utlåtande i frågan såväl som till flertalet av de yttranden,
som framkommo under diskussionen i andra kammaren, vilka obetingat förordade
föreningens övertagande av det ifrågavarande arbetet såsom den enda och rätta
lösningen av det, som det ville synas, fullt berättigade kravet på en utsträckningav
växtförädlingen till ofta nämnda landsdelar.

Såsom ytterligare belysande för lämpligheten av detta nya arbetes förläggande
just till de av motionärerna föreslagna trakterna torde slutligen i detta
sammanhang böra framhållas ännu en synpunkt. Gäller det som en allmän regel,
att resultaten av tillämpande lokala försök, även sortprövningar, ej kunna tillerkännas
vitsord för annat än förhållanden, som ganska nära stämma överens med
försöksortens, så påkallar framför allt det vidsträckta Norrland med sina stora
växlingar i klimat och jordmån uppmärksamhet för hit hörande förhållanden. Av
utsädesföreningens försök har redan för länge sedan framgått, å ena sidan att
erfarenheterna från Ultunafilialen ha sin tillämpning närmast blott för Mälardalen
och möjligen det övriga Svealand samt delvis för Gästrikland och Hälsingland, samt
å den andra att arbetet vid Luleå, åtminstone vad stråsäden beträffar, blir vägledande
endast för Norrbotten och möjligen för längre in i landet liggande distrikt
söderut. Det övriga södra och mellersta Norrland jämte den därmed i viss mån
likställda kuststräckan ända upp till Umeå och Skellefteå intager däremot en särställning,
som enligt väl lokaliserade norrländska sakkunnigas åsikt skulle kunna
rätt tillgodoses endast genom en försöksverksamhet, som oförlades ett stycke upp
åt någon av de större sydligare älvdalarna, Ljungans eller Angermanälvens.

Då återstår emellertid ännu Jämtland såsom ett till geologisk formation och
klimat så väl skilt område, att det för sin del påkallar egna försök. Det står
visserligen i areal långt tillbaka för det nyss nämnda området men besitter i stället
i sin rika jordmån så mycket större utvecklingsmöjligheter på jordbrukets område.
Arbetet därstädes torde dock bliva mindre omfattande och mycket väl kunna ordnas
och ledas från den för det större området avsedda stationen, vilken man därför
från början bör inrätta för en sådan kombinerad verksamhet. Visserligen kräver
detta ökade kostnader men torde för övrigt mycket väl utan störande återverkan
låta sig genomföras, då ju tiderna för sådd och skörd m. m. i de båda distrikten
ställa sig avsevärt olika.

Under den förutsättningen att Sveriges utsädesförening således möjligen kan
få sig den uppgiften förelagd att med särskilt offentligt understöd anlägga och driva
en sådan dubbelfilial för mellersta Norrland och Jämtland, anser styrelsen sig redan
nu böra framlägga följande översikt av de kostnader, som må anses nödiga under
förutsättning av en sådan organisation.

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 88. I I

Avgörande för detta spörsmål är i första hand den arbetsordning, som bär
bör bliva gällande. Denna skulle omfatta:

l:o) Fortsättning av iakttagelserna över dessa landsdelars särskilda behov ar
nytt odling smaterial samt av där rådande växtbetingelser och odlingsmöjligheter.
Härtill fordras flitig beröring med de praktiska lantmännen samt besök inom områdets
olika delar.

2:o) Fasta jämförande försök vid sidan av de redan på stället odlade sädena
med dels sådana redan färdiga nya sorter, som kunna antagas passa för de givna
förhållandena, och dels sådana, som efter hand framgå ur förädlingen. Ett sådant
försök bör fortgå i Ångermanland och ett mindre i Jämtland. Erfarenheten från
ITltuna har emellertid lärt, att de härmed avsedda pålitliga utslagen ej stå att ernå
på annat sätt, än att dessa mångåriga sortprövningar liksom från första början på
Svalöv få ingå i något större, väl skött jordbruk, där varje växtart kan få den
rätta platsen i cirkulationen och således nå normal utveckling. För att tillräckligt
stora, jämna och ensartade stycken härtill skola kunna uttagas ur de olika skiftena,
få dessa då ej vara för små, vilket åter förutsätter en så pass omfångsrik egendom,
att det blir förenat med stora vanskligheter, att fä detta villkor uppfyllt i Norrland.
Särdeles lyckligt är det under sådana omständigheter, att det redan nämnda avtalet
med Norrlands enda säteri, Holm, kunnat komma till stånd. Däri bestämmes
sålunda, att viss ersättning — liksom på Ultuna 200 kronor pr hektar för höstsäd
och 150 kronor pr hektar för vårsäd — betalas för de årligen uttagna, fullt beredda,
gödslade och till sådd färdiga försöksarealerna. Inom avlägsnare eller mera avvikande
områden måste dessutom här som i Norrbotten ordnas större eller mindre lokala
sortförsök att utföras och tillses av assistenten. Här tillkomma således rätt dryga
resekostnader.

Ö:o) Lokal förädling. På senare tiden hava föreningens filialer i allt större
utsträckning kunnat övertaga även en viktig del av själva sortuppdragningen, detta
särskilt beträffande lantsorternas tillgodogörande och korsningarna. Den första
bearbetningen av det från de senare genom upprepad klyvning framgående rika
materialet, för vilken fordras ett stort antal nummer på fältet, mycken arbetskraft,
rikligt utrymme inomhus o. s. v., har hittills utförts vid huvudanstalten på Svalöv.
Då härav framgått en eller annan serie, som synts lova praktiska resultat under
vissa förutsättningar, har däremot denna översänts till vederbörande filial för fortsatt
urval samt bearbetning och grundlig prövning av slutprodukterna. Dylika
arbeten pågå redan vid samtliga filialer, bl. a. i Luleå med två korsningar mellan
ligowohavre å ena och dels nordlands- dels nordfinsk svarthavre å andra sidan.
Båda dessa böra nu ingå även i den nya filialens under andra klimatiska förhållanden
förlagda arbete. Redo är även en intressant och lovande korsning mellan gullregnsoch
dalahavre, från början utförd just med tanke på södra Norrland. Vidare föreligger
en hel serie nya sexradskorn, uppdragna på Svalöv av gamla dalasorter, och
som vänta på den allena avgörande prövningen inom de landsdelar, för vilka de
närmast passa och avsetts. Dessutom förestår här ett betydelsefullt studium av
och urval ur det rika, nya fodergräsmaterial, som står till förfogande i Luleå. Ett
annat viktigt arbete blir klöverförädling på basis av Västernorrlands värdefulla
stammar samt ej minst förädlingen av Jämtlands och det övriga Norrlands intressanta
foderärter, vilka endast under där varande förhållanden kunna rätt bedömas.

4:o) Förökning av för området passande nya sorter. Materialet härtill lämnas

Hushållnings sällskapens ombud.

12 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

under föreningens kontroll av utsädesbolaget, som jämväl ordnar själva odlingen
och avsättningen, varemot tillsyn och inspektion därav tillkomma filialen. Färdiga
att på detta sätt göras till godo är o redan bl. a. den svarta björnhavren samt eu
annan lovande, mycket tidig havresort, den vita förädlade dalahavren samt nya,
vid Luleå uppdragna sexradskorn med något mindre hastig utveckling men kvantitativt
och kvalitativt förbättrad avkastningsförmåga.

Såvitt förhållandena det kunna medgiva, böra dessa arbetsgrenar fortgå parallellt
i Västernorrland och Jämtland.

För uppehållande av dessa arbeten torde, för så vitt erfarenheterna från U1-tuna och Luleå giva vid handen, kunna beräknas följande årliga utgiftsstat:

Föreståndarens lön........................................................................................ kronor 3 500

Arbetskostnader på två stationer (1,800 + 1,200 kronor) .................... » 3’000

Ersättning för jord till försök på två stationer (cirka 6 hektar) ........ » l’()00

Resor mellan huvudstationema................................................................... » 300

Lokala försök med resor ............................................................................ » 500

Hyror .................................................................................................» 300

Utsäden och konstgödsel ........................................................................... » 100

Frakter och körslor, porto och telefoner ................................................ » 300

Skrivmaterialier, påsar, etiketter, inventariers underhåll .................... » 200

Summa kronor 9,200.

Att dessa omkostnader ställa sig relativt högt i jämförelse med t. ex. Ultunafilialens,
har sin naturliga grund dels i de genomgående högre prisen i Norrland
och dels i filialens förläggande till landsbygden, vilket ju medför många vanskligheter.
Obestridligt torde dock vara, att denna samma verksamhet, om den lädes i
händerna på en helt ny och självständig organisation, skulle draga högst avsevärt
större utgifter.»

Sedermera har utsädesföreningens styrelse på av lantbruksstyrelsen
given anledning överlämnat beräkning över storleken av det anslag,
vilket för en gång skulle erfordras till anskaffande av de för en filial
i mellersta Norrland med underavdelning i Jämtland nödiga inventarier,
vilken beräkning slutar på ett belopp av 2,100 kronor.

På begäran av lantbruksstyrelsen hava därjämte hushållningssällskapens
år 1915 församlade ombud avgivit yttrande i frågan och
därvid, under vitsordande av betydelsen för mellersta Norrland av eu
utsträckt växtodling, såsom sin mening uttalat, att för tillgodoseendet av
detta behov en helt ny organisation varken ur facklig eller ur ekonomisk
synpunkt kunde anses påkallad. Enär Sveriges utsädesförenings verksamhet
med stöd av statsanslag omfattade hela landet samt föreningen,
såsom i dess skrivelse till lantbruksstyrelsen närmare angivits, efter
bästa förmåga även förberett sig att upprätta en filial för mellersta
Norrlands vidkommande, syntes det ombuden, att den bästa lösningen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

av frågan vore, att den föreslagna anstalten korame att upprättas såsom
en filial under Sveriges utsädesförening.

För egen del har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 10 december
1915 anfört följande:

»Det arbete, Sveriges utsädesförening under en följd av år nedlagt på våra
kulturväxters förädling, har för lantbruket särskilt inom mellersta och södra delarna
av vårt land visat sig vara av stor betydelse. För dessa landsdelar lämpliga nya
sorter hava, uppdragna å Svalöv, blivit allmänt spridda, tack vare dem hava säkrare
och rikare skördar där kunnat inhöstas och därmed har ock växtodling och vad
med densamma står i samband där blivit föremål för allt livligare intresse.

Av de sålunda vunna fördelarna kunna de nordligare landsdelarna icke sägas
i önskvärd utsträckning hava kommit i åtnjutande. Erfarenheten har nämligen
visat, att stammar av såväl sädesslag som vallväxter, vilka vid odling på Svalöv
synts hava förutsättningar för att lämpa sig för norra Sverige, vid odling därstädes
icke alltid motsvarat förväntningarna, liksom förhållandet ofta kan vara det motsatta
eller att i norra Sverige rikt givande motståndskraftiga och värdefulla stammar,
som för ytterligare förädling eller annan undersökning blivit odlade å Svalöv, av
olika anledningar befunnits för odling i södra Sverige mer eller mindre värdelösa.
Den sålunda vunna erfarenheten synes lantbruksstyrelsen oavvisligen mana till att
åtgärder från statsmakternas sida bliva vidtagna för att i större omfattning än nu
är fallet sätta det norrländska lantbruket i tillfälle att på växtodlingens område
vinna samma fördelar, som i så rikt mått kommit lantbruket i södra och mellersta
Sverige till del. Kravet härpå synes lantbruksstyrelsen så mycket mera beaktansvärt,
som det arbete på utökning av vår inhemska sädes- och foderproduktion,
vilket på grund av nu rådande förhållanden allt tydligare kommit att framstå såsom
en oavvislig nödvändighet, i så måtto har större förutsättningar att i de nordliga
landsdelarna medföra mera märkbara resultat, som på nu ifrågavarande område
jämförelsevis litet blivit där uträttat, oaktat mycket tvivelsutan där står att vinna.

Beträffande den väg man har att gå för att nå här åsyftade mål, torde delade
meningar icke behöva råda. Skall en för förhållandena i mellersta Norrland avpassad
växtförädling åstadkommas, synes det vara nödvändigt, att det huvudsakliga
och för slutresultatet avgörande arbetet utföres vid en till lämplig plats inom ifrågavarande
landsdel förlagd anstalt. Först då fråga blir om anstaltens organisation,
huruvida densamma skall upprättas fristående eller såsom en filial under Sveriges
utsädesförening, kunna olika meningar göra sig gällande.

En nödvändig förutsättning för att en dylik anstalt skall kunna så framgångsrikt
som möjligt fylla sin uppgift synes lantbruksstyrelsen vara, att den står i oavbruten
och livligaste förbindelse med Svalövsinstitutionen. Det är på där vunnen
erfarenhet angående olika arbetsmetoder m. m. den helt och uteslutande skall bygga
sin verksamhet; en avsevärd del av sitt utgångsmaterial bör den därifrån kunna
erhålla och av det arbete i övrigt, som utföres å Svalöv, bör anstalten vara i tillfälle
att draga all den nytta, som förhållandena kunna medgiva. Enligt lantbruksstyrelsens
mening torde detta kunna åstadkommas endast genom att anstalten upprättas
såsom en filial till Sveriges utsädesförening; härför talar ock den omständig -

Lantbruksstyr
elsen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88.

heten, att den intima samverkan, som sålunda kommer till stånd mellan de båda
anstalterna, verkar fruktbärande även på Svalövsinstitutionens arbeten icke minst
genom den ökade erfarenhet, som tillföres densamma, och de tillfällen, som sålunda
erbjudas att få en hel del viktigare förädlingsspörsmål mera mångsidigt och fullständigare
utredda och besvarade. Även utsädesföreningens båda filialer vid Ultuna
och i Luleå kunna på samma sätt i vida större utsträckning draga fördel av den
nya anstalten såsom filial till föreningen än såsom fristående anstalt, vartill ytterligare
kommer, att den såsom sådan skulle — utan att nyttan av densamma bleve
större — komma att kräva väsentligt högre statsanslag.

Om lantbruksstyrelsen sålunda till alla delar ansluter sig till den uppfattning
i nu ifrågavarande hänseende, som styrelsen för Sveriges utsädesförening i sin skrivelse
i ärendet uttalat, ställer sig lantbruksstyrelsen däremot tveksam rörande lämpligheten
av att, såsom styrelsen föreslår, anordna anstalten såsom en dubbelfilial för mellersta
Norrland och Jämtland. Om i enlighet med styrelsens förslag den ena av anstaltens
stationer förlägges till Holms säteri i närheten av Långsele järnvägsstation i Väster -norrlands län, vilken plats synes lantbruksstyrelsen vara lämplig och från flera synpunkter
väl vald, och den andra å någon centralt belägen ort i Jämtland, komma,
enligt vad lantbruksstyrelsen vid närmare undersökning funnit, tiderna för de olika
vår- och höstarbetena att så nära sammanfalla med varandra, att det ej utan stora
svårigheter låter sig göra för filialens föreståndare att nöjaktigt kunna övervaka
arbetet på båda stationerna; och att en försöksverksamhet utan noggrann tillsyn
särskilt på det område, varom här är fråga, lätt kan bliva mer eller mindre missvisande,
därom föreligger rik erfarenhet. Liksom samtliga län i södra och mellersta
Sverige kunnat draga väsentlig nytta av Svalövsinstitutionen, utan att filialer omedelbart
behövt upprättas i de olika länen, på samma sätt synes ock en till Västernorrland
förlagd filial kunna ordna sin verksamhet så, att densamma direkt gagnar
även jordbruket inom angränsande län.

Med det sålunda anförda har lantbruksstyrelsen icke velat säga, att icke de
lokala jordbruksförhållandena inom Jämtland — så olika som de äro dem i övriga
delar av Norrland — kräva mera omfattande åtgärder för växtodlingens främjande
därstädes. Det synes emellertid lantbruksstyrelsen, som om härför snarast skulle
erfordras en filial, sådan som den nu ifrågasatta, något som erfarenheten från
mellersta Sverige tyckes bekräfta, där det befunnits nödvändigt anordna särskilda
filialer i Östergötland och Västergötland. Att lantbruksstyrelsen detta oaktat icke
nu funnit sig höra framlägga förslag i dylik riktning, är uteslutande beroende därpå,
att styrelsen ansett, att därmed lämpligen torde böra anstå, till dess närmare erfarenhet
vunnits rörande verksamheten vid den nu föreslagna filialen och i vad mån
denna visar sig kunna vara till gagn även för jordbruket i Jämtland.

Genom den sålunda föreslagna förändringen i den av utsädesföreningens styrelse
uppgjorda planen skulle årskostnaderna kunna minskas med omkring 2,000
kronor och organisationskostnaderna med omkring 600 kronor. Då lantbruksstyrelsen
emellertid icke anser sig böra föreslå större nedsättning i årskostnaderna än
med 1,200 kronor eller till 8,000 kronor, ligger orsaken härtill däri, att indragningen
av Järn tian dsstationen torde komma att giva anledning till en mera omfattande
lokal försöksverksamhet särskilt i Jämtland men jämväl i angränsande län för att
härigenom ej endast sprida kunskap om resultaten av filialens arbete utan ock vinna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

största möjliga erfarenhet, huru detta arbete skall planläggas och ledas för att
bliva mellersta Norrlands jordbruk till därmed avsett gagn.

På grund av det sålunda anförda får lantbruksstyrelsen hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att till en Sveriges utsädesförenings
filial i Västernorrlands län på extra stat för år 1917 anvisa 9,500 kronor,
därav 1,500 kronor till filialens upprättande samt 8,000 kronor till uppehållande av
verksamheten vid densamma.»

Till följd av förenämnda till styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet avlåtna remiss har därefter styrelsen
den 1 februari 1916 avgivit utlåtande i ämnet. Styrelsen har därvid
överlämnat infordrade yttranden från tjänstemännen vid centralanstaltens
jordbruks- och botaniska avdelningar.

De bägge föreståndarna för nämnda avdelningar anföra i gemensamt
yttrande bland annat, att det icke syntes kunna bestridas, att en
anstalt av det slag, som här ifrågasattes, skulle komma att utöva en
upplivande och gagnande verkan på Norrlands lantbruk, för såvitt nämligen
anstalten finge en sådan utrustning, att ett verkligt förädlingsarbete
därstädes kunde komma till stånd. Det syntes dem lämpligt, att
anstalten utgjorde en filial till anstalten å Svalöv, men däremot ansåge
de det icke vara välbetänkt att organisera anstalten som en dubbelfilial.
De utvalda växtstammarna kunde i stället genom försök i mindre skala
underkastas prövning på flera platser inom Norrland, varvid erinrades,
att centralanstalten hade två fasta försöksstationer i Norrland, nämligen
vid Nord vik i Ångermanland och vid Robertsfors i Västerbotten, varest
försök med Svalövssorter redan utförts. För att anstalten skulle kunna
fylla sin huvuduppgift, att framställa för Norrland speciellt lämpliga
sorter av kulturväxterna, måste den få fullständigare utrustning än
utsädesföreningens styrelse föreslagit. Minst två personer borde vid
försöksarbetena biträda och ömsesidigt kontrollera varandra, synnerligast
som den föreslagna platsen läge isolerad och icke eljest kunde ge tillfälle
för föreståndaren att utbyta tankar med personer med fackinsikter
på växtförädlingens område. Föreståndarens avlöning borde höjas till
5,000 kronor och hela årskostnaden för anstalten borde beräknas till
12,800 kronor. Såsom slutomdöme hava föreståndarna anfört, att de
endast under den förutsättningen tillstyrkte upprättandet av en växtforädlingsanstalt
i Norrland såsom filial av Sveriges utsädesförening, att
den från början erhölle nödig utrustning i huvudsaklig överensstämmelse
med deras förslag.

överassistenten Bolin har avlämnat särskilt yttrande, vari han
bland annat anfört, att det syntes vara ett trängande behov för de ifråga -

Centralanstal
ten för försöksväaendet

på jordbruks
området.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

varande landsdelarna att erhålla en egen försöksanstalt men att denna
anstalt icke borde sammankopplas med förädlingsanstalten vid S valö v
och icke erhålla så omfattande uppgifter, som förut ifrågasatts, utan
inskränka sig till försöksverksamhet.

Centralanstaltens styrelse har för egen del anfört följande:

»Att resultaten av det arbete, som redan inom landet utförts för framalstrande
och spridning av nya, mer givande och i övrigt förbättrade sädesslag och
foderväxter, hittills i främsta rummet kommit södra Sverige till godo och övriga
delar av landet mindre, i samma mån de äro nordligt belägna, vilket torde vara
obestridligt, beror av åtskilliga olika orsaker. En sådan torde otvivelaktigt varit,
att intresset vid förädlingsanstalterna i första hand varit riktat på tillgodoseendet
av behoven i den landsdel, där dessa anstalter varit belägna, vilket i detta fall varit
så mycket mera befogat, som denna landsdel, Skåne, med likartade delar av närliggande
län, i långt större mått än någon annan del av landet bidrager till rikets
sädesskörd, varför förbättring av dess sädessorter kunde förväntas bliva till större
gagn för riket i dess helhet än motsvarande arbete till fördel för andra landsdelar.
Emellertid har såväl vid den av staten understödda växtförädlingsanstalten å Svale v
som å den fullkomligt enskilda anstalten å Weibullsholm uppmärksamheten allt mer
riktats på angelägenheten att även frambringa sorter, särskilt lämpade för landets
övriga olika delar, och nyttan av detta arbete har, såsom styrelsen för Sveriges
utsädesförening framhåller, kommit även Norrland till del.

Att detta gagn blivit jämförelsevis mindre betydande för Norrland än för sydligare
trakter, beror dock ej blott på den förra landsdelens avlägsenhet från förädlingsanstalterna,
utan också i väsentlig mån därpå, att med strängare klimat,
kortare växttid och i övrigt mindre gynnsamma växtvillkor minskas antalet sorter
att välja på för olika förhållanden inom landsdelen, och ökas svårigheten att åstadkomma
rikt givande sorter.

Emellertid torde den hittills vunna erfarenheten giva förhoppning, att värdefulla
framsteg i åtskilliga avseenden även kunna förväntas och detta i främsta rummet
i avseende på frambringande av i olika riktningar utvecklade sorter av foderväxter,
vilket särskilt för Norrland har stor betydelse, dels på grund av foderodlingens
övervägande vikt för denna landsdel, dels med anledning av behovet av
och utsikten att i norra Sverige åstadkomma fröodling av sådana sorter av vallväxter,
som passa i dessa landsdelar, och således få den närvarande så gott som
fullständiga bristen på dylikt utsäde avhjälpt.

Den önskan, som att döma av de remitterade ansökningarna synes vara allmän
i Norrland, att, likasom det redan beskärts sydliga landsdelar och Norrbotten,
även för det övriga Norrland få åtminstone en centralhärd för strävandena att höja
dessa landsdelars växtodling, synes sålunda väl grundad.

Beträffande dennas uppgift anser styrelsen önskvärt, att anstalten bör bliva
centralpunkten inom dessa orter för hela försöksarbetet för växtodlingens höjande
därstädes. Anstaltens arbetsuppgift borde således vara att studera växtlivets förhållanden
inom de län, för vilka den inrättas, uppsökande av material inom de i
orterna odlade grödorna för vidare förädling, provning av olika sorter och detta
förädlingsarbetes utförande, lämpat för olika orter och förhållanden inom området.
Erfarenheten har under de gångna åren visat, att det är svårt att finna någon all -

Kung!. Maj ds Nät/. Proposition Nr 88.

männare anslutning av intresserade försöksvärdar likasom att få försöken fortsatta
så länge på samma plats, att visshet vinnes, i vilken mån erhållna resultat bero
av årets väderlek, andra växlande och tillfälliga förhållanden, eller hava större
allmängiltighet. Varje ny fast försöksstation skall ej blott lämna tillfälle till fortsättande
av försök under så många år, att större säkerhet i detta avseende kan
vinnas, utan även inom sitt mindre område uppliva intresset för försöksverksamheten
och därigenom öka antalet av försöksvärdar, dessas villighet att fortsätta
försöken under liera är och därmed även deras erfarenhet samt vana och skicklighet
i försöksarbetenas utförande.

I frågan, huruvida de försöksanstalter, som kunna komma att upprättas, böra
bliva självständiga under egen styrelse, såsom i två av de remitterade ansökningarna
begäres, eller anordnas som filialer under Sveriges utsädesförenings förädlingsanstalt
i Svalöv, såsom i samtliga de i ärendet avgivna utlåtandena förordas, ansluter sig
styrelsen obetingat till den senare meningen. Erfarenheten har otvivelaktigt ådagalagt,
att, om än möjligen de yttre omständigheterna kunna inverka på uppkomsten
av nyframträdande växtformer, så äro dessas ärftliga egenskaper dock så oberoende
av yttre inflytelser, att platsen för förädlingsarbetets — korsningens, urvalets och
konstansprövningens — utförande därvid saknar betydelse. Om än sålunda uppsökandet
av avelsmaterialet inom samma trakt, för vilken den förädlade sorten avses,
kan medföra vissa fördelar och prövningen av sortens värde måste ske därstädes,
så är frambringandet och renodlingen av nya sorter ej bundet vid viss trakt utan
kan ske var som helst, där ej klimatets hårdhet hindrar sortens utveckling, och
kan således beträffande för Norrland lämpliga sorter ske lika väl i Skåne som på
någon nordligt belägen plats.

Då förädlingsanstalten å Svalöv förfogar över tjänstemän med största vetenskapliga
kompetens på växtförädlingens område och med stor erfarenhet i förädlingsarbeten
särskilt rörande den eller de växtalster, med vilka var och en av dem
arbetat, samt över i dylika arbeten skolat arbetsfolk och en ypperlig utrustning
med vetenskapliga hjälpmedel, så vore ju oklokt att ej begagna sig härav för det
norrländska förädlingsarbetet, även om detta av skäl, som redan anförts, delvis bör
utföras på lämplig plats i Norrland. Det synes därför vara lämpligast, att samma
arbetsfördelning, som råder mellan förädlingsanstalten å Svalöv och dess filial å
Ultuna, bliver gällande beträffande växtförädlingen för Norrlands behov, så att den
norrländska anstalten får till särskild uppgift att söka förädlingsmaterial i de särskilda
orternas grödor och pröva de nya sorternas lämplighet för olika trakter och
förhållanden, under det att det egentliga förädlingsarbetet, korsning, urval och renodling,
äger rum såväl å Svalöv som vid den norrländska anstalten, det senare
särskilt för att öka arbetsintresset hos dennas tjänstemän och intresset för anstalten
bland landsdelens jordbrukare och befolkningens representanter i hushållningssällskap
och landsting.

I enlighet med vad ovan anförts, synes det önskvärt, att varje större område
med från landets övriga delar avvikande natur- och odlingsförhållanden måtte få
en anstalt av nu antydd art som centralhärd för arbetet på växtodlingens höjande.
Som sådana olikartade områden inom nu ifrågavarande delar av Norrland kunna
anses åtminstone dels kust- och skogsområdet i Gävleborgs, Västernorrlands och
\ ästerbottens och det lägre skogsområdet i Jämtlands län, dels det senare länets
till sin geologiska formation och sin flora skiljaktiga, till större delen kalkrika och
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 47 höft. (Nr 88.) 3

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88.

synnerligen fruktbara högland. Vartdera av dessa områden borde helst hava sin
särskilda anstalt, likasom de mindre skiljaktiga öst- och västgötadistrikten redan
erhållit. Att ej två dylika särskilda anstalter tillstyrkts i de redan avgivna yttrandena
torde hava berott dels på den större utsikten att erhålla statsanslag till
en än till två nya anstalter, men dels även på en önskan att vinna erfarenhet om
arbetssätt och kostnader vid en norrländsk anstalt, förr än ännu en sådan organiseras.

Förslaget, att den ifrågasatta anstalten skall förläggas till södra Ångermanland,
synes vara väl befogat, då den ifrågasatta platsen ligger ganska centralt i
det område, som utgöres av de nämnda länens kust- och skogsland, och dessutom
man där synes hava att tillgå en för försöksstationen med dess fasta försök tillräckligt
stor och i övrigt lämplig egendom.

För att göra även Jämtlands högland delaktigt av gagnet av växttöradlingsocli
försöksverksamheten har styrelsen för Sveriges utsädesförening föreslagit, att
försöken skola handhavas från en huvudstation i Ångermanland men med fasta försök
såväl vid denna huvudstation som vid en bistation på lämplig gård i Jämtland.
Lantbruksstyrelsen har mot en dylik anordning gjort den invändningen, att den ringa
tidsskillnaden mellan de båda samhörande stationerna i avseende på sådd och skörd
skulle vålla stora svårigheter för föreståndaren för dubbelstationen att tillräckligt
övervaka arbetena på båda platserna, varför lantbruksstyrelsen uttalat, att med
inrättande av en filial i Jämtland borde anstå, tills närmare erfarenhet vunnits
rörande verksamheten vid anstalten i Ångermanland och i vilken mån denna visat
sig kunna gagna även jordbruket i Jämtland. . , .

Denna senare mening kan väl vara befogad, men i enlighet med vad ovan
anförts, torde helt visst en försökscentral inom Jämtland kunna förväntas sa mycket
kraftigare verka såväl direkt genom där utförda försöksarbeten som indirekt genom
upplivande av ortsintresset för växtodlingens höjande, mot då verksamheten blott
består i lokala, ofta flyttande försök under ledning från en annan ort, att det val
kan sättas i fråga, om ej förslaget om inrättande av en enklare bistation, pa satt
föreslagits, kan vara att föredraga som övergång, tills en fullständig anstalt kali
inrättas även i det ifrågavarande länet. För en sådan anordning talar ock det förhållandet,
som i yttrandet från föreståndarna vid centralanstalten framhalles, att
det är synnerligen viktigt, att vid anstalten finnas två i försöks- och speciellt törädlingsarbetet
förfarna tjänstemän. Om så blir förhållandet, skulle svårigheten ej
bliva så stor att medhinna de till tiden föga skilda arbetena vid de två samhörande
stationerna. Skulle svårighet möta för en sådan anordning, så finnes alltid möjlighet
att från Svalöv, där de ifrågavarande arbetena ju till tiden äro vilt skilda tran
dem i Jämtland och Ångermanland, sända sakkunnigt biträde, på samma sätt, som,
så vitt styrelsen är bekant, meningen är att förfara vid västgötafihalen, som lar
komma att förestås av en praktisk lantman med biträde av utsädesförenmgens vid

Svalöv stationerade tjänstemän. , ... ...

Då emellertid försöksplanerna alltid skola granskas vid Svalöv och försöksresultatens
primäruppgifter även där bearbetas, torde den vid den norrländska anstalten
behövliga biträdande tjänstemannen kunna vara eu person utan vetenskaplig
utbildning, om han blott är fullt hemmastadd i försökstekmken och visat sig fullt
pålitlig i de förekommande arbetenas utförande. Ett extra biträde av dylik kompetens
anställt vid Svalöv har redan med framgång använts för utförande av försökens
anläggning och övervakande i Öster- och Västergötland.

Kung!,. Ma j ds Nåd. Proposition Nr SS. 19

Under dessa förhållanden anser sig styrelsen böra tillstyrka den av styrelsen
för Sveriges utsädesförening föreslagna anordningen med två stationer.

Beträffande den av samma styrelse föreslagna utgiftsstaten må blott framhållas,
att om den nu antydda anordningen med två tjänstemän vinner avseende,
lön för ett i försöksarbetenas utförande övat och pålitligt biträde bör tillkomma,
vilken lön torde böra sättas till 1,500 kronor. Den i utlåtandena angivne föreståndaren
borde bliva likställd med motsvarande person vid Ultunatilialen, men då
denne i regel torde hava tillfälle till avlönat arbete, som ej tjänstemannen vid
norrlandsfilialen kan påräkna, och levnadskostnaderna i Norrland äro högre än i
mellersta Sverige, torde lönen för denne senare böra höjas till 4,000 kronor.

Med dessa mindre jämkningar får styrelsen, under återställande av remisshandlingarna,
tillstyrka det av Sveriges utsädesförenings styrelse gjorda förslaget.»

Genom den sålunda förebragta utredningen synas mig de fördelar,
som för en betydande del av vårt land skulle vinnas genom inrättande
av en växtförädlingsanstalt å lämplig plats i mellersta Norrland, hava
blivit på ett så uttömmande och övertygande sätt ådagalagda, att jag
anser det obehövligt att söka ytterligare utveckla detta förhållande.

Utredningen synes mig också hava givit såsom bestämt resultat,
att anstalten bör organiseras såsom en filial av Sveriges utsädesförenings
stora och med de bästa vetenskapliga resurser utrustade anstalt vid
Svalöv. Härigenom skola givetvis vinnas högst betydelsefulla fördelar
i avseende å arbetets anordning, resultatens bearbetning, tillgodogörande
av redan vunnen erfarenhet m. m. Det bör även beaktas, att utan
tvivel en sådan anordning är förenad med vida mindre kostnader än inrättandet
av en fullt fristående anstalt. Den av staten kraftigt understödda
utsädesföreningen har genom sin anstalt vid Svalöv med tillhörande
filialer redan nu stora delar av vårt land till direkt verksamhetsområde,
och det synes mig på grund härav och med hänsyn därjämte
till det utmärkta sätt, varpå anstaltens arbeten hittills skötts, skola vara
mindre välbetänkt, om icke, då dylik verksamhet sättes i gång inom
en ny del av landet, denna förening blir i tillfälle att, såsom den själv
önskar, genom en filial övertaga arbetet därstädes. Redan jordbruksutskottet
vid 1914 års senare riksdag uttalade sig mot inrättandet vid
sidan av Svalövsanstalten av en särskild växtförädlingsanstalt i Norrland.

Att utsädesföreningen skulle vara i stånd att utan särskilt understöd,
allenast med anlitande av sina övriga tillgångar och inkomster,
anordna en växtförädlingsanstalt i Norrland såsom sin filial, synes emellertid
icke kunna påräknas. Föreningens styrelse har nu framhållit, att
föreningens visserligen betydande inkomster vore fastlåsta för löpande
arbetsserier och att de ej kunde utan betänkliga rubbningar i den enhetliga
verksamheten uppdelas efter någon ny plan. Föreningen har därför

Departementschef
eu.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

gjort anläggandet av en filial i mellersta Norrland beroende av beviljandet
av ytterligare anslag, motsvarande de härför nödiga kostnaderna.

Med anledning härav anser jag mig böra lämna några uppgifter
angående föreningens ekonomiska förhållanden under de bägge åren
1914 och 1915. Uppgifterna för det sistnämnda året hava erhållits
från Svalöv och grunda sig på årets nyss avslutade bokslut.

Vid början av år 1914 uppgingo i runda tal föreningens tillgångar
till 225,216 kronor och skulderna till 255,285 kronor, vadan en brist
fanns å 30,069 kronor. Under året överstego inkomsterna utgifterna
med 10,639 kronor, så att bristen nedbragtes till 19,430 kronor. Under
år 1915 kunde denna brist ytterligare nedbringas med 5,000 kronor till
14,430 kronor. Vid sistnämnda års slut voro tillgångarna 228,269
kronor samt skulderna 242,699 kronor. Inkomsterna hava vartdera året
utgjorts av statsanslag, 81,000 kronor, ordinarie avgift av allmänna
svenska utsädesaktiebolaget, 60,000 kronor, medlemsavgifter, respektive
4,763 och 4,125 kronor, anslag av hushållningssällskap, respektive 2,350
och 1,550 kronor, samt slutligen annonser och hyror, tillhopa ej uppgående
till 2,000 kronor vartdera året. Utgifterna utgjorde sammanlagt respektive
140,000 och 143,500 kronor i runda tal. Dessa siffror visa visserligen,
att föreningens ställning under dessa år förbättrats, men en ganska betydlig
kapitalbrist förefinnes fortfarande. Den av bidrag från hushållningssällskap
bestående inkomst, som tidigare varit högst betydande, är nu
helt ringa och kommer troligen att snart försvinna. Huruvida föreningens
övriga, av annat än statsanslaget bestående inkomster kunna
komma att ökas i nämnvärd mån, torde vara ganska ovisst. Någon avsevärd
minskning i utgifterna torde näppeligen vara att påräkna. Det
synes därför kunna antagas, att även om föreningen under de närmaste
åren må lyckas slutamortera sin kapitalbrist, torde dess ekonomi icke
tillåta densamma att ikläda sig några mer betydande nya årliga utgifter
under samma tid.

Något bidrag från respektive orter har icke förutsatts för och
utgår icke till föreningens redan existerande filialer. På grund härav
och med hänsyn till det sätt, på vilket förhållandet mellan staten och
föreningen numera ordnats, torde något sådant ortsbidrag ej heller böra
ifrågasättas för den nu planerade filialen. Det återstår då blott, att
statsverket åtminstone tillsvidare får åtaga sig hela den kostnad, som
filialen beräknas komma att draga.

I avseende å storleken av denna kostnad inverkar det sätt, på
vilket filialen anordnas. Jag är ense med samtliga hörda institutioner
och myndigheter härutinnan, att det synes mig synnerligen lämpligt att

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

förlägga filialens huvudstation till Ångermanland, och torde den ifrågaställda
platsen å Holms säteri i närheten av Sollefteå vara ur skilda
synpunkter mycket fördelaktig. Beträffande det sätt, på vilket den inre
jämtländska jordbruksbygdens behov i nu förevarande hänseende böra
tillgodoses, hava meningarna varit ganska delade. Om det än må medgivas,
att beaktansvärda skäl anförts för förslaget att inrätta en särskild
mindre station inom sistnämnda område och alltså anordna filialen
såsom en dubbelfilial, har jag icke kunnat bliva övertygad om, att detta
åtminstone genast är nödvändigt. Jag ansluter mig alltså i detta hänseende
närmast till lantbruksstyrelsens ståndpunkt. Då anslag till förevarande
ändamål uppenbarligen bör utgå å extra stat, kommer riksdagen
att städse hava i sin hand att bestämma beloppet, och den möjligheten
står då öppen att, därest den nu av mig förordade anordningen i tillämpningen
visar sig medföra alltför stora olägenheter, taga under övervägande,
huruvida och i vad mån statsverket må behöva bidraga till
upprättande av en station i Jämtland. Det lärer emellertid då också
böra undersökas, huruvida icke utsädesföreningens ekonomi under tiden
vunnit den stadga, att den må kunna medgiva den jämförelsevis .mindre
betydande utgiftsökning, som anordnandet av en dylik mindre bistation
skulle medföra.

Då utsädesföreningens styrelse med den erfarenhet, den besitter
angående kostnaderna för de redan inrättade filialerna, ansett sig kunna
begränsa årskostnaden för den planerade dubbelfilialen till 9,200 kronor,
vartill komme utrustning för eu gång till belopp av 2,100 kronor, kan
en höjning av det sålunda beräknade årsbeloppet, såsom de bägge föreståndarna
vid centralanstalten förordat, icke av mig tillstyrkas. Då den
av centralanstaltens styrelse förordade särskilda stationen i Jämtland nu
enligt min mening bör lämnas å sido, bortfaller det förnämsta skälet
för att, såsom denna styrelse föreslagit, vid ifrågavarande filial anställa
utom föreståndaren en biträdande tjänsteman, vilken för övrigt ej av
utsädesföreningens styrelse ifrågasatts. Ej heller kan jag anse tillräckliga
skäl föreligga för att, såsom centralanstaltens styrelse föreslagit,
beräkna föreståndarens avlöning högre än till det av föreningsstyrelsen
nu såsom erforderligt uppgivna beloppet, 3,500 kronor.

De reduktioner, som lantbruksstyrelsen ansett kunna på grund av
jämtlandsstationens uteslutande göras i föreningsstyrelsens kalkyler,
synas mig vara ganska måttliga och lämna kvar fullt tillräcklig tillgång
för att på tillfredsställande sätt bedriva verksamheten. Genom dessa
reduktioner nedbringas det för år 1917 erforderliga statsanslaget till det
i statsverkspropositionen beräknade beloppet av tillhopa 9,500 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 74 höft. (Nr 88.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

För kommande år torde anslaget till norrlandsfilialen kunna sammanslås
med det stora anslaget till utsädesföreningens allmänna praktiskt
vetenskapliga verksamhet.

Jag får på grund av vad jag nu anfört hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

att till understöd åt Sveriges utsädesförening för
en filial i mellersta Norrland å extra stat för år 1917

anvisa

för filialens upprättande................. kronor 1,500

samt för uppehållande av verksamheten
vid densamma ........ » 8,000

eller tillsammans ett anslag av ... x> 9,500.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av
den lydelse, bil. . . till detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
A. Lekander.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.