Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 81.
1
Nr 81.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående ändring
i gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt;
given Stockholms slott den 10 mars 1916.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att godkänna sådan ändring i de av riksdagen år 1912 antagna
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt, att i punkten 6:o a)
orden »den högstbjudande)) utbytas mot »lämplig person mot skälig
ersättning».
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Jolian Beck-Friis.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 67 höft. (Nr 81.)
1
2
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 81.
Utdrag av ''protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
mars 1916.
Närvarande:
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1915 har domänstyrelsen
anfört följande:
»I 6:te punkten av kungörelsen den 8 november 1912 angående grunder för
tillgodogörande av kronans jakträtt är bestämt, att på Eders Kungl. Maj:t ankommer
att uppdraga åt domänstyrelsen att, därest å kronopark stammen av älg, hjort eller
rådjur så förökat sig, att densamma ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas
eller till förekommande av olägenhet eller hinder för skogsskötseln minskas, antingen
på av styrelsen bestämda villkor till den högstbjudande upplåta rätt att under angiven
tid fålla och behålla visst antal villebråd av berörda slag, eller ock uppdraga
åt revirförvaltningen att ombesörja den jakt, som må finnas erforderlig; samt att,
därest å kronopark utarrenderande av rätten till jakt å annat villebråd, än nyss är
sagt, anses överensstämma med god jaktvård och i övrigt lämpligen böra ske, upp
-
3
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 81.
låta jakträtt, varom nu är fråga, på arrende under villkor och pa sätt, som må
finnas för skogs- och jaktvården betryggande. , .... ,
I enlighet härmed och jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande för domanatyrelsen
i nådigt brev den 25 april 1913 har domänstyrelsen till skilda personelutarrenderat
rätten till jakt å annat villebråd än alg, hjort eller rådjur å ett fleital
kronoparker och andra enligt 7:de punkten av nyssnämnda kungörelse darmed
i dessa avseenden jämnställda kronans marker under styrelsens förvaltning. Jaktupplåtelserna
hava i allmänhet bestämts att omfatta 5 år och förbundits med vissa
i upprättade kontrakt angivna villkor till betryggande av skogs- och jaktvården.
Där dessutom skogsförvaltningen anmält, att på viss skog stammen av s. k.
högvilt — älg, hjort eller rådjur — så förökat sig, att djuren vållat skada å skogen,
och att stammen för den skull borde minskas, har styrelsen antingen uppdragit åt
vederbörande jägmästare att ombestyra lämplig beskattning därav, eller ock medelst
kungörelse utbjudit rätten att på av styrelsen bestämda villkor få skjuta ett visst
antal sådana djur. Vid prövning av eventuellt inkomna anbud bär domanstyrelsen
med hänsyn till gällande bestämmelser ansett sig vara pliktig antaga det anbud,
som varit högst, även om anbudsgivaren i övrigt ansetts vara mindre lämplig såsom
jaktarrendator å kronans marker, och det förty synts önskvärdare att därtill antaga
annan person, som avgivit ett lägre anbud. Det har alltså icke kunnat undvi as.
att nu ifrågavarande rätt till jakt mer än en gång under de gångna åren måst
lämnas till personer, vilkas pålitlighet och lämplighet lämnat mycket övrigt att om a.
Avjagningsrätten har sålunda ej sällan tillkommit personer, som i sa gott som intet
avseende kunnat anses såsom jägare. Bland annat har i följd härav i större grad
än eljest kunnat hända, att villebråd, synnerligast älg, påskjutits aven dä inga som
helst utsikter förefunnits för att skottet kunnat bliva direkt dödande. Det skadskjuten
djuret har sedermera antingen efter längre eller kortare tids plågor dott av
sina sår eller ock blivit ett lättfånget byte för tjuvskyttar eller för innehavare av
jakträtt å kronoskogen angränsande marker, dit djuret tagit sm tillflykt, i ämna
fall har villebrådet, älg eller rådjur, på planmässigt sätt utdnvits ur kronoskogar
för att av den å kronoskogen jaktberättigades biträden fällas å angränsande marker,
där jakträtten innehafts av samma personer. Genom sådana åtgöranden har dels
villebrådets beskattning, som varit bestämd till ett visst antal djur, kunnat bliva
avsevärt hög, dels statsverket gått förlustig ersättning för större eller mindre del
av de djur. som dock i regeln haft sin tillflykt å kronoskogen.
Då tiden för jakt efter älg är begränsad till högst 14 (lagar för år, hava
visserligen, när jaktupplåtelsen avsett älg, härovan omförmälda förfarande i någon
mån kunnat hindras eller förebyggas genom förstärkt bevakning, men statsverket
har dock vållats onödiga kostnader, varjämte den ökade bevakningen icke alltid
kunnat göras tillräckligt effektiv. , „ , •, . .. „
Berörda svårigheter med hänsyn till erforderlig kontroll och uppsikt o ve
mindre pålitliga personers sätt att å kronans marker utöva dem tillkommande jakträtt
å älg, framträda emellertid i än högre grad. där jakträttsupplåtelsen avsei
rådjur. Frånsett vissa större enskilda egendomar, i huvudsak l hkane, med stor
rådjursstam. bedrives rådjursjakten i allmänhet med stövare. En bestämmelse i
j akträttstillstånd et att vid fällande av det bestämda antalet rådjur drivande hund ej
finge användas, skulle helt visst hava till följd, att så göte som ingå djur komme
att skjutas. På samma gång det i regeln huvudsakliga ändamålet med jakträtts
-
4
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 81.
tillståndet, nämligen att rådjursstammen förminskades till förhindrande av skadegörelse
a skogsaterväxten, icke ernåddes, skulle givetvis ej heller statskassan tillföras
namnvarda inkomster för sådan jaktupplåtelse. Ingen torde nämligen vilja
betala ersättning för en jakträtt, varmed vore förbunden sådana villkor, att högst
unga utsikt forefunnes för att vid dess utövande några djur kunde fällas. Jaktrattens
begränsande till viss kortare tid, exempelvis två ä tre veckor, varunder
påföljd^011*10 kun<^e anordnas, skulle helt visst hava ungefär liknande, nyssnämnd
Erfarenheten under de tre år, som förflutit, sedan kungörelsen angående
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt trädde i kraft, har visat å ena
sidan, att namnvärda svårigheter i allmänhet icke förefunnits att till lämpliga
personer kanda för såväl jakt- och jaktvårdsintresse som ock pålitlighet, kunna
upplåta kronans jakträtt beträffande det s. k. mindre vilda, samt å tndra sidan
det olamphga och i manga fall för viltbeståndet vådliga i nu gällande bestämmelser
daiom att ratten till fallande av högvilt måste ske till den, som för sådan rätt
erbjudit största ersättningen, och detta utan hänsyn till ifrågavarande persons
lämplighet eller pålitlighet. F
Dar å kronoskog jakträtten ä smärre villebråd av domänstyrelsen upplåtits.
enär sadant upplåtande ansetts vara överensstämmande med god jaktvård och i
oyngt lämpligen bort ske, och i samma skog även funnits rådjur i sådant antal
att stammen dåra lämpligen bort beskattas eller förminskas, samt på grund av
gällande bestämmelser dessa skilda jaktupplåtelser icke kunnat ske till en och samma
person, bär i ett flertal fall uppstått stridigheter mellan de olika jaktberättigade
Det ligger i dens intresse, som erhållit jakträttsupplåtelse å smärre villebråd för
viss längre tid, att freda och omhulda det jaktbara vilda på så sätt, att det måtte
kunna forokas under upplåtelsetiden eller åtminstone ej förminskas. Något sådant
intresse finnes däremot helt naturligt ej hos den, som allenast erhållit rätt att å
skogen under ett visst är fälla ett bestämt antal rådjur. Villebrådet, såväl det
smärre som rådjur, blir givetvis oftare ofredat, om två skilda personer äga jakträtt
a skogen, an om allenast en vore jaktberättigad. Ingendera kan nämligen hindra
små tor olika ändamål släppta hundar att taga an spår efter såväl det ena som
andra slaget av villebråd.
Vid det sedvanliga årsmöte med rikets överjägmästare för överläggning om
vispa skogsförvaltmngen rörande frågor, vilket i domänstyrelsen avhållits sistförflutna
november framhölls från samtliga de överjägmästare, som hade erfarenhet
i nu ifrågavarande avseende, det särdeles önskvärda i sådan ändring av gällande
bestämmelser, att dels erforderlig beskattning av rådjursstammen å viss kronoskog
1 allmänhet kunde fa verkställas av den, som därå innehade rätt till jakt å smärre
villebråd, dels ock att upplåtelse av rätt till fällande av älg å kronomark måtte
kunna lamnas aven till annan än den, som härför erbjudit största ersättningen.
Under 1914 års senare riksdag framfördes i en i andra kammaren väckt
motion (nr 18) i huvudsak nu berörda synpunkter i fråga om jakträtt å rådjur
°?‘1 yrkades dan, att riksdagen uti skrivelse till Eders Kungl. Maj:t ville anhålla
att Jtiders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den ändring uti mom. 6 a) av kungörelsen
angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt, att orden »älg, hjort
eller rådjur» utbytas mot »älg eller hjort». ° J
Jordbruksutskottet, till vilket motionen för behandling hänvisades, hemställde
&
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 81.
på anförda skäl, att riksdagen måtte avslå motionen och biträddes denna utskottets •
hemställan av riksdagen.
Utskottet anförde i huvudsak följande. Skiljaktigheten i de stadgade förutsättningarna
för upplåtande av jakträtt till de båda grupperna av villebråd — å
ena sidan älg, hjort och rådjur samt å andra sidan annat villebråd — gåve uppenbarligen
uttryck åt en särskild omtanke om bevarande av rådjurs- i likhet med
älg- och hjortstammen å kronoskogarna. Motionärens förslag syntes utskottet
knappast vara förenligt med bibehållandet av en sådan omtanke om viltstammens
oförminskade fortbestånd; detta så mycket mindre som därigenom rådjursjakt skulle
komma att allmänt bedrivas i samband med stövarjakt efter hare och räv. Detta
jaktsätt vore emellertid med avseende å rådjur ingalunda ägnat att underlätta en
rationell jaktvård, främst emedan detsamma av naturliga skäl icke medgåve ändamålsenligt
och omsorgsfullt sparande av ur avelssynpunkt värdefullare djur, och
hölle utskottet under sådana förhållanden före, att användandet av hund vid jakt
efter rådjur icke borde onödigtvis utsträckas. Utskottet erinrade ock, att gällande
bestämmelser, som icke ägt tillämplighet mer än under jaktåret 1913 — utskottets
utlåtande är avfattat den 23 juli 1914 — icke skäligen kunde anses vara till sina
verkningar tillfyllest prövade.
Vid ärendets behandling i riksdagens andra kammare framhölls såsom motiv
för avslag å motionen bl. a., att erfarenheten av 1912 års jaktstadganden ännu
vore för kort, för att ändring däri borde beslutas, samt att det vore fara för
rådjursstammens bestånd, om jakten å dessa djur upplätes i samband med jakten
efter »annat villebråd». Det torde nämligen kunna befaras, att rådjuren i så fall
snart bleve utrotade.
Gällande stadgande i nu ifrågavarande avseende bär tillkommit i huvudsak
i enlighet med det förslag till huru frågan om tillgodogörande av kronans jakträtt
lämpligen skulle kunna ordnas, som domänstyrelsen avgav i utlåtande den 11 maj
1896. Domänstyrelsen föreslog nämligen däruti bland annat att, därest under vissa
förutsättningar älg- eller rådjursstammen å viss kronoskog ansåges böra beskattas,
rätten till fällandet av bestämt antal djur borde antingen överlämnas till den högstbjudande
eller ock ombesörjas av vederbörande revirförvaltning, under det att jakträtt
å annat villebråd, där sådan ansåges böra utarrenderas, skulle på vissa villkor
få upplåtas åt därför lämpliga personer. De jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 augusti 1908 inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga
med uppdrag bland annat att företaga en fullständig revision av gällande jaktstadga
ansågo domänstyrelsens i nyssberörda utlåtande anförda motiv till bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende fortfarande äga giltighet och hemställde för den skull
om utfärdande av ungefär enahanda föreskrifter, som dem domänstyrelsen på sin
tid föreslagit. Eders Kungl. Maj:ts proposition till 1912 års riksdag med förslag
till grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt innefattade ock i huvudsak
förenämnda principer, och riksdagen godkände utan någon ändring vad Eders Kungl.
Maj:t i punkt 6 av förslaget hemställt.
Då sålunda nu förevarande stadgande i dess huvudprinciper innehåller vad
domänstyrelsen själv en gång föreslagit och även vid avgivande av utlåtande över
de jaktsakkunnigas förslag icke ansett sig böra frångå, torde kunna anses, att
styrelsen icke borde hava anledning föreslå ändring däruti. Den erfarenhet, som i
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 81.
* dessa avseenden vunnits under nu gångna tre år, har emellertid enligt styrelsens
mening till fullo styrkt behovet av ändring i berörda nu gällande föreskrifter.
Det är givetvis icke — såsom det vid ärendets behandling vid 1914 års
riksdag förmodades och även anfördes såsom motiv till avslag å förenämnda i riksdagen
väckta motion beträffande rådjursjakten — meningen att genom den ifrågasatta
ändringen bereda tillfälle till större beskattning av högviltstammen än för
närvarande, i följd varav det vildas fortbestånd kunde äventyras; tvärtom håller
styrelsen före, att genom viss ändring av stadgandet möjlighet skulle beredas för
ett bättre tillgodoseende av villebrådets fredande än under nuvarande förhållanden.
Därest jakträttsupplåtelsen icke nödvändigtvis måste ske till den högstbjudande,
utan hänsyn finge tagas till vederbörandes lämplighet och pålitlighet, skulle, i fråga
om beskattandet av älgstammen, vinnas större garanti mot dels onödigt djurplågeri,
dels högre beskattning — exempelvis genom djurens avsiktliga utdrivande frän
kronoskogen — än vad som varit avsikten med upplåtelsen.
Under samma förutsättning kunde beträffande rådjuren, förutom att nyssnämnda
fördelar vore att emotses, därjämte i allmänhet förebyggas, att villebrådet
å viss skog onödigt ofta stördes och ofredades. Det torde nämligen oftast
kunna ordnas på så sätt, att den, som å skogen genom kontrakt innehade jakträtt
å annat villebråd än högdjur, och vilkens lämplighet som jaktarrendator varit föremål
för prövning, även skulle kunna erhålla rätt att mot skälig ersättning företaga
den beskattning av rådjursstammen, som under visst år ansåges böra äga rum.
Jakträttsinnehavaren skulle givetvis icke få rätt skjuta rådjur i vilken utsträckning
som helst, utan, likasom nu, skulle i varje fall prövas, om beskattning visst år
borde äga rum och, därest sådan befunnes höra ske, i vilken omfattning. Befunnes
det av en eller annan anledning icke längre vara lämpligt att till nämnda jaktarrendator
överlämna besörjandet av den bestämda beskattningen av rådjursstammen,
skulle det stå domänstyrelsen fritt att låta vederbörande skogsförvaltning ombesörja
densamma eller måhända i visst undantagsfall upplåta avjagandet åt annan lämplig
person, som vore villig därför utgiva skälig ersättning.
Styrelsen håller ^ ock före, att, därest nu ifrågasatta ändring av bestämmelserna
komme till stånd, jaktintresserade personer, som å viss kronoskog önskade
arrendera jakträtten a smärre villebråd, helt visst vore villiga betala högre arrende
för sådan ° jakträtt, om de hade en känsla av att de i händelse av uppkommande
behov av rådjursstammens beskattning kunde påräkna företrädesrätt härtill före annan.
Att eventuellt annan person äger skjuta en eller flera älgar å den mark,
som beträffande, smärre villebråd är upplåten åt viss jaktarrendator, innebär för
den sistnämnde intet nämnvärt intrång, enär dels jakttiden å älg är begränsad till
kort tid, dels älgjakt icke ° bedrives med stövare, men det vore även i fråga om
älgstammens beskattning mången gång lämpligt, att den finge ske genom samma
person, som i övrigt innehade jakträtten i skogen, allt under förutsättning att
denne ville betala skälig ersättning härför och i övrigt ansåges lämplig och pålitlig.
Under hänvisning till vad domänstyrelsen sålunda anfört, får styrelsen hemställa,
^ att Eders Kungl. Maj:t täcktes i proposition till nästinstundande riksdag
föreslå riksdagen sådan ändring i de av 1912 års riksdag antagna grunder för tillgodogörande^
av kronans jakträtt, att de i punkt 6 a) av Eders Kungl. Maj:ts kungörelse
angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt införda orden
den högstbjudande’ bleve utbytta mot orden ''lämplig person mot ersättning’.»
7
Kungl. Maj:l8 Nåd. Proposition Nr 81.
Genom det av domänstyrelsen åberopade brevet den 25 april 1913 Dep%fi£at''
bemyndigade Kungl. Magt styrelsen dels att beträffande kronopark eller
annan under punkt bo i förenämnda kungörelse omförmäld mark, med
undantag av sådan, som är ställd under Konungens egen disposition,
under den i punkt 6:o a) av samma kungörelse angivna förutsättning
antingen på av styrelsen bestämda villkor till den högstbjudande upplåta
rätt att under angiven tid, ej överstigande ett år i sänder, fälla
och behålla visst antal villebråd av älg, hjort eller rådjur eller ock
uppdraga åt revirförvaltningen att för högst samma tid ombesörja
erforderlig jakt å sådant villebråd, dels ock att å samma slags mark
upplåta jakträtt å annat villebråd på arrende för en tid av högst 5 år
i sänder.
Den nu av domänstyrelsen gjorda framställningen synes mig fullt
befogad och jag har mot förslaget om utbytande i punkten 6:o a) av
kungörelsen av orden »den högstbjudande» mot »lämplig person mot
ersättning® ej annat att erinra, än att ordet »skälig» torde böra insättas
framför ordet »ersättning». Till de skäl, domänstyrelsen anfört för sitt, på
uttalande av vederbörande överjägmästare grundade förslag, har jag för
min del icke något att tillägga.
Visserligen pågå genom särskilt tillkallade sakkunniga utredningar
i syfte av ändring i vissa delar av gällande grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt, men dessa utredningar avse andra ämnen än det i
domänstyrelsens nu förevarande hemställan innefattade, och jag anser
därför icke något skäl föreligga att för nämnda utredningars skull
uppskjuta vidtagandet av den fristående ändring, domänstyrelsen nu
förordat.
På grund härav hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen
att godkänna sådan ändring i de av riksdagen år 1912 antagna grunder
för tillgodogörande av kronans jakträtt, att i punkten 6:o a) orden
»den högstbjudande» utbytas mot »lämplig person mot skälig ersättning».
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. Lekander.