Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Nr 7.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;
given Stockholms slott den 31 december 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående verkställighet av

0.0 ö O O O o

straffarbete och fängelsestraff.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Med upphävande av lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den juni 1906 samt lagen den 2 juni 1908,
innefattande ändring i 7 § av förstnämnda lag, stadgas som följer:

1 §•

Fångar, som i samma straffanstalt undergå straff, varom i denna lag
förmäles, skola efter kön och olika straffart hållas åtskilda, såvitt möjligt i
särskilda avdelningar av straffanstalten. Fånge, som vid straffets början ej
fyllt tjugu år, skall avtjäna straffet helt eller delvis i huvudsakligen för
yngre fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens
korthet, straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt.

2 §•

Den, som undergår straffarbete, skall hållas till arbete, som av
vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämmes. Där så lämpligen
kan ske, skall arbetet vara av beskaffenhet att bereda fången tillfälle till
förkovran i hans yrke eller till annan utbildning, som kan främja utsikterna
för honom att efter frigivningen försörja sig, och bör vid valet
av arbete hänsyn tagas till hans håg och fallenhet. Till andel i inkomst
för arbetet äge han ej rätt; dock kan för flit och ordentlighet i arbetet
i förening med gott uppförande arbetspre^nie tilldelas honom.

Ej må han förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller
annat utöver vad honom vid straffanstalten tillhandahålles.

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Av annan .''In vid straffanstalten anställd bevakningstjänsteman, läkare
eller prilst samt de personer, som hava uppsikt över straffanstalten eller
där, till följd av tjänstebefattning eller fångvårdsstyrelsens beslut, äga tillträde,
må fången ej mottaga besök, med mindre straffanstaltens styresman
prövar omständigheter av särskild vikt föranleda till undantag.

Sedan tre månader från straffets början förflutit, må oberoende av
omständigheter, varom nyss är sagt, tillstånd meddelas fånge, vilken ej
undergår straffskärpning, att emottaga besök av maka, föräldrar, barn,
syskon eller andra närstående, där ej ordningen eller säkerheten inom
straffanstalten kan därigenom äventyras eller besöket anses eljest kunna
verka skadligt. Anmälan om sådant besök skall ske hos straffanstaltens
styresman, som skall för besök bestämma lämplig tid samt, om han så
aktar nödigt, förordna, att under besöket bevakningstjänsteman skall vara
tillstädes.

Brev eller annat skriftligt meddelande eller bud till eller från annan
inom eller utom straffanstalten må icke av fången avsändas eller einottagas,
utan att straffanstaltens styresman, efter prövning i värjo fall, lämnar tillstånd
därtill. Fången må dock icke förvägras att till svensk myndighet
avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form.

Vid tillämpning av ovan givna bestämmelser skall, där så lämpligen
kan ske, iakttagas, att gradvis inträdande förmåner beredas fången i mån
av gott uppförande och avtjänad strafftid.

3 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagt fängelse eller
därmed förenat fängelse, vartill ådömda böter förvandlats, är han pliktig
sysselsätta sig med lämpligt arbete. Undergår fången straff i enrum, må
han själv förskaffa sig sådant arbete, och äger han, där arbetet medför
inkomst, behålla denna för egen räkning; dock bör straffanstaltens styresman
tillse, att denna rätt ej missbrukas till brottsliga företag eller utövas
på sätt att därigenom ordningen eller säkerheten inom straffanstalten kan
äventyras. Begagnar fången sig icke av nämnda rätt eller undergår han
straff i gemensamhet, skall av vederbörande fångvårdsmyndighet arbete
tilldelas honom, och skall han av arbetsinkomsten erhålla andel enligt särskilda
bestämmelser.

Vill och kan fången förskaffa sig underhåll eller bekvämlighet, utöver
vad i straffanstalten bestås, vare det tillåtet, såvida ordningen eller
säkerheten inom straffanstalten därigenom icke störes; dock må han ej
bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Undergår han straffskärpning,
må han därunder ej åtnjuta bekvämlighet, som är ägnad att upphäva
eller mildra skärpningen.

Fångens maka, föräldrar, barn, syskon eller andra fången närstående
personer må besöka honom i straffanstalten, såframt ej ordningen eller
säkerheten inom densamma kan därigenom äventyras. Anmälan om sådant
besök skall ske hos straffanstaltens styresman, som skall för besök bestämma
lämplig tid samt, om han så aktar nödigt, förordna, att under
besöket bevakningstj än steman skall vara tillstädes. Av andra än nu nämnda
personer samt de i 2 § tredje stycket omförmälda må fången ej emottaga
besök, där ej styresmannen finner skäl att därtill lämna tillstånd. Undergår
fangen straffskärpning, tillämpas i fråga om besök de i 2 § tredje
stycket meddelade bestämmelser.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av fången avsändas
eller emottagas utan styresmannens tillstånd; dock må fången icke förvägras
att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den
är avfattad i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller
annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast fångens enskilda
angelägenheter samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav ordningen
eller säkerheten inom straffanstalten kan äventyras. Vill fången
avsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras, skall, evad
skriften är avfattad såsom brev eller ej, straffanstaltens styresman överlämna
den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes, Konungens
befallningshavande. Tillsyningsmannen eller befallningshavanden har att
bestämma, huruvida skriften får avsändas; och må tillstånd vägras i varje
fall, då skriften är av anstötligt innehåll eller dess offentliggörande eljest
finnes olämpligt.

4 §■

Har den, som undergår straffarbete eller fängelse, varom förrnäles
i 3 §, vid straffets början fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum
under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och, där strafftiden
är längre, de tre första åren. Har fången vid straffets början ej
fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden,
där denna icke överstiger ett år, och, där strafftiden är längre, det första
året. Fången skall, då han icke undergår straff i enrum, hållas till straff
i gemensamhet.

Om fånges hållande till straff i enrum längre eller kortare tid, än
ovan är sagt, är särskilt stadgat i 7, 8 och 9 §§.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

5 §•

Fånge, som undergår straff i enrum, skall hållas innesluten i cell,
där ej hans vistelse utom densamma betingas av deltagande i gudstjänst,
skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik eller ock av omständigheterna
tillfälligtvis påkallas.

Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, avtjänat fyra
månader av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat ett år,
må, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes
lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge
anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med
hans arbete.

Genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas,
att fången träder i förbindelse med andra fångar. Därjämte skola, beträffande
fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, under de fyra första
månaderna av strafftiden samt, i fråga om annan fånge, under det första
året anordningar vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom
cellen att se andra fångar.

6 §•

Straff'' i gemensamhet skall genom fångarnas fördelning i grupper
eller på annat lämpligt sätt så anordnas, att fara för skadlig inverkan
fångarna emellan såvitt möjligt förebygges. Under sovtid skall fånge,
som undergår straff i gemensamhet, städse hållas avstängd från andra fångar.

Har fånge, soin hålles till straff i gemensamhet, under längre tid
sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, skall han, där så lämpligen
kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete
utomhus.

Fånge, som undergår straff i gemensamhet, må kunna sysselsättas
med arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan
fången och obehöriga därvid förhindras.

7 §•

Önskar fånge, som avtjänar straffarbete eller fängelse, varom förmäles
i 3 §, att få undergå straff i enrum efter det den enligt 4 § första
stycket för honom gällande längsta tid för straff i enrum förflutit, må
det ej förvägras honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl
därtill föreligga.

KungI. Majds nåd. proposition Nr 7.

År fånges hållande till straff i gemensamhet förenat med fara för
ordningen eller säkerheten inom straffanstalten, må fångvårdsstyrelsen
kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum jämväl efter det
den enligt 4 § första stycket för fången gällande längsta tid för straff i
enrum förflutit.

I fråga om fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, må
jämväl av den anledning, att hans hållande till straff i gemensamhet är
förenat med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, fån»''-vårdsstyrelsen kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum
efter utgången av den enligt nyssnämnda lagrum för honom gällande
längsta tid för sådant straff, dock ej utöver tre år från straffets början.

I avvaktan på fångvårdsstyrelsens beslut må straffanstaltens styresman
kunna meddela förordnande, som i andra och tredje styckena avses.
Fångens fortsatta hållande till straff i enrum av anledning, som i
samma stycken sägs, skall av fångvårdsstyrelsen minst en gång var sjätte
månad tagas under omprövning.

8 §•

Fånge må icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga
eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras.

Ej heller må fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år och
som av strafftiden avtjänat fyra månader, eller annan fånge, som av
strafftiden avtjänat ett år, hållas till straff i enrum, om det av annat
skäl, än i första stycket sägs, finnes för honom uppenbarligen olämpligt
samt hans hållande till straff i gemensamhet icke är förenat med fara
för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten eller för skadlig inverkan
från fångens sida å andra fångar eller med annan väsentlig olägenhet.

Om fånges hållande till straff i gemensamhet av anledning, som i
denna § avses, förordnar fångvårdsstyrelsen.

9 §•

Har någon blivit i straffanstalt insatt till undergående av straffarbete
på viss tid eller fängelsestraff, varom förinäles i 3 §, och förekommer,
innan han från straffanstalten frigivits, till verkställighet honom ytterligare
ålagt straffarbete eller dylikt fängelsestraff, skall i fråga om verkställigheten
så förfaras, som vore straffen ett sammanhängande straff, vars
undergående tagit sin början, då det ovan först omnämnda straffet började
avtjänas.

Kungi. Maj:ta nåd. proposition Nr 7.

Varder någon, som på grund av stadgande i särskild lag eller av
nåd blivit villkorligt frigiven, därefter i straffanstalt insatt för att utstå
återstoden av straffet; då skall i fråga om verkställigheten så förfaras, som
vore det nytt straff.

10 §.

År någon dömd till straffarbete eller fängelse med skärpning, bör
skärpningen verkställas vid strafftidens början eller, där i fall, som avses

1 9 §, det fången ytterligare ålagda straffet är förbundet med skärpning,
så snart det lämpligen kan ske; och skall efter var tionde dag göras tio
dagars avbrott i skärpningen.

Skall vid straffarbete skärpning till någon del ske med mörkt enrum,
bör skärpningen i denna del, såvitt omständigheterna medgiva, verkställas
först.

Föreligger för verkställighet av straffskärpning sådant hinder, som i

2 kap. 6 § strafflagen omförmäles, skall skärpningen verkställas, så snart
hindret upphört. Hinder för vistelse i mörkt enrum må ej uppehålla
skärpningen i övrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

11 §•

Skall någon undergå fängelse, vartill ådömda böter förvandlats, och
varder förvandlingsstraffet icke sammanlagt med annat fängelse, vare
fången skyldig utföra tjänligt arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet
för honom bestämmes, och må ersättning därför icke icke tillkomma
.honom.

Underhåll eller bekvämlighet, utöver vad honom vid straffanstalten
bestås, må han icke förskaffa sm eller emottaga.

Beträffande rättighet för fången att emottaga besök samt avsända
eller mottaga brev eller annat skriftligt meddelande, galle vad i sådant
avseende är i 3 § stadgat om den, som undergår fängelse utan straffskärpning.

Fången skall, om förhållandena det medgiva, hållas innesluten ensam
i cell under sovtid, måltider och fritid samt, där ej omständigheterna till
annat föranleda, jämväl under återstående del av dygnet. Sammanföres
fången med andra fångar, skall därvid iakttagas, vad i 6 § första stycket
första punkten är föreskrivet.

12 §.

Därest men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller
uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i denna lag given be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

stämmelse i annat fall, än som avses i 8 § första stycket, må i tillämpningen
göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande
av sådant men.

13 §.

Fånge, som bryter mot anbefalld ordning, straffas enligt bestämmelser,
som Konungen, utan hinder av stadgandena i denna lag, äger utfärda.

14 §.

Avtjänas straff, varom i denna lag förmäles, i militärhäkte, utövar
befälhavare, som har uppsikt över häktet, befogenhet, som eljest enligt
denna lag tillkommer fångvårdsstyrelsen. I ovan stadgade medgivanden
för fånge att emottaga besök äger Konungen föreskriva nödiga inskränkningar
vid verkställande av straff i militärhäkte.

15 §•

1 fråga om vad ytterligare i avseende å fångars vård, arbete och
behandling skall iakttagas samt vad i övrigt till ordning vid straffanstalt
och tillsyn därå hörer, galle vad därom är eller framdeles kan bliva föreskrivet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1917.
Vad i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum stadgats om avdrag å strafftid, när straff O

O 7

arbete verkställes i enrum, skall fortfarande tillämpas vid verkställighet
av straffarbete, som blivit ådömt i mål, däri första domstol givit slutligt
utslag före utgången av år 1906.

Kung! Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsiirenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 16 april 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselhot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnés,

Mörcke,

Venn ersten,

Westman,

Broström.

Sedan fångvårdsstyrelsen på grund av Kungl. Maj:ts remiss den 5
februari 1915 avgivit underdånigt utlåtande över ett av överdirektören och
chefen för fångvårdsstyrelsen Viktor Almquist, konstituerade revisionssekreteraren
hovrättsrådet Algot Bagge, advokaten friherre Georg Stjernstedt
och fängelseläkaren medicine licentiaten Thure Petrén utarbetat betänkande
med förslag till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
samt därefter jämväl Svenska fångvårdssällskapets styrelse inkommit med
yttrande över förslaget, anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Hasselrot ånyo detta ärende samt yttrade:

»Då för närvarande förarbeten pågå för en fullständig omarbetning
av strafflagen, vore det givetvis oklokt att i straffverkställighetsbestämmelserna
nu företaga djupgående förändringar, vilka måhända icke kunde
bringas i samklang med den blivande strafflagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 7 käft. (Nr 7.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Det är ej heller någon genomgripande reform av fångbehandlingen,
som avses i det framlagda förslaget. Detsamma utgör till stor del ett
fastslående och en ytterligare utveckling av redan nu inom den svenska fångvården
tillämpade anordningar. Där så ej är fallet, är steget in i det nya
taget med sådan försiktighet, att en anpassning efter en blivande strafflagstiftning
ej torde bereda större svårigheter.

Förslaget skiljer sig från nu gällande lagstiftning främst genom de
ökade möjligheter, som beretts fångvårdsmyndigheterna att individualisera
fångbehandlingen. De krav, som med rätta i allt större utsträckning ställas
på fångvårdsmyndigheternas verksamhet för fångens ombildning, så långt
det låter sig göra, till en nyttig eller åtminstone icke samhällsfarlig medborgare,
nödvändiggöra en viss rörelsefrihet .vid fångens behandling i andligt
och kroppsligt avseende. Denna behandling måste, för att det nämnda
straffändamålet skall vinnas, avpassas efter fångens förutsättningar och
behov. Att denna olikhet i behandlingen kan medföra en olikhet i straffets
skärpa är ofrånkomligt. Man har allenast att tillse, att den tillätes
inträda endast i den mån det är förenligt med straffets ändamål i övrigt
och att förutsättningarna regleras i lag eller administrativa författningar
i den utsträckning detta låter sig göra med hänsyn till fångmaterialets
skiftande beskaffenhet.

Den ökade individualiseringen i fångbehandlingen har i förslaget
kommit till synes särskilt i reglerna rörande den större eller mindre isolering,
som fången bör underkastas. Erfarenheten har visat, att en treårig
celltid kan för vissa fångar betyda en nedsättning i andliga och
kroppsliga krafter, som motarbetar det ändamål med straffet, som förut berörts.
Med å andra sidan talar också erfarenheten ett tydligt språk i fråga om
det fördärv, som kan vara förenat med straffets avtjänande i gemensamhet.
Man har att väga riskerna mot varandra. Svårigheten vid valet ökas därigenom
att, såsom de sakkunniga framhålla, den svenska fångvårdens
ge men sam hetsstraff för närvarande ej är ordnat på ett tillfredsställande
sätt. De möjligheter, som kunna finnas att förebygga fördärvets spridande
gemensamhet sfångarna emellan, äro icke utnyttjade och man kan ej med
någon säkerhet beräkna, vad därutinnan kan med de krafter, som stå till
buds, åstadkommas genom fångarnas fördelning i grupper och andra i förslaget
ifrågasatta åtgärder till minskande av gemensamhetsstraffets vådor.
Det är därför enligt min mening lyckligt att, innan den stora straff lagsreformen
fullbordas, erfarenheten i detta avseende hinner fullständigas.
Men det är också välbetänkt, att på detta så att saga experimentella stadium
förhållandet mellan enrums- och gemensamhetsstraffen icke i lagen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

fastslås utan kan, på sätt i förslaget förutsatts, regleras inom vissa gränser
efter de alltjämt framträdande nya erfarenheterna.

Det nu sagda avser den genom förslaget beredda möjligheten att,
sedan en viss del av strafftiden avtjänats i enrum, utbyta enrumsstraffet
mot gemensamhetsstraff, därest enrumsstraffet finnes för fången uppenbarligen
olämpligt. För de trängande fall, då på grund av straffets avtjänande
i enrum men för fångens andliga eller kroppsliga hälsa inträder
eller uppenbarligen kan befaras, har i förslaget givits ett särskilt stadgande
om enrumsstraffets ovillkorliga avbrytande.

Den förkortning av enrumsstraffet, som sålunda skall enligt förslaget
inträda i särskilda fall, medför även möjlighet att, på sätt riksdagen i
skrivelse den 26 augusti 1914 ifrågasatt, sysselsätta ett ökat antal fångar
med arbete i det fria.

Jämväl en annan ledande grundsats inom nutidens fångbehandling,
nämligen den progressiva straffverkställigheten, har i förslaget i ökad mån
vunnit beaktande. Från en sträng isolering i början av strafftiden övergår
enrumsfången till allt större lindring i detta avseende, för att sedermei''a,
där strafftiden är längre, sysselsättas i gemensamhet med andra
fångar och slutligen senast någon tid före frigivningen erhålla arbete
under i viss mån friare former utomhus. Man har beträffande arbetet i
det fria dock ej velat binda fång/årdsmyndigheterna vid att använda detta
uteslutande som ett sista led i fångbehandlingen inom straffanstalten.
Andra synpunkter, såsom lämpligheten att genom utearbete stärka fångens
kroppskrafter, att lära honom ett friluftsyrke, som kräver längre tids utbildning,
eller dylikt, kunna leda till att fången bör tagas till arbete utomhus
mycket snart eller t. o. in. omedelbart efter enrumsstraffets slut. —Jämsides
med berörda progression skall för straffarbetsfångar inträda ett fortskridande
i mån av gott uppförande och avtjänad strafftid till ökat tillgodonjutande
från straffanstaltens sida av vissa smärre förmåner, som dessa
fångar ej få förskaffa sig själva. Ett sammanfogande av de progressiva elementen
i straffbehandlingen, däri inbegripen den villkorliga frigivningen,
i en enda kedja har förslaget avsiktligt undvikit. Man har trott, att
även härutinnan en viss rörelsefrihet skulle vara att föredraga.

Fortskridandet till en minskning i isoleringens skärpa står i överensstämmelse
med en i förslaget framkommen strävan att utjämna den nuvarande
skarpa motsatsen mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff. De
sakkunniga hava framhållit, att de olägenheter, som det längre enrumsstraffet
kunde medföra, borde förminskas ej blott genom cellanordningar,
som, i den mån det lämpligen kunde ske, beredde ökat utrymme, ljus
och luft, utan även genom en lättnad i isoleringen, såvida därigenom ej

Kungl. AfajUs nåd. proposition Nr 7.

äventyrades de goda resultaten av fångvårdstjänstemännens påverkan och
avskildheten från medfångarna. Gemensamhetens faror åter borde undvikas
genom att den isolering, som redan nu ägde rum nattetid, vid behov utsträcktes,
med bibehållande i huvudsak av de egenskaper hos geraensamhetsstraffet,
som gjorde, att gemensamhetsfången förde en naturligare och
därför i och för sig sundare tillvaro än enrumsfången.

Det sålunda angivna målet har man i förslaget sökt vinna, vad det
längre enrumsstraffet angår, bland annat genom en mycket enkel åtgärd,
som dock, enligt vad erfarenheten visat i de fall, då den på läkares föreskrift
hittills vidtagits, torde vara effektiv. Den består i celldörrens öppnande,
antingen helt och hållet eller på glänt. Där så finnes lämpligt,
kan tillika åt fången anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden,
vilka sammanhänga med hans arbete. Den nedtryckande isoleringen är
därmed bruten, utan att gemensam hetsstraffets vådor inträda. Behovet av
bevakning kommer visserligen därigenom att ökas, men ingalunda i sådan
grad, att avsevärda svårigheter kunna antagas uppkomma.

Slutligen torde bland de viktigare i förslaget upptagna nya föreskrifterna
höra nämnas stadgandet om unga fångars sammanförande i för
dem avsedda särskilda straffanstalter samt den för dessa unga fångar föreslagna
betydande förkortningen av enrumsstraffets maximum. Därigenom
är grunden lagd till en behandling av dessa fångar, som tillvaratager de
möjligheter till andlig och kroppslig utveckling, som deras ungdom erbjuder.
»

Efter att hava närmare redogjort för det huvudsakliga innehållet i
de sakkunnigas betänkande samt de däröver avgivna yttrandena, anförde
föredraganden vidare:

»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har fångvårdsstyrelsen
icke hemställt om någon ändring i förevarande förslag. De av
Svenska fångvårdssällskapets styrelse framställda anmärkningarna torde icke
böra föranleda någon ändring i förslaget.»

Föredraganden hemställde härefter, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäier, lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag
måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

Kunyl. nåd. proposition Nr 7.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Med upphävande av lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906 samt lagen den 2 juni 1908,
innefattande ändring i 7 § av förstnämnda lag, stadgas som följer:

1 §•

2 §•

Den, som undergår straffarbete, skall hållas till arbete, som av
vederböraiide fångvårdsmyndighet för honom bestämmes. Där så lämpligen
kan ske, skall arbetet vara av beskaffenhet att bereda fången tillfälle till
förkovran i hans yrke eller till annan utbildning, som kan främja utsikterna
för honom att efter frigivningen försörja sig, och bör vid valet
av arbete hänsyn tagas till hans håg och fallenhet. Till andel i inkomst
för arbetet äge han ej rätt; dock kan för flit och ordentlighet i arbetet
i förening med gott uppförande arbetspremie tilldelas honom.

Ej må han förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller
annat utöver vad honom vid straffanstalten tillhandahålles.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Av annan än bevabningstjänsteman, vid straffanstalten anställd läkare
eller präst samt de personer, som över straffanstalten hava uppsikt eller
där, till följd av tjänstebefattning eller fångvårdsstyrelsens beslut, äga tillträde,
må fången ej mottaga besök, med mindre straffanstaltens styresman
prövar omständigheter av särskild vikt föranleda till undantag.

Sedan tre månader från straffets början förflutit, må oberoende av
omständigheter, varom nyss är sagt, tillstånd meddelas fånge, vilken
ej undergår straffskärpning, att emottaga besök av maka, föräldrar,
barn, syskon eller andra närstående, där ej ordningen eller säkerheten
inom straffanstalten kan därigenom äventyras eller besöket anses eljest
kunna verka skadligt. Anmälan om sådant besök skall ske hos straffanstaltens
styresman, som skall för besök bestämma lämplig tid samt, om
han så aktar nödigt, förordna, att under besöket bevakningstjänsteman
skall vara tillstädes.

Brev eller annat skriftligt meddelande eller bud till eller från annan
inom eller utom straffanstalten må icke av fången avsändas eller einottagas,
utan att straffanstaltens styresman, efter prövning i varje fall, lämnar tillstånd
därtill. Fången må dock icke förvägras att till svensk myndighet
avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form.

Vid tillämpning av ovan givna bestämmelser skall, där så lämpligen
kan ske, iakttagas, att fången i mån av gott uppförande och avtjänad
strafftid beredes gradvis inträdande förmåner.

3 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagt fängelse
eller därmed förenat fängelse, vartill ådömda böter förvandlats, är han
pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Undergår fången straff i enrum,
må han själv förskaffa sig sådant arbete, och äger han, där arbetet
medför inkomst, behålla denna för egen räkning; dock bör straffanstaltens
styresman tillse, att denna rätt ej missbrukas till brottsliga
företag eller utövas på sätt att därigenom ordningen eller säkerheten inom
straffanstalten kan äventyras. Begagnar fången sig icke av nämnda rätt
eller undergår han straff i gemensamhet, skall av vederbörande fångvårdsmyndighet
arbete tilldelas honom, och skall han av arbetsinkomsten erhålla
andel enligt särskilda bestämmelser.

Kungl. Alajtis nåd. proposition Nr 7.

är förenligt med måttlighet och enkelhet. Undergår häri straffskärpning,
må han därunder ej åtnjuta bekvämlighet, som är ägnad att upphäva eller
mildra skärpningen.

Fångens maka, föräldrar, barn, syskon eller andra fången närstående
personer må besöka honom i straffanstalten, såframt ej ordningen eller
säkerheten inom densamma kan därigenom äventyras. Anmälan om sådant
besök skall ske hos straffanstaltens styresman, som skall för besök bestämma
lämplig tid samt, om han så aktar nödigt, förordna, att under besöket
bevakningstjänsteman skall vara tillstädes. Av andra än nu nämnda personer
samt de i 2 § tredje stycket omförmälda må fången ej emottaga besök,
där ej styresmannen finner skäl att därtill lämna tillstånd. Undergår fången
straffskärpning, tillämpas i fråga om besök de i 2 § tredje stycket meddelade
bestämmelser.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av fången avsändas
eller emottagas utan styresmannens tillstånd; dock må fången icke förvägras
att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad
i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller
annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast fångens enskilda
angelägenheter samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav
ordningen eller säkerheten inom straffanstalten kan äventyras. Vill
fången avsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,
skall evad skriften är avfattad som brev eller ej, straffanstaltens styresman
överlämna den till tillsyningsinannen eller, där sådan ej finnes,
Konungens befallningshavande. Tillsyningsmannen eller befallningshavanden
har att bestämma, huruvida skriften får avsändas; och må tillstånd vägras
i varje fall, då skriften är av anstötligt innehåll eller dess offentliggörande
eljest finnes olämpligt.

4 §•

Har den, som undergår straffarbete eller fängelse, varom förmäles
i 3 §, vid straffets början fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum
under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och, där strafftiden
är längre, de tre första åren. Har fången vid straffets början ej fyllt
tjugu år, skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där
denna icke överstiger ett år, och, där strafftiden är längre, det första året.
Fången skall, då han icke undergår straff i enrum, hållas till straff i gemensamhet.

För fall, som avses i 7 och 8 §§, galle vad därom är särskilt stadgat.

Kungl. Majtis nåd. proposition Nr 7.

5 §•

Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, avtjänat fyra
månader av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat ett år, må,
där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes
lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge
anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med
hans arbete.

Genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas,
att fången träder i förbindelse med andra fångar. Därjämte skola, beträffande
fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, under de fyra första
månaderna av strafftiden samt i fråga om annan fånge, under det första
året anordningar vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom
cellen att se andra fångar.

6 §•

Straff i gemensamhet skall genom fångarnas fördelning i grupper
eller på annat lämpligt sätt så anordnas, att fara för skadlig inverkan
fångarna emellan såvitt möjligt förebygges. Under sovtid skall fånge,
som undergår straff i gemensamhet, städse hållas avstängd från andra
fångar.

Har fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid
sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, skall han, där så lämpligen
kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete
utomhus.

Fånge, som undergår straff i gemensamhet, må kunna sysselsättas
med arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan
fången och obehöriga därvid förhindras.

7 §•

önskar fånge, som avtjänar straffarbete eller fängelse, varom förmäles
i 3 §, att få undergå straff i enrum efter det den enligt 4 § första
stycket för honom gällande längsta tid för straff i enrum förflutit, må

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 7. 17

det ej förvägras honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl
därtill föreligga.

År fånges hållande till straff’ i gemensamhet förenat med fara för
ordningen eller säkerheten inom straffanstalten, må fångvårdsstyrelsen
kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum jämväl efter
det den eldigt 4 § första stycket för fången gällande längsta tid för straff
i enrum förflutit.

I fråga om fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, må jämväl
av den anledning, att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat
med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen
kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum
efter utgången av den enligt nyssnämnda lagrum för honom gällande
längsta tid för sådant straff, dock ej utöver tre år från straffets början.

I avvaktan på fångvårdsstyrelsens beslut må straffanstaltens styresman
kunna meddela förordnande, som i andra och tredje styckena avses.
Fångens fortsatta hällande till straff i enrum av anledning, som i samma
stycke sägs, skall av fångvårdsstyrelsen minst en gång var sjätte månad
tagas under omprövning.

B §.

Fånge må icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga
eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras.

Ej heller må fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år och
som av strafftiden avtjänat fyra månader, eller annan fånge, som av
strafftiden avtjänat ett år, hållas till straff i enrum, om det av annat
skäl, än i första stycket sägs, finnes för honom uppenbarligen olämpligt
samt hans hållande till straff i gemensamhet icke är förenat med fara
för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten eller för skadlig inverkan
från fän trens sida å andra fångar eller med annan väsentlig olägenhet.

Om fånges hållande till straff i gemensamhet av anledning, som i
denna § avses, förordnar fångvårdsstyrelsen.

9 §•

Har någon blivit i straffanstalt insatt till fullgörande av straffarbete
på viss tid eller fängelsestraff, varom förmäles i 3 §, och förekommer,
innan han från straffanstalten frigivits, till verkställighet honom ytterligare
ålagt straffarbete eller sådant fängelsestraff, skall ifråga om verkställigheten
så förfaras, som vore straffen ett sammanhängande straff, vars fudBiliang
till riksdagens protokoll 11)16. 1 sand. 7 höft. (AV 7.) 3

18 Kungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

görande tagit sin början, då det ovan först omnämnda straffet började
avtjänas.

10 §.

År någon dömd till straffarbete eller fängelse med skärpning, bör
skärpningen verkställas vid strafftidens början eller, där i fall, som avses
i 9 §, det fången ytterligare ålagda straffet är förbundet med skärpning,
så snart det lämpligen kan ske; och skall efter var tionde dag göras tio
dagars avbrott i skärpningen.

Skall vid straffarbete skärpning till någon del ske med mörkt enrum,
bör skärpningen i denna del, såvitt omständigheterna medgiva, verkställas
först.

Föreligger för verkställighet av straffskärpning sådant hinder, som
i 2 kap. 6 § strafflagen omförmäles, skall med skärpningen anstå, så länge
hindret fortfar; dock att hinder för vistelse i mörkt enrum ej må uppehålla
skärpningen i övrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut
full bordas.

11 §.

Skall någon undergå fängelse, vartill ådömda böter förvandlats och
varder förvandlingsstraffet icke sammanlagt med annat fängelse, vare fången
skyldig utföra tjänligt arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet
för honom bestämmes, och må ersättning därför icke tillkomma honom.

Underhåll eller bekvämlighet, utöver vad honom vid straffanstalten
bestås, må han icke förskaffa sig eller emottaga.

Kungl. Maj H s nåd. proposition Nr 7.

12 §.

Derest men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller
uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i denna lag given bestämmelse
i annat fall än som avses i 8 § första stycket, må i tillämpningen
göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller
förebyggande av sådant men.

13 §.

Fånge, som bryter mot anbefalld ordning, straffas enligt bestämmelser,
som Konungen, utan hinder av stadgandena i denna lag, äger
utfärda.

14 §•

15 §.

I fråga om vad ytterligare i avseende å fångars vård, arbete och
behandling skall iakttagas samt vad i övrigt till ordning vid straffanstalt
och tillsyn därå hörer, galle vad därom är eller framdeles kan bliva föreskrivet.
_____

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 januari 19—.

Vad i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum stadgats om avdrag å strafftid, när straffarbete
verkställes i enrum skall fortfarande tillämpas vid verkställighet
av straffarbete, som blivit ådömt i mål, däri första domstol givit slutligt
utslag före utgången av år 1906.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition JSr 7,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad torsdagen
den 6 maj 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,
Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
16 april 1915, hade Kungl. Maj:t lörordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över ett
av särskilt tillkallade sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetat förslag
till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av konstituerade revisionssekreteraren, hovrättsrådet Algot Bagge.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kung!.. May.ts nåd. proposition Nr 7.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hane Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 31 december 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
den 6 maj 1915 avgivna utlåtande över det den 16 april 1915
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff, i vilket utlåtande lagrådet lämnat förslaget utan
anmärkning.

Efter att hava anmärkt, att några rent redaktionella jämkningar
vidtagits i förslaget, föredrog departementschefen det sålunda avfattade
lagförslaget och hemställde, att detsamma måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande,

Kangl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7.

Till denna av* statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall, och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Beite.

Stockholm 1916. Kangl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner. lBiitö