Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

Nr 57.

Kunyl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående pension
åt myntgravören vid mynt- och justering sverket J. A.
Lindberg; given Stockholms slott den 11 februari 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kung!. Magt härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att myntgravören vid mynt- och justeringsverket, vice professorn vid
akademien för de fria konsterna Johan Adolf lund borg må från och med
månaden näst efter den, under vilken han erhåller avsked från mvntgravörsbefattningen,
under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
av tvåtusenfemhundra kronor, att utgå av sjunde huvudtitelns reservationsanslag
till bestridande av de med mynt- och justeringsverkets drift
förenade kostnader.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungi. Maj:t förbliver riksdagen med all kung!.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 57.

Utdrag av protokollet över Jinansärenden, lidllet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari

1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Wallenbeug,
Statsråden: Hasselbot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke.

VeNN ERSTEN,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 september 1915 har myntdirektören
hemställt, att myntgravören vid mynt- och justeringsverket, vice
professorn vid akademien för de fria konsterna Johan Adolf Lindberg
måtte, sedan han avgått från sin befattning vid mynt-och justeringsverket,
erhålla eu årlig pension av 3,000 kronor.

Till stöd härför har myntdirektören anfört, bland annat, att Lindberg,
som vore född den 4 september 1839, sedan år 1886 varit anställd
i statens tjänst, först såsom tillförordnad lärare i antikritning och därefter
soin extra lärare vid konsthögskolan, samt från och med den 1
januari 1898 såsom myntgravör vid myntverket. Beträffande den förra av
dessa Lindbergs verksamhetsfält hänvisade myntdirektören till de utmärkta

KungI. May.ts nåd. proposition Nr .57.

vitsord, Lindberg enligt av akademien för de fria konsterna utfärdat,
handlingarna i ärendet bifogat intyg erhållit. 1 fråga om Lindbergs verksamhet
som myntgravör hade densamma varit över allt beröm. Då Lindberg
numera uppnått en ålder av 76 år, syntes han med skäl kunna göra
anspråk på att komma i tillfälle att få njuta den ro från tjänstemannaverksamheten,
som en tjänsteman i centralt ämbetsverk med lön ansåges
vara berättigad att komma i åtnjutande av vid fyllda 67 år. Emellertid
vore myntgravören, vid det förhållande att han uppbure endast arvode, icke
skyldig att verkställa några inbetalningar för sin egen pensionering och
ägde han för den skull ingen rättighet att vid sitt avskedstagande göra
anspråk på någon statspension. Men då Lindbergs företrädare å mynt*
gravörsbefattningen, myntgravören Lea Ahlborn, tilldelats dylik pension,
syntes det ej föreligga något skäl, varför Lindberg ej skulle beredas samma
förmån.

I avlöning hos mynt- och justeringsverket hade Lindberg från och
med år 1910 uppburit ett årligt arvode av 2,500 kronor jämte särskild
gottgörelse för de arbeten, som för myntverkets räkning av Lindberg utfördes,
därvid dock Lindberg själv finge ersätta de av honom vid nämnda
arbete använda biträden. Lindbergs medelinkomst från myntverket för
åren 1910—1914 hade enligt gjorda beräkningar uppgått till för år 7,457
kronor, därav arvode 2,500 kronor och ersättning för särskilda arbeten,
efter avdrag för gottgörelse till biträden, 4,957 kronor. Myntdirektören
ansåge det vara uppenbart, att pensionsbeloppet för Lindberg ej kunde
sättas lägre än vad som motsvarade det honom tillkommande arvodet å
2,500 kronor. Men Lindberg hade, såsom redan nämnts, även varit lärare
vid konsthögskolan, i vilken egenskap han sedan år 1886 stått till disposition
och fortfarande så gjorde, och vore hans verksamhet vitsordad genom
det härovan åberopade intyget. Lindberg kunde därför hava anspråk på
att vid pensionsbeloppets bestämmande avseende även skulle tagas till
denna hans lärareverksamhet. Med hänsyn härtill hemställde myntdirektören,
att pensionen måtte bestämmas till 500 kronor högre belopp, än
vad som motsvarade det fastställda arvodet, eller således tillhopa 3,000
kronor.

På grund av remiss har akademien för de fria konsterna den 30 oktober Akademien
1915 avgivit utlåtande i ärendet och därvid på det varmaste förordat den^fönsterna*1
gjorde framställningen. Vad särskilt anginge Lindbergs verksamhet såsom
lärare vid konsthögskolan erinrade akademien, att Lindberg för densamma
erhållit de mest utmärkta vitsord. Visserligen hade hans tjänst icke så
ofta behöft tagas i anspråk för den direkta undervisningen i konsthög -

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr .57.

Stats kontoret.

Departementschefen -

skolan, men, såsom i myntdirektörens skrivelse framhållits, hade Lindberg
under närmare trettio år alltid stått till disposition och, när han inkallats
i tjänstgöring, alltid på ett högst framstående sätt fullgjort sina åligganden.
Då dessutom Lindbergs utmärkta förmåga såsom utövande konstnär vid
fyrfaldiga tillfällen kommit svenska staten till godo, syntes även hans
konstnärsgärning böra tagas i betraktande och väga till hans förman, när
frågan om pension för honom skulle prövas och avgöras.

Statskontoret, som i utlåtande den 20 november 1915 jämväl yttrat
sig i ärendet, har till en början i fråga om de avlöningsförmåner, Lindberg
såsom myntgravör av staten åtnjöte, framhållit, att den särskilda ersättningen
för utförda arbeten, vilken givetvis varierade ganska betydligt efter
arbetenas omfattning, syntes böra jämställas med vad en ordinarie tjänsteman
åtnjöte under form av tjänstgöringspenningar. Det fasta arvodet å
2,500 kronor skulle då motsvara lönen för en ordinarie tjänsteman. För
en sådan utgjorde lönens belopp pensionsunderlag och erhölles i pension,
om föreskrivet antal tjänstår, i regel 35, förelåge. Då Lindberg såsom
myntgravör räknade endast inemot 18 år i statens tjänst, vore det ju för
att ändock skulle kunna för honom föreslås ett pensionsbelopp, motsvarande
hela fasta arvodet, givet, att hänsyn måste tagas till hans lärareverksamhet
vid konsthögskolan. Att därutöver låta denna verksamhet, som
icke syntes hava utövats under de sist förflutna tio åren, och för vilken i
alla händelser något årsarvode icke av Lindberg åtnjutits efter ingången av
år 1900, inverka på pensionsbeloppet, syntes statskontoret icke överensstämma
med de principer, som hittills kommit till tillämpning i frågor om beredande
av pension åt i statens tjänst anställda extra befattningshavare. På grund
härav och med erinran, att Lindberg icke behöft erlägga några pensionsavgifter,
ville statskontoret, som funne goda skäl föreligga för att hos
riksdagen göra framställning i ärendet och i övrigt icke hade något att
erinra mot myntdirektörens framställning, dock ifrågasätta, huruvida pensionsbeloppet
borde sättas högre än till 2,500 kronor, motsvarande det
fasta arvodet.

Aven jag delar myndigheternas uppfattning, att Lindberg, som visserligen
ej är berättigad till pension, dock är väl förtjänt av att komma i
åtnjutande av sådan förmån och att billigheten kräver, att man söker bereda
honom densamma. Vad själva pensionsbeloppet angår, anser jag
mig, hur beaktansvärda de i ärendet framhållna synpunkterna för en
pension till belopp överstigande det fasta arvodet än må vara, dock av

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

orsaker, som statskontoret anfört, ej kunna, förorda, att pensionsbeloppet
sattes högre an till 2,500 kronor.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva,

att myntgravören vid mynt- och justeringsverket, vice professorn vid
akademien för de fria konsterna Johan Adolf Lindberg rnå från och med
månaden näst efter den, under vilken han erhåller avsked från myntgravörsbefattningen,
under sin återstående livstid åtnjuta eu årlig pension
av tvåtusenfemhundra kronor, att utgå av sjunde huvudtitelns reservationsanslag
till bestridande av de med mynt- och j usteringsverkets drift
förenade kostnader.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till riksdagen
avlåtas av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Christian Lovén.

Bihang till riksdagens protokoll lt)16. 1 samt. 47 Käft. (Nr 57.)