Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 24.

1

Nr 24.

Kungl. Moj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907; given
Stockholms slott den 14 januari 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om nyttjanderätt till
gravplats samt lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i
lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Den av allmänt kyrkomöte år 1915 avlåtna skrivelse i ärendet
bifogas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och
ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselnöt.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 20 höft. (Nr 24.)

1

2

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

om nyttjanderätt till gravplats.

Med upphävande av nådiga förbudet den 12 september 1783 emot
ytterligare försäljande av de en gång till privata försålda gravar i
kyrkor och kyrkogårdar, såvitt detta förbud avser gravar å kyrkogårdar,
förordnas som följer:

1 §•

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats
endast upplåtas med nyttjanderätt.

Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för viss tid, högst femtio år.

2 §•

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till gravplats, skall upprättas
skriftligen.

3 §•

Avgift för nyttjanderätt till gravplats skall, där ej annat avtalas,
utgå på en gång.

4 §•

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och värdigt

skick.

• Råder å gravplats grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år
efter det upplåtaren förelagt nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

i stånd, vare nyttjanderätten förverkad. Föreläggandet skall innefatta
erinran om den sålunda stadgade påföljden. År nyttjanderättshavaren
ej känd eller vet man ej, var lian finnes, skall föreläggande, som nu
är sagt, införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning
inom orten; och varde tiden för den föreskrivna påföljdens inträdande
räknad från det sista kungörandet.

5 §•

Då för viss tid upplåten nyttjanderätt till gravplats upphör på
grund av tidens utlöpande, äger, om gravplatsen är väl vårdad, nyttjanderättshavaren
rätt att mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse, såframt
han anmält sig därtill före nyttjanderättstidens utgång och den
förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens
ändamålsenliga ordnande.

6 §•

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård
eller annan överbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader
därefter. Vad som ej är bortfört inom nämnda tid, tillfaller upplåtaren;
vill denne från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt
eller historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för
framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen
å lämplig, därtill avsedd plats.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916 och i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även beträffande de upplåtelser av gravplats å
kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som skett före nämnda dag.

4

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. S § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 KAP.

8 §•

Vad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet av
rättighet, som där avses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker
från kronan.

Ej heller äger vad i 1 § stadgas tillämpning å upplåtelse av nyttjanderätt
till gravplats på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats.

2 KAP.

43 §.

Upplåtes jord på arrende för annat ändamål än jordbruk, skola å
sådan upplåtelse stadgandena i 1 och 4 §§, 5 § första stycket, 6—9,
18, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36—41 §§ samt
42 § första stycket äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 §
stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tilllämpas
efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde
skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 24. 5

avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas.

År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter
det uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns
rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för
arrenderättens förverkande stadgas annan girnnd än 36 och 37 §§ bestämma;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård
eller annan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

6

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 24.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 3 september 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: VON Sydow,

friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Mörcke,

Westman,

Vennersten,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde tillförordnade chefen för justitiedepartementet statsrådet Stenberg
följande:

»I skrivelse den 2 november 1910 har kyrkomötet i underdånighet
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande
av ändrade och fullständiga bestämmelser angående sättet
och villkoren för upplåtande av enskild grav å kyrkogård eller annan
begravningsplats, gravens behöriga vård och underhåll och påföljden av
underlåtenhet därutinnan samt andra därmed sammanhängande frågor.

I kyrkomötets skrivelse och den motion, som föranlett densamma,
framhölls, hurusom den på området nu gällande lagstiftningen vore för -

7

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 24.

åldrad och ofullständig. På grund av befolkningens tillväxt hade behovet
av begravningsplatser ökats, varav följden åter blivit den, att en gräns
måste sättas för det förr vanliga slöseriet med begravningsjorden. Ganska
vanligt vore, att inköpta gravar lämnades utan tillsyn och vård. Påföljden
av sådan underlåtenhet bleve enligt gällande lagstiftning, att de
yttre tecken, som angåve den dödes vilorum, gravöverbyggnaden med
tilläventyrs befintlig gravvård, avlägsnades, men själva gravplatsen återfölle
ej till kyrkans eller församlingens disposition. Bestämmelse om en
sådan mera effektiv påföljd vore behövlig. Vid en granskning av dessa
spörsmål borde väl avvägas å ena sidan fordran på skyldig pietet med
avseende å den dödes kvarlevor och tilläventyrs förefintliga efterlevandes
eller ättlingars känslor för den avlidnes minne samt å andra sidan det
likaledes berättigade kravet på ordnade och väl hållna begravningsplatser,

Över kyrkomötets skrivelse hava utlåtanden inhämtats från domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium, som alla
tillstyrkt bifall till den i skrivelsen gjorda framställning.

De få lagstadganden, som förefinnas i detta ämne, innehållas
huvudsakligen i nådiga förbudet den 12 september 1783 emot
ytterligare försäljande av de en gång till privata försålda gravar i
kyrkor och kyrkogårdar. Det heter här, att som den oordning insmugit
sig, att efter vissa års förlopp, när gravägarens släkt antingen utgått
eller försummat dess underhåll, graven åter till någon annan föryttrades,
så utfärdades nu, för att förekomma sådant missbruk för framtiden, ett
strängt och allvarsamt förbud för kyrkoherdar, kyrkoråd och föreståndare,
så i städerna som på landet, att till salu utbjuda och föryttra
någon grav i kyrkan eller på kyrkogården, som en gång tillförene blivit
såld, eller att gravar på vissa år till någon upplåta, utan skulle de därom
avslutade köp därefter bliva för alltid gällande. Dessa bestämmelser
skulle dock icke gälla de allmänna gravar, som upplätes mot en mindre
avgift och varigenom ej rätt till beständigt lägerställe förvärvades. I
nämnda förordning föreskrives vidare, att då enskilda personer tillhöriga
gravar fordrade reparation och underhåll, men sådant efter vederbörlig
pålysning och erinran av vederbörande arvingar försummades, borde
kyrkorna av egna medel besörja, att sådana gravar igenfylldes och väl
betäcktes utan vidare kostnad och utan att med dem göra någon förändring.
När de i kyrkorna eller på kyrkogårdar uppförda överbyggnader
över gravar förfölle, utan att vederbörande kunde förmås att iståndsätta
dem, borde gravarna betäckas, gravstenarna, om sådana funnes,
bibehållas och de över dem uppresta monument såvitt möjligt på något

8

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 24.

annat bekvämt ställe nära graven åter uppsättas, men byggnaden för
kyrkans räkning nedtagas, dock ej förr än kyrkan ombyggdes eller av
gravens bristfällighet någon verklig skada antingen för kyrkan eller
eljest vore att befara.

Det är klart, att ett strängt tillämpande av nämnda förbud att åter
försälja en en gång använd gravplats i längden skall vålla stora olägenheter.
Gamla gravar, som icke vårdas, skola visserligen betäckas och
jämnas, men de få icke ånyo användas, huru gamla de än äro och huru
starkt behovet av ökat utrymme å kyrkogården än gör sig gällande.
Varken de estetiska eller de praktiska kraven kunna tillfredsställas genom
en sådan sakernas ordning. Särskilt å de större städernas begravningsplatser
komma genom förbudet för nya upplåtelser lätt att uppstå bara
fläckar mitt bland de underhållna gravarna, något som kan verka i hög
grad missprydande; och därigenom att ständigt nya, stora områden måste
inköpas, för att behovet av begravningsplatser skall kunna tillgodoses,
har priset på de enskilda gravarna stigit i höjden, en olägenhet, som
under tidernas lopp med befolkningens tillväxt och jordvärdets stegring
med all säkerhet kommer att bliva än större. Vidare är det otvivelaktigt,
att bestämmelserna om underhållsskyldigheten av de enskilda
gravarna äro ganska otillfredsställande och att de svårligen kunna göras
fullt effektiva, så länge försummelse i vårdnaden endast skall medföra,
att gravarna igenfyllas och betäckas, men icke, att innehavaren av rätten
till gravplats förlorar denna rätt.

Ehuru således syftemålet med en ny lagstiftning i detta ämne
måste vara att bereda möjlighet för ett bättre utnyttjande av kyrkogårdsjorden,
är det naturligtvis av vikt att vid behandlingen av hithörande
spörsmål icke förlora blicken för de fordringar, som pieteten uppställer.
Det ligger i sakens natur, att skyldig hänsyn måste tagas till
minnet av de avlidna samt till deras efterlevande släktingar och vänner,
vilkas känslor lätt skulle kränkas genom gravarnas tagande i förnyat
bruk.

Bestämmelserna i 1783 års förordning synas utgå från, att då
gravplats upplåtes till enskild, upplåtelsen avser äganderätt. Såsom skäl
för förbudet att ånyo avyttra eu gammal grav anföres just, att genom
en ny försäljning »äganderätten förolämpas och laga köp olagligen brytes».
Emellertid torde den rätt till jorden, som vid dessa upplåtelser
förvärvas, även då de formellt avse äganderätt, icke innefatta annat än
en till sitt innehåll strängt begränsad, ständig nyttjanderätt. Innehavaren
har endast en rätt att använda området i fråga till gravplats, vilken
rätt måste för all framtid respekteras, så att någon annan icke kan vinna

9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

dylik rätt till samma område. 1 praxis bar utvecklingen också gått
därhän, att det nu, åtminstone vad angår de större städernas kyrkogårdar,
siillan inträffar, att upplåtelser av gravplats ske med äganderätt. Så
upplåtas t. ex. å Stockholms stads begravningsplatser mot avgift enskilda
gravar eller så kallade familjegravar endast med besittningsrätt. Staden
bibehåller således äganderätt till själva jorden. Upplåtelse av dylik grav
kan avse antingen hela den tid, som graven utgör del av fridlyst kyrkogård,
eller ock en tid av 25 år, efter vilken tid besittningshavaren har
rätt att få upplåtelsen förlängd i ytterligare 25 år eller ock så länge
graven utgör del av fridtyst kyrkogård. Därjämte upplåtas utan någon
avgift för själva jorden så kallade allmänna gravar och ensamgravar,
där endast ett lik får jordas. Dylik grav kan (dock i intet fall tidigare
än efter 15 år enligt hälsovårdsstadgans bestämmelse) åter användas till
jordande av lik. Mot viss avgift kan förvärvas besittningsrätt till dylik
grav för en tid av 25 år; dock medgives efter dessa års utgång
icke förnyad upplåtelse. — Enär dessa upplåtelser icke äga rum med
äganderätt, är det lättare att ordna frågan om underhåll av gravarna
och påföljden för uraktlåtenhet härav. Så gäller i fråga om Stockholms
stads begravningsplatser, att om enskild grav vanvårdas och »ägaren»
därom erinrad icke inom ett år därefter sätter densamma i ordnat skick,
förloras all rätt till gravplatsen; är rätt »ägare» icke känd eller anmäler
han sig icke inom ett år efter därom i allmänna tidningarna införd kungörelse
och iståndsätta- graven, hemfaller graven till upplåtarens fria
förfogande. Stoft efter i graven jordat lik får dock icke därifrån bortföras.

För Malmö begravningsplatser gäller, att enskild eller familjegrav
kan få inköpas för all framtid, dock att om efter 50 år från upplåtelsen
behörig ägare till graven icke är känd eller efter därom i
rikets officiella tidning samt någon av stadens tidningar tre gånger
införd kungörelse icke anmäler sig, graven skall utan lösen hemfalla
till vederbörande kyrkomyndighets fria förfogande. Vidare är stadgat,
att ägare, som icke inom ett år efter enahanda kungörelse iordningställer
sådan grav, som befinnes vanvårdad och förfallen, förlorar den
rätt till graven, honom eljest tillkommer.

I Jönköping upplåtas gravplatser mot avgift antingen till beständig
besittning eller till besittning på 50 eller 25 år. Innehavare av
sådana gravplatser, som blivit inköpta på viss tid, äga företrädesrätt
till förlängt köp av desamma. Om grav befinnes vanvårdad eller förfallen
samt ägaren, därest han är känd och om förhållandet underrättad
eller därest han icke är känd efter därom i rikets officiella tidning samt
någon av stadens tidningar tre gånger införd kungörelse, icke inom
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 20 höft. (Nr 24.) 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

natt och år efter tillsägelse eller senaste kungörandet vårdar sig om
gravplatsen, förlorar han den rätt till grav, som tillkommer honom, och
hemfaller då graven till kyrkorådets förfogande.

Å flera andra platser finnas liknande bestämmelser. För att övervinna
de olägenheter, som bliva en följd av de gamla lagstadgandena,
särskilt förbudet att ånyo avyttra en en gång såld gravplats, har man
således måst i viss mån kringgå lagens föreskrifter och skapa nya
rättsregler. Man har därjämte vid åtskilliga tillfällen sökt att hjälpa
sig fram på ett annat sätt, men detta närmast, när det varit fråga om
begravningsplatsers användande till annat ändamål, icke när det gällt
att åter använda gamla gravar. I sammanhang med kyrkas rivning
och flyttning till annan plats plägar Kungl. Maj:t nämligen föreskriva
s. k. gravrannsakning. Härvid tillgår i allmänhet så, att kungörelse
om kallelse å gravägare införes i Post- och Iurikestidningar och uppläses
i pastoratets kyrkor, och åligger det sedan vederbörande innehavare
av någon rätt till gravarna i fråga att å den i kallelsen utsatta
tiden, vanligen efter tre eller sex månader, själva eller genom ombud
inställa sig vid gravrannsakningen och bevaka sin rätt i berörda hänseende
eller uppgiva, på vilka villkor de vilja överlämna gravarna till
församlingen. Över de gravar, vilka sakna ägare eller till vilka äganderätt
ej kan styrkas, anses därefter församlingen äga rätt att fritt förfoga.
Det torde emellertid vara ganska tvivelaktigt, huruvida en gravägare,
om han dreve saken till sin spets, skulle på detta sätt kunna
berövas sin rätt.

Det sagda torde vara tillräckligt för att påvisa behovet av nya
lagstadganden å förevarande område. Den praxis, som utvecklat sig
beträffande de upplåtelser, varom här är fråga, torde lämna en god anvisning,
i vilken riktning de nya bestämmelserna böra gå. Förbudet
att ånyo upplåta gravar, vilka blivit för sitt ändamål använda, bör
således upphävas, varvid dock naturligen måste tillses, att skyldiga
pietetshänsyn tagas i dessa ofta grannlaga fall. Skall emellertid gravplats
åter kunna tagas i bruk, följer därav, att upplåtelserna icke böra
äga rum med äganderätt. Försummelse i vårdnaden av graven bör
nämligen kunna medföra förlust av rätt till densamma. Upplåtelse av
gravplats bör ock kunna avse viss tid. Därtill kommer, såsom förut
påvisats, att även om det uttryckligen angåves, att upplåtelsen ägde rum
med äganderätt, förvärvarens rätt att förfoga över området i fråga dock
måste bliva mycket inskränkt. Det torde därför icke vara tvivel underkastat,
att det från både teoretisk och praktisk synpunkt är riktigast

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24. 11

att låta upplåtelser av gravplats icke giva annan rätt till jorden än
nyttjanderätt.

I överensstämmelse med det sålunda anförda har inom justitiedepartementet
upprättats ett förslag till lag om nyttjanderätt till
gravplatser.

Detta lagförslag utgår alltså från att gravplats endast får upplåtas
med nyttjanderätt, ej med äganderätt. Nyttj anderätten kan förverkas
genom försummelse att vårda graven, och då nyttj anderätten
upphör på grund därav eller av annan anledning, såsom då tiden
för nyttj anderätten är ute, har vederbörande upplåtare till graven i regel
fri dispositionsrätt över densamma, naturligtvis dock inom de gränser,
som bestämmas av sanitära förhållanden.

Förslaget ansluter sig i denna punkt liksom beträffande flera
övriga bestämmelser ganska nära till vad som redan nu genom praxis
blivit gällande på flera platser och innebär så tillvida icke många nyheter.
Det gäller emellertid att i lag giva de kyrkliga eller kommunala
myndigheter, som förvalta de allmänna begravningsplatserna, något medel
i hand att planmässigt och på ett för allmänheten tillfredsställande sätt
ordna tillgången på begravningsplatser.

De bestämmelser, det här är fråga om, hava endast avseende å
upplåtelser av gravar å kyrkogårdarna eller andra allmänna begravningsplatser,
vilka tillhöra kommunerna, de kyrkliga eller borgerliga. A
de numera mycket sällan förekommande fall, då gravplats anordnas i
kyrka, har förslaget icke tillämpning. Icke heller regleras förhållandena
vid anordnande efter vederbörligt tillstånd av begravningsplats å
enskilt område; några särskilda föreskrifter för dessa mycket sällsynta
fall torde icke vara erforderliga.

För innehållet i de föreslagna bestämmelserna och grunderna för
desamma skall i det följande närmare redogöras.

1 §•

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till fast egendom, äro enligt
lagen den 14 juni 1907 i allmänhet ej bindande utöver femtio år beträffande
fastighet å landet och tjugufem år i fråga om fastighet i
stad. Då det gäller avtal om nyttjanderätt till gravplats, tala emellertid
särskilt pietetssynpunkter för att icke lägga hinder i vägen mot upplåtelse
för all framtid. Det skulle säkerligen, när det för de efterlevande
är fråga om att inköpa grav för en avliden, hos mången verka

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

stötande för känslan, om icke möjlighet funnes att bereda den avlidne
en gravplats, som kan tänkas bliva för all framtid i släktens besittning.

I fråga om avtal, som avse upplåtelse på viss tid, har det synts
lämpligt att för såväl land som stad stadga en tidsbegränsning motsvarande
den, som i allmänhet gäller beträffande fastighet å landet.
Något behov torde knappast förefinnas av mellanformer mellan upplåtelserna
med ständig nyttjanderätt och dem på femtio år.

Med hänsyn till de upplåtelser, som ske för alltid eller i stad
för viss tid utöver tjugufem år, erfordras en ändring i 1907 års
nyttjanderättslag, varigenom där meddelade bestämmelser om längsta
tid för nyttjanderättsavtals giltighet bringas ur tillämpning beträffande
ifrågavarande upplåtelser.

2 §.

Enligt den allmänna nyttjanderättslagen skall arrendeavtal upprättas
skriftligen, där ej kontrahenterna annorlunda åsämjas; för tomträttsavtal
åter är skriftlig form ovillkorligen föreskriven. Skäl synas
tala för att beträffande de avtal, varigenom rätt till gravplats upplåtes,
låta den sistnämnda regeln gälla. Den omständigheten, att dessa upplåtelser
på grund av sakens natur alltid avse längre tidsperioder, i
allmänhet väl icke under 25 år och i många fall all framtid, torde göra
skriftlig form för avtalet önskvärd. Genom ett stadgande om skriftlig
form för dylika avtal kommer dessutom endast att stadfästas den praxis,
som numera torde tillämpas på de allra flesta platser. Vid upplåtelser
av dessa slag pläga nämligen utfärdas s. k. gravbrev.

3 §•

Upplåtelser av jord å begravningsplatser gälla huvudsakligen två
olika slags gravar, nämligen sådana, där endast ett lik får jordas, i
allmänhet kallade enskilda eller ensamgravar, samt gravar, som äro avsedda
för flera avlidna, s. k. familjegravar. Någon överlåtelse av rätt
till enskild grav, som redan blivit för sitt ändamål använd, kommer väl
mera sällan i fråga, då detta i regel icke skulle innebära mycket annat
än ett överflyttande av själva underhållsskyldigheten. Ofta inköpa
emellertid personer redan i livstiden gravställen åt sig och sina anhöriga
och det kan hända, att en sådan person önskar, innan graven

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

blivit använd, på grund av ändrade förhållanden överlåta sin rätt å
annan. Överlåtelser av för flera personer avsedda, delvis använda gravar
kunna jämväl (änkas förekomma. Fråga blir nu, huruvida överlåtelse
av nyttj anderättshavares rätt till gravplats utan vidare bör vara tillåten
eller om upplåtarens, jordägarens, medgivande härtill bör erfordras. Då
avgiften för nyttjanderätten, såsom av det följande framgår, icke skall
utgå periodvis utan skall betalas på en gång, kommer den naturligtvis
i de flesta fall att erläggas samtidigt med själva upplåtelsen och en
förändring i nyttjanderättshavarens person synes därefter vara utan
större betydelse för upplåtaren. Det är icke såsom vid arrende några
viktigare intressen, som stå på spel, om nyttjanderättshavaren icke uppfyller
sina förpliktelser. Bestämmelserna om vårdnadsskyldigheten äro
föranledda huvudsakligen av estetiska synpunkter, och försummar
nyttjanderättshavaren denna skyldighet, kan upplåtelsen återkallas.
Särskilt vid upplåtelse för alltid kunna för övrigt i tidernas längd
sådana ändringar i förhållandena inträffa, att ett förbud mot överlåtelse
utan tillstånd kunde bliva obilligt. Det synes därför icke vara nödigt
eller lämpligt att i lag uppställa en allmän fordran på upplåtarens
medgivande för överlåtelse av detta slags nyttj anderätter. Anses det i
särskilda fall önskvärt, att ett sådant villkor uppställes, får det ankomma
på parterna att i avtalet införa skäliga bestämmelser därom. Fn särskild
anledning härtill kan ligga däri, att de allmänna begravningsplatserna
ju närmast äro avsedda för medlemmarna i den kommun, som är ägare
till platsen i fråga; så bruka ofta högre pris gälla vid inköp av gravplatser
för utomstående. För kontroll härå kan en inskränkning i rätten
till överlåtelse erfordras.

Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande avtal, då de träffats
för viss tid, höra äga bestånd, även om nyttjanderättshavaren dör före
tidens utgång. En person önskar kanske redan under sin livstid träffa
uppgörelse angående den gravplats, där han skall jordas, och i detta
fall liksom i fråga om familjegravarna är det från början förutsatt, att
avtalet i händelse av dödsfall skall bestå och rätten övergå till vederbörande
stärbhusdelägare. Något skäl att i andra förekommande fall
låta nyttj anderättshavarens död medföra rubbning i rättsförhållandet torde
icke heller förefinnas; det är endast skyldig pietetshänsyn gent emot de
efterkommande att låta dessa övertaga rätten till graven.

De upplåtelser, det här är fråga om, avse ju i allmänhet mycket
långa tidsperioder, ej sällan all framtid. Det måste under sådana förhållanden
förutsättas, att på grund av dödsfall ombyte i innehavet av

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

nyttj änder ätten ofta kommer att äga rum. Stundom kan det, när lång
tid förflutit efter upplåtelsen och rätten till gravplatsen många gånger
bytt innehavare, bliva svårt att avgöra, vem eller vilka som äro
nyttjanderättshavare. Fall kunna också inträffa, då på grund därav, att
nyttj anderättens innehavare avlidit utan att efterlämna några arvingar,
det rent av icke finnes någon särskild nyttj anderättshavare. Att under
sådana förhållanden utan vidare anse avtalet annullerat skulle i många
fall verka stötande. Upplåtaren torde icke heller alltid kunna med fog
göra anspråk på, att nyttj anderätten skall upphöra. Om släktingar till
den avlidne icke finnas, är det kanske i stället vänner eller andra, som
vilja vårda graven och uppfylla de förpliktelser, som gälla för upplåtelsen.
Så länge de för denna stadgade villkoren uppfyllas, är det
för upplåtaren skäligen betydelselöst, om det icke existerar någon
särskild innehavare av nyttjanderätten. Avtalet bör därför bestå, så
länge dess bestämmelser fullgöras; det är naturligtvis därvid sällan något
annat än vårdnadsskyldigheten, som kan komma på tal.

4 §■

När upplåtelse av rätt till gravplats sker för alltid, bestämmes
naturligen avgiften, vare sig den upplåtna rätten kallas äganderätt eller
något annat, att utgå eu gång för alla och erlägges denna avgift oftast
vid själva avtalets ingående. Vid de andra upplåtelser, som nu förekomma,
där rätt, vanligen kallad besittningsrätt, till gravplats medgives
för vissa år, plägar gälla detsamma, ehuru härvidlag, såsom brukar vara
fallet i fråga om nyttjanderätter i allmänhet, avgiften kan tänkas utgå
periodvis. Att praxis härvid funnit den lämpligaste och naturligaste
anordningen, ligger i öppen dag. I allmänhet brukar kostnaden för
gravplatsen tagas ur den avlidnes dödsbo och något annat än en engångsutgift
kan då icke gärna ifrågakomma. Avgifters erläggande periodvis
skulle för upplåtaren lätt vålla besvär och svårigheter, särskilt med
hänsyn till de ombyten i innehavet av nyttjanderätten, som under långa
tidsperioder genom dödsfall kunna inträffa. Det torde därför vara
lämpligt, att i lagen inryckes en bestämmelse om nyttjanderättsavgiftens
gäldande på en gång. Visserligen innebär denna bestämmelse icke hinder
för att annat föreskrives genom avtal, men det är knappast antagligt,
att sådant skall förekomma. Aven förevarande lagförslags övriga stadganden
vila i vissa avseenden på förutsättning, att avgiften utgår på
en gång.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

15

5 §•

Den, som får nyttjanderätt till gravplats åt sig upplåten, förbinder
sig i allmänhet i själva avtalet att i enlighet med de närmare bestämmelser,
som kunna vara av vederbörande utfärdade för varje särskild
kyrkogård, underhålla och vårda graven. I lagen torde emellertid böra
fastslås en allmän skyldighet för nyttjanderättshavaren i fråga om vårdnaden
av graven att gälla för den händelse i avtalet icke skulle hava
nämnts något därom. Vilka anspråk man bör ställa upp i fråga om
underhållsskyldigheten, torde i flertalet fall icke vålla större tveksamhet.
Man bör naturligen icke begära allt för mycket i detta avseende och
frågan måste ses huvudsakligen från den estetiska synpunkten. Olika
skick och bruk beträffande gravarnas skötsel äro å olika platser gängse
och även inom samma kyrkogård kan icke överallt ställas samma anspråk
i fråga om skötseln. Huvudsaken är, att graven gör ett vårdat och
prydligt intryck och att de gravstenar och andra monument, som kunna
vara uppsatta å graven, ej få förfalla.

Nu gällande föreskrifter om skyldighet att underhålla gravplatser
innehålla, att om gravarna fordra underhåll och reparation, men sådant
efter vederbörlig pålysning och erinran av arvingarna försummas, dessa
gravar böra igenfyllas och betäckas, utan att med dem göres någon
förändring. Beträffande sådana gravar, som blivit sålda för alltid, gäller
emellertid, att de under inga förhållanden åter få försäljas och användas,
även om den avlidnes arvingar eller andra, som inköpt graven, icke bry
sig om densamma eller den ursprunglige innehavarens släkt kanske är
utdöd. Det är närmast på de missförhållanden, vilka bliva en följd av
sistnämnda stadgande, som de nya bestämmelserna vilja råda bot.

Fullgör icke nyttjanderättshavaren de skyldigheter, som enligt avtalet
eller lagens föreskrifter åligga honom i fråga om underhållet,
kan han naturligen av upplåtaren tillhållas att sätta graven i stånd;
det står jämväl vederbörande öppet att tillgripa den utvägen att vid
domstol påyrka förpliktelse för nyttjanderättshavaren att fullgöra avtalets
bestämmelser. Vid domstolen torde upplåtaren även kunna framställa
anspråk på, att nyttj anderätten på grund av bristande uppfyllelse av
kontraktet må förklaras förverkad. Men i många fall torde dessa utvägar
att komma till rätta med nyttjanderättshavaren vara stängda. Ofta
beror nämligen försummelsen att underhålla gravplatsen på, att ingen
bestämd nyttjanderättshavare finnes; den ursprunglige är död och hans
släkt har utslocknat eller ock har kanske ny ttj anderätten i många led

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

övergått till ett flertal på vitt skilda orter boende personer, av vilka
ingen har något intresse av, att graven hålles i värdigt skick. Då det
i dessa fall ofta skulle vara synnerligen svårt eller rent av omöjligt att
avgöra, vem som är den rätte innehavaren av nyttjanderätten, skulle
upplåtaren under sådana omständigheter stå maktlös, om icke andra
hjälpmedel stode honom till buds. Härvid bör ihågkommas, att det i
sista hand är vederbörande församling eller kommun, vilken såsom ägare
till kyrkogården har ansvaret för att gravarna därstädes icke förfalla.
Så heter det i lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning, att kyrkogårdar
och andra begravningsplatser städse skola hållas i ordnat och
värdigt skick.

Det förfarande, som enligt förslaget skall komma i tillämpning,
överensstämmer i det stora hela med den praxis, som på åtskilliga
ställen utbildat sig, särskilt i fråga om de större städernas kyrkogårdar,
där mera ordnade förhållanden äro av nöden och där ett planmässigt
användande av kyrkogårdsjorden företrädesvis är av behovet påkallat.
Om gravplatsen grovt vanvårdas, äger enligt förslaget vederbörande
upplåtare förelägga nyttjanderättshavaren att inom natt och år sätta
densamma i stånd. År nyttjanderättshavaren ej känd eller vet man ej
var han finnes, skall sådant föreläggande införas tre gånger i allmänna
tidningarna samt tidning inom orten.

Med grov vanvård torde böra förstås, att vanvården fortsatt en
längre tid, så att marken blivit övervuxen och gör ett synnerligen ovårdat
intryck eller å platsen uppfört monument eller annan överbyggnad förfallit
i följd av bristande underhåll.

Påföljden av försummelse att fullgöra det givna föreläggandet
att sätta graven i stånd skall vara, att nyttjanderätten förverkas och
gravplatsen återfaller till församlingens eller kommunens förfogande.
Det kan ifrågasättas, om det icke borde göras beroende på domstols
prövning, huruvida nyttj anderätten må förklaras förverkad eller icke.
Ett djdikt stadgande skulle dock i mycket hög grad inskränka förevarande
bestämmelsers verkan. Då nyttj an derättshavarens släkt är utslocknad
eller då man icke vet, vem som är den nuvarande nyttj an derättshavaren
eller var han finnes, är det ju omöjligt att bringa saken
till avgörande genom en rättegång. Och de fall, då förvaltningen av
en kyrkogård vill tillgripa den utväg, lagen här erbjuder, äro väl framför
allt just de, som nyss nämnts. Lämpligast torde därför vara, att
det må bero på beslut enbart av den myndighet, som har begravningsplatsen
om hand, om nyttj anderätten bör återkallas eller ej. Någon
större risk för, att berättigade intressen härigenom skulle trädas för

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

nära, finnes knappast. Begravningsplatserna förvaltas i allmänhet av
vederbörande kyrkoråd; på vissa platser är en särskild kommunal eller
kyrklig myndighet tillsatt för sådant ändamål, så t. ex. i Stockholm,
där de staden tillhöriga begravningsplatserna förvaltas av kyrkogårdsnämnden,
bestående av åtta personer, därav hälften väljes av stadsfullmäktige
och hälften genom kyrkostämmorna i de territoriella församlingarna.
Man behöver säkerligen icke från dessa myndigheters sida
befara, att ej åt varje särskilt fall skall ägnas en omsorgsfull prövning
och att ej berättigade hänsyn skola tagas till medkontrahentens intressen.

Uppenbarligen bör ett sådant förfarande som det föreslagna användas
med stor varsamhet och på sådant sätt, att inan icke stöter den
pietet, varmed alla dessa saker böra behandlas. Det är väl troligt, att,
såsom nu lär vara fallet å de platser, där ett dylikt tillvägagångssätt
redan begagnas, vederbörande komma att förklara rätten till gravplats
förverkad endast, då ingen tveksamhet föreligger, såsom då graven legat
länge ovårdad och ingen på flera år gjort anspråk på densamma, så att
man med visshet kan antaga, att antingen ingen nyttjauderättshavare
finnes eller de, som hava rätt till graven, icke äro måna om att bevara
denna rätt och att ej heller någon annan för minnet av den avlidne vill
vårda sig om graven.

När nyttjanderätten förverkas eller eljest upphör, har vederbörande
kommun eller församling rätt att fritt disponera över gravplatsen utan
att vara bunden av annat än de regler, som äro uppdragna med hänsyn
till de sanitära förhållandena. 1 hälsovårdsstadgan för riket den 25
september 1874 § 12 mom. 5 stadgas, att gravarna å allmän gravplats
icke må ånyo begagnas, innan så lång tid från liks jordande därstädes
förflutit, att med hänsyn till olika jordmån och andra förhållanden, som
kunna inverka på likens hastigare eller långsammare förvandling, de
mjuka delarnas förruttnelse kan anses hava fullständigt försiggått, och
i intet fall tidigare än efter femton år. Inom de gränser, som här bestämmas,
kan den gamla gravplatsen således ånyo upplåtas till annan
nyttjanderättshavare. Härigenom kommer man att mer än hittills
kunna utnyttja kyrkogårdsjorden, så att den oerhörda ökningen i den
för sådant ändamål upplåtna marken skall kunna i någon mån begränsas.

Att församling eller kommun, som äger begravningsplatsen, har rätt
att åtaga sig underhållet av grav, torde vara självklart. Det är redan
nu ganska vanligt, att så sker. Upplåtaren plägar i dessa fall mot en
en gång för alla erlagd avgift förbinda sig att svara för underhållet av
gravplatsen för den tid, upplåtelsen avser. På många ställen finnas
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 20 höft. (Nr 24.) 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

därjämte s. k. gravkassor, utgörande för underhåll av gravplatser särskilt
donerade medel, vilka kassor i allmänhet stå under församlingarnas
eller deras ''myndigheters förvaltning. Det torde icke vara behövligt att,
såsom i kyrkomötets skrivelse föreslagits, meddela särskilda stadganden,
huruvida kommun eller församling äger ikläda sig dylika åtaganden i
fråga om framtida gravunderhåll. Likaså kan det icke gärna komma i
fråga att i nyttj anderättslagen lämna i samma skrivelse begärda föreskrifter
om, på vad sätt för sådant ändamål influtna medel må bokföras och förvaltas.
Hur långt församlingens eller kommunens underhållningsskyldighet
bör sträcka sig, kan^ uppenbarligen icke bliva föremål för några bestämda
regler; detta får för varje särskilt fall bestämmas efter åtagandet i det
därom ingångna avtalet eller i enlighet med godkännandet av de villkor,
varunder för gravunderhåll givna medel mottagas.

6 §•

Den i förevarande paragraf medgivna rätten för nyttj anderättshavaren
eller annan, som vill övertaga gravunderhållet, att erhålla förnyad
upplåtelse, är påkallad av pietetshänsyn. En avliden persons
stärbhus har vid anskaffandet av gravplats kanske av ekonomiska skäl
måst avstå från att förvärva nyttjanderätt till graven för alltid eller för
någon längre tidrymd. När nyttjanderättstiden sedan utgår, skulle det
ofta vara stötande för de efterkommandes eller andra närståendes känslor,
om graven, som vårdas omsorgsfullt, skulle återfalla till församlingens
eller kommunens förfogande och kanske snart tagas i bruk för annans
räkning. Rätt till ny upplåtelse bör rimligen icke blott stå den förre
nvttjanderättshavaren till buds, utan även, om sådan ej finnes eller ej
vill begagna nämnda rätt, tillkomma annan, som önskar vårda graven,
det må nu vara släktingar till den avlidne eller t. ex. en korporation,
som den avlidne i livstiden tillhört. Någon större olägenhet med hänsyn
till kyrkogårdens planmässiga ordnande torde icke vara att befara av,
att en dylik rätt medgives av lagen, och i allt fall får denna synpunkt
icke vara ensam avgörande. Förevarande stadgande utgör ett för innehavaren
av gravplatsen nödvändigt komplement till bestämmelsen om,
att gravplatser efter nyttjanderättstidens slut åter få tagas i bruk. För
att undvika detta, som för mången skulle verka mycket litet tilltalande,
bör en ovillkorlig rätt att träffa avtal om förnyad upplåtelse finnas för
den, som så önskar och är villig att åtaga sig underhållet av graven.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

19

'' 7 §.

När nyttjanderätt till gravplats upphör, framställer sig frågan, huru
man har att förfara med å graven anbringad gravvård eller annan överbyggnad.
Att ägaren av sådan överbyggnad i allmänhet bör vara berättigad
att bortföra densamma, kan icke gärna vara föremål för någon
tvekan. Upphör emellertid nyttj anderätten på grund därav, att den i
enlighet med bestämmelserna i 5 § förverkas, kan det ifrågasättas, om
icke härmed bör förenas den påföljden, att vederbörande går förlustig
rätten till vad som finnes anbragt å graven. I praxis tillämpas på flera
ställen en dylik ordning. Så stadgas i fråga om Stockholms stads begravningsplatser,
att när rätten till gravplats förverkas på grund av
vanvård, graven med vad därå finnes utan lösen hemfaller till kyrkogårdsnämndens
fria förfogande. Åtskilliga skäl synas emellertid tala för att
icke tillämpa så stränga regler. Försummelsen att vårda graven kan
ju bero av ganska ursäktliga anledningar, så att det vore obilligt, om
jämväl en dylik påföljd skulle härflyta därav. Ofta kan det vara tvivelaktigt,
vem som är ägare till det å graven uppförda monumentet, såsom
då detsamma bekostats av annan än nyttjanderättshavaren, t. ex. av
vänner till den avlidne, och det anspråk, som tillkommer någon av sådan
anledning, kan icke skäligen frånhändas honom på grund av nyttjanderättshavarens
försummelse. Ej heller torde gravvårdarnes hemfallande
till upplåtaren vara tillräckligt motiverat av de estetiska synpunkter,
som påkalla bibehållandet av ett vackert och konstnärligt monument.

Emellertid bör ägaren av gravvården icke hava obegränsad tid att
utöva den rätt till dess borttagande, som sålunda skall tillkomma honom.
Det torde vara lämpligt att i detta hänseende uppställa en preskriptionstid
av sex månader. Efter denna tid tillfaller gravvården vederbörande församling
eller kommun.

Vad nu är sagt, gäller icke blott å grav anbragt monument utan
även all annan slags överbyggnad, stängsel m. m. Plantering eller
dylikt hör däremot icke till det, som får borttagas. Har nyttj anderättshavaren
å graven planterat träd, buskar, blommor eller annat, bör han
icke vara berättigad att vid nyttjanderättstidens utgång vidtaga några
andra förändringar med dessa anläggningar än sådana, som påkallas
t. ex. av gravmonuments bortflyttning. Gravens plantering och prydande
med blommor och dylikt torde i allmänhet få anses hava ålegat honom
enligt avtalet eller lagens föreskrift, och har han därå nedlagt större
kostnader än han varit skyldig, är detta något, som icke gärna kan

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

tagas i betraktande. För församlingen eller kommunen, som därefter bär
skyldighet att tillse, att graven hålles i någorlunda prydligt skick, är
det av vikt, att densamma icke vid överlämnandet befinner sig i ett
skövlat tillstånd.

De nu nämnda bestämmelserna, att gravvårdarna må borttagas
efter nyttjanderättstidens slut, komma av naturliga skäl säkerligen ganska
sällan i tillämpning. Aven när det icke är fråga om så gamla gravar,
att någon rättmätig innehavare av dem icke linnés, blir det nog icke
ofta, som ägarna av gravvårdarna komma att begagna sig av sin rätt
till desamma. Äganderätten till allt, som efter de sex månadernas
utgång finnes kvar å gravplatsen, tillfaller vederbörande upplåtare d. v. s.
den församling eller kommun, som är ägare till begravningsplatsen
i fråga. Över vad som sålunda tillfaller upplåtaren har denne fri förfoganderätt,
dock med vissa inskränkningar. Härvid är först att märka
stadgandet i 9 § uti förordningen den 29 november 1867 angående
forntida minnesmärkens fredande och bevarande. Där heter det, att
äldre kyrkor, utmärkta genom ovanligt byggnadssätt eller åldriga arkitektoniska
prydnader, eller vid vilka något historiskt minne är fästat,
eller som äro försedda med målningar och inskrifter å valv, tak och
väggar, ej må nedbrytas, förändras eller till annat ändamål användas, ej
heller målningar och inskrifter genom rappning eller ny målning utplånas,
innan anmälan i vederbörlig ordning blivit hos Konungen gjord, på det
Konungen, efter vederbörandes hörande, må efter omständigheterna kunna
avgöra vad som bör bibehållas eller genom avteckning och beskrivning
åt eftervärlden bevaras, innan nedbrytning eller ändring företages, och
skall samma lag gälla även kyrka tillhöriga äldre gravvårdar och andra
fasta minnesmärken, som å kyrkogård förefinnas, enskilda släkters eller
personers rätt i avseende å dylika minnesmärken dem oföräudrad förbehållen.
Här skyddas således de kyrkorna tillhöriga äldre gravvårdarna
och minnesmärkena för obehörig förändring eller förstörelse; de torde
icke ens få flyttas från sin plats å graven, utan att vederbörligt tillstånd
givits därtill. Emellertid skulle det icke vara tillfredsställande, om ägaren
till begravningsplatsen hade oinskränkt förfoganderätt över alla de gravvårdar,
som icke kunna tänkas falla under nämnda bestämmelser i fornminnesförordningen.
Enligt de nu gällande stadgandena i 1783 års förordning
skola i fråga om de enskilda personer tillhöriga gravar, vilka
icke längre underhållas, de därå uppresta monumenten såvitt möjligt
uppsättas på något annat ställe nära graven; ordalydelsen synes giva
vid handen, att alla gravvårdar, huru litet värde de än må hava, böra
bevaras för framtiden. Detta torde emellertid vara att gå alltför långt.

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Gravvårdar och monument, vilka hava ett historiskt eller konstnärligt
värde, böra, även om de icke äro av den ålder, att de kunna hänföras
till sådana minnesmärken, som äro skyddade genom 1867 års förordning,
räddas undan förstörelse. Andra omständigheter kunna jämväl i
särskilda fall tala för bibehållande av ett gravmonument. En i och för
sig okonstnärlig gravvård, vid vilken icke något historiskt minne är
fästat och vilken icke har något affektionsvärde vare sig för det samhälle,
som graven tillhör, eller för andra, finnes det däremot ingen anledning
att bevara för framtiden. Däröver må församlingen eller kommunen förfoga
bäst densamma synes. I varje fall äga vederbörande, med de
inskränkningar, som förut äro nämnda i fråga om äldre minnesmärken,
flytta en gravvård från dess plats å graven, så att möjlighet gives att
ånyo använda denna. År det tillsvidare icke meningen att taga graven
i bruk, torde i de flesta fall, där ej särskilda omständigheter annat, föranleda,
någon förändring icke vidtagas med gravvården, utan denna få
vara orubbad. De monument, som icke få stå kvar å gravarna och som
böra bevaras, må emellertid enligt förslaget icke bortföras från begravningsplatsen,
utan skola uppställas på lämplig plats därinom. Att härvid
finna någon tilltalande anordning kan nog i många fall vara ganska
svårt, och det torde knappast låta sig göra att för olika kyrkogårdar
angiva några allmängiltiga regler härför; lokala förhållanden samt sed
och bruk på olika platser spela här sin roll.

Det kan uppenbarligen ofta bliva en grannlaga sak för den myndighet,
som har förvaltningen av gravplatsen om hand, att i varje särskilt
fall avgöra, om ett monument bör bevaras eller ej. Det är att
hoppas, att man härvidlag icke kommer att gå för rigoröst till väga,
utan att man hellre behåller för många än för få. Monumenten på gamla
gravar utgöra ofta ett stycke historia, som berättar om stadens eller
bygdens avlidna framstående män och kvinnor, och det bör därför vara
en plikt för samhället att bevara vad som därutinnan kan vara av
intresse och betydelse för efterkommande släkter.

Såsom redan blivit anmärkt vid 1 § i förslaget till lag om nyttjanderätt
till gravplatser föranleder där införda stadgande om tiden
för dylika upplåtelsers giltighet en ändring i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907. Denna ändring torde lämpligen ske
på det sätt, att ett tillägg göres till 1 kap. 8 § i sistnämnda lag.

De i den allmänna nyttjanderättslagens 2 kap. 43 § innefattade
bestämmelserna om jords upplåtande på arrende för annat ändamål än
jordbruk torde, om annat ej föreskrives, äga tillämpning även å upp -

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

låtelse av nyttjanderätt till gravplatser. Då sådan tillämpning emellertid
ej synes vara behövlig eller lämplig, torde i samma paragraf böra införas ett
stadgande, varigenom undantag göres för nu ifrågavarande upplåtelser.

Förslag till de sålunda erforderliga ändringarna i den allmänna
nyttjanderättslagen har upprättats i justitiedepartementet.))

Föredragande departementschefen uppläste härefter omförmälda
förslag till lag om nyttjanderätt till gravplatser samt till lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907; och hemställde departementschefen, att lagrådets
utlåtande över dessa förslag, som voro av den lydelse bilagor vid
detta protokoll utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Berlin. •

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 24.

23

Förslag

till

Lag

om nyttjanderätt till gravplatser.

Med upphävande av nådiga förbudet den 12 september 1783 emot
ytterligare försäljande av de en gång till privata försålda gravar i kyrkor
och kyrkogårdar, såvitt detta förbud avser gravar å kyrkogårdar, förordnas
som följer:

1 §.

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats endast
upplåtas med nyttjanderätt.

Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för viss tid, högst femtio år.

2 §•

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till gravplats, skall upprättas
skriftligen.

3 §•

Dör innehavare av nyttjanderätt till gravplats före nyttjanderättstidens
utgång, skall avtalet fortfarande vara gällande. Vad sålunda är
stadgat äger giltighet, även om i fall, som nu är sagt, ny innehavare
av nyttjanderätten ej finnes.

4 §•

Avgift för nyttjanderätt till gravplats skall utgå på en gång.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

5 §•

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och
värdigt skick.

Råder å gravplats grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år
efter det npplåtaren förelagt nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen i
stånd, vare nyttjanderätten förverkad och upplåtaren förty berättigad att
återkalla densamma. Föreläggandet skall innefatta erinran om den sålunda
stadgade påföljd. År nyttjanderättshavaren ej känd eller vet man
ej, var han finnes, skall föreläggande, som nu är sagt, införas tre gånger
i allmänna tidningarna samt tidning inom orten; och varde tiden för
den föreskrivna påföljdens inträdande räknad från det sista kungörandet.

6 §•

Då för viss tid upplåten nyttjanderätt till gravplats upphör på
grund av tidens utlöpande, äger, om gravplatsen är väl vårdad, nyttjanderättshavaren
eller annan, som vill övertaga vården, rätt att erhålla förnyad
upplåtelse.

7 §•

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård
eller annan överbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader
därefter. Vad som ej är bortfört inom nämnda tid tillfaller upplåtaren;
vill han från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt
eller historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för
framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen
å lämplig, därtill avsedd plats.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

25

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till
• fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 KAP.

8 §•

Vad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet av
rättighet, som där avses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker
från kronan.

Ej heller äger vad i 1 § stadgas tillämpning å upplåtelse av nyttjanderätt
till gravplats på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats.

2 KAP.

43 §.

Upplåtes jord på arrende för annat ändamål än jordbruk, skola å
sådan upplåtelse stadgandena i 1 och 4 §§, 5 § första stycket, 6—9,
18, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36—41 §§ samt
42 § första stycket äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 §
stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tilllämpas
efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde
skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 20 käft. (Nr 24.) 4

26 Kungl. Maj-As Nåd. Proposition Nr 24-

avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas.

År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter
det uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns
rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för
arrenderättens förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård
eller annan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

I

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

27

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 22 september
1915.

N ärvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet den
3 september 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till lag om nyttjanderätt till gravplatser samt till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsfiskalen Alvar Elis Rodhe.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om nyttjanderätt till gravplatser.

3 §•

Vad i första punkten stadgas innebär allenast, att nyttj anderätten
vid innehavarens död övergår till hans arvingar. Detta är emellertid
självklart och bör så mycket mindre bliva föremål för ett särskilt stadgande,
som ofta avtalet varit avsett att gälla för just detta fall. Bestämmelsen
i andra punkten synes innebära, att en nyttjanderätt skall antagas

28

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

föreligga, ändock att någon innehavare av densamma ej finnes. En
dylik uppfattning innebär dock en oegentlighet, åt vilken ej torde böra
givas uttryck i lagen. Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet,
att denna paragraf måtte utgå.

4 §•

Såsom av motiven till ifrågavarande paragraf framgår, har densamma
föranletts därav, att det i paragrafen angivna sättet för avgiftens
erläggande ansetts vara det lämpligaste och naturligaste. Då emellertid,
enligt vad motiven jämväl utvisa, det icke varit avsett, att stadgandet
skall utgöra hinder för att genom avtal annat föreskrives i detta hänseende,
torde — helst med hänsyn till stadgandets avfattning detsamma
härutinnan lärer kunna bliva föremål för misstolkning — denna bestämmelse
böra utgå. Anses emellertid i lagen böra intagas en föreskrift
av den innebörd, att avgiftens erläggande på en gång är det lämpligaste,
bör för undvikande av ovanberörda misstolkning bestämmelsens avfattnjng
undergå någon jämkning.

5 §•

Mot bestämmelsen” i andra stycket, att vid förverkande av nyttjanderätten
upplåtaren skall vara »berättigad att återkalla densamma», kan
anmärkas, att detta uttryck synes kunna föranleda missförstånd. Det
ligger i sakens natur, att sedan föreläggande givits och den bestämda
tiden förflutit, utan att gravplatsen blivit satt i vederbörligt skick, det
tillkommer den myndighet, som har begravningsplatsen om hand, att i
anledning härav fatta; beslut, varigenom så vitt av denna myndighet
beror fastslås, att nyttjanderätten förverkats. Detta beslut behöver dock
icke, såsom man av de anförda orden i lagtexten kunde vara benägen
att antaga, innefatta en egentlig återkallelse, d. v. s. en förklaring, som
måste på något sätt delgivas nyttjanderättshavaren. Även i ett annat
hänseende torde den genom de anförda orden åt upplåtaren givna rätten
till återkallelse kunna föranleda misstolkning. I motiven synes nämligen
införandet av dylik rätt för vederbörande myndighet såsom upplåtare
förordas i motsats till en annan utväg, nämligen frågans överlämnande
till domstols prövning. Men en sådan motsättning kan medföra den
felaktiga uppfattningen, att upplåtarens beslut skulle vara bindande för
nyttjanderättshavaren. I händelse av tvist måste givetvis frågan om

29

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 24.

nyttjanderättens förverkande alltid prövas av domstol. I anledning av
de missförstånd, vartill lagtexten i berörda del kan leda, hemställes,
att orden »och upplåtaren förty berättigad att återkalla densamma»
måtte utgå.

6 §•

En bestämmelse, varigenom innehavare av nyttjanderätt till gravplats,
som upplåtits för viss tid, tillerkäunes rätt att vid nyttjanderättstidens
utgång, om gravplatsen är behörigen vårdad, erhålla förnyad
upplåtelse, har enligt lagrådets mening fullt fog för sig. Dock torde
såsom villkor för rätten till förnyad upplåtelse höra stadgas, att nyttjanderättshavaren
före tidens utlöpande gjort anmälan om sin önskan
att erhålla sådan upplåtelse. Därjämte synes för vinnande av större
tydlighet i lagen böra utsägas, att nyttjanderättshavaren äger erhålla
den förlängda ny ttj anderätten mot skälig avgift.

I förslaget har rätt till förnyad upplåtelse tillerkänts icke blott
nyttjanderättshavaren utan även annan, som vill övertaga vården av
gravplatsen. Mot förslagets avfattning härutinnan kan till en början
anmärkas, att bestämmelse saknas om den inbördes ordning, vari rätten
att erhålla upplåtelse skall tillkomma flera, som tilläventyrs göra anspråk
därpå. Att nyttjanderättshavaren i varje fall skall äga företräde, torde
val, att döma av motiven, få antagas vara förslagets mening; men för
bestämmandet av den inbördes ordningen mellan andra, som vilja utöva
den ifrågavarande rätten, lämnar förslaget icke någon ledning. Emellertid
synas tillräckliga skäl icke föreligga för att tillerkänna annan än nyttjanderättshavaren
verklig rätt att efter nyttjanderättstidens slut erhålla
förnyad upplåtelse. Om nyttjanderättshavaren ej vill förnya avtalet,
kan det nog i de flesta fall vara lämpligt, att annan, som av pietetsskäl
önskar övertaga vården av gravplatsen, får densamma åt sig upplåten.
Men det torde kunna överlämnas åt upplåtaren att därvid handla på
lämpligaste sätt. Något lagstadgande i denna punkt lärer ej vara nödigt.
Vill man emellertid till ledning för upplåtaren i lagen intaga en bestämmelse
i förevarande ämne, synes däråt lämpligen kunna givas det
innehåll, att där anmälan om förnyad upplåtelse icke gjorts av nyttjanderättshavaren,
det må ankomma på upplåtaren att, om så prövas lämpligt,
meddela förnyad upplåtelse åt annan, som förklarat sig vilja övertaga
vården av gravplatsen.

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Lagens ikraftträdande.

Då lagförslaget saknar övergångsstadgande, skulle den föreslagna
lagen icke komma att äga tillämpning å de upplåtelser av rätt till
gravplats, som ägt rum före lagens trädande i kraft. Härav skulle
emellertid bliva följden, att de med förslaget åsyftade ordnade förhållandena
å begravningsplatserna komme att inträda först efter en
längre tidrymd. Enligt lagrådets mening böra därför de föreslagna
bestämmelserna i tillämpliga delar gälla även beträffande äldre upplåtelser.
Detta synes, vad angår 5, 6 och 7 §§, otvivelaktigt böra stadgas
i fråga om sådana avtal, varigenom gravplats upplåtits med nyttjanderätt,
en avtalsform, som, om än den icke stått i full överensstämmelse
med hittills gällande föreskrift i ämnet, dock enligt vad erfarenheten
visat funnit en vidsträckt användning. Men någon betänklighet synes
ej heller böra möta mot ett stadgande, varigenom 5 och 7 §§ vinna
motsvarande tillämplighet jämväl å äldre upplåtelser av gravplats med
äganderätt. Med hänsyn till det bestämt begränsade ändamål, vartill
den upplåtna marken får begagnas, lärer nämligen i hithörande fall
sådan skillnad emellan upplåtelse med äganderätt och upplåtelse med
nyttjanderätt icke kunna sägas föreligga, att ett olika förfarande i förevarande
hänseende må anses påkallat.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Lagrådet finner detta förslag icke föranleda någon anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 1 oktober 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter
gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet, att sedan
Kungl. Maj:t den 3 september 1915 beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över upprättade förslag till lag om nyttjanderätt till gravplatser samt
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, hade lagrådet den 22
september 1915 avgivit det infordrade utlåtandet.

Efter att hava redogjort för lagrådets utlåtande anförde föredragande
departementschefen:

»På grund av de anmärkningar, som lagrådet framställt mot förslaget
till lag om nyttjanderätt till gravplatser, har detta förslag i vissa
avseenden omarbetats.

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Härvid har i enlighet med lagrådets hemställan 3 § fått utgå ur
förslaget. Den i denna paragraf upptagna bestämmelsen, att ingånget
nyttjanderättsavtal skall gälla, även om nyttjanderättshavaren dör före
nyttjanderättstidens utgång, har motsvarighet i lagstadganden om andra
slag av nyttjanderätt till fast egendom, men, såsom lagrådet framhållit,
synes jämväl utan sådan bestämmelse någon tvekan icke böra uppstå om
att nyttjanderätt av nu ifrågavarande slag vid innehavarens död övergår
till hans arvingar. Det i samma paragraf vidare innefattade stadgandet
om nyttjanderättsavtalets fortfarande giltighet även för den händelse,
att vid nyttjanderättshavares död ny innehavare av ny ttj anderätten ej
finnes, upptogs i förslaget på den grund att på detta speciella lagstiftningsområde
stadgandets praktiska nytta ansågs böra tillmätas större
betydelse än de teoretiska betänkligheterna. Med hänsyn till det motstånd
stadgandet rönt från lagrådets sida har jag emellertid ansett
detsamma icke böra vidhållas.

I samband därmed att 3 § uteslutits ur det remitterade förslaget
har nummerbeteckningen å de efterföljande paragraferna jämkats.

Det i 4 § av det remitterade förslaget meddelade stadgandet om
nyttjandsrättsavgiftens erläggande på en gång har lagrådet likaledes
ansett böra utgå. Utan tvivel är det dock för vanliga fall lämpligt att
avgiften erlägges på sålunda angivet sätt, och vid sådant förhållande
synes den föreslagna bestämmelsen, även om man icke vill binda avtalsfriheten
i detta hänseende, äga sin betydelse såsom fastslående den
huvudregel, vilken bör följas, om icke annan överenskommelse träffas.
För undvikande av den misstolkning, vartill enligt lagrådets mening
stadgandets lydelse skulle kunna giva anledning, har paragrafens tillämplighet
uttryckligen gjorts beroende därav att annat ej avtalats.

I enlighet med vad lagrådet hemställt har jag låtit orden »och
upplåtaren förty berättigad att återkalla densamma» utgå ur 5 § — enligt
den jämkade nummerbeteckningen 4 § — i förslaget.

Ur 6 (5) § har på grund av lagrådets erinringar uteslutits stadgandet,
att även annan än nyttjanderättshavaren skulle äga rätt att efter
nyttjanderättstidens utgång erhålla förnyad upplåtelse. Att, såsom lagrådet
eventuellt ifrågasatt, i stället intaga en bestämmelse därom, att
där anmälan om förnyad upplåtelse icke gjorts av nyttjanderättshavaren,
det må ankomma på upplåtaren att, om så prövas lämpligt, meddela
förnyad upplåtelse åt annan, som förklarat sig vilja övertaga vården av
gravplatsen, synes mig sakna betydelse, då en dylik bestämmelse icke
innehåller annat än som utan särskilt stadgande är självklart.

Såsom villkor för rätten till förnyad upplåtelse har i enlighet med

33

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 24.

vad lagrådet föreslagit stadgats, att nyttjanderättshavaren före tidens
utlöpande gjort anmälan om sin önskan att erhålla sådan upplåtelse.
Likaledes på lagrådets hemställan har för vinnande av större tydlighet
i paragrafen införts bestämmelse, att nyttjanderättshavaren äger erhålla
den förlängda nyttj anderätten mot skälig avgift.

Enligt lagrådets mening böra de föreslagna bestämmelserna i tilllämpliga
delar gälla även beträffande äldre upplåtelser. I fråga om
sådana äldre avtal, varigenom äganderätt till gravplats icke förvärvats,
synes mig detta icke i och för sig möta några betänkligheter. Innehållet
i dessa avtal lärer emellertid i allmänhet icke mycket avvika från
stadgandena i förevarande lagförslag, särskilt i fråga om ny ttj anderättens
förverkande på grund av vanvård av graven, och beträffande äldre nyttjanderättsupplåtelser
torde därför något större behov av att giva den föreslagna
lagen tillämpning icke föreligga. Att meddela ett övergångsstadgande
endast för dylika överlåtelser synes för övrigt, även bortsett
från att deras laglighet svårligen kan anses överensstämma med nuvarande
bestämmelser, vara olämpligt i det avseendet, att på grund av det svävande
och mindre följdriktiga uttryckssättet i ett flertal gällande avtal det
mången gång skulle möta svårighet att avgöra, huruvida ett avtal vore
att räkna såsom ny ttj anderätts- eller äganderättsupplåtelse. En bestämmelse
om att den nya lagstiftningen skall äga återverkande kraft torde därför
knappast vara att förorda annat än under förutsättning, att den kan
utsträckas även till fång med äganderätt och alltså kommer att gälla
äldre upplåtelser i allmänhet. Oförnekligen kan man ställa sig tveksam
till att giva de föreslagna bestämmelserna återverkande kraft i fråga
om äganderättsupplåtelser. Men på de av lagrådet anförda skäl och
då det uppenbarligen särskilt i avseende å dylika upplåtelser är av
vikt, att rättsförhållandena beträffande äldre gravar ordnas med tillämpning
av de nya bestämmelserna, har jag ansett mig böra tillstyrka,
att ett stadgande i den ''av lagrådet angivna riktning införes i lagförslaget.

Förutom de ändringar, som nu nämnts, hava några smärre formella
jämkningar vidtagits i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap.
43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 har
av lagrådet lämnats utan anmärkning.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter ett i enlighet
med det avgivna yttrandet avfattat förslag till lag om nyttjanderätt till
gravplats och hemställde, att kyrkomötets yttrande över förslaget måtte
jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämtas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 20 höft. (Nr 24.)

5

34

Kung!. 3&aj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till kyrkomötet avlåtas nådig skrivelse
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

35

Bilaga.

Kungl. Majits nådiga skrivelse till kyrkomötet med förslag till
lag om nyttjanderätt till gravplats; given Stockholms
slott den 1 oktober 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen
inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid
fogade förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats.

Kungl. Maj:t förbliver kyrkomötet med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

om nyttjanderätt till gravplats.

Med upphävande av nådiga förbudet den 12 september 1783 emot
ytterligare försäljande av de en gång till privata försålda gravar i kyrkor
och kyrkogårdar, såvitt detta förbud avser gravar å kyrkogårdar, förordnas
som följer:

1 §•

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats
endast upplåtas med nyttjanderätt.

Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för viss tid, högst femtio år.

2 §•

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till gravplats, skall upprättas
skriftligen.

3 §•

Avgift för nyttjanderätt till gravplats skall, där ej annat avtalas,
utgå på en gång.

4 §•

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och
värdigt skick.

37

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 24.

Råder å gravplats grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett
år efter det upplåtaren förelagt nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen
i stånd, vare ny ttj anderätten förverkad. Föreläggandet skall
innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. År nyttjanderättshavaren
ej känd eller vet man ej, var han finnes, skall föreläggande,
som nu är sagt, införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i
tidning inom orten; och varde tiden för den föreskrivna påföljdens
inträdande räknad från det sista kungörandet.

^ §•

Då för viss tid upplåten nyttjanderätt till gravplats upphör på
grund av tidens utlöpande, äger, om gravplatsen är väl vårdad, nyttjanderättshavaren
rätt att mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse, såframt
han anmält sig därtill före nyttjanderättstidens utgång.

6 §•

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård
eller annan överbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader
därefter. Vad som ej är bortfört inom nämnda tid, tillfaller upplåtaren;
vill denne från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt
eller historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för
framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen
å lämplig, därtill avsedd plats.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916 och i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även beträffande de upplåtelser av gravplats
å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som skett före
nämnda dag.

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Till Konungen.

Genom nådig skrivelse den 1 oktober 1915, nr 11, har Eders Kungl.
Maj:t, med åberopande av protokoll i statsrådet den 3 september och
den 1 oktober 1915 samt i lagrådet den 22 september 1915, förklarat
sig vilja, jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen, inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkände ett vid skrivelsen fogat förslag
till lag om nyttjanderätt till gravplats.

I en vid kyrkomötet väckt motion, nr 37, har anförts följande:

Förenämnda lagförslag utginge ifrån, att rätten till gravplats vore
av privaträttslig natur och då närmast att''betrakta såsom nyttjanderätt av
samma art som nyttjanderätt, om vilken förmäldes i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907. Med hänsyn till de upplåtelser, som
skedde för alltid eller i stad för viss tid utöver tjugufem år, hade därför
föredragande departementschefen föreslagit en ändring i nämnda lag,
varigenom där meddelade bestämmelser om längsta tid för nyttjanderättsavtals
giltighet skulle bringas ur tillämpning beträffande ifrågavarande
upplåtelser och de i förslaget intagna bestämmelserna därutinnan i stället
bliva gällande. Den sålunda ifrågasatta ändringen i nyttjanderättslagen
tillhörde emellertid icke kyrkomötets bedömande, utan hade kyrkomötet
att yttra sig endast om förstnämnda lagförslag.

I motsats till vad i lagförslaget gjorts gällande vore motionären av
den uppfattning, att bestämmelserna rörande rätt till gravplats icke tillhörde
privaträttens område och sålunda icke på något sätt berördes av
nyttjanderättslagens stadganden, utan att de vore av offentligt-rättslig
karaktär och i sin helhet tillhörde kyrkorätten.

Av stadgandena i lagen om jordfästning den 25 maj 1894 framginge,
att det ålåge församlingen att anordna begravningsplats, där de
avlidna skulle jordas. Gravplats tillkomme där en var inom församlingen
avliden, vare sig enskild gravplats förvärvats eller ej. Rätten att
pryda och vårda graven tillkomme den avlidnes anhöriga eller vänner,

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

oberoende av huruvida avtal om rätt till gravplats träffats eller icke.
Skillnaden i rätt till den enskilda gravplatsen och till gravplatsen å
»fattigkyrkogården)) vore endast den, att tiden för besittningsrätten till
den senare platsen ensidigt bestämdes av församlingen eller kyrkogårdsförvaltningen
i överensstämmelse med därom givna stadganden, under
det att tiden för besittningen av den enskilda gravplatsen bestämdes
genom avtal, som icke kunde ensidigt ändras.

Den rätt till enskild gravplats, som genom avtal upplätes, folie
även den inom den offentliga rättens område. Församlingen kunde icke
till den enskilde upplåta en rätt av annan art än den, församlingen
själv hade. Låt vara att församlingen genom ett privaträttsligt fång förvärvat
den jord, som upptoges av begravningsplatsen; när denna jord
blivit i enlighet med därom givna stadganden för sitt ändamål invigd,
kunde därefter församlingen icke göra någon privaträtt till jorden gällande,
utan den rätt församlingen därefter hade till platsen vore, såsom nämnts,
av offentligt-rättslig karaktär. Att någon del av begravningsplatsen
sedermera skulle kunna med äganderätt i privaträttslig mening upplåtas
till enskild vore fullkomligt uteslutet. Likaså att nyttjanderätt i nyttjanderättslagens
mening skulle kunna till enskild överlåtas. Den rätt, innehavaren
av en gravplats hade, vore icke vare sig äganderätt eller nyttjanderätt
utan allenast en offentligt-rättslig besittningsrätt, utan de särskilda
kvalifikationer, som åtföljde besittning under äganderätt eller under nyttjanderätt.
När därför i kyrkostämmoförordningen § 2 stadgades om kyrkostämmas
befogenhet med avseende å begravningsplats, talades endast om
kyrkostämmans befattning med »ordnande och fördelning» av begravningsplatser
samt avgifter för dem. Visserligen förekomme i 12 § 5
mom. hälsovårdsstadgan den 25 september 1874 tal om »gravar, som
blivit upplåtna åt enskilde med ägande- eller besittningsrätt)); men denna
författning vore av administrativ natur, och det vore en känd sak, att
de i dylika författningar begagnade ordalagen icke alltid vore valda med
den omsorg, som hade vederbort.

Då även i det av Eders Kungl. Maj:t till kyrkomötet remitterade
lagförslaget stadganden och uttryck förekomme, som icke kunde förklaras
ur annan grund, än att man ansett lagen tillhöra privaträttens område,
men så, enligt vad ovan nämnts, icke syntes vara fallet, ville motionären,
med instämmande i syftet av vad Eders Kungl. Maj:t föreslagit, hemställa,
att kyrkomötet måtte, med förklarande att Eders Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag icke kunnat av kyrkomötet i oförändrat skick godkännas,
för sin del antaga ett vid motionen fogat förslag till lag om
rätt till gravplats.

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Såsom av motionen framgår, har densamma föranletts därav, att
enligt motionärens uppfattning det rättsområde, vilket Eders Kungl. Maj:ts
förslag avser att reglera, tillhör den offentliga rättens och icke privaträttens
område. Enligt kyrkomötets mening talar åtskilligt för riktigheten
av denna motionärens uppfattning. Men då bestämmelserna i föreliggande
lagförslag till sitt innehåll äro av beskaffenhet att kunna ansluta sigill
vare sig den ena eller den andra rättsuppfattningen i denna mera
teoretiska fråga, finner kyrkomötet, som icke ansett sig böra bestämt
uttala sig i detta avseende, den anmärkta omständigheten icke utgöra
hinder för huvudsakligt godkännande av Eders Kungl. Maj:ts förslag
sådant det föreligger. Kyrkomötet vill dock framhålla, att enligt kyrkomötets
uppfattning det vore önskligt, att bestämmelserna om nyttjanderätt
till gravplats gjordes helt oberoende av bestämmelserna i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom. Exempelvis synes den rätt till inteckning,
som nyssnämnda lag medgiver, icke lämpligen böra förekomma
med avseende å rätt till gravplats. Då denna fråga icke tillhör området
för kyrkomötets beslutanderätt, har kyrkomötet endast på det sätt nu
skett velat vidröra densamma.

I en punkt har kyrkomötet emellertid att föreslå en avvikelse från
Eders Kungl. Maj:ts förslag. Enligt 5 § i detta förslag skulle vid utlöpande
av tiden för nyttjanderätt till gravplats nyttjanderättshavaren,
om gravplatsen vore väl vårdad, hava ovillkorlig rätt att erhålla förnyad
upplåtelse. Eu sådan rätt synes emellertid i vissa fall medföra
alltför stort men för upplåtaren. Enligt vad kyrkomötet inhämtat, finnas
för närvarande i Stockholm två. slag av gravar å stadens kyrkogårdar,
nämligen dels »enskild grav», eller såsom den framdeles torde komma
att benämnas »familjegrav», vilken mot högre avgift upplåtes antingen
under den tid graven utgör del av fridlyst kyrkogård eller under 25 år
med rätt till förlängning under ytterligare 25 år eller under tid graven
utgör del av fridlyst kyrkogård, och dels »allmän grav», framdeles benämnd
»ensamgrav», upplåten mot mycket låg avgift, hittills på omkring
22 år, framdeles på minst 25 år, men utan rätt till förlängning av
nyttjanderätten. Anledningen till att dylik förlängning icke beviljas är,
att ''upplåtaren ansett nödvändigt att hava fria händer att disponera över
dessa områden för ett ändamålsenligt ordnande av kyrkogården i dess
helhet; områdena kunna behövas till nya ensamgravar eller till familjegravar
eller till plantering o. s. v. Liknande förhållanden föreligga
säkerligen även i andra städer än Stockholm och medföra betänkligheter
icke minst till följd av stadgandet i övergångsbestämmelserna, enligt
vilket den nya lagen skall tillämpas också beträffande äldre upplåtelser.

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 24.

Vid avfattande av äldre gravbrev å viss tid har man icke haft anledning
att taga hänsyn till möjligheten av upplåtelsetidens legala förlängande.
Ett undantag från den ovillkorliga rätten till förlängning av
nyttjanderätt till gravplats, upplåten för viss tid, till att omfatta en ny
tidsperiod synes därför kyrkomötet påkallat för det fäll att den förnyade
upplåtelsen skulle medföra synnerligt men för gravplatsens ändamålsenliga
ordnande. Kyrkomötet har därför föreslagit ett tillägg till 5 § i
sådant syfte.

Vidkommande övergångsbestämmelsen kan det vid första påseendet
synas vara ägnat att väcka en viss uppmärksamhet, att äldre upplåtelser
av gravplats, vilka jämlikt föreskrifterna i nådiga förbudet den 12 september
1783, såvitt dessas ordalydelse ger vid handen, borde avse äganderätt,
genom denna lag skulle komma att till sin rättsliga natur förklaras
innebära endast nyttjanderätt. Kyrkomötet delar emellertid den i statsrådsprotokollet
den 3 september 1915 uttalade åsikten, att, ehuru gravupplåtelse
mången gång till ordasättet angiver sig såsom avseende
äganderätt, den verkligen upplåtna rätten dock rätteligen borde karakteriseras
såsom nyttjanderätt. Ett stöd för denna uppfattning finner
kyrkomötet däri, att förmodligen aldrig ifrågasatts, att gravägare skulle
vara skyldig att söka lagfart åt sitt fång till gravplatsen. Upplåtelserna
i fråga avse sålunda äganderätt allenast till skenet, men i verkligheten
en besittningsrätt, låt vara för alltid. Till stöd för den nu angivna
uppfattningen kan i viss mån åberopas avfattningen av domstolarnas
beslut i ett av Kungl. Maj:t den 28 augusti 1895 avgjort mål rörande
rätt till gravplats (Nytt jur. arkiv 1895, sid. 322). Det kan under
sådana förhållanden icke vara oriktigt att i lag behandla sådana upplåtelser
såsom avseende nyttjanderätt, icke äganderätt. Kyrkomötet har
således intet att erinra mot övergångsbestämmelserna.

På grund av vad sålunda anförts får kyrkomötet, med förklarande
att det av Eders Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda förslag till lag
om nyttjanderätt till gravplats icke blivit av kyrkomötet i oförändrat skick
godkänt, anmäla, att kyrkomötet för sin del antagit följande förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 20 käft. (Nr 24.)

6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Lag

om nyttjanderätt till gravplats.

Med upphävande av nådiga förbudet den 12 september 1783 emot
ytterligare försäljande av de en gång till privata försålda gravar i
kyrkor och kyrkogårdar, såvitt detta förbud avser gravar å kyrkogårdar,
förordnas som följer:

1 §•

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats
endast upplåtas med nyttjanderätt.

Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för viss tid, högst femtio år.

2 §•

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till gravplats, skall upprättas
skriftligen.

3 §•

Avgift för nyttjanderätt till gravplats skall, där ej annat avtalas,
utgå på eu gång.

4 §•

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och värdigt

skick.

Råder å gravplats grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år
efter det upplåtaren förelagt nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen
i stånd, vare nyttjanderätten förverkad. Föreläggandet skall innefatta
erinran om den ''sålunda stadgade påföljden. År nyttjanderättshavaren ej
känd eller vet man ej, var han finnes, skall föreläggande, Som nu är sagt,
införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten;
och varde tiden för den föreskrivna påföljdens inträdande räknad från
det sista kungörandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

43

5 §.

Då för viss tid upplåten nyttjanderätt till gravplats upphör på
grund av tidens utlöpande, äger, om gravplatsen är väl vårdad, nyttjanderättshavaren
rätt att mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse, såframt
han anmält sig därtill före nyttjanderättstidens utgång och den
förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens
ändamålsenliga ordnande.

6 §•

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård
eller annan överbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader
därefter. Vad som ej är bortfört inom nämnda tid, tillfaller upplåtareu;
vill denne från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt
eller historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för
framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen
å lämplig, därtill avsedd plats.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916 och i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även beträffande de upplåtelser av gravplats å
kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som skett före nämnda dag.

Stockholm den 15 november 1915.

Underdånigst
På kyrkomötets vägnar:

NATHAN SÖDERBLOM.

A. v. Krusenstjerna.

Kyrkomötet, i anledning av dels Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse
till kyrkomötet med förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats dels
ock en i ämnet väckt motion.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 31.)

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårsuden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 3 december 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter
gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet, att sedan
Kungl. Maj:t genom skrivelse den 1 oktober 1915 förelagt kyrkomötet
ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats,
kyrkomötet i skrivelse den 15 november 1915 tillkännagivit, att kyrkomötet,
som icke i oförändrat skick godkänt omförmälda lagförslag, för
sin del antagit förslag till lag i ämnet av den lydelse i kyrkomötets
skrivelse angåves.

Efter att hava närmare redogjort för kyrkomötets skrivelse anförde
föredragande departementschefen följande:

»Mot den ändring, kyrkomötet vidtagit i det till dess prövning
överlämnade lagförslaget, har jag icke något att erinra.

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Beträffande det i sammanhang med nämnda lagförslag upprättade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vilket förslag ej
tillhör området för kyrkomötets beslutanderätt, har i skrivelsen framhållits
såsom önskligt, att bestämmelserna om nyttjanderätt till gravplats
gjordes helt oberoende av bestämmelserna i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom. Detta uttalande har icke synts mig böra föranleda
någon ändring i berörda förslag, vilket, såsom jag förut haft tillfälle
nämna, av lagrådet lämnats utan anmärkning.»

Departementschefen hemställde härefter, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets utlåtande måtte genom utdragav
detta protokoll inhämtas över det av kyrkomötet för dess del antagna
förslaget till lag om nyttjanderätt till gravplats.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

N. Beite.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 10 januari 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 november 1915 hade kyrkomötet
tillkännagivit, att — sedan Kungl. Magt genom skrivelse den 1
oktober 1915 förelagt kyrkomötet ett vid skrivelsen fogat förslag till
lag om nyttjanderätt till gravplats — kyrkomötet, som icke i oförändrat
skick godkänt omförmälda lagförslag, för sin del antagit förslag till lag
i ämnet av den lydelse i kyrkomötets skrivelse angåves.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
3 december 1915, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över det av kyrkomötet för dess del antagna förslag till lag om nyttjanderätt
till gravplats.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av assessorn Alvar Elis Rodhe.

Lagrådet, som nu hade att ingå i granskning av förslaget allenast
i den mån detsamma skilde sig från Kungl. Maj:ts för kyrkomötet framlagda
förslag i ämnet, lämnade förslaget därutinnan utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

47

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
'' fredagen den 14 januari 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern HAMMARSKJÖLD,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter
gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet lagrådets
genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 3
december 1915 inhämtade utlåtande över ett av kyrkomötet antaget
förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll hemställde föredragande
departementschefen, att nämnda lagförslag ävensom det i samband
därmed upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap.
8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den
14 juni 1907 måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.