Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.
1
Nr 233.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående höjning
av räntan å lån från fonden för rederinäringens understödjande;
given Stockholms slott den 28 april 1916.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva, att å de lån, som från och med denna dag beviljas att utgå
från fonden för rederinäringens understödjande, må beräknas fem
procent ränta.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till riksdagens protokoll 1316. 1 samt. 208 höft. (Nr 233.)
1
Statskontoret.
2
Kungl, Majtts Nåd. Proposition Nr 233.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april
1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselnöt,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
"Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och jordbruksdepartementen
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten
följande.
I skrivelse till statskontoret har jag, med förmälan att fråga
uppstått, huruvida icke med hänsyn till rådande förhållanden nu gällande
räntesatser å lån från manufakturförlagslånefonden och fonden för
rederinäringens understödjande jämte andra dylika av statsmedel utgående
lån skäligen borde höjas, anmodat statskontoret att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag i ämnet, vartill omständigheterna
föranledde.
Med anledning härav har statskontoret i skrivelse den 14 januari
1916 anfört följande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233. 3
»Vad först beträffar de lån, som utlämnas från de under statskontorets
förvaltning stående statens utlåningsfonder, äro i enlighet med av
Eders Kungl. Maj:t och riksdagen i sådant avseende meddelade bestämmelser
för närvarande följande räntesatser gällande, nämligen:
för lånen från rederilånefonden, hantverkslånefonden, torvindustrilånefonden,
jordförmedlingsfonden och allmänna nyodlingsfonden 4
procent;
för lånen från lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby
41/2 procent eller, därest lån från nämnda fond innehavas av andra än
statstjänare, 5 procent;
’ för lånen från odlingslånefonden, egnahemslånefonden och fiskerilånefonden,
3.6 procent; samt
för lånen från norrländska nyodlingsfonden 3 procent.
Å de från avelsstolånefonden utlämnade lånen beräknas icke
någon ränta.
Angående de lån, som beviljats från manufakturförlagslånefonden,
har Eders Kungl. Maj:t bestämt räntesatsen till 4J/2 procent.
Beträffande därefter den uppkomna frågan, om en förhöjning av
räntan å lån från förenämnda fonder skulle kunna anses av nu rådande
förhållanden betingad, torde till en början få framhållas, att lånen äro
avsedda att bereda understöd åt vederbörande företag och att den å
lånen nu utgående låga räntan givetvis blivit beräknad med hänsyn
härtill. Denna lånens karaktär av understöd bör naturligtvis allt fortfarande
få bibehållas.
Med fäst avseende på den nu gällande allmänna räntefoten har
statskontoret emellertid icke kunnat undgå att finna, att räntan å ifrågavarande
lån knappast står i riktigt förhållande till densamma. På grund
härav och då, så vitt statskontoret kan finna, den nuvarande höga allmänna
räntefoten måste anses komma att för en längre tid framåt bliva
gällande, vill det därför synas statskontoret, som skulle en lämpligen
avvägd förhöjning av de hittills bestämda räntesatserna för lånen kunna
anses vara av omständigheterna påkallad och låta sig även väl förena
med statskontorets ovan uttalade uppfattning, att lånen äro att betrakta
såsom understöd.
Härtill kommer vidare den omständigheten, som torde böra tagas
i betraktande vid bedömande av föreliggande fråga, att räntan å de
medel, staten för tillgodoseende av olika ändamål har att genom upplåning
anskaffa, måste numera beräknas betydligt högre än hittills.
Med erinran, att en ränteförhöjning endast skulle kunna avse
sådana lån, som hädanefter komma att från fonderna beviljas, anser
T. f. statskommissarie
n
N. O. Spilhfimmar.
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 233.
statskontoret en ränteförhöjning med Va procent för de lån, som hädanefter
kunna komma att beviljas från fonderna, i allmänhet vara av förhållandena
betingad; dock så att räntan icke i något fall torde böra.
överstiga 5 procent.
Beträffande emellertid lånen från manufakturförlagslånefonden,
vilken fond icke bildats av lånemedel, och där räntan, såsom ovan sagts,
nu äi 4 /a procent, vill statskontoret framhålla, att dessa lån i mångafall
torde komma att beviljas till understödjande av en verksamhet, som
långt ifrån att draga fördel av nuvarande förhållanden, i stället för närvarande
lärer kämpa med betydligt större svårigheter än vanligt och
att det därför med skäl synes kunna ifrågasättas, om den av statskontoret
förordade allmänna ränteförhöjningen bör vinna tillämpning även
å lån från denna fond.»
hrån statskontorets beslut i förevarande fråga var t. f. statskommissarien,
ombudsmannen hos ämbetsverket N. G. Spilhammar skiljaktig
och yttrade:
»Redan på den grund att, såsom majoriteten framhållit, manufakturförlagslånen
i många fall torde komma att beviljas till understödjande
av en verksamhet, som under nuvarande förhållanden lärer kämpa med
väsentligt större svårigheter än vanligt, anser jag, att någon ränteförhöjning
beträffande ifrågavarande lån icke bör förekomma.
I huvudsak detsamma synes mig kunna anföras beträffande lånen
från hantverkslånefonden och fiskerilånefonden.
Vad angår de lån, som komma att utlämnas från statens utlåningsfonder
i övrigt, tillåter jag mig framhålla, att vissa av dessa lån —
jag tänker närmast på egnahemslånen, odlingslånen och lånen från
Mörbyfonden omfatta en mycket lång lånetid, 20 år eller mer. Innan
någon tid förflutit efter det nuvarande krigstillståndet upphört, synes
mig därför någon ränteförhöjning beträffande sådana lån icke höra
äga rum.
Mot förhöjning av räntan å de i allmänhet långa lån, som avse
att främja landets uppodling, vare sig genom nyodling eller genom förbättring
av odlad jord, synes mig jämväl särskilt tala den omständigheten
att billiga lån i sådant syfte torde kunna betraktas såsom måhända
rätt kraftiga medel mot den emigration man eljest söker gorå
allt för att hämma.
Ej heller kan jag finna, att räntan bör höjas för lån till en verksamhet,
som om än för tillfället dess konjunkturer kunna anses någorlunda
tillfredsställande, dock, på grund av den erfarenhet man därom
5
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 233.
vunnit, måste anses intaga eu tämligen oviss ställning. Jag syftar här
på de lån, som utlämnas från torvlånefonden.
Med hänsyn till det utvecklingsstadium, på vilket torvindustrien
för närvarande befinner sig och den betydelse för landet man vill tillmäta
denna industri, synes mig densamma i högre grad än annan
statslåneunderstödd verksamhet vara i behov av verksam hjälp.
I allmänhet kan jag sålunda icke finna den ifrågasatta ränteförhöjningen
för närvarande påkallad till förhindrande av förment alltför stor
uppoffring från statens sida för understödjande av den olika verksamhet
man med lånen vill främja.
Beträffande emellertid de jämförelsevis kortvariga lånen från rederilånefonden
torde en dylik förhöjning, med hänsyn till det ofantliga
uppsving rederinäringen under nu rådande förhållanden i det stora hela
vunnit, kunna vidtagas utan men för det syfte, man med dessa lån
vill vinna.»
Härefter har kommerskollegium på grund av remiss den 29 februari
1916 avgivit utlåtande, varmed överlämnats från styrelserna för Sveriges
redareförening och Sveriges allmänna sjöfartsförening samt Sveriges
hantverksorganisation infordrade yttranden.
Styrelserna för Sveriges redareförening och Sveriges allmänna
sjöfartsförening hava förklarat sig, vad rederilånen angår, icke hava
något att erinra mot en rån teförhöjning av en halv procent, förstnämnda
förening dock under förutsättning att den höjda räntesatsen blir gällande
endast tillsvidare och åter sänkes, då inom penningmarknaden inträffande
förändringar kunna därtill föranleda. Styrelsen för Sveriges hantverksorganisation
har, under framhållande av svårigheterna för många
hantverkare och mindre industriidkare, vilka erhållit lån från hantverkslånefonden,
att verkställa de erforderliga amorteringarna och ränteinbetalningarna,
avstyrkt en förhöjning av räntan å sistnämnda lån.
För egen del har kollegium med avseende å de lånefonder, som
tillhöra området för kollegii verksamhet, nämligen hantverkslånefonden,
manufakturförlagslånefonden, torvlånefonden och rederilånefonden, anfört
följande:
»I likhet med statskontoret är kollegium av den uppfattningen,
att lån ur de ifrågavarande fonderna i första hand avse att bereda
understöd åt vederbörande företag och att denna karaktär allt fortfarande
bör bibehållas. På grund härav synes det också kollegium naturligt,
att lånen även härefter utlämnas mot en ränta, som är lägre än den
allmänna låneräntan.
Kommer skoUegium.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.
Beträffande hantverkslånefonden, som avser att bereda låneunderstöd
åt idkare av hantverk och därmed jämförlig mindre industri för
inköp av arbetsmaskiner, motorer och andra arbetsredskap, vill kollegium
framhålla, att de föremål, för vilkas betalande låneunderstöden äro avsedda,
på grund av de rådande förhållandena i regel undergått en icke
oväsentlig prisstegring, som har till följd, att vederbörande låntagare blir
nödsakad att för dessa föremåls anskaffande underkasta sig en större skuldsättning
än som skulle varit av behovet påkallad under normala förhållanden.
En samtidigt med denna prisstegring inträdande ränteförhöjning
å statens låneunderstöd skulle sålunda på dubbelt sätt betunga låntagarna.
Syftet med hantverkslånefonden är icke blott att bereda hantverkare,
som kunna ställa erforderlig säkerhet för fullgörandet av ränteinbetalningar
och amorteringar, möjlighet att med hjälp av billiga lån utvidga sin
rörelse, utan även att genom ett lämpligt urval bland de lånesökande
vid lånefördelningen stödja just dem, som, vare sig på grund av personlig
förmåga eller yrkets beskaffenhet, synas äga de bästa förutsättningarna
att från nationalekonomisk synpunkt genom utvidgningar av
sin egen rörelse avsevärt bidraga till hantverkets befrämjande i allmänhet.
På grund därav synas lånen böra göras så eftersträvansvärda, att de
kunde draga till sig ett för åstadkommande av ett gott urval tillräckligt
antal sökandé.
Förutom den ovannämnda, större skuldsättning förorsakande fördyringen
av de föremål, till vilkas anskaffande hantverkslånefonden avser
att bereda understöd, synes det kollegium särskilt vara av vikt, att
hänsyn tages till det för många hantverkare och mindre industriidkare
betryckta läget och de av Sveriges hantverksorganisation i infordrat
yttrande påpekade svårigheterna för en del nuvarande låntagare att
verkställa amorteringar och ränteinbetalningar. Förhållandena synas
kollegium för närvarande vara sådana, att de åtgärder, som under normala
förhållanden igångsatts för hantverkets stödjande, bland vilka åtgärder
är att räkna liantverkslånefondens inrättande, ej nu böra försvagas
till sina verkningar utan i stället om möjligt göras än verksammare.
Av ej oväsentlig betydelse för ett arbete i sist nämnda riktning är just
bibehållandet av den till hantverkslånefondens fördel större ränteskillnad,
som, i motsats till vad fallet varit under de tidigare åren av fondens
tillvaro, nu förefinnes i förhållande till den allmänna låneräntan.
Vad här sagts angående hantverkslånefonden torde gälla i huvudsak
jämväl om manufakturförlagslånefonden. Inom några industrier har
visserligen genom krigskonjunkturerna skapats möjlighet till en storartad
utveckling, men i regel torde man inom industrien lika väl som inom
7
Kungl, Majds Nåd. Proposition Nr 233.
hantverket arbeta under tryckta förhållanden, som mer än väl motivera
bibehållandet av den fördel, som ligger i den låga nu gällande räntan
å manufakturförlagslån. Kollegium ansluter sig härvidlag till vad statskontoret
i förevarande avseende yttrat, att dessa lån i många fall torde
komma att beviljas till understödjande av en verksamhet, som långt
ifrån att draga fördel av nuvarande förhållanden, i stället för närvarande
lärer kämpa med betydligt större svårigheter än vanligt. För manufakturförlagslånefonden
tillkommer vidare, att fondens tillgångar icke utgöras
av lånemedel, för vilka statsverket har att betala ränta, på grund varav
medlens anskaffande icke vållar statsverket större kostnader för närvarande
än under normala förhållanden.
I avseende å torvlånefonden synes det kollegium böra beaktas, att
torvindustrien jämväl under normala förhållanden haft ej obetydliga
svårigheter att övervinna för att kunna i enlighet med lånevillkoren
fullgöra sina förbindelser. För landets ekonomiska oberoende av utlandet
torde det vara av stor betydelse, att denna industri ej hämmas i sin
utveckling. En höjning av låneräntan skulle emellertid enligt kollega
uppfattning komma att verka hämmande på ett sätt, som ej motvägdes
av den i förhållande till lånens giltighetstid sannolikt tillfälliga prisstegring
å torvindustriens produkter, som på grund av de nuvarande
förhållandena inträtt.
På grund av vad kollegium här sålunda anfört, finner sig kollegium
böra avstyrka en höjning av räntan å låneunderstöd från hantverkslånefonden,
manufakturförlagslånefonden och torvlånefonden.
Beträffande rederilånefonden däremot har kollegium i likhet med
de i saken hörda sammanslutningarna icke något att invända mot en
ränteförhöjning med Va procent.»
Fulbnäktige i riksgäldskontoret, som härefter lämnats tillfälle att Fullmäktige
avgiva yttrande i ärendet, har i skrivelse den 30 mars 1916 anfört riksgäldsbland
annat:
»Fullmäktige vilja till en början lämna några uppgifter angående
de belopp, som från riksgäldskontoret tillhandahållits såsom kapitalökning
för ifrågavarande fonder, ävensom angående den effektiva räntan
å statens lån vid de tider, då dessa fonder tillkommit.
Till odlingslånefonden (ränta 3.6 procent) har under åren 1886—
1915 från riksgäldskontoret utbetalts i runt tal sammanlagt 6,250,000
kronor, till torvindustrilånefonden (ränta 4 procent) under åren 1903—
1912 3,500,000 kronor, till rederilånefonden (ränta 4 procent) under åren
1904—1912 15,000,000 kronor, till egnahemslånefonden (ränta 3.6 pro
-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.
cent) under åren 1905—1915 48,560,000 kronor, till fiskerilånefonden
(ränta 3.6 procent) under åren 1907—1915 1,735,000 kronor, till norrländska
nyodlingsfonden (ränta 3 procent) under åren 1907—1914
1.305.000 kronor, till jordförmedlingsfonden (ränta 4 procent) under åren
1908—1915 3,100,000 kronor, till hantverkslånefonden (ränta 4 procent)
under åren 1911—1915 200,000 kronor, till fonden för tjänstemannasamhället
i Mörby (ränta 4 Va å 5 procent) under åren 1912 och 1913
1.130.000 kronor, till täckdikningslånefonden (ränta 4 procent) under
åren 1914 och 1915 400,000 kronor och till allmänna nyodlingsfonden
(ränta 4 procent) under år 1915 100,000 kronor.
Till kapitalökning för nu nämnda fonder har sålunda till och med
år 1915 från riksgäldskontoret utbetalts sammanlagt i runt tal 81,280,000
kronor.
Den effektiva räntan å de statslån, som upptagits vid de tider,
då ovannämnda fonder tillkommit, har utgjort: för 1886 års lån 3.86 2
procent, för 3.6 procent lånet (upplagt år 1887) 3.709 procent, för 1904
och 1906 års lån 3.643 procent, för 1907 års lån 3.77 procent, för
1908 års lån 3.8 7 procent, för 1911 års lån 4.0 0 5 procent, för 1918
års lån 4.805 procent och för 1914 års lån 5.05 procent.
I ett den 18 februari 1915 till Eders Kungl. Maj:t avgivet yttrande
över sakkunniges för utredning av egnahem sfrågan betänkande framhöllo
fullmäktige, att vid avgörande av frågan angående räntefoten å
egnahemslån de statsfinansiella synpunkterna enligt fullmäktiges meningborde
vara de avgörande. Vid fastställande av räntefoten för dessa lån
borde sålunda tillses, att statens egna utgifter för anskaffande genom
upplåning av erforderliga medel bleve täckta. Bibehållandet av den
gällande låga räntesatsen å ifrågavarande lån skulle för staten medföra
ej obetydlig förlust, ett förhållande, som enligt fullmäktiges åsikt ju
förr dess hellre borde leda till ett brytande med det rådande systemet.
Fullmäktige uttalade vidare att under då rådande förhållanden
statens kostnader för ifrågavarande lånerörelse icke kunde täckas med
mindre räntan å lånen bestämdes till minst 5 procent. Då de ekonomiska
förhållandena för det dåvarande vore exceptionellt ogynnsamma och någon
lättnad enligt fullmäktiges mening kunde väntas, sedan normala förhållanden
efter krigets slut inträtt, ansåge sig emellertid fullmäktige,
med hänsyn till att räntefoten å egnahemslånen avsåges att gälla för
en tid framåt, kunna tillstyrka, att nämnda räntefot bestämdes till lägst
4 V» procent.
Vid Övervägande av nu föreliggande fråga anse sig fullmäktige
böra inskränka sig till att beakta densamma ur statsfinansiella synpunkter.
y
Kunyl. Maj-.tts Nåd. Proposition Nr 233.
Fullmäktige vilja sålunda ej ingå på ett bedömande av huruvida med
hänsyn till de ändamål, ifrågavarande fonder äro avsedda att befrämja,
andra synpunkter i vissa fall böra föranleda särskilt billiga lånevillkor.
Att frågan om räntefoten å utlaningsfonderna för staten ar av icke
ringa vikt, framgår av fullmäktiges ovan lämnade utredning, enligt vilken
förarm ifrågavarande fonder från riksgäldskontor utbetalats sammanlagt
över 81,000,000 kronor. Med all sannolikhet komma aven för framtiden
betvdande belopp att för dessa fonder anvisas av lånemedel. Oaktat
en eventuell förhöjning av gällande räntefot icke torde hora avse andra
lån än dem, som hädanefter utlämnas från fonderna, maste frågan
räntefoten dock anses hava avsevärd betydelse för staten.
Sedan fullmäktige avgåvo sitt ovan äberopade utlåtande, hava tor
hållandena å penningmarknaden ingalunda förbättrats, snarare t var ton k
Till följd därav gäller fortfarande — och i ännu högre grad <
fullmäktige där yttrade om att räntan å lån från ^tens
måste sättas till minst 5 procent för att statens kostnader för dess utlåningsrörelse
skulle bliva täckta. Då härtill kommer, att - såvitt nu
kan bedömas - den tid, då någon lättnad a penningmarknaden kan
vara att vänta, torde vara långt avlägsen, i varje fall längre an ful -mäktige vid avgivande av sitt ovan åberopade yttrande föreställde sib,
anse fullmäktige, att räntan å statens utlåmngsfonder icke bor åtminstone
för en avsevärd tid framåt, bestämmas lägre an till 5 procent.)
.... „ i Depart-ements
Principiellt
sett finnas starka skäl, som tala för, att på grund fhefien.
av den allmänna räntestegringen jämväl räntan å de lån, som utlämnas
från statens utlåningsfonder, hojes. Också har pa chefe
för civildepartementet föredragning Kungl. Magt i särskilda propositioner
den 21 januari 1916 angående anslag till allmänna jarnvagslanefonden
för femårsperioden 1917-1921 samt avsättning till fonden for
bibanor i vissa delar av riket föreslagit, bland annat, att a lån, som
utlämnas från nyssnämnda fonder, måtte beräknas ränta efter 5 procent
i stället för såsom förut 4 V. procent. Riksdagen, som bifallit dessa
propositioner, har därvid godkänt den föreslagna ranteforhoj ningen.
V Vad beträffar de fonder, varom nu är fråga, vill jag emellertid
för närvarande inskränka mig att förorda det av samtliga horda myndigheter
utan meningsskiljaktighet understödda förslaget att höja rantan
å lån ur rederilånefonden. Beträffande höjningens storlek ansluter jag
mig till riksgäldskontorets senaste förslag, enligt vilket rantan skulle
från 4 procent höjas med 1 procent till 5 procent.
Övriga av statskontoret omförmälda fonder synas vara av den
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 208 käft. (Nr 233.) 2
1Ö
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition År 233>
natur, att en förhöjning av räntan å därifrån utgående lån bör föregås
av en sorgfällig prövning för utrönande, vilken inverkan en rånte-■
orhojmng skulle fa med avseende å ändamålet med ifrågavarande
onder Da enligt vad jag inhämtat, i fråga om den ur statsfinansiell
synpunkt viktigaste fonden nämligen egnahemslånefonden ävensom den
betydande _ torvindustnlånefonden framställningar föreligga, avseende
vissa andringar i villkoren för åtnjutande av lån från dessa fonder,
vilka framställningar torde föranleda avlåtandet av propositioner till
en kommande riksdag, synes mig lämpligast att i sammanhang
med provningen av_ omförmälda framställningar jämväl taga i övervägande,
huruvida någon ökning av räntan å de från dessa fonder utgaende
länen bor aga rum. Under sådana omständigheter och då
resultatet av denna provning kan vara vägledande jämväl för bedömande
av fragan om ökning av räntan å lån från de statens Övriga utlåningsfonder,
som i detta sammanhang kunna komma i betraktande, synes
mig lämpligt att aven beträffande sistnämnda fonder låta ett avgörande
i nu ifrågavarande avseende något anstå.
Da jag förut denna dag hemställt, att vissa bolag och enskilda''
personer, som därom ansökt, måtte ur rederilånefonden tilldelas lån till
av mig angivna belopp, torde böra bestämmas, att, därest förhöjningav
rantan kommer till stånd, densamma skall tillämpas å de rederilån
som Iran och. med denna dag* beviljas.
r. j av vad Jag sålunda anfört får jag alltså hemställa, att
-hders Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att å de lån, som från och med denna dag beviljas
att utgå från fonden för rederinäringens understödjande,
må beräknas fem procent ränta.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition
till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilagan
htt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Georg Sjöcrom.
STOCKHOLM, ISAAC MARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.