Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

1

Nr 232.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om tonnageavgift; given Stockholms slott den
28 april 1916.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning om tonnageavgift.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 207 höft. {Nr 232.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Förslag

till

Förordning om tonnageavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

Såsom bidrag till bestridande, i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade
närmare föreskrifter, av de genom rådande höga fraktsatser stegrade
kostnaderna för införsel till Sverige av vissa förnödenheter skall under år
1916 för svenska fartyg erläggas en särskild avgift, benämnd tonnageavgift,
att utgå enligt bestämmelserna i denna förordning.

2 §•

Tonnageavgift skall, med undantag, som här nedan i denna § sägs,
erläggas för varje fartyg, som den 1 januari 1916 var registreringspliktigt
och då var eller sedermera före den 1 juni 1916 blivit infört i fartygsregistret.

Har antingen inträffat sådan omständighet, på grund varav fartyget
jämlikt § 28 i förordningen angående registrering av svenska fartyg den
18 oktober 1901 skolat den 1 januari 1916 vara ur fartygsregistret avfört,
eller ock fartyget före sistnämnda dag förändrats till pråm, som icke framdrives
medelst därå befintligt maskineri, skall tonnageavgift icke erläggas.

Ej heller skall tonnageavgift utgå för:

a) staten eller kommun tillhörigt fartyg;

b) ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150
ton, eller segelfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 200 ton; eller

c) fartyg, som under år 1915 använts antingen uteslutande för regelbunden
passagerar- och godstrafik i inrikes fart eller huvudsakligen °för
annat ändamål än handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

3

3 §•

Skyldig att erlägga tonnageavgift för fartyg är den, vilken den 1
januari 1916 var ägare av fartyget.

Tillhörde fartyget flera, anses rederiet vara avgiftsskyldigt, dock
med åliggande för redare att svalka för avgiftens utgörande i förhållande
till sin lott i fartyget.

4 §•

Tonnageavgiftens storlek är beroende av fartygets bruttodräktighet
enligt den 1 januari 1916 gällande mätningshandling eller, i fråga om
fartyg, som efter 1916 års ingång införts i fartygsregistret, vid införandet
gällande mätningshandling; dock att, beträffande med skyddsdäck eller
annat påbyggnadsdäck försett fartyg, i bruttodräktigheten skall inräknas
rum, som enligt kungörelsen med provisoriska föreskrifter angående skeppsmätning
i vissa fall den 25 juni 1909 må vara undantaget från inräkning
i bruttodräktigheten.

Tonnageavgiften beräknas i övrigt enligt följande grunder.

1. För ång- eller motorfartyg utgår tonnageavgiften med 1 krona
för varje ton av de första 150 och för varje överskjutande ton enligt
denna

Tariff.

Fartygsgrupp,

brottoton

151—200

201—400

401—500

501—600

601—700

Ökning för varje hel
ton inom gruppen,
kronor

5

6

9

11

13

För fartyg, vars bruttodräktighet uppgår till 700 ton eller däröver,
utgör tonnageavgiften 7 kronor för varje ton.

2. För segelfartyg utgår tonnageavgiften med 30 procent av det belopp,
som enligt nyss angivna grunder skolat erläggas i tonnageavgift
för fartyget, om detsamma varit att hänföra till ång- eller motorfartyg.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

5 §•

1 mom. Har fartyg på grund av omständigheter, varöver ägaren
ej kunnat råda, icke nyttjats till sjöfart under viss del eller olika
delar av år 1915, sammanlagt ej understigande 180 dagar, må nedsättning
i tonnageavgiften äga rum med belopp, som i varje särskilt fall efter
därvid förekommande omständigheter prövas skäligt och rättvist, dock ej
med mera än hälften av avgiftens belopp.

Därest sådant hinder, som nyss är sagt, förelegat oavbrutet under
minst 180 dagar av år 1915 eller, där fartyget icke under så lång tid
varit svenskt, under hela den tid, varunder det varit i svensk ägo, och
fortfarande förefunnits vid 1916 års ingång, må större nedsättning än nu
är sagt eller full befrielse från skyldigheten att erlägga tonnageavgift kunna
medgivas.

Sådan nedsättning i eller befrielse från tonnageavgift må dock icke
åtnjutas av annan avgiftsskyldig än den, som varit ägare till fartyget
under minst 180 dagar av den tid, varunder detsamma sålunda icke
nyttjats till sjöfart, eller, där fartyget icke under så lång tid varit svenskt,
under hela den tid, varunder det varit i svensk ägo.

Har förändring i äganderätten till fartyget under år 1915 inträffat
genom arv, giftorätt eller testamente, skall ägaren i avseende, varom här
är fråga, anses såsom ägare även under tid, då fartyget tillhört vederbörande
arvlåtare, make eller testamentsgivare.

2 mom. Har antingen avgiftsskyldig såsom ägare till fartyget eller
annan person, från vilken fartyget övergått till honom genom arv, giftorätt
eller testamente, erlagt frivilligt bidrag till följd av eu under hösten 1915
med representanter för rederinäringen träffad överenskommelse om inbetalning
från vissa redare av medel att ställas till förfogande av statens
livsmedelskommission, äger avgiftsskyldig att i den ordning, 16 § 1
mom. stadgar, erhålla avkortning å tonnageavgiften med det belopp, vartill
bidraget uppgått.

6 §•

1. Kommerskollegium åligger genom den avdelning inom ämbetsverket,
till vilken ärenden om fartygs registrering höra:

att före den 1 juli 1916, särskilt för varje län, upprätta en längd,
benämnd tonnageavgiftslängd, vilken skall grunda sig på fartygsregistret,
sådant det befanns den 1 januari 1916, och, i fall av behov, på de senast
före nyssnämnda dag utfärdade, till kollegium inkomna mätbrev; dock
att i fråga om fartyg, som den 1 januari 1916 var registreringspliktigt,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 5

men först därefter, ehuru före den 1 juni 1916 blivit i fartygsregistret
infört, längden skall grundas å förhållandena vid tiden för införandet.

Denna längd skall upptaga varje i länet hemmahörande fartyg, som
den 1 januari 1916 var i fartygsregistret infört eller som, ehuru nämnda
dag registreringspliktigt, först därefter, men före den 1 juni 1916 blivit
däri infört och för vilket icke enligt 2 § a) eller b) frihet från avgift
äger rum, samt angiva för fartyget: dess nummer i registret, namn, art
och hemort samt för segelfartyg tillika tacklingsarten; ägaren eller, där
fartyget tillhörde flera, huvudredaren; ägarens eller huvudredarens hemvist
tf01’ aktiebolag den ort, där styrelsen har sitt säte, och för handelsbolag
den ort, där det driver sin rörelse); bruttodräktigheten i registerton
och, i fråga om med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg,
sammanlagda rymden i registerton av rum, som enligt kungörelsen den
25 juni 1909 ‘må hava undantagits från inräkning i bruttodräktigheten;
ävensom det belopp, vartill den för fartyget utgående tonnageavgiften enligt
4 § uppgår.

Har för fartyg efter den 1 januari 1916 men före upprättandet av tonnageavgiftslängden
annan person i registret upptagits såsom huvudredare än
den, som nyssnämnda dag var i sådant hänseende däri antecknad, skall längden
angiva även den i registret sist upptagne huvudredaren och hans hemvist.

2. Kollegium åligger vidare:

att så fort ske kan och senast före den 16 juli 1916 i rekommenderat
brev med allmänna posten genom bestyrkt utdrag av tonnageavgiftslängden
meddela avgiftsskyldig eller, där fartyget tillhörde flera, i. längden
angiven huvudredare underrättelse om vederbörande åliggande avgiftsplikt;
börande samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet i 7
och 16 §§ av denna förordning; samt

att före utgången av juli månad 1916 tillställa Kungl. Maj:ts befallningshavande,
en var för sitt län, bestyrkt avskrift av tonnageavgiftslängden
för länet.

7 §•

Förmenar avgiftsskyldig, att tonnageavgift icke enligt bestämmelserna
i 2 och 3 §§ i denna förordning bort honom påföras eller att honom
påfört belopp icke blivit enligt 4 § rätt beräknat, eller önskar han nedsättning
i eller befrielse från sådan avgift enligt 5 § 1 inom., äger han
att söka rättelse genom framställning hos den i 8 § omnämnda tonnageavgiftsnämnden.

Sådan framställning skall, skriftligen avfattad, vid påföljd, att densamma
eljest icke varder upptagen till prövning, ingivas eller, på sökan -

6

Kwiffl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

dens eget äventyr, i betalt brev med allmänna posten insändas till kommerskollegium
samt vara dit inkommen senast före klockan tolv på dagen
den 31 augusti 1916.

Kommerskollegium äger att hos tonnageavgiftsnämnden göra de framställningar
om ändring i eller tillägg till i 6 §''omförmäla längder, som
av omständigheterna föranledas.

8 §•

För att pröva och avgöra framställningar, som i 7 § sägs, tillsättes
en nämnd, kallad tonnageavgiftsnämnden.

Denna nämnd sammanträder, på kallelse av ordföranden, i Stockholm
under loppet av oktober månad 1916, och skall densamma hava avslutat
sina arbeten senast den 15 november 1916.

9 §•

Tonnageavgiftsnämnden skall bestå av ordförande och sex ledamöter,
vilka jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Maj:t. Styrelserna för
Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redarförening skall beredas
tillfälle att vardera föreslå fyra personer. Hava sådana förslag avgivits,
skola två ledamöter och suppleanter för dem utses bland de sålunda föreslagna.

Sekreterare hos nämnden förordnas av Kungl. Maj:t.

10 §.

Kommerskollegium åligger att till tonnageavgiftsnämnden eller dess
ordförande överlämna ej mindre de till kommerskollegium inkomna, i 7 §
omnämnda framställningar från avgiftsskyldiga än även de inom ämbetsverket
upprättade tonnageavgiftslängder samt att på anfordran tillhandahålla
tonnageavgiftsnämnden fartygsregistret och övriga hos kollegium befintliga,
till grund för anteckningarna i registret eller längderna liggande
handlingar, vilka nämnden eller ordföranden prövar för nämndens arbete
erforderliga.

11 §•

1 mom. Finner tonnageavgiftsnämnden vid prövning av framställning
om befrielse från tonnageavgift på grund av stadgandet i 3 §, att
annan person är avgiftsskyldig, skall nämnden överflytta avgiftsskyldigheten
å denne.

7

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

över ifrågasatt dylik överflyttning åvensom över sådan i 7 § omförmäld
framställning av kommerskollegium, som avser antingen höjning av
påförd tonnageavgift eller åläggande av avgiftsskyldighet i fall, där sådan
icke enligt de av kollegium upprättade längderna föreligger, skall vederbörande
fartygsägare eller, där fartyget tillhörde flera, huvudredare beredas
tillfälle att yttra sig.

2 mom. Uppstå under tormageavgiftsnämndens överläggningar skiljaktiga
meningar bland nämndens ledamöter och måste till följd därav
omröstning verkställas, skall omröstningen vara öppen och den mening
bliva gällande, vilken flertalet bland ledamöterna biträtt, eller, om rösterna
utfalla lika, den, som biträdes av ordföranden.

Ärende må icke hos tonnageavgiftsnämnden till avgörande företagas,
där icke jämte ordföranden minst fem ledamöter äro närvarande.

12 §.

över tonnageavgiftsnämndens förhandlingar föres protokoll. Av
nämnden beslutade ändringar i fråga om skyldighet att erlägga tonnageavgift
eller avgiftens storlek skola antecknas i såväl protokollet som
vederbörlig tonnageavgiftslängd.

13 §.

Protokollet vid tonnageavgiftsnämndens sammanträden föres och de
av nämndens beslut föranledda anteckningarna i tonnageavgiftslängderna
verkställas av sekreteraren med biträde av de personer, som nämnden i
övrigt må hava därtill förordnat.

Riktigheten av de i varje längd verkställda anteckningarna bestyrkes
genom påskrift å längden av tonnageavgiftsnämndens ordförande och
minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter.

Justering av det hos tonnageavgiftsnämnden förda protokoll skall
verkställas inför nämnden eller, i den mån det icke kan ske, efter nämndens
sista sammanträde inför ordföranden och minst två av nämnden därtill
utsedda ledamöter på tid, som av ordföranden bestämmes. Justeringen
bestyrkes genom ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet
tecknat intyg.

14 §.

Det åligger tonnageavgiftsnämnden genom sekreteraren att så fort
ske kan och senast inom utgången av november månad 1916:

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

a) i rekommenderat brev med allmänna posten genom bestyrkta utdrag
av protokollet och vederbörlig tonnageavgiftslängd om nämndens
beslut underrätta ej mindre avgiftsskyldig, som hos nämnden gjort i 7 §
omförmäld framställning, än även den, vilken tonnageavgift blivit av
nämnden påförd eller vilkens avgiftsskyldighet blivit på framställning av
kommerskollegium av nämnden ändrad; börande samma underrättelse jämväl
innefatta erinran om innehållet i 15 och 16 §§ av denna förordning;
samt

b) till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande översända bestyrkt
utdrag av tonnageavgiftslängden i fråga om fartyg, rörande vilka
nämnden i något avseende beslutat ändring.

15 §.

Över tonnageavgiftsnämndens beslut må klagan ej föras.

16 §.

1 mom. Tonnageavgift inbetalas senast den 20 december 1916
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där det fartyg, för vilket
avgiften skall erläggas, enligt längden har sin hemort.

Inbetalningen sker genom insättning av det påförda beloppet å
statsverkets giroräkning i riksbanken i den oi''dning, som för inbetalning
av medel till länsstyrelse är stadgad.

Fråga om avkortning å tonnageavgift på grund av omständighet, som

1 5 § 2 mom. sägs, prövas, på framställning utav den avgiftsskyldige,
av den Kungl. Maj:ts befallningshavande, hos vilken avgiften skall inbetalas.

2 mom. Underlåter avgiftsskyldig att inom den i 1 mom. föreskrivna
tid fullgöra honom åliggande inbetalning av tonnageavgift, är
han pliktig att gälda sex procents årlig ränta å det oguldna beloppet,
räknat från och med den 21 december 1916 till dess betalning sker.

3 mom. Erlägges icke påförd tonnageavgift inom föreskriven tid,
åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande att vidtaga åtgärder för
beloppets behöriga indrivning,

Utmätning för indrivning av tonnageavgift och sådan ränta, som i

2 mom. sägs, verkställes i den ordning, som om uttagande av oguldna
kronoutskylder är stadgad.

9

Kungl. Maj:tu nåd. proposition nr 232.

17 §.

Influtna tonnageavgifter redovisas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i kronoräkenskaperna i enlighet med föreskrifter, som i sådant
avseende skola av statskontoret utfårdas.

18 §.

Ordförande och ledamöter i tonnageavgiftsnämnden åtnjuta ersättning
för sitt arbete ävensom, i förekommande fall, rese- och traktamentsersättning
enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Till ersättning åt sekreteraren och övrig hos tonnageavgiftsnämnden
anställd kanslipersonal anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden,
erforderliga medel.

Här omförmälda ersättningar ävensom ersättning för hos kommerskollegium
uppkomna särskilda kostnader för upprättande av längder m. m.
enligt 6 § bestridas med inflytande tonnageavgifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter dep, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 207 höft. (Nr 232.)

2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april

1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anförde härefter departementschefen, statsrådet Vennersten följande:

Vid underdånig föredragning den 14 sistlidne januari av de till
statsregleringen för år 1917 hörande frågor yttrade jag som följer:

»Kristiden har medfört en prisstegring, som är högst kännbar för
den mindre bemedlade delen av befolkningen. På grund härav erfordras
åtgärder i skilda riktningar. En av de hithörande frågorna torde det tilllåtas
mig att nu något beröra.

De svårigheter, som gjort sig gällande med afseende å införseln till
Sverige av lifsmedel och andra förnödenheter, hava i väsentlig mån skärpts
genom de höga fraktsatserna. Stegringen i frakterna har alltjämt fortfarit
och på sista tiden nått sådan höjd, att hittills vidtagna åtgärder —
varibland må nämnas införskaffande på frivillighetens väg från Sveriges
redarförening och enskilda redare av bidrag till fraktlindring — visat sig

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

otillräckliga. Under sådana omständigheter har jag ansett det böra undersökas,
om ej sjöfartsnäringen, vilken under de rådande extraordinära
förhållandena tillförts högst betydande vinster, borde underkastas en särskild,
för en gång utgående skatt, vars avkastning skulle användas till
mildrande av de för landet i det hela uppkomna olägenheterna. Utredning
i denna fråga har påbörjats. Grunderna för den nya beskattningen böra
hänföra sig till en redan förfluten tidpunkt. Efter denna tidpunkt inträdda
eller inträdande förändringar i de förhållanden, som bestämma skattskyldigheten,
skola alltså icke hava inverkan å skatteplikten. Sedan utredningen
afslutats, torde jag få förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag i
ämnet.

Skattens totalbelopp bör uteslutande användas för det angivna ändamålet
och avpassas efter vad därför visar sig erforderligt, vilket icke ännu
kan med tillräcklig noggrannhet beräknas. På grund av nämnda förhållande
och med hänsyn jämväl därtill, att såväl inkomsten som utgiften i själva
verket avse år 1916, har i det nu föreliggande budgetsförslaget icke upptagits
den utgiftspost och den därmed till beloppet lika inkomstpost, som
kunde föranledas af den ifrågasatta anordningen.»

Enligt nådigt bemyndigande hava kommerserådet Carl Malmen och
landskamreraren Otto Vilhelm Landén tillkallats att verkställa den för
angivna beskattningsfråga nödvändiga utredningen och att avgiva förslag
till lagstiftning i ämnet. Skriftliga framställningar, innefattande erinringar
mot den planerade beskattningen av sjöfartsnäringen, hava inkommit
från Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redarförening och Föreningen
Representanter för handel och industri samt ett antal enskilda
redare. De ingivna skrivelserna hava varit överlämnade till de tillkallade
sakkunniga för att av dem tagas i övervägande vid utförandet av det dem
lämnade uppdraget.

Det av nämnda personer avgivna förslaget, vilket jag ansett böra
såsom bilaga Ditt. A fogas till detta protokoll, har underkastats granskning
inom statskontoret och kommerskollegium, vilka ämbetsverk avgivit
underdåniga utlåtanden, statskontoret den 30 nästlidne mars och kommerskollegium,
som i ärendet hört styrelserna för Sveriges redarförening och
Sveriges allmänna sjöfartsförening, den 15 innevarande månad. Särskilda
framställningar med anledning av det utarbetade förslaget hava därjämte
inkommit dels till finansdepartementet från verkställande direktören i förnyade
ångfartygsaktiebolaget Svenska Lloyd och Ångfartygsaktiebolaget
Göteborg—Manchester H. Metcalfe, Göteborgs nya verkstadsaktiebolag m. fl.
varvsföretag, Sveriges fartygsbefälsförening, Skånes handels-, industri- och
sjöfartskammare, Östergötlands och Södermanlands industri- och handels -

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

kammare, handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg, Malmö, Gävle och
Norrköping, handelsföreningen i Norrköping osamt handelskammaren i
Göteborg dels ock till kommerskollegium från Angfartygsaktieliolaget Göta
kanal, styrelsen för Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, Angfartygsaktiebolaget
Gotland, styrelsen för Råå kretsen av Svensk skeppsredarförening
jämte åtskilliga skeppsredare och befälhavarare i Råå samt J. P.
Lundgren m. fl. skeppsredare och befälhavare i Skillinge.

Kommerskollegii berörda utlåtande har jag ansett böra såsom bilaga
Litt. B fogas till detta protokoll.

Sedan berörda förslag därefter varit föremål för ytterligare bearbetning
av nämnda sakkunniga, har ett reviderat författningsförslag, benämnt
förslag till förordning om tonnageavgift, till mig avlämnats jämte en av
landskamreraren Landén i anslutning därtill utarbetad promemoria av
följande lydelse:

»Yördsain P. M.

särskild be- Sjöfartsnäringen är för närvarande underkastad inkomstbeskattning
arksjöfarfs-e^ter enahanda grunder, som gälla för beskattning av all annan i Sverige
näringen, skattepliktig näring, samt därjämte dels i särskild ordning skyldig att
lämna vissa bidrag till de för sjöfartens underlättande vidtagna anstalter
och dels underkastad en särskild beskattning under namn av lastpenningar.
Den inkomst, som härflyter av sjöfartsnäringen, beskattas hos vederbörande
fartygsägare genom den till staten utgående inkomst- och förmögenhetsskatten
och de på grundval av inkomstbevillningen utgående kommunala
utskylderna och andra avgifter. Härtill kommer, med avseende å de efter
krigsutbrottet i augusti månad år 1914 invänta krigsvinsterna, den särskilda
skatt till staten, som under namn av krigskonjunkturskatt antogs
av 1915 års riksdag och om vars upptagande i riksstaten även för år 1917
" Kungl. Maj:t hemställt hos innevarande års riksdag.

Genom den nyssnämnda krigskonjunkturskatten avsågs att åstadkomma
en tillfällig beskattning av »den ökade inkon st, som tillförts skattskyldig
på grund av det genom närvarande krigstillstånd framkallade läget». Skatten
träffar dock icke sådan inkomst av alla slag, utan huvudsakligen s. k. affärsvinster,
d. v. s. inkomst av rörelse eller yrke, tillfälliga affärstransaktioner
o. d. För skatteberäkningen tillämpas en progressiv skala. Skatteprocenten
är lägst 12, vid en taxerad merinkomst under 5,000 kronor, och högst
18, vid en merinkomst av 320,000 kronor och däröver. Denna skatt träffar
emellertid, vad nu sjöfartsnäringen angår, icke inkomsten av varje fartyg
för sig utan den merinkomst, som ett rederiföretag haft av sin verksamhet
under det år taxeringen avser, och fördelas, beträffande inkomst som

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

åtnjutits av rederibolag under annan form än aktiebolagsformen, här såsom
i fråga om statens inkomst- och förmögenhetsskatt samt inkomstbevillningen,
mellan delägarna i bolaget i förhållande till eu vars andel i
bolaget. Om således vid inkomstens uppdelning på delägarna uppstår ett
antal så små inkomstbelopp, att de tillsammans med delägarnas övriga
inkomster ligga under den gräns, vid vilken skattskyldighet för så beskaffad
inkomst inträder, undgå motsvarande delar av bolagets inkomst
att beskattas. Under alla förhållanden minskas om ej i alla, så dock i
flertalet fall genom inkomstens sönderdelning i smärre delar den progression,
som i fråga om skatterna till staten skulle tillämpas, därest
inkomsten bleve beskattad såsom en enhet. I fråga om aktiebolagen gäller
att deras merinkomst är föremål för krigskonjunkturskatt endast hos bolagen
själva, enär aktieutdelningen till aktieägarna icke i deras hand är underkastad
denna beskattning.

Mot en särbeskattning av sjöfartsnäringen hava i de över det först
framlagda författningsförslaget avgivna utlåtandena vissa betänkligheter
framkommit.

Statskontoret yttrar sålunda, att invändningar givetvis kunna ur
principiell synpunkt resas mot eu skatt med den föreslagna tonnageavgiftens
läggning. Skatten vore, såsom utgående i förhållande till vissa yttre
kännemärken hos skatteföremålet och utan hänsyn till ägarens intjänade
inkomst, en typisk objektskatt, en form för beskattning, som, då det gäller
skatter till staten, väl numera torde kunna betraktas såsom föråldrad.
Och med de grunder, på vilka statens skattesystem eljest vore byggt, vore
det icke väl förenligt, att en specialskatt lades på en särskild näring.
Under nu rådande helt exceptionella förhållanden hade emellertid även i
övrigt mångahanda avvikelser gjorts och måst göras från eljest allmänt
vedertagna ekonomiska grundsatser, och då med hänsyn till de högst betydande
vinster, som i det stora hela tillförts sjöfartsnäringen genom de
under nu rådande extraordinära förhållanden oerhört uppdrivna fraktsatserna,
ville synas, som om denna näring skulle kunna, utan att därigenom dess
fortsatta bestånd och utveckling äventyrades, för mildrande av de genom
ovannämnda förhållanden för landet uppkomna olägenheterna, åläggas särskilda
ekonomiska förpliktelser, ansåge statskontoret dylika betänkligheter
mot en särskild beskattning av ifrågavarande slag böra i detta fall vika,
helst skatten ju vore avsedd att vara av tillfällig natur.

Kommerskollegium, som intager en gent emot det remitterade förslaget
helt avvisande ställning, har däröver avgivit ett vidlyftigt yttrande,
till vilket jag tillåter mig hänvisa.

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Den extra beskattning, som under krigskonjunkturskattens form
ålagts den med anledning av krigskonjunkturerna särskilt vinstgivande
handeln, industrien och affärsverksamheten av allehanda slag, byggde på
förhållandena, sådana de tedde sig våren 1915. Krigskonjunkturskatteförordningens
bestämmelser, rätt tillämpade, torde även vara tillräckliga för
den vanliga krigsvinstens särskilda undantagsbeskattning, såvitt angår de
verksamhetsgrenar, som man velat träffa med denna skatt. Men med avseende
å de krigsvinster, som skapats för sjöfartsnäringen, är förhållandet
alldeles enastående. Den av kriget föranledda bristen på tonnage för
handelssjöfarten och det samtidigt ökade behovet av tonnage hava tillsammans
bidragit icke blott att höja fartygsfrakterna vida utöver vad man
tidigare kunnat tänka sig såsom möjligt utan även att åstadkomma en enorm
stegring av fartygens försäljningsvärde. Denna värdestegring orsakas alltså
här liksom eljest av en livlig efterfrågan vid begränsad tillgång och finner
sin naturliga förklaring i de stora vinstmöjligheter, som själva ägandet
av fartyg, lämpade för fraktfart, erbjuder. — Det må i detta sammanhang
erinras om, hurusom, enligt vad statens livsmedelskommissions årsberättelse
för tiden 11/s 1914—31/s 1915 och det september—december
månader 1915 omfattande supplementet till densamma utvisa, å den transmarina
fraktmarknaden vid av kommissionen avslutade befraktningsavtal
den i februari 1915 begärda fraktsatsen var mer än 400 procent högre
än under normala tider och i november samma år den normala frakten
femdubblats. I särskilda fall ha ännu högre fraktstegringar förekommit.
— Till dessa omständigheter har ingen hänsyn tagits eller kunnat tagas
vid anordnandet av en krigskonjunkturskatt. Och det torde näppeligen
vara möjligt att genom ändringar i eller tillägg till bestämmelserna om
denna skatt på ett behörigt och tillfredsställande sätt utnyttja den särskilda
skattekraft, som fartygsägandet i dessa dagar uppenbarligen har, om en
revision av bestämmelserna skall gå ut på endast en förstärkt beskattning
av uppkommen inkomst för fartygsägarna. En förstärkt beskattning av
sjöfartsnäringen, inriktande sig på den förmän, som ligger i själva ägandet
av fartyg, synes dock vara av de nu rådande förhållandena påkallad, så
mycket hellre om, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1916 antytt,
de medel, som inflöte genom en dylik beskattning, finge användas till
mildrande av de olägenheter, som just genom de höga frakterna på sjöfartsmarknaden
uppstått och alltjämt uppstå för landets befolkning och
som särskilt för de mindre bemedlade lagren äro mycket svåra att bära.

För en sådan särbeskattning endast av rederinäringen talar, utom
nyss anförda för denna näring säregna omständigheter, i alldeles särskild

Kung!. Maj:in nåd. proposition nr 232.

15

grad det i departementschefens nyss berörda yttrande till statsrådsprotokollet
påpekade förhållandet, att de stegrade sjöfartsfrakterna direkt och
väsentligt bidragit till eu fördyring av livsmedel och andra förnödenheter
för landets eget behov. Även om man medger, att sjöfarten har haft
och har sina betydande olägenheter av de rådande förhållandena, kan man
dock icke bortse från att dess ekonomiska fördelar av krigskonjunkturerna
varit tillräckliga för att neutralisera nämnda olägenheter och därutöver
skapa högst betydande vinster och ökade värden å tonnaget, medan det
stora flertalet av befolkningen till övervägande del fått känna olägenheterna
av de abnorma förhållandena på fraktmarknaden utan att kunna göra sig
ersatt därför genom ökad vinst av sin verksamhet på andra områden.

1 såväl ämbetsverkens utlåtanden som ett flertal framställningar
från sjöfartsnäringens målsmän hava uttalats principiella betänkligheter
mot att särskilt beskatta en viss näring. Häremot må till en början
erinras att det näppeligen torde kunna anses oriktigt, att — om det är uppenbart,
att en viss näring icke enligt gällande skatteförfattningar träffas av en
beskattning, som står i rimligt förhållande till såväl dess egen bärkraft som
den skattetunga, som vilar på andra näringar — en extra beskattning under
exceptionella förhållanden pålägges en sådan näring. En dylik särbeskattning
är för övrigt icke främmande för vår nu gällande skattelagstiftning.
På grund av det allmänt erkända förhållandet, att inkomst av skogsbruk
icke enligt gällande lagstiftning i tillbörlig grad beskattades, infördes
sålunda på sin tid en särskild kommunal skogsbeskattning, skogsaccisen,
vilken är en objektskatt, som utgår för avverkat virke. Skattskyldigheten
vilar icke å skogsägaren utan i regel på avverkaren eller den, som, då
virket fälles, äger förfoga över detsamma. Skatten drabbar således faktiskt
trävarurörelsen eller dess idkare. Visserligen erkändes vid denna lagstiftnings
tillkomst, att den utgjorde en nödfallsutväg och en tillfällig beskattning
i avvaktan på en genomgripande omgestaltning av kommunalbeskattningen.
Även nu är det emellertid fråga endast om en tillfällig åtgärd,
som dessutom betingas av rådande utomordentliga förhållanden.

Ett måhända ännu mera belysande exempel på extra beskattning
av viss näring utgöra skogsvårdsavgifterna, även de en särbeskattning å
trävarurörelsen. Dessa avgifter hava en karaktär, som äger stora likheter
med den nu ifrågasatta tonnageavgiftens. Genom nådig förordning den
24 juli 1903 angående skogsvårdsavgifter förordnades att från och med år
1905 skulle för trävaror och trämassa, som från landet utfördes, såsom
skogsvårdsavgift erläggas visst belopp per kubikmeter eller ton. De inflytande
medlen skulle fördelas mellan landstingsområdena efter viss angiven
grund och användas till befrämjande av skogens återväxt efter avverkning.

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Uppbörden skulle ske genom tullverket. Sedan den svenska trämassan
börjat finna marknad inom Nordamerikas förenta stater, framställdes därstädes
anmärkning mot att å denna exportvara upptoges skogsvårdsavgift
vid utförsel från Sverige, vilken avgift av de amerikanska tullmyndigheterna
likställdes med exporttull. Detta medförde, att för svensk trämassa vid
införsel till Nordamerikas förenta stater uttogs särskild tullavgift. För
att förekomma detta utfärdades den 4 juli 1910 ny förordning angående
skogsvårdsavgift^, varigenom bestämdes i fråga om trämassa, att avgifterna
skulle utgå för all trämassa, som här i landet tillverkades, och att uppbörden
av avgifterna för trämassa skulle verkställas av vederbörande kronofogde.
Denna lagstiftning angående skogsvårdsavgift^ var dock fortfarande
icke tillfredsställande. Igångsatt arbete för revision av lagstiftningen resulterade
i nu gällande nådiga förordning om skogsvårdsavgift av den 11 oktober
1912. Enligt denna skall för avverkat virke, som taxeras jämlikt lagen om
skogsaccis och om virkestaxering, erläggas skogsvårdsavgift med en och tre
tiondels procent av virkets taxerade värde. Även denna avgift betalas i regel
av avverkaren och träffar således trävarurörelsen. Avgiften uppbäres i
sammanhang med kronoutskylderna. Av de genom densamma inom varje
landstingsområde inflytande medlen skola nittio procent tillhandahållas
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet samt tio procent redovisas till
statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas
mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Liksom skogsvårdsavgifterna utgöra eu särskild tunga för trävarurörelsen
och utan att ingå bland övriga statsinkomster fördelas mellan
rikets skogsvårdsstyrelser till motarbetande av de genom trävarurörelsen
uppkomna vådorna för skogens återväxt, så skulle tonnageavgifterna bliva
en motsvarande beskattning av sjöfartsnäringen och uttagas endast i syfte
att användas såsom bidrag till bestridande av de genom rådande höga fraktsatser
stegrade kostnaderna för införsel till Sverige av vissa förnödenheter.

Likheten mellan nämnda båda slag av avgifter är uppenbar. Men
även om ett dylikt stöd för ifrågavarande beskattningsförslag saknades i vår
hittills gällande skattelagstiftning, äro likväl tidsförhållandena sådana, att
de — under förutsättning av sjöfartsnäringens förmåga att bära en extra
beskattning, en förmåga, som även kommerskollegium synes anse förefintlig
— väl motivera den ifrågasatta beskattningen. Med tanke härpå
har statskontoret, såsom ovan nämnts, ansett eljest förefintliga betänkligheter
mot en beskattning av föreslagen art böra vika.

Det har vidare framförts den invändningen emot en särbeskattning
av sjöfartsnäringen, att denna under långa tider haft att kämpa med ekonomiska
svårigheter och icke givit den årliga vinst, som ur affärssynpunkt

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 232.

17

kunnat fordras av densamma, med hänsyn vartill det syntes föga lämpligt
att nu under en tillfällig ljusningsperiod ålägga denna näring eu betungande
särbeskattning och sålunda beröva densamma en avsevärd andel av
de vinstmedel, vilka hellre borde användas för näringens framtida konsolidering.
Häremot får jag då till eu början erinra, att regeln vid all beskattning
är att vid varje tid anlita de skattekällor och de skatteobjekt,
som då kunna bära skatt, men däremot lämna dem obeskattade under tider,
då deras skatteförmåga försvunnit eller ännu icke inträtt. Och för övrigt
tinnes alls ingen garanti för att de medel, som nu ifrågasättas att uttagas
genom beskattning, eljest skulle användas för vederbörande företags konsolidering.
1 många fall torde beskattningen endast föranleda till minskad
utdelning åt delägarna. Offentliggjorda uppgifter om resultatet av verksamheten
inom en mängd rederiaktiebolag under sist förflutna räkenskapsår
samt förslag till och beslut om användning av vinsten visa även, att utdelningen
till aktieägarna i regel uppgår till så betydande belopp, att sjöfartsnäringen
väl synes vara i stånd att bära ifrågavarande extra beskattning.
Utdelningar på 50, ja ända till 100 procent av aktiekapitalet äro icke ovanliga
— i ett fall har jag till och med observerat en utdelning av 280
procent. I många fall har det visat sig, att intresset för utdelning varit
större än för avsättning till fonder. I -alla händelser kan man rättvisligen
icke bestrida, att med nu rådande vinstmöjligheter och gällande värden på
tonnage ägarna av fartyg befinna sig i ett framför andra synnerligen gynnat
läge. Ingalunda torde de nu vara förtjänta av särskilda hänsyn på
grund av svårigheter under gångna tider. Under sådana tider har vid
beskattningen hänsyn tagits till den ringa vinst, sjöfartsnäringen då berett
dem.

En annan synpunkt må ock i detta avseende framhållas. Medan det
står statsmakterna öppet att genom särskilda föreskrifter t. ex. om maximipris,
exportavgifter eller exportförbud i prisreglerande syfte ingripa i
övriga näringars verksamhet till motarbetande av en alltför långt driven
prisstegring å nödvändiga förnödenheter — en åtgärd, som ju blivit i
viss omfattning anlitad och i fortsättningen kan behöva ytterligare och å
nya områden anlitas — är det icke möjligt att på samma sätt ingripa mot
sjöfartsnäringen och genom reglementariska föreskrifter hålla fraktsatserna
nere vid skäliga belopp. Fraktmarknaden är internationell och regleras
väsentligen av förhållanden, vilka undandraga sig inverkan av åtgärder
från en enskild stats sida. Försök att reglera de svenska fraktsatserna skulle
efter allt antagande i ökad omfattning driva det svenska tonnaget till fraktfart
mellan utländska hamnar, där efterfrågan på tonnage är minst lika

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 käft. (AV 232.) 3

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

o

stol’ som i vårt land. Åtminstone kan detta vara att befara, så länge
någon lagstiftning mot sådan fraktfart icke kommit till stånd.

Slutligen må erinras om de speciella förmåner, som sjöfartsnäringen
mer eller mindre ''direkt åtnjuter från statsverkets sida, bestående av
statsunderstöd för uppehållande av vissa trafiklinjer, möjligheten att erhålla
billiga lån från rederilånefonden och statens krigsförsäkring.
rin^ewT Inrian jag övergår till en redogörelse för den form, som synes

\Tnnage.
exempel belysa den högst betydande värdestegring å tonnage, som under
senaste tid inträtt.

I en vid denna promemoria fogad bilaga (Litt. C) framlägges grafiskt
ungefärliga förändringen i prisen för fartyg av tvänne storlekar sedan
år 1898 och år 1905. Diagrammet avser dels en engelsk fartygstyp om
cirka 7,500 tons dödvikt och dels en svensk sådan om cirka 3,000 tons
dödvikt; i förra fallet är diagrammet grundat på uppgifter, publicerade i
en engelsk facktidskrift, och i senare fallet på från svenska varv inhämtade
upplysningar. Det är i fråga om det engelska fartyget anmärkningsvärt,
att mot slutet av år 1900 inträffade en betydande stegring
i pris, men att, närmast i följd av en inträffad nedgång av frakterna,
priset på handelstonnage så småningom sjönk, så att det år 1905 nedgått
till omkring 660,000 kronor för fartyg av ifrågavarande typ. Efter en
mera tillfällig stegring sjönk priset åter samt stod under åren 1908
och 1909 mycket lågt. Med den ökning i frakter, som efter sisotnämnda
år ägde rum, steg fartygspriset gradvis till slutet av år 1912. Ånyo inträffade
ett prisfall, som fortsatte till mitten av år 1914, men, sedan det
efter krigsutbrottet snart nog visat sig möjligt hålla sjöfarten i gång,
stego priserna å handelsfartyg mot slutet av år 1914 högst väsentligt.
År 1915 har, på grund av abnormt höga frakter, haft att uppvisa en till
och med kraftigare stegring än sista halvåret av 1914, så att nuvarande
medelpris för ett lastångfartyg av i bilagan omnämnd typ sättes till
omkring 2,400,000 kronor. Priset för det svenska lastångfartyget, som
är av för Nordsjö- och vidsträcktare fart avsedd typ, växlar likaledes efter
fluktuationerna på fraktmarknaden.

\ ad särskilt prisstegringen under år 1915 vidkommer, framgår densamma
av nedan intagna tablå (se sid. 19).

Med hänsyn till prisskillnaden mellan engelskt och neutralt tonnage,
vilken har sin grund bland annat däri, att en större marknad står det neutrala
tonnaget till buds, har i den å sid. 19 intagna tablån en uppdelning
i engelskt och neutralt tonnage vidtagits. I övrigt utvisar tablån det
beräknade medelpriset per bruttoton och dödviktston för var och en av

Kung!. Majits nåd. proposition nr 232.

19

Beräknat medelpris å lastångfartygstonnage för varje månad under är 1915.

1915

Kronor per

bruttoton.

Kronor per

dödviktston.

Engelskt

tonnage.

Neutralt

tonnage.

Engelskt

tonnage.

Neutralt

tonnage.

Januari.....*............

163

176

97

109

Februari..................

185

139

in

89

Mars ...................

216

148

131

106

April...................

223

189

134

120

Maj....................

208

254

126

163

Juni....................

229

294

133

181

Juli....................

232

225

143

147

Augusti..................

309

265

191

164

September.................

303

305

181

191

Oktober..................

301

330

190

218

November.................

320

314

194

200

December.................

404

407

240

267

Medelpriset är beräknat efter i engelsk facktidskrift meddelade uppgifter för cirka
275 engelska och cirka 175 neutrala handelsfartyg.

månaderna under år 1915. Då de för beräkningen av medelprisen medtagna
fartygen äro av vitt skilda storlekar och typer samt de närmare omständigheterna
vid fartygens försäljning icke bekantgjorts, är det uppenbart, att
de angivna prisen per brutto- och dödviktston endast äro approximativa
och således avsedda att utvisa den ungefärliga ökning, som fartygspriset
undergått under sagda period.

En grafisk framställning av den under år 1915 inträffade och i
tablån angivna prisstegringen vid försäljningen av nya och äldre lastångfartyg
erbjuder en vid promemorian fogad bilaga (Ditt. D), och i en ytterligare
bilaga (Lutt. E) utvisas grafiskt den procentuella ökningen av samma
försäljningspris.

Vida högre men ock lägre försäljningspris hava vid många tillfällen
förekommit, och följande särskilda, ur samma källa hämtade fall torde
vara av intresse att anföra.

Ett år 1901 byggt engelskt lastångfartyg om 3,433 brutto- och 5,850
dödviktston försåldes: år 1907 för cirka 400,000 kronor, i maj 1915 för
cirka 685,000 kronor, i juni samma år för cirka 740,000 kronor samt i

20

Kung/. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

december samma år för cirka 1,000,000 kronor. Ett annat likaledes år
1901 byggt engelskt lastångfartyg om 3,811 brutto- och 6,560 dödviktston
försåldes: i maj 1913 för cirka 234,000 kronor, i april 1914 för cirka
340,000 kronor, i november samma år för cirka 360,000 kronor samt i
juni 1915 för cirka 810,000 kronor. Ett norskt lastångfartyg om 3,789
brutto- och 6,650 dödviktston, vilket år 1903 nybyggts för ett pris av
cirka 775,000 kronor och år 1904 försålts till ett pris av cirka 680,000
kronor, uppnådde i september 1915 ett försäljningspris av omkring 1,620,000
kronor, och ett år 1903 byggt grekiskt lastångfartyg om 4,702 bruttooch
7,860 dödviktston med ett nybyggnadspris av omkring 990,000 kronor
försåldes i september 1915 för cirka i,800,000 kronor.

Enligt handlingar till fartygsregistret inköptes från England till
Sverige i slutet av år 1912 ett lastångfartyg om nära 2,200 bruttoton för
cirka 290,000 kronor, såldes i november 1915 till annan svensk redare
för 900,000 kronor samt såldes av denne cirka en månad senare till utlandet
för 1,200,000 kronor.

I början av innevarande år försåldes ett tio år gammalt svenskt ångfartyg
om något över 2,000 ton brutto för 1,500,000 kronor efter att
hava såsom nybyggt betingat ett pris av cirka 525,000 kronor.

Dylika starka prisförhöjningar uppgivas även hava förekommit vid
försäljning av andra svenska handelsfartyg, men handlingar till bestyrkande
härav hava icke funnits tillgängliga.

I nedanstående tablå (se sid 21) framlägges slutligen det ungefärliga
svenska nybyggnadspriset vid olika tidpunkter för lastångfartyg av fyra
olika i den svenska handelsflottan mera gängse fartygstyper. Priserna avse
icke färdiga fartyg utan nybeställda lastångfartyg av ordinärt slag.

Dciisärskil- Om enligt min mening någon egentlig tvekan om det berätti ga

talens**''£ade 1 ;.ltt P.å sjöfartsnäringen lägga en alldeles extra pålaga icke behöver
form. ställa sig hindrande i vägen för införandet av en sådan beskattning, kan
det däremot råda någon osäkerhet om den lämpligaste formen för densamma.
Man kan tänka sig en skatt på de särskilda fartygsägarnas ekonomiska
fördelar av krigsläget eller en skatt eller avgift på själva fartyget
såsom den vinstbringande och värdeskapande faktorn.

Den av de sakkunniga föreslagna formen för ifrågavarande särbeskattning
har av kommerskollegium avstyrkts.

Om det vore möjligt att använda det i vår skattelagstiftning godkända
inkomstbegreppet såsom ett uttryck för de fördelar av fartygsägande,
som i förevarande fall lämpligast och med största rättvisa erbjuda
sig såsom skatteobjekt, vore det synnerligen bekvämt att låta den extra

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 21

Ungefärliga nybyggnadspris vid svenskt skeppsvarv för svenska lastångfartyg.

F a

r t y g a t

y p-

Ungefärligt nybyggnadspris.

Bruttoton.

Dödviktston.

Ind. hkr.

Tid.

Kronor.

1,700

3,000

1,200

Juli 1913

490,000

» 1014

510,000

» 1915

720,000

Jan. 1916

950,000

1,350

2,250

750

Juni 1913

420,000

Jan. 1915

455,000

Dee. 1915

676,000

Jan. 1916

775,000

550

800

375

Okt. 1913

200,000

Febr. 1915

230,000

Nov. 1915

280,000

Jan. 1916

335,000

250

400

125

April 1913

81,000

Nov. 1914

95,000

Okt. 1915

145,000

Jan. 1916

175,000

Uppgifterna avse de vanliga vid de större svenska skeppsvarven utarbetade standardtyperna
för lastångfartyg av ordinärt slag.

beskattning, varom här är fråga, anknyta sig till detta inkomstbegrepp
och alltså bliva en art av inkomstbeskattning, lagd på den eller dem,
som under gångna året haft de nämnda fördelarna, och avsedd att komplettera
de redan bestående skatterna av denna art. Men ifrågavarande
fördelar rymmas icke inom vårt inkomstbegrepp. Den ökade avkastningsförmåga,
varje brukbart fartyg under nu rådande förhållanden vunnit
och som, även om den icke realiseras genom försäljning, kan av ägaren
effektivt utnyttjas och bereda honom betydande vinster till belopp, som
visat tendenser att stiga till hittills oanad höjd, kan icke enligt vår skattelagstiftning
beskattas såsom inkomst. Aven den realiserade värdestegringen
av nämnda slag träffas antagligen endast i undantagsfall av inkomstbeskattning.
Och det är för visso icke lätt att för en sådan tillfällig beskattning,
varom det här är fråga, konstruera upp ett inkomstbegrepp,
som kan teoretiskt försvaras och på samma gång är tillräckligt rymligt att

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

i sig innesluta fördelar av sådant slag, som nu tillflutit och tillflyta fartygsägarna.
Man torde vara nödsakad att hålla sig till ett mera objektivt
underlag för skattens beräkning och sålunda låta de redan bestående personliga
skatterna på fartygsägarnas inkomster kompletteras med eu lämplig
skatt eller avgift av mera objektiv natur. Endast på denna väg kan den
tillärnade extra beskattningen göras effektiv och bliva oberoende av sådana
tillfälliga omständigheter, som exempelvis vad den beskattade ägaren kan
hava erlagt i köpeskilling för sitt fartyg eller till huru stor del av köpeskillingen
måst användas lånt kapital.

En inkomstbeskattning av sjöfartsnäringen redan under innevarande
år, således av fjolårets inkomst, mötes därjämte av ett ej oviktigt hinder av
formell natur. De deklarationer, som måste ligga till grund för en sådan
beskattning, torde till största delen icke hava inkommit före den 15 april i år.
Det synes vid sådant förhållande icke möjligt att före riksdagens slut göra
någon tillförlitlig beräkning av den inkomst, som skulle på denna väg
särskilt beskattas, och alltså ej heller av den särskilda skattens storlek.
Ett tillskapande av en sådan skatt efter ungefärliga beräkningar är ju ej
heller tillrådligt, då annan framkomlig väg finnes att gå.

I fråga om det berättigade i att pålägga fartygen en objektskatt har
man sökt göra gällande, att en sådan beskattning vore något i våra tider
oerhört och olämpligt. Kommerskollegium anmärker sålunda, att en objektskatt
utgör en skattetyp, som numera torde få anses föråldrad. Så är
dock ingalunda förhållandet. Objektbeskattningen vid sidan av och kompletterande
en inkomstbeskattning anses även i den dag som är för en
rationell beskattningsform. I vårt land förekommer densamma sedan gammalt
och är fortfarande bibehållen bl. a. i fastighetsbevillningen, vilken
formellt sett alltjämt är eu statsskatt, ehuru den har sin största reella betydelse
såsom underlag för den kommunala beskattningen samt för avgiftsplikten
till prästerskapet m. fl. Andra objektskatter i vårt land äro t. ex.
de förut omnämnda skatterna skogsaccisen och skogsvårdsavgift^^. Vad
nu beträffar fastighetsbevillningen, bär denna objektskatt på fast egendom
icke blivit utdömd i vår skattelagstiftning vare sig på grund av
någon uppfattning om dess olämplighet eller därför att den över huvud
taget skulle sakna teoretiskt berättigande. Men den har vid ordnandet av
statens skattesystem utgallrats ur detta och ställts till kommunernas uteslutande
förfogande, vilket har skett bland annat av det skälet, att staten velat
bereda kommunerna ökad möjlighet att täcka sina skattebehov utan anlitande
av den företrädesvis för statens behov i anspråk tagna inkomst- och förmögenhetsskatten.
Denna anordning avser sålunda bl. a. att uppdela till
buds stående skattekällor mellan staten och kommunerna till undvikande

Kungl. Maj:ts veu!, proposition nr 232.

23

av onödig konkurrens dem emellan. Enligt såväl tinansvetenskaplig teori
som den praktiska lagstiftningens erfarenhet är det omöjligt att grunda
beskattningen endast på inkomstskatter. Inkomsten är endast eu av de
många företeelserna i det ekonomiska livet. Andra företeelser åro t. ex.
besittningen, verksamheten, produktionen, omsättningen, förbrukningen,
den genomsnittliga avkastningen o. s. v. De moderna skattesystemen söka
att tillvarataga skattekraften hos alla dessa företeelser och därigenom åstadkomma
en mera rättvis och likformig fördelning av skattebördan än som
kan ernås genom anlitande av endast en enda av dessa företeelser såsom
skatteobjekt. Sålunda innehålla de nutida skattesystemen vid sidan av
varandra egendomsskatter på besittningen, avkastnings- och inkomstskatter,
konsumtionsskatter, omsättningsskatter, personliga förmögenhetsskatter
o. s. v. Dessa skatter komplettera varandra inbördes, i det att verkningarna
av den ena skatteformens brister neutraliseras genom egenskaper
hos andra skatteformer. Utan en sådan mångfald av skattetyper skulle å
ena sidan skattefördelningen föga motsvara kravet på rättvisa och å andra
sidan skattebehoven icke kunna täckas. En enda skatteform till täckande
av alla offentliga behov skulle för stora delar av befolkningen bliva
outhärdligt tryckande och icke i tillräcklig grad kunna beakta de mångahanda
skiftande moment, som äro av betydelse för en väl avvägd differentiering
mellan olika skattskyldiga.

För att återgå till fastighetsbevillningen i Sverige, så är den
en skatt på fast egendom efter dess värde utan avseende å egendomens
verkliga avkastning. Föremål för skatten är icke blott den fasta egendomen
i inskränkt mening eller jorden, utan även därå uppförda byggnader
och anläggningar av allehanda slag. Till byggnaderna räknas även
den fasta inredningen, ledningar och annat, som är inmurat eller intimrat,
samt vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat ävensom,
i fråga om fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad,
motorer, maskiner, kärl och därmed jämförliga redskap, som för sin användning
kräva och jämväl vila på fast, från grunden berett underlag,
så ock kraftledningar. Härav framgår att viss sådan lös egendom, som
i industriverksamhet räknas till det s. k. fasta realkapitalet, är underkastad
särskild objektbeskattning i förhållande till värdet och oberoende av
ägarens inkomst. Men det fasta realkapital, som erfordras för sjöfartsnäringen,
d. v. s. fartygen, har hittills icke beskattats genom annan objektbeskattning
än den, som utgått under form av lastpenningar och avgifter
för begagnandet av vissa för denna näring särskilt gjorda anstalter. Dessa
avgifter — bortsett från lastpenningarna, vilka för övrigt per år uppgå
till endast omkring 800,000 kronor, därav nära hälften för utländska

24

Kungl. Majils nåd. proposition nr 232.

fartyg — hava sitt särskilda berättigande såsom ersättning för det allmännas
utgifter och anordningar för sjöfartens underlättande och kunna förty hår
lämnas utom räkningen. Den direkta beskattning till täckande av samhällets
allmänna skattebehov, som sjöfartsnäringen är underkastad, är huvudsakligen
inskränkt till redarnas inkomst- och förmögenhetsbeskattning.
Och denna räcker, därom redan blivit erinrat, icke till för ernående av en
i förhållande till näringens nuvarande bärkraft rättvis beskattning, ej ens
vid den förstärkning därav, som krigskonjunkturskatten för vissa fall kan
åstadkomma. Genom den inkomst- och vinstbeskattning, som ålagts fartygsägarna,
torde vara sörjt för lämplig proportion dem emellan i fråga
om skattskyldigheten, då man vill grunda den på inkomstens behållna
belopp. Den exceptionella förmån, som ägandet av tonnage i våra
dagar medför för redarna, kan emellertid icke beskattas på denna väg.
Det torde därför visa sig mest ändamålsenligt och rättvist att tillgripa en
objektbeskattning, som lägges på själva fartyg.sbeståndet efter viss angiven
grund. Det är visserligen tänkbart, att en sådan beskattning i enskilda
fall kan träffa orättvist hårt. Förslaget söker dock på olika sätt undanröja
eller minska faran härför.

Till en objektbeskattning (på visst föremål) hör enligt sakens natur,
att den måste hänföra sig till eu viss tidpunkt och icke till någon längre eller
kortare tidrymd. Det måste således bliva fartygets ägare vid en viss tidpunkt,
som träffas av skatten. Det kan alltså mycket väl inträffa, såsom kommerskollegium
påpekar, att den enligt förordningen avgiftsskyldige ägaren till
följd därav, att han'' först helt kort före den för skattskyldigheten avgörande
tidpunkten förvärvat fartyget, icke kommit i tillfälle att av detsamma
draga någon inkomst, än mindre någon vinst. Det må till en
början erinras därom, att denna skatt icke avser att direkt träffa fartygsägarens
inkomst, utan skattens grund är tonnagets stegrade värde och avkastningsförmåga,
och dess föremål är fartyget självt. Dessa faktorer torde
i varje fall finnas vid den avgörande tidpunkten. På samma sätt söker på sitt
område fastighetsbevillningen på en omväg träffa fastighetsägarens förmåner
av fast egendom, i det att denna objektskatt beräknas i förhållande till egendomens
objektiva värde vid en given tidpunkt, oberoende av den verkliga
avkastning, egendomen lämnar, och av fastighetsägarens inkomstförhållanden.
Icke ens vid inkomstbeskattningen är det alltid möjligt att träffa
den, som verkligen skördat vinsten. Ett exempel därpå gives i vår moderna
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt av år 1910 i fråga om vem
som är skattskyldig för utdelning å aktier och banklotter. Det heter nämligen
i de vid förordningen fogade särskilda anvisningarna till ledning vid
taxeringen i punkt 4:o) sålunda: »Såsom beskattningsbar utdelning från aktie -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

25

bolag eller solidariskt bankbolag upptages det belopp, som delägaren nästföregående
år uppburit eller ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsyn
till vilka bolagets tillgångar som använts till utdelningen. Har aktie eller
banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst
för den, som varit ägare av den till aktien eller banklotten hörande
kupongen vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.» Det
kan naturligtvis mycket väl hända och händer ofta, att den sålunda skattskyldige
inköpt aktien eller banklotten till sådant pris, att däri ingått jämväl
gottgörelse för den väntade utdelningen. Han är således icke den egentlige
inkomsttagaren, men blir dock skattskyldig såsom sådan. Aven vid den
personliga förmögenhetsskatten måste skattskyldigheten hänföra sig till en viss
tidpunkt och en viss person, vare sig förmögenheten under den senaste tiden
och i den skattskyldiges hand lämnat någon avkastning eller icke.

Häremot kan måhända invändas, att den omständigheten, att här
antydda bristfällighet vidlåder andra skatter, icke utgör något skäl att
fästa densamma även vid ifrågavarande skatt. Det gör det naturligtvis
icke, men det är dock så, att intet skattesystem är eller kan bliva felfritt;
det kan icke inriktas på ett hänsynstagande till vaije enskild individ, utan
måste inskränka sig till att verka i stort sett rättvist.

Det bidrag till fraktlindring, som på frivillighetens väg införskaffats De svenska
från enskilda redare, utgick också i form av en slags obj ektbesk attn in g. frivilliga avVid
ett sammanträde, som den 13 november 1915 ägde rum inför med- gift hösten
lemmar av regeringen mellan medlemmar av statens livsmedelskommission
och representanter för sammanlagt 69 svenska rederiföretag i syfte att ernå
en överenskommelse med Sveriges redare, genom vilken de svårigheter, som
uppstått för kommissionen att anskaffa lastrum för transport av brödsäd
till Sverige, kunde i någon mån undanröjas, enades de vid sammanträdet
närvarande representanterna för rederinäringen om följande uttalande:

»Sedan regeringen anmodat de svenska rederierna att sammanträda
i Stockholm denna dag och därvid lämnat meddelande om de svårigheter,
som uppstått, för livsmedelskommissionen att anskaffa lastrum för transport
av brödsäd till Sverige emot rimlig frakt,- beslöt mötet enhälligt på
förslag av hr Justus A. Waller att uttala sig för, att varje rederi måtte
påtaga sig ett bidrag av 1 krona per brutto registerton för varje maskindrivet
fartyg om minst 300 brutto registerton att ställas till regeringens
förfogande i ändamål att därmed täcka den ökade fraktkostnad, som utöver
den av livsmedelskommissonen beräknade kan komma att uppstå.»

På grund av denna överenskommelse hade till kommissionen vid
1915 års slut influtit omkring 570,000 kronor, ocW har sedan dess ytterligare
något över 100,000 kronor inbetalats till livsmedelskommissionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 201 käft. {Nr 232.)

4

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Utländsk
lagstiftning.

Även i våra grannländer Danmark och Norge har frågan om en
extra beskattning av sjöfartsnäringen vid sidan av den redan genomförda
krigskonjunkturskatten varit föremål för undersökning. I Danmark föreligger
i sådant avseende ett regeringsförslag till folketinget om en beskattning
i förhållande till den för varje månad intjänta bruttofrakten. Skattens
belopp växlar från 373 till 20 % av bruttofraktens belopp, lägst för
fartyg, som gå i routefart på danska hamnar, och högst för fartyg, som
av dansk redare uthyrts till andra än danska redare, såvida uthyrningen
ägt rum efter den 1 januari 1916. Undantagna från fraktskatten äro
utom statens fartyg alla segelfartyg och fartyg, som befordra varor mellan
danska hamnar. De inflytande avgifterna äro avsedda att användas till
nedsättning av den genom frakternas stegring framkallade prisstegringen
å de för samhällets förbrukning och produktion särskilt viktiga varor inom
grupperna spannmål, bränsle och foderämnen. Ifrågavarande förslag lärer
ännu icke vara av den danska riksdagen slutbehandlat.

I Norge tillsattes en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag i
frågan. Enligt kommitténs förslag skulle en särskild avgift tillfälligt erläggas
av registreringspliktiga norska handelsfartyg i förhållande till deras
tonnage. Avgiften skulle betalas per månad och beräknas på brutto registerton.
Undantagna från avgiftsplikten voro fartyg, som endast gingo i inrikes
sjöfart, samt fångst- och fiskefartyg. Avgiften skulle utgöra för ångfartyg
75 öre per månad och ton, dock att för ångfartyg, som ginge i fast routeeller
linjefart mellan Norge och utlandet och som tillhörde det rederi, för
vars räkning sjöfarten bedreves, avgiften bestämdes till 50 öre per ton
och månad. För segelfartyg skulle avgiften likaledes utgöra 50 öre per
ton och månad. Dock kunde skatten nedsättas eller efterskänkas, där särskilda
omständigheter sådant föranledde. En tonnageavgift hade synts
kommittén vara den bästa, bekvämaste och rättvisaste formen för den
extra avgiftens beräkning och fördelning. Andra former, som förslagsvis
blivit av kommittén behandlade, hade varit en avgift i förhållande till
fartygens värde och en avgift i förhållande till fraktbeloppen. Men bägge
hade ansetts mindre användbara för här ifrågavarande ändamål. Bruttotonnaget
vore ett fullt rättvist underlag för fartygens förmåga att intjäna
vinster, om man bortsåge från passagerarefartygen, för vilka kommittén
med hänsyn till deras särskilda förhållanden även föreslog särskilda beräkningsgrunder.
Även förutsatte kommittén, att avgiftsplikten borde göras
beroende av de omständigheter, under vilka fartygen dreve sin sjöfart, så
att hänsyn toges till den mindre gynnsamma ställningen för sådana fartyg,
vilkas certepartier voro avslutade före krigsutbrottet eller sedermera, innan
frakterna stigit till sin nuvarande enorma höjd. Då bestämda regler för

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 222.

alla särskilda fall icke kunde uppställas, föreslog kommittén, att avgiftsskyldigheten
skulle prövas av eu för ändamålet särskilt inrättad nämnd,
avgiftsstyrct, vilken skulle hava att uppställa regler för avgiftens beräkning,
avgöra, i vilken utsträckning vissa fartyg borde fritagas från skatteplikt,
samt nedsätta eller efterskänka skatten efter sig företeende omständigheter.

Den kungl. proposition, som avgivits i ärendet, byggde i huvudsak
på kommitténs förslag. Bland de från kommitténs förslag avvikande punkterna
märkes, att maximiavgiften för månad och ton för ångfartyg föreslås
till 1 krona 50 öre. Propositionen har med eu del mindre ändringar
antagits av stortinget.

Enligt den 23 februari 1916 utfärdad lov om midlertidig avgift av
skibstonnage skall tills vidare för norska registreringspliktiga handelsfartyg
betalas en månatlig tonnageavgift. Vid utebliven betalning räknas sex
procents ränta å beloppet. Redaren är ansvarig för avgiften, vilken uppbäres
av tullverket. Till säkerhet för avgiften har stadgats panträtt i fartyget
med viss förmånsrätt. Avgiften beräknas per brutto registerton.
Frikallade från avgiftsplikt äro fartyg, som uteslutande gå i inrikes fart,
samt fångst- och fiskefartyg. Även för andra fartyg kan nedsättning i
eller befrielse från avgiften äga rum i enlighet med allmänna, av Konungen
fastställda regler. Åt en av sju personer bestående avgiftsnämnd har anförtrotts
att avgiva förslag till nyssnämnda allmänna regler samt att bestämma
tonnageavgifterna på grund av lagens bestämmelser och de av
Konungen fastställda allmänna reglerna.

De sakkunniga hava föreslagit, att den extra beskattning av sjöfarts- Toanvn?Ae''
näringen, varom här är fråga, skall benämnas avgift. Den ifrågavarande avgiJ ''
pålagan är nämligen icke jämförlig med de skatter, som riksdagen under
namn av bevillning åtager sig. De inflytande medlen skola icke ingå
bland statsverkets övriga inkomster, utan skola redovisas för sig och användas
för visst ändamål. Det är ju här fråga om en för ett särskilt
ändamål och för en gång utgående avgift, vilken pålägges sjöfartsnäringen
för att användas såsom bidrag till bestridande av de genom rådande höga
fraktsatser stegrade kostnaderna för införsel till Sverige av vissa förnödenheter.

Någon regelbundet återkommande beskattning av sjöfartsnäringen
i likhet med den i Norge genomförda synes hos oss icke böra ifrågakomma,
då en sådan icke erfordras för fyllande av det med ifrågavarande
avgift nyss angivna ändamål. Ett upptagande hos oss av de till grund
för det danska förslaget liggande principerna mötes ävenledes av den invändningen,
att det här endast är fråga om en i visst syfte utgående engångsskatt,
men därjämte kunna tungt vägande erinringar göras mot en

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

anordning, enligt vilken en så pass ojämn måttstock som bruttofrakterna
lägges till grund för skattens beräkning.

Avgiften skulle ju i analogi med vad som gäller i fråga om fastighetsbevillningen
kunna beräknas i förhållande till fartygens värde. Häremot resa
sig emellertid praktiska svårigheter, som icke äro så litet betydande. Framför
allt kan i det avseendet framhållas, att några officiella värden å fartygen icke
finnas, ävensom att de av fartygsägarna bokförda värdena icke kunna anses
lämpliga såsom objektiva skattevärden, ägnade att bilda underlag för skattens
beräknande. Nämnda bokföringsvärden äro nämligen upptagna till ytterst
växlande belopp för likartade fartyg, beroende av ägarnas ekonomiska
ställning och andra förhållanden. Detsamma torde vara förhållandet med
fartygens försäkringsvärden, vilka icke heller lära vara beräknade efter
likartade uppskattangsgrunder. Att under sådana förhållanden beräkna
skatten i förhållande till fartygens värde skulle nödvändiggöra en officiell
taxering av samtliga skattepliktiga fartyg, en taxering, som givetvis icke
skulle vara möjlig att inom beräknelig tid och på något så när tillfredsställande
sätt åstadkomma, då ett stort antal fartyg befinner sig i sjöfart
i avlägsna trakter, och dessutom andra lätt insedda hinder för en skyndsam
och likformig taxering föreligga. Då härtill kommer, att en annan
fullt användbar grund för fördelning av här ifrågavarande beskattning erbjuder
sig i fartygens dräktighetstal — en fördelningsgrund som redarna
själva, då det gällde den frivilliga avgift, de sistlidne höst åtogo sig, funnit
tillfredsställa rättvisans krav — hava de sakkunniga icke ansett sig endast
för vinnande av likformighet i detta avseende med fastighetsbevillningen böra
föreslå ett övergivande av denna grund, vilken för övrigt vid genomförandet
av den förut åberopade beskattningen av tonnage i Norge funnits ändamålsenlig
och lämplig. Ifrågavarande avgift föreslås alltså — med visst undantag
i fråga om s. k. shelterdäckade fartyg, till vilka jag senare skall återkomma
att utgå i förhållande till fartygens bruttodräktighet i registerton.

Med hänsyn till den grund, efter vilken avgiften skall utgå, har
densamma erhållit namnet tonnageavgift, vilken benämning även torde
på ett . tillfyllestgörande sätt uttrycka avgiftens innebörd. Att denna
benämning skulle föranleda någon förväxling med den tonavgift, som erlägges
för fartyg enligt § 21 förordningen angående sjömanshusen i riket
samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. den 13 juli 1911, synes ej vara
att befara.

giTtrefså" ! ^et ursPrungliga, till ämbetsverken remitterade förslaget var förut som

under- saH såsom regel, att taxeringen till tonnageavgift skulle grundas på
1imgeavgif."det h°S komtnerskollegium förda fartygsregistret. Detta skulle enligt

ten.

29

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

samma förslag äga vitsord i nästan alla do av anteckningarna i registret
beroende punkter, som vore bestämmande i fråga om såväl fartygens avgiftsplikt
som tonnageavgiftens storlek och den subjektiva avgiftsskyldigheten.
Denna ståndpunkt hade intagits med stöd bl. a. av de i civillag
(2 § sjölagen) fastslagna bestämmelserna, att fartygsregistrct skall omfatta
»alla svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller
resandes fortskaffande och äga en dräktighet av tjugu registerton eller
därutöver» samt för varje däri infört fartyg innehålla utom annat »upplysning
angående äganderätten till fartyget». Bestämmelserna i 21 § sjölagen
i fråga om förändring i äganderätten till lott i fartyg giva ytterligare
stöd för en sådan ståndpunkt. För övrigt saknades anledning
att antaga, att fartygsregistrct över huvud taget icke skulle vara tillförlitligt.

I sitt förut omnämnda utlåtande har emellertid kommerskollegium
uttalat, att ifrågavarande beskattning icke torde kunna grundas på fartygsregistret,
och stöder kollegiet denna sin uppfattning dels på vissa principiella
grunder och dels på en del av fartygsregistrets så att säga inre
beskaffenhet föranledda betänkligheter. Vad kommerskollegium sålunda
anfört i fråga om fartygsregistrets bristfälliga beskaffenhet torde föranleda,
att registret i befintligt skick icke kan anses lämpa sig för att utgöra ett
fast underlag för beskattning i den omfattning, de sakkunniga ifrågasatt.

Detta är icke heller nödvändigt. Beskattningen kan utan olägenhet i sak
grundas på de faktiskt föreliggande förhållandena, sådana dessa — även i
strid med fartygsregistrets innehåll — kunna konstateras. Helt säkert
torde dock registret kunna tjäna såsom ledning för avgiftens påföring och
såsom första utgångspunkt för det taxeringsferfarande, som enligt förslaget
skall åläggas kommerskollegium.

Det synes klart, att ej alla handelsfartyg hava lika stor skattekraft
eller lika väl ägna sig såsom föremål för den extra beskattning, varom avgiftsnu
är fråga. Det kan till en början ifrågasättas, huruvida icke beskatt- 1>llktlgaJ
ningen bör begränsas till allenast vissa fartyg, nämligen dem, som gå i
utrikes fart, eller om även de fartyg, som gå uteslutande i inrikes fart,
skola träffas av densamma. Enligt det av kommerserådet Malmén och mig
först utarbetade förslaget skulle jämlikt 2 § 3. från avgiftsplikt frikallas
fartyg, som under år 1915 använts huvudsakligen för regelbunden passagerartrafik
inom visst insjö- eller skärgårdsområde, men eljest ingen hänsyn
tagas till om fartyget ginge i in- eller utrikes fart.

I förevarande avseende har statskontoret anfört, att förslaget syntes
kunna medföra ett orättvist betungande av sådan sjöfart, som icke kunde

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

anses hava varit särskilt vinstgivande. Sålunda skulle, yttrar statskontoret,
enligt bestämmelsen i 2 § 3 stycket tonnageavgift erläggas för fartyg, som
för godstrafik använts i den inrikes sjöfarten. Då det emellertid syntes ovisst
om och i vad mån denna trafik dragit någon särskild fördel av de rådande
förhållandena, torde det vara tvivelaktigt, huruvida hithörande fartyg borde
vara underkastade tonnageavgift.

Såsom belysande för sitt påstående, att den föreslagna tonnageavgiften
måste betecknas såsom oriktigt avvägd och olämplig, nämner kommerskollegium,
att i det stora hela den inrikes sjöfarten icke haft tillfälle
att intjäna någon vinst av beskaffenhet att göra en särbeskattning försvarlig,
varefter kollegium i sitt förut berörda utlåtande närmare utvecklar
denna ståndpunkt. Ämbetsverket finner det emellertid svårt att uppdraga
en rätt avvägd gräns i fråga om vad som är att förstå med fartyg i utrikes
och i inrikes fart.

Vid bedömandet av denna fråga bör man visserligen hava för ögonen,
att det är fartygen i den utrikes sjöfarten, som i största omfattning
kunnat tillgodogöra sig de nu rådande, från sjöfartsnäringens synpunkt
gynnsamma fraktkonjunkturerna, samt att den större delen av det till handelssjöfart
använda tonnaget går i utrikes fart. Enligt preliminära uppgifter
för kommerskollegii sjöfartsberättelse*för år 1914, återgivna i kommersiella
meddelanden, andra häftet år 1916, hade under år 1914 av de
i handelssjöfart använda fartygen, utgörande 2,780 stycken om tillhopa
1,278,277 bruttoton, 1,024 fartyg om tillhopa 114,445 bruttoton gått
endast i inrikes fart, medan 1,756 fartyg om tillhopa 1,163,832 bruttoton
gått i utrikes eller kombinerad in- och utrikes fart. Bruttodräktigheten
i medeltal för fartyg, som gått endast i inrikes fart, utgör således
något över 111 ton. I regel komma följaktligen sådana fartyg att befrias
från avgiftsplikt på grund av den föreslagna bestämmelsen om dylik frihet
för fartyg om en bruttodräktighet, som icke överstiger 150, eventuellt 200
ton. Men det torde vara konstaterat, att de av krigskonjunkturerna skapade
höga fraktsatserna även i viss mån gjort sig gällande vid fartygsfrakter
mellan inländska hamnar. Och man torde, med vissa undantag, vilka jag
strax närmare skall angiva, kunna antaga, att den allmänna fraktstegring
och den allmänna stegring av tonnagets värde, som på grund av krigsläget
inträtt, sträckt sig även till fartyg, som gått uteslutande"! inrikes fart. Det
är visserligen sant, såsom erinrats, att den inrikes farten har att konkurrera
med järnvägarna, men man får dock icke förglömma, att dessa under
kristiden ej kunnat i den utsträckning, som erfordrats, fylla de anspråk, som
ställts på dem. Givetvis hava vissa redare genom bundenhet vid äldre avtal
icke kommit i tillfälle att utnyttja den inträdda fraktstegringen i synnerhet

Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

31

under den första tiden, men detta torde numera ytterst sällan förekomma.
Det synes antagligt, att dylika äldre befraktningsavtal i regel utlupit senast
under loppet av år 1915. På grund härav och med hänsyn till den även
av kommerskollegium påpekade svårigheten att i förevarande avseende
klart definiera begreppet fartyg i inrikes fart torde det icke vara lämpligt
ifrågasätta frihet från avgiftsplikt för sådana fartyg över huvud taget. Ett
belysande exempel på nyss antydda svårighet erbjudes i det faktum, att
fartyg, som förut uteslutande gått i inrikes fart, nu börjat användas för
utrikes fart, särskilt i fall, då det varit angeläget att för befraktning hava
tillgång till mindre djupgående fartyg, vilka så mycket som möjligt kunnat
hålla sig inom det svenska sjöterritoriet.

Däremot hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att avgiftsplikten
begränsas till att omfatta allenast registreringspliktiga fartyg, d. v. s. svenska
fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande.
Härigenom åstadkommes, att fiske- och fångstfartyg befrias från
avgiftsplikt liksom även isbrytar-, bärgnings- och dykerifartyg. Vidare
torde härigenom enligt kommerskollegii praxis frikallas såväl bogseringsfartyg,
vilka icke föra last ombord, som pråmar. Detsamma blir slutligen
förhållandet med lustjakter. Beträffande här nämnda slag av fartyg, incl.
pråmar, för vilka således tonnageavgift icke skall erläggas, saknas i regel
den bärande grunden för avgiftsplikt, ökad avkastningsförmåga och stegrat
värde. Även där anledning till avgiftsplikt undantagsvis skulle förefinnas
betingas ifrågavarande begränsning till registreringspliktiga fartyg av
önskemålet att göra denna tillfälliga beskattning så enkel som möjligt.
Utsträckes avgiftsplikten att omfatta vissa ej registreringspliktiga fartyg,
torde det bliva nödvändigt att stadga ett kanske rätt invecklat deklarationsförfarande,
som eljest icke erfordras.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tonnageavgift erläggas för varje
i fartygs registret den 1 januari 1916 infört registreringspliktigt fartyg med
vissa undantag. Mot en sådan anordning, enligt vilken fartygsregistret
bleve bestämmande i fråga om avgiftsplikten, har kommerskollegium gjort
vissa erinringar.

Det är, såsom herr statsrådet oda chefen för finansdepartementet i
sitt. förut åberopade yttrande till statsrådsprotokollet i föreliggande ärende
antytt, nödvändigt, att avgiftsplikten hänför sig till en förfluten tidpunkt,
och har sistförflutna årsskifte därvid ur flera synpunkter framstått såsom
den lämpligaste tidpunkten. Det avgörande synes böra vara, om fartyget
den 1 januari 1916 varit av natur att vara registreringspliktigt. Har fartyget
avförts ur registret efter nämnda dag, bör dock avgiftsplikten kvarstå,
såvida det icke kan visas, att därförinnan inträffat sådan omständighet, på

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

grund varav fartyg jämligt § 28 i förordningen angående registrering av
svenska fartyg den 18 oktober 1901 skolat avföras ur fartygsregister
Har ett registreringspliktigt fartyg, som är i registret infört, förändrats till
pråm, som icke framdrives medelst därå befintligt maskineri, upphör ju detsamma,
redan med den uppfattning, kommerskollegium lärer i registreringsavseende
hava i fråga om begreppet fartyg, att vara fartyg och således
även att vara registreringspliktigt. Har sådan förändring skett före den
1 januari 1916, bör alltså avgiftsplikt ej heller i dylikt fall föreligga.
År fartyget infört i fartygsregistret, ehuru registreringsplikt icke förelegat
för detsamma, uppkommer därigenom icke någon avgiftsplikt för
detsamma. Med hänsyn till föreliggande registreringsplikt och betydelsen
för fartygsägaren av att fartyget, som före registreringen icke kan annat
än i vissa undantagsfall användas till handelssjöfart, så skyndsamt som
möjligt blir registrerat, behöver man säkerligen ej befara, att något avsevärt
antal fartyg förefunnits, som ehuru registreringspliktiga den 1 januari
1916 nämnda dag ej ännu blivit anmälda för införande i registret. Sådant
torde i stort sett kunna inträffa endast beträffande fartyg, som ägaren
ännu icke kunnat anmäla till registrering eller som är försett med av
svensk konsulsmyndighet utfärdat interimsnationalitetscertifikat eller med av
kommerskollegium utfärdat interimsnationalitetsbevis. Möjligen har i något
fall fartyg, ehuru före den 1 januari 1916 anmält till registrering, till följd av
hinder i ett eller annat avseende tills vidare icke kunnat införas i registret.
Dessa fall kunna med all säkerhet antagas vara mycket få, men de sakkunniga
hava dock ansett sig böra med hänsyn till dem föreslå, att avgiftsplikt skall
åläggas icke blott registreringspliktigt fartyg, som den 1 januari 1916 var
infört i registret, utan även sådant fartyg, som nämnda dag var registreringspliktigt,
men först därefter, dock före den 1 juni 1916 blivit i fartygsregistret
infört. Genom en dylik bestämmelse träffar man visserligen icke
fartyg, för vilket till äventyrs före den 1 januari 1916 provisorisk nationalitetshandling
utfärdats, men som därefter antingen till följd av att det
förolyckats eller på grund av försäljning till utlandet aldrig blivit infört i
registret. Att med hänsyn till sådana, enligt vad de sakkunniga förvissat
sig om, mycket fåtaliga fartyg föreskriva något särskilt förfarande synes
dock icke böra ifrågakomma.

Såsom nyss antytts, är det emellertid nödvändigt att stadga vissa
undantag från ovan angivna huvudregel för fartygs ifrågavarande avgiftsplikt.

Det ligger sålunda i sakens natur, att staten tillhörigt fartyg bör
vara frikallat, även om det är registreringspliktigt. Stadgandet har sin

Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 232. 33

betydelse särskilt i fråga om statens tre tågfärjor, hjälpfartyget Trälleborg
och postångfartyget Öland. Likaså torde skäligen kommun tillhörigt fartyg
höra frikallas.

Det synes vidare vara både teoretiskt och praktiskt riktigt att från
ifrågavarande extra beskattning undantaga fartyg, som ieke har en viss storlek.
De sakkunniga hava sålunda föreslagit, att full befrielse från skyldighet
att erlägga tonnageavgift mätte få åtnjutas för varje ång- eller
motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150 bruttoton. Sättes
gränsen bär, torde de allra flesta bogseringsfartyg, även om de skulle
anses vara registreringspliktiga, samt en stor mängd i lokal skärgårds- eller
kanaltrafik använda passagerar- och fraktfartyg, beträffande vilka med afl
rätt synes kunna påräknas frihet från avgiftsplikt, också bliva därifrån
frikallade. I fråga om segelfartyg har föreslagits, att gränsen sättes något
högre eller vid 200 lön. För större fartyg skulle i viss omfattning avgiftspliktens
storlek graderas i förhållande till fai^ygets bruttodräktighet,
till vilken fråga jag skall återkomma i det följande.

Det har även synts önskvärt, att från avgiftsplikt befrias alla fartyg,
vilka under år 1915 använts uteslutande för regelbunden passagerar- och
godstrafik i inrikes fart, således även om deras bruttodräktighet överstiger
150 ton. Härmed åsyftas närmast cn del fartyg av sådan storlek, som
under nämnda tid använts till passagerartrafik och mindre fraktfart inom
Stockholms och andra större städers skärgårdsområden samt inom våra
större insjöar Vänern och Vättern med närliggande delar av Göta kanal.

Av en del rederibolag, såsom Stockholms Rederiaktiebolag Svea, Ångfartygs
Aktiebolaget Göta kanal och Ångfartvgsaktiebolaget Gotland, gjorda
framställningar synas dock visa, att frihet från avgiftsplikt är av omständigheterna
påkallad även för sådana fartyg, som idka regelbunden passagerartrafik
och fraktfart runt Sveriges kuster, mellan fastlandet och Gottland
eller kanalvägen Stockholm—Göteborg. Måhända kan frågan om frihet
från avgiftsplikt för sådana fartyg i en del fall bliva rätt svår att avgöra,
men då prövningen av hithörande frågor lagts i händerna på den tonnageavgiftsnämnd,
som enligt förslaget skall tillsättas och som torde komma
att sitta inne med full kompetens på området, bör förslagets stadgande i
denna del vara till fyllest.

Frikallade från avgiftsplikt böra vidare enligt de sakkunnigas uppfattning
vara sådana fartyg, som under år 1915 använts huvudsakligen för
annat ändamål än handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

Jag har förut nämnt, att tonnageavgiften enligt förslaget i regel Tonuagenv
skall utgå i förhållande till fartygets bruttodräktighet i registerton. Det
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 207 höft. {Nr 232.) 5

34

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 232.

måste naturligtvis vara dräktigheten en viss dag, vilken med hänsyn till
stadgandet om vilka fartyg, som äro avgifts pliktiga, givetvis måste bestämmas
till den 1 januari 1916. Enligt det av kommerserådet Malmen och
mig först utarbetade förslaget skulle även härvidlag fartygsregistret äga
vitsord, så att avgiftens storlek bleve beroende av den bruttodräktighet,
fartyget, enligt vad registret nämnda dag utvisade, då ägde. Då det emellertid
kan inträffa, att förändringar i bruttodräktigheten, som skett före den
1 januari 1916, vare sig på grund av försummelse eller av annan anledning
icke anmälts före nämnda dag, har det funnits mera ändamålsenligt,
att tonnageavgiftens storlek göres beroende av fartygets verkliga bruttodräktighet
berörda den 1 januari, såvitt den är känd av kommerskollegium
vid tonnegeavgiftslängdens upprättande eller av tonnageavgiftsnämnden på
grund av framställning av kommerskollegium enligt 7 § i förslaget.

Såsom ävenledes förut blivit antytt, torde dock avgiftens storlek,
då det är fråga om s. k. shelterdäckat, d. v. s. med skyddsdäck eller visst
annat påbyggnadsdäck försett fartyg, böra beräknas efter i någon mån andra
grunder. Enligt kungörelsen med provisoriska föreskrifter angående
skeppsmätning i vissa fall den 25 juni 1909 skall i fråga om mätning
av fartyg tills vidare iakttagas, att, därest i skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck
tinnes minst en i mittlinjen liggande permanent öppning (tonnageöppning),
må det under öppningen och mellan närmaste begränsningar
befintliga rummet under vissa villkor anses såsom öppet och icke inräknas
i bruttodräktigheten. Detsamma gäller om rum, belägna för eller akter om
sådant rum, som nyss är sagt. Dessa s. k. shelterdäckade fartyg skulle,
om bruttodräktigheten bleve den enda måttstocken för tonnageavgiftens
storlek, komma i en i förhållande till andra fartyg allt för gynnad ställning.
De mäta nämligen proportionsvis mycket mindre i förhållande till
sin förmåga att kunna utnyttjas än andra fartyg, i det att de överbyggnader,
varom kungörelsen talar, ej ingå i det uppmätta tonnaget, men
kunna inrymma till och med mycket ömtåliga laster. Det fria tonnaget
hos sådana fartyg varierar ganska avsevärt, men lärer på moderna fartyg
kunna uppgå till mer än V3 av det uppmätta bruttotonnaget. Med hänsyn
härtill har i förslagets 4 § angivits, att, beträffande med skyddsdäck eller
annat påbyggnadsdäck försett fartyg, skall i den till grund för avgiftens
storlek liggande bruttodräktigheten inräknas sådant rum, som enligt ovannämnda
kungörelse må vara undantaget från inräkning i bruttodräktigheten.

Jag har förut erinrat därom, att enligt förslaget ång- eller motorfartyg,
vars bruttodräktighet icke överstiger 150 ton, och segelfartyg,
vars bruttodräktighet icke överstiger 200 ton, är frikallat från avgifts -

Kung1. MajUs nåd. proposition nr 232.

35

plikt. För vinnande av cn önskvärd jämlikhet i beskattningen hava de sakkunniga
funnit det ändamålsenligt och lämpligt, att med avseende å avgiftspliktiga
fartyg av mindre storlek uttages eu relativt liten, vid tilltagande
storlek successivt växande avgift. Härigenom mildras den särskilt vid övergång
från avgiftsfritt till avgiftspliktigt tonnage eljest påtagligt skarpa
skillnaden emellan fartyg av endast obetydligt olika storlek. Ju högre den
normala skattesatsen är, desto större är behovet av särskilda lägre avgiftssatser
för övergångsstadierna. Enligt förslaget skall en obetydlig avgiftsplikt,
motsvarande ungefär 14 procent av den normala, inträda för ångeller
motorfartyg, som har en bruttodräktighet av 151 ton. För fartyg
om 200 ton blir avgiften 28,57 procent, för fartyg om 400 ton 57,14
procent och för fartyg om 500 ton 71,4 procent av den normala. För
fartyg om 700 ton skall den normala avgiften erläggas, och blir denna
därefter proportionellt lika för alla fartyg av högre tontal.

Enligt i slutet av år 1915 gällande handelspris å neutralt tonnage,
beräknat till i runt tal 400 kronor per bruttoton (se här ovan å sid. 19
intagna tablå) motsvara de här antydda skattesatserna i procent av de
genomsnittliga fartygsvärden a

fartygets storlek
i bruttoton

värde

kr.

i kr.

avgift

i % av värdet

151

60,400

155

0,26

200

80,000

400

0,5

300

120,000

1,000

0,83

500

200,000

2,500

1,25

o. s. v.

Om man till grund för värdesättningen i stället för de beräknade
handelsprisen tager de uppgivna nybyggnadsprisen vid beställning vid
svenskt skeppsvarv, enligt vilka t. ex. en lastångare om 250 ton skulle
betinga ett pris av 175,000 kronor, blir avgiftsprocenten i förhållande till
värdet givetvis något lägre, således för ett fartyg om 250 ton med en
föreslagen avgift av 700 kronor och ett nybyggnadsvärde av 175,000
kronor endast 0,4 7> och för ett fartyg om 1,700 bruttoton, med ett nybyggnadsvärde
av 950,000 kronor samt en föreslagen avgift av 11,900
kronor, icke mera än omkring 1,25 % av värdet.

Tvekan har helt naturligt uppstått beträffande frågan, huruvida segelfartygen
böra i beskattningsavseende, varom här är fråga, behandlas lika
med ång- och motorfartygen. Det avgörande härvidlag är naturligtvis,
huruvida segelfartygens avkastningsförmåga och därpå grundade värdestegring
är jämförlig med ång- och motorfartygens eller i varje fall sådan, att

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

en särskild beskattning av segelfartygen ävenledes kan anses befogad. Ett
bidragande skäl till mildare behandling av segelfartygen ligger givetvis i
den obestridliga betydelsen för vårt land av att för den praktiska sjömansutbildningen
äga en god segelfartygsflotta.

För bedömande av denna frågas finansiella betydelse torde följande
uppgifter vara av värde. Enligt Sveriges skeppslista för år 1915, förd till
den 1 juli samma år, utgjorde hela antalet av de i skeppslistan upptagna
segelfartygen 1,416 om sammanlagt 171,621 bruttoton, därav 998 fartyg
om tillhopa 58,892 bruttoton voro under 100 ton, medan ång- och motorfartygen
uppgingo till ett antal av 1,517 om sammanlagt 1,040,502 bruttoton,
av vilka endast 296 ångfartyg och 136 motorfartyg om tillhopa
24,686 bruttoton hade en dräktighet under 100 bruttoton.

Enligt av byråchefen Isidor Flodström verkställda, i hans arbete
Sveriges nationalförmögenhet intagna beräkningar var medelvärdet per
bruttoton vid tiden omkring år 1908 å ångfartyg över 20 nettoton 181
kronor och å segelfartyg av samma storlek 60 kronor. Enligt kommerskollegii
sjöfartsberättelse för år 1913 var försäkringsvärdet i medeltal per
bruttoton

Vid förvandling av ångfartygens och segelfartygens verkliga tontal
till s. k. förmedlade ton har i den åberopade sjöfartsberättelsen förfarits
så, att till ångfartygens verkliga dräktighet i nettoton lagts en tredjedel
av segelfartygens dräktighet, likaledes i nettoton. Det förmedlade tontalet
för år 1913 har sålunda angivits till

för ångfartygen: verkliga:............. 721,339 nettoton

» segelfartygen: en tredjedel av de verkliga 151,867
nettoton eller.................. 50,622 »

Enligt det betraktelsesätt, som ligger till grund för denna beräkning
av de olika fartygstypernas inbördes förhållande, skulle alltså ett
segelfartygs effektivitet förhålla sig till effektiviteten hos ett ångfartyg av
motsvarande nettodräktighet som 1 : 3. Till ungefär samma resultat i fråga
om värdeförhållandet emellan dessa fartygstyper har byråchefen Flodström
kommit. •

Det förtjänar även beaktas, att under år 1914 enligt i Kommersiella
meddelanden intagna preliminära uppgifter 994 segelfartyg om tillhopa

å ång- och motorfartyg . . .
» segelfartyg.......

fg

. . kr. 177:
. . » 68:

eller tillhopa 771,961 nettoton.

37

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 232.

150,211 bruttoton varit använda i utrikes fart, medan i uteslutande inrikes
fart gått 393 segelfartyg om tillhopa 22,535 bruttoton.

Även om man a priori utgår därifrån, att segelfartygen i konkurrensen
på fraktmarknaden äro ång- och motorfartygen betydligt underlägsna, talman
dock icke underskatta de reella förmåner, som i relativt stor utsträckning
även kommit förstnämnda fartyg till godo under nu rådande höga
pris på frakter och tonnage. Och det skulle helt säkert giva anledning
till missnöje hos ägarna av ång- och motorfartygen, om en beskattning,
som är avsedd att läggas på fartyg just med hänsyn till deras ökade
avkastningsförmåga och värdestegring, icke med sin rättvist avvägda del
även komme att drabba segelfartygen. Det är vidare att märka, hurusom
segelfartygen icke haft någon känning av de svårigheter, som gjort
sig gällande ined avseende å ångfartygens förseende med bunkerkol. 1
betraktande av alla hithörande omständigheter hava de sakkunniga, trots
den vid frågans första övervägande naturliga böjelsen att från den ifrågasatta
extra skatten helt fritaga segelfartygen, funnit sig böra föreslå, att
även dessa fartyg underkastas densamma, dock endast med en relativt lågt
beräknad afgiftsprocent, vilken ansetts lämpligen kunna bestämmas till
3/io av den för ång- och motorfartygen bestämda, varjämte, såsom förut
nämnts, från avgiftsplikt enligt förslaget frikallats segelfartyg, vars bruttodräktighet
icke överstiger 200 ton. Vid intagandet av denna ställning i
frågan har den bestämmande synpunkten vant den, att den extra beskattningen
bör fördelas mellan fartygen efter i möjligaste mån rättvisa och
jämlika grunder och utan obehörigt gynnande av någon fartygsgrupp, för
såvitt dit hörande fartyg haft sina extra ordinära förmåner av det nuvarande
krigsläget. I finansiellt avseende spelar den föreslagna avgiftsplikten
för segelfartyg icke någon nämnvärd roll.

De sakkunniga hade i det ursprungliga förslaget för sin del föreslagit
viss differentiering i avgiftens storlek med hänsyn till fartygens
högre eller lägre ålder. Gränsen hade av dem satts vid 20 år, så att
tonnageavgiften för fartyg, som enligt fartygsregistret var byggt före år
1896, skulle utgå med allenast 75 procent av det belopp, varmed avgiften
skulle utgöras för yngre fartyg. Det hade vidare ifrågasatts möjligheten
att vinna ytterligare nedsättning i eller till och med befrielse från tonnageavgiften
för fartyg av särskilt hög ålder.

Kommerskollegium har emellertid ansett, att något skäl för den sålunda
föreslagna lindringen i eller befrielsen från avgift beträffande äldre
fartyg icke i och för sig förefinnes. Även Sveriges allmänna sjöfartsförening
har förklarat, att någon särskild lindring för äldre fartyg icke torde påkallas.

38

Subjektiv

avgiftsskyl

(likhet.

KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Med hänsyn till dessa uttalanden har icke i det omarbetade förslaget
upptagits något stadgande om annan avgiftsplikt för äldre fartyg
än för yngre.

I fråga om den subjektiva avgiftsskyldigheten skulle enligt det till
''ämbetsverken remitterade förslaget skyldighet att erlägga tonnageavgift
åligga den eller dem, vilka den 1 januari 1916 i fartygsregistret stodo
inskrivna såsom fartygets ägare.

I fråga härom har statskontoret framhållit, att det givetvis kan inträffa,
att den, som vid nämnda tidpunkt står såsom fartygets ägare, icke
är den, som av fartyget i fråga dragit någon vinst. Det kan under sådana
förhållanden ifrågasättas, säger statskontoret, huruvida icke tidpunkten
borde flyttas tillbaka, exempelvis till den 1 januari 1915, eller om ej
betalningsskyldigheten borde på något sätt fördelas mellan ägaren den 1
januari 1916 och den, som under år 1915 innehaft fartyget.

Kommerskollegium påvisar genom åtskilliga exempel rörande äganderätten
till fartyg de förut omnämnda olägenheterna av att tillerkänna fartygsregistret
vitsord beträffande avgiftsskyldigheten.

Skyldigheten att erlägga tonnageavgiften har enligt förslaget ålagts
fartygets ägare vid en bestämd redan förfluten tidpunkt. Mot en sådan
anordning i och för sig har heller icke någon erinran framkommit. Att,
såsom statskontoret föreslår, förlägga denna tidpunkt så långt tillbaka
i tiden som till den 1 januari 1915 synes icke vare sig riktigt eller
praktiskt. Det är också ingalunda säkert, att man genom åtgärden i fråga
skulle vinna det åsyftade resultatet att träffa den, som verkligen dragit
vinsten av fartyget. En fördelning av avgiftsskyldigheten mellan fartygets
ägare vid olika tider lärer av praktiska skäl svårligen kunna genomföras.
Lika litet som man kan rätta en beskattning av förevarande art efter fartygsägarens
verkliga vinst av rederinäringen kan man göra den beroende
av den längre eller kortare tid, varunder han ägt fartyget. I lagstiftningen
måste av praktiska skäl avgiftsskyldigheten bindas vid den person, som vid
eu bestämd tidpunkt är objektets ägare. Det synes vidare vara lämpligast
att låta fartygens avgiftsplikt och den subjektiva avgiftsskyldigheten hänföra
sig till samma tidpunkt, den 1 januari 1916.

Med hänsyn till vad kommerskollegium upplyst i fråga om fartygsregistrets
otillförlitlighet rörande däri intagna uppgifter om äganderätten
till de registrerade fartygen torde ej heller i förevarande avseende fartygsregistret
kunna tillerkännas vitsord. Avgiftsskyldigheten bör alltså åligga
den verklige ägaren av fartyget den 1 januari 1916. Tillhörde fartyget
nämnda dag flera, bör rederiet genom huvudredaren vara avgiftsskyldigt,

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

30

därvid varje delägare i sista hand är ansvarig för så stor del av den för
fartyget utgående avgiften, som svarar mot hans lott i fartyget.

Beträffande fartyg med flera delägare kan det måhända, såsom kommerskollegium
erinrat, understundom inträffa, att det uppstår någon svårighet
beträffande en eller annan fartygslott att anträffa den, som berörda
den 1 januari var dess verklige ägare. Att märka är dock, att det i regel
endast är mindre fartyg, som ägas av partrederier, och fartyg, vilkas
bruttodräktighet icke överstiger 150, eventuellt 200 ton äro ju fritagna
från avgiftsplikt. Och helt säkert är det icke omöjligt att beträffande de
flera redare tillhörande fartyg, som träffas av tonnageavgiften, här lika väl
som i andra exekutiva ärenden finna den avgiftsskyldige lottägaren. För
det fall, att överlåtelse av äganderätt till lott i fartyg skett före den 1
januari 1916 utan att anmälan därom gjorts hos vederbörande, torde ansvarigheten
regleras genom bestämmelserna i 21 § sjölagen.

I anledning av kommerskollegii uttalande om det mindre egentliga
i att, såsom förslaget föranleder, utländsk delägare i svenskt fartyg påföres
skatt även i det fall, att han icke är inom riket bosatt, då ju densamma
näppeligen lärer kunna utkrävas, tillåter jag mig allenast erinra
därom, att enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
den omständigheten, att utlänning icke är bosatt inom riket, icke
utgör något hinder för hans skattskyldighet för viss inkomst och förmögenhet.

Det skulle givetvis stå i full överensstämmelse med nyss Nedsättning

synpunkter i fråga om den subjektiva avgiftsskyldighetens anordning ochfrieiSe från
med tonnageavgiftens objektiva natur att icke bevilja något undantag från avgift för
eller någon lindring i avgiftsskyldigheten på grund av sådana omstän- icke ''nyttjats
digheter, som hindrat fartygsägaren att utnyttja de genom kriget skapadesjöfart.
konjunkturerna på fraktmarknaden, icke ens om detta berott av vis major,
såsom att fartyget varit internerat i främmande hamn eller under avsevärt
lång tid varit intaget å skeppsvarv eller docka för undergående av reparation
eller ombyggnad. Det kunde dock synas vara att gå alltför långt
att icke i någon mån beakta sådana omständigheter. Och helt säkert
skulle ett sådant vidhållande av skattens objektivitet i särskilda fall leda
till en obillighet, som bör om möjligt undanröjas. För övrigt är det givet,
att fartygets egen skattekraft lidit menlig inverkan av att detsamma icke
kunnat begagnas för sitt ändamål. De sakkunniga hava därför antagit,
att det skulle leda till större rättvisa i beskattningen och vara mera överensstämmande
med billighet, om avgiftsskyldigheten i vissa fall finge
lindras med hänsyn till omständigheter av antydd art. Det är givetvis
förenat med betydande svårigheter att i lagstiftningsväg fastslå bestämda

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

och fullt uttömmande regler för alla fall, då sådan lindring kan ifrågakomma.
Prövningen i varje särskilt fall torde böra ske under beaktande
av de föreliggande individuella omständigheterna. I författningen böra
dock angivas huvudgrunderna och de huvudsakliga förutsättningarna för
att skattelindringar över huvud taget må beviljas samt det maximum av
lindring, som kan medgivas. Det har ock i det föreliggande förslaget inrymts
bestämmelser i detta avseende. Därvid hava de sakkunniga till en
början gått ut ifrån att de omständigheter, som här äro i fråga, skola
hänföra sig till en tidrymd före den 1 januari 1916 och närmare begränsat
tiden till att omfatta kalenderåret 1915. Förslaget går ut på att för
fartyg, som under eu avsevärd tid av nämnda år — enligt det ursprungliga
förslaget minst 240 dagar, men enligt det omarbetade förslaget, med
hänsyn även till ett av kommerskollegium antytt önskemål, minst 180 dagar
— varit av särskilda omständigheter, varöver fartygets ägare icke kunnat
råda, hindrat att nyttjas till sjöfart, nedsättning må äga rum i avgiften
i förhållande till denna tids långvarighet, dock högst intill hälften av
skattens eljest normala belopp, därest det icke visas, att hindret även vid
innevarande års ingång alltjämt förelegat, i vilket fall större nedsättning
eller eventuellt full befrielse från avgiften må kunna medgivas. Då fartyg
sålunda varit undandraget ägarens fria disposition, har dess skattekraft
givetvis blivit nedsatt, men den särskilda grunden för lindring i avgiftsskyldigheten
är emellertid även billig hänsyn till den avgiftsskyldige ägarens
olägenheter härav. Det har under sådana förhållanden synts de sakkunniga
höra uppställas såsom villkor för beviljande av nedsättning i eller
befrielse från avgiften, att den avgiftsskyldige ägaren varit ägare till fartyget
under den tid, -fartyget icke kunnat nyttjas till sjöfart och som
åberopas såsom grund för nedsättningen eller befrielsen, d. v. s. under
minst 180 dagar av den tid under år 1915, varunder fartyget icke kunnat
nyttjas till sjöfart. Givetvis bör ägaren icke i fall, varom här är fråga,
betagas rätten till nedsättning i eller befrielse från avgiften, om den förändring
i äganderätten, som till äventyrs, förekommit under år 1915, skett
genom arv, giftorätt eller testamente. Åt denna uppfattning har formligt
uttryck givits i förslaget.

För visst fall bör dock även en kortare tidrymd än 180 dagar, varunder
fartyget icke nyttjats till sjöfart, föranleda befrielse från avgiften.
Det har nämligen förekommit, att svensk man under kriget inköpt krigförande
nation tillhörigt fartyg, som vid krigsutbrottet låg och allt sedan
dess kvarlegat i svensk hamn. Så länge kriget pågår, är emellertid den
nye ägaren praktiskt taget förhindrad att utnyttja fartyget utanför svenskt
sjöterritorium, enär han då alltid löper den risken, att fartyget uppbringas

Kungl. Majt:s nåd. proposition nr 232.

41

av fiende till den nation, från vilken fartyget inköpts. Ett dylikt köp
under kriget torde nämligen icke av fienden godtagas såsom skydd mot
uppbringning. Då det kan inträffa, att sådant fartyg kommit i svensk
ägo först i början av april månad 1915 eller senare under samma år, har
det erfordrats ett särskilt stadgande för att fartyg, varom här är fråga,
skola komma i åtnjutande av en för dem fullt berättigad frihet från
avgiftsplikt.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, om icke samma betydelse,
som enligt förslaget tillagts den omständigheten, att fartyget under viss
tid på grund av vis major icke nyttjats till sjöfart, även borde tilläggas
den omständigheten, att fartyget först under senare delen av år 1915
inköpts från utlandet eller måhända blivit nybyggt. Härvidlag synas dock
icke lika starka skäl till lindring i avgiftsskyldigheten föreligga som i
förstnämnda fall, där kapital under eu avsevärd tid legat bundet i fartyg
utan att lämna någon avkastning. I de båda senare fallen däremot har
fartyget sin skattekraft oförminskad. De sakkunniga hava vid sådant förhållande
icke ansett sig böra föreslå nämnda eller liknande grund för
nedsättning i tonnageavgiften.

Det kan synas, som om de föreslagna villkoren för lindring i avgiftsskyldigheten
äro väl stränga, om man bedömer saken från den nu så
ofta framhållna synpunkten, att måttet för all beskattning bör vara den
beskattades inkomst. Ser man åter saken från den av mig framhållna
synpunkten, att det är fartygets avkastningsförmåga och värdestegring,
som utgöra skatteobjektet, te sig förhållandena helt annorlunda. Ett
fartygs avkastningsförmåga och värdestegring vid eu viss tidpunkt hava
ej i någon mån påverkats därav, att fartyget under en förfluten tidrymd
ej kunnat användas för sitt ändamål. Är fartyget t. ex. vid tidpunkten
för avgiftsskyldighetens fixerande tillgängligt för fraktfart eller
för omsättning, har det samma värde som ett annat fartyg, vilket hela
det gångna året varit i ohindrad sjöfart. Enbart den omständigheten, att
fartyget just vid sistförfluten årsskifte var hindrat att nyttjas till sjöfart,
kan naturligtvis ej heller, om det under det gångna året eller någon del
därav gått i sjöfart, vara tillräcklig anledning till lindring i avgiftsskyldigheten.
Och har en föregående ägare varit hindrad att disponera fartyget
för sjöfart, är detta utan betydelse för den nye ägaren, utom för det fall,
att äganderätten övergått genom arv, giftorätt eller testamente. Men i
sådan händelse anses ju ej heller enligt förslaget någon förändring i
äganderätten hava inträtt.

Prövningen av hithörande frågor skall enligt förslaget tillkomma den
förut omnämnda tonnageavgiftsnämnden.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 käft. (AV 232.)

6

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Nedsättning Styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförening har i sitt yttrande

ten amed''avöver det till ämbetsverken remitterade författningsförslaget ifrågasatt uppredare
förut tagandet av en annan grund för nedsättning i tonnageavgiften, nämligen
ligt9 bidrag. ^ör fartyg, för vilka redan under fjolåret visst bidrag ställts till livsmedelskommissionens
förfogande av ett flertal redare, med sålunda inbetalt
belopp. Enligt från livsmedelskommission lämnad uppgift har till följd
av den förut av mig omnämnda, under hösten 1915 med representanter
för rederinäringen träffade överenskommelsen av rederiföreningen tillhörande
redare hittills inbetalts ett belopp av 682,827 kronor 14 öre,
varjämte av annan redare inbetalts 7,815 kronor. Ytterligare medel väntas
icke komma att inflyta.

Det sålunda väckta förslaget har synts de sakkunniga böra tagas under
allvarligt övervägande. Det ligger onekligen något rättvist däri, att de redare,
som frivilligt åtagit sig en beskattning i alldeles samma syfte som det, varpå
tonnageavgiften är inriktad, få motsvarande minskning i denna avgift.
Medgives nedsättningen, verkar detta, att tonnageavgifter måste debiteras
till ett belopp, som med omkring 700,000 kronor överstiger det, som eljest
skulle erfordras. Denna ökning kommer dock att träffa alla avgifteskyldiga
proportionerligt. Medgives däremot icke någon nedsättning, leder
detta därtill, att de, som, ehuru de kanske ägt förmåga att erlägga det
frivilliga bidraget, undandragit sig att göra detta, skulle gynnas på bekostnad
av dem, som lojalt ställt sig till efterrättelse den maning att erlägga
sådant bidrag, som innefattades i det förut refererade uttalandet av
de vid sammanträde den 13 november 1915 närvarande representanterna
för rederinäringen.

Denna nedsättning synes lämpligast kunna äga rum genom avkortning
vid uppbörden av tonnageavgiften. Frågan om rätt till avdrag avgöres
då av Kung!. Maj:ts befallnings havande i den ordning, som om administrativa
ärenden i allmänhet är stadgad. Jag återkommer till denna fråga vid
behandlingen av frågan om uppbörden av tonnageavgifterna.

Nedsättningen bör dock icke ifrågakomma i annat fall än att den,
som är skyldig erlägga tonnageavgiften, styrker, att antingen han själv
såsom ägare till fartyget eller annan person, från vilken äganderätten till
fartyget övergått till honom genom arv, giftorätt eller testamente, erlagt
det frivilliga bidraget.

Taxerings- I kommerskollegium föres enligt förordningen angående registrering

m! m". av svenska fartyg den 18 oktober 1901 ett fartygsregister. I detta register
skola enligt 2 § i sjölagen införas alla svenska fartyg, vilka äro avsedda
att nyttjas till han delssjö fart eller resandes fortskaffande och äga en dräk -

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 232.

43

tighet av tjuga registerton eller därutöver. Även annat svenskt fartyg, Tonnagesom
ej enligt vad nyss är sagt skall vara i fartygsregistret upptaget, skall, kräkning
om ägaren det vill, införas i registret. Om vad registret skall innehålla och påföstadgas
i 2 § sjölagen och § 3 nyssnämnda förordning. Alla uppgifter, *avgiftssom
erfordras för beräkning av tonnageavgift, böra finnas i fartygsregistret, skyldiga.
med undantag av rymden av rum, som enligt kungörelsen den 25 juni
1909 må vara undantaget från inräkning i bruttodräktigheten, i fråga
varom mätbrevet lämnar besked. Med ledning av dessa handlingar, fartygsregistret
och vederbörligt mätbrev, av vilket senare avskrift skall
finnas hos kommerskollegium, kan den avgiftsskyldighet, som enligt de
nyss antydda grunderna ifrågakommer för de särskilda fartygen, åtminstone
preliminärt bestämmas och till sitt belopp beräknas. Vid sådant
förhållande har det synts vara praktiskt och nära till hands liggande,
att det överlämnas åt kommerskollegium att verkställa de för skattens
påförande förberedande åtgärderna. Det av kommerskollegium upprättade
avgiftsförslaget, som synes höra innefattas i länsvis uppgjorda tonnageavgiftslängder,
torde emellertid böra vara fullkomligt objektivt och grunda
sig på fartygsregistret och, i fall av behov, på de senast före den 1 januari
1916 utfärdade, till kommerskollegium inkomna mätbrev. Dessa
sistnämnda äro av betydelse dels, såsom jag nyss antydde, i fråga om s. k.
shelterdäckat fartyg och dels för det fall, att fartyget enligt anteckning i
registret blivit omrnätt, enär det icke av registret utan endast av mätbrevet
framgår, huruvida ommätningen skett före eller efter den 1 januari 1916.

Berörda handlingar skola således vid längdernas upprättande äga absolut
vitsord i fråga om de faktorer, som utgöra underlag för avgiftens storlek,
fartygs avgiftsplikt och ägares avgiftsskyldighet m. m.

I denna längd skall bl. a. upptagas fartyg, som den 1 januari
1916 var registreringspliktigt, men först därefter, dock före den 1 juni
1916 blivit i fartygsregistret infört. Det framgår visserligen icke omedelbart
av registret, vilka efter förstnämnda dag registrerade fartyg
redan dessförinnan voro registreringspliktiga, utan kan detta konstateras
först genom en undersökning i anmälningshandlingarna. Antalet under
innevarande år i registret införda fartyg är dock icke större än att en sådan
undersökning tämligen lätt låter sig genomföras. Beträffande dessa
fartyg skola förhållandena vid registreringstillfället ligga till grund för
anteckningarna i längden. Det torde icke åt kommerskollegium böra
anförtros att pröva, om och i vad mån frihet från eller lindring i avgiftsskyldigheten
av särskilda skäl — sådana som omförmälas i 2 § c)
och 5 § 1 mom. i förslaget — må ifrågakomma. För prövning av dessa

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

med flera ovan berörda frågor har det synts ändamålsenligt och lämpligt
''att inrätta en särskild nämnd, tonnageavgiftsnämnden, med uteslutande
uppgift att syssla med här ifrågavarande fartygsbeskattning.

I längden angives såsom avgiftsskyldig för den för visst fartyg utgående
tonnageavgiften ägaren, om denne är enskild person, aktiebolag
eller handelsbolag, men eljest rederiet. Därjämte skall i fråga om rederi
tillhörigt fartyg längden angiva fartygets huvudredare den 1 januari 1916
samt eventuellt efter denna dag utsedd ny huvudredare. Beträffande rederi
tillhörigt fartyg upptagas däremot icke de särskilda lottägarna.
Frågan om vilka dessa äro och lotternas storlek är nämligen vid uppbörden
av betydelse först vid exekutiv indrivning av ej inbetalda avgifter.

Den längd, som kommerskollegium sålunda skall upprätta med ledning
av i huvudsak fartygsregistret, bildar endast utgångspunkten för det förfarande,
som erfordras för tonnageavgifternas fastställande in. nr, utan att göra
anspråk på att vara i alla avseenden riktig. Förmenar avgiftsskyldig, att
längden är i något avseende missvisande, äger han att genom framställning
hos tonnageavgiftsnämnden vinna erforderlig rättelse. Begagnar han sig
ej därav, anses han hava godkänt längden i fråga, och ändring kan sedan
ej erhållas. Det egentliga taxeringsförfarandet kommer således att ligga
hos tonnageavgiftsnämnden, som har att pröva alla föreliggande tvistiga
frågor.

Det åligger vidare enligt förslaget kommerskollegium att genom
bestyrkt utdrag av tonnageavgiftslängden meddela avgiftsskyldig ägare
underrättelse om honom enligt längden åliggande avgiftsplikt. Äro flera
redare i fartyget, skall underrättelsen tillställas i längden upptagen eller
upptagna huvudredare. Då ifrågavarande avgift utgör en rederiet åliggande
utgift, torde nämligen jämlikt 10 § sjölagen huvudredaren vara den,
som i första hand har att svara för utbetalningens verkställande. Brister
han i fullgörandet av denna sin skyldighet, blir han givetvis gent emot
övriga redare i fartyget skadeståndsskyldig.

Tonnageav- Enligt förslaget skall tonnageavgiftsnämnden bestå av ordförande och

nämnden. s.ex ledamöter, vilka utses av Ivungl. Maj:t. Av ledamöterna böra lämpligen
fyra utses med hänsyn till deras förmåga, på grund av författningskunskap
och erfarenhet, att rätt tillämpa förordningens bestämmelser,
medan återstående antalet torde böra representera fartygsredarna. Det
har därför synts mig lämpligt, att styrelserna för de två största sammanslutningarna
på området, nämligen Sveriges allmänna sjöfartsförening
och Sveriges redarförening, beredes tillfälle att vardera föreslå
ett antal personer till ledamöter i nämnden. Därest sådana förslag av -

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 232.

45

givas, skola de båda representanterna för fartygsredarna utses bland de sålunda
föreslagna. Även förordnas erforderligt antal suppleanter. 1 nämnden
skulle således såväl representanter för sjöfartsnäringen och på sjöfartsnäringens
område eljest förfarna män som ock representanter för sakkunskapen
på beskattningsområdet komma att erhålla säte och stämma, vilket
torde få anses innebära garantier för ett allsidigt och sakkunnigt bedömande
av hithöranda frågor. Sekreterare hos nämnden skall enligt förslaget
förordnas av Kung!. Maj:t, varjämte nämnden äger anställa i övrigt
erforderlig kanslipersonal.

Till denna nämnd skola de av kommerskollegium upprättade tonnageavgiftslängderna
överlämnas för att slutligen granskas och i förekommande
fall fastställas eller ändras. Ändringar i taxeringsförslaget skola emellertid
få äga rum endast med anledning av framställningar från antingen
de avgiftsskyldiga eller kommerskollegium och på grund av de särskilda
omständigheter, vilka till sina huvuddrag angivas i förordningen.

Såsom ovan nämnts skall kommerskollegium enligt förslaget endast upprätta
ett rent objektivt taxeringsförslag. Ävgiftsskyldig — för partrederi
huvudredaren — som förmenar, att detta förslag i något avseende är
oriktigt, bör naturligtvis äga att draga frågan härom under nämndens
prövning, vare sig den förmenta felaktigheten hänför sig till fartygets
avgiftsplikt, den subjektiva avgiftsskyldigheten, avgiftens belopp eller annan
omständighet. Han har vidare rätt att i förekommande fall hos nämnden
gorå framställning om nedsättning i eller befrielse från tonnageavgiften
på grund av särskilda i det speciella fallet förekommande skäl, till
vilka kommerskollegium icke ägt att taga hänsyn vid tonnageavgiftslängdens
uppgörande. Någon klagorätt kan icke anses tillkomma enskild lottägare.
Han är icke avgiftsskyldig i detta ords enligt förordningen tekniska
bemärkelse, och frågan om hans ansvarighet för viss del av avgiften
avgöres, i händelse av vägran att betala tonnageavgiften, först i sammanhang
med exekutionen och i den härför stadgade ordning.

Det åligger givetvis den ändringssökande att styrka sina påståenden
med all den bevisning, han kan åstadkomma. Någon legal bevisprövning
torde icke böra åläggas nämnden. Det är i syfte bl. a., att den prövande
myndigheten skall känna sig i möjligaste mån obunden av de former,
som nödvändigt måste följa med en handläggning av ifrågavarande ärenden
inom en administrativ domstol, som de sakkunniga föreslagit, att avgörandet
skall förläggas till denna nämnd. Inom denna blir ju sakkunskapen
allsidigt representerad. Tonnageavgiftsnämnden skall säkerligen
bliva i stånd att på ett tillfredsställande sätt bedöma och avgöra de frågor,
som kunna bliva underställda dess prövning.

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Nämnden torde däremot icke lämpligen kunna tilläggas befogenhet
att ingå på en självständig granskning av de påförda avgifterna i fall, då
framställningar härom ej inkommit till nämnden.

I tonnageavgiftsnämndens beslut kan enligt förslaget ändring ej sökas.
Uppbörd. Uppbörden av tonnageavgifterna bär överlämnats till Kungl. Maj:ts

vederbörande befallningshavande, för envar beträffande de fartyg, som
hava sin hemort i länet. Inbetalningen, som skall ske i den ordning, som
för inbetalning av medel till länsstyrelse är stadgad, skall vara verkställd
senast den 20 december 1916.

Avgiftsskyldig, som önskar erhålla avkortning å tonnageavgiften med
ett belopp, motsvarande det, som blivit av honom såsom ägare till det
fartyg, för vilket tonnageavgiften skall erläggas, eller av annan person,
från vilken äganderätten till fartyget övergått till honom genom arv, giftorätt
eller testamente, erlagt såsom frivilligt bidrag, äger därvid göra framställning
i sådant syfte hos den Kungl. Maj:ts befallningshavande, hos
• vilken avgiften skall inbetalas.

Försummelse att inbetala avgiften inom stadgad tid medför skyldighet
att erlägga ränta å det oguldna beloppet efter sex procent för år räknat.

Vid bristande inbetalning skall det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande
att vidtaga åtgärder för beloppets behöriga indrivning.
Utmätning av tonnageavgift och ränta, varom nyss är sagt, verkställes i
i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad.
Redovis- Enligt förslaget skola influtna tonnageavgifter redovisas av Kungl.

mng. Maj:ts befallningshavande i kronoräkenskaperna i enlighet med de föreskrifter,
som i sådant avseende skola av statskontoret utfärdas. Häremot
har statskontoret icke haft något att erinra; och har statskontoret, då
ifrågavarande avgifter icke finge anses såsom statsmedel, uttalat sig för
att desamma borde bokföras såsom diverse medel.

Otto V. Landeri.»

Departe- Efter föredragning härav anförde departementschefen vidare:

mentschefen. I)å jag härmed till Eders Kungl. Maj:ts prövning framlägger ett för slag

till förordning om tonnageavgift, väsentligen överensstämmande med
det av de tillkallade sakkunniga utarbetade reyiderade författningsförslaget,
anser jag mig kunna såsom motivering för detsamma åberopa det huvudsakliga
innehållet i ovan intagna promemoria.

Jag har, såsom jag redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 sistlidne januari antytt, med den pålaga å sjöfartsnäringen, varom
här är fråga, velat bereda medel till mildrande av de för landet i det
hela uppkomna olägenheterna av de höga pris på fraktmarknaden, vilka

Kung]. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

47

efter krigsutbrottet inträtt och som i sin mån bidragit till höjande av prisen
å nödvändiga livsmedel. Detta synes mig bäst kunna ske genom en
för en gång utgående tonnageavgift av här ifrågasatt slag. Sjöfartsnäringen
har icke kunnat underkastas sådana åtgärder i prisreglerande syfte, som
stått till buds gentemot andra näringar och jämväl blivit mot dem vidtagna,
t. ex. genom åsättande av maximipris å deras produkter och tillverkningar, genom
exportförbud o. s. v. Ett försök att bestämma maximipris å fraktmarknaden
skulle av lätt insedda skäl vara förenat med stora praktiska svårigheter.
En möjlighet att underlätta tillgången på tonnage för frakt till och från Sverige
har jag däremot sökt begagna genom att framlägga det förslag till lag om
förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg emellan utrikes
orter, som jag den 14 i denna månad för Eders Kungl. Maj:t anmält och
vilket jämte ett annat samma dag för Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag
till lag om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars 1916 om förbud i
vissa fall mot överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri
in. m. är avsett att komplettera sistnämnda lag. Genom dessa lagstiftningsåtgärder
kan vinnas en viss trygghet för att den nuvarande svenska handelsflottan
icke genom åtgärder från redarnas sida minskas eller undanhålles
från den svenska fraktmarknaden, varjämte sådana åtgärder möjligen kunna
antagas i viss mån komma att leda till en nedsättning av fraktsatserna.
För att likställa sjöfartsnäringen med åtskilliga andra näringar inom landet,
av vilka från statens sida måst krävas särskilda offer till underlättande av
kampen mot dyrtiden, har jag måst föreslå en annan utväg än maximipris.
Jag har därvid funnit det lika berättigat att låta denna näring genom ett
kontant bidrag befrämja detta syfte, som det funnits vara i sin ordning,
att övriga näringars medverkan därför tagits i anspråk genom de åtgärder,
som hindrat dem att ekonomiskt fullt utnyttja den rådande konjunkturen.

Jag har för detta ändamål icke ansett mig kunna föreslå en beskattning
under inkomstskattens form, utan valt den form av objektbeskattning,
som innefattas i föreliggande förslag till förordning om tonnage Ö7

DO Ö O O

avgift. Det har sagts, att införandet av tonnageavgifter säkerligen kommer
att medföra en ytterligare stegring av fraktsatserna. Skulle så vara förhållandet,
vill jag emellertid erinra därom, att i våra närmaste grannländer
Norge och Danmark antingen redan införts eller med all sannolikhet inom
den närmaste tiden kommer att genomföras en särbeskattning av sjöfartsnäringen,
vilken, därest den över huvud kommer att verka frakthöjande,
lärer hava sådan inverkan även för de svenska fartygens del. Om således
även vår inhemska sjöfartsnäring pålägges en särskild beskattning, som åtminstone
icke är hårdare än våra grannländers, torde följden därav icke

48

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

bliva någon ytterligare stegring av de svenska fraktsatserna utan endast
den, att våra redare icke få tillgodogöra sig den extra vinst, som skulle
uppstå för dem, om en särbeskattning av sjöfartsnäringen genomfördes
i Danmark och Norge, men icke här i Sverige.

Den omständigheten att fartygsägaren har att betala skatt för
sin inkomst av fartyget — för såvitt nämligen ägaren över huvud
taget kan beskattas för någon inkomst alls — gör det nödvändigt att så
mycket som möjligt begränsa den avgiftsskyldighet, som lägges på fartygsbesittningen.
Tonnageavgiften bör fylla sitt ändamål att komplettera beskattningen
av inkomst och krigskonjunkturvinst, men icke avse att självständigt
och till fullo träffa alla de förmåner, som sjöfartsnäringen nu
bereder sina utövare. Den skall vara en skatt eller avgift på alla fartyg
av viss storlek och användningssätt, medan inkomst- och vinstbeskattningen
däremot skall utjämna beskattningen efter de skattskyldigas större eller
mindre inkomster och vinster. Tonnageavgiften måste därför hållas inom
mycket måttliga gränser.

Emellertid är det även en annan synpunkt än den skattepolitiska,
som härvidlag är av avgörande betydelse. Det är klart, att härmed åsyftas
storleken av det behov, som skall täckas med de medel, för vilkas
åstadkommande den ifrågavarande pålagan blivit föreslagen att uttagas.

I avseende härå föreligger en utredning från statens livsmedelskommission,
för vilken jag anhåller att i största korthet få redogöra.

Livsmedelskommissionen har på min anmodan låtit verkställa en
utredning angående fraktkostnad för Sveriges import av brödsäd och kraftfoder
för dels kalenderåret 1915, dels och konsumtionsåret 1915/1916.
Av de i nämnda utredning anförda siffror framgår, att beräknad fraktkostnad
för importen av under konsumtionsåret 1915/1916 erforderliga
brödsäd och kraftfoder utgör i runt tal för brödsäden 20,515,000 kronor
och för kraftfodret 25,980,000 kronor. Dessa belopp överstiga den normala
frakten med resp. 16,803,000 och 21,372,000 kronor samt den frakt,
som svarar mot de verkligt ökade kostnaderna för fartygsdriften med resp.
13,092,000 och 16,765,000 kronor. Av dessa sistnämnda summor komma
på svenska rederiföretag 6,546,000 kronor för brödsäden och 8,382,500
kronor för kraftfodret. På den del av importen, som under konsumtionsåret
redan verkställts, belöpa för svenska fartyg 2,238,500 kronor för
brödsäd och 1,595,000 kronor för kraftfoder. För den import, som
måste ske till täckande av vårt ytterligare behov före nästa skörd, d. v. s.
för tiden mars—augusti 1916, kan på svenska fartyg beräknas komma en
merutgift utöver kostnadsfrakten å 4,307,500 kronor för brödsäd och
6,787,500 kronor för kraftfoder eller sammanlagt 11,095,000 kronor.

49

Kungl. Maj-Jk nåd. proposition nr 232.

Till ernående av att den kostnad för den importerade brödsäden,
soin för närvarande gäller såsom grundval för avtalen med de inhemska
kvarnarna angående mjölpris, icke skall under återstoden av innevarande
år överskridas — något som statens livsmedelskommission anser vara synnerligen
önskvärt — erfordras en reduktion i utgivna och beräknade fraktbelopp
av omkring 2 miljoner kronor. Motsvarande fraktkostnadsreduktion
till vinnande av att det för perioden mars—augusti 1916 importerade
kraftfodret må betinga pris, vilka för jordbruket icke äro allt för betungande,
kan uppskattas till omkring 6 miljoner kronor. Det har icke
varit möjligt att ens någorlunda exakt beräkna här ifrågavarande kostnad
för de gödningsämnen, som direkt importeras eller för vilka råvaran är
av utländskt ursprung. Den mycket starka prisstegringen å dessa för jordbruket
viktiga varor är emellertid jämväl i huvudsak att tillskriva de höga
frakterna. Approximativt kan ett belopp av 2 miljoner kronor, vilket
säkerligen understiger den på frakterna belöpande merutgiften, angivas såsom
den ungefärliga summa, som vore erforderlig för nedbringande av
dessa varors inlandspris till en rimlig nivå.

Livsmedelskommissionen har sammanfattat sina här refererade uttalanden
sålunda, att det ungefärliga behovet av anslag för att, såvitt
angår kommissionens verksamhet under senare hälften av innevarande år,
motväga verkningarna av de höga fraktsatserna uppgår till ungefär 10
miljoner kronor.

Det har synts mig icke böra sättas i fråga att uttaga hela detta belopp
genom den föreslagna tonnageavgiften, utan synes denna avgift icke
böra sättas högre, än att den inbringar omkring 5 miljoner kronor. Såsom
jag förut nämnt torde möjligen någon nedsättning i fraktsatserna kunna
förväntas såsom en följd av den föreslagna lagstiftningen om förbud i
vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes
orter. Det kan emellertid icke för närvarande överskådas, vad som på
denna väg kan komma att ernås. Lika litet kan nu förutses, huruvida
omständigheterna i övrigt bliva sådana, att de höga fraktsatserna kunna
upprätthållas intill årets slut.

Det belopp av 5 miljoner kronor, som således skulle uttagas genom
tonnageavgifter, måste likväl vid debiteringen något höjas dels såsom
följd av förslaget att bevilja vederbörande fartygsägare avkortning å tonnageavgiften
för det belopp, som de på grund av det mellan dem och
statens livsmedelskommission i november 1915 träffade avtalet om erläggande
av en frivillig avgift, motsvarande 1 krona per ton av deras fartygsbestånd,
redan betalt till mildrande av de höga fraktkostnaderna, dels
för att täcka de avkortningar å avgifter, som kunna förväntas såsom en
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 höft. (AV 232). 7

50

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

följd av de i förordningen medgivna lindringarna i eller befrielsen från
avgiften dels ock för beredande av medel till kostnaderna för avgiftens
påförande. Jag har beräknat, att det belopp, som uppkommer, därest
avgiften för ång- eller motorfartyg av en dräktighet om 700 bruttoton
och däröver sättes till 7 kronor per ton och för mindre fartyg uttages
efter en småningom fallande skala, så att den för sådana fartyg om
151 ton utgör 155 kronor eller omkring 1 krona 3 öre för ton, ''skall
ungefär motsvara det angivna behovet. För beräkningarna härutinnan hänvisar
jag till följande

Tablå,

utvisande tonnageavgiftens beräknade avkastning.

Fartygsgrupp.

Antal

fartyg.

Dräktig-het i
brutto-ton.

Dräktig-hetens
medeltal
i brutto-ton.

Avgiftens
genom-snittliga
belopp per
fartyg i
gruppen.

Kr.

Skattesats
å det
genom-snittliga
tontalet.

Kr.

Summa

avgifts-

belopp.

Kr.

Ång- och motorfartyg.

151—200 ton ..........

188

33,006

175

275

—

1

57

51,819

42

201—400 ».........

160

43,546

272

832

—

3

06

133,250

76

401—500 »........

48

21,532

449

2,041

—

4

55

97,970

60

501—600 >..........

39

21,346

547

3,017

—

5

Öl

117,616

46

601—700 ».........

29

18,678

644

4,172

—

6

48

121033

44

701— »..........

456

858,132

1,882

—

—-

7

—

6,006,924

—

Säger

920

996,240

—

—

—

—

—

6,528,614

68

Segelfartyg.

201—400 ton...........

127

35,373

278

260

40

—

90

31,835

70

401—500 ».......

21

9,211

439

585

30

1

33

12.250

63

501—600 ..........

8

4,295

537

872

10

1

62

6,957

90

601—700 >.......

3

1,942

647

1,263

30

1

95

3,786

90

701- >.........

29

30,717

1,059

—

—

2

10

64,505

70

Säger

188

81,538

- |

—

-

—

—

119,336

83

Tillsammans

6,647,951

51

Beräknade avdrag:

för skatteländringar och skattefrihet, 10 % . .

664,795

15

för avkortningar enligt 5 § 2 mom. .

700,000

för taxerings- och uppbördskostnader, ornkr. 0''5 % .

35,000

—

Säger

1.399,795

15

Beräknad återstående behållning

5,248,156

36

Öl

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Angående den i 4 § av författningsförslaget angivna skatteskalans
verkningar i särskilda fall tillåter jag mig hänvisa till följande

Tabell,

utvisande den föreslagna tonnageavgiftens belopp vid olika bruttodriiktighet i registerton.

T o n t a 1.

Ång- och motorfartyg.

Segelfartyg.

Avgifts-

belopp

Kr.

Avgift
per ton

Kr.

Avgifts-

belopp

Kr.

•

Avgift
per ton

Kr.

151..........

155

_

1

03

_

_

_

_

152..........

160

—

1

05

—

—

—

—

153..........

165

—

1

08

—

—

—

—

154..........

170

—

1

10

—

—

—

—

155..........

175

—

1

13

—

—

—

—

160..........

200

—

1

25

—

—

—

—

175..........

275

—

1

67

—

—

—

—

199..........

395

—

1

98

—

—

—

—

200 ..........

400

—

2

—

—

—

—

—

201..........

406

—

2

02

121

80

0

61

210..........

460

—

2

19

138

—

0

66

225 .........

550

—

2

44

165

—

0

73

250 ..........

700

—

2

80

210

—

0

84

275 ..........

850

—

O

09

255

~

0

93

300 ..........

1,000

—

3

33

300

—

0

99

350 .........

1,300

—

3

71

390

—

1

11

399 .........

1,594

—

3

99

478

20

1

20

400 ........

1,600

—

4

—

480

—

1

20

401.........

1,609

—

4

02

482

70

1

21

450 ..........

2,050

—

4

55

615

—

1

36

499 .........

2,491

—

4

99

747

30

1

50

500 .......

2,500

—

5

—

750

—

1

50

501.......

2,511

—

5

Öl

753

30

1

50

550 .........

3,050

—

5

55

915

—

1

66

599 ........

3,589

—

5

99

1,076

70

1

80

600 ..........

3,600

—

6

—

1,080

—

1

80

601.......

3,613

—

6

01

1,083

90

1

80

650 ..........

4,250

—

6

54

1,275

—

1

96

699 .......

4,887

—

6

99

1,466

10

2

10

700 ..........

4,900

—

7

—

1,470

—

2

10

701.........

4,907

-

7

—

1,472

10

2

10

52

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Sedan departementschefen härefter uppläst förslaget till förordning
om tonnageavgift, sådant det lydde i sin slutliga avfattning, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen samma
förslag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas nådig proposition
av den lydelse, bilagan Litt. vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Georg Sjöcrona.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

53

Bilaga Litt. A.

Forsling

till

Förordning om tonnageavgift.

Härigenom förord nas som följer:

1 §•

Under år 1916 skall, enligt bestämmelserna i denna förordning, till
staten erläggas en avgift för varje i fartygsregistret den 1 januari 1916
infört registreringspliktigt fartyg, med undantag, varom här nedan sägs.

Denna avgift, som är avsedd att i den ordning, varom särskilt är
stadgat, användas till mildrande av vissa utav rådande höga fraktsatser
föranledda olägenheter, benämnes tonnageavgift.

2 §•

Tonnageavgift erlägges icke för:

1. staten eller kommun tillhörigt fartyg;

2. fartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150 ton; eller

3. fartyg, ändock att dess bruttodräktighet överstiger 150 ton, som
under år 1915 använts huvudsakligen antingen för regelbunden passageraretrafik
inom visst insjö- eller skärgårdsområde eller för annat ändamål
än handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

3 §•

Skyldiga att erlägga tonnageavgift äro den eller de, vilka den 1
januari 1916 i fartygsregistret stodo inskrivna såsom fartygets ägare.

54

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

4 §•

1 mom. Tonnageavgiftens storlek är beroende av fartygets i fartygsregistret
den 1 januari 1916 angivna brattodräktighet; dock att däri,
beträffande med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg,
skall inräknas sådant rum, som enligt kungörelsen med provisoriska föreskrifter
angående skeppsmätning i vissa fall den 25 juni 1909 må vara
undantaget från inräkning i bruttodräktigheten.

Tonnageavgiften utgår:

1. för ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger
500 ton, med 00 kronor för varje ton, som icke överstiger 150, och för
varje ytterligare ton enligt följande grunder, nämligen:

för

varje

ton,

som

överstiger

150

men

icke

175,

med

00

kronor för ton,

»

»

»

»

175

»

»

200,

00

»

»

»

»

»

»

»

»

200

»

225,

00

»

»

>

»

»

»

»

»

225

»

»

250,

»

00

»

»

T>

y>

2>

250

»

»

275,

»

00

»

»

7>

»

»

»

275

»

»

300,

»

00

»

»

»

»

»

»

»

300

»

350,

00

$

»

»

y>

»

350

»

2>

400,

»

00

»

»

»

»

»

»

400

»

»

450,

»

00

»

»

»

»

»

»

450

»

»

500,

»

00

»

»

2. för ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet överstiger 500
ton, med 00 kronor för ton; samt

3. för segelfartyg med 30 procent av det belopp, som enligt nyss
angivna grunder skolat erläggas i tonnageavgift för fartyget, om detsamma
varit att hänföra till ång- eller motorfartyg.

2 mom. Beträffande fartyg, som enligt fartygsregistret är byggt före
år 1896, utgår tonnageavgiften med allenast 75 procent av det belopp,
varmed avgiften enligt de i 1 mom. angivna grunder skolat utgöras.

3 mom. Ytterligare nedsättning i eller befrielse från tonnageavgift
må äga rum för fartyg av särskilt hög ålder; skolande framställning därom,
enligt vad i 7 § sägs, göras hos tonnageavgiftsnämnden.

5 §•

Har på grund av omständigheter, varöver fartygets ägare icke kunnat
råda, fartyget icke nyttjats till sjöfart under viss del eller olika delar av
år 1915, sammanlagt ej understigande 240 dagar, må nedsättning i ton -

55

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 232.

nageavgiften äga ruin med belopp, som i varje särskilt fall efter därvid
förekommande omständigheter prövas skäligt och rättvist, dock ej med
mera än hälften av avgiftens belopp.

Därest sådant hinder, varom nyss är sagt, förelegat oavbrutet under
minst 240 dagar av år 1915 och fortfarande bestått vid 1916 års ingång,
åtnjutes full befrielse från skyldigheten att erlägga tonnageavgift.

Sådan befrielse från eller nedsättning i tonnageavgift, som här sägs
och varom framställning, i enlighet med stadgandet i 7 §, skall göras hos
tonnageavgiftsnämnden, må dock icke åtnjutas av annan avgiftsskyldig än
den, som varit ägare till fartyget även under minst 240 dagar av den
tid, detsamma icke utnyttjats till sjöfart eller, där fartyget icke under så
lång tid varit svenskt, under hela den tid, fartyget varit i svensk ägo.

Har förändring i äganderätten till fartyget under tid, som här sägs,
inträffat genom arv, giftorätt eller testamente, skall ägaren i avseende,
varom här är fråga, anses såsom ägare även under tid, fartyget tillhört
vederbörande arvlåtare, make eller testamentsgivare.

6 §•

Kornmerskollegium åligger genom den avdelning inom ämbetsverket,
till vilken ärenden om fartygs registrering höra:

1. att före den 1 juli 1916, särskilt för varje län, upprätta en på
fartygsregistret, sådant det befinnes den 1 januari 1916, och, i fall av
behov, på de senast före nyssnämnda dag utfärdade, till kollegium inkomna
mätbrev grundad längd, benätnnd tonnageavgiftslängd.

Denna längd skall upptaga varje i länet hemmahörande, i fartygsregistret
infört fartyg, för vilket icke enligt 2 § 1. och 2. frihet från
avgift äger rum, och angiva för fartyget dess nummer i registret, namn,
art och hemort samt för segelfartyg tillika tacklingsarten; fartygets byggnadsår
och ägare samt, där fartyget tillhörde flera, storleken av vars och
ens lott däri; ägares hemvist så ock, där fartyget tillhörde flera, huvudredarens
namn och hemvist; fartygets bruttodräktighet i registerton och,
i fråga om med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg,
storleken av rum, vilket enligt kungörelsen den 25 juni 1909 må hava
undantagits från inräkning i bruttodräktigheten; ävensom det belopp,
vartill den för fartyget utgående tonnageavgiften enligt 4 § 1 och 2 mom.
uppgår.

Kollegium åligger vidare:

2. att så fort ske kan och senast före den 16 juli 1916 i rekommenderat
brev med allmänna posten genom bestyrkt utdrag av tonnage -

56

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

avgiftslängden meddela avgiftsskyldig eller, där fartyget tillhörde flera,
huvudredaren, underrättelse om vederbörande åliggande avgiftsplikt; börande
samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet i 7 och 16 §§
av denna förordning; samt

3. att före utgången av juli månad 1916 tillställa Kungl. Maj:ts
befallningshavande, en var för sitt län, bestyrkt avskrift av tonnageavgiftslängden
för länet.

7 §•

Förmenar avgiftsskyldig, att tonnageavgift icke enligt bestämmelserna
i 1—3 §§ i denna förordning bort honom påföras eller att honom påfört
belopp icke blivit enligt 4 § 1 och 2 mom. rätt beräknat, eller önskar
han nedsättning i eller befrielse från sådan avgift enligt 4 § 3 mom. eller
5 §, äger han att söka rättelse genom framställning hos den i 8 § omnämnda
tonnageavgiftsnämnden.

Sådan framställning skall, skriftligen avfattad, vid påföljd, att densamma
eljest icke varder upptagen till prövning, ingivas eller, på sökandens
eget äventyr, i betalt brev med allmänna posten insändas till kommerskollegium
samt vara dit inkommen senast före klockan tolv på dagen
den 31 augusti 1916.

8 §.

För att pröva och avgöra framställningar, som i 7 § sägs, tillsättes
en nämnd, kallad tonnageavgiftsnämnden.

Denna nämnd sammanträder, på kallelse av ordföranden, i Stockholm
under loppet av oktober månad 1916, och skall densamma hava avslutat
sina arbeten senast den 15 november 1916.

9 §•

Tonnageavgiftsnämnden skall bestå av ordförande och sex ledamöter,
vilka jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Maj:t. Styrelserna för
Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redareförening skall beredas
tillfälle att vardera föreslå fem personer; skolande, därest sådana förslag
avlämnas, tre ledamöter och suppleanter för dem utses bland de sålunda
föreslagna.

Sekreterare hos nämnden förordnas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282. 57

10 §.

Kommerskollegium åligger att på anfordran tillhandahålla tonnageavgiftsnämnden
eller dess ordförande ej mindre de till kommerskollegium
inkomna, i 7 § omnämnda framställningar än även inom ämbetsverket upprättade
tonnageavgiftslängder samt fartygsregistret och övriga hos kollegium
befintliga, till grund för anteckningarna i registret liggande handlingar,
vilka nämnden prövar för sitt arbete erforderliga.

11 §•

Uppstå under tonnageavgiftsnämndens överläggningar skiljaktiga meningar
bland nämndens ledamöter, och måste till följd därav omröstning
verkställas, skall omröstningen vara öppen och den mening bliva gällande,
vilken flertalet bland ledamöterna biträtt, eller, om rösterna utfalla lika,
den, som biträdes av ordföranden.

Ärende må icke hos tonnageavgiftsnämnden till avgörande företagas,
där icke jämte ordföranden minst fyra ledamöter äro närvarande.

12 §.

Över tonnageavgiftsnämndens förhandlingar föres protokoll. Av
nämnden beslutade ändringar i fråga om skyldighet att erlägga tonnageavgift
eller avgiftens storlek skola antecknas i såväl protokollet som vederbörlig
tonnageavgiftslängd.

13 §.

Protokollet vid tonnageavgiftsnämndens sammanträden föres och de
av nämndens beslut föranledda anteckningarna i tonnageavgiftslängderna
verkställas av sekreteraren med biträde av de personer, som nämnden i
övrigt må hava därtill förordnat.

Riktigheten av de i varje längd verkställda anteckningarna bestyrkes
igenom påskrift å längden av tonnageavgiftsnämndens ordförande och minst
två av nämnden därtill utsedda ledamöter.

Justering av det hos tonnageavgiftsnämnden förda protokoll skall
verkställas inför nämnden eller, om det icke kan ske, efter nämndens sista
sammanträde inför ordföranden och minst tva av nämnden därtill utsedda
ledamöter på tid, som av ordföranden bestämmes. Justeringen bestyrkes
2-enom ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknät
intyg.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 höft. (Nr 232).

58

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 232.

14 §.

Det åligger tonnageavgiftsnämnden genom sekreteraren att så fort
ske kan och senast inom en månad efter nämndens sista sammanträde:

1. i rekommenderat brev med allmänna posten genom bestyrkta
utdrag av protokollet och vederbörlig tonnageavgiftslängd om nämndens
beslut underrätta ej mindre den, som hos nämnden sökt ändring i honom
påförd tonnageavgift, än även den, vilken sådan avgift blivit av nämnden
påförd; börande samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet
i 15 och 16 §§ av denna förordning; samt

2. till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande översända bestyrkt
utdrag av tonnageavgiftslängden i de delar densamma försetts med
anteckningar om av nämnden beslutade ändringar.

15 §.

över tonnageavgiftsnämndens beslut må klagan ej föras.

16 §.

1 mom. Tonnageavgift inbetalas senast den 20 december 1916 hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där det fartyg, för vilket avgiften
skall erläggas, enligt längden har sin hemort.

Inbetalningen sker genom insättning av det påförda beloppet å statsverkets
giroräkning i riksbanken i den ordning, som för inbetalning av
medel till länsstyrelse är stadgad.

2 mom. Underlåter avgiftsskyldig att inom den i 1 mom. föreskrivna
tid fullgöra honom åliggande inbetalning av tonnageavgift, vare
han pliktig att gälda sex procents årlig ränta å det oguldna beloppet,
räknat från och med den 21 december 1916 till dess betalning sker.

3 mom. Erlägges icke påförd tonnageavgift inom föreskriven tid,
åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande att vidtaga åtgärder för beloppets
behöriga indrivning.

Utmätning för indrivning av tonnageavgift och sådan ränta, som i
2 mom. sägs, verkställes i den ordning, som om uttagande av oguldna
kronoutskylder är stadgad.

17 §.

Influtna tonnageavgifter redovisas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i kronoräkenskaperna i enlighet med de föreskrifter, som i sådant
avseende skola av statskontoret utfärdas.

59

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

18 §.

Ordförande och ledamöter i tonnageavgiftsnämnden åtnjuta ersättning
för sitt arbete ävensom, i förekommande fall, rese- och traktamentsersättning
enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Till ersättning åt sekreteraren och övrig inom tonnageavgittsnåmnden
anställd kanslipersonal anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden,

erforderliga medel. ., ___

Här omförmälda ersättningar bestridas av de inflytande tonnaDe avgifterna.

60

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Kungl. Maj:ts och Rikets
Kommersk (illegitim.

tJtrikesbyrån.

Bilaga Litt. B.

Stockholm den 15 april 1916.

Till KONUNGEN.

. Genom nådig remiss har Kommerskollegium anbefallts avgiva underdånigt
utlåtande över förslag till förordning om tonnageavgift.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen till Kolleöverlämnat
för att tagas i övervägande vid avgivande av det anbetaJlda
utlåtandet framställningar i ämnet av verkställande direktören i
örnyade ångfartygsaktiebolaget Svenska Lloyd och ångfartygsaktiebolaget
Göteborg Manchester H. Metcalfe, Göteborgs nya verkstadsaktiebolag^.
ti. varvsföretag, Sveriges fartj^gsbefälsförening, Skånes handels-, industri- och
sjötartskammare, handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg, Malmö och Norrköpmg
handelsföreningen i Norrköping samt handelskammaren i Göteboro-,

_ På föranledande av Kollegium hava styrelserna för Sveriges redartorenmg
och Sveriges allmänna sjöfartsförening till Kollegium inkommit
med särskilda yttranden i förevarande fråga. Därjämte har Kollegium fått
mottaga särskilda framställningar i ämnet av ångfartygsaktiebolaget Göta
kanal styrelsen för Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, ångfarty^saktiebolaget
Gotland, styrelsen för Råå kretsen av Svensk skeppsredårtoremng
jämte åtskilliga skeppsredare och befälhavare i Råå samt J. P.
Lundgren m. fl. skeppsredare och befälhavare i Skillinge.

Samtliga ovannämnda, till Kollegium remitterade eller eljes hit inkomna
framställningar i förevarande fråga innefatta protester mot en särbeskattning,
varjämte styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförenino- även
lämnat, en ingående granskning av det remitterade förslaget till förordning
om tonnageavgift, vilken granskning kan sägas utmynna i ett avstyrkande
av den sålunda föreslagna skatteformen.

v ^ers^ä^an(^e av remisshandlingarna och överlämnande av berörda
till Kollegium ingivna framställningar i ämnet får Kollegium anföra följande.

Genomförandet av en särbeskattning, såsom här ifrågasatts, av en
näring är enligt Kollegii mening redan ur principiell synpunkt ägnat att

Underdånigt ntlåtande angående förslag
till förordning om tonnageavgift.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

61

väcka allvarliga betänkligheter. Eu dylik särskatt innebär ett avsteg från
de grundsatser, sou) numera eljes i regeln vid beskattning tillämpas av
staten. Redan detta förhållande, som måste för näringens utövare framstå
såsom eu undantagsbehandling, kan hos dem, som drabbas av skatten,
komma att väcka ett missmod, som kan inverka menligt på utvecklingen
av den näringsgren de representera. Den farhågan ligger ock nära till
hands, att den nu ifrågasatta åtgärden, om den bleve verklighet, kunde
verka prejudicerande och mana att fortsätta på den sålunda inslagna vägen.
De faror, som härav skulle uppstå för näringslivets lugna utveckling,
torde ligga i öppen dag. De framkomna protesterna mot den ifrågasatta
beskattningen även från andra håll än de därav direkt berörda tyda
ock på att farhågor av denna art ej anses ogrundade.

Av vad statsrådet och chefen för finansdepartementet enligt ett
1916 års statsverksproposition åtföljande utdrag ur statsrådsprotokollet
för den 14 januari 1916 anfört med avseende å förevarande fråga, då
han underställde Eders Kungl. Maj:ts prövning de delar ur statsregleringen
vid innevarande års riksdag, som rörde beräkningen av statsverkets tillgångar
för de behov, vilka vid ifrågavarande statsreglering borde fyllas,
synes framgå, att enligt departementschefens mening de höga fraktsatserna,
på samma gång de tillfört sjöfartsnäringen betydande vinster, förorsakat
en prisstegring, som vore högst kännbar för den mindre bemedlade
delen av befolkningen. Under sådana omständigheter hade departementschefen
ansett det böra undersökas, om ej sjöfartsnäringen borde underkastas
en särskild, för en gång utgående skatt, vars avkastning skulle
användas till mildrande av de för landet i det hela uppkomna olägenheterna,
d. v. s. den nyssnämnda prisstegringen.

Till denna prisstegring hava emellertid ostridigt även åtskilliga
andra förhållanden bidragit, och det torde också vara allmänt erkänt, att
såväl andra näringsgrenar i sin helhet som ock enstaka företagare på
grund av de säregna tidsförhållandena blivit i tillfälle att skörda vinster
av mindre vanlig omfattning. Under sådana förhållanden torde icke ensamt
sjöfartsnäringen rättvisligen böra åläggas ökade ekonomiska förpliktelser
för att motverka en prisstegring, som måhända i större mån torde
vara beroende av andra orsaker, bland annat affärstransaktioner, vilkas
vinster, huru oskäliga och lätt förvärvade de ofta än må vara, undgå en
sådan ytterligare beskattning utöver den allmänna. Det bör kanske i
detta sammanhang erinras därom, att fraktsatsernas stegring icke kan läggas
den svenska sjöfartsnäringen till last, utan självfallet regleras av förhållandena
på den internationella fraktmarknaden. I motsats till de nyss
antydda lättfångna vinsterna, vilka ofta uppstått vid riskfria mellanhands -

62

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

affärer, hava de inom rederirörelsen inhöstade ansenliga förtjänsterna till
underlag, låt vara tillika med gynnsamma konjunkturer, i allt fall en av
planmässigt och sakkunnigt arbete präglad, för landet i dess helhet gagnande
och under nuvarande förhållanden särskilt oumbärlig verksamhet,
som därjämte är förenad med ej ringa fara för personal och material.

Då frågan om särbeskattning av sjöfartsnäringen skärskådas, må ej
heller förglömmas en del för denna näring egenartade förhållanden. Sålunda
är näringen redan i högre grad än någon annan belastad med särskilda
skatter och utgifter av olika slag. Vidare måste hänsyn tagas till
att sjöfartsnäringen, som mer än någon annan näring utmärkes av växlande
konjunkturer, under åtskilliga år före den nuvarande högkonjunkturen
haft att räkna med inga eller jämförelsevis små vinster. Följden
härav har varit den, att rederiföretagen i det stora hela hittills saknat
erforderlig kapitalstyrka för att ernå den icke minst ur allmänt nationell
synpunkt önskvärda stadga och utveckling, detta så mycket mera som
dessa förhållanden i avsevärd mån avskräckt allmänheten från att i dylika
företag insätta medel. Staten har ju ock ansett påkallat att träda emellan
ekonomiskt stödjande i främsta rummet genom rederilån samt i viss mån,
ehuru för väsentligen andra syften än sjöfartens upphjälpande, genom subventioner.
De under senare tider på många håll inhöstade stora vinsterna
skola nu ersätta vad som i sådant avseende brustit under många år. Kollegium
vill därmed icke hava sagt, att icke åtskilliga rederiföretag väl
kunna bära en ytterligare skälig beskattning, utan endast framhållit nödvändigheten
av att dock i förevarande avseende rättvisa och nödig varsamhet
iakttagas, så att icke de möjligheter, som onekligen nu erbjuda
sig för den nödvändiga konsolideringen av den svenska sjöfartsnäringens
ställning, bliva äventyrade.

Om sålunda en särbeskattning överhuvudtaget synes Kollegium principiellt
böra avstyrkas, kan Kollegium ej heller förorda den skatteform,
tonnageavgiften, som det remitterade förslaget innefattar.

Förutom att den såsom utgörande eu objektskatt innebär ett upptagande
av en skattetyp, som numera torde få anses föråldrad, synes den
stå i eu bestämd motsats till de premisser, på vilka beskattningsförslaget,
att döma av chefens för Finansdepartementet ovan berörda yttrande liksom
av innehållet i andra stycket1 av författningsförslagets 1 §, är uppbyggt.
Medan nämligen utgångspunkten för förslaget om särbeskattning
överhuvudtaget måste hava varit den omständigheten, att sjöfartsnäringen
inhöstat så osedvanligt stora vinster, giver den föreslagna skatteformen i

1 Motsvaras av tredje stycket i Kungl. Maj:ts förslag.

63

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 232.

och för sig, om ock förslaget upptager vissa smärre medgivanden i sådant
syfte, denna utgångspunkt intet beaktande, då denna form ju grundar
sig på fartygsbeståndet och icke på inkomsten av detsammas begagnande.

På grund härav kan tonnageavgiften drabba synnerligen orättvist.
Ett visst medgivande åt denna synpunkt innefattas i förslagets 5 §, som
berättigar till nedsättning i eller befrielse från avgiften, därest resp. fartyg
under viss angiven tid på grund av omständigheter, varöver fartygets
ägare icke kunnat råda, icke nyttjats till sjöfart. Denna bestämmelse är
emellertid icke tillfyllest. Förutom att även berörda tid skäligen bort
sättas kortare, synes ock billigheten hava fordrat, att nedsättning eller befrielse
beviljas även i vissa fall, då orsaken till att fartyg varit ur bruk
icke direkt kan sägas hava sin grund i omständigheter, varöver fartygets
ägare icke kan råda. Fall hava nämligen förekommit, då vederbörande
rederi på grund av att för viss linjefart uteslutande lämpat fartyg icke
utan förlust eller alltför stora risker kunnat användas för sitt ändamål
sett sig nödsakat att låta upplägga fartyget. Att för ett sådant fartyg utkräva
särskatt torde böra vara uteslutet.

Men även om hänsyn endast tages till fartyg, som verkligen brukats
till sjöfart, måste tonnageavgiften betecknas såsom oriktigt avvägd och
olämplig, då den även här kan drabba orättvist och svårligen torde medgiva
någon möjlighet till jämkning härutinnan.

Exempelvis torde kunna sägas, att i det stora hela den inrikes sjöfarten
icke haft tillfälle att intjäna någon vinst av beskaffenhet att göra
en särbeskattning försvarlig. Denna fart, vilken ej såsom den utrikes sjöfarten
regleras av förhållandena å den internationella fraktmarknaden, måste
nämligen alltid taga hänsyn till bland annat konkurrensen med järnvägarna,
vilken omöjliggör någon mera betydande fraktstegring. Viss linjefart mellan
Sverige och utrikes orter uppgives ock hava varit föga vinstgivande,
där den icke rent av bedrivits med förlust, bland annat på den grund att
den icke kunnat komma i åtnjutande av någon väsentligare fraktstegring,
då den varit bunden av tidigare slutna kontrakt om befraktning. Av representanter
för segelfarten hava framhållits de vanskligheter, varmed denna
har att kämpa och som hindrat densamma att skörda några större vinster
av de goda fraktkonjunkturerna, och påyrkas med hänsyn härtill för segelfartygens
del befrielse från särbeskattningen. I de fall, där några osedvanligt
höga frakter icke tillämpats, synes tonnageavgift icke böra kunna
utkrävas redan av det skäl att för en sådan åtgärd saknas den för särbeskattningens
berättigande åberopade grunden, att vederbörande genom
höga frakter bidragit till prisstegringen.

Svårt är att avgöra vad som skall avses exempelvis med inrikes fart.

64

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Ett fartyg kan sålunda vid s. k. nyårsmönstring hava påmönstrat besättning
för utrikes fart och blivit försett med sjömansrulla för resor till ineller
utrikes orter utan att en enda resa till utrikes ort under året sedermera
företages. Det synes vidare obilligt, att därest ett fartyg under
året gjort allenast en resa till utrikes ort, exempelvis till Danmark, fartyget
skall anses vara brukat i utrikes fart. Synnerligen stora svårigheter möta
ofta även i övrigt att uppdraga en i förevarande hänseende rätt avvägd
gräns mellan fartyg i utrikes och i inrikes fart.

Något skäl för den i 2 och 3 mom. av förslagets 4 § medgivna
lindring i eller befrielse från avgift beträffande äldre fartyg torde icke i
och för sig förefinnas.

Om det emellertid, exempelvis genom att giva tonnageavgiftsnämnden
befogenhet att medgiva inskränkning i eller fullständig befrielse från av Ö

o o O

giftsskyldigheten med hänsyn till det nu påvisade förhållandet, att man icke
på alla håll inom sjöfartsnäringen kunnat antingen tillämpa i vidare mån
förhöjda frakter eller i övrigt av olika skäl draga någon större vinst av
de goda konjunkturerna, läte sig göra att avlägsna en av bristerna hos
tonnageavgiftsbeskattningen, skulle detta, oavsett att det icke torde vara
lämpligt., att en beskattning äger rum efter så subjektiva grunder, oundgängligen
giva upphov till ett annat missförhållande. Den minskning i
skatteintäkterna, som skulle förorsakas av en lindring i eller borttagandet
av avgiftsskyldigheten i vissa fall, måste nämligen då ersättas genom en
ökning i skattesatserna för de återstående avgiftsskyldiga. Verkningarna
av denna ökning kunna emellertid icke ens tillnärmelsevis bedömas, då de
tillämnade skattesatserna äro utelämnade i det remitterade förslaget.

Den omständigheten att förslaget fäster avgiftsskyldigheten vid fartygsbeståndet,
sådant detta angives i fartygsregistret vid en viss tidpunkt, måste
helt naturligt förutom de missförhållanden, som uppstå till följd av fartygsregistrets
beskaffenhet och varför kollegium nedan närmare redogör, även
medföra andra oegentligheter. Om sålunda exempelvis någon, som vid den
givna tidpunkten är fartygsägare, först helt kort dessförinnan förvärvat fartyget
och därefter icke kommit i tillfälle att av fartyget draga någon inkomst,
än mindre någon vinst, blir han det oaktat skyldig erlägga tonnageavgift.
Den fartygsägare åter, som under senare delen av år 1915 avyttrat fartyg
exempelvis till utlandet och sålunda under större delen av året tillgodonjutit
avkastningen därav och dessutom inhöstat rundlig vinst av försäljningen,
skulle däremot bliva fritagen från erläggandet av tonnageavgift. Sedd i
belysning särskilt av det förbud mot försäljning av svenska fartyg till
utlandet, som statsmakterna av förhållandena sett sig nödsakade att under
år 1916 stadga, förefaller nyss antydda påföljd än mindre tilltalande och ägnad

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 65

att på ett påfallande satt klarlägga de ojämna konsekvenser, vartill förslaget
leder.

Då Kollegium av ovan anförda skäl bestämt frånråder genomförandet
av en särbeskattning för sjöfartsnäringen och för varje fall avstyrker eu
sådan beskattning, byggd på de grunder förslaget innebär, rikta sig Kollega
betänkligheter uteslutande dels mot själva principen dels mot sättet för
dess genomförande. Däremot har Kollegium, såsom redan antytts, ingalunda.
velat bestrida rättmätigheten av att sjöfartsnäringen ålägges att avstå
till det allmänna en skälig del av sina stora, tillfälliga vinster. En
sådan beskattning bör emellertid enligt Kollega åsikt, för att ej träffas
av de gjorda anmärkningarna, så långt möjligt är, dels grundas på den
verkliga inkomsten, dels omfatta jämväl andra företagare, som i jämförlig
mån skördat särskilda större vinster på grund av konjunkturerna. Eu
beskattning av denna art, om vars detaljer det ej tillhör Kollegium att
avgiva förslag, synes Kollegium lämpligen kunna åvägabringas genom
anordnande av en påbyggnad å den s. k. krigskonjunkturskatten. Genom
stadgande därvid av en riktigt avvägd progression beredes möjlighet att,
i den mån särskilt stora förtjänster på ena eller andra hållet uppkommit,
träffa dessa med beskattning efter rättvisa grunder. Härigenom skulle
ock det sken av berättigande bortfalla, varmed särbeskattningen för sjöfartsnäringen
från något håll motiverats, nämligen att den skall vara försvarlig
såsom vederlag för de inskränkningar, som statsmakterna pålagt
vissa andra näringsgrenar. Därest en beskattning enligt av Kollegium
förordade grunder anordnas, ålägges ju rederinäringen, i den mån den
som följd av sin mera obundna ställning än andra haft större vinster, att
vidkännas en drygare skattebörda än de, vilka på grund av statens åtgöranden
fått sina vinstmöjligheter begränsade. En rättvisare utjämning
av skatteplikten vinnes på detta sätt, samtidigt med att ernåendet av det
angivna syftet med beskattningen ej behöver motverkas av farhåga att
allt för hårt belasta en enstaka näringsgren.

Kollegium hyser den förvissning att mot en beskattning, anordnad
efter sådana grunder, inga befogade anmärkningar skola framkomma från
ansvarsmedvetna sjöfartskretsar.

Skulle emellertid trots de allvarliga betänkligheter, som anförts dels
från sjöfartens målsmän och andra näringsidkare, dels från kollega sida,
en särbeskattning i form av tonnageavgift genomdrivas, torde beskattningen
dock icke kunna grundas på fartygsregistret.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 207 käft. {Nr 232). 9

66

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

I sådant avseende må erinras, hurusom fartygsregistret sådant det
enligt gällande föreskrifter år inrättat, icke är och ej heller varit avsett
att utgöra en realrättsbok för fartyg. Den registrering av äganderättsförvärv,
som här skall äga rum, är utan betydelse för äganderättens betryggande.
Härför är, liksom beträffande lös sak i allmänhet, i sista hand
besittningstagande i en eller annan form nödvändigt. Att så måste vara
förhållandet följer tydligen därav, att för förvärv av fartyg icke gälla
andra villkor än beträffande lös egendom i allmänhet. Då alltså skriftlig
form för avtal rörande fartygsförvärv icke är i allmänhet föreskriven, har
givetvis ej heller för äganderättsinskrivning i fartygsregistret kunnat uppställas
fordran å företeende av fångeshandling. Den helt olika karaktären
av fartygsregistreringen i jämförelse med inskrivningsväsendet beträffande
fast egendom framgår härav. Inskrivningarna i fastighetsböckerna grunda
sig på företedda handlingar, som styrka de avsedda förhållandena, och utgöra
för den skull bevis om rättigheter. Uppgifterna i fartygsregistret,
vilka stödja sig allenast på anmälningar, hava i regel icke sådan betydelse.
I enlighet härmed har ej heller vid sökande av inteckning i fartyg inskrivning
i registret, utom i visst fall, tillerkänts vitsord såsom äganderättsbevis,
utan erfordras i regel, att åtkomsten styrkes genom företeende
av skriftliga bevis. Med avseende å fartygsregistrets uppgift — som ju närmast
avser att tjäna ett politirättsligt intresse — har åt specialstadgandena
om detsamma icke förlänats lags natur, utan hava desamma karaktären
av ordningsföreskrifter, meddelade i anslutning till sjölagens 2 §.

Redan de sålunda anförda förhållandena beträffande fartygsregistret
synas Kollegium giva; anledning att ifrågasätta, huruvida det överhuvudtaget
kan vara lämpligt eller ens med allmänna rättsgrundsatser överensstämmande
att tillerkänna äganderättsuppgifterna i registret en så förbindande
kraft och verkan, att, såsom skett i förslaget, på grund av desamma
skulle kunna åläggas vederbörande förpliktelser av här ifrågavarande beskaffenhet,
vilka till och med äro avsedda att kunna göras gällande i exekutiv
väg.

Om alltså redan av principiella grunder framställa sig betänkligheter
mot fartygsregistrets utnyttjande för ifrågakomna syfte, komma emellertid
därtill ytterligare sådana, föranledda av registrets så att säga inre
beskaffenhet, sådan denna i sin ordning bestämmes av det uppgiftsmaterial,
som ligger till grund för innehållet av registret.

I detta hänseende torde särskilt följande förhållanden böra beaktas.

Det säger sig självt — den anmälningsskyldige må iakttaga än så
stor skyndsamhet — att det i allt fall måste draga någon tid, innan en
förändring, varom anteckning skall ske i registret, kommer till synes i

67

Kungi. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

detta. Oavsett det dröjsmål, som alltså sakens egen natur påkallar, föranleder
emellertid även det sätt, varpå anmälningsväsendet i fråga är anordnat,
att tidsutdräkten blir i åtskilliga fall längre, än förhållandena i och
för sig skulle kräva. I allmänhet har den anmälningsskyldige visst rådrum
för fullgörande av anmälningsplikten. Tydligt är också, att i flera
fall särskilda omständigheter kunna medföra, att den tidrymd, som alltså
måste ligga emellan tidpunkten, då en förändring verkligen inträffar, och
den, då anmälningen framkommer till registret, ytterligare förlänges. Så
måste alltid bliva händelsen beträffande sådant förhållande, som icke omedelbart
kommer till den anmälningsskyldiges kännedom, såsom exempelvis
äganderättsförändring rörande fartyg, som tillhör rederi med flera delägare,
efler fartygs förolyckande m. in. '' I de fall, såsom exempelvis beträffande
ombyte av huvudredare eller ommätning, anmälningen icke behöver ske
direkt hos Kollegium, utan kan förmedlas genom annan myndighet, giver
själva förfarandet anledning till att anmälningens framkomst till registret
fördröj es.

''i alla nu antydda fall har icke förutsatts, att försummelse i anmälningsskyldighet
förekommit, men det är uppenbart, att än ytterligare tids—
utdräkt av sådan orsak kan förvållas.

Anledningen må emellertid vara den ena eller andra, så torde redan
av det sålunda påpekade med tydlighet framgå, att registret icke i allo
återspeglar de verkliga förhållandena och icke heller kan göra det. Den
bristande överensstämmelsen med verkligheten giver icke blott anledning
befara, utan måste med nödvändighet föranleda, att på grundvalen av registrets
uppgifter ålagd avgiftsskyldighet i många fall kommer att sakna
underlag i verkliga förhållandena.

Till närmare belysning härav, utöver vad i sådant avseende redan
blivit antytt, må erinras följande.

Å ena sidan kan fartyg av registreringspliktig beskaffenhet befinnas
i svensk ägo utan att vara infört i registret. Så är exempelvis förhållandet
med dels fartyg, som är försett med provisorisk nationalitetshandling,
dels fartyg, som, ehuru anmält till registrering, till följd av hinder i ett
eller annat hänseende tills vidare icke kunnat införas i registret, dels ock
fartyg, som på grund av vederbörandes underlåtenhet icke blivit anmält
till ’ registret. I samtliga dessa fall skulle fartyg icke bliva påfört avgift,
ehuru sådan befrielse icke torde vara betingad av sakliga skäl. Detta
måste, vad särskilt angår fartyg, som icke anmälts, anses synnerligen
olämpligt.

A andra sidan skulle, likaledes på grund av fartygsregistrets bristande
översstämmelse med verkligheten, bliva en följd, att fartyg, som av en

68

Kungl. Mnj:ts nåd. proposition nr 232.

eller annan orsak icke avförts ur registret, ehuru anledning därtill förekommer
och antalet sådana fartyg är avsevärt — skulle påföras avgift,
vilket också, oavsett om förhållandet beror på försummelse eller icke, måste
betecknas som oegentligt. Detsamma gäller fartyg, som ändrats till pråm,
utan att härom skett anteckning i registret. Någon avgiftsbefrielse i berörda
fall, i vidare mån än förslagets 5 § kan föranleda, synes icke vara
förutsatt. Därtill skulle även i dessa fall, vilket gör missförhållandet än
svårare, kanske icke så sällan inträffa, att icke den, som g]ort sig skyldig
till försummelse, träffades av avgiften.

Vad vidare särskilt angår äganderättsuppgifterna i registret, kan
anmälan om äganderättsförändring väl vara gjord, men av en eller annan
anledning inskrivning icke kunnat verkställas.

, Vid bedömandet av eu underlåtenhet att anmäla äganderättsförändring
bör för övrigt icke förbises, att, såsom redan antytts, fullgörandet av anmälningsskyldigheten
i de flesta fall icke utgör ett villkor för vinnande
eller skyddande av en rättighet, utan fastmera innebär eu närmast i det
allmännas intresse den enskilde ålagd förpliktelse, som därför kan kännas
för denne betungande och ändamålslös, ett förhållande som nog får antagas
icke vara alldeles utan betydelse i fråga om anmälningspliktens iakttagande.
Aven bör härvid uppmärksammas, att det i regeln icke åligger
den, som upphör att vara ägare till fartyg eller lott däri, att göra anmälan
härom, utan påvilar anmälningsskyldigheten den nye ägaren, varvid
det i fråga om lottförändring är huvudredarens skyldighet att anmäla
sådan. Om därför en äganderättsförändring icke anmäles — vilket utan
pliktförsummelse exempelvis kan förvållas därav, att en nybliven delägare
icke underrättar huvudredaren — blir följden, att en i registet, ehuru
oriktigt, såsom ägare eller delägare kvarstående på grund av en uraktlåten
anmälan, som det berott icke av denne, utan av annan att fullgöra, bliver
skyldig att erlägga den ifrågavarande skatten. Den åter, som gjort sig
skyldig till sådan uraktlåtenhet, vilken till och med medför straff för den
anmälningsskyldige, skulle enligt förslaget befrias från avgifts erläggande.

I vilken omfattning registret till följd av underlåtenhet i berörda
hänseende kan vara missvisande, undandrager sig naturligtvis närmare
bedömande, men torde med all säkerhet kunna sägas, att äganderättsförändringar,
särskilt i fråga om fartyg med flera delägare, ofta nog icke
vederbörligen anmälas, varigenom vållas, att delägare, som kanske för länije
sedan utgått ur rederiet och tilläventyrs ej ens längre finnes i livet, fortfarande
kan stå upptagen i registret.

I dylika rederier kan antalet delägare vara ansenligt, då ju någon
begränsning av äganderättens uppdelning i lotter icke är stadgad. Rede -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 69

rier finnas ock, där delägande, med sinsemellan ytterst olika stora lotter,
kunna uppgå till nära ett hundratal, ofta bosatta på vitt skilda orter, ja
även utanför landets gränser. Att anledning till förändring i äganderättsförhållandena
beträffande dessa rederier mycket ofta skall förekomma är
självfallet; och den särskilt av krigskonjunkturerna ökade spekulationen i
fartygsvärden har i sin mån medverkat till att omsättningen även av lotter
i fartyg blivit livligare. 1 sådant hänseende har till och med inträffat,
att i vissa fall andelsbevis å fartygslotter fått en rörlighet i allmänna
marknaden, att de i viss man kunna jämföras med aktier eller andra
fondpapper. Med hänsyn härtill kan det mången gång för en huvudredare
ställa sig svårt, för att icke säga omöjligt, att avgöra, vilka vid eu
viss tidpunkt rätteligen varit delägare i fartyget.

Att även nu antydda förhållanden måste i sin mån återverka på
innehållet i registret, lärer med skäl kunna förutsättas, och giver ytterligare
stöd för betänkligheterna beträffande lämpligheten av det föreslagna
skatteförfarandets anordnande på grundvalen av uppgifterna i registret.
Man tänke sig blott — för att belysa saken med ett exempel — till vilka
oegentligheter vid skattens påförande det skulle leda, särskilt beträffande
fartyg, som tillhör rederi av nyss berörd beskaffenhet, därest, såsom ju
kan befaras, de äganderättsförhållanden, från vilka man utgått, visa sig i
verkligheten hava varit annorlunda, än registret angiver. Det skulle kunna
ifrågasättas, om icke olägenheterna i nämnda hänseende läte sig avhjälpas
därigenom, att huvudredaren ensam gjordes i första hand ansvarig för
hela skattebeloppet för fartyget, med rätt för denne att från medredarna
uttaga vad som icke belöpte på honom själv. Häremot må emellertid
framhållas, att förändrade förhållanden kunna göra det omöjligt för huvudredaren
att uttaga skattebidragen, varför redan av denna anledning en
sådan anordning ej bör kunna ifrågakomma.

Med det sålunda anförda torde få anses nogsamt påvisat, att registret
varken med hänsyn till ändamålet med detsamma eller det sätt, varpå
det är inrättat, kan erbjuda nödiga förutsättningar, för att en på nämnda
register folad beskattningsåtgärd av den innebörd, som förslaget åsyftar,
låter sig genomföras utan att enskildas rätt, och därigenom också den
allmänna rättssäkerhetens intresse, i viss mån åsidosattes.

Med den mening i frågan, Kollegium sålunda ovan utvecklat, har
kollegium icke ansett nödigt att vidare än som skett härvid ingå i närmare
prövning av förslagets särskilda bestämmelser, vilket emellertid icke innebär,
att detsamma skulle i dessa delar hava lämnats utan erinran. Tvärtom
torde nog även i övrigt förslaget giva anledning till åtskilliga anmärkningar,
och kollegium vill i sådant hänseende icke hava underlåtit att

70

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

påpeka, att exempelvis avgörandet, huruvida ett fartyg är att anse såsom
registreringspliktigt, ävensom huruvida ett fartyg, som är försett
med hjälpmaskin, skall räknas till maskindrivna fartyg — vilka förhållanden
äro av betydelse vid beskattningen — i många fall torde ställa
sig svårt, enär uppgifterna i registret icke alltid kunna lämna för bedömandet
härav erforderliga upplysningar. Slutligen bör icke lämnas oanmärkt,
att det torde vara mindre egentligt, att, såsom emellertid förslaget
föranleder, utländsk delägare i svenskt fartyg påföres skatt även i det fall,
att han icke är inom riket bosatt, då ju densamma näppeligen lärer kunna
utkrävas.

Slutligen anser sig kollegium böra meddela, att för fullgörandet av
de Kollegium enligt förslaget påvilande uppgifter skulle krävas anställandet
å dess fartygsregistreringsavdelning av en särskild tjänsteman samt åtskilliga
kvinnliga skriv- och räknebiträden. Förenämnde tjänsteman torde
böra på eget ansvar fullgöra de åsyftade uppgifterna, enär avdelningens
nuvarande personal är strängt upptagen redan av det ordinarie arbetet.
Dessutom skulle erfordras ytterligare lokalutrymme. Eventuellt torde
Kollegium erhålla uppdrag att inkomma med närmare förslag härutinnan.

Underdånigst
K. A. Fryxell.

Per G. Friberg. Emil Hubner. Nils Carlsson.

Föredragande för utrikesbyrån.

John Stockenberg. Martin Jansson.

Föredragande för
fartygsregistrcringsavdelningen.

Gordon Ernberg.

71

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Bilaga Lilt. G

— Kröngr —

l.iooooc

gooooo

£Nq£L5K LAST.

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition nr 232.

Bilaga Litt. D.

PHHi_Pf H tom.

JfiN. f£B, aPR. NftJ ''JUNI dULi flUC, S£PT. OKT. NOV. OÉC.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

inlaga Litt. E.

e/o

1*0

-4-

/ j

no

/ j

/ / ,

/ 1

iocTl

/

4L-

/ i

/

-i-—

so

/ /

/

/

/ /

no

/ y

V -

V /

/

70

//

/ /

4—

(oQ

/ /

-/-A

7

_

/ -/.—

50

/ /

/

/

''//

*to

/ /

/ / V

'' .

/

fy

30

/ f

''Vy.

''

/.

/ y.

So

yy

*

IO

/y

0

Jrn. FEB. MARS RPR M»j JUNI JULI AOC, SÉPf. OKT. NOV. DEC.

PRQCEMTUEL ÖKNtNC, l PRIS FÖR ALPKE FARTYG

ÅR 1915

--- +

_____ÖKNiNq Pft BRUTTOTON:---ökning PR D-W~ TON,

--MEoeLoknin^

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 haft. (År 232.)