Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 229.

Nr 229.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående skattefrihet för ersättning eller
understöd, som av staten utgives enligt förordningen den
15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å
införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
m. m.; given Stockholms slott den 28 april 1916.

Med åberopande av närlagda utdrag- av statsrådsprotokollen över
finansärenden för den 24 mars 1916 och för denna dag vill Kungl.
Magt härmed föreslå riksdagen antaga bifogade förslag till förordning
angående skattefrihet för ersättning eller understöd, som av staten utgives
enligt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall
i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

De till ärendet hörande handlingarna skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Magt förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 204 höft. (Nr 229.)

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

Förslag

till

förordning angående skattefrihet för ersättning eller understöd, som av
staten utgiyes enligt förordningen den 15 december 1914 om vad
iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Vid taxering av skattskyldigs årsintäkter enligt 3 kap. förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och
3 kap. förordningen samma dag angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst skall icke såsom inkomst taxeras ersättning eller understöd,
som på grund av föreskrifterna i 8—10 §§, 11 § 3 och 4 mom.
samt 12 § förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall
i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket i
annan form än såsom livränta av staten utgives till tobaks fabrikant, till
person, som varit anställd eller sysselsatt inom tobakstillverkningen,
eller till handlande, som i 10 § sistnämnda förordning omförmäles, och
ej heller ränta, som enligt 5 § samma förordning erlägges å ersättningsbelopp.

Har någon för ersättning eller understöd, som nu är sagt, blivit
år 1916 taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller till bevillning,
äger han att över taxeringen anföra besvär hos kammarrätten inom den
tid och i den ordning, varom förmäles i 50 § förordningen den 28
oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Vad ovan är stadgat rörande skattefrihet för vissa ersättningsoch
understödsbelopp, skall äga motsvarande tillämpning å ersättningsbelopp
jämte ränta därå ävensom å understöd, som av staten utbetalas
jämlikt förordningen om ersättning till tobaksgrossister och hos dem

Kunf/l. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 229.

anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobaksti
11 verkningen i riket samt förordningen om utvidgad rätt till ersättning
i vissa fall i anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 229.

Utdrag av protokollet över Jinamdrenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 mars
1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet statsrådet VTennersten anförde:

I sammanhang med utfärdandet den 15 december 1914 av kungl.
förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, vilket
monopol trätt i kraft den 1 juni 1915, meddelades i överensstämmelse
med riksdagens beslut föreskrifter rörande ersättningar för skada och
förlust, som genom monopolets införande komme att tillskyndas tobaksfabrikanter,
handlande och i tobakshanteringen anställda personer. Ersättningarna
skulle utgå enligt grunder, som angåvos i kungl. förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å
införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, och ersättningsbeloppen
bestämmas av särskilda för ändamålet utsedda lokalkommis -

Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229. 5

sioner, vilkas beslut skulle vara underkastade prövning av en för hela
riket gemensam centralkommission.

Huvudbestämmelsen angående i''ätt till ersättning enligt sistnämnda
förordning innefattas i dess första paragraf, som ålägger staten att
enligt i förordningen angivna grunder

dels inlösa tobaksfabrikant tillhöriga specialmaskiner för tillverkning''
av tobaksvaror, vissa andra inventarier samt lager av oarbetad
tobak och halvfabrikat m. in., ävensom utgiva ersättning för värdeminskning
å vissa inventarier,

dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för värdeminskning å
fabriksfastighet och vissa därtill hörande inventarier,

dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för förlorad näringsverksamhet,

dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom tobakstillverkningen
ävensom, i viss omfattning, för förlorad eller minskad
verksamhet inom handeln med råtobak och tobaksvaror.

Dessutom kan enligt 12 § av därtill anslagna medel skäligt understöd
tilldelas den, som genom monopolets införande förlorat anställning
eller sysselsättning inom tobakstillverkningen och ej enligt i förordningen"
givna regier är berättigad till ersättning härför, därest nämligen
skälig anledning är att antaga, att han till i Öl j d av monopolets införande
kommer att sakna utväg att sig försörja; och kan sådant understöd
även tilldelas den, som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annan
omständighet anses äga särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle,
ändå att ersättning för förlorad anställning inom tobakstillverkningen
till honom utgår.

Uppmärksamheten har nu blivit fast däruppå, att de ifrågavarande
ersättningarna och understöden kunna i en utsträckning, som vid er8ättningsgrundernas
fastställande icke varit förutsedd, bliva föremål för
beskattning enligt förordningen om inkomst och förmögenhetsskatt och
enligt bevillningsförordningen, och att vederbörande ersättnings- och
understödstagare kunna — åtminstone i många fall — så hårt träffas
av denna beskattning jämte den av bevillningstaxeringen föranledda
kommunala beskattningen, att särskilda åtgärder för deras skyddande
måste anses vara av omständigheterna påkallade.

Då jag ansett de sålunda gjorda erinringarna vara förtjänta av
beaktande, har jag till en början funnit utredning erforderlig därom, i
vilken utsträckning de i 1 § av ifrågavarande förordning omförmälda
ersättningarna ävensom de enligt 12 § utgående understöden lagligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

äro underkastade inkomstbeskattning; och har det vidare för var och
en av de inkomstgrupper, som befunnits vara föremål för beskattning,
tagits i övervägande, huruvida för förekommande av obillighet mot de
skattskyldiga särskilda undantagsbestämmelser i beskattningsavseende
höra för deras del ifrågasättas.

Beträffande till en början inlösen av tobaksfabrikant tillhöriga inventarier
och varulager stadgas i förordningens 6 § 1 mom., att tobaksfäbrikant
— varmed i förordningen förstås envar tillverkare av tobaksvaror,
vare sig enskild person eller bolag, vilken vid tiden för monopolets
ikraftträdande inom riket för egen räkning idkar dylik tillverkning
såsom självständig förvärvsgren — skall äga påfordra, att staten
inlöser fabrikanten tillhöriga, i regelbundet bruk sedan den 1 augusti
1914 varande specialmaskiner för tillverkning av tobaksvaror samt lösa
inventarier, uteslutande eller huvudsakligen användbara för sådan tillverkning,
ävensom fabrikanten tillhörigt inom riket befintligt lager av
oarbetad tobak och halvfabrikat samt av förbrukningsartiklar, uteslutande
användbara för tobakstillverkningen. Inlösningsskyldigheten omfattar
endast fullgod vara samt så stort lager, som enligt angivna grunder
anses motsvara normala behovet. Inlösningspriset bestämmes efter vad
egendomen prövas skäligen vara värd, med hänsyn tagen till dess fortsatta
användbarhet för tillverkning av tobaksvaror. Vid värdering av
lager av oarbetad tobak användes inköpspriset såsom utgångspunkt utan
hänsyn till mer eller mindre tillfälliga prisfluktuationer.

Syftet med dessa bestämmelser synes vara, att värdet av ifrågavarande
slag av egendom, som i följd av tobaksmonopolets ikraftträdande
bliver för tobaksfabrikant obrukbar och som han därför önskar överlåta
på staten, skall fabrikanten tillfullo gottgöras, utan att likväl någon
vinst skall å ifrågavarande överlåtelse för honom uppkomma. Att likväl
överlåtelsen kan för den enskilda fabrikanten resultera vare sig i förlust
eller i vinst, följer redan av svårigheten för värderingsmännen att i så
vidlyftiga och invecklade beräkningar, som här äro i fråga, komma till
något fullt exakt resultat; och även de positiva bestämmelserna angående
gränserna för statens inlösningsskyldighet och angående värderingsgrunderna
kunna verka i den ena eller andra av dessa båda riktningar.
Uppenbart är sålunda, att där fabrikant nödgas behålla för honom
obrukbara maskiner eller andra inventarier på den grund, att de icke
under föreskriven tid varit regelbundet i bruk för tobakstillverkning,
eller delar av sitt varulager av den anledningen, att de befinnas icke
kunna rubriceras såsom fullgod vara eller att do anses kvantitativt över -

Kungl. Ma):t& Nåd. Proposition Nr 229.

stiga det normala behovet, detta måste för honom medföra förlust, vartill
hänsyn måste tagas vid bedömandet av det ekonomiska resultatet
av inlösningsproceduren i dess helhet.

Huruvida föreskriften om inlösningsprisets bestämmande efter vad
egendomen prövas skäligen vara värd med hänsyn till dess fortsatta
användbarhet för tillverkning av tobaksvaror, skall vid bedömandet av
den enskilde fabrikantens skattskyldighet anses hava medfört vinst eller
förlust, synes bliva beroende av, huru det sålunda fastställda priset förhåller
sig till det värde, vari den inlösta varan med hänsyn till inköpspris,
den tid varan varit i fabrikantens ägo, avskrivningar o. s. v. vid
inlösningstillfället står för fabrikanten, varjämte vid vinstens beräkning
avdrag synes böra ske för förluster av nyss omförmälda beskaffenhet.

Vinst, som för tobaksfabrikant uppkommer vare sig genom staten
åliggande inlösen av inventarier och varulager eller genom frivillig
överenskommelse med monopolets utövare om förvärv av inventarier,
som staten ej är skyldig inlösa, torde enligt gällande skattelagstiftningkunna
bliva föremål för beskattning såsom »vinst av tillfällig natur»
(skatteförordningen 7 § 3:o) c), bevillningsförordningen 9 § 2 mom. c)
eller såsom »inkomst av rörelse» (skatteförordningen 7 § 3:o) b), bevillningsförordningen
9 § 2 mom. a) l:o).

Därest tobaksfabrikant tillhörig och för hans tobakstillverkning
använd fabriksfastighet eller i tillverkningen använda inventarier, som
icke äro föremål för inlösen, kunna anses komma att undergå värdeminskning
till följd av upphörandet av fabrikantens tillverkning, är
fabrikanten enligt 7 § och 6 § 3 mom. berättigad påfordra ersättning
för denna värdeminskning enligt i nämnda lagrum angivna grunder.
Idkar aktiebolag tobakstillverkning i förhyrd fastighet och äges denna
fastighet av innehavare av aktiemajoriteten i bolaget, har fastighetens
ägare enahanda rätt till ersättning för värdeminskning.

Därest monopolets utövare genom frivillig överenskommelse med
ägaren förvärvar fastighet, som i 7 § avses, eller i 6 § 3 mom. omförmälda
inventarier, förfaller ägarens rätt till ersättning enligt nämnda
paragrafer.

Ersättning enligt 7 § för värdeminskning å fast egendom, likasom
enligt 6 § utgående ersättning för värdeminskning å inventarier,
torde näppeligen kunna förväntas bliva föremål för inkomstbeskattning.
Dessa ersättningar avse nämligen allenast att hålla ägaren skadeslös för
förlust, uppkommen genom minskning i värdet å ett honom tillhörigt
materiellt förmögenhetsobjekt, och någon beskattningsbar vinst synes

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

icke kunna härflyta av eu sådan transaktion (se Regeringsrättens årsbok
1914 ref. 92).

Vidare är tobaksfabrikant, som sedan den 1 januari 1909 idkat
oavbruten tillverkning av tobaksvaror, berättigad till ersättning för förlorad
näringsverksamhet.

Har fabrikanten enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skall
ersättningen, enligt 8 §, beräknas med ledning av handelsvinsten, för
vars bestämmande särskilda föreskrifter lämnats, och uppgå till högst
tolv och en halv gånger medeltalet av denna vinst, sådan den gestaltat
sig under de mellan den 31 december 1906 och den 1 januari 1914
fallande verksamhetsåren, därvid dock det bästa och det sämsta årsresultatet
icke medräknas. Har under nämnda sjuårsperiod någon medelhandelsvinst
icke funnits att uppvisa, skall ersättningen beräknas efter
årliga nettoförsäljningsvärdet av sålda tobaksvaror av egen tillverkning
under sjuårsperioden och utgå med en tiondedel av detta försäljningsvärdes
medeltal under ifrågavarande verksamhetsår, därvid dock det
bästa och det sämsta året icke medräknas.

Tobaksfabrikant, vilken drivit sin rörelse i så ringa omfattning,
att han icke varit skyldig föra handelsböcker, äger att erhålla personlig
ersättning efter vad i 0 § sägs. Sådan ersättning tillkommer enligt
denna paragraf:

a) verkställande direktör eller disponent, fabriksledare, verkmästare,
förman eller arbetare, vilken vid tiden för monopolets ikraftträdande är,
i sin egenskap av inom tobakshanteringen yrkesutbildad, inom samma
näring stadigvarande sysselsatt, härunder även inbegripna på enahanda
sätt sysselsatta tobaksarbetare, som för fabrikants räkning arbeta i
hemmet (hemarbetare);

b) tobaksfabrikant, som varit skyldig föra handelsböcker och haft
vinst av sin rörelse, för så vitt bland affärens omkostnader ingått eller
vid handelsvinstens uppskattande enligt 8 § beräknats avlöning till honom
såsom ledare av företaget;

c) tobaksfabrikant, som icke varit skyldig föra handelsböcker;

d) handelsresande eller platsförsäljare i tobaksvaror, vilken vid
tiden för monopolets ikraftträdande är stadigvarande anställd hos tobaks -fabrikant;

e) person, vilken, utan att vara inom tobakshanteringen yrkesutbildad,
vid tiden för monopolets ikraftträdande är stadigvarande anställd
vid fabrik, kontor, lager eller fabriksbod, använda av tobaksfabrikant
för hans tobakstillverkning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

Ersättningen utgår, under i paragrafen angivna villkor, med vissa
gånger (minst en halv och högst fem gånger) medeltalet av den vederbörligen
styrkta årsinkomst (medelårsinkomst), som av den ersättningsherättigade
verkligen åtnjutits eller, i det under b) här ovan avsedda
fall, såsom avlöning beräknats för åren 1913 och 1914, eventuellt
för åren 1912 och 1913; och kan centralkommissionen, när särskilda
omständigheter därtill föranleda och den ersättningsberättigade det medgiver,
förordna, att ersättningen skall, ökad med tio procent, i stället
för att till ersättningstagarna på en gång utbetalas, tillgodokomma honom
i form #v livränta.

Ersättning skall ytterligare enligt 10 § tillkomma handlande, som
idkar import av utländska cigarrer och cigarrcigarretter samt handlande
med svensk eller utländsk råtobak. För den förra gruppen av handlande
skall ersättningen utgå med ett belopp, motsvarande en tiondedel
av hans medelomsättning av direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter
under de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande,
beräknad efter inköpspris, däri skall inräknas tull, frakt och
andra med importen förbundna kostnader. För den senare gruppen av
handlande skall till grund för ersättningens beräkning läggas medeltalet
av den nettoinkomst, den ifrågavarande handelsverksamheten lämnat
under de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande;
och skall ersättningen utgå för nämnda fyraårsperiod med en halv medelårsinkomst
samt för varje helt kalenderår, under vilket verksamheten
därförut utövats, med en femtedels medelårsinkomst, dock högst med
två och en halv gånger medelårsinkomsten.

Beträffande aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör äro i
avseende å inlösning och ersättning av här ovan angivna slag meddelade
särskilda bestämmelser, som innefattas i förordningens 11 § 1—é mom.
Dessa bestämmelser, vilka varit betingade av bolagets relativt korta
verksamhetstid och av verksamhetens egenskap att utgöra en direkt
fortsättning av åtskilliga förutvarande tobaksfabrikers rörelse, avvika i
vissa delar från de föreskrifter, som i motsvarande avseenden meddelats
i 6, 7, 8 och 9 §§; men då dessa avvikelser från de synpunkter, varom
nu är fråga, torde vara utan betydelse, har någon redogörelse för dem
icke ansetts vara i detta sammanhang erforderlig.

De ersättningar enligt 8—10 §§, för vilka ovan redogjorts, hava
alla karaktären av skadestånd, som av staten utgivas till företag, som
genom tobaksmonopolets införande tvungits att upphöra med sin verksamhet,
eller till personer, som av enahanda orsak förlorat sina förutvarande
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 204 höft. (Nr 229.) 2

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 229.

utkomstmöjligheter, vare sig dessa härflutit av fabriks- eller handelsrörelse
eller av tjänst eller annan arbetsanställning inom tobakshanteringen. I en
del fall, där ersättningstagaren förutsättes kunna inom relativt kort tid
bereda sig ny inkomst i den förlorades ställe, är ersättningsbeloppet
snarast att anse såsom ett slags väntepenningar, avsedda att användas
för tillgodoseende av ersättningstagarens direkta levnadsbehov under
tiden till dess den nya inkomsten kan börja inflyta. I andra fall åter
är ersättningsbeloppet avsett att för ersättningstagaren utgöra en kapitaltillgång,
varigenom han må kunna sättas i stånd vare sig att grunda
ett nytt affärsföretag eller ock — om han exempelvis av ar be t# såsom
inom tobakshanteringen yrkesutbildad förman eller arbetare haft en inkomst,
som endast så småningom och efter längre tids förlopp kan förväntas
bliva genom annan verksamhet tillfullo ersatt — att under ett
flertal år framåt erhålla en för hans och hans familjs bärgning erforderlig
fyllnad i sina inkomster.

Att ett skadestånd, avsett att ersätta en mera tillfälligt förlorad
inkomst, är i likhet med denna senare föremål för inkomstbeskattning,
är ställt utom allt tvivel. Detsamma torde vara fallet beträffande personlig
ersättning enligt 9 §, då densamma utgår i form av livränta.
I rågan, huruvida en kapitaliserad, på en gång utgiven gottgörelse för
förlorad eller minskad framtida årsinkomst skall vara föremål för beskattning,
har i praxis varit föremål för olika meningar. En person,
som på en förutvarande kompanjon överlåtit sin andel i deras förut
gemensamt drivna rörelse, blev sålunda genom Kungl. Maj:ts resolution
den 27 juli 1906 (Cygnteus H. 11 nr 45) förklarad icke vara skattskyldig
för någon del av den ersättning han erhållit för överlåtelsen.
I ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 25 augusti 1911 avgjort
mål angående beskattning av den gottgörelse eu person erhållit för det
han vid överlåtandet av en fabriksrörelse på ett aktiebolag förbundit
sig att ej i samma stad öppna liknande affär (Årsboken 1911 not. F. 265),
förklarade däremot regeringsrättens flesta ledamöter, att omförmälda gottgörelse
utgjorde beskattningsbar inkomst, varemot en ledamot fastställde
kammarrättens utslag, enligt vilket personen befriats från taxering för
det ifrågavarande beloppet, enär detsamma utgjort den köpeskilling han
erhållit för överlåtandet av rörelsen till omförmälda bolag och således
icke bort till någon ^del såsom inkomst taxeras. I ett med det sistnämnda
likartat mål (Årsboken 1914 ref. 92), däri utförligt diskuterats
skälen för och emot beskattning av den gottgörelse ett bolag i sammanhang
med överlåtelse av viss rörelse till annan ägare av den sistnämnde
betingat sig för avgiven förbindelse att för framtiden upphöra med all till -

Kutiffl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 229.

verkning och försäljning av viss vara, stannade kammarrätten, likasom i
närmast förut omförmälda mål, vid den meningen, att bolaget icke kunde
anses pliktigt att för ifrågavarande ersättningsbelopp utgöra bevillning eller
inkomstskatt, enär beloppet måste anses hava utgjort ersättning till
bolaget för minskning i värdet av dess tillgångar, uppkommen genom
överlåtelsen till annan av bolagets rätt att tillverka och försälja ifrågavarande
vara. Kammarrättens utslag fastställdes av två ledamöter i
regeringsrätten, men regeringsrättens majoritet, i detta fall bestående av
tre ledamöter, förklarade samma ersättningsbelopp utgöra beskattningsbar
inkomst.

Då alltsedan regeringsrättens tillkomst år 1909 samtliga av denna
domstol avgjorda mål av beskaffenhet att kunna lämna ledning vid
bedömandet av skattskyldigheten för dem som äga uppbära ersättning
enligt 8—10 §§ i förordningen om vad iakttagas skall i avseende å
införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, torde hava
erhållit enahanda utgång, som de två senast omförmälda målen (se Årsboken
1910 ref. 6, 1914 not. F. 331), lärer det icke vara tvivel underkastat,
att ersättningar av ifrågavarande slag komma att vid eventuell
prövning i högsta instans bliva föremål för beskattning enligt såväl
skatteförordningen som bevillningsförordningen.

Vad nu yttrats angående ersättningar enligt 8—10 §§ lärer även
i tillämpliga delar gälla beträffande ersättningar, som enligt 11 § 3 och
4 mom. utgivas till aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör.

Understöd, som enligt 12 § tilldelas personer, vilka ej äro enligt
9 § berättigade till personlig ersättning eller ock ersättningsberättigade
personer, som befinna sig i särskilt ömmande omständigheter, utgå med
belopp, som av centralkommissionen bestämmas allenast efter skälighetsprövning
och utan att den därvid är bunden av några i förordningen
påbjudna beräkningsgrunder. Från beskattningssynpunkt synes emellertid
ingen åtskillnad kunna göras mellan dessa understöd och de enligt
9 § utgående personliga ersättningarna. Vad i det föregående yttrats
angående dessa senare torde därför äga motsvarande tillämpning även
beträffande understöden enligt 12 §.

Efter den nu lämnade redogörelsen för den beskattning, som
enligt gällande lagstiftning kan förväntas komma att drabba inkomster,
vilka enligt förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket tillfiutit tobaksfabrikanter,
inom tobakstillverkningen anställda eller sysselsatta personer samt handlande,
återstår att klargöra, i vilken utsträckning denna beskattning må
vara med billighet överensstämmande och om densamma tilläventyrs
skulle kunna anses på ett alltför kännbart sätt drabba en eller annan
grupp av ifrågavarande skattskyldiga.

Vad då först angår tobaksfabrikanter, vilkas maskiner, inventarier
och lager enligt 6 § 1 mom. inlösas av staten, framgår av det föregående,
att i den köpeskilling, som av staten erlägges, understundom kan
ingå en beskattningsbar vinst, men att detta icke kan antagas i regel
vara fallet. I den mån inlösningsförfarandet i dess helhet verkligen kan
befinnas hava för fabrikanten medfört vinst, synas några hållbara skäl
för dess fritagande från beskattning knappast kunna förebringas. Förfarandet
åsyftar icke att tillföra fabrikanten vinst och det innebär icke
någon obillighet mot honom, att en ändock faktiskt uppkommen vinst
bliver i beskattningsavseende behandlad på samma sätt som annan
aflfärsvinst.

Då tobaksfabrikant bekommer ersättning enligt 6 § 3 mom. för
värdeminskning å inventarier, som icke äro föremål för inlösen, eller
enligt 7 § för värdeminskning å fast egendom, kan någon beskattning
av ersättningsbeloppet eller någon del därav icke väntas ifrågakomma.
Skulle emellertid mot förmodan dylik ersättning i något fall befinnas
böra till någon del beskattas såsom inkomst, lärer därom kunna gälla
vad nyss yttrats rörande beskattning av vinst, som uppkommit vid inlösen
av tobaksfabrikant tillhöriga inventarier eller varulager.

Icke heller lärer anledning förefinnas att från beskattning fritaga
vinst, som vid inlösning enligt 11 § 1 mom. av maskiner, inventarier
och varulager, tillhöriga aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör,
eller vid ersättande enligt 1 eller 2 mom. i samma paragraf av värdeminskning
å nämnda bolag tillhöriga inventarier eller fastigheter kan
hava för bolaget uppkommit och som må befinnas vara enligt gällande
lagstiftning underkastad beskattning.

Vad angår den grupp av ersättningstagare, som avses i 8—10 §§,
ligger det i sakens natur, att det icke kan i förväg med säkerhet bedömas,
huruvida det för varje särskild ersättningstagare fastställda ersättningsbeloppet
skall räcka till för att hålla honom skadeslös för det
av monopolets införande föranledda avbrottet i hans affärsverksamhet
eller arbetsanställning. Oberäkneliga konjunkturer, tillfälliga omständigheter
eller personliga förhållanden av skilda slag kunna möjligen i
det ena lallet föranleda, att nya utkomstmöjligheter yppas inom opå -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

räknat kort tid och även i (ivrigt gestalta sig oväntat förmånligt, under
det att i andra fall svårigheterna i ena som andra avseendet bliva så
stora, att ersättningen kommer att visa sig alldeles otillräcklig; och
torde vad nu yttrats vara i tillämpliga delar gällande även beträffande
ersättningar, som utbetalas enligt 11 § 3 och 4 mom.

En särskild anledning att just på beskattningens område söka motverka,
att ersättningen blir otillräcklig, synes ligga däruti, att de ifrågavarande
ersättningstagarna, vare sig de äro fysiska eller juridiska personer,
i betydande stor utsträckning måste antagas bliva föremål för en
beskattning, som på grund av det sätt, varpå deras beskattningsbara
inkomst oberoende av deras åtgärder eller önskningar fördelar sig pa
olika år, bliver väsentligen mera betungande än fallet skulle varit, om
motsvarande inkomst kommit dera tillgodo med väsentligen lika fördelning
mellan de olika beskattningsåren.

Särskilt bliver detta fallet med dem, som på en gång utbekomma ett
kapital, nära nog motsvarande det samlade värdet av deras för framtiden
förlorade årsinkomst eller i varje fall så beräknat, att inkomsten med inberäknande
av nämnda kapital under det år, då ersättningen uppbäres,
bliver väsentligen större än en normal årsinkomst, under det anledningfinnes
att antaga, att under ett större eller mindre antal följande år
inkomsterna antingen upphöra eller reduceras till belopp, väsentligen
understigande det normala.

Om exempelvis en yrkesutbildad tobaksarbetare med en medelårsinkomst
av 2,000 kronor enligt 9 § 4 mom. bekommer på en gång en ersättning
av 10,000 kronor, förlorar han den rätt till avdrag, som eljest kan
hava jämlikt 19 § skatteförordningen tillkommit honom på grund av höga
levnadskostnader å orten, för av honom underhållna barn eller på grund av
särskilda ömmande omständigheter; och inkomst- och förmögenhetsskatten
kommer att, därest han icke under beskattningsåret haft annan inkomst
och ej heller äger förmögenhet, utgå med 265 kronor. Hade denna
skattskyldige haft i behåll sin förutvarande årsinkomst 2,000 kronor,
skulle under enahanda förutsättningar inkomst och förmögenhetsskatten
för honom utgjort 24 kronor om året eller sålunda för fem år tillhopa
120 kronor, därest den icke på grund av bestämmelserna i 19 § stannat
vid lägre belopp. Och om en tobaksfabrikant med en beräknad medelhandelsvinst.
av 6,000 kronor jämlikt 8 § 2 mom. i ersättning för förlorad
näringsverksamhet erhåller på eu gång 75,000 kronor, får han
i inkomst och förmögenhetsskatt följande år erlägga 3,480 kronor, under
det att hans inkomst- och förmögenhetsskatt, om han fortfarande haft
6,000 kronors årsinkomst, årligen skulle uppgått till 135 kronor, mot -

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

svarande icke fullt fyra procents ränta å 3,480 kronor. Åven i detta
senare exempel är förutsatt, att den skattskyldiga icke äger förmögenhet
och ej heller är för annan inkomst skattskyldig.

Jämte den väsentliga skärpning av inkomst- och förmögenhetsskatten,
som sålunda för en avsevärd del av de nu ifrågavarande ersättuingsberättigade
skulle uppkomma, skulle de bland dem, vilkas normala
årsinkomst stannar vid sådant belopp, att de äro berättigade att vid
bevillningstaxeringeu komma i åtnjutande av bevillningsfritt avdrag, förlora
denna förmån det år, då der på en gång utgivna ersättningsbeloppet
bleve föremål för taxering, och till följd härav få vidkännas
en avsevärd ökning även i sin kommunala skattebörda.

Att någon hänsyn till de nu berörda förhållandena icke tagits vid
utarbetandet av bestämmelserna rörande grunder för ersättningar, föranledda
av tobaksmonopolets införande, torde med visshet kunna påstås.
Då till exempel ersättningen till en tobaksfabrikant för förlorad näringsverksamhet
eller den personliga ersättningen till en i tobakshanteringen
anställd förman eller arbetare blivit bestämd till visst belopp, motsvarande
den beräknade medelhandelsvinsten eller medelårsinkomsteu
under ett flertal år, har man tvivelsutan tänkt sig, att ersättningens hela
kapitalbelopp skulle vara för ersättningstagaren behövligt för grundande
av ny affärsverksamhet eller för levnadsomkostnadernas bestridande intill
dess ersättningstagaren hunnit skaffa sig ny inkomstgivande verksamhet.
Därest alltså ersättningsbeloppet genom att medräknas vid beskattningen
av ersättningstagarens årsinkomst bliver i avsevärd män reducerat,
skulle ersättningstagaren därigenom bliva försatt i en ogynnsammare
belägenhet än avsett varit.

Goda skäl synas ock föreligga för att från beskattning fritaga
bär ifrågavarande kapitalförvärv, då det mottagna kapitalet utgör gottgörelse
för det ersättningstagaren mot sin vilja av staten tvingas att
upphöra med den verksamhet, varav han haft sin utkomst.

Från ersättningstagarnas sida skulle också en sådan beskattning
av deras ersättningar, som på grund av stadgad praxis måste antagas
vara att motse, tvivelsutan komma att anses synnerligen obillig samt
giva anledning till ett förklarligt missnöje; och det skulle enligt min
mening från statens sida vara en gärd av billighet och rättvisa, om de,
som äro berättigade till ersättningar enligt 8—10 §§ samt 11 § 3 och
4 mom. i förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av tobaksmonopol, bleve, åtminstone i det stora flertalet fall, befriade
från skattskyldighet för ifrågavarande ersättningar.

Det har redan framhållits, att av olika anledningar den förlust

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

en tobaksfabrikant, handlande eller i tobaksh an teringen anställd person
genom monopolet lidit kan i särskilda fall bliva jämförelsevis litet kännbar
och mer än väl uppvägas av den lämnade ersättningen. Att vid
meddelandet av föreskrift rörande skattefrihet för ersättningstagarna
undantaga dessa fall lärer emellertid möta sådana svårigheter att tanken
härpå synes böra få förfalla. Däremot synes ett undantag böra göras
för en annan grupp av de ifrågavarande ersättningstagarna, nämligen
dem, som jämlikt 9 § 7 mom. bekomma sin ersättning i form av livränta.
Då deras inkomster inflyta jämnt och likformigt, är det huvudsakliga
skäl, varpå bestämmelsen om skattefrihet skulle grundas, ej å
dem tillämpligt. De utgöra vidare en bestämt avgränsad grupp, och
någon tvekan angående räckvidden av en på dem syftande undantagsbestämmelse
skulle därför icke behöva befaras. Och slutligen skulle,
om dessa livräntetagare undantoges från bestämmelsen om skattefrihet,
den viktiga förmånen vinnas, att bestämmelsen skulle helt och hållet
upphöra att äga tillämpning med året näst efter det, då tobakscentralkommissionen
avslutat sin verksamhet och utbetalningen av sådana ersättningar,
som blivit bestämda att utgivas på en gång och icke i form
av livränta, avslutats, under det att åter, om skattefriheten utsträcktes
även till livräntetagarna, samma bestämmelse komme att även därefter
under en lång följd av år äga tillämpning med avseende å ett tämligen
begränsat och år för år avtagande antal livräntetagare.

Vad slutligen angår understödstagare enligt 12 §, är förut anmärkt,
att de till dem utgående understöden äro från den gällande skattelagstiftningens
synpunkt att likställa med ersättningar enligt 8—10 §§.
Om och i den mån skattefrihet medgives för sistnämnda ersättningar,
synes sådan förmån även böra tillkomma dem, som mottaga understöd
enligt 12 §; och bör sålunda enligt min mening inkomst- och förmögenhetsskatt
samt bevillning icke erläggas för andra dylika understöd än
dem, som utgå i form av livränta.

Då förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket trätt i kraft den 1 januari
1915 samt ett avsevärt antal av tobakscentralkommissionen fastställda
ersättningar och understöd utbetalats under loppet av samma år,

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 229.

böra följaktligen bestämmelserna om skattefrihet i viss omfattning för
dylika ersättningar och understöd tillämpas redan vid taxeringarna år
1916. Aven om ärendet varder föremål för den möjligast skyndsamma
behandling såväl av de myndigheter, som böra före detsammas framläggande
för riksdagen däri yttra sig som oek därefter inom riksdagen,
torde det emellertid knappast vara möjligt, att bestämmelserna kunna
varda i sådan tid till efterrättelse kungjorda, att de kunna förväntas
bliva allestädes beaktade av taxeringsnämnderna, vilka börja sina arbeten
i mars månad och skola hava avslutat desamma i länen senast den
15 maj och i Stockholm senast den 15 juni. Ännu mindre lärer det
bliva möjligt för samtliga vederbörande skattskyldiga att hos taxeringsnämnderna
göra gällande sin rätt till skattefrihet i förevarande avseende.
Att denna rätt skulle för dem gå förlorad, därest de icke inom föreskriven
tid — före klockan tolv på dagen i länen den 15 juli och i Stockholm
den 31 augusti 1916 — anfört besvär hos vederbörande prövningsnämnd,
synes icke heller vara med billighet överensstämmande. Jag
har därför ansett mig böra hemställa, att dessa personer skulle i avseende
å rättighet att föra talan över taxeringsnämnds år 1916 fattade
beslut, varigenom de blivit obehörigen taxerade för ersättning eller
understöd av ifrågavarande beskaffenhet, likställas med dem, som taxerats
för samma inkomst å mer än en ort eller som taxerats å ort, där de icke
varit skattskyldiga och ej heller mantalsskrivna. Besvär över oriktig
taxering för ersättning eller understöd, varom nu är fråga, skulle sålunda
kunna i den ordning, som föreskrives i 50 § förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, anföras
inom natt och år efter det att på taxeringen grundade utskylder blivit
vederbörande avfordrade.

De föreskrifter, som jag, enligt vad av det föregående framgår,
anser böra meddelas, ingripa på såväl skatteförordningens och bevillningsförordningens
som taxeringsförordningens tillämpningsområden. Det
synes mig emellertid önskvärt, att dessa förordningar icke belastas med
bestämmelser, vilka efter ett par års tid icke vidare skulle hava någon
tillämpning; och jag har därför ansett mest ändamålsenligt att låta
bestämmelserna inflyta i en särskild, fristående författning, i vars rubrik
skulle angivas, att densamma ansluter sig till nämnda tre förordningar
och sålunda bör vid deras tillämpning beaktas.

Knngl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 229. 17

Det författningsförslag jag låtit utarbeta är av följande lydelse:

Förslag

till

förordning, innefattande tillägg i visst avseende till förordningarna den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst ävensom om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas som följer:

Vid taxering av skattskyldigs årsintäkter enligt 3 kap. förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och
3 kap. förordningen samma dag angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst skall icke såsom inkomst taxeras ersättning eller understöd,
som på grund av föreskrifterna i 8—10 §§, 11 § 3 och 4 mom.
samt 12 § förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall
i avseende å införande av statsmonopel å tobakstillverkningen i riket i
annan form än såsom livränta utgives till tobaksfabrikant, till person,
som varit anställd eller sysselsatt inom tobakstillverkningen, eller till
handlande, som i 10 § sistnämnda förordning omförmäles.

Har någon för ersättning eller understöd, som nu är sagt, blivit
år 1916 genom beslut av vederbörande taxeringsnämnd taxerad till
inkomst- och förmögenhetsskatt eller till bevillning, äger han, ändå att
han icke hos samma års prövningsnämnd överklagat beslutet, att över
detsamma anföra besvär hos kammarrätten inom den tid och i den ordning,
varom förmäles i 50 § förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 204 käft. (Nr 229.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

Över förslaget torde underdåniga utlåtanden böra infordras från
tobakscentralkommissionen och kammarrätten; och hemställer jag därför,
att Eders Kungl. Magt måtte föreskriva, dels att nämnda kommission
skall genom utdrag av detta protokoll anbefallas att skyndsamt
avgiva sådant utlåtande, dels och att sedan detta utlåtande inkommit
ärendet skall till kammarrätten överlämnas för skyndsamt avgivande
av ämbetsverkets underdåniga utlåtande i ärendet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet:
G. Hultman.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 229,

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Ilans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april

1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena W allenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anmälde de
utlåtanden, som av tobakscentralkommissionen och kammarrätten avgivits
över det till nämnda myndigheter jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 24
mars 1916 remitterade förslaget till förordning, innefattande tillägg i
visst avseende till förordningarna den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt, angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
ävensom om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

I tobakscentralkommissionens omförmälda, den 1 april 1916 dagtecknade
utlåtande hade kommissionen, som funnit synnerligen starka
skäl. föreligga för att i viss omfattning från beskattning undantaga de

Tobaks centralkom missioncn.

Kammar rätten.

20 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 229.

1 anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
utgående ersättningar och understöd, förklarat sig för sin del icke hava
något att erinra mot det i sådant hänseende utarbetade författningsförslaget,
varjämte kommissionen vidare yttrat:

»I fråga om motiveringen till förslaget vill centralkommissionen endast, gentemot
vad däri anförts om att bestämmelserna rörande skattefrihet skulle komma att
upphöra att äga tillämpning med året näst efter det, då centralkommissionen avslutat
sin verksamhet, framhålla, att så icke lärer komma att bliva fallet. I 9 §

2 mom. d) av nådiga förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i
avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket stadgas nämligen,
att den, som erhållit anställning hos monopolets utövare, skall äga utbekomma hela
det av centralkommissionen fastställda ersättningsbeloppet, därest han inom två år
från tiden för monopolets ikraftträdande blivit utan eget förvållande skild från anställningen,
samt tre fjärdedelar av samma belopp, därest han inom fem år från
nämnda tid blivit utan eget förvållande från anställningen skild.

Då utbetalning av ersättningar i anledning av monopolets införande sålunda
torde kunna ifrågakomma ända till och med år 1920, lära de föreslagna bestämmelserna
om skattefrihet, därest de varda till efterrättelse fastställda, följaktligen
icke upphöra att äga tillämpning förrän med utgången av det därpå följande året.»

Kammarräten hade i sitt berörda utlåtande, som avgivits den 14
april 1916, anfört följande:

»Kammarrätten har funnit giltiga skäl vara anförda för förslaget, att från skattskyldighet
skulle fritagas ersättningar eller understöd, som på grund av föreskrifterna
i 8 —10 §§ 11 § 3 och 4 mom. samt 12 § förordningen om vad iakttagas skall i
avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket utgives i annan
form än såsom livränta.

I skattefriheten skulle enligt förslaget icke inbegripas sådana enligt nu gällande
lagstiftning beskattningsbara vinster, som må hava tillfallit tobaksfabrikanter därigenom
att staten enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§ nyssnämnda förordning antingen
inlöst tobaksfabrikant tillhöriga specialmaskiner för tillverkning av tobaksvaror,
vissa andra inventarier samt lager av oarbetad tobak och halvfabrikat med
mera eller till tobaksfabrikant utgivit ersättning för värdeminskning å fabriksfastighet
eller å vissa inventarier.

Enligt kammarrättens mening kan det — såsom ock i motiveringen till det
remitterade förslaget framhållits — endast i undantagsfall förekomma, att ett enligt
6 eller 7 § fastställt inlösnings- eller ersättningsbelopp i sig innefattar vinst av beskaffenhet
att höra i mottagarens hand bliva föremål för inkomstbeskattning; och
det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke, då övriga enligt förordningen om vad
iakttagas skall i avseende å tobaksmonopolets införande utgående ersättningar befrias
från skattskyldighet, anledning må förefinnas att från skattskyldigheten undantaga
även de vinster, som härflyta från utbetalningar enligt 6 och 7 §§. Dessa
utbetalningar grunda sig städse på en av särskilt för ändamålet tillsatta sakkunniga
värderingsman verkställd uppskattning av den egendom, som av vederbörande fabrikant
avstås, eller av den värdeminskning, som genom tobaksmonopolets införande drabbat
honom tillhörig egendom. Vid sådant förhållande och då något högre mått av

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

sakkunskap vid verkställande av dylika uppskattningar icke lärer kunna förutsättas
lins vederbörande taxeringsmyndigheter, synes man vara berättigad att vid bedömandet
av frågan om skattefrihet för ifrågavarande ersättningstagare utgå ifrån,
att inlösnings- eller ersättningsbeloppet blivit i varje förekommande fall rätt beräknat.
Sådana fall kunna likväl förekomma, då ett inlösningsbelopp och möjligen
även en värdeminskningsersättning, som grundats på en fullt riktig värdering, ändock
kan i sig innesluta eu beskattningsbar vinst, exempelvis om inlösta maskiner eller
andra inventarier av fabrikanten förvärvats för belopp, understigande inlösningsbeloppet.
Sådana, säkerligen sällsynta, fall äro tvivelsutan att från statsfinansiell
synpunkt anse såsom tämligen betydelselösa och frågan om deras undantagande från
skattskyldighet synes därför kunna bedömas och avgöras efter skattetekniska och
lämplighetssynpunkter.

I sådant avseende har kammarrätten fäst sin uppmärksamhet därvid, att eu
bestämmelse om skattefrihet för ersättningar, som utgivits enligt vissa uppräknade
paragrafer och moment i förordningen om vad iakttagas skall i avseende å tobaksmonopolets
införande, skulle kunna befaras bliva av taxeringsmyndigheterna så uppfattad,
att ersättningar, som grundats på andra paragrafer eller moment i samma
förordning, borde i regel bliva föremål för inkomstbeskattning. Detta är emellertid,
såsom av det föregående framgår, ingalunda fallet beträffande inlösningsbelopp och
värdeminskningsersättningar, som utgivits på grund av 6 eller 7 g, och ej heller
beträffande de ersättningar av likartad beskaffenhet, som enligt 11 g 1 och 2 mom.
utbetalas till aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör. På grund härav och
med avseende å vad i övrigt här ovan anförts har kammarrätten ansett sig böra
tillstyrka, att ersättningar enligt 6 och 7 gg samt 11 § 1 och 2 mom. må i likhet
med de i det remitterade förslaget avsedda ersättningarna bliva från beskattning
fritagna; och synes detsamma även böra gälla beträffande den ersättning, som enligt
11 g 5 mom. (sådant det lyder enligt alternativet B i förordningen) är bestämd att
med i förordningen fastställt belopp utgå till aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör
för kostnader av förut i författningen ej avsedd art, vilka bolaget i och för
fabrikationens koncentrering fått vidkännas.

Däremot finner kammarrätten det uppenbart, att, såsom i det remitterade förslaget
är avsett, den, som i form av livränta bekommer ersättning för förlust i
anledning av tobaksmonopolets införande, bör härför beskattas likasom annan livläntetagare.

Det bör måhända i förordningen särskilt utsägas, att i den skattefrihet, som
skulle medgivas beträffande av tobakscentralkommissionen fastställda inlösnings- och
ersättningsbelopp, även skulle inbegripas ränta, som enligt 5 § av staten utgives
till den dag, då inlösnings- eller ersättningsbelopp till vederbörande utbetalas.

Vad angår den utsträckta rätt till besvär över år 1916 verkställd taxering
för ersättning eller understöd av ifrågavarande slag, som enligt remitterade förslaget
skulle medgivas, har kammarrätten ansett sig böra anmärka, att detta medgivande
synes böra gälla även om taxering verkställts först av prövningsnämnd
eller om taxeringsnämnds beslut blivit av vederbörande prövningsnämnd ändrat.

Slutligen anser sig kammarrätten böra hemställa, huruvida icke i förordningens
rubrik lämpligen borde angivas det sammanhang, vari den nu ifrågavarande
förordningen står med förordningen om vad iakttagas skall i avseende å tobaksmonopolets
genomförande.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.

Med avseende å vad här ovan yttrats liar kammarrätten ansett sig böra i
underdånighet hemställa, att förordningen må erhålla följande lydelse::

Förordning angående skattefrihet för ersättning eller understöd, som av staten utgivits
enligt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobnkstillverkningen 1 riket.

Härigenom förordnas som följer:

Vid taxering av skattskyldigs årsintäkter enligt 3 kap. förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och 3 kap. förordningen samma
dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst skall icke såsom inkomst
taxeras ersättning eller understöd, som på grund av föreskrifterna i förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket i annan form än såsom livränta utgives till
tobaksfabrikant, till person, som varit anställd eller sysselsatt inom tobakstillverkningen,
eller till handlande, som i 10 § sistnämnda förordning omförmäles, och ej
heller ränta, som enligt 5 § i nämnda förordning av staten utgives till den dag,
då inlösnings- eller ersättningsbelopp till vederbörande utbetalas.

Har någon för ersättning eller understöd, som nu är sagt, blivit år 1916
taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller till bevillning, äger han att över
taxeringen anföra besvär hos kammarrätten inom den tid och i den ordning, varom
förmäles i 50 § förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.»

Departementschefen yttrade:

Då jag till statsrådsprotokollet för den 24 mars 1916 uttalade mig
angående den nu föreliggande frågan, anförde jag beträffande varje
särskild grupp av ersättningstagare de skäl, som syntes mig tala för
eller emot deras fritagande från beskattning för till dem enligt förordningen
om vad iakttagas skall i avseende å tobaksmonopolets införande
utbetalda inlösnings- eller ersättningsbelopp. Därvid kom jag beträffande
dem, som enligt 6 eller 7 § i nämnda förordning mottagit sådana belopp,
till det resultat, att tillräckliga skäl icke förelågo att från beskattning
fritaga vinster, som kunde ingå i till dem utgivna inlösnings- eller
ersättningsbelopp.

Kammarrätten har emellertid nu i sitt utlåtande — utan att
göra någon principiell erinran mot vad av mig i berörda avseende
yttrats — framhållit, att det från skatteteknisk synpunkt och för före -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 229.

kommande av missuppfattning vid tillämpningen av hithörande bestämmelser
skulle vara önskvärt, att den för vissa grupper av ersättningstagare
föreslagna skattefriheten bleve utsträckt även till dem, vilkas
egendom blivit enligt 6 § inlöst eller som jämlikt G eller 7 § mottagit
ersättning för värdeminskning å dem tillhörig fast eller lös egendom
samt att sådan skattefrihet även finge tillgodokomma aktiebolaget förenade
svenska tobaksfabrikör beträffande likartade ersättningar, utgivna enligt
11 § 1 och 2 mom. ävensom beträffande ersättningar enligt 11 § 5 mom.
för kostnader, vilka bolaget i och för fabrikationens koncentrering fått
vidkännas.

Vad kammarrätten sålunda anfört har jag icke funnit vara av
beskaffenhet att föranleda frångående av den mening, som i nu förevarande
avseende av mig förut uttalats.

Däremot har jag velat ansluta mig i sak till vad av kammarrätten
föreslagits angående skattefrihet för ränta, som enligt 5 § av staten utgives
till den dag, då inlösnings- eller ersättningsbelopp till vederbörande
utbetalas, angående utsträckning av rätten att, i anledning av taxering
innevarande år, i annan än vanlig ordning anföra besvär hos kammarrätten
till dem, som taxerats först av prövningsnämnd eller vilkas taxeringar
av prövningsnämnd ändrats samt angående förordningens rubrik.

I detta sammanhang ber jag slutligen få erinra om Kungl. Maj:ts
förut denna dag fattade beslut att till riksdagen avlåta propositioner
med förslag till förordningar dels om ersättning till tobaksgrossister och
hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket dels ock om utvidgad rätt till ersättning
i vissa fall i anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. För de ersättningar, som enligt sagda författningar,
därest de bliva av riksdagen godkända,, kunna komma att utgå, bör
givetvis skattefrihet ävenledes åtnjutas. Bestämmelse härom torde lämpligen
kunna intagas i det nu föreliggande författningsförslaget.

Sedan departementschefen därefter uppläst ett i anslutning till vad
av honom sålunda anförts upprättat förslag till förordning angående skattefrihet
för ersättning eller understöd, som av staten utgives enligt förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å
införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m., hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition
föreslå riksdagen antaga samma förslag.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 229.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition till riksdagen avlåtas av
den lydelse, bilagan litt. vid detta prokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Sjöcrona.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1916.