Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

i

Nr 207.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
förvaltningen av pensions försäkringsfonden; given Stockholms
slott den 25 april 1916.

Under åberopande av härvid fogade i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen

dels godkänna bilagda förslag till grunder för förvaltningen av den
i 11 § av lagen den 30 juni 1013 om allmän pensionsförsäkring omförmälda
fond;

dels antaga bilagda förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i
förenämnda lag;

dels ock godkänna följande arvodes- och omkostnadsstat för fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden att gälla tills vidare från och med
den 1 juli 1916:

Arvode till fullmäktiges ordförande.................................. kronor 3,000: —

Arvode till de fyra fullmäktige, som ej tillhöra pen sionsstyrelsen,

å 3,000 kronor................................... » 12,000: —

Arvode till de två övriga fullmäktige, som tillhöra

pensionsstyrelsen, å 1,500 kronor........................... ''» 3,000: —

Ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade
sakkunniga personer och annat biträde,
värdering i anledning av fastighetsbelåning, förvaring
av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader
och andra expenser, förslagsvis............... » 12,000: —

Summa kronor 30,000: —

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 182 höft. (Nr 207.)

1

2

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Förslag

till

grunder för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring omförmälda fond.

I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av
dess utgifter, skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbauks eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde
eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild
värdering fastställes av de under II här nedan omförmälda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,
vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall
efter framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
befordra folkhälsan — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier,
ålderdomshem, bostäder för mindre bemedlade in. m. — och som enligt
fullmäktiges prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 3

Av förenämnda medel skall minst eu sjättedel redovisas på siitt
under 1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas på sätt under
8) angives samt högst en trettiondel såsom under 9) sägs.

Fullmäktige böra även vid andra placeringar än de under 8) och 9)
omförmälda särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som
avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens
placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas så snart lämpligen
kan ske.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,
å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av
fordran inköpes, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.

II. Frågor om placering av fondens medel enligt vad ovan sagts
samt om förändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden.

Dessa fullmäktige skola vara till antalet sju och utgöras av
generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,
dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka
två skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den tredje
insikt och erfarenhet i sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt
för tre år i sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person, samt
ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har alt
handlägga ärenden angående fonden, eller, därest denne byråchef är
generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som
av Konungen för ordnas.

Härjämte förordnas av Konungen två suppleanter samt utses av
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt en suppleant.
För de fullmäktige, som tillhöra pensionsstyrelsen, utses en suppleant
av styrelsen.

Fullmäktige utse årligen inom sig vice ordförande.

För besluts fattande om placering av fondens medel på sätt under
I 8) eller 9) omförmäles erfordras, att minst fem fullmäktige äro om beslutet
ense.

III. Verkställandet av fullmäktiges beslut, bokföring av fonden
samt övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av
pensionsstyrelsen.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

IV. Därest vid sådan utredning, som av pension sstyrelsen verkställts
jämlikt 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, framgått att
överskott förefinnes, bestämmer Konungen efter framställning av pensionsstyrelsen
och efter fullmäktiges hörande, huru stor del av berörda
överskott må användas för bestridande av kosi nåd er för åtgärder, ägnade
att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga
eller befordra folkhälsan, och skola dessa medel ställas till pensionss
t yr el sens förfogande att av styrelsen för angivna ändamål disponeras i
enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.

V. Kostnaden för ersättning åt fullmäktige och deras suppleanter,
särskilt anlitade sakkunniga och annat biträde, värdering i anledning
av fastighetsbelåning samt förvaring av fondens värdehandlingar ävensom
tryckningskostnader och andra expenser bestridas av fondens medel
enligt fastställd stat.

VI. De närmare bestämmelser, som härutöver erfordras för fondens
förvaltning, meddelas av Konungen.

Dessa grunder skola lända till efterrättelse från och med den 1 juli
1916, dock att av de medel, som inflyta under åren 1917 —1926 och
som skola placeras, minst en tredjedel skall redovisas på sätt under I 1)
omförmäles samt att från ingången av år 1919 intill utgången av år
1926 minst efi tredjedel av fondens medel skall vara på nämnda sätt
redovisad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ‘407.

o

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

Inom — — - - — — — — — — — — — — — — avgifter.

I sammanhang — •— — — — — — — — — — — bestridas.

Framgår av denna utredning, att överskott förefinnes, må så stor
del av överskottet, som Konungen bestämmer, användas till bestridande
av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasseluot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Inledning.

I 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
föreskrives, att de jämlikt samma lag utgående pensionsavgifterna skola
ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder, som bestämmas av
Konung och riksdag.

Något beslut rörande fondens förvaltning fattades icke under år
1913, utan avsågs, att frågan skulle föreläggas 1914 års riksdag. Pensionsstyrelsen
gjorde sedermera i underdånig skrivelse den 1 maj 1914
framställning i ämnet. Frågan om det slutliga ordnandet av fondens

7

Kung}. Ma} ds Nåd. Proposition Nr 207.

förvaltning ansågs emellertid böra göras till föremål för ytterligare utredning,
och uppdrog Kung!. Magt genom beslut den 18 juni 1915 åt
en kommitté (pensionsföndskommittén) att verkställa utredning och avgiva
förslag beträffande förvaltningen och placeringen av peusionsförsäkringsfonden.
Kommittén — som bestått av f. d. generaldirektören C. H. T. A.
Lagerheim, ordförande, f. d. kammarrättsrådet A. 0. C. Carleson, professorn
D. Davidson, ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen
A. Ekman, ledamoten av riksdagens första kammare, bankdirektören
L. A. Hedenlund, generaldirektören J. G. A. af Jochnick, f. d.
bankofullmäktigen friherre B. Iv. J. Langenskiöld, ledamoten av riksdagens
andra kammare A. H. Lindqvist och statskommissarie!! P. G.
Södermark samt, efter det Ekman avsagt sig uppdraget, ledamoten av
riksdagens första kammare, riksgäldsfullmäktigen greve J. G. Lagerbjelke
— har den 4 mars 1916 överlämnat betänkande jämte förslag
angående fondförvaltningen.

Innan jag redogör för kommitténs ifrågavarande förslag, må erinras
om tillkomsten av de lagbestämmelser, som avse fonden, samt övriga omständigheter,
som äro av betydelse för förevarande fråga.

I sitt den 9 november 1912 avgivna förslag till lag om allmän
pensionsförsäkring upptog ålderdomsförsäkringskommittén under 12 §
ett stadgande av följande lydelse.

»Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken må redovisas allenast
i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten eller svenska kommuner,
och i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Fonden förvaltas i övrigt
enligt grunder, som bestämmas av Konung och riksdag.»

En av ålderdomsförsäkringskommitténs ledamöter var i förevarande
avseende av annan mening och anförde i avgiven reservation, att han
icke känt sig övertygad om det nödiga eller lämpliga, att i pensionsförsäkringslagen
infördes en svårändrad föreskrift om att fondens förvaltande
myndighet skulle åläggas att placera densamma uteslutande
i vissa angivna papper. Detta kunde enligt reservantens mening bland
annat tänkas komma att hindra en lika säker placering mot högre ränta
och sålunda hämma försäkringens möjlighet att bereda sina delägare
större fördelar än eljest kunde bliva fallet.

Vid föredragning av lagförslaget inför Kung!. Maj:t den 28 mars
1913 anförde dåvarande chefen för civildepartementet, att han för sin
del funne denna anmärkning böra föranleda viss ändring av förslaget.
Vem förvaltningen av fonden skulle åligga borde enligt departements -

Historik.

8

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 207.

chefens mening få bero av ett senare beslut av Kung!. Maj:t och
riksdagen. Departementschefen förordade alltså, att nr den föreslagna
12 § skulle uteslutas föreskriften om placeringen av pensionsförsäkringens
medel. På annat ställe i motiveringen till lagförslaget
framhöll departementschefen, att ålderdomsförsäkringskommittén haft
ögonen öppna för möjligheten, att genom placering av de samlade fondmedlen
försäkringen kunde, såsom särskilt Tysklands exempel visade,
bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan, i aet att kommittén
erinrat, hurusom genom dess förslag möjlighet bereddes att genom lån
åt kommuner med flera giva dessa tillfälle att tillgodose bland annat
hälsovårdande ändamål. Denna synpunkt vore, enligt departementschefens
mening, utan tvivel behjärtansvärd. Att på detta sätt ställa de
genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers
och inrättningars tjänst, i den utsträckning så kunde ske utan fara för
fondens säkerhet, vore ett arbete för befrämjande av försäkringens syfte.
Den av departementschefen föreslagna ändringen i fråga om förslaget till
fondens placering vore också ägnad att undanröja varje hinder för en
sådan verksamhet.

I enlighet med departementschefens sålunda uttalade mening blev i
det förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, som av Kungl. Maj:t
förelädes 1913 års riksdag, någon föreskrift icke intagen om placeringen
av pensionsförsäkringsfondens medel; och blev i den sedermera antagna
lagen rörande förvaltningen av fonden allenast såsom 11 § meddelad
eu bestämmelse av förut angivet innehåll.

Övriga bestämmelser i nämnda lag, som direkt avse fonden, äro intagna
i 12 och 34 §§.

Den förra paragrafen lyder sålunda:

»Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera minst en
gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas'' eu
på vetenskaplig sannolikiletsberäkning grundad undersökning, huruvida
genom de föreskrivna pensionsavgifterna kunna för dem, som först därefter
bliva avgiftspliktiga, beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna
i 6 § första stycket motsvara dessa avgifter.

I sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas utredning,
huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.»

I 34 § angående pension på grund av frivilliga avgifter stadgas, att
dessa avgifter skola ingå till den i 11 § omförmälda fond, samt att till
denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp, mot -

Kung1. Majits Nåd. Proposition Nr 207. 9

svarande en åttondel av summan av de under året erlagda frivilliga
avgifter.

Sedan lagen om allmän pensionsförsäkring trätt i kraft och pensionsstyrelsen
börjat sin verksamhet, utarbetades av styrelsen förslag till
grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, vilket förslag
framlades genom styrelsens förutnämnda skrivelse den 1 maj 1914.

I denna skrivelse framhöll pensionsstyrelsen till en början en del allmänna
synpunkter angående fondmedlens placering och användning och
yttrade därvid bland annat följande.

För bedömande av frågan om placering av de medel, vilka vid en
invaliditets- och ålderdomsförsäkring fonderades, borde följande faktorer
komma i betraktande, nämligen: a) säkerheten, b) förräntningen och c)

val av placeringsobjekt inom företrädesvis sådana områden, vilka ägde
betydelse för pensionsförsäkringsverksamlieten och dess syften.

Säkerhetsfrågan måste naturligtvis obetingat ställas i främsta rummet,
då dessa medel i viss mening representerade ett hela folkets gemensamma
sparkapital, och måste därför vid dessa placeringar den allra största
försiktighet och omtanke iakttagas.

Beträffande räntefrågan måste den betingelsen vara bestämmande, att
med vederbörlig hänsyn tagen till säkerheten i regel borde erhållas åtminstone
den ränta, vilken vore lagd till grund för de tekniska beräkningarna.
Kunde medlen placeras till högre ränta, innebure detta en
ekonomisk fördel, vilken emellertid icke finge sättas framför säkerhetsfrågan
och ej heller finge i alltför hög grad tillgodoses på bekostnad av
under c) angivna synpunkter.

Vid val av placeringsobjekt vore det av synnerlig vikt, att placeringarna
verkställdes på sådant sätt, att de gagnade pensionsförsäkringen
och dess syften. Det skulle vara ett missgrepp av betänkligaste slag,
som skulle komma att utöva ett ogynnsamt inflytande på pensionsförsäkringens
hela utveckling, om det betydelsefulla indirekta hjälpmedel,
som en efter riktiga linjer anordnad fondplacering visat sig innebära,
icke skulle tillgodoses. Genom att ställa de betydande kapital, som vid
pensionsförsäkringen fonderades, till tjänst i kampen för folkhälsa och
folkhygien, kunde man påräkna icke blott en minskning i försäkringskostnaderna
utan även ett ökat intresse hos allmänheten för försäkringsverksamheten.

Vad anginge den myndighet, vilken skulle handhava förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden, måste denna äga förutsättningar att kunna
tillgodose icke blott de rent ekonomiska synpunkterna utan även — och

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 höft. (Nr 207.) 2

Pensions styrelsens förslag.

10

Fondens

nuvarande

förvaltning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

detta icke minst — de särskilda intressen, som genom placeringarna
borde stödjas. Om så skulle kunna ske, följde nästan självfallet, att
samma myndighet, som handhade försäkringen, även måste handhava
fondens förvaltning, och att man härvid knappast kunde ifrågasätta
en uppdelning av dessa två grenar av samma arbete på olika myndigheter.

Över detta pensionsstyrelsens förslag avgåvos utlåtanden av statskontoret,
fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen
för postsparbanken och socialstyrelsen. Vidare avgavs yttrande
i ärendet dels av de inom civildepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande,
tillkallade sakkunniga för utredning av de mindre bemedlade
klassernas bostadsfråga (bostadskommittén), dels ock av ålderdomsförsäkringskommittén.

Jag kommer att längre fram i mitt yttrande redogöra för de olika
punkterna i pensionsstyrelsens förslag ävensom för de däröver avgivna
utlåtandena.

Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Maj:t den 24 juli 1914
yttrade jag bland annat, att frågan om den stora pensionsförsäkringsfondens
förvaltning och placering obestridligen vore av en utomordentlig
betydelse och att med hänsyn härtill och till de vittgående konsekvenser,
frågans lösning i ena eller andra riktningen torde kunna medföra, frågan
måste ägnas en alldeles särskilt noggrann och allsidig prövning. På
grund av den synnerligen korta tid, som stått till förfogande efter det
samtliga infordrade utlåtanden inkommit, hade en sådan prövning icke
kunnat medhinnas. Det syntes därför icke rådligt att redan då upptaga
frågan till slutlig behandling, utan torde det vara mera välbetänkt att,
innan frågan förelädes riksdagen, göra densamma till föremål för ytterligare
övervägande och utredning.

Under sådana förhållanden bleve det emellertid, yttrade jag, nödvändigt
att provisoriskt ordna frågan om fondens förvaltning, intill dess
slutligt avgörande kunde träffas. Under erinran om att arbetarförsäkringsfonden,
som, alltsedan den år 1895 bildades, förvaltades av statskontoret,
enligt 1913 års riksdags beslut skulle från och med den 31
december 1914 överflyttas till och ingå i pensionsförsäkringsfonden,
anförde jag vidare, att det syntes mig vara lämpligt, att åt statskontoret
uppdroges att tills vidare förvalta jämväl sistnämnda fond.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att förvaltningen
av ifrågavarande fond finge tills vidare uppdragas åt statskontoret.

11

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 207.

Detta förslag blev av riksdagen godkänt.

I överensstämmelse härmed uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt
beslut den 14 september 1914 åt statskontoret att tills vidare förvalta
den i 11 § i lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond, samt
föreskrev därvid tillika, att fondens medel skulle lios statskontoret särskilt
bokföras under benämning »Pensionsförsäkringsfonden» samt av
statskontoret göras fruktbärande på sätt i kungl. breven den 31
augusti 1877 och den 15 november 1895 vore föreskrivet beträffande
övriga under statskontorets vård ställda fonders och kassors medel,
dock med rätt för statskontoret att, i den mån så funnes fördelaktigt,
i avbidan på annan placering insätta fonden tillhörande medel i bankinrättning
med av Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t i nådigt brev den 24 april 1915, att
statskontoret skulle i varje särskilt fall, då fråga förelåge om placering
av medel tillhörande pensionsförsäkringsfonden, före besluts fattande inhämta
yttrande i ärendet från pensionsstyrelsen.

Såsom jag förut nämnt, har pensionsfondskommittén den 4 mars
1916 avgivit sitt betänkande jämte förslag dels till lag om ändrad
lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels till grunder för förvaltningen av ifrågavarande fond, dels ock till
reglemente angående förvaltningen av samma fond.

Över detta förslag hava därefter infordrats yttranden från statskontoret,
fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen
för postsparbanken, socialstyrelsen och pensionsstyrelsen ävensom från
de sakkunniga för utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga,
vilka yttranden såsom bilagor torde få åtfölja protokollet.

För pensionsfondskommitténs förslag och myndigheternas däröver
avgivna yttranden skall jag i det följande närmare redogöra, men har
jag ansett mig dessförinnan böra lämna några upplysningar om uppkomsten
av pensionsförsäkringsfonden samt denna fonds storlek, placering
m. m.

Pensionsförsäkringsfonden.

Såsom förut nämnts, blev den s. k. arbetarförsäkringsfonden vid utgången
av år 1914 överflyttad till pensionsförsäkringsfonden. Förstnämnda
fond redovisades då i obligationer och inteckningar med ett
bokfört värde av 35,850,707: 80 kronor, och skulle dessa medel järn -

Pensions fondskom mitténs betänkande.

12

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

likt 1913 års riksdags beslut användas för att täcka kostnaden för upptagande
i avgiftsförsäkringen av den nuvarande generationen. En avsevärd
del — omkring 27,500,000 kronor — av dessa medel har emellertid
sedermera disponerats för annat ändamål, nämligen för att bereda understöd
åt de nya grupper, som genom lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen om allmän pensionsförsäkring
beretts delaktighet i pensionsförsäkringen.

Pensionsförsäkringsfonden bildas till sin väsentligaste del av de i
pensionsförsäkringslagen omförmälda obligatoriska och frivilliga avgifterna.
Vidare ingå till fonden statsbidrag. Såsom förut angivits, skall
nämligen till fonden för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,
motsvarande Vs av summan av de under året erlagda frivilliga avgifterna.
Härjämte torde enligt av pensionsstyrelsen uppgjort förslag till plan för
bestridande av kostnaderna för den år 1915 beslutade utvidgningen av
försäkringen ytterligare statsbidrag komma att ingå till fonden. Dessa
bidrag avse emellertid icke avgiftspensioneringen utan understöden till
dem, som genom utvidgningen blivit delaktiga i försäkringen. Slutligen
tillkomma ränta och annan avkastning av fondens medel.

De obligatoriska avgifternas årliga belopp beräknades av särskilda
utskottet vid 1913 års riksdag uppgå till omkring 12,868,000 kronor,
därav s. k. grundavgifter eller de avgifter å tre kronor, som en var
avgiftspliktig är skyldig erlägga, 8,418,000 kronor samt tilläggsavgifter

4.450.000 kronor. Dessa beräkningar voro emellertid baserade på 1907
års folkmängdsuppgifter. En korrigering med hänsyn till folkmängdsökningen
efter år 1907 lämnar till resultat en summa av 13,591,000
kronor, därav grundavgifter 8,880,000 kronor samt tilläggsavgifter

4.711.000 kronor. Det må här nämnas, att under år 1915 inbetalades
till fonden i grundavgifter i runt tal 9,677,000 kronor samt i tilläggsavgifter
4,894,000 kronor eller sålunda sammanlagt 14,571,000 kronor.
Dessa avgitter avsågo år 1914. Utöver nämnda belopp av inbetalade
tilläggsavgifter torde hava påförts de avgiftspliktiga ytterligare ett belopp
av omkring b 2 å 3/4 miljon kronor, som icke erlagts eller kunnat
indrivas inom föreskriven tid.

I följande ur kommitténs betänkande hämtade tabell lämnas en
utredning om fondens framtida tillväxt. Till grund för beräkningarna
har lagts en räntefot av fyra procent. Självklart är, att de siffror som
lämnas endast äro approximativa.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

13

Fonden i miljoner kronor.

1

2-''

3

4

.

M

•c

Fond enligt
beräkningar före
genomförande av
lagen den 8 juni
1915 om ändrade
övergångs-bestämmelser.

Fond enligt beräkningar
med hänsyn tagen till lagen
den 8 juni 1915 om ändrade
övergångsbestämmelser.

Vid arets början.

Vid arets
början.

Ökning till nästa
i tabellen upp-tagna år.

1916 ............................................................

55. g

55.6

8.8

1917 ...........................................................

71.8

64.4

10.3

1918 ............................................................

88. g

74.7

11.0

1919 ...........................................................

106. o

85.7

12.1

1920 ............................................................

124.0

97.8

76.5

1925 ............................................................

224.0

174.3

102.1

1930 ...........................................................

339.1

276.4

120.8

1935 ............................................................

467.0

397.2

134.1

1940 .........................................................

607. o

531.3

142.8

1945 ...........................................................

759.7

674.1

140.2

1950 .........................................................

918.5

814.3

136.1

1955 ...........................................................

1,077.2

950.4

125.6

1960 ...........................................................

l,230.o

1,076.0

66.o

1965 ..........................................................

l,330.o

1,142.0

30. o

1970 ...........................................................

1,400.0

1,172.0

Enligt av pension sstyrelsen verkställd utredning erfordrades för
genomförande av lagen om övergångsbestämmelser den 8 juni 1915
bland annat, att ur pensionsförsäkringsfonden skulle för inbegripande i
försäkringen av vissa, från densamma förut uteslutna personer, successivt
disponeras ett belopp, vars kapitalvärde den 1 januari 1916 beräknades
till 27,462,000 kronor. Skillnaden mellan kolumnerna 2 och 3 i tabellen
angiver verkan av denna fondminskning.

Vid 1915 års slut uppgick fonden till 55,564,105 kronor 60 öre
och redovisades på följande sätt.

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensions styrelsens förslag.

Innestående å giroräkning i riksbanken.................. kronor

Lån mot inteckningssäkerhet ...................................... »

Lån till Skaraborgs läns landsting .......................... »

Svenska statens obligationer ....................................... »

Andra obligationer och aktier .................................. »

Fordringar (därav förskotterad »ränta» å aktieköpeskilling
kronor 215,000: —, att täckas
av inflytande utdelning)....................................... »

1,568,440: 99
12,406,100: —
700,000: —
11,299,353: 75
28,959,218: 39

630,992: 47

Summa kronor 55,564,105: 60

Räntan å inteckningslånen var 5 procent utom för ett lån å 100,000
kronor, som med hänsyn till förut erlagd skillnadsränta löpte med 4 Va
procent. Å fondens obligationer utgjorde medelränteavkastningen omkring
4.27 procent.

Fonden kommer att bestrida utgifter för pensioner, restitution av
pensionsavgifter samt eventuellt förvaltningskostnader och bidrag till
åtgärder, ägnade att förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra
folkhälsan.

Då jag i det följande ingår på en närmare utveckling av de föreliggande
frågorna rörande pensions försäkringsfondens förvaltning, ansluter
jag mig till den av kommittén i dess betänkande följda uppdelningen
av ämnet i nedannämnda huvudavdelningar: placeringen av
pensionsförsäkringsfondens medel, förvaltningsmyndighet, användning av
överskott i fonden för åtgärder till förebyggande eller hävande av invaliditet
m. m. samt kostnader för fondförvaltningen.

Placeringen av pensionsförsäkringsfondens medel.

Pensionsstyrelsen föreslog i detta avseende i sin den 1 maj 1914
gjorda framställning, att normerande bestämmelser beträffande fondplaceringarna
skulle avfattas efter ungefär följande linjer. Av fondens
medel borde minst tre fjärdedelar placeras:

a) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten, svenska kommuner, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

b) i skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i fast egendom,
beträffande jordbruksfastighet inom Vä av vare sig senast fastställda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 15

taxeringsvärdet eller av sådant värde, som av deu förvaltande myndigheten
för egendomen fastställdes, samt i fråga om annan fastighet inom
1 » av nämnda värden;

c) i sådana andra värdepapper, vilka Konungen prövade kunna
anses till art och säkerhet jämställda med under a) och b) nämnda.

Högst en fjärdedel borde placeras:

d) efter Konungens medgivande i fastigheter, avsedda att inrymma
lokaler för pensionsförsäkringsverksamheten;

e) i övriga värdepapper, som fondens styrelse prövade lämpliga.

Av fondens medel borde minst en sjättedel och högst en femtedel

placeras i svenska statens obligationer.

I övrigt skulle företag, som enligt fondstyrelsens beprövande kunde
anses ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens syfte eller därmed
likartade allmännyttiga intressen, äga företräde beträffande under a)—
c) omnämnda placeringar, och i avseende å de under d) och e) upptagna
skulle uteslutande dylika företag ifrågakomma.

Statskontoret yttrade i fråga om detta förslag bland annat, att det
kunde ifrågasättas, huruvida icke gränserna i fråga om placering av
medlen skulle kunna göras något mindre snäva. Det föreslagna maximum
för placering i statspapper, för vilket statskontoret icke funnit några
som helst skäl vara anförda, kunde statskontoret icke tillstyrka. I likhet
med pensionsstyrelsen fann statskontoret vidare lämpligt, att i placeringsbestämmelserna
framhölles till beaktande företag, ägnade att tillgodose
pensionsförsäkringens syfte och därmed likartade allmännyttiga intressen,
men borde dock något ovillkorligt företräde icke givas dessa placeringsobjekt
framför de ur räntesynpunkt fördelaktigare.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ansågo, att hälften av de till fonden
inflytande avgifterna borde placeras i lån till staten. Såsom skäl härför
anförde fullmäktige, att då fonden skulle förvaltas av en statens
ämbetsmyndighet och staten ytterst måste ansvara för de medel, som
från fonden utlånades, det vore en berättigad fordran från statens sida
liksom till gagn för landet, att en betydligt större andel av fonden
placerades hos riksgäldskontoret, än som av pensionsstyrelsen föreslagits.
Det vore för landet i såväl ekonomiskt som politiskt avseende av största
vikt, att utländsk skuldsättning så mycket som möjligt inskränktes. Man
borde därför icke försumma något tillfälle att möjliggöra upplåning
inom landet för statens räkning. Därvid syntes det fullmäktige lämpligt,
att medlen inbetalades direkt till riksgäldskontoret och infördes i stats -

Yttranden
över pensionsstyrelsens

förslag.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

skuldboken, varigenom kostnaden för utgivande av obligationer samt
för vården och förvaltningen av desamma besparades.

Mot fullmäktiges i riksgäld skontoret utlåtande anmälde en fullmäktig
reservation i avseende å förslaget, att hälften av fondens medel skulle
placeras i lån till staten.

I en till pensionsfond skommittén sedermera avgiven promemoria
anförde fullmäktige i riksgäldskontoret angående placeringen av fondens
medel bland annat, att vad beträffade den räntefot, som fullmäktige
ansåge sig kunna erbjuda, densamma enligt fullmäktiges mening borde
rätta sig efter de för tillfället rådande förhållandena på lånemarknaden,
d. v. s. vara lika med den räntefot fullmäktige vid samma tillfälle
måste erbjuda vid uppläggande av ett inhemskt statslån. Sedan på
detta sätt räntefoten för de medel, som riksgäldskontoret under ett visst
år mottae-it, blivit bestämd, skulle densamma vara oförändrad under en
tid av t. ex. 10 år, motsvarande den vanliga konvertermgstiden för ett
statslån, för att därefter förändras till den räntefot, som vid utlöpandet
av denna tid enligt ovannämnda grunder kunde anses vara gällande.
Därest avsevärt mera än hälften av de inflytande pensionsavgifterna
skulle komma att inbetalas till riksgäldskontoret, kunde den tid, under
vilken räntefoten skulle förbli oförändrad, efter överenskommelse utsträckas.

Styrelsen för postsparbanken uttalade i anledning av pensionsstyrelsens
förslag, att enligt dess mening den gräns uppåt, som av pensionsstyrelsen
uppdragits för fondmedlens placering i svenska statens skuldförbindelser,
borde i avsevärd grad utsträckas.

Socialstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke lagstiftningen i Sverige
redan från början borde gå åtminstone lika långt som den nuvarande
tyska i fråga om placering av fondens medel uti allmännyttiga företag,
och att sålunda hälften av fondens medel borde kunna få placeras på
ett friare sätt.

Fullmäktige i riksbanken anförde bland annat, hurusom med hänsyn
till angelägenheten av, att en inhemsk marknad för statens obligationer
skapades, gränsen för statsobligationernas andel i fonden snarare
borde sättas högre här än i Tyskland, där den var bestämd till eu fjärdedel
av fondmedlen. Den tyska statsskulden vore nämligen till den vida
övervägande delen placerad inom landet, under det att den vida övervägande
delen av den svenska statsskulden vore placerad i utlandet. Vidare
yttrade fullmäktige, att vid lån mot inteckningssäkerhet man icke borde
gå över hälften av taxeringsvärdet eller av särskilt fastställt värde.
Härjämte ansågo sig fullmäktige böra avstyrka placering av fondmedel

17

Kung}. Maj:ts Nåd Proposition Nr 207.

hos enskilda bankinrättningar. Skulle ändock djdik placering anses böra
medgivas, borde omfattningen av densamma vara noga begränsad.

Bostadskommittéu framhöll i sitt utlåtande vikten av, att fondmedlen
placerades i allmännyttiga företag, och särskilt betonades härvid nödvändigheten
av att genom förbättring av de mindre bemedlades bostäder
höja folkhälsan, varigenom även besparing för försäkringen skulle kunna
ske. Vad anginge de intill högst eu fjärdedel av fondens belopp uppgående
medel, som enligt pensionsstyrelsens förslag reserverats för sociala
ändamål och beträffande vilka eu friare placering vore tillåten, hade
visserligen ställts i utsikt, att arbetarbostadshus därav skulle få del. Om
dessa medel skulle emellertid bostadsväsendet konkurrera med andra för
pensionsförsäkringsverksamheten högst angelägna syften, såsom uppförande
av ålderdomshem, sanatorier in. m., vilka sannolikt, åtminstone
under försäkringens första tid, komme att i främsta rummet lägga beslag
dåra. Bostadskommittén ansåg erforderligt, att eu viss bestämd del
av fonden reserverades uteslutande för mindre bemedlades bostäder, nämligen
en fjärdedel av fondens totala belopp. I samband härmed borde
den del av fonden, som placerades på sätt pensionsstyrelsen föreslagit
under a)—c), bestämmas till hälften.

Alderdomsförsäkringskommittén erinrade i sitt utlåtande bland annat,
att hela den för tyska invalidförsäkringen samlade fonden vid 1912 års
slut eller 22 år efter försäkringens början uppgick till i runt tal 1,715
miljoner kronor.'' Efter samma tid av 22 år skulle, om man finge förutsätta,
att pensionsavgifterna inflöte någorlunda regelbundet, den svenska
fonden uppgå till omkring 450 miljoner kronor, eller till mer än en
fjärdedel av motsvarande tyska fond. Då Tysklands befolkning vore
tolf gånger så stor som Sveriges, skulle således fondbildningen vid den
svenska invalid försäkringen, i förhållande till folkmängden, bliva minst
tre gånger så stor som enligt de tyska förhållandena. Redan med hänsyn
till den svenska fondens relativt taget synnerligen betvdande dimensioner
kunde man bliva tveksam, huruvida de tyska reglerna för medlens
placering, vilka pensionsstyrelsen åberopat till stöd för sitt förslag, utan
vidare borde tillämpas. Särskilt ifrågasatte ålderdomsförsäkringskommitten,
huruvida det icke såväl ur säkerhets- som allmän social synpunkt
vore lämpligt att ersätta den fjärdedel, som skulle få placeras efter friare
regler, med eu mindre kvotdel. Kommittén påpekade i detta sammanhang,
att de tyska myndigheterna av försiktighetsskäl endast i mycket
inskränkt mån begagnat sig av det friare placeringssättet.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 smil. 182 höft. (Nr 207.)

3

18

Pensions fondskom mittén.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

I sitt förslag till grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
har pensionsfondskommittén upptagit följande bestämmelser angående
placeringen av nämnda fond:

»I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av
dess utgifter, skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde
eller inom sextio procent av sådant värde, som etter särskild
värdering fastställes av de under II här nedan omförmälda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,
vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall
efter framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
befordra folkhälsan och enligt fullmäktiges prövning anses erbjuda
nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Av förenämnda medel skall minst en sjättedel redovisas på sätt under

1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas på sätt under 8)
angives samt högst en trettiondel såsom under 9) sägs.

Fullmäktige böra även vid andra placeringar än de under 8) och 9)
omförmälda särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som
avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens
placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas så snart lämpligen
kan ske.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,

10

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 2<)7.

å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt.

Egendom, vilken sålunda till skyddande av fordran inköpcs, skall
åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.»

L motiveringen till ifrågavarande förslag har kommittén anfört bland
annat.

»Då kommittén nu går att uttala sin uppfattning rörande frågan om placering
av pensionsförsäkringsfondens medel, vill kommittén först och främst angiva den
synpunkt, som kommittén ansett böra vara vägledande vid frågans bedömande.
Denna kan i korthet uttryckas så, att vid valet av placeringsobjekt hänsynen till
pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av avgörande betydelse, och att följaktligen
ingå andra intressen, huru viktiga de än i och för sig kunna vara, böra få
göra sig gällande framför och på bekostnad av det förra. Eu dylik grundsats, som
redan i och för sig torde få apses principiellt befogad, är det enligt kommitténs
mening av särskild vikt att i detta fall fasthålla, om man tager i betraktande ifrågavarande
fonds säregna karaktär av att vara en hela det svenska folkets sparpenning,
avsedd att lämna bidrag till uppehället för dem, som på grund av ålder eller sjuklighet
ej längre kunna själva försörja sig.

För betryggande av fondens förmåga att fylla denna sin uppgift är det naturligtvis
i första rummet nödvändigt, att placeringen av dess medel erbjuder säkerhet
mot förluster, och vidare att så hög avkastning vinnes, som med behörigt aktgivande
på säkerhetssynpunkten befinnes möjlig. Men jämsides med dessa fordringar pa
säkerhet och avkastning, som ju äro gemensamma för alla fondplaceringar, tillkommer
beträffande pensionsförsäkringsfonden hänsynen till de direkta och indirekta fördelar,
som kunna beredas försäkringen därigenom, att fondens medel utlånas eller användas
till allmännyttiga företag, ägnade att befordra folkhälsan och förebygga eller häva
invaliditet eller eljest bidraga till stärkandet av de försäkrades förvärvsmöjligheter
eller på annat sätt komma dem till godo.

En dylik användning av fondens medel bör givetvis dels verka direkt till minskning
av utgifterna för pensioneringen, dels indirekt lända försäkringsverksamheten
till gagn. Utan tvivel är nämligen pensionsförsäkringens lyckliga genomförande i
vårt land i väsentlig mån beroende av befolkningens villighet att erlägga de stadgade
avgifterna, och denna villighet torde i sin ordning påverkas av vetskapen om
det sätt, varpå de hopsamlade avgifterna användas. Därest fondmedlen, i den mån
sådant låter förena sig med kraven på nödig säkerhet och tillfredsställande avkastning,
finna användning för allmännyttiga företag, såsom sjukhus, sanatorier, utbildningsanstalter,
lämpliga bostadshus för de mindre bemedlade, ålderdomshem m. m.,
skall detta bidraga att väcka intresse för och förtroende till försäkringen hos de avgiftspliktiga,
som genom en sådan användning erhålla fördel av de inbetalda avgifterna
även i annan form än pension och även innan de blivit invalider eller nått
åldersgränsen för rätt till pension. Särskilt med hänsyn härtill anser kommittén det
vara av vikt, att bestämmelserna om placeringen av fondens medel läggas så, att
därav tydligt framgår, att de erlagda avgifterna icke äro avsedda att tjäna några för
själva försäkringen främmande ändamål.

I överensstämmelse med ovan anförda grundsats har kommittén icke kunnat
godkänna berättigandet av de krav, som framställts särskilt med hänsyn till statsfinansiella
eller speciella sociala intressen, i annan mån än sådana krav kunna anses
förenliga med pensionsförsäkringens direkta eller indirekta intressen».

20

Lån till staten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Med anledning av den ntav pensionsstyrelsen föreslagna föreskriften,
att minst tre fjärdedelar av fondens medel skulle placeras i vissa med
hänsyn till säkerheten kvalificerade värdehandliugar, under det att don
återstående fjärdedelen skulle kunna placeras med något friare prövningsrätt
för den beslutande myndigheten, yttrar kommittén följande.

»Kommittén biträder till fullo de synpunkter, som lågo till grund för pensionsstyrelsens
ifrågavarande förslag. Att i fråga om placeringen enligt de friare bestämmelserna
gå längre än pensionsstyrelsen föreslagit synes ur försiktighetens synpunkt
icke tillrådligt; dock har kommittén ansett den föreslagna proportionen mellan de
båda delarna av fonden kunna utan olägenhet modifieras så till vida, att medel, som
användas för förvärv av fastigheter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet, icke behöva inräknas uti ovan åsyftade fjärdedel av fonden.

I detta sammanhang bör emellertid framhållas å ena sidan att, ehuru den beslutande
myndigheten vid ifrågavarande placeriiig ej skulle vara bunden av vissa
regler beträffande säkerhetens beskaffenhet, fordringen på nöjaktig säkerhet naturligtvis
ej kan eftergivas, liksom även skälig avkastning å de utlånade medlen måste
krävas, samt å andra sidan att enligt kommitténs mening förenämnda allmännyttiga
företag böra i stor utsträckning tillgodoses även vid den utlåning, som skulle äga
rum mot mera kvalificerad säkerhet. Detta önskemål har av pensionsstyrelsen uttryckts
så, att företag, som enligt den beslutande myndighetens beprövande kunde
anses ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga
intressen, skulle »äga företräde» beträffande sistberörda utlåning. Kommittén
finner emellertid i likhet med statskontoret denna formulering mindre lämplig
samt har därför föreslagit ett stadgande av den lydelse, att vid de i detta sammanhang
avsedda placeringarna den beslutande myndigheten bör »särskilt söka tillgodose»
allmännyttiga företag av ovan angiven art.»

Vad angår de säkerheter av mera kvalificerad beskaffenhet, vari
enligt det föregående huvudparten av fonden skulle redovisas, möter
först frågan i vilken omfattning placering bör ske i lån till staten.
Härom yttrar kommittén följande.

»I fråga om de yrkanden, som framställts om obligatorisk placering av ett
större belopp fondmedel i lån till staten, vill kommitténs flertal till en början framhålla,
att därest föreskrift härom meddelas, lånemöjligheterna för sådana allmännyttiga
företag, som ovan omförmälas, därigenom skulle till men för pensionsförsäkringsverksamheten
minskas. Såsom redan förut antytts, är det nämligen för denna
verksamhet av stor vikt, om densamma genom lån till kommuner med flera blir i
tillfälle att befrämja uppförandet av sjukvårdsanstalter, konvalescenthem, sunda och
ändamålsenliga arbetarbostäder, ålderdomshem m. m. ävensom befordra vidtagandet
av andra åtgärder, ägnade att stärka och höja folkhälsan.

Såsom ett särskilt skäl för att staten borde tillförsäkras en mera betydlig del
av fonden har anförts, att staten iklätt sig ansvar för försäkringen, i det att den
till viss grad garanterat, att avgiftspensionerna skola utgå med fastställda belopp.
Häremot må emellertid anföras, att detta ansvar icke bör bliva betungande för staten,
om såsom givetvis måste förutsättas försiktiga beräkningar läggas till grund för försäkringen
och fondmedlen placeras på ett med avseende å säkerhet och avkastning
tillfredsställande sätt.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

21

Vidare har åberopats den omständigheten, att staten årligen lämnar stora bidrag
till pensionsförsäkringen. Härmed förhåller sig så, att staten visserligen bestrider
pensionsstyrelsens och en dol andra i samband med försäkringen stående förvaltningskostnader
samt lämnar något bidrag till den frivilliga försäkringen, men
icke tillskjuter något belopp till den obligatoriska avgiftsförsäkringen, som utgör den
egentliga källan för fondbildningen. Ett dylikt skäl skulle däremot snarare kunna
åberopas av kommunerna till förmån för deras anspråk på lån ur fonden, enär kommunerna
hava att, järnte bestridande av förvaltningskostnader för försäkringen, ansvara
för grundavgifternas behöriga inbetalande, ett ansvar, som ofta orsakar kommunerna
icke så ringa utgift, utan att de hava utsikt att annat än i undantagsfall
få något därav åter. Beträffande den omständigheten, att staten betalar största delen
av pensionstilläggen och understöden, kan erinras, att dessa icke hava något mera
direkt samband med avgiftspensioneringen. Understöden förutsätta icke ens avgiftsbetalning
till fonden, och vad pensionstilläggen angår gäller, att en stor del av de
personer, som äro avgiftspliktiga och fullgöra sin avgiftsskyldighet, med all sannolikhet
icke kommer i åtnjutande av pensionstillägg på grund därav att beloppet av
deras egna inkomster utesluter dem från rätten därtill.

Ytterligare har såsom ett skäl för kravet på en större placering i lån till staten
anförts, att då enligt de tyska bestämmelserna angående invaliditetsförsäkring ett
belopp av minst en fjärdedel skall placeras i statspapper och då, såsom ålderdomsförsäkringskommittén
angivit, fondbildningen vid den svenska invaliditetsförsäkringen
i förhållande till folkmängden skulle bliva minst tre gånger så stor som enligt
de tyska förhållandena, man borde hava rätt att kräva, det en större kvot av den
svenska fonden bleve placerad i statspapper. Det må emellertid härvid erinras, att,
innan den tyska riksförsäkringslagen av år 1911 infördes, någon föreskrift om obligatorisk
placering i statspapper icke förekom i Tyskland. De tyska försäkringsanstalterna
hade under de tjugu år, som de därförut varit i verksamhet, hunnit tillgodose
allmännyttiga företag med så ofantliga belopp, att den inskränkning i fråga om
placeringsrätten, som år 1911 infördes, ej kunde anses hinderlig för den fortsatta
verksamheten på detta område. Att märka är för övrigt, att i Tyskland staten lämnar
ett fast tillskott till varje utgående pension, oavsett huruvida pensionären befinner
sig i behövande omständigheter eller ej. Yad vidare angår fondbildningens relativa
storlek, synes vid kalkyleringen härav hänsyn hava tagits allenast till invaliditetsförsäkringen
för lönarbetare men invaliditetsförsäkringen för aifärsanställda blivit
utelämnad. Premieinkomsten utgjorde år 1913 vid den förra försäkringen 290 miljoner
riksmark och vid den senare 138 miljoner riksmark, således belopp som, även om de
sättas i relation till folkmängden, uppgå till omkring det dubbla av den svenska
pensionsförsäkringens årliga inkomst genom avgifter. Premieinkomsten i den tyska
försäkringen för affärsanställda beräknas för övrigt komma att inom den närmaste
tiden, under förutsättning av normala förhållanden, årligen uppgå till emellan 160
och 170 miljoner riksmark.

Vidare bör icke bortses från, att om staten erhåller en väsentlig del av fonden,
sådant kan komma att bidraga till alstrandet av den föreställningen hos de avgiftspliktiga,
att dem pålagts allenast en ny skatt genom pensionsförsäkringens införande.
Den misstämning gent emot försäkringen, som härigenom skulle kunna uppstå, kunde
tänkas medföra nackdelar långt övervägande den fördel, som avses att beredas riksgäldskontoret
beträffande dess upplåning.

Från deras sida, som yrkat på en mera omfattande placering i statspapper, har
även åberopats den nuvarande kristiden och statens stora lånebehov med anledning

22 Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 207.

därav. Även om det längst gående anspråk, som framställts beträffande placering i
statspapper, eller att hälften av fondens medel skulle så disponeras, rönte tillmötesgående,
torde i allt fall därigenom icke mer än en obetydlig del av dessa statens
lånebehov bliva tillgodosedd. För övrigt bör beaktas, att de regler, som nu uppgöras
för pensionsförsäkringsfondens förvaltning, skola avse framtiden och icke böra utformas
med hänsyn till övergående eller rent tillfälliga förhållanden. Skulle emellertid finnas
önskligt, att för närmaste tiden något mera avsevärt belopp från fonden lämnas staten,
kan dock häremot framhållas, att det just med hänsyn till den nuvarande kristiden
vore synnerligen behövligt, om medel från pensionsförsäkringsfonden kunde finna
största möjliga användning för allmännyttiga företag, som eljest måste tills vidare
skjutas åt sidan.

Med hänsyn härtill har kommitténs flertal ansett minimibeloppet för ifrågavarande
placering icke böra sättas högre än till den ursprungligen föreslagna gränsen
eller en sjättedel. Vad däremot angår den av pensionsstyrelsen föreslagna maximigränsen,
har kommittéflertalet, då det under vissa omständigheter kan befinnas för
fonden fördelaktigt att placera ett större belopp i statspapper, ansett fondförvaltningen
icke böra bindas i sin handlingsfrihet i detta hänseende och alltså i sitt förslag icke
upptagit någon sådan gräns.

I avseende å utlåningen »till staten har av fullmäktige i riksgäldskontoret yrkats,
att lånebeloppen skulle överlämnas till riksgäldskontoret och inskrivas i riksskuldböken,
samt att fondförvaltningen för lån till staten icke skulle äga anlita den öppna marknaden.
Kommittén vill bestämt uttala sig emot detta yrkande och kan under inga
förhållanden finna lämplig en .anordning, som binder förvaltningsmyndighetens handlingsfrihet
beträffande villkoren för utlåning från fonden. Det bör följaktligen stå
fondförvaltningen öppet att begagna det sätt för placeringen i lån till staten, som
för fonden är fördelaktigast, vilket icke utesluter, att förvaltningen i vissa fall kan
finna förmånligt att med riksgäldskontoret direkt träffa överenskommelse om lån.
Det må för övrigt framhållas, att det för riksgäldskontoret kan vara en fördel, om
fonden uppträder såsom köpare av statspapper på den öppna marknaden, enär detta
kan i väsentlig grad medverka till att stödja kursen på de svenska statspapperen
och därigenom intresset hos allmänheten för förvärv av statspapper i sin män ökas.»

Beträffande den uppfattning, som av kommittén utvecklats angående
utlåning från fonden till staten, hava avvikande meningar anförts av
kommittéledamöterna greve Lagerbjelke och Lindqvist.

Greve Lagerbjelke föreslår, att hälften av fondens medel skall redovisas
i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten.

Såsom motiv för sin särskilda mening har greve Lagerbjelke anfört
följ ande:

»Då såsom särskilt skäl för att staten borde tillförsäkras eu mera betydlig del
av fonden anförts, att staten på visst sätt iklätt sig. ansvar för försäkringen, har av
kommitterades majoritet häremot anförts, att detta ansvar icke borde bliva synnerligen
tungt för staten av skäl bland annat, att man förutsatte nödig tillsyn, det
fondmedlen placerades på ett med avseende å säkerhet och avkastning tillfredsställande
sätt.

23

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 907.

I detta avseende får jag erinra, att med hänsyn särskilt till den friare placering,
som tillämnats för en avsevärd del av fondens tillgångar, risk alltid måste
föreligga.

De bidrag, staten årligen lämnar till pensionsförsäkringen, finner jag vidare vara
av den omfattning, att de väl motivera krav från statens sida på del i fonden vid
dess placering.

Staten bestrider nämligen hela förvaltningskostnaden för pensionsstyrelsen och
en del andra i samband med försäkringen stående anordningar samt lämnar bidrag
till den frivilliga avgiftspensioneringen. Att staten icke lämnar något bidrag till den
obligatoriska avgiftspensioneringen är visserligen riktigt; men då staten betalar största
delen av kostnaden för pensionstillägg och understöd, måste beaktas dessa stora
årliga bidrags om ej omedelbara, så dock medelbara samband med avgiftspensioneringen.

Jag vill även uttala den meningen, att kommitténs majoritet synes hava överskattat
den allmänna lånemarknadens inom landet förmåga att tillgodose statens lånebehov,
liksom samma majoritet synes hava underskattat omfånget av de lånebehov,
som för framtiden kunna antagas föreligga. Emellertid vill jag fastslå, att åtskilliga
uttalanden inom kommittén tytt därpå att, även om riksgäldskontorets anspråk i nu
förevarande avseende anses vara för framtiden för stora, nu rådande exceptionella förhållanden
dock funnits vara av den art, att ett tillmötesgående för närmaste framtiden
ej kan undvikas.

I detta sammanhang och då kommittén upprepade gånger framhållit vikten av
att tillräcklig avkastning erhålles å placerade medel, vill jag till sist erinra därom,
att numera utgående räntor å statsobligationer på grund av givna förhållanden alltmera
visa tendens att närma sig eljest gällande obligationsräntor inom landet samt
i allt fall måste, med hänsyn jämväl till de beräkningar, som lagts till grund för
försäkringen, anses vara i och för sig tillfredsställande.»

Kommittéledamoten Lindqvist har föreslagit, att av fondens medel
minst 7g och högst hd skulle redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av svenska staten.

Till stöd härför har Lindqvist anfört följande:

»Genom de uttalanden och framställningar, som hittills gjorts i denna fråga
från riksgäldsfullmäktige, framgår med all tydlighet, att starka krav komma att från
fullmäktiges sida resas för att ur denna fond i så stor utsträckning som möjligt tillgodose
statens lånebehov. I detta syfte har inom kommittén från fullmäktiges sida
framställts förslag om bestämmelser, som medgåvo att halva pensionsfonden placeras
i svenska statspapper.

Kommitténs flertal har visserligen ej biträtt detta yrkande, men genom saknaden
av en maximigräns för omskrivna placering torde förhållandenas makt lätt
bringa fondmedlens placering i det av riksgäldsfullmäktige önskade läget.

Då känt är, att statens lånebehov städse är trängande och då den utländska
lånemarknaden ej alltid är öppen och tillgänglig, skola kraven självfallet med styrka
resas mot den kapitalbildning, som finnes inom landet, varvid pensionsfonden otvivelaktigt
skulle få mottaga anstormningar av sådan art, att fondförvaltningen måste
lämna sitt bifall till mycket långt gående krav i fråga om fondens användning för
täckande av statens lånebehov.

24

Lån mot
säkerhet av
inteckning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensionsstyrelsen liar även för sin del ansett, att en maximigräns borde föreskrivas
beträffande placeringen i statspapper, samt därvid föreslagit att i grunderna
för fondplacering skulle föreskrivas, att sådan placering finge äga rum av högst en
femtedel.

Då jag vid behandlingen av denna fråga funnit det av flera skäl framstå som
ett nödvändigt villkor, att en maximigräns för ifrågavarande placering finnes föreskriven
i grunderna för fondplaceringen, men därvid anser pensionsstyrelsens förslag
något snävt, har jag tillåtit mig föreslå en föreskrift om, att minst en sjättedel och
högst en fjärdedel av fondens medel må placeras i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av svenska staten.»

I fråga om lån mot säkerhet av inteckning har kommittén anfört
bland annat följande:

»Kommitténs flertal har ansett försiktigheten bjuda, att belåningsgränsen i fråga
om lån mot säkerhet av inteckning tills vidare fastställes till femtio procent av taxeringsvärdet,
särskilt med hänsyn till den ojämnhet, som faktiskt råder beträffande
fastställandet av dessa värden. Emellertid kunna ifrågakomma lån mot inteckning i
fast egendom, som ännu ej blivit taxerad, och jämväl kunna inträffa fall, där det
kan vara olämpligt att bestämma belåningsgränsen efter taxeringsvärdet. Kommittén
har därför även upptagit en bestämmelse om särskild värdering och har, då en sådan
värdering, om den verkställts genom fondförvaltningens försorg eller eljest på sådant
sätt, att den av fondförvaltningen finnes kunna tjäna till ledning vid uppskattningen,
måste anses ägnad att lämna ett mera tillförlitligt resultat, funnit belåningsgränsen
kunna sättas till sextio procent av det uppskattade värdet. Givet är att fondförvaltningen,
även om inteckning i fast egendom ligger inom hälften av taxeringsvärdet,
icke är frikallad från skyldigheten att taga säkerhetsfrågan i övervägande, utan har
att ur sådan synpunkt i fråga om dylik utlåning, likasom även vid varje annan placering,
pröva det föreliggande fallet.

Det har ifrågasatts, att föreskrift borde meddelas, att belåningsgränsen vid lån
mot säkerhet av inteckning skulle få bestämmas allenast med hänsyn till fastighetens
särskilt uppskattade värde. En dylik föreskrift anser dock kommitténs flertal olämplig,
då den i vissa fall kan medföra praktiska svårigheter, exempelvis då det gäller
att bevilja lån mot gemensam säkerhet av inteckning i ett flertal mindre fastigheter.

Vad fästighetsbelåningen angår bör regeln bliva den, att, då det gäller bostadsändamål
och dylikt, lånen icke komma att lämnas direkt till enskilda, utan förmedlas
genom kommuner, sparbanker, byggnadsföreningar m. fl.»

Från kommitténs förslag i denna del hava avvikande meningar anförts
av kommittéledamoten Davidson, som velat nr punkt 4) i förslaget
utesluta orden »inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde)),
samt av kommittéledamoten Lindqvist, som föreslagit, att, vid beviljande
av lån mot fastighetsinteckning upp till sextio procent av värdet, detta
värde skulle fastställas efter genom fondstyrelsens försorg verkställd
värdering.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 25

Rörande utlåning till centralkassa för jordbrukskredit av medel från
pensionsförsäkringsfonden erinrar kommittén bland annat, hurusom för
ordnandet av frågan om beredande av driftkredit åt idkare av mindre
jordbruk den 18 juni 1915 utfärdats åtskilliga författningar, såsom
lag, innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,
samt kungörelse angående överlämnande till Sveriges riksbank
av svenska statens obligationer såsom pant för sådan kassas förbindelser.

I statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet uttalande till
statsrådsprotokollet, bilagt Kungl. Maj:ts proposition nr 119 till 1915
års riksdag, anfördes i fråga om anskaffande av erforderliga medel för
beredande av driftkredit åt dylika centralkassor, att medel även syntes
kunna erhållas från pensionsförsäkringsfonden. Att bestämma, att visst
belopp av fondens medel skulle användas för ändamålet, syntes icke
lämpligt. Någon garanti från statens sida för de lån, som kunde
komma att utlämnas från fonden, utöver det belopp i obligationer,
vilket enligt förslaget skulle överlämnas såsom säkerhet för varje centralförenings
förbindelser, vore icke nödig, utan borde det få bero på prövning
i varje särskilt fall, om och i vad mån lånesökande förening kunde
anses vård önskad kredit. Några särskilda åtgärder från statens sida
erfordrades i förevarande hänseende icke, blott det til Isåges, att de
blivande bestämmelserna angående utlåning från fonden gjordes sådana,
att lån till nu ifrågavarande föreningar kunde utlämnas mot endast föreningarnas
förbindelser utan ställande av särskild säkerhet.

På sätt framgår av 1915 års riksdags skrivelse nr 132, synes jämväl
riksdagen hava förutsatt, att rätt till upplåning av medel från pensionsförsäkringsfonden
skulle komma att stå öppen för ifrågavarande
centralkassor.

Med stöd av dessa uttalanden har kommittén ansett sig böra såsom
placeringsobjekt särskilt upptaga även skuldförbindelser, utfärdade av
centralkassa för jordbrukskredit, vilken i enlighet med bestämmelser,
som av Kungl. Maj:t meddelas, vunnit godkännande från det allmännas
sida. »Uppenbarligen får det», säger emellertid kommittén, »bero på
prövning i varje särskilt fall, om och i vad män lånesökande kassa kan
anses värd önskad kredit.»

Angående den i punkt 6) upptagna placering i andra värdehandlingar
har kommittén anfört följande:

»Förut har framhållits vikten av, att icke allt för snäva gränser uppdragas för
placeringen av fondens medel. Det låter sig för övrigt icke göra att på förhand angiva
alla olika slag av värdehandlingar, som skulle kunna utgöra en för fonden fördelaktig
placering. Företag finnas eller kunna uppstå, som äro fullt solida och lämpBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 182 höft. (Nr 207.) 4

Lån till
centralkassa
för jordbrukekredit.

Placering i
andra värdehandlingar.

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Placering
i bank.

Friare

placering.

Departements chefen.

ligen höra beredas lån men ändock icke falla under förut angivna kategorier. Kommittén
har därför ansett sig böra föreslå en bestämmelse, att fonden må, förutom i
ovan angivna placeringsobjekt, kunna redovisas i värdehandlingar, vilka Konungen i
särskilda fall efter framställning av den myndighet, som det tillkommer att i övrigt
besluta om placeringen, prövar erbjuda fullgod säkerhet. Det må för övrigt i detta
sammanhang erinras, att för närvarande ett belopp av 12 miljoner kronor av fondens
medel redovisas i aktiebolaget svenska tobaksmonopolets aktier. Denna placering
är dock, enligt vad kommittén inhämtat, avsedd att vara endast provisorisk.»

Den av kommittén föreslagna placering i fordringar hos bank motiveras
på följande sätt.

»Fullmäktige i riksbanken hava i sitt utlåtande med anledning av pensionsstyrelsens
förslag till grunder för fondförvaltningen uttalat sig emot, att fondens
medel skulle få placeras i enskilda bankinrättningar. Då det emellertid är nödvändigt,
att fondförvaltningen har möjlighet att, för undvikande av ränteförlust, i avbidan på
fast placering tills vidare göra medlen räntebärande genom insättning i annan bank
än riksbanken, vilken ju ej gottgör någon ränta å där innestående medel, har kommittén
funnit sådan placering böra tillåtas, i likhet med vad som medgivits för postsparbanken.
Någon olägenhet i den av riksbanksfullmäktige angivna riktningen torde
icke behöva befaras genom ett dylikt medgivande, enär det enligt kommitténs förslag
skulle överlåtas åt Konungen att fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande
placering, vilken som förut nämnts är avsedd att vara av provisorisk beskaffenhet.»

I fråga om placering av medel ur fonden enligt de under punkt 9}
i förslaget angivna grunder har kommittén anfört följande:

»Beträffande fastigheter, som äro avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet och som sålunda skulle användas till sjukhus, sanatorier, rekonvalescenthem
m. m., men icke för pensionsstyrelsens administration, har inhämtats,
att pensionsstyrelsen för sin del sannolikt icke torde hava för avsikt att under den
närmaste framtiden föreslå uppförandet av några större anstalter, utan till en början
ämnade söka tillgodose behovet genom anlitande av enskilda sådana, åtminstone för
den del av den sjukvårdande verksamheten, för vilken lämpliga anstalter redan finnas
eller kunna tänkas bliva anordnade genom enskilt initiativ. Det torde dock vara
tydligt, att man icke kan i detta avseende för framtiden bygga alltför mycket på den
enskilda företagsamheten. Särskilt må framhållas, att bristen på vintersanatorier, avsedda
att emottaga mindre bemedlade personer, som lida av reumatiska, nervösa eller
andra åkommor, för närvarande är synnerligen stor. Kommittén har därför ansett
nödvändigt, att pensionsförsäkringen redan från början, i den mån sådant finnes nödvändigt,
beredes möjlighet att anordna sjukvårdsinrättningar, emedan eljest den
sjukvårdande verksamheten, varav efter all anledning kunna förväntas betydelsefulla
resultat för pensionsförsäkringen, skulle kunna bliva väsentligt hämmad.

Det är naturligtvis svårt att uppdraga en lämplig gräns för denna placering.
Kommittén har ansett försiktigheten bjuda att sätta den till högst en trettiondel av''
den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av dess utgifter. I den
tyska riksförsäkringslagen finnes icke någon gräns angiven för dylik placering.»

Då det gäller att bedöma frågan om pensionsförsäkringsfondens
förvaltning, får man icke ensidigt räkna med fondens slutliga belopp,,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 27

-ej heller jämföra nämnda belopp med landets nuvarande kapitalförmögenhet.
Skall en jämförelse mellan pensionsförsäkringens tillgångar och landets
kapitalförmögenhet verkställas, måste man, när man å ena sidan läknar
med fondens slutliga belopp, också å andra sidan räkna med den summa,
som Sveriges nationalförmögenhet kan tänkas representera vid den tidpunkt,
då fonden nått sitt jämviktsläge. Naturligen låter det sig icke göra
att med någon större grad av tillförlitlighet verkställa eu beräkning av
nationalförmögenhetens framtida tillväxt. Gör man emellertid med ledning
av tidigare verkställda utredningar en dylik beräkning och anställer
en jämförelse i förut berörda hänseende, erhåller man det resultat, att pensionsförsäkringsfondens
kapital vid varje tidpunkt kommer att utgöra
en jämförelsevis obetydlig del av nationalförmögenheten.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen för fondens tillväxt framgår,
beräknas fonden först efter mer än tio år uppgå till ett belopp av 200
miljoner kronor, och det dröjer åtminstone fyrtio år, innan den enligt de
gjorda beräkningarna når upp till en miljard kronor. Dessa siffror
avse ju emellertid fondens kapitalbehållning, under det att de belopp,
som varje år skola nyplaceras, motsvaras allenast av de under året influtna
avgifterna jämte ränteavkastningen efter avdrag för de utbetalningar,
som skola äga rum från fonden. De årliga placeringarna bliva,
såsom för övrigt redan framgår av den meddelade tabellen, därför ej så
betydliga, som man å vissa håll synes hava föreställt sig, särskilt om
man härjämte beaktar, att fonden i allmänhet bör söka erhålla så långvariga
placeringar som möjligt.

I huvudsaklig anslutning till vad kommittén anfört finner jag självfallet,
att förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden måste i allt väsentligt
ordnas med hänsyn till det ändamål, för vilket fondmedlen uppsamlas,
och att följaktligen för pensionsförsäkringen främmande synpunkter härvid
icke få göra sig gällande. Fonden bör vara att betrakta såsom de
försäkrades egendom och därför förvaltas på det sätt, som bäst överensstämmer
med de försäkrades intresse.

Såsom kommittén uttalat, är det givetvis härvid i första rummet
nödvändigt, att placeringen av fondens medel erbjuder full säkerhet mot
förluster. Å andra sidan bör man ock söka vinna så hög avkastning,
som med aktgivande på säkerhetssynpunkten är möjligt.

Emellertid är, såsom ock kommittén framhåller, med nämnda utgångspunkt
fullt förenligt att söka inrikta medelsplaceringen på allmännjdtiga
företag, som äro ägnade att befordra folkhälsan. Härigenom
gagnas försäkringen genom minskade utgifter för pensioner, samtidigt
därmed att även staten beredes fördel genom minskning i kostnaderna
för pensionstillägg och understöd. Men en dylik placering bör även

28

Kung!,. 31aj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

bliva av stor indirekt nytta för pensionsförsäkringen. Jag har redan
förut i annat sammanhang haft anledning framhålla, hurusom från olika håll
vitsordats, att pensionsavgifterna av många avgiftspliktiga betraktas allenast
såsom en form av nya skatter, och att den enskilde försäkrade med hänsyn till
det ovissa däri, huruvida han kommer att uppnå den stadgade pensionsåldern,
endast motvilligt finner sig i att betala sina avgifter. Jag framhöll
därvid tillika den synnerliga vikten därav, att åtgärder vidtoges för
åstadkommande av en mera gynnsam och riktigare uppfattning hos
menige man om pensionsförsäkringens fördelar. En sådan åtgärd vore
en rätt bedriven sjukvårdande verksamhet från pensionsförsäkringens
sida, vilken skulle i folkpsykologiskt avseende medföra mycket god verkan
och skapa förståelse för pensionsförsäkringens samhällsgagnande uppgifter.
En annan dylik åtgärd av långt större räckvidd synes mig vara,
att fondmedlen i så stor utsträckning som möjligt komma att utlånas
till allmännyttiga företag, såsom uppförande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem,
anordnande av hygieniska och lämpliga bostäder för de mindre
bemedlade m. m. Härigenom erhåller den stora massan av de försäkrade,
redan innan de bliva pensionsberättigade, en klar förnimmelse av pensionsförsäkringens
fördelar, och då vidare i följd härav de försäkrade sporras
till ett punktligt inbetalande av sina avgifter, ökas utsikterna för försäkringens
lyckliga genomförande och utveckling till vad därmed avsetts.

Utlåningen för allmännyttiga ändamål torde i huvudsak komma att ske
till kommunerna. På samma gång säkerheten vid placeringen sålunda
tillgodoses, skxdle kommunerna härigenom beredas en avsevärd fördel, då
särskilt under nuvarande kristid och sannolikt även under en avsevärd tid
framåt vissa svårigheter torde möta för dem att erhålla erforderliga lån.
Eu sådan utlåning skulle även komma att bereda kommunerna någon
lättnad i de bördor, som pensionsförsäkringen ålägger dem.

Enligt kommitténs förslag till grunder för fondförvaltningen skulle
av den del av fondens medel, som ej erfordrades för bestridande av dess
utgifter, högst en fjärdedel kunna placeras med något friare prövningsrätt
för förvaltningsmyndigheten och högst en trettiondel redovisas i fastigheter,
vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning till
förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen, under
det att återstoden skulle redovisas i säkerheter av mera kvalificerad beskaffenhet.
I de utlåtanden, som avgivits över kommitténs betänkande,
har icke någon anmärkning framställts mot denna uppdelning, och finner
ej heller jag anledning till erinran mot densamma.

Av vad jag förut anfört följer även, att jag i huvudsak icke har
något att erinra mot den av kommittén i fråga om fondmedlens placering
föreslagna bestämmelsen, att förvaltningsmyndigheten bör vid pla -

29

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

ceringarna söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som avse att i
pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, därvid givetvis, såsom
jag redan antytt, förutsattes, att hänsyn till säkerhet och nöjaktig avkastning
icke lämnas åsido. Pensionsstyrelsen hade i sitt förslag av den 1
maj 1914 hemställt, att dylika företag skulle vid placeringarna äga företräde.
Detta förslag har upptagits av bostadskommittén, som i sitt utlåtande över
kommitténs betänkande hemställt, att i grunderna tor fondens placering uttryckligen
borde stadgas, att allmännyttiga placeringsobjekt böra lämnas
företräde under förutsättning av nödig säkerhet och tillfredsställande avkastning.
Det har emellertid ej synts mig föreligga skäl att i detta avseende
frångå den av kommittén föreslagna formuleringen. Däremot synes mig
ifrågavarande bestämmelse böra i annat avseende något förtydligas. Av
såväl bostadskommittén som socialstyrelsen bär framhållits, att bestämmelsen
på grund av det däri förekommande uttrycket »i pensionsförsäkringens
intresse» skulle kunna anses avse allenast sådana företag, som
vore avsedda att mera direkt gagna pensionsförsäkringen. Att så icke
varit avsikten framgår med önskvärd tydlighet av kommitténs motivering;
det citerade uttrycket torde hava tillagts allenast för att angiva,
att ifrågavarande företag måste på något sätt, direkt eller indirekt, vara
till gagn för pensionsförsäkringen — en begränsning, som för övrigt
synes helt naturlig med hänsyn till fondens huvudsakliga uppgift. Därest
i bestämmelsen angivas några exempel på sådana företag, som av kommittén
åsyftats — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem,
bostäder för mindre bemedlade m. in. — torde varje anledning till
tvekan vara undanröjd.

Det har uttalats farhåga för, att utlåning för allmännyttiga företag
skulle kunna medföra en viss risk med hänsyn till säkerheten. I regel
torde emellertid, såsom redan antytts, dessa lån komma att utlämnas till
kommuner eller ock mot säkerhet av inteckning inom de i punkt 4) av
förslaget till grunder för fondens förvaltning angivna gränser, och skulle
de således komma att ligga inom den ram, som omfattar mera kvalificerade
säkerheter. Endast i särskilda fall torde utlåning komma att äga
rum enligt punkt 8) och därvid i varje fall till jämförelsevis låga belopp.

Då vidare från ett och annat håll anförts, att placering enligt punkt

9) i förslaget till grunder skulle bliva ofördelaktig, emedan den icke skulle
lämna fonden någon avkastning, må erinras, att ifrågavarande fastigheter
skulle utnyttjas såsom sanatorier, sjukhus eller dylikt för patienter, som
gjorts till föremål för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Avgifter
skulle för dessa patienter gäldas av de medel, som för ändamålet stå
till styrelsens förfogande, och vidare skulle dit ingå de bidrag, som enligt
vad nu praktiseras i regel lämnas av kommuner eller enskilda till gäl -

30

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

dande av sjukvårdskostnaderna. Dessa avgifter måste naturligtvis bestämmas
éå, att fonden erhåller nöjaktig avkastning även å de medel,
som använts för inköp av fastigheterna. En garanti för att icke missbruk
föranledes av ifrågavarande stadgande ligger även i den av kommittén
föreslagna bestämmelsen, att för förvärv av fastighet erfordras
medgivande av Konungen. Jag återkommer för övrigt till detta spörsmål
vid behandlingen av frågan om den myndighet, som skall handhava
förvaltningen av fonden.

Kommittén har beträffande lån till staten föreslagit, att minst en
sjättedel av fondens medel skall redovisas i dylika lån. Mot detta förslag
har erinran framställts av riksgäldskontoret, som i överensstämmelse
med ett av en ledamot i kommittén framställt yrkande hemställt om
föreskrift, att hälften av fondens medel skall redovisas i lån till staten.
Riksgäldskontorets yrkande i detta avseende har även biträtts av styrelsen
för postsparbanken, ehuru icke utan meningsskiljaktighet inom styrelsen.
Bostadskommittén åter har i likhet med eu reservant inom kommittén
yrkat, att ett maximum av en fjärdedel måtte fastställas för ifrågavarande
placering. Jämväl pensionsstyrelsen har i sitt utlåtande berört denna
fråga och yttrar därom bland annat, att det borde ligga nära till hands,
att därest en minimigräns för placering i lån till staten föreskreves, även
en maximigräns fastställdes för sådan placering. Då emellertid kommitténs
förslag rörande förvaltande myndighet för fonden avser att träffa en
sådan anordning, att ledamöterna i denna myndighet icke skulle anses
representera vissa ämbetsverk eller något visst intresse annat än pensionsförsäkringens
eget, har pensionsstyrelsen under sådana omständigheter
funnit sig icke böra fasthålla vid det i dess förslag av den 1
maj 1914 framställda kravet på en maximigräns. Men styrelsen har
dock härvid uttalat, att därest med avvikelse från kommitténs förslag
sådan ändring skulle vidtagas uti berörda myndighets sammansättning,
att inflytandet från statsfinansiellt håll komme att ökas, en dylik
förändring enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen måste medföra krav
på införandet av en maximigräns för placering i statspapper.

Utöver de skäl, som av kommittén anförts mot en obligatorisk
placering av någon större del av fondens medel i statspapper, anför
pensionsstyrelsen härjämte bland annat, att en dylik placering — även å
tid då räntan å densamma i och för sig måste sägas vara icke blott tillfredsställande
utan till och med hög, såsom nu vore fallet — dock alltid
lämnade lägre avkastning än vad vid samma tidpunkt kunde erhållas på
andra placeringar, vilka även kunde anses erbjuda fullgod säkerhet. Då
man vidare i avsikt att uppnå stabilitet i förräntningen i allmänhet
strävade efter att för sådana fonder, vilka bildades genom långa försäkringsavtal,
erhålla så långvariga placeringar som möjligt och detta

31

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

särskilt under tider med höga räntesatser, sökte staten däremot under
sådana tider göra sina låneavtal så kortvariga som möjligt. Jag erinrar
härvid, att staten har större möjlighet än kommuner och enskilda att göra
sina önskemål i sådant avseende gällande, bensionsstyrelsen har vidare
anfört, att de förmåner såväl beträffande ränta som lånetid, som staten
erbjöde å sina lån, av nu angivna grunder i allmänhet icke kunde anses
fördelaktiga för en sådan fond, varom här vore fråga. Man borde därför
gå fram med varsamhet beträffande föreskrifter om obligatorisk placering
i dylika säkerheter för att icke riskera att skada fondens ekonomiska intressen
och samtidigt obehörigt inkräkta på möjligheterna för försäkringen
att med sina lånemedel gagna försäkringens egna intressen. Därest obligatorisk
placering av hälften av fonden i lån till staten skulle föreskrivas,
skulle därigenom, yttrar pensionsstyrelsen, icke minst landstingen och kommunerna,
vilka i stor utsträckning torde komma att anlita fondmedlen för
tillgodoseende av bostadsfrågan, för uppförande av sjukvårdsanstalter och
ålderdomshem samt för andra sociala ändamål, bliva lidande på en sådan
anordning.

Enligt ett vid pensionsstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag
har en av de till stjnelsens biträde förordnade sakkunnige uttalat sin
anslutning till förslaget om en maximigräns av en fjärdedel för placering
i lån till staten.

Efter övervägande av denna fråga har det synts mig riktigast att stanna
vid det av kommittén i förevarande avseende framställda förslaget.

Emellertid måste den ränta, som för närvarande lämnas och under
en följd av år med all sannolikhet kommer att lämnas å lån till staten,
anses för fonden tillfredsställande. Då härtill kommer, att statens lånebehov
kunna förväntas en tid framåt bliva mycket betydande och staten
härunder för fydlande av dessa lånebehov torde till det väsentliga vara
hänvisad allenast till den inhemska lånemarknaden, har jag, som visserligen
uppmärksammat, att kommittén tänkt sig den för placering i
statslån föreslagna sjättedelen endast såsom ett minimum, dock ansett
det vara av vikt, att staten under några år framåt tillförsäkras eu större
del av fonden, än som av kommitténs flertal föreslagits. Det har därför
synts mig lämpligt föreslå, att av de medel, som inflyta under åren
1917 —1926 och som skola placeras, minst en tredjedel skall redovisas
i lån till staten samt att från ingången av år 1919 intill utgången av
år 1926 minst en tredjedel av fondens medel skall vara på nämnda sätt
redovisad.

Av en ledamot i kommittén har framställts yrkande, att den del av
fonden, som utlånas till staten, bör överlämnas till riksgäldskontoret och
inskrivas i statsskuldboken, samt att fondförvaltningen följaktligen för
lån till staten icke skulle äga anlita den öppna marknaden. Mot detta

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207,

förslag, som biträtts av fullmäktige i riksgäldskontor och, ehuru ej
enhälligt, av postsparbanksstyrelsen, har emellertid kommittén bestämt
uttalat sig. Kommittén anför härom, att den under inga förhållanden
kan finna lämplig en anordning, som binder förvaltningsmyndighetens
handlingsfrihet beträlfande villkoren för utlåning från fonden,
samt att det följaktligen bör stå fondförvaltningen öppet att begagna
det sätt för placering i lån till staten, som för fonden är fördelaktigast,
något som icke utesluter, att förvaltningen i vissa fall kan finna förmånligt
att med riksgäldskontoret direkt träffa överenskommelse om lån. Pensionsstyrelsen
anför i detta avseende bland annat, att det måste anses
så mycket mindre lämpligt att binda fondmyndighetens handlingsfrihet
i nämnda hänseende, som detta skulle medföra, att det i verkligheten
bleve riksgäldskontoret, d. v. s. låntagaren, som skulle komma att föreskriva
lånevillkoren, utan att den för fondens förvaltning ansvariga myndigheten
skulle äga att därvid utöva något inflytande, vilket väl skulle
vara i hög grad oegentligt. I en reservation till postsparbanksstyrelsens
utlåtande har även riksbanksfullmäktigen R. E. Norberg uttalat, att fondförvaltningen
bör äga full frihet att begagna det sätt för placeringen i lån
till staten, som för fonden är fördelaktigast och följaktligen även äga att anlita
öppna marknaden. Fullmäktige i riksbanken hava icke heller i sitt utlåtande
haft någon erinran mot kommitténs uttalande rörande denna fråga.

I likhet med kommittén anser jag, att fondförvaltningen bör lämnas
full handlingsfrihet i förevarande avseende. Det synes mig emellertid
i hög grad sannolikt, att förvaltningsmyndigheten ofta nog skall finna
med fondens fördel förenligt att med riksgäldsfullmäktige avtala om
dylika direkta lån.

Mot kommittéflertalets förslag angående placering mot säkerhet
genom inteckning i fast egendom (punkt 4) har i sak icke någon
erinran framställts i de avgivna utlåtandena, men har styrelsen för postsparbanken
anmärkt, att därest, såsom väl vore meningen, med fast
egendom avsåges endast sådan belägen i Sverige, formuleringen av
punkt 4) torde böra ändras i överensstämmelse härmed. Det har emellertid
ej synts behövligt att vidtaga en sådan ändring, då den av kommittén
föreslagna avfattningen av ifrågavarande punkt icke gärna kan
bliva föremål för missuppfattning.

Kommitténs förslag till grunder för förvaltningen upptager under punkt
7) en bestämmelse, att fondens medel må redovisas jämväl i fordringar
hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen
meddelas. Fullmäktige i riksbanken hade, såsom framgår av vad jag
förut anfört, i sitt utlåtande över pensionsstyrelsens förslag till grunder
för fondförvaltningen uttalat sig emot, att fondens medel finge placeras

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 33

i enskilda bankinrättningar. Kommittén har emellertid ansett nödvändigt,
att fondförvaltningen, i likhet med vad som gäller för postsparbanken,
har möjlighet att, för undvikande av ränteförlust, i avbidan på
last placering tills vidare göra medlen räntebärande genom insättning i
annan bank än riksbanken, vilken ej gottgör någon ränta å där innestående
medel. Någon olägenhet torde, anför kommittén, icke behöva befaras
genom ett dylikt medgivande, då det enligt kommitténs förslag skulle
överlåtas åt Konungen att, fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande
placering, vilkén voro avsedd att vara av provisorisk beskaffenhet.

I sitt yttrande över kommitténs förslag hava fullmäktige i riksbanken
upptagit denna fråga till behandling och åberopa därvid ett
den 19 februari 1914 till Kungl. Maj:t avgivet yttrande över ett av
vattenfallsstyrelsen framställt förslag till förräntande av vissa till statens
vatten fallsverk hörande fonder. I detta yttrande hade fullmäktige uttalat
den meningen, att riksbanken borde, så långt möjligt vore, vara statens
bankir samt att statens verk icke borde hava medel innestående hos
privat bank. Denna mening synes, anföra nu fullmäktige, hava vunnit
Kungl. Maj:ts godkännande i och med utfärdandet den 23 oktober 1915
av ny kungörelse angående skyldighet för penningförvaltande allmänna
verk och inrättningar samt kommittéer eller kommissioner att i vissa
fall anlita riksbanken. Skulle Kungl. Maj:t det oaktat pröva nödigt
föreskriva, att pensionsförsäkringsfondens medel finge insättas hos privat
bank, hemställa fullmäktige, att föreskriften härom måtte givas sådan
avfattning, att av densamma otvetydigt framginge, att denna placering
finge äga rum endast tills vidare i avvaktan på fast placering, som borde
så snart ske kunde anskaffas. Vidare hava fullmäktige hemställt, att Kung:!.
Maj:t måtte föreskriva, att av fondens medel finge på dylikt sätt placeras
högst fem miljoner kronor. Detta belopp syntes fullmäktige vara fullt
tillräckligt, i synnerhet om fondstyrelsen redan från början inriktade sig
på placering i förskott av de under den närmaste framtiden inflytande
medlen i stället för att vänta med placeringen, till dess medlen influtit.
Den kredit, som i anledning härav bleve behövlig, vore riksbanken beredd
att ställa till förfogande till en ränta, uppgående högst till den
ränta fonden erhölle på ifrågavarande förskottsvis gjorda placeringar.

Medgivandet att i avvaktan på fast placering få insätta disponibla
medel i bank synes mig vara för fonden en fråga av ganska stor ekonomisk
betydelse. Funnes icke möjlighet till dylik placering och fondförvaltningen
följaktligen vore nödsakad att, såsom fullmäktige i riksbanken
ifrågasätta, för undvikande av ränteförluster inrätta sig för en
konstant förskottsplacering, skulle detta- ofta kunna bliva för fonden
högst ogynnsamt. Under tider med låg ränta, då sannolikt kan förutBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 182 höft. (Nr 207.) 5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensions styrelsens förslag.

Yttranden
Över pensionsstyrelsens

förslag.

sättas, att räntestegring snart skall inträda, skulle det för fonden vara
fördelaktigt att kunna intaga en något avvaktande ställning. Åven ur
andra praktiska synpunkter skulle det kunna försvåra fondmyndighetens
arbete, om den alltid skulle vara tvungen att på förhand träffa avtal
om placering av influtna medel. Fondens medel böra för övrigt icke
likställas med statsmedel, utan synes det angeläget, att de placeras så
att avkastning därå kommer fonden till godo. Mot en begränsning
av beloppet för ifrågavarande placering synes visserligen icke något
vara att erinra, men bör en sådan gräns icke fastslås att gälla för någon
längre tid. Om nämligen ett maximum av fem miljoner kronor kan
anses lämpligt för den närmaste tiden, torde detta maximum komma att
visa sig otillräckligt, då fonden nått större omfattning. Denna fråga
behöver emellertid icke nu avgöras, utan torde med ytterligare utredning
härom få anstå, tills fråga blir om fastställande av de närmare föreskrifter
för ifrågavarande placering, som det skulle tillkomma Ivungl. Maj:t
att meddela.

I övriga avseenden har jag ej något att erinra mot kommitténs
förslag om fondens placering.

Jag övergår härefter till spörsmålet om den myndighet, som skall
handhava fondförvaltningen.

Förvaltningsmyndighet.

Förvaltningen av fonden skulle enligt pensionsstyrelsens förslag
handhavas av pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor, som rörde utlåning
av fondens medel, skulle handläggas av en särskild styrelse, bestående
av generaldirektören för pensionsstyrelsen såsom ordförande,
dennes ställföreträdare, en ytterligare ledamot i pensionsstyrelsen, en av
Kungl. Maj:t särskilt förordnad sakkunnig ävensom en av fullmäktige
i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda
ledamöter bemälde fullmäktige hade att inom sig utse. Inom
denna särskilda styrelse skulle besluten fattas genom omröstning, och
borde beträffande placering av fondens medel fyra ledamöter vara om
beslutet ense.

Rörande denna fråga yttrade statskontoret bland annat följande.
Vid en undersökning, huru den rena kapitalplaceringens intresse skulle
bliva företrätt i fondstyrelsen, funne man för detsamma ingen annan
särskild representant än den av Kungl. Maj:t förordnade sakkunnige,
om vilken pensionsstyrelsen yttrade, att han vore avsedd att tillföra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 35

styrelsen deri sakkunskap, som Kung!. Maj:t kunde finna tid efter annan
för styrelsens uppdrag påkallad och som kunde vinnas genom insättande
i styrelsen av en representant för t. ex. statskontoret, medicinalstyrelsen
eller annan dylik myndighet. Det rena kapitalplaceringsintresset
måste anses som det första och viktigaste intresset, liksom det
vore det enda, som aldrig kunde helt undanskjutas och för den skull
ständigt borde vara särskilt representerat i fondstyrelsen, under det att
sådana intressen, som representerades av medicinalstyrelsen eller dylika
myndigheter, väl kunde tillgodoses genom att i förekommande fall inhämta
vederbörande myndighets yttrande. Statskontoret hemställde därför,
att i pensionsstyrelsens förslag ordet »sakkunnig» skulle ersättas
med »i kapitalplaceringsfrågor sakkunnig person».

Fullmäktige i riksgäldskontor föreslogo för sin del, att hälften av
fondens medel skulle överlämnas till förvaltning av riksgäldskontoret.
Vidare ansågo fullmäktige, att den andel av fonden, som skulle disponeras
för kommunlån, fastighetsbelåning samt annan därmed jämngod
placering, borde överlämnas till förvaltning av postsparbanken, som
hade en betydlig verksamhet på just detta område och förvärvat sig
erfarenhet om dylik utlåning. Postsparbanken hade redan utom sin
egen rörelse fått åliggande att mottaga och förvalta, utom andra, riksförsäkringsanstaltens
medel. En utvidgning av verksamheten på nu ifrågasatta
sätt syntes icke komma att medföra någon avsevärd kostnad, vilket
antagligen bleve fallet, om ifrågavarande utlåning skulle ske direkt från
pensionsstyrelsen. Skulle sålunda 3U av fonden direkt överlämnas till
riksgäldskontoret och postsparbanken, bleve den penningförvaltning, som
skulle handhavas inom pensionsstyrelsen, betydligt reducerad till sitt
omfång, vilket fullmäktige ansåge vara till stor fördel, då därigenom
kunde undvikas en väsentlig ökning av ämbetsverkets personal och därav
föranledda kostnader för statsverket. För den utlåning, som avsåge
befrämjande av företag, ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens syfte
eller härmed likartade allmännyttiga intressen, hade pensionsstyrelsen
givetvis de bästa förutsättningar. Att styrelsen vid behandling av
ärenden beträffande fondförvaltningen erhölle förstärkning av personer
med erfarenhet i finansiella frågor ansåge fullmäktige befogat och
lämpligt.

Fullmäktige i riksbanken anförde bland annat. För vinnande av
säkerhet för, att den för placeringsfrågornas allsidiga prövning erforderliga
sakkunskapen städse skulle vara företrädd inom fondstyrelsen, borde
vid förhinder för någon av de tre ledamöter av fondstyrelsen, vilka
icke tillika tillhörde pensionsstyrelsen, ställföreträdare för den hindrade

36

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

kunna av vederbörande utses. Bestämmelsen, att för beslutförhet fordrades
att minst fyra ledamöter vore om beslutet ense, torde, när fråga
vore om placering av medel tillhörande den fjärdedel av fonden, rörande
vilken större placeringsfrihet föresloges, böra skärpas därhän, att för
beslut fordrades, att minst fem ledamöter vore om beslutet ense.

Styrelsen för postsparbanken hemställde, i likhet med fullmäktige i
riksgäldskontoret, att viss del av fondens medel skulle överlämnas till
förvaltning av riksgäldskontoret och en annan del, exempelvis x/j, förvaltas
av postparbanken. I övrigt anförde nämnda styrelse bland annat,
att för vinnande av en betryggande garanti för planeringsfrågornas allsidiga
prövning det jämväl syntes vara nödigt föreskriva, att vid behandling
av dylika frågor de båda fullmäktige från riksbanken och
riksgäldskontoret borde vara vid sammanträdet närvarande.

Socialstyrelsen framhöll att, därest den ifrågasatta särskilda fondstyrelsen
skulle kunna på fullt tillfredsställande sätt fylla sin viktiga
uppgift, det med nödvändighet krävdes, att den utrustades med tillräcklig
sakkunskap rörande icke blott pensionsförsäkringen utan även
de sociala frågorna i allmänhet. Denna senare sakkunskap torde enklast
och säkrast tillföras styrelsen därigenom, att uti densamma bereddes
plats för åtminstone en ledamot från socialstyrelsen, som hade att handlägga,
bland annat, frågor rörande åtgärder för social förtänksamhet,
såsom sjukkasseväsen och annan socialförsäkring, samt sådana frågor
av allmän social natur, som nvkterhetsverksamhet, förenings- och bostadsväsen
m. m. Ett godtagande av ovan anförda synpunkter behövde
icke med nödvändighet föra med sig eu ökning av antalet ledamöter i
den särskilda styrelsen. Det skulle möjligen kunna tänkas, att det för
tillgodoseende av de rent finansiella intressena vore tillfyllest, därest
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret tillerkändes rätt att tillsammans
utse en ledamot i fondstyrelsen.

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i förevarande hänseende i
huvudsak följande. Den svenska fonden, om vars förvaltning det nu
handlade, komme att såväl i fråga om beloppet av de redan från början
årligen inflytande medlen som ock till sin slutliga totalsumma vida
överstiga ej endast en var ''av de fonder, som förvaltades av de tyska
försäkringsanstalterna, utan även, relativt till vårt lands folkmängd och
tillgångar, dessa fonder tillsammantagna och komme efter samma jämförelsegrund
antagligen att bliva den största fond, som någonstädes
ansetts kunna anförtros åt en enda förvaltningsmyndighet. Givetvis
måste under sådana förhållanden bestämmelserna om fondmedlens placering
och förvaltning vara så betryggande, att möjligast fullständiga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

37

garanti erhölles för dessa medels ändamålsenliga användning och säkerställande.
Vid jämförelse med den försiktighet med avseende å kontrollen
och den synnerliga omsorg i fråga om allsidig representation för
tillvaratagande av de försäkrades intressen och de sociala ändamålen i
allmänhet, som i motsvarande fall iakttagits exempelvis i den tyska
fondförvaltningen, men framför allt med hänsyn därtill, att den svenska
fondbildningen vore vida mera omfattande än den tyska och dess betydelse
för vårt lands sociala och ekonomiska liv såväl därför som även
av andra anledningar vore väsentligt större än den tyska fondens betydelse
för Tysklands förhållanden, kunde ålderdomsförsäkringskommittén
icke finna den av pensionsstyrelsen föreslagna förvaltningsapparaten
vara ägnad att tillgodose de fordringar på garanti för mångsidig sakkunskap
och nödig kontroll, som skäligen borde ställas på densamma.
I avseende å den myndighet, som borde förvalta fonden, torde väl närmast
kunna antagas, att alla berättigade intressen, såväl vad anginge
åtgärder till förbättrande av de mindre bemedlade samhällsklassernas
läge och folkhygienens höjande som vad i övrigt beträffade fondens
ändamålsenliga och betryggande förvaltning, bäst skulle tillvaratagas av
eu fristående och med hänsyn till alla intressen tillräckligt mångsidigt
sammansatt styrelse med en särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande
och med egen specialförvaltning. Att en sådan styrelse skulle
komma att bestå av väsentligt flera ledamöter än enligt förslaget, vore
sj älvfallet.

I fråga om handhavandet av förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
har kommittén avgivit följande förslag:

»IL Frågor om placering av fondens medel enligt vad ovan sagts
samt om förändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden.

Dessa fullmäktige skola vara till antalet sju och utgöras av
generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,
dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka
två skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den tredje
insikt och erfarenhet i sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt
för tre år i sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person, samt
ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har att
handlägga ärenden angående fonden, eller, därest denne byråchef är

Pensions fondskommit tén.

38

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som
av Konungen förordnas.

Härjämte förordnar Konungen tre suppleanter, därav en för de fullmäktige,
som tillhöra pensionsstyrelsen.

Fullmäktige utse årligen inom sig vice ordförande.

III. Verkställandet av fullmäktiges beslut, bokföring av fonden samt
övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av pensionsstyrelsen.
»

Kommittén anför rörande detta förslag följande:

»Såsom framgår av de yttranden, som avgivits rörande förvaltningsmyndigheten,
äro meningarna rörande det lämpligaste anordnandet av denna myndighet
synnerligen skiftande. A ena sidan föreslås en uppdelning av förvaltningen, huvudsakligen
med hänsyn till statens finansiella intressen, å andra sidan förordas en
sådan sammansättning av förvaltningsmyndigheten, att denna blir lämpad att företräda
alla de olika sociala ändamål, som fonden anses böra tillgodose.

Emellertid måste här liksom beträffande reglerna för medlens placering, enligt
kommitténs mening, strängt fasthållas vid att endast pensionsförsäkringens egna
uppgifter och behov få komma i betraktande, och att det är ännu viktigare att låta
denna synpunkt vara bestämmande, då det gäller att organisera ifrågavarande myndighet,
enär dess åtgöranden komma att hava stort inflytande beträffande pensionsförsäkringens
lyckliga genomförande och vidare utveckling. Klart är, att det måste,
rent allmänt sett, anses olämpligt att splittra förvaltningen för ett företag, som har
en viss bestämd uppgift att fylla; och givet torde vara, att en uppdelning på olika
myndigheter av pensionsförsäkringsfondens förvaltning åtminstone icke skulle lända
pensionsförsäkringen till gagn. Fonden bör därför förvaltas såsom en enhet och med
uteslutande hänsyn till de försäkrades fördel. Förvaltningen kan icke heller överlämnas
åt annan, redan befintlig statsmyndighet än en sådan, som har möjlighet att
bedöma ändamålsenligheten av ifrågasatt placering av fondens medel med hänsyn
till pensionsförsäkringens fördel, emedan fara vore, att genom en sådan anordning
denna myndighets särskilda intressen skulle kunna göra sig gällande på pensionsförsäkringens
bekostnad.

Närmast till hands kunde det då synas ligga att utan vidare överlämna fondförvaltningen
till pensionsstyrelsen såsom varande målsmannen för pensionsförsäkringen,
och detta så mycket hellre som erfarenheten från Tyskland synes tala för
en sådan anordning. I fråga om den tyska invaliditetsförsäkringen för lönarbetare
gäller, att styrelserna för försäkringsanstalterna själva förvalta sin förmögenhet utan
inblandning från utomstående myndighets sida, med mindre det gäller placering av
förmögenheten utanför de av lagen särskilt uppdragna gränserna. I sistnämnda fall
erfordras medgivande av uppsiktsmyndigheten (Reiclisversicherungsamt) eller eventuellt
den högsta förvaltningsmyndigheten.

Då ålderdomsförsäkringskommittén gör gällande, att den svenska fonden såväl
i fråga om beloppet av de redan från början årligen inflytande medlen som ock till
sin slutliga totalsumma kommer att vida överstiga envar av de fonder, som förvaltas
av de tyska försäkringsanstalterna, så hänvisas i detta avseende till det förhållandet,
att enligt 1913 års officiella redogörelse uppgingo avgifterna och fondökningen för
ifrågavarande år i de två största tyska invaliditetsanstalterna till följande belopp: i

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

39

anstalten för Rhenprovinsen avgifter 32 miljoner mark och fondökning 19 miljoner
mark; i anstalten för konungariket Sachsen avgifter 27 miljoner mark och fondökning
18 miljoner mark. Dessa anstalters slutliga fonder torde var för sig sannolikt komma
att uppgå till minst lika stort belopp som den slutliga svenska fonden.

Vidare har anförts, att i Tyskland genom särskilda anordningar skydd beretts
mot missbruk och eljest oklok förvaltning. En sådan anordning skulle vara det vid
varje styrelses sida ställda rådet (Ausschuss). Detta råd tager emellertid i allmänhet
icke någon befattning med ärenden rörande placering av fondmedlen; endast
då fråga är om förvärv, avyttring eller belastning av fast egendom till visst minimivärde
företrädes försäkringsanstalten av styrelsen och rådet eller en dess representant.
Härjämte har åberopats den Reichsversicherungsamt tillkommande prövningsrätten,
då det gäller placering enligt de friare reglerna. Visserligen anser sig Reichsversicherungsafnt
formellt befogat att pröva varje särskilt sådant ärende, men denna
rätt tillämpas ofta så, att ämbetet fastställer från principiell synpunkt vissa gränser
för denna placering. Ej sällan förekommer att ämbetet medgiver en anstalt att årligen
placera för en tid framåt visst maximibelopp för vissa ändamål.

Den erfarenhet, som under årens lopp vunnits beträffande den gemensamma
förvaltningen av själva försäkringen och av fondmedlen, synes ock hava bestyrkt
dess lämplighet och ändamålsenlighet. Ett bevis härför lämnar den senaste tyska
lagstiftningen på socialförsäkringens område eller den år 1911 genomförda lagen om
försäkring för affärsanställda. Den stora, hela riket omfattande Reichsversicherungsanstalt
fiir Angestellte omhänderhar nämligen själv genom sin styrelse förvaltningen
av de ofantliga medel, som inflyta till anstalten, och vilka för vartdera aV åren 1913
och 1914 uppgingo till emellan 130 och 140 miljoner riksmark och före kriget beräknades
inom närmaste tiden skola uppgå till 160 å 170 miljoner riksmark om året.
De yttranden, som kommittén erhållit från tyska socialförsäkringsmän, gå även i den
riktning, att det skulle vara olämpligt att skilja förmögenhetsförvaltningen från själva
försäkringsverksamheten. Sålunda yttrar presidenten för Reichsversicherungsamt, att
en uppdelning av försäkringsverksamheten och förvaltningen på olika myndigheter
överhuvud icke diskuterats i Tyskland, och att, om en sådan uppdelning skulle
kommit att äga rum, denna sannolikt skulle medfört olägenheter av flera slag och
väsentligt försvårat försäkringsverksamheten. Att undandraga pensionsförsäkringen
förvaltningen av dess fondmedel, skulle enligt hans yttrande vara att särskilja två
ting, som innerligt höra tillsammans, och att taga märgen ur benen på dem, som
hava att uppbära försäkringsverksamheten. En ledamot i Reichsversicherungsamt
framhåller, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen måste likaväl i
en statlig som i en enskild försäkringsanstalt av ekonomiska och sociala skäl höra
tillsammans, samt att erfarenheten ådagalagt, att endast tack vare ett dylikt sammanhållande
kunnat i Tyskland ernås de gynnsamma resultat på socialförsäkringens område,
som faktiskt föreligga. Av en annan utav de tyska experterna framhäves även,
att ingen annan myndighet, än den som handhar själva försäkringsverksamheten,
kan såsom denna bedöma, hur fondförvaltningen skall lämpligen ordnas till direkt
och indirekt fördel för pensionsförsäkringen. Försäkringsanstalternas styrelser och
tjänstemän anses ock särskilt lämpade att handhava förmögenhetsförvaltningen och
verka för dess användning för allmännyttiga företag, då de vid prövningen av ansökningar
om pension eller sjukvård måste undersöka de förhållanden, under vilka de
försäkrade leva, och därigenom ganska snart samla stor erfarenhet om rådande bristfälligheter
i hygieniskt och annat avseende och om medlen för dessa bristfälligheters
avhjälpande. Tjänstemännens deltagande i arbetet för förmögenhetens förvaltning

40

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 207.

anses jämväl i hög grad nyttigt för deras övriga arbeten i försäkringens tjänst och
kan sålunda icke sägas verka förryckande i fråga om dem i övrigt åliggande göromål.

Kommittén anser även, att det är av väsentlig vikt för pensionsförsäkringens
lyckliga genomförande i vårt land, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen
stå i intimt samband med varandra. Med all hänsyn härtill har kommittén
dock i betraktande av den för våra förhållanden mycket betydliga fondbildning,
varom här är fråga, kommit till den uppfattningen, att bestämmanderätten i fråga
om fondmedlens placering icke bör överlämnas åt pensionsstyrelsen utan åt en särskild
myndighet, vari icke blott de med pensionsförsäkringen sammanhängande sociala
synpunkterna företrädas, utan även den rent finansiella sakkunskapen blir väl representerad.

Men ehuru således enligt kommitténs mening genom tillskapande av en sådan
myndighet bör beredas den största möjliga garanti för en lämplig fondförvaltning,
lärer det icke för ändamålets vinnande vara av nöden, att samtliga de göromål, som
ingå i en fondförvaltning, ombesörjas av denna myndighet. Detta låter sig för övrigt
knappast genomföra till följd av den befattning, pensionsstyrelsen jämlikt givna bestämmelser
tager och även framgent måste taga med vissa av fondförvaltningens
ärenden.

En uppdelning av förvaltningsgöromålen måste alltså äga rum mellan pensionsstyrelsen
och den särskilda myndigheten; och då uppstår frågan, huru en sådan uppdelning
skall kunna ur organisatorisk synpunkt lämpligen anordnas, och särskilt
huruvida de uppgifter, som utöver själva besluten om placeringen av medlen ingå i
fondförvaltningen, kunna fördelas mellan de båda myndigheterna.

Kommittén har då främst undersökt möjligheten att anordna en fullt fristående
styrelse, som skulle hava egna tjänstemän för att bereda och föredraga ärendena
samt verkställa de fattade besluten, och sökt uppdraga gränserna för denna myndighets
befogenhet och pensionsstyrelsens verksamhet. Det har emellertid härvid visat
sigJ medföra stora vanskligheter att kunna göra en lämplig uppdelning, då arbetet
med fondförvaltningen och arbetet med själva försäkringsverksamheten nästan överallt
beröra och ingå i varandra.

I sådant avseende må särskilt anföras följande. Såsom av den i kommitténs
betänkande intagna redogörelsen för uppbörd och inleverering till fonden av pensionsavgifter
m. m. framgår, sker inlevereringen av grundavgifterna genom insättning på
pensionsstyrelsens giroräkning å något av riksbankens kontor. De inlevererade avgiftsbeloppen,
som i och med denna insättning inflyta såsom inkomst i fonden, bokföras
hos styrelsen å särskilda konton för respektive kommuner. Så snart de i 14 §
av pensionsförsäkringslagen omförmälda förteckningar inkommit, granskas desamma
för att utröna beloppet av debiterade avgifter, huru mycket av dessa inbetalts av de
avgiftspliktiga och huru mycket av kommunerna. De erhållna resultaten antecknas
å kommunernas konton, och av försäkrad erlagd avgift antecknas å särskilt för honom
upplagt kort. Vid restitution av avgifter, som styrelsen har att ombesörja, måste
även vederbörliga anteckningar verkställas å konton och kort.

Allt detta kräver en vidlyftig bokföring och korrespondens rörande fonden, som
i varje fall måste utföras av pensionsstyrelsen.

Tilläggsavgifterna, som uppbäras av kronouppbördsmyndigheten, insättas genom
Konungens befailningshavandes försorg likaledes på styrelsens giroräkning med riksbanken.
Även i fråga om dessa avgifter gäller i det väsentliga vad ovan anförts om
grund avgifterna.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

41

•Jämväl beträffande fondens utgifter måste under alla förhållanden bestyret härmed
till sin väsentligaste del, nämligen bland annat i fråga om beräknandet av pensionerna,
utföras av pensionsstyrelsen.

Enligt 12 § i pensionsförsäkringslagen åligger det pensionsstyrelsen att med
vissa mellantider verkställa undersökning, huruvida genom de föreskrivna pensionsavgifterna
kunna för dem, som därefter bliva avgiftspliktiga, beredas de pensioner,
som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket motsvara dessa avgifter. I sammanhang
med eu sådan undersökning skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden
är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet av alla de utbetalningar, som med
dessa medel skola bestridas. Det är klart, att vid en dylik utredning hänsyn måste
tagas till fondmedlens placering, deras avkastning, de bokförda värdenas förhållande
till de verkliga o. s. v. I pensionsförsäkringslagen har ej förutsatts, att detta arbete
skulle utföras av annan myndighet än pensionsstyrelsen; och någon bestämmelse i
annan riktning lärer varken böra eller lämpligen kunna vidtagas.

Jämlikt kommitténs förslag i fråga om placeringen av fondens medel böra särskilt
sådana företag tillgodoses, som äro ägnade att främja pensionsförsäkringens intressen.
Kommittén har härvid tänkt sig, bland annat, lån för uppförande av sjukhus,
sanatorier, sunda och billiga arbetarbostäder, andra anordningar för tillgodoseende
av folkhygien, ålderdomshem o. s. v. Vid beviljande av lån till dylika företag torde
i stor utsträckning komma att uppställas vissa villkor, ägnade att garantera för pensionsstyrelsens
sjukvårdande uppgifter lämpliga anordningar och att minska dess utgifter
för sådana ändamål. Det synes självfallet, att förslag till sådana villkor uppgöres
av pensionsstyrelsen efter samråd med de statsmyndigheter, som hava sin
verksamhet riktad åt nämnda håll, eller i vissa fall efter tillkallande av särskilda
sakkunniga, men det torde vara nödvändigt, att åt pensionsstyrelsen överlåtes att
övervaka, att de uppställda villkoren iakttagas.

De föreslagna grunderna för placeringen upptaga även såsom placeringsobjekt
fastigheter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Förvaltningen
av dessa fastigheter måste stå under överinseende av pensionsstyrelsen, som har det
största intresset av, att denna förvaltning sker på ett ekonomiskt och ändamålsenligt
sätt.

Redan av vad nu anförts torde framgå, att större delen av det arbete, som tillkommer
en fondförvaltning, icke kan skiljas från pensionsstyrelsen.

Därest man skulle vilja uppdela verkställighetsåtgärder, bokföring m. m. rörande
fondförvaltningen mellan två olika myndigheter, möta jämväl svårigheter att uppdraga
gränserna beträffande vissa åtgärder samt ansvaret för desamma; och de tjänstemän,
som skulle utföra arbetet, måste härvid komma att sortera under två skilda myndigheter.
En uppdelning skulle även kräva ett större antal arbetskrafter än eljest bleve
behövligt. Dubbelarbete skulle icke kunna undvikas, och kontrollen över arbetet
skulle försvåras. Slitningar och intressekonflikter kunde ock befaras.

Om såsom inom kommittén föreslagits beredning och föredragning av placeringsärenden,
verkställandet av besluten och bokföringen av fonden skulle överlämnas
till en särskild under fondstyrelsen sorterande byrå, skulle, enligt vad kommitténs
flertal anser, därigenom icke ernås några fördelar men väl svårigheter uppstå beträffande
arbetsuppgifternas fördelning och ansvaret för desamma, varjämte den erforderliga
enhetligheten i arbetets organisering skulle äventyras. Den mest tidsödande delen
av de till fondförvaltningen hörande arbetena, såsom beredningen av sådana ärenden,
som avse lån till allmännyttiga företag, och förvaltningen av de för pensionsstyrelsens
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 182 höft. (Nr 207.) 6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

sjukvårdande uppgifter förvärvade fastigheter, måste, såsom förut antytts, i alla händelser
utföras av pensionsstyrelsen. De självständiga arbetsuppgifter, som komme att
åligga en sådan byrå, skulle icke heller för eu avsevärd tid framåt bliva av den omfattning,
att de kunde motivera tillskapandet av en byrå med enbart dessa uppgifter.
Visserligen skulle även enligt flertalets förslag redan från början en viss byrå inom
pensionsstyrelsen hava att handlägga ärenden angående fondförvaltningen, men denna
byrås tjänstemän kunna i avsevärd omfattning länge nog disponeras även för andra
arbeten inom pensionsstyrelsen. Det må i detta sammanhang erinras, att därest
fondens värdehandlingar överlämnas till öppet förvar i riksbanken, denna ombesörjer
inteckningsförnyelser samt inkasserar räntor m. m. Härigenom förenklas arbetet avsevärt
för den byrå, som får sig ålagt att handlägga fondärendena.

Såsom särskilt skäl för inrättande av en fristående byrå har anförts, att pensionsstyrelsens
arbete redan förut vore av så stor omfattning, att man icke lämpligen
borde med ett nytt omfattande arbete ytterligare utöka detsamma. Men de göromål,
som mera självständigt skulle kunna utföras av ifrågavarande byrå, skulle i själva
verket, åtminstone under en lång tid framåt, icke komma att i någon mera avsevärd
mån minska pensionsstyrelsens arbete. För pensionsstyrelsens chef, som i egenskap
av ordförande i fondstyrelsen väl närmast skulle hava att leda även ifrågavarande
byrås arbeten, skulle en dylik uppdelning av fondförvaltningen helt säkert medföra
större arbete, än om fondförvaltningsarbetet helt förlädes till pensionsstyrelsen.

Kommittéflertalet, som icke lyckats finna någon ur organisatorisk synpunkt tillfredsställande
lösning av dessa svårigheter, har därför kommit till den övertygelsen,
att saken bäst ordnas så, att endast själva besluten om placeringarna anförtros åt en
särskild korporation, men att övriga åtgärder, som äro erforderliga för fondförvaltningen,
överlämnas åt pensionsstyrelsen. Det mål, vartill man syftat med den föreslagna
särskilda fondstyrelsen, varder i allt fall härigenom uppnått, ty den centrala
och viktigaste frågan beträffande fondförvaltningen innefattas ju i besluten, hur medlen
skola placeras, och då det på vissa håll ansetts, att fondförvaltningen icke borde
överlämnas åt pensionsstyrelsen ensam, torde innebörden härav hava varit, att just
fattandet av dessa beslut borde överlåtas till en för sådant ändamål särskilt kvalificerad
styrelse. Det finnes all anledning antaga, att pensionsstyrelsen äger förutsättningar
och kompetens att på ett tillfredsställande sätt handhava de verkställighetsåtgärder,
som följa av besluten. Och detta så mycket mera, som fondförvaltningen
utgör en så viktig ekonomisk faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att den myndighet,
vilken har ansvar för själva försäkringen, måste anses som ingen annan äga
intresse av kontroll och tillsyn över placeringsbeslutens behöriga verkställande. Det
måste utan tvivel redan i och för sig anses lämpligare, att ansvaret för och tillsynen
över beslutens verkställande åligga en ständigt fungerande central ämbetsmyndighet
än en korporation, vilken endast med kortare eller längre mellantider skulle sammanträda.
Om verkställighetsåtgärderna skulle bero på handläggning av dels tjänstemän
tillhörande fondmyndigheten och dels under annan myndighet sorterande, skulle den
uppdelning av arbetet, som i sådant fall måste äga rum, lätt komma att medföra
slitningar och osäkerhet.

En fördelning av arbetet på sådant sätt, att den särskilda myndigheten endast
har att besluta om placeringen av fondens medel, under det att övriga erforderliga
åtgärder beträffande fou dförvaltningen överlämnas åt pensionsstyrelsen, medför klara
och bestämda linjer; och därigenom undvikes även upprättandet av en ny förvaltande
statsmyn dighet.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

43

Med hänsyn till den ställning och den befogenhet, som sålunda skulle tillkomma
det blivande statsorganet för placering av fondmedlen, har det synts oegentligt''att
däråt giva benämningen »styrelse», utan har kommitténs flertal i stället föreslagit
benämningen »fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden», varigenom även undvikes
förväxling med pensionsstyrelsen.

Fullmäktiges sammansättning och sättet för utseende av dem måste i överensstämmelse
med den förut angivna grundsats, som bör vara ledande i fråga om fondens
förvaltning, så anordnas, att fullmäktige icke må anses representera något visst
ämbetsverk eller något visst intresse, utan bliva att betrakta såsom målsmän för
pensionsförsäkringen och dess intressen.

Vidare har kommittén funnit det vara av vikt, att fullmäktiges antal icke bliver
alltför stort. Skulle man söka bland fullmäktige inrymma representanter för speciell
sakkunskap inom alla de områden, från vilka anspråk på fonden kunna förväntas,
skulle institutionen erhålla en sådan omfattning, att arbetet därigenom bleve i hög
grad försvårat. De sakkunniga skulle helt naturligt frestas att göra särskilda intressen
gällande på bekostnad av pensionsförsäkringen, och det kunde befaras, att fonden
komme att disponeras i stor utsträckning för ändamål, vilkas gagn för pensionsförsäkringen
kunde vara tvivelaktigt. Sakkunskapen i vad den gäller speciella sociala
intressen blir emellertid icke därför utesluten, då, såsom kommittén redan erinrat,
pensionsstyrelsens utredningar komme att ske efter samråd med andra intresserade
statsmyndigheter eller i vissa fall efter tillkallande av särskilda sakkunniga. Av dessa
skäl har kommittén ansett fullmäktiges antal icke böra överstiga sju. Genom en sådan
begränsning låter det sig även lättare göra att finna fullt kompetenta personer
för fullmäktigskapet, och varje fullmäktig kommer att erhålla ett mera personligt
intresse samt känna större ansvar för uppdragets fullgörande.

I fråga om sammansättningen av den särskilda myndigheten har av statskontoret
och jämväl ålderdomsförsäkringskommittén betonats vikten av, att den finansiella
sakkunskapen blir i tillräcklig grad representerad. Kommittén har även tillgodosett
detta önskemål genom att föreslå, att tre av fullmäktige skola besitta erfarenhet på
det finansiella området. Härigenom synes ock tillräcklig garanti erhållas för, att
denna sakkunskap blir i avsedd grad företrädd. Det finnes för övrigt ingen anledning
antaga, att icke även övriga fullmäktige skola komma att fullt beakta pensionsförsäkringens
ekonomiska intressen och jämväl för sin del tillse, att placeringarna
verkställas med tillbörlig hänsyn härtill.

Enligt kommittéflertalets förslag skulle två av dessa finansiellt sakkunniga förordnas
av Konungen, varemot den tredje skulle väljas av fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret gemensamt. Utan tvivel kunna dessa fullmäktige anses utgöra
en för dylikt ändamål lämplig valkorporation med hänsyn till såväl arten av
deras verksamhet som deras egenskap av riksdagens förtroendemän. Visserligen kan
det synas såsom inkonsekvent och stridande mot den av kommittén angivna huvudsynpunkten
i fråga om fullmäktiges sammansättning att låta en sådan korporation i
stället för Konungen utse ifrågavarande fullmäktig, då därigenom kunde befaras, att
en sålunda utsedd fullmäktig skulle fatta sitt uppdrag närmast såsom ett representantskap
för sina väljare. Men härvid må erinras, att då valbarheten icke begränsas
till ledamöterna av ifrågavarande institutioner, utan dessa kunna, om så finnes lämpligt,
välja även utom sin egen krets en på det finansiella området sakkunnig person
och därtill skulle uppträda gemensamt vid valet, det icke borde behöva befaras, att

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

den sålunda valde skall vid utövandet av fullmäktigskapet anse sig såsom representant
för annat intresse än pensionsförsäkringens.

Av pensionsstyrelsen hade visserligen föreslagits, att fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret skulle vardera hava en ledamot i den ifrågasatta fondstyrelsen.
Avsikten härmed torde hava varit allenast, att styrelsen därigenom skulle tillföras
sakkunskap på det finansiella området. Detta krav bliver emellertid, som ovan nämnts,
likaväl och i högre grad tillgodosett genom kommittéflertalets förslag.

Såsom förut framhållits, bör pensionsstyrelsen såsom handhavare av pensionsförsäkringen
givetvis erhålla ett avsevärt inflytande vid behandlingen av fondärendena.
Kommittén föreslår i sådant avseende, att bland fullmäktige skulle ingå generaldirektören
och chefen för pensionsstyrelsen, vilken tillika skulle vara fullmäktiges
ordförande, ävensom generaldirektörens ställföreträdare. Kommittéflertalet föreslår
dessutom, att såsom fullmäktig skall inträda ordinarie chefen för den byrå inom
pensionsstyrelsen, som har att handlägga ärenden angående fonden, eller därest denne
byråchef skulle vara generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen,
som av Konungen förordnas.

Att chefen för pensionsstyrelsen, som i främsta rummet bär ansvaret för pensionsförsäkringens
handhavande, skall vara fullmäktig och även bör vara fullmäktiges
ordförande, synes vara självfallet både ur pensionsförsäkringens och ur fondförvaltningens
synpunkt. Likaså är ur båda dessa synpunkter erforderligt, att generaldirektörens
ställföreträdare, som bör hava överblick över och kännedom om samtliga
pensionsförsäkringen rörande angelägenheter, tillhör fullmäktige.

Av pensionsstyrelsen föreslogs dessutom, att en tredje ledamot i styrelsen skulle
ingå i den särskilda fondförvaltningsmyndigheten, enligt styrelsens förslag inalles
bestående av sex ledamöter. Då antalet fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
enligt kommitténs förslag skulle utgöra sju, har kommitténs flertal ansett pensionsstyrelsens
inflytande vid beslutens fattande bliva i lämplig grad tillgodosett, om tre
av de sju fullmäktige tagas från pensionsstyrelsen. Men flertalets förslag om en
tredje ledamot från pensionsstyrelsen sammanhänger även med frågan om fondärendenas
föredragning och beredning.

Kommittén har förehaft till undersökning ett förslag, att en särskild byråchef
eller sekreterare, som ej skulle sortera under pensionsstyrelsen, skulle bereda och
föredraga samtliga fondärenden. Emellertid visade det sig snart, att en sådan anordning
skulle medföra avsevärda olägenheter. Det är nämligen nödvändigt, att den,
som bereder och inför fullmäktige föredrager fondärendena, är väl förtrogen med
pensionsförsäkringen och vad därmed sammanhänger. En väsentlig del av det utredningsarbete,
som i en del fall måste föregå fondplaceringen, kan för övrigt icke
lämpligen utföras genom annan myndighet- än pensionsstyrelsen. Den ifrågasatta
anordningen skulle för övrigt, enligt kommittéflertalets mening, endast leda till att,
sedan beredning av ett ärende ägt rum i pensionsstyrelsen, ny beredning måste företagas
av den särskilda byråchefen. Onödig omgång och dubbelarbete skulle härigenom
äga rum.

Kommitténs flertal har därför ansett det vara av förhållandena påkallat, att
ärendena förberedas och föredragas av en byråchef inom pensionsstyrelsen, under
vilken skulle läggas icke blott beredning av dessa ärenden, utan även verkställiglietsåtgärderna,
bokföringen av fonden och övriga fondförvaltningen rörande arbeten, i
den män dessa lämpligen kunna särskiljas från övriga byråers i pensionsstyrelsen
åligganden. Genom samarbetet med pensionsstyrelsens olika avdelningar och genom
deltagande i dess plenisammanträden, i behandlingen av pensionsärenden m. in. be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 45

redes nämndo tjänsteman kännedom om de olika göromål, som ingå i pensionsförsäkringsverksamheten.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, att ifrågavarande byråchef hade allenast
föredragningen om hand utan att äga rösträtt bland fullmäktige, men då den
utredning i förekommande ärenden samt föredragning av desamma, som skulle åligga
denne tjänsteman, äro av grundläggande betydelse för fullmäktiges beslut, har kommitténs
flertal ansett det vara av vikt, att han, i överensstämmelse med den allmänna
regeln för kollegial behandling av ärenden inom de centrala ämbetsverken,
genom deltagande i besluten får sin andel i det fulla ansvaret för dessa.

Kommittéflertalet anser, att allenast den ordinarie byråchefen för fondärenden
bör vara fullmäktig, men däremot icke den person, som vid förfall för honom tjänstgör
såsom hans vikarie, och detta emedan det synts vara av vikt, att uppdraget
såsom fullmäktig blir personligt. Regel skulle ju emellertid bliva, att fondärendena
komme att föredragas av den ordinarie byråchefen, och endast i de undantagsfall,
då han är ledig, skulle den i hans ställe tjänstförrättande byråchefen bliva föredragande.

Vidkommande härefter den sjunde fullmäktigen föreslår kommitténs flertal, att
denne bör äga insikt och erfarenhet i sociala frågor, varjämte kommittén enhälligt
anser, att denne fullmäktig bör utses av Konungen, men olika meningar råda inom
kommittén i avseende å det närmare betecknandet av de kvalifikationer, som han
bör besitta. Sålunda har ledamoten Davidson ansett denne fullmäktig böra, jämte
erfarenhet på det sociala området, äga speciell kännedom om de försäkrades förhållanden.
Kommitténs flertal håller visserligen före, att det vore önskligt, om ifrågavarande
fullmäktig kunde med de föreslagna fordringarna på insikt och erfarenhet
i sociala frågor förena även praktisk kännedom om de mindre bemedlade klassernas
behov och levnadsförhållanden; och en så kvalificerad person synes därför vid valet
av den sjunde fullmäktigen företrädesvis böra komma i åtanke. Emellertid har kommittéflertalet
ej ansett tjänligt att i själva formuleringen av grunderna intaga så utförliga
föreskrifter beträffande ifrågavarande persons kvalifikationer.

I fråga om ordförandeskapet bland fullmäktige har, såsom förut angivits, bibehållits
av pensionsstyrelsen framställt förslag, att chefen för pensionsstyrelsen skall
vara ordförande, varigenom ock erhålles ett nödvändigt samband mellan pensionsstyrelsen
och ledningen av fullmäktiges arbeten. Vad åter angår vice ordföranden
har kommittén ansett det lämpligen böra överlåtas åt fullmäktige att själva inom sig
utse sådan.

Förslaget upptager tre suppleanter, därav eu för de pensionsstyrelsen tillhörande
fullmäktige och två för de övriga. Kommitténs flertal har nämligen icke
funnit nödvändigt, att varje fullmäktig har sin suppleant. I följd härav har
det ock ansetts lämpligast, att förordnandet av samtliga suppleanter överlåtes åt
Konungen.»

Beträffande kommitténs förslag i förevarande delar hava skiljaktiga
meningar anförts av kommittéledamöterna Davidson, greve Lagerbjelke
och Lindqvist.

Ledamoten Davidson föreslår, att beträffande den tredje fullmäktigen,
som skulle utses av Kungl. Maj:t, bör uppställas den kompetensfordran,
att han skall besitta »kännedom om de försäkrades förhållanden jämte

Skiljaktiga

meningar.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

erfarenhet på det sociala området» i stället för, såsom kommittéflertalet
föreslagit, »insikt och erfarenhet i sociala frågor».

Ledamöterna Davidson och greve Lagerbjelke anse, att den ordinarie
chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har att handlägga
ärenden angående fonden, ej skall vara fullmäktig, samt föreslå i stället,
att fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret skola
var för sig utse en på det finansiella området erfaren person.

Härom anför greve Lagerbjelke, att det med hänsyn dels till statens
anspråk på och behov av del i fonden för sin upplåning, dels till den
inverkan, förvaltningen av en så oerhört stor fond som denna måste
hava på vår allmänna penningmarknad, syntes vara nödigt att söka
särskilda garantier för att med förhållandena på nämnda områden särskilt
förtrogna personer komme att tillhöra fondstyrelsen. En sådan garanti
syntes vara att vinna genom att fullmäktige i såväl riksgäldskontoret
som riksbanken Ange utse var sin medlem i fondstyrelsen.

Kommittéledamoten Davidson föreslår härjämte ett tillägg till reglementet
därom, att då fråga är om att till sådana allmännyttiga företag,
som avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, utlåna^
medel mot endast nöjaktig säkerhet eller med räntelindring, pensionsstyrelsen
skulle, innan beslut om lånet fattas, lämna erforderlig utredning
om företagets betydelse för folkhälsans befrämjande, samt att vid fattande
av beslut om dylik placering i fullmäktiges protokoll skulle göras anteckning
om storleken av sålunda placerade belopp. Ledamoten Hedenlund
instämmer så till vida med Davidson, att han anser skyldighet böra
stadgas för fullmäktige att i protokollet låta anteckna storleken av de
belopp, som placeras mot endast nöjaktig säkerhet eller ock mot lägre
räntesats än vad placeringen normalt kunnat betinga.

Kommittéledamoten Lindqvist har uti av honom avgivet särskilt
förslag till grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden rörande
förvaltningsmyndigheten intagit bestämmelser av följande lydelse:

»Fonden förvaltas av en styrelse, benämnd fondstyrelsen, som består av sju
ledamöter.

Av dessa förordnar Konungen fem ledamöter och ingå dessutom generaldirektören
och chefen för pensionsstyrelsen jämte dennes ställföreträdare som ledamöter i
fondstyrelsen.

Av de genom Konungens förordnande utsedda ledamöterna skola tre vara sakkunniga
på det finansiella området, eu äga sakkunskap på det sociala området samt
en utses med uppgift att särskilt företräda de försäkrades speciella intressen.

Konungen förordnar därjämte en suppleant för envar av dessa fem ledamöter.
Ifrågavarande fem ledamöter jämte deras suppleanter förordnas varje gång för en
tid av tre år.

47

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Avgår någon av nämnda ledamöter före den tid, som hans förordnande avser,
utser Konungen ny ledamot för återstoden av den tid, som förordnandet för den avgångne
ledamoten omfattar.

Pensionsstyrelsen äger bland sina ledamöter utse suppleant att vid förfall för
generaldirektören eller dennes ställföreträdare inträda som ledamot i fondstyrelsen.

Generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen skall vara ordförande i fondstyrelsen
och utser fondstyrelsen inom sig vice ordförande.

Fondstyrelsen åligger att med iakttagande av de bestämmelser, som här meddelas,
och den instruktion för styrelsen, som av Konungen utfärdas, förvalta fondens
medel.

För fondstyrelsens verksamhet skall i pensionsstyrelsens lokaler vara upprättad
en särskild fondbyrå.

Ärendena beredas och föredragas inför fondstyrelsen av en utav Konungen för
sagda byrå förordnad byråchef, vilken tillika är styrelsens sekreterare. Övrig erforderlig
personal utses av fondstyrelsen enligt fastställd stat.

Byråchefen ansvarar för bokföringen av fonden, för verkställandet av fondstyrelsens
beslut samt övriga för fondstyrelsens arbete och fondens förvaltning erforderliga
åtgärder i enlighet med för fondförvaltningen av Konungen utfärdad instruktion
och i detta reglemente meddelade bestämmelser.»

I det av pensionsfondskommittén avgivna förslaget till reglemente angående
förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden kar intagits en bestämmelse
av innehåll, att fondfullmäktige skulle vara beslutföra, när minst
fem vore närvarande, samt att som fullmäktiges beslut skulle gälla den
mening, om vilken de flesta förenade sig, och vid lika röstetal den, som
biträddes av ordföranden. För besluts fattande om placering av fondens
medel skulle erfordras, att minst fyra fullmäktige vore om beslutet ense.

I de utlåtanden, som avgivits över kommitténs förslag beträffande
förvaltningsmyndigheten, hava yrkanden framställts å ena sidan om förstärkning
av den finansiella sakkunskapen och å den andra om ökning
av antalet representanter för de sociala synpunkterna.

Fullmäktige i riksgäldskontor et uttala, att de icke funnit anledning frångå sitt
tidigare framställda förslag om uppdelning av fondförvaltningen mellan riksgäldskontoret,
postsparbanken och pensionsstyrelsen, men anföra tillika, att, därest kommittenertalets
förslag skulle komma att i huvudsak följas, fullmäktige anslöte sig till
den av kommitténs ledamot greve Lagerbjelke uttalade särskilda meningen, enligt
vilken fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret borde äga utse var sin ledamot
i fondstyrelsen och i stället den byråchef 1 pensionsstyrelsen, som skulle hava
att inom styrelsen handlägga fondärendena, borde uteslutas/ Hurudan fondstyrelsens
sammansättning än bleve, borde emellertid fullmäktige i riksgäldskontoret alltid hava
ratt att utse en ledamot i nämnda styrelse.

Postsparbanksstyrelsen yttrar sig även i samma riktning som rikso-äldsfullmaktige.
°

Fullmäktige i riksbanken hålla före, att de ovillkorligen borde vara representerade
i fondstyrelsen, och anföra i detta avseende, att hopandet av en fond av

Utlåtanden.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

de för vara förhållanden kolossala dimensioner, som pensionsförsäkringsfonden i
framtiden lomme att antaga, i och för sig gåve anledning till betänkligheter med
hänsyn till de verkningar, fondanhopningen kunde komma att utöva. Det vore därför
enligt fullmäktiges övertygelse nödvändigt, att fullmäktige genom en sin representant
i fondstyrelsen vore i tillfälle att ständigt deltaga i fondstyrelsens placeringsbeslut
och därvid framhålla de synpunkter, som med hänsyn till penningställningen
för tillfället borde beaktas.

Statskontoret anför i sitt utlåtande, att en god del av fondens medel enligt förslaget
skulle komma att användas på ett sätt, som inbringade ingen eller ringa ränta.
Dit5 måste räknas bland annat sådan placering, som omförmäldes i punkt 9) av de föreslagna
grunderna. Vidare torde det icke kunna undvikas, att även en del för allmännyttiga
företag gjorda placeringar, vid vilka man ansett sig hava iakttagit all nödig
försiktighet, efteråt visade sig mindre räntabla eller kanske rent av förlustbringande.
Då således en del av fondens medel komme att giva lägre ränta än vid de grundläggande
beräkningarna förutsatts, vore det angeläget, att vid andra kapitalplaceringar
tillförsäkra fonden så hög ränta som möjligt. Genom den av kommittén föreslagna
sammansättningen av fondfullmäktige finge visserligen anses vara sörjt för, att
det rena förräntningsintresset ständigt bleve representerat. Då det emellertid vore
antagligt, att i avseende på allmännyttiga företag, som avsåge att befordra folkhälsan
— och sådana företag skulle ju. särskilt tillgodoses även vid andra placeringar än de
under punkterna 8) och 9) omförmälda — flen fullmäktige, som skulle äga insikt och
erfarenhet i sociala frågor, komme att företräda samma uppfattning som de tre representanterna
för pensionsstyrelsen, och då varje beslut om placering skulle bestämmas
av fyra fullmäktige, som om beslutet vore ense, torde kunna antagas, att pensionsstyrelsen
i de flesta fall skulle få ett dominerande inflytande på besluten. Att sålunda
majoriteten bland fullmäktige kunde betraktas pa förhand given för ett intresse,
som ofta måste bliva motsatt intresset att erhålla bästa möjliga placering mot
så hög ränta som möjligt, kunde statskontoret icke annat än anse för en olägenhet.
Denna olägenhet syntes kunna avhjälpas genom att minska antalet av pensionsstyrelsens
representanter med en, i vilket fall i stället antingen Kungl. Maj:t kunde utse
ytterligare eu fullmäktig med erfarenhet på det finansiella området eller ock fullmäktige
i riksgäldskontoret och i riksbanken utse var sin fondfullmäktig med dylik
kvalifikation. Skulle emellertid med hänsyn till vad kommittén anfört orn^ vikten
därav, att såväl generaldirektörens ställföreträdare som den föredragande byråchefen
ägde säte och stämma bland fullmäktige, detta statskontorets förslag ej befinnas antagligt,
torde syftet med detsamma kunna i avsevärd mån vinnas, därest det i reglementet
stadgades, att för besluts fattande om placering av medel i allmännyttiga
företag, som avsåge att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, erfordrades
att minst fem fullmäktige vore om beslutet ense. Om detta senare förslag,
som ginge i samma riktning som ett av fullmäktige i riksbanken framställt, vunne
avseende, måste under alla förhållanden varje placering för dylikt allmännyttigt
ändamål kräva godkännande av åtminstone en av de finansiellt sakkunniga.

Socialstyrelsen yttrar, att av de sju fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
skulle enligt kommitténs förslag tre företräda pensionsstyrelsen och tre den finansiella
sakkunskapen. För tillvaratagande av de allmänna intressen och synpunkter,
vilkas berättigande kommitterade om ock indirekt erkänt, skulle således återstå
endast en representant med »insikt och erfarenhet i sociala frågor». Med en så
stark representation för den finansiella sakkunskapen, som den föreslagna fondförvaltningen
av naturliga skäl måste erhålla, torde erfordras en bestämd garanti för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

41)

att den sociala sakkunskapen finge tillfälle att gorå sig gällande inom fondstyrelsen.
För att icke ett sådant område skulle otillbörligt tillgodoses på andra lika eller måhända
just ur pensionsförsäkringsverksamhetens synpunkt än mera berättigades bekostnad,
vore det enligt socialstyrelsens åsikt ett oavvisligt krav, att just det ämbetsverk,
till vars ämbetsuppgift flertalet av dessa olika sociala ärenden hörde, bleve
inom fondstyrelsen företrädd av en sin ledamot. Socialstyrelsen funne vidare önskvärt,
att i fondförvaltningen insattes ännu en representant för de sociala behoven
och intressena, och syntes det styrelsen ändamålsenligt, att denne representant bleve
en person ur de försäkrades led med kompetens för uppdraget. Härjämte uttalar
sig socialstyrelsen för det av kommittéledamoten Lindqvist framställda förslaget, att
samtliga de fondfullmäktige, som ej skulle tillhöra pensionsstyrelsen, skulle utses av
Kungl. Maj:t. Av de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna skulle tre vara sakkunniga
på det finansiella området och en av dem tillhöra riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige
samt två, därav en representant för socialstyrelsen, hava kännedom
om de mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden samt strävanden
och åtgärder för deras förbättrande.

Bostadskommittén erinrar om de vid pensionsförsäkringslagens antagande gjorda
uttalandena, att de samlade fondmedlen kunde bliva en kraftig faktor i kampen för
folkhälsan genom att ställas i hälsovårdande organisationers och inrättningars tjänst.
Att sakkunigt bedöma, i vad mån och på vad sätt de olika allmännyttiga intressena
lämpligast borde tillgodoses genom lån ur fonden, kunde icke ensamt eller huvudsakligen
anses tillkomma det av staten inrättade organet för pensionsförsäkringsverksamhetens
handhavande. Den fackmässiga prövningen härav borde givetvis lämnas
åt de myndigheter, vilka var och en inom sitt område hade att sörja för enhetlighet
och planmässighet i det allmännas åtgärder på hygienens, fattigvårdens och bostadsväsendets
m. fl. områden. Bostadskommittén yttrar vidare i fråga om sammansättningen
av fondfullmäktige, att icke något särskilt skäl förelåge att bland fullmäktige
bereda plats för tre representanter för pensionsstyrelsen, enär chefen för den byrå
inom pensionsstyrelsen, som enligt förslaget skulle handlägga ärenden rörande fonden,
icke syntes böra komma i fråga. I dennes ställe syntes lämpligen kunna utses en
representant för de försäkrades egna intressen.

Slutligen yttrar pensionsstyrelsen rörande denna fråga bland annat, att enligt
kommitténs förslag av de sju fullmäktige allenast tre skulle tagas från pensionsstyrelsen.
Detta innebure en väsentlig begränsning av det inflytande i fråga om
medelsplaceringen, som enligt pensionsstyrelsens mening ovillkorligen måste tillkomma
den myndighet, som närmast bure ansvaret för pensionsförsäkringen, dess genomförande
och utveckling. Om man ansåge sig böra fasthålla vid den av kommittén
såsom vägledande angivna synpunkten, att hänsynen till pensionsförsäkringens eget
intresse måste vara av avgörande betydelse vid placeringsfrågornas prövning, borde
detta givet leda till, att pensionsstyrelsen erhölle starkare representation bland fullmäktige
än som av kommittén föreslagits. Då sålunda kommitténs förslag i motsats
till vad i Tyskland ansetts lämpligt ställde de fullmäktige från pensionsstyrelsen
i minoritet inom fondmyndigheten, kunde tvekan råda, huruvida förslaget i denna
del innebure full trygghet för att pensionsförsäkringens egna intressen alltid skulle
vid medelsplaceringen bliva behörigen tillgodosedda. Av reservanter inom kommittén
hade emellertid framställts yrkande, att pensionsstyrelsen skulle än mera tillbakaskjutas
och tillerkännas allenast två platser av sju. Särskilt hade härvid yrkats,
att den finansiella sakkunskapen borde förstärkas, så att fyra med dylik sakkunskap
utrustade personer skulle ingå bland fullmäktige. Med anledning härav ville pensionsBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.) 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Departements chefen.

styrelsen anföra, att det icke funnes anledning antaga, att de fullmäktige, som skulle
tillhöra pensionsstyrelsen, icke skulle känna sig ansvarsskyldiga för att fondens medel
placerades på ett med hänsyn till säkerhet och avkastning tillfredsställande sätt, samtidigt
med att de finansiella synpunkterna i övrigt komme till behörigt beaktande.
Fondförvaltningen utgjorde en så viktig faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att
den myndighet, som bure ansvaret för denna verksamhet, uppenbarligen borde äga
det allra största intresse av att fonden förvaltades framför allt på ett ur ekonomiska
synpunkter betryggande sätt. Styrelsen yttrar vidare, att den måste bestämt avstyrka
varje förslag, som ginge ut på en ytterligare begränsning av det inflytande,
som med hänsyn till pensionsstyrelsens ställning till pensionsförsäkringsverksamheten
borde tillkomma denna styrelse.

Beträffande den tredje fullmäktig, som enligt kommittéförslaget skulle utses av
Kungl. Maj:t och som skulle besitta insikt och erfarenhet på det sociala området,
framhåller pensionsstyrelsen, att då kunskap på det sociala området finge anses förefinnas
hos pensionsstyrelsen, det vore önskligt, att vid valet av ifrågavarande fullmäktig
huvudvikten lädes på, att han ägde praktisk kännedom om sociala frågor.

Riktigheten av den utav kommittén i dess helhet omfattade grundsatsen,
att förvaltningsmyndigheten bör utses på sådant sätt och erhålla
sådan sammansättning, att de särskilda ledamöterna icke bliva att
betrakta såsom representanter för något visst ämbetsverk eller något
särskilt intresse annat än pensionsförsäkringens, synes mig icke kunna
vara underkastad något tvivel. Skulle olika, mot varandra stridiga intressen
få göra sig gällande inom den beslutande myndigheten, skulle
detta komma att menligt inverka på förvaltningen och därigenom fondens
och pensionsförsäkringens intressen kunna äventyras.

Ävenledes är jag ense med kommitténs flertal därutinnan, att endast
den del — men visserligen den viktigaste — av fondförvaltningen, som
avser placeringen av fondens medel, lämpligen kan skiljas från pensionsstyrelsens
handläggning.

Vad placeringsärendena angår, synes det mig, som om den sakkunskap
i olika avseenden, som vid dessa ärendens behandling bör vara
företrädd inom förvaltningsmyndigheten, bör bliva i behörig grad tillgodosedd
genom den av kommittén föreslagna sammansättningen av förvaltningsmyndigheten
eller, såsom denna myndighet av kommittéflertalet
benämnes, »fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden».

Jag kan sålunda icke finna erforderligt, att de sociala synpunkterna
erhålla starkare representation än kommittén föreslagit. Givet är, att de
ledamöter bland fullmäktige, som tillhöra pensionsstyrelsen, skola under
sitt arbete för pensionsförsäkringens genomförande och utveckling på
mångsidigt sätt komma i beröring med och erhålla ingående kännedom
om sociala förhållanden i allmänhet och framförallt på de särskilda
områden, där behov av bistånd från fonden kommer att göra sig mest
gällande. Men frånsett detta är det klart, att det icke låter sig göra

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

51

att inrymma i förvaltningsmyndigheten speciell sakkunskap på alla de
sociala områden, för vilka fonden kan tänkas komma att uppträda såsom
långivare. Det är, såsom kommittén även framhållit, självfallet, att utredningen
av låneärendena i särskilda fall kommer att ske under samarbete
med de myndigheter, som företräda olika sociala intressen, och
även med anlitande av sakkunnigt biträde, där så finnes erforderligt.
Härigenom vinnes garanti för, att den verkliga sakkunskapen i de särskilda
fallen får göra sig gällande. Bestämmelse i nämnda avseende
torde ock komma att intagas i det blivande reglementet för fondförvaltningen;
och bör man väl för övrigt härförutan kunna förutsätta, att
fondfullmäktige tillse, att de olika låneärendena bliva, innan de avgöras,
utredda på tillfredsställande sätt och med nödig sakkunskap.

Vad åter angår den finansiella sakkunskapen synas yrkandena om
denna sakkunskaps förstärkning huvudsakligen hava sin orsak i farhåga,
att de sociala synpunkterna skulle komma att göra sig allt för mycket
gällande på bekostnad av de ekonomiska. Det må i anledning härav
till en början ånyo erinras, att lån från fonden för allmännyttiga ändamål
torde komma att i mycket avsevärd omfattning utlämnas till kommuner
eller eljest mot betryggande säkerhet i form av inteckning. Någon fara
för att räntesynpunkten skall åsidosättas, i händelse den av kommittén
förordade sammansättningen av förvaltningsmyndigheten godtages, kan
icke heller anses föreligga. Regeln torde väl bliva, att man såvitt möjligt
söker vid utlåningen erhålla en ränta, vilken överstiger den, som lagts
till grund för de försäkringstekniska beräkningarna, och vilken för övrigt
rättar sig efter penningmarknadens allmänna läge. Man får ej heller
förbise, att de lån, som lämnas till allmännyttiga företag för främjande
av folkhälsan, äro ägnade att nedbringa själva försäkringskostnaden och
jämväl sålunda komma att bereda försäkringen fördel. Vad särskilt angår
de under punkt 9) i förslaget till grunder omförmälda fastigheter har
jag redan förut framhållit, att avsikten naturligen alltid varit, att dessa
fastigheter skola administreras så, att de bereda fonden även tillfredsställande
direkt avkastning. Såsom pensionsstyrelsen i sitt utlåtande
framhållit, har denna styrelse och följaktligen de ledamöter av styrelsen,
som skulle ingå bland fondfullmäktige, största intresse av, att
fondförvaltningen handhaves på ett för försäkringens ekonomi förmånligt
och betryggande sätt, så att fonden kan helt fylla sin huvudsakliga
uppgift, nämligen att bereda de försäkrade pension för inbetalda
avgifter i enlighet med de i lagen fastställda grunder. Genom
det sätt, på vilket valet av de finanssakkunniga skall ske, synes ock
vara tillräckligt sörjt för att de av fullmäktige i riksbanken angivna
synpunkter i fråga om förvaltningsmyndigheten bliva behörigen tillgodo -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

sedda. För att emellertid stärka den finansiella sakkunskapens inflytande
bland fullmäktige synes mig kunna utan olägenhet bland förvaltningsgrunderna
införas den föreskriften, att vid fråga om placering enligt
punkterna 8) och 9) i samma grunder minst fem av fullmäktige skola vara
ense om beslutet. Fn ytterligare garanti skulle kunna vinnas genom att,
såsom kommittéledamöterna Davidson och Hedenlund föreslagit och även
jag finner lämpligt, i reglementet intages föreskrift om skyldighet för
fondfullmäktige att i protokollet låta anteckna storleken av de belopp, som
placeras mot endast nöjaktig säkerhet eller ock mot lägre räntesats, än
vad placeringen normalt kunnat betinga.

Av det nu anförda torde emellertid framgå, att jag icke anser tillrådligt
att inskränka antalet ledamöter i förvaltningsmyndigheten från
pensionsstyrelsen, som dock är den egentlige målsmannen för pensionsförsäkringen
och som närmast har ansvaret för försäkringens handhavande.
Jag tillåter mig för övrigt i detta sammanhang erinra om
den av kommittén lämnade utredningen rörande den tyska invaliditetsförsäkringens
förmögenhetsförvaltning. Av denna utredning inhämtas,
att de tyska invaliditetsförsäkringsanstalternas styrelser själva förvalta
försäkringens fonder. Den erfarenhet, som under årens lopp vunnits
beträffande denna i omedelbart samband med själva försäkringen stående
förvaltning, synes ock hava bestyrkt dess lämplighet och ändamålsenlighet.
Ett bevis härför lämnar den senaste tyska lagstiftningen på socialförsäkringens
område eller den år 1911 genomförda lagen om försäkring
för affärsanställda. Den stora, hela riket omfattande Reichsversicherungsanstalt
fur Angestellte omhänderhar nämligen själv genom
sin styrelse förvaltningen av de betydande summor, som inflyta till
anstalten och som för vartdera av åren 1913 och 1914 uppgingo till
emellan 130 och 140 miljoner riksmark. Anstaltens styrelse består av
en president såsom chef för anstalten samt ett antal ständiga ledamöter
ävensom av två representanter för de försäkrade och två för de försäkrades
arbetsgivare. Vid behandlingen av frågor om utlåning till belopp
överstigande en halv miljon riksmark ävensom andra frågor av principiell
betydelse deltaga presidenten och fyra av de ständiga ledamöterna
samt de förutnämnda representanterna för de försäkrade och arbetsgivarna.
År fråga om mindre belopp, avgöres ärendet av presidenten
och en ständig ledamot eller av presidenten och två dylika ledamöter.

I fråga om sättet för utseende av de fullmäktige, som icke skulle
tillhöra pensionsstyrelsen, har, såsom av det föregående framgår, förslag
framlagts, avvikande från det varom kommittéflertalet enat sig. Jag

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

har emellertid ej funnit skäl föreligga att frångå den av kommittéflertalet
föreslagna anordningen.

Kommittéflertalets förslag till grunder upptager den bestämmelsen,
att av Konungen förordnas tre suppleanter, därav en för de fullmäktige,
som tillhöra pensionsstyrelsen. Statskontoret ävensom styrelsen för postsparbanken
hemställa, huruvida icke lämpligen borde åt fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret överlämnas att utse suppleant för
av nämnda fullmäktige utsedd ledamot i förvaltningsmyndigheten. Fullmäktige
i riksbanken hava även gjort framställning i enahanda riktning,
och socialstyrelsen uttalar sig för att suppleanter utses för samtliga de
av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

Ehuru denna fråga synes vara av mindre vikt, tala dock vissa lämplighetsskäl
för en sådan ändring av kommittéflertalets förslag i förevavarande
hänseende, att Kungl. Maj:t utser två suppleanter samt fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt en, under det
att åt pensionsstyrelsen överlämnas att utse en suppleant för de fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden, som tillhöra nämnda styrelse.

Av kommittéledamoten Lindqvist har framställts förslag, att fondförvaltningen
skulle helt skiljas från pensionsstyrelsen och att för ändamålet
skulle upprättas en särskild fondbyrå, sorterande direkt under
förvaltningsmyndigheten. Kommitténs övriga ledamöter hava emellertid
bestämt motsatt sig en sådan anordning, och av de myndigheter m. fl.,
som avgivit utlåtande över kommitténs betänkande, hava egentligen
endast fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat sig för bemälde reservants
förslag. För min del har jag, på sätt framgår av vad jag redan anfört,
ej kunnat finna en sådan anordning lämplig. Därigenom skulle, såsom även
kommittén framhåller, svårigheter uppstå beträffande arbetsuppgifternas
fördelning och ansvaret för desamma. Den skulle ock bryta det intima
samband, som, enligt vad allmänt erkännes, måste upprätthållas mellan
själva pensionsförsäkringsverksamheten och dess fondförvaltning. En
dylik anordning skulle även komma att orsaka onödigt dubbelarbete
och ökade kostnader samt medföra för arbetet störande slitningar. I
detta sammanhang må för övrigt erinras om den lättnad i förvaltningsarbetet,
som vinnes genom att i enlighet med kommitténs förslag överlämna
fondens värdehandlingar i öppet förvar hos riksbanken, som då
ombesörjer inteckningsförnyelser samt inkassering av räntor och annan
avkastning å de deponerade värdehandlingarna m. m.

Vad kommittén i övrigt hemställt i fråga om förvaltningsmyndigheten
har jag icke funnit föranleda någon erinran från min sida.

54

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensions styrelsens förslag.

Användning av överskott i fonden för åtgärder till
förebyggande eller hävande av invaliditet m. m.

Med avseende å användningen av viss del av fonden framställde
pensionsstyrelsen i sin skrivelse den 1 maj 1914 följande förslag.

Det belopp, varmed fonden vid varje kalenderårs utgång beräknades
överstiga kapitalvärdet av alla de framtida utbetalningar, som med dess
medel skulle bestridas, skulle överföras till en särskild fond. Ur denna
fond skulle pensionsstyrelsen äga att enligt de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelades, använda medel

a) för beredande av sjukvård åt försäkrad, som hotades av invaliditet
och alltså kunde väntas falla försäkringen till last; samt

b) för beredande av läkar- och sjukvård och dylikt åt den, som
redan erhållit pension, om han kunde väntas genom sådan vård helt
eller delvis återvinna sin arbetsförmåga.

I fråga om sättet för erhållande av medel till denna verksamhet
erinrade pensionsstyrelsen om de i 12 § pensionsförsäkringslagen meddelade
bestämmelserna, att inom fem år efter det lagen trätt i kraft och
sedermera minst en gång vart tionde år genom pensionsstyrelsens försorg
skulle anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad
undersökning, huruvida genom de föreskrivna pensionsavgifterna kunde
för dem, som först därefter bleve avgiftspliktiga, beredas de pensioner,
som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket motsvarade dessa avgifter,
samt att i sammanhang med en sådan undersökning utredning
tillika skulle verkställas, huruvida fonden vore så stor, att den minst
motsvarade kapitalvärdet av alla de utbetalningar, som med dess medel
skulle bestridas.

Pensionsstyrelsen tänkte sig, att en mera approximativ uppskattning
av fondens förpliktelser skulle kunna anställas efter varje kalenderårs
utgång. Det belopp, varmed fonden härvid beräknades överstiga kapitalvärdet
av alla de framtida utbetalningar, som med dess medel skulle
bestridas, skulle överföras till en särskild fond, ur vilken pensionsstyrelsen
skulle äga att, enligt de närmare bestämmelser, som av Konungen
meddelades, använda medel för beredande av sjukvård åt försäkrad, som
hotades av invaliditet och alltså kunde väntas falla försäkringen till last,
samt för beredande av läkar- och sjukvård eller dylikt åt den, som erhållit
pension, om han kunde genom sådan vård helt eller delvis åter -

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 55

vinna arbetsförmågan. Såsom av styrelsens motivering för detta förslag
inhämtas, skulle icke hela det vid den årligen verkställda utredningen
beräknade överskottet få disponeras för ifrågavarande ändamål, utan en
del borde reserveras och avsättas till en säkerhetsfond för reglering av
sådana fluktuationer, som vid de periodiska undersökningarna kunde
komma att visa sig i fonden.

De myndigheter, som haft att yttra sig över pensionsstyrelsens förslag
i denna del, hava i huvudsak biträtt detsamma.

Statskontoret fann för sin del, att medel till ifrågavarande åtgärder
borde ställas till pensionsstyrelsens förfogande även innan överskott i
pensionsförsäkringsfonden uppkommit, och föreslog statskontoret, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att särskilda medel för
ändamålet anvisades av sjätte huvudtitelns extra förslagsanslag till
bestridande av på staten belöpande kostnad för genomförande av en
allmän pensionsförsäkring.

Alderdomsförsäkringskommittén anförde, att frågan om att redan
nu börja vidtaga åtgärder till förebyggande av invaliditet och dylikt
syntes kunna behandlas oberoende av huvudfrågans lösning, då det naturligtvis
ej kunde möta hinder att av den redan samlade fonden erhålla
härför erforderliga medel.

Då jag den 24 juli 1914 i statsrådet anmälde pensionsstyrelsens
förslag i fråga om vidtagande av åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet, anförde jag, att jag ansåge denna speciella
frågas snara lösning vara av den trängande vikt, att ett uppskov
med behandlingen därav icke vore försvarligt. Jag erinrade vidare
därom, att vid den förberedande behandlingen av ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till pensionsförsäkringslag från en del håll
anmärktes såsom en brist hos förslaget, att det icke innehölle någon
bestämmelse om åtgärder till förebyggande av invaliditet. Vid lagförslagets
behandling inom 1913 års riksdag uttalade också flera talare
av samma anledning betänkligheter mot förslaget. Tydligen hade
man såväl inom kommittén som vid förslagets bearbetning inom civildepartementet
utgått därifrån, att spörsmålet om de förebyggande åtgärderna
mot för tidig invaliditet borde upptagas till behandling först
sedan själva lagverket bragts till stånd. Den erfarenhet, som vunnits
under den jämförelsevis korta tid lagen varit i tillämpning, pekade
emellertid hän därpå, att behovet att anordna en förebyggande sjukvårdsverksamhet
vore i viss mån trängande. I varje fall syntes tvekan ej

Utlåtanden.

Anslag för
åtgärder till
förebyggande
eller hävande
av invaliditet.

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

råda därom, att anordnande i lämplig form av sådan verksamhet skulle
vara i liög grad gagneligt för pensionsförsäkringsverket i dess helhet.

Erfarenheten från Tyskland — anförde jag vidare — där pensionsförsäkringens
sjukvårdande verksamhet vore i huvudsak ordnad på sätt nu
föreslagits, hade ådagalagt, att denna verksamhet i hög grad befordrat försäkringsverksamhetens
lyckliga genomförande. Enligt uttalande av chefen
för den tyska pensionsförsäkringen skulle den sjukvårdande verksamheten,
för vars bedrivande de tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringsfonderna
disponerade över egna sjukhus, sanatorier, invalidanstalter
och ålderdomshem, i väsentlig mån uppbära pensionsförsäkringen
i nämnda land. Huru omfattande denna verksamhet där vore, belystes
bäst därav, att, enligt vad pensionsstyrelsen meddelat, utgifterna
för sjukvård under år 1911 uppginge till över 22 miljoner riksmark och
att försäkringsanstalterna vid samma tidpunkt ägde egna sjukvårds- och
andra anstalter till ett värde av över 68 miljoner riksmark.

I Sverige kunde pensionsförsäkringen icke från början få till sitt
förfogande ett ordnat system av sjukhus, sanatorier, invalidanstalter och
dylikt; av ekonomiska skäl kunde detta icke ifrågasättas. Men även en
under blygsamma former och i mindre omfattning börjande sjukvårdande
verksamhet syntes få sin stora betydelse dels ur den synpunkt, att den
försäkrade på ett tidigt stadium och på ett påtagligt sätt finge insikt
om pensionsförsäkringens fördelar, och dels därigenom, att folkhälsan och
arbetskraften hos befolkningen, bättre än nu skedde, skulle tillvaratagas
och bevaras. Härtill komme, att denna verksamhet jämväl ur rent ekonomisk
synpunkt borde medföra fördelar, enär därigenom försäkringskostnaderna
för framtiden i viss mån torde kunna nedbringas.

Med bifall till den i ämnet framlagda kungl. propositionen (nr 257)
beslöt 1914 års senare riksdag, att för vidtagande av åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet finge jämlikt de föreskrifter, som
av Konungen meddelades, av pensionsstyrelsen disponeras ett belopp av
högst 200,000 kronor, att utgå med högst 50,000 kronor av det för år
1914 av riksdagen på extra stat anvisade förslagsanslag för bestridande
av på staten belöpande kostnad för genomförande av en allmän pensionsförsäkring
samt med återstående belopp av det förslagsanslag för
bestridande av den på staten belöpande kostnad för pensionstillägg och
understöd jämlikt ovannämnda lag, som riksdagen för år 1915 anvisat.

Med anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet .gjorda framställningar har
sedermera dels 1915 års riksdag på extra stat för år 1916 anvisat ett
anslag av 200,000 kronor, att i enlighet med de föreskrifter, som av

Kung], Maj:t* Nåd. Proposition Nr 207. hi

Konungen meddelades, användas för vidtagande äv åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet, dels ock innevarande års riksdag
medgivit, att av det förslagsanslag, som för år 1917 beviljats för bestridande
av den på staten belöpande kostnad lör pensionstillägg och understöd
jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring enligt dess lydelse före
den 8 juni 1915, ett belopp av högst 300,000 kronor må, i enlighet
med de föreskrifter, som av Konungen meddelas, användas för vidtagande
av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.

Kungl. Maj:t har beträffande användningen av de för ifrågavarande
ändamål beviljade medlen fastställt särskilda villkor och bestämmelser.
Härvid har bland annat föreskrivits, att medlen må användas för bestridande
av följande kostnader, nämligen för läkarundersökning och
läkarintyg, läkarbehandling och vård å sjukhus eller annan därmed
jämförlig anstalt samt, där så med uppenbar fördel kan ske och anstaltsvaid
icke kan erhallas, för vård i hemmet eller eljest hos enskilda,
för anskaffande av bandage, konstgjorda lemmar och dvlikt samt av
nödvändig utrustning av kläder och dylikt under vårdtiden, yrkesutbildning
inom arbetsgren, som lämpar sig för personen i fråga, ävensom,
där så prövas oundgängligen nödigt, utgifter ej mindre för den sjukes
och honom åtföljande vårdares resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt
samt underhåll under resorna än ock för lämnande av bidra»- till
underhåll åt sjukbehandlad persons familj.

I sitt förslag till grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
har kommittén infört följande bestämmelse:

Därest vid sådan utredning, som av pensionsstyrelsen verkställts
jämlikt 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, framgått att överskott
förefinnes, bestämmer Konungen efter framställning av pensionsstyrelsen^
och efter fullmäktiges hörande, huru stor del av berörda överskott
må . användas _ för bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade
att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga
eller befordra folkhälsan, och skola dessa medel ställas till pensionsstyrelsens
förfogande att av styrelsen för angivna ändamål disponeras i
enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.»

I samband härmed har kommittén framlagt följande förslag till
ändrad lydelse av 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring:

»Inom — — — — — — _ — — avgifter.

I sammanhang------------bestridas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 smal. 182 höft. {Nr 207.)

Gällande
villkor och
bestämmelser.

Kommittén.

8

58

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Framgår av dénna utredning, att överskott förefinnes, må så stor
del av överskottet, som Konungen bestämmer, användas till bestridande
av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.»

kommittén anför i förevarande ämne, att någon meningsskiljaktighet
icke syntes föreligga rörande nyttan och ändamålsenligheten därav,
att pensionsförsäkringen även inriktade sin verksamhet på direkta åtgärder
till förebyggande eller hävande av invaliditet eller till folkhälsans
främjande. Kommittén vore ock övertygad om, att sådana åtgärder skulle
bliva till stort gagn, först och främst för pensionsförsäkringen själv, då
de vore ägnade att nedbringa försäkringskostnaderna, men därjämte för
landet i dess helhet därigenom att de stärkte och bevarade arbetskraften
hos befolkningen. Enligt kommitténs åsikt borde medel för omförmälda
ändamål få disponeras ur pensionsförsäkrings fonden. Detta kunde icke
vara stridande mot fondens ändamål, då medel genom användning för
sjukvårdande åtgärder komme de försäkrade till godo och en sådan användning;
av fondmedlen även syntes vara av statsmakterna förutsatt.
Kommittén yttrar vidare härom:

»Kommittén ifrågasätter emellertid, om det är lämpligt att nöja sig med allenast
en mera approximativ uppskattning av fondens förpliktelser, då det gäller att
avgöra, om överskott finnes, och beräkna storleken av detta, lat vara att denna uppskattning
göres med all försiktighet. Den fordran synes böra uppställas, att undersökningen
verkställes i samma ordning, som förutsattes enligt 12 § pensionsförsäkringslagen.
Visserligen kommer en sådan undersökning att bliva mera omfattande
och besvärlig, men det är ju icke erforderligt, att den verkställes varje år. Om
undersökning, som verkställts i enlighet med nämnda lagbestämmelse, utvisat, att
överskott till visst belopp förefinnes, torde lämpligen kunna bestämmas, att en del
av detta överskott får användas till sjukvårdande åtgärder, och i sammanhang
därmed föreskrivas, huru mycket av denna del må under en bestämd tidsperiod
förbrukas.

Inom den tyska invaliditetsförsäkringen få dylika medel disponeras direkt ur
fonden utan i lagen stadgad begränsning. Då här endast avses disposition av överskottsmedel,
s#år man sålunda på en försiktigare ståndpunkt.

Givetvis bör den del av överskottet, som anses höra disponeras för sjukvårdande
åtgärder, överlämnas till pensionsstyrelsen till användning för därmed avsett
ändamål.

Kommittén har förehaft till behandling frågan, huruvida i grunderna för fondens
förvaltning bör stadgas något visst maximum, som ma av disponibelt överskott
användas till sjukvårdande åtgärder, men har stannat vid, att någon gräns i detta
avseende icke bör uppställas. En dylik gräns måste för övrigt göras beroende av
fondens tillväxt och växla med hänsyn därtill och kan därför icke lämpligen pa förhand
uppdragas. Största trygghet synes härvid kunna vinnas, om det överlämnas
åt Konungen att, efter framställning av pensionsstyrelsen och efter fullmäktiges för
pensionsförsäkringsfonden hörande, bestämma, huru stor del av beräknat överskott

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 51)

må användas för sjukvårdande åtgärder. Genom eu dylik anordning förfaller givetvis
behovet av någon avsättning till en sådan särskild säkerhetsfond, som av pensionsstyrelsen
ifrågasatts.»

De olika ändamål, för vilka medlen skalle få användas, anser
kommittén icke lämpligen böra i grunderna på förhand specificeras,
enär det icke läte sig göra att på förhand uttömmande angiva
alla dessa. Den erfarenhet, som under arbetets gång vunnes, borde
därvid få vara bestämmande. Närmare föreskrifter i detta avseende
borde därför meddelas av Kungl. Maj:t i likhet med vad som skett
beträffande de anslag, som beviljats av riksdagen åren 1914 och
1915 för sjukvårdande åtgärder. Förutom till de ändamål, som omnämndes
i gällande bestämmelser beträffande användningen av det för
ifrågavarande ändamål för år 1916 beviljade, anslaget, borde enligt kommitténs
uppfattning medlen, om så prövades erforderligt, få användas till
lån eller understöd för anskaffande av arbetsmaterial och verktyg åt dem,
som därav ansåges vara i behov för att efter undergången sjukbehandling
kunna utnyttja sina arbetskrafter, varjämte pensionsstyrelsen borde
erhålla möjlighet att anordna och understödja företag, ägnade att förebygga
eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

Vid de tillfällen, då förslag tidigare framlagts om beviljande av
särskilt anslag för vidtagande av åtgärder till förebyggande eller hävande
av invaliditet, har jag framhållit, att avsikten från början varit, att kostnaderna
för dylika åtgärder skulle bestridas av medel från den i 11 §
av pensionsförsäkringslagen omförmälda fond. Jag har ock därvid erinrat
om, att det för åstadkommande av en mera gynnsamt! uppfattning
hos allmänheten om pensionsförsäkringens fördelar vore av synnerlig
vikt, att från statens sida någonting gjordes i den angivna riktningen.
Om den störa betydelsen för försäkringen i folkpsykologiskt avseende
av en rätt bedriven sjukvårdande verksamhet har jag förut i annat sammanhang
redan yttrat mig. Det är uppenbart, att denna, verksamhet,
som syftar åt att stärka och bevara befolkningens hälsa och arbetskraft,
måste bliva av djupgående betydelse för landet i dess helhet, samtidigt
som den genom nedbringande av försäkringskostnaderna befordrar
pensionsförsäkringens intresse. Erfarenheten från utlandet och särskilt
Tyskland, där pensionsförsäkringens sjukvårdande verksamhet i huvudsak
är ordnad på sätt som nu föreslagits, har även ådagalagt denna
verksamhets stora betydelse för det lyckliga genomförandet av pensionsförsäkringen
i dess helhet. Bland dem, som haft att yttra sig över
pensionsstyrelsens och kommitténs förslag, synes ock fullständig enighet

Departe mentschefen.

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

råda angående ändamålsenligheten av denna verksamhet, och det torde
ock hava varit tydligt för alla, att frågan måste föras fram till slutgiltig
lösning i samband med avgörandet av frågan om fondens förvaltning.

Det förslag, som kommittén i detta hänseende framlagt, finner jag
vara synnerligen väl grundat. Jag anser mig med avseende därå endast
böra ytterligare framhålla, hurusom den tyska inva-liditetsförsäkringen
går längre än kommitténs förslag, i det att i Tyskland medel få disponeras
för sjukvårdande åtgärder direkt iir fonden utan lagstadgad begränsning.
Då såsom nu föreslås ifrågavarande åtgärder skulle hållas
inom ramen av överskottsmedlens belopp, och då dessutom endast så
stor del av dessa''''medel, som av Kungl. Magt bestämmes, skulle få användas
för ändamålet, förefinnes ju största möjliga garanti för att fondens
förmåga att fullgöra sina förpliktelser icke härigenom äventyras.

I fråga om de olika ändamål, för vilka medlen skola användas,
anser jag i likhet med kommittén, att dessa icke böra på förhand specificeras
i grunderna, utan att det bör överlåtas åt Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter i detta avseende — detta i likhet med vad
som skett beträffande de medel, som av riksdagen för ändamålet ställts
till Kungl. Maj:ts förfogande för åren 1915—1917.

Pensionsstyrelsen bär i sitt utlåtande över kommitténs förslag framhållit,
att medel, som användas för att förhindra inträdande av för tidig
invaliditet hos befolkningen och för att befordra folkhälsan, komma icke
blott fonden och avgiftsförsäkringen till godo, utan även, och detta till
och med i än högre grad, staten i form av minskade utgifter för pensionstillägg
qch understöd, vilka ju utgå endast vid invaliditet, under
det att fonden även har att utbetala ålderdomspensioner. Det kunde därför
enligt styrelsens mening ifrågasättas, om icke statqn även framdeles såsom
hittills borde lämna direkta bidrag till ifrågavarande verksamhet.
Vidkommande den till 1916 års riksdag gjorda framställningen om medel
för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet under år 1917, syntes
sådana medél under alla förhållanden vara erforderliga, då utredning, som
enligt kommittéförslaget skulle verkställas för att utröna, om överskott i
fonden förefunnes, sannolikt icke kunde komma till stånd så tidigt, att
överskottsmedel skulle kunna ur fonden disponeras för sistnämnda år.

I likhet med pensionsstyrelsen finner även jag, att de för år 1917
beviljade medlen för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet torde
behöva tagas i anspråk för nämnda ändamål. Vad åter angår frågan,
huruvida statsbidrag bör för kommande år lämnas till berörda verksamhet,
anser jag mig för närvarande icke hava anledning att därom uttala

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

G1

mig, helst all upplysning ännu saknas angående de belopp, som för
ändamålet kunna disponeras ur fonden.

Redan vid pensionsförsäkringslagens tillkomst framhölls som eu
brist hos denna lag, att icke i densamma intagits uttrycklig bestämmelse
om, att medel ur fonden finge användas till åtgärder i förebyggande
syfte. Det synes emellertid hava förutsatts, att vid uppgörande av
bestämmelser om fondens förvaltning skulle övervägas möjligheten att
ur fonden disponera medel för ifrågavarande ändamål. Därest nu frågan
om fondförvaltningen erhåller sin lösning, synes pensionsförsäkringslagen
böra kompletteras med en föreskrift av det utav kommittén
föreslagna innehåll.

Kostnader för fondförvaltningen.

Pensionsfondskommittén har föreslagit, att kostnaden för ersättning
åt fullmäktige och deras suppleanter, särskilt anlitade sakkunniga och
annat biträde, värdering i anledning av fastighetsbelåning samt förvaring
av fondens värdehandlingar ävensom tryckningskostnader och
andra expenser skulle bestridas av fondens medel enligt fastställd stat.

De kostnader, som skulle föranledas av pensionsstyrelsens befattning
med fondförvaltningen, anser kommittén böra gäldas av statsmedel
i likhet med vad som är förhållandet beträffande nämnda styrelses övriga
förvaltningskostnader.

Rörande de kostnader, som skulle bestridas av fondens medel, anför
kommittén, bland annat:

»Vad dessa kostnader angår, kan en beräkning av desamma naturligen
avse allenast den närmaste tiden, och måste den i fråga om åtskilliga poster bliva
mera approximativ.

Ersättningen till fullmäktiges ordförande och en var av de fyra fullmäktige,
som icke tillhöra pensionsstyrelsen, torde kunna fastställas till 3,000 kronor för år
samt för var och en av övriga två fullmäktige till 1,500 kronor. Till suppleant torde
böra utgå en ersättning av 30 kronor för varje sammanträde, som av suppleant bevistats
i anledning av förfall för ordinarie fullmäktig.

Då kommittén förutsätter, att till fullmäktige och suppleanter för dem i regel
komma att utses personer, som äro bosatta i Stockholm eller dess omedelbara närhet,
lärer resekostnadsersättning icke behöva beräknas.

De utgifter i övrigt, som skulle bäras av fonden, äro kostnad för anlitande av
sakkunniga personer och biträde för protokollföring, kostnad för värdering i anledning
av fastighetsbelåning, i den mån sådan kostnad icke anses böra betalas av låne -

62 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

sökanden, kostnad för förvaring av fondens värdehandlingar samt tryckningskostnad
och andra expenser.»

I fråga om förvaring av fondens värdehandlingar tillåter jag mig
erinra om, att pensionsstyrelsen i sitt förslag till grunder för förvaltningen
av fonden ifrågasatt, att nämnda handlingar borde förvaras
i riksbanken, antingen i slutet förvar under olika lås eller i öppet förvar.

Fullmäktige i riksbanken anförde i anledning därav, att hos riksbanken
läge i öppet förvar postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens
under postsparbanksstyrelsens förvaltning stående värdehandlingar till
ett sammanlagt belopp av omkring 56 miljoner kronor. Härför
uppbure riksbanken en ersättning av 4,000 kronor årligen. Under
statskontorets förvaltning stående obligationer till ett belopp av
omkring 64 miljoner kronor läge i öppet förvar i riksbanken utan
avgift. Fullmäktige ansåge, att även pensionsförsäkringsfondens
värdehandlingar borde av riksbanken mottagas i öppet förvar. Då
den principen vunnit allt vidsträcktare tillämpning, att varje verk
självt borde bära sina egna kostnader och hava ersättning för det arbete,
verket utförde åt andra verk, borde avgift till riksbanken erläggas
för förvar och skötsel av pensionsförsäkringsfondens värdehandlingar.
Den årliga avgiften kunde lämpligen bestämmas till 500 kronor för
varje påbörjat tiotal miljoner kronor värdehandlingar upp till 100 miljoner
kronor samt därefter 500 kronor för varje påbörjat femtiotal miljoner
kronor.

I likhet med riksbanksfullmäktige anser jämväl kommittén lämpligt,
att handlingarna lämnas till riksbanken i öppet förvar. Enligt
vad kommittén inhämtat, åtager sig riksbanken vid dylik deposition att
ombesörja inteckningsförnyelser samt inkassering av räntor och annan
avkastning å de deponerade värdehandlingarna m. m.

I fråga om beloppet av de utgifter, som borde beräknas för ersättning
till suppleanter samt för övriga utgifter med undantag av ersättningen
till de ordinarie fullmäktige, anför kommittén, att det svårligen
läte sig göra att i sådant hänseende beräkna visst belopp, men att
summan tills vidare torde kunna förslagsvis bestämmas till 12,000
kronor.

Det belopp, som till en början skulle från fonden förslagsvis utgå
till bestridande av utgifter för fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,
skulle, enligt kommitténs beräkning, fördela sig på följande sätt:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 63

Arvode till fullmäktiges ordförande.................................. kronor 3,000: —

Arvode till de fyra fullmäktige, som ej tillhöra pen eionsstyrelsen,

å 3,000 kronor.................................... » 12,000: —

Arvode till de två övriga fullmäktige, som tillhöra

pensionsstyrelsen, å 1,500 kronor ........................... » 3,000: —

Ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade
sakkunniga personer och annat biträde, värdering
i anledning av fastighetsbelåning, förvaring
av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader

och andra expenser, förslagsvis ............... » 12,000: -

Summa kronor 30,000: —

För egen del anser jag mig böra biträda vad kommittén beträffande
kostnaderna för fondförvaltningen föreslagit. Någon anmärkning
däremot har icke från de hörda myndigheternas sida framförts i
annat avseende, än att socialstyrelsen funnit någon saklig motivering
icke vara anförd, varför ledamot från pensionsstyrelsen icke skulle erhålla
samma ersättning som övriga fondfullmäktige. Kommitténs av
fullmäktige i riksbanken förordade förslag att överlämna fondens värdehandlingar
i öppet förvar hos riksbanken finner jag ändamålsenligt.
Särskilt vill jag betona, hurusom en sådan anordning skulle medföra
förenkling i arbetet med fondärendena och såsom följd därav besparing
i förvaltningskostnader.

Beträffande de kostnader, som skulle föranledas av pensionsstyrelsens
befattning med fondärendena, tillåter jag mig erinra om, att pensionsstyrelsen
i sitt yttrande över kommittéförslaget funnit något särskilt
anslag icke nu behöva äskas för bestridande av ifrågavarande kostnader.

I överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen i sitt yttrande över
kommittéförslaget härom anfört, har jag funnit det vara önskvärt, att
de nya bestämmelserna angående fondförvaltningen träda i kraft redan
den 1 juli innevarande år.

Vid bifall till vad jag uti nu ifrågavarande hänseende föreslagit,
skulle arvodes- och omkostnacLsstaten för fullmäktige erhålla följande avfattning
:

Departements
chefen.

64

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Departementschefens
hemställan.

Arvodes- och oinkostuadsstat för fullmäktige för pensioiisiörsäkringsfonden.

Arvode till fullmäktiges ordförande.................................... kronor 3,000: —

Arvode till de fyra fullmäktige, som ej tillköra pen sionsstyrelsen,

å 3,000 kronor.................................. » 12,000: —

Arvode till de två övriga fullmäktige, som tillköra

pensionsstyrelsen, å 1,500 kronor............................. » 3,000: —

Ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade
sakkunniga personer ock annat biträde,
värdering i anledning av fastigketsbelåning, förvaring
av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader
ock andra expenser, förslagsvis ............ » 12,000: —

Summa kronor 30,000: —

Denna arvodes- ock omkostnadsstat synes böra underställas riksdagens
prövning ock fastställas att gälla från ock med den 1 juli 1916.

Departementschefen uppläste härefter förslag till dels grunder för
förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring omförmälda fond, dels lag om ändrad lydelse av 12
§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, allt av den
lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställde därefter, att
lagrådets utlåtande över sistnämnda förslag måtte, för det ändamål 87
§ regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet infordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet:

Helge Berglund. ■

Kun

05

Bilaga 1.

Förslag

till
Lagom
ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

Inom — — — — — — — — — — — — — — — avgifter.
I sammanhang-------------bestridas.

Framgår av denna utredning, att överskott förefinnes, må så stor
del av överskottet, som Konungen bestämmer, användas till bestridande
av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (N 207.)

9

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Bilaga 2.

Förslag

till

grunder för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring omförmälda fond.

I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av
dess utgifter, skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde
eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild
värdering fastställes av de under II här nedan omförmälda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,
vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall
efter framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
befordra folkhälsan — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier,
ålderdomshem, bostäder för mindre bemedlade m. in. — och som enligt
fullmäktiges prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

r,7

Kungi. l\Taj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Av förenämnda medel skall minst en sjättedel redovisas på sätt
under 1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas pa sätt under
8) angives samt högst en trettiondel såsom under 9) sägs.

Fullmäktige böra även vid andra placeringar än de under 8) och 9)
omförmälda särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som
avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens
placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas så snart lämpligen

kan ske. .

Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,
å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av fordran
inköpes, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.

II. Frågor om placering av fondens medel enligt vad ovan sagts
samt om förändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden.

Dessa fullmäktige skola vara till antalet sju och utgöras av
generaldirektören och chefen för pension sstyrelsen såsom ordförande,
dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av
två skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den tiedje

insikt och erfarenhet i sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt
för tre år i sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person, samt
ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som^ ^ar
handlägga ärenden angående fonden, eller, därest denne byråchef är
generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som
av Konungen förordnas.

Härjämte förordnas av Konungen två suppleanter samt utses av
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt en suppleant.
För de fullmäktige, som tillhöra pensionsstyrelsen, utses en suppleant
av styrelsen.

Fullmäktige utse årligen inom sig vice ordförande.

‘ För besluts fattande om placering av fondens medel på sätt under
I 8) eller 9) omförmäles erfordras, att minst fem fullmäktige äro om

beslutet ense. , ,

III. Verkställandet av fullmäktiges beslut^ bokföring av fonden
samt övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av
p ensionsstyr elsen.

68

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

JV- Därest vid. sådan utredning, som av pensionsstyrelsen verkställts
jämlikt 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, framgått att
överskott förefinnes, bestämmer Konungen efter framställning av pensionsstyrelsen
och efter fullmäktiges hörande, huru stor del av berörda
överskott rnå användas för bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade
att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga
eller befordra folkhälsan, och skola dessa medel ställas till pensionsstyrelsens
förfogande att av styrelsen för angivna ändamål disponeras i
enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.

V. Kostnaden för ersättning åt fullmäktige och deras suppleanter,
särskilt. anlitade^ sakkunniga och annat biträde, värdering i anledning
av fastighetsbelåning samt förvaring av fondens värdehandlingar ävensom
tryckningskostnader och andra expenser bestridas av fondens medel
enligt fastställd stat.

VI. De närmare bestämmelser, som härutöver erfordras för fondens
förvaltning, meddelas av Konungen.

Dessa grunder skola lända till efterrättelse från och med den 1 juli
1916, dock att av de medel, som inflyta under åren 1917—1926 och som
skola placeras, minst en tredjedel skall redovisas på sätt under I 1)
omförmäles samt att från ingången av år 1919 intill utgången av år
1926 . minst en tredjedel av fondens medel skall vara på nämnda sätt
redovisad.

YTTRANDEN

AV

MYNDIGHETEK M. FL.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

71

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom remiss av den 6 innevarande mars lämnat
fullmäktige i riksbanken tillfälle att avgiva utlåtande över ett av utsedda kommitterade
den 4 denna månad avgivet förslag angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,
få fullmäktige anföra följande.

TIGE I RIKSBANKEN, ang. förslag
rörande förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

De erinringar, vilka fullmäktige funno anledning framställa i yttrande av den
28 maj 1914 över ponsionsstyrelsens den 1 samma månad avgivna förslag till grunder
för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, hava i de flesta fall blivit i det nu
föreliggande kommittéförslaget beaktade på ett sätt, som fullmäktige anse tillfredsställande.

Fullmäktiges uttalade mening, att placering av fondens medel hos enskilda
bankinrättningar icke borde medgivas, bar emellertid icke vimnit understöd av kommittén,
som ansett nödvändigt, att fondstyrelsen har möjlighet att, för undvikande
av ränteförlust, i avbidan på fast placering tillsvidare göra medel räntebärandevgenom
insättning i annan bank än riksbanken, vilken ej gottgör ränta. Någon olägenhet i
den av fullmäktige angivna riktningen torde enligt kommitténs mening icke behöva
befaras, enär det enligt kommitténs förslag skulle överlåtas åt Eders Kungl. Maj:t att
fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande placering, vilken vore avsedd att
vara av provisorisk beskaffenhet.

Fullmäktige ha tidigare i yttrande till Eders Kungl. Maj:t av den 19 februari
1914 över ett av vattenfallsstyrelsen avgivet förslag till åtgärder för förräntande av
vissa till statens vattenfallsverk hörande fonder uttalat den meningen, att riksbanken
bör, så långt möjligt är, vara statens bankir, samt att statens verk icke böra hava
medel innestående hos privat hank. Denna mening torde hava vunnit Eders Kungl.
Maj:ts godkännande i och med utfärdandet den 23 oktober 1915 av ny kungörelse
angående skyldighet för penningförvaltande allmänna verk och inrättningar samt
kungl. kommittéer eller kommissioner att i vissa fall anlita riksbanken.

Om Eders Kungl. Maj:t det oaktat prövar nödigt föreskriva, att pensionsförsäkringsfondens
medel må insättas hos privat bank, få fullmäktige hemställa dels att
föreskriften härom gives sådan avfattning, att av densamma otvetydigt framgår, att
denna placering får äga rum endast tillsvidare i avvaktan på fast placering, som bör
så snart ske kan anskaffas. Vidare tillåta sig fullmäktige hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t ville föreskriva, att av fondens medel må på dylikt sätt placeras högst fem
miljoner kronor.

Detta belopp torde vara fullt tillräckligt, i synnerhet om fondstyrelsen redan
från början inriktade sig på placering i förskott av de under den närmaste framtiden
inflytande medlen i stället för att vänta med placeringen, till dess att medlen influtit.
Förskottsplaceringen förutsätter emellertid, att den placerande myndigheten
till sitt förfogande har ett kassakreditiv eller kredit i annan form, med hjälp varav
nödiga likvider av förskottsvis inköpta obligationer eller utlämnade lån kunde verkställas
. i avvaktan på att erforderliga medel infiöte till fonden. Kiksbanken är beredd
att till styrelsens för pensionsförsäkringsfonden förfogande ställa dylik kredit till en
ränta, uppgående högst till den ränta fonden erhåller på ifrågavarande förskottsvis
gjorda placeringar. Om fondens placering kunde helt och hållet skötas på det sålunda
skisserade sättet, skulle förvaltningen icke alls hava något behov av att placera
medel hos privatbanker.

Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle en av fullmäktige i riksbanken och en
av fullmäktige i riksgäldskontoret vara ledamöter i fondstyrelsen. Kommittén däremot
föreslår, att fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret skola
gemensamt utse en ledamot av fondstyrelsen.

Fullmäktige hålla före, att fullmäktige i riksbanken ovillkorligen böra vara
representerade i fondstyrelsen. Hopandet av en fond av de för våra förhållanden
kolossala dimensioner, som pensionsförsäkringsfonden i framtiden kommer att antaga,
ger i och för sig anledning till betänkligheter med hänsyn till de verkningar fond -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

73

anhopningen kan komma att utöva. Det är därför enligt fullmäktiges övertygelse
nödvändigt, att fullmäktige genom en sin representant i fondstyrelsen äro i tillfälle
att ständigt deltaga i fondstyrelsens placeringsbeslut och därvid framhålla de synpunkter,
som med hänsyn till penningställningen för tillfället böra beaktas. Fullmäktige
anse sig böra betona, att fullmäktige här icke avse bevakandet av något
särskilt riksbanksintresse, utan allenast att tillförsäkra fondstyrelsen den ingående
kännedom och det opartiska bedömande av den allmänna finansiella ställningen vid
varje särskilt tillfälle, varöver fullmäktige i riksbanken förfoga. Härav följer ock,
att fullmäktiges representant i fondstyrelsen bör hava sin suppleant.

Stockholm den 23 mars 1916.

Med undersåtlig vördnad:

SIXTEN von FRIESEN.

Victor Moll.

R. Norberg.

Sven Palme.

Pick. Lindgren.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 höft. (Nr 207.)

10

74

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 6 dennes har Eders Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen för
postsparbanken att före den 29 innevarande månad inkomma med underdånigt utlåtande
över pensionsfondskommitténs den 4 dennes avgivna betänkande jämte förslag
angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

STYRELSEN FÖR POSTSPARBANKEN med
utlåtande över pensionsfondskommitténs betänkande
och förslag angående förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden.

Kun tgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

75

I anledning härav får styrelsen underdånigst anföra följande:

Enligt det förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, som den 9 november
1912 avgavs av ålderdomsförsäkringskommittén, skulle de på grund av lagen influtna
pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken skulle redovisas allenast i skuldförbindelser,
utfärdade av svenska staten eller svenska kommuner, och i obligationer
utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Uti det underdåniga yttrande i anledning av nyssnämnda kommittéförslag, som
den 24 januari 1913 avgavs av postsparbanksstyrelsen, hemställdes, bland annat, att,
sedan föreskrift meddelats rörande den del av pensionsfondens medel, som borde
redovisas i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, återstoden, intill högst */4
av pensionsfondens medel, lämpligen måtte användas för inköp av räntebärande
obligationer, utfärdade eller garanterade av kommun inom riket, eller ock för direkt
utlåning till dylik kommun, därest tillstånd till lånets upptagande blivit kommunen
av Eders Kung!. Maj:t meddelat.

Sedan emellertid i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring ej intagits
någon annan föreskrift i fråga om placering av pensionsförsäkringsmedlen än
att dessa skulle ingå till en fond, vilken skulle förvaltas enligt grunder, som av
Konung och Kiksdag bestämdes, avgav pensionsstyrelsen den 1 maj 1914 förslag till
dylika grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, enligt vilket förslag
av fondens medel minst 1/6 och högst Vs skulle placeras i obligationer eller andra
skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten, samt återstoden
redovisas i vissa andra obligationer och skuldförbindelser m. m.

Över detta pensionsstyrelsens förslag infordrades underdåniga utlåtanden av
åtskilliga ämbetsverk med flera, bland andra, av styrelsen för postsparbanken, som
uti sitt den 5 juni 1914 avgivna yttrande i ämnet erinrade, beträffande förslaget till
medelsplaceringen, att den gräns uppåt, som av pensionsstyrelsen uppdragits för fondmedlens
redovisande i svenska statens skuldförbindelser, syntes postsparbanksstyrelsen
alltför snäv och därför borde i avsevärd grad utsträckas.

Flertalet i den kommitté (pensionsfondskommittén), åt vilken genom nådigt brev
den 18 juni 1915 uppdragits verkställande av utredning och avgivande av förslag
beträffande förvaltningen och placeringen av pensionsförsäkringsfonden, har, uti sitt
ovan omförmälda underdåniga betänkande av den 4 dennes, med huvudsakligt godkännande
av de bestämmelser rörande fondmedlens placering, som av pensionsstyrelsen
föreslagits, hemställt, att den del av fondens medel, som ej erfordrades för bestridande
av dess utgifter, skulle redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
svenska staten;

2) Sveriges allmänna bypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens
tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden ägde säkerhet genom inteckning i fast
egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde eller inom sextio
procent av sådant värde, som efter särskild värdering fastställdes;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit;

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall. efter framställning
av fondstyrelsen, prövat erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos/ bank i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen
meddelades;

8) lån till företag, som vore ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra
folkhälsan och, enligt fondstyrelsens prövning, ansåges erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvades för användning
till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Av förenämnda medel skulle minst en sjättedel redovisas på sätt under 1) omförmälts;
och finge högst en fjärdedel redovisas på sätt under 8) angivits samt högst
en trettiondedel som under 9) sagts.

Såsom principiellt motiv till detta förslag har kommitténs flertal anfört, att vid
val av placeringsobjekt för pensionsförsäkringsfondens medel hänsyn till pensionsförsäkringens
eget intresse måste vara av avgörande betydelse och att följaktligen
inga andra intressen, huru viktiga de än i och för sig kunde vara, borde få göra sig
gällande framför och på bekostnad av det förra.

I anledning härav tillåter sig styrelsen för postsparbanken underdånigst erinra
därom, att, då staten ej blott iklätt sig visst ansvar för försäkringen utan även lämnar
bidrag till den frivilliga försäkringen och betalar största delen av pensionstillläggen
och understöden samt dessutom bestrider pensionsstyrelsens och en del andra
i samband med försäkringen stående förvaltningskostnader, statens och pensionsförsäkringens
intressen, enligt postsparbanksstyrelsens förmenande, helt sammanfalla
och att följaktligen staten borde, då sådant krävdes för dess intresse, tillförsäkras
en betydligare del av fonden.

Ett sådant statsintresse föreligger otvivelaktigt för närvarande och torde jämväl
en lång tid framåt göra sig starkt gällande. Av kända anledningar lärer nämligen
staten vara hänvisad att uteslutande fylla sitt lånebehov inom landet, och det torde
därför vara i högsta grad angeläget för staten och sålunda jämväl av intresse för
pensionsförsäkringen, att en avsevärd del av försäkringsmedlen placeras i skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av staten.

Styrelsen för postsparbanken instämmer fördenskull i ledamoten i pensionsfondskommittén
greve Lagerbjelkes mening därom att av den del av fondens medel,
som ej erfordras för bestridande av dess utgifter, hälften skall redovisas i obligationer
eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten.

Uti sitt den 26 maj 1914 avgivna yttrande över pensionsstyrelsens ovan åberopade,
den 1 maj samma år avgivna förslag till grunder för pensionsförsäkringsfonden
framhöllo riksgäldsfullmäktige lämpligheten därav att den del av fonden, som
skulle redovisas i svenska statens skuldförbindelser, inbetaides direkt till riksgäldskontoret
och infördes i statsskuldboken, och hava fullmäktige därjämte, uti en till
kommittén sedermera ingiven promemoria, inlagt sin bestämda gensaga däremot att
fondförvaltningen skulle för lån till staten äga anlita den öppna marknaden, när så
ansåges lämpligt.

Mot en sådan anordning, som skulle binda förvaltningsmyndighetens handlingsfrihet
beträffande villkoren för utlåning från fonden, har emellertid kommittén gjort
ett bestämt uttalande och hemställt, att det skulle stå fondförvaltningen öppet att
begagna det sätt för placering i lån till staten, som för fonden vore fördelaktigast.

Då, såsom av riksgäldsfullmäktige uti ovan åberopade promemoria erinrats, vid
ett sådant förfarande, som av kommittén ifrågaställts, statens berättigade anspråk

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

77

på lättnad i upplåningen kunde bliva fullständigt förfelat, kan styrelsen för postsparbanken
för sin del ej heller biträda kommitténs förslag därom att fondförvaltningen
skulle äga att för lån till staten i vissa fall begagna den öppna marknaden.
Ett sådant förfaringssätt skulle nämligen i avsevärd grad uppmuntra en för statens
upplåning inom landet ofördelaktig import av svenska, i utlandet befintliga statspapper.

Såsom placeringsobjekt för pensionsförsäkringsfondens medel har av kommittén
under 4) upptagits skuldförbindelser, för vilka fonden skulle äga säkerhet genom inteckning
i fast egendom. Därest, såsom väl lärer vara meningen, med dylik egendom
avses endast sådan belägen i Sverige, torde formuleringen av nämnda moment
böra ändras i överensstämmelse härmed.

Beträffande frågan om förvaltningen av pensionsförsäkringsfondens medel erinrade
ålderdomskommittén i sitt ovan åberopade underdåniga betänkande av den 9
november 1912, att denna fråga vore fullt fristående och utan direkt samband med
försäkringsuppgiften i övrigt, i följd varav någon särskild ny institution för fondmedlens
förvaltning, enligt kommitténs mening, ej borde inrättas.

Av de myndigheter, som lämnades tillfälle att yttra sig över ålderdomskommitténs
ifrågavarande förslag, anförde styrelsen för postsparbanken i underdånigt
yttrande den 24 januari 1913, beträffande förvaltningen av pensionsfondens medel,
att, enligt styrelsens mening, förvaltningen av den del av fonden, som skulle redovisas
i svenska statens skuldförbindelser samt i vissa angivna kvalificerade obligationer,
lämpligen borde handhavas av riksgäldskontoret, under det att bestyret med
förvaltningen av de fondmedel, som skulle fruktbargöras genom inköp av obligationer,
utfärdade eller garanterade av svenska kommuner eller genom direkt utlåning
till dylika kommuner, kunde övertagas av postsparbanken, vilken på grund av sammansättningen
av dess styrelse och den utlåningsrörelse, som av banken bedreves,
därtill vore särskilt kvalificerad.

Uti det av pensionsstyrelsen den 1 maj 1914 avgivna förslag till grunder för
förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden hemställde emellertid nämnda styrelse,
att fondförvaltningen borde handhavas av pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor,
som rörde utlåning av fondens medel, skulle handläggas av en särskild styrelse, bestående
av generaldirektören för pensionsstyrelsen som ordförande, dennes ställföreträdare,
en ytterligare ledamot i pensionsstyrelsen, en av Kungl. Maj:t särskilt
förordnad sakkunnig ledamot ävensom en av fullmäktige i riksbanken och en av
fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige
skulle inom sig utse.

Uti sitt ovan åberopade yttrande den 5 juni 1914 över pensionsstyrelsens förenämnda
förslag anförde styrelsen för postsparbanken, i fråga om den eller de myndigheter,
åt vilka förvaltningen av pensionsförsäkringsfondens medel borde anförtros,
att, sedan en viss del av de influtna fondmedlen överlämnats till riksgäldskontoret
för att inskrivas i statsskuldboken, en annan del av fonden, exempelvis 1/4, lämpligen
kunde förvaltas av postsparbanksstyrelsen genom inköp av obligationer av angivet
slag eller genom utlämnande av lån direkt till kommuner eller med säkerhet
av fastighetsinteckning eller ock slutligen, under avvaktan på fast placering eller för
bestridande, utan ränteförlust för postsparbanken, av beslutade pensionsutbetalningar,

78

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 207.

genom insättning mot ränta i enskild bankinrättning. Förvaltningen av den återstående
delen av fonden, vilken skulle avse befrämjande av företag, ägnade att tillgodose
pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga intressen,
skulle handhavas på sätt av pensionsstyrelsen föreslagits.

Genom en sådan anordning bleve, enligt vad postsparbanksstyrelsen vidare anförde,
utgifterna för fondens förvaltning tvivelsutan i högst betydlig mån reducerade.

Pensionsfondskommittén har emellertid, uti sitt den 4 dennes avgivna underdåniga
yttrande, anfört att, enligt kommitténs mening, det måste anses olämpligt att
splittra förvaltningen för ett företag, som hade en viss uppgift att fylla, likasom
också att det kunde befaras att, om förvaltningen av hela fonden överlämnades åt
annan, redan befintlig myndighet, som saknade möjlighet att bedöma ändamålsenligheten
av ifrågasatt placering av fondens medel med hänsyn till pensionsförsäkringens
fördel, denna myndighets särskilda intressen skulle kunna göra sig gällande
på pensionsförsäkringens bekostnad.

Men pensionskommittén har ej heller, med hänsyn till den för våra förhållanden
mycket betydliga fondbildning, varom här är fråga, ansett lämpligt att själva
bestämmanderätten beträffande fondmedlens placering skulle överlämnas åt pensionsstyrelsen,
utan i stället hemställt, att denna rätt skulle anförtros åt en särskild korporation,
under det att de för fondförvaltningen erforderliga verkställighetsåtgärderna
borde överlämnas åt pensionsstyrelsen; och har kommitténs flertal föreslagit att denna
korporation — fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden — skulle erhålla följande
sammansättning, nämligen

generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka två skulle
äga erfarenhet på det finansiella området samt den tredje insikt och erfarenhet i
sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt för tre år i
sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person samt

ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som hade att handlägga
ärenden angående fonden, eller, därest denne ledamot vore generaldirektörens ställföreträdare,
den byråchef i pensionsstyrelsen, som av Konungen förordnades.

Om än styrelsen för postsparbanken för sin del ej kan instämma i kommitténs
påstående om olämpligheten att till förvaltning av skilda, i placeringsfrågor erfarna
myndigheter överlämna ens den del av pensionsfondens medel, som äro avsedda att
fruktbargöras på sådant sätt att, jämte det nöjaktig avkastning å medlen vinnes, de
verkställda placeringarna erbjuda en, såvitt möjligt, otvivelaktig säkerhet, vill dock,
å andra sidan, styrelsen ej bestrida, att samma mål, ehuru med vida större omkostnader,
torde kunna ernås, om medlen komme att förvaltas av en särskild korporation,
förutsatt dock att den finansiella sakkunskapen bliver däri starkt representerad.

Enligt kommittéflertalets förslag till fondstyrelsens sammansättning, skulle i
denna ingå ej blott pensionsstyrelsens chef, såsom ordförande, än ock två ledamöter
i samma styrelse, varjämte av de av Konungen förordnade ledamöterna en skulle besitta
insikt och erfarenhet i sociala frågor. Då pensionsstyrelsens chef och ledamöter
torde hava blivit tillsatta med hänsyn till andra uppgifter än de finansiella, samt
den ledamot, som skulle förordnas på grund av insikt och erfarenhet i sociala frågor
ej torde kunna påräknas jämväl äga den sakkunskap inom det finansiella området,
som är av nöden vid förvaltning av en penninginstitution med den omfattning som

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

den blivande pensionsfonden, lärer det, enligt postsparbanksstyrelsens förmenande,
bliva nödigt att i någon mån förstärka den finansiella sakkunskapen inom fondstyrelsen.

Postsparbanksstyrelsen ansluter sig fördenskull till den mening, som inom kommittén
uttalats av ledamoten Davidson, nämligen att i fondstyrelsen skulle ingå två
på det finansiella området erfarna personer, för tre år i sänder utsedda, en av fullmäktige
i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vid sådant förhållande och då postsparbanksstyrelsen håller före, att antalet
ledamöter i fondstyrelsen icke bör överskrida sju, bleve det nödigt utesluta någon av
de av kommittén föreslagna. Med avseende därå, att, enligt postsparbanksstyrelsens
mening, den finansiella sakkunskapen bör, så starkt lämpligen ske kan, representeras
i fondstyrelsen, torde uteslutningen böra gälla någon av de tre representanterna för
pensionsstyrelsen. Givet är att chefen för nyssnämnda styrelse bör ur såväl pensionsförsäkringens
som fondförvaltningens synpunkt ingå såsom ledamot i fondstyrelsen
och jämväl utöva ordförandeskapet därstädes. Uteslutningen skulle därför avse antingen
chefens ställföreträdare eller ock den byråchef i pensionsstyrelsen, som, enligt
kommittéflertalets beslut, skulle vara ledamot av fondstyrelsen.

Utdrag av protokollet angivande den skiljaktiga mening, som vid ärendets behandling
uttalats av undertecknad Norberg, bifogas härjämte.

Stockholm den 22 mars 1916.

Underdånigst

JULIUS JUHLIN.

G. F. Sandberg.
P. E. Lindström.

H. Cavalli.
B. Norberg.

e. f.

K. Lundgren.

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet, hållet hos styrelsen för postsparbanken i
Stockholm den 22 mars 1916.

Närvarande:

Ordföranden, generalpostdirektören A. J. Julilin,

samt ledamöterna: postsparbanksdirektören G. F. Sandberg, föredragande,
riksgäl dsfullmäktiges ordförande P. A. H. Cavalli,
kanslirådet P. E. Lindström,
riksbanksfullmäktigen R. E. Norberg.

S. D. Föredrogs Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 6 dennes i anledning av
pensionsfondskommitténs underdåniga betänkande jämte förslag angående förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden; och beslöts underdånigt utlåtande, på sätt registraturet
utvisar.

Från beslutet var ledamoten, riksbanksfullmäktigen Norberg skiljaktig och
yttrade:

»Då jag icke kan instämma i det nu av postsparbanksstyrelsen beslutade underdåniga
utlåtande över pensionsfondskommitténs den 4 mars 1916 avgivna betänkande
anhåller jag att till protokollet få antecknad min mot styrelsens flertal skiljaktiga
mening.

Jag anser nämligen på de av pensionsfondskommittén anförda grunder att den
av kommitténs flertal föreslagna bestämmelsen, att

minst V, av fondmedlen skola redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av svenska staten, är lämplig likasom

att fondförvaltningen bör äga full frihet att begagna det sätt för placeringen
i lån till staten, som för fonden är fördelaktigast och följaktligen även äga att anlita
öppna marknaden.

Med pensionsfondskommitténs flertal instämmer jag däruti, att fonden lämpligen
bör förvaltas av pensionsstyrelsen och att frågor om placering av fondens medel
höra handläggas av särskilda fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden.

Slutligen anser jag att något uttalande från postsparbanksstyrelsens sida icke
påkallats angående vilken av övriga pensionsfondsfullmäktige, som bör uteslutas, i
händelse Kungl. Maj:t godkänner postsparbanksstyrelsens mening att såväl riksbanken
som riksgäldskontoret bör hava var sin särskilda representant bland fullmäktige för
pensionsförsäkringsfonden.»

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 207.

81

till KONUNGEN.

Medelst remiss av den 6 i denna månad har Eders Kungl. Maj:t lämnat fullmäktige
i riksgäldskontoret tillfälle att före den 29 dennes avgiva utlåtande över ett
av utsedda kommitterade avgivet betänkande jämte förslag angående förvaltningen
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 182 höft. (Nr 207.) 11

FULLMÄKTIGE IKIKSGÄLDSKONTORET med
yttrande över förslag till placering och förvaltning
av pensionsförsäkringsfonden.

82 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

av pensionsförsäkringsfonden, och få fullmäktige med anledning därav anföra följande.

I sitt den 26 maj 1914 till Eders Kungl. Maj:t avgivna yttrande över pensionsstyrelsens
förslag angående grunderna för förvaltningen av ifrågavarande fond åberopade
fullmäktige ett i fråga om förvaltningen och placeringen av fonden för pensionering
av statens järnvägars personal avgivet yttrande, däri fullmäktige anfört, att
det på goda grunder kunde ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt, att staten utlånade
medel från staten tillhöriga eller under dess förvaltning stående fonder, samtidigt
med att staten själv behövde upplåna betydliga belopp; och framhöllo fullmäktige
det såsom naturligare och ur statsekonomisk synpunkt riktigare, att staten, vars
intresse i första rummet borde tillgodoses, använde de för fondering avsedda medlen
till fyllande av sitt eget lånebehov, varigenom skulle kunna ernås en minskning i
statens direkta upplåning, som vore av stor betydelse *). Yad fullmäktige då anfört
funno fullmäktige tillämpligt även i fråga om pensionsförsäkringsfonden. Då denna
fond enligt pensionsstyrelsens förslag skulle förvaltas av en statens ämbetsmyndighet,
och staten måste ytterst ansvara för de medel, som från fonden utlånades, syntes
det fullmäktige vara eu berättigad fordran från statens sida, liksom till gagn för
landet, att en betydligt större del av fonden än pensionsstyrelsen föreslagit placerades
hos riksgäldskontoret; och ansågo fullmäktige, att hälften av de till fonden inflytande
avgifterna borde så placeras. Därjämte uttalade fullmäktige, att medlen
lämpligen borde inbetalas direkt till riksgäldskontoret och införas i statsskuldboken.

I sitt ifrågavarande yttrande av den 26 maj 1914 förordade fullmäktige vidare,
att en fjärdedel av fonden i och för utlåning till kommuner eller mot inteckning i
fastighet eller annan därmed jämngod placering skulle överlämnas till postsparbanken,
som hade en betydande verksamhet på detta område och förvärvat sig erfarenhet
om dylik utlåning, samt att den återstående fjärdedelen skulle förvaltas av pensionsstyrelsen
— med förstärkning av personer med erfarenhet i finansiella frågor — och
placeras i syfte att befrämja sociala ändamål, som kunde anses hava sammanhang
med pensionsförsäkringen.

Vad fullmäktige sålunda i sitt åberopade yttrande anfört, anse sig fullmäktige
icke hava anledning att nu frångå. Fullmäktige hålla fortfarande före, att frågorna
om fondens placering och förvaltningen lämpligast skulle lösas på det sätt fullmäktige
i nämnda yttrande angivit.

I sitt betänkande har kommitténs majoritet upptagit till bemötande de huvudsakliga
skäl, som av fullmäktige eller inom kommittén anförts för att staten borde
tillförsäkras en mera betydlig del av fonden.

Gent emot ett av dessa skäl ■—- att staten iklätt sig ansvar för försäkringen,
i det att den till viss grad garanterat, att avgiftspensionerna skola utgå med fastställda
belopp — har kommittémajoriteten anfört, att detta ansvar icke borde bliva
betungande för staten, om, såsom givetvis måste förutsättas, försiktiga beräkningar
läggas till grund för försäkringen och fondmedlen placeras på ett med avseende å
säkerhet och avkastning tillfredsställande sätt.

I detta avseende få fullmäktige göra följande erinringar.

Kommittén har för sin del till fullo biträtt de synpunkter, som legat till grund
för pensionsstyrelsens förslag, att en fjärdedel av fondens för placering avsedda

*) Likartade synpunkter hava beträffande förvaltningen av de utav staten understödda pensionsanstaltemas
fonder nyligen uttalats av de sakkunniga för utredning av frågan om det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

83

medel skulle efter en något friare prövning, än som skulle gälla för övriga tre fjärdedelar,
få utlämnas såsom lån till företag, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse
befordra folkhälsan. Kommittén har ock funnit den föreslagna proportionen mellan
nyssnämnda båda delar av fonden kunna utan olägenhet modifieras så till vida, att
medel, som användas för förvärv av fastigheter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet, såsom sjukhus, sanatorier, konvalescenthem, icke behöva inräknas
i ovan berörda fjärdedel av fonden. I detta avseende har kommittén ansett,
att gränsen för sistnämnda placering bör sättas till högst eu trettiondedel av den
del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av dess utgifter. — Enligt
kommitténs förslag skulle sålunda mer än en fjärdedel av fondens medel kunna
placeras med friare prövningsrätt.

Såsom ledamoten i kommittén, greve Lagerbjelke, i sin reservation framhållit
synes det fullmäktige, att risk alltid måste komma att föreligga vid denna friare
placering, och kommer denna risk att drabba staten, som ytterst ansvarar för de
medel, vilka från fonden utlånas. Av kommittén har visserligen framhållits, att,
ehuru den beslutande myndigheten vid ifrågavarande placering ej skulle vara bunden
av vissa regler beträffande säkerhetens beskaffenhet, fordringen på nöjaktig säkerhet
naturligtvis ej kunde eftergivas, liksom även skälig avkastning å de utlånade medlen
måste krävas. Med avseende å beskaffenheten av de företag, vilka skulle gynnas
genom ifrågavarande friare placeringar, synes det emellertid fullmäktige tvivelaktigt,
huruvida fordringarna på nöjaktig säkerhet och skälig avkastning kunna komma att
vid dessa placeringar under alla förhållanden upprätthållas.

Ett annat av de skäl, som anförts för tillförsäkrande åt staten av en mera betydlig
del av fonden, är den omständigheten, att staten årligen lämnar vissa bidrag
till pensionsförsäkringen. I detta avseende framhåller kommittén, att staten visserligen
bestrider pensionsstyrelsens och en del andra i samband med försäkringen stående
förvaltningskostnader samt lämnar något bidrag till den frivilliga försäkringen,
men att staten icke tillskjuter något belopp till den obligatoriska avgiftsförsäkringen,
som utgör den egentliga källan för fondbildningen. Beträffande den omständigheten,
att staten betalar största delen av pensionstilläggen och understöden, erinrar kommittén
om, att dessa icke hava något mera direkt samband med avgiftspensioneringen.

Fullmäktige få med anledning därav framhålla, att fonden visserligen till sin
väsentligaste del bildas av de i pensionsförsäkringslagen omförmälda obligatoriska
och frivilliga avgifterna, men att till fonden ock ingå statsbidrag, motsvarande en
åttondedel av summan av de under året erlagda frivilliga avgifterna, Såsom kommittén
jämväl anmärkt, torde för bestridande av kostnaderna för den år 1915 beslutade
utvidgningen av försäkringen ytterligare statsbidrag komma att ingå till fonden.
De av staten bestridda kostnaderna för pensionsstyrelsen och en del andra i
samband med försäkringen stående anordningar uppgå även till avsevärda belopp.

De bidrag staten sålunda årligen har att lämna till pensionsförsäkringen finna
fullmäktige — i likhet med kommittéledamoten greve Lagerbjelke — vara av den omfattning,
att de väl motivera krav från statens sida på en avsevärd del i fonden vid
dess placering. Såsom ovan nämnts, lämnar staten visserligen icke något bidrag till
den obligatoriska avgiftspensioneringen. Staten betalar däremot största delen av kostnaden
för pensionstilläggen, vilka alltid komma att sammanlagt utgå med betydligt
högre belopp än avgiftspensionerna, I särskilt hög grad kommer detta att gälla under
de närmaste årtiondena. Härtill kommer, att de under denna tid utgående avgiftspensionerna
till en väsentlig del komma att bestridas av den nu samlade arbetarför -

84

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

säkringsfonden, vilken helt och hållet uppstått genom avsättningar av statsmedel.
Den omständigheten, att pensionstilläggen icke hava något direkt samband med avgiftsförsäkringen
bör ej utgöra något skäl för bestridande av förenämnda krav från
■statens sida på del i fonden vid sin upplåning.

För kravet på en större placering i lån till staten har vidare anförts, att enligt
de tyska bestämmelserna angående invaliditetsförsäkring ett belopp av minst en
fjärdedel skall placeras i statspapper, samt att fondbildningen vid den svenska invaliditetsförsäkringen
i förhållande till folkmängden skulle bliva vida större än vid
den tyska.

Gent emot detta hava åtskilliga erinringar framställts av kommitténs majoritet.
Fullmäktige anse sig emellertid så mycket mindre hava anledning att här ingå på
en prövning av det berättigade eller icke uti förenämnda påstående om förhållandet
mellan fondbildningen i Sverige och Tyskland, som det kan förutsättas, att denna
fråga kommer att från annat sakkunnigt håll belysas.

Det må för övrigt förhålla sig hur som helst härmed, så kommer i allt fall den
svenska fonden att bliva så stor i förhållande till landets kapitalförmögenhet, att berättigade
krav synas kunna framställas på att en avsevärd kvot av fonden bliver placerad
i statspapper.

I sitt betänkande framhåller kommittén vidare, att det vid bestämmandet angående
fondens placering icke bör bortses från den omständigheten att, om staten erhåller
en väsentlig del av fonden, detta kan komma att bidraga till alstrandet av den
föreställningen hos de avgiftspliktiga, att de pålagts allenast en ny skatt genom
pensionsförsäkringens införande; och finner kommittén, att detta skulle kunna medföra
en för försäkringen skadlig misstämning mot denna.

De farhågor, kommittén i detta avseende uttalat, torde enligt fullmäktiges mening
hava föga grund. Staten skall ju betala ränta å de fondmedel, som till densamma
överlämnas; och bör väl detta förhållande tillräckligt tydligt utvisa, att en sådan placering
ingalunda kan rubriceras såsom någon ny beskattning.

Fullmäktige vilja för sin del instämma med kommittéledamoten greve Lagerbjelke
däruti, att kommitténs majoritet synes hava såväl överskattat den allmänna lånemarknadens
inom landet förmåga att tillgodose statens lånebehov som underskattat omfånget
av de lånebehov, som för framtiden kunna antagas komma att föreligga.

Som bekant har statens lånebehov ända till utbrottet av nu pågående krig sedan
många år tillbaka snart sagt uteslutande fyllts på den utländska lånemarknaden. För
närvarande och med all sannolikhet för en lång följd av år framåt kan emellertid
denna lånemarknad anses stängd. Då härtill kommer, att statens lånebehov — även
med bortseende från de exeptionellt stora behov, som det pågående världskriget framkallat
— jämväl för framtiden kan förväntas bliva mycket betydande, är det enligt
fullmäktiges mening av största vikt att, i den mån så låter sig göra, säkerställa denna
upplåning. Det är då en åtgärd i detta syfte, att under statens förvaltning stående
fonder i största möjliga utsträckning ställas till statens förfogande vid dess upplåning.

Kommitténs majoritet har anfört, att, även om hälften av pensionsförsäkringsfonden
skulle disponeras för placering i statspapper, i allt fall därigenom icke mer än
en obetydlig del av statens lånebehov torde bliva tillgodosedd. Enligt fullmäktiges
mening är emellertid det belopp, som på detta sätt årligen skulle tillföras statsverket,
så pass betydligt, att det innebure en avsevärd fördel att kunna räkna med
detsamma.

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

85

Kommitténs flertal har förklarat sig anse, att minimigränsen för placering i obligationer
eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten,
icke bör sättas högre än till den av pensionsstyrelsen föreslagna eller en sjättedel,
men däremot icke i sitt förslag upptagit någon maximigräns för denna placering, under
hänvisning till att det under vissa omständigheter kunde befinnas för fonden fördelaktigt
att placera ett större belopp i statspapper.

En ledamot av kommittén har anfört en härifrån avvikande mening och föreslagit
en föreskrift av innehåll, att minst en sjättedel och högst en fjärdedel av fondens
medel må användas för nu ifrågavarande placering.

Av vad fullmäktige ovan anfört torde utan vidare framgå, att fullmäktige, lika
med kommitténs majoritet, anse, att någon maximigräns ej bör fastställas.

I sitt ovan åberopade yttrande över pensionsstyrelsens förslag till bestämmelser
angående fondens placering uttalade fullmäktige, att den del av fonden, som utlånades
till staten, för att kunna fylla det av fullmäktige avsedda ändamålet borde överlämnas
till riksgäldskontoret och inskrivas i statsskuldboken, samt att fondförvaltningen
till följd därav för lån till staten icke skulle äga anlita den öppna marknaden.
Häremot har kommittén uttalat, att den under inga omständigheter kunde finna
lämplig en anordning, som bunde förvaltningsmyndighetens handlingsfrihet beträffande
villkoren för utlåning från fonden.

Då det är uppenbart, att det av fullmäktige avsedda ändamålet med medlens
utlånande till staten skulle kunna bliva förfelat, därest det stode fondförvaltningen
fritt att på den öppna marknaden uppköpa statsobligationer, måste fullmäktige bestämt
vidhålla sitt yrkande, att medlen direkt överlämnas till riksgäldskontoret. Såsom
kommittéledamoten greve Lagerbjelke i sin reservation framhållit, visa numera
utgående räntor å statsobligationer allt mera tendens att närma sig eljest gällande
obligationsräntor inom landet. Till följd därav kan en föreskrift i nämnda riktning
icke anses oförenlig med ett fasthållande vid den även av fullmäktige såsom riktig
ansedda synpunkten, att vid fondens placering hänsyn bör tagas ej blott till säkerheten
utan även därtill att en tillfredsställande avkastning erhålles.

Fullmäktige övergå nu till kommitténs förslag angående fondens förvaltning.

Ehuru kommittén finner det vara av väsentlig vikt för pensionsförsäkringens
lyckliga genomförande, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen stå
i intimt samband med varandra, anser kommittén dock, att bestämmanderätten i
fråga om fondmedlens placering icke — såsom pensionsstyrelsen föreslagit — bör
överlämnas till styrelsen. Kommittén förordar i stället, att i betraktande av den för
våra förhållanden mycket betydande fondbildning, varom här är fråga, placeringen
överlämnas åt en särskild myndighet, vari icke blott de med pensionsförsäkringen
sammanhängande sociala synpunkterna företrädas, utan även den rent finansiella sakkunskapen
blir väl representerad.

Kommittén finner emellertid, att en uppdelning av förvaltningsgöromålen måste
äga rum mellan pensionsstyrelsen och den särskilda myndigheten, då det enligt kommitténs
mening näppeligen skulle låta sig genomföra, att till denna myndighet överlämna
samtliga de göromål, som ingå i fondförvaltningen. Den befattning, pensionsstyrelsen
jämlikt givna bestämmelser tager och även framgent måste taga med vissa
av fondförvaltningens ärenden, synes nämligen kommittén lägga allt för stora hinder
i vägen för en sådan anordning. Vad nämnda uppdelning beträffar anser kommit -

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 207.

téns flertal densamma bäst ordnas så, att endast själva besluten om placeringarna
anförtros åt en särskild korporation, men att övriga åtgärder, som äro erforderliga
för fondförvaltningen, överlämnas till pensionsstyrelsen.

Vid övervägande av denna fråga hava fullmäktige icke funnit de av kommittéflertalet
anförda skälen för nödvändigheten av en uppdelning av förvaltningsgöromålen
beträffande fonden övertygande. Fullmäktige anse det tvärtom kunna ifrågasättas,
huruvida en sådan form för fondförvaltningen, som den av kommitténs flertal förordade,
principiellt låter sig försvaras. Därest fonden icke skulle komma att förvaltas
på det sätt, fullmäktige uttalat sig för, utan en särskild förvaltningsmyndighet kommer
att upprättas, måste fullmäktige därför för sin del förorda, att förvaltningen av fonden
bliver enhetlig, d. v. s. att nämnda myndighet icke blott skall hava att besluta angående
medlens placering utan även hava att ombesörja verkställandet av dessa beslut
och övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder.

En av kommitténs ledamöter har i avgiven reservation i denna fråga uttalat sig
i samma riktning som fullmäktige; och har denne ledamot för sin del förklarat sig
anse, att några oöverkomliga svårigheter icke böra vara förenade med fondstyrelsens
handhavande av förvaltningen i dess helhet.

Fullmäktige finna i likhet med kommittén antalet medlemmar i fondstyrelsen
icke böra bliva alltför stort; och hava fullmäktige, vilken omfattning fondstyrelsens
verksamhet än må få, intet att erinra mot att antalet, såsom av kommittén föreslagits,
bestämmes till sju.

Enligt vad kommitténs majoritet förordat skola styrelsens medlemmar utgöras
av dels tre representanter för pensionsstyrelsen, nämligen dess chef, dennes ställföreträdare
och ytterligare en byråchef inom verket, dels tre på det finansiella området
erfarna personer, av vilka två skulle förordnas av Konungen och den tredje utses
gemensamt av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock en av Kungl.
Maj:t förordnad person med insikt och erfarenhet i sociala frågor.

Emot detta förslag vilja fullmäktige göra följande erinringar.

Pensionsstyrelsen har i sitt förslag till förvaltningsmyndighetens sammansättning,
om än under något olika förutsättningar än de nu föreliggande, uttalat sig för
att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret skola äga utse var sin ledamot av
denna förvaltningsmyndighet. Fullmäktige anse även fortfarande en sådan bestämmelse
vara att föredraga framför kommitténs förslag. I likhet med kommittén finna
fullmäktige visserligen, att fondstyrelsens sammansättning bör anordnas så, att dess
medlemmar icke må anses representera något visst ämbetsverk eller något visst intresse,
utan att de må vara att betrakta såsom målsmän för pensionsförsäkringen och
dess intressen- Denna synpunkt torde emellertid icke behöva utgöra något hinder
för att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret äga att utse var sin ledamot i
styrelsen. Lika med ledamoten av kommittén greve Lagerbjelke finna fullmäktige,
med hänsyn till statens berättigade anspråk på och behov av del i fonden för sin
upplåning ävensom till den inverkan förvaltningen av en sådan oerhört stor fond
som denna måste få på vår allmänna penningmarknad, det vara nödigt, att med förhållandena
på nämnda områden särskilt förtrogna personer komma att tillhöra fondstyrelsen.
En garanti härför anse fullmäktige kunna vinnas därigenom, att fullmäktige
i riksgäldskontoret och i riksbanken få utse var sin medlem i fondstyrelsen.

Därest denna fullmäktiges mening angående fondstyrelsens sammansättning
skulle vinna bifall, följer därav, att en av de övriga föreslagna ledamöterna i styrelsen
måste uteslutas för att ledamöterna icke skola komma att överstiga det av
såväl kommittén som fullmäktige förordade antalet. Fullmäktige tveka då icke att

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

för sin del föreslå uteslutande av den byråchef i pensionsstyrelsen, som enligt kommittéflertalets
förslag skulle jämte chefen för nämnda styrelse och dennes ställföreträdare
vara ledamot av fondstyrelsen. Fullmäktiges mening i denna fråga delas av
tre utav kommitténs ledamöter.

Beträffande det av kommittén framhållna kravet, att pensionsstyrelsen såsom
handhavare av pensionsförvaltningen bör erhålla ett avsevärt inflytande vid behandlingen
av fondärendena, finna fullmäktige, att detta krav tillräckligt tillgodoses därigenom
att två representanter för pensionsstyrelsen bliva medlemmar av fondstyrelsen.

Till slut vilja fullmäktige — under åberopande av vad här ovan anförts angående
pensionsfondens betydelse för statens upplåning — uttala den meningen, att,
hurudan fondstyrelsens sammansättning än må bliva, fullmäktige i riksgäldskontor
alltid böra hava rätt att utse en ledamot i nämnda styrelse.

Med undersåtlig vördnad:

H. C AV ALLI.

Emil Kinander. Axel Ekman.

G. Lagerbjelke. Gustaf Kobb. H. S. Tamm.

Stockholm den 23 mars 1916.

John Hägglund.

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Till KONUNGEN.

Med anledning av nådig remiss på ett av utsedda kommitterade den 4 innevarande
månad avgivet betänkande jämte förslag angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
får statskontoret, med remissaktens återställande, i underdånighet
anföra följande.

STATSKONTORET, angående förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207. 89

I sitt i betänkandet refererade utlåtande över det förslag till grunder för för
valtningen av pensionsförsäkringsfonden, som pensionsstyrelsen avgav den 1 maj 1914,
har statskontoret framhållit vikten av att i den korporation, som finge att besluta
angående fondmedlens placering, insätta representanter icke blott för stats- och sociala
intressen utan framför allt för den rena fonderingsidén, placeringen mot betryggande
säkerhet och god ränta utan andra hänsyn. I detta hänseende vill statskontoret
här fästa uppmärksamheten på, att en god del av fondens medel kommer att användas
på ett sätt, som inbringar ingen eller ringa ränta. Dit måste förutom de förvaltningskostnader,
som enligt föreliggande förslag skola utgå av fondens medel, räknas
sådan placering, som omförmäles i mom. I 9 av de föreslagna grunderna. Visserligen
lär det, enligt vad statskontoret inhämtat, vara meningen, att ränta å sistnämnda
kapitalplaceringar skall gäldas av de överskottsmedel, som omförmälas i mom. IV av
grunderna; men detta innebär i sak ingenting annat än att man gör sig räkning på
att räntan å andra fondplaceringar skall räcka till att förränta även det kapital, som
placeras enligt mom. I 9. Vidare lärer det icke kunna undvikas, att även en del för
allmännyttiga företag gjorda placeringar, vid vilka man ansett sig hava iakttagit all
nödig försiktighet, efteråt visa sig mindre räntabla eller kanske rent av förlustbringande.

När det således är otvivelaktigt, att en del av fondens kapital kommer att giva
lägre ränta än vid de grundläggande beräkningarna förutsatts, är det angeläget, att
vid andra kapitalplaceringar tillförsäkra fonden så hög ränta som möjligt. Detta intresse
är, enligt statskontorets åsikt, av minst lika stor vikt som intresset att redan
vid placeringen av fondens kapital tillgodose samma ändamål, för vilket dess ränta
är avsedd att användas. Sistnämnda intresse företrädes givetvis av pensionsstyrelsen,
och statskontoret erinrar, att statskontoret i sitt ovanberörda utlåtande uttalade sin
tvekan, huruvida det vore erforderligt, att pensionsstyrelsen erhölle så stark representation
i fondstyrelsen, som då var föreslaget, nämligen 3 ledamöter av 6. Nu har
den ändring i detta hänseende vidtagits, att antalet ledamöter ökats från 6 till 7,
nämligen såsom förut 3 ledamöter från pensionsstyrelsen, vidare en gemensam representant
för riksbanken och riksgäldskontoret, 2 av Konungen förordnade fullmäktige
med erfarenhet på det finansiella området samt en likaledes av Konungen förordnad
fullmäktig, som skall äga insikt och erfarenhet i sociala frågor. Härigenom torde
visserligen få anses vara sörjt för, att det rena förräntningsintresset ständigt blir representerat.
Då det emellertid är antagligt, att i avseende på allmännyttiga företag,
som avse att befordra folkhälsan — och sådana företag skola ju särskilt tillgodoses
även vid andra placeringar än de under I 8 och I 9 omförmälda — den fullmäktige,
som skall äga insikt och erfarenhet i sociala frågor, kommer att företräda samma
uppfattning som de tre representanterna för pensionsstyrelsen; och då varje beslut
om placering bestämmes av 4 fullmäktige, som om beslutet äro ense, torde kunna
antagas, att pensionsstyrelsen, även enligt nu föreliggande förslag, i de flesta fall skulle
få ett dominerande inflytande på besluten.

Att sålunda majoriteten bland fullmäktige kan betraktas vara på förhand given
för ett intresse, som ofta måste bliva motsatt intresset att erhålla bästa möjliga placering
mot så hög ränta som möjligt, kan statskontoret, med hänsyn till vad här ovan
anförts, icke annat än anse för en olägenhet.

Denna olägenhet synes kunna avhjälpas genom att minska antalet av pensionsstyrelsens
representanter med en, i vilket fall i stället antingen Eders Kungl. Maj:t
kunde utse ytterligare en fullmäktig med erfarenhet på det finansiella området, eller
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 182 höft. (Nr 207.) 12

90 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

ock fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken utse var sin fondfullmäktig med
dylik kvalifikation.

Skulle emellertid med hänsyn till vad kommittén anfört om vikten därav, att
såväl generaldirektörens ställföreträdare som den föredragande byråchefen äga säte
och stämma bland fullmäktige, detta statskontorets förslag ej befinnas antagligt, torde
syftet med- detsamma kunna i avsevärd mån vinnas, därest det i § 6 mom. 1 av
reglementet stadgades, att för besluts fattande om placering av medel i allmännyttiga
förretag, som avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, erfordras,
att minst 5 fullmäktige äro om beslutet ense. Om detta senare förslag, som går i
samma riktning som ett av fullmäktige i riksbanken framställt, vunne avseende, måste
under alla förhållanden varje placering för dylikt allmännyttigt ändamål kräva godkännande
av åtminstone en av de finansiellt sakkunnige.

Enligt förslaget skall Konungen förordna 3 suppleanter, därav en för de fullmäktige,
som tillhöra pensionsstyrelsen. Det synes statskontoret som om det vore
lämpligt, att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret själva utse suppleant för
av dem vald fondfullmäktig.

I övrigt har statskontoret intet att mot förslaget erinra,

Stockholm den 23 mars 1916.

Underdånigst
HANS WACHTMEISTER.

Pbr Södermark. C. A:son Leijonhufvud. K. Beckman,

föredragande.

Gustaf Atilm.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

91

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 6 mars 1916 har Eders Kungl. Maj:t
sionsstyrelsen att avgiva utlåtande över pensionsfondskommitténs den
avgivna förslag angående grunder för förvaltningen av den i 11 § av

PENSIONSSTYRELSEN, angående pensionsfondskommitténs
betänkande och förslag.

anbefallt pen4
mars 1916
lagen om all -

92 Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

män pensionsförsäkring omförmälda fond; och får styrelsen i anledning härav anföra
följande.

I fråga om placering av pensionsförsäkringsfondens medel fastslår kommittén såsom
vägledande princip, att vid valet av placeriugsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens
eget intresse måste vara av avgörande betydelse, och att följaktligen inga
andra intressen, huru viktiga dessa än i och för sig kunna vara, böra få göra sig
gällande framför och på bekostnad av pensionsförsäkringens. I sammanhang härmed
framhåller kommittén, att tillämpningen av en dylik princip icke blott kan anses befogad
med hänsyn till de personers rätt, som med sina pensionsavgifter skapa fonden,
utan även är av utslagsgivande betydelse för pensionsförsäkringens lyckliga genomförande
i vårt land.

Pensionsstyrelsen vill understryka detta kommitténs uttalande och får för sin
del anföra, att den omständigheten, att frågan om fondmedlens förvaltning icke ordnades
i sammanhang med pensionsförsäkringslagens antagande, utan så länge hållits
svävande, i ej oväsentlig grad försvårat den hittillsvarande verksamheten.

På samma gång det fördenskull för pensionsförsäkringen är en angelägenhet av
allra största vikt, att denna fråga snarast finner sin lösning, är det ock i hög grad
av betydelse, att denna lösning sker på ett sådant sätt, att de förmåner, som försäkringen
kan erbjuda försäkringstagarna, i full utsträckning komma dessa till godo,
och att för försäkringen främmande intressen icke tillåtas att bereda sig fördelar på
försäkringens bekostnad. Om så skulle bliva fallet, försvåras i hög grad styrelsens
uppgift att söka skapa förtroende för försäkringen hos allmänheten. Det måste därför
enligt styrelsens bestämda uppfattning betraktas som en nödvändig och oeftergivlig
betingelse för pensionsförsäkringsverksamhetens lyckliga genomförande, att förvaltningen
och placeringen av den fond, som bildas av de inbetalda pensionsavgifterna,
icke anordnas uteslutande efter synpunkter, som äro vägledande för en vanlig
penningförvaltning, utan såsom ett betydelsefullt led i själva pensionsförsäkringsverksamheten
och till gagn för dess syften. Då emellertid denna verksamhet jämväl
bör vara inriktad på att söka höja arbetsförmågan hos befolkningen och över huvud
taget befordra folkhälsa och folkhygien, bör ock medelsplaceringen gå ut på att i mycket
stor omfattning tillgodose en del viktiga behov på det sociala området, varav i framtiden
pensionsförsäkringsfonden får nytta i form av minskade utgifter.

Beträffande de mera väsentliga skiljaktigheter, som i fråga om medlens placering
förefinnas mellan pensionsstyrelsens förslag av den 1 maj 1914 och kommitténs
förslag, får styrelsen anföra följande.

Pensionsstyrelsen hade föreslagit, att av fondens medel minst en sjättedel och
högst en femtedel skulle placeras i svenska statspapper. Kommittén ansluter sig till
nämnda minimigräns, men upptager icke någon maximigräns.

Utöver de skäl, som kommittén anför mot eu obligatorisk placering av någon
större del av fondens medel i statspapper, må erinras, att sådana värdehandlingar —
även å tid då räntan å desamma i och för sig måste sägas vara icke blott tillfredsställande
utan till och med hög, såsom nu är fallet — dock alltid lämna lägre avkastning
än vad på samma tidpunkt kan erhållas på andra placeringar, vilka även
kunna anses erbjuda fullgod säkerhet, såsom skuldförbindelser av landsting, kommuner
och hypoteksbanker, första klassens fastighetsinteckningar m. in.

Då man i avsikt att uppnå stabilitet i förräntningen i allmänhet strävar efter
att för sådana fonder, vilka bildas genom långa försäkringsavtal, erhålla så långvariga
placeringar som möjligt, och detta särskilt under tider med höga räntesatser,
söker staten däremot under sådana tider göra sina låneavtal så kortvariga som möjligt.
De förmåner såväl beträffande ränta som lånetid, som staten erbjuder å sina

Kung!. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 207. !)3

lån, kunna därför i allmänhet icke anses fördelaktiga för en sådan fond, varom här
är fråga. Man bör därför gå fram med varsamhet beträffande föreskrifter om obligatorisk
placering i dylika säkerheter för att icke riskera att skada fondens ekonomiska
intressen och samtidigt obehörigt inkräkta på möjligheterna för försäkringen
att med sina lånemedel gagna försäkringens egna intressen.

I detta avseende må särskilt framhållas den försiktighet, med vilken man i
Tyskland behandlat denna fråga. Kommittén har erinrat om, att den därstädes nu
gällande föreskriften, att en fjärdedel av invalidförsäkringens fondmedel skall placeras
i statspapper, tillkommit år 1911 eller först sedan pensionsförsäkringen ägt bestånd
i över tjugu år, samt att den därunder haft tillfälle att utan någon dylik inskränkning
tillgodose ^ försäkringen närstående ändamål med så ofantliga belopp, att
den inskränkning i fråga om placeringsrätten, som vid nämnda tidpunkt infördes, ej
kunde anses hinderlig för den fortsatta verksamheten på ifrågavarande område.

Härvid bör då även tagas i betraktande, att fondbildningarna på socialförsäkringens
område i Tyskland i förhållande till folkmängden äro större än vad förhållandet
är i Sverige.

Het är under sadana förhallanden angeläget för den svenska pensionsförsäkringsverksamheten,
att man vid fastställande av en minimigräns för obligatorisk placering
i statspapper iakttager stor varsamhet. — Det borde ligga nära till hands, att därest
en minimigräns föreskrives, även fastställes en maximigräns för sådan placering. Då
emellertid kommitténs förslag till förvaltande myndighet för fonden, i olikhet med
pensionsstyrelsens, avser att träffa en sådan anordning, att ledamöterna i denna myndighet
icke skola anses representera vissa ämbetsverk eller något visst intresse annat
än pensionsförsäkringens eget, finner sig pensionsstyrelsen under sådana omständigheter
icke höra fasthålla vid kravet pa en maximigräns. Men styrelsen vill dock
härvid uttala, att därest med avvikelse från kommitténs förslag sådan ändring skulle
vidtagas i ifrågavarande myndighets sammansättning, att inflytandet från statsfinansiellt
håll komme att ökas, en sådan förändring enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen
måste medföra krav på införandet av en maximigräns för placering i statspapper,
såsom även föreslagits av en ledamot i kommittén.

Att långt gående lånekrav från staten gent emot fonden såväl nu som framdeles
måste tagas med i räkningen, framgår redan av det förhållandet, att den ledamot
i kommittén, vilken i densamma representerat riksgäldskontoret, föreslagit, att
hälften av fonden skulle placeras i statspapper. Styrelsen anser sig böra på det
allra bestämdaste avstyrka icke blott en sådan ytterlighetsåtgärd utan över huvud
taget någon som helst höjning av tvångsplaceringsgränsen utöver vad kommittén och
styrelsen föreslagit. De fördelar, som genom en sådan höjning skulle beredas statens
låneintressen, skulle vara obetydliga i jämförelse med den direkta och indirekta skada,
som därigenom skulle tillfogas pensionsförsäkringen såväl genom minskad avkastning
på fondmedlen som genom avsevärt inskränkta möjligheter att med fondplaceringarna
tillgodose allmännyttiga, pensionsförsäkringens syften närstående ändamål och att
därigenom samtidigt minska statens kostnader för försäkringen. Icke minst skulle
därigenom landstingen och kommunerna, vilka i stor utsträckning torde komma att
anlita fondmedlen för tillgodoseende av bostadsfrågan, för uppförande av sjukvårdsanstalter
och ålderdomshem samt för andra sociala ändamål, bliva lidande på en
sådan ordning. Alldeles särskilt ogynnsamt skulle en sådan inskränkning av fondförvaltningens
rörelsefrihet verka under nuvarande konjunkturer, då landsting, kommuner
och allmännyttiga företag måste anses hava vida större svårigheter än staten

94

Kungl. Ma]ds Nåd. Proposition Nr 207.

icke blott att anskaffa nödiga lånemedel utan även att erhålla lån till sådan ränta,
att de finna sig kunna tillfredsställa behoven på det sociala området.

Det skulle enligt styrelsens uppfattning vara i hög grad olämpligt att föreskriva,
att det belopp, som skall placeras i statspapper, skall överlämnas till riksgäldskontoret
och att fondmyndigheten sålunda skall vara förhindrad att, i fall där
sådant kan befinnas fördelaktigare för fonden, verkställa föreskriven placering i statspapper
genom inköp av statsobligationer i den öppna marknaden. Det synes så
mycket egendomligare, att ett sådant förslag framställts, som det i regel bör medföra
fördelar även för statens låneintressen, att fonden uppträder såsom köpare av statspapper
på den öppna marknaden, i vilken riktning jämväl kommittén uttalat sig
(sid. 45). I Tyskland fullgöras nästan undantagslöst de föreskrivna placeringarna i
statspapper genom inköp på den öppna marknaden. Under alla förhållanden torde
för övrigt anses så mycket mindre lämpligt att binda fondmyndighetens handlingsfrihet
i nämnda hänseende, som detta skulle medföra, att det i verkligheten bleve
riksgäldskontoret d. v. s. låntagaren, som skulle komma att föreskriva lånevillkoren,
utan att den för fondens förvaltning ansvariga myndigheten skulle äga att därvid
utöva något inflytande, vilket väl skulle vara i hög grad oegentligt.

Mot den något snävare gräns för placeringar i fastighetsinteckningar, som kommittén
föreslagit, anser sig pensionsstyrelsen icke böra göra någon erinran. De krav
på högre lånegränser på detta område, som kunna göra sig gällande, torde kunna
tillgodoses med medel, som jämlikt kommitténs förslag skulle få placeras med friare
prövningsrätt.

Styrelsen har icke någon erinran att framställa mot kommitténs förslag, att
högst V30 av fondens medel må placeras i fastigheter, vilka med Konungens medgivande
förvärvas för användning till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga
hos befolkningen. De fastigheter, som härmed åsyftas, äro såsom av motiveringen
framgår avsedda att anordnas för den sjukvårdande verksamhet, som pensionsstyrelsen
redan påbörjat.

Då från ett och annat håll framförts, att en dylik placering måhända skulle
bliva ofördelaktig för pensionsförsäkringen, enär den icke skulle lämna fonden någon
avkastning, anser sig styrelsen böra påpeka, att så icke torde bliva förhållandet.
Ifrågavarande fastigheter skulle utnyttjas såsom sanatorier, sjukhus och dylikt uteslutande
för patienter, som gjorts till föremål för styrelsens sjukvårdande verksamhet,
och skulle anordnas endast i den mån full beläggning av platserna å anstalterna
kunde beräknas komma till stånd genom dylika patienter. Avgifter skulle för dessa
patienter gäldas av de medel, som för ändamålet stode till pensionsstyrelsens förfogande,
och vidare skulle dit ingå även de bidrag, som enligt vad nu praktiseras i
regel lämnas av kommuner eller enskilda till gäldande av sjukvårdskostnaderna.
Dessa avgifter måste naturligtvis bestämmas så, att fonden erhölle nöjaktig avkastning
även å de medel, som använts för inköp av fastigheterna.

Man synes även flerstädes hava missuppfattat den föreslagna bestämmelsen, att
en fjärdedel av fondens medel skulle kunna placeras med något friare prövningsrätt
för den beslutande myndigheten. Pensionsstyrelsen vill med anledning därav framhålla,
att även på dessa lån torde komma att ställas krav icke blott på en nöjaktig
avkastning utan även på sådan säkerhet, att kapitalförluster över huvud taget kunna
anses uteslutna. En mycket avsevärd del av de allmännyttiga ändamål, vilka fonden
bör understödja, kan dessutom tillgodoses medelst lån mot sådana säkerheter, vilka
icke falla inom de friare placeringsgränserna, såsom exempelvis lån till landsting för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

95

byggande av sanatorier och sjukhus, lån till kommuner för uppförande av arbetarbostadshus,
ålderdomshem m. m.

Förvaltningen av de för den tyska invaliditetsförsäkringen samlade fonderna
har under de gångna tjugufem åren kunnat försiggå på ett synnerligen tillfredsställande
sätt under avsevärt friare former, än vad enligt kommittéförslaget skulle bliva
fallet i Sverige. Även de placeringar, som verkställts enligt de friare bestämmelserna,
hava så gott som undantagslöst icke förorsakat några kapitalförluster. De hava visserligen
för att befordra allmännyttiga företag i allmänhet skett mot en ränta, som
varit lägre *än den vanliga, men denna ränta har, åtminstone under senare tider,
icke understigit den ränta, som lagts till grund för beräkningen av fonderna. Lagens
medgivande, att hälften av fonderna få placeras enligt friare bestämmelser, har icke
på långt när behövt tagas i anspråk, utan hava försäkringens syften närstående allmännyttiga
ändamål kunnat i mycket avsevärd mån tillgodoses mot säkerheter inom
de strängare placeringsgränserna. Det finnes ingen anledning, att antaga, att icke lika
gynnsamma resultat såväl beträffande säkerhet som avkastning skulle för dylika placeringar
kunna uppnås även i Sverige.

I fråga om den myndighet, som skulle handhava förvaltningen av fonden, föreslog
pensionsstyrelsen i sin framställning av den 1 maj 1914, att förvaltningen borde
anförtros åt pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor, som rörde utlåning av fondens
medel, skulle handläggas av en särskild styrelse, bestående av chefen för pensionsstyrelsen
såsom ordförande, dennes ställföreträdare såsom vice ordförande, ytterligare
en ledamot i pensionsstyrelsen, en av Eders Kungl. Maj:t förordnad sakkunnig ävensom
en av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Såsom motivering för detta förslag anförde pensionsstyrelsen, bland annat, att
den myndighet, som skall handhava förvaltningen, måste äga förutsättningar att
kunna tillgodose icke blott de rent ekonomiska synpunkterna utan även — och detta
icke minst — de särskilda intressen, som genom placeringarna borde stödjas. Om
så skulle kunna ske, följde nästan självfallet, att samma myndighet, som handhade
försäkringen, även måste handhava fondens förvaltning, och att härvid knappast
kunde ifrågasättas en uppdelning av dessa två grenar av samma arbete på olika
myndigheter. Den fonden förvaltande myndigheten måste nämligen utreda och bedöma
låneärendena icke blott ur ekonomiska utan även ur pensionsförsäkringsverksamhetens
synpunkter och utöva en kontrollerande verksamhet över de utlånade
medlens disposition. I en del administrativa frågor grepe för övrigt försäkringen
och fondförvaltningen så in i varandra, att desamma ej utan stora olägenheter för
pensionsförsäkringens genomförande skulle kunna överlämnas åt skilda myndigheter.

Pensionsfondskommittén är av samma mening som pensionsstyrelsen i förevarande
avseende. Den betonar, att det är av väsentlig vikt för pensionsförsäkringens
lyckliga genomförande i vårt land, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen
stå i intimt samband med varandra, och yttrar vidare, att i fråga om
förvaltningsmyndigheten måste liksom beträffande reglerna för medlens placering strängt
fasthållas vid, att endast pensionsförsäkringens egna uppgifter och behov få komma
i betraktande, samt att det är ännu viktigare att låta denna synpunkt vara bestämmande,
då det gäller att organisera ifrågavarande myndighet, enär dess åtgöranden
komma att hava stort inflytande beträffande pensionsförsäkringens lyckliga genomförande
och vidare utveckling. Närmast till hands kunde det då, fortsätter kommittén,
synas ligga att utan vidare överlämna fondförvaltningen till pensionsstyrelsen såsom
varande målsmannen för pensionsförsäkringen, och detta så mycket hellre som erfarenheten
från Tyskland även syntes tala för en sådan anordning.

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Kommittén föreslår likväl, att av de sju fullmäktige, som skulle handlägga frågorna
om fondmedlens placering, allenast tre skulle tagas från pensionsstyrelsen.
Detta innebär en väsentlig begränsning av det inflytande i fråga om medelsplaceringen,
som enligt pensionsstyrelsens mening ovillkorligen måste tillkomma den myndighet,
som närmast bär ansvaret för pensionsförsäkringen, dess genomförande och
utveckling. Om man anser sig böra fasthålla vid den av kommittén såsom vägledande
angivna synpunkten, att hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse
måste vara av avgörande betydelse vid placeringsfrågornas prövning, borde detta
givet leda till, att pensionsstyrelsen erhölle starkare representation bland fullmäktige
än som av kommittén föreslagits.

Styrelsen hänvisar till, att i den senaste nybildningen på socialförsäkringsområdet
i Tyskland, den år 1911 inrättade Keichsversicherungsanstalt fur Angestellte,
vid vars organisation man väl får anse, att man sökt tillgodogöra sig det föregående
kvartsseklets erfarenheter på området, majoriteten i den myndighet, som har att fatta
beslut om placeringar till belopp överstigande 500,000 riksmark (anstaltens placeringar
omfattade år 1914 sammanlagt omkring 130 millioner riksmark), utgöres av försäkringsmyndighetens
egna tjänstemän, under det att placeringar till lägre belopp än
nyss nämnts avgöras endast av chefen jämte en eller två av tjänstemännen (komm.
sid. 23).

Då sålunda kommitténs förslag i motsats till vad i Tyskland ansetts lämpligt
ställer de fullmäktige från försäkringsmyndigheten i minoritet inom fondmyndigheten,
kan tvekan råda, huruvida förslaget i denna del innebär full trygghet för att pensionsförsäkringens
egna intressen alltid skola vid medelsplaceringen bliva behörigen
tillgodosedda.

Pensionsstyrelsen anser sig emellertid icke böra påyrka någon ändring av kommittémajoritetens
förslag i förevarande hänseende.

Av reservanter inom kommittén har emellertid framställts yrkande, att pensionsstyrelsen
skulle än mera tillbakaskjutas och tillerkännas allenast två platser av sju.
Såsom skäl för detta yrkande anföres, att den finansiella sakkunskapen bör hava ett
avgörande inflytande i fråga om fondmedlens placering och att det är nödvändigt att
erhålla garantier för att med förhållandena på vår allmänna penningmarknad förtrogna
personer komma att tillhöra fondstyrelsen. Av en kommittéledamot anföres
dessutom, att han genom sitt förslag jämväl avsett att stärka fullmäktiges motståndskraft
mot otillbörliga anspråk från socialt intresserades sida.

Häremot må anföras, att det icke finns anledning antaga, att de fullmäktige,
som tillhöra pensionsstyrelsen, icke skola känna sig ansvarsskyldiga för att fondens
medel placeras på ett med hänsyn till säkerhet och avkastning tillfredsställande sätt,
samtidigt med att de finansiella synpunkterna i övrigt komma till behörigt beaktande.
Fondförvaltningen utgör en så viktig faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att
den myndighet, som bär ansvaret för denna verksamhet, uppenbarligen bör äga det
allra största intresse av att fonden förvaltas framför allt på ett ur ekonomiska synpunkter
betryggande sätt. Godkännes kommittéflertalets förslag, skulle den speciella
finanssakkunskapen bliva företrädd av tre bland de sju fullmäktige. Därigenom måste
denna sakkunskap anses vara i tillräcklig grad tillgodosedd och tillfälle vara berett
att inom fullmäktige äga tillgång till personer, som äro särskilt förtrogna med förhållandena
på den allmänna penningmarknaden och den allmänna finansiella ställningen
för tillfället. Skulle de finansiellt sakkunniga erhålla fyra av de sju platserna,
komme de därigenom att förfoga över majoritet inom fondförvaltningen, och utvecklingen
av densamma skulle då lätteligen leda därhän, att fondförvaltningen finge

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

i >7

övervägande karaktär av ett penning- eller låneinstitut i stället för att bliva vad den
är avsedd att vara, nämligen ett för pensionsförsäkringen mycket betydelsefullt organ
i dess verksamhet.

Eu omständighet, som spelat in då det gällt att bedöma frågan om fondförvaltningen,
har varit, att fonden med tiden kommer att uppgå till ett för våra förhållanden
betydande belopp. Även har därvidlag den uppgift, som förekommit därom,
att den svenska fonden skulle, om hänsyn toges till folkmängden, komma att uppgå
till flera gånger så stort belopp som den tyska invaliditetsförsäkringens samlade fond,
utövat inflytande. I anledning härav må erinras, att den svenska fonden beräknas
först efter 10 år uppgå till omkring 200 millioner kronor och först efter mer än 40
år till omkring 1,000 millioner kronor. De belopp, som under en avsevärd tid framåt
skola årligen placeras, komma sålunda icke att bliva så betydande som man synes
hava föreställt sig, och torde fondens placeringar först längre fram i tiden komma
att öva något mera märkbart inflytande på den allmänna penningmarknaden. I fråga
om den tyska invaliditetsförsäkringens fondbildning och de tyska fondernas storlek i
förhållande till den svenska får pensionsstyrelsen hänvisa till vad pensionsfondskommittén
härom anfört (sid. 44 och 73).

På grund av vad pensionsstyrelsen här ovan anfört finner sig pensionsstyrelsen
böra avstyrka det framställda yrkandet, att av de sju fullmäktige fyra skulle utses
med särskild hänsyn till finansiell sakkunskap, och styrelsen måste även bestämt
avstyrka varje förslag, som går ut på en ytterligare begränsning av det inflytande,
som med hänsyn till pensionsstyrelsens ställning till pensionsförsäkringsverksamheten
bör tillkomma denna styrelse.

Beträffande den tredje fullmäktig, som enligt kommittéförslaget skulle av Eders
Kungl. Maj:t utses och som skulle besitta insikt och erfarenhet på det sociala området,
yttrar kommittén (sid: 81), att det vore önskligt, om ifrågavarande fullmäktig
kunde med de nyss angivna fordringarna förena även praktisk kännedom om do
mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden. Pensionsstyrelsen vill
understryka detta önskemål och vill i sammanhang härmed erinra, att då kunskap
på det sociala området får anses förefinnas hos pensionsstyrelsen, det vore önskligt,
att vid ifrågavarande fullmäktigs utseende huvudvikten lägges på att han äger praktisk
kännedom om sociala frågor.

Pensionsstyrelsen är ense med kommittén därom, att beträffande valet av fullmäktige
strängt måste fasthållas vid den grundsatsen, att fullmäktige icke må anses
representera något visst ämbetsverk eller något visst intresse, utan bliva att betrakta
såsom målsmän för pensionsförsäkringen och dess intressen. Styrelsen vågar också
uttrycka den förhoppningen, att Eders Kungl. Maj:t vid utfärdandet av instruktion
för fullmäktige uttryckligen fastslår denna grundval för deras uppdrag. Det kan
emellertid ifrågasättas, huruvida icke nämnda grundsats följdriktigt borde leda till
att åt Eders Kungl. Maj:t överlämnades att utse samtliga de fyra fullmäktige, som
icke skulle tillhöra pensionsstyrelsen. En dylik anordning kan synas så mycket mera
befogad, som en av kommitténs ledamöter — vilken uttalat sin anslutning till ovanberörda
grundsats, men yrkat, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
skulle äga utse var för sig en fondfullmäktig — såsom stöd för detta yrkande åberopat
bland annat statens anspråk på och behov av del i fonden för sin upplåning.

Vad angår det av en kommittéledamot framställda förslaget, att fondförvaltningen
skulle avskiljas från pensionsstyrelsen och att för sådant ändamål skulle inrättas
en särskild byrå, sorterande under fondstyrelsen och skild från pensionsstyrelsen,
måste pensionsstyrelsen, i likhet med kommitténs flertal, bestämt avråda från en
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.) 13

98

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 207.

dylik anordning. Även om en sådan byrå i enlighet med förslaget bleve förlagd
inom pensionsstyrelsens lokaler, skulle en sådan anordning medföra en mycket olämplig
splittring av arbetet och komma att inverka menligt å såväl pensionsstyrelsens
som fondfullmäktiges verksamhet. De ärenden, vilkas handläggning skulle komma
att åligga en sådan särskild'' byrå, skulle för övrigt under första verksamhetstiden
icke bliva av den omfattning, att de medförde fullt arbete för en sådan byrå. De
viktigaste och mest tidsödande utredningarna för fondens räkning sammanhänga nämligen
nära med annat pensionsstyrelsens arbete och kunna icke lämpligen utföras
annat än i samband med detta arbete. Den föreslagna anordningen med eu från
pensionsstyrelsen skild '' byrå står ock i uppenbar strid mot de av kommittén i dess
helhet omfattade uttalandena, att fondförvaltningen måste anordnas uteslutande med
hänsyn till pensionsförsäkringens intressen och att själva försäkringen och fondförvaltningen
måste stå i intimt samband med varandra.

Av det sist anförda följer även, såsom kommittén jämväl framhållit, att förvaltningen
av fonden icke bör sammanblandas med förvaltningen av andra fonder
eller splittras på olika myndigheter.

Kommitténs förslag beträffande användning av överskottsmedel ur fonden för
åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet innebär en skärpning av pensionsstyrelsens
förslag i denna punkt. Och detta oaktat styrelsens förslag innefattade
strängare bestämmelser än de som gälla i Tyskland, där på grund av erfarenheten
därav, att utgifter för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet i allmänhet
äga sitt berättigande genom att de medföra motsvarande nedsättningar i försäkringskostnaderna,
medel för sådant ändamål få, såsom även kommittén (sid. 20
och 100) framhållit, användas ur fonderna utan lagstadgad begränsning. Styrelsen
anser sig dock böra tillstyrka kommitténs förslag i denna punkt jämte den ändring
av 12 § pensionsförsäkringslagen, som kommittén funnit påkallad, men vill styrelsen
i detta sammanhang framhålla, att medel, som användas för att förhindra inträdandet
av förtidig invaliditet hos befolkningen och för att befordra folkhälsan, komma icke
blott fonden och avgiftsförsäkringen till godo, utan även, och detta till och med i
än högre grad, staten i form av minskade utgifter för pensionstillägg och understöd,
vilka ju utgå endast vid invaliditet, under det att fonden även har att utbetala
ålderdomspensioner. Det kan därför ifrågasättas, om icke staten även- framdeles såsom
hittills borde lämna direkta bidrag till ifrågavarande verksamhet.

I fråga om eventuellt överskott i fonden torde böra erinras, att sådant kan
uppstå icke blott därigenom, att å fondens medel erhålles högre ränta än den som
lagts till grund för kostnadsberäkningarna, utan även därigenom att beträffande
övriga beräkningsgrunder resultaten bliva gynnsammare än man från början tänkt
sig. Vad särskilt invaliditetsfrågan angår, torde denna kunna komma att väsentligen
influeras av fondens åtgöranden för folkhälsans höjande och den sjukvårdande
verksamheten.

Vidkommande den till innevarande års riksdag gjorda framställningen om anslag
för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet under år 1917 anser styrelsen
det ej vara skäl att frångå denna framställning, då sådan utredning, som enligt
kommitté förslaget skall verkställas för att utröna om överskott i fonden förefinnes,
sannolikt icke kan komma till stånd så tidigt, att överskottsmedel skulle kunna ur
fonden disponeras för år 1917.

Beträffande kostnaderna för fondförvaltningen har pensionsstyrelsen icke något att
erinra mot den av kommittén i detta avseende föreslagna uppdelningen på fonden
och statsverket.

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 207.

99

Vad angår pensionsstyrelsens befattning med fondärendena torde tills vidare
icke böra upprättas någon särskild byrå enbart för dessa ärenden, utan torde fondärendena
kunna till eu början handläggas av någon bland de redan befintliga byråerna
inom styrelsen. Sedan någon tids erfarenhet vunnits om arbetets beskaffenhet och
omfattning, torde pensionssstyrelsen få inkomma med förslag om ett mera definitivt
ordnande av detsamma.

Något särskilt anslag för bestridande av de kostnader, som föranledas av pensionsstyrelsens
befattning med fondärendena, synes icke nu behöva äskas, utan torde
ifrågavarande kostnader för åren 1916 och 1917 få gäldas av det förslagsanslag,
som å extra stat för år 1916 anvisats för upprätthållande av pensionsstyrelsens verksamhet
m m. och av det förslagsanslag, som för samma ändamål hos innevarande
års riksdag begärts för år 1917.

Slutligen tillåter sig styrelsen framhålla önskvärdheten av, att de nya bestämmelser,
som äro avsedda att utfärdas angående fondförvaltningen, måtte komma att
träda i kraft redan i mitten av innevarande år, exempelvis den 1 juli, så att full
mäktige bliva i tillfälle att övertaga placeringen av pensionsavgifterna för år 1916,
vilka som bekant börja inflyta redan under andra hälften av detta år.

Av de till styrelsens biträde förordnade sakkunniga hava herrar Branting,
Kvarnzelius och Nilsson deltagit i detta ärendes behandling; och framgår deras ställ
ning till frågan av bifogade protokoll.

Stockholm den 28 mars 1916.

Underdånigst
ADOLF af JOCHNICK.

O. F. Enbom. Carl Broberg. Karl Dickman.

Erik Stridsberg.

Axel Telandee.

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Avslcrift av protokoll, liållet vid sammanträde inom
kungl. pensionsstyrelsen jämte de av Kungl. Maj:t förordnade
sakkunniga den 28 mars 1916.

Närvarande: Generaldirektören af Jochnick.

Byråcheferna Enbom,

Broberg,
Dickman,
Stridsberg och
Telander samt''

av de sakkunniga herrar Branting,

Kvarnzelius och
Nilsson.

§ 1.

Företogs till behandling Kungl. Maj:ts nådiga remiss angående det av pensionsfondskommittén
avgivna betänkande jämte förslag till grunder för förvaltning av den
i 11 § pensionsförsäkringslagen omförmälda fond, och beslöt styrelsen att i ärendet
avgiva underdånigt utlåtande av lydelse som registraturet utvisar.

De närvarande sakkunniga enade sig om att uttala, att de ansåge sig kunna i
huvudsak biträda pensionsstyrelsens yttrande. Därutöver ville de emellertid framhålla,
att bland dem tanke uppstått, att det ur åtskilliga synpunkter kunde vara
önskvärt, att riksdagen direkt deltoge i utseendet av vissa fondfullmäktige. Då härför
dock skulle krävas grundlagsändring, borde detta uppslag ställas på framtiden
till upptagande för närmare prövning, när omständigheterna gjorde det lämpligt.

Som särskild mening framförde därutöver herr Branting, att han anslöte sig
till den reservation, som avgivits inom fondkommittén av herr H. Lindqvist, i vad
denna avsåge att stadga en maximigräns av 25 procent för fondmedlens placering i
svenska statspapper. Likaså delade herr Branting denne reservants tankegång däri,
att de medlemmar av fondstyrelsen, som icke komme från pensionsstyrelsen, för närvarande
lämpligast borde utses av Kungl. Maj:t — i avvaktan på att riksdagens
direkta medverkan där kunde inträda — samt däri, att bland dessa borde utses åtminstone
en person med kunskaper och erfarenhet på det sociala området samt personlig
kännedom om och blick för förhållandena inom de klasser av befolkningen,
för vilkas skull pensionsförsäkringen i första hand är till.

Som ovan
CARL BROBERG.

Rätt avskrivet, betygar
Ex officio:

Edward Henning.

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 207.

101

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 16 mars 1916 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avgiva utlåtande över pensionsfondskommitténs betänkande jämte förslag
angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

SOCIALSTYRELSEN, underdånigst med utlåtande över
pensionsfondskommitténs betänkande jämte förslag
angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Till åtlydnad härav och under framhållande att den korta tid, som lämnats styrelsen
för uppdragets fullgörande, icke medgivit styrelsen att underkasta detta synnerligen
viktiga ärende en så ingående och omsorgsfull prövning, som eljest hade varit
önskligt, får styrelsen anföra följande.

Kommitténs principiella ståndpunkt ifråga om pensionsfondsmedlens placering
synes lida av en viss oklarhet. Å ena sidan framhålles sålunda (sid. 41 i kommitténs
betänkande) att vägledande för kommittén varit den synpunkten, att vid valet
av placeriugsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av
avgörande betydelse och att följaktligen inga andra intressen, huru viktiga de än i
och för sig kunde vara, borde få göra sig gällande framför och på bekostnad av det
förra. Detta stränga fasthållande vid pensionsförsäkringens egna intressen såsom
primära och enda avgörande återkommer gång på gång i motiveringen. Det har ock
fått uttryck i förslaget till grunder för pensionsfondens förvaltning. Bland placeringsobjekten
upptagas sålunda bland annat vid 8) lån till företag, som äro ägnade att i
pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Allra skarpast har dock denna ståndpunkt formulerats, då det för kommittén
gällt att motivera förslaget om fondförvaltningen. Här preciseras sålunda grundsatsen
så (sid. 72), att vid fondmedlens placering »endast pensionsförsäkringens egna uppgifter
och behov få komma i betraktande.»

Å andra sidan har emellertid kommittén även givit uttryck åt en annan, mindre
snäv uppfattning. I de allmänna synpunkterna rörande fondplaceringen (sid. 41) anför
sålunda kommittén i anslutning till det redan förut citerade yttrandet: »Men jäm sides

med dessa fordringar på säkerhet och avkastning, som ju äro gemensamma för
alla fondplaceringar, tillkommer beträffande pensionsförsäkringsfonden hänsynen till
de direkta qph indirekta fördelar, som kunna beredas försäkringen därigenom, att fondens
medel utlånas eller användas till allmännyttiga företag, ägnade att befordra folkhälsan
och förebygga eller häva invaliditet eller eljest bidraga till stärkandet av de
försäkrades förvärvsmöjligheter eller på annat sätt komma dem till godo.»

Bland allmännyttiga företag, till vilka fondmedlen skulle kunna finna användning,
anföras i detta sammanhang sjukhus, sanatorier, utbildningsanstalter, lämpliga
bostadshus för de mindre bemedlade, ålderdomshem m. m.

Den här påpekade principiella oklarheten framträder för övrigt redan i det av
pensionsstyrelsen den 1 maj 1914 framlagda underdåniga förslaget till grunder för
pensionsfondens förvaltning. Efter att hava framhållit vikten därav, att fondens medel
placerades på sådant sätt, att desamma gagnade pensionsförsäkringen och dess syften,
anförde sålunda pensionsstyrelsen (kommitténs betänkande sid. 9): »Genom att ställa

de betydande kapital, som vid pensionsförsäkringen fonderas, till tjänst i kampen för
folkhälsa och folkhygien, kan mpn påräkna icke blott en minskning i försäkringskostnaderna
utan även ett ökat intresse hos allmänheten för försäkringsverksamheten.
Erläggandet av de obligatoriska pensionsavgifterna, vilket kanske för det stora flertalet
av de försäkrade verkar som en ingalunda obetydlig tillökning i deras skatter,
sker villigare och med större förståelse, i den må.n de avgiftspliktiga bibringas insikt
om att dessa medel, förutom att skapa deras pensioner, även indirekt gagna dem
genom befordrande av allmännyttiga ändamål, särskilt sådana, som avse befolkningens
hälsa och arbetskraft. Man kan därför säga, att dispositionen och förvaltningen av
den vid ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen uppsamlade fonden bör handhavas icke
som en fristående stel penningförvaltning utan som ett betydelsefullt led i själva pensionsförsäkringsverksamheten
och till gagn för dess syften.»

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 207. 103

Även här stå sålunda sida vid sida om varandra dels kravet, att pensionsförsäkringens
intressen skola vara do i första hand avgörande och dels insikten, att dessa
intressen bäst befrämjas genom att fondmedlen ställas till förfogande i kampen för
folkhälsans höjande.

Vid förslagets utarbetande har emellertid kommittén, oaktat den själv betonat
pensionsfondens »säregna karaktär av att vara eu hela det svenska folkets sparpenning»,
lämnat den friare synpunkten tämligen åsido och ställt sig i huvudsak på den
rena pensionsförsäkringssynpunkten. Detta framträder icke blott i den ovan angivna
allmänna bestämmelsen angående pensionsmedlens placering utan även och framför
allt i fråga om bestämmelserna angående fondens förvaltning.

Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 28 mars 1913 av förslaget till
lag om allmän pensionsförsäkring erinrade dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
i fråga om pensionsfondens förvaltning, att ålderdomsförsäkringskommittén,
under hänvisning till Tysklands exempel, framhållit, hurusom de samlade
fondmedlen kunde bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan, i det att genom
förslaget möjlighet bereddes att genom lån åt kommuner med flera giva dessa tillfälle
att tillgodose bland annat hälsovårdande ändamål. För egen del anförde departementschefen,
att denna synpunkt utan tvivel vore behjärtans värd. »Att på detta
sätt ställa de genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers
och inrättningars tjänst, i den utsträckning så kan ske utan fara för fondens säkerhet,
är ett arbete för befrämjande av försäkringens syfte.»

Genom detta av riksdagen utan invändning accepterade uttalande torde få anses
vara i princip fastslaget, att pensionsfondens medel jämte dess primära uppgift att
säkerställa avgiftspensionernas betalning i främsta rummet böra ställas i den allmänna
hälsovårdens tjänst och att dessa medel därigenom bäst tjäna även försäkringens
egna syftemål.

Det torde vidare kunna antagas, att uttrycket »hälsovård» i detta sammanhang
bör fattas i den allra vidsträcktaste bemärkelse. Med hänsyn till pensionsförsäkringens
grundkaraktär kommer visserligen den direkta hälsovården i främsta rummet. Men
i övrigt blir varje strävande, varje åtgärd, som är ägnad att höja och förbättra det
svenska folket i icke blott fysiskt utan även ekonomiskt och moraliskt hänseende,
ett moment, som i sig innebär ett främjande av pensionsförsäkringens uppgifter och
intressen.

Den svenska pensionsförsäkringen är icke såsom exempelvis den tyska invaliditetsförsäkringen
avsedd för endast en viss samhällsgrupp utan omfattar, praktiskt
taget, hela folket. Vad som tjänar folkhälsans intressen tjänar därför på samma
gång pensionsförsäkringens. Mot ett anläggande i detta fall av alltför snäva synpunkter
talar vidare även den omständigheten, att försäkringsavgifternarepresenteraendast
så att säga den ena sidan av förevarande samhälleliga skyddsåtgärd. Den andra utgöres
av de betydande tillskott i form av pensionstillägg och understöd, som lagen
ålägger staten och kommunerna och som tillhopa representera betydligt mer än hälften
av kostnaderna för försäkringens genomförande.

Härtill kommer vidare den omständigheten, att lagen genom den för kommunerna
stadgade skyldigheten att svara för samtliga grundavgifter nödgar dessa att,
såsom erfarenheten redan visat, själva bära en icke ringa del av de direkta försäksäkringskostnaderna.
Beloppet av de inom föreskriven tid icke erlagda försäkringsavgifter,
vilka kommunerna haft att av egna medel inleverera till pensionsfonden, utgjorde
sålunda för år 1914 icke mindre än c:a 1,500,000 kronor motsvarande 16 % av
beloppet av samtliga debiterade grundavgifter.

104

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 207.

På grund av vad ovan anförts anser styrelsen, att den vägledande grundsatsen
för placeringen av de pensionsfondens medel, som icke erfordras för bestridande
av försäkringens löpande utgifter, bort formuleras så, att genom dessa medel böra tillgodoses
allmännyttiga företag, som avse att förbättra de mindre bemedlade klassernas levnadsförhållanden,
med företräde för sådana företag, som direkt tjäna pensionsförsäkringens
intresse.

Styrelsen förutsätter sålunda att i betraktande böra komma icke blott direkta
sjukvårds- och andra liknande företag utan över huvud varje företag, som är ägnat
att särskilt i hygieniskt och socialt hänseende förbättra och höja befolkningens levnadsvillkor.
Framför allt böra häri inräknas alla åtgärder i ändamål att lösa den
för befolkningens breda lager så utomordentligt betydelsefulla bostadsfrågan.

Att företag, som fullfölja sjukvårdande ändamål (sjukvårdsanstalter i egentlig
mening, såväl allmänna som specialanstalter, konvalescent- och vilohem men även
utbildningsanstalter för vanföra och invalider m. in.), äro i särskild grad ägnade att
tjäna pensionsförsäkringens intressen, torde icke behöva närmare framhållas. En
rationellt ordnad, effektiv sjukvård är i själva verket en nödvändig förutsättning för
ett lyckligt genomförande av en allmän invaliditetsförsäkring. Det har ock med rätta
framhållits, att den svenska pensionsförsäkringen, i saknad av det fasta underlaget
av en fullt genomförd sjukförsäkring, tillsvidare i viss mån svävar i luften. Sedan
emellertid Eders Kungl. Maj:t numera tillsatt en särskild kommitté med uppdrag
bland annat att verkställa utredning rörande införandet i vårt land av obligatorisk
sjukförsäkring för arbetare, torde man kunna hoppas, att den påpekade bristen kommer
att under den närmaste framtiden avhjälpas. I och med genomförandet av
tvångssj ukförsäkringen kan man emellertid förutse, att kraven på lån för sjukvårdsföretag
komma att avsevärt stegras. Sjukkassorna och kommunerna komma säkerligen
att mötas i önskan att genom förmedling av sjukvårdsanstalterna bereda tillfällen
till den effektivast möjliga sjukbehandling.

Beträffande förvaltningen av pensionsfonden innefattar kommitténs förslag i
huvudsak, att endast frågor om själva placeringen av fondens medel skola avgöras av
särskilda »fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden» men verkställigheten av fullmäktiges
beslut ävensom ärendenas beredning och allt erforderligt förvaltningsarbete av
pensionsstyrelsen.

Av de sju fullmäktige skulle enligt förslaget tre företräda pensionsstyrelsen och
tre den finansiella sakkunskapen. För tillvaratagandet av de allmänna intressen och
synpunkter, vilkas berättigande kommitterade, om ock indirekt, erkänt, skulle sålunda
återstå endast en enda representant »med insikt och erfarenhet i sociala frågor».
Med den begränsade syn vi sikel, ur vilken kommittén betraktat pensionsfondens uppgifter,
är en dylik ståndpunkt i förvaltningsfrågan tämligen självklar. Man kan till
och med ifrågasätta, huruvida det icke med kommitténs utgångspunkt varit mest
följdriktigt att föreslå, att rätten att besluta om fondmedlens placering skulle
direkt tillkomma pensionsstyrelsen, förstärkt med särskilda finansiellt sakkunnige.
X sak syftar emellertid förslaget till alldeles samma resultat. Med den starka representation
inom fullmäktigeinstitutionen, som tillerkänts pensionsstyrelsen, och då
nämnda styrelse därtill ensam skulle hava tillfälle att leda och övervaka ärendenas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

105

föregående beredning och handläggning, komme avgörandet jämväl i placeringsbesluten
att i praktiken vila hos pensionsstyrelsen.

Med den uppfattning av pensionsfondens uppgifter, varåt styrelsen i det föregående
givit uttryck, kan styrelsen för sin del icke biträda kommitténs förslag i vad
det gäller fondens förvaltning. Visserligen erkänner även styrelsen det övervägande
intresse, som härvid bör tillmätas pensionsförsäkringen. Styrelsen tillåter sig dock
ifrågasätta, huruvida detta intresse verkligen kräver att pensionsstyrelsen besätter tre
av de sju platserna inom fullmäktige. Aven med endast två röster torde pensionsstyrelsen
hava möjlighet att göra alla sina berättigade anspråk gällande. Det torde
nämligen icke rimligen böra förutsättas, att det icke hos samtliga fullmäktige förefinnes
kännedom om och intresse för pensionsförsäkringen och dess uppgifter.

Att särskilt en representant för socialstyrelsen bör hava plats inom fondförvaltningen
har i de på sin tid avgivna utlåtandena rörande pensionsstyrelsens ovannämnda
förslag till pensionsfondens förvaltning påyrkats icke blott av socialstyrelsen
utan även av ålderdomsförsäkringskommittén (jämväl av herr Bran ting i hans
särskilda yttrande) och bostadskommittén. Då pensionsfondskommittén icke velat upptaga
detta enligt socialstyrelsens mening självklara yrkande utan uppställt den grundsatsen,
att »fullmäktige icke må anses representera något visst ämbetsverk eller något
visst intresse», kan styrelsen icke finna att kommittén anfört fullgiltiga skäl härför.
Kommittén har dock själv föreslagit, att en ledamot bland fullmäktige skulle utses av
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret gemensamt, och uttalar i sammanhang
härmed sin förvissning därom, att »det icke borde behöva befaras, att den sålunda valde
skall vid utövandet av fullmäktigeskapet anse sig såsom representant för annat intresse
än pensionsförsäkringens». Det är styrelsen icke möjligt att inse, varför den
ledamot av denna styrelse, som eventuellt komme att tillhöra fondförvaltningen, i afl
synnerhet om denne liksom övriga, icke självskrivna ledamöter av denna förvaltning,
på sätt styrelsen i det följande föreslår, utses direkt av Eders Kungl. Maj:t, skulle
kunna befaras komma att företräda för pensionsförsäkringen och de försäkrade —
d. v. s. i huvudsak de mindre bemedlade klasserna — främmande intressen. Tvärtom
vågar styrelsen hålla bestämt före, att det med en så stark representation för den
finansiella sakkunskapen, som den föreslagna fondförvaltningen av naturliga skäl
måste erhålla, torde erfordras en alldeles bestämd garanti för, att den sociala sakkunskapen
får tillfälle att göra sig gällande inom fondstyrelsen och för att icke ett
sådant område skall bliva otillbörligt tillgodosett på andras lika eller måhända just
ur pensionsförsäkringens synpunkt än mera berättigades bekostnad, är det enligt
styrelsens åsikt ett oavvisligt krav, att just det ämbetsverk, till vars ämbetsuppgift
flertalet av dessa olika sociala ärenden höra, blir inom fondförvaltningen företrätt av
en sin ledamot.

Styrelsen finner vidare i likhet med herr Lindqvist önskvärt att i fondförvaltningen
insättes ännu en representant för de sociala behoven och intressena, och synes
det även styrelsen ändamålsenligt, att denne representant blir en person ur de försäkrades
egna led med kompetens för uppdraget.

Av i viss mån grundläggande betydelse för fondförvaltningens hela gestaltning
är frågan, om fullmäktigeinstitutionen skall organiseras endast som en förstärkning
för vissa frågor av pensionsstyrelsen eller om den, på sätt kommittéledamoten Lindqvist
föreslagit, skall erhålla karaktären av en fristående styrelse med eget verkställighetsorgan.

Till stöd för kommitténs förslag i denna del har först och främst åberopats erfarenheten
från Tyskland ävensom uttalanden från tyska socialförsäkringsmän, som
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.) 14

106

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

lämnat kommittén uppgifter angående den tyska invaliditetsförsäkringens förmögenhetsförvaltning.
Utan att i övrigt vilja tillmäta någon större betydelse åt dessa uttalanden
från ett land med i många fall så olikartade förhållanden, åberopade till stöd
för en rent inre förvaltningsangelägenhet, anser sig dock styrelsen böra framhålla, att,
såsom redan ålderdomsförsäkringskommittén i sitt utlåtande över pensionsstyrelsens
här ovan omnämnda förslag angående fondförvaltningen framhållit, de fondmedel,
som stå till de tyska landsförsäkringsanstalternas disposition, i allmänhet äro vida
mindre än den svenska pensionsfonden. Av principiellt långt större betydelse är
emellertid dels att de tyska landsförsäkringsanstalterna hava lokalt begränsade verksamhetsområden,
dels ock att den tyska invaliditetsförsäkringen, såsom redan förut
anmärkts, i motsats till den svenska pensionsförsäkringen vilar på en speciell klasslagstiftning.
Av samma anledning synes icke heller exemplet från den tyska riksförsäkringsanstalten
för anställda kunna tillmätas det vitsord, som kommittén ansett.
Det är sant att landsförsäkringsanstalternas styrelser i fråga om placeringsrätten intaga
en relativt mycket självständig ställning. En borgen för beslutens allsidiga
prövning och att vid fondernas förvaltning just de försäkrades intressen bevakas
ligger emellertid däri, att denna styrelse icke består av blott ämbetsmän utan även
av representanter för de försäkrade och deras arbetsgivare, vilka representanter t. o. m.
äro i majoritet vid beslutens fattande.

Att man icke överallt i utlandet anser, att fondmedlens placering och förvaltning
hör oskiljaktigt samman med själva försäkringsverksamheten visar bl. a. Englands
exempel. Enligt bestämmelserna i 1911 års allmänna försäkringslag (National
Insurance Act), som innefattar bl. a. försäkring för både sjukdom och invaliditet, förvaltas
fondmedlen, i den mån de icke skola utbetalas till de »godkända föreningarna»,
av riksgäldsfullmäktige (National Debt Commissioners) och icke av försäkringskommissarierna.

Styrelsen kan icke heller för sin del finna, att anordnandet av en fullt fristående
fondstyrelse skulle stöta på de stora praktiska och administrativa svårigheter,
som kommittén velat göra gällande. Vad särskilt beträffar pensionsstyrelsens åligganden
med avseende på bokföringen av pensionsavgifterna, beräkningen av pensionerna
m. m., stå dessa i intet som helst samband med den direkta fondförvaltningen
och måste givetvis under alla förhållanden utföras i pensionsstyrelsen. Överförandet
till pensionsfonden av de disponibla medlen blir ju i själva verket endast
en ren bokföringsfråga.

Det egentliga motivet, varför kommittén velat förlägga fondförvaltningen till
pensionsstyrelsen, är givetvis att söka i dess ovan angivna grunduppfattning av
pensionsfonden såsom avsedd uteslutande för befrämjande av pensionsförsäkringens
egna intressen. Såsom en följd härav har kommittén ansett nödigt kräva att beredningen
av placeringsärendena icke skiljes från den egentliga pensionsförvaltningen
utan ingår som ett led i denna.

Bland placeringsobjekt, ägnade att främja pensionsförsäkringens intressen, har
kommittén bland annat tänkt sig lån för uppförande av sjukhus, sanatorier, sunda och
billiga arbetarbostäder, andra anordningar för tillgodoseende av folkhygien, ålderdomshem
o. s. v. Vid beviljande av lån till dylika företag, anför vidare kommittén (sid.
76), »torde i stor utsträckning komma att uppställas vissa villkor, ägnade att garantera
för pensionsstyrelsens sjukvårdande uppgifter lämpliga anordningar och att minska
dess utgifter för sådana ändamål». Det synes ock kommittén självfallet, att förslag
till sådana villkor uppgöres av pensionsstyrelsen efter samråd med de statsmyndig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

107

heter, »som hava sin verksamhet riktad åt nämnda håll», eller i vissa fall efter tillkallande
av särskilda sakkunniga.

Det säger sig självt att pensionsstyrelsen har rätt att uppställa villkor, ägnade
att gagna dess »sjukvårdande uppgifter». Styrelsen anser sig dock höra framhålla,
att denna sida av pensionsstyrelsens verksamhet ännu så länge är och väl även i
framtiden kommer att förbliva av tämligen underordnad betydelse i jämförelse med
dess huvudsakliga uppgifter. Vidare vill styrelsen framhålla, att de möjligheter, som
pensionsfondens medel i detta hänseende öppna, i själva verket mest intressera den
blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Den förebyggande verksamhet, som på, detta
sätt skulle kunna underlättas, är därför, på sätt ålderdomsförsäkringskommittén i sitt
tidigare åberopade utlåtande anfört, av minst lika stor betydelse för sjukförsäkringen
som pensionsförsäkringen.

Vad åter beträffar företag, som hava till uppgift att åstadkomma sunda och
billiga arbetarbostäder, torde utsikterna att härvid direkt gagna pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet icke vara synnerligen stora. Härmed är naturligtvis icke
sagt, att icke pensionsförsäkringen indirekt skulle skörda de allra största fördelar av
just dylika placeringar. Tvärtom torde dessa mera än de allra flesta andra få anses
verka i förebyggande riktning.

Men bortsett, härifrån beteckna ju de av kommittén här anförda »villkor» i
praktiken en fråga av endast underordnad betydelse. Kärnpunkten i dylika placeringsärendens
beredning är givetvis att undersöka, om de tänkta företagen äro
tekniskt väl avvägda och ekonomiskt säkerställda samt om de uppfylla de allmänna
hygieniska och sociala krav, som med hänsyn till företagets speciella natur i varje
fall måste uppställas. Kommitténs förslag om placeringsärendenas handläggning och
fullständiga beredning i pensionsstyrelsen skulle därför enligt styrelsens mening såsom
en nödvändig konsekvens föra med sig anställandet inom pensionsstyrelsen av en hel
stab av tekniska, medicinska m. fl. experter.

Enligt socialstyrelsens mening är detta varken lämpligt eller nödvändigt. Vida
naturligare synes styrelsen vara att ärendenas beredning i huvudsak överlämnas åt
de statsorgan, redan existerande eller blivande, som upprättats för de verksamhetsområden,
som de planerade företagen beröra. Gäller det exempelvis upprättandet av
sjukvårds- eller andra liknande anstalter, bör det givetvis tillkomma medicinalstyrelsen
att ingående pröva ärendet ur såväl medicinsk-teknisk som allmän hälsovårdssynpunkt.
Men även den myndighet, som kan komma att handhava förvaltningen
av den blivande obligatoriska sjukförsäkringen, torde kunna göra anspråk
på att få sina berättigade intressen beaktade. På samma sätt bör i fråga om företag,
som avse åstadkommandet av bostäder för arbetare och de mindre bemedlade klasserna,
den centrala bostadsmyndigheten beredas tillfälle att granska ärendet i ändamål
bland annat att tillse, att denna viktiga angelägenhet utvecklas efter fullt rationella
och enhetliga linjer.

För att tillförsäkra placeringsärendena en fullt sakkunnig behandling torde det
sålunda böra fordras att ärendena, sedan de inkommit till fondiullmäktige (eller
eventuellt den särskilda fondstyrelsen) för granskning och utredning, överlämnas till
den statsmyndighet, till vars handläggning ärendet enligt siu natur hör. Först sedan
dylika yttranden inkommit och efter eventuell ytterligare, från fondinstitutionens
sida hos vederbörande myndigheter påkallad utredning böra ärendena företagas till
slutligt avgörande.

Endast därest på detta sätt tillräcklig garanti beredes för att den verkliga sakkunskapen
på respektive förvaltningsområden får tillfälle att göra sig gällande, torde

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

det kunna förväntas, att de avsedda ändamålen komma att vinnas och att pensionsfondens
medel bliva till en ständigt flödande källa till gagn för den allmänna folkhälsan.
Endast på detta sätt torde det ock bliva möjligt att undvika onödigt dubbelarbete
vid ärendenas handläggning inom centralförvaltningen. Under denna förutsättning,
men också endast under denna, torde det över huvud taget kunna ifrågasättas,
att uppdraga förvaltningen av pensionsfondsärendena åt pensionsstyrelsen.

Styrelsen, som sålunda under denna bestämda förutsättning finner sig kunna
biträda kommitténs ståndpunkt, skulle i motsatt fall velat förorda, att förvaltningen av
pensionsfonden överlämnades åt en fristående fondstyrelse med egen specialförvaltning
i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som i detta hänseende avgivits
av kommittéledamoten Lindqvist. På samma gång vill styrelsen ock framhålla,
att det icke synes uteslutet att handläggningen av placeringsärendena i framtiden
kan komma att taga en sådan omfattning, att upprättandet av en fristående
fondstyrelse blir en naturligare lösning.

Genom upprättandet av en fristående fondstyrelse med egen förvaltning skulle
onekligen ock vinnas en avsevärd fördel. Härigenom skulle nämligen, till båtnad för
det allmänna, en utväg beredas till en intim samverkan mellan pensionsförsäkringsfonden
och den eventuella olycksfallsförsäkringsfonden.

Redan i sitt tidigare åberopade utlåtande över pensionsstyrelsens förslag till
pensionsfondens förvaltning har ålderdomsförsäkringskommittén erinrat om den betydande
fondbildning, som skulle uppstå, därest kommitténs blivande förslag till
obligatorisk olycksfallsförsäkring komme att genomföras, och förmenat att många
skäl talade för en gemensam behandling av frågan om förvaltningen av denna och
pensionsförsäkringsfonden.

I sitt sedermera den 19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag angående
försäkring för olycksfall i arbete anför kommittén ock i fråga om olycksfallsförsäkringsfonden
(sid. 139 i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande) följande: »Förvaltningen
skulle lämpligen kunna ske i samband med förvaltningen av den allmänna
pensionsförsäkringsfonden och skulle för sådant fall av fondens medel de belopp
ställas till riksförsäkringsanstaltens förfogande, som erfordras för fullföljande av anstaltens
ändamål i fråga om anordnande av lämplig vård åt skadade arbetare samt
övriga med olycksfallsförsäkringen sammanhängande sociala uppgifter.»

Styrelsen är visserligen icke för sin del beredd att utan vidare instämma i detta
uttalande. Frågan om den blivande olycksfallsförsäkringsfonden är beroende på så
många förhållanden, som för närvarande undandraga sig varje bedömande. Det
synes icke heller uteslutet, att det kan givas andra utvägar för ernående av enhetlighet
i fråga om placeringen av de båda fondernas medel än en gemensam förvaltning.
Så mycket anser sig emellertid styrelsen redan nu kunna med bestämdhet
fastslå, att det är en angelägenhet av allra största vikt att skapa garantier för harmoni
och likformighet i fråga om användningen och placeringen av dessa särskilt för våra
förhållanden högst betydande kapitalbelopp. Båda fonderna hava i stort sett samma
ändamål — att befordra den allmänna folkhälsan samt förebygga eller häva invaliditet
— och torde böra placeras enligt i stort sett samma grunder och ofta till och
med jämsides i samma företag.

I detta sammanhang anser sig styrelsen slutligen höra fästa uppmärksamheten
därpå, att även den tredje av socialförsäkringens trenne stora huvudgrenar, nämligen
sjukförsäkringen, såsom förut nämnts, för närvarande är föremål för utredning genom
en av Eders Kungl. Maj:t utsedd kommitté. Frågan om försäkringsfondernas placering
är för sjukförsäkringen en angelägenhet av den allra största betydelse. För
sjukförsäkringens eget vidkommande torde det visserligen knappast komma att krävas

109

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 207.

någon mera betydande central fondbildning. Däremot är sjukförsäkringen i alldeles
påtaglig grad intresserad av varje åtgärd, som är ägnad att främja den allmänna
folkhälsan. De fördelar, som härigenom skördas, komma nämligen i första hand
sjukförsäkringen till godo. Och å andra sidan är en rationellt ordnad sjukförsäkring
mer än varje annan tänkbar åtgärd ägnad att förebygga eller undanskjuta invaliditetens
inträdande och sålunda i eminentaste mening en åtgärd i pensionsförsäkringens
intresse.

Tagas dessa och andra omständigheter i övervägande synes det visserligen
kunna ifrågasättas, om icke det definitiva ordnandet av frågan om pensionsfondens
placering och förvaltning lämpligen borde anstå ännu i några år i avvaktan på icke
blott olycksfallsförsäkringens utan även sjukförsäkringens slutliga ordnande. Styrelsen
har dock icke velat ansluta sig till ett dylikt uppskovsyrkande redan av den
anledning, att hela den föreslagna anordningen förutsättes erhålla en fullständigt
provisorisk natur.

Därest emellertid övervägande skäl skulle befinnas föreligga för ett uppskov
och för att icke under tiden alla åtgärder till fromma för folkhälsan skulle behöva
ligga nere, borde enligt styrelsens mening av pensionsmedlen årligen en viss summa
ställas till pensionsstyrelsens förfogande, för att under betryggande garantier med
hänsyn till icke blott finansiella utan även andra synpunkter och i samråd med
vederbörande statsmyndigheter, i främsta rummet medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,
användas till understödjande av företag, som äro ägnade att direkt befrämja
pensionsförsäkringens omedelbara intressen. På detta sätt torde ock en erfarenhet
kunna vinnas, som skulle bliva av ovärderligt gagn vid frågans definitiva ordnande.

Under tiden torde ock tillfällen erbjudas att dryfta och undersöka vägar och
medel för att åvägabringa enhetlighet inom hela socialförsäkringen och samverkan
mellan dess olika grenar inbördes. I själva verket fullfölja nämligen samtliga dessa
grenar ett och samma mål, om ock på olika sätt och med olika utgångspunkter.

Med avseende å de av kommittén uppgjorda grunderna för pensionsfondsmedlens
placering har styrelsen i huvudsak icke någon anmärkning att göra. Emellertid
förutsätter styrelsen i enlighet med vad styrelsen anfört i anledning av pensionsstyrelsens
tidigare omnämnda förslag till fondens förvaltning, att dessa grunder
icke komma att betraktas såsom för alla tider fastställda och orubbliga, utan att
de kunna framdeles modifieras i enlighet med utvecklingens krav.

Vad själva avfattningen beträffar, har styrelsen uppmärksammat följande.

Bland placeringsobjekten, i vilka pensionsförsäkringsfonden må redovisas, upptages
vid 3) obligationer och andra skuldförbindelser utfärdade och garanterade av
svensk kommun etc. Dylika säkerheter kunna emellertid också falla under de vid
8) anförda. Det torde fordras en formulering, som otvetydigt angiver att säkerheter
av förstnämnda slag icke skola inräknas bland dem, för vilka eu friare placering
medgivits.

Med hänsyn till den eventuella fondinstitutionens sammansättning ansluter sig
styrelsen i huvudsak till den av ledamoten Lindqvist uttalade skiljaktiga meningen.

no

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 207.

Fullmäktige böra sålunda enligt styrelsens mening utgöras av generaldirektören och
chefen för pensionsstyrelsen jämte dennes ställföreträdare samt fem av Eders Kungl.
Maj:t för tre år i sänder förordnade ledamöter.

Styrelsen anser sig dock böra ifrågasätta, på sätt som skett i herr Brantings
särskilda yttrande* till ålderdomsförsäkringskommitténs tidigare utlåtande i ärendet,
huruvida det kan vara lämpligt att under alla förhållanden knyta ordförandeskapet
till pensionsstyrelsens chef, även om enligt styrelsens mening för närvarande däremot
icke kan vara något att erinra.

Av de av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna skulle tre vara sakkunniga
på det finansiella området och en av dem tillhöra riksbanks- eller riksgäl dsfullmäktige,
samt två, därav en representant för socialstyrelsen, hava kännedom om
de mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden samt strävanden och
åtgärder för deras förbättrande.

I likhet med ledamoten Lindqvist anser vidare styrelsen, att suppleanter böra
utses för samtliga av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöter. Härigenom skulle
bland annat vinnas även den fördelen att särskilt de sociala intressena kunde erhålla
en mera allsidig representation.

Därest fondförvaltningen göres till en fristående institution synes det styrelsen
erforderligt att såsom föredragande och chef för fondens hela administration förordnas
en med finansiell sakkunskap utrustad och med penningförvaltning särskilt förtrogen
person med relativt hög avlöning. Denne, som skulle ingå såsom ledamot av fondstyrelsen
och i denna egenskap ersätta en av de tre av Eders Kungl. Maj:t förordnade
finansiellt sakkunniga, skulle hava till främsta åliggande att, efter vederbörlig beredning
på sätt ovan angivits, för styrelsen föredraga alla placeringsärenden. På grund
av pensionsfondens stora omfattning och betydelse torde det, oberoende av fondinstitutionens
organisation i övrigt, i alla händelser med tiden bliva nödvändigt att anställa
en dylik högt kvalificerad direktör, och fråga kan vara, om det icke under alla förhållanden
då vore lämpligast, att en dylik bleve anställd redan ifrån början.

Kommitterade hava icke närmare angivit varför den andra ledamoten från
pensionsstyrelsen (generaldirektörens ställföreträdare) icke skulle erhålla samma ersättning
som de av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna. Styrelsen finner
icke en dylik åtskillnad sakligt motiverad.

Slutligen anser sig styrelsen böra framhålla, att den fondinstitution, som eventuellt
nu upprättas, framdeles med ändrade uppgifter kan komma att kräva en ändrad
organisation och sammansättning.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Elmquist,
byråcheferna Huss och Andersson samt tjf. byråchefen Molin.

Stockholm den 29 mars 1916.

Theofil Andersson.

Underdånigst
HENNING ELMQUIST.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

111

Till KONUNGEN.

Genom remiss av den 6 innevarande mars hava de inom civildepartementet
tillkallade sakkunnige för utredning och förslag med avseende å de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden fått sig anbefallt att före den 29 innevarande mars

BOSTADSKOMMETTÉN, ang. förslag
rörande förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

avgiva underdånigt utlåtande över ett av särskilda kommitterade avgivet förslag
beträffande förvaltningen och placeringen av den i 11 § ^.v lagen den 30 juni ] 913
om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond. I anledning härav få de sakkunnige
anföra följande.

I skrivelse av den 1 juli 1914 till statsrådet och chefen för civildepartementet
hava de sakkunnige redan haft tillfälle att yttra sig över ett av pensionsstyrelsen
på sin tid till Eders Kungl. Maj:t ingivet förslag rörande pensionsförsäkringsfondens
förvaltning, och hava de sakkunnige i denna skrivelse framställt vissa erinringar och
önskemål beträffande särskilt de delar av förslaget, som rörde fondmedlens placering.
.Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle minst tre fjärdedelar av fonden placeras i svenska
stats-, kommunal- och hypoteksbanksobligationer ävensom i skuldförbindelser med
säkerhet av inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av värdet beträffande
jordbruksfastigheter och hälften av värdet beträffande annan fastighet samt i andra
därmed till art och säkerhet jämställda värdepapper. Återstående del av fonden
skulle enligt förslaget reserveras för sociala ändamål och kunna placeras enligt
friare regler.

Beträffande förstnämnda tre fjärdedelar av fonden ansågo de sakkunnige allt
annat än sannolikt, att de mindre bemedlades bostäder därav skulle erhålla någon
nämnvärd del. Då i förslaget förutsattes en prövning av varje lån för sig, syntes
nämligen någon utlåning å arbetarbostadshus o. dyl. icke i nämnvärd utsträckning kunna
komma till stånd på grund av det besvär, som vore förknippat med lånens fördelning
på en mångfald låntagare samt den omfattande och ingående prövning av lånebehov,
säkerhet m. m., som därav nödvändiggjordes. Vad anginge återstående del av fonden
hade visserligen ställts i utsikt att arbetarbostadshus därav skulle få del. Om dessa
medel skulle emellertid bostadsväsendet konkurrera med andra för pensionsförsäkringsverksamheten
högst angelägna syften, såsom uppförandet av ålderdomshem, sanatorier
m. m., vilka sannolikt, åtminstone under försäkringens första tid, komme att i
främsta rummet lägga beslag därå. Icke heller genom bestämmelserna i denna del
av förslaget kunde därför anses tillräckligt sörjt för det trängande behovet av bostäder
för mindre bemedlade.

De sakkunnige ansågo därför erforderligt, att en viss bestämd del av fonden
reserverades uteslutande för mindre bemedlades bostäder, nämligen en fjärdedel av
fondens totala belopp. I samband härmed borde den del av fonden, som placerades
i stats-, kommunal- och hypoteksbanksobligationer, skuldförbindelser med säkerhet av
inteckning i fastigheter inom två tredjedelar resp. hälften av värdet samt därmed
jämställda värdepapper, bestämmas till hälften. Vid fastställande av föreskrifter för
placeringen av den för bostadsändamål reserverade fjärdedelen borde tillses å ena
sidan, att säkerheten bleve fullt så betryggande som i fråga om nyss omförmälda s/4
av fonden enligt pensionsstyrelsens förslag, å andra sidan, att kapitalet tillfördes
bostäderna på ett fullt ändamålsenligt sätt och utan den för den avsedda arten av
byggnadsverksamhet alltför hämmande belåningsgränsen av 50 %. Detta kunde
enligt de sakkunniges mening bäst ske genom att lån utlämnades till kommuner för
att av dem användas till beredande av sunda bostäder för billigt pris åt mindre
bemedlade, eller till bolag, föreningar och andra sammanslutningar för tillgodoseende
av nämnda ändamål och för vilkas lån vederbörande kommun eventuellt landsting
iklädde sig garanti. Medlen borde kunna av kommunerna o. s. v. antingen nedläggas
i egen byggnadsverksamhet eller vidare utlämnas såsom bostadslån åt enskilda personer.
Däremot borde utlämnande av dylika lån ur fonden direkt till enskilda icke
ifrågakomma. I övrigt hade de sakkunnige intet att erinra mot pensionsstyrelsens

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition Nr 207.

113

förslag till placering av fondens medel. Dock ansågo sig de sakkunnige böra understryka
styrelsens uttalande, att företag, som kunde anses ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens
syfte eller därmed likartade allmännyttiga intressen, skulle äga företräde
vid placeringen av nyss omförmälda 3/4 av fonden — V2 enligt de sakkunniges
förslag — och borde enligt de sakkunniges mening därav följa att bostäder för
mindre bemedlade borde äga företräde såsom placeringsobjekt framför andra fastigheter.

De av de sakkunnige framställda, här ovan i korthet angivna önskemålen hava
i viss mån vunnit beaktande i nu föreliggande förslag till placering av fondmedlen.
Visserligen har i huvudsaklig överensstämmelse med pensionsstyrelsens yrkande föreslagits,
att högst en fjärdedel av fondens för placering avsedda medel skulle efter en
något friare prövning, än eljest skulle gälla beträffande dylika placeringar, få utlämnas
i lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan
och anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Uti denna fjärdedel skulle dock icke
inräknas medel, som erfordras för förvärv av fastigheter avsedda för pensionsstyrelsens
verksamhet till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, för vilka ändamål
därutöver skulle få användas högst en trettiondel av fondmedlen. Om nyssnämnda
fjärdedel av fonden skulle följaktligen bostadsväsendet icke hava att konkurrera med
fastigheter, som av pensionsstyrelsen förvärvas för att användas till sjukhus, sanatorier,
rekonvalescenthem m. m. Då kommittén tillika angivit, att den anser de framställda
önskemålen om utsträckning av gränsen för den friare placeringen icke för
närvarande böra tillgodoses i annan mån än som föreslagits, torde detta enligt de sakkunniges
mening få anses innebära, att liksom skett i Tyskland, framdeles en jämkning
kan komma till stånd till förmån för den friare placeringsrätten. Vid sådant
förhållande och då såsom strax skall påpekas, föreliggande förslag även i vissa andra
delar synes innebära ett större tillmötesgående åt de ur bostadsväsendets synpunkt
framställda kraven än pensionsstyrelsens förslag, hava de sakkunnige intet att erinra
mot att här ifrågavarande del av fondmedlen tills vidare begränsas till en fjärdedel.

Återstående del av fonden skall enligt föreliggande förslag redovisas i stats-,
kommunal- och hypoteksbanksobligationer, skuldförbindelser med säkerhet i fast egendom
inom femtio procent av taxeringsvärdet eller sextio procent av särskilt fastställt
värde, skuldförbindelser utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, andra värdehandlingar
av fullgod beskaffenhet samt fordringar hos bank. Även vid här ifrågavarande
placering i mera kvalificerade säkerheter böra enligt kommitténs mening i
stor utsträckning tillgodoses sådana allmännyttiga företag som sjukhus, sanatorier, utbildningsanstalter,
lämpliga bostadshus för mindre bemedlade, ålderdomshem m. m.
I förslaget till grunder för förvaltningen av fonden har detta uttryckts så, att fullmäktige
för fonden böra »särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som
avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan». I pensionsstyrelsens
förslag hade samma önskemål, såsom redan nämnts, givits den formulering, att företag,
som enligt den beslutande myndighetens beprövande kunde anses ägnade att tillgodose
pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga intressen, skulle »äga
företräde» vid här ifrågavarande placeringar. Kommittén har funnit sistnämnda uttryckssätt
mindre lämpligt i anslutning till en av statskontoret uttalad farhåga för
att bestämmelsen kunde tolkas såsom en maning till den beslutande myndigheten att
giva de allmännyttiga placeringsobjekten ovillkorligt företräde även framför de ur
räntesynpunkt fördelaktigare. Emellertid torde med pensionsstyrelsens förslag endast
hava avsetts, att fondmedlen, i den mån sådant låter sig förena med kraven på nödig
säkerhet och tillfredsställande avkastning, böra i främsta rummet finna- användning
för allmännyttiga företag. Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse eu
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sanil. 182 höft. (Nr 207.) 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

dylik användning av fondmedlen skulle äga genom att, såsom kommittén framhåller,
dels verka direkt till minskning av utgifterna för pensioneringen, dels indirekt lända
försäkringsverksamheten till gagn, synes i grunderna för fondens förvaltning uttryckligen
böra stadgas att allmännyttiga placeringsobjekt — och således bland bostadshus
särskilt sådana med smålägenheter — böra lämnas företräde under förutsättning av
nödig säkerhet och tillfredsställande avkastning. Påpekas må i detta sammanhang,
att ur den tyska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens fonder utlämnas lån å
arbetarbostadshus mot en räntefot, som i allmänhet något understiger den gängse.

Mot kommitténs formulering av här ifrågavarande bestämmelse synes ytterligare
den erinran kunna göras, att densamma i visst avseende är för snäv eller i allt fall
icke fullt adekvat. Till grund för stadgandet ligger den uppfattningen, »att vid valet
av placeringsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av
avgörande betydelse och att följaktligen inga andra intressen, huru viktiga de än i
och för sig kunna vara, böra få göra sig gällande, framför och på bekostnad av det
förra». Samma uppfattning har i förslaget till grunder för fondens förvaltning, som
nämnt, uttryckts så att särskilt sådana allmännyttiga företag böra tillgodoses, som
avse att »i pensionsförsäkringens intresse» befordra folkhälsan. Då den principiella
uppfattning, som kommit till uttryck i detta stadgande, synes i viss mån avvika från
den de sakkunnige förut gjort gällande, skall här till granskning i största korthet
upptagas frågan om de allmänna synpunkter, som böra vara vägledande vid fondmedlens
placering.

Givetvis måste i första rummet tillses, att medlen placeras på ett ur ekonomisk
synpunkt betryggande sätt och att så hög ränteavkastning ernås, som låter sig förena
med kravet på säkerhet. Dessa finansiella krav få icke eftergivas, men de innebära
i och för sig ingen bestämd anvisning därå, i vilka värdehandlingar eller hos vilka
låntagare medlen skola placeras. Vid övervägandet av dessa senare spörsmål bör tillses,
att nödig hänsyn tages till fondmedlens ursprung och till pensionsförsäkringens
allmänna syften. Detta har också med eftertryck framhållits av de myndigheter, som
yttrat sig i frågan.

De synpunkter, som i sistnämnda avseende böra vara grundläggande, återfinnas
i vederbörande departementschefs anförande till statsrådsprotokollet den 28 mars 1913
vid föredragningen inför Kungl. Maj:t av förslaget till pensionsförsäkringslagen.
Departementschefen erinrade sålunda, att ålderdomsförsäkringskommittén, under hänvisning
till Tysklands exempel, framhållit, hurusom de samlade fondmedlen kunde
bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan, i det att möjlighet bereddes att genom
lån åt kommuner med flera giva dessa tillfälle att tillgodose, bland annat hälsovårdande
ändamål. För egen del anförde departementschefen att denna synpunkt utan
tvivel vore behjärtansvärd. »Att på detta sätt ställa de genom försäkringen bildade
fondmedlen i hälsovårdande organisationers och inrättningars tjänst, i den utsträckning
så kan ske utan fara för fondens säkerhet, är ett arbete för befrämjande av försäkringens
syfte.» Detta uttalande rörande grunderna för fondmedlens placering accepterades
av Kungl. Maj:t och riksdagen vid pensionsförsäkringslagens tillkomst.

Även pensionsstyrelsen godtog i sitt förslag till grunder för fondens förvaltning
principen om främjande av »folkhälsa och folkhygien», men tolkade i motiveringen
för förslaget principens innebörd såsom avseende »pensionsförsäkringsverksamheten
och dess syften». I själva förslaget till grunder för förvaltningen angåvos dock såsom
företag, vilka borde äga företräde vid placeringen, sådana, som kunde »anses ägnade
att tillgodose pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga
intressen».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

115

Mot den begränsning av fondens uppgift, som kommit till uttryck i pensionsstyrelsens
motivering, uttalade sig i främsta rummet ålderdomsförsäkringskommittén
och socialstyrelsen. Gentemot pensionsstyrelsens betonande, att fondmedlen i stor
utsträckning böra användas för sådana ändamål, som äga betydelse för försäkringsverksamheten
och dess syften, anmärkte ålderdomsförsäkringskommittén, att det arbete
för höjandet av folkhygienen, som skulle möjliggöras genom ett lämpligt användande
av en del av fondmedlen, visserligen med hänsyn till därav möjligen följande minskning
av försäkringskostnaderna kunde bliva av stor betydelse för försäkringen, men
att samma synpunkt gällde även t. ex. ifråga om sjukförsäkringen. I huvudsak, yttrade
kommittén, har dock detta arbete sin betydelse för folket alldeles oavsett de fördelar,
som pensions- eller sjukförsäkringen därav kan vänta sig, och i själva verket
torde frågan om försäkringens handhavande och fondmedlens placering vara tvenne
fullt skilda frågor. Jämväl socialstyrelsen betonade i sitt utlåtande, att det här var
något annat och mera än en ren pensionsförsäkringsangelägenhet. De sakkunnige
hade i sitt yttrande anledning särskilt framhålla vikten av att fondmedlen ställdes till
tjänst för strävandena att förbättra folkhälsan genom uppförandet av lämpliga bostadshus
för mindre bemedlade.

Gentemot den i nu föreliggande förslag hävdade uppfattningen, att vid valet av
placeringsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av avgörande
betydelse, vilja de sakkunniga ytterligare betona, att just fondens av kommittén
i detta sammanhang åberopade karaktär av att vara en hela folkets sparpenning
bör vara ägnad att tillförsäkra densamma en så vidsträckt användning, som
överhuvud låter förena sig med dess syften. Sålunda böra företag, vilka avse att befordra
folkets hälsa och kraft — däribland lämpliga bostadshus — icke vara sämre
lottade vid fördelningen av fondmedlen än företag, som åsyfta att direkt förebygga
eller häva invaliditet och omedelbart verka till minskning av utgifterna för pensioneringen,
såsom sjukhus, sanatorier m. m. Av den i kommitténs förslag åberopade
statistiken över de tyska fondmedlens användning framgår ock, att av de 1,244 mill.
Mark, som vid slutet av år 1913 nedlagts i allmännyttiga företag, icke mindre än
483 mill. placerats i arbetarbostadshus o. dyl., 181 mill. i anstalter för främjande av
allmän hygien (folkbad, slakthus, vattenledning o. dyl.), 120 mill. i jordförbättringar,
vattenavledningar, vägbyggnader o. dyl., 93 mill. i uppfostrings- och undervisningsanstalter,
medan till byggande av sjuk-, invalid- och konvalescenthem använts 133
mill. och till försäkringens egna institutioner (sjukhus, sanatorier, konvalescent- och
invalidhem) 80 mill. Erinras må härvid även därom, att den tyska ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringen icke som den svenska är en allmän folkförsäkring, utan endast
omfattar löntagare och att på grund härav dess fonder närmast kommit sistnämnda
befolkningsklasser tillgodo.

Härtill kommer ytterligare en synpunkt, som synes värd det allra största beaktande.
Enligt pensionsförsäkringslagen inträder rätt till pension endast vid varaktig
oförmåga till arbete ävensom vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga
då ännu icke är för handen. För den stora mängd av avgiftspliktiga personer, som
avlida före fyllda sextiosju år utan att dessförinnan hava hemfallit åt invaliditet,
bereder pensionsförsäkringen ingen direkt ersättning för erlagda avgifter. Det synes
då vara med billigheten överensstämmande, att ur den fond, som bildats med bidrag
från dessa personer, medel ställas till förfogande såsom lån åt företag, avsedda att
gagna även deras intressen.

För att de ovan framhållna synpunkterna skola komma till sin rätt synes det
nödvändigt att här ifrågavarande bestämmelse i kommitténs förslag till grunder för

116

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

förvaltningen och reglemente erhåller en annan, vidsträcktare formulering, och få de
sakkunnige därför hemställa om sådan förändring i förslaget.

Vad därefter beträffar de särskilda säkerheter av mera kvalificerad beskaffenhet,
i vilka huvuddelen av fondens medel skall redovisas, hava de sakkunnige en del
erinringar att framställa.

Enligt förslag av kommitténs flertal skall minst en sjättedel av fonden redovisas
i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska
staten. Häremot har en kommittéledamot reserverat sig rfted yrkande, att hälften
av fonden placeras i statspapper, och en annan ledamot med yrkande att minst en
sjättedel och högst en fjärdedel placeras i dylika värdehandlingar. Enligt pensionsstyrelsens
förslag, som härutinnan biträddes av de sakkunnige, skulle minst en
sjättedel och högst en femtedel av fonden placeras i statsobligationer. I tvenne av
de avgivna yttrandena har denna maximigräns ansetts vara för snäv, medan statskontoret
påyrkat maximigränsens borttagande och riksgäldsfullmäktige hemställt, att
gränsen bestämmes till hälften.

Då kommittéflertalet i föreliggande förslag biträtt yrkande på maximigränsens
borttagande, har detta motiverats därmed, att det under vissa omständigheter kan
befinnas för fonden fördelaktigt att placera ett större belopp i statspapper. För
såvitt härmed avses en mera övergående placering — tillfälliga överskridanden undantagna
i fråga om vilka särskilda bestämmelser föreslagits — bör framhållas att med
de medel, som för sådant ändamål kunna disponeras, nämligen fondens till 10 å 20 millioner
kronor årligen beräknade inkomster ävensom eventuellt övriga odisponerade medel,
någon nämnvärd fördel icke torde kunna ernås vare sig för fonden eller för statsverket.
Statens aktuella lånebehov torde, såsom kommittén själv framhåller, icke
till mer än en obetydlig del bliva tillgodosedda, även om det längst gående anspråket,
att hälften av fondens medel så disponeras, rönte tillmötesgående. Ur fondens egen
synpunkt sett synes åter en placering i statspapper icke erbjuda utsikter till större
avkastning än som kan ernås genom placering i övriga angivna, fullt betryggande
säkerheter.

Skulle med kommitténs förslag åter avses möjligheten av en mera varaktig placering
av större belopp i statspapper, vilja de sakkunnige betona, att därigenom
fondens karaktär och syfte skulle i väsentlig mån förryckas. Även om detta icke
varit avsikten, såsom synes framgå av åberopade uttalanden inom kommittén, kan i
allt fall befaras att en ursprungligen avsedd tillfällig placering på grund av omständigheternas
makt övergår, till en varaktig.

För en mera omfattande placering i statspapper har särskilt åberopats statens
stora lånebehov under nu rådande kristid. Av den ena reservantens yttrande och
av anförda uttalanden från riksgäldsfullmäktige framgår ock tydligt, att under den
närmaste framtiden mycket starka krav komma att resas på ett större tillmötesgående
åt staten. Med allt fog framhåller häremot kommittén, att det just med
hänsyn till den nuvarande kristiden vore synnerligen behövligt, om medel från pensionsförsäkringsfonden
kunde finna största möjliga användning för allmännyttiga
företag, som eljest måste tills vidare skjutas åt sidan. Någon garanti mot att de
låneanspråk, som särskilt under den närmaste framtiden säkerligen komma att med
all styrka framställas från statens sida, bliva i allt för hög grad tillgodosedda innebär
dock icke kommitténs förslag. För sådant ändamål synes det vara nödvändigt
att i grunderna för förvaltningen föreskrives en maximigräns för placeringen i statspapper,
och vilja de sakkunnige härutinnan ansluta sig till det reservationsvis framställda
yrkandet, att högst en fjärdedel av fondens medel må redovisas i obligationer
eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller'' garanterade av svenska staten.

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 207.

117

Med avseende å den föreslagna placeringen av fondens medel i obligationer eller
andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, vilja de sakkunnige
till en början understryka det förut framställda yrkandet, att även
vid dylik placering visst företräde bör lämnas åt allmännyttiga företag, som avse
att befordra folkhälsan, ävensom det egentligen självklara i att här ifrågavarande
lån enligt punkt I 3) i kommitténs förslag till grunder för förvaltningen, även om
de avse sådana allmännyttiga företag, varom stadgas i punkt I 8) av förslaget,
icke inräknas i lån enligt sistnämnda punkt. Ytterligare vilja de sakkunnige erinra
om att vid pensionsförsäkringslagens tillkomst såväl ålderdomsförsäkringskommittén
som vederbörande departementschef särskilt framhöllo det lämpliga i att genom lån
åt kommuner dessa bereddes tillfälle att tillgodose hälsovårdande ändamål. Med
hänsyn till de kostnader och risker, som fondbildningen åsamkar kommuner, framhålles
ock i föreliggande förslag, att dessa snarare än staten kunna göra anspråk på
lån ur fonden. Kommunerna hava nämligen att, jämte bestridande av förvaltningskostnader
för försäkringen, ansvara för grundavgifternas behöriga inbetalande, ett
ansvar, som ofta orsakar kommunerna icke så ringa utgift utan att de hava utsikt
att annat än i undantagsfall få något därav åter. Enligt pensionsstyrelsens berättelse
för år 1914 hade under detta försäkringens första verksamhetsår kommunerna att av
de påförda grundavgifternas belopp erlägga i genomsnitt 16 % eller 1''514 millioner
kronor, som de avgiftspliktige försummat att i rätt tid inbetala. För stadskommunernas
del uppgick restantieprocenten till icke mindre än 27, för landsbygden däremot
till 11; påfallande dåligt var särskilt uppbördsresultatet i storstäderna.

Med hänsyn härtill kunna kommunerna och i främsta rummet städerna anses
hava speciella anspråk på att bliva tillgodosedda vid fördelningen av fondmedlen.
Ett lånebehov, som särskilt under nu rådande kristid gör sig kännbart och sannolikt
under en tid framåt kommer att fortfara, gäller uppförandet av bostäder för mindre
bemedlade. I skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet av den 22
mars 1916 hava de sakkunnige redan haft anledning påpeka det betryckta läge, vari
byggnadsverksamheten befinner sig, och angelägenheten av åtgärder från det allmännas
sida för förebyggandet av en hotande bostadsbrist. I skrivelsen framhålles
ock önskvärdheten, att för nämnda ändamål medel av pensionsförsäkringsfonden ställas
till kommunernas förfogande.

Yad därefter beträffar placeringen av fondens medel i skuldförbindelser med
säkerhet av inteckning i fast egendom, synes föreliggande förslag innebära ett tillmötesgående
av det från de sakkunnige förut framställda yrkandet på belåningsgränsens
höjande. Enligt pensionsstyrelsens förslag var beträffande här ifrågavarande
del av fonden placering i annan fast egendom än jordbruksfastighet endast
tillåten inom halva taxeringsvärdet eller särskilt fastställt värde. Enligt föreliggande
förslag må säkerheten vara belägen inom femtio procent av taxeringsvärdet eller inom
sextio procent av sådant värde, som efter särskild värdering fastställes av fullmäktige
för fonden. Beträffande de fall, då den ena eller andra värderingsgrunden kan
komma att tillämpas, yttras endast att den senare metoden kan tänkas använd vid
lån å fast egendom, som ännu ej blivit taxerad, eller i de fall, där det kan vara
olämpligt att bestämma belåningsgränsen efter taxeringsvärdet. Då detta yttrande
möjligen skulle kunna föranleda den uppfattningen, att belåning med taxeringsvärdet
såsom grund bör vara det normala, varifrån avvikelse endast må ske, då sådant
värde saknas eller anses vara för högt, vilja de sakkunnige framhålla den stora betydelsen
av att i de talrika fall, då taxeringsvärdet är alldeles för lågt och på grund
härav den föreskrivna belåningsgränsen av femtio procent skulle verka alltför häm -

\

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

mande, särskild värdering kan komma till användning med sextio procent såsom belåningsgräns.

Ur bär berörda synpunkt vore möjligen att föredraga det av en reservant framställda
yrkandet, att belåningen i varje fall skall ske efter särskild värdering med
sextio procent av det sålunda uppskattade värdet såsom belåningsgräns. Med hänsyn
till de praktiska svårigheter, ett dylikt stadgande skulle kunna medföra, anse sig
emellertid de sakkunnige icke kunna förorda detsamma.

I detta sammanhang vilja ock de sakkunnige erinra om det förut framställda
önskemålet, att vid utlåning å bostadshus företräde bör lämnas åt sådana med smålägenheter.
Likaså vilja de sakkunnige understryka det av kommittén i överensstämmelse
med ett av de sakkunnige framställt önskemål gjorda uttalandet, att vid belåning
av bostadshus o. dyl. lånen i regel icke böra lämnas direkt till enskilda, utan
förmedlas genom kommuner, sparbanker, byggnadsföreningar m. fl.

I fråga om den myndighet, som skulle handhava förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,
hava de sakkunnige i sin skrivelse av den 1 juli 1914 inskränkt sig
till att biträda några av socialstyrelsen framförda önskemål om förstärkt representation
för den sociala sakkunskapen och nära samverkan mellan styrelsen för pensionsförsäkringsfonden
och socialstyrelsen.

Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle förvaltningen av fonden handhavas av
pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor, som rörde utlåning av fondens medel, handlades
av en särskild styrelse bestående av sex ledamöter varav tre representanter
från pensionsstyrelsen, en av Kungl. Maj:t särskilt förordnad sakkunnig ävensom en
av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda
sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige inom sig skulle utse.

Såsom motivering för detta förslag anförde styrelsen bland annat, att sannolikt
icke någon annan myndighet kunde förvalta fonden för lägre kostnader än pensionsstyrelsen
samt att den kompetens i juridiska och ekonomiska frågor, som erfordrades
för en dylik fondförvaltning, borde kunna påräknas bland pensionsstyrelsens stora
tjänstemannakår och syntes det alldeles uteslutet, att någon annan myndighet kunde
äga samma förutsättningar som pensionsstyrelsen att utföra de undersökningar och
utredningar, vilka erfordrades för att fondplaceringarna skulle kunna verkställas på
ett sätt, som stode i överensstämmelse med pensionsförsäkringens syfte.

Mot förslaget, att pensionsförsäkringsfondens förvaltning skulle handhavas av
pensionsstyrelsen, uttalade sig i avgivna yttranden fullmäktige i riksgäldskontoret,
styrelsen för postsparbanken och ålderdomsförsäkringskommittén, medan socialstyrelsen
icke ansåg sig böra till prövning upptaga denna fråga. De bägge förstnämnda
myndigheterna förordade, att den del av fonden, som ansloges till fyllande av statens
lånebehov, överlämnades till förvaltning av riksgäldskontoret och redovisades på det
sätt, att beloppen inskreves i statsskuldsboken, samt att en annan del, exempelvis
1/4, avsedd för inköp av hypoteksbanks- och kommunalobligationer, direkt utlåning till
kommuner m. m. överlätes att förvaltas av postsparbanken. Förvaltningen av återstoden
av fonden borde omhänderhavas av pensionsstyrelsen. Såsom skäl för detta
förslag anfördes huvudsakligen, att de särskilda intressen, som genom fondplaceringen
borde stödjas, ej med nödvändighet krävde, att bestyret med fondens förvaltning i
dess helhet omhänderhades av pensionsstyrelsen, utan syntes med hänsyn till fondens
betydande storlek och de avsevärda kostnader, som bleve en följd av hela förvaltningens
överlåtande till pensionsstyrelsen, där ett antal särskilda, för dylik verksamhet
kvalificerade tjänstemän i sådant fall måste anställes, lämpligheten kräva att förvaltningen
av större delen av fonden omhänderhades av redan existerande med dylik

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

119

verksamhet förtrogna myndigheter, genom vilken anordning kostnaderna för fondförvaltningen
skulle kunna i högst betydlig mån inskränkas. Såsom särskilt skäl anförde
postsparbanksstyrelsen, att postsparbanken hade sig ålagt att genom postanstalterna
i riket förmedla de av pensionsstyrelsen beslutade utbetalningarna av pensioner och
understöd samt att banken skulle beredas viss lättnad och kostnadsminskning vid
medlens utanordnande, därest en del av fonden ställdes imder dess förvaltning.

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde härutinnan till en början, att frågan
om försäkringens handhavande och fondmedlens placering vore tvenne fullt skilda
frågor och att en i huvudsak fristående förvaltning av fondmedlen på intet sätt uteslöte,
att försäkringens speciella intressen i alla avseenden därvid skulle komma att
tillbörligen tillgodoses. Även den såsom skäl för att fondförvaltningen borde anförtros
åt pensionsstyrelsen anförda omständigheten, att denna styrelse hade sådana
förteckningar över erlagda avgifter och utbetalda pensioner om hand, som vore av vikt
för fondräkenskaperna, syntes ej äga avgörande betydelse. Ej heller kunde kommittén
finna tillräckliga skäl tala för, att fondförvaltningen i vad den icke avsåge medlens
placering skulle anförtros åt pensionsstyrelsen, vars ledamöter voro tillsatta med särskild
hänsyn till de uppgifter, som åligga styrelsen vid handhavandet av själva försäkringen.
Såvitt kommittén hade sig bekant, hade hittills ingen av dessa ledamöter
haft tillfälle att ägna sig åt penningförvaltning, åtminstone ej i någon sådan
omfattning, som kunde kvalificera för den uppgift, varom vore fråga. Utan tvivel
skulle även överlämnandet av en stor penningförvaltning åt dessa ledamöter därjämte
verka förryckande med avseende å utövandet av deras egentliga ämbetsåliggande.

Huruvida en fördelning av fonden, på sätt föreslagits av riksgäldsfullmäktige
och postsparbanksstyrelsen, skulle vara lämplig, ansåg kommittén icke lätt avgöra
utan närmare utredning. Utan tvivel skulle därav vissa fördelar kunna vinnas, men
å andra sidan måste, i och för vinnande av nödiga garantier för fondmedlens användning
för sociala eller eljest allmännyttiga ändamål samt för erhållande av så
hög ränteavkastning som möjligt, även för dessa fonddelars förvaltning särskilda och
noga begränsade bestämmelser föreskrivas. Närmast antog kommittén, att alla berättigade
intressen bäst skulle tillgodoses genom inrättande av en specialförvaltning
under den fristående styrelsen för fonden.

För en enhetlig förvaltning av fondmedlen uttalade sig jämväl en reservant
bland riksgäldsfullmäktige.

Även i fråga om den föreslagna fondstyrelsens sammansättning gjorde sig skilda
meningar gällande, avseende att tillföra styrelsen dels speciell erfarenhet i kapitalplaceringsfrågor,
dels större sakkunskap på det sociala området i allmänhet. Särskilt
framhöll ålderdomsförsäkringskommittén, att enligt förslaget de olika allmännyttiga
intressena icke vore representerade i den utsträckning, som syntes ändamålsenligt,
och förordade en med hänsyn till dessa olika intressen mångsidigt sammansatt styrelse
med en särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande.

I nu föreliggande förslag har kommittéflertalet i likhet med pensionsstyrelsen
ansett, att fondförvaltningen bör förläggas till pensionsstyrelsen, dock så att bestämmanderätten
i fråga om fondmedlens placering överlämnas åt en särskild myndighet,
vari den finansiella sakkunskapen blir representerad och därjämte de med
pensionsförsäkringen sammanhängande sociala synpunkterna företrädas. Grundläggande
för kommitténs förslag i denna del liksom i fråga om fondmedlens placering
har varit den uppfattningen, att vid förvaltningens organiserande endast pensionsförsäkringens
egna uppgifter och behov böra komma i betraktande. Med stöd av er -

120

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

farenheten från Tyskland söker kommittén gorå gällande, att den myndighet som
handhar själva försäkringsverksamheten äger de bästa förutsättningarna att bedöma,
hur fondförvaltningen lämpligen skall ordnas till direkt och indirekt fördel för pensionsförsäkringen.
Den mest tidsödande delen av de till fondförvaltningen hörande
arbetena, såsom beredningen av sådana ärenden, som avse lån till allmännyttiga företag,
och förvaltningen av de för pensionsstyrelsens sjukvårdande uppgifter förvärvade
fastigheterna, måste, säger kommittén, utföras av pensionsstyrelsen. Vid beviljande
av dylika lån torde komma att uppställas villkor, ägnade att garantera för pensionsstyrelsens
sjukvårdande uppgifter lämpliga anordningar och att minska dess utgifter
för sådana ändamål. Även om dylika utredningar ske efter samråd med de statsmyndigheter,
»som hava sin verksamhet riktad åt nämnda håll», eller i vissa fall
efter tillkallande av särskilda sakkunniga, anses det nödvändigt att åt pensionsstyrelsen
överlåtes att övervaka, att de uppställda villkoren iakttagas. Det finnes all
anledning antaga, anför kommittén vidare, att pensionsstyrelsen äger förutsättningar
och kompetens0 att på ett tillfredsställande sätt handhava här ifrågavarande verkställighetsåtgärder,
och detta så mycket mera, som fondförvaltningen utgör eu så
viktig ekonomisk faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att den myndighet, vilken
har ”ansvar för själva försäkringen, måste anses som ingen annan äga intresse av
kontroll och tillsyn över placeringsbeslutens behöriga verkställande. Slutligen anför
pensionsstvrelsens" chef i ett särskilt yttrande (sid. 108), att man genom kommitténs
förslag om fondförvaltningen »skapat en tillfredsställande garanti för att fullmäktiges
”beslut komma att dikteras uteslutande med hänsyn till pensionsförsäkringens
intressen.»

Gentemot här anförda uttalanden, att fondförvaltningen bör handhavas uteslutande
i pensionsförsäkringens intresse och på grund härav anknytas till pensionsförsäkringsverksamheten,
vilja de sakkunnige erinra om den vid pensionsförsäkringslagens
tillkomst av Kungl. Maj:t och Riksdag sanktionerade uppfattningen, att de
samlade fondmedlen kunde bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan genom
att ställas i hälsovårdande organisationers och inrättningars tjänst. Att sakkunnigt
bedöma, i vad mån och på vad sätt de olika allmännyttiga intressen, varom förut
varit tål, lämpligast böra tillgodoses genom lån ur fonden, kan icke ensamt eller
huvudsakligen anses tillkomma det av staten inrättade organet för pensionsförsäkringsverksamhetens
handhavande. Den fackmässiga prövningen härav bör givetvis
lämnas åt de myndigheter, vilka var inom sitt område hava att sörja för enhet och
planmässighet i det allmännas åtgärder på hygienens, fattigvårdens, bostadsväsendets
m. fl. områden. Exempelvis bör det tillkomma medicinalstyrelsen att närmast pröva
i vad mån låneanspråk för sådana ändamål, som falla inom styrelsens- verksamhetsområde,
böra tillgodoses. Likaså bör den sakliga granskningen av de stora låneanspråk
för uppförandet av kommunala ålderdomshem, som genomförandet av den föreslagna
fattigvårdslagstiftningen sannolikt skulle framkalla, tillkomma en blivande centralmyndighet
på detta område. Därest en centralmyndighet kommer till stånd på
bostadsväsendets område, bör denna ur saklig synpunkt bedöma ansökningar om
lån för bostadsändamål.

Enligt kommitténs förslag skulle åter de erforderliga utredningarna rörande lånebehovet
för olika allmännyttiga ändamål företagas av pensionsstyrelsen, och vederbörande
statsmyndigheter skulle endast beredas tillfälle att stå till tjänst med rad och upplysningar.
Någon särskild representation skulle icke heller beredas dessa myndigheter
i den styrelse, som skulle besluta om fondmedlens placering. Det synes de

Kunyl. Muy.ts Nåd. Proposition Nr 207.

121

sakkunnige uppenbart, att en sådan anordning icke skulle erbjuda tillfredsställande
garantier för lånens ändamålsenliga fördelning.

Vad åter beträffar frågan, åt vilket organ själva fondförvaltningen och tillsynen
över placeringsbeslutens behöriga verkställande bör anförtros, hava de sakkunnige icke
varit i tillfälle att bilda sig någon bestämd uppfattning.

Vad slutligen beträffar sammansättningen av den styrelse, som skulle besluta om
fondmedlens placering, synes den anordning med låneärendenas beredning, som ovan
förordats, böra betinga vissa förändringar i kommitténs förslag. Särskilt föreligger icke
skäl att i styrelsen bereda plats åt trenne representanter för pensionsstyrelsen, enär
chefen för den byrå i pensionsstyrelsen, som enligt kommitténs förslag skulle handlägga
ärenden rörande fonden, icke synes böra komma i fråga. I dennes ställe synes
lämpligen kunna utses en representant för de försäkrades egna intressen, såsom påyrkats
av förut omförmälda reservant och även ansetts önskvärt av kommittéflertalet.

Stockholm den 29 mars 1916.

Å de sakkunniges vägnar:

Underdånigst
ALLAN CEDERBORG.

Erik Sjöstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.)

16

122

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen
den 20 april 1916.

Närvarande:

Jnstitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Jnstitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 april
1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen i pensionsstyrelsen Oskar Fritiof Enbom.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

123

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Becic-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anmälde ånyo den av
honom i statsrådet den 14 april 1916 föredragna frågan om förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden, och meddelade departementschefen
därvid, att lagrådet den 20 april 1916 avgivit utlåtande över det förstnämnda
dag till lagrådet remitterade förslag till lag om ändrad lydelse
av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Under anförande, att lagrådet lämnat lagförslaget utan anmärkning,
och med hänvisning i övrigt till sina uttalanden i frågan till protokollet
över civilärenden den 14 april 1916 hemställde departementschefen, att
Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen att &

dels godkänna det vid sistnämnda statsrådsprotokoll
fogade förslag till grunder för förvaltningen av den i
11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
omförmälda fond;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

dels antaga det vid samma statsrådsprotokoll
fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i
förenämnda lag;

dels ock godkänna den i samma statsrådsprotokoll
intagna arvodes- ock omkostnadsstat för fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden att gälla tills vidare från
och med den 1 juli 1916.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

125

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden den 14 april 1916...... 6

Inledning................................. g

Pensionsförsäkringsfonden............................ XI

Placeringen av pensionsförsäkringsfondens medel.................. 14

Förvaltningsmyndighet............................ 34

Användning av överskott i fonden för åtgärder till förebyggande eller hävande av invaliditet
m. m.................................. 54

Kostnader för fondförvaltningen.......................... gl

Bilagor:

Förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
................................ gg

Förslag till grunder för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring omförmälda fond.................... 60

Yttranden av:

Fullmäktige i riksbanken.............................. 71

Styrelsen för postsparbanken............................ 74

Fullmäktige i riksgäldskontoret........................... Öl

Statskontoret.................................... 88

Pensionsstyrelsen.................................. 91

Socialstyrelsen...................................101

Bostadskominittén..................................111

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 april 1916...........122

Utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden den 25 april 1916......123

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 höft. (Nr 207.) 17