Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.

Nr 205.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående förstärkning
av arbetskrafterna hos kammarkollegiet; given
Stockholms slott den 31 mars 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
att, till förstärkning av arbetskrafterna hos kammarkollegiet dels för
senare hälften av år 1916 med, förutom vad redan vid 1915 års riksdag
är medgivet, två adjungerade ledamöter, tre extra notarier, ytterligare
två extra tjänstemän i första lönegraden, avsedda för tjänstgöring å
kammarkollegiets advokatfiskalskontor, ett extra skrivbiträde i andra
graden och två extra skrivbiträden i första graden, dels ock för år 1917
med tre adjungerade ledamöter, en extra arkivarie, fyra extra notarier,
ytterligare två extra tjänstemän i första lönegraden, avsedda för tjänstgöring
å advokatfiskaUkontoret, ett extra skrivbiträde i andra graden och två
extra skrivbiträden i första graden, på extra stat för år 1917 under sjunde

huvudtiteln bevilja ett anslag av högst .............................. kronor 69,275,

med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1916 av anslaget disponera
högst 17,950 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 180 käft. (Nr 205.)

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 mars

1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: HASSELROT,

von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Vennersten anförde:

Med anledning av uti särskilda skrivelser den 30 september och
22 december 1915 utav kammarkollegiet gjorda framställningar i fråga
om tillfällig förstärkning av arbetskrafterna hos ämbetsverket har Kungl.
Maj:t under punkt 6 av sjunde huvudtiteln i den till riksdagen den
14 januari 1916 avlåtna statsverkspropositionen föreslagit riksdagen
att i avbidan på proposition i ärendet för ytterligare förstärkning av
kammarkollegiets arbetskrafter på extra stat för år 1917 beräkna ett
belopp av 69,500 kronor.

Jag anhåller nu att ånyo få anmäla detta ärende och torde därvid
först få redogöra för innehållet, så vitt nu är i fråga, i omförmälda
skrivelse av den 30 september 1915.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205.

1 berörda skrivelse har kammarkollegiet — med erinran att kollegiet i
underdånig skrivelse den 30 september 1914 gjordo framställning om förstärkning
av arbetskrafterna hos ämbetsverket genom anställande under åren 1915 och 1916
av, bland andra, eu adjungerad ledamot, en extra arkivarie och en extra notarie
— vidare yttrat huvudsakligen följande.

Till stöd för framställningen i nämnda hänseenden hade åberopats den under
de senare åren inträdda och alltjämt fortgående ökningen i kollegiets arbetsbörda
och den därav förorsakade ökning i antalet balanserade ärenden; det hade tillika
framhållits, hurusom dåmera börjat stark tillströmning av ärenden, föranledda av
vissa under senare åren utfärdade författningar.

I sistnämnda avseende erinrades särskilt om de många ärenden angående nya
löneregleringar för prästerskapet och andra frågor, som stodo i samband med 1910
års lagstiftning i avseende å prästerskapets avlöningsförhållanden. Vidare påpekades,
att till följd av de genom kungl. kungörelsen den 24 juli 1914 vidtagna förändringar
i kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister en ökad tillströmning
av ärenden angående jordregistret vore att förvänta, ävensom att den jämväl förekommande
tillströmningen av ärenden rörande frälseräntor visserligen gjorde sig i
övervägande grad kännbar för vederbörande arkivarie, men dock bidroge i ej
ringa mån att öka arbetsbördan för kollegiets ledamöter.

Oberoende av den ökning i kollegiets arbetsbörda, som var följden av nyss
angivna förhållanden, hade emellertid antalet dittills under år 1914 inkomna ärenden
visat en stegring av sådan omfattning att, såvitt kollegiet kunde finna, kollegiet
tvivelsutan komme att vid årsskiftet stå inför en balans betydligt större än den vid
årets början varande.

I betraktande av angivna förhållanden fann kollegiet oundgängligt att erhålla
biträde under hela år 1915 av en adjungerad ledamot.

Kollegiet ansåg väl önskvärt, att den adjungerade ledamoten erhölle samma hjälp
i sitt arbete, som åtnjötes av de ordinarie ledamöterna, nämligen biträde av en
notarie och en amanuens; men med hänsyn till given anmaning att vid avgivande
av förslag beträffande anslag att äskas av 1915 års riksdag iakttaga all den sparsamhet,
som lämpligen läte sig göra, fann kollegiet sig förpliktat att avstå från
tanken att anhålla om anslag till en extra amanuens till hjälp åt den begärda
adjungerade ledamoten.

Beträffande behovet av förstärkning av arbetskrafterna hos kollegiet under år
1916 framhöll kollegiet, bland annat, hurusom det kunde ifrågasättas, om icke under
någon del av sistnämnda år ytterligare eu adjungerad ledamot, vare sig med eller
utan biträdande notarie, skulle visa sig oundgänglig för prästlöneärendenas handläggning.

Enligt kungl. brev den 24 november 1914 medgavs, bland annat, att hos
kollegiet finge under tiden från 1915 års början intill den 1 juli samma år anställas
en adjungerad ledamot och en extra notarie.

I enlighet med löneregleringskommitténs tillstyrkan i ett den 26 februari
1915 avgivet yttrande föreslog Kungl. Maj:t 1915 års riksdag i proposition nr 133
att för anställande hos kollegiet av, bland annat, en adjungerad ledamot och en
extra notarie under tiden från och med den 1 juli 1915 till 1916 års utgång på
extra stat för år 1916 anvisa visst belopp, med rätt för Kungl. Maj:t att redan
under år 1915 disponera en del av anslaget.

Kammarkollegiets

skrivelse den
30 september
1915.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Framställningen i fråga bifölls av riksdagen.

Vid avlåtande av den omförmälda underdåniga skrivelsen den 30 september
1914 hade kollegiet beräknat, att kollegiet under förra delen av år 1915 skulle,
med den adjungerade ledamotens tillhjälp, medhinna handläggningen av dels de förslag
till nya prästerliga löneregleringar, vilka skulle ersätta de 110 stycken äldre
löneregleringar, som förfölle den 30 april 1916, dels ock de kollegiet, enligt 3 §
2 stycket i lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning
av prästerskapets tionde och om ersättning därför, tillhörande frågor om fastställelse
av fastighetsavgifter för sådana församlingar, varest äldre lönereglering
skulle upphöra den 30 april 1915.

Emellertid hade det visat sig att, trots arbetets påskyndande genom vidtagande
av särskilda åtgärder, arbetet med ifrågavarande ärenden icke kunde medhinnas
inom behörig tid, och hade kollegiet förty funnit sig nödsakat att i underdånig
skrivelse den 15 maj 1915 hos Kungl. Maj:t göra framställning om bemyndigande
för kollegiet att under en tid av högst en och en halv månad förordna
särskild person att i egenskap av adjungerad ledamot biträda kollegiet med handläggning
av ärenden angående prästerliga löneregleringar och i samband därmed
stående frågor.

Enligt kungl. brev den 28 maj 1915 hade sist omförmälda framställning bifallits,
därvid tillika förordnats, att ersättningen till den adjungerade ledamoten
skulle utgå av det i kollegiets stat uppförda anslaget till vikariatsersättning m. m.

Av det lämnade bemyndigandet både kollegiet begagnat sig under den medgivna
tiden av en och en halv månad.

Då kollegiet i skrivelsen den 30 september 1914 uttalade, att det kunde
ifrågasättas om icke under någon del av år 1916 ytterligare en adjungerad ledamot,
vare sig med eller utan biträdande notarie, skulle visa sig oundgänglig för prästlöneärendenas
handläggning, hade detta skett under antagande att kollegiet skulle
komma att till förra delen av år 1916 erhålla rådrum för avgivande av utlåtanden
över förslagen till det stora antal löneregleringar, som vore avsedda att träda i
tillämpning den 1 maj 1917. Detta antagande hade emellertid visat sig icke riktigt.
De kungl. remisser, kollegiet fått mottaga å förslag till löneregleringar tillhörande
1917 års serie, hade innehållit befallning för kollegiet att efter voderbörandes
hörande inkomma med underdåniga utlåtanden före vissa dagar år 1915 eller, beträffande
ett fåtal ärenden, före vissa dagar i början av år 1916.

Kollegiet, som alltså såg sig ställt inför skyldigheten att under år 1915 till
handläggning företaga, förutom den då snart slutbehandlade 1916 års serie, ytterligare
1917 års än mera omfattande serie löneregleringsförslag, hade funnit sig icke kunna
fullgöra samma skyldighet med mindre kollegiet för viss tid under år 1915 erhölle
biträde av ytterligare en adjungerad ledamot och av ytterligare en extra notarie.
Till följd därav och på grund av närmare angivna skäl hade kollegiet föranletts
att i underdånig skrivelse den 11 juni 1915 göra framställning om anställande hos
kollegiet under tiden från och med den 16 augusti intill 1915 års slut av ytterligare
en adjungerad ledamot och en extra notarie.

Enligt kungl. brev den 9 juli 1915 hade berörda framställning bifallits; och
skulle den adjungerade ledamoten och extra notarien tillkommande ersättning av
statskontoret förskottsvis utbetalas.

Den i skrivelsen den 30 september 1914 gjorda framställningen hade även

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 1105. 5

innehållit begäran om anställande hos kollegiet under viss tid av eu biträdande
arkivarie och ett lantmäteribiträde.

Framställningen i denna del grundade sig på det betydligt ökade arbete, som
genom omförmälda kungörelse den 24 juli 1914 pålagts kollegiet med avseende å
arbetet för jordregistret, en ökning, som huvudsakligen föranleddes av den förändrade
lydelsen av § 27 i förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister och bestode
däri, att den väsentligaste delen av det ofta mycket tidsödande utredningsarbete,
som erfordrades för prövning av de under 1) och 2) i paragrafen omförmälda, förste
lantmätame åliggande anmälningar, dåmera tillika med själva prövningen av dessa
anmälningar förlagts till kollegiet.

Kung!. Maj:t som till en början för tiden till den 1 juli 1915 lämnat
medgivande till anställande hos kollegiet av det äskade lantmäteribiträdet, men däremot
icke, såvitt samma tid anginge, beviljade framställningen om anställande av
en biträdande arkivarie — hade, efter löneregleringskommitténs hörande, i förenämnda
proposition, nr 133, framlagt förslag om anvisande jämväl av de medel, som för
anställande under tiden frän och med den 1 juli 1915 till 1916 års utgång av en
extra arkivarie vore erforderliga. Denna framställning hade bifallits av riksdagen.

I avseende på den arbetsfördelning, som vidtagits med anledning av anställandet
hos kollegiet av förenämnda två adjungerade ledamöter, meddelade kollegiet
följande.

De vid 1915 års början diarieförda prästlöneregleringsärendena — vilka enligt
gällande föreskrifter tillhörde kollegiets fjärde rotel — hade fördelats sålunda att åt
den då förordnade extra föredraganden överlämnats större delen och återstoden
kvarstannat å fjärde roteln. Enligt vad i underdåniga skrivelsen den 15 maj 1915
närmare angivits, hade ett antal sådana ärenden jämväl, för ärendenas desto större
fortskyndande, föredragits av den ledamot, som under en stor del av året uppehållit
generaldirektörsbefattningen. Sedan på grund av kungl. brevet den 28 maj
1915 kollegiet erhållit biträde under en och en halv månad av ytterligare en adjungerad
ledamot, hade denne sysselsatts med handläggning av lönereglerings- och därmed
sammanhängande ärenden. Enahanda hade förhållandet varit med den adjungerade
ledamot, som förordnats enligt kungl. brevet den 9 juli samma år.

De av jordregistrets uppläggande föranledda ärenden — vilka ärenden enligt
meddelade bestämmelser tillhörde första roteln — hade av särskilda skäl ansetts
tills vidare höra till handläggning överlämnas till kammarrådet Klockhoff, vilken
vore ordinarie föredragande å andra roteln. För att bereda honom en därav påkallad
lättnad i handläggningen av de till hans ordinarie föredragning hörande ärenden
hade föredraganden å första roteln övertagit vissa till andra roteln hörande
mål, i sammanhang varmed skyldigheten att handlägga ärenden angående frälseräntor,
vilka ärenden likaledes fördes å första roteln, överflyttats på vederbörande
extra föredragande.

Till följd av den äskade hastigare handläggningen av löneregleringsärendena
av 1917 års serie hade, emot vad ursprungligen varit avsett, den först förordnade
adjunkten likasom ock de senare förordnade adjunkterna varit urståndsätta att
biträda med avarbetande av uppkommen arbetsbalans inom andra grupper av ärenden
än de nu nämnda.

För att bliva i stånd att behörigen uppehålla sin ämbetsverksamhet hade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

kollegiet funnit oundgängligen nödigt att under år 1916 erhålla förstärkning i sina
arbetskrafter utöver den, som redan blivit för samma år beviljad.

Denna förstärkning påkallades dels av de tillströmmande ärendena rörande
prästerliga löneregleringar och därmed sammanhängande ämnen samt angående jordregisterfrågor,
dels ock av den stigande arbetsbalansen hos kollegiet.

Kollegiet hade redan i skrivelsen den 30 september 1914 angivit såsom möjligt
att ämbetsverket åtminstone under någon del av år 1916 skulle behöva biträde,
utöver vad i skrivelsen begärts, av ytterligare en adjungerad ledamot, vare sig med
eller utan biträdande notarie, varjämte framhållits att den adjungerade ledamot, varom
då gjordes framställning, i själva verket hade behov av biträde av icke blott
en notarie utan även en amanuens.

Likasom kollegiet vid avfattande av sina framställningar i skrivelsen den 30
september 1914 utgått från antagandet att kollegiet skulle komma att till förra
delen av år 1916 erhålla rådrum för avgivande av utlåtanden rörande förslagen till
det stora antal löneregleringar, som vore avsedda att träda i tillämpning den 1 maj
1917, hade kollegiet beräknat, att ämbetsverkets utlåtanden över förslagen till det
ännu större antal löneregleringar, som skulle börja tillämpas från och med den 1
maj 1918, skulle behöva avgivas först under förra delen av år 1917, och att alltså
erforderliga anslag för de arbetskrafter, som krävdes för dessa ärendens handläggning,
ifrägakomme först under år 1917. Den snabbare handläggning, som i avseende
å 1917 års serie löneregleringsärenden påkallats genom de därom avlåtna kungl.
remisser, syntes emellertid givetvis komma att påfordras jämväl för 1918 års serie
ärenden; endast ett ringa fåtal sådana ärenden hade dittills inkommit, men remisserna
därå innehölle föreläggande för kollegiet att före den 1 oktober 1916 avgiva
underdåniga utlåtanden. I viss män hade kollegiets arbete alltså förskjutits, och
Unge antagas komma att än vidare förskjutas, så att behovet av de krafter, som
efter kollegiets beräkning skolat bliva erforderliga först under år 1917, gjorde sig
gällande redan för år 1916.

I föregående framställningar hade kollegiet framhållit, hurusom varje löneregleringsärende
toge mycken tid i anspråk för såväl utredning och den på föredraganden
ankommande handläggning som för expeditionens uppsättning och justering.
Den under år 1915 vunna erfarenheten hade ytterligare bestyrkt detta omdöme.
I sådant hänseende kunde särskilt framhållas, hurusom på grund av löneregleringsförslagen
icke sällan påkallades tidsödande undersökningar angående
boställens eller andra lönetillgångars uppkomst och beskaffenhet och om den rätt,
varmed sådana lönetillgångar innehades av präst, om befintligheten av donationer,
om vissa områdens samhörighet med pastorat, om pastoratsdels ställning såsom
självständig församling eller såsom del av församling, om enskildes — på patronatsrätt
eller andra omständigheter grundade — skyldigheter till särskilda prestationer
gent emot prästerskapet m. m., ävensom att i sammanhang med löneregleringsförslagen
ofta förekomme till utredning och bedömande de på sin tid av prästlöneregleringskommittén
framställda förslag rörande den kyrkliga indelningen och organisationen
eller förslag, som därutinnan med föranledande av löneregleringsförslaget
väcktes — förslag som avsåge pastorats sammanslagning eller delning, indragning
av befintliga eller inrättande av nya prästerliga befattningar, utbyte eller försäljning
av boställen, förändrad boningsplats för präst m. m.

En grupp ärenden, som vore icke mindre tidskrävande än lönereglerings -

Kunr/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

ärendena, utgjordes av dem beträffande vilka, på grund av stadgandet i 3 § 2 stycket
av lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av
prästerskapets tionde samt om ersättning därför, och i enlighet med de närmare
bestämmelser därom, som vore meddelade i kungl. kungörelsen den 11 december
1914 angående tillämpning av samma lag, en särskild befogenhet tillkomme kollegiet,
nämligen att fastställa den summa i penningar, till vilken de indragna avgifterna
skulle för varje församling vid indragningen beräknas.

Det omdöme, som kollegiet i skrivelse den 30 september 1914 uttalat beträffande
den besvärliga beskaffenheten av dessa senare ärenden — av kollegiet för
korthetens skull benämnda tiondefastställelser — hade bekräftats av dåmera vunnen
erfarenhet. Bland annat hade visat sig, att en ofta förekommande oriktig tillämpning
av vederbörande löneregleringsresolution eller bristande överensstämmelse mellan
jordeböcker och taxeringslängder medförde oväntade svårigheter vid fastställelse av
det i lagrummet avsedda avgiftsbeloppet.

Bland övriga ärenden, vilka såsom en följd av de nya löneregleringslagarnas
tillämpning krävde handläggning av kollegiet, kunde nämnas frågor om överlämnande
i enlighet med 2 § i lagen om kyrkofond till denna fond av fonder och andra
kapitaltillgångar, som vore avsedda till avlöning för prästerlig tjänst, samt om beräkning.
jämlikt 19 § 4:o) i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, av det
belopp skogsförsäljningsmedel, som årligen skulle ur kyrkofonden utgå såsom bidrag
till prästerskapets avlöning.

Det borde — såsom löneregleringskommittén framhållit i sitt ovannämnda
yttrande — även uppmärksammas, att i prästlöneregleringsärendenas natur läge, att
de måste bringas till avgörande inom viss tid. Innan äldre sådan lönereglering löpte
till ända, måste givetvis den nya lönereglering, som skulle träda i dess ställe, vara
meddelad, och ej nog därmed, utan den borde vara meddelad i mycket god tid före
ikraftträdandet. Under tiden mellan löneregleringens fastställande och trädande i
kraft skulle nämligen vidtagas åtskilliga åtgärder, vilka vore av betydelse, för såväl
prästen och församlingen som det allmänna. Sålunda tarvades tid tillräckligt rymlig
dels för hållande av den husesyn, varom stadgades i 64 § i ecklesiastik boställsordning,
och vid vilken skulle bestämmas bland annat det område, som skulle användas
till prästgård, dels för iståndsättande av prästgårdens laga hus i enlighet
med synerätts bestämmande och boställsordningens föreskrifter, dels för åtgärder för
utarrendering av den del av bostället, som icke skulle utgöra prästgård, m. m.,
vartill komme att löneregleringens fastställande i god tid vore av vikt för församlingens
beslut om utdebitering av de till prästlönen erforderliga medel. Icke heller
ärendena angående tiondefastställelse tålde uppskov, om icke hinder skulle uppstå
för statsverket att på föreskriven tid till kyrkofonden inleverera de av kollegiet
fastställda ersättningsbeloppen och för kronans uppbördsmän att inom församlingarna
utdebitera de till statsverket indragna tionde- och fastighetsavgifterna, i den mån
de icke avskrivits.

Liknande behov av ärendes avgörande inom viss tid förelåge beträffande
vissa ärenden, som hade sammanhang med jordregistret, såsom frågor om benämning
å fastigheter, som skulle överföras å särskilda upplägg i jordregistret, och
andra namnfrågor. De frågor däremot, som uppkomme på grund av g 27 i jordregisterförordningen,
uppehölle ej arbetet med jordregistrets uppläggande. Men då
jordregistrets fullständighet vore beroende av dessa ärendens slutliga behandling,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

vore det uppenbarligen av synnerligt intresse, att desammas skyndsamma handläggning
kunde befrämjas, och detta desto hellre, som fastighetsböckerna, vilka
skulle bringas till överensstämmelse med jordregistret, kunde ernå erforderlig noggrannhet
först sedan jordregistret förelåge i fullständigt skick.

Innan kollegiet närmare ingått på frågan om beräkningen av de arbetskrafter,
som ansåges erforderliga för löneregleringsärendenas behandling, har i skrivelsen
den 30 september 1915 kollegiet — efter erinran om ett av löneregleringskommittén
i utlåtandet den 26 februari 1915 gjort och i det propositionen nr 133 till 1915
års riksdag åtföljande statsrådsprotokollet återgivet uttalande om ej behovet av
biträde kunde delvis fyllas genom anställande av ett kvinnligt biträde med erforderliga
kvalifikationer — beträffande ordnandet av de extra notariernas arbete anfört
följande.

Det arbete, som varit anvisat de extra notarierna, hade varit noga begränsat
till sådana uppgifter, för vilkas behöriga fullgörande "krävdes arbetskraft av minst
notaries kvalifikationer. Förutom verkställandet av sådana utredningar, som erfordrats
för att till föredragning bereda löneregleringsförslag, samt ombesörjandet
av uppsättning och expediering hade notarierna haft att, beträffande ärenden om
tiondefastställelse, företaga den mera maktpåliggande granskning av verkställda
beräkningar av de i lagrummet avsedda ersättningsbelopp, som bestode i att med
underlag av vederbörande löneregleringsresolution och stundom de till grund för
denna liggande handlingar ävensom debiteringslängder, taxeringslängder och jordebok
tillse att samtliga fastigheter blivit föremål för stadgad debitering och att i
övrigt löneregleringsresolutionen blivit riktigt tillämpad. Däremot hade arbetet
med de särskilda fastighetsavgifternas fördelning olika fastigheter emellan — där
sådan fördelning varit erforderlig — och med uträkningen av fastighetsavgifternas
värden i penningar och hopsummeringen av sagda värden ävensom med uträkningslängdernas
utskrivande varit överlämnat åt ett kvinnligt biträde att utföras
under extra notariernas tillsyn. För räknearbetets fortskyndande hade för kollegiets
räkning inköpts en räknemaskin. Likaledes hade varit anställt ett kvinnligt biträde
för införande i jordeboken av anteckningar, som påkallades bland annat av kollegiets
beslut i jordregisterärenden, och hade detta senare biträde jämväl haft att tillhandagå
såväl vederbörande föredragande i avseende å en del mera mekaniska åtgärder
som ock extra arkivarien med enklare arbetsuppgifter.

Efter att hava med ledning av det arbetsresultat, som vunnits under den
gångna delen av år 1915, verkställt en beräkning av den tid, som toges i anspråk
för behandlingen av ärendena om reglering av prästerskapets avlöning och därmed
sammanhängande frågor, har kollegiet vidare yttrat, hurusom emot denna beräkning
måhända kunde väntas den invändning att arbetsresultatet framdeles borde
bliva bättre, sedan de för ifrågavarande slag av ärenden såsom föredragande och
notarier anlitade tjänstemän vunnit större erfarenhet av hithörande ärenden. Däremot
finge dock framhållas, att det vunna arbetsresultatet blivit så pass gott som
det blivit endast genom att arbetsdagarna för de med löneregleringsärendena sysslande
befattningshavarna utsträckts vida utöver vad som skäligen kunde av en
tjänsteman fordras och stundom fått ett mått, som vore otänkbart att i längden
uppehålla. Till följd därav och ehuru fall av överansträngning och sjukdomsfall,
som under året inträffat bland de tjänstemän, vilka behandlat löneregleringsärenden,
i någon mån inverkat ogynnsamt på det ernådda arbetsresultatet, kunde kollegiet —

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

linjer förutsättning att Jo närmast följanJo årgångarnas löneregleringar icke vore
av märkbart enklare beskalfenliet än Jo dittills belianJIaJe — icke meJgiva, att
Jen för löneregleringsärenJena erforderliga tiden voro för högt beräknad.

Då nu antalet löneregleringar, som löpte till ända den 30 april 1918, uppginge
till 202 och antalet förslag till nya löneregleringar, som skulle träda i dessas
ställe, syntes få beräknas till ungefär samma siffra, samt antalet ärenden om tiondefastställelse
kunde beräknas till omkring 150, har kollegiet med hänsyn jämväl
därtill att arbetet skulle vara utfört under loppet av ett år, beräknat att det arbete,
som erfordrades allenast för- sagda ärendens behandling, koinme att giva full sysselsättning
under hela året 1916 åt två föredragande, tre notarier och ett kvinnligt
biträde samt till någon mera obetydlig del kräva arbetskrafter även därutöver.

Att till någon del lägga nu om förmälda ärenden på föredraganden å fjärde
roteln, till vilken rotel ärendena enligt gällande bestämmelser hörde, ansåg kollegiet
icke höra ifrågakomma. Kollegiets arbetsbalans hade stigit till den grad att särskilda
åtgärder måste vidtagas för dess avarbetande. Fjärde roteln vore den, där
arbetsbalansen kunde sägas för närvarande vara mest tryckande, vilket vore beroende
dels på de där oftare förekommande tunga ärenden och dels därpå att föredraganden
å denna rotel haft att förbereda och föredraga ett icke ringa antal lönereglerings-
och därmed sammanhängande ärenden och därigenom nödgats eftersätta ett
motsvarande antal ärenden tillhörande ordinarie ämnesgrupper.

Vid sina beräkningar hade kollegiet icke medtagit förenämnda, av bestämmelserna
i 2 § i lagen om kyrkofond och i 19 § 4:o) i lagen om reglering av
prästerskapets avlöning föranledda ärenden m. fl. frågor, som ägde samband med
de prästerliga löneregleringarna. Det kunde vara vanskligt att beräkna antalet
dylika ärenden; förslagsvis kunde de sättas till omkring 75 för år 1916. Dessa
ärenden, vilka i allmänhet finge anses vara av icke allt för enkel beskaffenhet, om
ock icke i besvärlighet jämförliga med de förut omförmälda, bidroge — likasom
de ärenden om löneregleringar och tiondefastställelse, vilka tilläventyrs icke medhunnes
av de två ifrågasatta adjunkterna — till bestyrkande av behovet av en
tredje adjunkt. För den händelse emellertid mot förmodan de närmaste serierna
löneregleringsärenden skulle vara mindre dryga än som antagits och desamma förty
tillika med ärendena om tiondefastställelse icke skulle komma att taga de två föredragandenas
fulla arbetstid i anspråk, syntes icke vara något tvivel därom, att
nyssnämnda, med de prästerliga löneregleringarna samband ägande ärenden skulle
mer än till fullo utfylla adjunkternas arbetstid och även lämna rikligt material till
den tredje adjunkten.

De extra föredragandena kunde i sitt arbete icke påräkna någon som helst
hjälp av de nuvarande notariekrafterna, vilka till fullo toges i anspråk för ämbetsverkets
ordinarie verksamhet. Det arbete, som kollegiets ordinarie göromål beredde
skrivbiträdena, vore likaledes betydligt mera omfattande än att de nu ifrågasatta
nya arbetsuppgifterna skulle kunna till någon del utföras av dem.

I och för fullgörandet under år 1916 av sina åligganden beträffande prästerliga
löneregleringar och därmed sammanhängande ärenden fann kollegiet alltså sig
hava oundgängligt behov av — inberäknat den föredragande och den notarie, om
vilkas anställande medgivande redan meddelats — två extra föredragande, tre extra
notarier och ett kvinnligt skrivbiträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1916■ 1 samt. 180 höft. (Nr 205.)

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 205.

Då antalet prästerliga löneregleringar, som förfölle den 30 april 1919, utgjorde
204 och antalet förslag till i deras ställe trädande nya löneregleringar, vilkas handläggning
av kollegiet förmodades böra ske under loppet av 1917, kunde beräknas
till ungefär samma siffra, samt mängden av ärenden om tiondefastställelse, som av
kollegiet borde behandlas under år 1917, kunde uppskattas till mellan 179 och 202
och övriga av de nya prästerliga avlöningslagarna föranledda ärenden till 100, vore
det tydligt, att den förstärkning av arbetskrafterna, som bleve oundgängligen nödig
för år 1917, vore minst lika stor som den under år 1916 behövliga.

Såsom ett ytterligare stöd för den framställning, varom nu lämnats redogörelse,
bar kollegiet erinrat därom att vid fastställandet av gällande stat för ämbetsverket
förutsattes, att för mötande av den ökning i arbetsbördan, som motsåges
såsom en följd av den nya lagstiftningen angående prästerskapets avlöningsförhållanden,
skulle behöva anlitas extra arbetskrafter; och hänvisade kollegiet i sådant
avseende dels till kungl. propositionen till 1908 års riksdag (nr 101) angående reglering
av löneförhållanden m. m. vid kammarkollegium, dels ock till vad löneregleringskommittén
i sitt ovanberörda yttrande i nämnda hänseende anfört och som
återgivits i det vid kungl. propositionen nr 133 till 1915 års riksdag fogade statsrådsprotokollet.

I avseende å den av kollegiet åberopade alltjämt fortgående ökningen i kollegiets
arbetsbörda, som ägt rum under de senare åren, och den därav föranledda
ökning i antalet balanserade ärenden, har, med hänvisande i övrigt till vad därutinnan
anförts ej mindre i skrivelsen den 30 september 1914 än även i skrivelser
den 26 mars 1913 och den 5 juni 1914, kollegiet med tillägg av några siffror avseende
arbetsförhållandena under år 1915 framhållit hurusom antalet inkomna diarieförda
ärenden, frånsett sådana som enligt gällande organisation dåmera icke tillhörde
kollegiets handläggning, utgjorde år 1900 1,703, år 1905 1,918, år 1909 2,038, år
1910 2,128, år 1911 2,337, år 1912 2,758, år 1913 3,088 eller, med frånräknande
av sådana ärenden, vilka skulle handläggas i den ordning, som stadgades i kungl.
brev den 1 december 1911 angående vidtagånde av åtgärder för bevakande av
kronans tvistiga rätt till strömfall m. m., 2,894 och år 1914 4,183 eller, med frånräknande
av strömfallsänendena, 3,843. Under år 1915 hade till och med den 30
september diarieförts 3,307 ärenden mot 2,021 år 1913 och 2,868 år 1914 till och
med den 30 september, i samtliga fallen oberäknat strömfallsärenden.

Under det att antalet av de vid övergången från kollegiets förra till dess
nuvarande organisation diarieförda men icke avgjorda ärenden utgjorde 581, hade
vid slutet av nedannämnda år balansen utgjort år 1911 598, år 1912 882, år 1913
(efter frånräknande av strömfallsärenden) 1,223 och år 1914 (med samma begränsning)
2.256.

Den 30 september 1915 hade balansen stigit till icke mindre än 3,145 (mot
2,094 samma dag år 1914).

Antalet balanserade ärenden, som vore. beroende på föredragandes åtgärd,
hade vid slutet av år 1911 uppgått till 163, år 1912 till 319, år 1913 till 352 och
år 1914 till 677 samt den 30 september 1915 till 902.

Om tillströmningen av ärenden komme att under återstående delen av ar 1915
fortgå i samma proportion som under de dittills gångna 9 månaderna bleve antalet
under året inkomna diarieförda ärenden omkring 4,400.

Till jämförelse finge nämnas, att antalet diarieförda ärenden åren 1900, 1901

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 205.

och 1902, du kollegiet liado sex ledamöter och jämväl ett större antal underordnade
tjänstemän än nu, uppgått till respektive 2,539, 2,401 och 2,620.

Kollegiet ansåg det vara förtjänt av erinran, hurusom lönereglcringskommittén
i sitt betänkande år 1903 angående reglering av löneförhållanden m. in. vid
kammarkollegium syntes hava såsom måttet för kollegiets arbetsbörda under tiden
för den nya organisationen förutsatt, att antalet ärenden, som skulle till beredning
och föredragning vila på ledamöterna, borde ungefärligen motsvara det antal, som
vid tiden för betänkandets avgivande fallit på var och en av do dåvarande sex
kammarråden, eller alltså i medeltal 438. Motsvarande medeltal hade enligt det
vid ovannämnda proposition nr 101 vid 1908 års riksdag fogade statsrådsprotokoll
beräknats till 479. Det sålunda angivna måttet hade emellertid kommit att högst
väsentligt överskridas, i det att för de nuvarande fyra kammarråden medeltalet för
år 1913 (efter frånräknande av strömfallsärendena) ökats till 723 1/i och för år 1914
till 900 3/4 eller, om vid fördelningen jämväl toges i beräkning den extra ledamot,
som under omkring ett halvt år biträtt ämbetsverket, 8o4. Stegringen vore för
övrigt i själva verket större än vad nämnda siffror angåve, till följd av den av
kollegiet under senare år vidtagna förenkling i diarieföringen. Ehuru antalet avgjorda
ärenden — under år 1913 uppgående till 2,553 (strömfallsärenden oberäknade)
eller i medeltal 638 1/4 på varje ledamot och under år 1914 till 2,810 (likaledes
oberäknat strömfallsärendena) eller i medeltal på varje ledamot och på den extra
föredraganden, efter år beräknat, 624 7,, - uppdrivits väsentligt över det såsom
skäligt ansedda måttet, vore det under antydda lörhallanden ej att förvänta annat
än att den ökade tillströmningen av ärenden skulle, om ej särskilda åtgärder däremot
vidtoges, medföra en alltjämt stigande balans.

Då kollegiets framställning om erhållande av biträde av två adjungerade
ledamöter motiverats av behovet av biträde för handläggningen av remitterade förslag
till nya prästerliga löneregleringar och därmed sammanhängande frågor, syntes
för en riktig belysning av omfattningen av den återstående arbetsbördan böra meddelas,
att antalet diarieförda ärenden av nämnda slag utgjort år 1914 209 och år
1915 till och med den 30 september 427. Antalet balanserade löneregleringsärenden
hade vid 1914 års slut uppgått till 170 och den 30 september 1915 till 246, av
vilka varit på föredragandens åtgärd beroende respektive 36 och 81.

Då måttet för kollegiets arbetsbörda kunde anses vara beräknat motsvara i
medeltal högst omkring 479 ärenden för varje kammarråd, men antalet inkommande
ärenden år 1913, då tillströmningen av sådana ärenden, som icke vore att hänföra
till ämbetsverkets ordinarie arbetsbörda, varit i sin begynnelse, uppgått till ^ 2,894,
strömfallsärendena oberäknade, skulle, efter angivna beräkningsgrund, för hållande
i löpande gång av kollegiets ordinarie arbete erfordras sex i stället för nu fyra
föredragande ledamöter. Att under sådana förhållanden balansens tillväxt varit
oundviklig läge i öppen dag. Och lika uppenbart vore, att den utsträckning till
abnorma mått av den dagliga arbetstiden, som vissa befattningshavare underkastat
sig, icke kunde — eller finge — fortgå.

En naturlig följd av den stigande balansen vore att ärendena bleve i medeltal
äldre, innan de hunne fram till föredragning. Beklagligtvis funnes för det dåvarande
ett icke ringa antal ärenden, som legat inne hos kollegiet mer än ett år
efter det de kommit i skick att kunna föredragas. Till denna höga ålder medverkade
visserligen även dels den omständigheten, att det bleve allt vanligare att do till

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

kollegiet avlåtna kungl. remisserna, jämväl i vidlyftiga ärenden, innehölle föreskrift
att skyndsamt eller inom viss kort tid avgiva det infordrade underdåniga utlåtandet,
och dels det förhållandet att vissa ärenden på grund av sin beskaffenhet krävde
skyndsam handläggning, varigenom äldre ärenden, vilka icke tillhörde någondera
av berörda kategorier, måste stå tillbaka; men huvudsakligaste orsaken vore att
söka i den ökade tillströmningen av ärenden.

I detta sammanhang har framhållits, hurusom i avseende å ärendenas beredning
och föredragning vidtagits vissa åtgärder, som varit ägnade att icke oväsentligt
motarbeta balansens ökning. Sålunda hade verkets ordinarie chef, som med
undantag av l1/*. månad åtnjutit, tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag,
under ledigheten icke sällan deltagit i kollegiets sammanträden, särskilt dess plena,
varigenom generaldirektörens vikarie, till vars rotel flertalet pleniärenden hörde, till
lättnad för sin vikarie blivit föredragningsskyldig. Vidare hade vissa av kollegiets
ordinarie ledamöter, under tid de åtnjutit tjänstledighet eller uppehållit generaldirektörsbefattningen,
åtagit sig beredningen och föredragningen av särskilda ärenden,
vilka stundom varit av mera omfattande beskaffenhet. I ett fall av synnerligen
omfattande beskaffenhet hade själva föredragningen av ärendet verkställts av en av
dem, som uppehållit tjänst i andra lönegraden och i sådan egenskap i ärendet avgivit
tjänstememorial. I ett fall hade ett ärende likaledes av omfattande beskaffenhet
föredragits av en tjänsteman i andra lönegraden, som i och för föredragning berett
ärendet under tid han uppehållit egen befattning. Slutligen hade, såsom i annat
sammanhang framhållits, vissa befattningshavare utsträckt arbetstiden till ett mått,
som vida överstege vad som även med de strängaste anspråk kunde anses skäligt,
till ärendenas fortskyndande hade också medverkat att kollegiet i åtskilliga fall
särskilt, för koncepts uppsättande begagnade sig av tryckta formulär och jämväl
eljest vidtagit förenklingar i avseende på expeditionerna.

Genom den lämnade utredningen hade kollegiet ådagalagt, hurusom för det
dåvarande förelåge en synnerligen stor arbetsbalans, som, därest icke särskilda
åtgärder däremot vidtoges, icke kunde nedbringas till normal omfattning, utan
fastmera kunde förutses komma att år ifrån år ytterligare stegras.

Dittills både kollegiet undvikit att annat än i minsta tänkbara utsträckning
framställa anspråk på anvisande av medel som erfordrades för anställande hos
ämbetsverket av extra arbetskrafter, utan hade kollegiet strävat efter att, så mycket
som i dess makt stått, hjälpa sig fram genom dels möjliga arbetsförenklingar och
dels arbetets forcering med de dittillsvarande krafterna; men dåmera hade kollegiet
nått den punkt, att särskilt kraftiga åtgärder måste vidtagas för uppehållande av
kollegiets ämbetsverksamhet, för så vitt ej såväl det allmännas som enskilde rättsägares
befogade intressen skulle i stigande grad bliva lidande till följd av ärendenas
fördröjda avgörande.

kunde naturligtvis ifrågasättas, om för avarbetande av denna balans
nödvändiggjordes en arbetskraft av ledamots befogenheter, eller om det icke vore
ändamalsenligare att för syftets vinnande anställa ett antal underordnade tjänstemän.
Kollegiet hade redan i skrivelse den 26 mars 1913 för Kungl. Maj:t framlagt sina
bekymmer med anledning av den erfarenhet, kollegiet vunnit i fråga om vissa med
den för kollegiet år 1909 genomförda nya organisationen förenade brister, och kollegiet
hade sin uppmärksamhet fäst på frågan, huruvida icke genom en förändrad organisation
av de underordnade tjänsterna inom kollegiet skulle kunna ernås en större

Katigt. Mnj.is Nåd. Proposition Nr 205.

effektivitet i kollegiets arbete — eu fråga av synnerligen svårlöst beskaffenhet.
Kollegiet ansåge emellertid, att under förhandenvarande förhållanden och med den
föreliggande balansens omfattning ett nedbringande av balansen icke kunde åstadkommas
utan medverkan av en extra föredragande.

Kollegiet funne sig därför nödsakat att göra framställning om anställande
hos kollegiet av ytterligare en adjungerad ledamot utöver de två förut omförmälda.
Att denne ledamot bleve behövlig för såväl år 1916 som år 1917 syntes kollegiet
av det sagda vara fullt tydligt. Hans uppgift skulle bliva att biträda kollegiet
med handläggning av ärenden i och för arbetsbalansens avarbetande — bland annat
sådana prästlöneärenden, som ej medhunnes av nyssnämnda två adjunkter — och
att därvid antingen handlägga jordregisterärenden eller, därest sådana ärenden fortfarande
ansåges böra överlämnas till eu av de ordinarie ledamöterna, från denne i
gengäld övertaga skyldigheten att handlägga vissa till samme ledamots ordinarie
arbetsböi-da hörande ärenden.

För ett rätt utnyttjande av nu ifrågavarande adjungerade ledamots arbetskraft
måste han hava till sitt förfogande en notarie. Sådant biträde kunde icke anvisas
honom med anlitande av de nuvarande notariekrafterna. Här krävdes alltså ytterligare
en extra notarie.

Den stora mängden jordregisterärenden hade för föredraganden medfört ett
ganska drygt arbete. Åtskilligt av detta vore emellertid av beskaffenhet att lämpligen
kunna utföras av underordnad befattningshavare. Efter vunnen erfarenhet om
lämpligaste arbetsfördelningen i avseende å nämnda grupp ärenden hade ock det å
andra arkivkontoret anställda extra skrivbiträdet haft sig ålagt att biträda föredraganden
av jordeboks- och jordregisterärendena med på hans rotel förekommande
enklare göromål. Till ojämförligt största antalet vore nämligen dessa ärenden, sedan
desamma, undergått den förberedande och mera tidsödande handläggningen å vederbörande
arkivkontor, vart för sig icke betungande för vederbörande föredragande.
Hans beredning till föredragning av nämnda ärenden inskränkte sig — förutom till
de åtgärder, som bestode i att efter tagen del av ärendenas innehåll besluta om
ärendenas kommunicerande med vederbörande sakägare eller ämbetsmyndigheter eller
remitterande till vederbörligt arkivkontor — i regel till ett genomläsande av handlingarna,
och i ett icke ringa antal fall utgjorde den i anledning av kollegiets beslut
utgående skrivelsen en ifylld blankett.

Däremot hade det stora antalet ärenden av nämnda slag, likasom det medfört
stor tidspillan för föredraganden, tillika mångdubblat det på roteln förekommande
rena expeditionsarbetet jämte övriga i sammanhang därmed stående enklare göromål.
Ifrågavarande arbete och göromål, vilka enligt gällande instruktion för ämbetsverket
skulle utföras av vederbörande notarie, ökades, frånsett kollationeringsarbetet, i stort
sett i direkt förhållande till ärendenas antal oberoende av deras svårare eller enklare
beskaffenhet. Därtill komme det expeditionsarbete, som föranleddes därav att jordregister-
och de i samband därmed stående jordeboksärendenas förberedande handläggning
i regel påkallade dels kommunikation med vederbörande sakägare och ortsmyndigheter
och dels remiss till vederbörande arkivkontor. Varje sådant ärendes
slutliga handläggning i kollegiet föranledde utgående expeditioner till minst två,
ofta tre olika myndigheter eller befattningshavare.

Då det i anledning därav i betydlig grad ökade, mer eller mindre mekaniska
expeditionsarbetet till den grad börjat inkräkta på vederbörande notaries och amanuens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

arbetstid, att det dem åliggande mera kvalificerade arbete, för att icke eftersättas,
till icke obetydlig del måste övertagas av föredraganden, hade kollegiet träffat den
anstalt att ett kvinnligt biträde under vederbörande notaries kontroll åtminstone
delvis utfört de rena expeditionsgöromålen. Då denna anordning ^ visat sig vara
ändamålsenlig, syntes den böra i hela sin konsekvens genomföras å nämnda föredragandes
rotel, så att samtliga dylika göromål överlämnades till ett kvinnligt skrivbiträde.
Detta kvinnliga skrivbiträde, som alltså skulle ställas till föredragandens
uteslutande förfogande, syntes därjämte kunna biträda med vissa enklare göromål,
vilka dittills omhänderhafts av vederbörande amanuens, såsom ifyllande av blanketter,
excerpering av jordeböcker, efterforskande och framtagande av akter o. s. v. Genom
en dylik förstärkning av föredragandens kanslipersonal syntes handläggningen av
jordregisterärendena i hög grad kunna påskyndas och även en skyndsammare behandling
av övriga ärenden, som tillhörde bemälde föredragande, befrämjas.

Kollegiet hemställde därför om anställande hos kollegiet för sagda ändamål
av ett kvinnligt extra biträde. Då jordregisterärendena antoges komma att tränga
på under såväl år 1916 som år 1917, ansåg kollegiet sagda biträde behövligt för
omförmälda två år.

Av den redogörelse kollegiet i skrivelsen den 30 september 1914 framlagt
beträffande behovet av en extra arkivarie framginge, att sagda behov kvarstode
även för år 1917. Utöver vad som beträffande jordregisterärendena anförts i
kollegiets berörda skrivelse och i yttrandet av löneregleringskommittén ansåg sig
kollegiet nu allenast böra meddela följande.

Kollegiet hade anhållit om bemyndigande att anställa en extra arkivarie
från den 1 januari 1915. Det med anledning därav lämnade medgivandet hade
avsett endast tiden från och med den 1 juli samma år. Då kollegiet icke kunde
taga på sitt ansvar att vederbörande arkivkontors arbete med jordregisterärendena
läge nere under första delen av året, vilket skulle blivit händelsen, därest kollegiet
för dess utförande haft att räkna allenast med den ordinarie arkivarie^ hade
kollegiet ansett sig nödsakat att i och för arbetet i fråga för årets sex första
månader tillsätta en extra amanuens å andra arkivkontoret.

Antalet vid 1914 års slut balanserade jordregisterärenden hade utgjort 918.
Under år 1915 hade till och med den 30 september diarieförts tillhopa 1,052 dylika
ärenden. Omförmälde amanuens och efter honom den extra arkivarien hade till
och med den 30 september 1915 slutbehandlat 405 ärenden. Under samma tid
hade kollegiet avgjort 380 ärenden av ifrågavarande slag. Balansen hade sistnämnda
dag uppgått till 1,590, därav 1,010 varit beroende på arkivariens åtgärd. Av här
angivna ärenden avsåge vissa vart för sig ett stundom mycket stort antal fastigheter.
Bland de 1,590 balanserade ärendena kunde 356 sägas vara av brådskande
beskaffenhet.

Även för år 1917 vore kollegiet i behov av ett lantmäteribiträde i och för
utredning i lantmäterihänseende av ärenden, som föranleddes av jordregistrets uppläggande;
men då ersättningen till lantmäteribiträdet vore avsedd att utgå frän
redan anvisat anslag till jordregistret, syntes med framställning om anvisande av
medel till sagda biträde böra anstå till någon tid före utgången av är 1916.

Yad anginge beloppet av det anslag, som erfordrades för bekostande av den
i det föregående omförmälda ökade arbetsförstärkning, varom kollegiet i skrivelsen
den 30 september 1915 gjort framställning, och därvid först arvoden åt de adjungerade

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

ledamöterna, liar kollegiet erinrat därom att kollegiet i skrivelsen den 30 september
1914 anfört, hurusom kollegiet med hänsyn till de arbetsuppgifter, som skulle tillhöra
den då ifrågavarande adjungerade ledamoton, visserligen ansåg tillräckliga skål
föreligga att för honom ifrågasätta arvode motsvarande exempelvis lön för tjänsteman
i andra lönegraden med tillägg av kammarråds tjänstgöringspenningar, därvid
den adjungerade ledamoten skulle hava att avstå egna löneförmåner, men att kollegiet
på grund av angivna sparsamhetsbehov inskränkt sig till anhållan om anvisande
till den adjungerade ledamoten av ersättning motsvarande kammarråds tjänstgöringspenningar
eller alltså 2,500 kronor för år.

Det syntes kollegiet, som skulle frågan om ersättningsbeloppet för de i
skrivelsen den 30 september 1015 begärda adjungerade ledamöterna hava erhållit
ett i viss mån förändrat läge genom vad som förekommit i en av 1915 års riksdag
handlagd fråga om förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten.

För avlönande av två adjungerade ledamöter, varom kammarrätten gjort
framställning, hade kammarrätten begärt ett årligt arvode av 3,000 kronor eller
500 kronor mer än beloppet av kammarrättsråds tjänstgöringspenningar. Löneregleringskommittén,
som fått i uppdrag att yttra sig över kammarrättens berörda
framställning, hade — efter erinran om kammarkollegiets framställning i skrivelsen
den 30 september 1914 och med anmärkande att det förutsattes att till adjungerad
ledamot hos kollegiet skulle förordnas en ordinarie tjänsteman i första lönegraden —
anfört att det skäl, som av kollegiet anförts till stöd för dess förslag om adjunktionsarvodets
bestämmande till allenast 2,500 kronor för år, syntes kommittén böra i
lika mån som för kammarkollegiets vidkommande beaktas även beträffande arvodena
för de föreslagna adjungerade ledamöterna hos kammarrätten; och kommittén hade
så mycket mindre ansett sig kunna för dessa senare föreslå högre arvodesbelopp,
som. enligt vad kommittén inhämtat, till ifrågavarande förordnanden i kammarrätten
syntes kunna påräknas tjänstemän i andra lönegraden.

Av detta uttalande och då kommittén tillstyrkt att de adjungerade kammarrättsledamöternas
vikarier — vilka hade att uppbära de med tjänsterna förenade
tjänstgöringspenningarna — finge därutöver åtnjuta arvoden med 50 kronor i månaden
(motsvarande 600 kronor för år) syntes kammarkollegiet framgå, att det för kommittén
avgörande i avseende på beloppet av kammarrättsadjunkternas arvoden varit
deras löneinkomster såsom tjänstemän i andra lönegraden.

Under sådan förutsättning ansåg kammarkollegiet sig icke hava förbisett
hänsynen till den sparsamhet, som av chefen för finansdepartementet i skrivelse till
kollegiet framhållits såsom nödig vid avgivande av förslag beträffande anslag att
äskas av 1916 års riksdag, om kollegiet, beträffande den nu ifrågasatta arbetsförstärkningen,
för adjungerad ledamot, som ej åtnjöte andra gradens lön, föresloge
högre arvode, än det som av kollegiet begärts och jämväl anvisats åt den för år
1916 redan beviljade adjunkten.

Av de två extra föredragande, som vid avlåtandet av skrivelsen den 30
september 1915 innehade förordnande inom kollegiet, vore den ene tjänsteman i
andra, den andra tjänsteman i första lönegraden. Kollegiet hade ännu ej förehaft
till övervägande, vilka personer borde tagas i anspråk för de tre adjunktsförordnandena
under år 1916, och vore ej berett att redan fatta ställning i denna fråga.
Den möjlighet kunde anses icke vara utesluten, att kollegiet funne ändamålsenligt

16 Kunrjl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205.

att därvid i större eller mindre utsträckning begagna sig av verkets extra ordinarie
tjänstemän.

Kollegiet ansåg skäligt, att arvodet för en till adjungerad ledamot under
längre tid förordnad tjänsteman i första lönegraden borde bestämmas till 3,000
kronor för år räknat.

För en till adjungerad ledamot förordnad extra ordinarie tjänsteman måste
sagda arvode betraktas såsom allt för ringa. Inberäknat bibehållen andel i eventuellt
amanuensarvode, 1,000 — 1,333 kronor, erhölle en adjunkt av sistnämnda
kategori i ersättning för det krävande uppdraget allenast 4,000—4,333 kronor,
således föga mer än den under honom tjänstgörande extra notarien. Uppbure
adjungerade ledamoten icke andel i amanuensarvode, bleve hans avlöning väsentligt
lägre än den extra notariens. Detta vore orimligt. Efter kollegiets mening borde
en adjunkt av nu ifrågavarande ställning erhålla ett arvode, icke understigande
5,000 kronor för år, helst kollegiet förutsatte, att den till adjunkt förordnade skulle
vara pliktig att ägna hela sin arbetstid åt kollegiet. Att han i sådant fall borde
vara skyldig att avstå innehavande amanuensarvode syntes vara uppenbart.

Åt de extra notarierna syntes böra utgå arvoden motsvarande löneförmåner
för tjänsteman i första lönegraden med avdrag av pensionsavgift, eller i runt tal
3,900 kronor, varav 2,400 kronor syntes böra anses såsom lön och 1,500 kronor
såsom tjänstgöringspenningar.

För de kvinnliga biträdena ifrågasatte kollegiet arvoden motsvarande avlöning
för ordinarie sådant biträde i lägsta lönegraden eller sålunda 1,200 kronor för
vartdera av de nu föreslagna.

Därjämte syntes såväl de adjungerade ledamöterna som de extra notarierna
och de extra skrivbiträdena böra berättigas att under samma förutsättning som
gällde för kollegiets ordinarie befattningshavare åtnjuta semester, de adjungerade
ledamöterna under 1 J/2 månad och de övriga under 1 månad.

I sin förevarande skrivelse den 30 september 1915 har kollegiet jämväl framhållit
såsom uppenbart att en ökning i anslaget till vikariatsersättning, renskrivning
m. m. bleve erforderlig, såsom en följd av den föreslagna förstärkningen av
kollega arbetskrafter.

Vid bestämmandet av beloppet av särskilt genom det stora antalet jordregisterärenden men även till följd av tillväxten
i övrigt i antalet ärenden antalet anteckningar i jordeböckerna i avsevärd grad
stigit och att jämväl eljest ökning skett i det arbete som ålåge det på för detta
aktuariekontoret, nuvarande andra arkivkontoret, anställda ordinarie skrivbiträdet.
Därav hade för kollegiet nödvändiggjorts att under året anlita extra arbetskrafter
för att uppehålla den jämna fortgången av sagda arbete, i vilket hänseende även
borde framhållas, hurusom arbetet för biträdet å andra arkivkontoret under år 1915
varit, utöver den ursprungligen beräknade myckenheten, ökat därigenom att biträdet
haft att utskriva icke blott de memorial, som avgivits av innehavaren av den från
aktuarie- till arkivariebefattning förändrade tjänsten, utan även memorialen från
innehavaren av den nyinrättade arkivarietjänsten, från extra arkivarien och från
den under andra arkivkontoret dåmera inordnade utredningsnotarien.

Enligt en av kollegiet verkställd uppskattning beräknades myckenheten av
den renskrivning, som föranleddes av de extra arbetskrafternas prestationer, till
omkring 8,000 sidoi\ Då denna arbetsmängd vore så stor, att densamma gåve full

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

sysselsättning under hela året åt ett skrivbiträde, ansåg kollegiet ändamålsenligt
att för arbetets utförande anställdes ett kvinnligt tillfälligt biträde och att vad
detta biträde icke medhunne utlämnades till utskrift genom tillfällig arbetskraft.
För sagda mera stadigvarande biträde ansågs krävas ett belopp av minst 1,200
kronor. Med beräknande att detta skrivbiträde, som även skulle hava att tillhandagå
med kollationering av den av henne verkställda utskriften, kunde verkställa utskrift
av omkring 6,000 sidor, skulle alltså behöva utlämnas till tillfällig skrivhjälp omkring
2,000 sidor, varför kostnaden beräknats till omkring 600 kronor. Sammanlagt
bleve alltså för renskrivningsändamål behövliga 1,800 kronor.

Det hade framhållits, hurusom det stora antalet jordregisterärenden påkallade
ett ökat arbete för verkställande i jordeböckerna av anteckningar rörande vederbörliga
beslut i ärenden av sådan beskaffenhet, samt att dylik ökning i arbetet
vore föranlett jämväl av det stegrade antalet övriga av kollegiet handlagda ärenden
Till bekostande av den därför erforderliga arbetskraften beräknade kollegiet 1,200
kronor.

Det belopp, som kollegiet ansett sig behöva utöver de för de föreslagna
extra befattningshavarna erforderliga arvodena, och vilket belopp syntes böra anvisas
kollegiet såsom tillägg till det i kollegiets stat upptagna anslaget till vikariatsersättning
m. m. (dåmera fastställt till 22,300 kronor, men enligt kungl. brevet
den 18 juni 1915 för år 1915 utgående med 23,300 kronor och för år 1916 med
23,425 kronor), har kollegiet beräknat till följande belopp:

Vikariatsersättning för två adjungerade ledamöter under tillhopa

3 månader å kronor 208: 3 3 ............................................................ kronor 625: —

Vikariatsersättning för tre notarier under tillhopa 3 månader å

kronor 125: — ................................................................................... » 375: —

Fyllnadsarvoden åt amanuenser, som förordnas att uppehålla

amanuensbefattning under tillhopa 6 månader å kronor 75: — » 450: —

Vikariatsarvode för två extra kvinnliga biträden, 2 månader å

kronor 100: — ......................................................................	............. 2>	200: —
Ersättning åt ett tillfälligt biträde å andra arkivkontoret	............ »	1,200: —
Renskrivningskostnad ..............................................................	............ y>	1,800: —
	Summa kronor	4,650: —

Beloppet torde dock, enär i det för år 1916 såsom tillägg till renskrivningsanslaget
redan anvisade beloppet inginge 300 kronor beräknade renskrivningskostnader,
minskas med sistnämnda belopp 300 kronor till 4,350 kronor, men däremot
för år 1917 ökas med det belopp 825 kronor, vilket för år 1916 redan anvisats
såsom vikariatsersättningar och fyllnadsarvoden åt amanuenser, och således bestämmas
för år 1917 till 5,475 kronor.

Utöver det för år 1916 beviljade anslaget å 12,525 kronor, skulle alltså i
enlighet med kollegiets utredning för behörigt uppehållande av kollegiets ämbetsverksamhet,
så vitt nu vore i fråga, erfordras extra anslag till följande belopp:

för år 1916:
fast anslag

ersättning till två adjungerade ledamöter ....................................... kronor 5,000: —

arvoden till tre extra notarier............................................................ » 11,700:-—

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 180 käft. (Nr 205.) 3

Advokat fiskalsämbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

arvoden till två extra skrivbiträden ..............................................	kronor	2,400: —
ersättning åt vikarier, arvoden åt tillfälliga biträden samt ren-skrivningskostnad ............................................................................		4,350: —
eller tillhopa kronor	23,450: —
förslagsanslag fyllnad i ersättning åt två adjungerade ledamöter (för vardera i händelse han vore tjänsteman i första lönegraden eller extra ordinarie tjänsteman), högst............................................................	kronor	5,000: —
för år 1917: fast anslag ersättning till tre adjungerade ledamöter ........................................	kronor	7,500: —
arvode till en extra arkivarie ............................................................	»	5,000: —
arvoden till fyra extra notarier ........................................................	»	15,600: —
arvoden till två extra skrivbiträden ................................................	»	2,400: —
ersättning åt vikarier, arvoden åt tillfälliga biträden samt ren-skrivningskostnad ............................................................................		5,475: —
eller tillhopa kronor 35,975: —
förslagsanslag fyllnad i ersättning åt tre adjungerade ledamöter (för en var i händelse han vore tjänsteman i första lönegraden eller extra ordinarie tjänsteman), högst............................................................	kronor	7,500: —

Tillsammans utgjorde dessa anslag, det fasta 59,425 kronor och förslagsanslaget
12,500 kronor.

Då det belopp, kollegiet sålunda funnit nödigt äska, vore ganska avsevärt,
ansåg sig kollegiet böra framhålla, hurusom den av kollegiet gjorda framställningen
angående kollegiets dåvarande arbetsuppgifter och den arbetsbalans, som för det
dåvarande tyngde ämbetsverket, tydligen gåve vid handen att kollegiet vid sina beräkningar
rörande den erforderliga förstärkningen av arbetskrafterna kommit till ett
anspråk, som snarare understege det på grund av förhållandena minsta möjliga, och
vilket kunnat begränsas till det angivna måttet allenast därigenom, att kollegiet
trott sig förpliktat att åtminstone för det dåvarande för sina ordinarie och extra
befattningshavare förutsätta en väsentligt längre arbetsdag än den normala. Det
vore ingalunda uteslutet, att kollegiet vid angivande av sina behov i själva verket
varit allt för anspråkslöst och att arbetsresultatet för år 1916 skulle nödga kollegiet
att vid avgivande hösten 1916 av de förslag, som kunde föranleda framställning till
1917 års riksdag, begära anvisande av medel för ytterligare arbetsförstärkning.

I sin nu ifrågavarande skrivelse den 30 september 1915, har kammarkollegiet
slutligen, med bifogande av ett av advokatfiskalsämbetet avgivet tjänstememorial,
gjort framställning om anvisande av medel för anställande hos advokatfiskalsämbetet
av ett kvinnligt extra skrivbiträde i andra lönegraden.

Advokatfiskalsämbetet har i sitt berörda memorial yttrat huvudsakligen
följande.

Sedan år 1911 hade en extra amanuens varit anställd hos den genom kungl.

Knut/!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 200. 19

brev den 1 december samma år hos kollegiet bildade vattenfallsavdelning och de
extra advokatfiskal, som varit särskilt förordnade att utföra kronans talan angående
bättre rätt i vissa fäll till strömfall. Något avsevärdare biträde i övrigt
vid göromålen ä advokatfiskalskontoret kunde icke påräknas av denne tillfällige
tjänsteman.

Därjämte hade sedan den 1 april 1914 a advokatfiskalskontoret varit tillsvidare
anställt ett kvinnligt skrivbiträde med en avlöning av 100 kronor i månaden
och tjänstgöring av 6 k 8 timmar dagligen. Dessförinnan hade advokatfiskalsämbetet
att anlita annat skrivbiträde hos kollegiet.

Det å advokatfiskalskontoret anställda kvinnliga skrivbiträdet hade dels självständigt
fört eller biträtt med förande av advokatfiskalsämbetets diarier och register,
dels ock haft att, i den mån hon medhunnit, förrätta renskrivnings- och kollationeringsarbete.

Det behövde, enligt advokatfiskalsämbetets förmenande, ej framhållas, att, om
nämnda diarieföring och registrering, som blivit alltmer omfattande, skulle fylla sitt
ändamål, den måste vara enhetlig och noggrann. Målen och ärendena, som i antal
alltjämt ökades, föranledde ofta en icke ringa skriftväxling, innan desamma förelåge
i sådant skick, att de av ämbetet kunde slutligen handläggas.

Med hänsyn till det omfattande arbete, som förekomme å advokatfiskalskontoret,
kunde ej allt renskrivningsarbete medhinnas av det där anställda skrivbiträdet,
utan måste utskrifter i rättegångsmål och andra utskrifter av större omfattning
ofta utföras av extra arbetskraft eller anlitande av renskrivningsbyrå. Av
å kontoret förekommande renskrivningsarbete måste åt det där anställda skrivbiträdet
i första rummet överlämnas avskrifter av äldre mer svårlästa handlingar,
vilka i rättegångs- och andra mål måste åberopas, samt utskrifter av mer brådskande
beskaffenhet. Därjämte måste hon biträda med allt kollationeringsarbete.

Det vore av det anförda uppenbart, att behovet av ett skrivbiträde å advokatfiskalskontoret
vore av stadigvarande beskaffenhet. Vid sådant förhållande och då
man hade att räkna med, att ett under dåvarande villkor anställt skrivbiträde, som
förvärvat vana och skicklighet vid utförandet av sitt arbete därstädes, alltjämt
skulle finna med sin fördel förenligt att söka sig annan fastare och bättre lönad
anställning inom eller utom ämbetsverket, syntes alla skäl tala för att det där anställda
skrivbiträdet uppfördes å ordinarie stat.

Med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som skulle komma att åligga
detta biträde, vilket — i betraktande av nödvändigheten av särskild ordning och
reda i diarier och handlingar i en verksamhet, vilken i stor omfattning vore beroende
av fatalier och andra bestämda tider, — måste vara i besittning av särdeles
stora kvalifikationer, ansåg advokatfiskalsämbetet det vara av synnerlig vikt, att
detta biträde erhölle den ställning i löne- och andra avseenden, som i allmänhet
i ämbetsverken tillkomme kvinnligt skrivbiträde av andra lönegraden.

Betydelsen av att det kvinnliga skrivbiträdet erhölle sådan ställning, att hon
kunde påräknas för förutnämnda mer kvalificerade arbete, vore desto större som
tillgången till amanuens- och därmed i kvalitet jämförligt biträde för vederbörande
advokatfiskal^’ måste betecknas såsom alldeles otillräckligt.

För egen del har kammarkollegiet, ehuru fullt vitsordande giltigheten av de
till stöd för advokatfiskalsämbetets framställning anförda skäl, emellertid förmält

Kammar kollegiet.

Kammarkollegiets

skrivelse den
22 december
1915.

Advokats•
fiskalsämbetet.

20 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 205.

sig icke nu anse tiden inne för nämnda biträdes uppförande å ordinarie stat, utan
har kollegiet i anledning av vad ämbetet föreslagit hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
hos riksdagen göra framställning om beviljande för år 1917 av ett anslag å extra
stat av 3,200 kronor för anställande hos kollegiets advokatfiskalsämbete av ett
kvinnligt extra skrivbiträde med ett arvode av 1,600 kronor för år räknat och
semester under en månad mot skyldighet till en daglig tjänstgöring av 6 å 7
timmar, med rätt för Kungl. Maj:t att för år 1916 för ifrågavarande ändamål
disponera 1,600 kronor.

Under framhållande tillika att det skulle kunna synas som om, i händelse
av bifall till sistberörda hemställan, en lindring skulle uppstå i utgifterna å anslaget
till renskrivning m. m., har kollegiet emellertid fäst uppmärksamheten på att detta
icke vore förhållandet annat än i mycket ringa mån, såsom av advokatfiskalsämbetets
framställning även framginge. Sagda biträdes huvudsakligaste uppgifter vore
nämligen att från advokatfiskalema och amanuenserna å advokatfiskalskontoret övertaga
åtskilligt mera mekaniskt arbete, varigenom advokatfiskalema och amanuenserna
vunne tid till fromma för det egentliga kvalificerade arbetet på kontoret. Dessutom
vore tydligt, att det ökade arbetet på advokatfiskalskontoret i mycket hög
grad ökat mängden av renskrivningsarbete utöver vad som beräknats vid fastställandet
av sistberörda anslag.

Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i
kammarkollegiets skrivelse den 22 december 1915, däri ämbetsverket gjort
hemställan om förstärkning under tiden från och med den 1 juli 1916
till och med den 31 december 1917 av arbetskrafterna å advokatfiskalskontoret
genom anställande därstädes av två extra tjänstemän i första
lönegraden.

Denna hemställan var föranledd av en av advokatfiskalsämbetet i
memorial den 1 december 1915 gjord framställning, däri ämbetet, under
framhållande av, å ena sidan, den ökade arbetsbördan på advokatfiskalskontoret
och, å den andra, den ringa tillgång på biträde i arbetet, som
stode ämbetet till buds, anhållit, att kollegiet måtte vidtaga åtgärder
för förstärkning från och med ingången av år 1916 av arbetskrafterna
å advokatfiskalskontoret.

Till stöd för framställningen har advokatfiskalsämbetet i sitt berörda memorial
anfört huvudsakligen följande.

Sedan år 1879 hade arbetskrafterna å advokatfiskalskontoret utgjorts av —
förutom den ordinarie advokatfiskal och den extra advokatfiskal, som funnits
anställd från år 1912 med avlöning från anslag å extra stat — en fast anställd
amanuens med årligt arvode, för närvarande utgörande 1,500 kronor, samt sedan
den 1 april 1914 ett kvinnligt skrivbiträde. Sedan år 1912 hade visserligen den
amanuens, som vore anställd hos den i det föregående omförmälda särskilda vattenfallsavdelningen,
haft att, i den mån hans göromål hos avdelningen det medgåve,
biträda med övriga å advokatfiskalskontoret förekommande amanuensgöromål, men

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

då denne amanuens hade att i första rummet arbeta å vattenfallsavdelningen, av
vars särskilda medel han helt och hållet avlönades, kunde något avsevärdare eller
ständigt påräkneligt biträde icke för den ordinarie advokatfiskalen och den nyssbemälde
extra advokatfiskalen erhållas av denne tillfällige amanuens, vars fortsatta
anställning å advokatfiskalskontoret för övrigt vore beroende av vattenfallsavdelningens
behov.

Den sålunda förefintliga tillgången på arbetsbiträde för vederbörande advokatfiskaler
måste i betraktande av den arbetsbörda, som vilade på advokatfiskalskontoret,
betecknas såsom alldeles otillräcklig.

Huru antalet mål och ärenden å advokatfiskalskontoret ökats framginge av
följande sammanställning, därvid för år 1915 sammanställningen avsåge förhållandet
under tiden till den 1 december, ökat med vad som efter förhållandena till samma
dag belöpt på en månad av år 1915:

		Inkomna mål.	Utgående expeditioner.
År	1910........	............. 402	651
»	1911........	............ 422	616
»	1912........	............ 492	1,247
»	1913.......	............ 828	1,155
»	1914........	............1,022	1.262
»	1915........	............1,320	1,402

Vederbörande advokatfiskal måste i första hand svara för, att alla fatalietider
iakttoges, samt att i övrigt i pågående rättegångar intet åsidosattes, som i
utredningsväg eller eljest vore erforderligt för iakttagande av kronans rätt. Därav
måste med nödvändighet följa, att, då i dylika fall mer arbets- och tidskrävande
utredningar eller andra åtgärder påkallades, övriga ärenden å advokatfiskalskontoret,
som ej samtidigt medhunnes, måste stå tillsvidare tillbaka.

Det vore av synnerlig vikt, att, innan en rättegång eller annan liknande åtgärd
för iakttagande av kronans rätt vidtoges, det verkligt noggranna övervägande
för varje fall skett, som man kunde begära av den, som i fiskaliskt syfte hade att
handla å kronans vägnar. Ett sådant noggrant övervägande vore emellertid ofta
icke möjligt utan allvarligt och ingående utredningsarbete.

Ofta måste även i andra ärenden, som ej berodde av rättegång, men som
likväl måste anses vara av mer brådskande beskaffenhet, å advokatfiskalskontoret
verkställas synnerligen tidsödande undersökningar, för vilka annat arbete måste tillsvidare
åsidosättas. Detta åsidosättande finge emellertid givetvis ej överstiga en
viss gräns.

Advokatfiskalsämbetet hade icke blott att mer eller mindre formellt handlägga
till ämbetet hänskjutna ärenden, utan man borde av vederbörande advokatfiskal
även kumia fordra det initiativ och den handlingskraft i övrigt, som ensamt
vore förenligt med ett rätt iakttagande av det allmännas intressen. I sådant avseende
måste det ankomma på advokatfiskalsämbetet att i förekommande fall hos
vederbörande överordnade myndighet .gorå de framställningar, som kunde påkallas
av föreliggande omständigheter, samt av hänsynen exempelvis till billighetens krav
i det särskilda fallet — allt förhållanden och hänsyn, som, efter ämbetets uppfattning,
ej finge åsidosättas till förmån för ensamt mer eller mindre formella synpunk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

ter, men som kunde fordra ingående prövning även av andra än rent rättsliga
frågor. Nu berörda sidor av advokatfiskalens verksamhet måste emellertid bliva
lidande i den mån brist rådde på arbetskraft å advokattiskalskontoret.

Vederbörande advokatfiskal måste även vara i tillfälle att kunna å tjänstens
vägnar å ort och ställe göra sig förtrogen med förhållanden, som berodde av hans
ämbetsåtgärd, likasom han ock måste i fall av behov kunna, utan att andra göromål
hindrade honom därifrån, personligen inställa sig vid vissa rättegångar och
andra förrättningar. Ensamt den behandling, som vederbörande advokatfiskal hade
att ägna exempelvis vissa avvittringsärenden, hade ansetts påkalla advokatfiskalens
närvaro vid sagda förrättningar bland annat under år 1915 sex veckor. Ämbetet
förutsåge, att den fortsatta behandlingen av dithörande, synnerligen omfattande
ämnen "skulle komma att fortfarande vid flera tillfällen och särskilt under år 1916
taga en stor del av advokatfiskalens arbetskraft uteslutande i anspråk.

Vad anginge övriga mål och ärenden å advokatfiskalskontoret, erinrades därom,
att i de flesta mål angående byggnad i vattendrag, vattenavledning m. m.
ämbetet hade att iakttaga kronans och det allmännas rätt ävensom att i övrigt föra
kronans talan i vissa frågor angående bättre rätt till vatten, i den mån dessa frågor
ej för Norrland och Dalarna hemfölle under den särskilda vattenavdelningen. I detta
avseende vore särskilt att framhålla de omfattande utredningar, som ankomme på
ämbetet i frågor angående kungsådras förekomst i vattendrag. Ensamt under hösten
1915 hade ämbetet haft att med till buds stående medel söka ingående utreda
kungsådras förekomst och läge uti ifrågakomna delar av Lagan, Nissan, Ätran,
Svartån vid Älvkulla, Kolbäcksån, Gavleån, Ljusnan. Ljungan. G i mån, Indalsälven
och Gide älv. Ämbetet hade även att avgiva utlåtande och förslag i ärenden angående
kungsådras överbyggande. Under våren 1915 hade exempelvis ett dylikt ärende,
frågan om överbyggande av kungsådra i Gullspångsälven och den därmed sammanhängande
frågan om sjön Skagems reglering, tagit den ene advokatfiskalens arbetskraft
så gott som uteslutande i anspråk under en avsevärd tid, varunder i brist på
nödigt biträde andra ärenden blivit åsidosatta.

Av advokatfiskalsämbetet hade, jämlikt på sin tid ämbetet lämnat uppdrag,
anhängiggjorts åtskilliga rättegångar angående under bruk skatteköpta hemman.
Vissa av dessa rättegångar vore att betrakta såsom avseende särskilda typiska fall
med prejudicierande verkan i förhållande till övriga. 1 ett sådant fall hade under
sommaren 1915 dom meddelats i högsta instans, vilken dom föranlett ytterligare
på ämbetets föranstaltande verkställda utredningar av vederbörande lokala myndigheter,
utredningar, som under den närmaste tiden måste fullföljas och vidare bearbetas,
varefter på grundvalen av det material, som sålunda kunde komma att föreligga,
åtgärder måste vidtagas i ena eller andra riktningen. Under den närmaste
tiden vore flera domar att vänta med liknande predjudicierande betydelse. Huru än
dessa senare utfölle, vore det ett omfattande och krävande arbete, som under den
närmaste tiden måste av advokatfiskalsämbetet utföras i hithörande hänseenden.
För verkställande av omförmälda, med anledning av förberörda redan meddelade
dom erforderliga utredning hade kollegiet måst bevilja vederbörande advokatfiskal
befrielse under en månad under sommaren 1915 från handläggningen av övriga till
hans befattning hörande ärenden. Under hela denna tid hade andre advokatfiskalen
varit frånvarande för sin tjänst, därvid alla övriga till bägge advokatfiskalema
hörande göromål bestritts av en och samme vikarie.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20~>.

Enligt 12 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseränta!-skulle Konungens befallningshavandes utslag angående avlösning av frälseränta delgivas
ad vok attisk al en, vilken ägde att mot utslaget föra talan för bevarande av
kronans rätt. Den granskningsskyldighet, som sålunda blivit ålagd advokatfiskal,
både* visat sig bliva synnerligen omfattande. Sålunda både ensamt under är 1915
för granskning inom stadgad fatalietid till ämbetet inkommit dylika utslag till ett
antal av 108.

''till ämbetet hänskötes i allt större omfattning mål angående rättsförhållanden,
som sammanhängde med ecklesiastika boställen, samt förfrågningar och framställningar
i sådant avseende från domkapitel och boställshavare.

Den 5 november 1915 både kollegiet i skrivelse till samtliga domkapitel i
riket med undantag av Visby fäst domkapitlens uppmärksamhet vid det efter kollegiets
mening angelägna i att advokatfiskalsämbetet sattes i tillfälle att i händelse av befogenhet
överklaga synerätternas beslut vid sådana syner, som med anledning av
stadgandet i 04 g ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 å varje bostadsboställe
för prästerskapet skulle hållas, och både kollegiet anmodat domkapitlen
ombestyra, att instrumenten över sådana syner till advokatfiskalsämbetet insändes i
god tid före besvärstidens utgång. Om man utginge från, att i varje pastorat funnes
två dylika boställen, innebure detta, att advokatfiskalsämbetet komme på grund av
berörda föreskrift att under år 1916 få granska 358 dylika syneinstrument, under
år 1917 404 o. s. v., eller i medeltal mer än ett per arbetsdag under året. Då
dessa instrument merendels vore av vidlyftig beskaffenhet och den granskande torde
komma att sakna all annan kunskap om förhållandena i det pastorat och den ort,
varom vore fråga, samt om de förutsättningar, som läge till grund för syneförrättningen,
än som av instrumentet kunde inhämtas, insåges, i vilken synnerlig grad
arbetet å advokatfiskalskontoret ökats genom kollegiets förberörda beslut. Därtill
komme, att, då för den sålunda anordnade granskningen endast kort fatalietid stode
till buds, andra göromål måste för densamma skjutas åt sidan, i den mån dessa ej
även vore beroende av sådan tid.

Understundom hade förekommit, att vid fråga om anförande av besvär från
vederbörande advokatfiskal sida över administrativa myndigheters beslut advokatfiskalen
inskränkt sig till att i en före besvärstidens utgång ingiven skrift endast
förbehålla sig att få framdeles vidare utveckla sin talan och grunden för densamma,
vilket sedermera skett, då tiden det medgivit. I enstaka fall kunde måhända ett
sådant tillvägagångssätt vara nödvändigt, nämligen då besvären vore beroende av
utgången hos viss myndighet av annat där anhängigt ärende eller då besvärsmålets
utgång måste anses vara av principiell eller mer omfattande betydelse, samt den
utredning, som i målet måste verkställas, vore särskilt vidlyftig. I den mån emellertid
ett dylikt system med s. k. reservationsbesvär komme till användning blott på den
grund, att andra angelägna ärenden å advokatfiskalskontoret icke medgivit besvärens
fullföljande i ett sammanhang, måste det anses förkastligt och olämpligt. Efter
advokatfiskalsämbetets uppfattning vore det av synnerlig vikt, att arbetskraften å
kontoret vore sådan, att ett dylikt system ej behövde förekomma.

Av arbetsberättelser, som bifogats advokatfiskalsämbetets memorial, framginge,
vad som ytterligare bestyrktes av ämbetets diarier, att antalet å advokatfiskalskontoret
balanserade mål måste anses hava sedan lång tid tillbaka varit allt för
stort, samt att den sålunda förefintliga balansen ej kunde tillfredsställande bort -

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

arbetas utan särskilda åtgärder. Balansen avsåge huvudsakligen dels åtskilliga från
kollegiet till kontoret för yttrande remitterade mål, vilka påkallade mer omfattande
utredning, dels ock åtskilliga ärenden, i vilka fråga vore om anliängiggörande av
rättegång eller annan talan för iakttagande av kronans rätt, men där denna fråga
måste bero av vidare icke medhunnen utredning. I vissa av dessa fall vorden
erforderliga utredningen av synnerligen omfattande beskaffenhet och av principiell
betydelse. Advokatfiskalsämbetet ville härutinnan framhålla, att för bedömande av
ämbetets arbete antalet diarieförda och balanserade mål och ärenden i sig självt
naturligtvis ej finge anses avgörande. För ett riktigt sådant bedömande ankomme
det väsentligen på ärendenas beskaffenhet och vikt samt arten av den befattning,
advokatfiskal hade att med dem taga.

För vardera advokatfiskal representerade den ende å advokatfiskalskontoret
anställde amanuensen — under de tider, då den tillfälliga hos vattenfallsavdelningen
huvudsakligen tjänstgörande amanuensen vore helt upptagen av dithörande göromål,
samt under semestertid — tillgång till arbetskraft till sitt biträde under blott en ä
högst tvä timmar dagligen, en tillgång, som måste te sig såsom orimligt knapp.
Denne amanuens kunde i stort sett ej heller medhinna annat än kollationeringsarbete,
förande av vissa fatalielistor, verkställande av utdrag ur jordeböcker, insamlande
av handlingar samt besök för sådant eller annat ändamål hos andra myndigheter.
Vissa tider måste han för fataliers behöriga iakttagande m. m. stå till
endera advokatfiskal uteslutande förfogande. Av sådan anledning hade exempelvis
under hösten 1915 ena advokatfiskal saknat allt amanuensbiträde under tre veckor.
All annan utredning och uppsättning än den nyss nämnda måste utföras av advokatfiskalen
personligen, i den mån han ej under särskilda tider biträddes av den tillfälliga
amanuensen hos vattenfallsavdelningen eller av renskriverskan. Under den
huvudsakliga delen av arbetsdagen saknade han alltså i sin tjänst något som helst
biträde undantagandes numera den sistnämnda.

I en av förutvarande advokatfiskalen den 22 januari 1914 till kollegiet gjord
framställning hade framhållits, att med hänsyn till de redan då å advokatfiskalskontoret
förekommande målens antal och beskaffenhet var och en av de tjänstförrättande
advokatfiskalerna hade på sin lott en arbetsbörda,. som till omfattning och
kvalitet syntes honom vara fullt jämförlig med den, sony tilldelats en av kollegiets
ordinarie rottal''. Till biträde vid handläggningen av sitt arbete hade emellertid,
enligt vad samme advokatfiskal vidare framhållit, varje rotel förutom den för samtliga
rottal’ gemensamma registratorn, åtminstone en första gradens tjänsteman
(notarie) och en amanuens. Biträde vid motsvarande registrators-, notarie- och
amanuensarbete vore å advokatfiskalskontoret ej tillgodosett annat än med den för
båda advokatfiskalerna gemensamma amanuensen. Detta syntes vara ett påfallande
missförhållande.

Advokatfiskalsämbetet tilläte sig i förevarande avseende framhålla vikten av,
att även en statens ämbetsmyndighet till förmån för det statsintresse, för vilket
den vore verksam, och för allmänheten anpassades efter ostridigt förefintliga praktiska
behov; och gällde detta särskilt advokatfiskalskontoret, där förhållandena i vissa
avseenden vore att likställa med ett enskilt advokatkontor vilket, såsom ämbetet
fått erfara, ej underläte att, då det uppträdde såsom kronans motpart, för stora
kostnader anlita tillgänglig sakkunskap och erforderligt utredningsbiträde.

Då ämbetet alltså funnit, att den stora ökningen av arbetet å advokatfiskal -

Kanyl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 20.i. 25

kontoret icke längre gjorde det möjligt för vederbörande advokatfiskal^- att utan
en därav betingad ökning av arbetskrafterna å kontoret tillgodose nödvändiga krav
såväl från kollegiets som frän annan myndighets och allmänhetens sida, hade ämbetet
ansett det vara sin plikt, att, samtidigt som ämbetet bringade detta förhållande
till kollegiets kännedom, även föreslå de åtgärder för förbättrande av härutinnan
rådande brister, som ämbetet för sin del ansåge lämpligast.

Efter ämbetets mening kunde dylik förbättring vinnas blott därigenom, att
tillgång bereddes vardera advokatfiskal till biträde under hela den dagliga arbetstiden
å tjänsterummet, ävensom att detta biträde bleve sålunda kvalificerat, att
detsamma kunde dels under advokatfiskal^ ledning biträda med sådant utredningsarbete
och sådana andra göromål, som ej tarvade advokatfiskalens egen handläggning,
dels ock vid behov utöva det ställföreträdarskap för advokatfiskal som vore erforderligt
under dennes tjänsteresor och arbete med vissa särskilt omfattande och
viktiga ärenden, som ej finge tillbakasättas.

Ämbetet ville i detta sammanhang framhålla den synnerliga vikten därav,
att under advokatfiskalens frånvaro från sin tjänst pågående rättegångar, som
kunde gälla synnerligen stora intressen, och andra ärenden ej överlämnades till
handläggning åt en med dem och med förhållandena i det föreliggande fallet ej
förtrogen person. Att till den, som ej tagit någon som helst befattning med de
mål, som vid en viss tidpunkt vore anhängiga och däri talan skulle utföras i olika
fall i olika instanser, överlämna deras handläggning, innebure därför, att ett olämpligt
dubbelarbete bleve nödigt, och skadade den nödvändiga stabiliteten i advokatfiskalens
ämbetsbefattning, samt förminskade väsentligt utsikten till framgång i
densamma. Vardera advokatfiskalen vore under nuvarande förhållanden så upptagen
med vad honom ålåge, att han ej kunde följa den andres åtgöranden på sätt,
som gjorde det för honom möjligt att i berörda avseende vid behov träda i den
andres ställe utan alldeles särskilt dubbelarbete, som innebure ett åsidosättande av
det honom regelmässigt ålagda arbete.

Det sålunda uppställda kravet kunde efter ämbetets uppfattning lämpligen
tillgodoses därigenom, att under vardera advokatfiskalen anställdes en tjänsteman
med den avlöning, att han kunde hava skyldighet att helt och hållet ägna sig åt
arbetet å advokatfiskalskontoret. Därigenom bleve hans arbetskraft i erforderlig
mån effektiv. I betraktande av att ena advokatfiskalstjänsten ännu ej vore uppförd
å ordinarie stat samt med hänsyn till de organisatoriska förhållandena i allmänhet
u advokatfiskalskontoret, borde efter ämbetets uppfattning dessa tjänstemän endast
erhålla extra anställning. Vid sådant förhållande syntes det angivna önskemålet
för närvarande kunna lämpligen tillgodoses sålunda, att, med bibehållande av den
nuvarande amanuensen, två tjänstemän anställdes, en för vardera advokatfiskalen,
med något lägre arvode än som tillkomme tjänsteman av första lönegraden, men
dock så högt tilltaget, att av dem kunde fordras, att de under större delen av,
och i mån av behov under hela, den dagliga arbetstiden å tjänsterummet skulle
vara att där tillgå. Därigenom vunnes också, att det angivna kollationeringsarbetet
och annat enklare slag av arbete, som utfördes av den nuvarande amanuensen, ej
skulle behöva inkräkta på övriga tjänstemäns göromål. Under angivna förutsättning
syntes det ämbetet ej oundgängligen nödigt, att de nämnda biträdande tjänstemännen
fullt ut erhölle den avlöning, som tillkomme en löneinnehavare av första tjänstegraden.

Såsom minimiavlöning för en var av dem föreslog ämbetet 3,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 180 höft. (Nr 205.)

Kammar kollegiet.

26 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205.

vilken avlöning — som, efter vad ämbetet inhämtat, i allmänhet å större advokatkontor
utgjorde minsta begynnelseavlöning — utgått till vissa tjänstemän inom
kollegiet. Med en dylik avlöning ansåg ämbetet det möjligt att även hos ämbetet
erhålla kvalificerade personer med sådana tjänsteåligganden, att de uppställda anspråken
bleve tillbörligt tillgodosedda; och höll ämbetet före, att därmed lockelsen
för en dylik tjänsteman att med undantag för advokatfiskalstjänsterna söka förordnande
å första och andra gradens tjänst skulle bliva så ringa, att det ej behövde
befaras, att de av nu nämnda anledning bleve —• åtminstone ej under längre tid av
året — tagna från advokatfiskalskontoret.

Därest under år 1916 advokatfiskalsämbetet finge tillgå ungefär samma biträde
som dittills av den hos vattenfallsavdelningen tjänstgörande amanuensen, ansåg
ämbetet en sådan anordning möjlig, att denne erhölle den ena av de nu ifrågasatta
nya anställningarna å kontoret, vid vilket förhållande och så länge så bleve fallet,
det föreslagna arvodet av 3,000 kronor möjligen skulle kunna för denne nedsättas
till 2,000 kronor.

Advokatfiskalsämbetet har slutligen ytterligare framhållit, att dess förslag
om anställande under vardera advokatfiskal av en tjänsteman med angivna avlöning
och åligganden endast avsåge att med hänsyn till nu överskådliga förhållanden
tillgodose ett efter ämbetets uppfattning oundgängligt behov.

Kammarkollegiet har i sin förberörda skrivelse den 22 december 1915 vitsordat
riktigheten av den av advokatfiskalsämbetet lämnade redogörelsen, likväl med
den anmärkning att det syntes vara en öppen fråga, huruvida och i vilken omfattning
advokatfiskalsämbetet jämväl för framtiden kunde hava anledning att taga
befattning med sådana syner, vilka i sammanhang med ny lönereglering komme att
jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning hållas i de särskilda pastoraten. Den av
advokatfiskalsämbetet omförmälda cirkulärskrivelsen hade nämligen endast avsett
en provisorisk åtgärd i avvaktan på de förslag till åtgärder i ämnet, som kunde
emotses från de av Kungl. Maj:t tillsatta kommitterade för utredning rörande ändrad
förvaltning av kyrkofonden m. in.

Oavsett emellertid huruvida handläggningen av sistberörda slags ärenden för
framtiden komme att belasta advokatfiskalsämbetet eller icke, fann kollegiet advokatfiskalsämbetets
arbetsbörda, sådan den för närvarande vore och för en längre
framtid med största sannolikhet komme att gestalta sig, oundgängligen kräva en
förstärkning av advokatfiskalskontorets arbetskrafter fullt ut i den omfattning
ämbetet föreslagit. Det trängande behovet av denna förstärkning, som med full
tydlighet framginge av ämbetets arbetsredogörelser för de sista fem åren, måste
ock med det snaraste tillgodoses, därest icke såväl allmänt som enskilt intresse i
allvarlig mån skulle bliva lidande.

Lika med advokatfiskalsämbetet ansåg jämväl kollegiet, att den ifrågasatta
förstärkningen av arbetskrafterna borde ske i den form, att vardera advokatfiskal
erhölle ett stadigvarande tjänstebiträde.

Beträffande däremot den tjänsteställning och de avlöningsförmåner, som enligt
advokatfiskalsämbetets förslag skulle — under förutsättning att den nuvarande
amanuensbefattningen bibehölles — beredas de ifrågasatta tjänstebiträdena, kunde
kollegiet icke fullt ansluta sig till ämbetets framställning.

Därest man nämligen med den ifrågasatta anordningen önskade vinna det

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.r>.

.syftemål, att tillgång bereddes vardera advokatfiskal till biträde under bola den
dagliga arbetstiden å tjänsterummet ävensom att detta biträde bleve sålunda kvalificerat,
att detsamma kunde dels under advokatfiskal^ ledning biträda mod sådant
utredningsarbete och sådana andra göromål, som ej tarvade advokatfiskalens egen
handläggning, dels ock vid behov utöva det ställföreträdarskap för advokatfiskal,
som vore erforderligt under dennes tjänsteresor och arbete med vissa särskilda omfattande
ärenden, som ej finge tillbakasättas, syntes det kollegiet uppenbart, att
detta syftemål icke kunde uppnås med mindre ifrågavarande biträden bereddes minst
lika göda avlöningsförmåner och tjänstemeriter som dem, vilka tillkomme kollegiets
notarier. Med en avlöning av endast 3,000 kronor och utan tjänstemeriter motsvarande
första lönegradens ansåg kollegiet stora svårigheter möta att få ifrågavarande
befattningar besatta med därtill fullt kvalificerade personer, och i varje
fall skulle enligt kollegiets mening ringa utsikter förefinnas, att de kvalificerade
personer, som trots nämnda avlöningsvillkor tilläventyrs kunnat placeras å advokatfiskalskontoret,
komme att kvarstanna därstädes så länge, att den av dem inhämtade
erfarenheten rörande kontorets ärenden kunde i önskvärd grad därstädes utnyttjas.

Ur denna synpunkt och då ifrågavarande befattningshavares åligganden komme
att fullt motsvara det arbete och ansvar, som enligt gällande instruktion ålåge
kollegiets notarier, ansåg kollegiet det riktigast och bäst överensstämmande med
kollegiets organisation i övrigt, att, i stället för de av advokatfiskalsämbetet föreslagna
tjänstebiträdena med ett arvode vardera å 3,000 kronor, å advokatfiskalskontoret
anställdes två extra tjänstemän i första lönegraden med en avlöning för
vardera av 3,900 kronor, varav 2,400 kronor borde anses såsom lön, och 1,500
kronor såsom tjänstgöringspenningar. Då dessa tjänstemän jämväl syntes böra beredas
semester motsvarande den, som tillkomme tjänstemän i nyssnämnda lönegrad,
ansåg kollegiet ett lämpligt belopp, förslagsvis 400 kronor, böra anvisas till ersättning
under semestern åt deras vikarier och åt vikariernas ställföreträdare. Arsanslaget
för den av kollegiet sålunda föreslagna förstärkningen av advokatfiskalskontorets
arbetskrafter skulle alltså uppgå till 8,200 kronor.

Med en dylik anordning kunde, enligt kollegiets mening, den hittillsvarande
amanuensbefattningen å advokatfiskalskontoret indragas. Det med denna amanuensbefattning
förenade arvodet hade vid beräkningen av det å kollegiets stat uppförda
anslaget till vikariatsersättning, renskrivnings- och tryckningskostnad m. m. beräknats
utgå med 1,800 kronor. Under förutsättning att detta belopp sålunda
komme att inbesparas, skulle kollegiets förslag, i stort sett, icke föranleda större
utgifter för statsverket än dem, varom advokatfiskalsämbetet hemställt.

Ifrågavarande extra tjänstemän i första lönegraden syntes kollegiet lämpligen
böra benämnas fiskaler och böra besitta advokatfiskal kompetens enligt kungl.
kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens
civila tjänstebefattningar. De skulle hava till åliggande att, efter av ämbetsverkets
chef föreskriven indelning till tjänstgöring under de två advokatfiskalerna, under
vederbörande advokatfiskal inseende biträda med utredning av förekommande mål
och ärenden och med anskaffande av erforderliga upplysningar, därvid fiskal skulle
vara ansvarig för riktigheten av de upplysningar, uppgifter och utdrag av handlingar
han lämnade; att uppsätta koncept till utgående expeditioner i ärenden som
tillhörde den advokatfiskal, under vilken fiskal blivit indelad till tjänstgöring:
samt att efter skedd justering skyndsamt låta utskriva de utgående expeditionerna

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

och ansvara för deras överensstämmelse med koncepten. Därjämte syntes för beredande
av lättnad åt vederbörande advokatfiskal i åtskilliga fall, då personlig inställelse
för bevakande av Kungl. Maj:ts och kronans talan vid domstolar, ämbetsmyndigheter
och förrättningssammanträden från advokatfiskalsämbetets sida vore
lämplig eller önsklig, möjlighet böra beredas att låta advokatfiskalen företrädas av
den fiskal, som tjänstgjorde under honom, därvid det syntes böra tillkomma kollegiets
chef eller justitiekansler!! att därom meddela förordnande på framställning av
advokatfiskalen.

Kollegiet ansåg förstärkningen av advokatfiskalskontorets arbetskrafter lämpligen
böra äga rum från och med den 1 juli 1916; kollegiet ville dock redan på
förhand meddela, att kollegiet med hänsyn till åtskilliga större ärenden, som för
väntades komma att bliva föremål för advokatfiskalsämbetets handläggning under
vintern 1915 — 1916, bland annat avvittringsäronden, sannolikt komme att se sig
nödsakat att jämväl för tiden före den 1 juli 1916 göra framställning om viss
annan tillfällig arbetsförstärkning å advokatfiskalskontoret.

I enlighet med vad anfört blivit, och då för år 1916 någon rätt till semester
för de ifrågasatta nya befattningshavarne och i anledning därav vikariatsersättning
icke syntes ifrågakomma, skulle alltså för den av kollegiet föreslagna utökningen
av advokatfiskalskontorets arbetskrafter, efter avdrag av arvodet till den därstädes
anställda amanuensen, bliva erforderligt för år 1916 ett belopp av 3,000 kronor
och för år 1917 ett belopp av 6,400 kronor, utöver vad kollegiet redan disponerade
eller begärt att få disponera. ,

Under erinran därom att kollegiet i förut omförmälda skrivelse den 30 september
1915 bland annat hemställt om medgivande för kollegiet att, utöver vad
förut för ändamålet anvisats, såsom tillägg till det i ämbetsverkets stat uppförda
anslaget till vikariatsersättning, renskrivnings- och tryckningskostnad m. m. använda
ett belopp av 4,350 kronor under år 1916 och 5,475 kronor under år 1917, har
kollegiet slutligen framhållit, att sistberörda två summor syntes under förutsättning,
å ena sidan, att amanuensbefattningen å advokatfiskalskontoret bleve från och med
den 1 juli 1916 obesatt, men, å den andra, att vikariatsersättning skulle under
1917 komma att utgå med 400 kronor utöver vad i skrivelsen den 30 september
1915 beräknats, böra minskas för år 1916 med 900 kronor eller från 4,350 kronor
till 3,450 kronor samt för år 1917 med 1,400 kronor från 5,475 kronor till 4,075
kronor.

Vid föredragning den 31 december 1915 av kammarkollegiets förstberörda
framställning av den 30 september samma år fann Kungl. Maj:t
gott, bland annat, dels medgiva att hos kollegiet finge under tiden från
1916 års början intill den 1 juli samma år anställas ytterligare två
adjungerade ledamöter, tre extra notarier och tre extra skrivbiträden,
dels förklara, att de adjungerade ledamöterna, vilka skulle hava att till dem,
som uppehölle deras tjänst, avstå därmed förenade tjänstgöringspenningar,
skulle vara berättigade att under tiden för förordnandet uppbära mot
kammarråds tjänstgöringspenningar svarande ersättning, dels bemyndiga
kollegiet att under motsvarande tid hos kollegiet förordna tre personer

Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 205.

att vara extra notarier och tre personer att vara extra skrivbiträden,
därav ett, anställt hos kollegiets advokatfiskalsämbetc, i andra lönegraden
och två i första lönegraden, dels tillerkänna extra notarierna och extra
skrivbiträdena rättighet att uppbära arvoden, extra notarierna, vilka
skulle hava att frånträda möjligen förekommande avlöningsförmåner
inom ämbetsverket, efter 3,900 kronor, varav 1,500 kronor skulle anses
såsom tjänstgöringspenningar, det extra skrivbiträdet i andra lönegraden
efter 1,550 kronor och de extra skrivbiträdena i första lönegraden efter

l, 150 kronor, allt för år räknat, dels ock medgiva kollegiet att såsom
tillägg till det i kollegiets stat uppförda anslaget till vikariatsersättning

m. m. under ifrågavarande tid använda ett belopp av högst 2,175 kronor.

Tillika fann Kungl. Maj:t gott uppdraga åt löneregleringskommittén
att verkställa utredning, huruvida och i vad mån förstärkning av kollegiets
arbetskrafter för tiden efter utgången av juni månad år 1916 i den
av kollegiet ifrågasatta utsträckning kunde anses behövlig, samt avgiva
det utlåtande, vartill utredningen kunde föranleda, och förordnade Kungl.
Maj:t kammarrådet, friherre Gasten von Otter att såsom ledamot i kommittén
deltaga i behandlingen av denna fråga.

Kammarkollegiets skrivelse den 22 december 1915 överlämnades
genom remiss den 13 januari 1916 till löneregleringskommittén för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 31 december
1915 lämnade uppdraget.

I skrivelse den 16 mars 1916 bär nu löneregleringskommittén avlämnat
den begärda utredningen och därvid — efter att hava redogjort
för kammarkollegiets framställningar — anfört följande:

»Såsom av kammarkollegiets framställning av den 30 september 1915 framgår,
har det av kollegiet åberopade behovet av den i nämnda framställning ifrågasatta
tillfälliga förstärkningen i ämbetsverkets arbetskrafter föranletts dels av önskvärdheten
att kunna avhjälpa en under de senaste åren uppkommen alltjämt stigande
balans, dels ock huvudsakligen därav att sedan år 1914 gjort sig kännbar och under
en tid framåt kommer att inträffa en avsevärd ökning i tillströmningen inom vissa
grupper av de på kollegiets handläggning beroende ärenden, en ökning, som, beroende
på vissa under senare tid utfärdade författningar, är av övergående beskaffenhet
och endast i någon mån tagits i beräkning vid bestämmandet av ämbetsverkets
ordinarie arbetskrafter.

De grupper av ärenden, inom vilka berörda ökade tillströmning gjort sig
gällande, utgöras dels av frågor rörande fastställande av nya löneregleringar för
rikets prästerskap och därmed sammanhängande frågor och dels av frågor, uppkomna
i sammanhang med jordregistrets uppläggande. Mera i förbigående har
omnämnts ytterligare en grupp ärenden, nämligen ärenden angående frälseräntor.

Enligt gällande instruktion åligger det kammarkollegiet, bland annat, att till

Lonercgle ringskom~ mittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Kungl. Maj:t avgiva underdåniga utlåtanden i frågor om ordnande av prästerskapets
avlöning och därmed sammanhängande frågor samt om förändringar i landets kyrkliga
indelning.

De prästlöneregleringar, vilka meddelats på grund av de genom 1910 års
lagstiftning upphävda förordningarna den 11 juli 1862 och den 1 november 1872,
och vilka regleringar var för sig fastställts för en tid av 50 år, räknat från och
med den 1 maj näst efter fastställelsen, skola nu i den mån de upphöra att äga
tillämpning — vilket sker successivt under en följd av år — ersättas av nya löneregleringar,
grundade på 1910 års lagstiftning.

Nämnda äldre löneregleringar uppgå tillsammans till ett antal av 1,365.

De första av dem hava till ett antal av 12 upphört att gälla den 30 april
1914; motsvarande dag år 1915 löpte ytterligare 34 till ända. Därefter kommer
en period av sju år, under vilken det störa flertalet upphör att äga tillämpning, i
det att 110 förfalla år 1916. 179 år 1917, 202 år 1918, 204 år 1919, 222 år 1920,
156 år 1921 och 113 år 1922. De år 1923 förfallande utgöra 59, och under vart
och ett av vissa därefter följande år tilländagå!- giltigheten av allenast ett fåtal.

Förslag till de nya löneregleringarna uppgöras av inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga, varefter kammarkollegiet erhåller remiss att efter
vederbörandes hörande avgiva underdånigt utlåtande.

I sammanhang med behandlingen av löneregleringsförslagen förekomma, såsom
av kollegiet framhållits, till utredning och prövning dels de på sin tid av prästlöneregleringskommittén
framställda förslag rörande den kyrkliga indelningen och organisationen
eller förslag, som därutinnan av de sakkunniga väckas, dels ock även
andra frågor, som tarva utredningar och undersökningar, såsom frågor om den rätt,
varmed boställe av präst innehaves, om befintligheten av donationer, om patronatsrätter
o. s. v. Nu avsedda spörsmål äro av ofta grannlaga natur och av stor
betydelse för, å ena sidan, församlingen och prästen och, å den andra, kyrkofonden
såsom ansvarig för prästlönerna i den mån församlingsavgifterna och övriga inom
pastoratet tillgängliga lönetillgångar icke förslå.

Bland övriga ärenden, som uppstå såsom en följd av de nya löneregleringarna
och kräva handläggning av kammarkollegium, må nämnas frågor om överlämnande
i enlighet med 2 § i lagen om kyrkofond till denna fond av fonder och andra
kapitaltillgångar, som äro avsedda till avlöning för prästerlig tjänst, samt om beräkning,
jämlikt 19 § 4:o) i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, av det belopp
skogsförsäljningsmedel, som årligen skall ur kyrkofonden utgå såsom bidrag till
prästerskapets avlöning.

På grund av stadgandet i 3 § 2 stycket av lagen den 9 december 1910 om
indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning
därför, och i enlighet med de närmare bestämmelser därom, som äro meddelade
i kungl. kungörelsen den 11 december 1914 angående tillämpning av samma lag,
tillkommer kammarkollegiet en särskild befogenhet, nämligen att fastställa den
summa i penningar, till vilken de indragna avgifterna skola för varje församling vid
indragningen beräknas. Berörda uträkningar äro av synnerligen tidsödande art.

Det arbete, som måste utkrävas av kammarkollegiet med anledning av de nya
prästerliga avlöningslagarnas genomförande, kommer sålunda att fortfarande under
de närmaste åren bliva mycket betungande och i följd därav påkalla förstärkning i
ämbetsverkets ordinarie arbetskrafter.

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205. N 3 1

Vad angår jordregisterarbetet, har kammarkollegiet icke någon befattning
med själva uppläggandet av registret, men, enär jordregistret vilar på jordeboken,
ger jordregisterarbetet upphov till ett stort antal jordeboken rörande frågor, vilka
komma under kollegiets handläggning, då kollegiet instruktionsenligt har att pröva
frågor om granskning och fastställande av jordeboken och om vidtagande av ändringar
däri ävensom frågor om hemmans rätta mantal och om namnförändring å hemman
eller lägenhet, som är i jordeboken upptagen.

Av de ärenden, som till följd av det pågående jordregisterarbetet komma
under kollegiets handläggning, äro, efter vad kommittén inhämtat, åtskilliga av
mera enkel beskaffenhet, såsom frågor om benämning å fastigheter eller fastighetsdelar,
som förklarats skola överföras till särskilt upplägg, om namn- eller nummerförändring
å fastighet till förekommande av sammanblandning med annan fastighet
m. m. Dessa ärenden torde därför vid den nu föreliggande frågans bedömande
kunna lämnas å sido.

Det stora flertalet ärenden åter utgöres av sådana, som uppkomma med
anledning av stadgandet i § 27 jordregisterförordningen, och dessa senare fordra i
regeln mer eller mindre vidlyftiga undersökningar och äro ofta av invecklad
beskaffenhet.

I avseende å uppkomsten och betydelsen av jordregistret samt om jordregisterarbetets
organiserande m. m. torde nu allenast få hänvisas till vad härutinnan
anförts i kommitténs underdåniga yttrande den 26 februari 1915 och som återgivits
i den förut omförmälda kung!, propositionen nr 133 till 1915 års riksdag,
sid. 13—15.

Rörande omfattningen av det tillskott i arbete, nu ifrågavarande jordregisterärenden
tillföra kammarkollegiet, får man en föreställning genom den meddelade
upplysningen, att lantmäteristyrelsen uppskattat ärendena till ett sammanlagt antal
av åtskilliga tusen; och då jordregistrets uppläggande beräknats vara fullbordat
med 1917 års utgång, är det alltså under en synnerligen kort tidrymd som tillströmningen
av detta betydande antal ärenden av nu ifrågavarande slag skulle äga
rum, medförande i de ämbetsverket åliggande arbeten en ökning, som blir än mer
betungande genom den vidtagna ändringen i jordregisterförordningen.

Till stöd för sin nu ifrågavarande framställning om förstärkning i arbetskrafterna
har kollegiet åberopat, förutom den starka tillströmningen av ärenden
tillhörande nyss angivna grupper, även den omständighet att, oavsett samma ärenden,
kollegiets arbetsmängd vore stadd i ständig stegring och att i följd därav antalet
på kollegiets handläggning beroende, icke avgjorda ärenden alltjämt ökades.

Såsom tillägg till de av kollegiet härutinnan lämnade uppgifter torde kommittén
få meddela, att, efter vad kommittén inhämtat, antalet under år 1915 till
kollegiet inkomna diarieförda ärenden (strömsfallsärendena oberäknade) uppgick till
4,690; antalet under året avgjorda ärenden uppgick till 3,452 och antalet vid årets
slut balanserade ärenden till 3,536, allt enligt verkställd preliminär beräkning.

För nedbringandet av sagda balans till normal omfattning kräves uppenbarligen
ökning i kollegiets arbetskrafter.

Vad angår advokatfiskalsämbetets arbetsbörda, må till den av detta ämbete
verkställda utredningen tilläggas, att, efter vad kommittén inhämtat, antalet under
år 1915 diarieförda ärenden, enligt preliminär beräkning, uppgått till 1,338, samt
att såväl denna som de av ämbetet meddelade siffror angående antalet ärenden avse

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

antalet efter frånräknande av de ärenden, som tillhört den särskilda vattenfallsavdelningen.

Utredningen visar, att på de båda ifrågavarande advokatfiskalerna vilar ett
arbete av sådan omfattning att en förstärkning av de till advokatfiskalskontorets
förfogande ställda arbetskrafterna måste anses vara av behovet påkallad.

Innan kommittén emellertid går att yttra sig vidare däröver, i vad mån
behovet av förstärkning i kollegiets arbetskrafter må anses göra sig gällande även
för tiden efter utgången av juni månad år 1916, torde få i korthet erinras om
kollegiets nuvarande organisation, så vitt angår de till ämbetsverkets förfogande
ställda arbetskrafterna av här ifrågavarande slag, samt undersökas, huruvida och i
vilken omfattning ärendena angående prästlöneregleringar och jordregister tagits i
beräkning vid fastställandet av ämbetsverkets nuvarande personal.

Sedan kammarkollegium år 1879 varit föremål för omorganisation, varvid
dess personal, utan att begränsning av kollegiets ämbetsbefattning tillika vidtogs, i
väsentlig mån minskades, bestod kollegiet intill den 1 juni 1909, då dess nuvarande,
genom instruktion den 26 maj 1909 fastställda organisation trädde i tillämpning, av
president och sex kammarråd, varjämte därstädes voro anställda i andra lönegraden
två tjänstemän, nämligen en advokatfiskal och en arkivarie, samt i första lönegraden
tolv tjänstemän, därav tio notarier, en registrator och en aktuarie; därtill
kommo extra ordinarie tjänstemän, amanuenser, till ett antal växlande mellan åtta
och tio.

Då löneregleringskommittén i slutet av år 1903 avgav betänkande rörande
reglering av löneförhållandena m. m. vid kammarkollegium, vilket betänkande i sina
huvudsakligaste delar ligger till grund för ämbetsverkets nuvarande organisation,
erinrade kommittén, att inom det arbetsområde, som blivit kollegiet anvisat enligt
1879 års instruktion, sedermera tid efter annan utfärdats lagbestämmelser, vilka
föranlett, att vissa kollegiet enligt instruktionen tillhörande grupper av mål och
ärenden antingen över huvud taget icke vidare förekomme eller ock endast förekomme
i väsentligt mindre omfattning än tillförene.

Kommittén framlade förslag om ytterligare begränsning av kollegiets ämbetsverksamhet
dels genom upphörande av kollegiets befattning såsom mellaninstans
med vissa besvärsmål, dels genom överflyttning till de allmänna domstolarna av
vissa mål och dels genom överflyttning till andra förvaltningsmyndigheter av andra
kollegiets mål och ärenden; och tillstyrkte kommittén därjämte en icke oväsentlig
minskning i antalet såväl ledamöter i ämbetsverket som tjänstemän därstädes.

Med hänsyn till den redan inträdda och av kommittén ytterligare föreslagna
begränsningen i kollegiets göromål jämte de av kommittén förordade förändringar i
sättet och ordningen för ärendenas behandling m. m. beräknade nämligen kommittén,
att det antal ärenden, som skulle komma att till beredning och föredragning vila
på ledamöterna, icke komme att bliva större än att de, fördelade på tre ledamöter,
skulle ungefärligen motsvara det antal, som då folie på var och en av de sex
kammarråden (d. v. s. enligt vad kollegiet i sin nu förevarande framställning av den
30 september 1915 erinrat, 438).

Av intresse för den föreliggande frågan torde vara vad kommittén yttrade
angående ärenden rörande ordnande av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande
frågor, i vilka kollegiet enligt instruktionen hade att avgiva utlåtanden.

Det vore otvivelaktigt, yttrade kommittén, att dessa ärenden redan då för -

Kunyl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205. 33

orsakade kollegiet ett betydande arbete; och från dess sida både framhållits att av
de inånga och omfattande förslag, vilka framställts av den s. k. prästlöneregleringskommittén,
en del redan blivit till kollegiet remitterade och andra vore att
efter hand dit förvänta, varav en väsentlig ökning i kollegiets arbetsbörda skulle
orsakas.

Att i nu ifrågavarande avseende ett betydande och väsentligt ökat arbete
förestode kollegiet ansåg kommittén jämväl för sin del uppenbart. Antagligt vore
även att detta arbete komme att bliva utsträckt över en ganska lång tidrymd.
Men det vore i allt fall ett arbete av övergående beskaffenhet. Och vanskligt vore
väl för övrigt att med någon mån av visshet kunna beräkna det behov av arbetskraft,
som för dess behöriga utförande kunde erfordras.

Med hänsyn härtill ansåg kommittén, att det arbete, som av prästlöneregleringskommitténs
förslag kunde bliva eu följd, icke borde läggas till grund för
beräkning av behovet av ordinarie arbetskrafter inom kollegiet.

Frågan om jordregister var vid nämnda tidpunkt ännu icke aktuell.

Kammarkollegiet, som den 29 april 1904 avgav underdånigt utlåtande över
löneregleringskommitténs berörda betänkande och därvid avstyrkte ett av kommittén
framlagt förslag beträffande avskiljande från kollegiet av de s. k. kommunikationsmålen,
uttalade sig, under förutsättning att ett sådant avskiljande icke ägde rum,
emot varje minskning i ledamöternas antal.

Till stöd härför åberopade kollegiet, hurusom folkmängdens tillväxt och
kulturens utveckling i ett land måste ställa i alla avseenden ökade krav på administrationen,
i det att ärendena bleve flera samt mera invecklade och svårlösta,
ävensom att, oaktat ändringarna i beskattningsväsendet och den kamerala lagstiftningen
i övrigt, någon nedgång i målens antal inom kollegiet icke kunnat förmärkas
vid den tidpunkt, då kollegiets utlåtande avgavs.

Vidare framhölls, hurusom en ökning i kollegiets arbetsbörda skulle föranledas,
bland. annat, av prästlöneregleringskommitténs förslag beträffande den kyrkliga,
indelningen och organisationen. Det ökade arbete, som för uppgörande av nya
löneregleringar oundvikligen komme att påläggas kollegiet, vore därför, så vitt då
kunde bedömas, ingalunda av övergående beskaffenhet, utan borde enligt kollegiets
mening därtill tagas hänsyn vid beräkningen av de behövliga ordinarie arbetskrafterna
inom kollegiet.

I den av Kungl. Ma.j:t till 1908 års riksdag avgivna och av denna med endast
smärre jämkningar antagna propositionen i ämnet föreslog Kungl. Maj:t anvisande
av avlöningsmedel för fyra kammarråd.

Oaktat Kungl. Maj:t i likhet med kommittén ansåg, att åtskilliga grupper
av mål, bland dem kommunikationsmålen, skulle avskiljas från kollegiet, avvek
dock den kungl. propositionen sålunda från kommitténs förslag i avseende å begränsningen
av antalet ledamöter i ämbetsverket.

Av det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll inhämtas, att anledningarna
därtill angivits vara dels att de till kollegiet inkomna mål och ärenden
inom grupper, som skulle hos kollegiet kvarbliva, under senare åren visat en icke
obetydlig tendens till ökning, dels att de arbetskrävande frågor rörande förändrad
lagstiftning inom olika grenar av förvaltningen, vilka till kollegiet remitterats för
avgivande av underdånigt utlåtande, högst betydligt stegrats så i antal som i omfattning,
dels att det icke syntes vara lämpligt att vid den då förestående organisaBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 180 käft. (Nr 205.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

tionsplanens uppgörande helt och hållet frånse den ökning i arbetsbördan, som bleve
en följd av den då förestående nya lagstiftningen rörande de prästerliga avlöningsförhållandena
och för denna öknings mötande endast tänka sig anlitande av extra
arbetskrafter, dels ock att i följd av uppgörandet av det tilltänkta nya jordregistret,
varom förslag dåmera förelåg, jordeboksärendena komme att för lång tid framåt
tillföra kollegiet en icke ringa ökning i arbete.

I enlighet med vad av Kungl. Maj:t föreslogs och av riksdagen gillades, kom
kollegiets ordinarie tjänstemannapersonal att bestå av, förutom chef och fyra kammarråd,
två andra gradens och åtta första gradens tjänstemän, och begränsades, vad
beträffar den extra ordinarie personalen, det anslag, som avsågs för, bland annat,
beredande av arvoden åt amanuenser, sålunda, att de fast anställda amanuensernas
antal skulle utgöra sex i stället för tio eller åtta. En av dessa amanuenser är
anställd på advokatfiskalskontoret.

Numera hava åt kollegiet anvisats medel i och för tillfällig förstärkning i
arbetskrafterna å advokatfiskalskontoret ävensom anslag för ordnande av vissa det
förutvarande aktuariekontoret tillhöriga handlingar, och torde i förstnämnda hänseende
få hänvisas till den närmare redogörelse därom, som återfinnes i den till
1916 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen under punkten 4 av sjunde huvudtiteln,
där anslag äskats även för år 1917 för fortsatt anställande av en extra
advokatfiskal.

Från och med 1915 års början har den förändring i kollegiets ordinarie
arbetskrafter ägt rum, att en av befattningarna i första lönegraden, aktuariebefattningen,
förändrats till tjänst i andra lönegraden, vars innehavare skall benämnas
arkivarie, samt att ytterligare en arkivariebefattning inrättats.

Berörda förändring föranleddes av en av kollegiet i underdånig skrivelse den
26 mars 1913 gjord framställning, över vilken löneregleringskommittén på sin tid
hördes, varefter framställning i ärendet gjordes till 1914 års förra riksdag.

Inrättandet av den nya tjänsten föranleddes därav, att såsom en följd av den
ökade tillströmningen av ärenden en icke oväsentlig del av det arbete, som förutsatts
skola utföras av de biträdande tjänstemännen och även lämpligen borde av
dem verkställas, icke medhanns av dem, _ utan att ledamöterna nödgats övertaga
åtskilligt detaljarbete med ärendenas utredning m. m.

Den ökade tillströmning av ärenden, som gav anledning till berörda förstärkning
i ämbetsverkets arbetskrafter, hade emellertid endast i ringa mån varit förorsakad
av den nya lagstiftningen angående prästerskapets avlöningsförhållanden
och av arbetet med jordregistret, utan gjort sig gällande inom redan befintliga
grupper av ärenden.

I detta sammanhang torde även få framhållas, att, då den s. k. jordregisterkommissionen
framlade förslag till ändrad lydelse av § 27 i jordregisterförordningen,
kommissionen förutsatt, att den av kommissionen föreslagna förändringen skulle
medföra behov av en tillfällig ökning av kollegiets arbetskrafter utöver det ifrågasatta
lantmäteribiträdet. Kollegiet hade ock i sitt över kommissionens betänkande
avgivna utlåtande framhållit behovet av en förstärkning i arbetskrafterna, därest
den av kommissionen föreslagna anordningen, som av kollegiet förordades, bleve
»enomförd. På sätt inhämtas av det vid statsverkspropositionen till 1914 års senare
riksdag fogade utdrag av statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden, både
jämväl vederbörande departementschef räknat med att den föreslagna överflyttningen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

från lantmäterikontoren till kammarkollegium av en väsentlig del av det tyngande
utredningsarbetet skulle föranleda behov av ökade arbetskrafter i kollegiet.

Beträffande nu själva saken och därvid först frågan om det av kammarkollegiet
åberopade behovet av adjungerade ledamöter och extra notarier, har, såsom
nämnts, 1915 års riksdag redan anvisat medel, som erfordras för anställande under
år 1916 av en sådan ledamot och en extra notarie.

Då med hänsyn till de av kollegiet i dess underdåniga skrivelse den 30 september
1915 meddelade upplysningar något som helst tvivel icke torde kunna råda
därom, att ej behov av förstärkta arbetskrafter uti enahanda hänseenden föreligger
även för år 1917, torde frågan nu egentligen röra sig därom, huruvida behovet för
kollegiet att under vart och ett av ifrågavarande två år erhålla biträde av ytterligare
två adjungerade ledamöter och tre extra notarier må anses styrkt.

Med denna fråga sammanhänger den om anställande av ett för räknearbete
avsett kvinnligt biträde, varför berörda frågor torde böra i ett sammanhang upptagas
till behandling. Kollegiet har beräknat att två adjungerade ledamöter och
två extra notarier skulle erhålla full sysselsättning med utredningen och handläggningen
av prästerliga löneregleringar; att en extra notarie och ett extra skrivbiträde
skulle erhålla full sysselsättning för beredningen av de till kollegiets fjärde rotel
hörande s. k. fastställelseärendena eller de ärenden, som kollegiet har att handlägga
på grund av 3 § 2 stycket av lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket
och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför; samt
att en adjungerad ledamot och en extra notarie krävdes för att biträda med avarbetande
av den inom kollegiet uppkomna betydande arbetsbalansen.

Kommittén har funnit i nämnda hänseenden förebragt utredning övertygande
och tillstyrker därför anställandet av det av kollegiet för fyllande av nu ifrågavarande
behov begärda antalet befattningshavare av ovan omförmälda slag, i vad
behovet angår såväl den senare hälften av år 1916 som ock året 1917.

Den av kollegiet lämnade redogörelsen för arbetsfördelningen i avseende å
de s. k. fastställelseärendena giver vid handen, att det i dessa ärenden förekommande
mera mekaniska arbetet blivit — i enlighet med den av kommittén i yttrandet
den 26 februari 1915 givna anvisning — överlämnat till ett kvinnligt biträde, så
att notarien sysselsattes allenast med den del av arbetet, som fordrar kvalificerad
arbetskraft.

Vid bedömandet av frågan om det för handläggningen av prästlöneregleringsärendena
erforderliga antalet arbetskrafter bör även — såsom kommittén ock framhöll
i yttrandet den 26 februari 1915 — uppmärksammas, att i sagda ärendens natur
ligger, att de måste bringas till avgörande inom viss tid. Det torde därför så mycket
mindre kunna komma i fråga att förvägra kollegiet medel för de arbetskrafter, som
erfarenheten visat vara oundgängliga för handläggningen av sagda ärenden.

Då kommittén den 26 februari 1915 yttrade sig i den då föreliggande frågan
om förstärkning av kammarkollegiets arbetskrafter, förklarade kommittén sig ock
hava funnit att för det dåvarande förelåg en ovanligt stor arbetsbalans, som icke
utan vidtagande av särskilda åtgärder kunde åter nedbringas till normal omfattning.

Efter vad kollegiet nu upplyst, hava de under år 1915 arbetande adjungerade
ledamöterna till följd av de påträngande löneregleringsärendena icke kunnat ägna
sig åt balansens avarbetande. Enligt meddelad uppgift skulle även de under första
hälften av år 1916 tjänstgörande tre adjungerade ledamöterna vara nödsakade att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205f

helt och hållet sysselsätta sig med handläggning av prästerliga löneregleringsärenden
intill dess att 1917 års löneregleringsserie blivit slutbehandlad, vilket beräknats
komma att ske omkring den 1 april 1916. På grund härav har ock balansen kommit
att ytterligare väsentligt ökas. En naturlig följd av sistnämnda förhållande är den
av kollegiet framhållna att ärendena till olägenhet för enskilda och det allmänna
bliva allt äldre, innan de hinna fram till avgörande. Beaktas bör ock den av kollegiet
framhållna omständigheten, att arbetsbalansen skulle hava ställt sig icke oväsentligt
ogynnsammare, därest icke i avseende å ärendenas beredning och föredragning vidtagits
vissa extra ordinära anstalter, för vilka kollegiet närmare redogjort.

Kommittén finner det alltså oundgängligt, att kollegiet under den tid, varom
nu är fråga (1 juli 1916—31 december 1917), erhåller biträde av en adjungerad
ledamot^ med huvudsakligt åliggande att medverka till balansens avarbetande.

Även vad som anförts till stöd för att denne adjungerade ledamot bör erhålla
biträde av en extra notarie anser kommittén äga giltighet. Med hänsyn till den
stora arbetsmängd, som för närvarande tynger kollegiet, lärer det nämligen ej kunna
påräknas, att bemälde adjungerade ledamot skulle få i sitt arbete anlita de nuvarande
notarierna och amanuenserna, vilka äro fullt tagna i anspråk för de ordinarie ledamöternas
arbete. Fördenskull och då den adjungerade ledamotens arbetsuppgifter
uppenbarligen icke komma att bliva mindre omfattande än de ordinarie ledamöternas,
torde han icke kunna reda sig utan hjälp av en notarie, vilkens åligganden skulle
vara att biträda med utredningar och med konceptskrivning ävensom att ombesörja
expedieringen av alla de av den adjungerade ledamoten föredragna ärendena.

Vad vidare angår kollegiets begäran om anställande hos ämbetsverket jämväl
under år 1917 av en extra arkivarie såsom biträde vid utredningarna rörande jordregistret,
äga de skäl. som föranledde kommittén att i utlåtandet den 26 februari
1915 tillstyrka anställandet av en sådan tjänsteman under tiden till 1916 års utgång,
fortfarande giltighet. Kommittén torde därför i denna del av ämnet kunna inskränka
sig till att hänvisa till sitt därutinnan avgivna yttrande, vilket finnes återgivet i
det vid propositionen nr 133 till 1915 års riksdag fogade statsrådsprotokollet, sid.
21 och 22.

Lämpligheten av att till biträde åt den ledamot, som handlägger ärenden
angående jordregistret, hava anställt ett kvinnligt biträde, har kommittén av vad
kollegiet därutinnan anfört funnit vara uppenbar. Kommittén tillstyrker därför
bifall till förslaget jämväl i denna del; och anser kommittén detta behov föreligga
för hela den tid, varom nu är fråga.

I advokatfiskalsämbetets den i december 1915 till kammarkollegium avlåtna
memorial, har lämnats redogörelse för den betydande ökning, som under de senare
åren ägt rum i avseende å arbetet på advokatfiskalskontoret.

Under den tid 1879 års organisation var gällande bestod advokatfiskalskontorets
personal av advokatfiskalen och en amanuens. Enahanda var förhållandet under de
första åren efter det den nuvarande organisationen av år 1909 trätt i tillämpning.

På grund av arbetets tillväxt bär sedan februari månad 1912 kontorets personal
varit tillökad med en extra advokatfiskal; såsom förut erinrats, har i punkten 4 av
sjunde huvudtiteln i 1916 års statsverksproposition begärts anslag även för år 1917
för denna tjänstemans fortsatta anställande, vilken begäran ock av riksdagen bifallits.

Den arbetsförstärkning, som — på sätt en i samma punkt intagen redogörelse
närmare angiver — ägt rum för handläggning av de i kungl. brevet den 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 37

december 1912 avsedda vattenfallsärendena, torde här kunna lämnas å sido såsom
utan betydelse för den nu föreliggande frågan; dock erinras, att don av vattenfallsavdelningens
medel avlönade extra amanuensen delvis stått till förfogande för den
ordinarie advokatfiskal och den extra advokatfiskal, för vars avlönande medel äskats
och beviljats på extra stat även för år 1917.

Nu har emellertid den redan medgivna arbetsförstärkningen befunnits otillräcklig,
i det att kollegiet, med anledning av särskilda av advokatfiskalsämbetet
gjorda framställningar, hemställt att å advokatfiskalskontoret finge anställas dels två
extra tjänstemän i första lönegraden, med indragning dock tillika av den å kontoret
anställda ordinarie amanuensbefattningen, dels ock ett kvinnligt biträde i andra
lönegraden.

Det synes kommittén icke kunna bestridas, att de arbetskrafter, som för närvarande
äro anvisade åt advokatfiskalsämbetet, icke stå i skäligt förhållande till
det både omfattande och ansvarsfulla arbete, som för närvarande — frånsett de
s. k. vattenfallsärendena — tillhör ämbetet.

Därpå hänvisar redan den inträdda mycket starka ökningen i antalet å
advokatfiskalskontoret diarieförda ärendena.

Såsom advokatfiskalsämbetet erinrat, kan emellertid för bedömande av ämbetets
arbete antalet diarieförda och balanserade mål och ärenden i sig själv ej få anses
avgörande; av betydelse är däremot ärendenas beskaffenhet och vikt samt arten av
den befattning, advokatfiskal har att taga med dem. Vad ämbetet anfört för att
ur sådan synpunkt belysa ämbetets arbetsmängd och behov av arbetskrafter synes
kommittén vara i huvudsak riktigt och på ett övertygande sätt ådagalägga behovet
för ämbetet att till sitt förfogande hava ett ökat antal arbetskrafter.

Då löneregleringskommittén den 18 mars 1912 avgav infordrat yttrande över
kammarkollegiets då föreliggande och av statsmakterna sedermera bifallna framställning
om anställande hos kollegiet av en extra advokatfiskal, yttrade kommittén
följande, vilket i stort sett torde hava sin giltighet även för den nu föreliggande
frågan.

''Av vad i ärendet förekommit’ — yttrade kommittén — ’ansåge kommittén
otvetydigt framgå, att arbetet å kammarkollegii advokatfiskalskontor numera betydligt
ökats.

Kommittén hade sökt för sig klargöra orsaken härtill och därvid trott sig
finna densamma i väsentligen förändrade förhållanden med avseende å föremålen
för advokatfiskalens tjänsteverksamhet.

Tidigare hade, efter vad kommittén erfarit, denna hans verksamhet varit i
övervägande grad inriktad på sådana kamerala och administrativa frågor — huvudsakligen
angående grundskatteväsendet och indelningsverket m. m. — vilka numera
upphört att äga betydelse. Dessa ärenden torde, om än för sin tid nog så maktpåliggande,
likväl icke i allmänhet varit för advokatfiskal synnerligen betungande,
enär de för honom behövliga utredningar plägat verkställas av andra kollegii
tjänstemän.

Senare hade advokatfiskalens arbete alltmera överförts på ett-annat område.
Den i nu förevarande ärende åberopade statistiken utvisade för det sista decenniet
en betydande och allt ifrån år 1906 jämnt fortgående stegring i antalet av hans
rättegångsmål, vilka, efter vad upplyst vore, med få undantag avsåge jordatvister.

Över huvud taget hade, efter vad kommittén inhämtat, advokatfiskalens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

verksamhet i senare tid allt mera tagits i anspråk för frågor om kronans bättre
rätt till fast egendom. Det förefölle också väl förklarligt, att i en tid av alltmera
levande uppfattning om angelägenheten att tillvarataga det allmännas, under långa
tider mindre beaktade intresse på detta område advokatfiskalens åtgärder i nämnda
syfte allt oftare måste påkallas. Och det torde kunna antagas, att utvecklingen
komme att fortgå i samma riktning.

På vissa allmänna områden — särskilt angående kronans jordupplåtelser till
industrien — torde för advokatfiskal redan nu kunna emotses nya uppgifter av
omförmälda art i en omfattning, som tvivelsutan åtminstone under de närmaste
åren måste tillföra honom ett betydande arbete.

Att i allmänhet advokatfiskalens befattning med frågor av nu avsedda beskaffenhet,
helst då de ofta hänförde sig till stora värden, måste vara mera tidskrävande
och mödosam än andra honom åliggande bestyr, syntes icke lida tvivel.
Av kollegium hade i detta avseende betonats, att advokatfiskal hade icke blott
att ansvara för det formella utförandet och bevakandet av kronans talan i rättegångar
utan jämväl att verkställa de för ändamålet erforderliga undersökningar och
utredningar.

I anslutning härtill hade för kommittén uppgivits, att i allmänhet de för
handläggningen av advokatfiskalens mål och ärenden behövliga utredningar tillförene
i stor utsträckning tillhandahållits honom av kollegium, medan han numera vanligen
hade att själv förskaffa sig sådana. Detta torde, efter vad det sagts kommittén,
betingas av den vid verkets år 1909 verkställda omorganisation, med avseende å
dåvarande förhållanden, vidtagna reduktion av kollega tjänstemannapersonal.

Nu anförda omständigheter syntes kommittén giva stöd för det antagande,
att man med avseende å advokatfiskalens numera betungade ställning icke hade att
göra med en företeelse av allenast tillfällig och snart övergående art.’

Utöver vad sålunda av kommittén anfördes år 1912 torde nu allenast få
framhållas, hurusom hänsynen till de viktiga intressen, kammaradvokatfiskalsämbetet
har att bevaka, efter kommitténs uppfattning med nödvändighet påkallar, att till
ämbetets förfogande ställas sådana arbetskrafter, att ämbetet må kunna ägna sig åt
sina betydelsefulla arbetsuppgifter med den noggrannhet och omsorg, som äro oeftergivliga
vid handläggningen av så beskaffade ärenden.

Den av advokatfiskalsämbetet angivna ökningen i de på ämbetets handläggning
ankommande mål och ärenden vinner ytterligare belysning genom en jämförelse
med de uppgifter, som lågo till grund för den framställning, som på sin tid föranledde
anställandet av den extra advokatfiskalen.

Av sistnämnda uppgifter jämte de uppgifter, som återfinnas dels i advokatfiskalsämbetets
memorial den 1 december 1915, dels ock i samma memorial åtföljande
arbetsredogörelser m. fl. kompletterande upplysningar, framgå följande sammanställningar
:

Antalet inkomna mål och ärenden, oberäknat vattenfallsärendena, ^utgjorde
under åren 1902—1911 i medeltal 416 (lägst 346 år 1903 och högst 490 ar 1907),
men år 1912 492, år 1913 828, år 1914 1,022 och år 1915 1,338.

Antalet rättegångar, vattenfallsprocesserna oberäknade, utgjorde under åren
1902—1911 i medeltal 35 (lägst 13 år 1902 och högst 57 år 1911), men år 1914 105.

Antalet vid årets slut balanserade mål och ärenden, med förenämnda undan -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SOU.

tag, uppgick år 1902 till 132, år 1911 till 288, år 1913 till 583 och år 1914 til!
745. Den 30 november 1915 utgjorde balansen 935.

Av det föregående inhämtas, att advokatfislcalsämbetet och kammarkollegiet
velat på olika sätt tillgodose ämbetets behov av ökade arbetskrafter.

Enligt ämbetets förslag borde å advokatfiskalskontoret, med bibehållande av
den nuvarande ordinarie amanuensen, anställas två extra tjänstemän med en årlig
avlöning för vardera av minst 3,000 kronor — dock att, om till innehavare av den
ena av dessa befattningar utsåges den på vattenfallsavdelningen tjänstgörande amanuensen,
dennes avlöning i förstnämnda egenskap kunde nedsättas till 2,000 kronor.
Kollegiet åter bär föreslagit, att, med indragning av amanuensbefattningen, å advokattiskalskontoret
måtte inrättas två extra befattningar i första lönegraden, vardera
med arvode av 3,900 kronor för år räknat.

Skillnaden är således den, att å kontoret skulle vara anställda — förutom de
båda advokatfiskalerna och den å vattenfallsavdelningen tjänstgörande amanuensen,
i den mån han kan stå till advokatfiskalernas förfogande — enligt ämbetets förslag
tre befattningshavare av amanuens tjänsteställning och således med den lindrigare
tjänstgöringsskyldighet, som kan åläggas dylik tjänsteman, men enligt kollegiets
förslag åter två befattningshavare med den tjänsteställning och den arbetsskyldighet,
som tillkommer ordinarie tjänsteman i första lönegraden.

Gemensamt för båda förslagen är att å kontoret jämväl skulle vara anställt
ett kvinnligt biträde i andra lönegraden.

Efter kommitténs mening äger kollegiets förslag avgjort företräde. Arbetet
på advokatfiskalskontoret har numera nått den omfattning, att det först genom att
där anställa tjänstemän, vilka äro i tillfälle att ägna hela sin arbetskraft åt kontoret,
torde bliva möjligt att bereda advokatfiskalerna fullt effektiv hjälp. Större
arbetsintensitet och högre arbetsprodukt torde vara att förvänta av två tjänstemän
med full arbetstid än av tre tjänstemän med halv eller tre fjärdedels sådan. De
senare torde med hänsyn till behovet att söka sig bättre meriter än dem, som deras
amanuenstjänstgöring innebär, komma att fortare än de förra söka sig ifrån tjänstgöringen
å kontoret, i följd varav alltså med genomförande av kollegiets förslag
större stabilitet i tjänstgöringen å kontoret bör kunna förväntas. I ekonomiskt
hänseende ställa sig förslagen i det närmaste lika.

Kommittén, som finner det vara genom den verkställda utredningen ådagalagt,
att arbetet å advokatfiskalskontoret nått den omfattning att det lämnar full
sysselsättning åt. förutom advokatfiskalen och extra advokatfiskalen, två extra
tjänstemän i första lönegraden, får alltså förorda bifall till förslaget i fråga, sådant
det blivit av kollegiet framställt.

Den föreslagna benämningen av fiskaler för de båda biträdande tjänstemännen
å kontoret föranleder icke någon erinran från kommittén.

Lämpligheten av att å advokatfiskalskontoret anställa ett kvinnligt biträde
finner kommittén vara styrkt genom vad i ärendet förekommit. Till följd av den
växande arbetsmängden å advokatfiskalskontoret har myckenheten av det arbete,
för vars utförande icke erfordras kvalificerad manlig arbetskraft, blivit så omfattande,
att anordningen med ett kvinnligt biträde måste erkännas vara ur många
synpunkter påkallad.

Under det att kammarkollegium tillförene såsom arvode åt adjungerade
ledamöter icke föreslagit högre ersättning än motsvarande kammarråds tjänstgörings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

penningar eller 2,500 kronor för år räknat, har kollegiet nu på anförda skäl sträckt
sina anspråk högre och begärt, att adjungerad ledamot måtte varda berättigad att
uppbära, om han är tjänsteman i första lönegraden, en ersättning av 3,000 kronor
för år räknat, om han är extra tjänsteman i kollegiet en ersättning av 5,000 kronor
för år räknat och för andra fall en mot kammarråds tjänstgöringspenningar svarande
ersättning, allt med skyldighet för den adjungerade ledamoten att till den, som
uppehåller hans tjänst, avstå de därmed förenade tjänstgöringspenningarna eller, om
han innehar stadigvarande amanuensförordnande, hela amanuensarvodet.

Kommittén har intet att erinra däremot, att, om den, som anförtros ett
adjunktsförordnande av den mera stadigvarande beskaffenhet, varom här är fråga,
är extra tjänsteman, han erhåller ett arvode av 5,000 kronor för år räknat, med
skyldighet för honom att, därest han innehar stadigvarande amanuensförordnande,
avstå hela amanuensarvodet. I detta hänseende torde ock principen kunna sägas
redan vara erkänd därigenom att vid såväl 1915 som 1916 års riksdag arvodet för
en extra ledamot, som på grund av krigshovrättsavdelningens tillkomst ansetts
erforderlig inom Svea hovrätt, blivit på Kungl. Maj:ts förslag bestämt till 5,000
kronor för år.

Vad däremot angår kollegiets förslag att adjungerad ledamot, som är tjänsteman
i första lönegraden, skulle, mot skyldighet att avstå egna tjänstgöringspenningar,
erhålla ersättning av 3,000 kronor för år räknat, finner kommittén tillräckliga skäl
icke vara anförda för att kommittén skulle i detta fall frångå vad som i enlighet
med kommitténs förslag vid 1915 års riksdag bestämts såsom särskild ersättning
för tiden 1 juli 1915 — 31 december 1916 till adjungerad ledamot i kammarkollegium.
I fråga om adjungerad ledamot, som är tjänsteman i andra lönegraden, har
kollegiet självt ej ifrågasatt annan ersättning än den som motsvarar kammarråds
tjänstgöringspenningar.

Kommittén tillstyrker därför, att den ersättning, som skall utgå till adjungerad
ledamot, som är ordinarie tjänsteman, vare sig denne är i första eller andra
lönegraden, måtte bestämmas till belopp, motsvarande kammarråds tjänstgöringspenningar.

Upplysningsvis torde få meddelas, att förordnandena såsom adjungerade ledamöter
hitintills under år 1916 uppehållits av tjänstemän i första lönegraden, med
undantag för en kortare tid i början av januari, varunder ett av förordnandena
innehafts av en extra tjänsteman, som frånträdde förordnandet med anledning av
att han blivit kallad till sekreterare i kyrkofondskommittén.

Mot de av kollegiet föreslagna avlöningsbeloppen för extra arkivarien, extra
notarierna, de till förstärkning av arbetskrafterna å advokatfiskalskontoret föreslagna
extra tjänstemännen i första lönegraden samt de kvinnliga biträdena har
kommittén icke funnit anledning till annan anmärkning än att avlöningen för
nämnda biträden lärer, i enlighet med vad som är vanligt i andra motsvarande fall,
böra bestämmas till respektive 1,150 och 1,550 kronor.

Vad angår de belopp kollegiet begärt dels för beredande av ersättning till
vikarier under den tid, de ifrågasatta extra befattningshavarna må komma att åtnjuta
semester, och dels för bekostande av renskrivning, detta senare belopp beräknat
i enlighet med vad i skrivelsen den 22 december 1915 ägt rum, torde böra erinras,
att, då enligt kungl. brevet den 31 december 1915 redan anvisats för första hälften
av år 1916 ett belopp av högst 2,175 kronor, för samma år skulle behöva ytter -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

ligare anvisas allenast 1,275 kronor uti ifrågavarande hänseende. I övrigt har
kommittén icke något att erinra mot de begärda beloppen; dock förutsätter kommittén,
att i enlighet med vanliga regler arvodet för vikariat under semester för
extra biträde i första graden ej utgår med högre belopp än 75 kronor, men däremot
för vikariat under semester för extra biträde i andra graden utgår med 100
kronor för månad.

Vad som skall utgå såsom ersättning åt vikarier samt renskrivningskostnad
torde böra anses såsom tillägg till det i avlöningsstaten för kollegiet uppförda anslaget
till vikariatsersättning, renskrivnings- och tryckningskostnad m. m.

I enlighet med det förestående skulle de belopp, som bliva erforderliga med
anledning av de nu ifrågavarande befattningshavarnas anställande hos kollegiet,

utgöras av

för år 1916, utöver vad förut anvisats:

ersättning till två adjungerade ledamöter högst.................................... kronor 5,000

arvoden till tre extra notarier ................................................................ » 5,850

arvoden till ytterligare två extra tjänstemän i första graden, avsedda

för tjänstgöring å advokatfiskalskontoret............................................ » 3,900

arvode till ett extra skrivbiträde i andra graden ................................ » 775

arvoden till två extra skrivbiträden i första graden............................ » 1,150

ersättning åt vikarier, arvoden åt tillfälliga biträden samt renskrivningskostnad
............................................................................................ » 1,275

Summa högst kronor 17,950

för år 1917:

ersättning till tre adjungerade ledamöter högst.................................... kronor 15,000

arvode till en extra arkivarie.................................................................... » 5,000

arvoden till fyra extra notarier............................................................... » 15,600

arvoden till ytterligare två extra tjänstemän i första graden, avsedda

för tjänstgöring å advokatfiskalskontoret............................................ » 7,800

arvode till ett extra skrivbiträde i andra graden ................................ » 1,550

arvode till två extra skrivbiträden i första graden ............................ » 2,300

ersättning åt vikarier, arvoden åt tillfälliga biträden samt renskrivningskostnad
............................................................................................ » 4,075

Summa högst kronor 51,325

eller tillhopa högst 69,275 kronor.

På grund av det anförda får kommittén hemställa, det Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att, för anställande hos kammarkollegium

dels för senare hälften av år 1916 av, förutom vad redan vid 1915 års riksdag
är medgivet, två adjungerade ledamöter, tre extra notarier, ytterligare två
extra tjänstemän i första lönegraden, avsedda för tjänstgöring å kammarkollegiets
advokatfiskalskontor, ett extra skrivbiträde i andra graden och två extra skrivbiträden
i första graden,

dels och för år 1917 av tre adjungerade ledamöter, en extra arkivarie, fyra
extra notarier, ytterligare två extra tjänstemän i första graden, avsedda för tjänstgöring
å advokatfiskalskontoret, ett extra skrivbiträde i andra graden och två extra
skrivbiträden i första graden,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 180 käft. (Nr 205.)

Reservation
vid kommitténs
förslag.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205.

på extra stat för år 1917 bevilja ett anslag av högst 69,275 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1916 av anslaget disponera högst 17,950
kronor.

Kommittén hemställer vidare att, i händelse av riksdagens bifall till nämnda
förslag, Kungl. Maj:t måtte

dels, vid meddelande av förordnande för adjungerad ledamot, förklara denne
berättigad att under tiden för förordnandet uppbära, om han är extra tjänsteman i
kollegiet, en ersättning, för år räknat, av 5,000 kronor, och för andra fall en mot
kammarråds tjänstgöringspenningar svarande ersättning, med skyldighet för den
adjungerade ledamoten att till den, som uppehåller hans tjänst, avstå de därmed
förenade tjänstgöringspenningar eller, därest han innehar stadigvarande amanuensförordnande,
hela amanuensarvodet,

dels bemyndiga kollegiet att ej mindre för tiden från och med den 1 juli
1916 till samma års slut förordna tre särskilda personer att vara extra notarier,
två särskilda personer att vara extra tjänstemän i första graden å kollegiets advokatfiskalskontor,
en person att vara extra skrivbiträde i andra graden med anställning
å advokatfiskalskontoret samt två särskilda personer att vara extra skrivbiträden i
första graden hos kollegiet, än även för år 1917 förordna särskild person att vara
extra arkivarie, fyra särskilda personer att vara extra notarier, två särskilda personer
att vara extra tjänstemän i första graden å advokatfiskalskontoret, en särskild
person att vara extra skrivbiträde i andra graden med anställning å advokatfiskalskontoret
samt två särskilda personer att vara extra skrivbiträden i första graden
hos kollegiet,

dels tillerkänna nyssnämnda befattningshavare rättighet att uppbära, efter år
räknat, arvoden: extra arkivarien av 5,000 kronor, därav 1,600 kronor skola anses
såsom tjänstgöringspenningar, extra notarierna och extra tjänstemännen å advokatfiskalskontoret
i första graden av 3,900 kronor, varav 1,500 kronor skola anses
såsom tjänstgöringspenningar, med skyldighet för extra arkivarien och övriga omförmälda
tjänstemän att frånträda samtliga avlöningsförmåner, som äro förenade
med möjligen innehavande befattning inom kollegiet, ävensom extra skrivbiträdet i
andra graden 1,550 kronor och skrivbiträdena i första graden 1,150 kronor,

dels medgiva kollegiet att, utöver vad förut därutinnan medgivits, såsom
tillägg till det i ämbetsverkets stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, renskrivnings-
och tryckningskostnad m. in. använda ett belopp av 1,275 kronor under
år 1916 och 4,075 kronor under år 1917,

dels förklara adjungerade ledamöterna, extra arkivarien, extra notarierna och
de övriga extra tjänstemännen i första graden samt extra skrivbiträdena berättigade
att, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester,
adjungerad ledamot under en och en halv månad samt en var av övriga ifrågavarande
befattningshavare under en månad, dock att de å advokatfiskalskontoret
anställda extra tjänstemännens i första graden berörda rätt inträder först år 1917,
dels ock föreskriva att ifrågavarande befattningshavare skola vara underkastade
skyldighet att iakttaga vad som i fråga om daglig arbetstid å tjänsterummet
gäller för kollegiets ordinarie befattningshavare.»

Vid kommitténs förslag linnes fogad en av kammarrådet, friherre
von Otter avgiven reservation, däri följande anföres:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

» Emot kommitténs hemställan, så vitt angår beloppet av det arvode, som bör
tillkomma adjungerad ledamot, vilken iir tjänsteman i första lönegraden, får jag
härmed anmäla min reservation.

Där — såsom i förevarande fall är förhållandet — inom ett ämbetsverk
yppar sig ett mera stadigvarande behov av förstärkning av arbetskrafterna inom eu
viss lönegrad bör — om frågan ses uteslutande ur organisatorisk synpunkt —
ersättningen till den nödig befunne extra befattningshavaren bestämmas sålunda att
han, mot skyldighet att avstå möjligen innebavande egna löneförmåner, erhåller ett
arvode svarande mot arbetets beskaffenhet och det därmed förenade ansvar. Under
förutsättning att, såsom väl undantagslöst torde vara händelsen, den extra befattningshavarens
arbetsuppgifter äro lika med de ordinarie tjänstinnehavarnes i samma grad,
borde alltså, vill det synas, arvodet strängt taget motsvara de för ordinarie tjänstinnehavare
i graden anvisade löneförmåner med frånräknande av pensionsavgifter.
Emellertid kan det ju anses skäligt att i någon mån jämka på denna grundsats så
vitt angår arvode, som är förenat med förordnande å extra befattning i tredje och
måhända även andra lönegraden, isynnerhet om sådant finnes påkallat med hänsyn
till den förordnades tjänstålder och erfarenhet. Denna nedsättning lärer dock rättvisligen
icke kunna göras större än att arvodet till sin storlek faller mellan nyssnämnda
löneförmåner och löneförmånerna i närmast lägre tjänstegrad.

En alldeles särskild anledning att på berörda sätt reglera avlöningen för dem,
som på grund av ett mera stadigvarande behov förordnas att uppehålla extra befattning,
ligger däri, att det i regeln endast genom skyldigheten för ordinarie, som förordnas
å sådan befattning, att avstå, jämte tjänstgöringspenningarna, även övriga löneförmåner,
blir möjligt att till vikarie för honom erhålla person, som ägnar tjänsten
sin fulla arbetskraft. Även detta vikariat är ju av stadigvarande beskaffenhet, men
en anordning, varigenom vikarien åtnjöte allenast de med tjänsten förenade tjänstgöringspenningama
jämte viss del av möjligen innehavande amanuensarvode, skulle
innebära att tjänstgöringsskyldighet motsvarande den som kräves av ordinarie tjänsteman
ej kunde av honom fordras; och den härigenom föranledda reducering i den
ordinarie arbetskraften motverkade icke obetydligt den vinst som vore avsedd att
emås genom arbetsförstärkningen.

Kammarkollegium har i sina underdåniga skrivelser den 30 september 1914
och den 30 september 1915 också i princip ställt sig på denna ståndpunkt, i det
kollegium yttrade att det med hänsyn till de arbetsuppgifter, som skulle tillhöra de
av kollegium föreslagna adjungerade ledamöterna, syntes kollegium kunna föreligga
tillräckliga skäl att för dem ifrågasätta arvode motsvarande exempelvis lön för
tjänsteman i andra lönegraden med tillägg av kammarråds tjänstgöringspenningar,
därvid den adjungerade ledamoten skulle hava att avstå egna löneförmåner.

Anledningen till att kollegium emellertid i sina framställningar icke lämpade
sina anspråk efter vad kollegium ansåg skäligt är att söka i de anmaningar till
iakttagande av sparsamhet, som kollegium fått mottaga från vederbörande departementschef.

Har man då, såsom kollegium i det föreliggande fallet funnit sig böra göra,
frångått den principiellt riktiga ståndpunkten och, fogande sig efter tidsförhållandenas
krav, slagit av på anspråk, som eljest synts kunna vara berättigade, kan det naturligtvis
vara olika uppfattningar om huru långt på denna väg man bör låta tidsförhållandena
föra sig. Kollegium har för sin del i sin nu förevarande framställning

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

tagit så starkt intryck av det framhållna sparsamhetsbehovet, att kollegium avstått
från tanken att för adjunkterna begära ett arvode, som, även lågt beräknat, kunde
anses motsvara uppdragets betydenhet, och som gjorde dem oberoende av de egna
löneförmånerna, för vilka man då kunde förskaffa sig vikarier med full tjänstgöringsskyldighet.
Däremot har kollegium på angivna skäl ansett sig böra för adjungerad
ledamot, som är extra tjänsteman, begära ett arvode, vilket med hänsyn till att
det gives åt en person, som är i början av sin tjänstemannabana, torde få anses
skäligt, och har kollegium därjämte sökt att förhjälpa de adjungerade ledamöter,
vilka äro tjänstemän i första lönegraden, till en avlöning, som i betraktande av
deras högre tjänstålder och större erfarenhet i någorlunda skälig mån närmar sig
ett belopp motsvarande en adjungerad ledamots arbete och ansvar. Tillika har
kollegium bedömt ställningen så, att det nu föreliggande sparsamhetsbehovet utgjorde
hinder för ämbetsverket att för adjungerad ledamot, som är tjänsteman i andra
lönegraden, ifrågasätta arvode till högre belopp än som motsvarar kammarråds
tjänstgöringspenningar.

Det må vara möjligt att man i kollega sätt att behandla denna avlöningsfråga
kan spåra en viss inkonsekvens eller brist på enhetlighet; men jag önskar
på det kraftigaste betona, att, där en sådan brist verkligen föreligger, den framtvungits
av omständigheterna, och att för övrigt en större konsekvens i anslagsyrkandet
skulle hava medfört en förhöjning i de begärda anslagen.

För närvarande föreligger icke frågan om att för omförmälda adjunkter fastställa
det arvodesbelopp, som efter allmängiltiga grunder borde tillkomma dem,
utan här är, om jag förstått frågan rätt, meningen att nödfallsvis jämka på de
allmängiltiga grunderna och söka efter det lägre arvodesbelopp, varmed adjunkterna
med hänsyn till det föreliggande behovet av sparsamhet skäligen må anses kunna
nöja sig. Vid sådant förhållande och då kollegium i så väsentlig mån som skett
modererat sina anspråk, synes det mig billigt att det jämförelsevis obetydliga belopp
kollegium begärt såsom arvodesförhöjning åt första gradens tjänsteman, som erhåller
något av ifrågavarande adjunktsförordnanden, måtte ställas till kollegii förfogande.

Kommittén synes för övrigt icke anse den avlöning, vartill en till adjunkt
förordnad första gradens tjänsteman skulle komma med ett adjunktsarvode, som med
500 kronor överstiger kammarråds tjänstgöringspenningar, vara för hög.

Det lärer icke heller med fog kunna så anses.

Med ett adjunktsarvode, motsvarande kammarråds tjänstgöringspenningar,
2,500 kronor, kommer en första gradens tjänsteman, som ej åtnjuter ålderstillägg,
upp i samma avlöning, 5,000 kronor, som en till adjunkt förordnad extra tjänsteman
skulle, efter vad kommittén nu tillstyrkt, erhålla — men har då att vidkännas
avdrag för egen pensionering. Åtnjuter han ålderstillägg erhåller han
respektive 5,500, 6,000 och 6,500 kronors avlöning. Efter avdrag av avgifter för
egen pensionering utgör ersättningen alltså lägst omkring 4,900 kronor och högst
omkring 6,400 kronor. Och detta för en tjänstgöring, för vilken den ordinarie tjänstinnehavaren
undfår (utom ålderstillägg) 8,100 kronor eller, efter pensionsavdraget,
närmare 7,800 kronor.

Yad särskilt kammarkollegium beträffar, måste, förutom det billiga i själva
saken, två ytterligare omständigheter anses med styrka tala för det föreslagna
högre arvodet. Dels den, att de ordinarie tjänstemän, som för närvarande innehava
de ifrågavarande förordnandena, under mycket lång tid biträtt kollegium såsom

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 205. . 45

adjungerade ledamöter och därför äro väl förtjänta av en förbättring i avlöningen.
Dels ock företrädesvis den, att — såsom kollegium i sin förevarande framställning
erinrat — det arbetsmått, som måste av de adjungerade ledamöterna krävas, väsentligt
överstiger vad som i allmänhet kan av en tjänsteman fordras — något
som på ett alldeles särskilt sätt skärper missförhållandet mellan det av dem
utförda arbetet och den därför anvisade avlöningen.

Till stöd för förslaget om ett arvode av 3,000 kronor kan för övrigt åberopas,
dels att det synes fullt befogat att en adjunkt, som är tjänsteman i första
lönegraden, åtnjuter bättre avlöningsförmåner än en, som är extra tjänsteman, dels
ock att den skillnad, som, i händelse av bifall till kollega förslag, skulle uppstå i
avlöningsförmånerna för en adjungerad ledamot, som är extra tjänsteman, och en,
som är första gradens tjänsteman, ungefär motsvarar ett ålderstillägg och således
måste anses väl avvägt.

Slutligen torde få erinras därom, att enligt de för kammarkollegium gällande
avlöningsvillkor tjänsteman av lägre grad skall, vid sjukdomsfall eller när det
erfordras för beredande av semester, vara skyldig att, om han förordnas till högre
befattning, densamma, mot åtnjutande av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar
eller däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår.
Denna bestämmelse, jämförd med föreskriften därom, att den som av sjukdom
är förhindrad att sin befattning förrätta äger uppbära hela iönen jämte ortstillägget,
men att den som undfår ledighet för andra orsaker eller eljest är förhindrad att
sköta befattningen kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen eller ortstillägget som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest prövas skäligt, torde få anses såsom ett uttryck för
den grundsatsen att ersättningen för ett förordnande, som meddelas för längre tid
eller annan anledning än nyss sagts, bör beräknas högre än till tjänstgöringspenningarna;
och bör bestämmelsen skäligen föranleda till att innehavare av de av
särskilda, mera stadigvarande anledningar inrättade extra befattningar böra av
statsmedel erhålla, utöver tjänstgöringspenningar, ersättning motsvarande minst vad
ordinarie tjänstinnehavare i graden kunde antagas böra till vikarie avstå under
enahanda förhållanden.»

Behovet av den utav kammarkollegiet nu begärda förstärkningen
av kollegiets arbetskrafter, vilken jämväl vunnit löneregleringskommitténs
tillstyrkan, torde med all tydlighet framgå av vad i
ärendet förekommit. Anslag för detta ändamål torde därför böra av
riksdagen äskas, och, då jag ej mot kommitténs avstyrkande anser mig
böra förorda det av ämbetsverket ifrågasatta högre arvodet åt adjungerad
ledamot, som är tjänsteman i första lönegraden, biträder jag löneregleringskommitténs
förslag vad angår storleken av det erforderliga anslagsbeloppet.
Jämväl i övrigt ansluter jag mig till vad löneregleringskommittén
föreslagit.

På grund av vad i ärendet anförts hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att, till förstärkning av arbetskrafterna hos
Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 180 höft. (Nr 205.) 7

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

kammarkollegiet dels för senare hälften av år 1916 med, förutom vad
redan vid 1915 års riksdag är medgivet, två adjungerade ledamöter, tre
extra notarier, ytterligare två extra tjänstemän i första lönegraden, avsedda
för tjänstgöring å kammarkollegiets advokatfiskalskontor, ett extra skrivbiträde
i andra graden och två extra skrivbiträden i första graden, dels
ock för år 1917 med tre adjungerade ledamöter, en extra arkivarie, fyra
extra notarier, ytterligare två extra tjänstemän i första graden, avsedda
för tjänstgöring å advokatfiskalskontoret, ett extra skrivbiträde i andra
graden och två extra skrivbiträden i första graden, på extra stat för år
1917 under sjunde huvudtiteln bevilja ett anslag av högst 69,275 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1916 av anslaget disponera
högst 17,950 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt... . vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG. 1916.