Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 20.

Nr 20.

Kungl. Majds nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken/
given Stockholms slott den 14 januari 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap.
3 § rättegångsbalken.

Knngl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 16 käft. (Nr 20.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proportion Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat
i annan rätt, såsom domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens
befallningshavande å ämbetets vägnar; ej den, som förr varit fullmäktig
för vederdelomannen i samma mål; eller den, som själv under målsman
står; ej heller den, vars fader eller svärfader, son eller måg, broder
eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten,
eller dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig
där eller vid någon underrätt, som därunder lyder; ej heller må vid
häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad
till domare, eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig
vara; dock vare domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt,
som nyss är sagd, tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller
för omyndig, den han är målsman för.

Gift kvinna, som uppnått tjuguett års ålder, vare ej på den grund,
att hon jämlikt 9 kap. 1 § giftermålsbalken står under mannens målsmanskap,
obehörig att vara fullmäktig; dock må hon ej vara fullmäktig,
då mannen såsom domare i rätten sitter.

Kung! Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 17 december 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde följande: »Rättegångsbalkens

15 kap. 2 § stadgade i sin ursprungliga lydelse,
att ’de, som för andra måge tala och svara, skola vara oberyktade,
ärlige, redelige och förståndige män’. Enligt ordalydelsen i denna bestämmelse
uteslöts alltså kvinna från att uppträda såsom rättegångsombud.
Emellertid kan det dragas i tvivelsmål, huruvida med uttrycket ''män’
avsetts att uppställa ett ovillkorligt hinder för kvinna att i egenskap av
ombud föra talan inför rätta. Praxis synes hava varit ganska skiftande
i fråga om tolkningen av detta stadgande; i allmänhet torde dock domstolarna
icke hava velat godkänna kvinnor såsom rättegångsfullmäktige.
Sedan vid riksdagen fråga blivit väckt om lagens förtydligande i berörda
avseende, fick bestämmelsen genom lagen den 19 november 1897 föl -

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

jande ändrade, nu gällande lydelse: ''De, som för andra må tala och
svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige.’

Det är således numera fullt klart, att kvinna är behörig att uppträda
såsom rättegångsfullmäktig, om hon i övrigt äger de betingelser,
som lagen fordrar hos dem, som skola föra andras talan inför rätta.
Ogift kvinna är härutinnan likställd med man, men vad gäller gift
kvinna, torde ännu 15 kap. 3 § rättegångsbalken lägga hinder i vägen
för att hon skall kunna godkännas såsom fullmäktig. Här stadgas
nämligen, att den må ej vara fullmäktig, som själv under målsman
står. Stadgandet, tillkommet på en tid, då såsom villkor för behörighet
att vara rättegångsombud möjligen uppställdes fordran att vara
man, och då det i allt fall säkerligen icke ens ifrågasattes, att gift
kvinna skulle kunna uppträda i nämnda egenskap, hänför sig uppenbarligen
närmast till dem, som äro omyndiga. Stadgandets formulering
föranleder emellertid med säkerhet även därtill, att gift kvinna såsom
stående under mannens målsmanskap måste anses utesluten från rätten
att vara fullmäktig. Men även om domstolarna i överensstämmelse
härmed icke velat i allmänhet godtaga de gifta kvinnorna såsom ombud
i rättegång, synes man dock icke hava velat tolka bestämmelsen i fråga
allt för strängt . efter _ ordalydelsen. Man anser således icke, att stadgandet
lägger hinder i vägen för hustru att såsom ombud för mannen
föra talan i angelägenheter, som röra henne själv, men där mannen har
målsäganderätt. I detta fall talar hon ju i egen sak, och har mannen
avstått från sin rätt att företräda hustrun, finnes ringa anledning att
giva stadgandet ett sådant innehåll, att gift kvinna även under dylika
förhållanden skulle sakna behörighet såsom rättegångsfullmäktig. Vidare
lär det på sina ställen icke så sällan förekomma, att hustrun tillåtes att
uppträda såsom ombud för sin man i sak, som rör mannen. Huruvida
detta under alla förhållanden kan vara riktigt, må lämnas därhän. Gift
kvinna har emellertid godkänts såsom ombud för mannen, när det varit
fråga om att i hovrätt ingiva vadeinlaga för fullföljd av mannens talan;
Kungl. Maj:t har förklarat förevarande stadgande i 15 kap. 3 § rättegångsbalken
i detta fall icke tillämpligt. Tvivelaktigt torde vara, om
utgången blivit olika, för den händelse hustrun i nämnda fall varit ombud
för någon annan än mannen. Det kan, med andra ord, ifrågasättas,
huruvida det var målsmannens fullmakt, som upphjälpte bristen i
hustruns behörighet, eller om stadgandet i fråga förklarades icke tilllämpligt
på den grund, att det här endast gällde företrädandet av en
part vid ingivande av en skriftlig inlaga men icke vid muntlig förhandling
inför domstolen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 20.

Frågan om utvidgad rätt för gift kvinna att uppträda såsom rättegångsfullmäktig
var icke på tal i sammanhang med den omredigering
av 15 kap. 2 § rättegångsbalken, som ägde rum genom lagen den 19
november 1897 och varvid den oklarhet, som förut rått angående behörighet
i förevarande avseende för kvinna överhuvud, undanröjdes.
Orsaken härtill är väl närmast att söka däri, att då ännu knappast uppkommit
något praktiskt behov av en lagändring i denna riktning.
Spörsmålet vidrördes något vid 1903 års riksdag under behandlingen
av då väckta motioner angående ändringar i lagstiftningen om hustrus
rättsliga ställning i allmänhet. I sitt över dessa motioner avgivna utlåtande
yttrade lagutskottet beträffande ifrågavarande stadgande i 15

kap. 3 § rättegångsbalken, att det vore osäkert, om detsamma ägde

tillämpning å mannens målsmanskap över hustrun och att det särskilt
torde ofta hava förekommit, att hustru godkänts såsom rättegångsfullmäktig
för sin man. Det är dock först på senare tid, som frågan om
hustrus rätt i förevarande avseende fått ett mera aktuellt intresse, i det
att åtskilliga fall inträffat, då domstolarna blivit ställda inför spörsmålet,
huruvida en gift kvinnlig advokat äger vid den muntliga förhandlingen
inför domstol uppträda såsom rättegångsombud; det gäller således här
icke blott ett hustruns mera tillfälliga ombudsmanskap för mannen utan
ett yrkesmässigt utövande av rätten att för andra tala och svara. Utgången
har åtminstone i ett par kända fall blivit den, att hustru med

hänsyn till att hon står under mannens målsmanskap icke blivit god känd

såsom rättegångsombud. Denna tolkning av ifrågavarande lagrum
torde också, såsom förut framhållits, få anses vara den riktiga.

Sedan i en vid 1914 års senare riksdag väckt motion framställts
förslag bland annat om en lagändring av sådan beskaffenhet, att gift kvinna
skulle äga att, utan hinder av giftermålsbalkens bestämmelse i 9 kap.
1 § om mannens målsmansrätt för hustru, vid domstol eller hos annan
laga myndighet uppträda såsom rättegångsfullmäktig, har riksdagen i anledning
av denna motion uti skrivelse den 17 juli 1914 hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vad sätt jämväl gift kvinna
må kunna tillåtas att inför rätta föra annans talan, samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen anför i sin berörda skrivelse bl. a. följande:

Den snabba utveckling av vårt advokatväsende, som de sista
årtiondena i alltjämt ökad mån utvisat, har medfört, att även kvinnor
vänt sin håg till verksamhet såsom advokater. För en kvinna, som
förvärvat juridisk utbildning, erbjuder dessutom nämnda verksamhet för
närvarande i vårt land snart sagt det enda arbetsfält, där hon i egentlig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

mening kan tillgodogöra sina studier. De ännu för ganska kort tid
sedan tvivelsutan sällsynta fall, då parter i rättegång vid domstol låtit
sig företrädas av kvinnliga ombud, hava därför på senare tid blivit
oftare förekommande. Under dessa omständigheter lärer det icke kunna
bestridas, att den lagbestämmelse, vilken utesluter gift kvinna från
rätten att vara rättegångsombud, i enskilda fall måste framstå såsom
oegentlig och obillig. En kvinnlig advokat, som även efter det hon
ingått äktenskap kan finna tid och intresse för den levnadsbana, hon
tidigare valt, och genom fortsatt utövning av sitt yrke kan se sig i
stånd att bidraga till sin familjs försörjning, ställes sålunda i ett, ingalunda
oväsentligt, avseende uti en ogynnsammare ställning än övriga
utövare av samma verksamhet. Åven om det kan antagas, att en lagändring
i nu berörda hänseende skulle kunna bliva till fördel även för
kvinnor, vilka utan att äga juridisk bildning utöva vissa slag av praktisk
verksamhet, torde dess betydelse dock väsentligen vara begränsad till
de egentliga kvinnliga advokaterna. Antalet kvinnor i sistnämnda ställning
är väl ännu synnerligen obetydligt, och möjligen kan den ifrågasatta
lagändringen till deras förmån snart nog bliva överflödig på grund
av de motsedda allmänna reformerna å äktenskapslagstiftningens område.
Med hänsyn till den avsevärda betydelse, som för enskilda personer är
förbunden med denna frågas lösning utan dröjsmål, har riksdagen likväl
ansett motionärernas framställning förtjäna beaktande, desto mera som
erforderlig lagändring icke torde vara förenad med avsevärda svårigheter
och ej heller i reellt hänseende giva anledning till betänkligheter. Då
lagstiftningen icke uppställer annat hinder för gift kvinna att ägna sig
åt advokatverksamhet, synes ej heller den inskränkning, som nu gällande
bestämmelse i 15 kap. 3 § rättegångsbalken i detta avseende innebär,
med fog kunna upprätthållas. Från praktisk synpunkt torde en lagändring
av ifrågavarande innebörd icke böra möta gensaga, då därmed
endast avses att medgiva gift kvinna samma rättsliga möjlighet att kunna
anlitas såsom rättegångsombud, vilken redan förut tillkommer ogift
kvinna, samt någon klagan veterligen icke försports över att denna
rättighet, sådan den nu gäller, missbrukats eller i övrigt föranlett
olägenhet. Härvid må ock erinras om den domstolarna tillkommande
befogenheten att avvisa sådana ombud, vilka sakna förmåga att på ett
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift eller befinnas på annat sätt
olämpliga att uppträda inför rätta.’

Över riksdagens skrivelse hava utlåtanden avgivits av Svea och
Göta hovrätter samt hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom av
Sveriges advokatsamfund.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Svea hovrätt har härvid ifrågasatt, huruvida det kunde vara lämpligt
och nödigt att till behandling för sig upptaga frågan om hustrus
ställning i förevarande hänseende, då Bamtidigt lagstiftningsarbete avseende
ändrade bestämmelser angående hustrus ställning i allmänhet inom
äktenskapet påginge. Tillräckliga skäl lära dock icke föreligga att av
sådan anledning fördröja frågans lösning. Bestämmelsen om gift kvinnas
obehörighet att för andra tala och svara är av så fristående art, att en
lagändring därutinnan icke synes behöva medföra några konsekvenser
beträffande hustrus rättsliga ställning i övrigt.

Vad riksdagen anfört om behovet och lämpligheten av en lagändring
i det av riksdagen angivna syftet finner jag äga sin fulla riktighet.
Att berörda lagstadgande, varigenom gift kvinna uteslutes från
fullmäktigskapets utövande, icke står i god överensstämmelse med den
uppfattning, vår lag åtminstone numera måste anses intaga i fråga om
hustrus ställning inom äktenskapet och hennes rättsliga handlingsförmåga,
torde icke kunna bestridas. Mannens rätt och plikt att vara
hustruns målsman är nu i flera avseenden begränsad; hustruns förvaltningsrätt
kan under vissa förhållanden sträcka sig ut över ett ganska
stort område och i samma mån är det hustrun själv, som har att tala
och svara i alla de angelägenheter, som sammanhänga med den egna
förvaltningen. Hustru betraktas således otvivelaktigt, med de begränsningar,
vilka äro betingade av mannens målsmanskap, såsom myndig.
Det målsmanskap, en förmyndare utövar, är till sin natur i ganska hög
grad skilt från det, som mannen utövar över hustrun; det förra förutsätter
brist på förmåga av rättshandlingar, vilken brist utfylles genom
förmynderskapet, det senare åter innebär en inskränkning i eu för övrigt
myndig persons rätt att själv råda över sig och sitt gods. Det kan
därför icke gärna möta några teoretiska betänkligheter att göra skillnad
mellan omyndigs och gift kvinnas behörighet i det avseende, varom
här är fråga. En motsvarande åtskillnad kommer numera till synes
även på andra områden, så t. ex. beträffande gift kvinnas rätt att
bekläda vissa kommunala befattningar, för vilka lagen eljest uppställer
såsom villkor, att innehavaren skall råda över sig och sitt gods.

Det må erkännas, att, såsom även riksdagen nämner i sin skrivelse,
den ifrågasatta ändringen icke har större praktisk betydelse åtminstone
för närvarande, då antalet kvinnliga advokater ännu torde vara ganska
ringa. Det har dock, efter vad det visat sig, blivit allt vanligare, att
kvinnor ägna sig åt advokatens yrke; knappast någon annan verksamhetsgren
på det juridiska området står kvinnorna till buds. Och även
om dessa fall varken äro eller bliva särdeles talrika, kan det dock i det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

särskilda fallet för en kvinnlig advokat, som ingår äktenskap, innebära
en svår och obillig försämring av hennes ställning, att hon visserligen
i övrigt är oförhindrad att fritt utöva sitt yrke, men, när det gäller den
viktiga sidan därav att inför rätta företräda sin klient, likställes med
en omyndig. Det torde vara svårt att angiva något verkligt skäl för
att sålunda låta en kvinna på grund av sitt giftermål förlora en rätt av
den art, varom det här är fråga, och som kvinnorna visat sig kunna på
ett förtjänstfullt sätt utöva.

När det nu gäller att vidtaga en sådan ändring av föreskrifterna
angående dem, som äga föra andras talan inför rätta, att gift kvinna
icke skall på den grund, att hon står under mannens målsmanskap, vara
obehörig att uppträda såsom fullmäktig, torde dock, såsom Göta hovrätt
och hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat, för hennes rätt i förevarande
avseende böra stadgas den förutsättningen, att hon uppnått den
för män och ogifta kvinnor stadgade myndighetsåldern, tjuguett år. I och
med giftermålet är kvinnan att betrakta såsom myndig, så långt vår rätt nu
erkänner detta, oavsett att hon icke uppnått den ålder, som eljest är stadgad
för erhållande av full rättslig handlingsförmåga. Det torde emellertid vara
lämpligt att i detta fall låta den i allmänhet bestämda myndighetsåldern vara
avgörande; den gifta kvinnan skulle eljest framför männen och de ogifta
kvinnorna vinna en förmån, som icke kan sägas hava något fog för sig.

Bland dem, som icke äga vara fullmäktige, nämnes i 15 kap. B §
rättegångsbalken jämväl den, vars fader eller svärfader, son eller måg,
broder eller svåger i rätten domare sitter. Då släktskap i nu nämnda
avseenden grundlägger binder för en person att vara fullmäktig, måste
även förhållandet mellan makar anses vara av den art, att det icke är
lämpligt, att hustrun uppträder såsom fullmäktig i mål, där mannen
sitter såsom domare. Gift kvinnas rätt att vara rättegångsombud bör
således begränsas i detta hänseende.

Göta hovrätt, som erinrar om nyss angivna förhållande, anser
förbud även böra stadgas för gift kvinna att inför rätta föra annans
talan i mål, däri mannen är motpart eller motparten företrädes av
mannen. Medgivas må, att det knappast skulle vara förenligt med
god ordning, om man och hustru på detta sätt stode emot varandra
i rättegången, företrädande olika intressen. Men å andra sidan skulle
det för visso ganska sällan förekomma, att part uppdroge åt hustrun
att föra talan i mål, där mannen vore motpart eller ombud för denne.
Förhållandena härutinnan reglera sig säkerligen av sig själva. Påpekas
må jämväl, att släktskap mellan parter och ombud eller de olika parternas
ombud sinsemellan icke i lag tillagts någon betydelse i fråga om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

behörighet att vara fullmäktig. Någon bestämmelse i nämnda hänseende
torde därför icke vara behövlig. Ej heller finner jag det vara nödigt
att, såsom Göta hovrätt vidare ifrågasätter, i sammanhang med vidtagandet
av den föreslagna lagändringen bland de uti 13 kap. 1 § rättegångsbalken
uppräknade jäv emot domare införa den omständigheten, att
domarens hustru förut varit fullmäktig i det mål, över vilket han sitter
såsom domare.

Utöver vad nu nämnts hava hovrätterna icke haft något att erinra
beträffande den i riksdagens skrivelse föreslagna lagändringen. Styrelsen
för Sveriges advokatsamfund har i frågan gjort det uttalande, att då
gällande lagstiftning icke beträffande den allmänna rätten att vara rättegångsombud
uppställer andra villkor för män och ogifta kvinnor än de
i 15 kap. rättegångsbalken stadgade, styrelsen anser, att bestämmelsen
i 3 § av samma kapitel bör ändras därhän, att den icke lägger hinder i
vägen för gift kvinna att vara rättegångsfullmäktig.

I det förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken,
som jag låtit utarbeta inom justitiedepartementet, är i
enlighet med vad nu anförts stadgat, att gift kvinna, som uppnått tjuguett
års ålder, ej skall på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
vara obehörig att vara fullmäktig, dock att hon ej må utöva
dylikt uppdrag i mål, där mannen sitter såsom domare. Stadgandets
formulering giver vid handen, att visserligen målsmanskapet enligt 9 kap.
1 § giftermålsbalken icke i och för sig må utgöra hinder för gift kvinna
att vara fullmäktig, men att hon för övrigt måste fylla de kvalifikationer,
som lagen uppställer för behörighet i detta avseende. Föreligger
alltså det fall, som omtalas i 19 kap. 4 § ärvdabalken, nämligen att
mannen eller annan blivit förordnad till god man att utöva hennes rätt
i avseende å egendoms förvaltning, måste hon i likhet med omyndig
person anses utesluten från rätten att för andra tala och svara.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter omförmälda
förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken och
hemställde, att lagrådets utlåtande över detta förslag, som var av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

N. Beite.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 16 käft. (Nr 20.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat
i annan rätt, såsom domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens
befallningshavande å ämbetets vägnar; ej den, som förr varit fullmäktig
för vederdelomannen i samma mål; eller den, som själv under målsman
står; ej heller den, vars fader eller svärfader, son eller måg, broder eller
svåger, i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten, eller
dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig där eller
vid någon underrätt, som därunder lyder; ej heller må vid häradsrätt
häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad till domare,
eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig vara; dock vare
domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är
sagd, tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig,
den han är målsman för.

Grift kvinna, som uppnått tjuguett års ålder, vare ej på den grund,
att hon står under mannens målsmanskap, obehörig att vara fullmäktig;
dock må hon ej utöva dylikt uppdrag i mål, där mannen såsom domare
i rätten sitter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 10 januari 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
17 december 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av assessorn Alvar Elis Rodhe.

Lagrådet yttrade:

Enligt förslagets motivering är det endast det i 9 kap. 1 § giftermålsbalken
stadgade målsmanskap, som för framtiden skall upphöra att utgöra
hinder för gift kvinna att vara rättegångsfullmäktig. Detta synes böra
komma till uttryck jämväl i lagtexten, enär mannen även jämlikt 19
kap. 4 § ärvdabalken kan i visst avseende vara målsman för hustrun.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Sans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 14 januari 1916.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
den 17 december 1915 inhämtade utlåtande över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Sedan föredragande departementschefen anfört, att i anledning av
vad lagrådet hemställt förslagets avfattning något jämkats i syfte att
därav skulle fullt tydligt framgå, att det endast vore det i 9 kap. 1 §
giftermålsbalken stadgade målsmanskap, som skulle upphöra att utgöra
hinder för gift kvinna att vara rättegångsfullmäktig, samt att därjämte
en mindre redaktionell ändring i förslaget vidtagits, uppläste departementschefen
lagförslaget i dess omarbetade skick och hemställde, att
förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

t saml.

16 höft. (Nr 20.)

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.