Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 102.

Nr 192.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
anslag till befrämjande och organiserande av den offentliga
arbetsförmedlingen i riket; given Stockholms slott
den 25 april 1916.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att

för befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen
i riket i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
angivna grunder på extra stat för år 1917 anvisa ett förslagsanslag
av 70,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 170 höft. (Nr 192.)

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes äreudena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow anförde:

Vid föredragning den 14 januari 1916 av de frågor, som tillhöra
regleringen av riksstatens sjätte huvudtitel för år 1917, erinrade jag,
att Kungl. Maj:t den 3 december 1915 anbefallt socialstyrelsen att inkomma
med yttrande, bland annat, beträffande erfarenheterna av statens
medverkan i avseende å den offentliga arbetsförmedlingens utveckling
samt rörande frågan, huruvida någon omläggning eller jämkning härutinnan
kunde anses önskvärd och lämplig. Jag förklarade tillika, att jag
måhända under riksdagens lopp skulle bliva i tillfälle att underställa
Kung. Maj:t förevarande fråga. 1 enlighet med min hemställan föreslog
Kungl. Maj:t därefter riksdagen att i avbidan på den proposition, som
kunde komma att avlåtas angående befrämjande och organiserande av
den offentliga arbetsförmedlingen i riket, på extra stat för år 1917 för
ändamålet beräkna ett förslagsanslag av 70,000 kronor.

Sedan socialstyrelsen den 17 innevarande månad avgivit underdånigt
yttrande och förslag i frågan, får jag nu anmäla densamma till vidare
handläggning.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Ni- 192.

Efter att hava redogjort för innehållet i socialstyrelsens utlåtande
anförde departementschefen vidare.

Den offentliga arbetsförmedlingen har i vårt land upptagits genom
kommunalt initiativ och ursprungligen helt bekostats av kommuner.
Sedan under loppet av år 1902 städerna Hälsingborg och Göteborg inrättat
kommunala arbetsförmedlingsanstalter och goda resultat vid dem
vunnits, följdes deras exempel snart av åtskilliga andra städer, så att
vid utgången av år 1906 sådana anstalter voro i verksamhet på 9 orter
i landet. '' Då det efter hand blivit tydligt, att ett rationellt ordnande
av arbetsförmedlingen vore en angelägenhet av betydelse ej blott lör
vissa större stadssamhällen utan även för mindre sådana samt för landet
i dess helhet, hemställde Kungl- Maj:t, efter närmare utredning i ärendet,
hos riksdagen om anslag av statsmedel för främjande och organiserande
av denna verksamhet, varvid särskilt åsyftades sådan utvidgning av
densamma, att den måtte bliva till omedelbar nytta även för landsbygdens
behov. Med bifall till denna framställning anvisade riksdagen för
år 1907 ett förslagsanslag av 15,000 kronor, vilket sedermera utgick även
för vart och ett av åren 1908—1910. För år 1911 vidtogs en höjning
av anslaget till 40,000 kronor, vid vilket belopp detsamma bibehölls för
åi-en 1912 och 1913. 1913 års riksdag höjde anslaget ytterligare, så

att det för år 1914 utgick med 55,000 kronor. För år 1915 anvisades
för ifrågavarande ändamål dels av 1914 års förra riksdag ett förslagsanslag
å 55,000 kronor, dels av samma års senare riksdag, utöver nämnda
belopp, ytterligare ett förslagsanslag av 10,000 kronor, detta senare
anslag avsett att genom utbyggande och främjande i övrigt av den
ofientliga arbetsförmedlingen i erforderlig grad underlätta värnpliktigas
anställande i arbete efter militärövningarnas slut. Ett mot dessa båda
belopp svarande förslagsanslag av 65,000 kronor beviljades därefter för
år 1916.

Närmare föreskrifter att lända till efterrättelse med avseende å användandet
av de för ändamålet anslagna medel utfärdades genom kungörelse
den 5 februari 1915 (sv. förf.-saml. nr 143), vilken gäller tillsvidare.

Den ekonomiska uppmuntran, som genom statsmakternas beslut
från och med år 1907 bereddes de kommunala strävandena,
tog sig genast uttryck i en stark ökning av antalet organ för
verksamheten. Arbetsförmedlingskontoren, som ar 1906 voro endast
9, hade redan år 1908 ökats till 28, år 1912 till 93 och utgjorde

Hittillsvarande
statsunderstöd.

Den offentliga
arbetsförmedlingens
utveckling
och
nuvarande
läge.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

vid innevarande års början 119, tillhörande 35 särskilda anstalter. Av
dessa senare voro 11 av rent eller huvudsakligen kommunal karaktär,
under det att de övriga helt eller delvis leddes och bekostades av vederbörande
län (av landstingen med eller utan bidrag från hushållningssällskap
och vederbörande kommuner, i några fall även av nationalföreningen
mot emigrationen). Sådana anstalter äro nu tillfinnandes i
rikets samtliga län, varvid dock bör erinras, att för Ålvsborgs län allenast
provisoriska anordningar till följd av det nuvarande kristillståndet
äro vidtagna. Anledning finnes dock antaga, att frågan redan under
innevarande år kommer till mera definitiv lösning även inom nämnda
län. Såsom socialstyrelsen framhållit, kan sålunda nätet av arbetsförmedlingsanstalter
numera anses vara utspänt över hela landet, om ock
detsamma på åtskilliga håll är för glest, I bredd med denna yttre utveckling
har gått en systematisering av själva verksamheten i syfte att
göra denna mera enhetlig och praktiskt nyttig. Av stor betydelse i
bada dessa avseenden har otvivelaktigt statens understöd varit. Genom
detsamma har sålunda åt de anslagsbeviljande lokala korporationerna
beretts en ekonomisk lättnad, som särskilt i de hårdare belastade delarna
av landet varit avgörande för arbetsförmedlingsfrågans lösning.
Det har också härigenom varit möjligt att på åtskilliga orter träffa
anordningar, som mindre varit påkallade av det rent lokala intresset
än av den kringliggande landsbygdens samt jordbrukets behov. I full
överensstämmelse med de motiv, som huvudsakligen lågo till grund
för statsmakternas beslut om statsunderstöd åt den offentliga arbetsförmedlingen,
har densamma på detta sätt, från att vara en speciell förmån
för vissa mera bärkraftiga kommuner, alltmer övergått till att bliva en
hela landets sak. Att redan genom denna yttre utveckling även kundernas,
arbetsgivarnas och arbetarnas rätt förstådda intressen blivit allt
bättre tillgodosedda, ligger i sakens natur.

I detta hänseende lika betydelsefullt har emellertid varit, att staten
genom sin ekonomiska medverkan fått tillfälle utöva ett avgörande inflytande
på förmedlingsarbetets praktiska utformning samt övervaka dess
utförande. Vid samtliga kontor över hela landet användes sålunda ett
enhetligt, under samverkan mellan vederbörande statsmyndighet och anstalterna
utarbetat expeditionssystem, som möjliggör ett enkelt och
snabbt samarbete mellan alla kontor. För detta ändamål sker jämväl
ett ordnat, regelbundet utbyte av förteckningar över arbetssökande och
lediga platser, s. k. vakanslistor, genom vilka den aktuella tillgången
och efterfrågan å arbetskraft kan oavlåtligt följas och överskådas. Då
statsunderstödet delvis utgår i form av kostnadsfri förbindelse mellan

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 192.

kontoren — per post, telegraf och telefon — underlättas härigenom de
lokala strävandena att verka utjämnande på arbetsmarknaden samt ökas
möjligheterna att tillmötesgå kundernas önskningar utöver vad förhållandena
på de särskilda orterna kunna medgiva.

Den offentliga arbetsförmedlingen kan också i fråga om arbetsresultat
uppvisa eu utveckling, som fullt motsvarar den yttre organisationens
växande omfattning. Medan antalet förmedlade anställningar
år 1900 uppgick till 31,000 och 1908 till nära 40,000, hade detsamma
år 1912 stigit till 105,000 och utgjorde för år 1915 icke mindre än
164,000. Av särskilt intresse är, att jordbrukets andel i dessa siffror
utgjorde respektive 2,100, 6,400, 25,800 och 37,000, vilket utvisar en
hastigt tilltagande anslutning från den jordbrukande befolkningens sida.
För att giva en belysning av det omfattande arbete, som numera pågår
vid de offentliga anstalterna, torde ytterligare endast böra anföras, att
under år 1915 antalet ansökningar om arbete utgjorde 309,000 och
antalet anmälda lediga platser 219,400.

Jag anser mig böra i detta sammanhang erinra om den offentliga
arbetsförmedlingens stora betydelse för hjälparbetet under nu rådande
kristid. Genom dess medverkan har det varit möjligt att tillvarataga
och utnyttja arbetstillfällen och arbetskraft och därigenom dels förebygga
arbetslöshet, dels underlätta arbetaranskaffningen till näringsområden, som
behöft sådan. Där arbetslöshetsunderstöd utlämnats — åt arbetslösa i
allmänhet eller endast tobaksarbetare — hava de offentliga anstalterna
av vederbörande kommunala organ anlitats för kontroll å de understödssökandes
arbetsvillighet och därmed sammanhängande rätt till understöd.
Den kännedom om arbetsmarknaden och arbetarnas förhållanden, som
besittes av anstalternas personal, har ock i övrigt visat sig värdefull för
ett rationellt ordnande av lokala hjälpåtgärder.

I mitt anförande den 3 december 1915 till statsrådsprotokollet, i
vilket jag hemställde om Kungl. Maj:ts beslut rörande förut omförmälda
uppdrag åt socialstyrelsen att i ämnet inkomma med yttrande och förslag,
erinrade jag, hurusom den offentliga arbetsförmedlingen, som på jämförelsevis
kort tid ernått kraftig utveckling i vårt land, under nuvarande
kristid ställts inför väsentligt vidgade uppgifter. De djupgående förändringarna
inom näringslivet liksom de varandra avlösande inkallelserna
till krigstjänstgöring av värnpliktiga och landstormsmän hade nämligen
framkallat rubbningar å arbetsmarknaden, vilka nödvändiggjort avsevärda
omflyttningar av arbetskraft, därvid de offentliga anstalternas medverkan
otvivelaktigt varit av stor betydelse.

Anbefalld

utredning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

Oförändrade
grunder för
arbets formed’
lingen.

Med anledning härav och i syfte att giva socialstyrelsen såsom
central myndighet ökad möjlighet att ordna samarbetet mellan de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna samt i övrigt vidtaga praktiska åtgärder
för att bereda arbetsanställning åt arbetslösa arbetare, särskilt stenarbetare,
hade Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 28 maj 1915 bemyndigat
socialstyrelsen att från och med den 1 juli 1915 tills vidare till utgången
av år 1915 anställa dels en extra byråassistent för handläggning av
arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor i allmänhet, dels ock en
med praktiska arbetsförhållanden förtrogen tjänsteman, som kunde efter
omständigheterna biträda på arbetsplatserna.

Emellertid funnes anledning förutsätta, att den offentliga arbetsförmedlingens
utjämnande verksamhet komme att tagas i anspråk i ytterligare
omfattning. Betydliga förändringar eller utvidgningar syntes vara
att förvänta inom skilda områden av näringslivet, antingen det pågående
kriget komme att fortfara under längre tid eller snart upphöra, och vore
det därför av synnerlig vikt sörja för, att tillgängliga arbetskrafter på
lämpligt sätt fördelades.

Tendenser hade ej heller saknats till, att svenska arbetare skulle
efter krigets upphörande i icke ringa omfattning söka och finna anställning
utomlands i de av kriget närmast berörda länderna. Häruti läge
uppenbarligen en särskild anledning att med all omsorg tillse, att de
på den inhemska arbetsmarknaden förefintliga arbetstillfällena genom
lämpliga åtgärder tillhandaliölles våra arbetare och verkligen bleve utnyttjade.

Av dessa skäl samt i övrigt för arbetslöshetens rationella bekämpande
syntes det mig önskvärt att främja den offentliga arbetsförmedlingens
utveckling. Jag hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte anbefalla
socialstyrelsen att inkomma med underdånigt yttrande beträffande
erfarenheterna av statens medverkan i detta avseende samt rörande frågan,
huruvida någon omläggning eller jämkning härutinnan kunde anses
önskvärd och lämplig. I samband därmed borde ock övervägas verkningarna
och lämpligheten av den hos styrelsen i enlighet med ovanberörda
nådiga brev vidtagna provisoriska anordningen för samarbetet
mellan de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna.

I sitt förut omförmälda yttrande den 17 innevarande månad har socialstyrelsen
meddelat en ingående redogörelse för den offentliga arbetsförmedlingens
uppkomst och utveckling samt organisations- och arbetsformer ävensom
framhållit vissa synpunkter med avseende å rörelsens vidare utbyggande
och fullkomnande för att densamma skall motsvara de stegrade kraven

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 192. 7

på dess verksamhet. Styrelsen liar i samband därmed redogjort för de
uttalanden i hithörande frågor, som ingått från de offentliga anstalternas
styrelser. Då dessa på grund av sin sammansättning — de bestå av
representanter till lika antal lör arbetsgivare och arbetare samt eu opartisk
ordförande — ävensom med hänsyn till den nära förbindelse, vari
de stå till förmedlingsarbetet, måste anses äga ingående erfarenhet på
förevarande område, bör uppenbarligen stort avseende fästas vid deras
uttalanden och framförda önskemål, vilka också i allt väsentligt vunnit
anslutning från socialstyrelsens sida. Det är då ägnat väcka tilllredsställelse,
att man från alla håll bestämt uttalat sig för ett vidhållande och
fullföljande av de grundläggande principer för den offentliga arbetsförmedlingen,
vilka med viss ledning av utländska förebilder tidigare utarbetats
i samråd med anstalterna och i sina huvuddrag fastslagits av statsmakterna.
Socialstyrelsen har sålunda med stöd av uttalanden från samtliga
anstaltsstyrelser kunnat vitsorda, hurusom numera ingen meningsskiljaktighet
föreligger därom, att den offentliga arbetsförmedlingen bör stå
öppen för alla slag av arbete, vara kostnadsfri för kunderna, stå under
ledning av en paritetiskt sammansatt styrelse samt iakttaga full neutralitet
till förekommande motsatsförhållanden på arbetsmarknaden. Enbart
glädjande är, att åtminstone denna del av förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare kunnat genom samhällets ingripande hållas utanför
deras stridigheter och bliva ett område för lojal samverkan dem emellan.

En viktig förutsättning för denna gagneliga utveckling har otvivelaktigt
varit, att de offentliga anstalterna strängt begränsat sig till sin uppgift
att allenast förmedla ingåendet av arbetsavtalen. De hava sålunda icke
sökt påverka vare sig avtalens innehåll eller parternas frihet att själva
välja arbetskraft, respektive anställning. De offentliga anstalterna äro
således uteslutande institutioner för enhetligt sammanförande av anbud
från arbetsgivare och arbetare och hava just genom denna riktiga begränsning
av sin verksamhet allt mer kommit att utvecklas till lokala
börser för arbetsmarknaden.

Då arbetsmarknaden på grund av sin natur alltid i törsta hand måste
vara lokal, är det vidare priucipiellt riktigt, att dess organiserande främst
bör vara en ortens angelägenhet. Endast därigenom att den lokala
marknaden är tillfredsställande ordnad, kan överhuvud eu interlokal
förmedling med framgång uppbyggas. Principen om att de kommunala
enheterna — kommuner och landstings- (eventuellt hushållningssällskaps-)
områden — skola vara de närmaste bärarna av den
offentliga arbetsförmedlingen har också i tillämpningen visat sig riktig.
Tack vare det intresse, som efter hand överallt framträtt för sakens
främjande, har arbetsförmedlingen fått det fästa underlag i orterna, på

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 192.

vilket sedan kan byggas vidare. Det bär härigenom blivit överflödig,
att i vårt land anlita lagtvångets väg för att framskapa en lokal organisation
för arbetsmarknadens organiserande.

Såsom socialstyrelsen framhåller, kan också denna lokala utveckling
numera anses vara till sina huvudsakliga drag genomförd, om också
mycket ännu återstår i vissa delar av landet. Förutom det att de
på sina håll stora luckorna i anstaltsnätet efter hand böra utfyllas
— för vilket ändamål något rikligare tillmätt statsbidrag torde, såsom
redan i proposition i ämnet till 1906 års riksdag förutsattes, kunna undantagsvis
utgå i mera glest befolkade och mindre bärkraftiga delar av landet —-möter här särskilt behovet av verksamhetens specialisering. Tanken
härpå har redan vunnit tillämpning i så måtto, att, i den mån
omfattningen av kontorens rörelse krävt flera arbetskrafter, arbetet
dem emellan uppdelats efter fackliga synpunkter. Eu sådan rationell
arbetsfördelning har emellertid icke kunnat bliva mera genomförd
annorstädes än vid de största kontoren, där flera arbetskrafter erfordras
redan med hänsyn till arbetets mängd. Det är dock påtagligt,
att på denna punkt en vidare utveckling är synnerligen önskvärd.
Hos såväl arbetsgivare som arbetare inom de mera utpräglade
och högre drivna yrkesområdena är den uppfattningen allmän, att förmedlingsarbetet
för deras del, för att kunna med tillräcklig omsikt bedrivas,
kräver sådan ingående kännedom om yrkets förhållanden, som
kan förvärvas endast genom att vederbörande tjänstemän mera odelat
ägna sig däråt. Åven ur arbetsförmedlingens synpunkt är det önskvärt,
att tjänstemännen må kunna begränsa sitt verksamhetsområde på
sådant sätt, att de därinom ej blott förvärva ingående kännedom om
arbetsgivares och arbetares synpunkter i avseende å anställningsvillkor
m. m., utan ock få tillfälle träda i den personliga kontakt med dem,
som är eu viktig förutsättning för förtroende. Sant är å andra sidan
vad av socialstyrelsen samt åtskilliga anstaltsstyrelser betonas, nämligen
att en längre driven specialisering särskilt vid smärre anstalter skulle
medföra vissa olägenheter och förutsätta anställandet av en i förhållande
till arbetets mängd allt för stor personal, vilket skulle draga
med sig för dylika anstalter oöverkomliga kostnader. Det synes mig
emellertid vara naturligt, att utvecklingen i nu antydd riktning bör, med
beaktande av nyss angivna synpunkter, bliva föremål för särskild omvårdnad
från statens sida. Ett ytterligare skäl härför ligger i den av
socialstyrelsen påpekade omständigheten, att den interlokala förmedlingen,
vilken ju måste anses i högre grad än den lokala vara ett hela landets
intresse, företrädesvis avser mera fackutbildad arbetskraft. Jag vill slut -

ICungl. Maj:Is Nåd. Proposition Ér It)2. i)

ligen tillägga, att vilket system än kan komma att framgå såsom resultat
av den pågående kommittöutredningen rörande arbetslöshetsförsäkringens
ordnande, denna frågas lösning likväl under alla förhållanden måste
bliva väsentligen beroende av tillgången till en högt utvecklad och så
långt lämpligen ske kan specialiserad offentlig arbetsförmedling.

För det interlokala förmedlingsarbetets utvecklande är emellertid
icke tillräckligt att lita allenast till de särskilda anstalternas intresse av
förbindelser och utbyte sins emellan. Erfarenheten har med all tydlighet
ådagalagt, att härför även erfordras ett särskilt organ, till vilket förmedlingsnätets
trådar sammanlöpa och där ett aktivt arbete kan bedrivas
för utjämnande över hela landet av tillgång och efterfrågan å
arbetsmarknaden. Den centrala myndigheten, socialstyrelsen, har hittills
måst begränsa sin verksamhet på detta område till en väsentligen kontrollerande
och rådgivande verksamhet. Redan tidigt framställdes emellertid,
främst från anstalterna själva, krav på att denna verksamhet
skulle iitvidgas till att jämväl omfatta eu positiv medverkan i det
praktiska arbetet. Av brist på arbetskrafter för detta ändamål har
socialstyrelsen icke kunnat'' i annan mån tillgodose dessa krav än att
genom dess försorg för varje vecka utarbetats och distribuerats den
s. k. riksvakanslistau, det vill säga en systematisk översikt över de
lokala marknadernas överskott å sådan arbetskraft och sådana platser,
som lämpligen kunnat bliva föremål för interlokal förmedling. Att härmed
icke behovet blivit tillräckligt fyllt, har länge varit klart. Denna
brist på erforderlig centralisering av förmedlingsarbetet framträdde med påtaglig
tydlighet i anledning av de rubbningar inom näringslivet, som
förorsakades av den nu pågående krisen. De framtvungna omläggningarna
och utvidgningarna inom stora industrigrenar såväl som de successiva
inkallelserna till krigstjänstgöring av värnpliktige och landstormsmäu
nödvändiggjorde betydande omflyttningar av arbetskraft, därvid
de offentliga anstalternas kapacitet ställdes på hårdare prov än tillförene.
Den under min ledning verkande arbetslöshetskommissionen, som
på grund av sitt uppdrag hade att närmast följa arbetsmarknadens läge,
kunde då genast konstatera att, även om de offentliga arbetsförmedlingsaustalterna
på förtjänstfullt sätt fyllde sina mer än förut påfrestande
uppgifter, de uppenbarligen behövde stödet av ett centralt sammanhållande
organ, som kunde på ett annat och bättre sätt än de särskilda
anstalterna överskåda det allmänna läget och lämna sin medverkan vid
överflyttningar av arbetskraft i större skala. Då även socialstyrelsen
vitsordade, att detta behov, ehuru under de inträdda förhållandena särskilt
kännbart, redan förut gjort sig gällande, har, som jag redan förut antytt
och i det följande blir i tillfälle att närmare utveckla, viss provisorisk

Bihang till riksdagens protokoll år 1916. 1 saml. 170 Käft. (Nr 192.) 2

Särskilda

spörsmål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

anordning vidtagits i syfte att omedelbart avhjälpa de påtagliga olägenheterna.
Jag är också med socialstyrelsen och anstaltsstyrelserna enig
om, att den sålunda träffade anordningen varit till otvivelaktig nytta
och att densamma bör tjäna som utgångspunkt för åtgärder av mera
bestående art, detta oberoende av om den nuvarande krisen blir av
kortare eller längre varaktighet.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda spörsmål, som
berörts i socialstyrelsens och anstå!tsstyrelseruas yttranden.

Såsom redan påpekats, har det otvivelaktigt varit till fördel för
arbetsförmedlingens utveckling, att denna icke framdrivits genom lagtvång
eller eljest på konstlad väg, utan fått lugnt framväxa med stöd av
det förtroende, den efter hand tillvunnit sig genom att visa sig nyttig
för sina kunder och för det allmänna. Om också den egentliga grunden
härtill är att söka i verksamhetens organiserande efter allmängiltiga och
bärande principer, så har dock till de goda resultaten väsentligen bidragit,
att de lokala förmedlingsorganen i regel lyckats förvärva för ändamålet
lämpliga och för sin uppgift intresserade arbetskrafter. Såväl vederbörande
styrelser som kunderna torde vara eniga om, att på detta område mycket
beror av de personliga krafter, som utföra arbetet. Det är då också
naturligt, att i de avgivna yttrandena påyrkas åtgärder i syfte att för
framtiden betrygga en tillfredsställande rekrytering av anstalternas personal.
Ehuru jag fullt delar uppfattningen om denna frågas synnerliga
betydelse, anser jag dock icke skäl töreligga för direkt ingripande
på denna punkt från statens sida. Visserligen har med rätta påpekats,
att avlöningsvillkoren ännu på många håll icke äro sådana, att de innebära
önskvärda garantier för en i fortsättningen god rekrytering av anstalternas
personal. Mångenstädes äro nämligen lönebeloppen för anstaltsföreståndarna
knappast större än de för högre utbildade arbetare
vanliga, ett förhållande, som näppeligen kan anses riktigt i betraktande
av arbetets omdömesprövande beskaffenhet och vikten av att bereda
dessa tjänstemän en uppgiften motsvarande ställning. Med en allt mera
klarnande uppfattning i detta avseende lärer man emellertid kunna förutsätta,
att anstalternas personal skall allestädes bliva med avseende å
såväl lönebelopp som tjänsteställning jämnställd med motsvarande kommunala
befattningshavare. Det skulle också åtminstone för närvarande
möta synnerliga svårigheter för staten att söka direkt reglera vederbörande
lokala myndigheters förfoganden på denna punkt, så mycket mer som
förhållandena på olika orter med nödvändighet måste ställa sig mycket
olika. Med organisationens kommunala karaktär låter sig ej heller lämpligen

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 192.

förena, att staten övertager eller närmare ingriper på denna del av anstalternas
organisation och ekonomi. Om det ekonomiska ansvaret föi
anstalterna överflyttades på staten, vore dessutom att befara, att kommunernas
och deras myndigheters intresse för arbetsförmedlingen skulle
till skada för institutionen minskas.

Beträffande omfattningen av don offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet har erinrats, att betydande områden av arbetsmaikuaden
ännu stå i större eller mindre mån utanför densamma. Denna anmärkning
synes hava särskilt berättigande med avseende å de minderåriga.
Beträffande dessa gäller ju, att anställandet i arbete bär alldeles speciell
betydelse därigenom, att detsamma ofta samtidigt blir avgörande
för valet av yrke. Framför allt gäller detta vid skolbarnens avgång
från utbildangsanstalterna och övergång till det praktiska förvärvsarbetet.
Allt mer har den uppfattningen trängt igenom, att vid
denna för deras framtid avgörande tidpunkt en vägledande och rådgivande
verksamhet är så mycket mera behövlig, som föräldrar och målsmän
ej sällan sakna erforderliga förutsättningar för att bedöma utkomstmöjligheterna
samt ofta låta sig bestämmas av sin önskan att snarast
möjligt bliva befriade från att försörja barnen eller att rent av få egna
ekonomiska bekymmer lättade genom deras inkomst. Barnens framtid
kan på detta sätt offras för stundens lättnad, på samma gång som näringslivets
rekrytering av ny arbetskraft blir otillfredsställande ordnad.
Dessa synpunkter hava i vårt land varit föremål lör beaktande såväl
från näringsidkares sida, särskilt Sveriges hantverksförening, som från
skolmyndigheter och arbetsförmedlingsanstalter. Att genom samverkan
dem emellan en lösning av hithörande spörsmål bör snart åvägabringas,
synes mig önskvärt, och lärer denna fråga böra bli föremål för uppmärksamhet
från vederbörande myndigheters sida.

Åven i fråga om de värnpliktige gäller, att de genom statens lagstiftning
sammanföras för utbildning och därefter vid vissa tidpunkter i
stort antal på en gång gå ut på arbetsmarknaden. Det synes då vara
en plikt för det allmänna att genom lämpliga anordningar söka underlätta
deras placering i arbete. Denna angelägenhet har redan uppmärksammats
och föranlett bestämmelser om arbetsförmedlingens utbyggande
med särskild hänsyn till de värnpliktigas återförande till produktivt arbete.
Åven på denna punkt synes emellertid en vidare utveckling böra
och kunna åvägabringas, önskvärt är, att därvid även må kunna beaktas
behovet att underlätta civilanställningen av arméns och marinens fast
anställda manskap, en fråga lika viktig för försvarsväsendet som för
individerna.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

Icke minst för denna frågas lösning är det av vikt, att offentliga
verk och inrättningar i den mån så lämpligen kan ske anlita den offentliga
arbetsförmedlingen. Dennas förmåga att tillhandahålla mera eftersökta
anställningar skulle härigenom avsevärt ökas, varförutom det
allmänna bör i högre grad än enskilda lägga sig vinn om att medverka
till det enhetliga organiserande av arbetsmarknaden, som är en av den
offentliga arbetsförmedlingens huvuduppgifter.

Socialstyrelsen har jämväl fäst uppmärksamheten vid den behjärtansvärda
frågan om arbetsförmedlingens medverkan för omhändertagandet
och utnyttjandet av den s. k. mindervärda arbetskraften, under vilken
benämning pläga innefattas sådana personer, som äro behäftade
med kroppsliga eller moraliska fel och på donna grund möta särskilda
svårigheter vid sökandet av anställning. Styrelsen har med rätta erinrat
därom, att beredande av arbete ofta för sådana är den bästa hjälp
de av samhället kunna få samt att, där så ej sker, det allmänna kan
få vidkännas tyngande kostnader för deras omhändertagande på annat
sätt. En förebyggande verksamhet i denna riktning ingår också
som förutsättning för den nu pågående omformningen och utvecklingen
av vår sociala lagstiftning; jag erinrar i detta hänseende om de
nya lagarna om pensionsförsäkring och vård av alkoholister samt om
förslagen till lagar om olycksfallsförsäkringens och fattigvårdens omorganiserande.
Eu stor och delvis redan påbörjad uppgift väntar bär för
arbetsförmedlingen, vare sig de offentliga anstalterna kunna själva helt
omhändertaga densamma eller det befinnes lämpligare att för sådana
speciella områden anlita medverkan av särskilda organ. Klart synes i
allt fall vara, att en nära samverkan måste upprätthållas mellan de förmedlingsorgan,
som kunna komma att här verka.

Den på riksdagens initiativ upptagna och sedermera av emigrationsutredningen
framförda tanken om särskilda anordningar för arbetsförmedling
åt utlandssvenskar har, såsom socialstyrelsen tidigare erinrat,
redan överlämnats till vidare utredning hos denna, I likhet med styrelsen
finner jag de nuvarande tidsförhållandena föga lämpliga för detta
spörsmåls lösande, men bör detsamma givetvis, efter det lugnare tider
inträtt, åter ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

För det närvarande måste i allt fall strävandena inriktas på att
inom landet behålla vår arbetskraft. Åven om vissa åtgärder i detta
syfte kunna och böra vidtagas mot de yppade försöken att, ofta
medelst vilseledande förespeglingar, nu locka svenskar till ovissa öden
i de krigförande länderna, så är det dock icke tillräckligt att med allenast
sådana medel bekämpa emigrationen. Jag har därför hos Kungl.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 192.

Maj:t vid upprepade tillfällen haft anledning hemställa om positiva mått
och steg, Helt, eller delvis betingade av omtanken om de arbetstagandes
skyddande mot arbetslöshet och nöd under krisen. Om dess bättre dessa
strävanden i stort sett krönts med framgång, så har den offentliga arbetsförmedlingen
otvivelaktigt i sin mån bidragit härtill. Det är också
min övertygelse, att genom fortsatt omvårdnad från såväl de lokala
kommunala myndigheternas som statens sida arbetsförmedlingen skall
framgent utvecklas och stärkas till gagn för arbetsgivare och arbetare
samt för samhället.

Socialstyrelsens förslag till positiva åtgärder innebär allenast, dels
att staten genom särskilt understöd skall medverka till upprättande av
fackanvisningar vid de offentliga anstalterna, dels att en något fastare
karaktär nu gives åt den provisoriskt träffade anordningen, genom vilken
hos styrelsen anställts tvänne tjänstemän för det centrala förmedlingsarbetet.

Av vad förut anförts framgår också, att någon egentlig omläggning
eller förändring icke för närvarande behöver vidtagas med avseende
å den offentliga arbetsförmedlingen, utan att det här närmast kommer
an på ett mera energiskt fullföljande av riktlinjer och synpunkter, vilkas
riktighet i stort sett vunnit allmänt erkännande. För detta ändamål
lärer från statens sida närmast krävas, att medel tillhandahållas för dess
andel i de stegrade omkostnaderna. Förut meddelade siffror giva vid
handen, att dessa kostnader i betraktande av rörelsens omfattning och
resultat måste anses mycket måttliga. Vad särskilt statens bidrag angår,
uppgick detta för år 1914 — vederbörliga ansökningar från anstalterna
för år 1915 hava numera inkommit men icke avgjorts — till sammanlagt
59,534 kronor 76 öre eller allenast 17.2 % av hela utgiftsbeloppet. Då nu
ifrågasättes, att genom något rikligare understöd av statsmedel väcka
intresse för och påskynda en specialisering av arbetsförmedlingen, finner
jag detta förslag, vars nytta synes påtaglig, icke heller böra möta betänkligheter
ur statsekonomisk synpunkt. Det synes ock ändamålsenligast
att för detta understöds utlämnande välja den av socialstyrelsen förordade
formen, nämligen att detsamma bestämmes till viss större del av
de avlöningar, som utgå till den för fackanvisningar särskilt erforderliga
personalen. Do i varje fall ifrågakommande anordningarna skulle underkastas
särskild prövning, som bör inriktas även på lämpligheten av den
föreslagna specialiseringen med hänsyn såväl till yrkets beskaffenhet som
den ifrågavarande anstaltens läge och storlek. Vid sådant förhållande
bör staten, såsom nu sker i avseende å särskilda anordningar för arbets -

Omedelbara

Åtgärder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

förmedling för landsbygdens behov, kunna ställa i utsikt att, efter prövning
i varje särskilt fall, åtaga sig en väsentlig del av de direkta personalkostnaderna
för inrättandet av fackanvisningar vid lämpliga anstalter, där behov
därav framträder och vederbörande styrelser förmå åvägabringa i övrigt
erforderliga medel för ändamålet. En utveckling i denna riktning kan
emellertid endast efter hand komma till stånd, varför av denna anledning
nu icke kräves någon avsevärd höjning av det nuvarande anslaget.

Liksom den offentliga arbetsförmedlingen väsentligen genom statens
centrala ledande och övervakande verksamhet kunnat bringas fram
till den ståndpunkt den redan intager, lärer densamma i fortsättningen
ställa än större krav på tillsynsmyndighetens medverkan. Det blir
uppenbarligen dennas uppgift att närmast finna de lämpliga formerna
för fackanvisningens främjande, att intressera anstaltsstyrelserna för positiva
åtgärder i sådant avseende samt att övervaka statsmedlens användande
för ändamålet. Icke mindre omfattande uppgifter möta, när det
gäller att med de offentliga anstalternas hjälp ordna arbetsförmedlingen
för sådana speciella grupper som skolbarn och lärlingar, för arméns och
marinens fasta personal samt de värnpliktiga, för den mindervärda arbetskraften
o. s. v.

Den redan vid socialstyrelsens inrättande framförda frågan om anställande
av särskilda arbetskrafter för dessa uppgifter har därför med
varje år blivit mera aktuell. Under de senaste åren har sålunda inspektionsverksamheten
i orterna, vars behövlighet livligt vitsordats även av
anstaltsstyrelserna, endast mera undantagsvis kunnat fullföljas. Redan
av dessa skäl kan icke längre undanskjutas frågan om förstärkning på
denna punkt av styrelsens arbetskrafter. An mer trängande har detta
behov blivit därigenom att socialstyrelsen av förhållandenas utveckling
föranletts att mera direkt medverka vid förmedlingsarbetet. Såsom jag förut
erinrat, fann statens arbetslösketskommission, under sina bemödanden
för arbetslöshetens motverkande, det av förhållandena påkallat att hemställa
om omedelbara åtgärder i detta syfte. Den närmare utredning i
ämnet, som på Kungl. Maj:ts befallning av socialstyrelsen verkställdes,
föranledde också Kungl. Maj:t att, såsom i det föregående omnämnts,
bemyndiga styrelsen att tillsvidare intill utgången av år 1915 anställa
dels en extra byråassistent för handläggning av arbetsförmedlingsoch
arbetsmarknadsfrågor i allmänhet, dels ock en med praktiska arbetsförhållanden
förtrogen tjänsteman, som kunde efter omständigheterna
biträda vid arbetsplatserna. Då denna anordning visade sig ändamålsenlig,
varom jag under min befattning med hithörande frågor haft tillfälle
personligen övertyga mig, har densamma genom Kungl. Maj:ts

Klint)}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 192.

beslut den 31 december 1915 bestämts skola fortfara intill den 1 juli
innevarande år. Jag anser det också möjligt, att, antingen det pågående
världskriget fortfar under längre tid eller snart upphör, betydande
förändringar och rubbningar inom näringslivet komma att inträda,
för vilkas skull den offentliga arbetsförmedlingens utjämnande
verksamhet kommer att starkt tagas i anspråk. Att sålunda för de
närmaste åren den nyssberörda anordningen för det praktiska centrala
förmedlingsarbetet skall visa sig av behovet påkallad, synes mig
uppenbart.

De redan vunna erfarenheterna hava ådagalagt, att på den nu
inslagna vägen en lösning i någon mån står att vinna av det för vårt
land, med dess vitt skilda förhållanden i olika trakter samt med dess utpräglade
säsongförhållanden på arbetsmarknaden, synnerligen betydelsefulla
problemet om utjämnande på olika orter och under skilda årstider
av differenserna mellan tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Det
är därför all sannolikhet för att de hittills mera försöksvis vidtagna åtgärderna
för en praktisk central förmedlingsverksamhet skola visa sig
gagneliga även för framtiden. Då likväl ytterligare erfarenhet härom
i fortsättningen vinnes och det nu icke är erforderligt att intaga bestämd
ståndpunkt till denna fråga, ansluter jag mig till socialstyrelsens uppfattning
därom, att tillsvidare en mera definitiv organisation på denna
punkt icke behöver genomföras.

Det av socialstyrelsen föreslagna arvodesbeloppet för byråassistenten
föranleder icke någon erinran från min sida. lian bör sålunda erhålla
en avlöning motsvarande, efter avdrag för pensionsavgift, tjänstemans av
andra graden hos styrelsen eller 5,600 kronor för år räknat. Däremot
synes det för den biträdande tjänstemannen föreslagna arvodet väl högt
beräknat. Han torde sålunda för den tid, han mera odelat tages i
anspråk för sitt uppdrag, böra erhålla ett arvode, beräknat efter 300
kronor i månaden. För resor i tjänsteärenden bör rese- och traktamentsersättning
till dem utgå, för byråassistenten efter tredje klassen
och för den biträdande tjänstemannen efter fjärde klassen i gällande
resereglemente.

Avlöning till de båda tjänstemännen torde lämpligen kunna under
år 191G förskottsvis bekostas av under händer varande medel, men synes
för nästkommande år böra anvisas på förslagsanslaget för främjande och
organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen. Rese- och traktamentsersättningar
torde däremot böra utgå av det under sjätte huvudtiteln
för sådant ändamål uppförda förslagsanslaget. Då xmder år 1917
några mera omfattande anordningar för arbetsförmedlingens specialise -

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 192.

rande näppeligen hinna genomföras, lärer någon större ökning av förslagsanslaget
till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen
icke för nämnda år erfordras, utan torde anslaget i fråga
ej behöva upptagas till högre belopp än som preliminärt beräknats i
årets statsverksproposition eller till 70,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för befrämjande och organiserande av den
offentliga arbetsförmedlingen i riket i huvudsaklig
överensstämmelse med ovan angivna grunder på extra
stat för år 1917 anvisa ett förslagsanslag av 70,000
kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm, K. L. Beckman9 Boktr., 1916.