Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i
förordningen den 15 november 1901 om frihamn och
förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i
förordningen den 20 december 1912 om frilager; given
Stockholms slott den 14 april 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansftrenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen
den 15 november 1907 om frihamn och

b) förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen
den 20 december 1912 om frilager.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 165 käft. (Nr 187.)

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen om
frihamn den 15 november 1907.

Härigenom förordnas som följer:

§ 13.

1. Inom frihamn må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej
upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel
eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen såsom innehavare
av upplåtelsen i fråga godkänd.

Ansökning om sådant godkännande skall av upplåtaren ingivas till
generaltullstyrelsen och vara åtföljd av:

a) avskrift av den mellan upplåtaren och den föreslagne innehavaren,
under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling; .

b) bevis, att den föreslagne innehavaren, efter vad ovan 3ägs, är
behörig att vinna godkännandet.

Före ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen
inhämta yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare
eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter
för handeln eller industrien eller ock av vederbörande kommunala
myndigheter.

Om förnyelse av upplåtelse åt innehavare skall anmälan göras
hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända
underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen
erinra.

2. Vad i mom. 1 stadgats skall icke utgöra hinder för tillfällig
uppläggning av för lagring inom frihamn icke avsett gods, vilket
inkommer eller utgår med fartyg, som anlöper frihamnen. Närmare bestämmelser
rörande sådan tillfällig uppläggning av gods meddelas av

Kanal. Maj:t» nåd. proposition Nr 187.

Konungen i saraband med de i § 8 omförmälda bestämmelser om godstrafiken
till eller från frihamnen.

3. Den, åt vilken upplåtes byggnad, magasinsrum- eller upplagsplats
inom frihamn, vare skyldig att underkasta sig de närmare bestämmelser,
som må kunna vid upplåtelsen eller sedermera av Konungen meddelas
till förekommande av försäljning, utställande eller utbredande av
varor, som enligt § 14 icke må äga rum inom frihamnen.

4. För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras
särskilt tillstånd av Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till utövande
av sådan verksamhet uppgift lämnas om arten av den verksamhet,
sökanden avser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd må ej avse
vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd av gynnsammare
produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska marknaden avsevärt
skada inom riket annorstädes än i frihamn eller å frilager driven
enahanda verksamhet, ej heller verksamhet av beskaffenhet att kunna medföra
fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

§ 14.

Inom frihamn må ej idkas detalj försäljning av därstädes befintliga
varor; dock må efter särskilt tillstånd av Konungen försäljning av proviantartiklar
och andra skeppsförnödenheter äga rum under de villkor, som
av Konungen föreskrivas.

Ej heller må inom frihamn varor utställas eller eljest öppet utbredas.

§ 19.

1. Förtullning av gods, som införes från frihamn, skall ske efter
de taxor och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum.

2. Varor, beträffande vilka i tulltaxan stadgas, att avdrag i vikten
ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor m. m., må icke från frihamn
uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro emballerade
på sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt. Ej
heller må dylika varor, med mindre emballeringen är på nämnda sätt
verkställd, från-frihamn uttagas för att efter förtullning införas i landet,
så framt de icke äro vid förtullning från frihamn underkastade särskild
förhöjd tullavgift.

3. Vara, som upplagts inom frihamn, må icke, med mindre uppläggningen
är tillfällig, som i § 13 mom. 2 sägs, därifrån uttagas för införsel
i landet av annan än sådan näringsidkare, som driver handel med eller
eljest i .sin rörelse använder varor av samma eller liknande slag.

Kungl. Maj:U nåd. proposition Nr 187.

Förslag

til

förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen om
frilager den 20 december 1912.

Härigenom förordnas som följer:

§ 13.

1. Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej
upplåtas åt annan ån den, som är berättigad att här i riket idka handel
eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen godkänd såsom
frilagershavare.

Ansökning om sådant godkännande skall av upplåtaren ingivas till
generaltullstyrelsen och vara åtföljd av:

a) avskrift av den mellan upplåtaren och den föreslagne frilagershavaren,
under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;
och

b) bevis, att den föreslagne frilagershavaren, efter vad ovan sägs,
är behörig att vinna godkännandet.

Före'' ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen
inhämta yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare
eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter
för handeln eller industrien eller ock av vederbörande kommunala
myndigheter.

Om förnyelse av upplåtelse åt frilagershavare skall anmälan göras
hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända
underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen
erinra.

2. Frilagershavare vare skyldig att underkasta sig de närmare bestämmelser
i fråga om nyttjande av åt honom upplåten byggnad, magasinsrum
eller upplagsplats, som må kunna vid upplåtelsen eller sedermera
av Konungen meddelas till förekommande av försäljning, utställande eller
utbredande av varor, som enligt § 15 icke må äga rum inom frilagret.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 187.

§ 15.

Inom frilager må ej idkas detalj försäljning av därstädes befintliga
varor, och må ej heller varor där utställas eller eljest öppet utbredas.

§ 19.

1. Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å
annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare
under tullförvaltares överinseende finnes;

för utförsel landvägen till frihamn i samma ort;

för överflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag
å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

2. Förtullning av gods, som uttages från frilager, skall ske efter
de taxor och författningar, som äro gällande, då uttagning^! äger rum.

3. Varor, beträffande vilka i tulltaxan stadgas, att avdrag i vikten
ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor in. in., må icke från frilager
uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro emballerade
på sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt.
Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen är på nämnda sätt
verkställd, från frilager uttagas för att efter förtullning införas i landet,
så framt de icke äro vid förtullning från frilager underkastade särskild
förhöjd tullavgitt.

4. Från frilager må vara icke uttagas för införsel i landet av annan
än sådan näringsidkare, som driver handel med eller eljest i sin rörelse
använder varor av samma eller liknande slag.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 187.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 april
1.916.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

• Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde:
Frågans »I proposition den 21 mars 1907 föreslog Kungl. Maj:t riksda Vitmi

års "en att antaSa vid propositionen fogade förslag till förordning om fririksdag.
hamn och förordning om frilager. I skrivelse den 24 maj 1907 meddelade
riksdagen, att riksdagen antagit en förordning om frihamn, men ansett,
att frilager icke borde för det dåvarande inrättas. Den sålunda antagna
frihamnsförordningen innehåller i sin § 14 följande stadgande: »Inom frihamn
må ej idkas detalj försälj ning av därstädes befintliga varor; dock må
efter särskilt tillstånd av Konungen försäljning av proviantartiklar och
andra skeppsförnödenheter äga rum under de villkor, som av Konungen
föreskrivas.» Vidare stadgas i § 19 mom. 3 (motsvarande § 20 mom. 4
i Kungl. Maj:ts förslag): »Införsel från frihamn av gods i sådana kvantiteter
och under sådana omständigheter i övrigt, att bestämmelsen i § 14
uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgivas.» Slut -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

ligen innehåller samma förordnings § 21 den bestämmelse, att »den, som
inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är förbjuden, — —
— — — straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild
författning med högre straff belagd, med böter från och med ett hundra
till och med ett tusen kronor; och skall det gods, varmed sådan olovlig
befattning tagits, vara förverkat.»

I eu vid samma riksdag av herr Sten Nordström väckt motion hade
med avseende å ovan omförmälda § 14 och § 20 mom. 4 i Kungl. Maj:ts
förslag anförts:

»Dessa stadganden avse tydligen att hindra, att till förfång för den
inhemska marknaden handel i mindre omfattning, s. k. detaljhandel, får
äga rum från det inom frihamnen upplagda varulagret. Ett förhindrande av
eu dylik handel är uppenbarligen av nöden, men det synes tvivelaktigt,
om därvidlag de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna äro till fyllest.
Det tinnes nämligen varken i gällande lagar och författningar intagen eller
eljest fastställd någon fullt tillförlitlig definition på vad som skall med
detaljhandel avses. Omfattningen av detta begrepp är också mycket svävande.
Det synes därför icke lämpligt att stadga förbud helt allmänt mot
detaljhandel, utan torde det vara riktigare att intaga bestämmelser om de
minimikvantiteter, som få från frihamn införas.

Med hänsyn till det inhemska näringslivets krav bör emellertid ej
samma kvantitet fastställas för alla slags varor. Beträffande spannmål
torde, då de av 1894 års kommitté åberopade skål att förbjuda uppläggning
på frilager av nämnda vara synas äga full tillämplighet åtminstone
i fråga om införsel av mindre partier, minimikvantiteten böra sättas till
ett rätt högt belopp eller minst 50,000 kilogram. Vidkommande åter s. k.
kolonialvaror kan utan olägenhet tillåtas införsel i mycket små partier,
såsom 50 kilogram per gång. Rörande slutligen alla övriga varor torde
beloppet icke höra sättas lägre än till 500 kilogram, särskilt med hänsyn
därtill, att vid bestämmande av nu gällande tullsatser de förändrade förhållanden
i fråga om tullskyddets effektivitet, som införande av frihamnsnstitutionen
medför, icke tagits med i beräkningen.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde motionären att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i det framlagda förslaget till förordning
om frihamn, att från frihamn införsel icke finge äga rum av gods i mindre
kvantiteter än beträffande spannmål, omalen eller malen, alla slag, 50,000
kilogram, beträffande s. k. kolonialvaror 50 kilogram och rörande andra
varor 500 kilogram, allt av varje varuslag.

I riksdagens ovannämnda skrivelse den 24 maj 1907 uttalades med
hänsyn till frågan om detaljförsäljning följande:

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

»Avsikten med de av Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
är, såsom jämväl i en inom riksdagen i ämnet väckt motion erinras, att
förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning med
varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i författningen
synes ock vara av behovet påkallat, men det kan med allt skäl
ifrågasättas, huruvida vad Eders Kungl. Maj.-t i sådant avseende föreslagit
är till fyllest. Ty varken i denna författning eller i gällande lagstiftning
finnes någon allmän föreskrift om, vad som bör förstås med detaljhandel.
Och de föreslagna bestämmelserna synas riksdagen så mycket mer betänkliga,
som tillämpningen av desamma ju skulle komma att överlämnas
åt vederbörande tulltjänsteman, vilken alltså hade att för varje särskilt fall
avgöra vad som vore det ena eller det andra.

Till undanröjande av de antydda olägenheterna har i motionen föreslagits
fastställandet av vissa minimikvantiteter och inom riksdagens bevillningsutskott
har framkastats tanken på att vad beträffar andra varor
än spannmål uti förevarande avseende fastslå ett visst tullbelopp.

Vare sig nu den ena eller den andra av dessa utvägar skulle
komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans nuvarande
läge varje fastställande av visst kvantum eller visst tullbelopp
skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Härav torde framgå,
att frågan om vilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör föregås
av en närmare utredning av hithörande förhållanden, med iakttagande
därvid, bland annat, att särskilda bestämmelser erfordras rörande spannmål;
och då ifrågavarande spörsmål synas vara av stor betydelse, lärer
med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag i ämnet komma
att till riksdagen avgivas. Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag rörande den
minsta kvantitet dels av spannmål, dels ock av andra varor, som får på
en gång från frihamn införas.»

o O

Med anledning av detta riksdagens uttalande uppdrog Kungl. Maj:t
den 15 november 1907 åt kommerskollegium att utarbeta förslag i berörda
avseende. Sedan Smålands och Blekinge handelskammare hos Kungl. Maj:t
gjort framställning, att frågan om införande av frilagersinstitutionen i enlighet
med de grunder, som angåvos i den till 1907 års riksdag avlåtna
propositionen i ämnet, måtte ånyo upptagas, anbefallde Kungl. Maj:t kollegium
att vid utarbetande av ovan omförmälda förslag jämväl taga under
övervägande, i vad mån särskilda föreskrifter i ämnet kunde vara erforderliga
beträffande frilager.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition AV 187.

Frågan om införande av frilagersinstitutionen i Sverige blev av Kungl. Frågans
Maj:t ånyo upptagen under år 1912, i det att Kungl. Maj:t i en den 22 v^j‘igjg™?.,
mars sistnämnda år till riksdagen avlåten proposition föreslog riksdagen riksdag.
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till, bland annat, förordning
om fri lager.

I detta förslag funnos upptagna bestämmelser till förhindrande av
detaljhandel motsvarande de stadganden i frihamnsförordningen, för vilka
tidigare redogjorts. Sålunda innehöll § 15 deri föreskrift att inom frilager
ej må idkas detalj försäl jning av därstädes befintliga varor. § 19 mom. 4
hade följande lydelse: »Uttagning från frilager av gods i sådana kvantiteter
och under sådana omständigheter i övrigt, att bestämmelsen i § 15 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, må icke medgivas.» Slutligen
innehöll § 20 straffbestämmelser identiska med de i friharnnsförordningens
§ 21 lämnade.

Med avseende på den åt kommerskollegium uppdragna utredningen
angående detaljhandelsförbudets genomförande anfördes i det vid sistnämnda
proposition fogade statsrådsprotokollet, att denna utredning, som enligt
vad från kollegium inhämtats, erbjöde avsevärda svårigheter, ännu icke
blivit slutförd och att denna fråga till följd därav icke kunde bliva förelagd
1912 års riksdag. Detta förhållande syntes dock icke kunna utgöra
hinder för att frilagersfrågan upptoges till förnyad behandling.

I en vid 1912 års riksdag av herr Andersson i Grimbo väckt motion
uttalades, att, då de för det inhemska affärslivet viktiga bestämmelserna
angående förhindrande av detaljhandel icke kunde upptagas till riksdagens
avgörande i sammanhang med frilagersfrågan i övrigt, det förefölle lämpligt,
att intill dess stadgande träffats om vad med detaljförsäljning förstås,
ingen uttagning från frilager finge äga rum av tullpliktigt gods för
överförande till den inhemska marknaden, och föreslogs en i överensstämmelse
härmed avfattad förändring i § 19 av Kungl. Maj:ts förslag till
förordning om frilager.

I skrivelse den 28 maj 1912 meddelade emellertid riksdagen, att
riksdagen antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning
om frilager, med tvenne mindre ändringar, vilka icke berörde de i sammanhang
med detaljhandelsförbudet stående frågor, samt yttrade med avseende
å dessa sistnämnda:

»Riksdagen finner visserligen, att det varit önskvärt, att de av 1907
års riksdag begärda bestämmelserna kunnat föreläggas riksdagen till behandling
samtidigt med förevarande proposition; men då, enligt vad
departementschefen till nyssnämnda statsrådsprotokoll upplyst, arbetet med
avfattande av sådana bestämmelser pågår, har riksdagen icke ansett den

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 165 käft. (AV 187). 2

Kommerskollegium,

ilen 26 februari
1913.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 187.

omständigheten, att förslag härutinnan icke nu kunnat framläggas, böra
föranleda den i nämnda motion ifrågasatta ändringen i föreliggande proposition.
Då riksdagen sålunda icke tvekat att trots nu berörda förhållande
bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag, har riksdagen emellertid ansett sig
böra samtidigt hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, att redan till nästkommande
års riksdag förslag i ämnet måtte av Eders Kungl. Maj:t avlåtas.»

I överensstämmelse härmed anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte
för nästkommande års riksdag framlägga förslag rörande den minsta
kvantitet dels av spannmål, dels ock av andra varor, som finge på en
gång införas från frihamn eller frilager, eller ock till bestämmelser,
som eljest möjliggjorde att förbudet mot detaljhandel inom frihamn och
frilager kunde på ett betryggande sätt genomföras.

Sedan åt kommerskollegium genom remiss uppdragit s att avgiva
utlåtande rörande den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen, anförde
kollegium i underdånig skrivelse, att kollegium under ärendets handläggning
kommit till den övertygelsen, det en fullt tillfredsställande
utredning, med stöd varav ett för svenska förhållanden avpassat förslag
till bestämmelser av ifrågavarande slag kunde erhållas, icke läte sig verkställas
utan stöd av praktiskt ekonomisk eller kommersiell sakkunskap,
över vilken kollegium ej förfogade, och anhöll kollegium på denna grund
om bemyndigande att för verkställandet av den av riksdagen begärda utredningen
samt avgivandet av därav föranledda förslag såsom biträden
tillkalla tre sakkunniga personer.

Det begärda bemyndigandet lämnades kollegium genom Kungl. Mai:ts
beslut den 29 juni 1912.

Kollegium har därefter, med underdånig skrivelse den 26 februari
1913, inkommit med den begärda utredningen.

Härvid har kollegium till en början erinrat om det tidigare erhållna
uppdraget samt överlämnat i anledning av detta infordrade yttranden av
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handels-,
industri- och sjöfartskammare, Svenska kvarnindustriidkareförbundet samt
Södra Älvsborgs läns industri- och handelskammare. Härjämte har kollegium,
förutom åtskilliga andra till ämbetsverket inkomna framställningar
och handlingar i ärendet, överlämnat de yttranden, som avgivits av de
med stöd av ovan omförmälda nådiga bemyndigande av kollegium tillkallade
sakkunniga. Beträffande sakkunnigutredningen har kollegium anfört
följande:

»Efter det Eders Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 funnit gott lämna
kollegium det begärda bemyndigandet, uppdrog kollegium den 23 därpå -

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 187.

följande juli åt grosshandlaren John Josephson, verkställande direktören i
Sveriges industriförbund kaptenen Erland Nordlund och kammarskrivaren
i tullverket Karl Gustaf Wetterlund att såsom sakkunnige biträda kollegium
vid handläggningen av förevarande ärende.

De sakkunnige påbörjade omedelbart sitt arbete, vilket därefter pågick
till omkring mitten av november månad 1912. Under arbetets fortgång
visade det sig emellertid, att så djupgående principiella skiljaktigheter
förefunnos mellan ä ena sidan Josephsons och å den andra Nordlunds
och Wetterlunds uppfattning i fråga om det sätt, varpå genomförandet av
förbudet mot detaljhandel från frihamn och frilager borde betryggas, att
något enhälligt förslag till bestämmelser i ämnet icke kunde från de tre
sakkunnige erhållas. Följaktligen avgåvo Nordlund och Wetterlund den
18 november 1912 ett gemensamt betänkande, innehållande bland annat
ett efter gällande tulltaxa uppställt detaljerat förslag till de minsta kvantiteter
av de under olika tulltaxerubriker hänförliga .varor, som skulle få
på en gång från frihamn eller frilager införas. Endast beträffande ett
mindre antal rubriker i tulltaxan förmälde Nordlund och Wetterlund sig
vara av olika mening med hänsyn till den i förevarande avseende lämpligaste
kvantitetsgränsen. Josephson däremot framlade i ett särskilt den
16 november 1912 avgivet yttrade sin ståndpunkt i frågan samt förklarade
sig på närmare angivna grunder icke kunna ansluta sig till ett förslag,
som upptoge tanken på en kvantitetsbegränsning av införseln från frihamn
och frilager».

För egen del har kollegium därefter anfört:

»I den s. k. frilager- och frihamnskommitténs den 22 juni 1895 avgivna
betänkande, vilket i allt väsentligt ligger till grund såväl för den
av 1907 års riksdag antagna förordningen om frihamn som för den av
1912 års riksdag godkända förordningen om frilager, var förbudet mot
detaljhandel inom frilager och frihamn icke förbundet med några särskilda
bestämmelser till betryggande av dess genomförande, och någon tanke på
behövligheten av sådana bestämmelser synes icke heller hava yppats inom
kommittén. Först under ärendets behandling vid 1907 års riksdag bragtes
frågan härom på tal, och den anhållan om förslag i ämnet, som gjordes
i detta års riksdagsskrivelse, föranledde det nådiga uppdraget till kollegium
av den 15 november 1907.

Under det att i den nådiga propositionen i ämnet till 1907 års riksdag
såsom motivering för det föreslagna förbudet mot detaljhandel anföres,
att »den föreslagna formuleringen avser att inom frihamn med visst
undantag förhindra all minuthandel eller försäljning till konsumenter, medan
däremot försäljning i parti, d. v. s. till återförsäljare, därstädes bör

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

vara tillåten», uttalas i nyss nämnda riksdagsskrivelse, att avsikten med de
av Kungl. Maj:t i denna del föreslagna bestämmelserna vore att förekomma
»så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning». Det torde vara
med utgångspunkt dels från det i Kungl. Maj:ts förslag ingående stadgandet,
att införsel av gods »i sådana kvantiteter och under sådana omständigheter
i övrigt», att förbudet mot detaljhandel »uppenbarligen» komine
att därigenom kringgås, icke må medgivas, dels ock från den av herr S.
Nordström vid riksdagen väckta motion i frågan, som riksdagen kommit till
den nyss citerade definitionen på detaljhandel — någon avsikt att skilja
mellan minut- och detaljhandel har givetvis icke förelegat — och denna
definition synes i sin ordning utgöra förutsättningen för den avfattning
riksdagens framställning om utredning och förslag i ämnet erhöll, då riksdagen,
med bortseende från andra till äventyrs befintliga möjligheter för
uppdragande av gränsen mellan detaljhandel och partihandel, anhåller om
förslag rörande den minsta kvantitet dels av spannmål dels ock av andra
varor, som finge på en gång från frihamn införas.

Den i 1912 års riksdagsskrivelse gjorda framställningen skiljer sig
så till vida från den av 1907, att orden »eller ock till bestämmelser, som
eljest möjliggöra, att förbudet mot detaljhandel inom frihamn "och frilager
kau på ett betryggande sätt genomföras» blivit tillagda. Även om
tanken på fastställande av minimikvantiteter även här satts i främsta rummet,
har kollegium dock ansett den avfattning sistnämnda riksdagsskrivelse
erhållit böra föranleda kollegium att ej inskränka sig till att blott avlämna
ett förslag baserat å kvantitetsprincipen eller annan därmed besläktad grund,
utan att jämväl till prövning upptaga frågan om lämpligheten av kvantitetsbestämmelser
över huvud samt om de andra vägar, som kunna tänkas
leda till det avsedda målet.

Den första förutsättningen för att härvidlag kunna komma till någon
klarhet är givetvis att uppställa en så vitt möjligt exakt definition
å begreppet detalj- eller minuthandel, om vars rätta innebörd, enligt vad
ovan antytts, olika uppfattningar gjorts gällande.

Det torde då kunna sägas bäst stå i överensstämmelse med såväl
den vetenskapliga som den i det praktiska livet använda terminologien
att såsom avgörande för frågan, huruvida en given handelstransaktion är
att hänföra till detalj- (minut) eller parti(gross)handel, betrakta den
ifrågavarande transaktionens ekonomiska karaktär, med andra ord, dess
uppgift i distributionsprocessen. Detaljhandel bliver då allenast den handel,
som avser att bringa den färdiga varan direkt till konsumenten, vare
sig från producent, förädlare eller sista mellanhand. All annan handel,
vare sig från producent till förädlare eller mellanhand eller från en tidi -

Kurujl. jX/ajUs nåd. proposition Nr 187.

gare till en senare mellanhand, är partihandel. Huruvida transaktionen
omfattar en större eller mindre kvantitet av varan blir en omständighet
av sekundär betydelse, även om det måste ligga i sakens natur, att detaljhandeln
i regel kommer att röra sig med mindre kvantiteter. Härtill kommer,
att en på storleken av de försålda varumängderna baserad metod
för skiljande av detalj- och partihandel är ägnad att giva allt mera otillförlitliga
resultat, allt efter som specialiseringen i produktionen på olika
områden och i olika avseenden växer och till följd härav de kvantiteter
av varje enskild vara, som bliva föremål för omsättning mellan producenter
och återförsäljare eller återförsäljare inbördes, i många fall hava tendens
att minskas.

Därest man godkänner den uppfattning av det centrala i begreppet
detaljhandel, som ovan gjorts gällande, synes det böra bliva en given följd
härav, att man i första hand söker anknyta de bestämmelser till betryggande
av förbudets genomförande, som anses erforderliga, till begreppets
kärna, handelstransaktionernas ekonomiska funktion. Först om det skulle
visa sig, att man på denna väg icke kan komma till ett praktiskt användbart
resultat, bör det kunna ifrågakomma att basera den ifrågasatta lagstiftningen
på den omständighet, att detaljhandeln i allmänhet rör sig med
mindre varumängder än partihandeln. Nödgas man tillgripa denna utväg,
måste man emellertid hava klart för sig, att detsamma icke kan förväntas
leda till fullt tillförlitliga resultat, redan därför att den utgår från förutsättningar,
om vilkas riktighet i varje särskilt fall det icke är möjligt att
äga visshet. Detta blir av betydelse, då det gäller att mot varandra väga
fördelarna och olägenheterna av kvantitet sbestämmelser.

Förutom en klar uppfattning om detaljhandelns natur är det uppenbarligen
av nöden att äga visshet om det egentliga ändamålet med det i
de antagna författningarna givna förbudet mot densamma, d. v. s. om
vilka intressen man med förbudet avsett att skydda. I frilagers- och frihamnskominitténs
betänkande lämnas härom ingen närmare upplysning, än
att genom det föreslagna förbudet den faran skulle kunna förebyggas, att
å frilagren skulle hållas provlager av dylika varor (manufakturvaror), vilka
där kunde i detalj avyttras. I saknad av uttalanden i motsatt riktning
lärer man emellertid få antaga, att det intresse kommittén tänkt sig, att
förbudet skulle skydda, var den lojala inhemska detalj(ininut)handeln,
vilken tydligen skulle komma att lida genom ett förfaringssätt sådant som
det av kommittén omförmälda. Icke heller under ärendets behandling vid
1907 års riksdag framkommo några uttalanden, som tyda på en annan
avsikt med förbudet. I herr S. Nordströms ovanförmälda, vid nämnda
riksdag väckta motion talas endast om skydd för »den inhemska markna -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

den», »det inhemska näringslivets krav» o. s. v. Först i det yttrande, som
Södra Älvsborgs läns industri- och handelskammare, på sätt ovan anförts,
avgav till kommerskollegium den 11 december 1908 (varuti kammaren åberopar
en tidigare skrivelse till bevillningsutskottet vid 1907 års riksdag)
gjordes nya synpunkter gällande vid bedömandet av frågan. Kammaren
hänvisade nämligen på det förhållande, att den svenska industrien dittills
jämte skyddet av den tullavgift, som drabbar den utländska varan, haft
den förmånen framför den senare, att i Sverige tillverkade varor varit
för handeln lättare tillgängliga än motsvarande utländska. Denna förmån
skulle genom anläggandet av frihamnar i avsevärd grad gå förlorad, vilket
tydligen innebure en betydande minskning av vårt lands konkurrensförmåga.
De stora utländska handelshusen och den utländska industrien
skulle kunna nästan kostnads- och riskfritt på svenskt område deponera
fullständiga lager av sina varor, vilka de genom sina agenter därifrån skulle
komma att distribuera till den mindre handeln. Frihamnsinstitutionen skulle
sålunda enligt kammarens uppfattning kunna i vissa avseenden bliva till
skada såväl för den inhemska industrien, som för handeln å andra platser
än där frihamnar komme att anläggas; allt under förutsättning, att icke
effektiva lagbestämmelser gåves beträffande handeln med sådana varor, som
äro föremål för tillverkning inom landet. Särskilt ansåge kammaren faran
vara stor för den svenska textilindustrien. För att förebygga de befarade
olägenheterna hade kammaren tänkt sig eu föreskrift, att varor för att
få importeras från frihamn i mycket små kvantiteter skulle angivas till
förtullning inom en jämförelsevis kört tid — förslagsvis 30 dagar — efter det
att fartyget, varmed varorna anlänt, inkommit till frihamnen. Efter förloppet
av denna tid åter skulle för intörseln gälla vissa minimikvantiteter,
vilka icke för något varuslag skulle understiga 50 kilogram.

I detta yttrande har alltså hävdats den uppfattningen, att hänsyn
till industriens intressen borde bliva medbestämmande vid utarbetandet
av de närmare bestämmelserna till detaljhandelsförbudets genomförande.

Under förhandlingarna i ämnet vid 1912 års riksdag har också denna
uppfattning på flera håll bestämt uttalats. Sålunda anfördes av herr Lyckholm
i hans reservation vid bevillningsutskottets betänkande n:o 29 beträffande
hithörande frågor, att »förbudet mot detaljhandel och de närmare
bestämmelserna rörande detta förbud utan tvivel utgöra det verksammaste
skydd, som den svenska industrien äger gent emot de vådor, som frilagersinstitutionen
otvetydigt medför etc.» Under debatten i första kammaren
yttrade herr K. G. Karlsson: »Ytterligare en punkt i det kungliga förslaget,
som jämte sin huvuduppgift att tillgodose den svenska detaljhandelns
krav, skulle vara ägnad att skydda den svenska produktionen, är den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187. 15

bestämmelse i § 15 — — — som lyder så: Inom frilager må ej idkas

detaljförsäljning av därstädes befintliga varor.»

Vad beträffar de av kollegium anlitade sakkunniga, hava herrar
Nordlund och Wetterlund i sitt gemensamma yttrande anfört, att de kommit
till den slutsatsen, att riksdagen med förbudet mot detaljförsäljning
från frihamn och frilager åsyftat att bereda skydd för den lojala minuthandeln
och även för den inhemska tillverkningen, samt att den önskan
förelegat, att härför vinna effektiva bestämmelser utan att i större mån
än vad som blir oundgängligt inskränka importhandelns frihet.

Herr Josephson har däremot i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattning,
att det för den svenska industrien behövliga skyddet gent emot
den utländska konkurrensen bör sökas i tullsatserna och icke i bestämmelser,
som inskränka på användningen av sådana institutioner som frihamn
och frilager, vilka över huvud taget icke i realiteten komma att medföra
skadliga verkningar för den inhemska industrien.

Slutligen hava i flertalet av de ovan omnämnda, efter sakkunnigutredningens
avslutande till kollegium inkomna framställningarna, av vilka
de flesta härröra från industriidkare, enkannerligen inom textilindustrien,
uttalats uppfattningar i huvudsak överensstämmande med den som Södra
Al vs borgs läns industri- och handelskammare i sitt härovan relaterade
yttrande gjort gällande, och i överensstämmelse därmed har framställts
det kravet, att vid utarbetande av det förslag till kvantitetsbestämmelser,
varmed kollegium vore sysselsatt, hänsyn måtte tagas till respektive industriers
behov.

Av vad nu anförts torde det vara berättigat att draga den slutsatsen,
att hänsynen till industriens krav icke ursprungligen, åtminstone icke
medvetet eller erkänt, varit medverkande vid detaljhandelsförbudets upptagande
i här ifrågavarande lagstiftning, i det att, på sätt i ovan citerade
uttalande av herr K. G. Karlsson antydes, den nytta förbudet kan äga för
industrien varit att anse som en effekt av mera tillfällig och sekundär natur.
Först senare hava yrkanden framställts på ett utarbetande av de närmare
bestämmelserna under direkt hänsynstagande till de industriella intressena.

Den närmare frågan bliver då, huruvida och i vilken utsträckning
det ur allmänna synpunkter kan anses billigt och lämpligt att den inhemska
industriens intressen i förevarande fall böra i särskild mån vinna
avseende utöver vad som skett genom gällande tullagstiftning.

I så gott som samtliga de länder, där de inhemska näringarna genom
tullar i större eller mindre utsträckning åro skyddade för utländsk konkurrens
har man förr eller senare konstaterat, att ett fullt konsekvent
genomfört och i sin tillämpning undantagslöst protektionistiskt system kan

1(3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

medföra betänkliga konsekvenser, till och med för de näringar man avsett
att skydda. Man har därför nödgats i olika avseenden medgiva undantag,
befrielser, lindringar, allt efter den speciella karaktären av varje stats näringsliv.
Sålunda har man genom avslutande av tarifftraktater med främmande
makter beviljat nedsättningar i vissa av de bestående tullsatserna
för att därigenom köpa motsvarande förmåner av den andra kontrahenten.
Man har medgivit tullrestitutioner av olika beskaffenhet och med olika
ändamål, och man har lämnat kredit på tull, beviljat nederlagsrätt eller
givit tillstånd till anläggande av frihamnar eller frilager. Det kännetecknande
för sistnämnda båda slag av institutioner är, att vissa områden av
en stat betraktas såsom liggande utanför tullgränsen, så att gällande tullförfattningar
icke tillämpas vid införsel till dessa områden, under det att
vid införseln därifrån till landet i övrigt vanliga tullavgifter skola erläggas.
Någon befrielse från eller nedsättning i tullen å en över frihamn eller
frilager införd utländsk vara förekommer alltså icke. Eu lagstiftning, som
för att skydda den inhemska industriens intressen begränsade och inskränkte
rätten att införa varor till tullinlandet från frihamn och frilager, skulle
principiellt vara likvärdig med eu åtgärd, varigenom man i samma syfte
avsiktligt försämrade kommunikationerna från utlandet, och vad särskilt
angår de föreslagna bestämmelserna om minimikvantiteter, skulle dessas
innebörd närmast kunna jämställas med ett förbud mot att upprätthålla
förbindelse mellan Sverige och ett visst främmande land oftare än exempelvis
en gång i månaden, ty också en sådan bestämmelse skulle föranleda,
att vederbörande importörer måste på en gång förse sig med ett större
lager av den utländska varan, än de egentligen behövde. Långt ifrån att
fullfölja sådana syften, söker man emellertid i den moderna trafikpolitiken
åstadkomma allt tätare och snabbare förbindelser mellan länderna.

Nu kan häremot visserligen invändas, att, då frihamn och frilager
hava karaktär av särskilda undantagsförmåner betingade av hänsyn till en
viss näring, nämligen den stora handeln, det kan vara berättigat att vid
fastställande av de närmare reglerna för deras användning göra inskränkningar,
som i och för sig icke vore behöriga. Frånsett den omständigheten,
att frihamn och frilager ju ingalunda äro avsedda att gagna allenast den
stora handeln, utan rätt använda böra kunna bliva av stor nytta både för
industrien och minuthandeln, anser emellertid kollegium att det icke vore
förenligt med tillbörlig konsekvens i lagstiftningen, att nu i form av närmare
bestämmelser mot detaljhandel införa stadgande!!, vilka skulle, på
sätt från handelshåll uttryckligen framhäfts, i väsentlig mån verka till
hinder vid användande av de nya institutionerna och möjligen över huvud
taget omintetgöra planerna på anläggning av frihamnar.

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Huru övertygad man an må vara om nödvöndigheten att genom statens
ingripande skydda de inhemska näringarna för övermäktig utländsk
konkurrens, torde man väl doek fa erkänna, att de restriktiva åtgärder
som härför tillgripas, böra begränsas till det verkligen nödvändiga och att
man i varje fall icke utan tvingande skäl bör övergå, till nya kategorier
av sådana. Kollegium håller före, att så länge det icke ådagalagts, att
tulltaxans bestämmelser, eventuellt efter behövliga höjningar i tullsatserna,
aro oförmögna att äfven efter införande av frihamnar och frilager skänka
de inhemska näringarna det skydd, varpå de kunna göra anspråk, bör
man icke för detta ändamål tillgripa nya till sin beskaffenhet konstlade
och till sina verkningar tvivelaktiga åtgärder.

Ett särskilt stöd för sin uppfattning i denna del finner kollegium i
det förhållande, att 1907 års riksdag, när den förkastade det då föreligliggande
förslaget angående frilager med den uttryckliga motiveringen, att
då gällande tullsatser icke vore avpassade för den omständighet, att den
utländska konkurrensen så att säga flyttas in på livet, visade sig bestämt
hylla den meningen, att just tullskyddet är den verkliga garantien mot
de olägenheter, som särskilt frilager kunna tänkas medföra för de inhemska

näringarna. .

Ännu en omständighet med hänsyn till industriens ställning till
frågan torde förtjäna att framhållas. Det är alldeles uppenbart, att man
i Sverige på senare tiden medvetet och bestämt inriktar sig på export i
större omfattning, och det har redan visat sig, att den svenska industrien
har stora förutsättningar att kunna tränga igenom på både närmare och
fjermare marknader. För exportens utvidgande hava stora ansträngningar
gjorts under nyaste tid, både från statens och enskildes sida, och Sverige
bär på några år genom egna direkta fartygslinjer satt sig i förbindelse
med ett flertal avlägsna marknader. Inrättandet av frihamnar har städse
förväntats bliva till gagn även för exportens främjande, om icke annat så
indirekt genom de stora fördelar de i tekniskt avseende i regel särdeles
väl utrustade frihamnarna erbjuda som utgångspunkter för de transoceanska
fartygslinjerna, vilkas betydelse för exportens befordrande ju är oomstridd.
Men ""just därför är det ur industriens egen synpunkt önskvärt att icke
genom besvärande bestämmelser försvåra tillkomsten av dessa institutioner.

Förutom de skäl av principiell natur, för vilka ovan redogjorts och
på grund av vilka kollegium ställer sig synnerligen tveksam såväl i allmänhet
mot ett genomförande eller rättare utvidgande av detaljhandelsförbudet
medelst kvantitetsbestämmelser, som ock särskilt mot att dessa bestämmelser
uppgöras med hänsyn till olika industriers förmenta intressen, tillkomma
åtskilliga praktiska skäl, som peka i samma riktning. Med av Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 165 käft. (Kr 187.) 3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 1S7.

seende å dessa kan kollegium i huvudsak hänvisa till vad som anförts i
de av kollegium infordrade och år 1908 avgivna yttrandena av Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes handels-, industriel
sjöfartskammare samt i ovan omförmälda framställningar av herr
Karl Granberg samt av herrar Fredr. Grönwall in. fl. ävensom i herr

Josephsons yttrande.

I främsta rummet är härvid att beakta den omständigheten, att,
såsom utförligen omnämnes i herrar Nordlunds och Wetterlunds yttrande,
för motsvarande anstalter i främmande länder någon begränsning nedåt av
de kvantiteter, som få införas till tullinlandet, icke förekommer. Det

enda undantaget utgör Belgien, så till vida att i reglementena för vissa
av de i detta land förefintliga »entrepöts publics», (frilager till allmänt
bruk), nämligen de i städerna Antwerpen, Bryssel och Verviers inrättade,
kvantitetsbestämmelser äro meddelade. Härvid är emellertid att märka,
att åtminstone för de två sistnämnda bestämmelserna endast gälla ett fåtal
uppräknade varugrupper. Endast för Antwerpens frilager synas de avse
varor i allmänhet, men då avståndet mellan Bryssel och Antwerpen blott
utgör mellan 4 och 5 svenska mil, framgår redan härav att dessa bestämmelser
knappast kunna vara avsedda att tjäna samma syften, för vilka

man tänkt sig att de svenska stadgandena skulle användas. Dessutom

skola enligt reglementenas ordalydelse kvantitetsreglerna tillämpas, då
varorna uttagas »pour la consommation». Detta uttryck synes närmast
hänvisa på att de belgiska kvantitetsbestämmelserna skulle vara att jämställa
med de för Hamburgs frihamn givna föreskrifter. I gällande »Zollsicherungsordnung»
för Hamburgs frihamn, är nämligen föreskrivet, att
såsom detaljhandel, vilken är förbjuden för »hyresgästerna» (lagerinnehavarne)
i frihamnen, skall anses försäljning eller utlämnande av varor av
alla slag i mängder på mindre än 50 ''kg. brutto eller av mindre än 36
liter spirituösa, dock att denna begränsning icke gäller, dä varor av »hyresgästen.
» sändas ut ur frihamnen eller för förtullning angivas hos tullmyndighet
på platsen.

Det förhållande att med hänsyn till trafiken från Hamburgs frihamn
följaktligen saknas bestämmelser om minsta kvantiteter, synes kollegium
givetvis vara av synnerlig betydelse för bedömande av frågan om sådana
bestämmelsers behövlighet. Även om det kan sägas, att den tyska industrien
tack vare sin kapitalstyrka och sin stora inhemska avsättning är
bättre och säkrare ställd i förhållande till utländsk konkurrens än den
svenska, så bör ju med hänsyn till minuthandelns intressen förhållandet
vara tämligen enahanda i de båda länderna. Den tyska minuthandeln
har emellertid rett sig utan andra föreskrifter än de ovan anförda, och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

man torde kunna utgå ifrån att den härvid insett att just den sjillv kan
draga stor nytta av eu frihamn och att den därvid har allt intresse av att
icke vara bunden av besvärande stadganden av olika slag.

Av allra största betydelse för svenska förhållanden blir emellertid
den ofta framhållna omständigheten, att från den för stora delar av Sverige
närbelägna frihamnen i Köpenhamn varor när som helst kunna till Sverige
införas i huru små partier som helst, något som måste vara ägnat att i
väsentlig mån förtaga verkan av eventuella svenska kvantitetsföreskrifter.
Ävenså kunna huru små varukvantiteter som helst för jämförelsevis ringa
avgift införas till landet med postpaket, en trafik, som också redan begagnas
i mycket stor utsträckning.

Men icke endast ett dylikt mera indirekt kringgående av eventuella
kvantitetsföreskrifter måste förväntas ifrågakomma, utan ock ett kringgående
i direkt form därigenom att vederbörande agenter för utländska
firmor, vilkas verksamhet man vill försöka stävja, hopsamla så många
order, att de fylla den föreskrivna minimikvantiteten och därefter angiva
partiet till införsel.

Praktiskt sett kommer det därför enligt kollega förmenande alltid
att ställa sig så, att huru omsorgsfullt man än avväger införselkvantiteterna
för olika varor, komma dessa ändock att antingen bli så pass små, att
föreskrifterna lätt kunna kringgås på nyss angivet sätt, eller ock så stora,
att de väsentligt inkräkta på den rörelsefrihet de inhemska affärsmännen
behöva och skäligen kunna påfordra för att kunna tillgodogöra sig de
nya institutionerna.

Kollegium måste därför i allo ansluta sig till den uppfattning i
ämnet, som under debatten i Första kammaren vid 1907 års riksdag uttalades
av dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet, i det
han anförde, hurusom begreppet detaljhandel, om än ej i lagen bestämt,
vore så mycket klarare för allmänheten och för tjänstemännen, enär det
betydde handel för konsumtion och partihandel handel för återförsäljare,
och hurusom det vore lättare att på det sättet avgöra, huruvida en vara
importerats i den ena eller andra avsikten, än att avgöra huruvida en viss
kvantitet av någon vara vore avsedd för parti- eller detalj för sälj ning.

Då kollegium alltså av både principiella skäl och praktiska hänsyn
icke kan tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga ett
förslag till bestämmelser, avsedda att betrygga genomförandet av förbudet
mot detaljhandel i frihamn och frilager, grundat på principen om minimikvantiteter
för därifrån till tullinlandet införd vara, utan håller före,
att man åtminstone för närvarande bör inskränka sig till i huvudsak att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

komplettera gällande lagstiftning i ämnet med stadganden i samma riktning
som det av herrar Nordlund och Wetterlund i deras yttrande under
a) föreslagna, har kollegium icke förbisett, att sådana stadganden icke
lämna absoluta garantier mot att missbruk kunna förekomma. Frånsett
att enligt vad nyss anförts icke heller kvantitetsbestämmelser torde skänka
sådana garantier, anser kollegium emellertid, att de uttalade farhågorna fölen
maskerad detaljhandel icke hava en så fast grund vare sig i sakens
natur eller i erfarenheter från andra håll, att man icke i varje fall tillsvidare
kr.n låta bero vid stadganden av den av kollegium angivna beskaffenhet.
De som hysa nämnda farhågor synas kollegium allt för mycket
hava underskattat möjligheten att utöva en verksam kontroll på innehavare
av lager i frihamn och frilager, liksom de tagit allt för liten hänsyn till
de med hållande av lagerlokaler och transport av varor fram och åter
från utlandet förenade kostnader. Det har anförts, att det vore synnerligen
olämpligt att uppskjuta med fastställandet av detaljerade bestämmelser
för att vinna erfarenheter, emedan på sådant sätt skulle kunna
uppammas en handel, t. ex. en efterkravsaffär, som sedan möjligen måste
förbjudas till skada och kanske ruin för sin utövare. Denna synpunkt är
visserligen vid näringslagstiftning i allmänhet synnerligen berättigad, men
torde i förevarande fall .icke behöva tillmätas någon vidare betydelse.
Det är nämligen icke fråga om att först tillåta och sedan förbjuda en sak,
utan detaljhandel från frihamn och frilager är och skall alltjämt vara förbjuden,
och den som anordnar sin affärsrörelse med kringgående av en i
gällande författning given föreskrift, får och bör stå sin egen risk.

Skulle det därför i framtiden komma att visa sig, att de befarade
olägenheterna, särskilt för vissa industriers vidkommande, bliva eu verklighet,
måste man taga upp frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Man bör därvid enligt kollega förmenande i främsta rummet tänka på
att här som eljest, då det gäller att skydda inhemska näringars intressen,
använda de medel ett höjande av gällande tullsatser erbjuder. Först om
denna utväg av eu eller annan anledning icke kan begagnas, bör det ifrågakomma,
att med hänsyn till vissa noggrant begränsade slag av industrialster,
med avseende å vilkas införsel från frihamn eller frilager påtagligen
missbruk ägt rum, fastställa minimikvantiteter. Vilken av dessa metoder
man än väljer vinnes den fördelen att utan skadliga inskränkningar
i hela institutionernas verksamhet kunna råda bot för sådana olägenheter,
som faktiskt visat sig.

I såväl 1907 som 1912 års riksdags skrivelser i förevarande ämne
har den begärda utredningen särskilt angivits böra omfatta behovet av

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 1S7.

bestämmelse!- om minimikvantiteter med hänsyn till införsel av spannmål.
Herrar Nordlund och Wetterlund hava i överensstämmelse härmed i sitt
yttrande utförligt behandlat ifrågavarande varugrupp. De hava emellertid
med ledning av statistiken över spannmålsinförseln från Danmark kommit
till det resultat, att det synes mycket osannolikt, att några stora rubbningar
i spannmålshandeln skulle behöva befaras av inrättande av frihamn
eller frilager. Kollegium delar denna uppfattning och kan över huvud
icke finna några skäl varför kvantitetsförcskrifter skulle vara i högre grad
erforderliga för spannmål än för andra varor. Med hänsyn till det sätt,
varpå spannmålshandeln är organiserad och de mängder, varmed den i
allmänhet rör sig, torde emellertid dylika föreskrifter kunna antagas bär
medföra mindre skadliga verkningar ur den fria samfärdselns synpunkt
än eljest. Om det därför av anledningar, vilka kollegium måhända icke
är fullt kompetent att bedöma, skulle befinnas nödvändigt att här stadga
inskränkningar av ifrågavarande art, torde de av herrar Nordlund och
Wetterlund i sådant avseende föreslagna kvantiteter vara för ändamålet
väl avvägda.

Kollegium har ochså tagit under övervägande den av herrar Nordlund
och Wetterlund framkastade tanken på att giva olika föreskrifter
för frihamn och frilager, men i likhet med dessa herrar funnit sig icke
kunna tillstyrka ett förslag i sådan riktning. Visserligen har man för
frilagernas vidkommande lättare att utöva eu personlig kontroll över lagerinnehavarncs
verksamhet och på detta sätt stävja eventuella missbruk, enär
jämlikt § 13 i frilagersförordningen inom frilager byggnad, magasinsrum
eller upplagsplats ej må upplåtas åt annan, än den, som är berättigad att
här i riket idka handel eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen
godkänd såsom fidlagershavare. Då motsvarande bestämmelser
saknas för frihamnar — de hava, på sätt i ovan omförmälda kommittébetänkande
å sid. 107 anföres, icke ansetts förenliga med de friare former,
som erfordras för rörelsen i frihamnar — skulle det kunna ifrågasättas,
om icke stadganden angående minimikvantiteter här vore jämföresevis mera
berättigade. Kollegium anser dock av skäl, för vilka tidigare redogjorts,
att man i varje fall för närvarande icke heller för frihamnarnes vidkommande
bör välja denna väg. Det synes icke osannolikt att, innan planerna
på anläggning av frihamnar leda till resultat, tillfälle vunnits att av
tidigare fullbordade frilagersanläggningar förvärva praktisk erfarenhet i
hithörande frågor.

Skulle Eders Kungl. Maj:t icke finna de av kollegium ovan anförda
skäl tillräckligt avgörande utan anse sig böra förelägga riksdagen ett för -

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 187.

slag, upptagande minimikvantiteter för införsel från frihamn och frilager,
vill kollegium beträffande det av herrar Nordlund och Wetterlund i sådant
avseende avgivna förslag uttala, dels att kollegium icke varit eller utan
ytterligare väsentlig tidsutdräkt skulle kunna bliva i stånd att därå utöva
någon ingående kritik, dels att kollegium därför icke heller anser sig
kunna förorda deras förslag i större eller mindre omfattning, men gärna
vitsordar, att detsamma tillkommit efter noggrann utredning och under
medverkan av fackrepresentanter för olika områden av näringslivet.

Innan kollegium övergår till att närmare angiva sin ståndpunkt med
hänsyn till de lämpligaste bestämmelserna till förhindrande av den maskerade
detaljhandeln, anser sig kollegium böra upptaga till behandling frågan
om lämpligheten av ytterligare stadganden mot öppen detaljhandel, d. v. s.
privatkonsumenters inköp inom frihamnar och frilager. Kollegium håller
visserligen före, att en dylik trafik lätteligen bör redan med stöd av nu
gällande bestämmelser förhindras tack vare den ömsesidiga kontrollen
lagerinnehavarne emellan samt tullpersonalens övervakning. Vad särskilt
frilagerna angår ligger det i sakens natur, att själva deras yttre anordning,
belägenhet inom resp. städer in. m. i sin mån komma att trygga detaljhandelsförbudets
efterlevnad. Det måste också förutsättas, att generaltullstyrelsen
kommer att använda den befogenhet styrelsen jämlikt frilagersförordningen
äger i fråga om fastställande av reglemente för frilager och
meddelande av tillstånd till deras öppnande till att lämna de detalj föreskrifter,
som i varje särskilt fall kunna befinnas erforderliga för ifrågavarande
ändamål. Beträffande frihamn åter äger Eders Kungl. Maj:t jämlikt
§§ 5 och 8 i frihamnsförordningen bestämma särskilda villkor och förbehåll
för åtnjutandet av tillståndet att inrätta frihamn ävensom fastställa
reglemente för frihamnen. Om det exempelvis, till förekommande av
missbruk, skulle befinnas lämpligt att stadga inskränkningar i rätten att
vinna tillträde till frihamn eller frilager, skulle ett dylikt stadgande lämpligen
böra få sin plats i vederbörande reglemente. För närvarande anser
sig kollegium i detta avseende icke böra föreslå annat tillägg till detaljhandelsförbudet
i de båda förordningarna, än att allt utställande och
öppet utbredande av de inom frihamnar resp. frilager befintliga varor skall
vara förbjudet. Fn dylik bestämmelse, vartill motstycke lärer förefinnas
utomlands, synes val stämma överens med de båda institutionernas karaktär
och icke vara ägnad att medföra olägenheter för deras behöriga användning.

Innebörden av det under a) i herrar Nordlunds och Wetterlunds
betänkande upptagna förslag till bestämmelser, till vilket förslag kollegium
såsom ovan angivits i huvudsak ansluter sig, är att förhindra det varor

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

från frihamnar och frilager utlåmnas till personer, vilka icke i egenskap
av återförsäljare eller förädlare böra vara berättigade att mottaga dem.
Själva grundsatsen bör enligt kollegiets förmenande komma till uttryck
redan i resp. förordningar, och lämpligaste platsen synes härför vara § 19
i båda förordningarna, vars sista stycke (3. i frihamnsförordningen och 4.
i frilagers förordningen) torde kunna utbytas mot en föreskrift av angivet
innehåll. Däremot torde stadgandet om den försäkran, som varuägaren i
förevarande avseende bör teckna å angivningsinlagan, hava sin rätta plats,
vad angår frilager, i den nådiga kungörelse med bestämmelser angående
varors intagning å samt uttagning från frilager, vartill generaltullstyrelsen
uppgjort och med underdånigt utlåtande den 5 december 1912 till Eders
Kungl. Maj:t avgivit förslag, samt, vad angår frihamn, i de närmare bestämmelser
i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från frihamn,
som Eders Kungl. Maj:t jämlikt frihamnsförordningen § 8 kan komma att
utfärda. Då kollegium erfarit, att det förslag till sistnämnda bestämmelser
generaltullstyrelsen tidigare avlämnat, kommer att till följd av 1912
års riksdags beslut tarva vissa ändringar, har kollegium vad angår frihamn
icke ansett sig böra formulera något förslag i nu angivna hänseende, utan
lärer detta i tillämpliga delar böra bliva lika lydande med det i bifogade
förslag för frilager ifrågasatta stadgande.

I senast omförmäla närmare bestämmelser i fråga om fartygs- och
godstrafiken till och från frihamn torde ock böra ingå stadganden motsvarande
de av herrar Nordlund och Wetterlund under b)—d) upptagna, vilka
avse att undanböja de olägenheter ett förbud mot utlämnande av varor
från frihamn till annan än återförsäljare och förädlare skulle kunna innebära
. för trafiken med sådana varor, som icke uppläggas i utan endast
transitera frihamn. Av nyss angivna skäl och då ifrågavarande stadganden
äro av huvudsakligen tullteknisk natur, har kollegium, som i huvudsak
ansluter sig till desamma, icke ansett sig böra i denna del avlämna något
formulerat förslag.

Därest man emellertid, på nu antytt sätt i stor utsträckning stödjer
sig på av resp. lagerinnehavare avgivna försäkringar och sålunda tillämpar
samma principer som kommit till synes i nådiga förordningen den 13
december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk
vara, synes det kollegium vara ett önskemål att i den man sig göra
låter tillse, att endast fullt redbara och pålitliga personer komma i åtnjutande
av de förmåner, om vilka här är fråga. »Såsom ovan framhållits,
är för lagerinnehavare inom frilager föreskrivet, att de skola vara berättigade
att här i riket idka handel eller annat näringsyrke samt av generaltullstyrelsen
godkända. Även om det icke anses lämpligt att, såsom

Kungl. Maj:te nåd. proposition Nr 187.

skett i fråga om rätten till tullrestitution, uttryckligen stadga, att vederbörande
skall vara känd som synnerligen redbar och solid något som
väl icke vore otänkbart — torde man i varje fall lämpligen kunna medtaga
den ävenledes i fråga om restitutionsrätt givna föreskriften, att generaltullstyrelsen
före ärendets avgörande skall inhämta yttrande av tullmyndighet
och representation för handeln, vartill här torde böra fogas för
industrien. Även detta stadgande bör enligt kollegii förmenande inflyta
i själva frilagersförordningen.

Beträffande frihamn äro såsom nämnt icke några särskilda fordringar
föreskrivna för rätt att hålla lager. Kollegium har icke heller velat, i
strid med vad frilagers- och frihamnskommittén anfört, föreslå en utvidgning
till frihamnar av de i detta hänseende gällande bestämmelser för
frilager, men anser sig dock böra uttala, att en sådan åtgärd synes kollegium
mindre betänklig ån exempelvis ett fastställande av minimik\ ant itc te i
för införseln från frihamn till tullinlandet.

Slutligen vill kollegium icke underlåta att omnämna, att ett ytterligare
medel att förhindra det slag av missbruk av frihamns- och frilagersinstitutionerna,
som skulle bestå i att utländska firmor hölle lager av sina
överskottsvaror för försäljning till Sverige samt sedan återutförde till sitt
eget land, vad som här icke funnit avsättning, skulle kunna vinnas genom
ett stadgande, att återutförsel av vara från frihamn eller frilager icke må
äga rum till produktions- eller inköpslandet, alltså en bestämmelse i samma
riktning som den i nådiga kungörelsen den 13 december 1912 intagna
för vissa av de varuslag, för vilka rätt till restitution av erlagd tull må
åtnjutas. Ett sådant stadgande torde visserligen icke äga något motstycke
för frihamnar eller frilager utomlands och kan mahända även synas mindie
överensstämmande med dessa institutioners karaktär, varför kollegium icke
ansett sig böra i detta avseende avgiva något positivt förslag. Kollegium
vill dock framhålla, att ett dylikt stadgande torde vara ägnat att undanröja
de från industrihåll uttalade farhågor, samtidigt som det, för såvitt
kollegium kan avgöra, icke synes böra framkalla olägenheter för den lojala
handeln.»

De av kommerskollegium utarbetade författningsförslagen torde i eu
gemensam bilaga (Bil. 1.) få fogas till detta protokoll. Såsom bilaga
(Bil. 2.) torde jämväl få inflyta det av kommerskollegium åberopade, av
de sakkunnigas flertal avgivna förslaget till »bestämmelser, avsedda att
genomföra förbud mot detaljhandel vid införsel av gods från frihamn och
frilager», med uteslutande dock av förteckningen å föreslagna minimikvantiteter.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 187.

I deri 15 mars 1913 avgivet underdånigt utlåtande över kommerskol- Gcnernitnlllegii
förslag har generaltullstyrelsen, med förmälan, att styrelsen icke ansett
sig böra till prövning upptaga, huruvida de av kollegium föreslagna bestämmelserna
kunde anses innebära de bästa garantierna för uppnående av det
avsedda syftet, eller om möjligen bestämmelser i detta ämne lämpligare
borde grundas på andra principer, utan endast sökt pröva, huruvida ifråga
om den blivande tillämpningen av bestämmelserna, sådana de av kommerskollegium
formulerats, från tullverkets synpunkt kunde mot bestämmelserna
i ett eller annat avseende finnas anledning till anmärkning, anfört följande:

»Beträffande tilläggen till § 14 i förordningen om frihamn och § 15
i förordningen om frilager angående förbud mot utställande och utbredande
av varor, torde båda böra erhålla samma ordalydelse, som givits
det förstnämnda. Genom ordet ''eljest’ synes nämligen förbudet mot varors
utbredande mera tydligt hänföras till förbudet mot utställande, som bäst
uttrycker avsikten med bestämmelsen, nämligen att förbjuda sådana anstalter,
som tyda på detaljhandel. Bestämmelserna kunna naturligen ej avse förbud
att på anhållan för en kund förevisa å lagret befintliga varor, även
om för sådant ändamål varan behöver ''utbredas'' inför kunden.

I § 19 mom. 4 av förordningen om frilager, sådant detta moment
föreslagits av kommerskollegium synes böra i stället för ordet ''införas''
användas det i samma paragraf i allmänhet begagnade ordet ''uttagas'' och
lärer uttrycket i fråga böra fullständigas med orden ''för införsel i landet’.

Det av kommerskollegium föreslagna tillägget till § 15 i generaltullstyrelsens
underdåniga förslag till kungörelse med bestämmelser angående
varors intagning å samt uttagning från frilager har angivits gälla även
de fall, som avses i § 11 av samma kungörelseförslag. Med avseende härå
vill styrelsen erinra, att sistnämnda paragraf avser jämväl försändning
från frilager till annan stad av vara, vilken därifrån skall utföras till utrikes
ort. Då för dylikt fall sådan försäkran av godsägare, som i tillägget
omförmäles, icke kan ifrågakomma, torde tillägget böra erhålla en härav
betingad ändrad avfattning, exempelvis följande:

''I de fall, som avses i denna paragraf och i § 14, samt då sådant
gods, som i § 11 omförmäles, i bestämmelseorten angives till nederlag
eller förtullning, skall godsets ägare — — — liknande slag.’

Vad kommerskollegium i detta sammanhang anfört rörande de närmare
bestämmelserna i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från
frihamn, som Kungl. Maj:t jämlikt frihamnsförordningens § 8 kan komma
att utfärda, torde böra bliva föremål för prövning först i sammanhang
med behandlingen av generaltullstyrelsens den 29 maj 1908 avgivna förslag
till sådana bestämmelser. Då styrelsen anser, att den slutliga formule Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 165 käft. (Nr 187).

Lantbruks styrelsen.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

ringen av dessa bestämmelser lämpligen bör stödjas på erfarenhet av bestämmelserna
rörande frilager, har styrelsen funnit sig icke nu böra avgiva
något yttrande i detta ämne, under antagande, att detsamma icke bör på
nytt upptagas förr än frågan om inrättande i Sverige av frihamn framkommit
i mera bestämd form.

I övrigt har styrelsen icke funnit anledning till något särskilt yttrande.»

Sedan lantbruksstyrelsen anbefallts att yttra sig över kommerskollegii
ifrågavarande förslag till åtgärder att förhindra detaljhandel inom frihamn
och frilager i vad förslaget rörde spannmål, har nämnda styrelse i utlåtande
den 14 nästlidna mars förklarat sig icke hava något att erinra mot
förslaget i sagda avseende.

Den redogörelse jag nu lämnat för ärendets tidigare behandling
torde med tillräcklig tydlighet utvisa, att frågan om skapande av garantier
för genomförande av förbudet mot detaljhandel inom frihamnar och frilager
är av synnerligen svårlöst beskaffenhet. Icke minst beror detta på att de
mest vittgående skiljaktigheter mellan uppfattningarna hos de personer,
vilka till följd av sin ställning och verksamhet böra anses såsom sakkunniga
på området, förefinnas med hänsyn till de inom riksdagen uttalade farhågorna
för blivande försök till missbruk av frihamns- och frilagersinstitutionerna
i den riktning, varom här är fråga. Orsaken till den rådande
ovissheten är givetvis i första hand den, att man i detta fall icke äger
någon tidigare erfarenhet att bygga på, då förhållandena utomlands på de
platser, där dylika institutioner finnas inrättade, torde vara så pass olika
de svenska, att de erfarenheter man där gjort icke utan vidare kunna överflyttas
på svenska förhållanden.

Med hänsyn å ena sidan till de svårigheter, som sålunda yppat sig
vid försöken att finna en tillfredsställande lösning av frågan i den av
riksdagen antydda riktning och ej minst till de av kommerskollegium
med styrka framhävda betänkligheterna mot att redan nu införa mera
ingående restriktioner i fråga om frihamns- och frilagersinstitutionernas
användning, samt å den andra sidan till att några längre framskridna
planer på inrättande av frihamnar eller frilager först under senaste
tid låtit sig avhöra, har något förslag i saken icke tidigare ansetts
böra föreläggas Eders Kungl. Maj:t. Den senaste tidens händelser hava
emellertid i detta avseende på ett betydelsefullt sätt förändrat sakläget.
Utan att närmare ingå på de spörsmål av handelspolitisk natur, till vilka
världskriget givit upphov, eller på frågan om vårt lands ställning med
hänsyn till varuutbytet mellan våra grannländer inbördes samt mellan dem

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

och (len övriga världen efter kriget, vill jag endast framhålla att deri
situation, i vilken vårt land vid krigets slut kommer att befinna sig, kan
komma att bliva sådan, att förutsättningarna för drivande av en mera omfattande
transithandel bliva gynnsammare än man hittills vågat räkna med.

Det blir därför av vikt att snarast möjligt undanröja det hinder för
användande av de med vår lagstiftning redan införlivade frihamns-och frilagerinstituten,
som riksdagen ansett föreligga i bristen på närmare bestämmelser
till tryggande av detaljhandelsförbudets efterlevnad, och detta så mycket
hellre, som vissa nyligen vidtagna åtgärder från kommunalt och enskilt håll i
ett par av våra största sjöstäder synas utvisa, att frågan om anläggande av
frihamnar numera för deras vidkommande lämnat förberedelsernas stadium.
Att tillkomsten av frihamnar, även frånsett den nuvarande situationen, är ett
önskemål, ej endast ur export- och transithandelns utan ock ur den svenska
exportindustriens och den utrikes sjöfartens synpunkt, torde vara tämligen
allmänt erkänt även å de håll, där man ställer sig mera tvivlande till frilagersinstitutionens
värde för vårt näringsliv. Det framgår emellertid av
de uttalanden, som från i frågan intresserat håll gjorts, att ett antagande
av mera vittgående inskränkningar i rätten till användning av frihamnar
— till och med ett fastställande av minimikvantiteter för införseln från
frihamnarna till tullinlandet — anses komma att inverka ogynnsamt på
utsikten att få till stånd en svensk frihamn och möjligen omintetgöra eller
åtminstone avsevärt fördröja realiserandet av de planer, som för närvarande
föreligga. Ett sådant resultat vore enligt min mening beklagligt och
bör så vitt ske kan undvikas.

Innan jag övergår till att redogöra för och motivera de förslag, vilka
jag har för avsikt att tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att för riksdagen
framlägga, har jag ansett mig böra till behandling upptaga de uttalanden
av mera principiell och teoretisk art, med vilka kommerskollegium inlett
sitt utlåtande.

Kollegium har till en början efter att hava lämnat en definition på
begreppet detaljhandel, sökt utreda, för vilket ändamål det i frihamns- och
frilagersförordningarna givna förbudet mot detaljhandel tillkommit, och därvid
kommit till det resultat, att förbudet avsett att skydda den inhemska
detaljhandelns intressen, men att däremot hänsynen till industriens krav icke
ursprungligen, åtminstone icke medvetet eller erkänt, varit medverkande vid
förbudets upptagande uti ifrågavarande lagstiftning; först senare hade yrkanden
framställts på ett utarbetande av de närmare bestämmelserna under direkt
hänsynstagande till de industriella intressena. Denna uppfattning är, vill det
synas mig, fullständigt riktig för vad angår frågans tidigare behandling, d. v. s.
före och vid 1907 års riksdag, då förslaget till frihamnsförordning vann riks -

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition Nr 187.

dagens godkännande. Förbudet härrör, såsom kollegium framhållit, från frilagers-
och frihamnskommitténs förslag, och torde av kommittén hämtats
ur utländsk lagstiftning, närmast väl den för Hamburg gällande. Att förbudet
här icke kan avse annat än att förhindra en med de inhemska detaljhandlarnes
rörelse konkurrerande öppen utminutering av varor inom
frihamnen är fullkomligt klart med hänsyn till innehållet i de av kollegium
åberopade bestämmelserna för Hamburgs frihamn. Något annat torde
säkerligen icke heller av den svenska kommittén avsetts. Däremot hade
under den tid, som förflöt innan statsmakterna, år 1912, antogo en förordning
om frilager, samt vid detta års riksdag de industriella synpunkterna
på saken redan gjorts gällande i så stor utsträckning, att det i
frilagersförordningen upptagna förbudet knappast kan anses hava tillkommit
utan hänsyn till dem.

Huru härmed än må förhålla sig, synes det mig uppenbart, att
industriens krav icke utan vidare kan avvisas. Min företrädare i ämbetet
har också, sedan kommerskollegii och generaltullstyrelsens utlåtanden på
sin tid inkommit, genom sakkunniga personer låtit införskaffa ytterligare
utredning i saken, företrädesvis genom förfrågningar hos och förhandlingar
med representanter för olika industrigrenar ävensom för gross- och detaljhandeln.
Undersökningen har givetvis kommit att koncentrera sig om
spörsmålet kvantitetsbestämmelser eller icke. Det har dock icke heller på
denna väg varit möjligt att komma till något resultat. Det har visat sig, att
mellan industrirepresentanterna inbördes, ja, till och med mellan företrädare
för en och samma industrigren, råda meningsskiljaktligheter i förevarande
avseende. Medan man på vissa håll förklarat sig anse minimikvantiteterna
nödvändiga för att förhindra utländska varuhus att från frilagren igångsätta
en för den inhemska produktionen ödesdiger maskerad detaljhandel genom
bulvaner inom tullinlandet, har man från andra håll utdömt detta slag av
restriktioner såsom värdelösa för industrien på samma gång som skadliga för
handeln. Att träffa ett val mellan dessa båda ståndpunkter har visat sig
förenat med stora svårigheter. Det torde emellertid kunna uttalas såsom
ett sammanfattande omdöme, att de, som uttalat sig för införande av
kvantitetsbestämmelser, snarare synas syfta till att på denna väg försvaga
verkningarna av frilagren på det inhemska näringslivet över huvud och
till att förläna dessa bestämmelser en vida större räckvidd än att blott
och bart vara ett stöd för tullpersonalen vid kontrollen över att detaljhandelsförbudet
icke överträdes genom försändande av för små varupartier
över tullgränsen. Skola de önskemål, med vilka man i flera fall motiverat
kravet på kvantitetsbestämmelser, kunna realiseras, då tarvas det, synes
det mig, vida större kvantiteter än de av majoriteten bland de av kom -

Kungl. Maj;ta nåd. proposition N:r 187.

merskollegium anlitade sakkunniga föreslagna. Men att sådana icke vore
förenliga med affärslivets krav på praktiska eller ändamålsenliga anordningar,
torde av den förebragta utredningen hava ådagalagts. Det har
visserligen anförts, att frihamnar och frilager vore avsedda uteslutande
för transithandeln och icke såsom upplagsplatser för varor, vilka skola
införas till Sverige, men det torde icke kunna undgås, att man i vårt
land, åtminstone till en början, icke kan räkna med en särskild kategori
av köpmän arbetande allenast inom transithandelns område, utan att sistnämnda
slag av affärer i allmänhet kommer att drivas av personer, vilka
samtidigt syssla med importhandel.

Emellertid bör framhållas, att, även om de krav på effektivt skydd
för den inhemska tillverkningen, som legat under yrkandena på införandet
av kvantitetsbestämmelser, tidigare icke saknat fog, lära dock med
den år 1911 genomförda revisionen av tulltaxan förhållandena på hithörande
område numera vara i allmänhet så ändrade, att det icke är påkallat
att åt de generella bestämmelser, som nu böra fastställas, giva någon
slags karaktär av extra tullskydd.

De omständigheter och hänsyn, för vilka jag nu redogjort, hava hos
mig grundlagt den uppfattningen, att ett stadgande om minimikvantiteter
för införsel från frihamn eller frilager såsom ett skydd för den inhemska
produktionen i dess helhet icke bör ifrågakomma. Skola dylika bestämmelser
med hänsyn till någon industrigren kunna försvara sin plats, så
kan det, såsom även kommerskollegium antytt, endast vara under den förutsättningen,
att erfarenheten visat, att just denna industrigren på grund
av för densamma egenartade förhållanden är på en gång så känslig för
konkurrens och i så hög grad hotad därav, att alldeles särskilda åtgärder
äro av nöden för dess skyddande. Endast framtiden torde kunna utvisa,
huruvida sådana omständigheter föreligga med hänsyn till någon industri.

1 allt väsentligt har jag därför ansett mig böra ansluta mig till de
förslag kommerskollegium avgivit rörande åtgärder för tryggande av detaljhandelsförbudets
efterlevnad. Den ur principiell synpunkt viktigaste nya
författningsföreskriften skulle då bliva den, som av kollegium föreslagits till
införande i frihamns- och frilagersförordningarnas § 19, och genom vilken
kollegium avsett att undanröja den överklagade bristen på en definition av
begreppet detaljhandel. Den anmärkningen ligger visserligen här nära till
hands, och har icke heller av kommerskollegium förbisetts, att det skydd
nämnda föreskrift skänker så till vida är tämligen illusoriskt, att en privatperson
endast genom att såsom mellanhand använda en »näringsidkare, som
driver handel med eller eljest i sin rörelse använder» en viss vara, skulle
bliva i tillfälle att från frihamn eller frilager förskaffa sig densamma i så

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

stor eller så liten myckenhet han önskar. Trots detta, och om också den
praktiska betydelsen av denna föreskrift i och för sig kan antagas vara skäligen
ringa, bör densamma dock enligt mitt förmenande införas i ifrågavarande
lagstiftning, där saknaden av en formell definition på detaljhandel
onekligen utgjort en lucka.

Ur praktisk synpunkt sett torde emellertid de övriga åtgärder kollegium
föreslagit komma att visa sig betydligt mera effektiva. Detta gäller till eu
början om det ifrågasatta förbudet mot utställande eller utbredande, d. v. s.
mot vidtagande, i frihamn eller frilager, av sådana yttre åtgärder, som
kunna anses som förberedelser eller inbjudningar till detaljhandel i betydelsen
av direkta konsumentinköp. Men framför allt av vikt torde dock vara
att såsom med kollega förslag till ändring av § 13 i frilagersförordningen
avses, söka skapa garantier för att den förmån som innefattas i rätten att
upplägga varor inom resp. område icke kommer att åtnjutas av annan än
person, som härför bör anses fullt kvalificerad, att sålunda lägga kontrollen
på den subjektiva sidan samt att för den prövning av vederbörandes hela
affärsverksamhet, som bör föregå lämnandet av tillstånd till användande
av resp. institution, anlita de berörda näringarnas egna sammanslutningar.
I den prövning av ansökningarna, som enligt förslaget skall verkställas
av handelskammare eller annan näringsrepresentation, kommer,
föreställer lag mig, den frågan, huruvida det med ledning av vad som är
känt rörande sökandens person och affärsförhållanden kan antagas, att han
verkligen har för avsikt att driva transithandel, att spela en betydande roll.
Emellertid är jag av den bestämda uppfattning att vad kollegium sålunda föreslagit
för frilagrens vidkommande även bör gälla för frihamnarna, även
om, såsom kollegium framhållit, en dylik föreskrift skulle anses teoretiskt
mindre väl förenlig med frihamnens karaktär. Jag har alltså ansett mig böra
föreslå en för ändamålet erforderlig förändring av § 13 i frihamnsförordningen,
som emellertid torde höra innehålla ett uttryckligt undantag
för den mera tillfälliga uppläggning av varor inom frihamnar, vilken måste
förekomma, därest dessa skola kunna fylla sin naturliga uppgift såsom
utgångspunkter för landets stora ångfartygslinjer. Närmare föreskrifter
härom torde böra intagas i de bestämmelser om godstrafiken till och från
frihamn, som Eders Kungl. Maj:t jämlikt § 8 i frihainnsförordningen torde
komma att utfärda. I sistnämnda bestämmelser synes även böra ingå ett
stadgande i huvudsak överensstämmande med det av kommerskollegium
med avseende å frilager föreslagna rörande försäkran av varuägaren å
angivningsinlagan därom, att den till införsel i tullinlandet angivna varan
icke är avsedd för annan än sådan näringsidkare, som jämlikt den föreslagna
nya lydelsen av § 19 i frihainnsförordningen skall vara berättigad

Kungl. AlajUs nåd. proposition Nr 187.

att införa sådan vara. Motsvarande föreskrift för frilager bör intagas i
kungörelsen den 28 november 1913 med bestämmelser angående varors
intagning å samt uttagning från frilager.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke någon ytterligare
bestämmelse till förhindrande av detaljhandel är behövlig. Kommerskollegium
har med tanke på befarat missbruk av frihamns- och frilagerinstitutionerna
från sådana utländska firmors sida, som skulle vilja
hålla lager av överskottsvaror för försäljning till Sverige och sedan hemföra
vad som ej avyttrades, framfört till övervägande förslaget att förbjuda
återutförsel av vara från frihamn eller frilager till produktionseller
inköpslandet. För egen del kan jag dock icke ansluta mig till detta
förslag. Däremot synes det mig vara välbetänkt, att i syfte att säkerställa
sig mot dylika eller liknande missbruk det i respektive förordningar
— med plats lämpligen i § 13 — införes en bestämmelse av den innebörd,
att den, åt vilken upplåtes byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamn eller frilager, skall vara skyldig underkasta sig de
närmare bestämmelser, som må kunna vid upplåtelsen eller sedermera av
Konungen meddelas till förekommande av detaljhandel eller utställande
eller utbredande av varor.

De av generaltullstyrelsen förordade jämkningarna torde böra vidtagas
i kommerskollegii förslag, vilket jämväl i övrigt utöver vad som
påkallas av det ovan sagda underkastats någon redaktionell bearbetning.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet,
i enlighet med vad departementschefen nu anfört, utarbetade
förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen
den 15 november 1907 om frihamn och förordning om ändrad
lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen den 20 december 1912 om
frilager, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå riksdagen antaga samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den
lydelse bilagan litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Hultman.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Bil. 1.

Förslag Kung!.

Maj:ts nådiga förordning om frihamn den 15 november 1907.

§ 14.

Inom — — — — — varor; och må ej heller varor utställas eller
eljest Öppet utbredas.

Dock — — — — — — — — — — — — — föreskrivas.

§ 19-

1. Förtullning — — — — — — — — — — — — rum.

2. Varor — — — — — — — — — — — — tullavgift.

3. Inom frihamn upplagd vara må icke därifrån införas av annan än sådan

näringsidkare, som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor av
samma eller liknande slag.

Kungl. Maj:ts nådiga förordning om frilager den 20 december 1912.

§ 13.

Inom — — — — — — — — — — — — — godkännandet.

Före ärendets avgörande skall Generaltullstyrelsen över ansökningen inhämta
yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare eller
efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för handeln och
för industrien eller ock av vederbörande kommunala myndigheter.

Om — — — — — — — — — — — — — — — erinra.

Inom -öppet utbredas.

§ 15.

varor, och må ej heller varor utställas eller

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 167. 33

§ 19.

1. Gods — — — — — ___ — ___ — disposition.

2. Förtullning — — — — — — — — — — — — rum.

3. Varor — — — — — — — — — — — — tullavgift.

4. Från frilager må vara icke införas av annan än sådan näringsidkare,
som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor av samma eller
liknande slag.

Förslaget till kungörelse med bestämmelser angående varors intagning å

samt uttagning från frilager.

§ 15.

Uttages — — — — — avlämnade, avföras från frilagret.

I de fall som i denna paragraf samt §§ 11 och 14 avses skall godsets ägare
å angivningsinlagan teckna på tro och heder avgiven försäkran, att godset icke
är avsett för annan än sådan näringsidkare, som driver handel med eller eljest i
sin rörelse använder gods av samma eller liknande slag.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 165 Käft.

KnuffI. Maj:ts nåd proposition Nr 187.

Bil. 2.

Förslag till bestämmelser, avsedda att genomföra förbud mot detaljhandel
vid införsel av gods från frihamn och frilager.

a) Försäljning av vara från frihamn eller frilager må ske endast till köpmän
eller yrkesidkare, som driva rörelse i eller med användande av samma vara,
börande lagerinnehavaren å den angivningsinlaga, som till tullförvaltningen avlämnas
vid införsel från frihamn eller frilager, på tro och heder försäkra, att
varan icke är direkt från frihamn eller frilager försåld till privatpersoner.

b) Utan hinder av ovan upptagna bestämmelser få sådana varor, som inom
åtta dagar, räknat från fartygets eller järnvägsvagnens ankomstdag, överlämnas
i tullverkets vård och angivas till förtullning, transitförsändning eller uppläggning
å lager enligt § 18 mom. 2, från frihamn uttagas.

c) Beträffande sådant gods, som under b) sägs, skall ankomstdagen å tullinlagan
av varuägaren utsättas samt styrkas av frihamnens föreståndare. Rörande
resgods och paketpost äger generaltullstyrelsen meddela särskilda föreskrifter.

d) Därest varuägaren oaktat överlämnande och angivning enligt c) ej förtullar,
transiterar eller upplägger varan, gälla tillämpliga bestämmelser, i vederbörande
författningar, rörande infört utländskt gods.

e) Införsel från frihamn eller frilagfp må icke äga rum i mindre kvantiteter,
än i nedanstående förteckning upptagas, dock att generaltullstyrelsen må
äga besluta, huruvida uttagning från frihamn eller frilager i särskilda undantagsfall
kan beviljas även för mindre kvantiteter.

Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt Sc Söner.

153359