Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

Nr 185.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen angående utbetalande
av visst belopp såsom lösen för vissa äldre
hamnbyggnader vid Kiviks hamn i Kristianstads län;
given Stockholms slott den 17 april 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att såsom lösen för de gamla hamnarmarna och kajerna vid Kiviks
hamn i Kristianstads Län må till hamnaktiebolaget i Kivik av byggnadsmedlen
för fiskehamn sanläggningar utbetalas ett belopp, motsvarande
den bolagets skuld till enskilda aktieägare, som vid hamnens överlåtelse
å staten kvarstår ogulden och icke kunnat gäldas med influtna hamninkomster.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Magt förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 163 höft. (Nr 185.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

Utdrag av protokollet över jordbruks ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17
april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselnöt,
von Sydow,
friherre BECK-FRIIS,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde:

Bland de fiskehamnar, som enligt riksdagens beslut år 1911 skola
byggas och underhållas av staten, upptages hamnen vid Kivik i Kristianstads
län såsom nr 4 i ordningen. Av det till denna jämte åtskilliga
andra fiskehamnars byggande av riksdagen nämnda år beviljade anslag
av 2,788,000 kronor har riksdagen årligen anvisat vissa belopp och varje
gång beslutat, att beloppet finge enligt de närmare föreskrifter, Kungl.
Maj:t kunde finna gott meddela, användas för ifrågavarande ändamål
under villkor om kostnadsfri upplåtelse ej mindre av själva området för
hamnarna än även av det område i land, som med hänsyn till den
rörelse, som vore avsedd att bedrivas i hamnarna, borde avsöndras för
det gemensamma behovet.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl. Maj:t ingivit
arbetsplan till de avsedda reparations- och förstärkningsarbetena vid den
förut bclintliga men otillräckliga och skadade hamnen vid Kivik, fastställde
Kungl. Mapt den 25 april 1913 denna plan samt anbefallde och
bemyndigade samtidigt styrelsen att under förutsättning av sådan kostnadsfri
upplåtelse, som riksdagen uppställt såsom villkor, gå i författning
om hamnarbetets utförande på entreprenad.

Detta arbete igångsattes därefter och rapporterades den 23 december
1914 färdigt, varefter det avsynades den 30 i samma månad och
godkändes med förbehåll av ett mindre kompletteringsarbete, som skulle
vara verkställt före ansvarstidens utgång vid 191G års slut.

Emellertid har numera upplysts, att icke nämnda förutsättning av
områdesupplåtelse varit ordnad. Härom har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 11 september 1915 anfört följande.

»År 1895 bildades vid Kiviks fiskeläge i Kristianstads län ett hamnaktiebolag
i ändamål att, efter övertagande från Södra Mellby kommun av den dåvarande
hamnen i Kivik, ombygga och förbättra samt för framtiden underhålla densamma.

För hamnens framtida underhåll, sedan den med statsbidrag under åren
1897—1903 ombyggts av detta hamnaktiebolag, iklädde sig Södra Mellby kommun
förbindelse gent emot staten vid avslutandet av kontraktet om statsbidrag.

Kommunens förbindelse att svara för underhållet^ gavs dock i verkligheten
mot underborgen av hamnaktiebolagets styrelse, som maste förbinda sig att halla
kommunen skadeslös för nämnda underhåll.

Underhållet har också i verkligheten påvilat hamnaktiebolaget och genom
dess styrelse bestritts med influtna hamninkomster. Kommunen har icke haft några
utgifter för underhållet.

För åstadkommande av de utöver statsbidraget för ombyggnaden erforderliga
byggnadsmedlen måste hamnbolagets styrelse år 1903 i Simrishamns sparbank
med ordföranden i hamnbolaget som låntagare och styrelsens övriga ledamöter som
borgensmän — upptaga ett lån å 12,000 kronor att betalas under loppet av 10 ar.
Såsom säkerhet för detta lån, som sålunda måst upptagas och inom 10 år gäldas
av styrelsen personligen men för hamnbolagets räkning använts till hamnens fullbordande,
innehar bolagets styrelse två inteckningar å sammanlagt 12,000 kronor.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i anledning av den stormskadade
hamnens iståndsättande genom statens försorg, efter en del förhandlingar under hand
med hamnbolaget, anmodat dess styrelse att förbinda sig att, sedan bolaget upplösts och
tiden för utfärdad årsstämning å bolagets borgenärer tilländalupit, pa Edeis Kungl.
Maj:t och kronan kostnadsfritt överlåta dels Kiviks hamn med vågbrytare och kajer
m. m. i det raserade skick, varuti den befann sig, innan hamnens iståndsättande
genom statens försorg tog sin början, dels allt till Kiviks hamn hörande^ område av
vatten och land, inklusive det år 1914 av hanmaktiebolaget för södra vågbrytarens
landfäste tillköpta området, allt i enlighet med en samma år av kommissionslantmätaren
Ernst A. Clausen upprättad karta över Kiviks hamn, sammankallades

Väg- och
vattenbyggnads•

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

hamnbolagets aktieägare till extra bolagsstämma den 17 november 1914 för beslut
i.ärendet. A stämman påyrkades, att hamnens skulder från hamnbyggnaden år 1903
till hamnbyggnadsstyrelsen och enskilda personer i kommunen skulle betalas, när
överlåtelsen skulle ske. Och beslöt stämman att uppdraga åt bolagets styrelse att
underteckna förbindelsen om hamnens överlåtande samt att upplösa bolaget, som
icke ägde andra tillgångar än hamnen, och att jämlikt bolagsordningen av ordinarie
bolagsstämman år 1915 begära sanktion av detta beslut, varefter bolaget skulle
träda i likvidation och årsstämning å bolagets borgenärer sökas.

''Pa sammanträde den 22 november 1914 beslöt hamnbolagets styrelse, som
»befarade att genom underskrift av överlåtelsehandlingen begå olagligheter», att
icke för närvarande underskriva nämnda handling, utan ansåg därmed böra anstå
till dess ordinarie bolagsstämman sanktionerat extra bolagsstämmans beslut och
tiden för årsstämningen tilländalupit.

Å ordinarie bolagsstämma den 24 februari 1915 godkändes det å extra
bolagsstämman fattade beslutet att till staten överlåta hamnen gravationsfri, med
villkor att staten åtoge sig att betala den skuld, bolaget har till enskilda personer
i byggnadsstyrelsen, vilken med avdrag av 1914 års behållning av hamninkomsterna,
som disponerats för avbetalning å skulden, nu utgör 9,281 kronor 78 öre, varjämte
å stämman likvidatorer utsagos.

Med kännedom om att hamnen vore graverad av skulder till enskilda aktieägare
i hamnbolaget har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haft att välja på att
endera uppskjuta med det anbefallda utförandet av hamnens iståndsättande mera
än 11/2 års tid för ett slutförande av överlåtelsefrågan, innan iståndsättandet börjades,
och under tiden riskera att få den i svårt skadat skick befintliga hamnen totalt
förstörd, eller ock att genast sätta iståndsättandet i verket.

I förra ^ fallet kunde vinnas, att slutgiltigt beslut om den befintliga skadade
hamnens överlåtelse — med eller utan villkor, att staten skulle, för att få de kvarstående
delarna av denna till skänks av det enskilda aktiebolaget, som ägde desamma
såväl som själva hamnområdet, betala hamnbolagets skulder till de enskilda
aktieägarna — kunde fattas tidigast å ordinarie bolagsstämma den 24 februari 1914,
och överlåtelsen ske tidigast den 24 februari 1915, då tiden för årsstämning enligt
§ 16 i bolagsordningen tilländalupit. Men däremot kunde någon minskning av
kostnaden för staten sannolikt icke genom uppskovet vinnas.

Att Södra Mellby kommun skulle befinnas villig betala hamnens skuld var
nämligen icke att emotse, då kommunen skjutit ifrån sig varje kostnad för hamnen
å de enskilda personer, som utgjorde hamnbolagets styrelse och aktieägare. Då
det vidare icke heller var att emotse, att de i små ekonomiska omständigheter
varande enskilda borgenärerna skulle vid överlåtelsen avstå från att få sina fordringar
gäldade — vilket måste ske, därest hamnaktiebolaget, vars hela aktiekapital
redan var förbrukat, utan lösen eller vederlag avhände sig den enda tillgång, de
kvarvarande delarna av vågbrytarna och kajerna, genom vars försäljning hamnens
skulder kunde betalas —, så var det med hänsyn till den kostnad, som staten
kunde vid överlåtelsen få övertaga, sak samma antingen staten den 24 februari
1915 finge betala skulden med det belopp, kronor 9,281.7 8, vartill den minskats
genom avdrag för behållna hamninkomsterna för år 1914 samt därefter erhölle
hamninkomsterna under 1915 — eller bolaget använde även dessa senare till av -

Kuntjl. Majds Nåd. Proposition Nr 185. 5

betalning å skulden, såsom plägat sko med föregående års behållna hamninkomster,
och staten då först år IDIG vid överlåtelsen betalade det sålunda minskade beloppet.

Då nämligen det av riksdagen för samtliga iiskehamnsanläggningars utförande
av staten stadgade villkoret om kostnadsfri upplåtelse av själva området för hamnen
icke gärna i förevarande fall torde kunna tolkas såsom en fordran, att enskilda
personer — såsom aktieägare i detta hamnbolag utan andra tillgångar än de skadade
men dock ej värdelösa hamnarmarna och kajerna men med resterande skulder för
dessa —, skola drabbas av för dem kännbara förluster genom hamnbolagets kostnadsfria
överlåtelse icke blott av själva området för hamnen utan även av de kvarstående
byggnadsdelarna, som utgöra den enda tillgång, som det överlåtande bolaget
äger att tillgripa för gottgörande av de enskilda aktieägarnas oguldna fordringar å
hamnen, sä torde staten icke kunnat undgå att, genom gäldande av de enskilda
aktieägarnas vid överlåtelsen ännu obetalda skuldfordringar i den belintliga hamnen,
lösa sig til) de skadade hamnarmarna och kajerna, så framt icke riksdagen skolat
upphäva sitt beslut att iståndsätta hamnen. Då nu denna av fiskehamnskommissionen
och av riksdagen ansetts så viktig, att den satts såsom nr 4 i ordningen bland alla
de beslutade fiskehamnarna, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke kunnat
förutsätta, att riksdagen skulle komma att upphäva sitt beslut om hamnens snara
iståndsättande hellre än att staten skulle vid bolagets överlåtelse av densamma
nödgas som lösen för hamnarmarna in. in. betala hamnens jämförelsevis ringa oguldna
skuld till enskilda; och vid sådant förhållande kunde, såsom ovan anförts, intet
vinnas, men däremot mycket förloras, ifall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen låtit
anstå med iståndsättandet, till dess en överlåtelse allra tidigast den 24 februari
1915 jämlikt bolagsordningen kunnat ske. — Risken att därigenom ådraga staten
en långt större ökning av kostnaden för hamnens iståndsättande var nämligen
mycket stor, emedan ett omedelbart och i möjligaste mån snabbt utförande av
iståndsättandet var oundgängligen nödvändigt för att icke den svårt skadade hamnen
skulle bliva totalt förstörd av höst- och vinterstormarna 1913—1914. Det kunde
därför icke vara med statens fördel förenligt att låta anstå med arbetets påbörjande
minst halvtannat år för genomförande enligt § 16 i bolagsordningen av hamnaktiebolagets
upplösning och uttagande av årsstämning å bolagets borgenärer, vilket
måste äga rum, innan någon överlåtelse av hamnen till staten komme till stånd,
utan statens intresse fordrade, att arbetet måste genast påbörjas, så fort entreprenör
kunde erhållas efter underrättelsen om riksdagens beslut om hamnens iståndsättande
och Kung], Maj:ts fastställelse av arbetsplanen. Oaktat det skyndsammaste påbörjande
och bedrivande av iståndsättandet sönderslogos icke desto mindre under
vintern 1913—1914 de kvarstående delar av överbyggnaden å norra hamnarmen,
vilka i arbetsplanen påräknats skola kvarstå, och deras förstöring av vinterstormarna,
innan förstärkningsarbetena därå hunnit komma till utförande, har medfört en extra
kostnad av 6,231 kronor. Ett uppskov med hela arbetet intill dess överlåtelse av
hamnen kunnat ske hade med all sannolikhet medfört långt större oberäknade
kostnader än en betalning till de enskilda aktieägarna av bolagets skuld å hamnen.

Med överlämnande av kommunalstämmoprotokoll från Södra Mellby kommun,
utvisande att kommunen avslagit att gottgöra de enskilda aktieägarna för deras
fordringar hos hamnaktiebolaget, får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,^ med stöd
av vad ovan anförts, i underdånighet hemställa om bemyndigande att såsom lösen
för de gamla hamnarmarna och kajerna i Kiviks hamn till hamnaktiebolaget i Kivik

Kungl. Majits
befallningshavande
i
Kristianstads
län.

Statskontoret.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 185.

av byggnadsmedlen för liskehamnsanläggningarna utbetala det belopp, som vid
hamnens överlåtelse återstår oguldet av den för närvarande till 9,281 kronor 78 öre
uppgående skulden å hamnen till enskilda aktieägare.»

Av vid skrivelsen fogat protokoll vid kommunalstämma den 2 maj
1915 med Södra Mellby kommun inhämtas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt, att kommunen måtte förbinda sig att vid hamnens
överlämnande till staten betala hamnaktiebolagets skuld till enskilda
personer eller åtminstone viss del, ej understigande hälften av
denna skuld. Kommunalstämman avslog framställningen under anförande
att ifrågavarande skuldsumma ej tillskyndats hamnaktiebolaget
genom kostnad för underhåll av hamnen utan tillkommit för täckande
av kostnader vid dess byggande år 1903, samt att kommunen hade stor
amorteringsskuld och en utdebitering av 6 kronor per bevillningskrona.

Kungl. Majits befallningskavande i Kristianstads län har i utlåtande
den 30 oktober 1915 anfört följande.

»Av framställningen framgår, att hamnaktiebolaget i Kivik för hamnanläggningen
därstädes ännu häftar i skuld, för vilken ledamöterna i bolagets styrelse
iklätt sig personlig ansvarighet, samt att bolaget saknar andra tillgångar än hamnanläggningen
och vad därtill hörer. Vid sådant förhållande synes det, såsom även
Eders Kungl. Majits väg- och vattenbyggnadsstyrelse framhållit, som om det av
riksdagen för samtliga fiskehamnsanläggningars utförande av staten stadgade villkoret
om kostnadsfri upplåtelse av själva området för hamnen i föreliggande fall
icke torde böra tolkas så, att icke blott själva området för hamnen utan även
därinom befintliga anläggningar av hamnarmar och kajer m. m. skulle vid upplåtelse
till staten kostnadsfritt överlämnas. Genom en fullkomlig kostnadsfri upplåtelse
av hamnen skulle de ledamöter i hamnbolagets styrelse, vilka ansvara för
bolagets skuld och vilka äro i jämförelsevis mindre goda ekonomiska omständigheter,
göra en för dem mycket kännbar förlust, då de i sådan händelse nödgades
av egna medel betala samma skuld utan möjlighet att för sina utlägg erhålla någon
som helst gottgörelse. Det vore också enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmenande i hög grad obilligt att fordra, att de skulle göra en sådan uppoffring,
vartill de icke heller lära vara lagligen skyldiga.

I frågans läge finnas endast två utvägar, antingen att staten erhåller överlåtelse
av hamnen mot betalning av dess skuld eller ock avstår från sina å hamnbyggnaden
hittills nedlagda kostnader och låter denna förbliva i hamnbolagets ägo.

Av dessa alternativ torde det förra vara mest överensstämmande med det av
riksdagen avsedda ändamålet och det enda av dem, som av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande kan förordas.

På grund härav får Eders Kungl. Majits befallningshavande även tillstyrka
nådigt bifall till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorda framställningen.»

I utlåtande den 13 mars 1916 har statskontoret förklarat sig kunna instämma
i det av Kungl. Majits befallningshavande avgivna yttrandet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 185.

Att ifrågavarande hamnbyggnadsarbete igångsatts, innan det av Dtp<^t^‘nh
riksdagen uppställda och i Kungl. Mapts beslut om arbetsplanens fastställande
och arbetets utförande uttryckligen upprepade villkoret om fri
upplåtelse av hamnområdet m. m. uppfyllts eller visshet förelegat, att
villkoret komme att uppfyllas, stod icke i överensstämmelse med statsmakternas
beslut. Det är även anmärkningsvärt, att, såvitt handlingarna
utmärka, med anledning av framställning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hamnaktiebolaget icke förr än vid extra bolagsstämma den 17
november 1914 tagit frågan om överlåtelse av hamnen i dess gamla
skick med tillhörande hamnområde under omprövning, ehuru arbetena
på den nya hamnen då redan voro nästan avslutade, samt att kommunens
beslut på liknande framställning fattats först den 2 maj 1915.

Det har emellertid häremot anförts, att arbetena på denna hamn
hade karaktären av ett reparations- och förbättringsarbete och att det
var för staten av stor vikt, att icke de delar av den förutvarande hamnen,
som beräknat9 skola kunna användas för den nya, bleve under den
tid, som kunde förflyta intill dess överlåtelsefrågan hunnit ordnas,
ytterligare skadade. Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört,
förelåg sådan risk, vilken kunnat medföra utgiftsökning med mycket
betydande belopp, vida överstigande det nu ifrågavarande. Oaktat all
skyndsamhet skedde också opåräknad skada till över 6,000 kronors
värde. Det bör särskilt beaktas, att i överlåtelsen, vad denna hamn
angår, ingå icke blott land- och vattenområden, liksom vid alldeles nyanlagda
hamnar, utan verkliga hamnbyggnadsarbeten, vilka anlagts bland
annat för de lånemedel, vilkas betalande staten nu skulle övertaga.

Om än sålunda den formella behandlingen av ärendet lämnar rum
för avsevärda anmärkningar, anser jag i sakens nuvarande skick staten
vara nödsakad att ikläda sig betalningsskyldigheten för hamnaktiebolagets
återstående skuld till enskilda aktieägare.

Jag finner det alltså lika med myndigheterna riktigast, att staten
åtager sig betalandet av sagda skuld, dock endast i den mån denna
skuld icke kunnat betalas med influtna hamninkomster.

Jag har inhämtat, att årsstämningen å hamnaktiebolagets borgenärer
utgått den 6 april detta år. Hamnen kan alltså nu när som
helst överlåtas och bolaget upplösas, sedan dess skulder betalts.

Då utbetalning av ifrågavarande skuldsumma emellertid innebär
en avvikelse från det av riksdagen för anslagets anvisande uppställda
villkor, anser jag det nödvändigt, att riksdagens medgivande därtill
inhämtas.

Jag vill tillägga, att jag förvissat mig om, att icke vid andra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

statens fiskehamnsbyggnader liknande förhållanden föreligga och att det
numera städse iakttages, att upplåtelsefrågan är ordnad, innan arbetet
börjar.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva,

att såsom lösen för de gamla hamnarmarna och kajerna vid Kiviks
hamn i Kristianstads län må till hamnaktiebolaget i Kivik av byggnadsmedlen
för fiskehamnsanläggningar utbetalas ett belopp, motsvarande
den bolagets skuld till enskilda aktieägare, som vid hamnens överlåtelse
å staten kvarstår ogulden och icke kunnat gäldas med influtna hamninkomster.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga . . . till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.