Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

1

Nr 174.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition angående inrättande av ett
statsstuteri vid Ottenby; given Stockholms slott den 7
april 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

dels att å Ottenby kungsladugård med underlydande må upprättas
ett statsstuteri för omkring 100 moderston och 5 stambeskällare samt i
övrigt anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
av departementschefen angiven plan;

dels ock att för bestridande av kostnaderna för stuteriets anläggning
må av de i statskontoret innestående hästförsäljningsmedel tagas i
anspråk ett belopp av högst 536,700 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kung]. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

<

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 152 käft. (Nr 174.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
april 1916.

Närvarande:

<

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde, efter
gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet:

Med anledning av framställning av stuteriöverstyrelsen föreslog
Kungl. Maj:t år 1913 i proposition nr 242 riksdagen att för upprättande
å Ottenby kungsladugård med underlydande av ett statsstuteri för omkring
100 moderston och 5 stambeskällare samt i övrigt anordnat i
huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
den 4 april 1913 angiven plan bevilja ett anslag av 587,700
kronor och därav å extra stat för år 1914 anvisa 388,550 kronor.

Sedan jordbruksutskottet hemställt om beviljande av det begärda
anslaget samt första kammaren bifallit utskottets förslag men andra

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

kammaren avslagit detsamma, blev förslaget avslaget vid gemensam
votering med 171 röster mot 138.

Vid den senare riksdagen år 1914 väcktes frågan ånyo genom
enskilda motioner. Första kammaren beslöt för sin del skrivelse i ämnet,
men andra kammaren avslog förslaget härom, vadan frågan förföll.

Nu har stuteriöverstyrelsen i skrivelse den 3 september 1915 gjort förnyad
framställning i ämnet. Utlåtanden däröver hava avgivits den 7 januari
1916 av arméförvaltningen efter hörande av chefen för remonteringsstyrelsen
och inspektören för kavalleriet samt, i vad angår platsen för ett tillämnat
statsstuteri, den 21 februari 1916 av chefen för generalstaben.

Jag anhåller nu att fä påkalla Eders Kungl. Maj:ts förnyade uppmärksamhet
för denna för vårt lands varmblodiga hästavel och därigenom
för vårt försvarsväsen synnerligen betydelsefulla fråga, varvid jag genast
vill framhålla, att på grund av de ganska betydliga penningmedel,
vilka redan influtit samt ytterligare komma att inflyta till statsverket i
samband med av Kungl. Maj:t medgiven hästutförsel utan hinder av
gällande utförselförbud, stuteriets inrättande nu synes kunna äga rum,
utan att särskilt anslag därtill behöver anvisas å riksstaten. Såväl härigenom
som genom att förslaget undergått vissa ändringar, bland annat
i vad det berör Strömsholms hingstdepå, och genom de lärdomar, de
senaste årens krigstillstånd mellan främmande makter lämnat, torde frågan
få anses hava kommit i ett väsentligen annat läge än år 1913. I

I avseende å dispositionen av Ottenby samt den tidigare behandlingen
av frågan om ett statsstuteri därstädes anhåller jag att få hänvisa
till den utförliga framställning härom, som lämnades i det vid förenämnda
proposition nr 242 vid 1913 års riksdag fogade statsrådsprotokollet.
Jag vill nu endast erinra om följande.

Redan under konung Karl X Gustaf anlades vid Ottenby å Ölands
södra udde ett stuteri, som dock torde hava varit nedlagt år 1682. Under
1700-talet anlades av en arrendator till sagda kungsladugård, generallöjtnanten
C. G. Roxendorf, ett stuteri därstädes, vilket nedlades år 1809.

År 1829 beslöto rikets ständer att för befordran av de svenska
hästrasernas förbättring överlåta Ottenby kungsladugård med tillydande för
att användas till stuteri enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t kunde finna
lämpligt meddela. I avgivet utlåtande anförde stuteriöverstyrelsen, att
den forna stuteriinrättning, som fortfarit vid Ottenby intill 1809, noggrant
bevisat, »det ingen ort inom Sveriges gränser funnes så passande för
en stuterianläggning som Ottenby, emedan hästarna där uppföddes i
halvvilt tillstånd på låglänta, torra, på kalkbotten liggande betesmarker

Historik.

1868 års
kommitté.

4 Kungl. Maj:ts A ad. Proposition År 174.

och '' emedan de därifrån utgångna hästar, varav några få ännu levde,
nästan alltid uppnått en hög ålder samt oförändrat bibehållit livlighet,
kraft och uthållighet». Styrelsen vore även övertygad, att ett stuteri
på Ottenby, uppsatt av väl valda rashästar, skulle bliva ett av de förträffligaste
i Europa. Efter ytterligare utredning genom särskild kommitté
förordnade Kungl. Maj:t, att Ottenby skulle vid fardagstiden år 1830
övertagas av stuteriöverstyrelsen. Enligt nådigt brev den 7 maj 1831
skulle hästbesättningen i medeltal utgöras av 4 stambeskällare, 8 lantbeskällare,
60 moderston samt 136 föl och unghästar eller tillhopa 208
hästar. Av dessa voro 30 avsedda att årligen försäljas. Kring detta
antal hölls även stuterietB hästbesättning till omkring år 1870, och får
denna tid betraktas såsom Ottenbystuteriets glansperiod.

Den 12 september 1868 tillsattes en kommitté med uppdrag att
verkställa utredning i vissa frågor rörande stuterierna. Vid denna tid
funnos statsstuterier, utom vid Ottenby, även vid Strömsholm och
Flyinge.

Kommittén fastslog, att stuteriernas och hingstdepåernas uppgift
borde inskränkas till att framalstra och tillhandahålla ett för remonteringen
och en blivande hästindustri nödigt avelsmaterial, vars anskaffande
och underhåll vore förenade med större kostnad och risk, än den
enskilde eller kommunalföreningar gemenligen mäktade bära, eller vartill
medel å de flesta orter inom landet rentav fattades, samt att föregå med
efterföljansvärda exempel i hästaveln. För detta ändamål borde de staten
tillhöriga avelsdjur av ädelt slag och utmärkt beskaffenhet, som redan
funnes eller som anskaffades, användas i stuteriavel, men därjämte borde
ett väl ordnat och försett lantbeskälleri inrättas. Ehuru kommittén förklarade
sig hylla den grundsats, att staten endast så länge borde direkt,
genom stuterier, ingripa i hästaveln, som detta vore ovillkorligen nödvändigt,
ansåg den likväl, att stuterier tillsvidare vore nödvändiga för
att oberoende av utlandet uppehålla en ädel hästavel.

För anläggninen av ett stamstuteri ansåg kommittén Ottenby kungsgård
företrädesvis ägna sig, ej mindre med hänsyn till dess belägenhet, klimat
och egendomliga jordbeskaffenhet samt därav beroende goda, tillräckliga
och för hästuppfödning tjänliga beten, än även emedan stuteriet därstädes
under en längre tid med framgång drivit såväl ren som blandad
ädel avel, vilken vunnit allmänt förtroende, samt slutligen även därför
att omkostnaderna för detta stuteri utfallit jämförelsevis billiga. Då
emellertid det ansågs tveksamt, huruvida Ottenby stuteri skulle ensamt
kunna lämna tillräckligt antal beskällare till det ädla slagets i landet
underhåll,1 tillstyrktes, att en mindre stam av ädelt slag måtte tillsvidare

i)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.

uppsättas å Flyinge, varest för övrigt, likasom vid Strömsholm uteslutande,
skulle uppställas hingstar för lantbeskälleriet. I avseende å
Ottenbystuteriet, sådant kommittén tänkte sig detsamma, erfordrades
endast några få förändringar i de dåvarande anordningarna. Den viktigaste
var en minskning av stuteriets hästbesättning, så att avkastningen av
kungsgården komme att så nära som möjligt bliva tillräcklig för
stuteriets underhåll och förvaltning. Antalet borde sålunda minskas till
6 stambeskällare, 6 lantbeskällare, 40 moderston, 99 unghästar och 30
årsföl eller tillsammans 181 hästar före den årliga försäljningsauktionen,
vid vilken antalet borde nedbringas till 157.

Genom nådigt brev den 1 november 1872 fastställdes plan för
anordnande av statens stuterier m. m. i överensstämmelse med vad
kommittén föreslagit.

Emellertid visade det sig, att stuterierna, på samma gång de
befunnos vara ur stånd att förse hingstdepåerna med erforderligt antal
beskällare av nöjaktig beskaffenhet, för sin skötsel togo i anspråk så
stor del av det till bästavelns förbättrande anvisade årliga statsanslaget,
att endast obetydliga belopp återstodo för hingstdepåernas remontering
genom inköp. Det var därför att befara, att depåernas hingstbesättning
skulle komma att förfalla både till antal och beskaffenhet. Kungl. Maj:t
tillsatte med anledning härav den 13 april 1886 en ny kommitté med
uppdrag att uppgöra förslag till de förändrade anordningar i avseende
å statens stuteriinrättningar, som kunde finnas påkallade för ett ändamålsenligare
användande av de till hästavelns förbättrande anslagna tillgångarna.
Denna kommitté, som avgav betänkande den 13 oktober
1886, yttrade bland annat följande.

Lantbeskälleriet behövde mer än någonsin omhuldas, särskilt för
att tillhandagå med ädelt blod. Vad 1868 års kommitté yttrat om
behövligheten av att lantbeskälleriet för sin remontering ägde stödet av
ett statsstuteri, talade ännu för stuteriernas bibehållande. Det vore därför
om icke nödvändigt så åtminstone önskligt att fortfarande bibehålla
ett stamstuteri, dock under förbehåll att stuteriverksamheten ordnades
så, att den icke genom att kräva för stor del av statsanslaget inverkade
hämmande på förmågan att väl remontera lantbeskällardepåerna. De
dåvarande stuterierna vid Ottenby och Flyinge hade emellertid krävt
synnerligen stora årliga statsbidrag. Kommittén verkställde en närmare
granskning rörande stuteriverksamheten vid Ottenby, men ansåg dylik
undersökning beträffande Flyinge onödig, enär den var enig om, att
mer än ett stuteri icke borde finnas i landet, och enär Ottenby av skäl,

4

1886 &rs
Committé.

6 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

som kommittén ansåg knappast behöva påpekas, vore vida lämpligare
än Flyinge till uppfödning av ädla hästar, vadan stuteriet vid Fly inge
under alla förhållanden borde indragas. Då ett litet stuteri alltid bleve
dyrare än ett större, borde nämligen stuteriverksamheten, om den skulle
bibehållas, koncentreras.

Kommitténs utredning utmynnade i att varje från Ottenby levererad
häst kostat staten 10,186 kronor 38 öre.*) Detta pris vore uppenbarligen
alldeles för högt, enär utlandet och privatindustrien kunde för lägre
pris erbjuda en vida bättre kvalitet, än som kunde frambringas med
den dåvarande materielen vid Ottenby. Kommittén sammanfattade sin
utredning i denna del sålunda: »Den uppfödning, som för närvarande
utgår från Ottenby och kommer staten till godo, är icke av sådan
kvalitet, att den är värd de kostnader, densamma medför, och därför
bör Ottenby stuteri icke bibehållas i sitt nuvarande skick.»

Kommittén gick därefter att undersöka orsakerna till detta ogynnsamma
resultat och möjligheterna att undanröja dem. Orsakerna vore
enligt kommitténs åsikt huvudsakligen tre:

att egendomens avkastning ej motsvarat beräkningarna;

att genom ett ogynnsamt val av avelsmaterial aveln på sista tiden
försämrats; samt

att stuteriet drivits i för liten skala, vilket varit ett grundfel
från början.

Därjämte hade vid 1868 års beräkning vissa utgiftsposter uteglömts
och andra hade i verkligheten vida överstigit beräkningen.

Egendomens årsavkastning hade av den förra kommittén på grund
av medelavkastningen under 1860-talet beräknats till 23,648 kronor
men hade utgjort under tioårsperioden 1876—1885 i medeltal endast
9,380 kronor 55 öre, vilket medfört ett ökat behov av statsanslag å
14,267 kronor 45 öre. Kommittén ansåg visserligen, att Ottenby åtminstone
under dåvarande konjunkturer icke kunde lämna så stqr avkastning,
som 1868 års kommitté beräknat, men kommittén hyste dock
den övertygelsen att, om egendomen vore utarrenderad, den skulle lämna
en vida större nettobehållning än dittills. Hall stuteriet ökades till 100
ston, borde enligt kommitténs mening bibehållas för stuteriets behov
85 tunnland åker, 34 tunnland äng och 1,025 tunnland betesmark, därav
166 tunnland av schäferiängens södra del, samt återstoden utarrenderas,
bestående av 478 tunnland åker, 505 tunnland äng av schäferiängen

'') I medeltal för både ston och hingstar. Ifall stona, som införlivades med moderstostammen
vid Ottenby och alltså i verkligheten utgjorde driftkostnad för stuteriet, frånräknas, blir kostnaden
för levererad hingst i medeltal 19,446 kronor.

»

7

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

samt 448 tunnland skogbevuxen äng, den s. k. Ottenbylund. Om arrendatorn
finge erlägga arrendet i hö, havre och halm, lede det icke tvivel,
att han skulle kunna betala 14 kronor per tunnland åker samt 7 kronor
för den bättre och 5 kronor för den sämre ängsmarken eller tillhopa,
med inräknande av 150 kronor för gårdens väderkvarn, 12,500 kronor
i runt tal. Efter samma beräkningsgrund för åker och äng samt 3
kronor per tunnland betesmark skulle den areal, som föresloges att
bibehållas för stuteriets räkning, motsvara en avkastning av 4,800 kronor
i runt tal och hela avkastningen alltså uppgå till 17,300 kronor. Ifall
stuteriet ej bibehölles och hela egendomen utarrenderades, uppskattades
arrendevärdet till 18,500 kronor. Detta dock under förutsättning, att
hjortarna i Ottenbylund utdödades, enär deras befintlighet där vore till
stor skada för jordbruket och utgjorde ett oöverstigligt hinder för att
få egendomen fördelaktigt utarrenderad. Verkställda utarrenderingsförsök
hade nämligen misslyckats, säkerligen till stor del för hjortarnas
skull. Egendomen hade därför fortfarande skötts under eget bruk för
stuteriets räkning. Att detta icke varit till förmån för stuteriets ekonomi,
hade kommittén förut ådagalagt. Årsavkastningen hade betydligt nedgått.
Då det dessutom vore av största vikt att kunna med mera visshet,
än ett gårdsbruk medgåve, bedöma egendomens avkastning, uttalade
kommittén önskvärdheten av att jordbruket vid Ottenby utarrenderades,
liksom vid Strömsholm och Flyinge.

Ett annat skäl till det ekonomiskt ogynnsamma resultatet vid
Ottenby vore avelns försämring. Om stuteriet skulle bibehållas, måste
det erhålla nya stambeskällare och en stark utgallring göras bland
moderstona.

Slutligen ansåg kommittén, att ett huvudvillkor för att kunna nedbringa
medelkostnaden per uppfött avelsdjur vore, att stuteriet anlades
i större skala än dittills. Kommittén ansåg, att man i vårt land borde
av ett statsstuteri fordra att kunna därifrån remontera lantbeskälleriet
med dess behov av ädla hingstar till ett pris, som ej allt för mycket
skilde sig från det, till vilket samma kategori av hästar kunde på annat
sätt anskaffas.

Kommittén hade därför, under förutsättning att för lantbeskälleriets
räkning årligen behövdes 13 å 15 hingstar, uppställt en kalkyl, varav
framgick, att med ett stuteri, bestående av 6 stambeskällare och 100
moderston, årligen borde finnas att tillgå 35 treåringar, därav 17 hingstar
och 18 ston, av vilka 11 hingstar borde kunna ingå såsom lantbeskällare,
8 ston skulle remontera stuteriets stogång och återstående 16 djur försäljas.
Enligt uppgjord beräkning skulle ett sådant stuteri kräva, utöver

Stuteriöverstyrelsen
1892.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

egendomens avkastning, ett årligt statsanslag å i runt tal 53,300 kronor,
vilket skulle motsvara eu sammanlagd kostnad av omkring 3,715 kronor
för varje till staten levererat avelsdjur, såväl ston som hingstar. Därjämte
behövdes för stuteriets uppsättning med bättre avelsdjur ett anslag
för en gång å 200,000 kronor.

Skulle detta önskemål icke komma att realiseras, ansåge kommittén,
att Ottenby stuteri et borde upphöra såsom sådant och kungsgården
utarrenderas samt medlen ställas till stuteriöverstyrelsens förfogande
för hästavelns befrämjande. Om lämpligheten av det sålunda
föreslagna betydelsefulla steget, stuteriernas indragning, skulle tvivelsutan
skilda meningar göra sig gällande. Kommittén hade endast av
ekonomiska skäl — för att erhålla medel till att förbättra och utvidga
lantbeskälleriet — framlagt ett sådant förslag och vore livligt övertygad
om, att det för vår hästavels självständiga utveckling vore fördelaktigast,
om Ottenby stuteri kunde bibehållas, omorganiserat enligt den av kommittén
framlagda planen.

Med anledning av detta kommittéförslag förordnade Kungl. Maj:t
den 3 juni 1887, att stuteriet vid Flyinge skulle upphöra, varemot Kungl.
Maj:t den 21 december 1888 fann förslaget rörande Ottenby för det
dåvarande icke föranleda någon åtgärd. I

I skrivelse den 8 februari 1892 hemställde stuteriöverstyrelsen, att
Ottenby stuteri med hingstdepå måtte indragas och kungsgården från
den 14 mars 1894 överlämnas till domänstyrelsens förvaltning men avkastningen
fortfarande användas till hästavelns främjande. Styrelsen
åberopade till stöd för denna framställning 1886 års stuterikommittés
yttrande och framhöll särskilt, att ett stuteri med så fåtalig hästbesättning
ej kunde bära de kostnader, som nedlades på detsamma. Vidare
erinrade styrelsen att, sedan vid en den 1 oktober 1891 timad eldsvåda
samtliga uteslutande för stuteriet avsedda byggnader vid Ottenby, nämligen
stallar, ridhus och foderskullar, nedbrunnit, de betänkligheter, vilka
förut kunnat mot ett förslag om stuteriets indragning framställas på den
grund, att nämnda byggnader skulle bliva värdelösa, dåmera förfallit.
Perioden 1886—1890 hade Visserligen i ekonomiskt hänseende lämnat ett
något gynnsammare resultat än den nästföregående. Sålunda hade jordbrukets
årliga avkastning stigit till 14,664 kronor 85 öre i medeltal och
utgifterna samtidigt minskats, varigenom och då därjämte ett något högre
hästantal kunnat avlämnas till Strömsholm, kostnaden för varje till staten
överlämnad häst, såväl ston som hingstar, under den sista perioden

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

nedbragts till 7,690 kronor 75 öre1) emot 10,186 kronor 38 öre under
den nästföregående. Oaktat all möjlig omtanke och sparsamhet iakttagits
i fråga om inrättningens skötsel och administration, hade gynnsammare
resultat ej kunnat ernås. Den remontering av hingstdepåerna, som skett
genom inköp, hade emellertid kostat staten vida mindre belopp — i
medeltal blott 2,167 kronor, om hingstarna inköpts såsom årsföl, och
omkring 3,000 kronor, ifall de inköpts såsom 2- eller 3-åringar — på
samma gång som den med hänsyn till kvaliteten i allmänhet överträffat
den, som kunnat erhållas från Ottenby.

På förslag av Kungl. Maj:t medgav därefter 1892 års riksdag, att
därest stuteriet nedlades, Ottenby finge utarrenderas samt arrendet användas
till de ändamål, för vilka det å riksstaten uppförda anslaget till
hästavelns förbättrande vore avsett.

Egendomen blev därefter jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 juni
1892 av domänstyrelsen utarrenderad på 20 år till den 14 mars 1914
för ett årligt arrende av 11,060 kronor och stuteriet nedlades. Arrendeinkomsten
har disponerats av stuteriöverstyrelsen till åtgärder för hästavelns
främjande.

Det förslag av stuteriöverstyrelsen, som låg till grund för propositionen
till 1913 års riksdag, avsåg huvudsakligen:

att Ottenby kungsladugård med underlydande skulle från och med
den 14 mars 1914 överflyttas från domänstyrelsens till stuteriöverstyrelsens
omedelbara vård och förvaltning;

att å Ottenby skulle upprättas ett statsstuteri för omkring 100
moderston och 5 stambeskällare;

att hingstbesättningen vid Strömsholms hingstdepå skulle nedbringas
till omkring 30 hingstar och i sammanhang därmed den personal
vid depån, som icke vidare där erfordrades, överflyttas till stuteriet å
Ottenby;

att hingstuppfödningen vid Flyinge hingstdepå skulle successivt
upphöra och förläggas till Ottenby; samt

att för begränsning av de kostnader, som skulle uppkomma, om
alla vid stuteriet fallna föl skulle uppfödas därstädes, tillsvidare hälften
av det årliga fölantalet skulle säljas redan vid sex månaders ålder.

I sammanhang med detta förslag framlade stuteriöverstyrelsen
detaljerade kostnadsberäkningar för såväl anläggnings- som driftkostnader
vid stuteriet. Av dessa beräkningar framgick, att anläggningskostnaderna

1) Om kostnaden fördelas endast på hingstarna, blir den något över 12,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 152 höft. (Nr 174.) 2

Stuteriets

upphörande.

1913 årsförslag.

Skäl för upprättande
av
ett statsstuteri.

Stuteriöver styrelsen 1911.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

skulle belöpa sig till 604,550 kronor. Driftkostnaderna skulle komma
att successivt stegras till och med femte året av stuteriets tillvaro, då
de skulle nå sin kulmen med omkring 95,000 kronor, och därefter genom
ökade inkomster av försålda hästar åter minskas, tills de under åttonde
året skulle stanna vid ett belopp av ungefär 68,300 kronor för år räknat.

Vad stuteriöverstyrelsen sålunda föreslagit blev i huvudsakliga
delar lagt till grund för Kungl. Maj:ts hos riksdagen gjorda framställning
i ämnet. Allenast i beräkningarna av anläggningskostnaderna vidtogs
den ändring, att på förslag av överintendentsämbetet byggnadskostnaderna
beräknades till 52,150 kronor högre belopp än vad stuteriöverstyrelsen
ansett behövligt.

Eu närmare redogörelse för innehållet i stuteriöverstyrelsens nyssnämnda
förslag, propositionen i ämnet och ärendets behandling i riksdagen
torde lämpligen lämnas i samband med den följande framställningen,
vari frågans särskilda delar behandlas var för sig.

Ottenby är numera utarrenderat till den 14 mars 1917, varvid i
årligt arrende erhållits 11,060 kronor eller samma belopp, som under
föregående arrendeperiod. Beloppet har ingått till stuteriöverstyrelsen.

I sin nu ifrågavarande, den 3 september 1915 avlåtna skrivelse i
ämnet har stuteriöverstyrelsen anfört, att frågan om upprättandet av
ett statsstuteri för halvblodshästar enligt styrelsens mening vore av så
stor betydelse för vårt lands ädla hästavel, att styrelsen, oaktat avslaget
år 1913, ansåge sig böra ånyo hemställa om dess upptagande till behandling.
Styrelsen hade därvid underkastat sitt äldre förslag förnyad
granskning samt funnit sig böra föreslå vissa ändringar däri i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förekommit under ärendets behandling
i riksdagen.

Då jag nu går att närmare motivera det förslag, jag ämnar
underställa Eders Kungl. Maj:t, torde jag först böra redogöra för de
skäl, som anförts för att nu upprätta ett statsstuteri för halvblodshästar. I

I detta avseende anförde stuteriöverstyrelsen i utlåtande den 26
augusti 1911 bland annat, att det läge, vari den ädla hästaveln befunne
sig, påkallade ytterligare understöd åt denna avel från statens sida för
att tillgången på dugliga remonter för arméns årliga behov skulle
tryggas. Ett av huvudvillkoren för uppnående av detta mål vore, att

11

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 174.

den ädla hästaveln för framtiden leddes in i en mera bestämd avelsriktning
och att särskild hänsyn fästes å den viktiga omständigheten,
att tillgången på väl kvalificerade remonter komme att stå i ett rätt
förhållande till det årliga behovet därav. För att möjliggöra detta,
ävensom för att icke staten fortfarande i lika hög grad som hittills
skulle vara beroende av import utav utländska avelsdjur, hade alltmer
framträtt behovet av ett tidsenligt statsstuteri, varifrån lantbeskällare
av mera ensartad beskaffenhet kunde påräknas. Ett dylikt stuteri
måste emellertid förläggas å en plats, där för ädel hästavel gynnsamma
naturliga förhållanden vore till finnandes. En sådan plats hade Ottenby
kungsladugård å Öland under decennier visat sig vara; och vore det
enligt stuteriöverstyrelsens mening av stor betydelse för vår ädla hästavels
bestånd, om där upprättades ett tidsenligt halvblodsstuteri.

I anslutning härtill ansåg sig stuteriöverstyrelsen vidare böra
framhålla möjligheten av att, därest å Ottenby kungsladugård upprättades
ett dylikt halvblodsstuteri, Strömsholms hingstdepå skulle
kunna alldeles nedläggas. Det kunde nämligen med sannolikhet antagas,
att användandet av statens beskällare för framtiden ej komme
att ökas, snarare tvärtom. Inom vissa områden av landet kunde måhända
efterfrågan på dessa beskällare komma att bliva något större än
för närvarande, men däremot inom andra områden att helt upphöra.
Man kunde nämligen antaga, att överallt, där avel av hästar utav
ardenner- och nordsvensk ras, såsom varande mera lönande och mindre
riskabel, vunne terräng, den ädla hästaveln efter hand komme att så
gott som helt försvinna. Statens värdefulla beskällare borde därför för
framtiden tillhandahållas endast inom de trakter, där huvudbetingelserna
för ett framgångsrikt avelsarbete med ädla hästar vore till finnandes,
och icke såsom hittills spridas över snart sagt hela landet. Detta tillvägagångssätt
skulle nämligen kraftigare än hittills uppmuntra och
stödja den ädla hästaveln. Styrelsen framhöll i detta sammanhang
dessutom, att man inom hästaveln, såväl som inom all annan husdjursavel,
alltmera börjat inse nödvändigheten av, att områdena för de olika
avelsriktningarna något närmare bestämdes samt att ett samarbete uppfödarna
emellan därinom ordnades och ställdes under saklig ledning,
vilket i såväl fackligt som ekonomiskt hänseende hade den allra största
betydelse.

Vid ett eventuellt nedläggande av Strömsholms hingstdepå kunde
statens beskällare till större antalet sammanföras å Flyinge hingstdepå,
under det att å Ottenby stuteri placerades de beskällare, som vore avsedda
för de nära därintill belägna betydliga områdena för ädel hästavel.

12

Stuteriöver•
styrelsen
1912.

Departementschefen
1913.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

I utlåtande den 15 november 1912 anförde stuteriöverstyrelsen
vidare i samma ämne, att om ock de skäl, som ett par decennier tidigare
anförts för det då beslutade nedläggandet av Ottenby stuteri, kunnat
efter dåvarande förhållanden vara beaktansvärda nog, så hade dock de
förhållanden, varunder den ädla hästaveln bedreves, under de sistförflutna
20 åren fullständigt ändrat karaktär, och frågan om behövligheten
av ett statsstuteri befunne sig därför numera i ett helt annat
läge än förr. Det hade nämligen visat sig, att intresset för en målmedveten
avel av ädla hästar, som förr varit tämligen livligt, icke kunnat
med nuvarande statsåtgärder i önskvärd grad viktmakthållas hos den
hästuppfödande allmänheten. Denna avel befunne sig sålunda nu i ett
kritiskt läge och därför vore genomgripande åtgärder från statens sida
nödvändiga för att trygga dess framtida tillvaro — vilken åter vore ett
livsvillkor för landets försvar.

Bland åtgärder, som i detta avseende borde vidtagas, vore visserligen
i främsta rummet att nämna höjning av statsanslaget till prisbelöningar
för hästar i sammanhang med införandet i premieringsreglementet
av bestämmelser, avseende att åt aveln bevara framstående ston
av ädelt slag. Men jämsides med sådana åtgärder skulle upprättandet
av ett statsstuteri säkerligen vara ett kraftigt verkande medel för den
ädla hästavelns främjande.

Ett dylikt statsstuteri borde organiseras så, att det bleve ett avelscentrum
för ett konsoliderat inhemskt halvblod av ensartad typ, varifrån
dels statens hingstdepåer kunde remonteras och därigenom göras mindre
beroende av utländsk import, dels ock lämpliga avelsston tillhandahållas
enskilda remontuppfödare, varigenom en värdefull stostam av ensartad
t}^p så småningom skulle uppstå inom landet. . I

I samma riktning uttalade sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 april 1913
vid föredragning inför Kungl. Maj:t av stuteriöverstyrelsens förslag.
Han yttrade bland annat, att alla torde vara ense om, att den ädla
hästaveln vore av den betydelse för landet, särskilt med hänsyn till
härens förseende med erforderligt antal remonter, att staten måste tillse,
icke blott att denna avel bedreves i tillräcklig omfattning utan även att
den leddes i sådan riktning, att resultatet fyllde högt ställda krav i
kvalitativt hänseende. Härvid borde uppmärksammas, att denna avel,
rätt utövad, kunde inom därtill särskilt ägnade delar av vårt land fortfarande
bliva en betydelsefull inkomstkälla för jordbrukarna.

Statens åtgärder till den ädla hästavelns stödjande och uppmuntran

13

Kungl. Maj:ts härf. Proposition Nr 174.

hade hittills bestått dels i tillhandahållande av beskällare av ädelt blod
och dels i hästpremieringen, som i viss mån gynnade den iidla hästaveln.
Av stor betydelse vore även, att staten såsom köpare av remonter
vore den utan jämförelse förnämsta avnämaren av ädla unghästar. Sagda
åtgärder komrne att kompletteras genom understödjande av enskildas
inköp av ädla avelsston, därest det av Kungl. Maj:t då framlagda förslaget
om eu lånefond i dylikt syfte bifölles av riksdagen.

Det föreslagna stuteriet vid Ottenby skulle på ett naturligt sätt
ansluta sig till dessa redan vidtagna eller föreslagna åtgärder samt äga
en dubbel uppgift. Dels skulle det tjäna till att remontera den stam av
lantbeskällare av ädelt slag, som staten fortfarande behövde upprätthålla
för utstationering i de olika orterna, dels skulle det genom försäljning
— i början förnämligast av årsföl — i hög grad bidraga till, att den
ädla stostammen och så småningom hela den ädla häststocken i landet
utvecklades i riktning av ensartad och lämplig typ. I detta hänseende
skulle det göra tjänst såsom ett slags avelscentrum. Dessa bägge synpunkter
måste samtidigt hållas i sikte, då det gällde att bedöma stuteriets
behövlighet och den åsyftade valutan för de nedlagda kostnaderna.

Vad då först lantbeskällarnas remontering anginge, vore det givet,
att denna även kunde tänkas fortfarande, liksom dittills, ske genom inköp
från enskilda uppfödare inom landet och från utlandet. Inom landet
ägde dock dylik enskild ädel hingstuppfödning rum i så ytterst ringa utsträckning,
att man icke kunde räkna på något avsevärt tillskott på
detta sätt. Någon ändring i detta förhållande vore knappast antaglig,
åtminstone inom överskådlig framtid. Det återstode vid inköp faktiskt
endast att lita till utlandet. Därifrån hade dittills inköpts dels hingstföl,
som uppfötts vid Flyinge och småningom utgallrats, så att blott de
bästa kommit till användning, dels ock fullvuxna beskällare. Eu dylik
anskaffningsmetod av det viktiga hingstmaterialet hade dock ej oväsentliga
olägenheter. Såsom redan de tidigare kommittéerna framhållit,
kunde förhållanden uppstå, som gjorde det ytterst vanskligt och ibland
till och med omöjligt att från utlandet anskaffa dessa hingstar. Det
vore också mycket ovisst, om sådana städse kunde anskaffas av en typ,
som särskilt lämpade sig för svenska förhållanden. Det vore därför avvikt,
att tillgången å dylika hingstar så vitt möjligt säkerställdes inom
landet. Därtill komme, att genom hingstarnas inköp från utlandet icke
obetydliga kapital ginge ut ur landet. Ifall icke hingstuppfödning inom
landet droge en kostnad, som alltför mycket överstege inköpskostnaden
från utlandet, måste det därför även ur nationalekonomisk synpunkt
betraktas såsom en fördel, om de behövliga hingstarna kunde anskaffas

14

Jordbruksutskottet
1913.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

inom landet. Då emellertid dylik hingstuppfödning näppeligen för den
enskilde kunde bliva en »god affär», och man därför ej kunde antaga,
att enskilda komme att annat än i undantagsfall ägna sig däråt, återstode
endast för staten att taga hand om saken.

Men för ett gott och framgångsrikt resultat av all hästavel
fordrades, att icke blott hingstarna utan även stona vore av tillfredsställande
kvalitet samt att han- och hondjuren ägde med varandra ensartad
typ. En sådan typs ernående skulle vad beträffade den ädla
stostammen vara mycket ovisst och i allt fall draga särdeles lång tid,
ifall den ädla aveln icke erhölle kraftigare stöd än dittills i sådant syfte.
Om däremot genom försäljning av ädla hondjur från samma stam som
hingstarna ett betydande antal dylika djur bleve spridda inom landets
produktionsdistrikt för ädla hästar, skulle uppenbarligen remontaveln
vinna ett kraftigt stöd och energiskt främjas. Detta resultat av ett
statsstuteri borde tillmätas mycket stor betydelse, ehuru det icke direkt
läte sig uppskattas i penningar.

Alla tidigare utlåtanden i ämnet av kommittéer och stuteriöverstyrelsen
innehölle ett kraftigt och bestämt tillstyrkande av stuterisystemet.
Åven den kommitté, som år 1886 av ekonomiska skäl tillstyrkt
nedläggandet av det dåvarande stuteriet å Ottenby, hade uppenbarligen
själv ansett detta förslag innebära eu ofördelaktig åtgärd i
hästavelshänseende. Såsom stuteriöverstyrelsen framhållit, hade emellertid
sedan dess de förhållanden, som då föranlett, att man ansett sig böra
nedlägga detta stuteri, så till vida ändrats, som den ädla hästaveln
kommit i ett vida bekymmersammare läge.

Departementschefen fann sig därför böra i princip biträda förslaget
om inrättande av ett dylikt stuteri.

Jordbruksutskottet vid 1913 års riksdag har i sitt utlåtande i detta
ämne anfört följande:

»För tillgodoseende av arméns behov av remonter är det givetvis av största
vikt, att ädel hästavel inom landet bedrives och vidmakthålles; och torde staten,
som ovedersägligen är den största avnämaren av ädla unghästar, också hava skyldighet
tillse, att denna avel, förutom att densamma bedrives i tillräcklig omfattning,
även ledes i sådan riktning, att ett i kvalitativt avseende verkligt gott resultat
vinnes. För ernående av detta syftemål tillhandahåller staten också, som bekant,
beskällare av ädelt slag, vilkas remontering sker genom inköp dels från enskilda
uppfödare inom landet, dels och huvudsakligen från utlandet.

Emellertid kan det starkt ifrågasättas, om en dylik remontering av lantbeskällare
eller, med andra ord, om det nuvarande hingstdepåsystemet över huvud kan
anses tillräckligt att på ett tillfredsställande sätt befordra en verkligt god och för

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

våra förhållanden lämpad hästavel av ädelt slag. Det har nämligen visat sig, att
intresse för avel av ädla hästar, vilket förr varit tämligen livligt, icke kunnat med
nuvarande statsåtgärder i önskvärd grad bibehållas hos de enskilda hästuppfödama,
vadan, även om genom riksdagens bifall innevarande år till förslaget om bildandet
av en lånefond för inköp av ädla avelsston detta intresse kan förväntas komma att
livas, staten i allt fall vid inköp av sitt hingstmaterial fortfarande såsom hittills
huvudsakligen torde lflfoa att lita till utlandet. Många skäl synas emellertid utskottet
tala emot ett dylikt beroende av utlandet. Bortsett från att förhållanden
kunna uppstå, som göra det vanskligt eller helt och hållet omöjligt att från utlandet
skaffa hingstar, måste det, nationalekonomiskt sett, anses synnerligen ofördelaktigt
att nödgas anlita utlandet för att fylla ett kontinuerligt behov av hästmaterial, som
skulle kunna tillgodoses inom landet. Ett skäl av avgörande betydelse härvidlag
torde emellertid även vara angelägenheten av att vinna en ensartad och för svenska
förhållanden fullt lämplig typ. Detta mål kan, enligt utskottets mening, icke vinnas,
så länge hingstmaterialet måste hämtas från utlandet, och över huvud taget torde
en konsoliderad inhemsk halvblodstyp icke inom rimlig tid kunna åstadkommas, med
mindre än att ett avelscentrum inrättas, därifrån såväl handjur som hondjur från
samma stam kunna spridas inom landets olika produktionsdistrikt.

De nu anförda skälen synas utskottet kraftigt tala för upprättandet av ett
statsstuteri, där en efter landets klimatiska och övriga förhållanden lämpad, inhemsk
homogen hästtyp av ädelt slag kunde produceras och varifrån dels statens hingstdepåer
kunde remontera, dels ock lämpliga avelsston kunde tillhandahållas enskilda uppfödare.
På detta sätt skulle så småningom en värdefull och konstant inhemsk avelsstam
av ädelt slag uppstå samt staten bliva tillförsäkrad en kvalitativt god remontering
av sin armé.» I

I en vid detta utskottsutlåtande fogad reservation yrkade fem av
utskottets ledamöter avslag å propositionen. Skälen härför voro övervägande
av ekonomisk art. Under erinran att de erfarenheter, som
förelåge från den tid, då staten bedrev stuteriverksamhet, icke vore
odelat uppmuntrande, anställde reservanterna en granskning av utgiftsberäkningarna
och funno dessa vara sådana, att de icke kunde tänkas
bli underskridna, men väl komme att överskridas, varjämte de ansågo,
att förslaget skulle hava i släptåg åtskilliga utgifter, som ej vore vidrörda
i förslaget. Det beräknade genomsnittspriset per producerad
avelshingst syntes skola bliva särdeles högt. Under sådana förhållanden
syntes en viss betänksamhet vara försvarlig. Det vore sant, att de
från utlandet inköpta hingstarna vore dyra och det vore önskvärt, om
vi på detta område kunde göra oss oberoende a^ utlandet. Men det nu
planlagda försöket att skaffa oss detta oberoende bleve sjmnerligen
dyrbart. Med den ringa erfarenhet, som ännu förelåge angående detta
slags hingstavel, vore risken att misslyckas ej utesluten. Genom inrättandet
av lånefonden för inköp av ädla avelsston och liknande åtgärder
till sporrande av det enskilda initiativet och genom verksamheten vid

Överläggningen
i
riksdagen
1913.

16 Kungl Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.

statens hingstdepåer syntes mycket stå att vinna. Kunde trots detta
den ädla hästaveln ej tillgodose landets behov av remonter, torde den
enklaste och rationellaste vägen vara att höja remontpriset, vilket även
bleve vida billigare än det kostbara experimentet med ett stort statsstuteri.

0

Vid frågans behandling i riksdagen gjordes inom första kammaren
anmärkningar mot förslaget huvudsakligen i vad det avsåg förflyttning
av viss personal vid Strömsholm och minskning av hingstdepån därstädes.
Inom andra kammaren blev debatten lång och frågan skärskådades
både i princip och i detaljer. Man drog sålunda i tvivelsmål,
huruvida icke tillgången på remonter i allt fall vore tillräcklig, och
ställde sig isynnerhet tveksam, huruvida stuteriet skulle kunna gynnsamt
och effektivt medverka till större och bättre remonttÅlgång, samt ifrågasatte,
huruvida icke i varje fall andra åtgärder skulle säkrare och i synnerhet
billigare leda till målet. Åven befarades, att kavallerisynpunkterna
skulle alltför ensidigt få göra sig gällande och att tillräcklig hänsyn
till vårt lands allmänna terrängförhållanden icke skulle tagas, om man
anlade ett stuteri vid Ottenby. Det befarades även, att genom konkurrens
från ett dylikt statsstuteri man skulle minska de enskilda hästuppfödarnas
avsättningsmöjligheter för varmblodiga hästar och alltså
till och med skada denna avel samt göra remonterna dyrare. Därjämte
anmärktes, att den föreslagna personalen vore alltför talrik och
dyrbar samt fordrade för många bostadsbyggnader. Särskilt framhölls,
att staten säkerligen skulle komma att lida avsevärd förlust på att
själv sköta jordbruket. I kostnadsberäkningarna vore icke någon ränta
å nedlagt kapital beräknad, och därför vore dessa beräkningar missvisande.
Det skulle bli ytterst svårt att få en verkligt duglig person
till chef för det hela. Det hela bleve för dyrt.

Gent emot dessa anmärkningar anfördes av dåvarande departementschefen
och ledamöter av kammaren, att i vårt land nödvändigt
behövdes en stam av ädla hästar, förnämligast för försvarets skull; att
detta mål icke kunde vinnas utan statens mellankomst; att härtill en
höjning av remontpriset icke ensam kunde räcka; att statens medverkan
framför allt borde best# i den fundamentala åtgärden att sörja för befintligheten
av gott och lämpligt avelsmaterial; att anläggandet av ett
statsstuteri vore den säkraste vägen att få den lämpliga och starka
hästtyp, man ville ha, och därigenom åstadkomma enhetlighet i aveln;
att Ottenby vore härtill i högsta grad passande — ett av de bästa
ställen i Europa — under det att [Strömsholm icke vore lämpligt; att

17

Kungl. Maj.ts Nid. Proposition Nr 174.

anledningen till att de s. k. Ottenbyremonterna fatt så dåligt rykte varit,
att de icke fått tilliiggsransoner utan blivit utmagrade, men att detta nu
’ borde iindras; att man genom inköp från utlandet icke med säkerhet
kunde nå det resultat man ville, och att pengarna då ginge ur landet;
att, med den kännedom man nu hade om ärftlighetens lagar, det icke
vore något experiment att anlägga ett stuteri utan ett företag med
siikra faktorer liksom vid andra avelscentra; att företaget visserligen
kostade pengar, men att dessa ej vore bortkastade utan motsvarades av
för dem erhållna tillgångar i statens ägo;* att skötseln av moderstona
krävde jämförelsevis stor personal; att talet om konkurrens med privata
uppfödare berodde på missuppfattning, tv dels kunde stuteriet ej ensamt
leverera alla erforderliga lantbeskällare, utan hingstföl eller hingstar
måste fortfarande inköpas, och dels skulle ju stuteriet icke leverera
remonter, annat än i den mån dess unghästar icke passade att användas
för avel; att stuteriet i stället skulle ge de enskilda hästuppfödarna ett
värdefullt stöd genom sina årliga försäljningar av årsföl; att dessa stoföl
borde synnerligen väl lämpa sig till avel och på grund av sin typ
och härstamning ge aveln en hög grad av trygghet samt att stuteriet
alltså just skulle främja hästuppfödarnas intressen. I

I två likalydande motioner hemställdes vid 1914 års senare riksdag
bland annat, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära ytterligare utredning
angående statsstuteri vid Ottenby. Motionärerna ville göra gällande,
att organisationskostnaderna skulle kunna icke obetydligt nedbringas under
Kungl. Maj:ts föreslagna belopp. Byggnaderna borde anordnas på annat
sätt. Största delen av åkern och ängen borde utarrenderas, tv det vore
egentligen de förträffliga gräsbetena och det å åkern växande stråfodret
jämte en viss mängd grönfoder, som hade betydelse för stuteriet. Havre
kunde däremot lämpligare inköpas från fastlandet och åkern lämnade
större avkastning vid odling av vete, korn och rotfrukter än av havre.
Staten skulle genom en sådan anordning undgå den till 100,000 kronor
värderade uppsättningen av jordbruksinventarier m. in. Det vore att
märka, att såväl vid Flyinge som Strömsholm allt jordbruk vore utarrenderat.
De behövliga moderstona kunde säkerligen till stor del
utväljas inom de beridna truppslagen. Motionärerna trodde sig genom
dessa åtgärder kunna nedbringa anläggningskostnaderna till 336,000
kronor.

Jordbruksutskottet hänvisade till riksdagens avslag nästföregående
år och ansåg, att i motionerna ej förebragts några nya skäl och omständigheter
av beskaffenhet att kunna föranleda riksdagen att ånyo
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 152 höft. (Nr 174.) 3

Motioner

1914.

Stuteriöver styrelsen 1915.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17i.

upptaga frågan. Motionärernas beräkningar i syfte att nedbringa anläggningskostnaden
vore så lösliga, att de icke skäligen kunde läggas
till grund för ny utredning. De synpunkter, de framfört, hade säkerligen .
beaktats redan i fjolårets proposition.

I reservation yrkade fem utskottsledamöter avlåtande av en skrivelse
med begäran om ny utredning angående stuteri vid Ottenby. De åberopade
1913 års jordbruksutskotts tillstyrkande utlåtande samt ansågo,
att riksdagens avslag berott mindre på tvekan rörande behövligketen av
ett dylikt stuteri än på de^ boga kostnaderna. I motionerna syntes
emellertid finnas åtskilliga beaktansvärda uppslag till vinnande av besparing,
bland annat genom utarrendering av större delen av egendomen.
Vid den nya utredningen borde motionärernas synpunkter tagas under
övervägande.

Stuteriöverstyrelsen har nu i sin skrivelse den 3 september 1915 i
själva principfrågan anfört, att gent emot de av styrelsen åren 1911
och 1912 samt av departementschefen och jordbruksutskottet år 1913
gjorda uttalandena de betänkligheter, som från vissa håll anförts mot
anläggandet av ett statsstuteri, borde anses vara av mindre betydelse i
rent fackligt hänseende. Att de omständigheter, som inverkade på
resultatet av ett dylikt stuteris verksamhet, vore mångahanda och undandroge
sig exakta beräkningar, vore otvivelaktigt, men föregående erfarenheter
såväl från Ottenby som från andra orter måste dock anses hava
givit säkra bevis för att ett efter rationella grunder anlagt stuteri vore
av den allra största betydelse för hästavelns främjande och ledande i
rätt riktning. Att de ekonomiska resultaten av den föregående verksamheten
vid Ottenby icke alltid varit gynnsamma, vore sant. Orsakerna
härtill hade varit flera, och åtskilliga av dem komme att i det följande
av styrelsen närmare beröras. Genom att beakta de missgrepp, som
förut medfört förluster, borde man emellertid kunna undvika dem och
ha anledning att förvänta bättre framgång.

Dessutom borde det anmärkas, att, sedan denna fråga senast förelåg
till behandling, det världspolitiska läget gjort det än angelägnare för
oss att genom anläggandet av ett statsstuteri för halvblodshästar skydda
vår ädla hästavel. I uttalandena år 1913 av departementschefen och
jordbruksutskottet hade yttrats, att förhållanden kunde uppstå, som gjorde
det vanskligt eller helt och hållet omöjligt att från utlandet anskaffa
hingstar. Dessa yttranden hade vunnit sin fulla bekräftelse hastigare
än man då kunde tro. För närvarande och sannolikt under lång tid
framåt skulle det .mota stora svårigheter att från utlandet importera

19

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 174.

ädla avelsdjur. Och då vi hittills varit hänvisade till att genom utländsk
import upprätthålla vår ädla hästavel, stode denna nu inför en mera
kritisk situation än någonsin, om icke åtgärder vidtoges för att inom
landet trygga tillgången på avelsmateriel för densamma.

över

Chefen för remonteringsstyrelsen har i det yttrande han avgivit
stuteriöverstyrelsens nu ifrågavarande förslag anfört följande.

Chefen för
remonteringtstyrelaen.

»Förr, då rusthållare skulle remontera kavalleriet, då landsvägskörning efter
häst icke blivit ersatt med järnvägar och automobiler, då jordbruket bedrevs mindre
intensivt och med lättare redskap, voro lätta ädla hästar i allmänt bruk och ädel
hästavel bedrevs i större delen av Svea- och Götaland. I de olika landsdelarna
funnos personer intresserade för den ädla hästaveln, vilka togo ledningen och arbetade
för densammas förbättrande och voro föregångsmän härvid.

Numera har den tunga kallblodiga, till ridbruk och snabbare körslor oanvändbara
hästen i allt större utsträckning undanträngt den ädla hästen. Industrien
kräver tunga hästar. Särskilt vid de större gårdarna erfordrar jordbruket tyngre
hästar såväl för själva åkerbrukets skull som för de förändrade arbetsförhållandena,
som icke medgiva användning av ädla hästar, vilka fordra att av körsvennen hanteras
med mera sakförstånd och omvårdnad än numera i allmänhet kan påräknas. På de
större gårdarna har också med få undantag all ädel hästavel upphört. I vissa
trakter har den ännu bibehållit sig på de mindre gårdarna, där den särskilt i Skåne
och på Öland nått stor utbredning.

Okad efterfrågan på allt tyngre och tyngre hästar för åkerbruk och industri
med därav följande höga priser har gjort den kallblodiga hästaveln lönande — förenad
som den är med mindre risk och krävande mindre omsorg än den ädla. Avsättning
för dessa kallblodiga hästar finnes alltid; goda avelsdjur betinga mycket
höga priser; hingsthållning är ofta en inbringande affär. Intresset har därför vänt
sig från den ädla hästaveln till den kallblodiga och ett ivrigt arbete bedrives överallt
för bildande av föreningar till inköp av kallblodiga hingstar.

Den varmblodiga hästaveln har numera sin förnämsta avsättning i försäljning
av remonter. Om än det pris, som under de senaste åren betalats för dessa, något
överstiger de priser, som, under normala förhållanden, betalas för vanliga arbetshästar,
har dock icke för ädla hästar kunnat erhållas priser motsvarande betalningen
för stora tunga arbetshästar, än mindre för till avel avsedda kallblodiga ston och
hingstar, helst sådana inköpta av med rikliga medel försedda föreningar.

För de ädla hästar, som ej finna åtgång som remonter, har avsättningen varit
svår och till förhållandevis låga priser.

Orsaken härtill är hästmaterielens ojämna beskaffenhet, som tvingar uppköparen
att — med ovisst resultat — resa omkring och leta efter sådana hästar
han önskat sig och att till resekostnadernas täckande använda medel, som eljest
kunnat komma hästuppfödaren till godo.

Att så är förhållandet, torde kunna tillskrivas bristen på stuteri, där för
landets klimat och jordmån passande avelsdjur kunnat uppfödas. Nu har, sedan
stuterierna slopades, den ädla hästaveln varit uteslutande grundad på importerade
hingstar. Såsom varit att vänta, har dessas förärvning varit mycket osäker och

Inspektören
för kavalleriet.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

en planmässig ädel hästavel så gott som omöjliggjord. Därför liar icke heller den
ädla hästaveln kunnat bliva annat än förenad med besvikelser och förluster för uppfödarna
och för landet.

Med landets så gott som obegränsade tillgångar på betesmarker kan ädel
hästavel här med fördel bedrivas.

För landets försvar erfordras hästar av ädelt slag icke blott för att tillgodose
det årliga behovet av remonter, utan även för att fylla det än större behovet
vid ett krigsutbrott av till ridbruk erforderliga hästar. Ju mera fredsstyrkans antal
tjänste- och stamhästar nedbringats, dess större är behovet av ridhästar för arméns
sättande på krigsfot och dess svårare att erhålla härför lämpliga hästar.

För landets försvar kräves, att ädel hästavel här bedrives i så stor utsträckning
som möjligt, icke begränsad blott till vissa områden och för att fylla det årliga
remontbehovet. Detta kan ej påräknas, utan att sådan avel blir för uppfödarna
— de mindre jordbrukarna — lönande. Höjda remontpriser äro icke nog härför,
utan måste avsättning finnas även för andra hästar. Marknad för dessa kan
emellertid icke väntas, vare sig inom eller utom landet, utan att hästmaterielet
blivit av en jämnare och mera ensartad beskaffenhet.

Det torde vara en gammal erfarenhet såväl härifrån landet som från andra
länder, att ett sådant resultat icke kan ernås med endast importerade avelsdjur,
utan att härför erfordras en acklimatiserad ras — eget inhemskt stuteri.

Upprättas ett sådant, underlättas för uppfödaren anskaffandet av goda aversion
och möjliggöres valet av lämplig hingst, som nu kanske icke finnes åtkomlig.
Utsikt torde också yppa sig för den enskilde uppfödaren att till staten, till göda
priser, kunna försälja framstående avelsdjur.

För landets försvar är den ädla hästaveln inom landet oumbärlig; för den
ädla hästavelns uppehållande är ett stuteri oumbärligt.

De för närvarande ovanligt högt uppdrivna priserna på kallblodiga hästar av
alla åldrar hava säkerligen påskyndat övergången från den ädla till den kallblodiga
aveln, så att till och med behovet av antagliga remonter kanske snart nog ej längre
kan fyllas, om ej synnerligen verksamma medel — icke blott remontprisets höjande —
oförtövat vidtagas. Har den ädla hästaveln en gång blivit undanträngd, låter den
sig icke återupplivas, annat än i enstaka fall. Icke utan mycket stora kostnader
och efter lång tid kan erforderligt avelsmateriel återställas. Den svårlärda vanan
och förmågan att använda och uppföda ädla hästar är borta.

För landets försvar är det därför synnerligen angeläget, likasom för jordbruket
i de delar av landet, som lämpa sig för ädel hästavel, att det av stuteriöverstyrelsen
föreslagna stuteriet ju förr dess hellre kommer till stånd.»

Inspektören för kavalleriet har ansett inrättandet av ett statsstuteri
vid Ottenby innebära en för kavalleriet synnerligen betydelsefull åtgärd
genom den varmblodiga hästavelns främjande. I detta avseende instämde
kavalleriinspektören till alla delar i vad chefen för remonteringsstyrelsen
anfört. Läget inom den varmblodiga hästaveln syntes för närvarande
vara sådant, att ett ingripande från statens sida i den ifrågasatta riktningen
helt enkelt vore nödvändigt.

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

Arméförvaltningen har förklarat sig i allo dela stuteriöverstyrelsens,
chefens för remonteringsstyrelsen och inspektörens för kavalleriet uppfattning,
att upprätthållandet och befrämjandet av den ädla hästaveln
inom landet vore av den allra största betydelse för arméns krigsberedskap.
Såsom i ärendet med styrka framhållits, hade den ädla hästaveln
numera att kämpa med så stora svårigheter framför allt genom konkurrensen
med den ekonomiskt vida mer gynnade kallblodiga aveln, att den
förra sannolikt inom ej alltför avlägsen framtid skulle löpa fara att helt
och hållet gå under, om den ej på ett kraftigt sätt understöddes från
statens sida. De sakkunniga myndigheterna vore ense därom, att ett
viktigt led i ettf dylikt understödsarbete skulle vara, att ett statsstuteri
för ädla hästar upprättades. Arméförvaltningen anslöte sig till denna mening
och finge därför på det livligaste tillstyrka stuteriöverstyrelsens förslag.

Från arméförvaltningens beslut att i ämnet uttala sig på nyss
angivet sätt var generalfältläkaren P. A. V. Nettelblad i vissa hänseenden
skiljaktig. Han instämde visserligen i vad som anförts beträffande vikten
av, att från statens sida den ädla hästaveln kraftigt understöddes, och
delade även den mening, att upprättande av ett statsstuteri i väsentlig
mån skulle bidraga till att främja denna avel. Men han ansåge det
böra tagas under övervägande, huruvida genomförande av detta förslag
vore tillfyllest eller om icke även andra åtgärder kunde och borde vidtagas
härför. Med visshet kunde det förutsättas, att åtminstone för
avsevärt lång tid framåt det icke skulle vara möjligt att, såsom före år
1914 kunnat ske, anskaffa avelsmateriel från utlandet. Det läge därför
i sakens natur, att vårt lands ädla hästavel uteslutande måste b}rggas
på de tillgångar, som funnes inom vårt eget land. Vidare syntes det
vara obestridligt, att aveln av ädla hästar allt framgent komme att ligga
i händerna på enskilda hästuppfödare. Denna avel skulle därför endast
kunna uppehållas, om dessa funne det ekonomiskt fördelaktigt för dem
att ägna sig åt densamma. Mycket hade visserligen blivit åtgjort för
att uppmuntra till denna avel. Men beträffande'' möjligheten för uppfödarna
att avyttra sina hingstföl hade förhållandena hittills ställt sig
synnerligen ogynnsamma, och dock syntes det vara här, som statens
och uppfödarnas intressen i främsta rummet borde mötas. Då staten
endast i ringa mån verkställt uppköp av hingstföl inom landet, hade så
gott som alla dylika föl efter undergången kassation uppfötts i förhoppning
om deras försäljning såsom remonter. På detta sätt hade många
inhemska lovande hingstföl gått förlorade för aveln. Genom inköp inom
landet i avsevärd utsträckning av hingstföl med god härstamning samt
omhändertagande av dessa föls uppfödning skulle staten ej blott kraftigt

Anné/Örvalt ningen.

Departements chefen.

22 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.

understödja den ädla hästaveln utan ock på billigaste och bästa sätt
tillsvidare fylla sitt huvudsakligaste behov av stambeskällare. Härför
erfordrades tydligen anordnandet av en anstalt för uppfödning av dessa
föl ungefär i överensstämmelse med vad som nu i mindre skala skedde
vid Flyinge. De hingstföl, som ej utvecklade sig så, att de ansåges
dugliga till avel, kunde bli remonter eller avyttras. Flyinge med dess
otillfredsställande betes förhålland en vore ej lämpligt härtill, men Ottenby
vore en plats, mer lämpad härtill än till ett stuteri. Reservanten har
slutligen på det livligaste tillstyrkt förslaget om inrättande av ett statsstuteri,
dock under förutsättning att även en hingstuppfödningsanstalt
för minst 100 årligen inköpta föl anordnades.

I vad min företrädare i ämbetet år 1913 anförde såsom skäl för
att i princip biträda förslaget om inrättande i vårt land av ett statsstuteri
för halvblodsavel, kan jag till alla delar instämma. De då
anförda skälen hava under den sedan dess förflutna'' tiden i hög grad
vunnit i styrka.

Beträffande själva behovet av en ädel hästavels fortsatta uppehållande
i vårt land torde någon utförligare motivering knappast vara behövlig.
Den synpunkt, staten framför allt bör anlägga på denna fråga, är försvarets.
Från de försvarets målsmän, som nu yttrat sig i frågan, härden
stora betydelsen för försvaret av att äga tillgång på ädelt hästmaterial
av tillfredsställande kvalitet och i tillräcklig mängd kraftigt
vitsordats. Reservanten inom arméförvaltningen har ej heller gjort någon
erinran i detta hänseende utan tvärtom tillstyrkt, att för att nå detta
mål även andra åtgärder måtte vidtagas jämte upprättandet av det föreslagna
statsstuteriet. Chefen för lantförsvarsdepartementet har meddelat
mig, att han fullständigt delar den av de hörda militära myndigheterna
uttalade mening i fråga om stuteriets behövlighet. Om än till draghästar
såväl för artilleriet som för hären i övrigt hästar av annat slag kunna vara
fullt användbara, är det otvivelaktigt, att för eu tillfredsställande remontering
av kavalleriet och den beridna personalen vid övriga vapenslag det är
oundgängligen nödvändigt att hava tillgång till hästar av varmblodigt
slag. Det nu pågående kriget har tillfullo bestyrkt detta sedan länge
kända och erkända förhållande. Huru än tekniken i militärt avseende på
senaste tid utvecklats, kan man ännu icke skönja ett sådant utvecklingsläge,
att icke denna nödvändighet kommer att fortfarande existera och
för härens krigsduglighet vara av den allra största betydelse. Då det
tillkommer det departement, som jag förestår, att söka tillse, att landets
hästavei fyller de anspråk, som med skäl kunna ställas på densamma,

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

åligger det därför mig att söka föreslå de åtgärder, som på detta departement
må ankomma, för att landets försvarsberedskap i detta betydelsea
avseende må kunna bliva behörigen tillgodosedd.

Om man redan år 1913 hade all anledning att hysa allvarliga
farhågor för den varmblodiga hästavelns fortsatta uppehållande och utveckling
inom landet, har den sedan dess förflutna tiden artat sig allt
mer ödesdiger för denna avel. Det är en alldeles riktig anmärkning
av reservanten i arméförvaltningen, att denna avel endast kan uppehållas,
om hästupplödarna finna det ekonomiskt fördelaktigt att ägna sig åt
densamma. Detta har emellertid i allt mindre mån blivit fallet. Även
om statens inköpspris för remonter numera är högre än förr, hava dock
flera omständigheter medverkat till att göra den ädla aveln mindre ekonomisk.
Främst är väl här att märka det oerhörda uppsvinget i den
kallblodiga hästaveln, beroende på de höga pris, som betalas för goda
kallblodiga djur — i allmänhet fullt lika höga som för goda remonter
och icke sällan högre — samt på den vida mindre risken vid kallblodig
hästavel. Det är då helt naturligt, att hästuppfödaren nu alltmera övergår
till sistnämnda avel. Det bör även beaktas, att genom den allt
större användningen av automobiler för persontrafik de försäljningsmöjligheter,
som förut stått uppfödarna av varmblodiga hästar till buds,'' i
så hög grad inskränkts, att det nu ibland möter de största svårigheter
att finna lämplig användning för en varmblodig häst, som icke passar
för armébruk såsom ridhäst. Härigenom vållas ofta stora förluster för
uppfödaren.

Till belysande av den ädla hästavelns tillbakagång under de senaste
åren tillåter jag mig meddela några från stuteriöverstyrelsen erhållna siffror.

Antalet av de ston, som under vart och ett av åren 1910—1915
betäckts av statens hingstar har varit: 6712, 6025, 5370, 5080, 4504
och 4568.. Med undantag för en ringa stegring under sista året, utvisar
denna serie en stadig och högst betydlig minskning. De betäckta stona
hava utgjort år 1915 allenast 68 procent av antalet år 1910, alltså eu
minskning av icke mindre än 32 procent eller nära en tredjedel.

Antalet vid premieringarna under samma sexårsperiod uppvisade
varmblodiga betäckta ston samt ston med föl vid sidan utgjorde resp.
1196, 1164, 1137, 1026, 954 och 933. Alltså en oavbruten, betydlig
nedgång, utmynnande i en minskning av antalet med 22 procent mot
vid periodens början. Vid samma premieringar uppvisade "ungston utgjorde
resp. 1671, 1634, 1473, 1541, 1415 och 1171. Åven dessa siffror
utvisa en stark nedgång, vilken med undantag för år 1913 är oavbruten
och medfört, att antalet ungston år 1915 är 30 procent mindre än år 1910.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

Då det dessutom inom hästintresserade kretsar är ett känt förliållande,
att redan år 1910 den varmblodiga bästaveln var på retur i
jämförelse med tidigare år, synas mig dessa siflror oförtydbart utvisa,
att den varmblodiga hästaveln inom landet i stor och mycket betänklig
grad minskats under de senaste åren. Det har också från militärt håll
redan uttalats, att vår inhemska varmblodiga hästavel icke är tillräcklig att
fylla arméns behov i händelse av krig. Minskningens nästan oavbrutna
och jämna fortgång utvisar, att man här icke har att göra med ett tillfälligt
förhållande utan med en företeelse, som är konstant och torde
så förbliva, ifall icke sådana åtgärder snabbt vidtagas, som kunna förmå
att hejda tillbakagången och ge utvecklingen en annan riktning, så
att den må med säkerhet kunna tillgodose härens behov.

Då det nu gäller att vidtaga dylika åtgärder, yppa sig åtskilliga
delvis redan i det föregående antydda möjligheter. En nära liggande
åtgärd i dylikt syfte är en höjning av remontpriset, så att uppfödaren
får större betalning för sitt arbete, sina kapitalutlägg och sin risk.
Genom bidrag från hästexportmedlen har en höjning redan i år kunnat
möjliggöras, och otvivelaktigt blir det nödvändigt att även framdeles
hålla remontpriset högre än hittills. En annan ganska betydelsefull
hjälp kan lämnas den varmblodiga aveln därigenom, att de hushållningssällskap,
vilka i samband med den stora hästexporten under senaste
året erhållit rätt att innehålla viss procent av försäljningssumman för
hästar från sällskapets område, tillförbundits att använda dessa belopp
till hästavelns trängande genom för sadant ändamål bildade hästavelsfonder,
vilka böra komma även den ädla hästaveln till godo. I vissa
fall har uttryckligen föreskrivits, att dylika exportmedel skulle användas
till den ädla hästavelns främjande. Men dessa och andra åtgärder, som
må finnas behövliga eller önskvärda — varibland även den av reservanten
i arméförvaltningen uttalade tanken på en hingstuppfödningsanstalt
i större skala än den nu i samband med Ottenbystuteriet planerade
förvisso bör komma under omprövning — gorå enligt min mening behovet
av ett verkligt statsstuteri med moderston på intet sätt mindre.
Endast genom att den ädla hästaveln erhåller en mera utpräglad, likartad,
konstant och för svenska förhållanden lämpad typ, kan den fullt motsvara
vårt lands behov, och därigenom torde även i icke ringa män
de risker, som nu vidlåda densamma, kunna minskas, kassationsprocenten
vid remontinköpen nedgå samt försäljningsmöjligheterna ökas. Det kan
icke antagas, att ett sådant resultat kan vinnas, åtminstone inom någorlunda
rimlig tid, därest saken överlämnas endast åt den enskilda hästuppfödningen,
utan staten är enligt min mening otvivelaktigt nödsakad

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174■ 25

iit,t här gripa in, även om det skulle medföra betydliga kostnader, och
ett av de effektivaste och snabbaste medlen för att nä detta mål är
anläggandet av ett stuteri. Jag instämmer i chefens för remonteringsstyrelsen
uttalande, att för den ädla hästavelns uppehållande är ett stuteri
oumbärligt. Endast genom ett sådant kan hingst- och stostammen bliva
av ensartad typ och förärvningen tryggas. Det kan förvisso icke antagas,
att ett dylikt stuteri, vilket för den ädla hästaveln skulle få motsvarande
betydelse som avelscentra för nötboskapsaveln, kan åstadkommas på
enskilt initiativ ens med statsunderstöd på samma sätt, som visat sig
användbart vid nj^ssnämnda avelscentra, utan den enda framkomliga vägen
är förvisso, att staten tager stuterirörelsen i egen hand. Detta Tiar visat
sig nödvändigt i utlandet och det finns icke något skäl för, att vi icke
i Sverige skulle vara underkastade samma nödtvång.

Jag vill icke dölja, att från vissa hästavelsintresserade personer
farhågor yppats för att statsstuteriet skulle utöva eu skadlig konkurrens
med den enskilda uppfödningen av varmblodiga hästar. Denna åsikt är
dock ingalunda allmän. Den torde också delvis bero på missuppfattning
och i varje fall i mycket hög grad överdriva den fara, som ansetts
föreligga. Det bör nämligen först och främst bemärkas, att det icke är
meningen att från stuteriet sälja remonter, annat än möjligen ett eller
annat enstaka exemplar, som ämnats till avelshingst, men icke visar sig
lämpligt därtill. Vidare bör framhållas, att konkurrensen i fråga om
leverans av avelshingstar till statens hingstdepåer icke torde bli större
än den, som hittills funnits genom statsinköpen från utlandet, och att
det tvärtom är sannolikt, att i mån som stostammen hos de enskilda
uppfödarna förbättras och blir mer ensartad, möjligheterna för stuteriöverstyrelsen
att fylla behovet av avelshingstar genom inköp inom landet
bliva ökade. För övrigt är det givet, att talet om skadlig konkurrens
ytterst bottnar i det antagandet, att utan stuteriet den enskilda hingstuppfödningen
inom landet skulle ensam förmå fylla hingstdepåernas
behov. Detta är åtminstone inom överskådlig framtid fullkomligt oantagligt.
Stuteriet kan i stället bli till stort gagn just* för den enskilda,
hästuppfödningen, särskilt genom de ungston, som skola säljas därifrån.
Därigenom befordras skapandet av en ensartad svensk typ, en produkt
av Sveriges mark.

Åtskilliga av de nu framhållna synpunkterna blevo år 1913 ytterligare
utvecklade av dåvarande departementschefen, och jag kan nu hänvisa
till hans framställning. Jag vill endast tillägga, att den möjlighet att
från utlandet anskaffa avelsdjur, som förut kunnat stå till buds, nu torde
för en lång framtid vara praktiskt taget stängd, på grund av att dessa
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 152 käft. (Nr 174). 4

Platsen för
stuteriet.

Stuteri överstyrelsen 1912.

Beskrivning.

Departementschefen
1913.

26 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.

länder själva torde behöva tillvarataga vad de därav kunna hava kvar,,
och att vi därför mer än någonsin äro hänvisade att på detta område
lita till oss själva och våra egna resurser.

Jag anser mig på grund härav icke kunna underlåta att göra vad
på mig ankommer för att föra frågan om inrättande av ett statsstuteri
för halvblodsavel till sin lösning så snart som möjligt.

Vad därefter vidkommer frågan om stuteriets förläggningsort yttrade
stuteriöverstyrelsen år 1912, att om Ottenbys lämplighet såsom
plats för stuteriet borde icke kunna råda mera än en mening, samt
erinrade om styrelsens uttalande härom år 1830, vilket sedermera ickejävats
av erfarenheten. På Ölands kalkrika jord hade alltid uppfötts
energiska, ädla hästar med hård benstomme och senor som stål.

Angående ifrågavarande kronodomän torde nu böra meddelas, att
den består av Ottenby kungsladugård, 7 a/4 mantal, med därunder lydande
6/s mantal Prestorp nr 1 och 2 samt utjordar, lägenheterna Ottenbylund
nr 1, Skogsgårdsängen nr 1 och Stohagén nr 1. Abyggnaderna ansågos
vid arrendeuppskattning år 1892 tillräckliga för jordbruksdrift och i
allmänhet i gott skick. Enligt en av H. Magnét sammandragen karta
efter kartor, som upprättats åren 1827 och 1833, utgör egendomens
område, utom tomtplatser, 1,261 hektar 98 ar, därav 270 hektar 53 ar
åker, 564 hektar 90 ar äng, delvis skogbeväxt (Ottenbylund), och 426
hektar 55 ar betesmark. Kommunikationsförhållandena hava numera
blivit avsevärt förbättrade genom anläggandet av Ölands järnväg med
station blott 2 kilometer från Ottenby. Den närbelägna Grönhögens
hamn är avsedd att med det snaraste iordningställas medelst anslaget
till byggande av fiskehamnar.

Vid motiverandet av propositionen till 1913 års riksdag anförde
dåvarande departementschefen, att han beträffande stuteriets förläggningvore
fullt ense med stuteriöverstyrelsen, att Ottenby kungsgård vore
i alla avseenden synnerligen lämplig därtill. Han ville endast framhålla,
att naturförhållandena vid Ottenby syntes lämna fullgoda betingelser
för att de där uppfödda hästarna skulle vid rationell uppfödning och
sakkunnig avelsledning bliva av mycket hög och för svenska förhållanden
lämpad kvalitet.

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

Jordbruksutskottet vid 1913 års riksdag anförde, att då staten
både i sin ägo denna plats, vilken enligt enstämmiga auktoritativa utlåtanden
bättre än någon annan plats inom riket ägnade sig för eu
stuterianläggning samt i detta hänseende ansåges till och med utgöra
en av de bästa i Europa, utskottet funne någon tvekan beträffande det
ifrågasatta stuteriets förläggning icke böra förefinnas. Den omständigheten,
att å Ottenby tidigare befintligt stuteri måst nedläggas, ansåge
utskottet icke böra avskräcka från upprättandet av ett nytt statsstuteri
därstädes. Anledningen till det ogynnsamma resultatet av Ottenbystuteriets
drift på åttitalet syntes hava berott på, jämte det allmänna
ekonomiska betryck, varunder lantbruket denna tid arbetat, dels mindre god
ledning, dels den omständigheten att stuteriet drivits i allt för liten skala.

I sin skrivelse den 3 september 1915 har nu stuteriöverstyrelsen
anfört, att mot Ottenbys lämplighet såsom plats för det föreslagna
stuteriet hade icke heller av dem, som eljest varit förslagets motståndare,
uttalats några betänkligheter, men väl hade det anmärkts, att utredningsaknades,
om icke tilläventyrs andra platser därtill vore användbara.
1 detta avseende vore dock valet ganska begränsat och sannolikt skulle
endast Strömsholm kunnat ifrågakomma, mindre på grund av denna orts
gamla anor såsom plats för ett stuteri än emedan därstädes befintliga
byggnader skulle kunnat användas för stuterianläggningen och kostnaderna
alltså nedbringas. Stuteriöverstyrelsen hade emellertid icke
ansett det kunna ifrågasättas att på Strömsholm anordna ett stuteri, då
betena därstädes vore mindre lämpliga för hästuppfödning och dessutom
otillräckliga. Redan 1824—25 årens stuterikommitté hade i sitt den
15 maj 1825 avgivna betänkande yttrat, att »avskiljandet från stuteriet
av Kungsörs kungsladugård och förlusten av dess förträffliga betesmarker,
vilka icke kunnat ersättas på annat sätt än genom sänka och
låglänta ängar samt otillräckliga beteshagar, onekligen förorsakat, att
såväl fölston som föl och unghästar lidit, emedan betet varit kraftlöst
och mindre sunt».

Inspektören för kavalleriet har beträffande valet av plats för det
nya stuteriet anfört, att ur hästuppfödningssynpunkt någon lämpligare
plats än Ottenby knappast torde, såsom ock av stuteriöverstyrelsen anförts,
vara till finnandes. Härpå hade bland annat de hästar, som uppfötts
på Öland och överlämnats till kavalleriregementena, lämnat de bästa
bevis. Nästan undantagslöst hade dessa hästar visat sig äga en anmärkningsvärd
uthållighet och hårdhet. Med hänsyn till platsens för

Jordbruksutskottet
1913.

Stuteri överstyrelsen 1915.

Inspektören

förkavalleriet.

Armé förva Ilning
en.

Chefen för
generalstaben.

Departement s»
chefen.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

fientliga anfall utsatta läge skulle visserligen vissa betänkligheter kunna
resas, men torde väl sådana åtgärder kunna vidtagas, att åtminstone
hästmaterialets räddande över till fastlandet i tid skulle vid fara för
krig kunna låta sig göra. I alla händelser syntes hänsynen till dessa
förhållanden icke böra förhindra en för den varmblodiga hästavelns befrämjande
i fred synnerligen betydelsefull åtgärd.

Även arméförvaltningen har funnit den gjorda utredningen utvisa,,
att någon lämpligare plats ej funnes än Ottenby. Reservanten har däremot
förklarat sig icke vara övertygad om, att det vore tillrådligt att
åtminstone för närvarande besluta anlägga en sådan institution på södra
udden av Oland. I övrigt har denne reservant uttalat tvivelsmål, huruvida
betena vid Ottenby, som försämrats under den tid de tillhört den
vid Ottenby förlagda remontdepån, nu befunne sig i nöjaktigt skick.

Sedan chefen för generalstaben anbefallts att avgiva yttrande i
fråga om lämpligheten ur försvarets synpunkt av att förlägga det ifrågasatta
statsstuteriet till Ottenby, har han framhållit, att den ifrågasatta
platsen ur försvarets synpunkt icke kunde anses lämplig av skäl, som
han i hemlig skrivelse närmare utvecklat.

Om förläggningsfrågan bedömes allenast ur synpunkten av förhållandena
i fredstid, råder enligt min mening icke något tvivel om,
att Ottenby är den lämpligaste plats, som inom landet står till buds.
Härför talar främst platsens naturbeskaffenhet med dess kalkrika jordmån,
präktiga hårda betesmarker och stärkande klimat. En icke obetydlig
förmån är också, att där finnas från äldre tider kvarstående byggnader
och rester av dylika, vilka kunna användas vid stuteriets anläggning
och därigenom väsentligen nedbringa byggnadskostnaderna. Det
är också att märka, att denna kronoegendom är belägen i en trakt, där
ännu intresset för den ädla bästaveln är livaktigt, vilket just torde i sin
mån bero på, att naturförhållandena därstädes äro sådana, att betingelserna
för ett gott resultat av dylik avel där äro större än på de allra
flesta andra ställen i vårt land. Att fordom stuteriavel vid Ottenby icke
alltid slagit så väl ut, beror ingalunda på platsens beskaffenhet utan på
särskilda ogynnsamma omständigheter och mindre god ledning. Att
under gynnsamma betingelser Ottenby är i sällsynt grad ägnat att
frambringa utmärkta hästar, har erfarenheten från äldre tider till fullo
ådagalagt.

Jag har av chefen för stuteriöverstyrelsen inhämtat, att näppeligen
någonstädes i Europa, möjligen med undantag för Normandie, någon

29

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

plats anses finnas, som kan mäta sig med Ottenby såsom lämplig plats
för bedrivande av varmblodig avel.

Gent emot dessa stora fördelar står emellertid olägenheten av
ställets isolerade läge och jämförelsevis mindre goda kommunikationer,
som föranleda rätt besvärliga transporter, då hästar skola föras dit eller
därifrån. Dessa olägenheter få dock icke överdrivas och hava blivit i
hög grad minskade, sedan järnväg nu framdragits ända till Ottenby.

Till den av reservanten i arméförvaltningens ‘framställda anmärkningen
beträffande betena vid Ottenby återkommer jag senare.

Det är emellertid onekligt, att vid krigstillfälle platsen är särdeles
exponerad och jag har därför låtit undersöka, om någon annan plats
kunde finnas tillgänglig, som — om den än icke ur hästavelssynpunkt
erbjöde lika stora fördelar — dock vore någorlunda acceptabel. För
detta ändamål hava kronans större domäner inom rikets sydligare delar
kommit i beaktande. Vid företagen prövning har emellertid ingen av
dem befunnits hålla måttet. Endera har jordmånen befunnits olämplig,
arealen för liten eller läget ofördelaktigt eller ock hava andra olägenheter
förelegat. I flera fall hava gårdarna varit utarrenderade på längre
tid, vilket skulle medföra utgifter för att kronan skulle i förtid återfå
dispositionsi-ätten. Byggnadskostnaderna skulle också överallt bli stegrade.
Att särskilt för detta ändamål för kronans räkning inköpa mark
torde icke böra ifrågasättas, och det skulle säkerligen för övrigt bliva
synnerligen vanskligt att påträffa någpt fullt lämpligt område. Denna
utväg skulle för övrigt bli särdeles dyrbar. Jag har därför funnit mig
böra övergiva tanken på någon annan förläggningsort.

I själva verket torde ej heller platsens exponerade läge vid krigstillfälle
böra få hava avgörande betydelse. Chefen för generalstaben har
på min förfrågan meddelat, att de av honom antydda olägenheterna
icke vore av betydelse för eller inverkade på mobiliseringen vid ett
eventuellt krig utan allenast gällde svårigheten att skydda den dyrbara
anläggningen och det värde för härens fortsatta remontering, som hästbesättningen
representerade. Det bör nämligen märkas, att de vid stuteriet
uppställda hästarna icke själva skola användas för krigsändamål
utan äro avelsdjur. De äro visserligen i lika mån som annan statsegendom
utsatta för fientligt anfall, men de spela icke själva någon
direkt roll vid mobiliseringen. Det är för övrigt att hoppas, att man
vid överhängande krigsfara må kunna i tid rädda så mycket som möjligt
av den dyrbara hästbesättningen, och vissa åtgärder i dylikt syfte kunna,
enligt vad jag inhämtat, vidtagas. Då utredningen visat, att denna plats
framför varje annan i landet är lämpad för ett stuteri, måste man vid

Plan för
stuteriet.

Stuteriöver styrelsen 1912.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17i.

denna frågas avgörande besluta sig för att taga endera av två risker.
Den ena är att förfela hela syftet med en stuterianläggning och därmed
äventyra den varmblodiga avelns uppehållande samt kanske beröva vårt
försvar denna viktiga förutsättning. Den andra är, att stuteriets anläggningar
vid ett eventuellt krig kunna förstöras. Det beror på, vilkendera
risken man anser vara störst. Enligt min mening finns icke något
tvivel om att icke den förstnämnda risken, som kan medföra hela den
varmblodiga avelns förfall, är vida farligare. Det är ju att hoppas, att
även om den senare risken skulle inträda, stuteriet då under en följd
av år fått utöva sin gagnerika verksamhet. Jag kan meddela, att
chefen för lantförsvarsdepartementet fullständigt delar denna min svn
på saken.

Jag vill därjämte framhålla, att det i utlandet städse ansetts nödvändigt,
att ett stuteris läge bestämmes ur hästavelssynpunkter, och kan
som exempel nämna, att det berömda ostpreussiska stuteriet vid Trakehnen
icke blott bibehållits å sin synnerligen utsatta plats alldeles invid
östra gränsen utan även, sedan det förstörts av fienden, upprepade gånger
ånyo uppförts å samma plats. I

I fråga om den allmänna planen för stuteriets anordning erinrade
stuteriöverstyrelsen år 1912, att 1886 års kommitté uttalat, att eu väsentlig
anledning till det ogynnsamma ''ekonomiska resultatet av verksamheten
vid det gamla stuteriet varit, att detta drivits i för liten skala. I överensstämmelse
med samma kommitté ansåge stuteriöverstyrelsen det nya
stuteriet böra anordnas för minst 100 moderston, enär erfarenheten visat, att
detta antal vore det minsta möjliga, om önskad framgång skulle kunna ernås.

Att emellertid kunna inrymma hela det hästantal, som stuteriet
under sådana förhållanden komme att omfatta, inom de gamla stuteribyggnadernas
murar bleve omöjligt, och ansåge sig styrelsen för den
skull böra föreslå, att tills vidare hälften av det årliga fölantalet skulle
säljas redan vid 6 månaders ålder.

Visserligen vore det en vansklig sak att rätt bedöma en hästs
egenskaper vid så tidig ålder, och man äventyrade måhända, att stuteriet
på detta sätt avhände sig en del föl, som kunde bliva framstående
avelsdjur. Men å andra sidan finge man icke underskatta fördelarna
av, att enskilda hästuppfödare, genom att fölen vid denna ålder försåldes
å offentlig auktion, bereddes möjlighet att förvärva sådana framstående
avelsdjur. Härigenom komme dessutom att kraftigt befrämjas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174. 31

det ena av stuteriets ändamål: bildandet inom landet av en konsoliderad,
typisk stostam.

Det borde vidare framhållas att, om stuteriet behölle allenast ett
sålunda begränsat antal föl och ungston, moderstoantalet icke syntes
alltid kunna fullständigt upprätthållas genom stuteriets egen uppfödning,
utan tidtals måste fyllas genom inköp av framstående, med stuteriets
egen hästbesättning likartade djur. Därvid skulle företrädesvis ifrågakomma
sådana, vilka som föl försålts från stuteriet, varigenom samtidigt
eu uppmuntran komme att beredas hästuppfödarna.

(Jr kostnadssynpunkt ställde sig förfaringssättet att efter några
år såsom ston återköpa försålda stoföl ingalunda ogynnsamt. Därigenom
besparades nämligen för staten ej endast foder utan även utrymme,
som på Ottenby ej kunde beredas utan ytterligare kostnader.
Därjämte borde erinras, att med den stora apparat av tjänstemän och
betjente, som nödvändigtvis erfordrades vid ett statsstuteri, samt de i
sammanhang därmed stående betydande utgifterna för avlöningar, beklädnad,
bränsle m. m., kostnaderna för uppfödningen måste ställa sig
ej oväsentligt dyrbarare för ett sådant stuteri än för den enskilde hästuppfödaren.
Denne senare borde kunna ordna uppfödningen så, att han
vid eventuell försäljning till stuteriet av ett framstående treårigt sto
kunde påräkna skälig vinst.

Slutligen borde beaktas, att med detta tillvägagångssätt den med
uppfödningen av ädla hästar alltid förenade risken i dessa fall undvekes
för stuteriet.

Planen för hästanskaffningen m. m. angavs närmare i en särskild
tablå, vilken finnes intagen i propositionen till 1913 års riksdag och
som utvisar, att efter en åttaårig övergångsperiod stuteriet beräknades
skola bestå av o fullåriga hingstar, 100 fölston, 55 ett- till fyraåriga
hästar och 30 årsföl, tillhopa 190 djur. Stuteriets uppsättande skulle
ske genom inköp av treåriga ston och årsföl under de första åren. För
stambeskällare beräknades ingen kostnad, enär sådana antogos kunna utväljas
från hingstdepåerna.

Departementschefen förklarade sig år 1913 anse att, på av stuteriöverstyrelsen
anförda skäl, stuteriet icke borde avses för mindre än 100
moderston, enär eljest de för en inrättning av detta slag i varje fall
nödvändiga omkostnaderna för tjänstemän m. m. otvivelaktigt skulle
komma att göra aveln för dyr. Vid granskning av förenämnda tablå
hade han funnit densamma vara uppgjord med tillbörlig försiktighet.

Departementschefen
1913.

32

Jordbruksutskottet
1913.

Stuteriöver styrelsen 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

Jordbruksutskottet gillade för sin del planen att beräkna stuteriet
för minst 100 moderston och hade för övrigt ej något att erinra mot
densamma, varvid emellertid utskottet uttalade såsom önskvärt, att inköpet
av ston och stoföl måtte i ''möjlig mån verkställas inom landet
samt omfatta även äldre ston än treåriga.

1 sin nu förevarande skrivelse har stuteriöverstyrelsen förklarat
sig anse förenämnda plan böra i huvudsak fortfarande lända till efterrättelse,
allenast med vissa förändringar, som nu ansetts lämpliga. Särskilt
vidhölle styrelsen förslaget att tillsvidare sälja omkring halva antalet
årsföl. Styrelsen har, med erinran att dess föregående förslag inneburit,
bland annat, att stuteriets första stobesättning skulle anskaffas genom
inköp av treåriga ston från utlandet (Ostpreussen), anfört, att det pågående
kriget sannolikt för åtskilliga år framåt skulle lägga hinder i
vägen för import av ädla hästar, och att stuteriet alltså måste remonteras
inom landet. Under sådana omständigheter bortfölle anledningarna
att inköpa uteslutande treåriga djur. Stuteriöverstyrelsen hade nu tänkt
sig, att under vart och ett av de två första åren efter stuteriets anläggning
skulle inköpas på sommaren omkring 30 ston med föl vid sidan
och på senhösten 20 dräktiga ston. Under några följande år, innan
fölen hunnit växa upp, så att de kunde fylla avgången bland moderstona,
måste uppkommande vakanser ersättas genom fortsatta inköp.

Nödvändigheten att uppköpa stobesättningen inom landet medförde,
att man icke kunde beräkna att genast erhålla en så ensartad stostam,
som fallet hade blivit, om inköp från utlandet hade kunnat äga rum
av ston med mera konstant typ och i flera generationer känd härstamning.

Härav följde ock, att kassationen vid stuteriet till en början torde
behöva bliva större än förut beräknats.

Styrelsen har nu framlagt följande tablå över anskaffningen och
avgången av hästar vid Ottenby stuteri.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 174

33

År		Kult- ång» hing- star	Föl- ston	4- åriga	! 3- åriga	1 2-i ånga	1- åriga	Års- fest	Inköpas	! Överflyttas eller säljas
		| ston	hästar	hästar	1 hästar	å kr.	summa	å kr.	summa
! 1917	Inköpas ....................		30	20					2,000	100,000	—
	» .....................	—	—	—	—	| —	—	*30	—	—	—	—
	Vid årets "slut...............	—	30	20	—	—	—	30	—	100,000	—	—
1918	Vid årets början .........	_	50	_	_		30
	Inköpas ................... 1 » .....................	—	30	20	—	—	—	>30	2,000	100,000	—	—
	Överflyttas ..................	5	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_
	Födas ........................	_	_	_	_	_	_	30
	Avgå ......................	—	3	—	_	_	7		_	_		_
	Säljas ........................	—	—	—	—	—		30	—	—	200	6,000
	Vid årets slut...............	5	77	20	—	—	23	30	—	100,000	—	6,000
1919	Vid årets början .........	5	97		_	23	30
i	Inköpas .....................	—	3		—-	—	—	—	2,000	6,000	_	_
	Födas ........................	—	—	—	_	_	_	60		_	_
	Avgå ........................	—	3		—	3	4		_	_	_	_
*	Säljas ........................	—	2		—	—	_	—	—	—	600	1,200
	» ........................	—	—	—	—	—	—	30	—	—	200	6,000
	Vid årets slut...............	5	95	—	—	20	26	30	—	6,000	—	7,200
1920	Vid årets början .......	5	95	_	20	20	30	_	_		_
	Inköpas .....................	—	5	—	—	—	—	—	2,000	10,000	—	—
	Födas .......................	—	—	—	—	—	—	60	_	_	—	_
	Avgå.........................	—	3	—	2	4	4	—	_	_	—	_
	Överföras (hingstar)......		—	—	5	-	—	—	—	—	5,000	25,000
	Säljas (ston) ...............	—	2	—	1	—	—	—	—	• —	600	1,800
	» ........................	—	—	—	—	—-	—	30	—	—	200	6,000
	Vid årets slut...............	5	95	—	12	22	26	30	—	10,000	—	32,800
1921	Vid årets början .........	5	95	12	22	26	30	_	_
	Födas ........................	—	—	—	—	—	—	60	—	_	_	_
	Avgå..........................	—	3	1	2	4	4	—	—	_	—	_
	Överflyttas (hingstar) ... Säljas (ston o. kastrerade	—	—	—	6	—	—	—	—	—	5,000	30,000
	hingstar).........		2	1	2	—	—	—	—	—	600	3,000
	» ........................	—	—	—	—	—	—	30	—	—	200	6,000
	Vid årets slut...............	5	90	10	12	22	26	30	—	—	—	39.000
1922	Vid årets början .........	5	100	12	22	26	30	_				—
	Födas .......................	—	—	—	_	—	_	60	_	_	_
	Avgå..........................	—	2	1	2	4	4	—	_	_	_	_
	Överflyttas (hingstar) ... Säljas (ston o. kastrerade	—	—	—	6	—	—	—		—	5,000	30,000
i	hingstar).........	—	8	1	2	—	—	—	- 1	—	600	6,600
	» ........................	— 1	—	—	—	—	—	30	—	—	200	6,000
	Vid årets slut..............	5 |	90	10	12 i	22	28	30	—	—	-1	42,600''

1 De under åren 1917 och 1918 inköpta fölen åtfölja moderstona.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 152 käft. (Nr 174.)

34

Departements chefen.

Personalfrågan
och
frågan om
Strömsholmsdepån.

Stuteriöver styrelsen 1912.

Departementschefen
1913.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 174.

Enligt denna beräkning skulle alltså stuteriet vid ernådd full utveckling
bestå av 195 djur, vartill under någon del av året komme ett
antal årsföl.

Mot stuteriöverstyrelsens förslag till plan för stuteriet, i vad hästbesättningen
angår, har jag ej något att erinra. De nu vidtagna jämkningarna
i jämförelse med 1913 års förslag synas mig välbetänkta och
tillmötesgå de av 1913 års jordbruksutskott uttalade önskemål. Särskilt
synes mig förslaget att verkställa stoinköpen inom landet vara en väsentlig
förbättring, vilken innebär en god hjälp för den enskilda varmblodiga aveln.

Beträffande den personal, som må erfordras för stuteriets skötande,
beräknade stuteriöverstyrelsen år 1912, att densamma, när stuteriet nått
sin fullständiga utveckling, skulle bestå av: 1 chef, 1 beridare, 1 bokhållare,
1 veterinär, 1 stoöverskötare, 1 fodermarsk, 1 stoskötare, 1 kusk
och 16 stallbetj än te. Samtliga dessa befattningar, utom stoöverskötarens
och stoskötarens, vilka voro nya, voro avsedda att överflyttas från Strömsholms
hingstdepå. Styrelsen hade ursprungligen tänkt sig, att sistnämnda
hingstdepå skulle helt och hållet indragas, men sedermera ansett det fördelaktigast,
att vid Strömsholmsdepån bibehölles 30 hingstar. Denna
väsentligt reducerade depå borde ställas under överinseende och ansvar
av chefen för'' härvarande ridskola, varjämte redogörare och veterinär
borde anställas vid ridskolan samt övertaga ekonomien och hästsjukvården
även vid depån. Vid Strömsholmsdepån skulle av stallpersonalen
kvarbliva 1 fodermarsk och 11 stallbetjän te. Förslag till avlöningsstater
för personalen såväl vid Ottenby som vid Strömsholm framlades.

Mot stuteriöverstyrelsens personalförslag hade dåvarande departementschefen
icke annat att erinra, än att det icke syntes honom lämpligt
att chefen, såsom stuteriöverstyrelsen föreslagit, tillsattes medelst fullmakt.
Befattningen såsom chef för stuteriet vid Ottenby bleve nämligen
av så egenartad och mångsidigt krävande natur och stuteriets framgång
komme att i så hög grad bliva beroende av chefens personliga
förmåga, att det syntes lämpligast att underlätta ett möjligen önskvärt
ombyte av denne befattningshavare genom att han förordnades blott på
kortare tid, exempelvis tre år. Hans avlöning borde därför uppföras
såsom arvode, vilket dock kunde fördelas i belopp, som motsvarade lön
och tjänstgöringspenningar. Då emellertid den nya organisationen icke

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

var avsedd att träda i verksamhet med det år, för vilket riksdagen då
reglerade budgeten, utan först med ett senare, krävdes icke då något
Kungl. Maj:ts förslag eller riksdagens beslut i personalfrågan, vilken
endast framlagts för vinnande av fullständighet i utredningen angående
konsekvenserna av stuteriets anläggning.

Jordbruksutskottet förklarade sig sakna anledning att ingå på
någon närmare granskning av den uppgjorda avlöningsstaten för tjänstemän
vid det blivande stuteriet, men uttalade, att det både förefallit utskottet,
som om antalet tjänstemän och betjänte vid anstalten med dess
föreslagna omfattning vore väl högt tilltaget, vadan utskottet ansett sig
böra framhålla nödvändigheten, att vid stuteriet från början icke anställdes
större personal, än som oundgängligen behövdes för ändamålet.

I förenämnda reservation vid jordbruksutskottets utlåtande framhölls,
att anställandet av en veterinär och redogörare vid ridskolan vid
Strömsholm, vilket ju skulle bliva nödvändigt, om nuvarande innehavarna
av dessa befattningar vid Strömsholms hingstdepå flyttades till
Ottenby, skulle vålla staten en ökad utgift, låt vara under annan huvudtitel.
Därjämte uttalades, att då väl de yngre av stallbetjäningen skulle
i första hand flyttas till Ottenby, vid Strömsholm skulle kvarbliva de
äldsta, vilka ej kunde antagas äga erforderlig vigör. Så länge depån
hölles samlad kunde däremot en arbetsfördelning äga rum, som borde
medföra, att arbetskrafterna utnyttjades bättre.

Stuteriöverstyrelsen har nu i sin skrivelse den 3 september 1915
anfört, att frågan om Strömsholmsdepån och dess personal numera
kommit i ett förändrat läge därigenom att, enligt vad styrelsen inhämtat,
hingstdepåns etablissement torde kunna behöva tagas i anspråk
av ridskolan. Det uppgåves nämligen vara från militär synpunkt önskvärt,
att utbildningen vid ridskolan kunde äga rum med annat hästmaterial
än hingstarna vid depån, vilka mindre lämpade sig härför.
Stuteriöverstyrelsen kunde givetvis icke närmare ingå på denna fråga
utan finge hänvisa till en blivande utredning från vederbörligt håll, men
ville för sin del redan nu framhålla, att styrelsen icke hade något att
erinra mot att hingstdepåns byggnader användes för detta ändamål och
att depån alltså indroges. För statens hingsthållning vore det en fördel,
att sambandet med ridskolan upphörde, ty därigenom skulle det bliva
möjligt att tillmötesgå de önskningar ifråga om tidigare utstationering
av hingstarna, som under de senare åren allt allmännare uttalats, men
dock icke kunnat av styrelsen bifallas, då hingstarna långt fram på

»

Jordbruksutskottet
1913.

Stuteriöver sti/relsen 1915.

36

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 174.

våren behövts vid ridskolan. Fortfarande såsom hittills skulle emellertid
statens 3 72-års-hingstar skickas till ridskolan för dressyr, även om
Strömsholmsdepån indroges.

Stuteriöverstyrelsen hade ursprungligen ämnat föreslå, att hälften
av hingstbesättningen å Strömsholm skulle vid nedläggandet av denna
depå uppställas å Ottenby, men hade sedermera år 1912 med hänsyn
till kostnaderna avstått från detta förslag. Av samma skäl hyste
styrelsen fortfarande den meningen, att icke större antal än de fem
stambeskällarna borde placeras å Ottenby. Däremot kunde de övriga
Strömsholmshingstarna utan ökade kostnader uppställas å Flyinge.
Genom att samtidigt hingstuppfödningen vid sistnämnda depå förlädes
till Ottenby, skulle de utrymmen vid Flyinge, som tagits i anspråk för
unghingstarna, bliva lediga, och Strömsholmshingstarna kunde då uppställas
där, utan att några om- eller tillbyggnader behövdes. Ej heller
erfordrades för ändamålet någon ökning av personalen vid Flyinge utöver
det antal, snm funnes uppfört å stat, men hittills ej behövt till
fullo tagas i anspråk.

Vad beträffade den nuvarande personalen vid Strömsholms hingstdepå,
syntes bokhållaren, veterinären, läkaren, fodermarsken och stallbetjänteima
kunna överflyttas till ridskolan. Chefsbefattningen vid
depån vore sedan flera år tillbaka vakant och uppehölles på förordnande.
Den vid depån anställde kusken hade nått 58 års ålder, vadan hans
förflyttning till annan tjänstgöringsort icke borde ifrågakomma. Dessutom
vore, såsom i det följande skulle närmare påvisas, någon kuskbefattning,
åtminstone tillsvidare, icke behövlig vid Ottenby. Det skulle
antagligen icke möta svårigheter att vid ridskolan finna användning
för hans arbetskraft, intill dess han om några år kunde ifrågakomma
till erhållande av pension. Det vore alltså allenast beridaren, som vid
indragning av depån och upprättande av ett stuteri å Ottenby behövde
överflyttas till sistnämnda ställe. De inom riksdagen under
ärendets föregående behandling uttalade betänkligheterna mot den då
föreslagna förflyttningen av hingstdepåns personal borde alltså förfalla.

Indragningen av Strömsholms hingstdepå skulle ej behöva inverka
på den ädla hästaveln i kringliggande trakter, ty utstationering
av beskälare läte sig göra lika lätt från Flyinge som från Strömsholm.
Skillnaden i transportkostnader syntes icke bliva avsevärd.

Med anledning av de år 1913 gjorda uttalandena, att personalens
vid Ottenby antal möjligen vore väl högt tilltaget, hade stuteriöverstyrelsen
tagit under förnyad omprövning frågan om personalbehovet samt
funnit sig kunna föreslå en mindre reducering av vad förut ansetts er -

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

forderlig!. Man skulle nämligen tillsvidare kunna utesluta veterinärbefattningen
och försöksvis låta veterinärvården vid stuteriet ombesörjas
av närmast boende distriktsveterinär. Under sådana förhållanden borde
för veterinären i stat uppföras allenast ett arvode av 1,200 kronor om
året. Vidare syntes kuskbefattningen åtminstone till en början kunna
undvaras. Slutligen skulle den ene av de båda i styrelsens föregående
förslag upptagna stoskötarna tillsvidare icke nödvändigtvis behövas. Att
göra ytterligare indragningar ansåge styrelsen för närvarande icke lämpligen
kunna ske.

Vid upprättandet av styrelsens föregående förslag till stat för
Ottenby stuteri hade antagits, att samtliga befattningar med undantag
av stoöverskötarens och stoskötarens skulle komma att överflyttas från
Strömsholms hingstdepå, och med anledning därav hade tagits i beräkning,
att den del av personalen, som redan vid Strömsholm intjänat
ålderstillägg, skulle komma att bibehålla dessa. Då nu en dylik överflyttning
icke skulle komma att behövas annat än i fråga om beridaren,
hade i kostnadsberäkningarna ålderstillägg redan från början beräknats
endast för honom.

För den å den föreslagna avlöningsstaten kvarstående stoskötaren,
som närmast vore likställd med fodermarsken, hade stuteriöverstyrelsen,
såsom förut, ansett sig böra på grund av hans ansvarsfulla befattning
föreslå 100 kronor mera i lön och 100 kronor högre ålderstillägg än för
fodermarsken.

I likhet med departementschefen år 1913 ansåge stuteriöverstyrelsen
lämpligt, att chefen för stuteriet tillsattes endast på förordnande
för viss tid, t. ex. tre år.

Angående stuteriöverstyrelsens nu framlagda förslag ifråga om
personalen vid Ottenby må lämnas följande ur bilagor vid styrelsens
skrivelse sammandragna tablå, avseende förhållandena år 1922, då organisationen
beräknats vara fullt genomförd.

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

	Lön	Tjänst- görings- pen- ningar.	Ar- vode	Års- lön	Summa
Chef ........................	—	—	6,000	—	6,000
Beridare 1)..................	1,500	1,200	—	—	2,700
Bokhållare -)...............	750	600	—	—	1,350
Veterinär s) ...............	—	—	1,200	—	1,200
Stoskötare..................	—	—	—	1,200	1,200
Fodermarsk ...............	—	—	—	1,100	1,100
1 stallbeljänt ............	—	—	—	850	850
15 d:o ............	—	—	—	12,750	12,750
Nattvakt ..................	—	—	500	—	500
Summa		—			27,650

Av arvodet motsvara 4,000 kronor
lön ock 2,000 kronor
tj än stgöringspenningar.

Efter 5 år kan lönen höjas med
300 kronor och efter 10 år
med ytterligare 300 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas med
150 kronor och efter 10 år
med ytterligare 150 kronor.

2 ålderstillägg å 150 kronor.
2 » » 100 »

r) med skyldighet att vid stallskolan undervisa i ridning.

2) » » » jämväl föra jordbruksräkenskapema samt med rättighet att från

jordbruket uppbära enahanda avlöningsförmåner som de i denna stat upptagna.

3) med skyldighet att uppehålla djursjukvården vid jordegendomen.

Anm. Samtliga befattningshavare utom veterinären åtnjuta fri bostad samt bränsle.

inspektören Inspektören för kavalleriet har i förberörda utlåtande anfört, att

för kavalleriet. jian samtidigt i särskild skrivelse utvecklat innebörden av frågorna om
hingstdepåns vid Strömsholm upplösning och därvarande ridskolas utveckling.
Enligt hans mening skulle ett utbytande av hingstarna mot
andra lämpligare skolhästar utgöra ett betydande framsteg för ridskolan,
varför han ock anhållit om en dylik åtgärd. Detta medförde emellertid
avsevärda förändringar för ridskolan i flera hänseenden och samtidigt
borde även en del andra spörsmål beträffande denna skola upptagas till
lösning. Kavalleriinspektören tilläte sig nu att härom hänvisa till den
särskilda skrivelsen.

Arméförvait- Arméförvaltningen har framhållit, att anläggandet av ett stuteri

ningen. vid Ottenby måste av ekonomiska skäl förenas med indragning av Strömsholms
hingstdepå. Härigenom skulle för staten värdefulla byggnader
bli disponibla för andra ändamål och framförallt skulle möjlighet vinnas
att för jämförelsevis ringa kostnader kunna åstadkomma en länge önskad

39

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

utveckling av ridskolan å Strömsholm. Ämbetsverket komma att med
det snaraste avgiva särskilt utlåtande i fråga om ridskolans omorganisation.

I sin reservation har generalfältläkaren uttalat, att det kunde med
skäl sättas ifråga, om det vore lämpligt, att en institution med så dyrbart
avelsmaterial skulle hava den tjänstgörande veterinären bosatt över
tre mil därifrån i Mörbylånga. Visserligen funnes järnväg, men tågförbindelserna
i riktningen till Ottenby och därifrån tillbaka vore synnerligen
ogynnsamma. Det borde ock bemärkas, att en distriktsveterinär
hade skyldigheter även mot andra djurägare inom distriktet och på den
grund kanske flera dagar å rad ej hade tillfälle att besöka stuteriet.
Vad detta kunde betyda särskilt under fölningstiden, behövde knappast
framhållas. Reservanten ansåge därför, att avlöning åt en stuteriveterinär
borde beräknas i staten, och då enskild praktik näppeligen kunde påräknas,
syntes avlöningen behöva sättas till 5,000 kronor jämte två
ålderstillägg å 500 kronor, om man ville påräkna en väl kvalificerad
kraft. Dessutom borde han hava fri bostad.

För att den av stuteriöverstyrelsen berörda frågan om det nu- Ridskolan
varande Strömsholmsetablissementets överlåtande åt ridskolan, som skulle vidhofj,öm8''
övertaga nästan hela personalen vid därvarande hingstdepå, vilken fråga
är av största betydelse för organisationen av Ottenbystuteriet, må kunna
mera tillförlitligt bedömas, anser jag mig nu böra i korthet redogöra
för de i detta ärende till lantförsvarsdepartementet inkomna handlingarna.

Jag vill dock erinra, att själva frågan om ridskolans omorganisation,
vilken naturligtvis ankommer på föredragning av chefen för lantförsvarsdepartementet,
icke behöver avgöras vid denna riksdag, enär förändringen
icke är avsedd att verkställas tidigare än från nyåret 1918.

Jämte det inspektören för kavalleriet avgav ovan omförmälda ut- inspektören
låtande angående stuteriöverstyrelsens förslag till stuteri vid Ottenby, .

anförde han i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 december 1915 an- iava rtet
gående ridskolan bland annat följande.

»Hingstdepåns skiljande från ridskolan har länge utgjort ett önskemål, ehuru
realiserandet härav förut synts omöjligt, dels på grund av kostnaderna för att i
stället för hingstarna erhålla annat lämpligt undervisningsmaterial, dels och kanske
framför allt på grund av svårigheten att erhålla stallutrymme för de hästar, som
skulle ersätta hingstarna. Sedan nu ifrågasatts att flytta hingstdepån från Ströms -

40

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.

holm, skulle stallfrågan med ens bliva löst, och då synas icke heller övriga ekonomiska
hinder böra få stå i vägen för en synnerligen önskvärd reform.

För att fullt förstå denna synes nödvändigt att något beröra ridskolans uppkomst.

Ridskolan och hingstdepån hava i själva verket hittills varit intimt förenade
med varandra. Första upprinnelsen till vår nuvarande ridskola uppstod därigenom,
att kavalleriofficerare beordrades att tjänstgöra såsom dressörer av de vid hingstdepån
befintliga hingstarna. Härigenom uppstod så småningom den nuvarande ridskolan.
Sedan den tiden har emellertid skolan utvecklats till en undervisningsanstalt,
där den fältmässiga ridningen i förening med den praktiska utbildningen till instruktör
i ridning allt mera vunnit i betydelse. Den gamla traditionen om nyttan av hingstridningen
har emellertid fortlevat, och allt fortfarande rida elever i allmänhet tvenne
hingstar om dagen under vinterhalvåret. Även om detta givetvis är av ett visst
värde för elevernas allmänna ridskicklighet, så torde det dock icke vara möjligt att
numera med detta hästmaterial vinna, vad man åsyftat.

I allmänhet har man nog avsett, att dessa hingstar skulle så småningom utbildas
till väl inridna skolhästar, vilka skulle så att säga vara elevernas lärare i
skolridning och varigenom eleverna skulle lära sig, huru en väl riden häst skall gå
och kännas. Dylika skolhästar finnas vid alla ridskolor av någon betydelse och äro
nödvändiga såsom undervisningsmaterial. Utan dylika hästar kunna svårligen goda
ridinstruktörer och goda remontdressörer utbildas, och detta leder i andra hand därtill,
att såväl rekrytutbildningen som framför allt den viktiga remontdressyren vid
kavalleriregementena bliver lidande.

Det har nu emellertid sedan flera år visat sig, att det icke varit möjligt att
utbilda erforderligt antal av dessa hingstar till goda skolhästar och detta av flera skäl.

Först och främst äro dessa djur icke alla, ja icke ens flertalet, lämpade till
att drivas till en högre dressyrgrad. De äro utvalda uteslutande ur avelssynpunkt,
och till deras större eller mindre lämplighet till skolridning tages ej mera hänsyn
än som ur avelssynpunkt kan själas nödigt.

Härtill kommer nu, att den tid, varunder dessa hingstar årligen verkligen
dresseras, är synnerligen kort. Då ridskolans elever på hösten anlända till Strömsholm,
är det stora flertalet av dessa ganska svaga i ridning, och det kan därför i
början ej bliva något tal om att utföra något egentligt dressyrarbete på de kraftfulla,
ofta grova hingstarna. Först fram i mars eller möjligen februari börja eleverna
att bliva så pass färdiga i ridning, att de kunna få »tag» på hingstarna och bibringa
dem dressyr. Men knappt har detta skett, förrän hingstarna lämna ridskolan.
Redan i början av april utstationeras dessa, och ur uppfödarnas synpunkt är dessutom
en ännu tidigare utstationering önskvärd. Under hela sommarhalvåret undandragas
hingstarna nu varje dressyrarbete. Den ridning, som då bestås dem, är vanligen
endast skrittning av någon hästskötare eller dräng, och då hingstarna på sommaren
återkomma till Strömsholm, har ridskolan — åtminstone förut — redan
upphört. På hösten börjar sedan åter samma för hingstarna föga givande utbildningsarbete.

Det är påtagligt, att några fullgoda skolhästar under sådana förhållanden
över huvud taget icke kunna erhållas av dessa hingstar. Endast genom ett alldeles
särskilt energiskt personligt arbete av den lärare, vilken omhänderhaver skolridningen
på hingstarna, kan dessas dressyr i någon män hållas uppe.

41

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 174.

Målet för hingstridningen — sådant detta borde vara — att lämna eleverna
tillfälle att rida verkligt väl inridna hästar, kan sålunda för närvarande icke i erforderlig
grad nås vid ridskolan.

Då dessa hingstar sålunda icke äro, vad de skulle vara, nämligen väl inridna
skolhästar, är det vidare av mindre direkt värde för eleverna att lära sig rida
dylika grova hästar, vilka äro av eu helt annan typ än de hästar, vilka de i regel
rida och vilka de sedermera vid regementena skola hava hand om.

Av det sagda torde sålunda framgå, att ett ersättande vid ridskolan av hingstdepåns
hingstar med andra väl inridna skolhästar skulle för undervisningen vid denna
skola vara av den största betydelse. Frågan torde vara av den vikt, att den icke
längre låter sig undanskjutas, och synes därför böra vinna sin lösning i. anslutning
till det av stuteriöverstyrelsen föreslagna indragandet av Strömsholms hingstdepå.

Ersättandet av hingstarna med andra hästar torde böra ske så, att för ridskolan
uppföres ett antal stamhästar: »Ridskolans skolhästar». Antalet av dessa
hästar borde för att utgöra full ersättning för hingstarna beräknas till två per elev
och med hänsyn till någon ökning av det nuvarande elevantalet sålunda bestämmas
till 60 stycken. — -— — — — Man torde dock till att börja med bliva tvungen
att stanna vid ett något lägre antal hästar och detta förnämligast ur synpunkten
att kunna på ett tillfredsställande sätt dressera och underhålla dressyren av skolhästarna.
Skola nämligen dessa hästar fylla sitt ändamål, måste fordringarna på
dressyren ställas synnerligen högt. Jag anser därför, att antalet fullt dresserade
•skolhästar må inskränkas till 30.

Dessa hästar skulle, under förutsättning att de äro lämpliga för sitt ändamål,
kvarstanna vid skolan ett flertal år.

Den första uppsättningen av dessa hästar skulle ske så, att ridskolan dels
behölle sådana remonter, vilka enligt nu gällande bestämmelser dresserats vid skolan,
dels erhölle dresserade hästar från kavalleriregementena, vilka för den minskning i
remonter och stamhästar, de härigenom måste vidkännas, skulle i stället ett år erhålla
ökad remontering. — — — Sedan den första uppsättningen väl erhållits, skulle
den årliga förnyelsen av hästarna ske genom direkt remontering till ridskolan, vilken
alltså själv skulle ombestyra dressyren.

Hästarna torde efter vid ridskolan avslutad tvåårig remontutbildning kunna
beräknas kvarstanna vid skolan i medeltal i 5 år. Detta skulle förutsätta en årlig
omsättning av 6 hästar, samt att hästarna vid i medeltal 11 år skulle lämna
ridskolan.

Hela antalet nya hästar — inberäknat de för skolhästarnas ersättande avsedda
remonterna — skulle alltså komma att uppgå till 42.

Ridskolans skolhästar, vilka, såsom nämnts, vid i medeltal 11 års ålder skulle
lämna ridskolan, torde i allmänhet komma att ännu vara fullt brukbara, även om
de icke lämpa sig för fortsatt bruk vid ridskolan som skolhästar. De hava under
sin tjänstetid vid ridskolan icke utsatts för synnerligen ansträngande tjänstgöring
och hava åtnjutit särskilt omsorgsfull vård. Det är sålunda all anledning att antaga,
att dessa hästar väl komma att lämpa sig för fortsatt tjänstgöring vid armén, särskilt
för äldre officerare, för vilka dessa hästars höga dressyrgrad och fullständiga
lydnad komma väl till pass. Man kan tänka sig deras fortsatta användning antingen
så, att de finge köpas av officerarna, då de sannolikt mycket väl skulle betinga
minst sådana pris, att den fortsatta remonteringen av dessa hästar ekonomiskt vore
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 152 höft. {Nr 174.) 6

42

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 174.

säkerställd, eller ock så att de överlämnades till infanteriet i stället för motsvarande
antal av de hästar, som kavalleriet eljest skulle lämna. Huru denna del av frågan
lämpligast bör ordnas synes emellertid först kunna avgöras i samband med övriga
frågor rörande arméns beridenhet.

I detta sammanhang synes böra framhållas, att exempelvis vid ridskolan i
Wien systemet med att låta skolhästarna genom försäljning så att säga remontera
sig själva slagit synnerligen väl ut. Hästarna äro mycket begärliga och betinga
sådana pris, att skolhäststallet därstädes för de genom försäljningen inilutna medlen
kunnat förses med år från år allt ädlare och bättre hästmaterial. —----—

Genom uppsättande av dessa »Ridskolans skolhästar» skulle man vid mobilisering
hava till förfogande ett antal av omkring 36fl fullgoda tjänstehäster, å vilka den
till reservformationerna hörande officerspersonalen i de högre graderna skulle kunna
göras beriden. Genom dessa hästar skulle exempelvis regements- och bataljonschefer
vid icke mindre än 9 reservinfanteriregementen kunna göras verkligt val
beridna, en fördel, som med hänsyn till höjande av reservformationernas värde icke
bör underskattas.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att hingstarna å Strömsholm vid
hingsdepåns förflyttning måtte vid ridskolan bliva ersatta med 42 stycken på ridskolans
stat uppförda skolhästar.

I sammanhang med den genomgripande förändring beträffande ridskolan, som
hingstarnas utbytande mot till samma skola hörande skolhästar innebär, synes, som
jag redan anfört, en del andra önskemål böra vinna sin lösning.

Dessa äro uppförande av en ny majorsbeställning vid fördelningskavalleriet
och borttagande i stället av det nu utgående arvodet till chefen för ridskolan samt
ridskolekursens förlängande till 11 månader.»

Kavalleriinspektören har därefter närmare utvecklat skälen för dessa
ytterligare förslag samt framhållit, att förstnämnda åtgärd ur kostnadssynpunkt
icke skulle innebära annan förändring, än att pension skulle kunna
medfölja befattningen såsom chef för ridskolan, vilket nu icke är fallet.

Förlängningen av kursen från 10 till 11 månader skulle vid eu
samtidigt skeende omorganisation enligt det nu avgivna förslaget icke
innebära någon nämnvärd kostnadsökning. Vad som förut stått hindrande
i vägen för en dylik förlängning hade huvudsakligen varit
ökningen i kostnad för civila hästskötare vid ridskolan, vilka enligt nu
»■äflande stat åtnjöte lön per månad, varjämte arvodena för veterinären
och läkaren ansetts böra höjas. Enligt det förslag till omorganisation
av ridskolan, som nu förelåge, skulle de civila hästskötarna, vilka överflyttats
från hingstdepån, ävensom veterinären och läkaren åtnjuta årslön
från ridskolans stat. Kursens förlängande till 11 månader medförde
sålunda med hänsyn härtill ingen kostnadsökning.

Beträffande omorganisationens genomförande har kavalleriinspektören
i huvudsak anslutit sig till ett av chefen för ridskolan framlagt

J) Remontera!! i andra utbildningsåret medräknade.

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

förslag. Enligt detta skulle av liingstdepåns personal för ridskolan tagas
i anspråk redogöraren, veterinären, läkaren, fodermarsken, kusken, 18
stallbetjänte och gårdsdrängen. En av stallbetjänterna skulle tjänstgöra
som nattvakt. Vid liingstdepån vore nu anställda 24 stallbetjänte och
en nattvakt, men 6 av dessa samt nattvakten skulle år 1918 uppnå en
ålder av G9—79 år, varför de borde pensioneras genom stuteriöverstyrelsens
försorg. Kusken skulle visserligen år 1918 vara 60 år gammal,
men torde ännu några år vara tjänstbar. Gårdsdrängen, vilken från
hingstdepån åtnjöte avlöning i form av dagpenning, behövdes för skötseln
av det markområde, som skulle övertagas jämte depån, nämligen
omkring 10 hektar åker, 10 hektar äng och 4 hektar skogsmark. Kostnaderna
för hästskötseln syntes kunna i en framtid nedbringas genom
användande i ökad utsträckning av värnpliktiga hästskötare. Inalles har
kavalleriinspektören beräknat årskostnaden för ridskolan, bestående av
avlöningar, furage, bränsle, underhåll av byggnader och inventarier
samt diverse andra omkostnader, till 101,672 kronor. Dessutom har för
anskaffande av den första uppsättningen av 42 skolhästar och remonter
beräknats 60,270 kronor och för sadel- och stallmundering 14,730 kronor
eller tillhopa för en gång 75,000 kronor, vartill komme något mindre
belopp för jordbruksinventarier för den från hingstdepån övertagna jorden.

Arméförvaltningen har i utlåtande häröver den 30 mars 1916
erinrat, att för närvarande vore 50 hingstar från depån disponibla för
ridskolan, motsvarande 2 per elev, samt förklarat sig anse kavalleriinspektörens
förslag om dessa hingstars ersättande med 30 skolhästar
jämte 6 första årets och 6 andra årets remonter ändamålsenligt. Ridutbildningen
skulle främjas genom att eleverna vid skolan finge redan
vid utbildningens början rida verkligt väl inridna hästar. Dessutom
skulle fördelar vinnas i fråga om möjligheten att göra vissa officerare
beridna vid mobilisering. Mot kavalleriinspektörens förslag i fråga om
sättet för anskaffande av dessa skolhästar har arméförvaltningen icke
haft något att erinra. Mot beräkningen av engångskostnaderna för
anskaffning av hästar och stallinventarier, 75,000 kronor, har icke något
synts vara att anmärka.

Beträffande de årliga kostnaderna må, så vitt angår med hingstdepåns
upphörande sammanhängande förhållanden, ur arméförvaltningens
utlåtande anföras följande. Förslaget om överflyttande av redogöraren,
veterinären, läkaren, fodermarsken, 18 stallbetjänte och gårdsdrängen
biträddes. Redogöraren, veterinären, fodermarsken och stallbetjänterna
borde erhålla samma avlöningar, som de hittills åtnjutit, med inräknande

Arméförv ältning
en.

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

för redogöraren och veterinären av redan nu från ridskolan erhållna
arvoden. Framdeles borde för veterinärvården inrättas en bataljonsveterinärbeställning
samt redogörarens uppgifter anförtros åt en förvaltare
vid intendenturkåren, varigenom kostnaderna skulle nedbringas.
Läkarens arvode, nu 700 kronor från hingstdepån, 300 kronor från
ridskolan och 400 kronor från Utnäslöts remontdepå, tillhopa 1,400
kronor, borde höjas till 2,400 kronor, varav 400 från nämnda remontdepå,
eller tillhopa samma belopp som för bataljonsläkare. Gårdsdrängen
borde erhålla lika lön med stallbetjänterna.

Något behov för ridskolan av en särskild kusk syntes ej förefinnas,
enär förekommande kuskgöromål kunde ombesörjas av någon av de fast
anställda stallbetjänte. Arméförvaltningen har därför avstyrkt hans upptagande
i ridskolans stat.

Kavalleriinspektörens beräkning över årskostnaderna hade upptagit
bland annat 1,260 kronor till beklädnadsersättning åt viss betjäningspersonal.
Dylik ersättning hade varit behövlig, så länge två institutioner
funnits å Strömsholm, för att skilja de olika personalgrupperna, men
skulle nu bli onödig.

Därjämte har arméförvaltningen framhållit, att den i kavalleriinspektörens
beräkning till 1,500 kronor upptagna posten till ålderstillägg
åt veterinären, redogöraren och fodermarsken icke behövde utgå
med så stort belopp, ifall till veterinär och redogörare förordnades
beställningshavare inom armén med vanlig avlöning. Vidare har posten
bränsle ansetts kunna under vissa förutsättningar sänkas med 500 kronor.

Kavalleriinspektörens förslag om uppförande av en ny majorsbeställning
i staten för fördelningskavalleriet med samma avlöningsbelopp
som arvodet till chefen för ridskolan, vilket i stället skulle bortgå,
samt om ridskolekursens förlängning till 11 månader hava tillstyrkts av
arméförvaltningen, som vitsordat, att den sistnämnda förändringen icke
skulle medföra några ökade kostnader, ifall avlöningen till veterinär,
läkare och stallbetjänte i allt fall utginge för helt år.

Arméförvaltningens förslag synes, med bortseende från ålderstillägg,
medföra en årskostnad för ridskolan, oavsett majorsavloningen, av omkring
96,900 kronor. För jämförelse med den nuvarande ridskolans kostnader,
vilka, likaledes med bortseende från ålderstillägg, av arméförvaltningen
uppgivits till 46,450 kronor, bör emellertid tilläggas förenämnda majorsavlöning,
7,355 kronor, varigenom kostnaden skulle uppgå till omkring
104,250 kronor eller omkring 57,800 kronor mer än den nuvarande.

45

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 174.

Liksom vid framläggandet år 1913 av propositionen angående inrättande
av statsstuteri vid Ottenby kräves icke heller nu något omedelbart
beslut i personalfrågan. Densamma har emellertid stor betydelse
för överblickande av organisationen och dennas kostnader och den har
därför redan nu måst behandlas för utredningens fullständighets skull.

Såsom förut framhållits, underlättas frågan om Ottenbystuteriet
avsevärt, därest nästan hela Strömsholmspersonalen kan övertagas av
därvarande ridskola, som då skulle förses med särskilda skolhästar i
stället för depåns hingstar samt även övertaga det av depån nu direkt
disponerade området jämte byggnader. Från hästavelns synpunkt synes
ingenting böra vara att erinra mot en sådan anordning, vilken genom
den möjlighet den skulle bereda till tidigare Titstationering aA’ avelshingstarna
tvärtom skulle lända aveln till stor fördel. Jag vill emellertid
framhålla, att inrättandet av statsstuteriet är en förutsättning för Strömsholmsdepåns
indragning, ty om Strömsholmshingstarna skola flyttas till
Flyinge, måste där för dem beredas utrymme genom att därvarande
unghingstuppfödning upphör, vilket sker genom att dylik uppfödning
förlägges till Ottenby. Det måste alltså bestämt framhållas, att indragning
av Strömsholmsdepån icke kan företagas såsom en åtgärd ensamt
för sig.

Mot att det av Strömholmsdepån nu disponerade området jämte
byggnader överlämnas till ridskolan synes icke heller något hinder böra
möta. Jag vill anmärka, att i detta område icke ingår egendomen Strömsvik,
vilken för stuteri överstyrelsens räkning är till den 14 mars 1924 utarrenderad
till remonteringsstyrelsen. Arrendeinkomsten från denna
egendom bör oberoende av depåns indragning fortfarande ingå till
stuteriöverstyrelsen.

Vad den militära sidan av frågan om ridskolans omorganisation
angår har chefen för lantförsvarsdepartementet meddelat, att han finner
de i sådant hänseende anförda skälen särdeles beaktansvärda och att,
ifall Ottenbystuteriets inrättande nu beslutas samt därvid förutsättes, att
Strömsholmsdepån skall indragas, han anser proposition om ridskolans
omorganisation böra föreläggas 1917 års riksdag.

Vad årskostnaderna för den omorganiserade ridskolan angår bör
det naturligtvis vid en närmare granskning tillses, huruvida icke dessa
kunna nedbringas under det av arméförvaltningen beräknade beloppet.
Detta kan därför, enligt vad chefen för lantförsvarsdepartementet meddelat
mig, anses såsom ett maximibelopp. Det lärer även enligt bemälde
departementschefs mening böra tagas under övervägande, huruvida icke
en besparing för statsverket skulle kunna framdeles ernås genom att

Departe mentschefen.

i

46 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.

förena chefsskapet för remontdepån vid Utnäslöt med befattningen såsom
chef för ridskolan.

Beträffande kostnaderna för den nya ridskolan bör det för övrigt
icke lämnas ur sikte, att i stället utgifterna för den nuvarande hingstdepån
vid Strömsholm komma att bortfalla. Den härav uppkommande
utgiftsminskningen kan, på sätt jag senare kommer att omförmäla, beräknas
till 75,500 kronor. Vidare vill jag nämna, att då ridskolans
omorganisation i hög grad underlättar Ottenbystuteriets anläggning, jag
anser det fullt befogat, att från de hästförsäljningsmedel, jag förut omnämnt,
ett belopp av 75,000 kronor lämnas till bestridande av kostnaden
för den första uppsättningen av hästar och inventarier, varigenom denna
kostnad icke behöver belasta budgeten.

Det har föreslagits, att vid ridskolans omorganisation de vid Strömsholmsdepån
nu anställda redogöraren, veterinären, läkaren, fodermarsken,
18 stallbetjänte och gårdsdrängen böra överflyttas till ridskolans stat.
Jag instämmer häri. De återstående 6 stallbetjänterna samt nattvakten,
vilka alla komma att vid ingången av år 1918 uppnå en ålder överstigande
vanlig pensionsålder, torde efter närmare utredning höra beredas
pension. Då varken ridskolan eller Ottenbystuteriet uppgives hava
behov av någon särskild kuskbefattning, lärer det böra undersökas, huruvida
åt den nuvarande kusken vid Strömsholm kan beredas någon annan
lämplig anställning. Kan detta icke ske, torde någon pension böra tillerkännas
honom.

Av den återstående personalen är beridaren föreslagen att överflyttas
till Ottenby.

Vid Strömsholms hingstdepå finnes emellertid å övergångsstat
anställd en skollärare med 600 kronor i lön, fri bostad, två kofoder,
bränsle m. m. Angående denna befattnings upphörande och skolundervisningens
fullständiga övertagande av Kolbäcks kommun hava i särskilt
ärende vidlyftiga utredningar verkställts, senast av statskontoret i utlåtande
den 26 mars 1915. Med avgörandet av detta ärende, som nu
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, torde böra anstå, till dess nu
förevarande fråga avgjorts.

Vad därefter angår den för Ottenby erforderliga personalen, som
alltså kan, under förutsättning av Strömsholmsdepåns indragning på nyss
angivet sätt, organiseras alldeles oberoende av förut befintlig personal
vid hingstdepåerna — beridaren undantagen, vilken dock är oundgängligen
behövlig vid Ottenby — har stuteriöverstyrelsen nu vidtagit vissa
inskränkningar i jämförelse med sitt förslag år 1912. Styrelsen har
sålunda i stället för befattningen såsom veterinär uppfört ett arvode av
1,200 kronor, avsett att tillkomma distriktsveterinären i orten. Ehuru -

47

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

väl de skäl, som anförts av arméförvaltningens reservant, onekligen hava
ett visst, berättigande, synes mig den av stuteriöverstyrelsen förordade
anordningen med veterinärvårdens handhavande böra åtminstone försöksvis
tillämpas. Mot uteslutandet av befattningarna såsom kusk och stoöverskötare
har jag icke något att erinra.

Chefens arvode är föreslaget till 6,000 kronor liksom å 1913 års
proposition. Beridaren föreslås att bibehållas vid samma avlöningsförmåner,
som han åtnjuter vid Strömsholm. Mot dessa förslag har jag
icke något att erinra. För bokhållaren har nu föreslagits, att blott
halva avlöningen skulle uppföras å stuteriets stat och resten utgå av
jordegendomens medel. Då det här är fråga om en ordinarie tjänsteman,
synes det mig icke lämpligt att låta en del av hans avlöning
utgå från statsinkomster utanför staten. Såväl vid Strömsholm som vid
Flyinge har hela avlöningen till bokhållaren uppförts å vederbörande
depås stat. Motsvarande förfaringssätt torde böra iakttagas även i detta
fall, även om jordbruket under eget bruk vid Ottenby blir jämförelsevis
vida större än vid depåerna. Mot det totala avlöningsbeloppet, 2,700
kronor, vilket motsvarar den till de bägge depåbokhållarna nu utgående,
anser jag mig icke kunna göra någon erinran.

Staten för tjänstemännen vid stuteriet skulle alltså enligt min
mening erhålla följande utseende.

Chef ...........................

Beridare l)............. ......

Bokhållare 2)..................

Veterinär3) ................

Summa

Lön	Tjänst- gö- rings- pen- ningar.	Ar- vode	Sum- ma.
—	—	6,000	0,000
1,500	1,200	—	2,700
1,500	1,200	—	2,700
•-	—	1,200	1,200
—	—	_	12,600

f Av arvodet anses 4,000 kronor mot
- svara lön och 2,000 kronor tjänst
göringsp enningar.

1 Efter 5 år kan lönen höjas med 300
> kronor och efter 10 år med ytterligare
300 kronor.

1) med skyldighet att vid stallskolan undervisa i ridning.

2) » » s> jämväl föra jordbruksräkenskapema.

a) » » » uppehålla djursjukvården vid jordegendomen.

Anm. Samtliga befattningshavare utom veterinären åtnjuta fri bostad samt bränsle.

Vad betjäningspersonalen beträffar synes det härtill erforderliga
beloppet lämpligen nu kunna i enlighet med stuteriöverstyrelsens förslag
beräknas till 16,400 kronor förutom ålderstillägg.

48

Jordbruket
vid Ottenby.

Stuteriöver styrelsen 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

En fråga, vari ganska olika meningar torde kunna råda, är den,
som avser det blivande stuteriets förhållande till jordbruket vid Ottenby.
Under det förra statsstuteriets tid var jordbruket förenat med stuteriet
och lämnade under mitten av 1800-talet god avkastning. Detta gynnsamma
förhållande ändrade sig emellertid och 1886 års kommitté kunde
såsom ett av huvudskälen till det dåvarande otillfredsställande tillståndet
angiva, att egendomens avkastning icke motsvarat beräkningarna. För
att avhjälpa missförhållandet förordade kommittén, att jordbruket måtte
utarrenderas liksom vid Strömsholm och Flyinge, varigenom egendomen
enligt kommitténs övertygelse skulle lämna eu vida större nettobehållning
än dittills.

Stuteriöverstyrelsen anförde år 1912 i detta ämne, att det för
stuteriets tillbörliga och ekonomiska drift vore nödvändigt, att därmed
vore förenad dispositionen av Ottenby kungsladugård med underlydande.
Det vore dock samtidigt av stor vikt att tillse, det Ottenbydomänen
bleve brukad fullt rationellt, och att avkastningen komme att motsvara
egendomens värde. I detta avseende hade mycket funnits att anmärka
under den tid, då Ottenby senast varit upplåtet till stuteri. Ett viktigt
skäl, som då framställdes mot stuteriets bibehållande, hade vant, att
jordbruksdriften på Ottenby icke allenast icke lämnat någon vinst, utan
att fast hellre staten under vissa år varit nödsakad att tillskjuta medel
för att täcka uppkomna förluster. Under den tid, domänen varit utarrenderad,
hade det emellertid visat sig, att arrendatorn utan svårighet
kunnat betala ett arrende av 11,060 kronor om året. Jordbruket borde
alltså kunna lämna avsevärd vinst, om det rätt bedreves.

Då det emellertid icke kunde förutsättas, att stuterichefen skulle
äga förmåga eller ens hava tid att vid sidan av stuteriet sköta ett tidsenligt
jordbruk, ansåge stuteriöverstyrelsen, att för sådant ändamål borde
anställas en fackutbildad och praktiskt duglig förvaltare, som skulle, erhålla
befogenhet att, enligt för honom av styrelsen utfärdad instruktion,
driva lantbruket å Ottenby under överinseende av stuterichefen. Någon
avlöning för en sådan befattningshavare eller för den övriga personal,
som skulle erfordras för egendomens skötsel, hade ej uppförts i lönestaten,
utan syntes dessa och liknande utgifter böra utgå direkt från domänens
avkastning. De av jordbruket inflytande inkomsterna samt över ku\ud
taget hela den i samband med domänen stående förvaltningen syntes
böra särskilt bokföras utan sammanblandning med stuteriets räkenskaper.
Stuteriets bokhållare borde emellertid handhava även jordbruksräken -

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

skaperna. Nettoöverskottet av jordbruket borde få av stuteriöverstyrelsen
som hittills disponeras.

Departementschefen yttrade härom år 1913, att det vid första Departementspåseende
kunde ifrågasättas, om icke åtminstone någon del av egen- cfoiT
domen borde fortfarande utarrenderas, samt erinrade, att 1886 års
kommitté vid sin beräkning rörande ett stuteri därstädes med 100
moderston förutsatt, att huvuddelen av åkerarealen in. m. skulle utarrenderas.
Stuteriöverstyrelsen hade emellertid — yttrade departementschefen
vidare — med styrka framhållit, att det vore ett oeftergivligt
villkor, att hela egendomen disponerades av stuteriet. Han hade inhämtat,
att detta delvis berodde på de ändrade uppfödningsmetoder
rörande ädla unghästar, speciellt i fråga om utfodringen, som numera
omfattades av sakkunniga på detta område. Under det att fordom
dessa hästar sommartiden lämnades att så gott som sköta sig själva
på betesmarkerna, ansåges nu saftigt tillskottsfoder av grönfoder böra
givas, och för detta foders producerande krävdes en betydlig åkerareal.

Utan jordbruk med tillhörande besättning av nötkreatur skulle även gårdens
inkomstmöjligheter icke kunna fullt utnyttjas, särskilt icke betesmarkerna.
Det syntes även skola bliva fördelaktigare för stuteriet att
självt å åkern i största möjliga grad producera erforderliga kvantiteter
av hö, havre, halm m. m. än att köpa dessa produkter av en arrendator
eller från annat håll. Departementschefen anslöte sig till dessa synpunkter,
varvid han emellertid ville framhålla nödvändigheten av att
jordbruket sköttes fullt ekonomiskt, så att tillfredsställande avkastning
ernåddes. Uppfyllandet av detta oeftergivliga krav avhängde i väsentlig
grad därpå, att den närmaste ledningen komme att ligga i lämpliga
händer. Det syntes kunna antagas, att avkastningen i förening med de
av jordbruket för stuteriet vunna fördelarna borde kunna icke oväsentligt
överstiga dåvarande arrendebeloppet, 11,060 kronor. Frågan om utrotande
eller åtminstone reduktion av hjortstammen borde upptagas till
förnyad prövning i sammanhang med närmare föreskrifter rörande kungsgårdens
disposition.

Jordbruksutskottet yttrade, att vad lantbruket anginge, skulle egen- jordbmksdomens
utarrendering otvivelaktigt tillföra kronan större inkomster, än utskottet
som kunde förväntas ske vid lantbrukets förenande med stuteriet. Med
hänsyn till att lantbruket avsetts skola inriktas speciellt på att tillgodose
stuteriets behov samt sålunda i sin mån utgöra en förutsättning för
själva avelsarbetet, ansåg emellertid utskottet, att lantbruket borde, på
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 152 höft. (Nr 174.) 7

Stuteriöver styrelsen 1915.

Departements chefen.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

sätt förslaget innebure, i sin helhet läggas till stuteriet; och fann utskottet
det härvid välbetänkt, att, såsom stuteriöverstyrelsen föreslagit,
vid lantbruket anställdes en fackutbildad och praktiskt duglig
förvaltare.

Angående vad som i detta ämne förekom vid överläggningen i
riksdagens kamrar år 1913 samt i anledning av 1914 års motioner har
förut i korthet redogjorts.

Under erinran, att under ärendets behandling år 1913 i riksdagens
kamrar anfördes, att föreningen av jordbruket vid Ottenby med stuteriet
otvivelaktigt skulle medföra nedgång av det förra, har stuteriöverstyrelsen
i sin skrivelse den 3 september 1915 anfört, att styrelsen ej
kunde dela denna uppfattning. Tvärtom ansåge styrelsen, att all anledning
funnes att förmoda, det lantbruket å Ottenby under en praktisk
och erfaren jordbrukares ledning komme att skötas på ett för staten
förmånligare sätt än av en arrendator.

I alla händelser vore det ett oeftergivligt villkor för stuteriets
bestånd, att detsamma bedreves i samband med ett väl skött jordbruk.
Anledningen till det stundom mindre gynnsamma resultatet av föregående
hästuppfödning å Ottenby hade huvudsakligen varit den ringa
fodertillgången under gräsbetestiden, varigenom de unga djuren icke
alltid nått önskvärd utveckling. Denna brist kunde avhjälpas endast
på det sätt, att från egendomen lämnades grönfoder, luzern och andra
foderämnen, som under växttiden icke kunde erhållas annorlunda än från
eget jordbruk.

Vidare vore det för stuteriet av stor vikt att hava tillgång till
jordbrukets dragare för den årliga skötseln av betesvallarna ävensom för
transporter av foder m. m.

Slutligen kunde anföras, hurusom erfarenheten givit vid handen,
att gräsbeten, som år efter år utnyttjades av blott ett djurslag, småningom
försämrades, i det att allt större områden lämnades orörda av
djuren. För vidmakthållandet av betena vore det därför en absolut nödvändighet
att kunna omväxla med andra djurslag.

1 denna fråga delar jag samma uppfattning, som min företrädare
i ämbetet uttalade år 1913. De av stuteriöverstyrelsen nu omförmälda
omständigheterna giva ytterligare stöd åt denna åsikt. Jag vill särskilt
framhålla, att kännedomen om en rationell betesskötsel under de senaste
åren gjort stora framsteg inom vårt land. Någon svårighet att förbättra
betena, i den mån detta kan vara behövligt, förefinnes icke, vilket må

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

anmärkas gent emot reservantens i arméförvaltningen betänkligheter.
Jag vill även betona, att en av de grundläggande förutsättningarna för
dylik skötsel är betesmarkens användning för såväl nötboskap som
hästar. Avenså är jag fullt ense med stuteriöverstyrelsen i fråga om
nödvändigheten att bereda hästarna under gräsbetestiden tillskott av
saftigt grönfoder. För dettas producerande kräves oavvisligen tillgång
till eget jordbruk. Då ett jordbruk icke kan inriktas på produktionen
av blott ett eller annat slag av grödor utan måste för att bibehållas i
full växtkraft och ge tillfredsställande avkastning läggas i cirkulationsbruk,
följer härav, att för produktion av de alster, främst grönfoder av
skilda slag, som direkt krävas för den stora hästbesättningens och särskilt
unghästarnas behov och som icke gärna kunna anskaffas genom
inköp, kräves en ganska stor åkerareal. Aven dm stuteriets hela behov
av hö, havre och halm skulle, oaktat transportkostnaderna och beroendet
av växlande priskonjunkturer, kunna fördelaktigt anskaffas på annat sätt,
anser jag de nu angivna omständigheterna avgörande för att stuteriet
bör ha tillgång till ett tillräckligt stort eget jordbruk. Stuteriets behov
måste nämligen i detta fall gå före andra hänsyn. Fn avsevärd fördel
med det egna jordbruket är, att därifrån erhålles dragkraft till stuteriets
många fodertransporter och andra körslor, bland annat för betenas förbättrande,
vilken dragkraft eljest måst av stuteriet särskilt betalas. På
grund av lantbruksbyggnadernas beskaffenhet och läge synes det icke
lämpligen låta sig göra att utan kostsamma nybyggnader undantaga
någon del av egendomen för utarrendering, utan torde densamma böra
i sin helhet drivas direkt av stuteriet.

I likhet med min företrädare och jordbruksutskottet år 1913 fäster
jag emellertid största vikt vid, att den person, som får den närmaste
ledningen av jordbruket, är fullt kompetent att på ett ekonomiskt gynnsamt
sätt sköta detsamma under iakttagande av de speciella krav, som
ställas därå.

Stuteriöverstyrelsen beräknade år 1912 anläggningskostnaden för
stuteriet till 604,550 kronor, därav 225,050 kronor för byggnader, 20,000
kronor för vattenledning, 5,000 kronor för inventarier för stuteriet, 100,000
kronor för kreatur och andra inventarier för jordbruket, rörelsekapital
för detta, utförande av grundförbättringar m. m. samt 254,500 kronor
för inköp av hästar till stuteriet. Styrelsen hade tänkt sig, att de nuvarande
byggnaderna och även kvarstående lämningar efter de brandskadade
husen skulle i största möjliga utsträckning komma till använd -

Anläggnings kostnader.

Stuteriöver styrelsen 1912.

52

Övennlcn dcntsämbetet 1913.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

ning. Vad beträffade vattenledningen, innefattande jämväl vattentorn
med motor, anförde styrelsen, att behovet därav vid en anläggning sådan
som den nu ifrågavarande vore i ögonen fallande. Särskilt vid Ottenby
hade man en dyrköpt erfarenhet om nödvändigheten att vidtaga alla
de skyddsåtgärder mot eldfara, som vore möjliga.

Överintendentsämbetet överlämnade med utlåtande den 28 mars
1913 av arkitekten greve S. Cronstedt upprättade ritningar jämte beskrivningar
och kostnadsberäkningar till de erforderliga ny- och ombyggnaderna.
Av dessa handlingar inhämtas följande.

Den gamla stallbyggnaden skulle iordningställas till stall för moderston,
unghästar och föl. Tjänstemännens förra ladugård skulle inredas
till stall för fullåriga hästar, sjukstall, vagnbodar m. m. Logbyggnaden
skulle delvis inredas till stall för stambeskällarna och i övrigt fortfarande
användas till loge. Den södra flygeln skulle anordnas till bostad åt bokhållaren
samt kontorsutrymmen och den norra till bostad åt beridaren
samt tvättstuga, varjämte å vindarna till bägge flyglarna skulle anordnas
rum för tillfälliga besökande. Vissa andra äldre byggnader skulle repareras
till bostäder för sex stallbetjänte, jordbruksarbetare och extra personal.
Därjämte erfordrades nybyggnader bestående av en bostadsbyggnad
för veterinären och en för jordbruksförvaltaren samt nio bostadsbyggnader
av växlande storlek för den återstående personalen vid stuteriet
och lantbruket.

Dessa byggnadsarbeten och kostnaden för desamma äro sammanförda
i nedanstående tabell:

Nybyggnader för stuteriet.

1 bostad för veterinär...........

^ jstoöverskötare

^ 5 1 stoskötare .......

-. (fodermarsk ...

1 » 5 (kusk ...............

	...... kr.	10,500: —
		9,000: —
	»	9,000: —
6,300: —	...... »	31,500: —
	kr.	60,000: —

Oförutsedda utgifter, ritningar, tillsyn

m. m., cirka 10 procent........................% » 6,000: — kr.

66,000: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174-

53

Ombyggnader och reparationer för stuteriet.

Gamla stallarna...........................................

F. d. tjänstemännens ladugård..................

Logbyggnaden.............................................

Södra och norra flyglarna..........................

Äldre byggnaders reparation till bostäder
för sex stallbetjänte och extra personal

Oförutsedda utgifter, ritningar, tillsyn
m. m., cirka 12 procent.....................

kr. 127,000: —

» 13,200: —

» 11,000: —

» 7,800: —

» 2,000: —

» 19,000: — kr. 180,000: —

Nybyggnader för lantbruket.

1 » > jslöjdare''

[smed ....
1 )) )) rättare .

m. m., cirka 10 procent

.... kr.	10,500: —
»	9,000: —
.... »	6,000: —
kr.	25,500: —
7n
..... »	2,500: —

kr. 28,000: —

Ombyggnader och reparationer för lantbruket.

Äldre byggnaders reparation till bostäder

för 16 jordbruksarbetare........................ kr. 3,200: — kr>

3,200: —

Summa kr. 277,200: —

Överintendentsämbetet framhöll, att den av stuteriöverstyrelsen förut
beräknade kostnadssumman för byggnadsarbeten, 225,050 kronor, alltså
måst höjas med 52,150 kronor.

Departementschefen förklarade sig anse de av överintendents- Departementsämbetet
framlagda ritningarna, vilka uppgjorts efter ett av chefen för chefen 1913-stuteriöverstyrelsen avlämnat program, vara praktiska och ändamålsenliga
och utvisa, att byggnaderna komme att på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt ändamål samtidigt som onödiga prydnader och omkostnader
undvikits. Att byggnadskostnaden ökats berodde, enligt vad departementschefen
inhämtat, delvis därpå, att under det stuteriöverstyrelsens
förslag innehållit, att de nya bostadsbyggnaderna skulle uppföras av

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

trä, överintendentsämbetets förslag avsåge deras uppförande av sten.
Denna ändring syntes innebära avsevärda fördelar. Departementschefen
ansåg sig icke kunna tillstyrka någon nedsättning i den av ämbetet
beräknade kostnadssumman.

Mot de beräknade kostnaderna för vattenledning, inventarier vid
stuteriet och anskaffning av uppsättning av avelsston hade han ingen
erinran att göra.

Det återstående kostnadsbeloppet, 100,000 kronor, var avsett att
användas med 20,000 kronor till inköp av nötkreatur, 20,000 kronor
till inköp av arbetshästar, 3,000 kronor till uppsättning av får och svin,

18,000 kronor till inköp av inventarier, däribland lokomobil och tröskverk,
10,000 kronor till inköp av utsäde och foder m. m., 10,000 kronor
till grundförbättringar, såsom torrläggningsarbete, kostnad för gödselmedel
m. in., 4,000 kronor till skogsplantering, ersättning till avträdaren
för gräs- och höstsädessådd m. m. samt 15,000 kronor till driftkapital.
Stuteriöverstyrelsen hade ansett särskilt driftkapital erforderligt, enär
jordbruket redan från början påkallade åtskilliga utgifter, såsom för
löner, vedbrand, arbetskostnader m. m., men några inkomster av jordbruket
icke vore att påräkna förrän under hösten eller vintern.

Då egendomens avkastning huvudsakligen vore avsedd att förbrukas
för stuteriets behov, ansåg emellertid departementschefen icke
större nötkreatursbesättning böra hållas därstädes än som erfordrades
för personalens förseende med mjölk och för ett ekonomiskt utnyttjande
av egendomen, i den män detta icke kunde ske genom de där uppställda
hästarna. Vad grundförbättringar och skogsplanteringar anginge, syntes
dessa arbeten till väsentlig del kunna ske småningom och bestridas av
egendomens avkastning. Vad driftkapitalet beträffade, vore det visserligen
erforderligt, att medel funnes tillgängliga till bestridande av vissa utgifter,
intill dess inkomst av jordbruket erhölles; dock syntes knappast så stort
belopp, som styrelsen beräknat, behöva särskilt anvisas till driftkostnader.
Han fann av dessa skäl det till 100,000 kronor upptagna anslaget kunna
minskas till 75,000 kronor.

Inalles skulle sålunda enligt departementschefens beräkning organisationskostnaderna
bliva följande:

Byggnadsarbeten ......................................... kr. 277,200: —

Vattenledning ................................................ » 20,000: —

Inköp av hästar ............................................. » 254,500: —

Inventarier till stuteriet ............................. n 5,000: —

» m. m. till lantbruket ............ » 75,000:— kr. 631,700: —

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

För dessa kostnaders bestridande kundo disponeras ett belopp av

44,000 kronor, utgörande återstående brandskadeersättning för byggnader
å Ottenby. Alltså skulle erfordras anslag å 587,700 kronor.

Detta belopp blev också, såsom förut nämnts, av Kungl. Maj:t
äskat såsom anslag av riksdagen.

Jordbruksutskottet förklarade sig icke hava något annat att erinra
i nu förevarande hänseenden, än att utskottet vid granskning av ritningarna
till bostadsbyggnader funnit det mindre lämpligt att, på sätt
föreslagits, uthus sammanbyggdes med själva boningshusen. — Detta skulle
dock i verkligheten blott ske i fråga om vedbodar och avträden, under
det att övriga uthus skulle byggas fristående.

Stuteriöverstyrelsen har i sin skrivelse den 3 september 1915 beträffande
de behövliga byggnadsföretagen framhållit, att på grund av
utelämnandet ur personalförslaget av. veterinär, kusk och en stoskötare
nu kunnat uteslutas bostadsbyggnad för veterinär, beräknad till 10,500
kronor, och en av de till 9,000 kronor beräknade nya bostadsbyggnaderna,
varjämte på grund av dessa reduktioner kostnaden för oförutsedda
utgifter synts kunna sänkas med 2,000 kronor. I övrigt har
styrelsen följt överintendentsämbetets förslag och beräkningar. Byggnadskostnaderna
hava alltså nedbringats med 21,500 kronor till 255,700
kronor. Vattenledningskostnaden upptages fortfarande till 20,000 kronor.
Inköpskostnaden för hästar till stuteriet har nu beräknats i enlighet
med den förut vid redogörelsen för planen för stuteriet meddelade
tablån till 200,000 kronor gent emot 254,500 kronor år 1913. För
inventarier vid stuteriet beräknas fortfarande 5,000 kronor. För inventarier,
rörelsekapital m. m. vid jordbruket har stuteriöverstyrelsen
ansett det av styrelsen år 1912 beräknade beloppet, 100,000 kronor,
erforderligt. Inalles uppgå enligt denna beräkning anläggningskostnaderna
till 580,700 kronor, varav, då 44,000 kronor kunna tagas av
brandstodsmedel, skulle krävas anslag å 536,700 kronor. Härav behövdes
436,700 kronor under första året, eller hela beloppet med undantag av
de 100,000 kronor, som vore avsedda till stoinköp under andra året.

Styrelsen har framhållit, att denna beräkning utvisar 51,000
kronors lägre anläggningskostnad än enligt 1913 års proposition.

Med anledning av de utav motionärerna vid 1914 års senare riksdag
gjorda uttalandena i byggnadsfrågan har stuteriöverstyrelsen i en
till mig ingiven P. M. anfört följande:

Jordbruksutskottet
1913.

Stuteriöverstyrelsen
1915.

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

»Motionärerna vid 1914 års senare riksdag hava antagit, att den av stuteriöverstyrelsen
till 127,000 kronor beräknade kostnaden för de gamla stallamas ombyggnad
skulle kunna nedbringas till omkring 70,000 kronor, om de nuvarande
murarna till grunden nedtoges och nya murar av betong återuppfördes. Det synes
dock sannolikt, att användandet av de gamla murarna bör ställa sig mera ekonomiskt.
Stuteriöverstyrelsens förslag är upprättat av fackkunnig person samt av
överintendentsämbetet granskat och med mindre ändringar godkänt. Då motionärernas
uttalande i frågan ej åtföljes av kostnadsberäkningar eller närmare anvisningar,
huru de ifrågavarande arbetena skulle utföras, sakna de den betydelse,
som de i annat fall möjligen kunnat hava.

Att, såsom motionärerna föreslagit, i »en sammanhängande länga» förlägga
tio bostäder för gift stallpersonal, torde av många skäl ej kunna förordas. Utom
att ett dylikt byggnadssätt otvivelaktigt medför ökad eldfara, så är det jämväl
förenat med större risk vid utbrott av epidemier m. in. Den största olägenheten
ligger dock i de dagliga obehag, som för personalen måste föranledas av att tio
familjer på detta sätt trängas tillsammans i ett hus. Efter dagens arbete vill varje
familj tillbringa sin fritid i lugn och ro inom eller i närheten av sin bostad, så vitt
möjligt ostörd av alltför närboende grannar. Det växande intresset för trädgårdsskötsel
och de fördelar av många slag, som äro förenade därmed, göra det önskvärt,
att varje familj på landet får sin täppa omedelbart intill och helst omkring
sin bostad. Det av motionärerna föreslagna byggnadssättet omöjliggör detta. Förhållandena
på landet tala ej heller för uppförande av tvåvåningshus som arbetarbostäder.
Ur bekvämligbetssynpunkt äro de olika våningarna ej likställda.»

Departe- Stuteriöverstyrelsens nu framlagda beräkning av anläggningskost naden.

na(jerna gjver mjg icke anledning till erinran. Även om vid byggnadernas
uppförande några ändringar skulle kunna göras för kostnadernas minskande,
bör beaktas, att prisen på byggnadsmaterialier under den senaste
tiden stigit, och därför torde det icke vara rådligt att beräkna någon
reduktion av den totala byggnadssumman. Den i propositionen år 1913
beräknade nedsättningen med 25,000 kronor i kostnaden för anskaffande
av kreatur, jordbruksinventarier m. m. torde ej nu kunna vidhållas med
hänsyn till de ökade prisen å de kreatur och varor, som skulle anskaffas
med dessa medel.

Jag anser alltså anläggningskostnaden böra, efter avdrag för ovanberörda
brandstodsmedel, beräknas till 536,700 kronor.

Driftkost- Beträffande driftkostnaderna för stuteriet hänvisade stuteriöversty nader-

relsen i sin skrivelse den 15 november 1912 till en vid skrivelsen fogad
överstyrelsen bilaga. Av densamma framgick, som jag redan nämnt, huru nettokostÖ
e 1912. naderna beräknades skola successivt stegras, för att under femte året nå sin

57

Ilungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 174.

kulmen med ungefär 95,000 kronor och därefter genom ökade inkomster
för försålda hästar åter minskas, tills de under åttonde året skulle stanna
vid ett belopp av omkring 68,300 kronor för år räknat. Styrelsen
erinrade emellertid, att enär den största i driftkostnaderna ingående
posten vore utgifterna för foder åt hästarna, beräkningen av dessa kostnader
allenast vore approximativ och att verkliga beloppen komme att
bliva i hög grad beroende av foderprisen.

Styrelsen, vilken då, som nämnt, föreslog, att en mindre hingstdepå
skulle bibehållas vid Strömsholm, hade beräknat att, om styrelsen
fortfarande finge disponera de då till hästavelns befrämjande anvisade
tillgångarna, det skulle bliva möjligt att uppehålla stuteriet och hingstdepåerna
samt bestrida övriga utgifter under de sju första åren från
och med stuteriets inrättande, varefter en ökning av statsanslaget med

30,000 kronor skulle erfordras. Förklaringen härtill läge däri, att överskott
kunde förväntas uppstå under de första åren, då Ottenbystuteriet
ännu icke nått sin fulla utveckling, men Strömholmsdepån redan minskats.

Enligt en senare ingiven, av departementschefen meddelad tablå
beräknade stuteriöverstyrelsen, att sagda överskottsmedel skulle räcka i
elva år, men framhöll tillika, att denna beräkning vore mycket osäker
och att på grund av möjligen behövliga inköp av dyrbarare avelsdjur
dessa medel kunde bliva förbrukade tidigare.

Då dessa beräkningar liksom departementschefens år 1913 i detta
ämne gjorda uttalanden grundade sig på den förutsättningen, att Strömsholmsdepån
skulle bibehållas i viss inskränkt omfattning, och alltså icke
äro direkt jämförbara med det nuvarande förslaget, torde jag ej behöva
omförmäla dem vidlyftigare än nu skett.

1 sin skrivelse den 3 september 1915 har nu stuteriöverstyrelsen
beträffande kostnaderna för stuteriets drift under anläggningstiden och
till dess organisationen blivit fullständigt genomförd hänvisat till en
skrivelsen åtföljande bilaga B med därtill hörande tabeller. Av densamma
framginge, att utgifterna, efter avdrag av inkomsterna för överflyttade
eller försålda hästar, skulle komma att uppgå till 63,537 kronor
86 öre, då stuteriet nått sin fulla utveckling, varvid dock borde erinras,
att kostnaderna för ålderstillägg åt personalen kunde periodvis
något ökas.

Slutsumman av driftkostnaderna vore omkring 5,000 kronor lägre
än de i styrelsens föregående förslag beräknade driftkostnaderna vid
motsvarande tidpunkt. Minskningen i kostnaderna skulle hava blivit
än större, om icke styrelsen måst beräkna en högre kassationsprocent
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 152 käft. (Nr 174.) 8

Stuteri överstyrelsen 1915.

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

för hästarna och till följd därav för ersättande av avgången en större
årlig hästbesättning än förut. Förändringarna i sättet för stuteriets
remontering medförde nämligen, såsom förut framhållits, att hästmaterialet
till en början icke kunde beräknas bliva så homogent, som om inköpen
skett från utlandet, vadan utgallringen måste bliva större. Denna olägenhet
vore dock av övergående beskaffenhet, och så småningom borde
kassationen bland de yngre hästarna kunna väsentligen nedbringas,
varigenom indirekt skulle följa möjlighet att minska hästantalet och
därigenom även foderkostnaderna, som utgjorde den drygaste delen av
stuteriets utgifter.

■Samtliga kostnadsberäkningar grundade sig å normala pris.

Under de första åren, innan ännu Ottenbystuteriet nått sin fulla
utveckling, syntes å de under anslagstiteln »hästavelns förbättrande))
tillgängliga medlen — oberäknat den del av statsanslaget, som vore
avsedd för premiering av hästar — skola uppstå ett avsevärt överskott, som
dock mer än väl vore behövligt för inköp av avelshingstar, innan ännu
sådana kunde utgå från Ottenby, men sedermera sjönke överskottet i
betydlig grad.

Den av styrelsen åberopade bilagan B torde här böra återgivas i
något förändrad uppställning.

År		K o s t n	ad för			Summa kostnad	Avgår in-komst för överflyttade eller sålda hästar	Åter- stående netto- kostnad
avlöning	be- klädnad	bränsle	foder	remon- tering	under- håll
1917	3,891.6 7	147.52	485.90	9,604.83			14,129.92		14,129.92
1918	19,950.—	488.76	2,335.85	38,120.38	—	5,000	65,894.9 9	6,000	59,894.99
1919	23,841.6 7	728.52	2,815.50	55,279.2 5	6,000	5,000	93,664.94	7,200	86,464.94
1920	24,833.33	793.0 7	2,926.80	62,275.6 7	10,000	5,000	105,828.8 7	32,800	73,028.8 7
192?	26,833.33	903.71	3,117.60	66,994.55	—	5,000	102,849.19	39,000	63,849.19
1922	28,250.—	995.94	3,276.60	68,615.32	—	5,000	106,137.86	42,600	63,537.86

De i denna tablå upptagna summorna för avlöning, beklädnad,
bränsle och foder grunda sig på utförliga beräkningar rörande behovet
under varje år. Avlöningarna äro beräknade med iakttagande av sannolika
ålderstillägg. Bränslet, som uteslutande består av barrved med
undantag av mindre mängder antracit för chefen, bokhållaren och beridare^
är beräknat till pris av kronor 5.3 0 för kubikmeter barrved
och kronor 3.5 0 för hektoliter antracit. Foderprisen äro upptagna per

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

kilogram till 11.4 öre för havre, 11 öre för kli, 6.3 öre för hö och 3.4
öre för halm. Remonteringskostnaden avser inköp av 3 fölston under
år 1919 och 5 fölston under år 1920 enligt den förut återgivna planen
för stuteriet.

För att den totala kostnaden för stuteriöverstyrelsen, stuteriet
och depåerna må kunna bedömas har jag från nämnda styrelse erhållit
följande tablå.

År	Till- gång vid årets början	In- komster	Summa tillgångar under året	Utgifter (löpande)		1 n	c ö p		Summa utgifter	Till- gång vid årets slut
Stuteri-över-styrelsen, Ströms-holm och Flyinge	Ottenby netto	Summa	Hingst-löl till Flyinge	Hingstar	Kost- nad
från Otten- by	från annat håll
1917	_	251,960	251,960	219,500	14,130	233,630	15	_	_	15,000	248,630	3,330
1918	3,330	251,960	255,290	144,000	59,895	203,8*	15	—	—	15,000	218,895	36,395
1919	36,395	251,960	288,355	144,000	86,465	230,465	15	—	—	15,000	245,465	42,890
1920	42,890	251,960	294,850	144,000	73,029	217,029	—	5	2	35,000	252,029	42,821
1921	42,821	251,960	294,781	144,000	63,849	207,849	—	6	2	40,000	247,849	46,932
1922	46,932	251,960	298,892	144,000	63,538	207,538	—	6	3	45,000	252,538	46,354
1923	46,354	251,960	298,314	144,000	58,600	202,600	—	7	8	75,000	277,600	20,714
1924	20,714	261,960	282,674	144,000	53,600	197,600	—	8	7	75,000	272,600	10,074
1925	10,074	261,960	272,034	144,000	48,600	192,600	—	9	6	75,000	267,600	4,434
1926	4,434	261,960	266,394	144,000	43,600	187,600	—	10	5	75,000	262,600	3,794
1927	3,794	261,960	265,754	144,000	43,600	187,600	—	10	5	75,000	262,600	3,154

Till förklaring av denna tablå torde jag böra meddela följande.

Inkomsterna, för åren 1917 —1923 beräknade till 251,960 kronor,
bestå av den del av reservationsanslaget till hästavelns förbättrande, som
icke är avsedd till hästpremieringen, samt av inkomster från stuterioch
depåegendomarna. Nämnda del av statsanslaget höjdes vid 1914
års förra riksdag, i samband med att inkomsterna från nästan hela
Strömsholmsegendomen och stora delar av Flyingedomänen fråntogos
stuteriöverstyrelsen, med 78,350 kronor till 209,400 kronor. Från Strömsholm
beräknas nu allenast 4,500 kronor såsom arrendeinkomst från ovannämnda
till remonteringsstyrelsen till den 14 mars 1924 utarrenderade
egendom Strömsvik. Från Flyinge upptages en inkomst av 27,000
kronor enligt depåchefens beräkning, innefattande kronor 11,342.3 4 i

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

kontanta arrenden, kronor 11,312.80 i värde av arrendespannmål och
-foder samt resten för depåns egen skörd m. m. Av Ottenby beräknas
en inkomst av 11,060 kronor, motsvarande det nuvarande arrendet.

De löpande utgifterna upptaga i sin första kolumn dels stuteriöverstyrelsens
utgifter, beräknade till 20,000 kronor (dennas stat uppgår
till 14,800 kronor, vartill komma ålderstillägg och resekostnader), dels
utgifterna för Flyinge och dels för år 1917 även utgifterna för Strömsholmsdepån.
Depåernas utgifter hava nu upptagits till högre belopp än
i 1913 års proposition, beroende på att man då utgick från medeltalen
för vissa förflutna år men nu följt depåchefernas beräkningar över de
framtida kostnaderna. Det nu använda beräkningssättet bör göra kalkylen
säkrare, enär vid detsamma kunnat tagas viss hänsyn till numera inträdda
prisförändringar. Kostnaderna för Strömsholm upptagas för år
1917 till 94,500 kronor, varefter denna depå skulle upphöra. För Flyinge
beräknas för år 1917 en kostnad av 105,000 kronor men för följande
år, då Strömsholmshingstarna överflyttats dit, 124,000 kronor.

För att betydelsen i ekonomiskt avseende av Strömsholmsdepåns indragning
må framträda, böra de beräknade resultaten av de bägge
depåernas rörelse under å ena sidan året 1917 och å andra sidan följande
år jämföras. Utgifterna för Strömsholm och Flyinge beräknas under
år 1917 tillhopa till 199,500 kronor, under det att för senare år utgifterna
för Flyinge ensamt upptagas till 124,000 kronor: Inkomsterna

beräknas i vartdera fallet till 31,500 kronor. Nettokostnaden blir sålunda
resp. 168,000 och 92,500 kronor. Skillnaden mellan dessa belopp
är 75,500 kronor, vilket belopp alltså representerar den av Strömsholmsdepåns
indragning uppkommande utgiftsminskningen, vilken är en indirekt
följd av Ottenbystuteriets inrättande.

Kostnaderna för Ottenby äro i ovanintagna kalkyl beräknade enligt
stuteriöverstyrelsens förut återgivna beräkning i bilagan B. Kalkylen är
nu genomförd ända till och med år 1927, men den minskning i utgifter,
som inträder för Ottenby från och med år 1923, beror uteslutande på,
att antalet därifrån levererade hingstar beräknas komma att ökas, och
motsvaras av ökad kostnad under rubriken: inköp. När det levererade
hingstantalet från och med år 1926 enligt beräkningen stannat vid 10,
antagas årskostnaderna för Ottenby bliva konstanta.

Bland utgifterna förekomma vidare kostnader för inköp, dels under
de tre första åren av hingstföl, nu beräknade å 1,000 kronor varje i
stället för 800 kronor år 1913, dels ock därefter av hingstar. Kostnaden
för de hingstar, som övertagas från Ottenby, har tillgodoförts Ottenby
såsom inkomst, och denna post är blott en bokföringsåtgärd mellan

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.

ifrågavarande bägge kolumner. De från annat håll inköpta hingstarna
representera däremot en ren utgift för staten, som man får hoppas skall
kunna åtminstone till någon del komma de enskilda hästuppfödarna inom
landet till godo.

Från dessa utgångspunkter visar kalkylen, att under de första
åren skulle uppstå ett överskott, vilket år 1923 åter skulle nedgå på
grund av att det då inträdande behovet av hingstinköp i väsentligt ökad
omfattning för ersättandet av avgångna äldre hingstar. Därest icke
ökade inkomster erhållas från och med år 1924, skulle rörelsen därefter
årligen visa brist. Denna antages dock ej bliva större, än att den
skulle kunna täckas med en inkomstökning av allenast 10,000 kronor,
såsom tabellen ock utvisar. Det bör emellertid anmärkas, att kalkyler
för så lång tid framåt, som bär är fallet, naturligtvis måste vara
mycket osäkra, men jag kan icke finna, att det är sannolikare, att
en eventuell avvikelse skall gå i ogynnsam riktning än tvärtom. Såsom
en åtgärd i betryggande riktning vill jag framhålla, att stuteriöverstyrelsen
nu beräknat en maximileverans från Ottenby av allenast 10
hingstar för år mot 12 i 1913 års kalkyl.

Om man enligt förestående tablåer beräknar, att totala årskostnaden
för Ottenbystuteriet efter erhållen full utveckling skulle bliva det av
stuteriöverstyrelsen för år 1922 till 106,137 kronor 86 öre upptagna
bruttobeloppet, samt därifrån avdrager av styrelsen för samma år jämväl
beräknad inkomst för sålda ston, kastrerade hingstar och årsföl, tillhopa
12,600 kronor, återstår ett belopp av omkring 93,500 kronor, vilket kan
anses motsvara kostnaden för de av stuteriet levererade hingstarna.
Dessas årliga antal skulle, såsom ovan visats, kunna vid inträdda konstanta
förhållanden beräknas till 10, och kostnaden bleve då omkring
9,350 kronor för hingst. Detta pris torde näppeligen kunna anses vara
för högt, särskilt i jämförelse med de pris, som redan nu betalas för
avel shingstar av så hög kvalitet, som dessa böra innehava på grund
av härstamning, rationell uppfödning och skarp utgallring. Dessa
hingstar böra ju för övrigt vara speciellt lämpade för svenska förhållanden,
vilket är en förmån, som icke gärna kan överskattas.

Denna beräkning kan emellertid sägas vara för stuteriet alltför
ogynnsam. Hela omkostnaden bör nämligen ej läggas enbart på de
levererade hingstarna. Stuteriets ändamål var ju även att genom försäljning
av stoföl framkalla en ensartad stostam och därigenom befordra
avelns konsolidering. Redan 1886 års kommitté hade ögonen öppna
för en dylik gynnsam inverkan av ett stuteri, men fann densamma då
kunna ernås blott i mycket ringa grad, beroende dels på stuteriets obe -

62

Kungl. Ma)ds Nåd. Proposition Nr 174.

tydliga omfattning och dels på den låga kvaliteten av dess hästbesättning.
Helt annorlunda bör förhållandet bliva vid det större och av
förstklassiga avelsdjur uppsatta stuteri, som nu skulle ifrågakomma.
Den omständigheten att en icke ringa del av stomaterialet, som tillföres
lantbeskällarna, kommer att leda sitt ursprung från Ottenby på grund
av fölförsäljningarna därifrån, bidrager att lägga en fast grundval för
framarbetandet av en ensartad, lämplig halvblodstyp, och detta är en
mycket värdefull del av resultatet av stuteriets verksamhet.

Organisa tionens genom förande.

StutenSver styrelsen 1915.

Beträffande organisationens genomförande har stuteriöverstyrelsen
i förenämnda skrivelse den 3 september 1915 anfört, att under år 1917
borde nybyggnads- och reparationsarbetena för stuteriets och lantbrukets
behov äga rum samt hästinköpen taga sin början. Tills vidare syntes
icke någon annan fast anställd personal behöva antagas än bokhållaren
samt tre stallbetjänter, för att omhändertaga de hästar, som inköptes
på försommaren. Den 24 oktober samma år beräknades ytterligare fyra
stallbetjänter böra anställas.

Med ingången av år 1918 syntes chefen för stuteriet samt beridaren
böra inträda i tjänst. Ordningen för tillsättandet av vidare erforderlig
personal framginge av en vid skrivelsen fogad tabell. År 1922 beräknades
stuteriet hava nått sin fulla utveckling.

Med erinran att de för tjänstemännen vid statens hingstdepåer
gällande avlöningsstater äro fastställda av Kungl. Maj:t med riksdagen,
varemot Kungl. Maj:t ensam beslutat rörande staterna för hingstdepåernas
betjänte, har stuteriöverstyrelsen, som antoge, att enahanda ordning komme
att tillämpas vid eventuellt fastställande av erforderliga stater för Ottenbystuteriet,
hemställt, att Kungl. Maj:t täöktes föreslå riksdagen medgiva:

att Ottenby kungsladugård med underlydande måtte från den 14
mars 1917 överflyttas från domänstyrelsens till stuteriöverstyrelsens
omedelbara vård och förvaltning;

att å nämnda domän måtte få upprättas ett statsstuteri för omkring
100 moderston och 5 stambeskällare och i övrigt anordnat i huvudsaklig
överensstämmelse med ovan angivna plan;

att den av styrelsen föreslagna avlöningsstaten måtte från och med
den 1 januari 1917 tillämpas för de vid stuteriet anställda tjänstemännen;

att ifråga om åtnjutande av de i denna stat upptagna avlöningsförmåner
samt i fråga om rätt för omförmälda tjänstemän till fri bostad
och vedbrand samt en mindre trädgård ävensom beträffande deras rätt

63

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 174.

till pension enahanda villkor och bestämmelser måtte lända till efterrättelse,
som de för tjänstemännen vid statens hingstdepåer för närvarande
gällande;

att, vid bifall härtill, den för tjänstemännen vid Strömsholms hingstdepå
fastställda staten måtte från och med den 1 januari 1918 upphöra
att vara gällande; samt

att avkomsten av Ottenby kungsladugård med underlydande fortfarande
såsom hittills måtte få av stuteriöverstyrelsen disponeras;

ävensom att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen, att vid bifall
till vad ovan hemställts, för anläggning av ett stuteri å Ottenby bevilja
ett anslag av 536,700 kronor och därav på extra stat för år 1917
anvisa 436,700 kronor.

I fråga om den ordning, i vilken arbetena för stuteriets anläggning
böra genomföras samt personalen anställas, har jag icke något att erinra
mot stuteriöverstyrelsens förslag.

Såsom jag i början anförde, synas de medel, som influtit och
ytterligare komma att inflyta till statsverket i samband med under
senare tid medgivna hästexporter, kunna tagas i anspråk för bestridande
av stuteriets anläggningskostnader. Enligt från statskontoret inhämtad
uppgift utgöra dessa, i ämbetsverket under benämning »hästförsäljningsmedel»
innestående medel för närvarande tillhopa något över 543,000
kronor. Då nyssnämnda anläggningskostnader utöver tillgängliga brandstodsmedel
beräknats till 536,700 kronor, lämna alltså dessa medel full
tillgång därtill. För övrigt skola ju kostnaderna icke gäldas förr än
under åren 1917 och 1918 och det kan beräknas, att ett belopp, vida överstigande
det nu innestående, skall inflyta genom dén nu pågående nya
hästexporten.

Någon inverkan på det ordinarie reservationsanslaget till hästavelns
förbättrande skulle alltså stuteriets inrättande på nu föreslaget
sätt och under förutsättning av Strömsholmsdepåns indragning i varje fall
icke utöva under de närmaste åren. Måhända blir framdeles en mindre
höjning, här förut beräknad till 10,000 kronor från och med år 1924,
nödvändig. Åven detta skulle dock kunna undvikas, därest erforderligt
belopp av de ytterligare hästexportmedel, som komma att inflyta, får
användas för dessa utgifters mötande. Jag har för avsikt att snarast
återkomma till detta ämne.

Vad stuteriöverstyrelsens särskilda hemställanden vidkommer, vill
jag erinra, att då Ottenby egendom för närvarande är anslagen till
stuteriväsendets behov, något beslut av riksdagen icke, såsom stuteri -

Departements chefen.

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174-

överstyrelsen ifrågasatt, torde erfordras för att detta förhållande skall
fortfara. Ej heller fordras riksdagens medverkan för att egendomen
skall ställas under stuteriöverstyrelsens omedelbara vård och förvaltning
utan torde det tillkomma Kungl. Maj:t att besluta härom. Domänstyrelsens
befattning med egendomen avser allenast dess utarrendering m. m.
för stuteriväsendets räkning, men egendomen ingår icke i statens
domäners fond.

Att nu fastställa avlöningsstat och avlöningsvillkor för tjänstemännen
vid Ottenby att tillämpas från och med år 1917, ehuruväl
allenast bokhållaren skulle anställas under samma år och väl icke tidigare
än från den 14 mars, då jordegendomen skulle övertagas för det blivande
stuteriets räkning, synes knappast lämpligt. Härmed torde böra anstå
till nästa års riksdag liksom även med beslut om Strömsholmsdepåns
upphörande från och med år 1918. Bokhållaren synes kunna under år
1917 anställas mot arvode och naturaförmåner enligt den av mig föreslagna
staten.

Till Ottenbystuteriets inrättande bör emellertid riksdagens bifall
inhämtas likasom till hästförsäljningsmedlens användande till anläggningskostnadernas
bestridande.

Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå riksdagen medgiva,

dels att å Ottenby kungsladugård med underlydande må upprättas
ett statsstuteri för omkring 100 moderston och 5 stambeskällare samt
i övrigt anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med här ovan av mig
angiven plan;

dels ock att för bestridande av kostnaderna för stuteriets anläggning
må av de i statskontoret innestående hästförsäljningsmedel tagas i
anspråk ett belopp av högst 536,700 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Curt Bohtlieb.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.