Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 167.

Nr 167.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att undergå befäls- eller annan särskild utbildning
vid landstormen; given Stockholms slott den 31 mars
1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bifogade förslag till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att undergå befäls- eller annan särskild utbildning vid landstormen.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

B. B. E. Mörcke.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 145 käft. (Nr 167.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 167.

Förslag

till

Lag

om skyldighet för vissa värnpliktiga att undergå befäls- eller annan särskild

utbildning vid landstormen.

Härigenom förordnas som följer:

§ I -

1. Värnpliktiga, som tillhöra någon av årsklasserna 1897, 1898,
1899, 1900, 1901 och 1902, äro skyldiga att, i den utsträckning och på
det sätt Konungen närmare förordnar, under år 1916 för sin utbildning
deltaga i en landstormsbefälsövning eller fackmansövning om högst sextio
dagar.

2. Värnpliktiga, som tillhöra någon av årsklasserna 1900, 1901
och 1902 och som undergått i mom. 1 eller i lagen den 25 maj 1915
om skyldighet för vissa värnpliktiga att under år 1915 undergå landstormsbefälsutbildning
stadgad övning eller under år 1914 eller 1915 undergått
frivillig landstormsbefälsutbildning, som, enligt vad Konungen därom
förordnar, skall anses svara mot den i lag stadgade utbildningen, äro
skyldiga att, på sätt Konungen närmare förordnar, det år, de fullgöra i
värnpliktslagen § 36 mom. 1 stadgade landstormsövning, för sin utbildning
deltaga i en kaderövning om högst tio dagar.

§ 2.

1 fråga om tjänstgöring, som i § 1 omförmäles, äga bestämmelserna
i § 37 värnpliktslagen icke tillämpning.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Arr 167.

§ 3.

Beträffande underhåll och förmåner under i § 1 nämnd tjänstgöring
gäller vad därom i § 39 värnpliktslagen stadgas i fråga om tjänstgöring,
som i § 36 mom. 1 samma lag oinförmäles.

Under tjänstgöringen utgår familjeunderstöd enligt gällande bestämmelser
om sådant understöd vid värnpliktstjänstgöring i fredstid.

För inställelse till och återfärd från tjänstgöringen äger värnpliktig
uppbära gottgörelse enligt bestämmelserna i gällande reglemente för arméns
avlöning under fred.

§ 4.

Till landstormsbefälsövning eller fackmansövning jämlikt § 1 mom.
1 inkallad värnpliktig må, därest han styrker, att tjänstgöringens fullgörande
skulle bereda honom eller av hans arbete beroende nära anhöriga
väsentliga svårigheter eller olägenheter, i den ordning, Konungen bestämmer,
befrias eller hemförlovas från sagda tjänstgöring.

§ 5.

Genom fullgörande av i denna lag omförmäld landstormsbefälsövning,
fackmansövning eller kaderövning sker icke ändring av den värnpliktige
eljest åliggande tjänstgöringsskyldighet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 167.

Värnpliktslagens

bestämmelser
rörande
landstormens
tjänstgöring.

Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Frus,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Mörcke anförde härefter:

»Enligt 36 § 1 mom. värnpliktslagen är värnpliktig, som tillhör
landstormen, skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under
fredstid för sin utbildning deltaga i en landstormsövning om fem dagar.
Av det vid 1914 års härordningsproposition fogade statsrådsprotokollet
framgår, att ifrågavarande övningar avse inkallelse, samling och utrustning
av landstormen, tillämpningsövningar under förhållanden, vilka så mycket
som möjligt ansluta sig till förloppet vid mobilisering, truppövningar av
mera formell natur samt skjutövningar.

Beträffande landstormens krigstjånstgöring stadgas i 36 § 2 mom.
värnpliktslagen, att sedan jämlikt 28 § 1 mom. beslut fattats att för

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 161.

rikets försvar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss
del därav, Konungen må i den ordning, som för inkallande av beväringens
andra uppbåd i mom. 2 av samma paragraf är föreskriven, för hemortens
försvar till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre
delar därav, som finnas behöfliga. Sådana delar av landstormen, som erfordras
till skydd för mobilisering av beväringens första uppbåd eller till
skydd för särskilt hotade platser, må ock, sedan beväringens första uppbåd
eller del därav inkallats för rikets försvar eller under tjänstgöring
enligt 27 § tagits i anspråk för dylikt ändamål, efter statsrådets hörande
av Konungen inkallas till tjänstgöring. Sålunda inkallad landsto rmsavdelning
må dock ej hållas samlad längre än högst femton dagar, såvida ej
krig före samma tids utgång utbrutit.

Slutligen stadgas i 37 § värnpliktslagen, att landstormen icke må föras
utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden, dock att till landstormen
hörande värnpliktig, som erhållit sin utbildning vid marinen, må,
även utom sagda inskrivningsområden, användas för det lokala kustförsvaret.

Beträffande landstormsbefälets utbildning innehåller värnpliktslagen Landstormsinga
särskilda bestämmelser. Alltsedan 1906 hava emellertid under an- utbiMning.
slaget till landstormen medel av riksdagen beviljats för anordnande av
frivilliga landstormsbefälsövningar. Dessa övningar hava haft en varaktighet
av högst 10 dagar.

Vid utarbetandet av 1914 års härordning avsågs, att landstormsbefälets
behov av övning utöver den lagstadgade landstormsövningen skulle
fortfarande tillgodoses på frivillighetens väg. Härvid räknade man på
värdefull medverkan av den redan bestående organisationen för frivilliga
landstormsövningar, vilken nått en ganska stor fasthet och genom det då
nyligen bildade landstormsföreningarnas centralförbund fått en för hela
riket gemensam målsman.

Den under år 1914 anbefallda mobiliseringen av landstormen uppvisade
emellertid i fråga om landstormsbefälets förmåga att fylla sina uppgifter
så avsevärda brister, att desamma icke kunde genom den i sammanhang
med mobiliseringen anordnade tjänstgöringen avhjälpas. För att i
möjligaste mån råda bot på detta missförhållande anordnades under vintern
1914—15 frivilliga kurser för utbildning av landstormsbefål inom
samtliga arméfördelningsområden samt Gottlands militärområde. I dessa
kurser, vilka hade en varaktighet av sex veckor, deltogo omkring 2,000
landstormsmän.

Då emellertid anslutningen till ifrågavarande frivilliga kurser icke
blev så stor, att resultatet kunde anses tillfredsställande, avlät Kungl. Maj:t

Kungl. Maj:ts nåd■ proposition Nr 167.

Framställninqar
av
chefen för
generalstaben.

till 1915 års riksdag proposition, nr 165, angående anordnandet av obligatoriska
befålsövningar för landstormen under våren och sommaren 1915 för
att provisoriskt öka tillgången av utbildad befälspersonal vid landstormstrupperna.
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts proposition, och den 25 maj 1915
utfärdades lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att under år 1915
undergå landstormsbefälsutbildning. Jämlikt berörda lag blevo sistlidna
sommar för ifrågavarande utbildning anordnade:

a) landstormsofficerskurser om 42 dagar, avseende utbildning för befattningar
av officers tjänstegrad, utom adjutants- och intendentsbefattningar;

b) landstormsadjutantskurser om 21 dagar, avseende utbildning för
adj utantsbefattningar; samt

c) landstormsintendentskurser om 21 dagar, avseende utbildning för
intendents- och kommissariebefattningar ävensom för befälsbefattningar vid
förplägnadsavdelning.

Emellertid hade riksdagen sin uppmärksamhet riktad på det förhållandet,
att landstormens befälsfråga icke befann sig så tillrättalagd, att
man för någon längre tid framåt kunde anse behovet bliva tillgodosett genom
den ovan nämnda lagen om landstormsbefälsutbildning under år 1915.
Riksdagen anhöll också med anledning av en inom riksdagen väckt motion
i skrivelse den 29 maj 1915 (nr 222), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning samt för riksdagen framlägga därpå grundat förslag till
ordnandet av landstormsbefälsfrågan och de övningar med landstormsbefäl,
som kunde anses oundgängligen erforderliga.

Sedan Kungl. Maj:t på grund härav anbefallt chefen för generalstaben
att inkomma med utredning och förslag rörande ordnandet av landstormsbefälsfrågan
och de övningar med landstormsbefäl, som kunde anses
oundgängligen erforderliga, har generalstabschefen i skrivelse den 30 oktober
1915 avgivit förslag till anordnandet av årligen återkommande obligatorisk
utbildning av landstormens befäl.

Denna utbildning skulle bestå dels under första landstormsåret av
en grundläggande befälsutbildning av för officerseleverna sextio dagars,
för intendenturpersonal, adjutanter och kulspruteunderbefäl trettio dagars
samt för övrig befälspersonal och fackmän i övrigt femton dagars varaktighet,
dels ock, om möjligt i samband med den i 36 § 1 mom. värnpliktslagen
stadgade landstormsövningen, av en kaderövning om tio dagar. Då
emellertid den föreslagna utbildningen icke kunde komma till stånd förrän
tidigast under 1917, borde inom den närmaste framtiden särskilda åtgärder
vidtagas för avhjälpande av den betydande befälsbrist, som fortfarande
förefunnes inom landstormen.

Kuiujl. MajUs nåd. proposition Nr 167.

Under åberopande av vad i särskild skrivelse anförts rörande behov
och tillgång av befäl vid landstormen, har chefen för generalstaben den 25
november 1915 avgivit förslag beträffande de tillfälliga åtgärder, vilka sålunda
borde vidtagas. Om sommarkurserna 1915 lämnat fullgott resultat och
med hänsyn till fyllandet av landstormens befälsbehov motsvarat vad man
vid deras anordnande förväntat, skulle man måhända kunnat föranledas
att anse landstormsbefälsfrågan så tillgodosedd, att man utan större olägenhet
kunde överkomma de tvenne år, som skulle förflyta mellan afslutandet
av sagda sommarkurser och de föreslagna obligatoriska kurserna år
1917. Så vore emellertid icke förhållandet. Med de beträffande sommarens
landstormsbefälskurser från arméfördelningschefer och likställda inkomna
rapporterna måste man nämligen instämma däruti, att resultatet av
utbildningen trots inverkan av åtskilliga ogynsamma faktorer blivit beaktansvärt,
men ock att det med desamma åsyftade ändamålet — med allt
erkännande av det plikttrogna och intresserade arbete, som nedlagts av
såväl befäl som elever — icke syntes hava till fullo uppnåtts, även om fordringarna
ställdes lågt.

Det läge, vari landstormen sålunda befunne sig i fråga om befälstillgången,
skulle, såsom ovan framhållits, komma att fortfara under åtminstone
tvenne år, om ej särskilda åtgärder vidtoges för att säkerställa befälstillgången,
intill dess de enligt det föregående ifrågasatta årliga obligatoriska
befälskurserna hunnit bära frukt. Det syntes därför oundgängligen
nödvändigt, att obligatoriska landstormsbefälskurser, i huvudsak liknande
dem som senast anordnats, redan under vårmånaderna 1916 komme till
stånd.

I det förutnämnda förslaget till årligen återkommande obligatorisk
landstormsbefälsutbildning hade förutsatts, att den årliga avgången av utbildat
landstormsbefäl skulle uppvägas av motsvarande uttagning ur yngsta
årsklassen. Denna utväg syntes emellertid icke böra tillämpas redan under
år 1916, alldenstund under detta år den yngsta årsklassen skulle i jämförelse
med äldre årsklasser bliva hårdare anlitad i fråga om uttagning av befälsämnen,
än vad som kunde anses rådligt med hänsyn till den allmänna nivån av
landstormsmännens lämplighet till befäl. Av denna anledning borde även
under år 1916 urval ur de fyra yngsta årsklasserna bibehållas■ Härvid
borde så stort antal befälsämnen uttagas till utbildning, att den på grund
av frikallelser m. in. samt av olämplighet uppstående avgången i möjligaste
mån motvägdes. Huru stor tilläggsprocent utöver den siffra, som
angåve det verkliga behovet, härvid skulle erfordras, måste bliva beroende
av de för närvarande rådande förhållandena inom de olika inskrivningsområdena.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 167.

Någon uttagning av underbefälsämnen till de bär ifrågasatta landstormsbefälskurserna
år 1916 syntes, med nedan anförda undantag, icke
kunna ifrågasättas med hänsyn till de för närvarande rådande svårigheterna
att för deras utbildning från linjetrupperna beordra erforderligt antal instruktörer.
I fråga om kulsprutebefäl och sjuJcvårdsmän borde däremot
utökning ske utöver do kategorier, för vilka utbildning varit anordnad
under sommaren 1915.

Anordnandet av särskilda kurser för kulsprutebefälet borde nämligen
icke under några förhållanden uppskjutas längre än till våren efter avslutandet
av andra perioden av soldatutbildningen vid infanteriet (omkring
den 15 mars). Till dessa kurser borde även underbefälet vid kulspruteavdelningarna
inbeordras med hänsyn till det speciella och särdeles viktiga
område ifrågavarande utbildning omfattade. Även med hänsyn därtill,
att medel till inköp av kulsprutemateriel till ett belopp av omkring
1,250,000 kronor blivit på enskild väg samlade och till Kungl. Maj:t överlämnade,
måste man tillse, att nödig personal till inaterielens handhavande
under krig ävenledes utbildades. Härtill försloge emellertid ej de frivilliga
sammanslutningarnas krafter, utan måste statens ingripande anlitas Vad

vidare anginge behovet av särskilt utbildad sjukvårdspersonal
vid landstormen, vore det nödvändigt, att sådan personal utbildades till
jämförelsevis stort antal och så grundligt, som förhållandena det medgåve,
enär vid landstormen särskilt krävande uppgifter komrae att ställas på
denna personal även av lägre grad. Under sommarkurserna 1915 hade
detta behov visserligen icke blivit tillgodosett, men sedan numera överblick
vunnits i fråga om vad som kunde åstadkommas och förväntas av liknande
kurser ett kommande år, syntes tiden vara inne att redan under år 1916
ägna all möjlig omsorg åt landstormens förseende med sjukvårdspersonal,
icke blott med tanke på det absolut oavvisliga krigsbehovet utan även för
att möta det behov, som redan 1916 komme att uppstå under de lagstadgade
femdagarsövningarna vid de därför organiserade landstormstrupperna.

Under år 1916 borde alltså av de fyra yngsta landstormsklasserna
inbeordras till särskild befälsutbildning åtminstone följande värnpliktiga:

a) de landstormsmän, vilka förordnats eller utsetts till bestridande
av befattning av officers grad (utom adjutanter och intendenter) vid mobilisering,
och vilka icke genomgått någon av vinterkurserna 1914—1915
eller sommarkursen 1915, ävensom för befordran till befattning av officers
grad lämpliga tropp- och halvtroppchefer vid landstormen eller andra landstormsmän
till ett sådant antal, att mobiliseringsbehovet av befäl av officersgrad
kunde beräknas intill våren 1917 bliva fullständigt fyllt med land -

Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 167.

stormsmän, vilka genomgått antingen någon av vinterkurserna 1914—1915
eller sommarkursen 1915 eller här förordad kurs och därvid förklarats
lämpliga för officersbefattningar;

b) för befattningar såsom adjutanter eller intendenter och kommissarier
eller såsom befäl vid förplägnadsavdelningar avsedda eller eljest
lämpliga landstormsmän till det antal, att mobiliseringsbehovet kunde beräknas
intill våren 1917 bliva fullständigt fyllt med dein, som genomgått
antingen någon av vinterkurserna 1914—1915 eller sommarkursen 1915 eller
här förordad kurs och därvid förklarats lämpliga för nämnda befattningar;

c) för befattningar som kulspruteunderbefäl eller sjukvårdsmän
avsedda eller eljest lämpliga landstormsmän ävenledes till det antal, att
mobiliseringsbehovet kunde beräknas intill våren 1917 bliva fyllt med dem,
som genomgått här förordad kurs och därvid förklarats lämpliga för nämnda
befattningar.

Utöver den personal, vilken enligt ovanstående icke borde inkallas,
borde ej heller till kurser för kategorierna a) och b) inkallas landstormsmän,
vilka under sin tjänstetid i beväringen tillhört klassen A, såframt de ej
därom gjorde framställning.

Beträffande kursernas varaktighet hade erfarenheten från sommarkurserna
1915 visat, att en sådan kurs om minst 60 dagar vore erforderlig
för kategorien a) samt för kategorierna b) och c) (kulspruteunderbefäl)
en kurs om minst 30 dagar.

Vad däremot anginge kategorien c) (sjukvårdsunderbefäl) syntes man
för närvarande, innan nödig erfarenhet vunnits, kunna nöja sig med en
kurs om 15 dagar.

Enär de sålunda föreslagna kurserna i första hand borde avse att
utdana landstormsbefälet för krigets värv samt göra befälseleverna förtrogna
med de skyldigheter, som ålåge befälet i fält, och med de fordringar i
fråga om truppföring, som i våra dagar ställdes även på befäl tillhörande
landstormen, måste omsorgen om befälselevernas utdaning med hänsyn
till deras blivande tjänstgöring som trupputbildare (förgångsmän) under
de i 36 § 1 mom. värnpliktslagen stadgade landstormsövningarna helt
naturligt stå tillbaka. Det vore emellertid nödvändigt att åt det befäl,
som erhållit sin första grundläggande utbildning, även giva en särskild,
för detta befäl företrädesvis i dess egenskap av instrufctörspersonal avsedd
kortare kaderövning (repetitionsövning) omedelbart före den för alla lagstadgade
femdagarsövningen. Enär av det landstormsbefäl, som utbilda^
under vinterkurserna 1914—1915 och sommarkurserna 1915 eller som
komme att utbildas i nu förordad kurs, de, som tillhörde årsklassen 1900
eller yngre klass, komme att inkallas till femdagarsövning med landstormsBiliang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 145 höft. {Nr 167). 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS7.

trupp, kvävdes alltså, att detta befäl erhölle sådan tiodagars kaderövning,
soin avsåges anordnad för dem, som i framtiden uttoges till landstormsbefäl.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde chefen för generalstaben,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för anordnande enligt
angivna grunder under instundande vår av kurser för utbildning av befäl
och fackmän vid landstormen.

*erna89ytt- över chefens för generalstaben ifrågavarande framställning hava in randen.

spektören för infanteriet, samtliga arméfördelningschefer, kommendanten i
Boden samt militärbefälhavaren på Gottland ävensom arméförvaltningen
avgivit infordrade utlåtanden.

Inspektören för infanteriet har uttalat sin livliga anslutning till förslaget.
Det vore nämligen synnerligen angeläget att under år 1916, så snart sig
göra läte, fylla de väsentliga luckor, som landstormsorganisationen företedde
i fråga om utbildningen av dess befäl in. fl., varför ur denna synpunkt
kurser av ifrågavarande slag borde anordnas till så stor utsträckning, som
vore möjligt och lämpligt. Ej heller borde ur militärisk synpunkt några
större hinder möta för anordnande under 1916 i ganska stor utsträckning
av kurser för utbildning av bataljonschefer, kompanichefer, plutonchefer
och olika slags adjutanter vid landstormen eller för anordnandet i mycket
avsevärt omfång av kurser för kulspruteunderbefäl. Kurserna för bataljons-,
kompani- och plutonchefer samt för adjutanter borde anordnas
enligt samma grunder som under sommaren 1915. Vad kulsprutekurserna
anginge, borde, därest förhållandena icke annorlunda oundgängligen fordrade,
icke mer än två kurser, vardera med ett elevantal av 30—40 man,
anordnas vid varje kulsprutekompani.

Övriga ovan omförmälda militära myndigheter hava likaledes tillstyrkt
anordnandet av landstormsbefälsutbildning på sätt chefen för generalstaben
föreslagit; militärbefälhavaren på Gottland dock under framhållande att
på Gottland kurser för officers-, intendents- och adjutantsutbildning icke
vore erforderliga.

Armé förvaltning en har beträffande den ersättning, som borde utgå
till de inkallade landstormsmännen, framhållit, att ehuru den ifrågasatta
tjänstgöringen avsåge de värnpliktigas utbildning och ehuru penningbidrag
till i fredsavlöningsreglementet bestämt belopp vore avsett att utgå
under densamma, tjänstgöringen, såsom innefattande ett tillägg utöver
den fredstjänstgöring, som enligt värnpliktslagen vore värnpliktig ålagd,
dock närmast vore jämförlig med sådan tjänstgöring, som jämlikt 28 § värnpliktslagen
kunde åläggas värnpliktig tillhörande beväringen. På grund
härav syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke familjeunderstöd borde

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 107.

under ifrågavarande tjänstgöring utgå i enlighet med förordningen den 13
augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som
fullgör tjänstgöring till rikets försvar. Vidare syntes det lämpligt, att i
den lag, som förelädes riksdagen, föreskrift intoges därom, att för inställelsen
till och återfärden från den däruti avsedda tjänstgöringen gottgörelse
enligt bestämmelserna i fredsavlöningsreglementet § 60 borde vederbörande
tillerkännas.

Beträffande sättet för bestridande av kostnaderna för den ifrågasatta
utbildningen ansåge arméförvaltningen, att erforderliga medel borde
av riksdagen såsom särskilda anslag på extra stat äskas å vederbörliga års
riksstater, samt att å riksstaten för år 1917 syntes böra upptagas anslag
för bestridande av de kostnader, som uppkomme för den utbildning, vilken
vore avsedd äga rum åren 1916 och 1917, med rätt för Kungl. Maj:t att
under år 1916 av anslaget förskjuta erforderligt belopp.

Slutligen har 1916 års generalskommission haft ärendet sig förelagt
för avgivande av yttrande angående vissa i samband därmed stående frågor.
I särskilt, den 14 februari 1916 avgivet yttrande har generalskommissionen
med anledning härav uttalat:

att uttagningen borde ske i första hand ur de fyra yngsta årsklasserna,
men i händelse av behov enligt arméfördelningschefs bestämmande
utsträckas till femte och sjätte årsklasserna i landstormen;

att åt vederbörande arméfördelningschef borde överlåtas att bestämma
eventuell tilläggsprocent utöver mobiliseringsbehovet, dock icke större än
25 procent;

att, huru önskligt det än kunde vara att utbilda även tropp- och
halvtroppchefer, generalskommissionen dock, i likhet med chefen för generalstaben
och på av honom anförda skäl, icke för innevarande år ansåge sig
böra ifrågasätta sådan utbildning;

att med anledning av att förhållandena på Gottland vore i vissa avseenden
olika dem å fastlandet, det av chefen för generalstaben avgivna
förslaget syntes i fråga om Gottlands stridskrafter böra gälla endast i tilllämpliga
delar;

att utbildningstidens längd, med vissa smärre jämkningar i fråga om
bestämmandet av de olika befälsgruppernas omfattning, borde bestämmas
i överensstämmelse med chefens för generalstaben förslag;

att värnpliktiga, vilka under sin tjänstetid i beväringen tillhört
klassen A, icke borde med hänsyn till den tjänstgöring, som under nu
rådande förhållanden utkräfts av f. d. fast anställda, innevarande år inbeordras
till utbildning, varom nu vore fråga;

att en särskilt fullt kvalificerad kommission, däri jämväl militära

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 167.

Departe ments chefen.

ledamöter måtte ingå, borde tillsättas för bedömande av inkomna ansökningar
rörande inkallade landstormsmäns befrielse (hemförlovning) från
ifrågavarande utbildning; samt

att de ekonomiska villkoren borde bestämmas enligt arméförvaltningens
förslag.

Erfarenheterna från det nu pågående världskriget visa oförtydbart,
huru stor betydelse en vål ordnad landstorm har för den militära kraftutvecklingen.
Dess värde är emellertid desto mera beroende av befälets
duglighet, ju mindre utbildning som kommit manskapet till del. Trots
hittills vidtagna åtgärder råder vid våra landstormstrupper en brist på
befäl och fackmän, som förvisso är av mycket allvarlig natur. Särskilt betänklig
år bristen på officerare, adjutanter, intendenturpersonal, kulspruteunderbefäl
och sjukvårdsmän, men även för sådan landstormspersonal, som
är avsedd att bekläda underbefälsposter i övrigt, förefinnes otvivelaktigt behov
av särskild utbildning. Som ovan nämnts, föreligger ock ett av chefen
för generalstaben utarbetat förslag till framtida, fullständig lösning av
landstormens befälsfråga. Detta ärende är emellertid ännu icke i så utrett
skick, att jag nu är i tillfälle att underställa detsamma Kungl. Maj:ts
prövning.

Oavsett huru frågan om landstormsbefälets uttagning och utbildning
i framtiden kan komma att lösas, synes emellertid, såsom chefen för
generalstaben framhållit och samtliga hörda myndigheter vitsordat, kravet på
omedelbara åtgärder för tillfälligt avhjälpande av de väsentligaste bristerna
i fråga om befälets och fackmännens användbarhet med hänsyn till det
förhandenvarande läget icke kunna avvisas. I likhet med chefen för generalstaben
anser jag därför, att under innevarande år lagstadgade övningar
böra, i den utsträckning tillgången på befäl och instruktörer medgiver,
anordnas för att nödtorftigt för krigets värv utbilda det ännu felande antalet,
för befäls- eller fackmansställning avsedda landstormsmän. A Gottland
lärer dock, enligt vad militärbefälhavaren meddelat, officers-, adjutantsoch
intendentsutbildning ej behöva anordnas. Av skal, som chefen för generalstaben
anfört, och för att i möjligaste mån betrygga tillgången på användbart
befäl och förgångsmän under de i 36 § 1 mom. värnpliktslagen stadgade
landstormsövningar, som under de närmaste åren skola äga rum, erfordras
även, att de landstormsmän, som under åren 1914—1916 erhållit
obligatorisk eller däremot svarande frivillig befäls- eller fackmansutbildning
och vilka äro skyldiga att undergå vanlig landstormsövning, omedelbart före
densamma genomgå en särskild kaderövning (repetitionsövning), huvudsakligen
avseende att förbereda dem för värvet såsom instruktörer för de övriga inkallade.

Kungl. Majtis nåd. proposition Nr 161. 1-5

Beträdande utbildningens omfattning har såväl chefen lör generalstaben
som generalskommissionen ansett, att utbildning av tropp- och
halvtroppchefer icke för närvarande kunde ifrågasättas. Med hänsyn till
de svårigheter, som skulle möta lör anordnandet av en så omlattandc utbildning,
torde detta icke heller böra ske. Det antal landstormsmän, som
nu skulle inkallas till utbildning, är i alla händelser ganska betydande. Det
uppgår eldigt gjorda beräkningar till sammanlagt omkring 7—8,000 man.
Huruvida någon ökning utöver detta antal, på sätt generalskommissionen
föreslagit, kan och bör äga rum, torde få bero på Kungl. Maj:ts prövning
i varje särskilt fall.

Utbildningstidens längd har, jämförd med föregående år, föreslagits
ökad med 18 dagar för officerskurserna och med 9 dagar för adjutants-och
intendenturkurserna. Denna ökning föranledes av erfarenheterna från föregående
års kurser och torde icke kunna undvikas, därest utbildningen skall
fylla sitt ändamål. Mot den föreslagna längden av kulsprute- och sjukvårdsutbildningen
ävensom av kaderövningen har jag intet att erinra, då
densamma säkerligen är den kortaste möjliga för bibringandet av de nödvändigaste
kunskaper och färdigheter, som måste fordras av personalen.

^Chefen för generalstaben har föreslagit, att det erforderliga antalet
befäl- och fackmansäranen skulle uttagas ur landstormens fyra yngsta
klasser. Generalskommisionen har för sin del framhållit, att uttagningen,
där arméfördelningschef prövade detsamma nödvändigt, borde kunna utsträckas
även till femte och sjätte landstormsklasserna. Då tillgången av lämpliga
personer inom de fyra yngsta årsklasserna i vissa områden kan komma
att visa sig otillräcklig, torde de blivande lagbestämmelserna höra avfattas
så, att uttagningen även ur femte och sjätte årsklasserna möjliggöres.

Av vissa militära myndigheter har framhållits, att bestämmelserna
angående frikallelse från föregående års lagstadgade landstormsbefälskurser
i många fall medfört, att det värdefullaste befälsmaterialet undandragits
utbildningen. Givetvis kommer det alltid att möta avsevärda svårigheter
att på fullt lämpligt sätt tillgodose såväl kraven på befäl för landstormen
som behovet av arbetsledare vid tillverkning av krigsmateriel och slutligen
enskilda intressen av särskild vikt. Den avfattning, som ifrågavarande bestämmelser
erhöllo i 1915 års lag, torde emellertid kunna bibehållas även
i den nu ifrågasatta lagstiftningen. För åstadkommande av ett så vitt
möjligt allsidigt bedömande av ansökningar om befrielse torde dessa böra
prövas av en kommission, sammansatt på sätt generalskommissionen förordat.

Uti den till nästlidet års riksdag i ämnet avlåtna propositionen förutsattes,
att sådana landstormsmän, som under sin tjänstetid i beväringen
tillhört klassen A, skulle vara frikallade från inkallelse till landstorms -

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 167.

befälskurserna. Uti sin skrivelse den 22 maj 1915, nr 177, ifrågasatte
emellertid riksdagen, huruvida det ej vore fördelaktigare att för utbildning
till landstormsbefäl tillgodogöra sig de lämpliga befälsämnen, som funnes
i främsta rummet bland f. d. fast anställt underbefäl. Denna fråga torde
ock böra tagas under noggrann omprövning, då det gäller ett framtida
ordnande av landstormsbefälets utbildning. Från de nu ifrågasatta landstormsbefälskurserna
synas mig emellertid förevarande personal böra befrias.
De f. d. fast anställda hava nämligen under den alltsedan hösten
år 1914 pågående tjänstgöringen för rikets försvar tagits så mycket i anspråk,
att denna personalkategori icke synes utan trängande skäl böra betungas
med ytterligare tjänstgöring.

Enär utbildningens ändamålsenliga anordnande med nödvändighet
kräver en viss valfrihet ifråga om de olika utbildningskursernas förläggning,
höra bestämmelserna i 37 § värnpliktslagen icke äga tillämpning
beträffande den nu ifrågavarande tjänstgöringen.

Till befälsutbildning inkallad landstormsman synes under tjänstgöringen
i fråga om beklädnad eller beklädnadsersättning samt penningbidrag
böra likställas med landstormsman, inkallad enligt 36 § 1 mom.
värnpliktslagen, och torde penningbidraget i överenstäminelse härmed böra
utgå med en krona om dagen. Yad familjeunderstödet beträffar, synas
tillräckliga skäl icke föreligga för dess beräknande i enlighet med förordningen
den 13 augusti 1914, utan torde sådant understöd, i likhet med
vad som skedde under föregående års kurser, böra utgå enligt i fredstid
gällande grunder. I en blivande lag torde böra inflyta bestämmelser
om gottgörelse för inställelsen till och återfärden från tjänstgöringen.

Kostnaderna för ifrågavarande kursers anordnande hava för åren
1916 och 1917 — under vilka skulle infalla dels, under år 1916, de
längre befäls- och fackmanskurserna, dels ock, under vartdera året, kortare
kaderövningar — approximativt beräknats till 850,000 kronor, och torde
ifrågavarande belopp böra uppföras såsom förslagsanslag å extra stat för
år 1917, med rätt för Kungl. Maj:t att av omhänderhavande medel under
innevarande år förskottsvis utanordna vad för ändamålet erfordras.

Det synes mig icke lämpligt att till statsrådsprotokollet vidare än
som nu skett redogöra för detta ärende; riksdagens vederbörande utskott
torde därom erhålla närmare upplysningar genom de handlingar, som tillhandahållas
utskottet.»

Departementschefen uppläste härefter ett inom departementet i enlighet
med förenämnda grunder uppgjort förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att undergå befäls- eller annan särskild utbildning

KungI. MajUa nåd. proposition Nr 167.

vid landstormen samt hemställde, att detta förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter bitriidda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Kurt Beifrare.