Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

I

Nr 164.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen
den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning
; given Stockholms slott den 11 april 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 142 höft. (Nr 164.)

1

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 164.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga men vare ej gällande, innan därom fattat beslut
blivit av Konungen fastställt. Innan stadsplan antages, skall ägare av
mark inom det område, vars planläggning är i fråga, lämnas tillfälle
att yttra sig över uppgjort förslag till plan.

Väckes förslag, att för visst område särskilda bestämmelser skola
meddelas i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, skall i
fråga om antagande och fastställande av sådana bestämmelser vad ovan
stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fråga om ändring eller utsträckande av stadsplan eller ändring av
särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande
så ock om särskild plan för viss del av stadens område i övrigt
gälle vad ovan är sagt. Dock skall stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas
beslut om jämkning av ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatuprofiler
eller dylikt, där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om beslutet
av Konungens befallningshavande fastställes; och äge Konungens befallningshavande
jämväl fastställa beslut om sådan jämkning av särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, som

3

Knmjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

föranledes därav, att stadsplan jämkas genom beslut, vara Konungens
befalluingshavande, enligt vad nu är sagt, meddelar fastställelse.

För område, som tillhör kronan, må stadsplan fastställas utan att
vara av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga antagen; dock erhålle
stadsfullmäktige eller allmän rådstuga före fastställande av sådan plan
tillfälle att yttra sig över uppgjort förslag därtill. Väckes förslag, att
för sådant område samtidigt med stadsplanens fastställande skola meddelas
särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande,
vare i fråga om ordningen för deras åvägabringande lag
samma.

Stadsplan, som av ålder består eller före denna lags ikraftträdande
blivit fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, till dess ändring
däri göres i den ordning nu är stadgad.

3 §•

År stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindelning,
som därmed star i omedelbart samband, ellei äro särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande
beroende av viss tomtindelning, skall den tomtindelning i sammanhang
med stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna underställas
Konungens prövning.

I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga
frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens
beslut ej gällande, innan det blivit av Konungens befallningshavande
fastställt. Innan nämnden fattar beslut, skall ägare .av mark, som av
tomtindelningen beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må
beslut, som angår kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att
Konungen därtill givit lov.

9 §•

Har stadsplan för kronan tillhörigt område fastställts utan att vala
av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga antagen, åligger det kronan
att, i den mån de i planen upptagna gator, torg och andra allmänna
platser skola upplåtas för allmänt begagnande, överlåta dem till staden
utan ersättning, försatta i behörigt skick och fria från inteckning för
fordran eller annan rätt.

4

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 164.

Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gallmark, tillfälle
staden utan ersättning:.

O

36 §.

\ ad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
för köping så ock för annan ort, för vilken på grund av förordnande,
som enligt hittills gällande föreskrifter meddelats, byggnadsstadgan
för rikets städer gäller.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan,
som enligt hittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning
av byggnadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshavande
åligger att, när omständigheterna sådant förordnande påkalla, efter
kommunalstämmas och ortsinvånarnas hörande, med anmälan därom till
Konungen inkomma.

Då förordnande, varom nu är sagt, meddelas för någon ort, äger
Konungen förklara, att med avseende å viss bebyggd del av dess område
skall gälla vad i 2 § sägs angående stadsplan, som av ålder består.
Inom det område i övrigt, för vilket sådant förordnande gäller, må icke,
förrän stadsplan blivit fastställd, nybyggnad äga rum, med mindre Konungens
befallningshavande för särskilt fall därtill giver lov. År stadsplan
icke fastställd för ort, som i 1 mom. sägs, vare i fråga om sådant förklarande
och om förbud mot nybyggnad lag samma.

37 §’

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,
å vilket 36 § icke äger tillämpning, äger Konungen förordna, att stadsplan
för området skall upprättas; och må inom område, för vilket sådant
förordnande gäller, nybyggnad icke, förrän stadsplan blivit fastställd, äga
rum, med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill
giver lov.

Framställning om förordnande, som nyss är nämnt, så ock om
fastställande av stadsplan samt, där sådant för området i dess helhet eller
viss del därav finnes lämpligt, jämväl av särskilda bestämmelser i avseende
å sättet för byggnadskvarterens användande må göras av Konungens
befallningshavande eller av områdets ägare. Ej må sådan fastställelse
meddelas utan att områdets ägare blivit hörd.

5

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 164.

Sedan stadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark,
som enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats. Varder
sedermera förordnande, som i 36 § sägs, för området meddelat, skall
stadsplanen jämväl i övrigt vinna omedelbar tillämpning inom området.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

6

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 164.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 7 april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

'' Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot:

»Under den tid, lagen angående stadsplan och tomtindelning den
31 augusti 1907 varit gällande, har vid upprepade tillfällen fråga väckts
om ändringar i eller tillägg till de däri meddelade bestämmelser. Särskilt
har riksdagen, med föranledande av väckta motioner, flere gånger hos
Kungl. Maj:t. gjort framställningar i sådant syfte. Vidare hava inom
den del av Kungl. Maj:ts kansli, som i regel har att handlägga de till
Kungl. Maj:ts prövning hörande frågor om tillämpningen av nämnda lag,
nämligen civildepartementet, gjorts vissa rön rörande förefintliga brister
hos lagens nuvarande föreskrifter i olika avseenden. Jämväl från svenska
stadsförbundet samt från fastighetsägarehåll har hemställan gjorts

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164. 7

om tillgodoseende av olika önskemål med avseende å stadsplanelagens
reformering.

Vissa av de stadganden i nämnda lag, rörande vilka förändringar
sålunda satts i fråga, äro emellertid av den fundamentala vikt, att rubbning
i desamma icke gärna kan ske, utan att först genom särskilda
sakkunniga eller på annat lämpligt sätt en allsidig utredning företagits
rörande de avsedda ändringarnas behövligliet och verkan. Detta gäller
i synnerhet de ändringsförslag, som avse sådana föreskrifter, vilka
reglera rättsförhållandet mellan vederbörande samhälle och markägarna
beträffande inlösnings- och ersättningsskyldighet in. in. Andra av de
framkomna önskemålen äro åter av sådan art, att det kan dragas i
tvivelsmål, huruvida ändringar i stadsplanelagen utgöra den lämpligaste
formen för deras tillgodoseende. Beträffande samtliga nu avsedda frågor
torde framdeles komma att för Kungl. Maj:t framläggas förslag till de
åtgärder, som i varje särskilt fall kunna av omständigheterna påkallas.
Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att jag jämväl för
egen del anser tiden nu vara inne för en genomgripande revision av
stadsplanelagen, och det är därför min avsikt att, så snart förhållandena
det tillåta, föreslå för ändamålet nödiga mått och steg.

Förutom de ändringar, varom jag nu talat, hava emellertid ifrågasatts
vissa ändringar i lagen, vilka å ena sidan endast föga eller icke
alls rubba de i lagen tillämpade grundprinciper eller ock rent av
kunna sägas vara för dessas följdriktiga genomförande erforderliga,
men å andra sidan visat sig påkalla ett snart genomförande i och för
tillgodoseende av vissa praktiska ändamål. Hit höra de ändringar, vilka
Kungl. Maj:t, på min hemställan, genom proposition den 14 mars 1916
förelagt riksdagen i sammanhang med framläggande av förslag till ny
expropriationslagstiftning och vilka för övrigt i stort sett återfinnas
redan i Kungl. Maj:ts genom proposition den 31 januari 1913 för riksdagen
framlagda förslag i samma ämne. Jag ber nu att få påkalla
uppmärksamhet för vissa andra frågor, vilka av olika skäl synts mig
böra tagas under omprövning utan avvaktan å den mera genomgripande
revision av stadsplanelagen, som, enligt vad jag nyss antytt, snart torde
komma att igångsättas.

Härvid tillåter jag mig till en början att erinra om riksdagens
skrivelse den 21 mars'' 1911 i ett hithörande ärende. 1 denna skrivelse
anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke vad
i 2 § andra stycket i lagen angående stadsplan och tomtindelning finnes

8

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 164.

stadgat om jämkning av stadsplan samt i 3 § andra stycket om fastställande
av sättet för byggnadstomternas användning och av tomtindelning
må givas motsvarande tillämpning i fråga om sådana områden,
som avses i 37 § nämnda lag, ävensom för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Till stöd för denna anhållan, som föranletts av yrkande från
enskild motionär, anförde riksdagen följande:

Då man genom stadgandena i 37 § stadsplanelagen ville bereda
möjlighet för reglerande på sätt där angives av varje område å landet,
varest större byggnadsverksamhet kunde förväntas, utan att den dock
behövde vara igångsatt, hade framhållits, att man vid ett sådant reglerande
ej borde gå alltför mycket i detalj. I enlighet därmed hade fastställandet
av stadsplan för ett dylikt område ansetts endast böra medföra
den verkan, att nybyggnad ej finge ske å mark, som enligt planen skulle
ingå i gata, torg eller annan allmän plats. Först då sedermera större
sammanträngd befolkning uppkommit å området, kunde förordnande att
stadsplanelagen därå skall äga tillämpning meddelas i vanlig ordning
och med vanlig rättsverkan. — Ändring av stadsplan, som nyss nämnts,
måste, då annan föreskrift därom icke meddelats, antagas skola ske i
samma ordning som planen fastställes, d. v. s. av Konungen efter framställning
av Konungens befallningshavande eller av områdets ägare. Det
av motionären avsedda stadgandet i lagens 2 §, att beslut om jämkning
av ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatuprofiler eller dylikt
skall, där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om det av Konungens
befallningshavande fastställes, syntes alltså ej äga motsvarande tillämpning
i fråga om stadsplan, som ovan nämnts. — Ej heller syntes i fråga
om sådan stadsplan kunna tillämpas övriga av motionären avsedda, i
lagens 3 § meddelade bestämmelser, att om fastställande av visst sätt
för byggnadstomternas användande samt av tomtindelning skall gälla
vad i 2 § stadgas om fastställande av stadsplan. Beträffande fastställande
av tomtindelning för område, som avses i 37 §, vore i 38 §
stadgat, att detta skall ske av Konungens befallningshavande på framställning
av områdets ägare. I fråga åter om fastställande av visst
sätt för användande av byggnadstomterna å sådant område vore föreskrift
icke meddelad. — Såväl omförmälda andra stycke i 3 § som även 38 §
hade tillkommit på hemställan av det särskilda utskott vid 1907 års
riksdag, som behandlade det då föreliggande förslaget till ifrågavarande
lag. Det förra stadgandet hade tillsatts i syfte huvudsakligen, att stadsplans
helgd skulle kunna beredas åt sådana strävanden angående förgårdar,
fristående byggnader m. in., som präglade modern anläggning av städer

9

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 164.

eller stadsliknande samhällen. Då tomtindelning oftast ansetts stå i
så nära sammanhang med bestämmelserna härom, att bägge frågorna
borde i ett sammanhang avgöras, hade jämväl ansetts böra medgivas,
att frågan om tomtindelning finge behandlas på samma sätt som
frågan om fastställande av stadsplan.

De skäl, som sålunda i nämnda hänseenden gjort sig gällande i
fråga om städer och stadsliknande samhällen, syntes riksdagen äga
giltighet även beträffande de av motionären avsedda områden. Detta
så mycket mer som det just vore vid ett områdes första reglerande för
bebyggande som det vore av vikt, att de nämnda anordningarna bleve
tillämpade.

Vad anginge motionärens yrkande, att jämkning av stadsplan, som
fastställts för av honom avsett område, i förekommande fall måtte kunna
ske genom beslut av Konungens befallningshavande, ansåg riksdagen
praktiska skäl tala för motionärens förslag även i denna del.

Då, på sätt framginge av 2 § andra stycket i ifrågavarande lag,
hinder icke ansetts förefinnas att i fråga om sådana till stad hörande
områden, som ligga utom dess egentliga stadsplan, men inom dess
jurisdiktion, tillämpa liknande föreskrifter som de nu av motionären
avsedda, d. v. s. de allmänna reglerna i lagens 2 och 3 §§, fann riksdagen
någon avsevärdare svårighet icke böra möta för tillämpning av
motsvarande bestämmelser även beträffande förevarande områden på
landsbygden.

Över riksdagens berörda framställning infordrades yttranden från
överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga
länen. Dessa yttranden inkommo under loppet av åren 1911 och
1912. De flesta av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt riksdagens
förslag eller ock förklarat sig ej hava något ''att däremot erinra.

Den viktigaste innebörden i riksdagens förevarande framställning
torde få anses vara den, att möjlighet skulle beredas att jämväl beträffande
område, som i stadsplanelagens 37 § avses, fastställa sådana särskilda
bestämmelser, som jämlikt 3 § 2 stycket i samma lag kunna av Kungl.
Maj:t fastställas med avseende å sättet för byggnadstomternas användande
inom stad eller annat samhälle, där lagen i sin helhet äger motsvarande
tillämpning. Stadgandet i sistnämnda lagrum tillkom på grund av
yrkande från enskild motionär, som därmed åsyftade, att stadsplans
helgd skulle kunna beredas för sådana strävanden angående förgårdar,
fristående byggnader m. m., som prägla modern planläggning av städer.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 142 höft. (Nr 164.) 2

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 164.

Beträffande områden, som i 37 § avses, kom något motsvarande stadgande
icke att inflyta i lagen. Att så ej skedde torde måhända
sammanhänga därmed, att man icke antagit, att stadgandet skulle erhålla
någon större betydelse, varför man vid behandlingen av frågan icke
ansett sig hava anledning att vid tillvaratagandet av motionärens idé
gå längre än han själv ifrågasatte.

Den erfarenhet, som numera vunnits, har emellertid visat, att man
grundligt misstagit sig i fråga om stadgandets vikt. I själva verket
torde detsamma få anses såsom en av stadsplanelagens mera betydelsefulla
nyheter. I samband med den utveckling, som på hithörande område
försiggått, hava även olägenheterna av, att liknande reglering av
bebyggandet inom områden, som i 37 § avses, icke med nuvarande
stadganden kan ske, allt skarpare framträtt.

Särskilt gäller detta de bestämmelser om förgårdars anordnande,
som enligt 3 § 2 stycket kunna meddelas. Vid bestämmande av bredden
å gator, som skola anläggas inom stad eller därmed jämförligt samhälle,
lända de allmänna grunder till efterrättelse, vilka kommit till uttryck i
byggnadsstadgan för rikets städer. Av denna stadgas föreskrifter i § 13
mom. 1 framgår bl. a., att i ny stadsdel gata i allmänhet icke må läggas
till mindre bredd än 18 meter, men undantagsvis må minskas till 12
meter. Vid fastställande av dessa mått torde man förnämligast hava
haft för ögonen trafikens behov av gatuutrymme. Gatorna tjäna emellertid
även en annan viktig uppgift än att förmedla den allmänna rörelsen.
Genom stadgande av viss minsta bredd å gatorna vinnes ju tillika, att
de å ömse sidor om gatorna belägna husen ej komma att ligga varandra
alltför nära, vilket givetvis är av största betydelse med avseende
å de däri iuredda lägenheters tillgång på ljus och luft. Att även denna
synpunkt vid byggnadsstadgans utarbetande beaktats, framgår av 2 mom.
i dess 13 §, däri stadgas bl. a., att gata, vilken på ena eller båda sidorna
begränsas av förgårdar till den bredd, att avståndet mellan husraderna
blir minst 18 metei'', må läggas till en bredd av endast 12 meter, där
icke rörelsens behov eller andra omständigheter föranleda större gatubredd.

Under den tid, som förflutit sedan byggnadsstadgans utfärdande,
har emellertid stadsplaneväsendet visat sig få eu allt större användning
jämväl för mindre villa- och egnahem ssamhällen och dylikt, sålunda
platser, där trafiken på gatorna i allmänhet är ringa och kräver endast
föga utrymme, men där å andra sidan alla skäl tala för att genom
anordnande av stort avstånd mellan huslinjerna å ömse sidor om gatorna
göra tillgången på ljus och luft för byggnaderna så riklig som möjligt.
För dylika samhällen såväl som för likartade områden inom stad finnes

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

intet skäl att fordra gatornas utläggande ens till 12 meters bredd. l)å
med hänsyn till kostnaderna för gatas utläggande och underhåll ett
anordnande av onödigt breda gator måste anses såsom ett olämpligt
betungande av dem, som dessa kostnader komma att drabba, vare sig
detta bliver markägarne eller vederbörande samhälle, har man i dylika
fall i stället sökt tillgodose kravet på avstånd mellan husraderna genom
att förordna, att tomterna å ömse sidor om gatorna icke må bebyggas
inom visst avstånd från gatulinjen. Härigenom har man vunnit, att
gatorna i sådana fall, varom nu är fråga, kunnat nedbringas ända till
allenast 6 meters bredd. Möjligheten att meddela förordnande om förgårdar
av angivet slag har givetvis, även om den före stadsplanelagens
införande icke helt saknades, dock genom denna lags bestämmelser
väsentligt ökats därigenom att dylikt förordnande enligt lagen erhållit
oomtvistlig civilrättslig verkan.

Behovet av bestämmelser i nu antydd riktning torde emellertid
ingenstädes hava framträtt i högre grad än just beträffande sådana områden,
varom i 37 § sägs. Frånsett vissa undantagsfall, såsom då stadsplan
enligt nämnda paragraf fastställes för platser i närheten av stad, å vilka
omständigheterna göra ett mera stadsliknande bebyggande lämpligt, torde
dessa områden i regel hava eller avses att få en utpräglad karaktär av
egnahemssamhällen. 1 ett förhållandevis stort antal av de fall, där
stadsplan för dylika områden underställts Kungl. Maj:ts prövning, hava
även framställningar gjorts om anordnande av smala gator med förgårdar
å ömse sidor. Just i dessa fall har emellertid det svaret måst lämnas,
att, stadsplanelagen icke lämnar rum för ett fastställande av lörgårdar
(vad beträffar nu gällande byggnadsstadga, är denna som bekant ej heller
tillämplig å dylika områden), och då i följd härav garanti för tillräckligt
avstånd mellan huslinjerna saknats, har följden i många fall blivit den,
att de ingivna planerna icke kunnat vinna fastställelse. Försök hava gjorts
att på omvägar nå fram till samma resultat, som man med förgårdarna
avsett att vinna. Särskilt har den utvägen anlitats att genom servitut
fastslå, att viss bredd av tomterna närmast gatorna icke får bebyggas.
Då emellertid eu servitutsbestämmelse kan genom en överenskommelse
mellan de direkt intresserade parterna eller genom exekutiv försäljning
upphöra, har denna utväg ansetts ej erbjuda tillräcklig trygghet i sådana
fall, då enskilda upplåtit området till bebyggande; endast i ett par fall,
då tomtupplåtaren varit Stockholms stad, har erforderlig säkerhet för
servitutets framtida bestånd ansetts föreligga. Jämväl de övriga botemedel.
som försökts, hava av olika skäl befunnits olämpliga.

Visserligen kan det invändas, att det för en markägare, som önskar

12

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 164.

med stöd av 37 § få stadsplan fastställd för ett område å landet, icke
innebär någon omedelbar olägenhet att såsom gata beteckna hela det
område, som anses erforderligt för att skilja byggnad slinjerna å ömse
sidor om gatan. Fastställandet av nämnda område såsom gata har ju
enligt lagen ingen annan verkan, än att nybyggnad ej må ske å ifrågavarande
mark. Denna utväg har även tillråtts vederbörande i fall, då
fastställelse å stadsplan av ovan angivna skäl måst vägras. Det är
emellertid att märka, att, om området sedermera genom förordnande,
som i 36 § av lagen sägs, eller på annat sätt kommer under lagens
tillämpning, stadsplanen jämväl i övrigt skall vinna omedelbar tillämpning
inom området. Det blir då nödigt att snabbt söka åvägabringa
ändring i stadsplanen, avseende inskränkning i gatornas bredd och utläggande
av förgårdar, vilka därefter skola läggas till tomterna. Att
denna utväg medför vissa olämpliga konsekvenser, torde sålunda få
medgivas.

Vad nu har sagts om behovet av att kunna inom dylika områden
fastställa förgårdar, som icke få bebyggas,- gäller även, om än i mindre
grad, beträffande ett flertal andra bestämmelser med avseende å sättet
för byggnadstomternas användande och särskilt sådana, som hava betydelse
för villasamhällen i allmänhet, såsom beträffande byggnaders
höjd och våningsantal, byggnads avstånd till granntomt, gårdsrums areal
och dylikt.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj:t med stöd av
41 § 1 stycket i lagen kunnat utfärda föreskrifter till avhjälpande av
här ifrågavarande oförnekliga missförhållande. Nämnda lagrum innehåller,
att Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som må anses
erforderliga i fråga om stadsplans och tomtindelnings uppgörande, om
byggnadsnämnds sammansättning och åligganden samt om bebyggande
av stad, köping och annat område, som i lagen avses. I de förslag, som
avgivits i fråga om innehållet i den tillämnade nya byggnadsstadgan
för riket, hava i själva verket upptagits bestämmelser rörande bebyggandet
av sådana områden å landet, som i 37 § stadsplanelagen avses.
Aven ofti i en byggnadsstadga vissa allmänna bestämmelser för dylika
områden kunna införas, ligger det dock i sakens natur, att åtskilliga
frågor icke lämpligen kunna regleras annat än med tagen hänsyn till
de inom varje ort gällande särskilda förhållanden. Detta reglerande
torde lämpligast ske i stadsplaneväg, helst för områden av här ifrågavarande
slag, beträffande vilka icke gärna, såsom för städer och liknande
samhällen är fallet, en för orten lämpad byggnadsordning kan
supplerande ställas vid byggnadsstadgans sida. Härjämte må ej förbises

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

den stom vikten därav, att stadsplans helgd kan beredas ifrågavarande
bestämmelser. Härtill kommer även, att den nya byggnadsstadgans
utfärdande måhända icke på någon tid kan väntas komma att äga rum
och att ett utbrytande av bestämmelserna rörande områden, som i 37 §
avses, i här omförmälda delar icke lämpligen lärer kunna ske, då dessa
i flera avseenden vila på allmänna grunder, som genomgå förslagen
till ny byggnadsstadga i deras helhet, och prövningen av ärendet i
övrigt således därigenom skulle kunna föregripas.

Med hänsyn till vad jag nu anfört och då, enligt vad jag inhämtat,
nya fall, där olägenheter av nu antydda brist i lagstiftningen vållas,
,nu föreligga till prövning i civildepartementet, har jag ansett mig icke
böra underlåta att framlägga förslag till denna brists undanröjande på
det enda sätt, varpå detta följdriktigt torde kunna ske, nämligen genom
införande av lämpliga ändringar i stadsplanelagen.

Riksdagens nu ifrågavarande framställning avser emellertid, att
stadgandena i 3 § 2 stycket i stadsplanelagen skulle vinna tillämpning
för områden av här avsedda slag jämväl i vad nämnda stadganden
innefatta föreskrift därom, att om antagande och fastställande av tomtindelning
för område, för vilket särskilda byggnadsbestämmelser skola
tillämpas, skall, där så nödigt prövas, gälla vad i 2 § är sagt om antagande
och fastställande av stadsplan.

Med anledning härav ber jag att få erinra därom, att den motionär,
som, på sätt nyss blivit sagt, gav uppslaget till införande i 3 § stadsplanelagen
av nuvarande andra stycket däri, för sin del föreslog den
vanliga stadsplaneprocedurens tillämpande endast beträffande de av
honom ifrågasatta särskilda bestämmelserna. Det särskilda utskott, som
behandlade saken, ansåg det emellertid böra uttryckligen utsägas, vad
utskottet antog vara motionärens mening, att i här avsedda fall, där så
nödigt finnes, jämväl tomtindelningens antagande och fastställande skall
ske, på sätt om antagande, och fastställande av stadsplan är stadgat.
Tomtindelningen, anförde utskottet härvid, stode nämligen oftast i sådant
samband med de föreslagna särskilda bestämmelserna, att båda frågorna
borde på en gång avgöras.

Jämväl denna åsikt torde höra till dem, som grundligt jävats av
erfarenheten. Medan numera knappast någon stadsplan av större omfattning
antages eller fastställes utan att vara åtföljd av särskilda bestämmelse!''
med avseende å sättet för byggnadstomternas användande,
lärer det endast i sällsynta fall hava inträffat, att dylika bestämmelser
ansetts stå i sådant oupplösligt samband med viss tomtindelning, att

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

dennas fastställande med nödvändighet förutsattes för godkännandet av
byggnadsbestämmelserna.

Redan med stöd av nu angivna erfarenhetsrön torde det alltså
kunna fastslås, att ett införande i lagen av föreskrifter, enligt vilka
tomtindelning inom område, som i 37 § sägs, skulle i vissa fall på
grund av sitt samband med särskilda byggnadsbestämmelser för området
underställas Kungl. Maj:ts prövning, icke är av något mera trängande
behov påkallat. Härtill kommer emellertid, att det från erfaret stadsplanetekniskt
håll satts i fråga, huruvida icke rent av ovannämnda för
städer och liknande samhällen nu gällande föreskrift om sökande av
Kungl. Maj:ts fastställelse å tomtindelning borde upphöra. På de skäl,
som anförts till stöd för detta förslag, torde jag ej här behöva närmare
ingå. Redan det nu sagda torde innefatta tillräcklig anledning att åtminstone
icke för närvarande ifrågasätta något utsträckande till nya fall
av skyldigheten att i samband med särskilda byggnadsbestämmelsers
underställande hänskjuta frågor om tomtindelning till Kungl. Maj:ts
prövning.

Såsom nämnt, avsåg riksdagen även, att vad i 2 § andra stycket
i stadsplanelagen är stadgat om jämkning i stadsplan, nämligen att
sådan i visst fäll kan av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställas,
skulle givas tillämpning å områden av här ifrågavarande art. Rörande
denna del av riksdagens framställning har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län anmärkt, att en dylik bestämmelse
i verkligheten icke syntes bliva av någon vidare praktisk betydelse. I
övrigt hava erinringar mot detta förslag framställts av dels överståthållarämbetet,
som anför bland annat, att ett stadgande i angivna syfte syntes
vara obehövligt, enär, om vid något enstaka tillfälle inom område, som
avses i 37 § av ovannämnda lag, behov skulle yppas att i stadsplan
vidtaga jämkning av ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser,
gatuprofiier eller dylikt, framställning därom kunde göras hos Kungl.
Maj:t, som det torde tillkomma att på framställning av någon vederbörande
och efter övriga vederbörandes hörande vidtaga erforderlig
ändring vare sig av större eller mindre omfattning i områdets stadsplan,
dels ock Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län, som
efter anmärkande bland annat av att här ej, såsom vid stadsplans fastställande
i allmänhet, följer skyldighet för något samhälle att erlägga
löseskilling för till gata utlagd mark, anser det kunna ifrågasättas, huruvida
icke med hänsyn till enskildes rättssäkerhet även frågor om jämk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164. 15

ning i stadsplan för dylikt område borde bliva föremål för Kungl. Maj:ts
bedömande.

För min egen del får jag framhålla, att jag åtminstone beträffande
den närvarande tiden delar den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Göteborgs och Bohus län uttalade åsikt i fråga om den ringa praktiska
betydelsen av en bestämmelse i här senast antydd riktning. Enligt vad
jag erfarit, har fråga om ändring i sådan stadsplan, som i 37 § avses,
ännu endast i ett par fall underställts Kungl. Majrts prövning. Vid
sådant förhållande torde det åtminstone för närvarande icke få anses
otillbörligt betungande för vederbörande att, såsom gällande bestämmelser
måste anses föranleda, även vid fråga om mindre jämkning söka
Kungl. Maj:ts godkännande. Och då därjämte den av Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Malmöhus län gjorda anmärkningen utan tvivel
förtjänar ett visst beaktande, samt för övrigt en ändring, sådan som
den nu ifrågavarande, måhända förutsätter även andra kompletteringar
och ändringar, vartill eljest föga anledning synes föreligga, har jag
ansett riksdagens framställning i nu berörda del icke för närvarande
böra föranleda något förslag från min sida.

Såsom en sammanfattning av vad jag om nu ifrågavarande riksdagsskrivelse
yttrat får jag sålunda anföra, att jag anser densamma
för närvarande böra föranleda förslag till ändring i stadsplanelagen
endast i vad angår beredande av möjlighet till fastställande av särskilda
bestämmelser med avseende å sättet för byggnadstomternas användande
inom sådant område, som avses i 37 § av nlfmnda lag.

Jag övergår härefter till att skärskåda frågan, i vilken form föreskrifter
till vinnande av nämnda syftemål lämpligen böra i lagen införas.
Detta torde enklast kunna ske därigenom att andra stycket i 37 §,
vilket handlar bl. a. om sättet för fastställande av stadsplan för område,
varom där stadgas, utvidgas därhän, att vad där säges om stadsplan
kommer att gälla även med avseende å särskilda bestämmelser av
nu ifrågavarande slag. Emellertid har vid förberedande granskning av
frågan anmärkts, att den hävdvunna termen Särskilda bestämmelser
med avseende å sättet för byggnadstomternas användande’ här vore
mindre lämplig, enär densamma skulle passa in endast på sådana fall,
då Kungl. Maj:ts befallningshavande, med begagnande av den i 38 §
stadsplanelagen medgivna rätt, fastställt tomtindelning för området. Det
bör nämligen ihågkommas, att tomtindelning här icke, såsom i stad
och därmed jämförligt samhälle, utgör en regelmässig förutsättning för

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

rätten att bygga. Så snart stadsplan fastställts för område, beträffande
vilket förordnande enligt 37 § meddelats, är enligt lagen byggnadsverksamheten
därstädes åter fri, allenast med den inskränkning, som
följer av förbudet att bebygga mark, ingående i gata, torg eller annan
allmän plats. Huruvida en markägare sedermera vill påkalla tomtindelning
eller icke, är enligt 38 § helt och hållet överlämnat till hans fria
skön. Av förarbetena till stadgandet i 38 §, vilket tillsattes av ovannämnda
särskilda utskott i anledning av enskild motionärs framställning, framgår,
att med nämnda stadgande åsyftats att bereda markägaren tillfälle
att inom området tillämpa tomträttsinstitutet. År markägaren icke därtill
sinnad, bortfaller egentligen för honom varje anledning, att påkalla
Kungl. Maj:ts befallningshavandes fastställelse å tomtindelning för området.
Frågan, om byggnadsbestämmelser för området böra fastställas,
är däremot givetvis oberoende av, huruvida tomtindelning i dylik teknisk
bemärkelse sker. Väl är det sant, att en indelning av området i mindre
lotter för bebyggande i verkligheten likväl äger rum, i den mån området
exploateras, och att de härvid med eller utan vederbörlig lantmäteriförrättning
avskilda särskilda lotterna väl kunna enligt allmänt språkbruk
förtjäna benämningen tomter. Men då i lagen förekommer en viss
procedur, genom vilken tomtindelning kan ske, synes det vara lämpligt
att i lagen förbehålla benämningen tomt för sådana lotter, vid vilkas
bestämmande denna procedur kommit till användning. Ett sådant tillvägagångssätt
stämmer ock väl med stadgandena om tomträttsinstitutet
och de under förarbetena till dessa stadganden gjorda uttalanden.

Det torde sålunda * kunna fastslås, att ovannämnda term, som på
sin förutvarande plats i lagen väl kunde försvaras, icke lämpar sig för
anbringande i lagens 37 §. I anledning härav och då det givetvis icke
kan tillrådas att för ett institut, som i realiteten är avsett att i de olika
fallen hava samma innehåll, använda skilda benämningar på olika ställen
i samma lag, uppstår den frågan, huruvida icke enhetlighet i berörda
hänseende skulle kunna vinnas genom den gamla termens modifiering
därhän, att den kommer att passa för båda de olika fallen. Härvid är då
att märka, att, såsom redan ovan framhållits, de särskilda bestämmelser,
varom här är fråga, ingalunda i regel stå i något sådant nödvändigt
sammanhang med fastställandet av tomtindelning, att därav kan för dem
påkallas en benämning, som särskilt är ägnad att framkalla föreställning
om ett dylikt sammanhang. Utöver vad jag nyss anfört vill jag endast
erinra därom att, sedan för ett område stadsplan och särskilda bestämmelser
med avseende å sättet för byggnadstomternas användande, men
icke tomtindelning, av Kungl. Maj:t fastställts, det väl kan inträffa, att

17

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 164.

bebyggande av området sker, innan någon tomtindelning ännu verkställts,
nämligen för det fall att Kung!. Maj:ts befallningshavande, med
stöd av G § sista punkten, därtill givit tillstånd, utan att det lör sådan
händelse lärer fälla någon in att ifrågasätta, att de särskilda bestämmelserna
icke skulle för ett dylikt byggnadsföretag äga tillämpning.
Att det nu ifrågavarande uttrycket valts, torde måhända hava sammanhängt
med den av mig förut berörda missuppfattning i fråga om stadgandets
innebörd, vartill man vid lagens tillkomst gjorde sig skyldig.
Det synes då icke oberättigat att nu begagna tillfället att i detta hänseende
verkställa en ändring, som bringar jämväl bestämmelsen i 3 §
2 stycket i bättre överensstämmelse med verkliga förhållandet.

Det visar sig dock förenat med vissa svårigheter att härvid finna
det lämpligaste uttrycket. Detta sammanhänger med den omständigheten,
att olika meningar gjort sig gällande med avseende å den rätta
innebörden av den hittills i lagen använda beteckningen. Vid sådant
förhållande och då det icke torde vara lämpligt att i detta sammanhang
upptaga dessa olika meningar till prövning, enär de frågor de beröra
utan tvivel tillhöra dem, som tarva ett grundligare skärskådande, än
vad hittills kunnat ske, har jag, efter övervägande av saken, stannat
vid att föreslå den ändring, som synes mig medföra den minsta, rubbningen
av nuvarande ordalag, nämligen ett utbytande av ordet byggnadstomterna’
mot uttrycket ’byggnadskvarteren’.

Jag anser mig härvid böra ytterligare understryka, att den av
mig föreslagna ändringen uteslutande avser att undanröja den oegentlighet,
som ett bibehållande av uttrycket ''byggnadstomterna’ i detta
sammanhang skulle innebära, och sålunda icke i någon mån är avsedd
att lämna något svar på de tvistefrågor, varom jag nyss talat.

Då sålunda en omformulering av lagens stadganden i 3 § 2 stycket
ändock skall*ske, har jag, med hänsyn till den av mig redan påpekade
oegentligheten däri, att ifrågavarande stadganden, i vad de avse särskilda
bestämmelser av antydd art, hopkopplats med stadgandena om tomtindelning,
ansett mig böra undersöka, om ej stadgandet om nämnda särskilda
bestämmelser lämpligen samtidigt härmed skulle kunna flyttas från sin
nuvarande plats i avdelningen om tomtindelning till någon av lagens
två första paragrafer, vilka handla om stadsplan. Anledningen till, att
stadgandet upptogs i 3 §, torde hava varit — förutom att detta av
motionären i ämnet påyrkades — den, att då i stadgandet talades om
byggnadstomternas användande, man ansåg sig kunna inrymma detsamma
först i avsnittet om tomtindelning. Med nu föreslagen omformulering
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 142 höft. (Nr 164.) 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

bortfaller detta skäl, och eu överflyttning av angiven art svnes därför
i samband med denna omformulering vara lämplig.

Härför tala även följande omständigheter. Nu gällande byggnadsstadga
synes förutsätta, att inom området för fastställd stadsplan huvudsakligen
endast ett byggnadssätt skall ifrågakomma, nämligen det så
kallade slutna byggnadssättet. Någon tanke på att redan från början
avfatta reglerna för bebyggandet efter särskilda ändamål eller de olika
stadsdelarnas mer eller mindre centrala belägenhet synes icke hava föresvävat
stadgans författare. Under sådana förhållanden torde något egentligt
behov av att i sammanhang med fastställande av stadsplanen fastslå
särskilda byggnadsbestämmelser icke föreligga. Nu åter utgår man vid
uppgörande av stadsplan från helt andra förutsättningar. Allt efter det
föreliggande behovet avsättas särskilda områden för olika ändamål såsom
bostads-, magasins- och fabrikskvarter. I de avlägsnare stadsdelarna
föreskrives såsom regel det öppna byggnadssättet. Det är då klart, att
de byggnadsbestämmelser, som (civilrättsligt) skola normera de särskilda
områdenas användande för speciella ändamål, böra fastställas på samma
gång som själva planen. Men stadgandet har då också sin naturliga
plats i den avdelning av lagen, som innehåller bestämmelserna om
stadsplan.

Skall en överflyttning av ifrågavarande stadgande ske, uppstår den
Irågan, om detsamma i sin nya form bör inrymmas i lagens 1 eller 2 §.
Logiskt och lagtekniskt sett vore det måhända lämpligast att upptaga
stadgandet i 1 §, d. v. s. att göra byggnadsbestämmelserna till en integrerande
del av stadsplanen. Emellertid har uttrycket stadsplan fått eu
specifik användning för att beteckna den å karta uppritade planen, och
någon ändring i denna begreppsbestämning torde ej finnas anledning att
söka åvägabringa. Härjämte är att märka, att 1 § i sin nuvarande lydelse
stadgar endast vissa skyldigheter i fråga om stadsplans upprättande och
innehåll, medan antagandet av särskilda bestämmelser åtminstone till
formen icke är eller torde böra bliva obligatoriskt. Den enklaste utvägen
synes vara att i stället införa stadgandet såsom ett särskilt stycke i 2 §,
och denna utväg anser jag mig böra förorda.

Härav bliver jämväl en följd, att första punkten i nuvarande andra
stycket i 2 § bör utvidgas att avse jämväl ändring av de en gång
fastställda särskilda bestämmelserna.

I samband härmed har uppkommit fråga, huruvida icke den Kungl.
Maj:ts befallningshavande nu i andra punkten av sistnämnda stycke
medgivna rätten att fastställa beslut om ringa jämkning i stadsplan borde
förbindas med en dylik rätt för Kungl. Maj:ts befallningshavande även

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition År 164.

beträffande beslut om mindre jämkning av de särskilda bestämmelserna.
Behov härav lärer stundom hava visat sig i sådana fall, då Kungl.
Maj:ts befallningshavande haft att pröva frågor om jämkning i stadsplanen,
berörande kvarter, för vilket särskilda bestämmelser fastställts.
Det synes mig lämpligt att en ändring i antydd riktning företages.
Denna torde dock icke böra givas större räckvidd, än att Kungl. Maj:ts
befallningshavande skall äga att fastställa sådan jämkning av de särskilda
bestämmelserna, som föranledes därav, att stadsplan jämkas genom beslut,
varå Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelar fastställelse.

Borttagandet ur 3 § av stadgandet om de särskilda bestämmelserna
medför även vissa andra ändringar i denna paragraf. Såsom jag redan
förut berört, har det ifrågasatts, att bestämmelsen om skyldighet att i
visst fäll i samband med underställande av särskilda bestämmelser söka
Kungl. Maj:ts fastställelse jämväl å tomtindelning skulle upphävas. Jaganser
mig emellertid icke i detta sammanhang böra inlåta mig på denna
fråga, utan tillåter mig i stället föreslå, att denna bestämmelse i sak
lämnas orubbad, men för vinnande av större enkelhet i avfattningen
inarbetas i första stycket av 3 §, varigenom paragrafens nuvarande
andra stycke kan helt utgå.

Ännu en fråga kräver emellertid i detta sammanhang en närmare
behandling'', nämligen spörsmålet om, huru en effektiv övervakning skall
kunna ske därav, att de bestämmelser, som fastställas beträffande bebyggandet
av område, som i 37 § avses, verkligen efterlevas. Beträffande
dylika bestämmelser i stad eller därmed jämförligt samhälle
torde, då föreskrifterna i 39 § stadsplanelagen om sättet för vinnande
av rättelse i fäll av nybyggnads företagande i strid mot vissa av lagens
stadganden icke omfatta överträdelse av sådana bestämmelser, tillsynen
å deras efterlevnad vara avsedd att ske allenast på det sätt, att byggnadsnämnden
skall vid prövning av ansökan om byggnadslov ävensom
sedermera under byggnadsarbetets fortgång tillse att de särskilda bestämmelserna
efterlevas och därvid i mån av behov betjäna sig av de
tvångsmedel byggnadsstadgan lämnar. För område, som avses i 37 §,
äro föreskrifterna om byggnadsnämnd ej tillämpliga, och någon möjlighet
att genom val konstituera en sådan myndighet föreligger för övrigt icke.
Den övervakande myndighet, som åligger allmän åklagare, torde icke
kunna anses tillfyllest, då det gäller tillämpningen av särskilda byggnadsbestämmelser.
Föreskrifterna i 39 § torde för övrigt icke heller för
dylikt område böra göras tillämpliga å överträdelse av bestämmelser av
nämnda art. Ej heller förefinnas för närvarande föreskrifter om skyldighet
att vid byggnadsföretag inom området söka byggnadslov. Dylika före -

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

skrifter torde emellertid icke kunna undvaras, därest iakttagandet av
meddelade byggnad sbestämmelser skall kunna behörigen övervakas. En
förutsättning för den ifrågasatta lagändringen synes därför vara att på
administrativ väg konstitueras någon övervakande myndighet, som kan
ersätta byggnadsnämnden. I det av vederbörande kommitté avgivna
förslaget till ny byggnadsstadga § 81 finnes upptaget stadgande, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle i visst fall beträffande område,
som här avses, meddela förordnande för lämplig person att övervaka
efterlevnaden av gällande föreskrifter. Ett dylikt stadgande torde
emellertid icke vara tillfyllest. Om det skall erhålla tillräcklig effektivitet,
torde det böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet att söka
byggnadslov och om böter för den, som bygger utan lov eller i strid
med meddelade föreskrifter. Chefen för civildepartementet har även
förklarat sig hava för avsikt att, om mitt förslag antages, för Kungl. Maj:t
framlägga förslag till författningsbestämmelser i antydd riktning, vilket
torde kunna ske antingen i den blivande nya byggnadsstadgan eller,
om denna, såsom antagligt är, ej tillräckligt snart kan bliva utfärdad,
genom särskild författning. En sådan torde icke i någon mån kunna
anses föregripa prövningen av den nya byggnadsstadgans bestämmelser
i övrigt.

Jag övergår härefter till en annan punkt, beträffande vilken anledning
att nu föreslå en ändring i stadplanelagen synes mig föreligga.

1 det förslag till stadsplanelag, som år 1904 avgavs av de därför
utsedda kommitterade, stadgades i § 2, att ansökan om fastställelse av
stadsplan finge göras, förutom av vederbörande samhälle, även av annan,
som visade sig vara ägare till hela det område, varå planen vore avsedd
att tillämpas. I motiveringen till detta stadgande anförde kommitterade
bland annat följande:

Enligt byggnadsstadgan vore uppgörande av stadplan helt och
hållet samhällets ensak. Ägare av jord inom ett samhälles jurisdiktion
kunde icke, även om hans mark aldrig så väl ägnade sig för bebyggande,
mot samhällets bestridande få stadsplan fastställd över densamma, och
det läte tänka sig, att samhället begagnade sin makt härutinnan till
att avpressa jordägaren allt för dryg ersättning för sitt medgivande.

Vidare anförde kommitterade, att, om även ett dylikt medgivande
kunde få tillämpning inom en stads område för en trakt, som kunde
anslutas till stadsplanen, torde det dock huvudsakligen komma till an -

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 164. 21

vändning för platser å landsbygden, vilka ägnade sig för ett tätare
bebyggande.

Rätt att göra framställning om ändring i den uppgjorda stadsplanen
ansågo kommitterade däremot icke kunna medgivas enskild jordägare
i annat fall än om planen ännu icke i någon mån kommit till
verkställighet. Denna rätt fastslogs för övrigt icke uttryckligen i förslagets
text, vilken för ändring av gällande stadsplan alltid förutsätter
beslut av samhället, men torde hava ansetts i det antydda fallet ligga i
sakens natur. Av kommitterades uttalanden synes framgå, att sådan
rätt i allt fall ansågs begränsad till sådan plan, som på ansökan av
enskild jordägare blivit fastställd.

I gengäld mot den fördel, enskild jordägare finge i följd av
sådan stadsplans genomförande, ansågo sig kommitterade kunna ålägga
honom vissa skyldigheter. Kommitterade föreslogo nämligen i 4 § av
förslaget, att, om stadsplan fastställts på ansökan av annan än samhälle,
det skulle åligga jordägaren att, i den mån han ville genomföra planen
och innan bebyggande finge ske, ej mindre upplåta marken till erforderliga,
i planen upptagna gator, torg och andra allmänna platser, fri från
inteckning, än även tillhandahålla gatorna och de allmänna platserna
vederbörligen iordningställda och försedda med nödiga avloppsledningar.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 29 september 1905
anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, att beträffande den
av kommitterade föreslagna rätt för enskild jordägare att erhålla fastställelse
av stadsplan över honom tillhörigt område i flera av de över
kommittéförslaget avgivna utlåtandena uttalats betänkligheter emot att
låta denna bestämmelse gälla jämväl i fråga om ägare av jord inom
stads område. Därigenom skulle stadens myndigheter berövas möjligheten
att utöva kontroll över byggnadsverksamhetens utsträckning
ävensom opåräknade utgifter för belysning, polisbevakning och dylikt
vållas staden. Med hänvisning till kommitterades uttalande, att ett
medgivande sådant som det föreslagna huvudsakligen torde komma till
användning för platser å landsbygden, vilka ägnade sig för ett tätare
bebyggande, anförde departementschefen vidare, att stadgandets tillämpning
därför med hänsyn till de uttalade betänkligheterna syntes
böra inskränkas till landsbygden. — Enligt det för riksdagen framlagda
förslaget, som sedermera i dessa avseenden lagfästes, är enskild jordägare
ej berättigad att söka fastställelse å stadsplan i annat fall än det, som
avses i lagens 37 §, nämligen beträffande område å landet, där större
byggnadsverksamhet är att förvänta, men å vilket 36 § icke äger tillämpning.
Såväl för stad som för alla andra samhällen, där enligt sist -

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

nämnda paragraf stadsplanelagen äger eller förklarats skola äga motsvarande
tillämpning, gäller således, att stadsplan icke kan fastställas i
annat fall, än då den blivit av samhället självt antagen.

Med enskild tomtägare är i nu förevarande avseende kronan likställd.

Emellertid synes det kunna sättas i fråga, huruvida de betänkligheter,
som, enligt vad nyss anförts, föranlett angivna inskränkning i
markägares rätt att söka fastställelse å stadsplan, icke i själva verket
tillmättes en större betydelse, än de vid närmare granskning visa sig
förtjäna. Den första invändningen, nämligen att stadens myndigheter
skulle, genom att enskild markägare kunde utan deras medgivande få
stadsplan fastställd, berövas möjligheten att utöva kontroll över byggnadsverksamhetens
utsträckning, synes till sin innebörd ej vara fullt klar.
Även i dylikt fall komme ju stadsplanen att i avseende å sin beskaffenhet
underkastas prövning av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande
sakkunniga myndighet, överintendentsämbetet. Denna prövning skulle
förvisso, även i brist på uttryckligt stadgande därom, komma att i varje
fall föregås av vederbörande kommunala myndigheters hörande över
ansökningen. Dessa bleve därvid i tillfälle att förebringa all den utredning,
de kunde finna önskvärd, i fråga om planens lämplighet eller
olämplighet, exempelvis med avseende å dess anslutning till närliggande
redan planlagda områden eller dess anpassning efter de grunder, som
måhända redan av samhället kunde hava utstakats med avseende å planläggningen
av andra områden i samma trakt. Åven till dylika omständigheter
tages nämligen vid stadsplaners fastställande all hänsyn.
År nu stadsplanen så beskaffad, att den efter en dylik allsidig prövning
kan vinna Kungl. Maj:ts godkännande, lärer något berättigat intresse
för samhället att under åberopande av behovet av dess kontroll över
byggnadsverksamhetens utsträckande förhindra stadsplanens fastställande
icke kunna anses föreligga.

Vad så angår farhågorna för samhällenas belastande med opåräknade
utgifter för belysning, polisbevakning och dylikt, torde väl dessa få anses
vara i viss mån överdrivna. Att dylika kostnader, och det till avsevärda
belopp, kunna uppkomma, vill jag ej förneka. Men dessa kostnader
torde å andra sidan i regel uppkomma först i den mån området verkligen
bliver bebyggt, och då har ju å andra sidan samhället genom de
nybyggda fastigheterna vunnit nya värdefulla skatteobjekt. För övrigt
böra just i detta sammanhang observeras de. särskilda förmåner, som
kommitterade såsom vederlag för det ifrågasatta undantaget från samhällets
ensambeslutanderätt i fråga om stadsplanen avsågo att bereda

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

detsamma genom åläggandet för markägaren att utan inskränkning till
samhället kostnadsfritt överlåta alla gator, torg och andra allmänna
platser, vederbörligen iordningställda och försedda med nödiga avloppsledningar.

Medan sålunda samhället genom det föreslagna undantaget knappast
kan befaras bliva utsatt för att råka i någon ekonomiskt eller annorledes
mindre gynnsam situation, synes å andra sidan samhällets monopol
på rätten att antaga stadsplaner vara i betänklig grad ägnat att fresta
samhället till att med begagnande därav söka förmå en jordägare, som
önskar få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra ännu mera
vittgående eftergifter till samhällets förmån, än vad enligt kommitterades
förslag skulle i ovan angivna fall jordägaren åläggas. Detta har givetvis
icke varit stadsplanelagens mening. Redan kommitterade åberopade
emellertid, såsom redan nämnts, till stöd för sitt förslag faran för missbruk
i sådan riktning; och exempel därpå lära sedermera icke hava helt
saknats.

Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag mig icke sakna skäl
att uttala, att vid en blivande mera genomgripande omarbetning av
stadsplanelagen frågan om markägares rätt att söka fastställelse å stadsplan
torde böra upptagas till förnyad prövning. För det närvarande
anser jag mig dock icke böra i denna punkt föreslå någon ändring beträffande
enskilda markägare i allmänhet, enär den rubbning i hittills
gällande regler, som därav skulle bliva en följd, synes mig tillhöra dem,
som förutsätta en grundligare utredning, än den som nu står mig till
buds, särskilt med hänsyn därtill, att det i saknad av dylik utredning
ej kan fullt bedömas, i vilken mån ett praktiskt behov av sådan ändring
verkligen föreligger. Det kan ju exempelvis tänkas, att en dylik utredning
skulle giva vid handen, att den förutsättning för undantagets
tillämpning, som består däri, att sådana områden, som lämpa sig för
planläggning i nu angiven ordning, skola förekomma förenade i en enda
ägares hand, åtminstone beträffande enskilda jordägare i vanlig mening
så sällan förelåge, att undantaget för deras del därför bleve av alltför
ringa praktisk betydelse.

I ett avseende råder emellertid intet tvivel om, att nyss angivna
förutsättning för undantagets tillämpning i flera fall föreligger, nämligen
beträffande kronan tillhörig mark. Vad jag förut anfört till bemötande
av den uppfattning i frågan, som vid stadsplanelagens tillkomst gjorde
sig gällande, äger även beträffande kronans mark full giltighet; och
särskilt torde det ligga i öppen dag, att samhällenas förmenta "behov av
kontroll över byggnadsverksamhetens utsträckning, då det gäller mark,

24

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 164.

som i vederbörlig ordning planlägges, ännu mindre för kronans än för
annan jordägares mark kan vara av någon verkligt trängande beskaffenhet.
Under sådana förhållanden och då det. givetvis är ett allmänt
intresse av största vikt, att kronans utnyttjande av sin mark icke
onödigtvis försvåras, tvekar jag icke att föreslå en sådan ändring i
stadsplanelagens stadganden, att kronan förbehålles rätt att för henne
tillhörig mark inom stad eller annat område, där lagen gäller, få stadsplan
fastställd utan att densamma blivit av vederbörande kommunala
representation antagen.

Denna ändring torde bäst kunna ske genom att bestämmelse härom
införes i ett nytt stycke i lagens 2 §. För undanröjande av alla farhågor
för, att vederbörande samhällen icke skulle lämnas tillfälle att
yttra sig över förslag till sådan stadsplan, får jag föreslå, att i samma
stycke införes en föreskrift, som uttryckligen giver dem rätt härtill.

Då varje stadsplan kan beröra även sådana markägares rätt, som
hava sin jord tätt utanför stadsplanens gränser, kan fråga uppstå, om
ej i här förevarande fall borde stadgas rätt för dessa att varda i ärendet
hörda. Lagens nuvarande ståndpunkt är emellertid den, att sådan rätt
tillförsäkrats endast ägare av mark inom det område, vars planläggning
är i fråga. I administrativ väg har dock, jämte det att sistnämnda
markägare berättigats att, om de äro kända och boende inom riket,
genom särskilda kallelsebrev erhålla underrättelse om stadsplaneförslaget,
tillika föreskrivits att i ortstidning skall införas kungörelse om samma
förslag, vilket därefter skall under minst en månad hållas för allmänheten
tillgängligt. Härigenom kunna även sådana jordägare, vilkas mark,
utan att vara belägen inom området, likväl har ett sådant läge, att stadsplanefrågan
för dem blir av vikt, erhålla kännedom om förslaget och
bliva i tillfälle att yttra sig därom. Ifrågavarande stadganden i sin nuvarande
avfattning torde icke kunna anses tillämpliga å det fall, att
stadsplaneärendet i nu ifrågasatt ordning kommer under ortsmyndigheternas
prövning. Det torde därför vara lämpligt, att, i samband med
utfärdandet av den ifrågasatta ändringen i lagen, i administrativ väg
meddelas föreskrifter om kungörande på sist angivna sätt även av
stadsplaneförslag, som väckts i nu förevarande ordning.

Att vad nu har sagts om stadsplan även bör gälla beträffande
särskilda bestämmelser i avseende å användande av byggnadskvarteren
inom sådant kronan tillhörigt område, varom här är fråga, då sådana
bestämmelser förekomma till prövning samtidigt med stadsplanen, lärer
utan vidare motivering vara klart. Mindre tydligt synes vara, huruvida
även beträffande antagande av särskilda bestämmelser i annat fall eller

25

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition AV 164.

om ändring i stadsplan eller särskilda bestämmelser för kronan tillhörigt
område det ifrågasatta undantaget bör få gälla. Såsom jag redan tramhållit,
ansågo kommitterade i princip rätten till ändring böra förbehållas
samhället ensamt. Det intresse, som för jordägaren kan påkalla rätt att
utan samhällets medgivande få stadsplan fastställd, torde icke med samma
kraft göra sig gällande i fråga om ändring i den en gång faststallda
planen. Utan att förbise, att fall kunna tänkas, då en jordägare skulle
kunna genom samhällets likgiltighet eller vägrade medverkan hmdras
från en högst nödig befunnen ändring i planen, därest han för vinnande
av fastställelse därå är beroende av samhällets medgivande, bär jag dock
icke nu ansett mig böra till kronans förmån föreslå något undantag av
större omfattning än såvitt angår fastställande av stadsplan å förut ej
planlagd mark och i samband därmed av särskilda byggnadsbestämme ser.

Det torde emellertid vara skäligt, att rätten att utan samhällets
beslut få stadsplan fastställd motsvaras av ökade skyldigheter för den,
som därav kommer i åtnjutande. En bestämmelse i detta syfte torde
kunna införas såsom ett nytt första stycke i lagens 9 §. I fråga om
berörda skyldigheters omfattning har jag dock, i motsats mot kommitterade,
icke ansett mig böra gå längre, än att kronan ålägges att, i
den mån de i planen upptagna gator, torg och andra allmänna platser
skola upplåtas för allmänt begagnande, överlåta dem till staden utan
ersättning, försatta i behörigt skick och fria från inteckning för fordran
eller annan rätt. Frågan om tidpunkten för sådant upplåtande lärer ta

bedömas enligt föreskrifterna i 29 §. .

Någon skyldighet att anlägga avloppsledningar synes däremot ej
i lagen böra krönan åläggas. Beträffande iordningställandet av gatorna
erinrar jag om kommitterades uttalande, att i detta avseende de ^om
varje samhälle gällande föreskrifter måste lända till efterrättelse, dock;
så, att, därest olika slag av gatubeläggningsämnen äro medgivna, jordägaren
är berättigad att använda det för honom billigaste.

Ö oo

Slutligen vill jag fasta uppmärksamheten på en punkt, där stadsplånelagens
bestämmelser i nuvarande form iöranlett en oegentlig et,
som, då nu ändock lagens stadganden bliva föremål för ändring, synes

mig icke böra få orubbad kvarstå. .

Enligt byggnadsstadgans § 50 ägde Kungl. Maj:ts befallningshavande,
då sådant av omständigheterna påkallades, förordna, att vad i
nämnda stadga är föreskrivet om stad skulle i tillämpliga delar galla
bland annat även för hamn, fiskeläge och annat ställe med större samBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 142 höft. (Nr 164.) 4

26

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 164.

manträngd befolkning. Beslutet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Om, efter det dylikt förordnande meddelats och av Kungl. Magt
lastställts, förändrade förhållanden skulle göra förordnandets upphävande
önskvärt, ansågs något hinder icke föreligga för ett sådant upphävande,
vilket i så fall ansågs böra ske i samma ordning, som förordnandet tillkommit,
nämligen genom ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat
beslut, varå sedermera erhölls Kungl. Majrts fastställelse. Liknande
bestämmelser gälla i fråga om tillämpning inom område å landet av
ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt hälsovårdsstadgans
för riket föreskrifter rörande stad.

I 36 § av stadsplanelagen föreskrevs sedermera, att vad i nämnda
lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning bland annat
för sådan ort, för vilken på grund av dittills gällande föreskrifter
byggnadsstadgan för rikets städer förklarats skola gälla. I samma
paragraf tillädes Konungen rätt att förordna om lagens tillämpning för
hamnplats, fiskeläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning,
för vilken Kungl. Maj:ts befallningshavande anmält, att omständigheterna
påkalla sadant förordnande; och skulle detsamma medföra
enahanda verkan, som enligt dittills gällande lag följt utav förordnande
om tillämpning av byggnadsstadgan.

Sedermera inkom till Kungl. Maj:t en framställning från Lomma
municipalsamhälle, för vilket enligt nådigt brev den 12 september 1900
bland annat byggnadsstadgan gällde. Samhället anhöll däri om upphävande
tillsvidare av förordnandet om byggnadsstadgans tillämpning
inom samhället, enär stadsplanelagen komme att för samhället medföra
alltför betungande kostnader.

I» anledning av uppkommen tvekan om Kungl. Maj:ts formella
befogenhet att bifalla denna ansökan infordrades i ärendet justitiekanslersämbetets
yttrande. Ämbetet anförde därvid, att nådigt bifall till ansökningen
icke skulle medföra den av samhället önskade påföljden, befrielse
från tillämpningen av stadsplanelagen. I denna av Kungl. Magt och
riksdagen antagna lags 36 § första stycket stadgades nämligen, att
lagen skulle äga motsvarande tillämpning för ort, för vilken på grund
av dittills gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats
skola gälla, och redan då stadsplanelagen utfärdades, hade dylikt
förklarande meddelats för samhället genom nådiga brevet den 12 september
1900. Rätt att meddela dispens från berörda stadgande i stadsplanelagen
hade ej heller blivit Konungen tillagd.

I enlighet med justitiekanslersämbetets sålunda uttalade uppfattning
fann Kungl. Maj:t ansökningen icke kunna bifallas.

27

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 164.

Deri uppfattning om lagens rätta tolkning, som sålunda gjort sig
gällande, är med hänsyn till ifrågavarande stadgandes avfattning otvivelaktigt
riktig. Lika otvivelaktigt synes emellertid vara, att densamma
de lege ferenda innebär en orimlighet, som i många fall måste kunna
medföra materiellt synnerligen stötande resultat. Huruvida detta i nu
relaterade fall var händelsen, vill jag lämna därhän. Säkert är, att
andra fall inträffat, där stadgandet medfört mycket olämpliga praktiska
konsekvenser. För ett sådant fall vill jag lämna en närmare redogörelse.

Genom nådigt brev den 25 april 1902 hade Kungl. Maj:t fastställt
ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län meddelat beslut,
att ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan samt hälsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad skulle i tillämpliga delar gälla för
visst närmare angivet område vid Stocksunds järnvägsstation. Genom
nådigt brev den 15 juli 1904 fastställdes regleringsplan för samhället.

Sedermera hade Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 31 december
1909 dels fastställt sådan ändring i nämnda plan, att ett område om
37 ar 50 kvadratmeter skulle därur uteslutas, dels ock medgivit, att
samhällets återstående område finge från 1910 års början såsom en
kommun för sig bilda en från Danderyds socken i övrigt avskild köping,
benämnd Stocksund.

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll därefter Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att, då anledning numera saknades att för ifrågavarande
obetydliga område om 37 ar 50 kvadratmeter bibehålla tillämpningen
av stadsplanelagen och byggnadsstadgan, i den mån nämnda författningar
fortfarande vore för området gällande, Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för upphörande av samma författningars tillämpning på berörda
område.

I samband härmed hade Kungl. Maj:ts befallningshavande genom
särskilt beslut förordnat, att ordnings- och brandstadgarna samt hälsovårdsstadgans
föreskrifter om stad skulle omedelbart upphöra att gälla
för ifrågavarande område. Detta beslut underställdes Kungl. Maj:ts
prövning och vann även fastställelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes framställning om upphävande
av stadsplanelagens och byggnadsstadgans tillämpning fann dåvarande
chefen för civildepartementet icke med nu gällande bestämmelser kunna
bifallas; men då det å andra sidan syntes lämpligt att genom en lagändring
möjlighet bereddes för upphävande i ett fall, sådant som det
förevarande, av ifrågavarande författningars tillämpning, anhöll departementschefen
i skrivelse till dåvarande chefen för justitiedepartementet,

28

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 164.

att denne måtte taga frågan i övervägande och därefter vidtaga de
åtgärder, som kunde finnas erforderliga.

Åven jag finner, såsom redan antytts, en lagändring härutinnan
vara synnerligen önskvärd. Denna torde kunna enklast ske därigenom
att i 36 § första stycket av stadsplanelagen det nuvarande uttrycket ’ort,
för vilken på grund av hittills gällande föreskrifter byggnadsstadgan
för rikets städer förklarats skola gälla’, utbytes mot ’ort, för vilken på
grund av förordnande, som enligt hittills gällande föreskrifter meddelats,
byggnadsstadgan för rikets städer gäller’.

I sammanhang härmed har jag ansett mig böra föreslå mindre förändringar
av liknande art dels i sista stycket av samma paragraf och
dels i 37 § första stycket.

I enlighet med de grunder, jag nu angivit, har jag låtit inom
justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av
2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning, därvid jämväl i vissa av de paragrafer, som av
ändringarna beröras, smärre redaktionsförändringar verkställts.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag, som
var av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde,
att lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

29

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 §•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga men vare ej gällande, innan därom fattat beslut
blivit av Konungen fastställt. Innan stadsplan antages, skall ägare av
mark inom det område, vars planläggning är i fråga, lämnas tillfälle
att yttra sig över uppgjort förslag till plan.

Väckes förslag, att för visst område särskilda bestämmelser skola
meddelas i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, skall i
fråga om antagande och fastställande av sådana bestämmelser vad ovan
stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fråga om ändring eller utsträckande av stadsplan eller ändring av
särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande
så ock om särskild plan för viss del av stadens område i övrigt
galle vad ovan är sagt. Dock skall stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas
beslut om jämkning av ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatuprofiler
eller dylikt, där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om beslutet
av Konungens befallningshavande fastställes; och äge Konungens befallningshavande
jämväl fastställa beslut om sådan jämkning av särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, som

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

föranledes därav, att stadsplan jämkas genom beslut, varå Konungens
befallningsh av ande, enligt vad nu är sagt, meddelar fastställelse.

För område, som tillhör kronan, må stadsplan fastställas utan att
vara av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga antagen; dock erhålle
stadsfullmäktige eller allmän rådstuga före fastställande av sådan plan
tillfälle att yttra sig över uppgjort förslag därtill. Väckes förslag, att
för sådant område samtidigt med stadsplanens fastställande skola meddelas
särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande,
vare i fråga om ordningen för deras åvägabring-ande lag
samma. 6

Stadsplan, som av ålder består eller före denna lags ikraftträdande
blivit fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, till dess ändring
däri göres i den ordning nu är stadgad.

3 §•

År stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindelning,
som därmed står i omedelbart samband, eller äro särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande
beroende av viss tomtindelning, skall den tomtindelning i sammanhang
med stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna underställas
Konungens prövning.

I andra fäll tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga
frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens
beslut ej gällande, innan det blivit av Konungens befallningshavande
fastställt. Innan nämnden fattar beslut, skall ägare av mark, som av
tomtindelningen beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må
beslut, som angår kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att
Konungen därtill givit lov.

9 §•

Har stadsplan för kronan tillhörigt område fastställts utan att vara
av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga antagen, åligger det kronan
att, i den mån de i planen upptagna gator, torg och andra allmänna
platser skola upplåtas för allmänt begagnande, överlåta dem till staden
utan ersättning, försatta i behörigt skick och fria från inteckning för
fordran eller annan rätt.

31

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 164.

Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, tillfälle
staden utan ersättning.

36 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
för köping så ock för annan ort, för vilken på grund av förordnande,
som enligt hittills gällande föreskrifter meddelats, byggnadsstadgan
för rikets städer gäller.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan,
som enligt hittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning
av byggnadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshavande
åligger att, när omständigheterna sådant förordnande påkalla, efter
kommunalstämmas och ortsinvånarnas hörande, med anmälan därom till
Konungen inkomma.

Då förordnande, varom nu är sagt, meddelas för någon ort, äger
Konungen förklara, att med avseende å viss bebyggd del av dess område
skall gälla vad i 2 § sägs angående stadsplan, som av ålder består.
Inom det område i övrigt, för vilket sådant förordnande gäller, må icke,
förrän stadsplan blivit fastställd, nybyggnad äga rum, med mindre Konungens
befallningshavande för särskilt fall därtill giver lov. År stadsplan
icke fastställd för ort, som i 1 mom. sägs, vare i fråga om sådant förklarande
och om förbud mot nybyggnad lag samma.

37 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,
å vilket 36 § icke äger tillämpning, äger Konungen förordna, att stadsplan
för området skall upprättas; och må inom område, för vilket sådant
förordnande gäller, nybyggnad icke, förrän stadsplan blivit fastställd, äga
rum, med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill
giver lov.

Framställning om förordnande, som nyss är nämnt, så ock om
fastställande av stadsplan samt, där sådant för området i dess helhet eller
viss del därav finnes lämpligt, jämväl av särskilda bestämmelser i avseende
å sättet för byggnadskvarterens användande må göras av Konungens
befallningshavande eller av områdets ägare. Ej må sådan fastställelse
meddelas utan att områdets ägare blivit hörd.

32 Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 164.

Sedan stadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark,
som enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats. Varder
sedermera förordnande, som i 36 § sägs, för området meddelat, skall
stadsplanen jämväl i övrigt vinna omedelbar tillämpning inom området.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen
den 11 april 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
7 april 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i
lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av biträdande föredraganden i civildepartementet Wilhelm
Hilarion Wistrand.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

2 §•

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

Det i fjärde stycket givna stadgandet avser efter ordalydelsen
varje område, som tillhör kronan. Emellertid kan ett område, som tillhör
kronan, innehavas av enskild eller menighet med sådan rätt, att
kronan, ändock att dess äganderätt är formellt bevarad, icke kan anses
hava något intresse av frågan om fastställelse av stadsplan för området.
Så är t. ex. händelsen med städernas donationsjordar, så vitt kronans
äganderätt till dem är formellt bevarad. Endast i det fall, att området,
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 142 Käft. (Nr 164.) 5

34

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 16 i.

som tillhör kronan, också av kronan disponeras, synes kronan såsom
ägare av området hava det intresse av stadsplans fastställelse, som ligger
till grund för den till kronans förmån meddelade undantagsbestämmelsen
i fjärde stycket. En förklaring rörande bestämmelsens räckvidd i
nämnda avseende synes vara påkallad, då meningen icke gärna kan vara
att giva stadgandet en så vidsträckt tillämpning, som dess lydelse kan
föranleda.

9 §.

Lagrådet:

I anledning av vad i förslagets motivering framhållits om skyldighet
att anlägga avloppsledningar torde böra erinras, att det i 9 § i
fråga om gator, torg och andra allmänna platser begagnade uttrycket
behörigt skick måste äga samma betydelse som motsvarande uttryck i
29 §. Huru sistnämnda uttryck bör förstås, framgår av stadgandet i
första punkten av andra stycket i SO §. Någon anledning att vid det
nya stadgandet i 9 § meddela någon avvikande bestämmelse synes ej
föreligga.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans J\Kij:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 11 april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, lagrådets
utlåtande över det den 7 innevarande april till lagrådet remitterade förslag
till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen: »I

anledning av vad två av lagrådets ledamöter anmärkt rörande
innebörden av det i 2 § 4 stycket i förslaget förekommande uttrycket
''område, som tillhör kronan’ anser jag mig böra framhålla, att jag till
fullo delar den av dem uttryckta uppfattningen, att sådau jord, som, om
än under formellt bevarande av kronans äganderätt, blivit till enskild
eller menighet upplåten i form av donationsjord eller eljest på sådant

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 164.

sätt, att kronan icke kan göra gällande någon rätt att disponera jorden,
icke bör från kronans sida göras till föremål för några sådana åtgärder,
varom i det här avsedda stadgandet är fråga. Emellertid torde det väl
vara uteslutet, att någon statens myndighet skulle vilja åt stadgandet
giva en vidsträcktare tillämpning än sålunda angivits. Vid sådant förhållande
torde ovannämnda anmärkning icke påkalla någon ändring i
det av mig framlagda lagförslagets lydelse.

Vad lagrådet i fråga om innehållet i 9 § erinrat lärer ej heller
vara av beskaffenhet, att någon ändring i förslagets text därav behöver
föranledas.»

Departementschefen hemställde härefter, att ifrågavarande lagförslag
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
nådigt ''bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Hultman.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916