Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV löd.

Nr 153.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen medförslag till lag
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3
och 4, § 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§''
9—11 i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov; given Stockholms slott den 4 april 1916.

Under åberopande av bilaga utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bifogade förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom.
1 och 2, § 5 mom. 3 och 4, § 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt
§§ 9—11 i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och
enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

B. B. E. Mörcke.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 132 käft. (AV 153.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3 och i,§ G mom. 1
och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—11 i lagen den 21 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för

krigsmaktens behov.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3 och 4,
§ 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—11 i lagen den 24 maj
1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov skola hava följande ändrade lydelse:

§ 2.

1. Genom rekvisition må anskaffas eller tagas i anspråk:

a) kvarter för trupper med befäl och vederlikar samt för andra,
som äro vid krigsmakten anställda eller för dess räkning använda; stallrum
för kreatur ävensom upplagsplats och plats under tak i befintliga
byggnader för materiel och andra effekter;

b) mat i kvarteren för den i a) omförmälda personal samt foder åt
kreatur;

c) fartyg, båtar och andra farkoster, med eller utan bemanning och
materiel;

d) anspann med eller utan fordon, kreatur, fordon, sadel och seltyg,
automobiler (motorcyklar), lokomobiler, velocipeder, skidor, sparkstöttingar
och snöskor, allt med erforderligt tillbehör, så ock personal för nämnda
transportmedels skötsel samt materiel och personal för reparation av
desamma;

e) vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg och redskap
för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-, förbindelse-,
befästnings- och andra arbeten jämte till sådana arbeten nödig mark samt
byggnader och verkstäder;

Kungl. Maj:ta nåd. proposition, Nr 153.

f) proviant och foder jämväl under andra förhållanden än de i b)
avsedda, ävensom slaktdjur;

g) bränsle och lägerhalm för trupper i kvarter, läger eller bivack;

h) förnödenheter för drift av kraft- och andra maskiner och värmeapparater
av alla slag, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle, smörjämnen
m. in.;

i) erforderliga materialier för utrustning av fartyg;

k) vård hos befolkningen för sjuka och sårade människor och
kreatur;

l) annat, som kan behöva undantagsvis genom rekvisition anskaffas,
såsom beväpnings- och utrustningspersedlar, läkemedel Och sjukvårdsmateriel,
ammunition, krut, dynamit och andra sprängämnen, ävensom till
biträde erforderlig personal.''

2. Genom rekvisition må ock tagas i anspråk:

a) järnvägar, ballonger, flygmaskiner, luftskepp, kanaler, slussverk,
lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra dylika transportanordningar eller
fortska jfningsmedel, telegraf- och telefon anläggningar, kraftanläggningar,
kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter samt andra industriella
anläggningar och verkstäder, allt med eller utan tillhörande
maskinell utrustning, ledningar, bränsleförråd och andra materialier, verktyg,
redskap, övriga inventarier, materiel och personal; ävensom lokaler, jämte
befintlig inredning, att användas till bostad för personal, till uppställande
av kreatur eller till upplag, verkstad eller industriellt bruk;

med skyldighet för innehavaren av rekvirerad anläggning, verkstad
eller lokal att, i den mån det påkallas, tåla eller vidtaga förändring eller
förflyttning i avseende å dess inredning eller utrustning;

b) rullande och annan materiel för järnvägar och fältbanor samt
maskiner av alla slag med eller utan erforderlig personal, ävensom telegraftelefon-,
kraftlednings-, ballong-, flygmaskins-, luftskepps- och belysningsmateriel.

§ 5-

3. Kvarter för människor, stallrum för kreatur samt, i mån av
behov, plats under tak för materiel och andra effekter lämnas utan betalning.

Pågår inkvartering under så lång tid, att särskilda kostnader och
avsevärda olägenheter därigenom åsamkas vederbörande kvartervärd, må
dock ersättning utgå med belopp, som prövats skäligt.

4. Mat, som lämnas i kvarteren, skall vara efter ortens sed.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

§ 6.

1. Då i annan ordning, än för kronoskjuts finnes föreskrivet, anspann
med eller utan fordon på rekvisition lämnas, utgår ersättningen efter
kördag, beräknad till högst 10 timmar. Begagnas anspann endast fem
timmar eller mindre, utgår ersättningen för halv kördag.

4. För den skada eller betydligare försämring, som å djur eller
fordon bevisligen uppkommit under begagnandet utan ägarens eller förmannens
förvållande, är ägaren berättigad till full ersättning. Tages anspann
med eller utan fordon i anspråk för längre tid än fyrtioåtta timmar
eller för oviss tid, skola dragare, åkdon och seltyg värderas vid inställelsen.
Har sådan värdering icke då kunnat ske, bör den så snart som möjligt
därefter verkställas.

§ 7.

1. Ägare till enskild järnväg, som genom rekvisition tages i anspråk,
vare pliktig att å järnvägens vagnar anordna nödig inredning för
fortskaffning av trupper och krigsförnödenheter.

2. Militärtransporter betalas efter fastställd taxa eller de särskilda
bestämmelser, som kunna för järnvägen vara gällande. Ersättning för
järnväg, som eljest i sin helhet eller till viss del för krigsändamål tages
i anspråk, likasom för järnvägsmateriel lämnas i förhållande till den tid,
varunder järnvägen eller materielen varit ägaren avhänd, samt den skada
eller betydligare försämring densamma lidit.

3. Enligt de i mom. 2 angivna grunder utgår jämväl ersättning
för användandet av övriga i § 2 mom. 2 upptagna föremål för rekvisitionsrätten,
i den mån ej annorlunda i .§ 8 mom. 1 sägs.

4. För forsling av rekvirerade varor till avlämningsplats sä ock för
äterforsling av egendom, som efter begagnandet återställes, utgår ersättning
efter de grunder, som i § 6 nämnas.

§ 8.

1. Då tomma eller obegagnade hus och bj^ggnader, skogs- och hagmarker
samt öppna obrukade fält enligt denna lag användas för militär''»
ändamål, lämnas ingen annan ersättning än för därå bevisligen uppkommen
skada. För begagnandet av andra byggnader och annan mark ävensom av
kraftanläggningar, kvarnar samt andra anläggningar och verkstäder lämnas
ersättning ej allenast för sådan skada utan ock, där ej begagnandet
skett för ändamål, varom i § 5 mom. 3 sägs, för den för innehavaren förlorade
avkastning eller ‘hytta.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

§ 9-

1. A ersättning för varor och tjänst b ar heter, som genom rekvisition
enligt denna lag tagits i anspråk, skola, i den män sådan ersättning lämpligen
kan på förhand fastställas, i den ordning, som i §§ 10 och 11 sägs,
upprättas taxor, vilka kungöras på sätt Konungen förordnar. Pris å arbete
och varor, som upptagas i sädana taxor, skall däri bestämmas till f idla
värdet vid tiden för taxornas upprättande. För vad sålunda i taxa upptagits
skall ersättning utgå enligt taxan.

2. Där vederbörliga taxor icke upptaga pris ä vad som genom rekvisition
utgöres, skall, i den män ej de förut i denna lag angivna grunder
för ersättningens bestämmande är o tillämpliga, ersättning utgå efter fidla
värdet vid tiden för rekvisitionens utgörande.

§ 10.

1- För upprättande av taxor, varom i § 9 förmäles, sä ock för
prövning och bestämmande av fordringsbeloppen för sädana utgjorda rekvisitioner,
för vilka ersättning icke utgår efter behörigen fastställda taxor,
skola i den ordning nedan stadgas tillsättas dels lokala värdering snämnder,
nämligen en för värjo landstingsområde och en för varje stad, som ej i
landsting deltager, dels ock en värdering snämnd för hela riket (riksvärderingsnämnd),
med åliggande för nämnderna tillika att handlägga sådana
övriga ärenden, som äga sammanhang med ersättning för utgjorda rekvisitioner
eller för därunder uppkommen skada.

2. Piksvärdering snämnd en skall bestå av ordförande och fyra andra
ledamöter.

Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till nödigt
antal utses för fyra kalenderår av Konungen. För utseende av övriga
ledamöter skola kommerskollegium och lantbruksstyrelsen var för sig, efter
hörande av kända sammanslutningar inom de näringar, som höra till myndigheternas
verksamhetsområden, årligen avgiva förslag å minst fem för
sakkunskap och oväld kända personer för en var av de näringar eller
näringsgrupper, som av Konungen bestämmas. Av de sålunda föreslagna
utser ordföranden för varje ärende, som värdering snämnden skall handlägga,
två ledamöter med den sakkunskap, som må för ärendet erfordras, jämte
ställföreträdare för dessa.

3. Lokal värd erm g snämnd skall bestå av tre för sakkunskap och
oväld kända ledamöter, nämligen en ledamot, tillika ''ordförande, vald av
vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, eu officer eller annan person,

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

utsedd av arméfördelning schefen (militärbefälhavaren), samt en civil tjänsteman
eller annan person, utsedd av Konungens befallning shav ande. För eu
var av de utsedda skola väljas två ställföreträdare. Såväl ledamöter som
ställföreträdare utses för en tid av fyra kalenderår. Närmare föreskrifter
angående nämnda val meddelas av Konungen.

§ 11.

1. Taxa, som upprättats av lokal värderingsnämnd, skall underställas
riksvärd er ing snämndens prövning. Ändring i beslut, som eljest meddelats
av lokal värderingsnämnd, må sökas hos riksvärderingsnämnden genom oesvär.
Närmare ''föreskrifter angående den ordning, vari underställning och
ändring ssökande skall äga rum, meddelas av Konungen.

Över taxa, som upprättats av riksvärderingsnämnden, och beslut, som
eljest meddelats av denna nämnd, må klagan ej föras.

2. Taxor, som i denna lag avses, skola upprättas minst en gång om
året i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, frän trycket utkommit i Svensk författningssamling. De
ledamöter i riksvärderingsnämnden jämte ställföreträdare, som det tillkommer
Konungen att nämna, ävensom ledamöter och ställföreträdare i de lokala
värderingsnämnderna skola under innevarande år utses för tiden intill utgången
av år 1920. Förslag, som på grund av stadgandet i § 10 uppgöras under innevarande
år, skola avse tiden intill utgången av år 1917. Intill dess jämlikt
denna lag ledamot i lokal värderingsnämnd innevarande år utsetts, skall den
ledamot i kommission, som må hava blivit i motsvarande ordning utsedd
på grund av bestämmelserna i den nu gällande lagen, fortfarande tjänstgöra,
med de åligganden, som tillkomma ledamot, i lokal värderingsnämnd.
Taxa, som av sådan kommission upprättats, skall gälla, intill dess ny taxa
för motsvarande område blivit jämlikt denna lag uppgjord och vederbörligen
kungjord.

Kungl. Majits nåd. proposition, Nr 153.

Utdrag av protokollet över låntför svarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott tisdagen
den 4 april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Mörcke anförde efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet och chefen för sjöförsvarsdepartementet: »Enligt

av Eders Kungl. Maj:t denna dag meddelat nådigt beslut
skall genom proposition föreläggas den nu samlade riksdagen ett inom
justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om förfogande över viss
egendom vid krig, krigsfara dtler andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Man har med detta lagförslag velat giva staten
befogenhet att, i sista hand med lagens hjälp, åstadkomma planmässig
reglering bland annat av industrien för tillgodoseende av behovet
av krigsmateriel för krigsmakten såsom helhet betraktad. Till
grund för nyssnämnda lagförslag har legat ett av krigsmaterielkommissio -

Kungi. Majits nåd. proposition, Nr 153.

nen och krigsberedskapskommissionen med underdånig skrivelse den 29
februari 1916 avgivet förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Det är, såsom av det föregående framgår, i berörda förslag icke
fråga om den mobiliserade krigsmaktens förseende med vad som på de
olika förläggnings- eller krigsskådeplatserna må för tillfället erfordras av
sådant, som icke kan med tillräcklig skyndsamhet anskaffas annat än direkt
från enskildas på orten befintliga förråd. Det torde emellertid vara uppenbart
att även för tillgodoseende av dessa krigsmaktens lokala och ofta
mera tillfälliga behov industriella anläggningar kunna behöva tagas i
anspråk, särskilt sådana tillhörande livsmedelsindustrien, såsom t. ex. bagerier,
mejerier, men även andra, såsom skofabriker, mekaniska verkstäder,
fartygsslipar in. fl. Då man här icke gärna såsom regel kan tänka
sig ett för hela landet gemensamt organ, som skulle tillse att vad som
sålunda erfordrades bleve anskaffat, måste detta i de flesta fall överlåtas
åt de militära befälhavarne. Med andra ord, man torde böra för detta
ändamål anlita samma ordning, som är i lag stadgad angående rekvisitioner
från kommuner och enskilda för krigsmaktens behov. I sådant syfte anser
jag därför, att den gällande lagen i detta ämne den 24 maj 1895, som
med nuvarande lydelsen icke medger rekvisition av nyssnämnda slags anläggningar,
bör i angivna avseende utvidgas.

Jämväl i ett annat hänseende torde emellertid nämnda lag böra omarbetas.
Ovanberörda förslag till lag om förfogande över viss egendom
innehåller ett stadgande, enligt vilket ersättning för vad jämlikt lagen
tages i anspråk för kronans räkning skall fastställas i enahanda ordning,
som i gällande rekvisition slag är stadgad rörande bestämmande av betalning
för fullgjorda rekvisitioner. Redan på denna grund måste rekvisitionslagens
stadganden härutinnan kompletteras. De värderingskommissioner,
som enligt rekvisitionslagens nuvarande lydelse skola tillsättas
för varje landstingsområde och varje stad, som ej i landsting deltager,
kunna med hänsyn till sin sammansättning — de skola utgöras av tre
ledamöter, nämligen en utsedd av landstinget eller stadsfullmäktige, eu
civil tjänsteman utsedd av Konungens befallningshavande, samt en intendenturtjänsteman
eller officer utsedd av vederbörande militära befälhavare
— icke anses lämpliga att utföra alla de värderingar, som enligt den
föreslagna förfogandelagen kunna ifrågakomma. Ett ytterligare skäl för
en revision av nämnda stadganden ligger just i den utvidgning av rekvisitionsrätten,
som jag i det föregående förordat.

Krigsmaterielkommissionen och krigsberedskapskommissionen hava
med sin ovan omförmälda underdåniga skrivelse framlagt förslag även till
förändrade värderingsbestämmelser. I det lagförslag angående ändringar

Kunrjl. Maj:ta nåd. proposition, Nr löd.

i rekvisitionslagen, i vilket dessa bestämmelser upptagits, hava jämväl
inrymts föreskrifter om rätt till rekvisition av industriella anläggningar
ävensom vissa andra ändringar i lagen, åsyftande en utvidgning av rekvisitionsrätten,
i vilka avseenden förslaget uppgjorts av krigsmaterielkommissionen
ensam. Gemensamt hava kommissionerna därjämte avgivit
förslag bland annat till administrativ författning med närmare bestämmelser
rörande den tilltänkta värderingsorganisationen.

Over förslagen har chefen för generalstaben avgivit infordrat underdånigt
utlåtande.»

Departementschefen uppläste härefter dels berörda skrivelse i do
delar, som berörde rekvisitionslagen, dels ock det vid1 skrivelsen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse av § 1 mom. 4, § 2 mom. 1 och 2,
§ 5 mom. 3 och 4, § 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—13
i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov, allt av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar, samt redogjorde för nyssnämnda förslag
till administrativ författning ävensom för generalstabschefens underdåniga
yttrande, varefter departementschefen vidare anförde:

»De skäl kommissionerna anfört till stöd för de av dem föreslagna
nya föreskrifterna synas mig i huvudsak vara av beskaffenhet att kunna
av mig biträdas. Vad själva lagförslaget beträffar har jag låtit detsamma
inom departementet underkastas granskning, därvid det befunnits nödvändigt
att vidtaga vissa ändringar däri, som jag tillåter mig att nu i korthet
omnämna.

1 förslagets § 2 mom. 2 a) finnes bestämmelse intagen om rätt att
genom rekvisition taga i anspråk lokaler till bostad för personal, som erfordras
för drift av anläggningar av de slag, som förut i samma stycke
omförmälas. Det kan emellertid väl tänkas att i sammanhang med sådan
rekvisition jämväl utrymme för kreatur kan komma att erfordras, exempelvis
om den rekvirerade anläggningen är ett slakteri eller dylikt. En komplettering
av stadgandet hav fördenskull skett i detta hänseende.

Jämlikt nuvarande § 8 mom. 1 skall, då bebodda byggnader eller
annan mark än skogs- och hagmarker samt öppna obrukade fält tagas i
anspråk genom rekvisition, ersättning erläggas för den för innehavaren förlorade
avkastning eller nytta ävensom för skada, som bevisligen uppkommit
å egendomen. I förslaget hava nu såsom rekvisitionsföremål, beträffande
ersättningen likställda med nyssnämnda slag av egendom, i
detta lagrum inryckts jämväl »kraftanläggningar, kvarnar samt andra
anläggningar eller verkstäder». Därvid har bestämmelsen att ersättningen
skall omfatta även skada, som å egendomen uppkommit, fått ur lagrummet

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 132 käft. (Nr 153) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

utgå. Då emellertid något skäl härför icke anförts eller synes föreligga,
har rättelse härutinnan vidtagits.

1 § 9 av sitt förslag hava kommissionerna uttalat, att ersättning för
vad som genom rekvisition tagits i anspråk, skall, där ej de förut i lagen
angivna grunder för ersättningens bestämmande skola komma till användning,
utgå efter fulla värdet. Avsikten är, att sådana varor och tjänst -barheter som kunna på förhand värderas, skola till fulla värdet upptagas
i särskilda taxor, vilka underkastas revidering tid efter annan och efter
vilka betalning utgår, varemot sådant, som ej är i taxa upptaget, skall
betalas med fulla värdet efter prövning i varje särskilt fall. Denna tanke
har jag emellertid ansett böra tydligare uttalas i lagtexten, vilket skett
genom en omformulering av förevarande paragraf jämte tillägg av ett nytt
moment i den paragraf, som i det omarbetade förslaget utgör § 11.

I § 10 av kommissionernas förslag hava upptagits de bestämmelser
rörande den tilltänkta värderingsorganisationen, som kommissionerna ansett
böra i lag meddelas. Vid förslagets bearbetning inom departementet har
denna paragraf uppdelats på två, §§ 10 och 11. I dessa hava intagits
ytterligare vissa föreskrifter i berörda ämne, vilka, till större delen häjntade
från kommissionernas ovannämnda förslag till administrativ författning,
ansetts vara av lags natur, varjämte vissa ändringar i övrigt vidtagits.
En följd av uppdelningen har blivit, att §§ 12—14 i lagen

kunnat bibehålla sina nuvarande paragrafnummer, vadan den av kommissionerna
föreslagna ändringen i § 1 mom. 4 kunnat utgå.

Lagförslagets övergångsbestämmelser hava likaledes omarbetats.

Övriga stadganden i lagförslaget har jag ansett mig kunna godkänna;
dock hava i några punkter ordalagen omredigerats.»

Föredraganden uppläste därefter det sålunda omarbetade förslaget
till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3 och 4, § 6
mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—11 i lagen den 24 maj 1895
angående skyldigheter för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov, samt hemställde, att ifrågavarande förslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition ar
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Beite.

Kungl. Maj:ls nåd. proposition, Nr 153

Bilaga.

Till KONUNGEN.

Statens krigsmatevielkommission och statens krigsberedskapskommission
få härmed för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga vissa
förslag till allmänna lagstiftningsåtgärder, vilka synts kommissionerna be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

hövliga för krigsberedskapens och särskilt krigsmaterielanskaffningens tillgodoseende.
Med ärendets beredning har förfarits på följande sätt.
Sedan krigsmaterielkoramissionen i december 1915 genom sin ordförande
för borr statsrådet och chefen för ^^försvarsdepartementet anmält, att,
enligt vad den av kommissionen åvägabragta utredning gåve vid handen,
det vore för fullgörandet av kommissionens uppdrag av behovet påkallat
att upprätta förslag till vissa ändringar i sådana lagar och författningar,
som kunde beröra anskaffningen av krigsmateriel, har Eders Kungl. Maj:t
den 8 nästlidne januari förordnat hovrättsrådet, konstituerade revisionssekreteraren
Nils Edling att såsom lagfaren person vai’a kommissionen behjälplig
vid utarbetande av de förslag, som sålunda åsyftades. Då det
sedermera befunnits, att de nyss åsyftade författningsändringarna till stor
del nära sammanhängde med vissa, krigsberedskapskommissionens verksamhetsområde
tillhörande frågor om lagbestämmelser, avsedda att vid
krig eller krigsfara säkerställa den civila befolkningens behov, överlämnades
åt en av båda kommissionerna bildad subkommitté att under Edlings
medverkan utarbeta preliminära förslag till vissa författningar i ämnet.
Dessa förslag hava därefter med vederbörliga ändringar godtagits av de
båda kommissionerna eller, i den män de ansetts beröra blott en av dem
enbart av denna.

Förslagens

uppgifter.

Det är i huvudsak tre sammanhörande uppgifter, som det nu ifrågavarande
lagstiftningsarbetet åsyftat att tillgodose. Främst har det gällt
att skapa de juridiska förutsättningarna för fyllandet av de ytterligt
viktiga och mångsidiga militära uppgifter, som ett modernt krig ställer
på industrien. För det andra måste motsvarande åtgärder kunna vidtagas
för tillgodoseende av den civila befolkningens behov vid krig eller krigsoro,
i den mån statens direkta verksamhet härför kan visa sig erforderlig.
I båda hänseendena hava de nu utarbetade förslagen begränsat sig till
sådana fall, då staten kan finna nödvändigt att själv övertaga den
ifrågavarande produktions- eller transportverksamheten; men uppenbarligen
kan en dylik åt staten förlänad makt ävenledes vid behov tjäna såsom
lämpligt medel till åvägabringande av godvillig överenskommelse mellan
staten och enskilda rörande verksamhet i de senares hand för allmänna
behov; och denna senare utväg kan antagligen i flertalet fall komma att
visa sig som den lyckligaste. 1 alla hithörande fall framstår det emellertid
vidare såsom en tredje huvuduppgift att tillfredsställande ordna frågan
om prissättningen för varor, tjänstbarheter och egendom, som under ifrågavarande
förhållanden tagas i anspråk för kronans läkning; blott om så
sker, kunna dels kostnaderna för det allmänna i någon mån begränsas,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV löd.

dels enskild vidt bevaras; genom förfoganderatten över varorna i förening
med eu rätt ordnad prissättning kan också erforderlig tillförsel av varorna
betryggas. Till de nämnda tre uppgifterna inskränka sig därför de nu
ifrågavarande förslagen.

- - — — — — — — — --- — — — Produktion

för militära
behov

— — — — — — — — — — — — — — Produktion

för civila
behov.

Om eu så vidsträckt förfoganderätt, som nu ifrågasatts, skall kunna Värdering.
medgivas, är emellertid förutsättningen, att en från alla synpunkter fullt
betryggande prissättning i avseende på de överlåtna varorna och anläggningarna
kommer till stånd. Detta betingas icke blott av hänsyn till den

enskildes rätt, ehuru redan detta i och för sig är en tillräckligt viktig

synpunkt, utan lika mycket på den grund, att därförutan själva ändamålet
med åtgärderna kan komma att äventyras. Den vid ett krigsutbrott inträdande
revolutionen i priserna på varor, för vilka antingen behovet plötsligt
mångdubblas eller tillförseln lika hastigt nedgår, försvårar nämligen i
flög grad ett riktigt bedömande av vad kronan i ett dylikt fall bör betala.

A ena sidan synes det icke som regel finnas tillräcklig anledning att låta
kronan bliva lidande på den vid själva krigsutbrottet inträdande prisstegringen
för dylika varor, i den mån de redan i färdigt skick befinna sig
inom landet; ty ett höjt.pris utgör här icke i regel någon förutsättning
för att varorna skola bliva tillgängliga och är ej nödvändigt för täckande
av de kostnader varan betingat för innehavaren. För den tillförsel från
utlandet, som äger rum under själva kriget, liksom även för den under
kriget pågående inhemska produktionen, i den mån den ligger i enskilda
händer, blir däremot förhållandet i många fall alldeles motsatt; i dessa
tall behövas nämligen ofta den starka eggelse, som det höga priset innebär,
för att landet skall kunna få det mesta möjliga av högst nödiga och
svåråtkomliga varor. Den förmåga att avväga motsatta synpunkter och
den ingående kännedom om näringsförhållandena, som prissättningen följaktligen
kräver, ställa tydligen, i förening med åtgärdernas vittgående
verkningar, stora fordringar på de organ, åt vilka uppgiften skall anförtros.

Ännu mer mödosam och krävande. blir värderingen i avseende på de produktiva
anläggningar staten, utan att förvärva äganderätten däröver, kan
komma att taga i anspråk i den ena eller andra formen.

Tjrdligen erfordras alltså värderingsinstitutioner, som förena verkligsakkunskap
med yttre auktoritet och fullkomlig oväld. Då Konungen är
den ena parten i rättsförhållandet, bör avgörandet ligga hos en fristående

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

organisation, som alltså blir en särskild värderingsnämnd eller rättare ett
system av dylika och som icke i avseende på prisbestämningen bindes av
i administrativ väg givna direktiv, bör att enhetliga synpunkter skola
kunna göra sig gällande, måste värderingen i många tall ske från en gemensam
centralpunkt och en organisation vara skapad härför. För tillgodoseende
av planmässigheten i värderingen och för undvikande av de
med dröjsmål vid värderingen förenade olägenheterna är det dessutom av
stor vikt, att priserna äro fastställda i förväg beträffande sådana varor,
för vilka detta är möjligt och som kunna väntas bliva föremål för övertagande.
Taxor böra därför vara upprättade även i fredliga tider, avsedda
att gälla då författningarna skola komma att tillämpas; därigenom förebyggas
sådana spekulationer, som grundas på utsikten att kronan skulle
behöva till höga priser köpa varor, vilka på grund av krigskonjunkturen
plötsligt blivit eftersökta; och det är icke uteslutet, att eu dylik åtgärd
skulle kunna verka lugnande även på näringslivet i allmänhet. Men lika
nödvändigt som detta är det, av nyss angiven anledning, att dessa taxor
oavlåtligt ändras efter konjunkturens under krig ständigt växlande krav.

FfirliäUan- De nu gällande författningar, som reglera hithörande förhållanden,

landtlig- äro i huvudsak dels lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för komstiftning.
muner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
(nedan benämnd rekvisitionslagen) jämte förordningen den 8 juli 1898
med närmare bestämmelser för verkställighet * av sistnämnda lag (nedan
kallad rekvisitionsförordningen) och kungörelsen den 16 juli 1897 angående
val för landstingsområde samt för stad, som ej i landsting deltager,
av ledamot i den kommission, som omförmäles i § 11 rekvisitionslagen,
dels lagen den 3 juni 1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (nedan
kallad förfogandelagen). Det gäller nu att se, i vad mån dessa författningar
kräva ändring eller komplettering för tillgodoseende av de antydda
behoven; och det torde därvid komma att framgå, att de nya befogenheter
för kronan, som förslagen åsyfta, nära ansluta sig till redan
befintlig lagstiftning och att de största ändringarna sammanhänga med
behovet av en mer betryggande organisation för prissättning och värdering
än den i gällande författningar fastställda.

Bekvisi- Vad först rekvisitionslagen beträffar, gäller den endast tillgodose ende

av rent militära behov; men redan nu har, på sätt som närmare
hörande för- behandlas i det följande, dess värderingsorganisation fått sig en uppf<1utom9bl''
gift tilldelad även utom rekvisitionslagens område; och denna formella be tr

affart de handling av värderingen har bibehållits i de nu föreliggande förslagen, såvärdering
en. n 0

K un yl. Maj:ta nåd. proposition, Nr 153.

som i odi för sig fullt lämplig. Rekvisitionslagen medger redan för närvarande,
att stora grupper varor, tjänstbarheter och egendomar tagas i anspråk
för krigsmaktens behov, blund industriella anläggningar exempelvis
tryckerier och litografiska anstalter — detta på grund av en förra året
beslutad lagändring. Frånsett värderingsbestäminelscrna föreslås nu blott
en komplettering av föreskrifterna rörande föremålen för de militära myndigheternas
rekvisitionsrätt. I detta avseende berör det förslag till ändringar
i rekvisitionslagen, som härmed avgives, uteslutande krigsmaterielkoinmissionens
verksamhetsområde, vadan detsamma i denna del framlågges å nämnda
kommissions vägnar. Det må i detta sammanhang framhållas, att enligt
krigsmaterielkommissioneus uppfattning rekvisitionslagen i dess helhet är
tämligen löst byggd och helst borde underkastas en genomgripande omarbetning,
något som emellertid med hänsyn till den tidsutdrägt, som
därav skulle förorsakas, ansetts icke nu böra ifrågakomma. I följd härav
hava vissa inkonsekvenser icke kunnat undvikas.

Rekvisitionslagen tjänar, såsom framgår av dess ''egen lydelse, krigsmaktens
mera tillfälliga och lokala behov. I regel omfattar den militära
befälhavarens rekvisitionsrätt ortens produkter, å platsen befintliga förnödenheter,
tjänstbarheter, som kunna utgöras av ortsbefolkningen, med
mera dylikt. Någon principiell ändring häruti synes icke vara nödig och
föreslås därför icke. Men det kan ifrågasättas, huruvida ej den militära
rekvisitionsrätten med bibehållande av denna sin karaktär borde utvidgas
till att avse, jämväl den, industriella anläggningar och verkstäder i allmänhet,
såsom, enligt vad nyss sagts, på en punkt skett redan tidigare. Inom
förläggningsplatsen för en avdelning av krigsmakten kan finnas en skofabrik,
en mekanisk verkstad, en kvarn, ett slakteri, eller annan dylik
anläggning, där tillverkning eller reparation av förnödenheter för truppernas
behov kan äga rum. År förläggningen mera stadigvarande,
kan anläggningen behöva tagas i anspråk under längre tid och kanske
därvid i sin helhet ställas till disposition. Man kan tydligen ej bortse
från olägenheten av, att sådant med nuvarande bestämmelser knappast
alltid kan ske. Fn utsträckning av rekvisitionsrätten i detta hänseende
torde därför lämpligen böra ske och ingår i de nu utarbetade förslagen.
— Jämväl i ett par andra avseenden föreslås en utvidgning av nämnda rätt.

Förslaget innefattar därjämte — förutom ytterligare några smärre,
delvis redaktionella ändringar i lagtexten — såsom nyss antytts en väsentlig
omarbetning av de nuvarande bestämmelserna rörande värdering jämte
därav föranledda, huvudsakligen redaktionella jämkningar av övriga bestämmelser
såväl i rekvisitionslagen som i rekvisitionsförordningen.

Kungl. Maj:ts nåd, proposition, Nr 153.
Fortfarande frånsett värderingsbestämmelserna

Det återstår nu att redogöra för de föreslagna värderingsbestämmelserna
i förhållande till de nu gällande och därvid först för organisationen.

Enligt gällande rekvisitionslag med tillhörande författningar utföres
värderingen för varje landstingsområde eller i landsting icke deltagande
stad av en tremannakommission, vari landstinget resp. stadsfullmäktige
utse eu, tillika ordförande, vederbörande militärbefälhavare en (intendent
eller officer) och Konungens befallningshavande en (civil tjänsteman). Att
dylika lokala nämnder måste finnas för den mängd lokala uppgifter värderingen
medför, synes uppenbart; och någon anledning att i väsentlig
mån ändra de nuvarande nämndernas sammansättning torde knappast föreligga.
Men däremot förefaller det påtagligt, att hela värderingsuppgiften
icke bör anförtros åt på detta sätt sammansatta lokala nämnder eller ens
åt lokala nämnder över huvud. Enhetligheten i värderingen tillgodoses
för närvarande endast genom en enda bestämmelse, nämligen rätten att
draga de lokala nämndernas beslut under Konungens prövning, en föreskrift,
som emellertid icke kan ersätta en gemensam central värdering
och som dessutom innebär en ytterligare olägenhet genom den tidsutdräkt,
som åtföljer processförfarandet. På grund härav måste den nuvarande
organisationen anses otillfredsställande även med nuvarande
rekvisitionslagstiftning i övrigt. Men i långt högre grad blir detta fallet
i händelse av bifall till de nu utarbetade förslagen. Trots att värderingsbestämmelserna
fortfarande ansetts böra formellt anslutas till rekvisitionslao-en,
får värderingen nämligen efter allt att döma sina svåraste uppgifter
o-enom den nya förfogandelagen; och dessa uppgifter kräva en motsvarande
organisation. De nu utarbetade förslagen gå därför ut på, att jämte de
lokala nämnderna (lands- och stadsvärderingsnämnder) skall finnas en riksvårderingsnämnd
på fem ledamöter, sammansatt på det sätt, att Konungen
för tre år förordnar tre ledamöter, varibland ordföranden, medan denne
för varje fråga utser till ledamöter två med erforderlig sakkunskap för
ämnet utrustade personer från en förteckning, som av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen uppgjorts för olika näringsgrenar efter hörande av
sammanslutningar för de olika näringarna. På detta sätt synes erforderlig
insikt och enhetlighet vara tillförsäkrad värderingsorganisationen.

Enligt den nu gällande ordningen skall värderingskommission för
ett begränsat antal varor uppgöra en särskild taxa, som skall gälla vid
rekvisition enligt rekvisitionslagen, men blott på krigsskådeplats; denna
taxa tillämpas ej, då vara tages i anspråk enligt förfogandelagen. Taxorna

Kungl. Afaj:ts nåd. proposition, Nr 153.

iippgöras emellertid först efter inträffad mobilisering, liksom kommissionerna
först då träda i verksamhet, oeh organisationen förfelar redan därigenom
i viss mån sitt ändamål; dessutom gälla taxorna eu gång för alla
utan möjlighet till periodisk reglering, vilket är en påtaglig olägenhet.
För andra områden än krigsskådeplats gäller för närvarande — i stället
för den särskilda taxan — markegångstaxa^ i den mån varor och tjänstbarheter
där äro upptagna. Denna dubbla värdering för rekvisitionsändamål
måste redan i sig själv anses olämplig. Ty visserligen kan det inträffa,
att prisförhållandena äro olika å ena sidan på krigsskådeplats oeh å den
andra i övriga delar av landstingsområdet; men lika väl kan det inträffa,
att olikheterna i prisförhållanden alldeles icke följa eu dylik gräns. Fn
lämplig prissättning erhålles först om taxorna över huvud uppgöras särskilt
för varje ekonomiskt homogent område, alldeles oberoende av om
detta är krigsskådeplats eller icke. Vad åter angår markegångstaxornas
lämplighet i och för sig för det nu ifrågavarande ändamålet, gäller delvis
detsamma, som nyss sagts om de särskilda taxorna, i det att endast en
gång om året uppgjorda taxor aldrig kunna bliva tillfredsställande i krigstid;
men i avseende på markegångstaxorna tillkommer ytterligare, att de,
såsom uppgjorda för andra ändamål, icke upptaga på långt när alla de
varor, som erfordras för rekvisitionsvärderingen. Man synes alltså ej komma
ifrån nödvändigheten att dels uppgöra särskilda taxor för alla sådana
varor, vilkas pris lämpligen kunna regleras på detta sätt, att gälla vid
varje övertagande av varor eller tjänstbarheter enligt såväl rekvisitionslagen
som förfogandelagen, dels uppgöra dessa taxor redan i fredstid, dels slutligen
periodiskt revidera dem. Frågan om fortlöpande prissättning har
en stor räckvidd, även utanför området för de nu ifrågavarande uppgifterna,
särskilt för vissa sociala ändamål, såsom fastställande av levnadskostnaderna
på olika orter. För den händelse en mer fulländad organisation
för sistnämnda ändamål i framtiden kommer till stånd, torde böra tagas
under övervägande, i vad mån även den nu ifrågasatta uppgiften, såvitt
fråga är om lokal prissättning i fredstid, kan anförtros åt en dylik; men
under nuvarande förhållanden ligger det påtagligen närmast till hands att
överlämna arbetet åt de lokala nämnder, som i varje fall årligen skola
utses. Man torde kunna utgå från, att socialstyrelsens lokala ombud och
deputerade för markegångssättningen, när det lämpligen kan ske, insättas
i de föreslagna lokala värderingsnämnderna, varigenom prissättningen lör
olika ändamål i verkligheten kan försiggå mer eller mindre enhetligt; särskilt
bör arbetet med markegångssättningen i fredstid kunna komma de nu
ifrågavarande taxorna till godo, om de senare revideras vid en tidpunkt
på året, då markegångssättningen pågår eller nyligen avslutats.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 132 höft. (N:r 153).

Kurujl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

Där föremål för rekvisition icke upptages i någon av nu föreskrivna
taxor, utgår ersättning efter gångbart pris enligt värderingskommissionernås
bestämmande; och häri medför förslaget ingen ändring.

Vad slutligen beträffar uppgiftens fördelning mellan riksvärderingsnämnden
och de lokala värderingsnäinnderna, har den förra tänkts såsom
i viss mån överordnad myndighet, som det i första hand skall åligga att
sörja för arbetets rätta planläggning och bedrivande. Närmare angivet
blir förhållandet mellan de två slagen av nämnder och deras arbetssätt
enligt förslaget följande. Båda slagen av nämnder tillkommer det dels att
uppgöra taxor för sådant, som kan på förhand värderas, dels ock att verkställa
värdering för varje särskilt fall, då för kronans räkning tages i anspråk
sådant, som icke är i taxa upptaget, över den centrala nämndens beslut,
vare sig angående upprättande av taxa eller i fråga om tillfällig värdering,
får klagan icke föras, medan däremot taxor, uppgjorda av de lokala nämnderna,
ex officio underställas den centrala nämndens prövning samt övriga
av de lokala nämnderna fattade beslut kunna genom besvär dit överklagas.
Beträffande den inbördes fördelningen mellan den centrala nämnden
och de lokala nämnderna av befogenheten att företaga värdering har
det befunnits lämpligt att låta den centrala nämnden själv avgöra, vilka
varor och tjänstbarheter som böra upptagas i de lokala nämndernas taxor
och vilka den centrala nämnden själv bör värdesätta. Härmed åsyftas
att giva den centrala nämnden, som måste förutsättas kunna överblicka
en prissättnings verkan för landet i dess helhet, möjlighet att, i den mån
det finnes av behovet påkallat, ingripa med reglering av priserna för de
ändamål, som antytts i det föregående. Vad däremot beträffar sådant, som
icke upptages i taxa, har man försökt att i författningen draga gränserna
mellan vad som bör anförtros åt de lokala nämnderna och vad som bör föi’-behållas den centrala nämnden att värdera. Därvid har man följt den principen,
att föremål av större värde hänföras till den senares befogenhet. Så*
val den centrala nämnden som de lokala nämnderna skola sammanträda för
uppgörande av taxor redan i fredstid en gång om året, medan däremot vid
krig eller andra utomordentliga förhållanden nämnderna, där Konungen så
förordnar, skola sammanträda för varje gång ordföranden för sådant
ändamål sammankallar dem.

Ur rekvisitionsförordningen hava såsom en följd av det sagda uteslutits
sådana bestämmelser, som handla om de nuvarande värderingskommissionernas
verksamhet, ävensom de övriga föreskrifter, vilka ansetts lämpligen
kunna generaliseras till att avse såväl rekvisition enligt rekvisitionslagen
som övertagande enligt förfogandelagen, nämligen §§ 5—7, 21 och 24.
Dessa paragrafer hava i något omarbetat skick tillika med de bestämmelser

1!)

Kungi. Maj:t« nåd. ''proposition, Nr l

ur ovannämnda 1897 års kungörelse, som kunnat bibehållas, sammanförts
med de nya föreskrifterna angående värderingsnämndernas sammansättning,
befogenhet och verksamhet, vilka ansetts icke böra vara av lags natur, i
en särskild administrativ författning, som föreslå erhålla benämningen
»Krigsvärdcringsförordning». På grund av dessa uteslutningar ur rekvisitionsförordningen
hava vissa kvarstående paragrafer i förslaget till ny
rekvisitionsförordning erhållit ändrade nummer, varjämte, såsom redan
nämnts, några smärre ändringar i sak föreslagits i avseende på denna
förordning.

1 avseende på vissa punkter i ovanstående framställning har undertecknad
Carleson uttalat följande avvikande mening:

»Med den utvidgade rätt för kronan att taga i anspråk eller eljest
disponera enskild egendom, som de av kommissionerna framlagda förslagen
till ändringar i rekvisitionslagen och till förfogandelag innebära, följer
utan tvivel behovet av andra bestämmelser rörande värderingsförfarandet
än dem, som nu återfinnas i rekvisitionslagen och rekvisitionsförordningen.
Också biträder jag den ordning för värderingsförfarandet, som erhållit
sitt uttryck i kommissionernas förslag till ändrad lydelse av § 10 i
rekvisitionslagen. Ej heller har jag något att erinra däremot, att det
förslå<* till värderingsförordning, som av kommissionerna utarbetats i anslutning
till den föreslagna nya lydelsen av § 10 i rekvisitionslagen, kommer
att under tider, då rekvisitionslagen eller förfogandelagen eller bäggedera
träda i funktion, erhålla sin fulla tillämpning.

Att däremot under kommande tider, då, såsom man väl får hoppas,
de fredliga förhållandena i Europa återigen bliva normala, alltjämt hålla
den stora värderingsapparaten med årliga sammanträden och taxeringsförrättningar
i orterna i gång synes mig mindre lämpligt. Visserligen
bör landet i mån som omständigheterna det medgiva hållas krigsberett.
Men de åtgärder, som i sådant syfte göras, det må nu vara för värdering
av krigsförnödenheter eller för annat ändamål, böra, oavsett den ekonomiska
''räckvidden, begränsas till det nödvändigaste. Utan en sådan begränsning
torde åtgärderna tendera att sjunka i livskraft. I mån som den
närvarande stundens allvar under fredligare förhållanden förflyktigas, har
man nämligen anledning antaga, att ett arbete, som drager tid, besvär
och kostnader utan något direkt påtagligt ändamål, i längden också kommer
att synas även dem, som närmast hava att med åtgärderna taga befattning,
mer eller mindre ändamålslöst. Ett sadant betraktelsesätt, som
bland annat leder till slentrianmässighet i arbetets utförande, kan ur allmän
krigsberedskapssynpunkt draga med sig beklagliga följder. Man får

Avvikayule

mening.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

nämligen icke förbise, att väl antagligen den utredning, kommissionerna
var för sig hava att utföra, kommer att ådagalägga behovet av en mångsidig
lagstiftning och mångfaldiga organisationer, som vid krigsfara eller
krig böra träda i kraft och verksamhet. Skulle nu dessa organisationer
även under fredliga tider sättas i arbete utan att detta ur krigsberedskapssynpunkt
är påtagligen nödvändigt, kan man befara, att det betraktelsesätt,
varom jag nyss talade, komme att göra sig mera allmänt gällande och
möjligen gå ut över själva organisationerna eller över arbeten, som vore
av större betydelse för krigsberedskapen. Kommissionerna lära väl ock ur
denna synpunkt åtminstone beträffande en och annan organisation, som
kan erfordras vid krigsfara eller krig, icke kräva annat än att erforderlig
personal alltid finnes utsedd. För min del anser jag, att även organisationen
av ifrågavarande värderingsnämnder i stort sett kan därtill begränsas.

Det nödvändiga i detta fall är möjligheten för staten att vid krig
eller krigsfara för militärt och civilt behov disponera över erforderlig
enskild egendom. Detta behov tillgodoses genom lagförslagen. Värderingen
av nämnda egendom och det administrativa förfarandet vid värderingen
kommer i andra rummet. Statens krav att under de förhållanden,
varom här är fråga, icke lösenbeloppen för exproprierad vara m. m. skola
bliva oskäligt stora, synes mig under fredliga tider kunna tillgodoses genom
ett enklare förfarande än det, som angives i kommissionernas förslag
till värderingsförordning. Även om man därvid får eftersätta något av kravet
på fullständighet i fråga om fredstaxeringar av varor och tjänstbarheter,
anser jag denna blåst, som ju icke förringar kronans expropriationsrätt,
fullt uppvägas av de fördelar, man, på sätt jag nyss antydde, vinner genom
befrielse från ett eljest ganska betydande arbete landet runt. Mot de lokala
värderingsnätnndernas årliga arbete må för övrigt alldeles särskilt framhållas,
att detsamma, såsom i fråga om tid och ämnen nära sammanfallande
med markegångsdeputerades, säkerligen komme att under fredliga
tider bliva föremål för en ständig jämförelse med de ett påtagligt praktiskt
ändamål fyllande markegångstaxeringarna, vilken jämförelse icke i längden
kan verka till fördel för den krigsberedskap, man genom värderingsnämnderna
velat åstadkomma.

Vad angår de lokala värderingsnämnderna, bör det därför under dylika
tider vara tillfyllest att hava personalfrågan ordnad. Ledamöterna i
nämnderna och kronoombuden böra alltså ständigt vara utsedda. Nämnderna
kunna då vid behov omedelbarligen träda i funktion. Inskränker
man sig härtill och begränsar riksvärderingsnäinndens verksamhet på sätt
nedan antydes, befriar man, utan att krigsberedskapen synes bliva nämnvärt
lidande, det stora antalet till de lokala nämnderna hörande personer

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

från årliga saimnanträ från arbetet med övervakandet av nämnda åtgärder och åtskillig
skriftväxling samt riksvärderingstiämnden från allt det tyngande arbete,
som skulle följa med dirigerandet och granskningen av samtliga lokala
värderingsnämnders taxeringar.

Vad riksvärderingsnämnden beträffar, torde densamma under fredstid
böra vara ej blott i fråga om personal organiserad utan även i vissa avseende
verksam. I sin verksamhet bör den dock tillgodogöra sig markegångsdeputerades
arbeten och alltså i fråga om pris å varor och tjänstbarheter,
som finnas upptagna i markegångstaxorna, nöja sig med dessa
pris såsom fredspris. Detta borde kunna ske därigenom, att riksvärderingsnämnden
fastställde dessa pris till efterrättelse och i egen taxa upptoge
allenast varor och tjänstbarheter, som icke allmänneligen återfunnes
i markegångstaxorna. Vid det tillfälle, då rekvisitionslagen eller förfogandelagen
trädde i funktion, d. v. s. då mobilisering och riksdagskallelse ägt
rum eller i fråga om förfogandelagen riksdagskallelse utgått, skulle alltså
till en början för varor och tjänstbarheter, som för kronans räkning toges
i anspråk, gälla de pris, som i vederbörande ort återfunnes i där gällande
markegångstaxa eller som eljest upptagits i riksvärderingsnämndens vid
samma tillfälle offentliggjorda taxa. I mån som de lokala värderingsnämndernas
arbete därefter kommit i gång, skulle det i förslaget till värderingsförordning
angivna förfaringssättet vid prissättningen vinna tillämpning.

Med vad jag sålunda anfört har jag såsom min mening velat framhålla
önskvärdheten därav, att en riksvärderingsförordning finge under
fredliga tider, d. v. s. under tider, då varken rekvisitionslagen eller förfogandelagen
trätt i funktion, den begränsning, särskilt i fråga om de
lokala värderingsnämnderna, jag ovan angivit.»

Specialmotiv.

Då det med den nuvarande lydelsen av rekvisitionslagen lärer vara
tvivelaktigt huruvida rekvisitionsrätten omfattar sådana dragare, som ej
äro hästar, har föreslagits att använda uttrycket »kreatur» såväl i § 2 mom.
1 a), b) och d) som i §§ 5 och 6. — Enligt § 2 mom. 1 a) kan genom
revisition tagas i anspråk plats under tak för materiel och andra effekter.
Då emellertid även upplagsplats i det fria kan behöva begagnas, har
ett tillägg gjorts för möjliggörande härav. — Emedan under begreppet
»krigsfartyg», för vars utrustning erforderliga materialier kunna jämlikt
§ 2 mom. 1 i) anskaffas, knappast torde ingå sådana fartyg, som först

Itekvisi tionslngen.

8 *•

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

genom denna utrustning bliva användbara för krigsändamål, har det ansetts
lämpligt att här i stället begagna ordet »fartyg».

I § 2 mom. 2 har inrymts den väsentligaste utvidgningen av den
militära rekvisitionsrätten. De nya föremål för rekvisition, som här avses,
äro av sådan beskaffenhet, att kommuns ansvarighet för rekvisitionens utgörande
icke gärna kan ifrågasättas. De måste därför få sin plats i förevarande
moment. Utvidgningen omfattar först och främst industriella anläggningar
och verkstäder, i den mån de icke redan utgöra föremål för
rekvisitionsrätt, ävensom kvarnar, bagerier, slakterier, i den mån dessa
ej kunna anses ingå bland de förra. Uttrycken »kraftanläggningar» samt
»telegraf- och telefonanläggningar» hava vidare ansetts mera omfattande
än de nu begagnade uttryckssätten »elektriska kraftstationer», »telegrafoch
telefoninrättningar». — För tydlighetens skull hava i lagtexten —
utöver de där redan uppräknade transportanordningar — angivits ytterligare
några sådana, som ansetts vara av större betydelse. Med uttrycket
»andra dylika transportanordningar eller fortskaffningsmedel» har man
avsett angiva, att det här är fråga om blott sådana transportanordningar
eller fortskaffningsmedel, som äro av större omfattning, och som således
icke falla under mom. 1. — De i förevarande moment upptagna, hittills
omnämnda föremål för rekvisition, hava sammanförts i en särskild avdelning,
a), medan under avdelning b) inrymts tillbehör till sådan egendom,
som i a) sägs.

Ifråga om de i a) omnämnda föremål för rekvisition må framhållas,
hurusom författningen är avsedd att tolkas så, att dessa föremål kunna
tagas i anspråk antingen därigenom att egendomen i dess helhet eller till
viss del eller sträckning tages i anspråk för kronans räkning eller ock på
sådant sätt att genom densamma för kronans räkning utföras olika tjänstbarheter.

§§ s och 6. Bestämmandet av den ersättning för inkvartering under längre tid,

som enligt § 5 mom. 3 må kunna utgå, har ansetts icke vidare behöva
överlåtas åt Konungen, som ju enligt förslaget i övrigt ställts utom
värderingsärendena. I förslaget till krigsvärderingsförordning har avgörandet
av krav på sådan ersättning i stället uppdragits åt riksvärderingsn
amu den.

Ändringarna i § 5 mom. 4 och § 6 mom. 1 äro betingade av
markegångstaxornas ersättande med taxor, uppgjorda av värderingsnämnder.

§§ 7 och 8. Då ersättningen för begagnandet av industriella anläggningar och

verkstäder, kraftanläggningar och flertalet övriga i § 2 mom. 2 a) omnämnda
föremål för rekvisition bör beräknas med hänsyn till den för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

innehavaren förlorade avkastning eller nytta, har en härav betingad omredigering
av lagtexten ägt rum.

I § 7 har insatts ett nytt moment, däri upptagits stadgandet i nuvarande
§ 10 mom. 2 med ett mindre tillägg, som ansetts av behovet
påkallat.

Här har såsom allmän regel uttalats, att ersättning för vad genom § 9.
rekvisition tages i anspråk skall utgå efter fulla värdet. Motsvarande bestämmelse
finnes i nuvarande § 10 mom. 2. De föremål för rekvisition,
som i förslagets § 9 avses, äro huvudsakligen sådana, för vilka ersättning
utgår efter taxa. Med uttrycket »fulla värdet» avses, liksom hittills, ett
värde, vid vars bestämmande hänsyn tagits till gångbart pris, utan att
dock oskälig prisstegring tillmätts inflytande.

Stockholm den 29 februari 1916.

L. W:SON MUNTHE.

Henry Lindberg. Axel Wahlberg.
J. S. Edström. A. Lyström.
Erl. Nordlund.

CONRAD CARLESON.

John Fredholm. Eli F. Hecksciier.
Otto Järte. Gustaf Sederholm.
Marc. Wallenberg.

Ernst Bredberg.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV 153.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av § 1 inom. 4, § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3
och 4, § 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—13 i lagen den 24 maj
1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov.

Med upphävande av § 14 i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov förordnas härigenom, att nämnda lag hädanefter skall kallas
rekvisitionslagen och att § 1 mom. 4, § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3
och 4, § 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—13 i samma lag
skola hava följande lydelse:

§ I 4.

Rätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt
vilka Konungen jämlikt § 12 sådan rätt meddelar. Rekvisitionen skall
alltid ske genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling. För vad
enligt rekvisition blivit lämnat eller fullgjort skall kvitto givas.

§ 2.

1. Genom rekvisition må anskaffas eller tagas i anspråk:

b) mat i kvarteren för den i a) omförmälda personal samt foder åt
kreatur;

c) fartyg, båtar och andra farkoster, med eller utan bemanning och
materiel;

Kungl. Majtts nåd. propotition, Nr 153. 2.r>

d) anspann med eller utan fordon, kreatur, fordon, sadel oeh seltyg,
automobiler (motorcyklar), lokoinobiler, velocipeder, skidor, sparkstöttingar
och snöskor, allt med erforderligt tillbehör, så ock personal för nämnda
transportmedels skötsel samt materiel och personal för reparation av desamma; e)

vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg och redskap
för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-, förbindelse-,
befästnings- och andra arbeten jämte till sådana arbeten nödig mark samt
byggnader och verkstäder;

f) proviant och foder jämväl under andra förhållanden än de i b)
avsedda, ävensom slaktdjur;

g) bränsle och lägerhalm för trupper i kvarter, läger eller bivack;

h) förnödenheter för drift av kraft- och andra maskiner och värmeapparater
av alla slag, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle, smörjämnen
m. in.;

i) erforderliga materialier för utrustning av fartyg;

k) vård hos befolkningen för sjuka och sårade människor och
kreatur;

l) annat, som kan behöva undantagsvis genom rekvisition anskaffas,

såsom beväpnings- och utrustningspersedlar, läkemedel och sjukvårdsmateriel,
ammunition, krut, dynamit och andra sprängämnen, ävensom till
biträde erforderlig personal. ,

2. Genom rekvisition må ock tagas i anspråk:

a) järnvägar, ballonger, flygmaskiner, luftskepp, kanaler, slussverk,
lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra dylika transportanordningar eller
fortskaffning smedel, telegraf- och telefon anläggningar, kraftanläggningar,
kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter och andra industriella
anläggningar eller verkstäder, allt med eller utan tillhörande maskinell
utrustning, ledningar, bränsleförråd, andra materialier, verktyg, redskap,
övriga inventarier, materiel och personal; ävensom lokaler att användas
till bostad åt personal, upplag, verkstad eller industriellt bruk jämte
befintlig inredning;

med skyldighet för innehavaren av rekvirerad anläggning att vidtaga
den förändring eller förflyttning i avseende å anläggningens inredning eller
utrustning, som påkallas;

b) rullande och annan material för järnvägar och fältbanor samt
maskiner av alla slag med eller utan erforderlig personal, ävensom telegraf-,
telefon-, kraftlednings-, ballong-, flygmaskins-, luftskepps- och belysnings*
materiel.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 132 käft. (Nr 153.)

2(5

Kung!. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

§ 5.

3. Kvarter för människor, stallrum för kreatur samt, i mån av behov,
plats under tak för materiel och andra effekter lämnas utan betalning.

Pågår inkvartering under så lång tid, att särskilda kostnader och
avsevärda olägenheter därigenom åsamkas vederbörande kvartervärd, inå
dock ersättning utgå med belopp, som för varje särskilt fall bestämmes.

4. Mat, som lämnas i kvarteren, skall vara efter ortens sed.

§ 6.

1. Då i annan ordning, än för kronoskjuts finnes föreskrivet, anspann
med eller utan fordon på rekvisition lämnas, utgår ersättningen efter
kör dag, beräknad till högst 10 timmar. Begagnas anspann endast fem
timmar eller mindre, utgår ersättningen för halv kördag.

4. För den skada eller betydligare försämring, som å djur eller
fordon bevisligen uppkommit under begagnandet utan ägarens eller formannens
förvållande, är ägaren berättigad till full ersättning. Tages anspann
med eller utan fordon i anspråk för längre tid än fyrtioåtta timmar
eller för oviss tid, skola dragare, åkdon och seltyg värderas vid inställelsen.
Har sådan värdering icke då kunnat ske, bör den så snart som möjligt
därefter värkställas.

§ 7.

1. Ägare till enskild järnväg, som genom rekvisition tages i anspråk,
vare pliktig att å järnvägens vagnar anordna nödig inredning för
fortskaffning av trupper och krigsförnödenheter.

2. »Militärtransporter betalas efter fastställd taxa eller de särskilda
bestämmelser, som kunna för järnvägen vara gällande. Ersättning för
järnväg, som eljest i sin helhet eller till viss del för krigsändamål tages
i anspråk, likasom för järnvägsmateriel lämnas i förhållande till den tid,
varunder järnvägen eller materielen varit ägaren avhänd, samt den skada
eller betydligare försämring densamma lidit.

3. Enligt de i inom. 2 angivna grunder utgår jämväl ersättning
för användandet av övriga i § 2 mom. 2 upptagna föremål för rekvisitionsrätten,
i den män ej annorlunda i § 8 mom. 1 sägs.

4. För forsling av rekvirerade varor till avlämning splats utgår ersättning
efter de grunder, som i § 6 nämnas, så ock för återförening av
egendom, som efter begagnandet åter ställes..

KungI. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

§ 8.

1. Då tomma eller obegagnade hus och byggnader, skogs- och hagmarker
samt öppna obrukade fält enligt denna lag användas för militära
ändamål, lämnas ingen annan ersättning än för därå bevisligen uppkommen
skada. För begagnandet av andra byggnader och annan mark ävensom av
kraftanläggning av, kvarnar samt andra anläggningar eller verkstäder lämnas,
där ej begagnandet skett för ändamål, varom i § 5 mom. 3 sägs, ersättning
för den för innehavaren förlorade avkastning eller nytta.

§ 9.

1 den män ej annorlunda ovan säges skall ersättning för varor, tjänstbarheter
och annat, som genom rekvisition enligt denna lag tages i anspråk,
bestämmas till fulla värdet.

§ 10.

1. För bestämmande av ersättning för vad genom rekvisition enligt
denna lag tages i anspråk skola i den ordning nedan stadgas tillsättas dels
lokala värderingsnämnder, nämligen en för varje landstingsområde (landsvärdering
snämnd) och en för varje stad, som ej i landsting deltager (stadsvärderingsnämnd),
dels ock en för hela riket (riksvärderingsnämnd).

2. De lokala värdering snämndernas beslut skola vara underkastade
riksvär der ing snämndens prövning.

Över riksv är der mg snämndens beslut må talan ej föras.

3. Riksvärderingsnämnden skall bestå av ordförande och fyra andra
ledamöter. Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till
nödigt antal utses av Konungen.

För utseende av övriga ledamöter skola kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
var för sig, efter hörande av kända sammanslutningar inom
de näringar, som höra till myndigheternas verksamhetsområden, angiva förslag
å minst fem för sakkunskap och oväld kända personer för en var
av de näringar eller näringsgrupper, som av Konungen bestämmas. Av de
sålunda föreslagna utser ordföranden för varje ärende, som värderingsnämnden
skall handlägga, två ledamöter jämte ställföreträdare med tillgodoseende
av den sakkunskap, som må för ärendet erfordras.

4. Lokal värdering snämnd skall bestå av tre för sakkunskap och
oväld kända ledamöter, nämligen en ledamot, tillika ordförande, vald av
vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, en officer eller annan person,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 153.

utsedd av arméfördelning schefen (militärbefälhavaren), samt en civil tjänsteman
eller annan person, utsedd av Konungens befallning shav ande. För en
var av de utsedda skola väljas jämväl tvä suppleanter.

§ 11. (= nuv. § 12.)

§ 12. (== nuv. § 13.)

§ 13. (= nuv. § 14.)

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet; och äge
Konungen meddela de övergångsbestämmelser, som för ikraftträdandet
erfordras.

Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

160867