Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
1
Nr 138.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden;
given Stockholms slott den 4 april 1916.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om förfogande över viss egendom
vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all'' kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot:
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt 117 Käft. (Nr 138.) 1
2
Kungl. May.ts nåd. proposition, Nr 138.
Förslag
till
Lag
om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äge Konungen, på sätt i denna
lag stadgas, påfordra, att egendom till kronan avstås eller eljest ställes
till dess förfogande.
2J.
Finnes med hänsyn till förhållanden, varom i 1 § förmärs, att genom
fri föryttring eller förbrukning av vara, som är för krigsbruk erforderlig
eller eljest av betydelse för det allmänna, eller ock genom undanhållande
av sådan vara från förbrukning svårighet kan uppstå att tillgodose
allmänt behov, vare innehavare av varan, om den uppenbarligen ej är för
honom eller hans hushåll oundgängligen behövlig, pliktig att, där Konungen
så förordnar, mot ersättning avstå varan till kronan.
3 §•
I avbidan å förordnande, som i 2 § sägs, om avstående av vara till
kronan, äge Konungen beslagtaga varan. Har ej inom trettio dagar från
beslagtagandet Konungen förordnat om varans avstående, äge innehavaren
av varan hos Konungens, vederbörande befallningshavande göra framställ
-
3
Kungl. Maj:th nåd. proposition, Nr 138.
ning om beslagets hävande. Där ej Konungen inom fjorton dagar efter
det sådan framställning skett meddelar förordnande, som nyss är sagt,
skall, ändå att Konungen icke förordnat om beslagets hävande, detsamma
upphöra att gälla.
Innehavare av vara, som tagits i beslag, må under beslagstiden ej
förfoga över varan annorledes än till bruk för sig och sitt hushåll och är
pliktig under samma tid taga vård om varan, försättning skall lämnas för
de särskilda kostnader för varans vård, som må hava av beslaget förorsakats,
ävensom, där beslaget häves eller eljest upphör att gälla, för skada, som
till följd av beslaget kan hava uppkommit å varan. Förordnar Konungen
om varans avstående, skall ersättning enligt 2 § utgå med samma belopp
som om förordnandet meddelats vid tiden för beslagtagandet.
4 §•
Finnes med hänsyn till förhållanden, varom i 1 § förmärs, erforderligt,
att anläggning eller annan egendom, som är avsedd eller kan användas
för tillverkning, beredning, reparation eller tillhandahållande av
vara eller transportmedel eller ock för transport, tages i anspråk för tillgodoseende
av allmänt behov, vare egendomens innehavare pliktig att, där
Konungen så förordnar, mot ersättning såväl ställa egendomen med tillhörande
inredning och utrustning till kronans förfogande eller med densamma
utföra arbete för kronans räkning som vidtaga den förändring eller
förflyttning med avseende å egendomens inredning eller utrustning, som
påkallas. Vad nu sagts galle ock i fråga om byggnader, som erfordras till
bostad för arbetare och annan driftspersonal eller till upplag för materialier.
5 §•
Ersättning, som i denna lag avses, skall utgå efter de grunder, varom
i gällande lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att
fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov förmäles, och skall angående
sätt° och tid för ersättningens bestämmande och erläggande gälla vad i
samma lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.
6 §•
Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses, vara
för handen, skall det åligga en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning
4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
angående sitt innehav av vara, varom i 2 § förmärs, så ock om dennas
myckenhet.
Där någon vid sådan förfrågan vägrar att lämna upplysning eller
söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som nyss sagts, eller
dennas myckenhet, äge Konungens befallningshavande låta verkställa
undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som av
honom innehaves, så ock därvid taga del av hans handelsböcker och andra
dylika handlingar.
Den, som verkställer sådan undersökning, må icke av vad vid densamma
inhämtas yppa annat än som är erforderligt för vinnande av upplysning,
som undersökningen avser.
7 §•
Har förordnande jämlikt 2 eller 4 § meddelats eller beslag enligt
3 § ägt rum, skall den, som med vetskap om förordnandet eller beslaget
olovligen förfogar över, skadar eller förstör vara eller annan egendom eller
underlåter att om vara taga vård, då sådant åligger honom, dömas till
fängelse eller böter från och med etthundra till ocn med tiotusen kronor.
Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst
två år dömas. Lag samma vare, där någon vid förfrågan av Konungens
befallningshavande eller kronobetjänt vägrar att lämna upplysning, varom
i 6 § förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning, som i
nämnda § sägs, söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som i 2 §
avses, eller dennas myckenhet.
Adömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
B §.
Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer militär Händighet.
9 §•
. Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag eller ifråga om användande för det avsedda
behovet av vad enligt lagen tagits i anspråk av kronan.
Kungl. Maj:in nåd. proposition, Nr 138.
5
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 30 april 1917. Förordnande eller beslag, som
meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än till och med sistnämnda
dag. Har samma dag vara, om vars avstående jämlikt 2 § förordnats,
ännu icke blivit av kronan inlöst, eller ersättning ännu icke blivit
i stadgad ordning gulden för egendom, som jämlikt 4 § tagits i anspråk
för kronans räkning, skola stadgandena i 5 § fortfarande äga tillämpning
i fråga om ersättningens bestämmande samt sått och tid för ersättningens
erläggande. 1 fråga om sådan under lagens giltighetstid begången förseelse,
som i 7 § sägs, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
6
Kung!. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 17 mars 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen statsrådet Hasselrot anförde efter gemensam beredning
med chefen för lantförsvarsdepartementet, chefen för sjöförsvarsdepartementet,
chefen för finansdepartementet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Lagen
den 3 juni 1915 om förfogande över vissa varor vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden upphör
att gälla med utgången av nästkommande april månad. Den nuvarande
situationen kräver uppenbarligen, att man ej låter tiden för lagens
tillämplighet utgå utan att åtgärder vidtagas för åvägabringande av nya
föreskrifter i ämnet. Berörda lag anvisar två utvägar för staten att sörja
för tillfredsställande av befolkningens behov under de förhållanden, som
i lagen avses. Den ena, den mera direkta, består däri, att Kung!. Maj:t
Kungl. Maj:ts tulil. proposition, Nr 138.
7
bestämmer maximipris å vissa varor i öppna marknaden. Den andra, som
kan sägas vara av mera indirekt natur, giver Kungl. Maj:t rätt att expropriationsvis
förfoga över varor. Med hänsyn till den olika arten av nämnda
båda slag av befogenheter synes det lämpligt att vid en revision av lagen
uppdela stadgandena på två skilda författningar. Under det att frågan
om nya bestämmelser i förra avseendet torde komma att i annat sammanhang
i dag dragas under Eders Kungl. Maj:ts prövning, skall jag sålunda
här beröra blott den senare av ifrågavarande, Kungl. Maj:t medgivna
rättigheter, nämligen den, som angår expropriation av enskild egendom
under de utomordentliga förhållanden, som avses. Den Kungl. Maj:ts
förfoganderätt, varom här är fråga, synes emellertid på grund av de erfarenheter,
som under krigstiden vunnits utomlands och här i riket, böra ej
oväsentligt utvidgas. En sådan utvidgning torde erfordras så väl för säkerställande
av den civila befolkningens behov som ock med hänsyn till de
rent militära kraven. Vad först angår civilbefolkningens behov, skulle
en vidsträcktare befogenhet att disponera över enskilda tillhöriga varor
innebära en större möjlighet för kronan att vid krig eller krigsoro reglera
såväl direkt konsumtionen, som ock, genom råvarornas fördelning, produktionen.
Men detta torde icke vara tillräckligt. Det kan nämligen väl
tänkas, att under de kritiska situationer, varom fråga är, även produktionen
för civila ändamål i ganska stor utsträckning måste ställas under direkt
kontroll, om trygghet skall ernås att folkets behov tillgodoses. Endast
genom ekonomisk planmässighet kan det angivna syftet nås. Kungl. Maj:t
måste erhålla rätt att för kronans räkning taga i anspråk, förutom varor
av gagn för allmänt behov, tillika anläggningar eller annan egendom såväl
för tillverkning, beredning eller tillhandahållande av varor som för
transport.
Erfarenheten från de krigförande länderna har jämväl visat, att behovet
av krigsmateriel under ett modernt krig i hittills oanad grad tager
industrien i anspråk. För att kunna möta de krav, som sålunda ställas på
industrien, måste man redan i fredstid söka efter en bestämd plan träffa
godvillig överenskommelse med industriella anläggningar, som kunna tillverka
krigsmateriel, om produktion för sådant ändamål. Det torde emellertid
vara nödvändigt, att staten utrustas med laglig makt att leda den
industriella tillverkningen även in på de banor, som sålunda åsyftas,
eller med andra ord att för tillverkningen av krigsmateriel taga i anspråk
industriella anläggningar och verkstäder. Jag har härvid i sikte
sådan tillverkning, som bedrives för krigsmakten såsom helhet betraktad,
och lämnar för tillfället åsido den militära rekvisitionsrätten, som i
regel avser tillfällig och lokal behovstäckning. Det är emellertid ej nog att
8
Kung!. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
för krigsindustrien lämpade anläggningar kunna ställas till statens förfogande.
Man måste uppenbarligen ock tillse, att sådana anläggningar, vare
sig de arbeta efter avtal med kronan eller på nyss antytt sätt tvångsvis tagas
i anspråk för dess räkning, förses med råvaror i tillräcklig utsträckning. För
detta ändamål måste skapas en vidsträckt befogenhet för staten att vid krigstillfällen
ur enskildes förråd anskaffa och åt industrien tillhandahålla vad
som sålunda erfordras. För krigsindustrien kan staten därjämte behöva
förfoga över transportmedel i stor utsträckning ocli för militära ändamål
kunna behöva tagas i anspråk jämväl andra produktionsmedel än industriella.
Den av Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommissionen med uppgift,
bland annat, att organisera samarbetet mellan industrien och den militära
förvaltningen (krigsmaterielkommissionen) har gemensamt med den kommission,
som av Eders Kungl. Maj:t förordnats att utreda frågan om rikets
ekonomiska krigsberedskap, (krigsberedskapskommissionen), med underdånig
skrivelse den 29 nästlidne februari överlämnat, bland annat, förslag till
lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, samt förslag till lag om
ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 24 maj 1895 om skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov, vilken skrivelse med åtföljande författningsförslag av statsrådet och
chefen för lantförsvarsdepartementet till mig överlämnats och torde få i hithörande
delar såsom bilaga I fogas vid detta protokoll. I förstnämnda lagförslag
hava kommissionerna sökt utforma bestämmelser, tjänande de syften,
som av mig ovan angivits, vilka bestämmelser äro avsedda att träda i stället
för de föreskrifter i berörda lag den 3 juni 1915, som meddelats i 3 §
och 4 § andra stycket, I fråga om det sätt, varpå ersättning bör fastställas
för vad av staten jämlikt de föreslagna bestämmelserna tages i anspråk,
innehåller detta lagförslag en hänvisning till vissa föreskrifter i ovannämnda
förslag till ändringar i rekvisitionslagen.
Over kommissionernas framställning har infordrat yttrande avgivits
av chefen för generalstaben.»
Sedan föredraganden härefter uppläst omförmälda underdåniga skrivelse
i de delar, som berörde förevarande fråga, ävensom det vid skrivelsen
fogade förslaget till lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden samt redogjort
för nyssnämnda föreskrifter i förslaget till ändringar i rekvisitionslagen
ävensom för generalstabschefens yttrande, anförde föredraganden vidare:
»Jag anser de grunder, som i den underdåniga skrivelsen åberopats
till stöd för de angivna lagbestämmelserna, vara i stort sett riktiga och
9
Kungl. May.ts nåd. proportion, Nr 138.
ansluter mig i huvudsak till såväl förslaget till lag om förfogande över viss
egendom som ock de föreslagna vilrderingsföreskrifterna, genom vilka
senare man synes kunna uppnå en ordning, enligt vilken de priser,
vartill ett eventuellt övertagande av varor från kronans sida kommer att
äga rum, i regel fastställas redan före inträdet av den situation, då förfoganderätten
anlitas. Vad förstnämnda lagförslag angår, har jag emellertid
låtit detsamma inom departementet undergå omarbetning i vissa delar.
De allmänna förutsättningarna för lagens tillämpning, eller krig, krigsfara
och andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, hava därvid
ansetts rätteligen böra angivas i en särskild paragraf i lagens början, betecknad
såsom 1 §. Vad därefter beträffar slutbestämmelserna i kommissionernas
förslag anser jag väl i likhet med kommissionerna, att den
blivande lagen bör såsom sådan gälla utan inskränkning till tiden. Man
erhåller härigenom en lämplig utgångspunkt för träffande av godvillig
överenskommelse med t. ex. innehavarna av industriella anläggningar om
arbete för statens räkning. A andra sidan synas med hänsyn till den
utsträckning av förfoganderättens omfattning, som förslaget innebär, starkare
garantier än kommissionerna ifrågasatt böra krävas mot förfoganderättens
användning utan att verkligt behov föreligger. I detta syfte har
jag i förslaget inryckt bestämmelse, enligt vilken såsom regel erfordras
riksdagens samtycke till förfoganderättens inträdande, Kungl. Maj:t dock
obetaget att å tid, då riksdag ej är samlad, göra rätten gällande, om samtidigt
riksdagskallelse utfärdas eller riksdagen ändock snart skall sammanträda.
Dessa bestämmelser har jag emellertid jämväl ansett vara av den
beskaffenhet att de lämpligen böra meddelas i en särskild paragraf i början
av lagen, 2 §. De bestämmelser, som erfordras rörande de legala
verkningarna av förfoganderättens upphörande, hava vidare synts kunna
inryckas i de särskilda paragrafer, vartill de hänföra sig, nämligen 3, 4
och 5 §§ i det omarbetade förslaget, motsvarande 1, 2 och 3 §§ i kommissionernas
förslag. I den nya 3 §, som närmast motsvarar 3 § andra
stycket i nu gällande förfogandelag, har genom ett mindre tillägg tydligare
än i kommissionernas förslag skett uttalats, att detta stadgande år
avsett att täcka jämväl första stycket av nuvarande 3 §. Slutligen hava
i flertalet paragrafer jämkningar av ordalagen ägt rum, delvis föranledda
av den nya 1 §, varjämte straffbestämmelserna undergått vissa ändringar.
I sitt underdåniga utlåtande över de av kommissionerna uppgjorda
förslagen har chefen för generalstaben framhållit önskvärdheten av att hänsyn
tages jämväl till de krav på inkvartering, underhåll, vård med mera, som
komme att uppstå vid ett eventuellt utrymmande av hotade gräns- eller
kustområden eller fästningar. Ehuru jag finner vad sålunda anförts värt
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 117 käft. {Nr 138.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
beaktande, anser jag dock, att bestämmelser i nämnda hänseende icke böra
hava sin plats i förevarande lag, som ju huvudsakligen avser rätt för
Kungl. Maj:t att omhändertaga landets produktions- och transportmedel.»
Departementschefen uppläste härefter det inom departementet omarbetade
förslaget till lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden samt
hemställde, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag, som var av den
lydelse bilaga II vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Kunyl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
11
Bilaga I.
Till KONUNGEN.
Statens krigsmaterielkommission och statens krigsberedskapskommission
få härmed för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga vissa
förslag till allmänna lagstiftningsåtgärder, vilka synts kommissionerna be
-
12
Kungl. Mctj-.ls nåd. proposition, Nr 138.
hövliga för krigsberedskapens och särskilt krigsmaterielanskaffnino-ens tillgodoseende.
Med ärendets beredning har förfarits på följande sätt.
Sedan krigsmaterielkommissionen i december 1915 genom sin ordförande
för. herr statsrådet och chefen för ^^försvarsdepartementet anmält, att.
enligt vad den av kommissionen åvägabragta utredning gåve vid handen,
det vore för fullgörandet av kommissionens uppdrag av behovet påkallat
att upprätta förslag till vissa ändringar i sådana lagar och författningar,
som kunde beröra anskaffningen av krigsmateriel, har Eders Kungl. Maj:t
den 8 nästlidne januari förordnat hovrättsrådet, konstituerade revisionssekreteraren
Nils Edling att såsom lagfaren person vara kommissionen behjälplig
vid utarbetande av de förslag, som sålunda åsyftades. Då det
sedermera befunnits, att de nyss åsyftade författningsändringarna till stor
del nära sammanhängde med vissa, krigsberedskapskornmissionens verksamhetsområde
tillhörande frågor om lagbestämmelser, avsedda att vid
krig eller krigsfara säkerställa den civila befolkningens behov, överlämnades
åt en av båda kommissionerna bildad subkommitté att under Edlin^s
medverkan utarbeta preliminära förslag till vissa författningar i ämnet.
Dessa förslag hava därefter med vederbörliga ändringar godtagits av de
båda kommissionerna eller, i den mån de ansetts beröra blott en av dem
enbart av denna.
PGt ä1’ ! huvudsak tre sammanhörande uppgifter, som det nu ifrågavarande
lagstiftningsarbetet åsyftat att tillgodose. Främst har det gällt
att skapa de juridiska förutsättningarna för fyllandet av de ytterligt
viktiga och mångsidiga militära uppgifter, som ett modernt krig ställer
på industrien, bör det andra måste motsvarande åtgärder kunna vidtagas
för tillgodoseende av den civila befolkningens behov vid krig eller krigsoro>
i den mån statens direkta verksamhet härför kan visa sig erforderlig.
I båda hänseendena hava de nu utarbetade förslagen begränsat sig till
sådana fall, då staten kan finna nödvändigt att själv övertaga den
ifrågavarande produktions- eller transportverksamheten; men uppenbarligen
kan en dylik åt. staten förlänad makt ävenledes vid behov tjäna såsom
lämpligt medel till åvägabringande av godvillig överenskommelse mellan
staten och enskilda rörande verksamhet i de senares hand för allmänna
behov.; och denna senare utväg kan antagligen i flertalet fall komma att
visa sig som den lyckligaste. I alla hithörande fall framstår det emellertid
vidare såsom en tredje huvuduppgift att tillfredsställande ordna frågan
om piissättningen för varor, tjänstbarheter och egendom, som under ifrågavarande
förhållanden tagas i anspråk för kronans räkning; blott om°så
sker, kunna dels kostnaderna för det allmänna i någon man begränsas,
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
13
dels enskild rätt bevaras; genom förfoganderätten över varorna i förening
med en rätt ordnad prissättning kan också erforderlig tillförsel av varorna
betryggas. Till de nämnda tre uppgifterna inskränka sig därför de nu
i frågavarand e förslagen.
Vad först beträffar arméns och marinens förseende med krigsmateriel Produktion
vid inträffande krig eller krigsfara, blir det en av hela krigsbered- /o'' ”e)lJl.nrH
skapens mest ofrånkomliga uppgifter att tillse industriens ostörda verksamhet
för tillgodoseende av de militära behoven. 1 detta hänseende är det
i många fall ej tillnärmelsevis tillräckligt, att de anläggningar, som redan
i fredstid ägna sig åt dylik produktion, fortsätta härmed; i mycket stor
utsträckning måste nämligen även den övriga industrien omläggas för att
kunna inriktas på tillverkning av alla slags krigsmateriel och krigsförnödenheter.
Härvidlag kan man stödja sig på de synnerligen lärorika erfarenheter,
som vunnits i de krigförande länderna. Åtgången av krigsmateriel
har under det pågående kriget visat sig vara av förut oanade dimensioner,
och krigsmaterielframställningen har till följd härav blivit det centrala i
hela den industriella verksamheten, så att tillverkningen såväl för den inhemska
civila förbrukningen som för export måst intaga andra rummet.
I Tyskland har en dylik omläggning av industridriften av flere skäl kunnat
försiggå på frivillighetens väg. Men i andra länder, särskilt England,
har det visat sig vara nödvändigt att för tillgodoseende av krigsinaterielbehovet
tillgripa utvägen att med lagstiftningens hjälp tvinga den industriella
produktionen in på de banor, krigföringen kräver; och även i
Österrike och Italien förekommer numera lagstiftning, som möjliggör för
staten att taga industrien i anspråk för sina behov, varjämte bland nu
neutrala länder särskilt Spanien vidtagit åtgärder på detta område av
krigsberedskapens säkerställande.
Krigsindustriernas fortgång förutsätter emellertid icke blott bestämmanderätt
över den riktning produktionen skall taga utan även och ofta
i lika hög grad möjlighet att förfoga över de råvaror, som behövas för den
industriella verksamheten; och ofta uppstår största svårigheten just på den
senare punkten. Vid krig eller krigsfara inträder nämligen så gott som
alltid, just på grund av det mångdubblade behovet, sådan knapphet på
krigsindustriernas råvaror, att tillförseln och fördelningen av den tillgängliga
mängden måste ordnas med hänsyn till de olika behovens betydelse
för krigets rätta bedrivande.
Hela denna fråga får därjämte en långt större räckvidd än man
kanske vore böjd att antaga, av det skäl att, såsom det pågående kriget
otvetydigt givit vid handen, icke ett fåtal utan de allra flesta industriprodukter
visa sig vara behövliga för krigföringen. Sålunda erfordras icke
14
Produktion
för civila
behov.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
blott krigsmateriel i trängre mening, såsom utrustningspersedlar och vapen
av olika slag, ammunition, sjukvårds-, träns [lort-, belysnings- och signalmateriel
av mångskiftande art, utan ock en mängd varor utan direkt sammanhang
med själva krigföringen. För det s. k. ställningskriget användes en mängd
olika förnödenheter, som åro ägnade att göra soldaternas vistelse i skyttegravar
o. dyl. så dräglig som möjligt, exempelvis uppvärmningsanordningar.
För anläggande av fältbefästningar och militära järnvägar erfordras byggnadsmateriel
av olika slag, verktyg, maskinella anordningar o. s. v. Slutligen
får icke förbises, att den krigsmaterieltillverkande industrien i sin
tur behöver halvfabrikat, maskiner och verktyg m. in. och således är beroende
av att, de industrier, vilka tillverka dessa artiklar, kunna hållas i
gång. Utan överdrift torde kunna sägas, att för krigföringen direkt eller
indirekt erfordras större eller mindre mängder av de flesta industriprodukter
utom rena lyxartiklar.
Redan av hänsyn till de militära behoven blir det sålunda ganska
få grenar av industriell verksamhet, varöver icke staten under sannolika
förutsättningar vid krig eller krigsfara kan behöva utöva inflytande. Men
nu kommer därtill ytterligare, att man ingalunda kan ställa staten utan
möjlighet att även för civila ändamål bestämma riktningen av landets
produktion; det behöver icke sägas, att civilbefolkningens behov måste tillgodoses
lika väl som krigsmaktens och att båda slagen av behovstäckning i
krigstider i stor utsträckning kräva statens direkta medverkan. Liksom i
avseende på de militära behovens tillgodoseende men i ännu högre grad
än beträffande dem gäller i detta fall, att produktion i enskild hand måste
betraktas som det normala; men genom förfoganderätt över industriens
råvaror kan just staten skapa förutsättningar för en dylik fortgång av den
privata produktionsverksamheten, trots knappheten på dylika varor, och genom
sin rätt att, vid behov själv taga produktionen om hand kan den utöva
erforderligt inflytande på den industriella verksamhetens fortgång i de
särskilda riktningar det exceptionella läget kräver. För civila ändamål
kan en dylik statens medverkan t. o. m., såsom redan delvis är förutsett i
gällande lagstiftning, bliva nödvändig vid andra av krig framkallade förhållanden
än egentlig krigsfara.
Man synes alltså icke kunna undgå att förläna staten en vidsträckt
förfoganderätt över såväl varor som anläggningar, vilka tjäna produktiva
ändamål, att användas i sådana fall, då godvillig uppgörelse med vederbörande
innehavare icke kommer till stånd. Någon annan gräns för en
dylik förfoganderätt torde vara svår att finna än den, som betingas därav,
att dels extraordinära, av krig framkallade förhållanden föreligga, dels
åtgärden är nödvändig för tillgodoseende av ett allmänt behov. Under
15
Kungl. AIaj:ts nåd proposiilon, AV 108.
dessa båda förutsättningar måste alltså innehavare av industriella anläggningar,
där Konungen så förordnar, vara skyldig att ställa dem till kronans
förfogande för civila lika väl som för militära ändamål; och likaledes måste
innehavare av varor, som ej äro oundgängligen behövliga för honom själv
eller hans hushåll, vara skyldig att avstå dem till kronan. Endast genom
att saken så ordnas torde de antydda syftemålen vinnas och samtidigt
ernås det skydd mot godtycke och planlöshet, som ur den enskilde
industriidkarens såväl som ur det allmännas synpunkt härvidlag finnes
önskvärt.
Om en så vidsträckt förfoganderätt, som nu ifrågasatts, skall kunna Värder
medgivas, är emellertid förutsättningen, att en från alla synpunkter fullt
betryggande prissättning i avseende på de överlåtna varorna och anläggningarna
kommer till stånd. Detta betingas icke blott av hänsyn till den
enskildes rätt, ehuru redan detta i och för sig är en tillräckligt viktig synpunkt,
utan lika mycket på den grund, att därförutan själva ändamålet med
åtgärderna kan komma att äventyras. Den vid ett krigsutbrott inträdande
revolutionen i priserna på varor, för vilka antingen behovet plötsligt mångdubblas
eller tillförseln lika hastigt nedgår, försvårar nämligen i hög grad
ett riktigt bedömande av vad kronan i ett dylikt fall bör betala. A ena
sidan synes det icke som regel finnas tillräcklig anledning att låta kronan
bliva lidande på den vid själva krigsutbrottet inträdande prisstegringen för
dylika varor, i den mån de redan i färdigt skick befinna sig inom landet;
ty ett höjt pris utgör bär icke i regel någon förutsättning för att
varorna skola bliva tillgängliga och är ej nödvändigt för täckande av de
kostnader varan betingat för innehavaren. För den tillförsel från utlandet,
som äger rum under själva kriget, liksom även för den under kriget pågående
inhemska produktionen, i den mån den ligger i enskilda händer,
blir däremot förhållandet i många fall alldeles motsatt; i dessa
fall behöves nämligen ofta den starka eggelse, som det höga priset innebär,
för att landet skall kunna få det mesta möjliga av högst nödiga och
svåråtkomliga varor. Den förmåga att avväga motsatta synpunkter och
den ingående kännedom om näringsförhållandena, som prissättningen följaktligen
kräver, ställa tydligen, i förening med åtgärdernas vittgående
verkningar, stora fordringar på de organ, åt vilka uppgiften skall anförtros.
Ännu mer mödosam och krävande blir värderingen i avseende på de produktiva
anläggningar staten, utan att förvärva äganderätten däröver, kan
komma att taga i anspråk i den ena eller andra formen.
Tydligen erfordras alltså värderingsinstitutioner, som förena verklig
sakkunskap med yttre auktoritet och fullkomlig oväld. Då Konungen är
den ena parten i rättsförhållandet, bör avgörandet ligga hos en fristående
16
Förhållande
till gällande
lagstiftning.
Rekvisi
tionslagen.
Förfogande
lagen.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
organisation, som alltså blir en särskild värderingsnämnd eller rättare ett
system av dylika och som icke i avseende på prisbestämningen bindes av i
administrativ väg givna direktiv. För att enhetliga synpunkter skola kunna
göra sig gällande, måste värderingen i många fall ske från en gemensam
centralpunkt och en organisation vara skapad härför. För tillgodoseende av
planmässigheten i värderingen och för undvikande av de med dröjsmål vid
värderingen förenade olägenheterna är det dessutom av stor vikt, att priserna
åro fastställda i förväg beträffande sådana varor, för vilka detta är möjligt
och som kunna väntas bliva föremål för övertagande. Taxor böra därför
vara upprättade redan i fredliga tider, avsedda att gälla då författningarna
skola komma att tillämpas; därigenom förebyggas sådana spekulationer,
som grundas på utsikten att kronan skulle behöva till höga priser köpa
varor, vilka på grund av krigskonjunkturen plötsligt blivit eftersökta; och
det är icke uteslutet, att en dylik åtgärd skulle kunna verka lugnande
även på näringslivet i allmänhet. Men lika nödvändigt som detta är det,
av nyss angiven anledning, att dessa taxor oavlåtligt ändras efter konjunkturens
under krig ständigt växlande krav.
De nu gällande författningar, som reglera hithörande förhållanden,
äro i huvudsak dels lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner
och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (nedan
benämnd rekvisitionslagen) jämte förordningen den 8 juli 1898 med närmare
bestämmelser för verkställighet av sistnämnda lag (nedan kallad rekvisitionsförordningen)
och kungörelsen den 16 juli 1897 angående val för
landstingsområde samt för stad, som ej i landsting deltager, av ledamot i
den kommission, som omförmäles i § 11 rekvisitionslagen, dels lagen den 3
juni 1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhallanden (nedan kallad förfogandelagen).
Det gäller nu att so, i vad man dessa författningar kräva ändring eller
komplettering för tillgodoseende av de antydda behoven; och det torde
därvid komma att framgå, att de nya befogenheter för kronan, som förslagen
åsyfta, nära ansluta sig till redan befintlig lagstiftning och att de största
ändringarna sammanhänga med behovet av en mer betryggande organisation
för prissättning och värdering än den i gällande författningar fastställda.
Vad först rekvisitionslagen beträffar, — — — —^ — _ _
Fortfarande frånsett värderingsbestämmelserna tillgodoses icke huvudsyftet
med kommissionernas förslag genom ändringar i rekvisitionslagen. Detta
har i stället skett genom omarbetning av den nu gällande förfogandelagen,
som alltså är avsedd att tillgodose såväl de viktigaste — nämligen de icke
17
Kung!. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
lokala — militära behoven i industriellt hänseende som ock motsvarande
civila behov. 1 detta syfte hava vissa bestämmelser i den nuvarande lagen
frånskilts till eu särskild författning, på sätt som nu skall angivas.
Den nuvarande förfogandelagen innehåller i själva verket bestämmelser
rörande två i viss man skilda ämnen. I 1 § och första stycket av 4 § återfinnas
sålunda stadganden, som giva Konungen rätt att vid krig, krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden bestämma maximipris
å livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd att genom sin förbränning
alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan dylik
förnödenhet, ävensom maximibelopp för kostnaden för transport av eller
tillhandahållande av sådan vara, som nyss nämnts. En förutsättning för
utövandet av denna rätt är dock, att priset å sådan vara eller beloppet å
sådan kostnad stegras väsentligt högre, än förhållandena påkalla. De
maximipris, som sålunda fastställas, skola gälla i öppna marknaden, i handeln
mellan enskilde. Såsom medel att göra fastställda maximipris å varor
effektiva tillkomma bestämmelser i 2 § om framtvingande i öppna marknaden
av befintliga förråd av sådan vara och i 5 § första stycket och
första opunkten av andra stycket vissa straffbestämmelser.
Å andra sidan innehåller 3 § föreskrifter, enligt vilka under ovan
nämnda förhållanden varor av nyssnämnda slag kunna för kronans räkning
exproprieras. Härtill kommer i 4 § andra stycket skyldighet för innehavare
av fartyg att, då transportkostnaderna oskäligt springa i höjden,
efter Konungens förordnande ställa fartyget till kronans disposition. Den
ersättning, som skall av kronan erläggas för vad sålunda tagits i anspråk,
skall bestämmas av kommission, varom i rekvisitionslagen förmäles, utom
i fiåga om fartyg, beträffande vilket slag av egendom sådan kommission
icke "ansetts kompetent att förrätta värdering och värderingen i stället
överlåtits åt i vanlig ordning tillsatt expropriationsnämnd.
Den senare gruppen av bestämmelser avser tydligen dels att tillgodose
direkta statsbehov, dels ock att möjliggöra för Konungen att, sedan
han tagit varorna eller fartygen i anspråk, ställa varor eller transportmöjligheter
till allmänhetens förfogande för det pris han kunde finna
lämplig! I det förra avseendet kommer förfarandet enligt denna lag nära
den militära rekvisitionen enligt rekvisitionslagens bestämmelser, ehuru,
såsom redan framhållits, sådan rekvisition bär en mera lokal och tillfällig
prägel. Det senare syftet åter sammanfaller med den civila sidan av de nu
föreliggande förslagens syfte. En annan väg att säkerställa civilbefolkningens
behov har ansetts vara Konungens av förfogandelagen reglerade rätt att
bestämma maximipris; och denna synpunkt torde ha föranlett, att sistnämnda
rätt och rätten att expropriera varor in. m. reglerats i samma
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 117 käft. (Nr 138). 3
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 13S.
författning. De båda rättigheterna äro emellertid av helt olika natur i
avseende på själva det förfaringssätt, som kommer till användning för
syltets ernående. Med hänsyn till nu antydda inbördes skiljaktigheter
mellan de båda grupperna av bestämmelser och den bristande klarhet,
som därav blir en följd, hava kommissionerna beslutat föreslå en formell
förändring, nämligen en uppdelning på två särskilda lagar av de nu
angivna olika slagen av bestämmelser i den nuvarande förfogandelagen,
av vilka de bestämmelser, som åsyfta reglering av den öppna marknadens
prisbildning, falla utanför de nu av kommissionerna behandlade
uppgifterna. Gemensamt förslag avgiva kommissionerna därför blott rörande
den av de genom uppdelningen åtskilda författningarna, i vilken bestämmelser
rörande rätten att för kronans räkning taga enskildes tillhörigheter
i anspråk avsetts att bliva inrymda; denna lag, som i förslaget benämnts
»Lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden», motsvarar närmast 3 §, 4 §
andra stycket samt 5 § i den nu gällande lagen. Ett ytterligare skid för
att tillsvidare lämna bestämmelserna om maximipris å sido hava kommissionerna
trott sig finna i den omständigheten att, enligt vad kommissionerna
erfarit, statens livsmedelskommission nyligen till Eders Kungl.
Magt ingivit förslag till ny förfogandelag, i vilket särskilt de nuvarande 1
och 2 §§ underkastats ur principiell synpunkt ingripande omarbetningar.
Grunderna för utvidgningen av de ifrågavarande bestämmelserna i
förfogandelagen framgå i huvudsak av vad förut sagts. Vad först beträffar
varor, har begränsningen till vissa varugrupper bortfallit, varjämte kronan
erhållit beslagsrätt. Jämte varor kan kronan redan enligt gällande förfogandelag
taga i anspråk fartyg; i det nu föreliggande förslaget hava kommunikationsföretagen
och transportmaterielen ansetts böra komma med i
deras helhet, då fartyg icke från krigsberedskapens synpunkt intaga någon
särställning. På samma sätt som sistnämnda slag av anläggningar och
materiel behandlas i förslaget andra anläggningar och egendom för ekonomisk
verksamhet. Den skillnaden råder emellertid mellan å ena sidan
varorna och å den andra anläggningarna, att i avseende på de senare endast
kommer i fråga nyttjanderätt, i det att de kunna ställas till kronans förfogande,
men icke av kronan förvärvas med äganderätt.
Förfogandelagen har som bekant för närvarande begränsad giltighetstid.
Den nya förfogandelagen har däremot föreslagits såsom ständig. Anledningen
härtill framgår redan av vad ovan sagts beträffande önskvärdheten
att taxor föreligga redan vid eller före ett krigsutbrott, emedan
de största onödiga kostnaderna genom prisstegring ofta åsamkas staten
under krigets eller krigsorons första tid. Emellertid innebär förslaget, i
19
Kungl. AlajUa nåd. proposition, Nr 138.
likhet med vad förhållandet är i fråga om den nu gällande rekvisitionslagen,
att tillämpningen av alla de huvudsakliga stadgandcna skall inträda
först under vissa yttre förhållanden, varigenom båda lagarnas användning
kommer att strängt begränsas till utrikespolitiskt allvarliga lägen,
på det att trygghet skall finnas emot att viktiga medborgerliga rättigheter
utan tvingande skäl trädas för nära.
Det återstår nu att redogöra för de föreslagna värderingsbestämmelserna
i förhållande till de nu gällande och därvid först för organisationen, melser
Enligt
gällande rekvisitionslag med tillhörande författningar utföres
värderingen för varje landstingsområde eller i landsting icke deltagande
stad av en tremannakommission, vari landstinget resp. stadsfullmäktige
utse en, tillika ordförande, vederbörande militärbefälhavare en (intendent
eller officer) och Konungens befallningshavande en (civil tjänsteman). Att
dylika lokala nämnder måste finnas för den mängd lokala uppgifter värderingen
medför, synes uppenbart; och någon anledning att i väsentlig
mån ändra de nuvarande nämndernas sammansättning torde knappast föreligga.
Men däremot förefaller det påtagligt, att hela värderingsuppgiften
icke bör anförtros åt på detta sätt sammansatta lokala nämnder eller ens
åt lokala nämnder över huvud. Enhetligheten i värderingen tillgodoses
för närvarande endast genom en enda bestämmelse, nämligen rätten att
draga de lokala nämndernas beslut under Konungens prövning, en föreskrift,
som emellertid icke kan ersätta en gemensam central värdering
och som dessutom innebär en ytterligare olägenhet genom den tidsutdräkt,
som åtföljer processförfarandet. På grund härav måste den nuvarande
organisationen anses otillfredsställande även med nuvarande
rekvisitionslagstiftning i övrigt. Men i långt högre grad blir detta fallet
i händelse av bifall till de nu utarbetade förslagen. Trots att värderingsbestämmelserna
fortfarande ansetts böra formellt anslutas till rekvisitionslagen,
får värderingen nämligen efter allt att döma sina svåraste uppgifter
genom den nya förfogandelagen; och dessa uppgifter kräva en motsvarande
organisation. De nu utarbetade förslagen gå därför ut på, att jämte de
lokala nämnderna (lands- och stadsvärderingsnämnder) skall finnas eu riksvärderingsnämnd
på fem ledamöter, sammansatt på det sätt, att Konungen
för tre °år förordnar tre ledamöter, varibland ordföranden, medan denne
för varje fråga utser till ledamöter två med erforderlig sakkunskap för
ämnet utrustade personer från en förteckning, som av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen uppgjorts för olika näringsgrenar efter hörande av
sammanslutningar för de olika näringarna. På detta sätt synes erforderlig
insikt och enhetlighet vara tillförsäkrad värderingsorganisationen.
20
Kungl. Maj:ts nåd. praposition, Nr 138.
Specialmotiv.
Förfoga». _ 1 § i det förslag till ny förfogandelag, som framläggas, innebär en ut
<e
ngen. vidgning av den i andra stycket av 3 § i nuvarande förfogandelag Konungen
1 medgivna rätt att förordna om enskildas avstående av varor till kronan. Utvidgningen
har ägt rum såväl beträffande förfoganderättens föremål som i
fråga om förutsättningarna för dess utövande. I förra avseendet åberopas vad
ovan anförts vid utvecklingen av grunderna för de föreliggande författnino-sförslagen.
Det må här blott framhållas, hurusom uttrycket »varas fattats mycket
vidsträckt så att exempelvis icke blott döda föremål utan även levande
djur omfattas av förfoganderätten. Vad åter angår förutsättningarna för
rättens utövning, gäller enligt den nuvarande Jagens lydelse, att förfoganderätten
inträder först da genom fri föryttring eller förbrukning betydande
svårighet kan uppstå att tillgodose behov av synnerlig vikt. I förslaget
har man åter velat i möjligaste mån vidga skrankorna för Konungens
handlingsfrihet i förevarande avseende. Någon prövning av huruvida svårigheten
kan anses betydande erfordras enligt förslaget icke, och det där
använda uttrycket »allmänt behov» har synts mera vidsträckt än »behov av
synnerlig vikt». Medelst en mindre förändring av de första orden i det
nuvarande lagrummet har man därjämte sökt bättre än med hittills varande
lydelsen skett betona sambandet mellan den uppstådda svårigheten av behovets
tillgodoseende och de utomordentliga förhållanden, som äro en förutsättning
för författningens tillämpning över huvud. Härmed åsyftas
jämväl bland annat att från förfoganderätten utesluta konstföremål och
rena lyxartiklar.
Till följd av den utsträckning av förfoganderätten, som sålunda här
ägt rum, synes det överflödigt att i lagen upptaga en föreskrift motsvarande
första stycket av nuvarande 3 §. Det fall, som där avses, täckes
av den formulering, som givits åt nu förevarande paragraf.
I förslagets lagtext har begagnats ordet »ersättning» för att beteckna
såväl den lösen, som skall erläggas enligt förevarande paragraf, som ock
den gottgörelse, vilken enligt 2 och 3 §§ skall utgå för vård av eller
skada å beslagtagen vara eller för nyttjande av egendom. Ändamålet härmed
har varit att möjliggöra användandet av en motsvarande terminologi
i den tämligen vidlyftiga krigsvärderingsförordningen. I fråga om grunderna
för bestämmandet av ersättning för vad enligt 1 § tagits i anspråk
för kronans räkning har den nuvarande förfogandelagens ståndpunkt härutinnan
blivit följd.
21
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 1,38.
För att göra den i 1 § medgivna förfoganderiltt effektiv kräves
uppenbarligen ej blott eu lämplig ordning för rättens utövning, ett ämne
vars närmare reglering torde böra överlåtas åt Konungen. Man måste
uppenbarligen ock såvitt möjligt tillse, att förfoganderätten icke eludera»
av de enskilda genom realisering eller onyttig förbrukning av befintliga
förråd eller dylikt. I förevarande paragraf föreslås därför stadgande om
rätt för Konungen att låta för kronans räkning beslagtaga vara, beträffande
vilken lösningsrätt eventuellt kommer att begagnas. Det synes emellertid
uppenbart, att om åt ett sålunda meddelat beslag gives obegränsad
giltighetstid, detsamma kan i de fall, då inlösen av det beslagtagna sedermera
ej befinnas nödvändig, medföra ett ändamålslöst förlamande av näringslivet
i en utsträckning, som kanske eljest kunnat undgås. A andra sidan
torde man icke utan vidare böra i lagen bestämma någon viss tidsfrist, efter
vars utgång beslaget förfaller. Föremålen för beslagsrätten kunna nämligen
vara av så olika natur, att det intrång i förfoganderätten, som beslaget medför,
kan för vissa varuinnehavare ganska snart visa sig ytterst menligt, under
det att för andra en utsträckning av beslagstiden kanske är av mindre
betydelse. En kort giltighetstid måste dock å andra sidan i kronans intresse
alltid upprätthållas. Man har därför tänkt sig en sådan anordning,
att beslag under alla omständigheter, där det icke återkallas, gäller trettio
dagar, för så vitt ej dessförinnan varan på grund av förordnande jämlikt
1 § övertages av kronan. Efter utgången av nämnda tid ligger i varuinnehavarens
hand att kräva beslagets hävande, varefter beslaget anses hävt,
om ej inom fjorton dagar efter det sådan framställning ägt rum, varan
på grund av förordnande, som nyss är sagt, tages i anspråk för kronans
räkning.
Rörande de grunder, efter vilka ersättning bör utgå till den, som
drabbas av beslag, torde man finna, att sådan gottgörelse måste utgå först
och främst för utgifter föranledda av den vårdnadsplikt, som man icke
kan undgå att i lagen ålägga varuägaren, och vidare, för så vitt icke kronans
lösningsrätt begagnas, jämväl för den skada, som utan dennes förvållande
drabbat varan under beslagstiden. Det kunde visserligen ytterligare synas
rimligt, om man toge hänsyn jämväl till den indirekta skada, som beslaget
må hava medfört, t. ex. i form av förlorad avkastning från industriell
anläggning, vid vars drift den beslagtagna varan skulle ingått såsom produktionsfaktor;
men i så fall skulle varuägaren bliva bättre ställd, om
varan blott underkastades beslag än om den löstes enligt 1 §, och detta
har därför ej skett i förslaget. Man har ock ansett, att då varan löses,
detta bör ske till varans värde vid tiden för beslagets meddelande.
22
5 §■
Särskild
bestämmelse.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
Den i 3 § medgivna rätt för Konungen att med nyttjanderätt
förfoga över egendom torde, om den ock ej är alldeles oinskränkt,
dock vara av en sådan omfattning, att ändamålet med lagstiftningen uppnås.
Under det uttryck, som i lagtexten använts för att beteckna nyttjanderättens
föremål, falla sålunda bland annat industriella anläggningar,
verkstäder, gruvor, fyndigheter, vidare jordbruk, kvarnar, bagerier, slakterier,
ytterligare järnvägar, fartyg och fordon ävensom lokaler för tillhandahållande
av varor. Givet är, att det icke får betraktas såsom en nödvändig
förutsättning, att egendomen i dess helhet ställes till kronans förfogande.
Förfogandet kan ock ske därigenom, att egendomen tages i anspråk till viss
del eller sträckning eller så att medelst densamma, utan att så är händelsen,
utföras tjänstbarheter. Ej heller är kronan förhindrad att använda
egendomen för annat ändamål än det, vartill den ursprungligen är
avsedd. Särskilt kan tänkas, att driften vid en fabrik omlägges. För^sådant
ändamål kan fabrikens inredning och utrustning behöva förändras. Då
sådan förändring behöver ifrågakomma, torde väl i regel kronan själv
ombesörja densamma, men det har ansetts böra i lagtexten inrymmas
möjlighet för kronan att låta anläggningens innehavare ombesörja arbetet.
Den ersättning, som kronan har att erlägga för utövande av nyttjanderätt,
varom i denna paragraf är fråga, torde böra utgå efter samma
grunder, som i rekvisitionslagen den 24 maj 1895 stadgas angående ersättning,
då egendom av motsvarande slag efter rekvisition tagits i anspråk
för kronans räkning. Någon anledning att härutinnan göra skillnad mellan
de båda slagen av förfogande synes ej föreligga, om den ordning för
ersättnings bestämmande, som föreslås, vinner godkännande.
I 4 § andra stycket av gällande förfogandelag är rätt medgiven
Konungen att, då sådant finnes av behovet påkallat, lösa fartyg, sålunda
en möjlighet att expropriationsvis förvärva äganderätt till fartyget. Någon
motsvarighet till detta stadgande är ej upptagen i förevarande paragraf. Det
har nämligen ansetts, att därest dylik lösningsrätt bibehölles, sådan rätt
måste införas jämväl beträffande övrig i paragrafen upptagen egendom.
Rimligheten av ett sådant stadgande torde emellertid med skäl kunna
ifrågasättas.
I 5 § hava inryckts straffbestämmelser motsvarande dem, som
meddelats i nu gällande förfogandelag, därvid man emellertid med hänsyn
till de vådor för det allmänna, som kunna följa på överträdelser av
ifrågavarande slag, ansett sig böra stadga urbota straff. I sammanhang
härmed har jämväl beslag enligt 2 § tillagts straffskydd.
Rekvisitionslagen den 24 maj 1895 har såsom sådan obegränsad
giltighetstid, ehuru den på lagen grundade rekvisitionsrätten förutsätter
Kungl. MajUs nåd. proposition, Nr 138.
23
krigsmaktens mobilisering — som i sin ordning kan ske endast efter riksdagskallelse
— och upphör med krigsmaktens återgång till fredsfot. Lagens
eget obrutna bestånd medför, att värderingsmnskineriet kan fungera
utan avvaktan på mobilisering och alltså redan under fredliga förhållanden
kan hava skapat nödiga förutsättningar för den militära rekvisitionsrätten,
på sätt angivits i det föregående. Av det föregående framgår vidare, att
enligt de nu framlagda förslagen rekvisitionslagens värderingsbestäminelser
erhållit giltighet även i avseende på den nya förfoganderätten. Förutsättningen
för att i taxorna skall kunna tagas hänsyn även till den nya
förfoganderättens behov är emellertid, att även den nya förfogandelagen
såsom sådan erhåller obegränsad giltighetstid, på samma sätt som fallet
nu är med rekvisitionslagen. Lika litet som beträffande sistnämnda lag:
får emellertid detta i avseende på förfogandelagen anses utesluta, att särskilda
garantier uppställas för att den Konungen i lagen medgivna förfoganderätten
anlitas blott då de angivna förutsättningarna verkligen inträtt;
det intrång i den enskildes ägande- och nyttjanderätt, som förfogandet
innebär, kan nämligen blott i verkligt trängande fall anses tillåtligt. Närmast
till hands läge det då att binda den nya förfoganderätten vid samma
förutsättning som den militära rekvisitionsrätten, nämligen att krigsmakten
är mobiliserad. Detta låter sig dock icke lämpligen göra av det
skäl, att den civila förfoganderätten kan behöva å ena sidan tagas i
anspråk, innan eller utan att mobilisering har ägt rum, och å andra sidan fortfara,
när mobilisering icke längre råder, såsom erfarenheten från den nuvarande
kristiden klarligen ådagalägger. Vad först beträffar förfoganderättens
ikraftträdande, kan man emellertid bekvämligen binda Konungens befogenhet
vid samma förutsättning som enligt 74 § regeringsformen gäller i avseende
på mobilisering, nämligen att riksdagskallelse utfärdats eller riksdagen
är samlad, vilket också skett i förslaget. Den enda återstående faran synes
då vara, att Konungen kunde låta förfoganderätten gälla även sedan
det av krigskonjunkturen skapade behovet av densamma i verkligheten
upphört. Det nu framlagda förslaget innefattar med hänsyn härtill den
bestämmelsen, att varje sådan kungörelse, genom vilken förfoganderätten
träder i kraft, utom då landet är i krig blott får gälla ett år, varvid för
ny kungörelse kräves samma förutsättning som för den första, nämligen att
riksdagen skall vara inkallad eller samlad. Då landet är i krig, måste
den nya förfoganderätten lika väl som den militära rekvisitionsrätten
oavbrutet gälla; men av samma skäl som nyss angivits, innebär förslaget,
att den förra utlöper ett hälft år efter krigets slut, om ej på nyss angivet
sätt ny kungörelse utfärdas. Genom denna anordning synes i huvudsak
samma trygghet vara beredd emot missbruk av den nya förfogande
-
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
Avvikande
mening.
rätten som gällande lag erbjuder gentemot missbruk av den militära rekvisition
srätten. Donna ordning har synts kommissionerna vara den enda
naturliga konsekvensen av att lagen såsom sådan erhåller obegränsad giltighetstid,
enär dess sättande i funktion då måste betraktas såsom en administrativ
åtgärd. Den ovisshet, som skulle följa av frågans ständigt
upprepade hänskjutande till Riksdagen kunde komma att medföra allvarliga
olägenheter i kritiska tider, exempelvis om kamrarna därvid skulle komma
att stanna i olika beslut, då lagen, ehuru formellt gällande tills den upphäves
genom samstämmigt beslut av Konung och Riksdag, i verkligheten
skulle kunna hindras att träda i funktion genom den ena kammarens beslut.
Undertecknad Carleson har i denna fråga uttalat följande avvikande
mening:
»Utredningen om den ekonomiska krigsberedskapen torde bland annat
resultera i en del lagförslag å det ekonomiska området, avsedda att vid
tillfälle, då krigsfara uppstår eller landet invecklas i krig, vinna sin tilllämpning.
Ordningen för deras ikraftträdande eller tillämplighet bör i
regel vara densamma som under vanliga legala förhållanden, d. v. s. Riksdagens
medverkan bör sökas. Ligga lagförslagen fullt beredda och utarbetade,
torde några större olägenheter icke följa med en sådan ordning.
Undantagsvis kan det emellertid befinnas lämpligt att under den korta tid,
som förflyter från det påbudet om Riksdagens inkallande utgått och tills
dess Riksdagen samlats, medgiva Konungen rätt att interimistiskt vidtaga
vissa förfoganden. Men även i detta fall bör, så snart ske kan, Riksdagens
godkännande av Konungens åtgärder inhämtas. Till nu antydda undantagslagar
anser jag förfogandelagen böra hänföras.
I anslutning till vad jag sålunda andragit har jag icke kunnat
biträda kommissionernas förslag, att den tid, förfogandelagen skall vara i
funktion, göres beroende allenast av Konungens beslut. Däremot har jag
av nyss anförda skäl icke något att erinra mot att förfogandelagen träder
i funktion genom ett Konungens förordnande, som utgår i sammanhang
med riksdagskallelse.
Med min syn på saken har jag, utan formulering i lagtext, ansett
förevarande fråga böra ordnas på följande sätt.
Förfogandelagen antages i år liksom föregående år att gälla för viss
tid, exempelvis till den 1 maj 1917, och därefter latent intill dess den i
laga ordning sättes i funktion. Om förhållandena vid utgången av nyssnämnda
termin äro sådana, att lagen icke behöver förnyas, gäller lagen
sålunda visserligen fortfarande, men träder ej i funktion utan statsmakternas
gemensamma beslut, dock med rätt för Konungen att under tid, då Riksdagen
ej är samlad, genom allmän kungörelse förordna omedelbar tillämp
-
25
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
ning av lagen, försåvitt de allmänna förutsättningarna för lagens tillämplighet
förelägga och riksdagskallelse utgått. Har Riksdagen icke inom en
månad efter sammanträdandet godkänt Konungens åtgärd, förfaller lagens
tillämplighet, dock naturligtvis med legala rättsverkningar i avseende
å de förfoganden, som före Riksdagens beslut i enlighet med lagen
ägt rum. I händelse Riksdagen åter godkänner Konungens åtgärd, sker
det i sådan form, att lagen såsom nu fastställes att gälla viss tid. Skulle
Riksdagen vara samlad vid det tillfälle, då lagens tillämplighet erfordras,
bör lagens trädande i funktion göras beroende på bägge statsmakternas
beslut.»
Stockholm den 29 februari 1916.
Henry Lindberg. Axel Wahlberg. John Fredholm. Eli f. Heckscher.
Underdånigst
L. W:SON MUNTHE.
CONRAD CARLESON.
J. S. Edström. A. Lyström.
Erl. Nordlund.
Otto Järte. Gustaf Sederholm.
Marc. Wallenberg.
/ Ernst Bredberg.
/
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 117 häjt. (Nr 138).
4
26
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av § 1 mom. 4, § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3
och 4, § 6 mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—13 i lagen den 24 maj
1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov.
Med upphävande av § 14 i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov förordnas härigenom, att nämnda lag hädanefter skall kallas
rekvisitionslagen och att § 1 mom. 4, § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3
och 4, § 6 mom 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—13 i samma lag
skola hava följande lydelse:
§ 1.
4. Rätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt
vilka Konungen jämlikt § 12 sådan rätt meddelar. Rekvisitionen skall
alltid ske genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling. För vad
enligt rekvisition blivit lämnat eller fullgjort skall kvitto givas.
§ 2.
1. Genom rekvisition må anskalfas eller tagas i anspråk: .
a) kvarter för trupper med befäl och vederlikar samt för andra,
som äro vid krigsmakten anställda eller för dess räkning använda; stallrum
för kreatur ävensom upplagsplats och plats under tak i befintliga
byggnader för materiel och andra effekter;
b) mat i kvarteren för den i a) omförmälda personal samt foder åt
kreatur;
c) fartyg, båtar och andra farkoster, med eller utan bemanning och
materiel;
27
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
(1) anspann med eller utan fordon, kreatur, fordon, sadel och seltyg,
automobiler (motorcyklar), lokomobiler, velocipeder, skidor, spark stöttingar
och snöskor, allt med erforderligt tillbehör, så ock personal för nämnda
transportmedels skötsel samt materiel och personal för reparation av
desamma;
e) vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg och redskap
för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-, förbindelse-,
befästnings- och andra arbeten jämte till sådana arbeten nödig mark samt
byggnader och verkstäder;
f) proviant och foder jämväl under andra förhållanden än de i b)
avsedda, ävensom slaktdjur;
g) bränsle och lägerhalm för trupper i kvarter, läger eller bivack;
h) förnödenheter för drift av kraft- och andra maskiner och värmeapparater
av alla slag, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle, smörjäinnen
m. in.;
i) erforderliga materialier för utrustning av fartyg;
k) vård hos befolkningen för sjuka och sårade människor och
kreatur; .
l) annat, som kan behöva undantagsvis genom rekvisition anskaffas,
såsom beväpnings- och utrustningspersedlar, läkemedel och sjukvårdsmateriel,
ammunition, krut, dynamit och andra sprängämnen, ävensom till
biträde erforderlig personal.
2. Genom rekvisition må ock tagas i anspråk:
a) järnvägar, ballonger, flygmaskiner, luftskepp, kanaler, slussverk,
lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra dylika transportanordningar eller
fortskaffning smedel, telegraf- och telefon anläggningar, kraft anläggningar,
kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter och andra industriella
anläggningar eller verkstäder, allt med eller utan tillhörande maskinell
utrustning, ledningar, bränsleförråd, andra materialier, verktyg, redskap,
övriga inventarier, materiel och personal; ävensom lokaler att användas
till bostad för personal, upplag, verkstad eller industriellt bruk jämte
befintlig inredning;
med skyldighet för innehavaren av rekvirerad anläggning att vidtaga
den förändring eller förflyttning i avseende ä anläggningens inredning eller
utrustning, som påkallas;
b) "rullande och annan materiel för järnvägar och fältbanor samt
maskiner av alla slag med eller utan erforderlig personal, ävensom telegraf-,
telefon-, kraftlednings-, ballong-, flygmaskins, luftskepps- och belysningsmateriel.
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
§ 5.
3. Kvarter för människor, stallrum för kreatur samt, i mån av behov,
plats under tak för materiel och andra effekter lämnas utan betalning.
Pågår inkvartering under så lång tid, att särskilda kostnader och
avsevärda olägenheter därigenom åsamkas vederbörande kvartervärd, må
dock ersättning utgå med belopp, som för varje särskilt fall bestämmes.
4. Mat, som lämnas i kvarteren, skall vara efter ortens sed.
§ 6.
1. Dä i annan ordning, än för kronoskjuts finnes föreskrivet, anspann
med eller utan fordon på rekvisition lämnas, utgår ersättningen efter
kördag, beräknad till högst 10 timmar. Begagnas anspann endast fem
timmar eller mindre, utgår ersättningen för halv kördag.
4. För den skada eller betydligare försämring, som å djur eller
fordon bevisligen uppkommit under begagnandet utan ägarens eller förmannens
förvållande, är ägaren berättigad till full ersättning. Tages anspann
med eller utan fordon i anspråk för längre tid än fyrtioåtta timmar
eller för oviss tid, skola dragare, åkdon och seltyg värderas vid inställelsen.
Har sådan värdering icke då kunnat ske, bör den så snart som möjligt
därefter verkställas.
§ 7.
1. Ägare till enskild järnväg, som genom rekvisition tages i anspråk,
vare pliktig att å järnvägens vagnar anordna nödig inredning för
fortskaffning av trupper och krigsförnödenheter.
2. Militärtransporter betalas efter fastställd taxa eller de särskilda
bestämmelser, som kunna för järnvägen vara gällande. Ersättning för
järnväg, som eljest i sin helhet eller till viss del för krigsändamål tages
i anspråk, likasom för järnvägsmateriel lämnas i förhållande till den tid,
varunder järnvägen eller materielen varit ägaren avhänd, samt den skada
eller betydligare försämring densamma lidit.
3. Enligt de i mom. 2 angivna grunder utgår jämväl ersättningför
* användandet av övriga i § 2 mom. 2 upptagna föremål för rekvisitionsrätten,
i den män ej annorlunda i § 8 mom. 1 sägs.
4. För forsling av rekvirerade varor till avlämning splats utgår ersättning
efter de grunder, som i § 6 nämnas, så ock för återfordring av
egendom, som efter begagnandet återställes.
29
Kanyl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
§ 8.
]. Då tomma eller obegagnade hus och byggnader, skogs- och hagmarker
samt öppna obrukade fällt enligt denna lag användas för militära
ändamål, lämnas ingen annan ersättning än för därå bevisligen uppkommen
skada. För begagnandet av andra byggnader och annan mark ävensom av
kraftanläggningar, kvarnar samt andra anläggningar eller verkställer lämnas,
dilr ej begagnandet skett för ändamål, varom i § 5 mom. 3 sågs, ersättning
för den för innehavaren förlorade avkastning eller nytta.
§ 9.
1 den mån ej annorlunda ovan sliges skall ersättning jäv varor, tjänstbarheter
och annat, som genom rekvisition enligt denna lag tages i anspråk,
bestämmas till fidla värdet.
§ io.
1. För bestämmande av ersättning för vad genom rekvisition enligt
denna lag tages i anspråk skola i den ordning nedan stadgas tillsättas dels
lokala värdering snämnder, nämligen en för varje landstingsområde (jlandsvärderinqsnämnd)
och en för varje stad, som ej i landsting deltager (stadsvågderingsnämnd),
dels ock en för hela riket (riksvär der ing snämnd).
2. De lokala värdering snämndernas beslut skola vara underkastade
riksvärderingsnämndens prövning.
Över riksvärdering snämndens beslut må talan ej föras.
3. Riksvärdering snämnd en skall bestå av ordförande och fyra andra
ledamöter. Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till
nödigt antal utses av Konungen.
För utseende av övriga ledamöter skola kommerskolTegium och lantbruksstyrelsen
var för sig, efter hörande av kända sammanslutningai inom
de näringar, som höra till myndigheternas verksamhetsområden, avgiva förslag
å minst fem för sakkunskap och oväld kända personer för en var
av de näringar eller näringsgrupper, som av Konungen bestämmas. Av de
sålunda föreslagna utser ordföranden för varje ärende, som värdering snämnden
skall handlägga, två ledamöter jämte ställföreträdare med tillgodoseende
av den sakkunskap, som må för ärendet erfordras.
4. Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre för sakkunskap och
oväld kända ledamöter, nämligen en ledamot, tillika ordförande, vald av
30
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, en officer eller annan person
utsedd av arméjordelningschefen (militärbefälhavaren), samt en civil tjänsteman
eller annan person, utsedd av Konungens befallningsliavande. För en
var av de utsedda skola väljas jämväl två suppleanter.
§ 11. (= nuv. § 12.)
§ 12. (= nuv. § 13.)
§ 13. (= nuv. § 14.)
Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet; och äge
Konungen meddela de övergångsbestämmelser, som för ikraftträdandet erfordras.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition, AV 138.
31
Förslag
till
Lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden.
1 §•
Finnes med hänsyn till krig eller krigsfara, vari vårt land befinner
sig, eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden, att genom
fri föryttring eller förbrukning av vara kan uppstå svårighet att tillgodose
allmänt behov, vare innehavare av varan, om den uppenbarligen ej är för
honom eller hans hushåll oundgängligen behövlig, pliktig att, där Konungen
så förordnar, avstå varan till kronan mot ersättning efter fulla värdet.
2 §•
I fall, som i 1 § sägs, äge Konungen ock låta beslagtaga vara, som
där avses. Har ej inom trettio dagar från beslagtagandet Konungen jämlikt
1 § förordnat om varans avstående, äge innehavaren av varan hos
kronans ombud i orten göra framställning om beslagets hävande. Där ej
Konungen inom fjorton dagar, efter det sådan framställning skett, meddelar
förordnande, som nyss är sagt, skall beslaget anses hävt.
Den, hos vilken beslag skett, är pliktig under beslagstiden förvara
och taga vård om varan; och skall ersättning lämnas för varans vård
ävensom, där beslaget häves, för skada, som under beslagstiden å varan
uppkommit. Förordnar Konungen om varans avstående, skall ersättning
enligt 1 § utgå efter varans värde vid tiden för beslagtagandet.
3 §•
Vid krig eller krigsfara, vari vårt land befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, vare innehavare
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV 138.
av anläggning eller annan egendom för tillverkning, beredning, reparation
eller tillhandahållande av varor eller annat eller för transport pliktig att,
där det för tillgodoseende av allmänt behov finnes erforderligt och Konungen
därom förordnar, mot ersättning såväl ställa egendomen med
tillbehör till kronans förfogande som vidtaga den förändring eller förflyttning
med avseende å egendomens inredning eller utrustning, som påkallas.
Vad nu sagts galle ock ifråga om hus och byggnader att användas till
bostad för vid driften erforderlig personal, upplag för materialier eller
industriellt bruk.
Ersättning, som här sägs, skall utgå efter de grunder, som i rekvisitionslagen
den 24 maj 1895 äro stadgade för bestämmande av fordringsbeloppen
för utgjorda rekvisitioner.
4 §•
Ersättning, som i denna lag avses, skall bestämmas av värderingsnämnd,
varom i rekvisitionslagen den 24 maj 1895 förmäles, och skall angående
sätt och tid för ersättningens erläggande gälla vad i samma lag
stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.
5 §•
Söker innehavare av vara, om vars avstående Konungen enligt 1 §
förordnat, med vetskap härom vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, vilseleda beträffande sitt
innehav av varan eller dennas myckenhet, vare dömd till fängelse eller
böter från och med etthundra till och med tiotusen kronor. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas.
Lag samma vare, där någon med vetskap om att vara tagits i beslag
eller att egendom jämlikt 3 § ställts till kronans förfogande olovligen
förfogar över, skadar eller förstör varan eller egendomen eller underlåter
att om varan taga vård, då sådant åligger honom.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott mot
denna lag eller enligt densamma givna föreskrifter, ånyo begår sådant
brott, skall, när han varder lagligen förvunnen därtill, för varje gång
stämning därom utfärdats och delgivits, fallas till det straff, som för sådant
brott är stadgat; dock må, där till straffarbete dömts, straffet icke
överstigfi två år.
Ädöinda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
aa
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV 138.
6 §.
Genom denna lag göres ej intrång i den rätt till rekvisition, som
enligt rekvisitionslagen den 24 maj 1895 tillkommer militär myndighet,
7 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag eller i fråga om användande för det avsedda
behovet av vad enligt denna lag tagits i anspråk av kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den
enligt denna lag Konungen medgivna förfoganderätt inträder från och med
den dag, som " Konungen, efter utfärdad riksdagskallelse eller å tid, då
riksdagen är samlad, genom allmän kungörelse bestämmer, och upphör ett
år efter den dag, som sålunda för varje gång fastställes; dock att, därest
vid årets utgång vårt land befinner sig i krig, förfoganderätten upphör
först, sedan ett halvt år förflutit efter krigets slut. Av Konungen jämlikt
denna lag givet förordnande må ej äga tillämpning och beslag, som meddelats,
må ej gälla längre än nu är sagt.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 117 käft. (Nr 138).
5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
Bilaga II.
Förslag
till
Lag
om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äge Konungen, på sätt i
denna lag stadgas, påfordra, att egendom till kronan avstås eller eljest
ställes till dess förfogande.
2 §•
Inträda förhållanden, som i 1 § sägas, må förfoganderätt, som där
avses, komma till utövning, sedan Konungen och riksdagen samfällt eller,
mellan riksdagar, Konungen därom beslutat, för viss tid eller tills vidare.
Meddelar Konungen sådant beslut, läte, där ej riksdag skall inom trettio
dagar sammanträda, utfärda riksdagskallelse; och varde Konungens beslut
ej i något fall gällande längre än till dess en månad förflutit efter det
riksdagen sammankommit.
3 §•
Har beslut meddelats, som i 2 § sägs, och finnes med hänsyn till
de förhållanden, varom i 1 § förmäles, att genom fri föryttring eller förbrukning
av vara, som är för krigsbruk erforderlig eller eljest av betydelse
för det allmänna, eller ock genom undanhållande av sådan vara från för
-
35
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV 138.
brukning svårighet kan uppstå att tillgodose allinitnt behov, vare innehavare
av~vuran, om den uppenbarligen ej är för honom eller hans hushåll
oundgängligen behövlig, pliktig att, där Konungen så förordnar, avstå
varan till kronan mot ersättning efter fulla värdet.
Har å dag, då förfoganderätt enligt vad i 2 § är stadgat upphör att
u-älla, vara, om vars avstående förordnande enligt förevarande § meddelats,
ännu icke blivit inlöst, skall förordnandet ej vidare äga tillämpning.
4 §•
I avbidan å förordnande, som i 3 § sägs, om avstående av vara till
kronan, äge Konungen låta beslagtaga varan. Har ej inom trettio (lagar
från beslagtagandet Konuygen förordnat om varans avstående, äge innehavaren
av varan hos Konungens vederbörande befallningshavande göra
framställning om beslagets hävande. Där ej Konungen inom fjorton dagar
efter det sådan framställning skett meddelar förordnande, som nyss är
sagt, skall beslaget anses hävt.
Den, hos vilken beslag skett, är pliktig under beslagstiden taga vard
om varan. Ersättning skall lämnas för varans vård ävensom, där beslaget
häves, för skada, som till följd av beslaget kan hava uppkommit å varan.
Förordnar Konungen om varans avstående, skall ersättning enligt 3 § utgå
efter varans värde vid tiden för beslagtagandet. _
Beslag, som enligt denna § meddelas, skall ej gälla efter dag, da
förfoganderätt enligt vad i 2 § är stadgat upphör att gälla.
5 §•
Har beslut meddelats, som i 2 § sägs, och finnes med hänsyn till
förhållanden, varom i 1 § förmärs, erforderligt, att anläggning eller annan
egendom, som är avsedd eller kan användas för tillverkning, beredning,
reparation eller tillhandahållande av vara eller transportmedel
eller ock för transport, tages i anspråk för tillgodoseende av allmänt behov,
vare egendomens innehavare pliktig att, där Konungen så föi ordnar,
mot ersättning såväl ställa egendomen med tillbehör till kronans^ förfogande
som vidtaga den förändring eller förflyttning med avseende å egendomens
inredning eller utrustning, som påkallas. Vad nu sagts galle ock
ifråga om byggnader, som erfordras till bostad för arbetare och annan
driftspersonal eller till upplag för materialier.
Ersättning, som här sägs, skall utgå efter de grunder, som i gällande
lag angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
rekvisitioner för krigsmaktens behov äro stadgade för bestämmande av
fordringsbeloppen för utgjorda rekvisitioner.
Förordnande, som enligt denna § meddelats, må ej gälla efter dag,
då förfoganderätt enligt vad i 2 § är stadgat upphör att gälla.
6 §•
Ersättning,, som i denna lag avses, skall bestämmas av värderin^snämnd,
varom i den i 5 § omnämnda lag förmäles, och skall angående
sätt och tid för ersättningens erläggande gälla vad i samma lag stado-as
om likvid för fullgjord rekvisition. °
7 §•
Har förordnande jämlikt 3 eller 5 § meddelats eller beslag enligt
4 § ägt rum, skall den, som med vetskap om förordnandet eller beslaget
olovligen förfogar över, skadar eller förstör vara eller egendom eller underlåter
att om vara taga vård, då sådant åligger honom, dömas till fängelse
eller böter från och med etthundra till och med tiotusen kronor. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i hö°st två
år dömas. °
Adömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
B §•
Genom denna lag göres ej intrång i den rätt till rekvisition, som
enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.
9 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag eller ifråga om användande för det avsedda
behovet av vad enligt lagen tagits i anspråk av kronan.
Denna, lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kung!. Alajtts nåd. proposition, Nr 138.
37
Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
31 mars 1916.
N ä rvarande:
Justitieråden Bergman,
Sjögren,
Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartexnentsårenden,
hållet inför Harts Maj:t Konungen i statsrådet den
17 mars 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhål landen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av konstituerade revisionssekreteraren Nils Edling.
I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådets
särskilda ledamöter.
Justitieråden Bergman och Dy berg:
Ifi’ågavarande lagförslag innebär i förhållande till motsvarande bestämmelser
i lagen den 3 juni 1915 om förfogande över vissa varor vid
krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
en väsentlig utsträckning av den Konungen tillkommande expropriationsrätt,
detta ej mindre med avseende å föremålet för expropriationen
än även i fråga om de förutsättningar, under vilka expropriationsrätten
får komma till användning. Enligt 3 § kunna så gott som
alla slag av varor bliva föremål för avstående, och enligt 5 § kunna de
enskilda bliva skyldiga att ställa industinella anläggningar, kommunikationsan
stal ter och transportmedel till kronans förfogande. Ändamålet med
38
Kungl. MajUs nåd. proposition, Nr 138.
expropriationen angives i såväl 3 § som 5 § vara tillgodoseende av
allmänt behov. Skall den enskilde vara pliktig underkasta sig så vitt
gående
inskränkningar i förfoganderätten över sin egendom, torde, i likhet
med vad som ansetts nödigt i nu gällande lag rörande expropriation av
fast egendom ävensom det för innevarande års riksdag framlagda förslaget
till ny sådan lag, så vitt möjligt i lagen böra närmare angivas de speciella
ändamål, för vilka expropriation får äga rum. Så har visserligen ej skett
i lagen den 3 juni 1915, men i nämnda lag är, såsom förut anmärkts,
expropriationsrätten icke på långt när lika omfattande, varjämte samma
lag endast är av provisorisk natur, under det att den nu föreslagna lagen
icke är avsedd att erhålla sådan begränsad giltighet.
Tillämpningen av förslagets bestämmelser, särskilt de som innehållas
i 5 §, torde framkalla en mångfald av civilrättsliga spörsmål, delvis av
synnerligen invecklad natur. Dessa synas icke under ärendets behandling
hava varit föremål för erforderligt övervägande. Innan en expropriationsrätt
av nu föreslagen omfattning stadgas i en lag av icke allenast provisorisk
giltighet, böra dessa frågor på ett ingående sätt behandlas; och åt
bestämmelserna bör givas en sådan avfattning, att lösningen av nämnda
spörsmål därigenom, i den mån sådant är möjligt, underlättas.
I detta sammanhang må vidare anmärkas, att lämpligheten av att,
på sätt som skett, uppdela bestämmelserna i lagen den 3 juni 1915 å
två särskilda lagar torde kunna ifrågasättas. De delar av nu förevarande
lagförslag, som avse tillgodoseende av krigsmaktens behov, höra nära samman
med stadgandena i den s. k. rekvisitionslagen. I den mån åter bestämmelserna
gälla tillgodoseende av den civila befolkningens behov, stå de
i ett visst sammanhang med föreskrifterna om rätt att fastställa maxitnipris
och den därmed sammanhängande rätten till tvångsförsäljning. Vid
den förnyade omprövning av ärendet, som bör föregå en definitiv lagstiftning
i ämnet, torde med hänsyn härtill böra tagas under övervägande,
huruvida icke till äventyrs de nya lagbestämmelserna lämpligare böra
meddelas i ovan antydda ordning.
På grund av vad nu anförts hemställes, att den nya lagstiftningen
i ämnet i likhet med den nu gällande lagen erhåller allenast begränsad
giltighetstid, vilken lämpligen kan bestämmas till den 1 maj 1917. I så
tall bör stadgandet i 2 § utgå och föreskrifterna i 3 § andra stycket,
4 § tredje stycket och 5 § tredje stycket ersättas med i sammanhang med
stadgandet om lagens ikraftträdande och giltighetstid intagna bestämmelser
motsvarande dem, vilka finnas i nu gällande lags slutstadgande.
Aven i övrigt synes .det lämpligt att upptaga närflnda lags bestämmelser,
i den mån ej annat påkallas av den utvikning av cxpropriations
-
Kungl. MctjUs nåd. proposition, Nr 138. 39
rutten, som det anses oundgängligen nödvändigt att redan nu företaga.
Sålunda böra bestämmelserna i förslagets 3 § bringas till närmare överensstämmelse
med innehållet i 3 § av nu gällande lag. Väl torde av
utredningen framgå, att eu utvidgning av föremålet för expropriationen i
enlighet med det remitterade förslaget är av behovet påkallad, men i fråga
om de föreslagna förutsättningarna för expropriationsrättens utövande torde
erinringar kunna göras.
Även om det må anses befogat, att vara, som avses i 3 §, skall
kunna, om blott den uppenbarligen ej är för innehavaren eller hans hushåll
oundgängligen behövlig, exproprieras för tillgodoseende av allmänt
behov av särskilt stor betydelse eller trängande beskaffenhet, vare sig behovet
är av militär eller civil art, synes en så långt gående expropriationsrätt
ej böra medgivas för tillgodoseende av mindre viktiga eller
mindre trängande allmänna behov. I fråga om behov av det senare
slaget synes vid förekommande expropriation innehavare av vara skäligen
böra få undantaga jämväl vad han av varan behöver för annan av honom
idkad näring ån handel. Med tillämpning av denna grundsats skulle
t. ex. beträffande en för allmänheten behövlig förbrukningsvara den ‘vid-,
sträckare expropriationsrätten få utövas, om verklig brist på varan hotade,
men endast den mindre vittgående expropriationen få komma till användning,
om väl eu för allmänheten oläglig knapphet i tillgången på
varan men ej brist på densamma vore att befara. Åtminstone i avbidan
på vidare utredning synes en sålunda reglerad expropriationsrätt böra
vara till fyllest. På grund härav hemställes om sådan ändring av förslagets
3 §, att expropriation, i den omfattning där angives, må äga rum
allenast för tillgodoseende av allmänt behov av synnerlig vikt, och att
vid expropriation av vara för tillgodoseende av annat allmänt behov innehavare
av sådan vara skall vara pliktig avstå allenast vad för honom eller
hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel uppenbarligen
ej är behövligt. I anslutning till den sålunda föreslagna begränsningen
av 3 § hemställes, att expropriation enligt 5 § av förslaget
må ske endast för tillgodoseende av allmänt behov av synnerlig vikt.
Beträffande 3 § må vidare anmärkas, att den i första stycket meddelade
föreskriften om ersättning efter fulla värdet är vilseledande, då,
enligt vad motiven givå vid handen, meningen är, att ersättningen i
regel skall utgå efter vissa på förhand upprättade taxor. Berörda föreskrift
ävensom motsvarande bestämmelse i andra stycket av 5 § kunde
lämpligen ersättas av ett tillägg till 6 § av innehåll, att ersättning, som i
denna lag avses, skall utgå efter de grunder, som i lag angående skyldighet
för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigs
-
40
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
maktens behov äro stadgade för bestämmande av ersättningen för gjorda
rekvisitioner. Om dylika taxors upprättande torde nämligen föreskrift
böra intagas i sistnämnda lag.
I anslutning till vad ovan anförts synas bestämmelserna i 4 §
böra utgå. Behovet av desamma kan icke anses vara så trängande, att
därmed'' icke nu kan anstå. Mot förslaget i denna del må dessutom
erinras, att det synes oegentligt och mindre lämpligt att benämna det
avsedda förfarandet för ett beslagtagande, då den Konungen tillerkända
rätten torde innebära allenast en rätt att förbjuda den enskilde att
annorledes ån för sig och sitt hushåll förfoga över varan, ävensom att
den i paragrafen omförmälda tid av fjorton ''dagar bör räknas från det
framställning om beslagets hävande gjorts hos Konungen, då det är
Konungen, som har att besluta i saken.
Stadgandet i första stycket av 5 § bör, förutom den ändring som
ovan föreslagits, underkastas någon jämkning i fråga om avfattningen, på
det att större tydlighet i vissa avseenden må vinnas. Enligt motiven är det
meningen, att på grund av detta stadgande den enskilde skall kunna förklaras
pliktig att till kronan under nyttjanderätt upplåta i paragrafen avsedd
egendom men även att med användande av sådan honom tillhörig egendom
åt kronan utföra vissa tjänstbarheter. Denna innebörd av stadgandet framgår
ej med erforderlig tydlighet. Vidare må erinras, att med det i
paragrafen använda uttrycka tillbehör torde böra förstås maskiner och dylikt
men däremot ej bränsle, råmaterialier och annat, som under egendomens
nyttjande förbrukas eller undergår beredning. För att enligt förslaget erhålla
förfoganderätten över varor av sistnämnda slag lärer kronan endast
kunna använda expropriation enligt 3 §. Även härutinnan är ett förtydligande
önskvärt.
Vinner vad ovan anförts beträffande 4 § avseende, påkallas därav
någon jämkning i 7 §.
Slutligen kan ifrågasättas, huruvida icke i förslaget böra intagas
stadganden motsvarande 5 § och 7 § andra stycket i det förslag till lag
om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. in., över vilket lagrådet
under gårdagen avgivit utlåtande. I lagen den 3 juni 1915 finnes ett
stadgande av i viss mån liknande innebörd.
Justitierådet Sjögren och regeringsrådet Pnlmgren:
Förslagets huvudbestämmelser, som meddelats i 3 och 5 §§, innefatta
en expropriationsrätt av synnerligen vidsträckt omfattning såväl med
hänsyn till föremålen för förfogandet som med avseende å förutsättnin
-
41
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV -7öcS''.
gärna för expropriationsrättens inträdande. Stadgandet i 3 § omfattar alla
slags varor med undantag av rena lyxartiklar, och förutsättning för ex
propriationen är allenast, att genom enskilt förfogande svårighet kan uppstå
att tillgodose allmänt behov. Huru vidsträckt sistnämnda uttryck bör
fattas, är tvivelaktigt, men av förslagets motivering framgår, att det icke
allenast avser det allmännas eget behov, utan även omfattar allt, som kali
med något skäl betecknas såsom allmänhetens behov. Den enskildes intresse
är endast tillgodosett genom bestämmelsen, att vara, som År behov
lier för innehavaren eller hans hushåll, ej får tagas i anspråk, Ett avvägande
av de olika intressenas vikt och betydelse här icke föreskrivits;
åt^det allmännas och allmänhetens intressen såsom sådana har utan vidare
tillerkänts företräde framför den enskildes rätt, Naturligtvis kommer i
verkligheten ett dylikt avvägande så vitt möjligt att ske, men det hån
tyder °på en svaghet i förslaget, att dess tillämpning icke kan tillnärmelsevis
ifrågakomma i den omfattning, som förslagets lydelse möjliggör. Att
detta förhållande i verkligheten kan leda till betydande ojämnhet i fråga
om storleken av de enskildes uppoffringar, är uppenbart. Om nödiga
förarbeten funnits, torde det icke hava mött oöverstigliga svårigheter att
i detta fall liksom vid annan expropriationslagstiftning närmare angiva de
särskilda ändamål, för vilka i det helas intresse enskild rätt måste vika,
På detta sätt hade en naturlig begränsning av expropriationsrätten kunnat
vinnas. , , ...
Önskvärt hade ock varit, att vid förslagets utarbetande de civilrätt
sb ^a verkningarna av det i 3 § omförmäla förordnandet om egendoms
^avstående kunnat närmare bestämmas. Det ligger i sakens natur,
att i berörda förordnande varan icke alltid kan så noggrant angivas, att
icke en viss prövningsrätt måste tillkomma de myndigheter, som skola
befordra beslutet till verkställighet. Förordnandets omedelbara verkan blir
härigenom i motsvarande grad obestämd. Vid verkställigheten, som i föishmet
alls icke reglerats, kunna ock uppstå svårlösta frågor om tidpunkten
för äganderättens övergång, om faran för godset, om panthavares rättigheter
och förpliktelser. Dessa och andra dylika frågor, som vid en expropriationslagstiftning
av den omfattning, varom nu är fråga, icke höra helt
och hållet förbigås, kunna ej slutgiltigt ordnas genom de närmare föreskrifter,
som med stöd av stadgandet i 9 § utfärdas.
Likartade spörsmål av än större räckvidd kunna uppkomma vid tilllämpniim
av stadgandet i 5 §. Detta stadgande innefattar principiellt eu
nyhet derutinnan,'' att fast och lös egendom i förening med vissa personliga
prestationer behandlas såsom föremål för ett enda förfogande. Ett så omfattande
ingrepp i den enskildes rättssfär måste givetvis föranleda upp
Bihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 117 käft. (År 138.) 6
42
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
komsten av . eu mängd rättsförhållanden, som hittills icke förekommit i
rättstillämpningen. Om frivilliga överenskommelser av dylik art träffas,
erfordras tydligen detaljerade bestämmelser om parternas rättigheter och
skyldigheter, så mycket mer som även tredje mans rätt härvid måste beaktas.
För tillämpningen av stadgandet i 5 § har det däremot ansetts
tillräckligt, att några allmänna föreskrifter meddelats om ersättning-en.
Men åtminstone själva grunddragen av det rättstillstånd, som uppstå^ då
frivillig överenskommelse icke träffas, synas kunna och böra i lag angivas.
Öl hållandet till la^en om maximipris, vilken delvis tjänar samma°syfte
som förevarande förslag, borde bliva föremål för ett närmare övervägande.
Exempelvis må nämnas, att om maximipris blivit åsatt viss vara och^enna
undanhålles från förbrukning, icke blott stadgandet i 3 § av det förslag
\aiom
lagen om maximipris kunna komma till användning.
De brister, som efter vad ovan antytts vidlåda förslaget, kunna svårligen
i frågans nuvarande läge avhjälpas. Det synes vid sådant förhålllande
icke finnas annan utväg än att i avbidan på eu mera ingående behandling
av det viktiga ämnet begränsa lagens giltighetstid, exempelvis
till den 1 maj 1917. Under denna förutsättning bör stadgandet i 2 §
uteslutas och övriga i anledning därav nödiga jämkningar vidtagas. Bestämmelserna
i sista styckena av 3, 4 och 5''§§ böra utgå och i lagen
en slutbestämmelse meddelas av ungefär samma innehåll som i nu gällande
lag av den 3 juni 1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Vidkommande förslagets detaljer kan anmärkas, att, på sätt justitieråden
Bergman och Dyberg erinrat, den i första stycket av 3 § meddelade
föreskriften om ersättning efter fulla värdet ävensom motsvarande bestämmelse
i andra stycket av 5 § böra ersättas av ett tillägg till 6 § av innehåll,
att ersättning, som i denna lag avses, skall utgå efter de grunder,
som. i lag angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullo-öra
rekvisitioner för krigsmaktens behov äro stadgade för bestämmande av
ersättningen för gjorda rekvisitioner. Om upprättande av de taxor, efter
vilka i vissa fall ersättningen skall utgå, böra föreskrifter intagas i sistnämnda
las:.
o
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kanyl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 138.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
tisdagen den 4 april 1916.
Närvarande:
Haris excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallf.nberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
Stenberg,
Mörcke,
Linnér,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet Hasselrot anmälde, efter gemensam
beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet, chefen för sjöförsvarsdepartementet,
chefen för finansdepartementet och chefen för jordbruksdepartementet,
lagrådets den 31 nästlidne mars avgivna utlåtande över det
den 17 i samma månad till lagrådet remmitterade förslaget till lag om
förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:
»Lagrådets ledamöter äro eniga där uti, att den blivande lagen bör,
i motsats till vad i det remitterade förslaget ifrågasatts, erhålla blott
provisorisk giltighet, huvudsakligen emedan i förslaget icke närmare angivas
de speciella ändamål, för vilka expropriation i enlighet med de föreslagna
bestämmelserna får äga rum, och icke heller till besvarande upp
-
44
Kungl. May.ts nåd. proposition, Nr 138.
tagas vissa understundom svårlösta spörsmål av civilrättslig natur, som
kunna uppkomma i samband med en sådan expropriation, brister, som
enligt lagrådets mening icke nu kunna avhjälpas. Vad då först angår de
olika ändamålen för expropriationen har i 3 § av det remitterade förslaget
såsom föremål för expropriation angivits sådan vara, som är för krigsbruk
erforderlig eller eljest av betydelse för det allmänna, varjämte såväl i
denna som i 5 § av samma förslag stadgats såsom förutsättning för
expropriation att densamma med hänsyn till de förhållanden, som i lagen
avses, finnes erforderlig för tillgodoseende av allmänt behov. Att närmare
i lag angiva de särskilda ändamål, för vilka expropriationsrätten skall
kunna begagnas, skulle enligt vad under förarbetena visat sig knappast
låta sig göra utan en tyngande och kanske likväl ofullständig uppräkning.
Beträffande därefter den anmärkta bristen ifråga om stadganden av civilrättslig
art har jag vid ärendets tidigare behandling ingalunda förbisett
frånvaron i förslaget av föreskrifter i detta avseende, men jag har ansett
behovet av sådana bestämmelser i en lag av deti natur, som den förevarande,
kunna ifrågasättas, då lagens tillämpning åtminstone i visst hänseende,
nämligen såvitt angår förfogande över industriella anläggningar
eller därmed jämförlig egendom, avsetts skola — även om lagen bleve
permanent — förekomma endast i undantagsfall, i det att frivillig överenskommelse
torde bliva regel. För övrigt torde många av de civilrättsliga
spörsmål, som expropriationen medför, böra regleras först vid rättstillämpningen.
1 sakens nuvarande läge anser jag mig emellertid böra tillstyrka,
att åt lagen gives blott provisorisk giltighet, lämpligen till den 1 maj 1917.
Om så sker, bör ock, såsom lagrådet erinrat, stadgandet i 2 § utgå och
föreskrifterna i 3 § andra stycket, 4 § tredje stycket och 5 § tredje stycket
ersättas med i sammanhang med stadgandet om lagens ikraftträdande
och giltighetstid intagna bestämmelser motsvarande dem, vilka finnas i nu
gällande förfogandelags slutstadgande.
I fråga om lagförslagets detaljer hava två ledamöter i lagrådet hemställt
om sådan ändring av 3 § i det remitterade förslaget, att expropriation
i den omfattning där angives må äga rum allenast för tillgodoseende
av allmänt behov av synnerlig vikt, t. ex. om verklig brist hotar på en
för allmänheten behövlig nödvändighetsvara, och att vid expropriation av
vara för tillgodoseende av annat allmänt behov, såsom då väl en för allmänheten
oläglig knapphet i tillgången på varan men ej verklig brist
på densamma är att befara, innehavare av sådan vara skall vara pliktig
avstå allenast vad för honom eller hans hushåll eller för annan av honom
idkad näring än handel uppenbarligen ej är behövligt. Nämnda ledamöter
utgå emellertid härvid från att det i praktiken skulle i allmänhet vara
Kung!. Maj:ta nåd. proposition, Nr 138. 45
möjligt att skilja mellan brist på eu vara, å ena sidan, och knapphet i tillgången
därpå, å den andra. Detta synes inig dock ganska tvivelaktigt och
jag finner det ej heller nödvändigt, att denna skillnad i lagen upprätthållcs.
Ifrågavarande anmärkning, liksom en därmed sammanhängande,
av samma ledamöter framställd erinran beträffande 5 § anser jag fördenskull
icke böra föranleda någon ändring i förslaget.
Icke heller tror jag mig böra tillmötesgå dessa ledamöters önskan,
att ur lagförslaget måtte uteslutas stadgandena i 4 § av det remitterade
förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att beslagtaga vara. Behovet av en
dylik rätt torde nog icke kunna med skäl bestridas. Vad beträffar stadgandets
formulering torde väl, såsom av samma ledamöter framhållits,
benämningen beslag kunna synas i viss mån oegentlig, då med stadgandet
avses förbud för vederbörande innehavare att annorledes än för sig och
sitt hushåll förfoga över varan. Något hinder att för sådan åtgärd använda
nyssnämnda kortare beteckning torde emellertid ej föreligga. Ett
förtydligande i lagtexten av åtgärdens innebörd torde dock vara på sin
plats och har fördenskull av mig vidtagits.
De inom lagrådet framställda anmärkningar, som icke bemötts med
vad jag nu anfört, hava ansetts böra föranleda tillägg eller jämkningar i
lagtexten och vissa sådana hava jämväl i övrigt vidtagits.
Föredraganden uppläste härefter det sålunda förändrade förslaget till
lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden samt hemställde, att förslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
N. Beite.
Stockholm 1916. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
160867