Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 120.
1
Nr 129.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om fastställande av högsta pris å vissa varor vid
krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden m. rn.; given Stockholms slott den
31 mars 1916.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fastställande av högsta
pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden m. m.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 108 höft. (Nr 129.)
1
2
Kungl. Majits nåd. proposition, Nr 129.
Förslag
till
Lag
om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom hela
landet eller någon del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som
är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena
påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av
Konungen bestämt pris ej må överstigas.
Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av
handel.
Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.
2 §•
Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses, vara för
handen, och inträder inom kommun sådan prisstegring, som i nämnda paragraf
sägs, i fråga om livsmedel, foder för kreatur eller vara, som är avsedd
att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, må, i den mån högsta
3
Kung], Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
pris för sådan vara ej llr för kommunen gällande på grund av förordnande,
som av Konungen jämlikt 1 § meddelats, Konungens befallningshavande,
när så finnes nödigt, på förslag av livsmedelsnämnd, kommunalnämnd eller
magistrat eller eljest, i erforderlig omfattning förordna, att vid detaljhandel
med varan inom kommunen skäligt, av Konungens befallningshavande
bestämt pris ej må överstigas. Från dylikt förordnande äge Konungens
befallningshavande medgiva de undantag, som kunna prövas skäliga.
Innan förordnande, som nu sagts, för kommun meddelas, skall kommunens
livsmedelsnämnd eller, om sådan ej finnes, kommunalnämnden
eller magistraten, så ock sådan sammanslutning av detaljhandlare inom
orten eller länet, vars hörande finnes lämpligt, eller styrelse för sådan
sammanslutning hava haft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Konungens befallningshavandes förordnande skall ofördröjligen underställas
Konungens prövning och fastställelse; gällande dock förordnandet
omedelbart till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda av Konungen
bestämt.
Förordnandet skall, så snart ske kan, uppläsas i kommunens kyrka
eller kyrkor samt införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar
i orten. Där sådant förordnande av Konungens befallningshavande
återkallats eller av Konungen efter underställning eller eljest upphävts,
äkall även detta kungöras i den ordning, som nu angivits.
3 §•
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring ån handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller av Konungen enligt 1
eller 2 § fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes
varans försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, äge Konungens befallningshavande låta, genom livsmedelsnämnds
försorg “eller i annan lämplig ordning, för innehavarens räkning och på
hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset eller, där Konungens
befallningshavande på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt,
till nämnda pris, minskat med högst tio procent.
.Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall
gå i verkställighet, ändå att det överklagas.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
4 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i 1 § sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i
erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga skäligt,
av Konungen bestämt belopp; och skall vad i 1 § andra och tredje styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses, vara
för handen, skall det åligga en var att, vid förfrågan av Konungens
befallningshafvande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning
angående sitt innehav av vara, som i nämnda paragraf omförmäles,
så ock om dennas myckenhet.
Där någon vid sådan förfrågan vägrar att lämna upplysning eller
söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som nyss sagts, eller
dennas myckenhet, äge Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning
av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som av honom
innehaves, så ock därvid taga del av hans handelsböcker och andra dylika
handlingar. J
Den, som verkställer sådan undersökning, må icke av vad vid densamma
inhämtas yppa annat ån som är erforderligt för vinnande av upplysning,
som undersökningen avser.
6 §•
Då förklarande, som i 5 § sägs, av Konungen meddelats, äge Konungens
befallningshavande, därest till följd av livsmedelsnämnds, kommunalnämnds
eller magistrats anmälan eller eljest sådant finnes av behovet
påkallat, att beträffande detaljhandel med vara, som i 2 § avses, för
kommun eller del av kommun meddela särskilda föreskrifter:
angående skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet,
angående skyldighet att sälja visst slags livsmedel efter vikt eller
. angående förbud mot att, på en gång eller under viss tid, sälja
till en förbrukare eller ett hushåll mer än viss angiven myckenhet
av vara, J
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
så, ock annan dylik föreskrift, som må vara ågnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.
I fråga om föreskrift, som ovan sägs, skall vad i 2 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning. För förseelse mot dylik föreskrift
äge Konungens befallningshavande bestämma böter från och med två till
och med femhundra kronor.
Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan, kungöras
på sätt, i 2 § sista stycket sägs, ävensom insändas till jordbruksdepartementet.
Vad nu är stadgat angående föreskrifts kungörande skall
även tillämpas, då sådan föreskrift ändras eller återkallas.
7 §.
Den, som med vetskap därom, att för vara gäller enligt 1 eller 2 §
fastställt högsta pris eller att högsta belopp för kostnad är enligt 4 §
bestämt, håller varan till salu för högre pris eller för kostnaden gör sig
högre belopp till godo, straffes med böter från och med fem till och med
tiotusen kronor.
Lag samma vare, där någon, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, vägrar att lämna upplysning,
som i 5 § sägs, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,
varom i nämnda paragraf förmäles, söker vilseleda beträffande sitt innehav
av vara, som i 1 § avses, eller dennas myckenhet.
8 §.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
denna lag eller enligt 6 § given föreskrift, fortsätter samma förseelse, skall,
då han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som äro stadgade för sådan
förseelse.
9 §•
Förseelse mot denna lag eller enligt 6 § given föreskrift skall åtalas
av allmän åklagare.
Åtal för förseelse mot föreskrift, varom i 6 § förmäles, anhängiggöra
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol samt
å landet vid allmän domstol. Förseelse, som i 7 § sägs, åtalas vid
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
allmän domstol. Om klagan över domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål galle vad i allmänhet angående besvär i brottmål finnes
förordnat.
10 §.
Böter för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, tillfalla
kommunens kassa, men böter för förseelse, varom i 7 § sägs, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske
enligt allmänna straffiagen.
11 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1916 och gäller till och med
den 30 april 1917. Av Konungen, jämlikt 1 eller 4 § i lagen den 3 juni
1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, meddelat förordnande om
högsta pris å vara eller om högsta belopp av kostnad för transport eller
tillhandahållande av vara skall fortfarande äga tillämpning, såsom vore
förordnandet enligt denna lag meddelat. Dylikt förordnande, som enligt
denna lag av Konungen eller Konungens befallningshavande givits, må ej
äga tillämpning längre än till och med den 30 april 1917; skolande vad
sålunda är stadgat gälla även i fråga om bestämmelser, som jämlikt 6 §
meddelats av Konungens befallningshavande. Beträffande sådan, under
tiden för lagens giltighet begången förseelse, som i 6 eller 7 § avses, skall
vad i lagen är stadgat fortfarande gälla.
Kungl. Maj:t8 nåd. proposition, Nr 129.
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 17 mars 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Möroke,
VENN ERSTEN,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet och
chefen för finansdepartementet anförde chefen för jordbruksdepartementet
statsrådet friherre Beck-Friis följande:
»Lagen den 3 juni 1915 om förfogande över vissa varor vid krig
eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
kommer, enligt bestämmelse i lagen, att med utgången av nästkommande
april månad upphöra att gälla. Emellertid hava de förhållanden,
som föranlett ifrågavarande lagstiftning, uppenbarligen icke utvecklat sig
i en sådan riktning, att motsvarande bestämmelser skulle bliva överflödiga
under den närmaste framtiden. På sätt förut denna dag inför Kungl.
Maj:t framhållits, innefattar 1915 års lag två särskilda grupper av bestäm
-
8
Kungl. Maj:ls nåd. proposition, Nr 129.
melser, nämligen, för att använda den kortaste beteckningen, stadganden
om maximipris och stadganden om expropriation. Vad angår sistnämnda
stadganden, så hava dessa, väsentligen utvidgade, upptagits i det förut
denna dag inför Kung]. Maj:t anmälda förslag till lag om förfogande
över viss egendom vid krig,, krigsfara eller andra utomordentliga, av krigföranledda
förhållanden. Återstår således den grupp av bestämmelser,
s°m avser Kungl. Maj:ts rätt att under särskilda förhållanden fastställa
maximipris för vissa varor samt maximibelopp för kostnad för dessa varors
transport eller tillhandahållande. Bestämmelser härutinnan äro meddelade
i lagens 1 § och i första stycket av 4 §. Därtill ansluta sig stadgandena
i 2 § om försäljningstvång såsom medel för att göra fastställda
maximipris effektiva ävensom vissa straffbestämmelser i 5 §.
Såsom jag redan antytt, torde även den grupp av stadganden i 1915
års lag, som avser fastställande av maximipris, böra upptagas i eu förnyad
lagstiftning på området. Vid utarbetande av förslag till ny författning
lärer emellertid hänsyn böra tagas jämväl till särskilda från svenska
stadsförbundets livsmedelskommitte samt från statens livsmedelskommission
till mig inkomna framställningar i ämnet, för hvilka jag anhåller att nu
få redogöra. Berörda framställningar, av vilka den av statskommissionen
avgivna är dagtecknad den 22 januari 1916, avse, så vitt nu är i fråga,
att åt de lokala organisationer, som inrättats vid sidan av statens livsmedelskommission,
måtte inrymmas en ökad befogenhet, bland annat rätten
att i vissa fall fastställa lokala maximipris.
Helt kort tid efter krigsutbrottet anbefalldes, jämlikt nådigt beslut
den 7 augusti 1914, Kungl. Maj:ts befallningshavande att, med anledning
av den inträffade stegringen av livsmedelsprisen, föranstalta om
omedelbart vidtagande av lämpliga åtgärder, exempelvis genom tillsättande
av kommissioner för att underlätta och ordna livsmedelsanskaffningen
inom de särskilda orterna i länen. Sedan statens livsmedelskommission
den 11 i samma månad inrättats, hava de lokala kommissioner, som tillkommit
dels till följd av nämnda nådiga beslut och dels på grund av kommunalt
initiativ, samarbetat med statskommissionen. Av de nämnda lokalkommissionerna
hava, enligt vad statskommissionen vitsordat, åtskilliga
nedlagt ett betydande arbete på anskaffandet och tillhandahållandet av
förråd av viktigare livsmedel. Men om vissa lokalkommissioner på ett
ganska tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift, har detta, såsom statskommissionen
framhållit, icke varit fallet med alla, knappast ens med flertalet
av kommissionerna. I många fall har intresset för uppgiften varit ringa;
9
Kungl. MajUs nåd. proposition, Nr 120.
ofta liar, då sådant intresse förefunnits, eu olämplig organisation verkat
hämmande på verksamheten.
I en den ‘20 december 1915 dagtecknad underdånig skrivelse, som
den 31 i nämnda månad av mig inför Kungl. Maj:t anmäldes, har statens
livsmedelskommission påpekat sagda bristfälligheter ävensom framhållit, att
många samhällen, där stort behov av eu lokalkommission förefunnes, då
ännu saknade en sådan. Statskommissionen har härvid anfört, att antydda
olägenheter uppenbarligen utgjorde ett hinder för bedrivandet av en eftektiv^
inre livsmedelspolitik, vadan det vore ett intresse av avgörande vikt
för det allmänna att tillse, det härvidlag de effektivaste anordningar i tid
träffades. Till undanröjande av sagda hinder borde varje stad och köping
ävensom de övriga kommuner, där förhållandena så påkallade, förses med
dylik lokal kommission. Dessa lokala kommissioner borde erhålla karaktär av
kommunala organ; ledamöterna borde utses av stadsfullmäktige eller motsvarande
kommunal myndighet, och kommunen borde ställa nödiga rörelsemedcl
till kommissionens förfogande samt bemyndiga densamma att inom
vissa av kommunen angivna gränser ikläda sig ekonomiska förpliktelser.
Vid val av ledamöter borde tillses, att konsumenternas intressen vederbörligen
företräddes samt att särskild kännedom om de mindre bemedlades
förhållanden komme att förefinnas inom kommissionen. Med avseende på
de lokala kommissionernas uppgift har statskommissionen i sin förevarande
skrivelse framhållit, att det. bör åligga dem att på det närmaste
samarbeta med statskommissionen till understödjande så väl av densammas
verksamhet överhuvud som särskilt av dess arbete för de lokala behovens
tillfredsställande; i förekommande fall bör samarbete äga rum jämväl med
andra lokalkommissioner. Vidare har statskommissionen påpekat nödvändigheten
av att de lokala kommissionerna inom sina särskilda verksamhetsområden
noga följa livsmedelsmarknadens och förbrukningens utveckling
samt söka vidtaga behövliga åtgärder för orternas tillgodoseende med deras
behov av viktiga livsförnödenheter till rimligt pris ävensom över huvud
bidraga till motverkande av oskälig prisstegring samt till ett verksamt
ordnande av livsmedlens tillförsel, salubjudande och konsumtion.
Med anledning av denna framställning från statskommissionen har
Kungl. Maj:t enligt nådigt beslut berörda den 31 december 1915 anbefallt
överståthållaräinbetet och Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande
att ofördröjligen vidtaga åtgärder i de uti kommissionens framställning
berörda avseenden; och har Kungl. Maj:t därvid särskilt föreskrivit, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande borde anmoda städer och köpingar att
utse livsmedelsnämnder — såsom dessa kommunala organ därefter skulle
benämnas —; även de övriga kommuner, där Kungl. Maj:ts befallningsBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 108 käft. (Nr 129.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
havande funne inrättande av dylik nämnd behövligt, borde anmana^ att
utse sådan. För mindre kommuner å landsbygden skulle lämnas valfritt
att utse särskild livsmedelsnämnd eller att åt kommunalnämnd eller annat
kommunalt organ anförtro de åligganden och befogenheter, som eljest
skulle åligga livsmedelsnämnd. Det borde vid nämnda anmodan framhållas,
att de nya livsmedelsnämnderna borde övertaga hittills befintliga lokala livsmedelskommissioners
åligganden och befogenheter, så att icke flera oroan
för samma ändamål samtidigt vore i verksamhet inom samma kommun.
I fråga om de uppgifter, som närmast böra tillkomma ifrågavarande
med statskommissionen samarbetande lokala organisationer, tillåter ja<r mioatt
här åberopa de av statskommissionen i december 1914 utgivna sär^
skilda anvisningar beträffande de lokala livsmedelskommissionernas verksamhet.
Angående riktlinjerna för nämnda verksamhet har därvid framhållits,
att lokalkommissionerna borde i sitt arbete utgå från den grundsatsen,
att de om möjligt i sin hand skulle samla sitt verksamhetsområdes
alla speciella strävanden för att under den rådande kristiden ordna tillförseln,
salubjudandet och konsumtionen av livsförnödenheter efter omständigheternas
särskilda krav och därigenom kraftigt bidraga till att för
vårt land minska de mångfaldiga svårigheter, som kriget skapat omkring
oss.. Varje lokalkommission borde själv taga eller giva sitt understöd åt andras
initiativ till verksamma positiva åtgärder i dess uppgifts syfte. Den borde
vara ortens upplysningsbyrå för allt, som till livsmedélsfrågan under
denna tid hörde; den borde hjälpa, utreda, ordna. Bland de uppgifter,
som i detta hänseende trädde i förgrunden för lokalkommissionernas verksamhet,
vore särskilt att nämna frågorna om prisbildningen och tillgången
på . livsförnödenheter samt om allmänhetens vägledning för den möjligast''
rationella anordningen av viktiga delar av konsumtionen.
Vid svenska stadsförbundets kongress i Malmö i september 1915
tillsattes svenska stadsförbundets livsmedelskommitté, som sedermera trätt
i samarbete med statens livsmedelskommission.
På min anmodan har nämnda kommitté i en den 8 december 1915 till
mig inkommen promemoria framlagt vissa önskemål beträffande de kommunala
myndigheternas befogenheter med avseende på livsmedelsprisens reglering
under rådande kristid. Kommittén anser, att det kommunala arbetet
på hitnörande områden bör fortfarande, men mera effektivt och målmedvetet
än hittills, vara koncentrerat hos de nya organ inom kommunerna,
som skapats genom inrättande av de lokala livsmedelskommissionerna.
De befogenheter, som enligt kommitténs mening böra tillerkännas dessa
kommunala organ, äro huvudsakligen rätt att under offentlig myndighets
11
Kunyl. Maj;ts nåd. proposition, Nr 129.
kontroll fastställa maximipris, att företaga tvångsrekvisitioner, att erhålla
upplysningar angående de i orten befintliga förråd av livsförnödenheter
samt att utfärda kommunala förordningar, innefattande kontrollföreskrifter
angående handeln med sådana förnödenheter.
° Sedan livsmedelskommitténs nämnda promemoria av mig överlämnats
till statens livsmedelskommission, med anmodan till kommissionen att inkomma
med de förslag, till vilka samma promemoria kunde giva anledning,
har statskommissionen i sin omförmälda skrivelse av den 22 sistlidna januari
förklarat, att kommissionen i viss utsträckning delade kommitténs i promemorian
uttalade uppfattning angående behovet av. en ökad maktbefogenhet
för de lokala organisationerna och att kommissionen därför låtit
genom en av ledamöterna i kommittén utarbeta förslag till de lagbestämmelser,
som för sådant ändamål synts erforderliga; och hade kommissionen
därvid funnit det vara lämpligast, att de nya föreskrifterna inarbetades i
den gällande, av de nu rådande förhållandena föranledda författningen till
förhindrande av oskälig prisstegring, lagen den 3 juni 1915.
Det sålunda på kommissionens uppdrag utarbetade förslag till
lag om förhindrande av oskälig prisstegring och om andra åtgärder
för folknäringens tillgodoseende vid krig eller krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden har,
jämte tillhörande speciell motivering, med kommissionens berörda skrivelse
överlämnats; och torde förslaget få såsom bilaga l fo»as vid detta protokoll.
Efter det kommissionens nämnda skrivelse blivit mig tillställd, har
Sveriges minuthandlares riksförbund i en till mig den 1 i denna månad
ingiven skrift framställt vissa erinringar med anledning av innehållet i
kommissionens författningsförslag. Sagda erinringar torde jag i det följande
få beröra.
Kommissionens förslag upptager gällande lags 1 §, innefattande
huvudstadgandet om Kung!. Maj:ts rätt att fastställa maximipris, i oförändrad
lydelse. Därtill har kommissionen emellertid fogat bestämmelser, som
åsyfta, att maximipris å vissa varor må, med avseende på särskild kommun,
kunna för detaljhandeln fastställas av kommunens livsmedelsnämnd eller,
såsom alternativt föreslagits, av Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet.
Svenska stadsförbundets livsmedelskommitté, som förordat en sådan
anordning, har framhållit, att det kunde tänkas många fall, då uppenbarligen
mellanhänderna på en viss ort oskäligt fördyrade livsförnödenheter,
som kanske på helt närliggande orter tillhandahölles för vida lägre priser.
På många orter vore livsmedelshandeln, åtminstone beträffande vissa varuslag,
monopoliserad i ett enda eller några få företags händer eller ock så,
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
att en sammanslutning av affärsmän uppgjort en prislista, som de enskilda
medlemmarna hade att följa. I synnerhet vid plötsliga och starka prisstegringar
skulle enligt kommitténs mening en lokal prisbestämning, sådan
som den ifrågasatta, kunna utöva ett fördelaktigt inflytande. — I likhet
ined kommittén har statskommissionen ansett det ändamålsenligt, att möjlighet
bereddes för fastställande av lokala maximipris för minuthandeln
enligt ett mera snabbt verkande system och under noggrannare tillgodoseende
av lokala önskemål än vad fallet i allmänhet torde kunna bliva enligt
nu gällande, i 1 § av 1915 års lag upptagna bestämmelser. Kommissionen
hade utgått ifrån, att den nu föreslagna kommunala befogenheten
icke skulle komma att utövas annat än i undantagsfall. Emellertid vore
det att antaga, att redan tillvaron av en sådan befogenhet skulle under
vissa omständigheter komma att underlätta de kommunala livsmedelsnämndernas
strävanden, i det att därigenom åt nämnderna och av dem
förda underhandlingar bereddes ökad auktoritet.
De skal, som sålunda förebragts för en anordning i den föreslagna riktningen,
finner jag äga giltighet. Visserligen gäller ju^enligt 1 § av 1915 års
lag, att Kungl. Maj:ts förordnande om maximipris kan begränsas till att avse
allenast viss del av landet och att sådant pris å vara kan bestämmas olika
för olika landsdelar. Men det nu ifrågasatta systemet är utan tvivel äo-nat
att väsentligen smidigare ansluta sig till de olikartade förhållanden som,
redan på grund av de skiftande geografiska betingelserna i vårt långt utsträckta
land, äro för handen å de olika orterna. De lokala myndigheternas
närmare kännedom om förhållandena på platsen, om befolkningens
ekonomiska villkor, dess levnadssätt och vanor, om livsmedelsmarknadens
och konsumtionens läge i orten, måste göra dessa myndigheter särskilt
skickade för ett ingripande på det område, som nu är i fråga. En lagändring
av angivna innehåll lärer ock verka därhän, att uppkommande
frågor om maximipris, berörande endast en mindre del av riket, kunna
vinna avgörande vida snabbare än enligt nu gällande bestämmelser. Detta
kan, med hänsyn till förevarande frågors beskaffenhet, mången gåno- innebära
eu högst betydande fördel.
Att, såsom stadsförbundets livsmedelskommitté antytt, under senare
tid priset å samma vara mången gång ställt sig mycket olika å varandra
helt närliggande platser, torde vara obestridligt. Med anledning av tabeller,
som inom socialstyrelsen upprättats över minuthandelsprisen under
krigstiden, har det också påpekats, icke blott att under hela nämnda tid
rått en mycket väsentlig olikhet mellan fördyringen i olika landsdelar, såsom
norra och södra Sverige, utan även att helt närbelägna platser kunnat
i detta hänseende förete stora inbördes avvikelser, uppenbarligen be
-
Kungl. May.ts nåd. proposition, Nr 129.
roende därpå, att minuthandelns organisation och andra rent lokala förhållanden
i ej obetydlig grad påverkat prisbildningen. Genom de nu föreslagna
bestämmelserna skulle möjliggöras ett raskt anlitande av åtgärder,
ägnade att åtminstone i någon mån motverka nämnda, synnerligen påfallande
missförhållande.
Visserligen kunna invändningar mot förslaget framställas. Att åven
annan myndighet än Kungl. Maj:t skulle äga bedöma, om vid eu viss tidpunkt
de av krig föranledda utomordentliga förhållanden föreligga, vilka
utgöra villkoret för vederbörandes rätt att fastställa maximipris, år givetvis
ägnat att väcka tveksamhet. l)å jag likväl ansett mig kunna tillstyrka
förslaget, har detta skett endast under den förutsättning, att den nya
lagstiftningen,lika med den nu gällande, erhåller endast provisorisk giltighet.
Jämväl ur synpunkten av de föreslagna bestämmelsernas praktiska
tillämplighet torde betänkligheter kunna göras gällande. Då i Tyskland
under de första veckorna efter krigsutbrottet lokala maximipris inom detaljhandeln
— på grund av en den 4 augusti 1914 utfärdad lag angående
maximipris, vilken bemyndigade förbundsstaternas regeringar eller de av
dem utsedda myndigheter att fastställa maximipris för alla varor av betydelse
för det dagliga behovet — på många orter föreskrevos, lärer detta
hava medfört den verkan, att varuproducenterna i stor utsträckning funno
fördelaktigt att sälja sina varor inom områden, där maximipris icke gällde.
Det skall också hava visat sig svårt att upprätthålla de en gång fastställda
maximiprisen i detaljhandeln, då prisen inom partihandeln samtidigt voro
oreglerade.
Detta sistnämnda förhållande har också berörts i den förut nämnda
av Sveriges minuthandlares riksförbund till mig inlämnade skrivelse i ämnet.
Förbundet har ansett, att lokala maximipris i detaljhandeln icke
under några förhållanden borde fastställas i fråga om andra varor än sådana,
för vilka maximipris vid partihandeln vore stadgade. Härvid har
förbundet anfört, att minuthandelns inflytande å prisfluktuationerna vore
ringa och av blott tillfällig karaktär, detta redan på den grund, att även
den största minuthandlares lager ej vore mera omfattande än att det, då
rusning på grund av befarade prisstegringar inträffade, skyndsamt tömdes,
varefter minuthandlaren vore hänvisad att fylla sitt lager till de pris,
som hans leverantörer och dessas sammanslutningar bestämde.
Det kunde ju befaras, att under vissa förhållanden fastställandet av
lokala maximipris i vårt land skulle leda till sådana olägenheter som de
nu berörda. Men mig synes dock, som om detta minst skulle vara
att förvänta just i det fall, vilket väl snarast skulle medföra tillämpning
av bestämmelser om lokala maximipris, nämligen då inom en viss korn
-
14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
mun. eller eljest ett jämförelsevis mindre område livsmedelsprisen stigit
väsentligen utöver de å närbelägna platser gällande och detta föranletts
huvudsakligen av de i det föregående antydda orsaker, att å förstnämnda
ort ett visst monopolförhållande i fråga om livsmedelsförsäljningen vore
för handen eller en bristfällig organisation av minuthandeln stegrade köpmännens
och därmed allmänhetens kostnader. Givetvis kan man också
förutsätta, att de myndigheter, åt vilka ifrågavarande prisreglering skulle
uppdragas, vid utövande av denna sin befogenhet komma att iakttaga all
den begränsning och varsamhet i övrigt, som ämnets grannlaga och "komplicerade
natur kräver. Lika med statens livsmedelskommission är jag av
deri uppfattningen, att, därest bestämmelser i förslagets syfte komma° till
stånd, desamma dock endast undantagsvis torde vinna tillämpning; redan
deras tillvaro lärer väsentligen stärka de lokala nämndernas ställning samt
motverka missförhållanden på livsmedelshandelns område.
I detta sammanhang vill jag nämna, att minuthandlarförbundet i
sin omförmälda skrift ifrågasatt, huruvida icke de problem, som för dyrtidens
bekämpande framställt sig, skulle vinna den effektivaste och billigaste
lösningen genom samarbete mellan myndigheterna och yrkeshandelns representanter.
Sådant samarbete vore anordnat i åtminstone två av rikets
län och hade där utfallit till allmän belåtenhet. Det syfte, som med den
nu föreslagna lagen avsåges, skulle enligt minuthandlarförhundets uppfattning
lätt och bekvämt kunna vinnas på den frivilliga överenskommelsens
väg och i samarbete mellan vederbörande myndigheter och handelsorganisationer.
— Vid detta vill jag endast anmärka, att även jag finner
det uppenbart, att de frivilliga överenskommelsernas väg bör anlitas, så
långt densamma är framkomlig. Tvivelsutan stå goda resultat att vinna
genom ett förtroendefullt samarbete mellan myndigheterna och handelns
representanter. . Endast i de fall, där ett sådant samarbete av en eller
annan grund icke leder till målet, bör vederbörande myndighet ingripa
vid prisregleringen.
Då jag ansluter mig till livsmedelskommitténs och statskommissionens
åsikt om önskvärdheten av, att även annan myndighet än Kungl.
Maj:t skall äga fastställa lokala maximipris, uppkommer frågan, åt vilken
myndighet ifrågavarande befogenhet lämpligen bör anförtros. Kommissionen
har i första hand föreslagit, att de kommunala livsmedelsnämnderna
skulle äga utöva sagda befogenhet, dock att nämndernas beslut om
fastställande av maximipris skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Emellertid har kommissionen ställt sig något tveksam härutinnan, såsom
framgår av dess motivering till lagförslaget. Kommissionen har där framhållit,
att handhavandet av befogenheten att fastställa maximipris uppen
-
Kungl. Maj:ta nåd. proposition, Nr 129. l-r>
barligen vore en uppgift, som ställde synnerligen stora krav på sakkunskap
och objektivitet hos dess utövare. Med hänsyn härtill och till beskaffenheten
av organisationen av de kommunala myndigheter, varom hår vore
fråga, kunde det måhända synas i viss man tvivelaktigt, huruvida ens med
de av kommissionen föreslagna garantierna- nämnda befogenhet borde överlämnas
åt livsmedelsnämnderna. Kommissionen hade därför ansett sig höra
dessutom anvisa eu utväg, enligt vilken beslut om lokalt maximipris skulle
fattas, icke av kommunen eller dess organ, utan av offentlig myndighet,
nämligen Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Detta senare alternativ — som även minuthandlarnes riksförbund
funnit vara att föredraga framför det förstnämnda — anser jag mig böra
godkänna. Givetvis kan livsmedelsnämnd icke tilläggas befogenhet att
avgöra, när de av krig föranledda utomordentliga förhållanden, under
vilka maximipris må fastställas, kunna anses vara för handen. Men
även om man funne en anordning, varigenom avgörandet därutinnan tillkom
me högre myndighet och livsmedelsnämnden endast skulle hava att
pröva, huruvida den lokala livsmedelsmarknadens läge borde föranleda bestämmandet
av sådant pris, torde en dylik utväg knappast innebära nöjaktig
säkerhet. De lokala nämndernas organisation lärer näppeligen, åtminstone
för närvarande, hava nödig fasthet; icke heller torde man kunna
hos samtliga ledamöter i dessa nämnder förutsätta de allmänna kunskaper
på området, den fullkomliga opartiskhet och den överblick över hithörande
omständigheter, som äro betingelserna för en lycklig lösning av de vanskliga
frågor, som här möta.
Enligt kommissionens förslag skulle Kungl. Maj:ts befallningshavande
äga fastställa maximipris, icke beträffande alla de varor som angivas i 1 §
av gällande lag, utan endast i fråga om livsmedel, foder för kreatur samt
vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme eller ljus.
För en begränsning i sådan riktning torde allt fog förefinnas; och har jag
förty ansett mig böra i huvudsak godkänna vad sålunda föreslagits.
Kommissionen har vidare hemställt, att livsmedelsnämnd, respektive
kommunalnämnd, skall beredas tillfälle att yttra sig beträffande ett ifrågasatt
förordnande om maximipris. I anslutning till vad sålunda av kommissionen
förordats, har minuthandlarförbundet påyrkat, att även handelns representanter
skulle äga yttra sig, då fråga vore om dylikt förordnandes meddelande.
Förbundet har härvid anfört, att då inom alla län och å varje
ort av betydenhet detaljköpmännen vore sammanslutna i en organisation,
som uteslutande hade till uppgift att övervaka detaljhandelns funktion
och tillvarataga dess intressen, det således inom värjo län funnes
organ, varifrån Kungl. Maj:ts befallningshavande kunde få del av detalj
-
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
handlarkårens uppfattning om förekommande ärenden. Frågor om maximi"
pris borde alltså, före avgörandet, för yttrande hänskjutas till ortens eller
länets handelsorganisation. — Även jag anser det lämpligt, att handelskårens
intressen komma att företrädas, då fråga uppstår om fastställande
av maximipris; och synes det mig alltså böra stadgas, att före sådan
frågas avgörande lämplig sammanslutning av detaljhandlare inom orten
eller länet eller styrelse för sådan sammanslutning skall lämnas tillfälle
att yttra sig i ärendet.
Såsom redan nämnts, skulle enligt kommissionens förslag livsmedelsnämnds
beslut angående maximipris underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Däremot upptages icke motsvarande bestämmelse för det fall, att — såsom
av kommissionen alternativt föreslagits — maximipris skulle bestämmas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande- För min del anser jag emellertid,
att underställning även då bör äga rum; dock torde Kungl. Maj:ts
befallningshavandes förordnande böra omedelbart gälla till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan varda av Kungl. Maj:t bestämt.
I fråga om grunderna för den offentliga prisregleringen, har rninuthandlarnes
förbund uttalat önskvärdheten av, att i författningen angåves
eu viss norm, efter vilken maximipris skulle fastställas. Därigenom skulle,
enligt förbundets mening, vinnas dels enhetlighet i blivande maximiprisbestämmelser
samt en väsentlig lättnad för de myndigheter, som skulle
hava att fastställa prisen, dels ock ett betryggande skydd för handelsnäringen.
Prisen borde ej bestämmas lägre, än att de innefattade ej mindre
full gottgörelse för eu varas självkostnadspris, med därå belöpande särskilda
och allmänna kostnader, än även därutöver en rimlig förtjänst för
minuthandlaren.
Lika med minuthandlarförbundet finner jag de nu angivna synpunkterna
vara av stor betydelse, då det gäller att avgöra frågor om
bestämmande av maximipris. Att i lagen skulle upptagas detaljerade
regler. i denna riktning, anser jag mig emellertid icke kunna förorda.
Givetvis komma de myndigheter, åt vilka prisregleringen anförtros, även
utan uttryckligt lagstadgande att taga vederbörlig hänsyn till minuthandlarnes
intressen, vilka ju även komma att särskilt företrädas av de sammanslutningar
av köpmän, som, enligt vad jag föreslagit, skulle äga att
yttra sig i ärenden angående maximipris.
I 2 § av gällande lag har av kommissionen den förändring föreslagits,
att, då Kungl. Maj:ts befallningshavande under de i paragrafen angivna
förutsättningar låter försälja viss vara för den tredskande innehavarens
räkning, gällande maximipris må kunna nedsättas med högst tio procent.
17
Kungl. Muj-.ts nåd. proposition, Nr 129.
Kommissionen har härvid anfört, att motsvarande bestämmelse i utländsk
lagstiftning vid tillämpningen visat sig synnerligen effektiv till framkallande
av frivillig försäljning och sålunda avsevärt underlättat det praktiska
handhavandet av hithörande stadganden. Aven jag finner ett dylikt
stadgande stå i god överensstämmelse med sakens natur. Mangen gång
skulle nog en varuinnehavare, som eljest vore sinnad att tredskas, genom
ett sådant" stadgande och den ekonomiska risk, tredskandet för honom mnebure,
bringas till större villighet att släppa ut sina varor i marknaden. —
I samma paragraf torde, likaledes i enlighet med kommissionens hemställan,
böra införas en anvisning om, att tvångsförsäljning, som i paragrafen
avses, lämpligen kan ske genom livsmedelsnämnds försorg.
Tvångsförsäljning, som i nämnda 2 § av 1915 års lag omförmales,
lärer emellertid, då fråga är om vara, för vilken maximipns bestämts av
Kungl. Mai:ts befallningshavande, icke böra ifrågakomma förrän Kung!.
Makts befallningshavandes beslut blivit efter underställning faststäl t av
Kungl. Maj:t. Även detta föranleder någon omredigering av paragrafens
första stycke.
Gällande lags 3 innehåller föreskrifter om expropriation och har,
såsom lag förut antytt, i. omarbetad form överflyttats till förslaget till lag
om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga!
av krig föranledda förhållanden. Detta gäller även om bestämmelserna
i andra stycket av 4 §, i den män de ansetts höra bibehållas.
— Första stycket av sistnämnda paragraf, vi ket innefattar stado-anden
om maximibelopp för kostnad för transport eller tillhandahallande
av vara, för vilken maximipris kan fastställas, har, i sak oförändrat, influtit
i kommissionens förslag.
Svenska stadsförbundets livsmedelskoinmitté har i sin omförmälda
skrift vidare anfört, att då det ålåge de lokala kommissionerna att noga
följa livsmedelsmarknadens och konsumtionens utveckling i orterna, det
syntes vara nödvändigt, att kommissionerna bereddes laglig möjlighet till
införskaffande av upplysningar beträffande livsmedelshandelns organisation
och lä"e i olika avseenden. Erfarenheten hade givit vid handen, att det
ofta varit för kommissionerna svårt eller omöjligt att bilda sig en uppfattning
om föreliggande behov av olika slags varor, enär affärsmännen
väo-rat besvara frågor rörande deras inneliggande lagerbehallmngar. Kommissionerna
borde'' därför tillerkännas rätt att erhålla upplysningar angående
de i orterna befintliga förråd av livsförnödenheter. Denna rätt borde
dock ej utövas direkt av kommissionerna, utan torde riktigast vara, att
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 108 käft. (l8r 129.)
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, /Yr 129.
dessa finge hanvända sig till offentliga myndigheter, vilka det skulle tillkomma
att införskaffa erforderliga upplysningar, i sista hand genom företagande
av inventering. De uppgifter, som därefter borde tillhandahållas
den lokala kommissionen, borde i allmänhet icke innehålla mera än redogörelser
för sammanlagda förråden av vissa förnödenheter inom orten,
varemot detaljerade uppgifter om de enskilda affärsidkarnes ställning i
det ifrågavarande hänseendet merendels icke torde böra till kommissionen
utlämnas. — I överensstämmelse med vad sålunda av kommittén förordats,
har statskommissionen i sitt förslag upptagit hestämmelser om skyldighet
för en var att, vid förfrågan av Kungl. Maj:ts befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av polismyndighet, lämna upplysning angående
sitt innehav av sådana förnödenheter, för vilka maximipris kan fastställas,
så ock om deras myckenhet. För fall av vägran att lämna sådan upplysning
eller försök att vilseleda myndigheten, ger förslaget Kungl. Maj:ts
befallningshavande rätt att föranstalta om undersökning i förevarande
hänseenden, varjämte stadgas ansvar för vägran eller försök, som nu sagts.
Fn viss upplysningsplikt är redan enligt gällande lag för handen
och utgör förutsättningen för stadgandet i o § om ansvar för den som,
med vetskap . om att maximipris gäller för vara, vid förfrågan av Kungl.
Maj:ts befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt söker
vilseleda beträffande sitt innehav av varan eller dennas myckenhet. De av
kommissionen föreslagna bestämmelserna innebära emellertid, att för innehavare.
av vara, i fråga om vilken kan stadgas maximipris, upplysningsplikt
i nyss nämnda hänseenden föreligger, även om sådant pris'' icke är
eller bliver för varan fastställt. Vad av stadsförbundets livsmedelskommitté
anförts till stöd för ett sådant utsträckande av varuinnehavares skyldighet
att lämna äskade upplysningar finner jag vara välgrundat; och
torde de föreslagna bestämmelserna böra ingå i den nya lagen.
I sin nyssnämnda skrivelse har svenska stadsförbundets livsmedelskommitté
framhållit såsom önskvärt, att kommunerna, respektive de kommunala
kommissionerna, tillerkändes befogenhet att utfärda kommunala
förordningar, innefattande kontrollföreskrifter angående handeln med livsförnödenheter.
Kommittén har härutinnan framhållit, att dessa föreskrifters
innehåll uppenbarligen kunde bliva ganska växlande, detta delvis betingat
av de lokala förhållandena. Av betydelse för åstadkommande av reglerade
prisförhållanden vore en föreskrift om skyldighet för affärsmän att offentligt
anslå prislistor för vissa viktigare livsförnödenheter; härigenom vunnes
en bekväm möjlighet för myndigheterna och allmänheten att kontrollera
prissättningen. En annan fråga, som härvid förtjänade beaktande, vore
19
Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
den om obligatorisk försäljning efter vikt av vissa varor, framför allt bröd;
med avseende på brödhandeln syntes två alternativ vara att tillgå, näm
lio-en att priset skulle bestämmas efter vikt eller att bröd av viss typ och
tiU visst pris skulle hålla en viss minsta vikt, och syntes båda dessa möjli
»-heter böra hållas öppna; även betraktande liera andra viktiga varor,
såsom potatis, ägg samt olika slag av fisk, torde de lokala förhållandena ej
sällan göra obligatorisk viktförsäljning önskvärd. En annan bestämmelse,
som under tider av livsmedelspanik torde kunna bidraga till allmänhetens
lugnande, vore enligt kommitténs mening fastställandet, beträffande vissa
varor, av en största kvantitet, som linge på en gång eller för fastställd
tidsperiod till eu köpare utlämnas. — De synpunkter, som sålunda av
kommittén framhållits, hava upptagits av statskominissionen. Enligt kommissionens
förslag skulle möjlighet skapas till utfärdande av stadganden,
att inom kommun gälla, dels i de särskilda avseenden, som stadsförbundets
livsmedelskoinmitté angivit, och dels angående andra. dylika
anordningar, varigenom inom kommun oskälig prisstegring å viktigare
förnödenheter skulle motverkas samt tillförseln, salubjudandet och konsumtionen
av sådana förnödenheter ordnas. Beträffande sistnämnda anordningar
har kommissionen i den speciella motiveringen till förslaget
uttalad att dylika stadganden kunde under vissa omständigheter finnas
nödvändiga till åstadkommande av, att viktigare förnödenheter verkligen
skulle nå fram till salutorgen och icke på vägen dit uppsamlas av partiköpare,
eller till förekommande av, att sådana förnödenheter forslades
från orten. . ......
Lika med kommittén och kommissionen anser jag det vara lämpligt,
att menlighet beredes till fastställande av dylika ordningsföreskrifter lör
detaljhandeln; dock torde meddelandet av sådana föreskrifter böra uppdragas,
icke åt livsmedelsnämnd, utan åt Kungl. Maj:ts befallningshayande.
Innan dylik föreskrift meddelas, bör, liksom vid fråga om maximipris som
av Kungl. Maj-.ts befallningshavande fastställes, åt representanter för olika
intressentgrupper lämnas tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.
På sätt jag i det föregående framhållit, torde den förnyade lagstiftningen
om maximipris böra, lika med den nu gällande, erhålla endast
provisorisk giltighet, lämpligen under ett år från ikraftträdandet.»
Föredragande departementschefen uppläste härefter ett enligt de av
honom nu angivna grunder inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag
till lag om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda för
O
-
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 129.
hållanden ra. m., vilket förslag var av den lydelse bilaga II vid detta
protokoll utvisar; och hemställde departementschefen, att lagförslaget måtte
för vidare behandling överlämnas till justitiedepartementet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet
Curt Rolitlieb.
Kungl. Majds nåd. proposition, Nr 129.
21
inlaga I.
Statens livsmedelskommissions
förslag
till
Lag
om förhindrande av oskälig prisstegring och om andra åtgärder för folknäringens
tillgodoseende vid krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden.
§ 1.
Mom. 1. Finnes vid krig eller krigsfara, vari vårt land befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att
inom hela landet eller någon del därav pris å livsmedel, foder för kreatur,
vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller
kraft, beklädnadsvara eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i
erforderlig omfattning förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara
skäligt, av Konungen bestämt pris ej må överstigas.
Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
°olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av
handel.
Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.
Mom. 2.
Alt. A. I mån förordnande en- Alt. B. I mån förordnande en
ligt
mom. 1 icke är av Konungen ligt mom. 1 icke är av Konungen
meddelat, äge livmedelsnäinnd i meddelat, äge, efter framställning
kommun, inom vilken under för- av livsmedelsnämnd eller eljest, då
22
Kung!. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
hållanden, som i sagda mom. avses,
inträffa!- prisstegring av dår nämnd
beskaffenhet å livsmedel, foder för
kreatur samt vara, som är avsedd
att genom sin förbränning alstra
värme eller ljus, stadga skäligt pris
å dylik förnödenhet, vilket vid försäljning
i detaljhandeln inom kommunen
ej må överstigas.
Stadgandet skall ofördröjligen underställas
Kungl. Maj ris nådiga prövning
i den i förordningen om kommunalstyrelse
föreskrivna ordning,
men lände omedelbart till efterrättelse,
för så vitt Kungl. Maj ris
befallningshavande icke finner skäligt
att emellertid förbjuda tillämpning
av detsamma.
Stadgande, som här avses, så
ock Kungl. Majris beslut i anledning
av underställningen samt förbud
mot tillämpning, som av Kungl.
Maj ris befallningshavande meddelas,
skola ofördröjligen allmängöras genom
kungörelse i kyrkan och i ortens
tidning eller tidningar.
Enahanda förfarande, som nu är
föreskrivet i avseende å nytt stadgande,
skall jämväl iakttagas i fråga
om dess upphävande eller ändring
däri; dock att stadgande, varom här
är sagt, under alla omständigheter
äge giltighet endast i mån icke i
ämnet varder av Konungen annorlunda
förordnat.
så finnes erforderligt, Kungl. Maj ris
befallningshavande, där inom kommun
under förhållanden, som i sagda
mom. avses, inträffar prisstegring
av där nämnd beskaffenhet å livsmedel,
foder för kreatur samt vara,
som är avsedd att genom sin förbränning
alstra värme eller ljus,
stadga skäligt pris å dylik förnödenhet,
vilket vid försäljning i detaljhandeln
inom kommunen ej må
överstigas.
Stadgande, som nu är sagt, må
ej utfärdas, med mindre kommunens
livsmedelsnämnd eller, om sådan ej
finnes, kommunalnämnden varit beredd
tillfälle att i ärendet yttra sig.
Stadgandet skall av Kungl. Maj ris
befallningshavande ofördröjligen allmängöras
genom dess kungörande i
kyrkan samt införande i länskungörelserna
och i ortens tidning eller
tidningar; skolande exemplar av stadgandet
jämväl skyndsamligen insändas
till jordbruksdepartementet, justitiekanslern
och justitieombudsmannen.
Enahanda förfarande, som nu är
föreskrivet i avseende å nytt stadgande,
skall jämväl iakttagas i fråga
om dess upphävande eller ändring
däri; dock att stadgande, varom här
är sagt, under alla omständigheter
äge giltighet endast i mån icke i
ämnet varder av Konungen annorlunda
förordna!.
•23
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
§ 2.
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller (av Konungen *) enligt
§ 1 fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och tinnes varans
försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik vara,
äge Kungl. Maj:ts befallningshavande låta, genom försorg av livsmedelsnämnd
eller i annan lämplig befunnen ordning, för innehavarens räkning
och på hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset eller, om på
grund av omständigheterna så tinnes skäligt, nämnda pris, minskat med
högst tio procent därav.
Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut om varas försäljning skall
gå i verkställighet, ändå att det överklagas.
§ 3.
Mom. 1. Där vid krig eller krigsfara, vari vårt land befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden någon, som i
avsevärd myckenhet innehar för honom eller hans hushåll eller för annan
av honom idkad näring än handel uppenbarligen ej behövlig vara, som i
§ 1 sägs, undanhåller varan från förbrukning, och det, för tillgodoseende
av behovet av dylik vara, finnes erforderligt, att den undanhållna varan
varder för förbrukning tillgänglig, vare innehavax-en pliktig att, om Konungen
så förordnar, avstå varan till Kronan eller till kommun, i vilken
finnes livsmedelsnämnd, mot lösen, som skall motsvara varans fulla värde
eller, om på grund av omständigheterna så finnes skäligt, nämnda värde,
minskat med högst tio piaxcent därav.
Förordnande, som här är sagt, må meddelas även av Kungl. Maj:ts
befallningshavande, där det avser varas överlåtande till kommun, i vilken
finnes livsmedelsnämnd; och skall sådant förordnande gå i verkställighet,
ändå att det överklagas.
Mom. 2. Är under förhållanden, som i mom. 1 nämnas, vara, som
i § 1 avses, att tillgå endast i så begränsad myckenhet, att genom fri
* Kommissionen har i den speciella motiveringen anfört, att de inom parentes anförda
orden »av Konungen» böra kvarstå, om åt § 1 mom. 2 gives den i A It. A föreslagna
lydelsen, men utgå enligt Alt. B.
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
föryttring eller förbrukning av varan kan uppstå betydande svårighet att
tillgodose behov av synnerlig vikt, vare ock innehavare av dylik vara,
där den uppenbarligen ej är för honom eller hans hushåll oundgängligen
behövlig, pliktig att, om Konungen så förordnar, avstå varan till Kronan
mot lösen efter fulla värdet.
Mom. 3. Lösen för vara, som avstås enligt bestämmelserna i denna
§, skall bestämmas av kommission, varom förmäles i lagen den 24 maj
1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov, med iakttagande att, där för varan gäller
(av Konungen*) enligt § 1 fastställt högsta pris, fulla värdet å varan icke
må bestämmas högre än nämnda pris; och skall angående sått och tid för
lösens erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord
rekvisition.
§ 4.
Finnes vid krig eller krigsfara, vari vårt land befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i § 1 sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt,
i erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga skäligt,
av Konungen bestämt belopp; och skall vad i § 1 mom. 1 andra och tredje
styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.
Prövas i fall, som i första stycket avses, för nedbringande av kostnaden
för sådan vara transport därav böra ske för Kronans räkning, vare
innehavare av fartyg, som är för ändamålet behövligt, pliktig att, enligt
vad Konungen förordnar, upplåta fartyget till Kronan mot skälig hyra eller
avstå fartyget till Kronan mot lösen efter fulla värdet. Sådan hyra eller
lösen skall bestämmas av nämnd, som, efter stämning å innehavaren enligt
vad i rättegångsbalken sägs, tillsättes inför domstol i den ordning gällande
förordning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov
föreskriver; och skall vad nämnda förordning i övrigt stadgar äga motsvarande
tillämpning.
§ 5.
Vid förfrågan av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, enligt dess
uppdrag, av polismyndighet vare en var skyldig lämna upplysning angående
sitt innehav av förnödenheter, som i § 1 oinförmälas, samt deras
myckenhet.
* Se not till § 2.
25
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, AV 120.
Vägrar någon att vid förfrågan lämna upplysning, som här avses,
eller finnes anledning misstänka, att han genom oiiktiga uppgifter söker
vilseleda, äge Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna om undersökning
av utav honom innehavd salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet
ävensom av hans handelsböcker och andra dylika handlingar.
Den, som företager sådan undersökning, må icke av vad därvid inhämtas
anteckna eller yppa annat än som är omedelbart erforderligt föi
vinnande av med undersökningen avsedd upplysning.
§ 6.
A It. A. Den, som, sedan högsta
pris för vara blivit enligt § 1 bestämt
eller högsta belopp för kostnad
blivit enligt § 4 stadgat, håller
varan till salu för högre pris eller
för kostnaden betingar sig högre
belopp, straffes med böter från och
med 5 till och med 10,000 kr.,
dock att, om överträdelsen avser
stadgande, varom i § 1 mom. 2 förmäles,
och är begången, innan stadgandet
blivit av Kungl. Maj:t prövat,
böterna icke må bestämmas till
högre belopp än 500 kronor.
Alt. B. Den, som, sedan högsta
pris för vara blivit enligt § 1 bestämt
eller högsta belopp för kostnad
blivit enligt § 4 stadgat, håller
varan till salu för högre pris
eller för kostnaden betingar sig
högre belopp, straffes med böter
från och med 5 till och med 10,000
kronor.
§ 7.
Vägrar någon att lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, enligt
dess uppdrag, polismyndighet upplysning, varom i § 5 förmäles, eller
söker han att vid förfrågan eller undersökning, som där sägs, vilseleda
myndigheten, varde dömd till böter från och med 10 till och med
10,000 kr.
§ 8.
Livsmedelsnämnd äge å kommunens vägnar utfärda stadgande, att
inom kommunen gälla, angående skyldighet att i detaljhandeln sälja visst
slags livsmedel efter vikt, angående skyldighet för innehavare av handelsbod
eller salustånd att i boden eller vid ståndet hava anslag med prisuppgift
av viss beskaffenhet, angående förbud mot att i detaljhandeln på en
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 108 käft. (AV 129.) 4
26
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
gång eller under viss tid sälja till en förbrukare eller ett hushåll mera än
angiven myckenhet av visst slag av sådan förnödenhet, som i § 1 mom. 2
omförmäles, så ock angående annan dylik anordning, som må vara ämnad
att inom kommun motverka oskälig prisstegring å förnödenheter av nämnda
beskaffenhet samt ordna tillförseln, salubjudandet och konsumtionen av
sådana förnödenheter.
Sådant stadgande skall underställas Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som detsamma antingen oförändrat fastställer eller ogillar.
Finner Kungl Maj:ts befallningshavande stadgande, varom i första
stycket sägs, vara av behovet påkallat inom kommun, i vilken finnes livsmedelsnämnd,
upprätte förslag därtill och höre däröver livsmedelsnämnden.
Gillas förslaget av nämnden, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att det
sålunda antagna stadgandet utfärda; varder det icke antaget, men Kungl.
Maj:ts befallningshavande fortfarande finner det ifrågasatta stadgandet vara
behövligt, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande i ämnet förordna, men
skall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.
För överträdelse av stadgande, varom ovan är sagt, må föreskrivas
böter av 2 till och med 500 kronor.
Stadgande, som i denna § avses, skall av Kungl. Maj:ts befallningshavande
ofördröjligen allinängöras genom dess kungörande i kyrkan samt
införande i länskungörelserna och i ortens tidning eller tidningar; skolande
exemplar av stadgandet jämväl genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg skyndsamligen insändas till jordbruksdepartementet, justitiekanslern
och justitieombudsmannen.
Enahanda förfarande, som nu är föreskrivet i avseende å nytt stadgande,
skfil jämväl iakttagas i fråga om dess upphävande eller ändring däri.
§ 9.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott mot
denna lag eller enligt densamma givna föreskrifter, fortsätter samma brott,
skall, när han varder lagligen förvunnen därtill, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som äro stadgade för
sådant brott.
§ 10.
Brott mot stadgande, utfärdat enligt § 8, skall åtalas hos polisdomstol,
där sådan finnes, men eljest skola i denna lag omförmälda brott
åtalas vid allmän domstol.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
27
§ 11-
Böter för brott mot stadgande, utfärdat enligt § 8, tillfalla kommunens
kassa, men andra böter för brott, varom i denna lag förmälas, tillfalla
Kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling
ske enligt allmänna strafflagen.
§ 12-
Mot beslut enligt denna lag av livsmedelsnämnd äge den, som åt
beslutet icke nöjes, enahanda rätt till besvär som mot beslut av kommunalstämma
eller allmän rådstuga; gällande dock, utan hinder av besvär, beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordna!.
§ 13.
Med livsmedelsnämnd förstås i denna lag sådan nämnd, som är utsedd
i enlighet med av Kungl. Maj:t därom givna föreskrifter.
§ 14.
Vad i denna lag stadgas om kommun, gälle jämväl om municipalsamhälle
och om köping, som icke har egen kommunalförvaltning; .
och äge dylikt samhälle samma befogenhet som kommun att självt
vårda sådana för samhället gemensamma ordnings- och hushållningsangeläcenheter,
vilka avses i denna lag eller föranledas av dess tillämpning
inom samhället eller som eljest hava till uppgift att under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden underlätta levnadsbehovens tillfredsställande
inom samhället.
§ ''15.
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag eller i fråga om användandet för det avsedda
behovet av vad enligt denna lag tagits i anspråk av Kronan.
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
Bilaga II.
Förslag
till
Lag
om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom hela
landet eller någon del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som
år avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena
påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av
Konungen bestämt pris ej må överstigas.
Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika sla°- av
handel.
Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.
2 §•
Där under förhållanden, som i 1 § avses, sådan prisstegring, som i
nämnda paragraf sägs, inom kommun gör sig gällande i fråga om livsmedel,
foder för kreatur eller vara, som är avsedd att genom sin förbränning
alstra värme, ljus eller kraft, må, i den mån högsta pris för sådan
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 120. 20
vara ej blivit jämlikt 1 § för kommunen gällande, Konungens befallningshavande,
när så finnes nödigt, på förslag av livsmedelsnämnd, kommunalnämnd
eller magistrat eller eljest, i erforderlig omfattning förordna, att
vid detaljhandel med varan inom kommunen skäligt, av Konungens befallningshavande
bestämt pris ej må överstigas, från dylikt förordnande
äge Konungens befallningshavande medgiva de undantag, som kunna
prövas skäliga.
Innan förordnande, som nu sagts, för kommun meddelas, skall kommunens
livsmedelsnämnd- eller, om sådan ej finnes, kommunalnämnden
eller magistraten, så ock sådan sammanslutning av detaljhandlare inom
orten eller länet, vars hörande finnes lämpligt, eller styrelse för sådan
sammanslutning hava haft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Konungens befallningshavandes förordnande skall ofördröjligen underställas
Konungens prövning och fastställelse; gällande dock förordnandet
omedelbart till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda av Konungen
bestämt.
Förordnandet skall, så snart ske kan, uppläsas i kommunens kyrka
eller kyrkor samt införas i länskungörelserna och i en eller flera tid*
ningar i orten. Där sådant förordnande av Konungens befallningshavande
ändrats eller återkallats eller av Konungen efter underställning eller eljest
upphävts, skall även detta kungöras i den ordning, som nu angivits.
3 §•
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller av Konungen enligt 1
eller 2 § fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes
varans försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, äge Konungens befallningshavande låta, genom livsmedelsnämnds försorg
eller i annan lämplig befunnen ordning, för innehavarens räkning och
på hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset eller, där Konungens
befallningshavande på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt,
till nämnda pris, minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall
gå i verkställighet, ändå att det överklagas.
BO
Kungl. Afaj:ts nåd. proposition, Nr 129.
4 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i 1 § sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i
erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga skäligt,
av Konungen bestämt belopp; och skall vad i 1 § andra och tredje styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Då sådana förhållanden, som i 1 § avses, äro för handen, skall det
åligga en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller
enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning angående sitt innehav
av vara, som i nämnda paragraf omförmäles, så ock om dennas
myckenhet.
Där någon vid sådan förfrågan vägrar att lämna upplysning eller
söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som nyss sagts, eller
dennas myckenhet, äge Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning
av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som av honom
innehaves, så ock därvid taga del av hans handelsböcker och andra dylika
handlingar.
Den, som verkställer sådan undersökning, må icke av vad vid densamma
inhämtas yppa annat än som är erforderligt för vinnande av upplysning,
som undersökningen avser.
6 §•
Under förhållanden, som i 1 § nämnas, äge Konungens befallningshavande,
därest till följd av livsmedelsnämnds, kommunalnämnds eller magistrats
anmälan eller eljest sådant finnes av behovet påkallat, att beträffande
detaljhandel med sådan vara, som i 2 § avses, för kommun eller
del av kommun meddela särskilda föreskrifter:
angående skyldighet för detaljhandlare att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet,
angående skyldighet för sådan handlande att sälja visst slags livsmedel
efter vikt eller
31
Kung!. Maj:tu nåd. proposition, Nr 129.
angående förbud mot att i detaljhandel, på eu gång eller under
viss tid, sälja till en förbrukare eller ett hushåll mer än viss angiven
myckenhet av vara,
så ock annan dylik föreskrift, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.
1 fråga om föreskrift, som ovan sägs, skall vad i 2 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning. För förseelse mot dylik föreskrift
äge Konungens befallningshavande bestämma böter från och med två till
och med femhundra kronor.
Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan, kungöras
på sätt, i 2 § sista stycket sägs, ävensom insändas till jordbruksdepartementet.
Vad nu är stadgat angående föreskrifts kungörande skall
även tillämpas, då sådan- föreskrift ändras eller återkallas.
7 §•
Den, som med vetskap därom, att för vara gäller enligt 1 eller 2 §
fastställt högsta pris eller att högsta belopp för kostnad är enligt 4 §
bestämt, håller varan till salu för högre pris eller för kostnaden gör sig
högre belopp till godo, straffes med böter från och med fem till och med
tiotusen kronor.
Lag samma vare, där någon, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, vägrar att lämna upplysning,
som i 5 § sägs, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,
varom i nämnda paragraf förmäles, söker vilseleda beträffande sitt innehav
av vara, som i 1 § avses, eller dennas myckenhet.
8 §•
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal fför förseelse mot
denna lag eller enligt 6 § given föreskrift, fortsätter samma förseelse,
skall, då han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som äro stadgade för
sådan förseelse.
9 §•
Förseelse mot denna lag eller enligt 6 § given föreskrift skall åtalas
av allmän åklagare.
32
Kungl. Maj:t$ nåd. proposition, Nr 129.
Åtal för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, anhängiggöres
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol, samt å
landet vid allmän domstol. Förseelse, varom i 7 § sägs, åtalas vid allmän
domstol. Om klagan över domstols eller poliskammares beslut i dessa mål
galle vad i allmänhet angående besvär i brottmål finnes förordnat.
10 §.
Böter för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, tillfalla
kommunens kassa, men böter för förseelse mot 7 § tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.
11 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
O O 7
för tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1916 och gäller till och med
den 30 april 1917. Av Konungen, jämlikt 1 eller 4 § i lagen den 3 juni
1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, meddelat förordnande om
högsta pris å vara eller om högsta belopp av kostnad för transport eller
tillhandahållande av vara skall fortfarande äga tillämpning, såsom vore
förordnandet enligt denna lag meddelat. Dylikt förordnande, som enligt
denna lag av Konungen eller Konungens befallningshavande givits, må ej
äga tillämpning längre än till och med den 30 april 1917; skolande vad
sålunda är stadgat gälla även beträffande föreskrift, som jämlikt 6 § meddelats
av Konungens befallningshavande. I fråga om sådan, under tiden
för lagens giltighet begången förseelse, som i 6 eller 7 § avses, skall vad
i lagen är stadgat fortfarande gälla.
Kungl. Majits nåd. proposition, Nr 129.
as
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Honungen i statsrådet a Stockholms slott
fredagen den 17 mars 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och
chefen för jordbruksdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Hasselrot ett inom jordbruksdepartementet utarbetat samt,
enligt Kungl. Maj:ts denna dag meddelade beslut, till justitiedepartementet
för vidare behandling överlämnat förslag till lag om fastst ältande av
högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden in. in., vilket lagförslag
var av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar; och hemställde före
dragande departementschefen, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 108 käft. (Nr 129.) 5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
utdrag av detta protokoll samt att jämväl utdrag av jordbruksdepartementets
protokoll i ärendet måtte till lagrådet överlämnas.
Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
Övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 120.
35
Förslag
till
Lag
om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom hela
landet eller någon del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som
är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena
påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av
Konungen bestämt pris ej må överstigas.
Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av
handel.
Från förordnande, som ovan sägs må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.
2 §•
Där under förhållanden, som i 1 § avses, sådan prisstegring, som
i nämnda paragraf sägs, inom kommun gör sig gällande i fråga om
livsmedel, foder för kreatur eller vara, som är avsedd att genom sin
förbränning alstra värme, ljus eller kraft, må, i den mån högsta pris
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition. Nr 129.
för sådan vara ej blivit jämlikt 1 § för kommunen gällande, Konungens
befallningshavande, när så finnes nödigt, på förslag av livsmedelsnämnd,
kommunalnämnd eller magistrat eller eljest, i erforderlig omfattning förordna,
att vid detaljhandel med varan inom kommunen skäligt, av Konungens
befallningshavande bestämt pris ej må överstigas. Från dylikt förordnande
äge Konungens befallningshavande medgiva de undantag, som
kunna prövas skäliga.
Innan förordnande, som nu sagts, för kommun meddelas, skall kommunens
livsmedelsnämnd eller, om sådan ej finnes, kommunalnämnden
eller magistraten, så ock sådan sammanslutning av detaljhandlare inom
orten eller länet, vars hörande finnes lämpligt, eller styrelse för sådan
sammanslutning hava haft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Konungens befallningshavandes förordnande skall ofördröjligen underställas
Konungens prövning och fastställelse; gällande dock förordnandet
omedelbart till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda av Konungen
bestämt.
Förordnandet skall, så snart ske kan, uppläsas i kommunens kyrka
eller kyrkor samt införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar
i orten. Där sådant förordnande av Konungens befallningshavande
ändrats eller återkallats eller av Konungen efter underställning eller eljest
upphävts, skall även detta kungöras i den ordning, som nu angivits.
3 §•
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller av Konungen enligt 1
eller 2 § fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes
varans försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, äge Konungens befallningshavande låta, genom livsmedelsnämnds
försorg eller i annan lämplig befunnen ordning, för innehavarens räkning
och på hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset eller, där
Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter så
finner skäligt, till nämnda pris, minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall gå
i verkställighet, ända att det överklagas.
37
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 12D.
4 §•
Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i 1 § sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i
erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga skäligt,
av Konungen bestämt belopp; och skall vad i 1 § andra och tredje styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Då sådana förhållanden, som i 1 § avses, äro för handen, skall det
åligga en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller
enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning angående sitt innehav0
av vara, som i nämnda paragraf omförmäles, så ock om dennas
myckenhet.
Där någon vid sådan förfrågan vägrar att lämna upplysning eller
söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som nyss sagts, eller
dennas myckenhet, äge Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning
av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som av honom
innehaves, så ock därvid taga del av hans handelsböcker och andra dylika
handlingar.
Den, som verkställer sådan undersökning, må icke av vad vid densamma
inhämtas yppa annat än som är erforderligt för vinnande av upplysning,
som undersökningen avser.
6 §•
Under förhållanden, som i 1 § nämnas, äge Konungens befallningshavande,
därest till följd av livsmedelsnämnds, kommunalnämnds eller magistrats
anmälan eller eljest sådant finnes av behovet påkallat, att beträffande
detaljhandel med sådan vara, som i 2 § avses, för kommun eller
del av kommun meddela särskilda föreskrifter:
angående skyldighet för detaljhandlare att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet,
angående skyldighet för sådan handlande att sälja visst slags livsmedel
efter vikt eller
angående förbud mot att i detaljhandel, på en gång eller under
viss tid, sälja till en förbrukare eller ett hushåll mer än viss angiven
myckenhet av vara,
38
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
så ock annan dylik föreskrift, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.
I fråga om föreskrift, som ovan sägs, skall vad i 2 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning. För förseelse mot dylik föreskrift
äge Konungens befallningshavande bestämma böter från och med två till
och med femhundra kronor.
Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan, kungöras
på sätt, i 2 § sista stycket sägs, ävensom insändas till jordbruksdepartementet.
Vad nu är stadgat angående föreskrifts kungörande skall
även tillämpas, då sådan föreskrift ändras eller återkallas.
7 §•
Don, som med vetskap därom, att för vara gäller enligt 1 eller 2 §
fastställt högsta pris eller att högsta belopp för kostnad är enligt 4 §
bestämt, haller varan till salu för högre pris eller för kostnaden gör si0-högre belopp till godo, straffes med böter från och med fem till och med
tiotusen kronor.
Lag samma vare, där någon, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, vägrar att lämna upplysning,
som i 5 § sägs, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,
varom i nämnda paragraf förmäles, söker vilseleda beträffande sitt innehav
av vara, som i 1 § avses, eller dennas myckenhet.
8 §•
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
denna lag eller enligt 6 § given föreskrift, fortsätter samma förseelse, skall,
då han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som äro stadgade för sådan
förseelse.
9 §•
Förseelse mot denna lag eller enligt 6 § given föreskrift skall åtalas
av allmän åklagare.
Åtal för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, anhängiggöra
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol, samt
å landet vid allmän domstol. Förseelse, varom i 7 § sägs, åtalas vid
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 12!).
39
allmän domstol. Om klagan över domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål galle vad i allmänhet angående besvär i brottmål finnes
förordnat.
10 §.
Böter för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, tillfalla
kommunens kassa, men böter för förseelse mot 7 § tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt
allmänna strafflagen.
11 §•
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1916 och gäller till och med
den 30 april 1917. Av Konungen, jämlikt 1 eller 4 § i lagen den 3 juni
1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, meddelat förordnande om
högsta pris å vara eller om högsta belopp av kostnad för transport eller
tillhandahållande av vara skall fortfarande äga tillämpning, såsom vore
förordnandet enligt denna lag meddelat. Dylikt förordnande, som enligt
denna lag av Konungen eller Konungens befallningshavande givits, må ej
äga tillämpning längre än till och med den 30 april 1917; skolande vad
sålunda är stadgat gälla även beträffande föreskrift, som jämlikt 6 § meddelats
av Konungens befallningshavande. I fråga om sådan, under tiden
för lagens giltighet begången förseelse, som i 6 eller 7 § avses, skall vad i
lagen är stadgat fortfarande gälla.
40
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen
den 30 mars JJ916.
Närvarande :
Justi ti eråden Bergman,
Sjögren,
Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteraentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
17 mars 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om fastställande av högsta pris å vissa varor vid
krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
in. rn.
Tillika hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet berörda
den 17 mars uti ifrågavarande ärende.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen för lagärenden Hjalmar Himmelstrand.
Lagrådet yttrade:
I förslaget har åt Konungens vederbörande befallningshavande inrymts
befogenhet att vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden fastställa maximipris å vissa varor, infordra
upplysningar angående befintlig myckenhet av de varor, som i förslaget
avses, samt meddela ordningsföreskrifter angående detaljhandeln med angivna
varor. Förslaget innebär således, att Konungens befallninghavande
skola var för sig äga bedöma, huruvida vid en viss tidpunkt krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden föreligga. Det
41
Kungi. Maj:ts nåd. proposition, Nr 120.
lärer emellertid vara givet, att endast Konungen kan liga nödiga förutsättningar
för bedömandet av denna fråga. Att förlägga frågans prövning till
Konungen synes ej heller böra föranleda tidsutdräkt eller eljest medföra
olägenhet. Lagrådet får därför hemställa, att sådana ändringar måtte i
förslaget vidtagas, att Konungens befall rångshavandes befogenhet att utfärda
ifrågavarande förordnanden må inträda först efter det Konungen
meddelat befallningshavanden, att sådana förhållanden föreligga, som i 1 §
omförmälas.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 108 käft. (Nr 129).
6
42
Kung!. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen den 31 mars 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Bröstbom.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och chefen för
jordbruksdepartementet, lagrådets under gårdagen avgivna utlåtande över det
den 17 i denna månad till lagrådet remitterade förslag till lag om
fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden in. m.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen följande:
»Enligt det remitterade förslaget skulle vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden Kung!. Maj:ts befallningshafvande
äga fastställa lokala maximipris å vissa varor ävensom infordra
uppgifter angående innehav av sådana varor, så ock meddela särskilda föreskrifter
beträffande handel med vissa förnödenheter. Då chefen för jordbruksdepartementet
den 17 innevarande mars inför Kung!. Maj:t anmälde
ifrågavarande lagförslag, anförde departementschefen, att, då enligt de
43
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr 129.
föreslagna bestämmelserna även annan myndighet än Kungl. Maj:t skulle
äga bedöma, om vid eu viss tidpunkt förelåge do utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, vilka utgjorde villkoret för vederbörandes rätt att
fastställa maxim ipris, detta givetvis vore ägnat att väcka tveksamhet; då
departementschefen emellertid ansett sig kunna tillstyrka förslaget, hade
detta skett endast under den förutsättning, att den nya lagstiftningen, lika
med den nu gällande, erhölle endast provisorisk giltighet.
Lagrådet har nu anfört, att endast Kungl. Maj:t kunde äga nödiga
förutsättningar för att bedöma, huruvida vid en viss tidpunkt krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förelåge. Att
förlägga frågans prövning till Kungl. Maj:t syntes ej heller böra föranleda
tidsutdräkt eller eljest medföra olägenhet. Lagrådet har därför
hemställt, att sådana ändringar måtte i förslaget vidtagas, att Kungl. Maj:ts
befallningshavandes befogenhet att utfärda ifrågavarande förordnanden
skulle inträda först efter det Kungl. Maj:t meddelat befallningshavanden,
att sådana förhållanden förelåge, som i 1 § omförmäldes.
Då således även inom lagrådet betänkligheter gjort sig gällande beträffande
ifrågavarande anordning, torde densamma icke vidare böra upprätthållas,
utan har jag låtit omarbeta förslaget i den av lagrådet angivna
riktning. De därav föranledda ändringar beröra förslagets 2, 5 och 6 §§.
I övrigt hava vissa smärre jämkningar och redaktionella ändringar
vidtagits.»
Föredragande departementschefen uppläste det sålunda omarbetade
lagförslaget samt hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
160918.