Statsutskottets utlåtande Nr 80.
1
Nr 80.
Ankom til! riksdagens kansli den 5 maj 1916 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av ICungl. Maj:ts i punkt 89 under
sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till utredning angående inre vattenur.
(3:e avd.)
•i Kun&’1- Maj:t har i punkt 89 under sjätte huvudtiteln av den till
riksdagen den 14 januari 1916 avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov föreslagit riksdagen att för påbörjande av
en allmän utredning rörande Sveriges inre vattenvägar, i huvudsaklig
överensstämmelse med av chefen för civildepartementet skisserad
plan, på extra stat för år 1917 anvisa ett belopp av 50,000 kronor.
Utredningen i ärendet återfinnes å sid. 281—294 av det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet över civilärenden för
nämnda dag.
P„^ar^emen^sc^e^ci1 ^ar i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
iramhallit, att frågan om en allmän vattenvägsutredning för närvarande
uppbares .av ett synnerligt vittutgrenat intresse, som bland annat visat
sig däruti,. att av landsting, kommuner, korporationer och enskilda
tecknats bidrag till betäckande av kostnaden för en sådan utredning
till ett belopp av 61,200 kronor. Sedan därefter redogjorts för de åtgärder,
som hittills vidtagits beträffande utvecklingen av de inre vattenvägarna,
bär departementschefen anfört följande:
. »Allt detta synes mig peka på, att en enhetlig utredning av riktlinjerna
för våra inro vattenvägars utveckling nu bör komma till stånd.
Denna utredning borde vara såväl av teknisk som kanske framför allt
av ekonomisk art. Först sedan dylika riktlinjer föreligga färdiga, kunna,
Bihang till riksdagens protokoll U) 10. 0 samt 48 höft. (Nr 80.) i
2
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
såsom vattenfallsstyrelsen påpekar, vederbörande ur det allmännas synpunkt
riktigt bedöma behoven av förbättrade vattenvägar och värdet av
framkomna förslag till nya sådana. Först därigenom kan också en
möjligast genomförd standardisering av farledsmåtten vinnas. Denna
omständighet är givetvis av största betydelse för transportkostnaderna,
då därigenom samma fartyg får möjlighet att trafikera en större del av
vattenvägsnätet och sålunda en ekonomisk transitotrafik från den ena
kanalen till den andra kan uppstå. Därigenom kan man ock få en överblick
av kostnaderna, av trafikspörsmålen och av den inverkan, vattenvägarna
utöva på andra intressen i vattendragen, såsom vattenkraftens
utnyttjande, flottningen, möjligheterna till vattenavledning in. m. Ödesdigra
misstag kunna på sådant sätt förebyggas.» _ .
Efter att hava omnämnt, att flerstädes i utlandet dylika utredningar
igångsatts, har departementschefen vidare yttrat:
»Då jag sålunda kommit till den övertygelsen, att en allmän utredning
angående våra inre vattenvägar bör komma till stånd, och tilllåter
mig förorda en sådan, anser jag mig till ytterligare stöd för mitt
förslag böra med några ord belysa vattenvägarnas nationalekonomiska
betydelse och de synpunkter, som med hänsyn härtill vid en utredning
böra vinna noga beaktande. _ ... . ,
De inre vattenvägarnas huvudsakliga syfte ur nationalekonomisk
synpunkt måste vara att gentemot andra samfärdsmedel, närmast järnvägarna,
åstadkomma en besparing i transportkostnaderna, med andra
ord att, såsom den tekniska termen lyder, förkorta det »ekonomiska
avståndet». Transportkostnaderna äro ur nationalekonomisk synpunkt
en utgift, som med hänsyn till att den varken frambringar nya eller förbättrar
befintliga värden bör såvitt möjligt nedbringas inom skäliga
gränser, och varje ekonomiskt möjlig minskning är av betydelse för
industri, handel och näringar. Varje kanalplan bör sålunda i främsta
rummet vara inriktad på en minskning av det »ekonomiska avståndet»
och bedömas med hänsyn härtill. Man kommer då omedelbart in på
problemet om konkurrensen mellan järnväg och vattenväg, och det
gäller att undersöka, huruvida en ny eller förbättrad vattenväg kan
inverka skadligt på en tävlande, redan befintlig järnväg. Så behöver
emellertid ej vara fallet. Det finnes många exempel på, att ett motsatsförhållande
i verkligheten ej existerar mellan de båda samfärdsmedlen.
I sådant avseende må endast erinras därom, att på båda sidor längs
Rhenfloden, på vilken oerhörda godsmängder framföras, löpa mäktiga
järnvägslinjer med väldig trafik. Ett annat exempel ar irollhatte
''kanal och den jämlöpande Bergslagsbanan. En snart övergående av
-
3
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
mattning av kanaltrafiken uppstod efter banans anläggning, men sedan
ökades bådas trafik i rask takt. Det är nämligen så, att järnvägar och
vattenvägar genom den av dem åstadkomna ökade rörelsen och utvecklingen
på olika områden skapa trafik åt varandra, och så småningom
sker en bestämd artuppdelning av godset dem emellan. Det »ekonomiska
avståndet» är olika för olika slags gods. På vattenvägarnas del
laller det tunga, skrymmande godset, som huvudsakligast har behov av
låg transportkostnad, och därjämte i viss mån sådant styckegods, för vilket
transporttiden ej spelar någon mera avgörande roll. Resten kommer järnvägarna
till godo. Vattenvägarna befordra sålunda med fördel i huvudsak
trä och dess förädlingsprodukter, malm, spannmål, oljor, socker,
stenkol, koks, ved, torv, sten, tegel, grus, gödningsämnen och dylikt
massgods. Såsom exempel må nämnas, att av trafiken på Trollhättekanal
omkring 40 % består av trävaror och pappersmassa och omkring
av.stenkol och koks. Lapplandsmalm tillföres bruken i Värmland
via Narvik, Göteborg och Trollhätte kanal. Järn vägsfrakten Lappland—
Värmland är för denna vara så betydande, att den verkar prohibitiv. Vid
utredningen om en vattenväg måste man sålunda söka göra sig en förestälfning
om arten av det gods, som med hänsyn till upplandets beskaffenhet
kan komma att befordras, liksom självfallet om den mängd
gods, som kan väntas komma att fraktas på vattenvägen. I detta sammanhang
bör uppmärksammas, i vad mån s. k. kombinerade transporter,
d. v. s. transport delvis på vatten, delvis på järnväg, kunna åstadkommas
genom ordnande av lämpligt utrustade och belägna omlastningsplatser,
lämplig tariffering och dylikt
Vid utredningen må ej heller förglömmas vattenvägarnas strategiska
betydelse och de lokala fördelar, de kunna medföra för de trakter
de genomlöpa. Särskilt för jordägarna erbjuda do betydlig lättnad för
transport av jordbrukets produkter och av ved, virke, grus, sten, god-,
ningsämnen m. m. Ofta kunna genom en vattenvägs framdragande
naturtillgångar av ringa absolut värde med fördel tillgodogöras, vilka
förut till följd av för höga transportkostnader ej kunnat avyttras. En
erfarenhet, som gjorts på många håll, är jämväi den, att vattenvägarna
bjuda industrien lämpliga förläggningsplatser och bidraga till eu industriens
decentralisation, som, bland annat, ur social synpunkt måste
anses vara till stor fördel.
Vattenvägarna bidraga sålunda till uppkomsten av nya och utvidgning
av bestående industrier, till gagn för det allmänna och till gagn
för de enskilda, ej minst för järnvägarna, vilka automatiskt erhålla sin
betydande anpart av den ökade rörelsen. Förbigås må ej heller de
4
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
inre vattenvägarnas betydelse för samfärdseln under tider som de nuvarande,
då järnvägarna icke kunna upptaga den väldiga trafiken, och
sjöfarten på haven är utsatt för störa svårigheter och hinder.. .
En allmän utredning om våra inre vattenvägars utveckling bör i
möjligaste män taga hänsyn till nu omnämnda och andra liknande faktorer,
så att en plan för denna utveckling, så gott den på förhand kan
utformas, må komma till stånd.
Den utredning, jag nu ifrågasätter, borde, såsom jag förut angivit,
enligt min mening närmast omfatta den senast väckta frågan om modernisering
av Göta kanal eller vissa delar därav och vidare utveckling
av det vattenvägssystena, som har mera direkt sammanhang med \ änern
och Mälaren. Inom ramen av denna undersökning faller då även frågan
om förbättring av vattenförbindelsen mellan Mälaren och Hjälmaren
och mellan denna senare sjö och Vänern eller Vättern samt av Ströms
holms
kanal. . . ..
Eu dylik utredning tager givetvis, om den skall lämna paiitliga
resultat, sin rundliga tid. Detta innebär emellertid, såsom, jag redan
förut haft tillfälle påpeka, icke att resultatet av hela utredningen med
nödvändighet behöver avvaktas, innan viss del därav framlägges, om sa
befinnes ändamålsenligt. Å andra sidan är det icke min mening, att
utredningen utan vidare skulle utmynna i förslag till utförande inom
närmaste framtid av ett större moderniserat kanalnät; de ekonomiska
förhållandena lära icke göra något sådant möjligt. Det är endast riktlinjerna,
som jag anser ömkligt, ja nödvändigt att få utan uppskov
angivna, så att varje uppkommande lokalförslag må kunna bedömas ur
synpunkten av det helas nytta.
Vad beträffar utredningens organisation, har vattenfallsstyrelsen
föreslagit, att utredningen skall anförtros åt en särskild kommission, i
vilken de båda centrala verk, vilka hava med kanaler att skaffa, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, böra representeras.
Inrättande av en sådan kommission synes mig i. detta fall, då det
gäller ett utredningsarbete, som bör taga hänsyn till många olika intressen,
hava vissa fördelar för sig, gentemot ett gemensamt uppdrag
till de berörda ämbetsverken. Särskilt bör en kommission kunna arbeta
snabbare och mindre tvungen av de former, vilka i andra fallet verka
bindande på arbetets gång. Emellertid torde beslut om utredningsarbetets
organisation icke behöva av Kungl. Maj:t fattas, förrän riksdagen
behandlat ärendet och eventuellt givit sitt bifall till utredningens
föranstaltande.
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
5
Kostnaderna för utredningen har jag vid frågans behandling i statsrådet
den 5 januari 1915 uppskattningsvis angivit komma att överskrida
200,000 kronor. En noggrann beräkning av dylika kostnader är av
naturliga skäl synnerligen vansklig att åstadkomma. Statsmakterna
äga ju alltid möjlighet att kontrollera, att utredningen icke sväller till
för stort omfång och vållar utgifter, vilka icke motsvaras av dess värde.
Jag anser mig därför böra upptaga vattenfallsstyrelsens förslag, att
anslag beviljas år från år, i den mån sådant efter erhållen redogörelse
för utredningsarbetets fortgång och för plan till dess fortsättning
prövas erforderligt. Statsmakterna hava då också i sin hand att giva
nödiga direktiv för detsamma och tillse, att utgifterna givas lämplig
begränsning.
Utredningen bör enligt min mening påbörjas under år 1916 särskilt
med hänsyn därtill, att lämpliga arbetskrafter finnas disponibla under
nämnda år, då åtskilliga statens arbetsföretag bliva slutförda eller
nalkas sin fullbordan, samt att de tecknade bidragen redan under nämnda
år till stor del inflyta. Dock kan utredningsarbetet knappast kunna förväntas
komma i full gång förr än under år 1917. För dessa båda år
beräknas omkring 100,000 kronor bliva erforderliga. Då av de bidragsbelopp,
som tecknats av landsting, kommuner och enskilda, större delen
eller något mera än 40,000 kronor torde bliva tillgänglig redan under
år 1916 och ytterligare mellan 6,000 och 7,000 kronor under år 1917,
behöva dock inga statsmedel anvisas för 1916, och anslaget för 1917
synes kunna begränsas till 50,000 kronor.»
Vid bedömande av förevarande fråga har utskottet utgått från sin
uppfattning därom, att beredande av förbättrade kommunikationer och
billiga transportkostnader är en viktig förutsättning för att industri,
handel och näringar skola kunna utvecklas och bestå i konkurrensen
på världsmarknaden. Då ett modernt vattenvägssystem givetvis är
i sådant avseende av största betydelse, torde härutinnan enligt utskottets
förmenande få anses föreligga giltiga skäl till att söka utveckla
de nuvarande inre vattenvägarna till ett sådant system. För att, denna
utveckling skall kunna bliva till verkligt gagn, torde det emellertid vara
nödvändigt, att den sker efter en noga utarbetad, målmedvetet anlagd
plan, vilken i sin ordning måste grunda sig på en omfattande, ingående
och enhetlig utredning av ekonomisk och teknisk art, därvid uppmärksamheten
synes böra i första hand inriktas på de ekonomiska synpunkterna.
Utskottet förbiser härvid ingalunda, att man under nuvarande
statsfinansiella förhållanden icke lärer kunna beräkna att ännu på åtskilliga
Utskottets
yttrande.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
år, åtminstone i någon större utsträckning, vidtaga sådana ombyggnader
och nyanläggningar, vartill utredningen må föranleda, och att således
den möjligheten icke är utesluten att vid den tidpunkt, da statsmedel
till något mera avsevärt belopp kan för ändamålet disponeras, utredningen
kan komma att visa sig i ett eller annat avseende icke motsvara
de dåvarande förhållandena. Utskottet håller emellertid före, att, därest
densamma utföres med erforderlig omsorg och förutseende, den nytta
för ett planmässigt anordnande av våra inre vattenvägar, som av en
dylik utredning kan vinnas, i allt fall bör bliva så betydande, att den
sålunda antydda möjligheten icke bör utgöra hinder för ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet vill härvid framhålla lämpligheten av att, såsom avsetts,
resultatet av utredningen framlägges för riksdagen allt efter som ut*
redningsarbetet fortskrider och i samband med vidare anslagsäskanden
för samma ändamål.
På grund av vad utskottet sålunda anfört och då utskottet i övrigt
ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen angående
de riktlinjer, efter vilka utredningen bör verkställas, får utskottet,
med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
hemställa,
att riksdagen må för påbörjande av en allmän utredning
rörande Sveriges inre vattenvägar, i huvudsaklig
överensstämmelse med av chefen för civildepartementet
skisserad plan, på extra stat för år 1917 anvisa
ett belopp av 50,000 kronor.
Stockholm den 5 maj 1916.
På statsutskottets vägnar:
CARL SWARTZ.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar G. J. G. Swartz, S. H. Kvarnzelius, O. Jonsson,
O. M. Strömberg, H. F. Lamm, H. H. K. Ericson, G. M. H. Ekelund, C. G. Ekman,
J. Nilsson, A. C. Lindblad, O. Bergqvist och A. Pers samt
från andra kammaren: herrar A. Ekman, F. V. Thorsson, H. Andersson i Skivarp,
K. V. Rydén i Malmö, C. Persson i Ställhult, J. B. Eriksson i Grängesberg, G.
Odqvist, E. A. Nilson i Örebro, N. A. Nilsson i Kabbarp, J. Ström, A. Anderson i
Råstock och S. E. J. Liibeck.
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
7
Reservation
av herrar O. Jonsson, C. G. Ekman, A. C. Lindblad, F. V. Thorsson,
H. Andersson, K. V. Rydén och C. Persson, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava haft följande lydelse:
»De bidrag till ett belopp av 61,200 kronor, som av landsting
kommuner och enskilda tecknats till betäckande av kostnaderna för en
enhetlig och allsidig utredning angående de inre vattenvägarna i landet
lärer få anses ådagalägga, att ett ganska utbrett intresse för en dylik
utredning förefinnes, och jämväl utskottet håller före, att en sådan
kan vara ur vissa synpunkter motiverad. Ett dylikt erkännande synes
nämligen böra givas ett par av de med utredningen angivna huvudsyftena:
antagande av en, frånsett de egentliga utfartsvägarna, genomgående
normaltyp för kanalerna för att därigenom erhålla en normaltyp
för kanalfartyg samt undersökningen angående — förutom de möjliga
sträckningarna av kanalerna — omfattningen av den trafik som för
de olika lederna kunde väntas uppstå.
Utskottet anser det emellertid icke därmed vara ådagalagt, att tillräckliga
skäl givas för ett bifall till det föreliggande utredningsförslaget.
Vad de redan nu befintliga kanalerna beträffar, har det, såvitt
utskottet kan .finna, icke visats, att de i sitt nuvarande skick i regel
vore otillräckliga för den trafik, som för närvarande erbjöde sig, eller
för den större trafik, som kunde väntas uppstå inom den närmaste
framtiden. Den betydande nedgång i kanaltrafiken, som i vissa fall
ägt ruin, synes tvärt om vittna i en motsatt riktning. Utskottet vill
såsom exempel nämna, att tontalet av fartyg på Strömholms kanal år
1912 endast utgjorde omkring 17,5 % av medeltalet före åren 1876—
1880 Aven om en ombyggnad eller utvidgning av en nu befintlig
kanal skulle medföra ökad trafik, torde dock härav icke med säkerhet
följa, att de ökade inkomsterna komma att stå i rimligt förhållande till
kostnaderna för kanalens modernisering eller göra hela anläggningen
till ett från nationalekonomisk synpunkt sett tillfredsställande företag.
Utskottet vill vidare erinra därom, att — frånsett den nu ifrågasatta
utredningen efter Trollhätte kanals ombyggnad, Södertälje
kanais utvidgning, varom förslag nu föreligger, samt fullbordandet av den
så kallade Hammarby leden, landets största insjöar, Vänern och Mälaren
bliva tillgängliga för sjögående fartyg. Om betydelsen härav för Övriga
vattenvägar, som utmynna i dessa sjöar, torde ännu icke säkra om
-
8 Statsutskottets utlåtande Nr SO.
dömen kunna fällas. Först sedan tillräcklig erfarenhet vunnits därom
att utvidgningen eller anläggningen av nyssnämnda utfartsleder medlört
en sådan ökning av trafiken, att övriga vattenvägar kunna antagas bliva
otillräckliga, synes en utredning angående ytterligare utveckling av
vattenvägarna genom ombyggnader eller nybyggnader vara med större
styrka påkallad. , .
Utskottet hyser för övrigt den uppfattningen, att en utredning
sådan som den föreslagna har sitt värde förnämligast under förutsättning
att en anläggning av nya kanalleder eller en ombyggnad av aldre
kan° komma till stånd inom en icke alltför avlägsen framtid. Fn nu
verkställd utredning angående företag, som icke torde kunna påbörjas
förrän efter eu följd av år, lärer, åtminstone vad den ekonomiska delen
därav beträffar, under vissa förhållanden kunna bliva så gott som värdelös.
För den närmaste framtiden torde nämligen tillgängliga medel behova
tagas i anspråk för andra kommunikationsmedel. Utskottet vill såsom
exempel i detta hänseende hänvisa till de beräkningar, som framlagts av
iärnvägsstyrelsen angående de belopp, som erfordras för utvecklingen
av statens järnvägar. För åren 1914—1923 — för längre tid före
-
ligga inga beräkningar — har
kostnaderna för nödig utveckling
rullande materiel, ångfärjor m.
om vissa linjer elektrifieras, till
nämnda belopp dock icke ingår
verk. För åren 1914—1916 har
— för längre tid förejärnvägsstyrelsen
sålunda angivit
av nuvarande statsbanor med deras
till 255,120,400 kronor, eller,
m.
301,044,900 kronor, i vilket sistkostnad
för anläggande av kraft
i
____ för ifrågavarande ändamål beviljats
48L465 100 kronor;Iför åren 1917—1923 skulle alltså erfordras 252,579,800
kronor, vilket belopp skulle täckas dels genom en årlig avsättning av
8 200 000 kronor av trafikmedel till förnyelsefonden, dels genom låneeller
''skattemedel, varav erfordrades 195,179,800 kronor, för samma
tid skulle enligt järnvägsstyrelsens beräkning till fortsättning av Inlandsbanan,
Sveg—Hedebanan, tre tvärbanor samt utfartsbanan UmeåHolmsund
erfordras 54,802,000 kronor. Sammanlagda beloppet av
låne- eller skattemedel för statens järnvägars rakning skulle alltså
för tiden 1917—1923 uppgå till 249,981,800 kronor. eller för ar
35 711,685 kronor. I vad mån detta belopp kommer att nedgå efter år 1923
kan nu ej bedömas, men givet är, att under alla omständigheter avsevärda
summor i fortsättningen bliva nödvändiga för ifrågavarande ändamål.
Då härtill kommer, att staten fortfarande måste anlita lånemedel klandra
produktiva ändamål, torde stora svårigheter komma att föreligga
för uppbringande av erforderliga medel för kanalanhiggningar. 1 valet
mellan eu utveckling av å ena sidan järnvägarna och å andra sidan
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
9
kanalerna torde företräde böra lämnas åt de förra, enär kanalerna ej
kunna fylla ett föreliggande trafikbehov året om, utan endast under
omkring åtta månader av året. Utskottet anser det därför icke vara
troligt, att utförandet av ett större moderniserat kanalnät skulle kunna
komma i fråga förrän efter en avsevärd tid.
Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten därpå, att samtliga
nu befintliga kanaler, vilka skulle omfattas av den föreslagna utredningen,
tillhöra enskilda, ett förhållande, som icke synes kunna undgå
att utöva ett visst inflytande på beskaffenheten av de åtgärder, som
från statens sida kunna vidtagas i avseende å utvidgning eller ombyggnad
av kanalerna.
I fråga om de av departementschefen omnämnda, i utlandet företagna
utredningarna angående kanalväsendets utveckling torde kunna
invändas, att de allmänna betingelserna för en kanaldrift icke förefinnas
i vårt land i samma grad som i de omnämnda länderna med deras
gynnsammare ekonomiska och klimatiska förhållanden.
Utskottet vill vidare framhålla, att annan uppgift om de beräknade
kostnaderna för utredningen ej lämnats än att de torde komma att
överskrida 200,000 kronor. Departementschefen har visserligen uttalat,
att statsmakterna alltid äga möjlighet att kontrollera, att utredningen
icke sväller ut till för stort omfång och vållar utgifter, vilka icke motsvaras
av dess värde. Utskottet anser emellertid för sin del det knappast
vara möjligt att, sedan en utredning planlagts och påbörjats, avbryta
densamma, även om kostnaderna skulle ökas utöver vad som ursprungligen
beräknats. Ån mer torde detta gälla i ett fall som det
förevarande, då någon begränsning i form av ett närmare fixerat utred
ningsprogram ej föreligger.
På grund av de skäl utskottet nu anfört, kan utskottet icke tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning. Ett avslag å
densamma skulle visserligen medföra, att de av kommuner och enskilda
gjorda utfästelserna om bidrag till en allmän utredning angående vattenvägarna
bortfölle. Utskottet hyser emellertid den övertygelsen, att
därest ett verkligt behov av nya eller moderniserade kanalleder kommer
att gorå sig gällande, de skilda orternas intresse av att påskynda en
utredning härom ej skall minskas utan i stället än mer tilltaga, och
deras medverkan i följd härav även i framtiden kunna påräknas.
Därest någon kanal skulle komma att sakna kapacitet för mottagande
av erbjuden eller med stor sannolikhet förväntad trafik, torde
vidare en sådan kanals intressenter icke underlåta att påkalla statens
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 6 samt. 48 käft. (Nr 80.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 80.
medverkan för anställande av en ekonomisk-teknisk utredning angående
det sätt, varpå en ökad trafikförmåga lämpligen kan åstadkommas.
Slutligen har utskottet icke kunnat undgå att erinra om att den nuvarande
ekonomiska situationen allmänt erkännes böra ålägga statsmakterna
återhållsamhet med utgifter, vilka icke kunna sägas vara oundgängliga.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
må av riksdagen bifallas.»
Stockholm, K. L. Beckmans boktr-, 1916.