4
Banko utskottets utlåtande Nr 16.
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1916 kl. 3,3o e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt myntgravören vid mynt- och justering sv enhet
J. A. Lindberg.
I en den 11 februari 1916 till riksdagen avlåten, till bankoutskottet
hänvisad proposition nr 57 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,
att myntgravören vid mynt- och j usteringsverket, vice professorn vid
akademien för de fria konsterna Johan Adolf Lindberg må från och med
månaden näst efter den, under vilken han erhåller avsked från myntgravörsbefattningen,
under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
av tvåtusenfemhundra kronor, att utgå av sjunde huvudtitelns reservationsanslag
till bestridande av de med mynt- och justeringsverkets drift
förenade kostnader.
Till stöd för denna proposition åberopas utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, vari föredragande departementschefen
anfört följande:
»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 september 1915 har myntdirektören
hemställt, att myntgravören vid mynt- och j usteringsverket, vice
professorn vid akademien för de fria konsterna Johan Adolf Lindberg
måtte, sedan han avgått från sin befattning vid mynt- och justeringsverket,
erhålla en årlig pension av 3,000 kronor.
Till stöd härför har myntdirektören anfört, bland annat, att Lindberg,
som vore född den 4 september 1839, sedan år 1886 varit anställd
i statens tjänst, först såsom tillförordnad lärare i antikritning och därefter
som extra lärare vid konsthögskolan, samt från och med den 1
januari 1898 såsom myntgravör vid myntverket. Beträffande den förra av
dessa Lindbergs verksamhetsfält hänvisade myntdirektören till de utmärkta
vitsord, Lindberg enligt av akademien för de fria konsterna utfärdat,
handlingarna i ärendet bifogat intyg erhållit. I fråga om Lindbergs verk
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 16.
5
samhet som myntgravör hade densamma varit över allt beröm. Då Lindberg
numera uppnått en ålder av 76 år, syntes han med skäl kunna göra
anspråk på att komma i tillfälle att få njuta den ro från tjänstemannaverksamheten,
som en tjänsteman i centralt ämbetsverk med lön ansåges
vara berättigad att komma i åtnjutande av vid fyllda 67 år. Emellertid
vore myntgravören, vid det förhållande att han uppbure endast arvode, icke
skyldig att verkställa några inbetalningar för sin egen pensionering och
ägde han för den skull ingen rättighet att vid sitt avskedstagande göra
anspråk på någon statspension. Men då Lindbergs företrädare å myntgravörsbefattningen,
myntgravören Lea Ahlborn, tilldelats dylik pension,
syntes det ej föreligga något skäl, varför Lindberg ej skulle beredas samma
förmån.
I avlöning hos mynt- och justeringsverket hade Lindberg från och
med år 1910 uppburit ett årligt arvode av 2,500 kronor jämte särskild
gottgörelse för de arbeten, som för myntverkets räkning av Lindberg utfördes,
därvid dock Lindberg själv iinge ersätta de av honom vid nämnda
arbete använda biträden. Lindbergs medelinkomst från myntverket för
åren 1910—1914 hade enligt gjorda beräkningar uppgått till för år 7,457
kronor, därav arvode 2,500 kronor och ersättning för särskilda arbeten,
efter avdrag för gottgörelse till biträden, 4,957 kronor. Myntdirektören
ansåge det vara uppenbart, att pensionsbeloppet för Lindberg ej kunde
sättas lägre än vad som motsvarade det honom tillkommande arvodet å
2,500 kronor. Men Lindberg hade, såsom redan nämnts, även varit lärare
vid konsthögskolan, i vilken egenskap han sedan år 1886 stått till disposition
och fortfarande så gjorde, och vore hans verksamhet vitsordad genom
det härovan åberopade intyget. Lindberg kunde därför hava anspråk på
att vid pensionsbeloppets bestämmande avseende även skulle tagas till
denna hans lärareverksamhet. Med hänsyn härtill hemställde myntdirektören,
att pensionen måtte bestämmas till 500 kronor högre belopp, än
vad som motsvarade det fastställda arvodet, eller således tillhopa 3,000
kronor.
På grund av remiss har akademien för de fria konsterna den 30 oktober Akademien
1915 avgivit utlåtande i ärendet och därvid på det varmaste förordat den^ontterna"
gjorde framställningen. Vad särskilt anginge Lindbergs verksamhet såsom
lärare vid konsthögskolan erinrade akademien, att Lindberg för densamma
erhållit de mest utmärkta vitsord. Visserligen hade hans tjänst icke så
ofta behöft tagas i anspråk för den direkta undervisningen i konsthögskolan,
men, såsom i myntdirektörens skrivelse framhållits, hade Lindberg
under närmare trettio år alltid stått till disposition och, när han inkallats
Bankoutskottets utlåtande Nr 16.
Stats
kontoret.
Departe mentschefen -
tf
i tjänstgöring, alltid på ett högst framstående sätt fullgjort sina åligganden.
Då dessutom Lindbergs utmärkta förmåga såsom utövande konstnär vid
flerfaldiga tillfällen kommit svenska staten till godo, syntes även hans
konstnärsgärning böra tagas i betraktande och väga till hans förmån, när
frågan om pension för honom skulle prövas och avgöras.
Statskontoret, som i utlåtande den 20 november 1915 jämväl yttrat
sig i ärendet, har till en början i fråga om de avlöningsförmåner, Lindberg
såsom myntgravör av staten åtnjöte, framhållit, att den särskilda ersättningen
för utförda arbeten, vilken givetvis varierade ganska betydligt efter
arbetenas omfattning, syntes böra jämställas med vad en ordinarie tjänsteman
åtnjöte under form av tjänstgöringspenningar. Det fasta arvodet å
2,500 kronor skulle då motsvara lönen för en ordinarie tjänsteman. För
en sådan utgjorde lönens belopp pensionsunderlag och erhölles i pension,
om föreskrivet antal tjänstår, i regel 35, förelåge. Då Lindberg såsom
myntgravör räknade endast inemot 18 år i statens tjänst, vore det ju för
att ändock skulle kunna för honom föreslås ett pensionsbelopp, motsvarande
hela fasta arvodet, givet, att hänsyn måste tagas till hans lärareverksamhet
vid konsthögskolan. Att därutöver låta denna verksamhet, som
icke syntes hava utövats under de sist förflutna tio åren, och för vilken i
alla händelser något årsarvode icke av Lindberg åtnjutits efter ingången av
år 1900, inverka på pensionsbeloppet, syntes statskontoret icke överensstämma
med de principer, som hittills kommit till tillämpning i frågor om beredande
arv pension åt i statens tjänst anställda extra befattningshavare. På grund
härav och med erinran, att Lindberg icke behöft erlägga några pensionsavgifter,
ville statskontoret, som funne goda skäl föreligga för att hos
riksdagen göra framställning i ärendet och i övrigt icke hade något att
erinra mot myntdirektörens framställning, dock ifrågasätta, huruvida pensionsbeloppet
borde sättas högre än till 2,500 kronor, motsvarande det
fasta arvodet.
Aven jag delar myndigheternas uppfattning, att Lindberg, som visserligen
ej är berättigad till pension, dock är väl förtjänt av att komma i
åtnjutande av sådan förmån och att billigheten kräver, att man söker bereda
honom densamma. Vad själva pensionsbeloppet angår, anser jag
mig, hur beaktansvärda de i ärendet framhållna synpunkterna för en
pension till belopp överstigande det fasta arvodet än må vara, dock av
orsaker, som statskontoret anfört, ej kunna förorda, att pensionsbeloppet
sättes högre än till 2,500 kronor.»
Bankoutskottets utlåtande Nr 16.
i
Med hänsyn till vad i statsrådsprotokollet anförts får utskottet
hemställa,
att riksdagen må medgiva, att myntgravören vid
mynt- och justeringsverket, vice professorn vid akademien
för de fria konsterna Johan Adolf Lindberg må
från och med månaden näst efter den, under vilken han
erhåller avsked från myntgravörsbefattningen, under sin
återstående livstid åtnjuta en årlig pension av tvåtusenfemhundra
kronor, att utgå av sjunde huvudtitelns reservationsanslag
till bestridande av de med mynt- och
justeringsverkets drift förenade kostnader.
Stockholm den 7 mars 1916.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Ekman, Hallin, Gustafsson, Wickman,
Roos, Boberg och Montgomery samt
av andra kammaren: herrar friherre Adelswärd, Valilquist, Olsson i Blädinge,
Söderberg i Hobborn, Berg i Munkfors, Edbom, Jonsson i Hå och Anderson i Knapasjö.