Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1916 kl. 11,30 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen
angående skatt för hundar.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, frili. C. J. Beck-Friis,
Oskar Eklund, Antonsson, Bäckström, Jesperson, Christiernson, Jeansson
i Kalmar, Rune, Jonsson i Hökhult, Elof Ljunggren, Knaust,
Forssinan, Holmström, Bergman och Uddenberg.

I en inom andra kammaren av herr Holm väckt motion, nr 83
som överlämnats till bevillningsutskottet, föreslås, »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i Kungl. Maj:ts
nådiga kungörelse den 1 juni 1877 angående skatt för hundar, att
samma ansvarspåföljd blir gällande för försummad betalning av hundskatt
som för försummad anmälan».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

I kungörelsen angående skatt för hundar (§ 4) är föreskrivet, att,
där ej annan betalningstermin bestämts av vederbörande kommun, skatten
skall erläggas samtidigt med anmälan om innehav av hund. Något
äventyr vid försummad skattebetalning är dock icke stadgat. Detta kan
givetvis för kommunen medföra svårigheter ifråga om skattens uttagande

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 7 saml. 13 höft. (Nr 13.)

Utskottet.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

och är det på denna angelägenhet, motionären velat fästa uppmärksamheten.
För att råda bot härutinnan har i motionen förordats den mycket
radikala utvägen, att för bristande betalning skulle uppställas enahanda
påföljder av dubbel skatt och bötesansvar, som enligt § 6 gälla för fall
av försummad anmälan.

Såsom motionären erinrat, var ifrågavarande spörsmål före även vid
1913 års riksdag. I motionen II: 49 hade herr Sandstedt bland annat
just samma yrkande som nu herr Holm. Bevillningsutskottet (betänkandet
nr 9) ansåg emellertid, att § 8 i författningen beredde kommunerna
möjlighet att på ett effektivt sätt ordna uppbörden av hundskatten,
vadan herr Sandstedts förslag avstyrktes. Båda kamrarna bifollo
också utskottets hemställan, att motionen icke måtte föranleda till någon
åtgärd.

Bevillningsutskottets nyssberörda uttalande får givetvis ej tolkas
så som skulle utskottet avsett, att eu kommun redan på grund av § 8
skulle kunna besluta något slags pekuniär eller kriminell påföljd av
försummad betalning, utan får väl utskottet anses hava menat, att
motionens syfte kunde vinnas utan dylika påföljder genom vidtagande avlämpliga
anstalter i ordningsväg, som kunde inrymmas under kommunens
befogenhet enligt samma paragraf.

Den av 1913 års bevillningsutskott uttryckta uppfattningen torde
ock, åtminstone för städernas vidkommande, vara i stort sett riktig.
Enligt upplysningar, som under frågans förevarande behandling inhämtats,
hava i vissa städer stadsfullmäktige, med uttalat eller underförstått
stöd av § 8 i kungörelsen angående skatt för hundar, antagit reglementen
med närmare föreskrifter för kungörelsens efterlevnad. I andra städer
har denna angelägenhet ordnats genom av magistraten, med åberopande
av § 5 ordningsstadgan för rikets städer, utfärdade bestämmelser. De
sålunda träffade åtgärderna torde ock i allmänhet hava visat sig tillfredsställande.

Tydligtvis har motionären också haft i sikte närmast förhållandena
på landsbygden och särskilt i våra nordliga kommuner, varest den glest
boende befolkningen och de stora avstånden enligt sakens natur tarva
andra åtgärder än dem, som lämpa sig för mindre vidsträckta, tätt bebyggda
samhällen. De uppgifter, som lämnats i motionen, synas ock
giva vid handen, att i allt fall på en del orter av förstnämnda beskaffenhet
råda missförhållanden i förevarande hänseende, mot vilka något
synes böra åtgöras. Utskottet har därför ansett sig böra tillstyrka riks -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 3

dagen att hos Kungl. Maj:t göra framställning i motionens syfte. Däremot
har det synts utskottet böra överlåtas till Kungl. Maj:ts prövning,
vilka åtgärder må vara påkallade för syftets genomförande. Utskottet,
som emellertid tagit i övervägande, i vilken riktning frågans lösning bör
sökas, har därvid funnit följande synpunkter vara värda beaktande.

Uppenbart är att man icke i allo kan följa den väg motionären
förordat, att likställa utebliven skattebetalning med försummad anmälan.
I senare fallet är fråga om en ren ordningsföreskrift, som envar måste
förutsättas kunna utan vidare iakttaga. I det förra åter kan försummelsen
understundom uteslutande bero på saknad av medel och således vara
fri från varje kriminellt moment. Att för bristande skattebetalning
stadga ansvarspåföljd, böter, som eventuellt skulle förvandlas till fängelse,
lärer följaktligen icke kunna på allvar sättas i fråga. Däremot synes en
sådan påföljd som skyldighet att utgöra dubbel skatt vara ett fullt befogat
och ändamålsenligt medel att komma till rätta i allt fall med dem,
som av slarv mera än oförmåga försumma betalningen.

I de fall åter, där medel fattas till gäldande av enkel hundskatt,
skulle givetvis påföljden av dubbel hundskatt vara för kommunen av
föga värde. Författningens grund och ändamål, att i det allmännas intresse
stävja en alltför talrik förekomst av hundar, synes dock betinga,
att saknaden hos den skattskyldige av utmätningsbar tillgång till skattens
betalande icke bör få avskära kommunen från möjlighet att fullfölja
nämnda intresse. I städerna tillämpas, enligt vad utskottet erfarit,
rätt allmänt, att hund, som anträffas utan skattemärke och beträffande
vilken skatt förty presumeras icke vara erlagd, omhändertages av polismyndigheten
och, efter viss kortare frist för ägaren att avhämta densairma
mot ersättning för kostnaden, utan vidare dödas. Detta förfärande
är väl i fråga om skatteindrivningen tämligen verkningslöst och
lämnar i viss mån också i ägarens hand möjlighet att xmdandraga sig
påföljden av hundens oskadliggörande. Det har dock synts utskottet
kunna erbjuda uppslag till en verkligt effektiv anordning, som kunde kombineras
med påföljden av dubbel skatt och bleve lämplig just i sådana
fäll, då bristande tillgång är orsaken till den försummade betalningen.
Enligt utskottets åsikt skulle saken kunna ordnas så, att genom tillägg
eller ändring å lämpligt ställe i förevarande författning kommun tillförsäkrades
rätt att såsom påföljder av försummad betalning av hundskatt
besluta, att den skattskyldige i första hand skulle vara förfallen till
dubbel skatt, samt, därest denna ej erlades, vara underkastad, att hun -

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

den genom kommunens eller ordningsmaktens försorg skulle omhändertagas
och dödas.

Mot sistberörda påföljd lärer någon berättigad invändning ej kunna
göras. Innehav av hund är ju icke något oumbärligt, och den, som
icke har råd att betala skatt för sin hund, torde ofta även sakna
medel att underhålla den. Detta måste i sin ordning antagas särskilt på
landsbygden leda till, att hunden, som själv får söka sig föda, kommer
att ströva omkring och därunder åstadkomma skada. Det synes under
sådana omständigheter vara ett berättigat intresse för kommunen att
kunna oskadliggöra hunden.

Nu kan invändas, att förhållandena på många orter ej tarva så
strängt tillvägagående. Detta har utskottet också förutsatt. Den av
utskottet förordade anordningen borde alltid bero på formligt beslut av
vederbörande kommun, varigenom synes undanröjd varje risk, att icke
de olika förhållandena å skilda håll skulle komma tifl sin rätt. Yad
utskottet, i likhet med motionären, ansett önskvärt är endast, att möjlighet
måtte beredas en kommun att på ett mera verksamt sätt, än § 8
måhända medgiver, tillvarataga sina intressen på förevarande område
.särskilt med avseende å gällande bestämmelsers efterlevnad.

I anslutning till det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av herr Holms förevarande
motion, II: 88, måtte i skrivelse till Ivungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande
av vad härovan anförts, vidtaga de åtgärder, som må
finnas påkallade för att tillförsäkra kommun befogenhet
att för försummelse att å stadgad tid erlägga
skatt för hund fastställa sådana påföljder, som äro
ägnade att på ett effektivt sätt betrygga förverkligandet
av syftet med ifrågavarande beskattning icke blott
i de fall, då den skattskyldige äger medel till skattens
erläggande, utan även då tillgång därtill saknas.

Stockholm den 21 mars 1916.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.