Riksdagens skrivelse Nr 85.
1
Nr 85.
Godkänd av första kammaren den 18 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens av
1914 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1913.
(Statsutskottets utlåtande nr 49.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill körande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1913 uti avgiven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
Enskilda läroverken.
Beträffande de enskilda läroverken hava revisorerna till eu början
erinrat, hurusom i kungl. kungörelsen den 29 oktober 1909 angående
avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter in. in.
Avdelningen B) med däri genom kungl. kungörelsen den 18 juni 1910
vidtagen ändring, föreskrives, bland annat, att av anslaget till lönetillägg
åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter skola till varje
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 32 käft. (Nr 85.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 85.
läroanstalt, som åtnjuter understöd från något av de i reservationsanslaget
till enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, under den tid statsunderstöd
åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknat:
1) 200 kronor för varje ämneslärarinna, som är berättigad till en
avlöning av minst 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och 2,000
kronor i tredje lönegraden;
2) två tredjedelar av de ålderstillägg, som enligt de i avdelningen
A) av förstberörda kungörelse stadgade grunder tillförsäkras föreståndarinnor
och lärarinnor.
Dessa ålderstillägg äro, såsom revisorerna vidare erinrat, för föreståndarinna
ett å 300 kronor, för ämneslärarinna med högre kompetens
två å 300 kronor vartdera eller tillsammans 600 kronor samt för ämneslärarinna
med lägre kompetens två å 300 kronor vartdera och ett å 200
kronor eller tillhopa 800 kronor.
Enligt vad revisorerna påpekat, kan således en statsunderstödd
enskild läroanstalt, enligt ovansagda bestämmelser, komma i åtnjutande
av statsbidrag för en föreståndarinna med 200 kronor (enligt mom. 2),
för en ämneslärarinna med högre kompetens med 20Ö kronor (enligt
mom. 1) och med 400 kronor (enligt mom. 2) eller tillsammans 600
kronor, samt för en ämneslärarinna med lägre kompetens 533 kronor
33 öre.
Därjämte hava revisorerna erinrat, hurusom för åtnjutande av
berörda statsbidrag är föreskrivet, bland annat, att ämneslärarinna skall
påvila full tjänstgöring, varmed enligt kungörelsen skall förstås »tjänstgöring
till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid
allmänt läroverk». I detta hänseende förekommer i § 133 av gällande
stadga för rikets allmänna läroverk den bestämmelsen, att första lärarinna
vid Barnskola skall lämna undervisning 20 till 22 timmar och övriga
ämneslärarinnor 22 till 26 timmar varje vecka.
Vidare hava revisorerna meddelat, att Eders Kungl. Maj:t genom brev
den 25 april 1913 förordnat, bland annat, att rekvisition av ifrågavarande
statsbidrag skall »hos vederbörande myndighet göras av skolstyrelse,
föreståndare eller föreståndarinna, varvid skall genom intyg av läroanstaltens
inspektor styrkas, ej mindre att de för anslagets åtnjutande
stadgade villkor blivit fullgjorda, än även att vederbörande lärarinnor
bestritt den dem åliggande undervisningen under den tid, rekvisitionen
avser».
I anslutning härtill hava revisorerna därefter anfört följande:
»Den för berörda statsbidrags åtnjutande givna bestämmelsen, att
ämneslärarinna skall hava presterat »full tjänstgöring» eller »tjänstgöring
3
Riksdagens skrivelse Nr 85.
till ungefär den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt
läroverk» har, efter vad revisorerna funnit, blivit olika tolkad. Så har
t. ex. vid en och annan skola däri inräknats undervisning i övningsämnen,
såsom sång, teckning och välskrivning eller närvaro såsom vakt
vid skrivning i annat än ämneslärarinnans undervisningsämne, eller ock,
vilket i synnerhet varit förhållandet i huvudstaden, bestridande av befattning
såsom biträdande föreståndarinna. De till denna sistnämnda
kategori hörande ämneslärarinnor hava meddelat undervisning i läroämnen
under avsevärt kortare tid, än som åligger första lärarinna eller
ämneslärarinna vid allmänt läroverk, vid en skola till och med allenast
2 timmar i veckan. De göromål av olika slag, som därutöver ålegat
dem såsom biträdande föreståndarinnor, hava nämligen uppskattats såsom
fullt motsvarande minskningen i undervisningsskyldigheten. Då denna
uppfattning delats av vederbörande skolas inspektor och denne med
anledning därav lämnat sådant intyg, som i ovannämnda kungl. brev
den 25 april 1913 fordras för anslagets åtnjutande, har den utbetalande
myndigheten saknat anledning att ingå i närmare undersökning angående
beskaffenheten av lärarinnornas tjänstgöring.
Då, såsom ovan framhållits, det årliga statsbidraget för föreståndarinna
utgår med allenast 200 kronor, synes således, därest den biträdande
föreståndarinnan hänförts till föreståndarinnegruppen, skolan för
henne hava kommit att erhålla allenast sagda belopp. Genom att däremot,
såsom vid här i fråga varande skolor ägt rum, inräkna de biträdande
föreståndarinnorna bland ämneslärarinnorna, hava avsevärt högre
statsunderstöd kommit att utgå. Ett par av dessa skolor hava på detta
sätt var för sig kommit i åtnjutande av statsbidrag för två biträdande
föreståndarinnor; och vid det ena av dessa läroverk hava de båda biträdande
föreståndarinnorna tillsammans meddelat undervisning under kortare
tid, än som åligger en ämneslärarinna.
Då revisorerna hysa den uppfattning, att bestämmelserna uti 1909
års kungörelse måste anses innebära att varje ämneslärarinna, för vilken
statsbidrag begäres, skall hava meddelat verklig undervisning i läroämnen
i ungefär samma utsträckning, som ämneslärarinna vid allmänt
läroverk, men det visat sig, att å vissa håll en avvikande uppfattninggjort
sig gällande, hava revisorerna icke ansett sig kunna underlåta att
å förhållandet fästa uppmärksamheten.»
Läroverksöverstyrelsen har i ett den 16 januari 1915 avgivet utlåtande
till en början meddelat, att överstyrelsen i anledning av revisorernas
ovanberörda anmärkningar genom cirkulär från samtliga statsunderstödda
enskilda läroanstalter infordrat upplysningar, dels i vilken utsträckning
4
Riksdagens skrivelse Nr 85.
biträdande föreståndarinna under år 1913 i förekommande fall halt nedsatt
undervisningsskyldigbet, dels ock i vilken utsträckning ämneslärarinna
under år 1913 bestritt undervisning i andra övningsämnen än välskrivning.
De inkomna uppgifterna äro sammanfattade i en överstyrelsens
utlåtande bifogad översiktstablå.
I fråga om de sålunda infordrade uppgifterna har överstyrelsen
anfört följande:
»Av dessa uppgifter framgår, att under vårterminen 1913 för 57 och under
höstterminen samma år för 53 ämneslärarinnor undervisning i andra övningsämnen
än välskrivning inräknats i tjänstgöringen samt att denna undervisning i övningsämnen
för de allra flesta omfattat blott ett obetydligt antal lektioner; endast i några
få fall (4 under vårterminen och 6 under höstterminen) har ifrågavarande undervisning
uppgått till 6 å 7 lektioner i veckan. Blott beträffande en lärarinna har
denna siffra överskridits, i det att i hennes tjänstgöring, omfattande 25 å 26 veckotimmar,
ingått 10 timmars undervisning i sång.
Av de lämnade uppgifterna framgår vidare, att 22 läroanstalter haft biträdande
föreståndarinnor. För fem av dessa — av dem fyra vid läroanstalter, som
haft två, respektive tre biträdande föreståndarinnor — har statsbidrag ej utgått.
Om med hänsyn till bestämmelserna i § 133 mom. 2 och 5 av läroverksstadgan och
i överensstämmelse med inom överstyrelsen tillämpad praxis 20 veckotimmars undervisningsskyldighet
sättes såsom minimigräns för att ämneslärarinna skall anses ha full
tjänstgöring, så befinnes, att vardera terminen 8 av de 20 biträdande föreståndarinnor,
till vilkas lön statsbidrag utgått, ej såsom sådana åtnjutit någon nedsättning i
sin undervisningsskyldigbet, i det att denna omfattat 20 lektioner eller därutöver; 10
hava åtnjutit en nedsättning i undervisningsskyldigheten av 1—5 timmar i veckan,
det vill säga undervisat minst 15 veckotimmar; en har undervisat 14 veckotimmar
vardera terminen, en 10 timmar den ena och 2 timmar den andra.»
Därefter har överstyrelsen för egen del i ärendet anfört följande:
»Yad angår inräknandet av undervisning i välskrivning i ämneslärarmnors
tjänstgöring torde däremot ingen befogad anmärkning kunna göras, då ämneslärare
och ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken, i vissa fall i avsevärd utsträckning,
sedan gammalt inräknat sådan tjänstgöring i sin undervisningsskyldigbet. Samma
är förhållandet med vakt vid skrivning, som, under den tid de allmänna läroverken
hade fasta skrivdagar, ävenledes inräknades i tjänstgöringen. Yad åter angår undervisning
i andra övningsämnen än välskrivning, får överstyrelsen erinra därom, att
genom nådiga kungörelsen den 21 februari 1914 angående avlöning av lärarinnorna
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa
läroanstalter in. in. medgivits, att ämneslärarinna med full tjänstgöring må kunna
fullgöra intill en tredjedel därav i övningsämnen. Ehuruväl denna nådiga kungörelse
är av senare datum än det år, varom nu är fråga, torde dock i nämnda medgivande
av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen få anses ligga ett erkännande av billigheten
i den praxis, som förut följts, att i ämneslärarinnas tjänstgöring finge till
någon mindre del ingå undervisning även i övningsämnen. Såsom av de inhämtade,
förut meddelade uppgifterna framgår, synes under år 1913 i intet fall nämnda
gräns för ämneslärarinnas undervisning i övningsämnen hava överskridits; i de allra
5
Riksdagens skrivelse Nr 85.
flesta fallen liar sådan undervisning, där den förekommit, omfattat vida mindre än
en tredjedel av ämneslärarinnas undervisningsskyldighet.
Frågan om avkortning av biträdande föreståndarinnas undervisningsskyldighet
är, enligt överstyrelsens mening, av mera komplicerad art. Överstyrelsen tillåter
sig i sistberörda avseende först erinra därom, att jämlikt förenämnda nådiga kungörelse
den 29 oktober 1909 de av riksdagen fastställda bestämmelserna om avlöning
av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter icke uppställa någon fordran
på meddelande av undervisning, utan på fullgörande av tjänstgöring till viss
omfattning. Därav skulle den slutsatsen kunna dragas, att ämneslärarinna skulle
kunna få utbyta viss undervisning mot tjänstgöring av annan art i läroanstaltens
tjänst, under förutsättning att tjänstgöringen i det hela kan anses äga den omfattning,
att den kan jämställas med en ämneslärarinnas vid allmänt läroverk.
I sak lärer ett sådant utbyte, när det gäller biträdande föreståndarinna, få
anses skäligt. I läroanstalter, som i avseende på lärjungarnas antal nått en starkare
utveckling, är det givetvis från uppfostrans synpunkt av vikt att den ordinarie
föreståndarinnan eller föreståndaren har ett biträde vid sin sida. Om nu vid en
sådan utveckling skolan ställes i valet mellan att utse en ny ordinarie föreståndarinna
och avlöna denna efter stadgade grunder eller att fortfarande nöja sig med
en föreståndarinna eller föreståndare, skulle måhända mången gång de ekonomiska
förhållandena medföra, att skolans ledning bleve sämre, än den bort vara. Från
denna synpunkt synes det nu på vissa håll rådande systemet med biträdande föreståndarinnor,
som behålla en del av sin undervisning och avlönas som ämneslärarinnor,
vara till nytta. Genom anställande av en biträdande föreståndarinna möjliggöres
jämväl för föreståndarinnan att åtaga sig en mer omfattande undervisning,
än eljest vore möjligt.
Överstyrelsen håller likväl före, att dessa biträdande föreståndarinnor, om de
skola betraktas såsom ämneslärarinnor, böra äga en undervisningsskyldighet, som
icke i någon avsevärd grad skiljer dem från ämneslärarinnor. I detta avseende
tillåter sig överstyrelsen meddela, att överstyrelsen vid prövning av ansökningar
om uppflyttning i högre lönegrad plägat låta biträdande föreståndarinnor tillgodoräkna
sig en minskning i undervisningsskyldighet per vecka av ungefär 5 timmars omfattning.
Enligt vad de lämnade uppgifterna utvisa, ha under år 1913 endast två
biträdande föreståndarinnor haft än större nedsättning i sin undervisningsskyldighet
än den nyssnämnda.
Det är enligt överstyrelsens mening angeläget för skolorna, att ingen förändring
i den praxis, som överstyrelsen tillämpat med avseende på storleken av
biträdande föreståndarinnas undervisningsskyldighet, göres erforderlig. De enskilda
läroanstalternas ekonomi är i regeln sådan, att de endast med svårighet få inkomster
och utgifter att gå ihop, varför de allra flesta knappast kunna bära den utgift, som
skulle uppstå genom nödvändigheten att avlöna biträdande föreståndarinna på samma
sätt som föreståndarinnan. För den händelse Eders Kungl. Maj:t i anledning av
den väckta frågan skulle finna för gott utfärda närmare bestämmelser i berörda
avseende, tillåter sig därför överstyrelsen framhålla såsom önskvärt, att dessa
bestämmelser måtte gå i samma riktning som den av överstyrelsen följda praxis, så
att för en ämneslärarinna, som därjämte tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna,
en tjänstgöring omfattande minst 15 timmars undervisning i veckan måtte godtagas
såsom full tjänstgöring.
6
Riksdagens skrivelse Nr 85.
Därjämte får överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen har för avsikt att
meddela de läroanstalter, vid vilka biträdande föreståndarinnan haft en mindre undervisningsskyldighet
än den nyssnämnda, att enligt överstyrelsens mening sagda minimigräns
bör iakttagas tillsvidare och intill dess särskilda bestämmelser i denna fråga
kunna av Eders Kungl. Maj:t bliva utfärdade.»
I anledning av den utav revisorerna uttalade uppfattningen att bestämmelsen
angående ämneslärarinnas tjänstgöringsskyldighet för erhållande
av statsbidrag till hennes avlöning avser allenast verklig undervisning
i läroämnen i ungefär samma utsträckning, som åligger ämneslärarinna
vid allmänt läroverk, har riksdagen särskilt fäst sig vid de fall,
då i berörda tjänstgöringssskyldighet inräknats bestridande av befattning
såsom biträdande föreståndarinna. Med hänsyn till vad läroverksöverstyrelsen
i detta avseende anfört, synes det riksdagen böra tagas i övervägande,
i vad mån en jämkning i den ämneslärarinna sålunda åliggande
undervisningsskyldighet kan vara av omständigheterna påkallad i det
fall, att lärarinnan tillika tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna.
Utan att nu vilja närmare ingå på prövning av denna fråga har riksdagen
emellertid velat uttala, att det synes riksdagen, som om den nedsättning
i undervisningsskyldigheten av 5 timmar i veckan, som överstyrelsen i sådant
fall i annat sammanhang låtit vederbörande tillgodokomma, även synes
kunna ifrågasättas för de fall, som av revisorerna framhållits såsom anmärkningsvärda,
nämligen i fråga om statsbidrags utgående till ämneslärarinna,
som tillika tjänstgör som biträdande föreståndarinna. Och vill riksdagen
framhålla önskvärdheten därav, att en jämkning i berörda avseende av
nu gällande bestämmelser må komma till stånd.
Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t efter
utredning, i vad mån eu jämkning kan böra vidtagas i nu gällande bestämmelser
rörande den tjänstgöringsskyldighet, som åligger ämneslärarinna
vid statsunderstödd enskild läroanstalt för det fäll att hon
tillika tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna, för riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, vartill sagda utredning må giva anledning.
Domänstyrelsen.
Under berättelsen angående domäustyrelsen hava revisorerna i § 1
uttalat sig i allmänhet rörande förvaltningen av statens skogar. Sina
härutinnan uttalade meningar hava revisorerna inrymt i följande punkter:
»1, Det är nödvändigt, att en inventering av statens norrländska
Riksdagens skrivelse Nr 85. 7
skogstillgångar med det snaraste fullbordas. Denna inventering bör
verkställas så, att en så fullständig bild, som med kostnadernas begränsning
. inom rimliga belopp möjligen kan åstadkommas, erhålles ej blott
av virkesförrådets storlek, utan även av dess beskaffenhet, åldersklasso^rdelning,
tillväxt och värde. Såsom ytterligare motiv till en sådan
åtgärd, utöver vad revisorerna i det föregående hava anfört, kan framhållas,
att mer än hälften av statens skogsareal ej varit föremål för
undersökning, och att många av de verkställda undersökningarne endast
omfattat en del av virkesförrådet. Då en skogsbokföring saknats, hava
de erhållna resultaten ej längre ett sådant värde, att en efter förhållandena
avpassad avverkningspolitik kan grundas på dem.
De vid inventeringen erhållna siffrorna böra offentliggöras uti den
av domänstyrelsen utgivna officiella statistiken.
2. På grund av de vid en dylik inventering erhållna uppgifterna
bor uppgöras en beräkning av den blivande avverkningen, varvid nödrn
hänsyn tages till skogens beskaffenhet och nödvändigheten av att undvika
förluster genom virkets försämring eller förstöring.
3. De i punkt 1 och 2 angivna undersökningarna och beräkningarna
höra bliva grundläggande för en uppdelning av de norrländska
skogarna på lämpliga tjänstgöringsområden, varvid tillbörlig hänsyn även
bör tagas därtill, att för varje slag av arbete ej användes dyrbarare
arbetskraft än som är av behovet påkallat.
4; Med ledning av de vid inventeringen framkomna siffrorna för
virkesföiråd, tillväxt och värde bör uppläggas och för framtiden med
noggrannhet fullföljas en bokföring över statens skogstillgångar.
5. Innan ovan omförmälda inventering ägt rum, kan visserligen
icke med säkerhet avgöras, huruvida det nuvarande skogskapitalet anlitas
utöver sin tillväxt, men med hänsyn till kronoskogarnas omfattning och
allmänna beskaffenhet lärer i allt fall kunna redan nu fastslås, att betydligt
större belopp för föryngring och markvård, än som nu utgå, böra
komma till användning och arbetena för nämnda ändamål således i
vidgad omfattning bedrivas.»
1 ett den 18 januari 1915 dagtecknat, av åtskilliga bilagor åtföljt
utlåtande har domänstyrelsen yttrat sig över vad revisorerna såväl i
ovanberörda avseenden som i vissa andra punkter anfört. Med en till
riksdagens vederbörande utskott sedermera inkommen skrivelse har styrelsen,
under förmälan att en till styrelsens förutnämnda utlåtande hörande,
såsom bilaga 8 fogad tablå blivit felaktigt uppställd, överlämnat ny,
ändrad tablå, vilken såsom bilaga åtföljer riksdagens förevarande skrivelse.
Den uppfattning, som domänstyrelsen beträffande de av revisorerna
8 Riksdagens skrivelse Nr 85.
anmärkta förhållandena i sitt ovanberörda utlåtande liävdat, hai styrelsen
sammanfört i vissa huvudpunkter. De av dessa punkter, vilka hänföra
sig till de av revisorerna gjorda uttalandena rörande den allmänna hushållningen
med statens skogar, äro av följande lydelse:
»1) 1902 års indelningscirkulär, med vars utfärdande styrelsens nuvarande
chef och ledamöter icke tagit befattning, innehåller visserligen några bestämmelser
av innebörd att föranleda till för låg avverkning. De av dessa, som härvid vant
av betydelse, äro likväl genom senare cirkulär av styrelsen upphävda eller ändrade.
Tillräckliga bestämmelser i övrigt att förhindra för låg avverkning finnas. Om
dessa i vissa fall icke följts, kan detta i och för sig ledsamma förhållande icke
läggas cirkuläret till last. Dess föreskrifter hava varit av mycket stort värde , för
införande av bättre metoder för avverkningens uttagande och skogens föryngring,
varför dess betydelse i utvecklingen icke bör underskattas. Kritik av lösryckta
delar av cirkuläret kan ej leda till ett rättvist bedömande av detta i dess helhet.
2) 1912—1913 års indelningsföreskrifter hava icke tillkommit utan efter
noggrant övervägande. Redan 1907 tillkallade styrelsen vissa personer vid skogsinstitutet
och de förberedande skogsskolorna samt skogsförsöksanstalten för diskussion
angående nya indelningsbestämmelser. Vid 1910 års sammanträde med samtliga
överjägmästare diskuterades åter samma fråga. På grundval av dessa diskussioner
unprättades år 1911 inom styrelsen förslag till nya indelningsbestämmelser, vilka
sedan remitterades till direktören för skogsinstitutet för att tillika med läiarna i
skogsindelning och skogsmätning däröver avgiva yttrande. Sedan dessa därefter
sammanträtt inför styrelsen 1912, avgåvo de utlåtande i ärendet, som i huvudsax
lades till grund för styrelsens ifrågavarande föreskrifter. Då diskussion angående
tillämpningen av dessa lämpligen icke borde ske, förrän desamma hunnit komma till
användning i samtliga distrikt och erfarenhet samt material från taxermgsarbeten
enligt dessa föreskrifter förelågo, kunde överläggning därom icke komma till stånd
tidigare än vid 1914 års sammanträde med överjägmästarna. Vid detta sammanträde,
då även direktören för skogsinstitutet jämte förstnämnda lärare därstädes
voro närvarande, genomdiskuterades sagda föreskrifter. Det är styrelsens avsikt att
före instundande vår utfärda ett fullständigt skogsindelningscirkulär. Detta har icke
kunnat tidigare slutarbetas, på grund av att styrelsen varit i hög grad överhopad
med arbeten, som icke kunnat undanskjutas. Beträffande särskilt bestämmelser för
avverkningsberäkning har styrelsen tillika ansett önskvärt att till ledning för dem
hava tillgång till ett efter de nya grunderna för taxeringen erhållet större material.
3) Styrelsen har haft sin oavlåtliga uppmärksamhet riktad på att genom förhöjning
av avverkningen uttaga skadad och övermogen skog samt skog, som i
beståndsvårdens intresse bort avverkas, samt att såväl i allmänhet som särskilt för
detta ändamål få utsyningarna förlagda och utförda på mest ändamålsenliga sätt.
Därom vittna — utom de vid chefsinspektionerna förda protokoll — styrelsens därom
utfärdade föreskrifter åren 1906 och 1910 samt uttalanden vid fastställandet a,v
skogsindelningsplaner ävensom att styrelsen upptagit dessa frågor till diskussion vid
sammanträden med samtliga överjägmästare åren 1911 och 1913. Styrelsen bär
icke heller någonsin nedsatt de årliga utsyningsförslagen, men väl i in angå tall
4) Avverkningen har successivt ökats, så att den sedan år 190o ungefäi föi -
9
Riksdagens skrivelse Nr 85.
dubblats. Med denna fortgående höjning beräknar styrelsen, att om tillräcklig
ökning av skogspersonalen erhålles, kunna inom få år komma upp till det årliga
avverkningsbelopp, eller 2.5 procent av virkesförrådet, som styrelsen angivit i sitt
yttrande över den, uppå föranstaltande av statsrådet och chefen för finansdepartementet
för första försvarsberedningen gjorda utredningen angående den framtida
avkastningen av statens skogar i Norrland och Dalarna, och skulle alltså den årliga
avverkningsprocenten därefter bliva ungefär dubbelt så stor som den till cirka 1.2
beräknade tillväxtprocenten. Om ock avverkningen i några vissa revir i nedre
Norrland, där god konkurrens å virke tidigt inträtt, förr kunnat ökas, gäller detta
alls icke Norrland i dess helhet, där större höjning av avverkningarna icke kunnat
ske utan nedgång i virkesprisen.
Man må emellertid hysa vilka åsikter som helst angående, huru stor avverkningen
bort vara, så har den i allt fall med den hittills varande personalen icke
kunnat vidare ökas, om nämligen åren 1912—1914 undantagas. Under sistnämnda
år har tillgången å skogstjänstemän efter hand blivit större, men skulle, om ett
större antal av dessa använts för utstämplingar, i stället så mycket mindre av de
från och med år 1912 påbörjade skogsindelningsarbeten kunnat utföras.
5) I fråga om de av statsrevisorerna besökta kronoparkerna inom Ångermanälvens
flodområde, där revisorerna ansett, att de i skogsindelningsplanema
beräknade avverkningsbeloppen äro för låga, synas revisorerna icke hava beaktat,
att avverkningarna å dessa parker på grund av styrelsens meddelade allmänna föreskrifter
i själva verket varit betydligt större än de i planerna beräknade.
6) Ehuru skogsbestånden i större eller mindre utsträckning å vissa kronoparker,
särskilt i nedre Norrland, äro avtynande, så gäller detta ingalunda de norrländska
kronoparkerna i allmänhet. Skadad och övermogen skog finnes visserligen
i ganska stor utsträckning men allenast i jämförelsevis mindre omfattning i form
av hela avtynande bestånd. Därför kan också den skadade och mera övermogna
skogen i allmänhet uttagas genom förhuggningar om ock emellanåt föryngringsluckor
samtidigt böra upptagas. Sådan skog skulle också i större grad än som skett redan
hunnit att tillgodogöras, om avverkningarna tidigare inriktats just därpå. Där
dylik skog icke kan avverkas genom förhuggningar, utan i stället trakthuggning
måste ske, kan avverkningen icke ökas i vilken grad som helst, enär trakthyggen
icke kunna utläggas i obegränsad utsträckning. I bestånd, som icke kunna med
korta mellantider genomhuggas, kan icke förekommas att träd torka. I Norrland,
där bestånden tidigare icke kunnat gallras, där stora områden av även de äldre
bestånden ännu icke hunnit att genomhuggas, där dessa huggningar i allt fall icke
kunna återkomma annat än med mer eller mindre långa tidsintervaller och där
förut utav den avtorkande skogen endast grövre träd kunnat tillgodogöras, borde
alltså nu finnas stora förråd torrskog, om skogsbestånden i stort sett hade sådan
benägenhet att torka, som man i vissa tidnings- och tidskriftsartiklar samt i vissa
fall även i riksdagen sökt göra gällande. Att detta dock icke är förhållandet,
framgår av de sammandrag över hittills, enligt 1912 års cirkulär utförda skogstaxeringar,
som hunnit upprättas (Bil. 3 och 4).
7) Gent emot statsrevisorernas anmärkning, att i de av revisorerna besökta
reviren så ringa kostnader per hektar av revirens hela skogsmarksareal och i
procent av de årliga försäljningsmedlen nedlagts på skogsodling, erinras, att detta
i al1 huvudsak beror därpå, att smärre virkesdimensioner först på senaste åren, i
vissa fall först på sista åren och i andra fall ännu icke alls kunnat avsättas. Trakt
Bihang
till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 32 käft. (Nr 85.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 85.
hyggen, där markvårds- och skogsodlingskostnader kunnat utföras, hava därför icke
hunnit uppstå till sådan omfattning, att kostnaderna för dylika åtgärder kunnat
uppgå till några högre belopp per hektar av revirens mycket stora skogsarealer
eller större procent av deras höga skogsmedelssummor. Trakthyggen komma emellertid
efter hand att upptaga allt större arealer och i förhållande därtill komma kostnaderna
för markvårds- och skogsodlingsåtgärder att springa i höjden. Redan åren
1913 och 1914 visa i detta avseende betydligt höjda siffror. Enligt styrelsens
mening är det icke heller riktigt att bedöma skogsskötselns ståndpunkt genom dylika
jämförelser. Det är nämligen icke de därför utlagda kostnadernas storlek, som bör
bevisa, huruvida dylika åtgärder blivit eftersatta, utan i stället det förhållandet,
att trakter finnas, där sådana åtgärder kumiat göras, men icke gjorts. Styrelsen
har i riksdagen klandrats för att hava avslagit framställningar om anslag till skogsodling,
ehuru styrelsen aldrig, trots den oftast stora svårigheten att få de beviljade
anslagen att räcka till alla krav, avslagit sådana framställningar. Ty, att styrelsen
till mindre belopp begränsat begärda sådana anslag, då arbetskostnaden eller fröåtgången
per hektar eller priset per kilo för fröet uppenbart beräknats för högt,
kan icke få tydas såsom ett avslående eller oberättigat avprutande. Styrelsen har
tvärtom i många fäll tillagt kostnader för sådana åtgärder, där dylika icke varit
föreslagna.
Till dikningen av myrar begärda kostnader hava däremot i rätt stor utsträckning
måst avslås på grund av bristande anslag. Dock har oftast icke funnits tillräcklig
personal för deras utförande
I likhet med statsrevisorerna anser styrelsen, att inventeringen av skogstillgångarna
bör påskyndas så mycket som möjligt. Av brist på personal har likväl
denna varken kunnat börjas tidigare eller forceras mera, än som skett. Det hade
varit styrelsens mening att till detta ändamål begära högre anslag för innevarande år,
än vad som skett, men styrelsen ansåg sig på grund av erhållen föreskrift att för
detta år i möjligaste mån begränsa anslagskraven, därför icke böra ifrågasätta högre
anslag är för år 1914.
9) I likhet med statsrevisorerna anser även styrelsen, att en noggrannare
bokföring över statens skogstillgångar bör uppläggas och fullföljas, men en sådan
kan icke komma till stånd, förrän de ännu arbetande kommittéerna avgivit sina
betänkanden och särskilda arbetskrafter därför erhållits såväl hos den lokala skogsförvaltningen
som hos styrelsen.
14) Då statsrevisorerna även i fråga om skogsskötselns direkta handhavande
riktat anmärkningarna mot domänstyrelsen, nödgas styrelsen framhålla, att styrelsen
icke kan påtaga sig det ansvar, som uppenbarligen bör påvila den lokala skogsförvaltningen.
Då dennas befogenhet i avseende på skogsskötsel^ är synnerligen
stor, trots vad av den norrländska skogsvårdskommittén och även i övrigt blivit i
motsatt riktning uttalat, och då det på grund av skogarnas beskaffenhet — särskilt i
fråga om Norrland — måste så vara, lärer ock skogsförvaltningens ansvar böra
bedömas i förhållande därtill. Därvid måste dock nödig hänsyn fästas vid vad som
för skogsförvaltningen varit möjligt åstadkomma med avseende på rådande avsättningsförhållanden
och de för stora tjänstgöringsområdena.
15) Då styrelsen efter tillsättandet av den norrländska skogsvårdskommittén
11
Riksdagens skrivelse Nr 85.
år 1907 och senare kommittéer, som ännu äro i verksamhet, ansett sig vara förhindrad
att avgiva förslag till sådana ändringar i fråga om styrelsen och den lokala
skogsförvaltningens organisation, som äro oundgängligen nödiga, för att en tillfredsställande
skötsel av de allmänna skogarna skall kunna införas, har styrelsen måst
inskränka sig till mindre partiella organisationsförslag samt att i fråga om skogsskötsel
i främsta rummet söka genom efter hand ökade avverkningsbelopp tillgodogöra
skadad och övermogen skog samt skog, som i beståndsvårdens intresse bort
avverkas, ävensom verka för införande av större likformighet i förvaltningen samt
tillämpande av bättre affärsmetoder, så långt detta med gällande författningar varit
möjligt.
Det synes styrelsen att dess verksamhet bör bedömas med hänsyn till de
medel och den makt, som statsmakterna givit styrelsen. Med detta till utgångspunkt
skall man finna, att, trots statsmakternas efter hand ökade intresse och offervillighet
för skogsväsendet, anslagen alltid varit för små, personalen i skogsstaten svagare
avlönad än i andra verk likställd personal samt att personalen alltid varit och fortfarande
är för fåtalig. Domänstyrelsens stora svårighet att med den starkt växande
arbetsbördan, varav uppgifterna i bil. 21 och 22 torde i viss grad utgöra mätare,
kunna med samma personal medhinna allt, torde ligga i öppen dag.»
Det spörsmål revisorerna här gjort till föremål för särskild uppmärksamhet
är av synnerlig betydelse ej blott för de landsändar, där
statsskogarna i största utsträckning finnas, utan även för hela vårt land.
I skogarna har svenska staten eu av sina värdefullaste tillgångar, och
på en god förvaltning av dessa beror ej endast storleken av de statsinkomster,
som denna tillgång kan lämna i våra dagar, utan ock omfattningen
av de värden, vi överlämna åt kommande generationer av
svenska statsborgare att utnyttja och omvårda.
Att olika synpunkter och principer kunna göra sig gällande ifråga
om ett så viktigt och så svårt område som det, vilket i sig innefattar
spörsmålet om bästa sättet för statens skogshushållning, särskilt beträffande
norrlandsskogarna, är naturligt, och givetvis tilltror sig riksdagen icke
att kunna fälla ett avgörande omdöme i alla de tvistefrågor, som i detta
avseende vid olika tillfällen framförts till diskussion. Beträffande åter
de mera avgränsade delar av frågan om den norrländska skogshushållningen,
som upptagits i revisorernas här förevarande framställning, föreligger
dels genom deras utredning, dels genom domänstyrelsens förklaring,
dels ock i norrländska skogsvårdskommitténs betänkande ett så
pass omfattande och klargörande material, att man av detta synes kunna
draga åtskilliga bestämda slutsatser. I detta sammanhang vill riksdagen
särskilt framhålla, att domänstyrelsen — ehuru den delvis givit sin förklaring
över statsrevisorernas anmärkningar karaktären av ett detaljerat
försvar mot desamma — dock i allt väsentligt i sak omfattar de av
revisorerna uttalade önskemål.
12
Riksdagens skrivelse Nr 85.
Vad först beträffar spörsmålet om en snar inventering av statens
norrländska skogstillgångar, är domänstyrelsen ense med revisorerna om
nödvändigheten härav. En sådan inventering har redan år 1912 påbörjats
inom Umeå distrikt, och domänstyrelsen har sedermera i större
eller mindre utsträckning igångsatt liknande arbeten inom de andra
norrlandsdistrikten. Beträffande ändamålet med denna inventering råder
även i flera avseenden enighet mellan revisorerna och styrelsen. Att
genom densamma skall erhållas en så fullständig bild, som med hänsyn
till kostnaderna blir möjlig, av virkesförrådets storlek, beskaffenhet,
tillväxt och värde, synes vara en samstämmig mening. Beträffande
nödvändigheten av en åldersklasstatistik råda däremot i viss mån olika
meningar, i det att revisorerna ansett en tillförlitlig sådan oumbärlig för
en planmässig skogshushållning, medan domänstyrelsen ansett att en
uppgift om virkesförrådets fördelning å 20- eller 50-åriga åldersklasser
icke vore nödvändig för en sådan skogshushållning i Norrland. Ehuru
det givetvis ej saknade sitt intresse att, förutom virkesförrådets fördelning
i mogenhetsklasser, ävenledes känna samma förråds verkliga fördelning
i åldersklasser, funne sig styrelsen med hänsyn till de ökade kostnaderna
för taxeringsarbetet — cirka 38,000 kronor årligen jämte ökade kostnader
för innearbetet — ej böra ifrågasätta uppgörandet av en sådan
statistik som den av revisorerna förordade.
Riksdagen får för sin del ansluta sig till revisorernas i punkt 1 av
här ovan återgivna sammanfattning uttalade meningar — detta även i
det stycke, där domänstyrelsen företräder en något avvikande uppfattning.
Ehuru riksdagen ingalunda underkänner betydelsen av de av
styrelsen framhållna kostnadssynpunkterna mot upprättandet av en åldersstatistik
för de norrländska statsskogarna, kan riksdagen dock icke i en
fråga av så stor ekonomisk omfattning och vikt som den föreliggande
finna dessa äga en avgörande betydelse. Åven om domänstyrelsen ej
tillmäter en sådan statistik samma för skogshushållningen grundläggande
betydelse som revisorerna och åtskilliga skogssakkunniga, så finner emellertid
även styrelsen statistiken i fråga av intresse, vid vilket förhållande
styrelsen icke — därest den på grund av uttalanden från riksdagens
sida kan anse betänkligheterna ur ekonomisk synpunkt hävda — lärer
underlåta att i det nya skogsindelningscirkulär, som styrelsen har för
avsikt att i den närmaste tiden utfärda, intaga erforderliga bestämmelser
i syfte att även de av revisorerna förordade uppgifterna angående skogarnas
fördelning på åldersklasser komma till stånd.
I den av revisorerna under punkt 2 i sammanfattningen här ovan
framförda frågan om avverkningsplanerna föreligga med hänsyn till den
13
Riksdagens skrivelse Nr 85.
framtida skogshushållningen knappast några olika meningar mellan revisorerna
och domänstyrelsen. Den i 1902 års skogsindelningscirkulär
tillämpade normalförrådsformeln såsom en grund för avverkningsplanerna
erkännes även av styrelsen såsom otillämplig på norrlandsskogarna med
deras långt ifrån normala sammansättning, och det torde därför kunna
antagas, att det blivande skogsindelningscirkuläret ej vidare kommer att
upptaga denna föråldrade indelningsgrund. Att avverkningen å norrlandsskogarna
varit alltför låg med hänsyn till deras abnormt höga
förråd av överårig skog, vitsordar ävenledes domänstyrelsen, men den
framhåller på samma gång, att en starkare avverkning ej kunnat äga
rum med hänsyn till möjligheten att till skäliga priser avsätta virke
från en del av statsskogarna. Denna invändning är otvivelaktigt till en
viss grad riktig, och, även om man numera vunnit vida bättre avsättningsmöjligheter
för avsides liggande skogar än förr, så torde denna
domänstyrelsens erinran ej ens för framtiden få lämnas ur sikte. Det
blir mången gång vid bestämmande av avverkningen att väga mot
varandra de två faktorerna: å ena sidan dyrhetstillväxten om skogen
kvarstår i avvaktan på förbättrade avsättningsmöjligheter, å andra
förlusten genom virkets försämring samt förhindrandet eller fördröjandet
av skogens förnyelse. Av domänstyrelsens förklaring torde man dock
kunna draga den slutsatsen, att enligt styrelsens åsikt för framtiden
större vikt bör tillmätas den sistnämnda av dessa faktorer än under
gångna tider — en uppfattning som riksdagen finner väl grundad.
I detta sammanhang vill riksdagen ifrågasätta, huruvida icke högre
priser å virket från statens skogar skulle uppnås, därest utstämplingarna
verkställdes året före försäljningen i stället för, såsom nu, samma år.
Därigenom bleve skogsspekulanterna bättre i tillfälle att före auktionerna
värdera det virke, som försäljes, varjämte måhända flera spekulanter
inställde sig. Med en sådan anordning vunnes ock, att de norrländska
skogsauktionerna, som nu förrättas i oktober månad, medan de finska
äga rum i augusti, skulle kunna utsättas till en med hänsyn till konkurrensen
gynnsammare tidpunkt än den nuvarande.
Därest man sålunda från domänstyrelsens sida vidtager nödiga
åtgärder för att hålla virkespriserna uppe på en skälig nivå, lärer man
för framtiden ej bliva nödsakad att i samma utsträckning som tidigare
av dessa hänsyn uppskjuta avverkningen av överårig skog i Norrland.
I punkt 3 av meranämnda sammanfattning hava revisorerna vidare
framhållit, att de under punkterna 1 och 2 angivna undersökningarna
och beräkningarna böra bliva grundläggande för eu uppdelning av de
norrländska skogarna på lämpliga tjänstgöringsområden, ävensom fram
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 85.
hållit önskvärdheten av att för varje slag av arbete ej användes dyrbarare
arbetskraft än som är av behovet påkallad. Domänstyrelsen framhåller
ock i sin förklaring vid upprepade tillfällen, att bristen på arbetskraft
hindrat styrelsen i dess strävanden efter en rationell skogshushållning.
Att sistnämnda sakförhållande varit en väsentlig anledning
till de brister, som vidlåda statens skogshushållning, lärer ej kunna
bestridas, och riksdagen har för närvarande under sin prövning ett av
Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag avseende bland annat upprättandet
av ett antal nya revir i Norrland jämte en betydande utökning av
antalet tjänstemän och betjänte inom skogsstaten.
Emellertid torde clet för vinnande av en bättre sakernas ordning
ej vara tillräckligt att ett visst antal nya revir inrättas. Såsom revisorerna
antyda, är det av icke mindre vikt att man inom skogshushållningen
för de olika arbetsuppgifterna ej använder dyrare arbetskraft
än som i varje särskilt fall erfordras. Att missförhållanden i berörda
avseenden finnas, är påtagligt. Sålunda lider det intet tvivel, att revirförvaltarnas
tid i allt för stor utsträckning tages i anspråk för enklare
arbeten i skogen, vilka mycket väl skulle efter jägmästarens anvisning
kunna utföras av krön oj ägare, särskilt sedan dessa genom vunnen erfarenhet
och ådagalagd praktisk duglighet visat sig skickade att utföra
mera kvalificerade arbetsuppgifter. En annan fråga, som också i detta
sammanhang uppställer sig — utan att riksdagen på frågans nuvarande
ståndpunkt vill göra några bestämda uttalanden — är den, huruvida
icke inom statens skogsförvaltning så väl som inom enskildas funnes
lämplig användning för s. k. forstmästare.
Slutligen vill riksdagen framhålla vikten av att vederbörande skogsstatstjänstemän
ej splittra sin tid mellan sina ämbetsuppgifter och arbeten
i enskild tjänst på ett sätt, som leder till förfång för statstjänsten.
Klagomål hava undantagsvis framkommit mot att en och annan skogsstatstjänsteman
oskäligt inskränkt den dagliga arbetstiden i skogen, men
har domänstyrelsen, enligt lämnade upplysningar, med skärpa inskridit
mot sådana tendenser, där de kommit till synes. Riksdagen vill framhålla
nödvändigheten av att styrelsen med samma omsorg tillser, att
skogsstatens tjänstemän ej påtaga sig arbete utom tjänsten i en utsträckning,
som länder statstjänsten till skada.
Vad därefter beträffar den av revisorerna i punkt 4 av sammanfattningen
påpekade frågan om sko g sbokföring en, är denna, såsom av
domänstyrelsen framhålles, på grund av en tidigare riksdagsskrivelse föremål
för utredning av särskilda sakkunniga, och föranleder revisorernas fram
ställning i denna del följaktligen ej nu något uttalande från riksdagens sida.
15
Riksdagens skrivelse Nr 85.
Till slut hava revisorerna med styrka framhållit nödvändigheten
av yitt betydligt större belopp för föryngring och markvård än som nu
utgå, komma till användning och att arbetena för nämnda ändamål
således i vidgad omfattning bedrivas. Domänstyrelsens förklaring giver
ock vid handen, att arbeten av denna art inom de allra närmaste åren
komma att krävas i långt större utsträckning än hittills. I denna uppfattning
instämmer ock riksdagen. Så länge oerhörda vidder av sterila,
bortdöende eller försumpade skogar finnas å våra kronoparker, är det
en plikt för en generation som vår, vilken njuter avkastningen av genom
arhundraden hopsparade ofantliga skogskapital, att nedlägga åtminstone en
någorlunda skälig andel av skogsinkomsterna på arbeten, som gå ut på att
trygga kommande släktens utkomstmöjligheter. Förvisso kan ett arbete
i denna riktning påräkna de svenska statsmakternas intresserade understöd.
Då det till slut för riksdagen gällt att överväga, vilka omedelbara
åtgärder, som böra företagas i anledning av revisorernas förevarande
framställning, har riksdagen måst taga hänsyn till följande omständigheter.
. Angående flera av de spörsmål, som revisorerna upptagit,
endera föreligga eller pågå utredningar. Sålunda äro åtskilliga frågor
angående skogshushållningen berörda i norrländska skogsvårdskommittens
betänkande, varjämte frågan om skogsbokföringen, såsom förut
påpekats, är föremål för särskild utredning. Av domänstvrelsens förklaringar
— ävensom i än högre grad genom de upplysningar, som
av representanter för styrelsen lämnats riksdagens vederbörande utskott
—— framgår därjämte, att styrelsen även utan särskilda åtgärder från
riksdagens sida är betänkt på att i allt väsentligt ställa sig till efterrättelse
de önskemål, som riksdagen ovan uttalat. Vid sådant förhållande
har riksdagen ansett sig böra inskränka sin framställning i anledning av
revisorernas anmärkningar i nu förevarande del till att omfatta dels
frågan om innehållet i det blivande skogsindelningscirkuläret, dels ock
frågan om åtgärder till förekommande av användandet av överkvalificerad
arbetskraft inom skogsförvaltningen.
Med hänvisning till det ovan anförda får riksdagen alltså anhålla
dels att Eders Kungl. Maj:t ville meddela domänstyrelsen föreskrift
därom, att de av utskottet ovan angivna önskemål beträffande inventering
av och avverkningsplaner för de norrländska statsskogarna vid utfärdandet
av ett nytt skogsindelningscirkulär måtte bliva beaktade,
dels ock att Eders Kungl. Maj: t täcktes efter verkställd utredning taga
under övervägande, vilka åtgärder, som må befinnas erforderliga för att
inom statens skogsförvaltning ej dyrbarare arbetskraft må komma till
användning än som med hänsyn till arbetets beskaffenhet är av behovet
16 Riksdagens skrivelse Nr 85.
påkallad, ävensom för riksdagen framlägga de förslag eller i annan ordning
vidtaga de åtgärder, vartill detta övervägande må kunna föranleda.
Rörande kronoöverloppsmarkerna hava revisorerna i § 2 av sin berättelse
angående domänstyrelsen anfört följande:
»Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1912 — den senaste som
vid tidpunkten för revisionens avslutande varit i tryck tillgänglig —
uppgick kronoparkernas ytvidd vid 1912 års slut till 4,659,375.94 har.
Kronoöverloppsmarkernas areal utgjorde vid samma års slut 1,204,050.5 2
har, vartill emellertid anmärktes, att enligt kungl. brev den 24 november
1911 inom Gellivare socken överloppsmarker till en areal av 59,254.15
har blivit överförda till kronoparker, till vilken arealförändring emellertid
vid berättelsens avgivande hänsyn ej tagits, då erforderliga kartor
och handlingar vid samma tid ej inkommit till styrelsen.
Kronoöverloppsmarkerna omfatta sålunda en ytvidd, som i runt
tal uppgår till icke mindre än fjärdedelen av alla kronoparkernas sammanlagda
areal.
Kronoöverloppsmarkerna förekomma allenast i de två nordligaste
länen och inom dessa så gott som uteslutande i lappmarken. Fördelningen
på de olika överjägmästaredistrikten var vid 1912 års slut följande:
Luleå distrikt .................................... 754,996.5 0 har
Skellefteå » .................................. 342,558.9 6 »
Umeå » .................................... 106,495.0 6 »
Inom Umeå distrikt kommo icke mindre än 106,480.0 6 har på
Sorsele revir, det nordligaste inom distriktet.
Under de förut omförmälda resor, som revisorerna företagit i övre
Norrland, hava revisorerna även kommit att ägna sin uppmärksamhet
åt den ställning, som kronoöverloppsmarkerna intaga med hänsyn till
skogsvården. Den största kronoöverloppsmarken inom Sorsele revir,
nämligen Abmobergets kronoöverloppsmark med en areal av c:a 80,000
har, besöktes av den ena avdelningen, vilken även företog vandringar
genom vissa delar av området. Revisorerna hava vidare tagit del av en
utförligare beskrivning över så väl denna kronoöverloppsmark som ock
de båda andra överloppsmarkerna inom samma revir, nämligen nr 1
Dockmyran och nr 4 Blajken, vilka beskrivningar förekomma i ett av
lantbruksingenjören Henning Wikström och extra jägmästaren Gunno
Kinnman i maj 1913 på uppdrag av Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Västerbottens iän utarbetat betänkande beträffande dispositionen av dessa
överloppsmarker.
17
Riksdagens skrivelse Nr 85.
Av vad revisorerna vid sin resa iakttogo så väl som ock av förut
omnämnda beskrivningar hava revisorerna kommit till den uppfattningen,
att ur skogsvårdens synpunkt synnerligen stora betänkligheter måste
resa sig mot ett fortsatt bibehållande av dessa stora områden såsom
kronoöverloppsmarker. Medan för kronoparkerna gälla föreskrifterna i
1 § av förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894, att kronoparkerna skola »behandlas efter
sådana pa vetenskapliga regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade
hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning)),
äro kronoöverloppsmarkerna allenast underkastade de allmänna
bestämmelserna i samma förordnings 58 §, att vid utsyning
skogen ej må hårdare anlitas, än med dess bestånd i framtiden är förenligt.
Hushållningsplaner — det första villkoret för eu ordnad skogsvård
förekomma sålunda ej beträffande kronoöverloppsmarkerna. Om
någon efter system genomförd avverkning, återväxt eller vård kan det följaktligen
ej bliva tal. Till stor del äro de överlämnade åt förfall och
vanvård. Av vederbörande skogsstatstjänstemän påpekades ock vid revisorernas
besök önskvärdheten av att dessa stora skogsområden överföras
till kronoparker och därmed till en ordnad skogsvård.
Att detta icke i större utsträckning, än som skett, kommit
att äga rum, synes delvis hava berott på vederbörande länsstyrelser,
vilka ur kolonisationssynpunkt önskat bibehålla kronoöverloppsmarkerna
eller delar av desamma odisponerade. Att så varit förhållandet
beträffande de tre överloppsmarkerna inom Sorsele revir torde framgå
av det förut omnämnda av lantbruksingenjören Wikström och extra jägmästaren
Kinnman avgivna betänkande, vilket tillkommit som resultat
av en utredning »varest och till vilken omfattning inom kronoöverloppsmarkerna
nr 1, 4 och 6 i Sorsele socken av Västerbottens län finnas
områden, som med tillhjälp från angränsande, till överloppsmarkerna
hörande skogsmark av nödig husbehovsskog kunna med avseende å
tillgång på till odling tjänlig mark anses lämpliga att användas till nybyggen
eller egna hem». Betänkandet utmynnar i ett förslag att den
å överloppsmarken Abmoberget belägna Galgatmyren efter utdikning
upplåtes till egna hem, att vissa lägenheter å samma överloppsmark utläggas
till nybyggen, att återstoden av överloppsmarken med undantag
av block VIII överföres till kronopark, medan hela de båda överloppsmarkerna
nr 1 Dockmyran och 4 Blajken samt block VIII av Abmoberget
skulle upplåtas till nybyggesanläggningar och fortfarande bibehållas
såsom överloppsmark.
Utan att ingå på ett bedömande av lämpligheten av detta förslag
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 32 höft. (Nr 85.) 3
18
Riksdagens skrivelse Nr 85.
vilja revisorerna framhålla vikten av att åtgärder i allmänhet vidtagas
för att kronoöverloppsmarkernas vidsträckta skogsarealer snarast möjligt
måtte komma in under en ordnad skogsvård, vilket lämpligen kan ske
genom deras överförande till kronoparker.
Att åsidosättande av kolonisationspunkterna genom en sådan åtgärd
icke behöver befaras, visas bäst av erfarenheterna från närgränsande
revir inom Västerbottens län, där å kronoparkerna vida mera omfattande
kolonisationsarbeten bedrivits än å överloppsmarkerna inom Sorsele socken.
1914 års senare riksdag har i skrivelse till Kung!. Maj:t anhållit om utredning
angående det norrländska koloniasationsproblemet i hela dess
vidd, därvid bland annat en av uppgifterna skulle vara att söka nya
upplåtelseformer i stället för de numera faktiskt upphörda nybyggesupplåtelserna.
Därest på grund av denna skrivelse framdeles ett mera
systematiskt kolonisationsarbete skulle komma till stånd, torde det även
ur denna synpunkt vara önskvärt, att kronoöverloppsmarkerna ej förbliva
i sitt nuvarande tillstånd.»
I den vid sitt ovanberörda utlåtande fogade sammanfattningen har
domänstyrelsen sagt sig dela revisorernas mening däruti, att kronoöverloppsmarkerna
fortast möjligt böra överföras till kronoparker, samt framhållit,
att den omständigheten, att så icke skett i större utsträckning än
hittills varit fallet, likväl icke berodde på styrelsen. Beträffande kronoöverloppsmarkerna
har styrelsen i sitt utlåtande i övrigt anfört följande:
»Uti vad riksdagens revisorer anfört angående lämpligheten av att kronoöverloppsmarkerna
i allmänhet så fort ske kan överföras till kronoparker, får domänstyrelsen
i underdånighet instämma. Styrelsen tillåter sig rörande denna fråga
erinra om styrelsens skrivelse den 30 augusti 1910 med förslag om överförande till
kronoparker av bland annat de av revisorerna särskilt omnämnda överloppsmarkerna
Abmoberget, Dockmyran och Blajken i Sorsele socken, samt Eders Kungl. Maj:ts
i anledning därav den 14 mars 1911 meddelade nådiga brev, varuti Eders Kungl.
Maj:t fann gott förordna att till kronoparker skulle avsättas samtliga de av domänstyrelsen
föreslagna överloppsmarkerna förutom nyssnämnda inom Sorsele socken
belägna. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län hade nämligen
hemställt, att med frågan om sistnämnda markers överförande till kronoparker måtte
få anstå i och för utredning genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande rörande
lämpligheten av desammas upplåtande till nybyggen eller egna hem.
Domänstyrelsen har icke kännedom om det av statsrevisorerna omnämnda
förslag till kolonisation av viss del av kronoöverloppsmarken Abmoberget, vilket
genom Eders Kungl. Majits befallningshavandes försorg jämlikt nyssnämnda nådiga
brev den 24 mars 1911 lärer hava utarbetats.»
Revisorernas uppfattning rörande lämpligheten av kronoöverloppsmarkernas
överförande till kronoparker har, som synes, vunnit
19
Riksdagens skrivelse Nr 85.
instämmande från domänstyrelsens sida. Då kronoöverloppsmarkerna
icke äro underkastade någon ordnad skogsvård i egentlig mening, i det
hushållningsplaner för dem ej äro uppgjorda, bör givetvis uppmärksamheten
riktas på åtgärder i syfte att förhindra deras överlämnande åt
förfall och vanvård. Det ändamål, vartill krouoöverloppsmarkerna i
denna deras egenskap huvudsakligen bibehållits, nämligen tillgodoseendet
av vissa kolonisationsintressen, torde i en framtid, då hela det norrländska
kolonisationsproblemet når sin slutliga lösning, förlora sitt berättigande.
Då sålunda från skogsvårdens synpunkt betänkligheter måste
yppa sig mot ett fortsatt bibehållande av kronoöverloppsmarkerna i denna
deras egenskap, får riksdagen, som visserligen icke förbisett att i enstaka
undantagsfall särskilda omständigheter kunna resa vissa hinder mot eu
åtgärd av förevarande art, anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att kronoöverloppsmarkerna i allmänhet
snarast möjligt må överföras till kronoparker.
Stockholm den 18 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.
20
Riksdagens skrivelse Nr 85.
Uppgift å de under nedanstående år inom de tre nordligaste överjägmästaredlstrikten utstämplade till
de poster, som på grund av för låga anbud icke kunnat
År |
1 |
2 |
3 |
4 |
i |
2 I |
3 ! |
4 |
||||||||
Luleå, d |
s t |
rikt |
S k |
e 1 1 |
e f t e å |
d i |
strikt |
|||||||||
Å auktion |
A auktion |
Best vid ut |
oförsålt årets gång |
Rest o försålt |
Å auktion |
Å auktion |
Best oförsålt vid årets utgång |
Best oförsålt |
||||||||
Antal för- sälj- nings- poster |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
|
1905 |
91 |
373,858 |
91 |
373,858 |
_ |
151 |
406,200 |
131 |
381,385 |
20 |
24,815 |
4 |
209 |
|||
1906 |
97 |
364,069 |
93 |
350,439 |
4 |
13,630 |
4 |
13,630 |
134 |
392,187 |
128 |
383,515 |
6 |
8,672 |
5 |
3,672 |
1907 |
92 |
335,941 |
87 |
304,451 |
5 |
31,490 |
4 |
27,990 |
176 |
492,883 |
148 |
416,570 |
28 |
76,313 |
25 |
67,376 |
1908 |
90 |
336,589 |
53 |
177,928 |
37 |
158,661 |
24 |
111,438 |
153 |
604,615 |
81 |
301,844 |
72 |
302,771 |
40 |
147,919 |
1909 |
106 |
473,506 |
49 |
199,183 |
57 |
274,323 |
31 |
164,580 |
167 |
736,174 |
76 |
318,454 |
91 |
417,720 |
61 |
229,143 |
1910 |
129 |
623,651 |
118 |
571,102 |
11 |
52,549 |
10 |
47,897 |
164 |
771,575 |
140 |
667,292 |
24 |
104,283 |
23 |
99,047 |
1911 |
120 |
532,747 |
109 |
471,064 |
11 |
61,683 |
11 |
61,683 |
129 |
704,532 |
120 |
660,956 |
9 |
43,576 |
8 |
38,531 |
1912 |
115 |
544,964 |
101 |
458,568 |
14 |
86,396 |
14 |
86,396 |
126 |
764,968 |
119 |
734,676 |
7 |
30,292 |
5 |
21,247 |
1913 |
122 |
697,512 |
114 |
649,526 |
8 |
47,986 |
8 |
47,986 |
127 |
774,654 |
118 |
722,631 |
9 |
52,023 |
9 |
52,023 |
1914 |
129 |
727,143 |
no |
598,999 |
19 |
128,144 |
18 |
123,480 |
156 |
1,068.969 |
150 |
1,031,142 |
6 |
37,827 |
6 |
37,827 |
Summa |
1,091 |
5,009,980 |
9254,155,118 |
166 |
854,862 |
124 |
685,080 |
1,483)6,716,757 |
1,211 |
5,618,465 |
272 |
1,098,292 |
186 696,994 |
Riksdagens skrivelse Nr 85.
21
Bilaga.
försäljning1 å anktion inför vederbörande Konungens befallningshavande utbjudna virkesposter ävensom
försäljas förrän å höstauktion ett eller annat år senare.
1 |
1 |
2 |
3 |
4 |
1 |
2 |
3 |
4 |
|||||||
Umeå d |
i s t |
rikt |
S u m |
m a |
|||||||||||
Ä auktion |
Ä auktion |
Rest oförsålt vid årets utgång |
Rest oförsålt |
Å auktion |
Ä auktion |
Rest oförsålt vid årets utgång |
Rest oförsålt |
||||||||
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal pos- ter |
Summa träd |
Antal |
Summa ; |
170 |
446,774 |
155 |
413,081 |
15 |
33,693 |
3 |
4,017 |
412 |
1,226,832 |
377 |
1,168,324 |
35 |
58,508 |
7 | |
4,226 |
156 |
401,007 |
151 |
385,692 |
5 |
15,315 |
3 |
8,761 |
387 |
1,157,263 |
372 |
1,119,646 |
15 |
37,617 |
12 |
26,063 |
180 |
615,014 |
138 |
486,375 |
42 |
128,639 |
29 |
90,838 |
448 |
1,443,838 |
373 |
1,207,396 |
75 |
236,442 |
58 |
186,204 |
184 |
805,414 |
153 |
703,690 |
31 |
101,724 |
15 |
59,548 |
427 |
1,746,618 |
287 |
1,183,462 |
140 |
563,156 |
79 |
318,905 |
154 |
767,774 |
113 |
554,631 |
41 |
213,143 |
25 |
116,868 |
427 |
1,977,454 |
238 |
1,072,268 |
189 |
905,186 |
117 |
510.591 |
159 |
847,784 |
142 |
722,749 |
17 |
125,035 |
13 |
99,725 |
452 |
2,243,010 |
400 |
1,961,143 |
52 |
281,867 |
46 1 |
246,669 |
161 |
858,106 |
116 |
648,322 |
45 |
209,784 |
24 |
108,298 |
410 |
2,095,385 |
345 |
1,780,343 |
65 |
315,043 |
43! |
208.512! |
198 |
978,337 |
177 |
869,186 |
21 |
109,151 |
12 |
43,557 |
439 |
2,288,269 |
397 |
2,062,430 |
42 |
225,839 |
31 i |
151,200! |
222 |
1,073,947 |
214 |
1,027,713 |
8 |
46,234 |
8 |
46,234 |
471 |
2,546,113 |
446 |
2,399,870 |
25 |
146,243 |
25 | |
146.243 |
218 |
1,222,230 |
190 |
1,103,034 |
28 |
119,196 |
25 |
91,288 |
503 |
3,018,342 |
450 |
2,733,175 |
53 |
285,167 |
491 |
252,5951 |
1,80218,016,387 |
1,549 |
6,914,473| |
253 |
1,101,914) |
157 |
669,134! |
4,376) 19,743,124 |
3,685| 16,688,056) |
691 |
3,055,068 |
467 |: |
1,051,208 |
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 32 käft. (Nr 85.)
4