4
Riksdagens skrivelse Nr 84.
Nr 84.
Godkänd av första kammaren den 7 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 7 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående rått i vissa fall till
fria resor till och från hemorten för till tjänstgöring
inkallade värnpliktige.
(Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2, 3 och 10.)
Till Konungen.
Uti inom riksdagen väckta motioner hava gjorts framställningar i
syfte bland annat att de värnpliktige, vilka fullgöra sin värnplikt enligt
värnpliktslagens bestämmelser eller jämlikt gällande författningar mobiliserats,
måtte erhålla rätt under varje inkallelse till en gratisresa per
järnväg eller ångbåt till och från hemorten.
Vid övervägande av berörda framställningar har riksdagen ansett
den i motionerna avsedda förmån böra under vissa omständigheter tillkomma
dels de värnpliktige, som fullgöra rekryttjänstgöring, dels ock
de värnpliktige, som inkallats till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen.
Vidkommande de värnpliktige, som fullgöra rekryttjänstgöring, så
kunde det, då dessa numera åtnjuta betydligt höjd dagavlöning, ifråga
-
Riksdagens skrivelse Nr 84. 5
sättas, huruvida någon dylik förmån vore för dem behövlig. Men
nämnda omständighet torde ej väsentligt inverka på möjligheten för avsedda
värnpliktige, som bo på längre avstånd från hemmen, att besöka
desamma. Och för övrigt har tjänstgöringstiden samtidigt som ökning
skett i dagavlöningen blivit så avsevärt förlängd och därtill förlagd till
en sådan tid på året, att hemresor vid beviljad permission torde bliva
mera behövliga och väsentligt vanligare än förr varit fallet, Under sådana
förhållanden synes det billigt och i överensstämmelse med eu välvillig
omtanke om den värnpliktiga ungdomens trevnad, om staten vidtager
åtgärder, varigenom möjlighet beredes jämväl de värnpliktige,
vilka äro förlagda på längre avstånd från sin hembygd, att under medgiven
ledighet besöka sina hem.
Beträffande efter vilka grunder reseersättningen till de värnpliktige,
som fullgöra rekryttjänstgöring, skall utgå, bör denna fråga enligt riksdagens
mening bliva föremål för närmare utredning genom Eders Kungl.
Maj:ts försorg. I detta fall skulle det nämligen gälla en årligen upprepad
statsutgift av väsentlig storlek. Den ekonomiska betydelsen av
ett sådant medgivande, som här ifrågasättes, kan bedömas först efter en
närmare utredning. Därvid böra givetvis även närmare undersökas,
vilka villkor kunna finnas erforderliga för reseersättningens erhållande,
vilka inskränkningar i fråga om väglängd o. dyl., som kunna införas
o. s. v. Riksdagen vill i detta sammanhang endast framhålla, att enligt
dess mening ersättning blott bör erhållas för en resa under rekryttiden,
men att denna ersättning bör utgå på sådant sätt, att vederbörande,
som vilja begagna sig därav, bliva satta i tillfälle att verkligen
kunna företaga en hemresa, om och då permission i vederbörlig ordning
erhållits. Riksdagen anser, att ersättningen först och främst och i den
utsträckning det finnes möjligt bör utgå för resa å järnväg (statsbana
eller enskild) samt å ångbåt eller därmed jämförligt fortskaffningsmedel.
Men vid utredningen torde jämväl övervägas, om och i vilken utsträckning
ersättning skulle kunna medgivas även vid resor med skjuts,
velociped eller på skidor. Det kan nämligen icke förnekas, att de värnpliktige,
som hava sina hem på avsevärt avstånd från järnvägs- eller
ångbåtslinje, komma i en orättvist ogynnsam belägenhet och i många
fall säkerligen alls icke skulle kunna begagna sig av permission för
hemresa, om de icke kunde erhålla bidrag till färd med andra fortskaffningsmedel.
A andra sidan har riksdagen klart insett de stora och
måhända oövervinneliga svårigheter, som äro förenade med medgivande
6
Riksdagens skrivelse Nr 84.
av reseersättning eller resebidrag även vid dylika resor, men riksdagen
har ansett frågan vara av den vikt, att den bör närmare undersökas vid
en eventuell utredning rörande dessa frågor i hela deras omfattning.
Yad vidare beträffar de värnpliktige, som inkallats till tjänstgöring
enligt 28 § värnpliktslagen, har riksdagen visserligen funnit det i och
för sig önskvärt, att enahanda förmån* som enligt riksdagens mening
bör tillkomma till rekryttjänstgöring inkallade värnpliktige, även kunde
komma de jämlikt sistnämnda § inkallade till godo. Nämnda kategori
värnpliktige är nämligen i allmänhet i den ålder, att frånvaron från
hemmet blir avsevärt mera betungande än för de 20-årige värnpliktige
i rekrytskolan. Oftast torde nu avsedda värnpliktige vara familjeförsörjare
och lika ofta torde affärsförhållanden o. d. påkalla deras närvaro
i hemmen.
Emellertid torde dels tjänstetiden för de enligt nämnda § inkallade
värnpliktige i regeln bliva ganska kort, dels militära hänsyn tala för
att rätten till fria resor beträffande samme värnpliktige icke medgives i
den utsträckning, som förordats i fråga om de till rekryttjänstgöring inkallade
värnpliktige. På grund härav har riksdagen ansett, att den
ifrågasatta förmånen under inga förhållanden bör åtnjutas av här avsedda
värnpliktige annat än vid i »trängande fall» beviljad permission. Någon
åtskillnad på medellösa och icke medellösa synes dock riksdagen på
grund av de praktiska svårigheter, som otvivelaktigt skulle möta vid
avgörandet av, huruvida medellöshet är för handen eller ej, lika litet
böra göras ifråga om de enligt § 28 värnpliktslagen som beträffande de
till rekryttjänstgöring inkallade.
Yad angår reseersättning till sistberörda kategori värnpliktige har
riksdagen den uppfattningen, att Eders Kungl. Maj:t bör kunna utan
föregående undersökning av mera ingående beskaffenhet, vilken skulle
medföra att do under nuvarande orostid inkallade värnpliktige icke
komme i åtnjutande av föreslagna stöd och uppmuntran, framlägga förslag
i ärendet. Yisserligen torde det även i detta fall vara fråga om
rätt avsevärda belopp, men dessa äro dock obetydliga i jämförelse med
vad inkallelsen för övrigt kostar. Det är här också fråga om utgifter,
som icke årligen återkomma utan äro av tillfällig beskaffenhet; och
vinsten av ett dylikt medgivande torde, som ovan framhållits, i dessa
fall vara synnerligen stor för de inkallade. Även beträffande nu ifrågavarande
värnpliktige bör dock blott en fri resa fram och åter medgivas. Yid
sådan torde ersättning böra utgå endast vid resa per järnväg eller ångbåt.
7
Riksdagens skrivelse Nr 84.
Vid bifall till vad riksdagen i förevarande avseenden anfört torde
de härav föranledda kostnaderna i såväl ena som andra fallet böra utgå
som anslag å försvarets huvudtitlar.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla,
1) att Eders Kungl. Maj:t, om möjligt redan till innevarande riksdag,
täcktes inkomma med förslag i syfte att de värnpliktige, som enligt
28 § värnpliktslagen äro eller bliva inkallade till tjänstgöring, måtte vid
på grund av trängande skäl beviljad permission erhålla bidrag till gäldande
av de med en resa till och från hemorten förenade kostnader, samt
2) att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och under
vilka villkor värnpliktige, som fullgöra rekryttjänstgöring, böra erhålla
bidrag till gäldande av de med en resa till och från hemorten förenade
kostnader.
Stockholm den 7 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.