Riksdagens skrivelse Nr 83.
1
Nr 83.
Godkänd av första kammaren den 7 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 7 maj 1915.
Biksdagens skrivelse till Konungen angående åvägabringande av
ändamålsenlig are bestämmelser rörande överföring av
flyttning sbetyg.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:r 3.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:r 6.)
Till Konungen.
Uti inom riksdagen väckta motioner har framhållits behovet av
att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de olägenheter, som äro förenade
med den de flyttande åliggande skyldighet att själva ombesörja
överföringen av flyttningsbetyg.
Jämlikt 32 § i kungl. förordningen angående kyrkoböckers förande
den 23 december 1910 åligger det den enskilde att vid avflyttning från
en ort till en annan själv uttaga och medföra sitt flyttningsbetyg.
Emellertid har det visat sig, att uppenbara olägenheter äro förenade
med det sålunda stadgade förfaringssättet. Dessa olägenheter bestå till
ej ringa del däri, att tillfällen till missbruk av flyttningsbetygen erbjuda
sig antingen därigenom att betygen kunna komma att överlåtas till obehöriga
personer eller ock därigenom att förfalskningar kunna ske i deBihang
till riksdagens protokoll 1915. 14 saml. 31 höft. (Nr 83— 84.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 83.
samma, särskilt i avsikt att få anteckningar om mindre god frejd eller
dylikt uteslutna ur desamma.
Men framför allt förorsakas givetvis olägenheter ur mantalsskrivningssynpunkt
samt ur beskattnings- och befolkningsstatistiska synpunkter
därav, att en person under tiden från det flyttningsbetyget utskrivits
från utflyttningsorten och tills det inskrivits i inflyttningsorten icke är
någonstädes i riket kyrkoskriven. Sistnämnda förhållande har, enligt
hvad riksdagen har sig bekant, även stundom medfört, att det lyckats
värnpliktige att ett eller flera år undandraga sig värnpliktens fullgörande.
Jämväl med hänsyn till gällande lag om val till riksdagen, i vad
samma lag avser andra kammaren, samt lagen om allmän pensionsförsäkring
har behovet av en noggrannare registrering av befolkningen än
för närvarande äger rum framträtt.
Påtagligt är att till avhjälpande av nämnda missförhållanden den
utvägen måste anlitas, att gällande bestämmelser rörande flyttningsbetygens
överförande mellan församlingarna ändras därhän, att dessa betyg
icke komma i allmänhetens händer, utan direkt översändas från pastorsämbete
till pastorsämbete.
I fråga om sättet för ordnande av förevarande angelägenhet hava
motionärerna fäst uppmärksamheten på det förslag till förordning angående
kyrkoböckers förande, som uti år 1910 avgivet underdånigt
betänkande förordats av de för sådant ändamål av Eders Kungl. Maj:t
tillkallade sakkunnige och vilket förslag avser, att anmälan om flyttning
skulle ske hos inflyttningsförsamlingens pastor, vilken sedermera skulle
hos pastorsämbetet i utflyttningsförsamlingen rekvirera flyttningsbetyg för
den flyttande.
TJti den inom andra kammaren i ämnet väckta motionen har i
främsta rummet ifrågasatts införande här i landet av ett system, likartat
med det inom Belgien tillämpade systemet för civilregistratur, vilket
system i sistnämnda land skulle hava visat sig fungera tillfredsställande.
Vidare har inom det första kammarens utskott, som handlagt förevarande
ärende, framkommit och förordats ett förslag till frågans lösning,
enligt vilket anmälan om flyttning skulle ske hos pastor i utflyttningsorten,
där den flyttande tillhandahölles flyttningsblankett, som, vederbörligen
ifylld, av den flyttande överlämnades till pastor i inflyttningsorten,
varefter denne efterskreve utflyttningsbetyget.
Vilket förslag i förevarande hänseende som bör lämnas företräde,
är riksdagen, i saknad av fullständig utredning i ämnet, ej i tillfälle att
Riksdagens skrivelse Nr 83.
3
bedöma. Men då de olägenheter, som äro en följd av nu gällande bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende, synas riksdagen vara allvarliga,
anser riksdagen, att, även om, såsom torde vara oundvikligt, prästerskapets
redan nu avsevärda expeditionsarbete därigenom skulle komma
att i någon mån ökas, åtgärder snarast möjligt böra vidtagas till nämnda
olägenheters avlägsnande.
De förfaringssätt, som ovan berörts, kunna gifvetvis i regeln icke
komma till användning i fall av utflyttning ur riket. Härutinnan torde
således vid en kommande lagstiftning särskilda föreskrifter böra meddelas.
Jämväl torde böra komma under övervägande, huruvida icke nu
gällande påföljder för uraktlåten skyldighet att göra vederbörlig flyttningsanmälan
borde skärpas. Den omständigheten, att ifrågavarande
skyldighet motsvaras av stora medborgerliga rättigheter, särskilt rättigheten
till statspension, torde böra medföra, att sådana strängare bestämmelser
för framtiden komma att tillämpas. Då emellertid riksdagen
håller före, att försumligheten att vederbörligen anmäla skedd flyttning
stundom torde bero på okunnighet om hvad som i här berörda avseende
åligger envar medborgare eller ock på liknöjdhet för ifrågavarande
medborgerliga skyldighet, har riksdagen i detta sammanhang även velat
ifrågasätta, huruvida icke en kort sammanfattning av hithörande och
därmed sammanhängande bestämmelser borde införas i någon årgång av
almanackan.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för avhjälpande av de olägenheter,
som äro förenade med skyldigheten för de flyttande att själva ombesörja
överföringen av flyttningsbetyg.
Stockholm den 7 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.