Riksdagens skrivelse Nr 199.

i

Nr 199.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om ändrad lagstiftning rörande bevisning inför
rätta.

(Lagutskottets utlåtande nr 36.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har av enskild motionär hemställts,
att riksdagen ville för sin del antaga de av lagutskottet vid 1907 års
riksdag tillstyrkta lagförslag rörande bevisning inför rätta, nämligen:
l:o) lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen; samt
ö:o) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol;

eller, om detta yrkande icke kunde bifallas, att riksdagen måtte
hos Eders Kung!. Maj:t begära framläggande av förslag i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 sand. 81 käft. (Nr 199—-200.)

2

Riksdagens skrivelse Nr 199,

Givetvis vore det av stor betydelse för rättsskipningen, att en
lagstiftning i förevarande ämne snart komrae till stånd. Densamma
torde för övrigt vara väl ägnad att genomföras utan avvaktan på den
stora rättegångsreform, som förberedes, men vars förverkligande, enligt
vad processkommissionens ordförande uttalat, icke torde vara att emotse,
förrän en ansenlig tidrymd förflutit. Det ovan omförmälda lagförslaget
innehåller nämligen viktiga bestämmelser, som kunna förmodas i väsentliga
delar bliva upptagna i eu kommande proeesslag men på
samma gång anknyta sig till gällande rätt, i vilken de äro avsedda att
inpassas.

Det lagförslag, som motionären föreslagit riksdagen till antagande,
tiar undergått noggrann granskning från sakkunnigt håll samt upprepade
gånger godtagits av riksdagens båda kamrar. 1 likhet med vad
1908 års lagutskott gjorde gällande synes det emellertid riksdagen
tveksamt, huruvida förslaget i sin nuvarande avfattning i alla, sina
detaljer står i överensstämmelse med de lagar, som tillkommit under
de senare åren. Det omfattande lagstiftningsarbete, som ägt rum sedan
lagförslaget utarbetades och sist var föremål för en mera ingående
granskning, kan möjligen vid en närmare undersökning giva anledning
till att jämkningar behöva företagas såväl i en eller annan av bestämmelserna
i förslaget som även i andra lagar och författningar, som efter
nämnda tid utfärdats. En närmare undersökning härav synes riksdagen
böra överlämnas åt Eders Kung]. Maj:ts försorg, och vågar riksdagen
härvid uttala den förhoppningen, att en dylik granskning måtte kunna
verkställas utan större tidsutdräkt.

Att riksdagen redan nu skulle för sin del antaga förslaget har förty
synts riksdagen mindre lämpligt.

Vid den tidigare behandlingen inom riksdagen har frågan om
ändrade bestämmelser angående bevisning inför rätta och därmed sammanhängande
ämnen av andra kammaren förknippats med en utvidgning
av häradsnämndens befogenhet, vilken utvidgning vid upprepade
tillfällen av kammaren gjorts till villkor för antagandet av lagförslag i
ämnet. Ett så nära samband mellan dessa frågor, att de med nödvändighet
böra samtidigt finna sin lösning, synes emellertid icke förefinnas.
Lagfästandet av den fria bevisprövningens princip kan nämligen icke i
och för sig anses påkalla ändring i domares och nämnds inbördes ställning.
Redan nu gäller i praxis den grundsats, som i 1 § i förslaget
till lag om ändrad lydelse av 17 kap. rättegångsbalken fastslås, att
rätten på grund av alla skäl och omständigheter, som till stöd för parternas
uppgifter förekommit, skall pröva vad i målet bör hållas för

Riksdagens skrivelse Nr 199.

3

sant. Förslaget har för övrigt bibehållit den gamla legala bevisteorins
av mången, åtminstone tillförne, värderade bestämmelse, att »två vittnen
vare om det, vari de sammanstämma, fullt bevis», men tillagt, vad
med synnerligt fog även nu i praxis iakttages, att denna regel ej gäller
»där omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten av deras
(vittnenas) berättelse». Däremot är av goda skäl den oformliga och på
det stora hela taget betydelselösa bestämmelsen borttagen, att ett vittne
skall gälla som halvt bevis. Förslaget innehåller i övrigt bestämmelser,
som torde hava stor betydelse därigenom, att de fullständigare reglera
de särskilda bevismedlen och bilda en garanti mot att den fria bevisprövningen
leder till godtycke.

Med vad sålunda anförts vill riksdagen icke hava uttalat någon
mening i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets
inflytande inom häradsrätterna. Riksdagen vill endast framhålla, att
detta spörsmål icke kräver sin lösning i samband med den fråga, som
här närmast är föremål för behandling. Det står för riksdagen fullt
klart, att frågan huruvida en utvidgning av nämndens befogenhet må
under vissa förutsättningar äga rum, enligt sakens natur bör lösas i
samband med den reform av domstolsorganisationen, som förberedes,
och att avgörandet redan nu av denna fråga skulle innebära ett olämpligt
föregripande av processlagskommissionens arbete.

Vid den av riksdagen förordade närmare granskningen skall måhända
ock visa sig att vissa andra önskemål i fråga om en reform av bevisningslagstifningen
utöver dem, som tillgodosetts genom tidigare lagförslag,
skulle redan nu kunna lämpligen tillgodoses.

Å andra sidan kan det tilläventyrs befinnas lämpligt att, såsom år
1905 även ifrågasattes, begränsa lagstiftningen till några särskilt viktiga
spörsmål, detta oavsett den mening man kan hysa om angelägenheten
att sammanbinda denna lagstiftning med en utvidgning av nämndens
befogenhet. I sådant hänseende vill riksdagen särskilt framhålla de
bestämmelser, som i förslaget till bevisningslag innehållas rörande parts
skyldighet att tillhandahålla handling, om bevisning genom sakkunnige
samt om bestämmande av skadeståndsbelopp vid saknad av fullständig
utredning rörande skadans omfång. Behovet av lagbestämmelsernas
fullständigande och modernisering i samtliga dessa punkter har för
varje år med allt större styrka gjort sig gällande. Genom en lagstiftning
på basis av förslaget i dessa delar skulle vår bevisrätt i mångt
och mycket vinna i klarhet, fullständighet och stadga samt därutöver i
vissa punkter erhålla en tidsenlig utveckling, som endast på lagstiftningsvägen
står att ernå.

4

Riksdagens skrivelse Nr 199.

Med åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen hemställa,
det täcktes Eders Kung!. Magt att — i ändamål att för tiden intill
dess ny allmän rättegångsordning kan komma till stånd i görligaste
mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning inför
rätta — taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet
på en reform av bevisningslagstiftningen lämpligen bör återupptagas
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill övervägandet kan
föranleda.

Stockholm den 27 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.