Riksdagens skrivelse Nr 184.
1
Nr 184.
Godkänd av första kammaren den 25 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående ersättning i visas
fall för inkvartering, som föranletts av den under år
1914 anbefallda mobilisering av vissa av rikets stridskrafter.
(Särskilda utskottets nr 2 utlåtande nr 4.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har av enskild motionär hemställts, dels
att, därest till följd av den under nästlidet år anbefallda mobiliseringen
av tikets stridskrafter inkvartering jämlikt gällande rekvisitionslag pågått
under så lång tid, att särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter
därigenom åsamkats vederbörande kvartervärd, ersättning härför må utgå
med belopp, som Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer, dels ock
att härav föranledda kostnader må av tillgängliga medel förskjutas för
att framdeles för riksdagen anmälas till ersättande.
Till stöd härför har anförts:
»Sedan Kungl. Maj:t den 1 augusti 1914, enligt 74 § regeringsformen,
för upprätthållande av rikets neutralitet meddelat'' förordnande
om mobilisering^ av Gottlands stridskrafter ur armén samt av landstormen
inom vissa områden, förordnade Kungl. Magt genom kungörelse samma
dag, att den rätt att genom rekvisition av kommuner eller enskilda utBihang
till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 72 käft. (Nr 184.)
2
Riksdagens skrivelse Nr 184.
fordra förnödenheter och tjänstbarheter, som stadgats i lagen den 24
maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov, skulle inträda från och med den 2
augusti 1914. Sedan Kungl. Maj:t vidare sistnämnda dag anbefallt
mobilisering av dels Bodens fästning, dels krigsbesättningarna ur armén,
i Ålvsborgs, Karlskrona samt Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästningar,
förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse samma dag, att
rekvisitionsrätt enligt nyssnämnda lag skulle inträda från och med den
3 augusti 1914.
Enligt rekvisitionslagens § 2 mom. 1 må genom rekvisition tagas
i anspråk kvarter för trupper med befäl och vederlikar samt för andra,
som äro vid krigsmakten anställda och för dess räkning använda, stallrum
för hästar och slaktdjur ävensom plats under tak i befintliga byggnader
för materiel och andra effekter.
Närmare bestämmelser rörande rekvisition av kvarter återfinnas i
§ 5. Uti mom. 1 stadgas sålunda, att kvarter skall lämnas för tågande
trupper och militärtransporter ävensom för till ortens försvar eller eljest
därinom förlagda trupper och militära anstalter. Vidare föreskrives i
mom. 2, att kvarter skall lämnas i mån av utrymme i tillgängliga hus
och byggnader å all egendom såväl i stad som på landet. Slutligen
stadgas i mom. 3, att kvarter för människor, stallrum för hästar och
slaktdjur samt, i mån av behov, plats under tak för materiel och andra
effekter skall lämnas utan betalning.
Av förenämnda stadganden framgår, att vederbörande kvartervärdar
icke äga åtnjuta någon som helst ersättning av statsmedel för inkvarteringen,
vare sig denna lämnas för längre eller kortare tid. För å hus
och byggnader bevisligen uppkommen skada utgår dock ersättning jämlikt
bestämmelserna i § 8 mom. 1.
Uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 19 september 1914
hava hemmansägarna Hugo Holmström, O. P. Thomsson och P. Björkegren
i Hejnum samt Ernst Stengård i Tingstäde, samtliga å Gottland,
uppgivit, att de hos sig hade inkvarterade Holmström 1 major, 1 läkare,
1 sergeant, 1 kommissarie och 40 meniga, Thomsson 1 å 2 löjtnanter
och 47 meniga, Björkegren 1 kapten, 2 sergeanter, 1 kommissarie,
1 korpral, 1 kock och 43 meniga samt Stengård 1 kapten, 1 löjtnant,
1 fanjunkare, 2 sergeanter och 85 meniga. Den långa tid, inkvarteringen
pågått, började emellertid förorsaka kvartervärdarna kännbara
kostnader såväl därigenom, att de måste hålla en del av de inkvarterade
med linne, sängkläder och porslin, som därigenom, att arbetsställen i
logar och lador upptoges av de inkvarterade. Vad särskilt anginge
Riksdagens skrivelse Nr 184.
3
ovannämnda persedlar, forsletes dessa under en långvarig inkvartering,
varför nya sådana måste inköpas. Med anledning härav hemställde
berörda inkvarteringsvärdar, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida icke till dem och till andra på Gottland bosatta lantmän
kunde lämnas skälig ersättning från inkvarteringens början. Ersättningen
syntes lämpligen böra utgå med 50 öre om dagen för sådan
inkvarterad person, som nyttjade sängkläder, linne och porslin och med
3 öre om dagen för menig.
Uti häröver avgivet underdånigt yttrande har militärbefälhavaren
på Gottland, med hänsyn till den långa tid, varunder kvartervärdarna
på Gottland ålades inkvartering av trupper, i princip tillstyrkt den gjorda
ansökningen och i samband därmed föreslagit, att till samtliga kvartervärdar
på Gottland finge utgå ersättning för inkvartering. Ersättningen
borde dock lämpligen utgå med nedanstående belopp:
För upplåtna boningsrum:
1) Åt officerare och underofficerare med vederlikar, då sängar och
sängkläder tillhandahölles av kvartervärdarna:
a) då en person inkvarterades i rummet 50 öre för rum och dag,
b) då två personer inkvarterades i rummet 80 öre för rum och dag,
c) då tre personer inkvarterades i rummet 1 krona 10 öre för rum
och dag,
d) då fyra personer inkvarterades i rummet 1 krona 50 öre för
rum och dae\
2) Åt manskap med vederlikar, då rummet fullt belädes, men utan
sängar och sängkläder:
30 öre för rum och dag, samt
För upplåtna logar, stall och uthus:
3 öre för man och dag, samt
5 öre för häst och dag.
Uti infordrat underdånigt utlåtande den 6 oktober 1914 har arméförvaltningens
intendentsdepartement, under åberopande av förutnämnda
bestämmelser i § 5 mom. 3 av rekvisitionslagen, hemställt, att den
gjorda framställningen icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Vidare har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län uti
underdånig skrivelse den 15 januari 1915 gjort framställning om ersättning
åt kvartervärdar i Boden samt därvid anfört följande:
4
Riksdagens skrivelse Nr 184.
Den uti § 5 mom. 3 av rekvisitionslagen givna bestämmelsen om
skyldighet att utan ersättning lämna kvarter för människor in. m. vore
uppenbarligen närmast avsedd för de fall, då det vore fråga om tågande
trupper, och förläggningen alltså hade eu mera tillfällig karaktär. Då
emellertid några särskilda föreskrifter ej funnes i rekvisitionslagen angående
ersättning för kvarter vid förläggning av mera långvarig beskaffenhet,
måste sagda lagrum tillämpas även i sistnämnda fall.
Eu sådan mera långvarig inkvartering av trupper hade under mobiliseringen
sistlidne höst ägt rum vid Bodens fästning. Dit hade genast
i början av mobiliseringen förlagts en rätt stor truppstyrka och då alla
trupper ej kunnat inrymmas i fästningen eller inom fästningsområdet
befintliga kaserner, hade genom rekvisition tagits i anspråk en hel del
enskilda hus i Boden och angränsande byar. Såväl ortsbefolkningen
som en del militära befälhavare, vilka icke haft kännedom om ornförmälda
stadganden, hade till en början tagit för givet, att ersättning för
intrånget skulle lämnas på samma sätt som vid inkvartering utan samband
med mobilisering. Meddelandet om, att någon ersättning icke
skulle kunna erhållas av statsverket för denna inkvartering, hade därför
hos kvartervärdarna, som ju i regel befunne sig i små villkor, väckt
stor bitterhet och missnöje och hade icke bidragit till att stärka det
goda förhållandet mellan den civila befolkningen och militären i Boden.
Det behövde dock knappast framhållas, att om det i allmänhet finge anses
vara av den största betydelse, att särskilt i allvarliga tider ett gott förhållande
rådde mellan landets civila befolkning och militären, detta
önskemål av naturliga skäl framstode såsom en angelägenhet av högsta
vikt, när fråga vore om ett fästnings område.
För den händelse genom statsmakternas särskilda ingripande någon
ersättning kunde beredas kvartervärdarna, både Kungl. Maj:ts befallningshavande
låtit genom kronobetjaningen verkställa utredning rörande
alla de fall, då kvarter genom rekvisition tagits i anspråk för de till
Boden förlagda trupper, rörande inkvarteringens längd och beskaffenhet,
kvartervärdarnas ekonomiska ställning och dylikt. Av denna utredning
framginge val, att i det stora flertalet fall kvartervärdarna icke genom
inkvarteringen ansetts hava gått miste om någon inkomst, som de eljest
kunnat förskaffa sig genom uthyrning av de i anspråk tagna lokalerna
— för de skador, som genom inkvarteringen tillfogats dessa, hade full
ersättning enligt lag lämnats. Men det vore uppenbart, att inkvarteringen,
vilken i många fall räckt ända till 80 å 90 dagar samt tagit i
anspråk större delen av de rum, varöver kvartervärdarna haft att förfoga,
gjort ett kraftigt ingrepp i deras enskilda liv samt förorsakat dem
Riksdagens skrivelse Nr 184.
5
besvärligheter och obehag av mångahanda slag. Särskilt starka hade
av naturliga skäl klagomålen varit från hyresvärdar, som icke kunnat
uthyra sina lägenheter eller vilkas hyresgäster avflyttat, samt från hyresgäster,
som berövats eu avsevärd del av den förhyrda lägenheten och
ändå ansett sig skyldiga att gälda hyran.
Det syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande billigt och ur ovan
anförda synpunkt även klokt, att ersättning för sådant intrång och
olägenhet finge utgå. Vad Boden anginge, syntes det icke kunna bliva
fråga om några avskräckande belopp, men sågo sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
ur stånd att bedöma, huruvida beviljandet av sådan
ersättning på andra håll skulle draga med sig konsekvenser, som kunde
bliva ur ekonomisk synpunkt vådliga.
Under förutsättning att så icke bleve fallet, hemställde Kungl. Mapts
befallningshavande, att åtgärder måtte vidtagas för beredande av ersättning
för ifrågavarande inkvartering. Rörande ersättningens beräknande
syntes man lämpligen kunna använda samma grunder, som plägade tilllämpas
vid inkvartering av trupper utan samband med mobilisering,
d. v. s. bestämma visst belopp, t. ex. 5 å 10 öre för man eller häst
och dag, dock endast för de fall, att inkvarteringen pågått en viss minimitid
t. ex. minst 10 dagar, under vilken första tid någon ersättning
ej skulle förekomma. För befäl sjmtes efter enahanda grund viss högre
ersättning böra utgå.
Skulle Kungl. Maj:t emellertid icke anse en dylik allmän ersättning
av behovet påkallad eller lämplig, föresloge Kungl. Maj:ts befallnings!]
avande, att ersättning finge med tillhopa 1,280 kronor utgå i
vissa angivna fall, där det kunnat påvisas, att kvartervärdarne genom
inkvarteringen gjort en direkt förlust genom förhindrad uthyrning av
sina lokaler och där i övrigt ömmande fall ansetts föreligga.
I avseende å den utredning av kronobetjäningen, som läge till grund
för sistnämnda hemställan, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra framhålla, att frågan, huruvida en person befunne sig i goda ekonomiska
förhållanden eller icke, alltid vore vansklig att avgöra, och att
av sådan grund invändningar givetvis kunde göras och väl även komme
att göras mot riktigheten av kronobctj aningens bedömande av de föreliggande
fallen. Vidare måste även uppskattningen av förlustens storlek
bliva mer eller mindre godtycklig, helst som kvartervärdarne i många
fall torde hava gått förlustiga hyra för sina lägenheter icke blott under
den tid, inkvarteringen varat, utan även en eller annan månad därefter,
enär de icke alltid kunnat påräkna att få nya hyresgäster omedelbart
efter truppernas avflyttning.
6
Riksdagens skrivelse Nr 184.
Kommendanten i Boden tiar tillstyrkt bifall till den av Kungl. Maj:ts
befallningshavande gjorda framställningen.
Uti häröver den 12 februari 1915 avgivet utlåtande hava arméförvaltningens
fortifikations-, intendents- och civila departement anfört, att
då ett bifall till ifrågavarande framställning, i vad densamma avsåge
beredande av ersättning till samtliga de av inkvarteringen berörda personer,
skulle kunna framkalla anspråk på liknande förmån från andra
delar av riket och statsverket därigenom åsamkas utgifter, som svårligen
nu kunde låta sig beräknas, men givetvis komrne att uppgå till betydande
belopp, departementen funne sig böra avstyrka bifall till framställningen
i denna del. Vad åter beträffande beredande av ersättning
åt de i den underdåniga skrivelsen omförmälda kvartervärdar, som genom
inkvarteringen gjort direkt förlust eller beträffande vilka i övrigt ömmande
omständigheter '' ansåges föreligga, förklarade departementet sig
icke hava något att erinra mot, att gottgörelse tillerkändes dessa personer
med de av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna belopp,
därest Kungl. Maj:t skulle finna rekvisitionslagens bestämmelser icke
lägga hinder i vägen för utanordnande av dylik ersättning. För den
händelse den ifrågasatta ersättningen bleve medgiven, ansåge departementen
härför erforderliga medel böra av civila departementet förskjutas
för att framdeles hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.
Med föranledande av förenämnda båda framställningar har Kungl.
Maj:t uti sin den 20 april 1915 till riksdagen avlåtna proposition (nr 176)
med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i lagen den 24 maj
1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov föreslagit, att till § 5 mom. 3 skall
fogas ett tillägg av följande lydelse:
»Pågår inkvartering under så lång tid, att särskilda kostnader eller
avsevärda olägenheter därigenom åsamkas vederbörande kvartervärd, må
dock ersättning utgå med belopp, som Konungen för varje särskilt fall
bestämmer.»
Uti sitt till statsrådsprotokollet avgivna yttrande har föredragande
departementschefen rörande det sålunda föreslagna tillägget anfört följande:
ȁven
om skyldigheten att tillhandahålla inkvartering i allmänhet
icke kan anses verka mera betungande än förhållandena kräva, torde
det dock vara uppenbart, att denna skyldighet i vissa fall kan för vederbörande
kvartervärdar medföra icke blott avsevärda olägenheter utan
jämväl direkta kostnader. Särskilt torde detta vara förhållandet, då på
grund av föreliggande omständigheter ett och samma kvarter måste
7
Riksdagens skrivelse Nr 184.
tagas i anspråk under en längre tid. Under den nästlidet år anbefallda
mobiliseringen till skyddandet av rikets neutralitet bär å somliga orter
inkvartering av befolkningen måst lämnas månader igenom. Hos Kungi.
Maj:t hava också kvartervärdar å vissa orter gjort framställning om utbekommande
av ersättning för dem av inkvarteringen förorsakade kostnader
och besvär. Sålunda hava kvartervärdar å Gottland framhållit,
att de måste hålla en del av de inkvarterade med linne, sängkläder och
porslin, vilka persedlar försletes och måste nyanskafläs, ävensom att
arbetsplatserna i logar och lador upptoges av de inkvarterade.
Att i varje fall, då inkvartering lämnas, härför utgiva ersättning av
statsmedel, kan naturligtvis icke ifrågasättas, enär detta skulle för statsverket
medföra högst avsevärda kostnader och dessutom icke kan anses
vara av förhållandena påkallat. Däremot håller jag före, att en längre
tids inkvartering kan under vissa omständigheter för vederbörande
kvartervärdar medföra så avsevärda olägenheter och kostnader, att det
måste anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att ersättning
härför av statsmedel utgår. Jag anser därför, att förenämnda
stadganden i § 5 böra kompletteras med en bestämmelse, som möjliggör
utbetalande av ersättning för lämnad inkvartering i de fall, då sådan
kan anses vara av föreliggande omständigheter betingad.
Då ersättning för lämnad inkvartering endast torde komma att utgå
i särskilda undantagsfall, synes det mig icke lämpligt att överlämna
prövningen av i förevarande hänseende framställda anspråk åt den kommission,
som jämlikt § 11 av lagen eljest har att pröva och bestämma
fordringsbeloppen för utgjorda rekvisitioner. För vinnande av önskvärd
enhetlighet i lagens tillämpning torde ersättningsanspråk av denna natur
höra i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.»
Då det av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet givetvis icke kan få
någon retroaktiv verkan, kommer ersättning för inkvartering, som lämnas
under den nästlidet år anbefallda mobiliseringen, icke att utgå. Starka
skäl synas mig emellertid tala för, att sådan ersättning får utgå enligt
de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna jämväl för den gångna tiden.»
Riksdagen erinrar om att Eders Kungl. Maj:t i en den 20 april
1915 dagtecknad proposition, nr 176, med förslag till lag om ändrad
lydelse av vissa §§ i lagen den 24 maj 1895 föreslagit sådan ändring i
denna lag, att ersättning för inkvartering i vissa fall skall utgå till kvar
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 184.
tervärd. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skall till § 5 mom. 3 i lagen
fogas eu ny bestämmelse av följande lydelse:
»Pågår inkvartering under så lång tid, att särskilda kostnader eller
avsevärda olägenheter därigenom åsamkas vederbörande kvartervärd,
må dock ersättning utgå med belopp, som Konungen för varje särskilt
fall bestämmer.»
Nämnda lagförslag bär av riksdagen antagits. Då detsamma givetvis
ej kan erhålla retroaktiv verkan, kan ersättning på grund därav
ej givas för inkvartering, som föranletts av den under uästlidet år anbefallda
mobilisering av vissa av rikets stridskrafter.
Riksdagen, som ansett, att de skäl, vilka ligga till grund för Eders
Kungl. Maj:ts ifrågavarande av riksdagen antagna förslag, jämväl tala
för att ersättning gives för nyssnämnda inkvartering i enlighet med de
i förslaget angivna grunder, har bifallit motionärens ovannämnda hemställan.
Riksdagen får sålunda anmäla, att riksdagen medgivit dels att,
därest till följd av den under nästlidet år anbefallda mobiliseringen av
rikets stridskrafter inkvartering jämlikt gällande rekvisitionslag pågått
under så lång tid, att särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter
därigenom åsamkats vederbörande kvartervärd, ersättning härför må utgå
med belopp, som Eders Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer,
dels ock att härav föranledda kostnader må av Eders Kungl. Maj:t av
tillgängliga medel förskjutas för att framdeles för riksdagen anmälas till
ersättande.
Stockholm den 25 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.