Riksdagens skrivelse Nr 176.

1

Nr 17<>.

Godkänd av första kammaren den 29 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren dén 29 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vidtagande av vissa
åtgärder från statens sida till främjande av landsbygdens
förseende med elektrisk kraft.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.)
(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion liar gjorts framställning i syfte
att utredning måtte verkställas i fråga om de åtgärder, som från statens
sida kunde vara erforderliga och lämpliga för främjandet av landsbygdens
förseende med elektrisk kraft; och har motionären uti motionen
anvisat två olika utvägar för statens ingripande uti ifrågavarande avseenden,
nämligen dels genom att underlätta anskaffandet av kapital för
de elektriska anläggningarnas utförande, dels genom att avlöna konsulenter
med uppgift att lämna landsbygdens befolkning sakkunniga råd
och upplysningar vid mindre kraftstationers anläggning, ledningsnäts
framdragning, kraftens installation, användning till olika ändamål, konsumentföreningars
bildande m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 68 höft. (Nr 176.) I

‘2 Riksdagens skrivelse AV 176.

Att den elektriska kraften kommer till allt vidsträcktare användning
på skilda områden är uppenbarligen av stor nationalekonomisk betydelse
för vårt land. Vad som kan göras för att befordra ett raskare
utbyggande av våra svenska vattenfall ocli en allt vidare fördelning av
deras kraft till underlättande av det produktiva arbetet bör därför äga
anspråk på statsmakternas stöd.

I första hand kunna städerna och stadsliknande samhällen och den
där befintliga industrien med fördel utnyttja den elektriska energien såsom
drivkraft och för belysningsändamål m. m. Men även för den glesare
befolkade landsbygden, för jordbruket och dess binäringar, hantverk
och hemslöjd å landet bör möjlighet beredas att i större omfattning än
hittills kunna få använda elektrisk kraft.

Detta kan, såsom verkställd beräkning visar, ske utan intrång på
städernas och den större industriens behov av energi, enär för landsbygdens
elektrifiering, även om denna skulle bliva mera allmän, endast
erfordras någon procent av tillgänglig krafttillgång. Lämpligast och
billigast kan utgreningen av kraftledningsnät till landsbygden i allmänhet
ske från större samhällen och industricentra, så att i detta avseende
eu för bägge parterna gynnsam samverkan kan åstadkommas mellan
industri och jordbruk.

I mån som jordbrukets produktionskostnader stegras genom arbetskraftens
fördyrande och svårigheten att erhålla tillräcklig sådan, är det
ett livsvillkor för vår modernäring att i allt större omfattning kunna
betjänas av maskin- och motordrift, vartill den elektriska kraften lämpar
sig framför andra kraftkällor. Det må härvid framhållas den betydligt
mindre risken för eldfara vid användning av elektrisk kraft gentemot
användande av ångkraft för tröskning m. m. och den stora fördel i
övrigt elektrisk belysning i boningshus, stall och lador erbjuder. Den
särskilda trevnad, som elektrisk motordrift och belysning föra med sig,
har därjämte utan tvivel, såsom motionären framhållit, sin sociala betydelse
för landsbygdens befolkning. Den mindre industrien, hantverket
och hemslöjden å landsbygden skulle ock med fördel kunna tillgodogöra
sig denna lätthanterliga kraft samt därmed vinna ökad utveckling
och ekonomisk bärighet.

Riksdagen delar sålunda motionärens uppfattning att från statsmakternas
sida intet bör underlåtas för främjandet av att den elektriska
kraften må kunna mera allmänt komma till användning även på lands -

Riksdagens skrivelse Nr 176. 3

bygden för tillgodoseende av jordbrukets och den smärre industriens
behov.

Åtgärder i motionens syfte hava visserligen redan kommit till stånd,
i det att, sedan 1907 års riksdag uti skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning, på
vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk
energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare
av sådan energi, Eders Kungl. Maj:t i anledning av denna riksdagens
hemställan den 22 juni 1911 tillsatt en kommitté med uppdrag att
verkställa vissa utredningar och framlägga förslag till åtgärder uti nyss
berörda avseenden, varjämte samma kommitté den 19 oktober 1911 anmodats
att jämväl verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
samt under vilka villkor eu koncessionslagstiftning utöver vad för närvarande
gällde och av kommitténs tidigare uppdrag tilläventyrs föranleddes,
borde införas med avseende å kraftkällor, kraftstationer eller
kraftledningar, avsedda för distribution till allmänheten av elektrisk
energi.

På grund av nämnda uppdrag har kommittén nyligen till Eders
Kungl. Maj:t inkommit med åtskilliga lagförslag i ämnet ävensom utlåtande
och utredning i fråga om reglering av priset på elektrisk kraft,
som distribueras till allmänheten.

Genom det utredningsarbete, berörda kommitté sålunda åstadkommit,
torde flertalet av de önskemål, vilka av motionären framställts, hava
bragts närmare sitt förverkligande.

Genom kommittéförslagets stadgande, att kraftledningarna bliva tillbehör
till kraftstationerna samt att jämväl ledningsnäten, såvitt de tillhöra
samme ägare som kraftstationen, betraktas såsom fast egendom,
skulle ifrågavarande kraftanläggningar erbjudas möjlighet att genom inteckning
anskaffa billigare kapital, varigenom avgifterna för den elektriska
kraften skulle kunna nedbringas till fördel för abonnenterna. Likaledes
har kommittén, genom det framlagda förslagets bestämmelser
angående rätt till inteckning för avtal i kraftanläggningar, sökt trygga
avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av kraft.

I sin utredning rörande prisreglering av elektrisk kraft har kommitténs
majoritet trott sig finna, att varken i hittills vunnen erfarenhet
eller med hänsyn till den sannolika utvecklingen några vägande skäl
tala för åtgärder i syfte att genom lag- eller koncessionsbestämmelser
åstadkomma ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraft

4

Riksdagens skrivelse Nr 176.

distributionsföretagens ekonomiska förhållanden. Gentemot denna uppfattning
hava tre reservanter gjort gällande, att vissa inskränkningar
böra åläggas nämnda företag för reglering av kraftprisen, och hava för
den skull föreslagit bestämmelser om koncession för elektriska anläggningar,
om taxor för mindre förbrukare, likasom stadganden om bestämmande
i vissa fall av pris å elektrisk kraft.

Riksdagen, som saknat anledning att inlåta sig på principfrågan om
reglering genom offentlig myndighet av priset på elektrisk kraft, har inhämtat,
att priset på den elektriska kraft, som för närvarande av staten
tillhandakålles till förbrukning i mindre omfattning för belysning eller
uppvärmning eller för drivkraft till småindustri, hantverk eller lantbruk,
med nuvarande anslutning till distributionsledningarna, snarare understiger
än överstiger självkostnadspriset, och lärer staten även framdeles
komma att till nämnda konsumenter leverera kraft till sådant pris. De
enskilda kraftbolagen torde också i allmänhet hittills hava lämnat kraft
för dessa ändamål till låga priser.

Ett ingalunda oviktigt arbete för främjande av i motionen angivna
syftemål har, enligt vad riksdagen har sig bekant, vattenfallsstyrelsen
utfört. I enlighet med sin instruktion att verka för tillgodogörandet av
vattenkraften inom landet, har nämligen vattenfallsstyrelsen sedan ett
flertal år föranstaltat om åtgärder för att leverera kraft icke endast för
storindustrien utan jämväl till det större lantbruket samt medelstora och
mindre kraftkonsumenter å landsbygden inom Trollkätte kraftverks avsättningsområde.
— Styrelsen har därjämte sedan någon tid tillbaka, för
att mera allmänt kunna förse det mindre lantbruket med kraft, verkat
för bildande av andelsföreningar å landsbygden inom nämnda kraftverks
avsättningsområde för ernående av lämpliga mellanhänder för ombesörjande
av detalj distribution bland mindre förbrukare. Enligt vad av årets
statsverksproposition framgår, har vattenfallsstyrelsen begärt betydande
anslag för utförande av distributionsanläggningar jämväl vid Porjus och
Älvkarleby, vilka anslag också av riksdagen beviljats; och har styrelsen
därjämte utarbetat en fullständig plan till fördelningsanläggningar för
jordbruk samt småindustri och hantverk å landsbygden inom Älvkarlebyverkets
avsättningsområde, omfattande avsevärda delar av landskapen
Uppland, Gästrikland, Västmanland och Södermanland.

Genom nämnda vattenfallsstyrelsens initiativ torde inom de områden,
till vilka styrelsens verksamhet sträckt sig, åtgärder hava vidtagits,
ägnade att förverkliga önskemål, som i motionen framställts,

Riksdagens skrivelse Nr 176. 5

Andra av motionären framställda önskemål torde därjämte redan
vara föremål för utredning genom de sakkunnige, som chefen för Eders
Kungl. Maj:ts civildepartement med Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 8 sistlidne januari tillkallat för att biträda med utredning och utarbetande
av förslag, dels angående erforderliga ändringar av nu gällande
grunder för förvaltningen av vissa, kronan tillhöriga vattenfall,
dels ock beträffande uppläggande av en statens lånefond för finansiering
av företag, vilka avse utbyggande av statens vattenfall eller tillgodogörande
av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet är av mera
allmänt intresse.

Vid verkställande av den i sistnämnda avseende anbefallda utredningen
torde böra tagas hänsyn till att en landsbygds elektrifiering i
regel utföres på två olika sätt. Antingen utbygges mindre vattenfall
med omedelbart syfte att fylla det lokala kraftbehovet — vilket särskilt
i stor utsträckning är fallet i Norrland — eller också anslutes distributionsnät
till större kraftledningar, matade från statens eller de stora
kraftdistributionsbolagens anläggningar.

I fråga om sådana mindre företag, som endast äro avsedda för det
lokala kraftbehovet, torde den av Eders Kungl. Maj:t igångsatta utredningen,
enligt vad riksdagen inhämtat, komma att omfatta, bland annat,
undersökning, huruvida tillkomsten av dylika företag bör underlättas
genom eventuellt beviljande av statslån till vattenfallens utbyggande.

Yad åter angår kapitalanskaffningen till distributionsnät från de stora
kraftföretagens understationer vill riksdagen framhålla, att för dessa
distributionsnäts tillkomst det givetvis är av stor betydelse, om de kunna
intecknas och belånas i överensstämmelse med elektriska kraftkommitténs
förut omnämnda lagförslag. Detta torde emellertid knappast kunna
bliva förhållandet, om matarstationen (transformatorsstation o. d.), exempelvis
i enlighet med vattenfallsstyrelsens förslag till distributionsanläggningar
från Älvkarlebyverket, skall ägas av staten och distributionsnätet
av konsumentföreningen. Enligt riksdagens uppfattning bör denna sida
av saken noggrant uppmärksammas vid det slutliga ordnandet av dessa
förhållanden. Om möjlighet kan beredas de tilltänkta konsumentföreningarna
att belåna sina ledningsnät, ökas givetvis möjligheten för
desamma att på privat väg kunna finansiera sina företag, vilket icke
minst under nuvarande tidsförhållanden med dess svårigheter för staten
att upplägga nya lånefonder för olika ändamål är önskvärt.

6

Riksdagens skrivelse Nr 176.

En viktig del av arbetet för tillgodoseende av jordbrukets och den
mindre industriens å landsbygden behov av elektrisk kraft beröres dock
icke av redan slutförda eller pågående utredningar, nämligen ordnande
av upplysningsverksamhet rörande anläggningar- av ifrågavarande slag.

Denna fråga synes riksdagen förtjänt av särskild uppmärksamhet.

För eu rationell och vidsträcktare utbredning av elektrisk kraft till
angivna ändamål anser riksdagen i likhet med motionären erforderligt,
att ett praktiskt upplysningsarbete igångsattes på landsbygden. Från
enskilt håll hava visserligen, enligt vad riksdagen har sig bekant, åtgärder
företagits för anordnande av upplysningsverksamhet på landsbygden
rörande den elektriska kraftens användning. Så har motokulturföreningen
sedan 1914 anställt en nu i Skåne stationerad konsulent för
kraftdistribution på landsbygden. Vidare komma svenska vattenkraftföreningen,
svenska elektricitetsverksföreningen och svenska motokulturföreningen
att under året gemensamt utgiva en populär handbok rörande
landsbygdsdistributionen med upplysningar om tekniska anordningar och
kostnader, kraftbehov m. m. såväl vid lokala självständiga anläggningar
som vid anslutning till större kraftnät. Dessa i och för sig tillfredsställande
åtgärder utesluta emellertid enligt riksdagens mening ingalunda
behovet för landsbygdens befolkning att genom statens försorg i större
utsträckning beredas tillgång till fullt opartiska sakkunniga. För detta
ändamål är det önskvärt, att av staten anställas sakkunniga konsulenter,
som kunna lämna allmänheten råd och upplysningar, vare sig det gäller
att sluta sig tillsammans för anläggning av en mindre lokal kraftstation
eller att åstadkomma ett distributionsnät till ett större kraftnäts matarstation.

Enligt vad riksdagen inhämtat, finnas i ett flertal tyska stater av
statsmyndigheterna inrättade eller understödda konsultationsbyråer, i vilkas
verksamhet ingår att tillhandagå kommuner och enskilda, särskilt mindre
förbrukare av elektrisk kraft, med råd och upplysningar av nu nämnd
art. Kiksdagen tillåter sig i fråga om förhållandena i detta avseende i
Tyskland hänvisa till en P. M., som införskaffats av ett av de riksdagens
utskott, som handlagt ifrågavarande ärende och vilken P. M. upprättats
av ledamoten av den elektriska inspektionen, ingeniören E. C. Ericson.

Tanken på en dylik konsulentverksamhet för landsbygdens behov
är ej heller för Sverige ny, utan har svenska motokulturföreningen redan
år 1912 hos Eders Kungl. Maj:t gjort en framställning i sådant syfte.

Av en blivande utredning i ämnet torde framgå, hur den tilltänkta

7

Riksdagens skrivelse Nr 176.

konsulentverksamheten skall organiseras och vilken ämbetsmyndighet densamma
bör underordnas. Biksdagen vill emellertid i fråga om den planerade
konsulentverksamheten uttala den förvissningen, att, huru än
organisationsfrågan därav löses, samma verksamhet skall komma att stå
i nära kontakt såväl med den främsta tillgängliga sakkunskapen på den
elektriska kraftens område som ock med det praktiska behov å landsbygden,
vilket avsikten är att främja. Beträffande den myndighet, under vilken
samma konsulentverksamhet bör sortera, vill riksdagen i frågans nuvarande
outredda skick endast framhålla att den myndighet bör väljas,
som har den mest ingående kännedom om de behov, som skola tillgodoses,
och då av landsbygdens behov jordbrukets givetvis komma i främsta
rummet, synes det riksdagen sannolikt, att lantbruksstyrelsen härutinnan
skulle vara den lämpligaste myndigheten.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kung!. Maj:t låta verkställa utredning i fråga om anordnande av
upplysningsverksamhet för främjande -av landsbygdens förseende med
elektrisk kraft samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 29 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.