Eilcsdagens skrivelse AV 118.

1

Jir 118.

Godkänd av första kammaren den 18 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtande under viss förutsättning
till Uppsala sparv äg saktiebolag av den till Ultima egendom
hörande utgården Granéberg i Uppsala län, samt
en i ämnet väckt motion.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 57.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 26 mars 1915 avlåten proposition, nr 140,
har Eders Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen
medgiva,

att — under förutsättning att mellan Kungl. Maj:t och kronan samt
Uppsala spårvägsaktiebolag avtal om anläggande och trafikerande på
bolagets bekostnad och genom dess försorg av spårväg mellan Uppsala
och Ultima träffas i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens för
nämnda bolag i statsrådsprotokollet omförmälda förslag den 30 oktober
1914 med däri enligt bolagsstyrelsens protokoll den 14 mars 1915
gjorda ändringar och tillägg jämte de ytterligare villkor och förbehåll,
Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva — den till Ultuna egendom
hörande utgården Graneberg må med äganderätt överlåtas till nämnda
spårvägsaktiebolag mot en ersättning av 30,000 kronor att kontant betalas
vid tillträdet; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 45 käft. (Nr 118.)

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 118.

att nämnda ersättningsbelopp, 30,000 kronor, må av Kungl. Maj:t
användas till inköp av skogbärande mark för Ultima egendoms räkning
och att, intill dess detta skett, dess avkastning må användas till inköp
av skogsprodukter eller bränsle av annat slag för egendomens behov.

I sammanhang härmed har riksdagen till behandling förehaft en i
anledning av nämnda proposition inom riksdagen väckt motion, däld
hemställts, att riksdagen med avslag å Eders Kungl. Maj:ts proposition
ville anhålla, det Eders Kung]. Maj:t täcktes verkställa förnyad utredning
dels beträffande utgården Granebergs under Ultima verkliga storlek och
värde, dels angående lämpligheten av att kronan avhänder sig hela
egendomen eller någon del därav, och dels slutligen om och i så fall
på vad sätt i eventuella försäljningsvillkor bör ingå skyldighet för
köparen att till Ultima bygga och trafikera spårväg jämte villkoren härför
och i sammanhang härmed jämväl taga under omprövning övriga med
en försäljning av egendomen samhörande frågor samt därefter för nästkommande
riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva
anledning.

Till stöd för motionen har anförts följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 140 föreslås

’att — under förutsättning att mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Uppsala spårvägsaktiebolag avtal om anläggande och trafikerande
på bolagets bekostnad och genom dess försorg av spårväg mellan Uppsala
och Ultuna träffas i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens
för nämnda bolag ovanberörda förslag den 30 oktober 1914 med däri
enligt bolagsstyrelsens protokoll den 14 mars 1915 gjorda ändringar och
tillägg jämte de ytterligare villkor och förbehåll Kungl. Maj:t kan finna
gott föreskriva — den till Ultuna egendom hörande utgården Graneberg
må med äganderätt överlåtas till nämnda spårvägsaktiebolag mot en
ersättning av 30,000 kronor att kontant betalas vid tillträdet; samt

att nämnda ersättningsbelopp, 30,000 kronor, må av Kungl. Maj:t
användas till inköp av skogbärande mark för Ultuna egendoms räkning
och att, intill dess detta skett, dess avkastning må användas till inköp
av skogsprodukter eller bränsle av annat slag för egendomens behov’.

Här bör först erinras om, att redan vid bildandet av Uppsala spårvägsbolag
framhölls som ett framtidsmål önskvärdheten att genom spårvägens
utdragande till Mälaren kunna bereda Uppsala stads innevånare
tillfälle att på ett bekvämt och billigt sätt komma ut till luft och vatten.
Klart är också att det här föreligger ett verkligt och stort behov av
kommunikationsleder ej blott för Uppsalaborna för att sätta dem i till -

3

Biksdagens skrivelse Nr 118.

fälle att komma ut till Mälarstranden utan även för befolkningen i orten,
där spårvägen skulle komma att gå fram, i synnerhet för de många
familjer, som äro boende vid Ultuna och alldeles särskilt för därvarande
betjäningsfamiljer, vilka icke i likhet med lärarefamiljerna åtnjxita förmånen
av vissa fria skjutsar för att kunna komma i snabb och bekväm
förbindelse med staden. Vad sedan särskilt angår Ultuna lantbruksinstitut
som sådant, är det påtagligt att för detsamma skulle vara fördelaktigt
att få spårvägsförbindelse med Uppsala.

Men om jag därvid icke fullt kan dela Ultunastyrelsens mening
att bär verkligen förefinnes ett så stort statsintresse, som styrelsen vill
göra gällande, är det beroende därpå, att styrelsen icke förebragt någon
utredning huruvida ett verkligt behov att utbilda ett större antal elever
än det som f. n. kan mottagas förefinnes, samt på ovissheten huruvida
det är att antaga att tillströmningen av sökande skall även för framtiden
bli lika stor som hittills, samt för den händelse så skulle bli förhållandet,
huruvida de i utsikt ställda besparingar, som komme att uppstå
därigenom att staten skulle slippa att uppföra byggnader till avsevärda
belopp, i verkligheten kunna göras. Skulle det icke kunna antagas att
ifrågavarande behov av byggnader i en snar framtid kommer att göra
sig gällande även fastän spårvägen kommit till stånd? Och är det så
alldeles säkert, att det bleve billigare för staten att utbetala hyresersättning
till lärare, som eventuellt skulle komma att bo i Uppsala? Och
vidare, är det troligt att det skulle vara lika fördelaktigt för eleverna
att bo i staden under sin studietid som vid Ultuna?

Beräkningen av de besparingar, som skulle kunna göras genom
indragning av skjutsar vid Ultuna, måste betraktas som överdrivna, alldenstund
det väl knappast kan tänkas att vare sig institutets rektor
eller egendomens förvaltare vilja eller åtminstone vad den senare angår,
ens kunna avstå från skjutsar för sina tjänsteresor.

Det är alltså endast familje-, torg- och skolskjutsarna för lärarnas
barn, som skulle kunna indragas.

Det åsätta värdet på egendomen Graneberg måste betraktas som
synnerligen lågt, särskilt med hänsyn till dess läge vid Mälarens vackra
strand i närheten av Uppsala.

Vad angår de båda skogsvärderingarna, som differera på nära
19,000 kronor, må sägas att den av kronojägaren Schubert utförda, genom
uppmätning av varje träd och värdesättning av de olika dimensionerna
och särskilda trädslagen var för sig, väl torde få betraktas som den
mest tillförlitliga, då däremot jägmästare Svensons, som utförts genom

4

Riksdagens skrivelse Nr 118.

att proportionellt skiftesvis beräkna virkesmassan och därefter värdet i
endast två olika pris. torde få betraktas som mindre tillförlitlig.

Men även om man skulle godkänna departementschefens sätt att
genom att taga medelvärdet mellan de två olika summorna bestämma
egendomens saluvärde, kan det väl ej vara rimligt för staten att inlåta
sig på en affär varigenom den skulle avhändas ej blott ett betydande
värde utan motsvarande eller full ersättning, utan även beröva Ultima
gård dess enda skogstillgång. Detta så mycket mindre som godsägare
Bergs i Ultunastyrelsen gjorda yrkande, nämligen att Ultima skulle erhålla
en mot den årliga skogsintäkten från Graneberg svarande ^stämpling
från närliggande kronoparker, ej av domänstyrelsen kunnat godkännas.
Och här måste väl var och en, som verkligen vill något tillgodose
Ultima egendoms intresse, helt och fullt instämma i godsägare
Bergs reservation, där han säger: ''Med kraft måste jag däremot framhålla,
att förlusten av Granebergs skog för Ultima egendom skulle bliva
högst kännbar. Skogstillgången är visserligen ej så stor, att egendomens
hela behov av skogsprodukter kunnat fyllas från denna skog, men
då skogsväxten varit synnerligen god, har Ultima i denna skogstillgång,
som dessutom varit den enda för Ultima, haft en synnerligen värdefull
möjlighet att tillgodose sitt behov av reparations- och gagnvirke, ävensom
i icke obetydlig grad av bränsle. — — — — — Genom Granebergs
försäljning skulle Ultima egendom komma att bliva skoglös. Det
synes mig vara en mycket dålig hushållning att ställa så till, att eu så
stor egendom som Ultima med Kungsängen saknar all skogstillgång.
Därtill kommer, att för elevernas vid lantmannaskolan allsidiga utbildning
ej torde vara alldeles utan betydelse, att de få åtminstone i någon
män deltaga i skogsarbete.’ Men även i andra avseenden har Graneberg
ett synnerligen stort värde för Ultuna. Så kan nämnas, att förutom
det där bedrivna jordbruket, finnes där sommarbete samt vinterfoder
för cirka trettio djur, därav större delen utgöres av ungdjur, för
vilka vistelsen vid Graneberg under uppväxttiden måste anses som synnerligen
välgörande. Från dessa djur rekryteras också Ultuna tubeivkelfria
kreatursstam, vilket väl ej borde vara betydelselöst för egendomen.

Departementschefen säger å sid. 11 i nådiga propositionen.

''Egendomen Graneberg är belägen vid norra stranden av Mälarens
fjärd Ekoln mellan Flottsund och Vårdsättra samt synes enligt införskaffad
karta erbjuda utmärkt tillfälle för anordnande av villatomter samt
för sport och bad m. m., när spårvägen kommit till stånd. Härigenom
kommer värdet å Graneberg säkerligen att avsevärt stiga, men då denna
värdestegring framkallas av spårvägsförbindelsen, torde den ej nu höra

5

Riksdagens skrivelse Nr 118.

tagas i betraktande, utan egendomen uppskattas till det värde den bär
i .sitt nuvarande skick och under nuvarande förhållanden. Mot det i
sådant avseende beräknade värdet, omkring 87,000 kronor, synes mig
någon grundad anmärkning icke skäligen kunna göras.’

Därom torde meningarna emellertid vara delade. Egendomens
värde är helt säkert, även med de kommunikationer som för närvarande
finnas, väsentligt högre än Ultunastyrelsen vill göra gällande. I sammanhang
härmed bör erinras, att vid egendomen Krusenberg, som ligger
på andra sidan av Mälaren och mycket längre bort från Uppsala och
som aldrig kan få så fördelaktiga kommunikationer som Graneberg, har
sålts och säljes fortfarande tomter till ett pris av 10 öre kvadratfoten.
Ungefär samma och kanske till och med högre torde tomtvärdet nu
vara vid Flottsund, intill Granebergs gräns.

Egendomens strand, som erbjuder utomordentligt vackra byggnadstomter,
utgör i längd något över två kilometer och lämpar sig, med
tillhörande tre holmar, synnerligen väl för anläggande av strandbad, och
är sålunda, om egendomen kommer att exploateras, av ett betydligt
värde.

Men om man stannar vid att värdera den efter det i närheten
gängse tomtvärdet, skulle vid en försäljning av endast cirka 40 tunnland,
utgörande de egentliga strandtomterna, med ett pris av omkring
10 öre kvadratfoten, värdet uppgå till en summa av 224,000 kronor,
eller låt oss säga i runt tal 200,000 kronor, och ändå skulle endast ej
fullt en femtedel av hela egendomen ha avyttrats.

Om man alltså, med verkliga skäl, kan säga att egendomens värde
väsentligt skruvats nedåt, så torde man, vad beträffar kostnaderna för
spårvägen till Ultuna, som av spårvägsbolaget upptagits till ett pris av
147,000 kronor, kunna konstatera ett motsatt förhållande.

Om det hela torde lindrigast kunna sägas, att det verkar eu smula
konstruerat. Frågan är dock allt för viktig för att behandlas utan föregående
grundlig utredning, och sådant förslaget nu föreligger, torde
det väl knappast kunna av riksdagen bifallas.

Då emellertid egendomen Graneberg genom sitt utmärkta läge
lämpar sig synnerligen val till ett kolonisamhälle, torde måhända åtminstone
någon del av densamma böra av staten avlåtas för att exploateras
till villatomter samt till anläggning av bad och folkpark, varför frågan
synes mig bliva bäst löst genom att åvägabringa en ny utredning i
syfte att utröna, dels om hela egendomen Graneberg eller endast någon
del därav, med undantag av den värdefullaste skogen, kan utan olägenhet
för Ultuna försäljas, dels om och i så fall på vilka villkor i försälj -

6

Riksdagens skrivelse Nr 118.

ningen bör ingå skyldighet för köparen att bygga och trafikera spårvägtill
Ultnna och dels huru statens intressen vid försäljningen i alla avseenden
kunna bäst tillgodoses.

I sammanhang härmed torde böra påpekas, att den ovillighet att
träffa uppgörelse angående köpet, som enligt vad departementschefen
framhåller i viss mån tycks vara rådande hos Uppsala spårvägsbolag,
torde ha sin orsak däri, att nämnda bolag här kunnat uppträda som
den enda spekulant, med vilken Ultunastyrelsen haft att underhandla.
Det torde dock icke vara otänkbart, att om tillfälle därtill gives, även
andra spekulanter kunna finnas, som äro villiga att upptaga tävlan med
Uppsala spårvägsbolag. I sammanhang härmed bör omnämnas att planer
verkligen varit å bane i syfte att efter förvärvande av Granebergs gård
anlägga och trafikera spårväg förbi Ultima till Mälaren, men hava dessa
planer, åtminstone tillsvidare, strandat på grund av de kritiska förhållanden,
som inträdde i och med krigsutbrottet sistlidne höst.

Om det alltså på goda grunder kan vara att förmoda, att väsentligt
större ekonomiska fördelar för staten äro att vinna vid försäljningen av
Graneberg eller någon del därav än vad kungl. propositionen erbjuder,
borde ingen tvekan råda om att den bör av riksdagen avslås samt att
ärendet bör bli föremål för förnyad utredning. Som ytterligare skäl
härför kan anföras, att under sista tiden vid Ultima påträffats en äldre
karta än den efter vilken egendomens areal beräknats och vilken karta
visar, att arealen skulle överstiga den i kungl. propositionen angivna
med omkring tio hektar. Man vet ju på så sätt ej ens bestämt huru
stor egendomen är, än mindre dess värde.»

Av den i ärendet lämnade utredningen framgår, att den tillämnade
spårvägsanläggningen mellan Uppsala och Ultima skulle medföra avsevärda
fördelar för såväl Ultima egendom, som det dit förlagda lantbruksinstitutet.
Förutom ett beräknat ökat värde å nämnda egendom äro bland
dessa fördelar, såsom i statsrådsprotokollet framhållits, främst att märka
den goda förbindelse med universitetsstaden, som lärare- och annan vid institutet
anställd personal genom spårvägslinjens inrättande skulle erhålla,
möjligheten för elever att bo i staden, de besparingar, som beräknats
uppstå genom indragning av en del därigenom obehövliga skjutsar, samt
det minskade behovet av nybyggnad vid institutet.

Ehuru det på grund härav icke torde kunna bestridas, att det ur
olika synpunkter vore synnerligen önskvärt, att spårvägsanläggningen
komme till stånd, måste emellertid vid bedömandet av den nu föreliggande
frågan tillses, att de ekonomiska uppoffringar, som staten

7

Riksdagens skrivelse Nr 118.

enligt förevarande förslag ju skulle komma att göra, icke bliva alltför
stora i förhållande till fördelar, som å andra sidan kunna vinnas. Vid
övervägande härav har riksdagen i anledning av vad i förenämnda
motion anförts och i övrigt under ärendets behandling förekommit,
fatt den uppfattningen, att förslaget i dess nuvarande skick icke utan
vidare torde vara att förorda. Oavsett det för Ultima egendom synnerligen
ofördelaktiga i att bliva berövad sin enda skogstillgång, förefaller
det nämligen riksdagen som om utredningen i fråga om egendomen
Granebergs värde och kostnaderna för spårvägsanläggningen icke föreligga
i sådant skick, att det för riksdagen är möjligt att bilda sig eu
bestämd uppfattning om förslagets antaglighet. Enligt riksdagen från
styrelsen för lantbruksinstitutet tillhandakomna upplysningar har nämligen
vid företagen ny uppmätning befunnits, att sistnämnda egendom
innehåller en areal, som med icke mindre än omkring 20 hektar
överstiger den i propositionen angivna och riksdagen har icke kunnat
avgöra, vilken verkan berörda omständighet bör hava å beräkningen
av egendomens värde. De av vederbörande jägmästare och lcronojägare
verkställda uppskattningarna av ståndskogens värde, vilka givit
vitt skilda resultat, hava ock föranlett en viss tvekan beträffande tillförlitligheten
av det åsätta värdet å skogen. Riksdagen har även inhämtat, att å egendomen
Graneberg redan äro med nyttjanderätt upplåtna åtskilliga tomter,
om vilka statsrådsprotokollet icke innehåller några upplysningar. Något
förbehåll till tryggande av dessa besittningshavares möjligen berättigade
anspråk att få ytterligare arrendera tomterna eller för skäligt pris inköpa
desamma föreligger icke heller. Härjämte vill riksdagen framhålla, att
Uppsala stad enligt riksdagens mening måste anses hava det intresse av
spårvägsanläggningen, att ekonomiskt bidrag från stadens sida kan ifrågasättas.
Det synes därför riksdagen, som om med den slutliga prövningen
av det utav spårvägsbolaget framställda anbudets antaglighet lämpligen
borde anstå, tills nu anförda förhållanden underkastats en ytterligare
granskning. Skulle efter en sådan förnyad undersökning det alltjämt
befinnas fördelaktigt för staten att med spårvägsbolaget träffa överenskommelse
i förevarande hänseenden och bolaget fortfarande befinnas
därtill villigt, lärer Eders Kungl. Maj:t icke underlåta att ånyo framlägga
förslag därom för riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,
att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke av riksdagen bifallits.

Stockholm den 18 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.