Miktsdageitö skr Mse 1Sfr 101.

1

Nr 101.

Godkänd av Första kammaren den 10 maj 1915.
Godkänd av Andra kammaren deri 10 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av eu
förbättrad och ökad ullproduktion i Sverige.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.)

Till Konuttge n.

T tvenne inom riksdagen väckta motioner har hemställts, att riksdagen
ville dels besluta att hos Eders Kungl. Majrt i skrivelse anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning rörande lämpligaste sättet
för åstadkommande av en förbättrad och ökad ullproduktion inom landet
samt vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kan föranleda, dels och
anvisa ett förslagsanslag av högst femtusen kronor för bestridande av de
kostnader, som kunna vara förenade med en utredning av föreliggande
fråga.

Till stöd för den ena motionen har anförts följande:

»Enligt den av kungl. kommerskollegium utarbetade och i tryck 1914
utgivna specialundersökningen över textil- och beklädnadsindustrien inom
landet framgår bland annat, att textilfabrikernas inköp av råull för år
1912 uppgår genom direkt import till 6,370,074 kg. med ett inköpsvärde
av 16,422,877" kronor samt genom köp inom landet till endast 506,499
kg. med ett inköpsvärde av 1,018,469 kronor.

Dessa siffror visa tydligt, till vilken ringa omfattning landets egen
ullproduktion kommer till användning inom vår textilindustri. Detta be Bihang

till riksdagens protokoll 1915. l-l samt. 38 höft. (Nr 101.) I

o

Riksdagens skrivelse Nr lOI.

lyses ännu mer därigenom, att importen av färdigspunnen ull och kamgarn
samma år uppgick till ett värde av nära 10 miljoner kronor.

Orsakerna till detta missförhållande äro liera, främst dock otillräckligheten
av Sveriges egen ullproduktion, i det att, ehuru yllefabrikationen
och därmed ullförbrukningen inom landet starkt ökats, fårantalet dock
här sjunkit i runt tal till 0,9 miljoner efter att omkring år 1870 varit
uppe i 1,6 miljoner. Visserligen hava under tidigare skeden och även
under de senaste årtiondena åtgärder vidtagits att utvidga Sveriges egen
ullproduktion för att därigenom göra ylleindustrien mindre beroende av
utlandet, men i stort sett hava dessa ansträngningar icke lett såsom kommerskollegium
skriver, »till bestående resultat». Emellertid säger dock
statens undervisare i fårskötseln i sin till kungl. lantbruksstyrelsen för
år 1912 avgivna berättelse, efter att förut år från år hava uttryckt sitt
beklagande över lantmännens ringa omtanke om fåraveln, att intresset för
densamma »synes glädjande nog varit i uppåtgående». I detta nvvaknande
intresse kan kanske spåras ett resultat av den diskussion i ämnet, som
förekom vid 1911 års allmänna svenska lantbruksmöte i Örebro.

Den låga ullproduktionen inom landet torde dock ej kunna läggas
lantmännen ensamt till last, utan faller därutinnan ett visst ansvar även
på industrien, och det synes som om staten till en början bör vidtaga
vissa åtgärder för att sammanföra jordbrukets och industriens här gemensamma
intressen på rätt spår. Just i dessa tider framgår detta kanske
klarare än eljest, då, såsom fallet nu är, den utländska tillförseln av ull
år avstängd.

År 1912 skriver direktör John Nathorst i sin på uppdrag av kungl.
lantbruksstyrelsen utarbetade lärobok i fårskötseln bland annat i fråga om
ullens användning i Sverige: »För att fårskötseln skall komma att intaga

den ståndpunkt i vårt land, som den förtjänar, är det nödvändigt, att
kraftigare åtgärder vidtagas för att få köpare till den svenska ullen». Och
direktör Nathorst fortsätter: »Det är nämligen icke tu tal om att icke

vartenda kilogram till salu befintlig svensk ull skulle av yllefabrikerna både
kunna köpas och med fördel användas till filtar och schalar. Under nu
rådande förhållanden är det så gott som omöjligt kunna sälja svensk ull,
— men, och här är bästa beviset för ullens användbarhet, svaras det, vill
ni byta mot yllevaror, taga vi gärna er ull».

Detta anförda torde vara en ganska träffande skildring av rådande
förhållanden inom den svenska ullhandeln, åtminstone vad det gäller
utbjudande av mindre partier, vilket ock visar, att industrien kanske ej
som sig bort uppmuntrat den inhemska produktionen av ull.

Avogheten mot den svenska ullen måste emellertid nog delvis för CD

cd

Riksdagens skrivelse Nr 101. 3

klaras i dess ojämnhet och mindre goda behandling hos lantmännen. Visserligen
torde man ej varit i okunnighet om, att även den svenska ullproduktionen
kan uppvisa goda kvaliteter ull, som i många fall kunna
ersätta utländsk, men då en ordnad ullhandel i landet alldeles saknats,
har det mött svårigheter, ja, varit nära nog omöjligt att erhålla likvärdig
ull från det ena köpet till det andra. Därtill kommer den förut angivna
otillräckligheten av svensk ull. Allt detta förklarar, att fabrikerna sökt den
lättare åtkomliga samt därtill jämna och väl sorterade utländska råvaran.

Den svenska ullen har därför fått sin huvudsakliga förbrukning i
lantmännens hem, om vilket i sig självt ej är annat än gott att säga,
samt i en del ullspinnerier, i s. k. lönegodsfabriker, och i förut omnämnda
byteshandel.

Vad nu särskilt byteshandeln vidkommer torde densamma för rationellt
bedrivna yllefabriker icke vara möjlig och torde icke heller vara att
rekommendera ur den allmänna handelns synpunkt. Tv vid byte tvenne
olika varuslag emellan kan ej riktig värdenotering åsättas, för så vitt ej
bägge äro till sin kvalitet garanterade. En sådan kvalitetsgrad har man
här given endast hos det ena varuslaget, nämligen ullen, varemot vävnadsgodset
knappast kan till sin kvalitet garanteras eller kontrolleras i den
mängd olika slag, som kan förekomma vid byteshandeln. Detta vare sagt
utan att klandra de bytesaffärer som äga rum, men värdesättningen på
ull bör i säljarens intresse icke af bytesaffärerna ensamt behärskas, utan
måste ske genom prisjämförelse med i marknaden likvärdig ull. I detta
sammanhang torde ock få påvisas de pris, som föreligga vid inköp af importerad
och inhemsk ull, i det att den förra år 1912 enligt kungl.
kommerskollegii utredning betingade ett medelpris av 2 kronor 58 öre
och den senare för samma tid 2 kronor Öl öre, allt per kilogram räknat.

Emellertid torde frågan om köp av svensk ull för yllefabrikernas
räkning aldrig varit så aktuell som nu under den senare tiden eller allt
sedan importen av utländsk råvara blivit stängd. Fabrikerna blevo då
nödsakade hänvända sig till landets produktion och hava också köpt allt
vad som kunnat fås. Priserna på svensk ull stego oerhört, och lantmän,
uppköpare, m. fl. kornrno med all ull från sista höstklippningen och även
äldre förråd lingo följa med, varigenom somliga fabriker torde fått en
god del av sin ullbrist tillfälligt täckt. Vid dessa ullköp, som skett i
större och mindre poster från så gott som alla delar av landet, haVa fabrikerna
kanske för första gången fått en verklig överblick på vad som
från den svenska fårstammen kan erhållas, kvalitativt sett. Efter vad som
försports har det därvid konstaterats, att ullen, visserligen ojämn och ofta
mindre väl behandlad, dock i sin helhet utvisat en relativt god beskaffenhet

4

Riksdagens skrivelse Nr 101.

och i vissa fall eu förvånansvärd mängd ullslag av verklig ädel karaktär,
jämförliga med bättre engelska och tyska ullsorter.

Den skeptiska syn, man hittills inom industrien haft på svensk ull,
torde därför, där man har intresse för saken, vara på väg att försvinna,
sedan nu den svenska ullen, såsom kanske aldrig tillförene, själv fått visa,
att den är väl värd att taga vara på.

Till mera omfattande bruk än till »filtar» och »schalar» torde ock
den svenska ullen kunna användas vid våra yllefabriker, ehuru genast
måste erkännas, att dess användning här i landet, liksom fallet är inom
våra grannländer, där den egna ullen kommer till bruk, endast är begränsad
till varuslag i kläde m. m. av grövre och medelfina kvalitéer. För de
finaste varuslagen måste vi däremot nog alltid beräkna att använda importerad
kolonialull.

Eu väl ordnad ullhandel, på ett eller annat sätt av staten möjligen
understödd, där, efter direkt inköp från lantmännen, klassificering, sortering
och indelning av de i skilda partier ofta omblandade olika ullslagen på
sakkunnigt sätt sker, kompletterande lantmännens bemödanden att på vad
dem ankommer förbehandla ullen, torde alltså i främsta rummet erfordras
för att vidmakthålla det intresse, som på allra sista tiden uppstått för den
inhemska ullproduktionen. Vad därpå en inom landet rationellt bedriven
eller, om man på grund av geografiska eller andra förhållanden ej kommer
så långt, en förbättrad fårskötsel beträffar, kommer den säkert att ordna
sig med årens lopp, därvid ledd av vederbörliga experter på lanthushållningens
område och även här stödd av de åtgärder i övrigt, som från det
allmännas sida kunna anses erforderliga.

Men ej nog härmed. För att fårskötseln skall komma att intaga den
ståndpunkt i vårt land, som den förtjänar, är det nödvändigt, att även
andra åtgärder vidtagas för att få köpare till svensk ull. Ty även om
textilfabrikerna nu fått ett visst intresse för den svenska ullen och även
om ullhandeln blir ordnad, kan dock det hela så småningom återfalla i
sina gamla spår samt likgiltigheten för den svenska råvaran åter komma
till synes, sedan tillgång på utländsk ull ånyo står till buds. Särskilda
åtgärder måste därför ofördröjligen vidtagas att vinna och bevara köpare
av svensk ull.

Vad kan då från statens sida härutinnan åtgöras? Jo, svenska staten
bör vid sina upphandlingar av yllevaror för armén, flottan, järnväg, post,
telegraf etc. föreskriva att svensk ull i så stor utsträckning som möjligt
skall komma till användning vid tillverkning a-v nämnda yllevaror, utan
att därför uppställa fordringar på styrka, sträckningsförmåga och hållbarhet
nämnvärt behöva reduceras. Förhållandena i Danmark visa ett mot -

5

Riksdagens skrivelse Nr 101.

svarande förfarande, och driver där staten eu egen yllefabrik med användning
främst av den inhemska råvaran.

Här är ej platsen att närmare ingå på de smärre ändringar av nu
fastställda fordringar på kronans kläde, boj, filtar in. m., som bliva en
följd av att svenskullens användning upptages såsom ett bestämt villkor
för vissa anbuds antagande. Nya fastställelse!- må härför utarbetas av
vederbörande förvaltningar och detta efter samråd med fackmän å vävnadsindustriens
område.

Om staten därför beslutar sig för vidtagande av sådana åtgärder, och
vederbörande förvaltningar därigenom ägde att än mera än nu kan vara
fallet lämna de anbudsgivare å kläde m. in., som kunna styrka, att den
leverans, varom fråga är, innehåller uteslutande eller viss procent svensk
ull, särskilt företräde framför anbudsgivare, som icke lämna sådan garanti,
så torde därmed början vara given till att man skulle begynna mera efterfråga
den svenska ullen än tillförene. Ja, frågan är om ej genomförandet
av denna föreskrift skulle, mera än något annat, kraftigt bidraga till lösningen
av den för landet viktiga frågan om förbättrad fårskötsel, om ökad
ullproduktion och därmed om minskat importbelopp för textilfabrikernas
ullbehov. Staten kommer då att i någon mån ock säkerställas för eventuellt
behövligt råvarulager inom landet under tider, då import av ull försvåras
eller omöjliggöres.

Emellertid bör ej förbises, att en undersökning uti föreliggande fråga
såväl i ena som andra fallet kan åsamka vissa kostnader, exempelvis för
provvävnaders anskaffande m, in., vilka kostnader möjligen icke kunna bestridas
av vederbörande förvaltningar själva eller av i övrigt tillgängliga
medel; men torde dessa kostnader icke kunna behöva uppgå till något
avsevärt belopp. För att frågan på grund av bristande medel ej må uppskjutas,
synes därför lämpligt att av riksdagen anvisas medel för eventuella
kostnaders täckande till ett här förslagsvis upptaget belopp av högst
femtusen kronor.»

Till stöd för den andra motionen har utöver vad i den förstnämnda
åberopats anförts, att staten i sin hand också äger att genom landets samtliga
hushållningssällskap verkställa utredningar rörande ullproduktion och
försäljning av densamma, och att genom dessa institutioner även direkta
åtgärder kunna vidtagas till befordran av fåravelns förädling samt starkare
utbredning och tillväxt.

Motionärerna hava påvisat, hurusom textilindustriens behov av ull så
långt ifrån kan fyllas av den inhemska råvaran, att exempelvis under år
1912 endast värdet av den utav textilfabrikerna importerade ullen med mer
än 15 miljoner kronor översteg värdet av den inom landet inköpta. Såsom

fi

Riksdagens skrivelse Nr 101.

av motionärerna ock framhållits lärer orsaken till detta för vår handelsbalans
påtagligen ogynnsamma förhållande i främsta rummet ligga i ullproduktionens
otillräcklighet, men Hven — om än i mindre grad — i den
inhemska varans ojämnhet och mindre goda förbehandling, som vållat
svårigheter för industrien att vid inköp från olika håll erhålla ull av någorlunda
likvärdig beskaffenhet. Då riksdagen finner det vara en angelägenhet
av synnerlig vikt för landet, att dess beroende av import från utlandet
så mycket som möjligt minskas såväl i allmänhet som även beträffande
råvaror av det slag, varom nu är fråga, anser sig riksdagen böra
biträda motionärernas förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att befrämja
produktionen av inhemsk ull och dess avsättning inom landet.

Vid avgörandet av vad från statens sida i första hand bör åtgöras
för vinnande av det med motionerna avsedda ändamålet har riksdagen funnit,
att, då de åtgärder, som närmast kunna ifrågakomma, böra vara ägnade
att bidraga till ullproduktionens ökning, detta syfte bäst skulle tillgodoses
genom höjandet av fårskötseln inom landet med åtföljande ökning
av fårstammen. Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att
fåraveln torde vara den enda gren av landets boskapsskötsel, som åtminstone
i senare tider icke erhållit någon större uppmuntran från statsmakternas
sida, ehuru vissa delar av landet väl lämpa sig för densamma. Visserligen
har staten genom inrättandet av en befattning för meddelande av undervisning
i fårskötsel och ullkultur sökt höja intresset för fåraveln, och
landtbruksstyrelsen har genom facklitteratur å området på sista tiden sökt
verka i samma riktning, men ehuru ullförbrukningen varit i ständigt stigande,
har antalet får varit i stadigt tillbakagående. Härav torde framgå,
att ett ytterligare ingripande från det allmännas sida erfordras för främjande
av ifrågavarande för landet sä betydande intresse.

Utom den sålunda enligt riksdagens mening önskvärda ökningen av
fårstammen vill riksdagen framhålla betydelsen av fårskötselns rationella
bedrivande med hänsyn särskilt till möjligheten att erhålla ull av så ensartad
och god beskaffenhet, att de nu rådande svårigheterna för lantmännen
att avyttra densamma icke längre behöva förekomma.

1 anledning av det av motionärerna uttalade önskemålet att staten vid
sina upphandlingar av yllevaror för armén, flottan, järnväg, post, telegraf
o. s. v. borde föreskriva, att svensk ull i så stor utsträckning som möjligt
skulle komma till användning vid tillverkning av nämnda varor, anser sig
riksdagen böra fästa uppmärksamheten på det i kung!, förordningen den
17 november 1893 angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
förekommande stadgandet, att om vid fråga om leverans anbud avlämnats
såväl å inhemsk som utländsk vara vid prövning av anbuden den förra

Éiksdagens skrivelse Nr 101. ?

skall hava företräde. Därest berörda stadgande så tillämpades, att vid
statens inköp av yllevaror hänsyn toges icke blott till att sådana varor
tillverkats inom landet utan även till att vid deras tillverkning svensk
ull använts, skulle även härigenom utvecklingen av den inhemska ullproduktionen
befordras.

På grund av vad sålunda anförts anser riksdagen, att en undei’-sökning bör verkställas rörande de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas
för befrämjande av fårskötseln inom landet och att därvid i främsta rummet
tages sikte på möjligheten av en ökad och förbättrad ullproduktion
med åtföljande användning av svensk ull i större utsträckning än nu sker.
Denna undersökning torde emellertid enligt riksdagens åsikt kunna utföras
utan att medel för ändamålet behöva särskilt anvisas.

1 anledning av förevarande motioner, får riksdagen därför anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning rörande möjligheterna
att verksamt befrämja fårskötseln inom landet, särskilt med hänsyn
till ökad och förbättrad produktion av ull och dennas användning i svensk
industri, samt vidtaga de åtgärder, som i anledning av en sådan undersökning
kunna prövas lämpliga.

Stockholm den 10 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.