BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 16 MARS 1912

NORRLÄNDSKA SKOGSVÅRDSKOMMITTÉN

DEL I.

STOCKHOLM 1912
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

Till KONUNGEN.

Den 5 juli 1907 fann Eders Kungl. Maj:t godt uppdraga åt en
kommitté att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde böra
vidtagas för att åstadkomma en rätt vård af kronans och de under skogs -

statens tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna och att till
Eders Knngl. Maj:t inkomma med de förslag, till hvilka den verkställda
utredningen kunde föranleda. /

Till ordförande i denna kommitté förordnades i nåder hofstallmästaren
G. Tamm samt till ledamöter f. d. byråchefen E. G. Kinberg,
ledamoten af Riksdagens Första kammare auditören A. H. Fahlén, ledamoten
af Riksdagens Andra kammare D. Persson i Tällberg, jägmästaren,
numera öfverjägmästaren P. O. Welander samt dåvarande skogschefen
extra jägmästaren N. G. Ringstrand.

Sedan ledamoten af Riksdagens Andra kammare D. Persson i Tällberg
i underdånighet anhållit att varda entledigad från berörda förordnande,
erhöll ledamoten af samma kammare A. Wiklund i Brattfors den
22 maj 1908 nådigt förordnande att i D. Perssons ställe vara ledamot
i kommittén.

Till sekreterare antog kommittén den 7 augusti 1907 ombudsmannen
och fiskalen i domänstyrelsen G. Alexanderson.

Till kommittén öfverlämnades vid dess tillsättande följande framställningar,
nämligen:

1. Riksdagens skrivelse den 22 maj 1903, däruti Riksdagen anhållit,
att Eders Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till författning, livarigenom stadgande meddelades om
upprättande af husbållningsplaner för sockenallmänningarna och besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gäfleborgs län, med befogenhet för
domänstyrelsen att granska och fastställa dessa planer äfvensom att
öfvervaka tillämpningen af desamma.

2. Riksdagens skrifvelse den 12 april 1905, däri Riksdagen anhållit,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, hvilka
bestämmelser kunde anses erforderliga och lämpliga i syfte att lagligheten
utaf beslag af virke, verkställdt enligt förordningen angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903, inom skälig tid
underställdes domstols pröfning. samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet.

3. Riksdagens skrifvelse den 31 mars 1906, däruti Riksdagen anhållit,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning samt, i
den mån densamma därtill gåfve anledning, förelägga Riksdagen förslag
till ändringar i nyss åberopade förordning i syfte att dels hemmansägare
eller åbo, under förutsättning af nödig kontroll, skulle blifva berättigad
att äfven vid andra sågar inom länen än husbehofssågar till
oundgängligt husbehof låta försåga undermåligt virke, dels tillfreds -

ställande bestämmelser skulle åstadkommas rörande sättet för försäljning
af beslagtaget virke och dels afgifter för de i 3 § 1 mom. omförmälda
utsynings- och utstämplingsförrättningar skulle erläggas till staten i
stället för till förrättningsmannen.

4. En af föreningen för skogsvård å årsmöte den 24 april 1906
fattad resolution, innehållande ett uttalande af önskvärdheten utaf tillsättande
af en kommission för undersökning angående de åtgärder, som
borde vidtagas för att åstadkomma en rätt vård af kronans och de under
skogsstatens tillsyn ställda enskilda skogarna i Norrland och Dalarna,
jämte tillhörande diskussionsprotokoll.

5. En skrivelse den 17 december 1906, däri styrelsen för Öfre
Norrlands skogsvårdsförening, å föreningens vägnar, efter framhållande
af en del brister, som vidlådde skogslagstiftningen för Västerbottens och
Norrbottens län samt dennas tillämpning, i underdånighet anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t i anledning af de anmärkta bristerna ville t;iga i
öfvervägande, hvilka åtgärder för deras afhjälpande borde vidtagas, så
att allmänt och enskildt intresse tillgodosåges.

Sedermera hafva genom särskilda nådiga beslut till kommittén för
dess yttrande ytterligare öfverlämnats:

1. En af styrelsen för Ångfartygsbefälhafvare-sällskapet i Stockholm
gjord framställning att Eders Kungl. Maj:t behagade låta utröna,
huruvida tullverkets åtgärd att anordna tullbevakning vid inlastning i
hamn inom Norrbottens eller Västerbottens län af affallsvirke af alla
slag för transport till inrikes ort ägde stöd i gällande bestämmelser samt,
vare sig detta vore förhållandet eller icke, föreskrifva, att dylik bevakning
jämte skyldighet att för sågadt virke af alla slag samt affallsvirke
uttaga förpassning vid skeppning till inrikes ort skulle, såsom varande
ur kontroll synpunkt utan gagn, för framtiden upphöra.

2. En underdånig skrifvelse den 16 juni 1908, däri domänstyrelsen
ifrågasatt, huruvida icke staten borde inom Norrbottens län anlägga ett
sågverk samt en större pappersmassefabrik.

3. Två underdåniga utlåtanden af domänstyrelsen rörande väckt
fråga om sammanförande till en hyggesföljd af två eller flera lappmarkshemman
tillika med en underdånig skrifvelse i samma ämne från Mo
och Domsjö aktiebolag.

4. En å skogsvård sstyrelsernas inom landet vägnar gjord underdånig
framställning att Eders Kungl. Maj:t ville dels föreslå Riksdagen
att ställa till Eders Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag å visst
belopp till bekostande af en försökstaxering utaf skogarna inom Värmlands
län på sätt i ett vid framställningen fogadt betänkande föreslagits,

dels ock, därest detta anslag beviljades, uise en kommission af sakkunniga
personer med uppdrag ej mindre att öfvervaka och leda utförandet
af berörda försökstaxeriug, än äfven att med ledning af därvid vunnen
erfarenhet utarbeta och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med slutgiltig
plan till upp taxering och undersökning af hela landets skogstillgång.

5. En å skogsvårdsstyrelsernas inom landet vägnar gjord underdånig
hemställan, det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för
att nu gällande lagbestämmelser till förekommande af skogseld och dess
hämmande blefve underkastade skyndsam revision samt att därvid hänsyn
måtte tagas till betydelsen utaf anordnande af brandtornsystem för eldsäkerheten
i norra Sveriges skogar.

6. En af styrelsen för Föreningen för skogsvård i Norrland, i
enlighet med densamma å allmänt årsmöte med föreningen lämnadt upp *

drag, gjord underdånig framställning att Eders Kungl. Maj:t ville taga
frågan om inskränkningar i den fria betesrätten, till skydd för skogsåterväxten,
under förnyad ompröfning.

7. En af Baltiska trävaruaktiebolaget in. fl. bolag i underdånig ''
skrifvelse den 30 augusti 1909 gjord hemställan om vissa tillägg till
och ändringar i härofvan åberopade förordning den 24 juli 1903.

Kommittén, hvars arbeten togo sin början den 5 augusti 1907,
bar, i ändamål att vinna närmare kännedom om förhållandena å de särskilda
orterna, enligt nådigt tillstånd företagit åtskilliga resor inom Norrland
och Dalarna, nämligen år 1907 i Kopparbergs och Gäfleborgs län,
år 1908 inom Norrbottens län och vissa delar af Västerbottens län samt
år 1909 inom andra delar af Västerbottens län äfvensom inom Jämtlands
och Västernorrlands län.

Till fullgörande af sitt uppdrag har kommittén redan förut afgifvit
åtskilliga underdåniga utlåtanden, nämligen:

den 25 november 1208 i anledning af Ångfartygsbefälhafvaresällskapets
i Stockholm styrelses ofvanberörda underdåniga framställning;

den 1 november 1909 och den 29 januari 1910 i ärendet rörande
försökstaxering af skogarna inom Värmlands län m. m.; samt

den 21 februari 1912 angående den af föreningen för skogsvård
i Norrland väckta frågan om inskränkningar i den fria betesrätten, till
skydd för skogsåterväxten.

Sedan kommitténs arbeten nu blifvit fullständigt afslutade, får
kommittén härmed i underdånighet öfverlämna slutligt betänkande.

I detta redogöres till en början för kommitténs önskemål med

VII

afseende å hushållningen med och förvaltningen af statens skogar i
Norrland och Dalarna.

Därefter har kommittén behandlat de enskilda skogarna under
följande afdelningar, nämligen:

1. Utsyningslagen.

2. Dimensionslagen.

3. Sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs
och Gäfleborgs län.

4. Allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län.

5. Skogsvårdsafgifter.

6. Skogsvårdsstyrelser.

7. Utsyningsafgifter.

8. Skogslagarnas handhafvande.

Slutligen har kommittén yttrat sig i fråga om de till kommittén .
särskildt hänskjutna frågorna om revision af bestämmelserna om förekommande
och hämmande af skogseld äfvensom om anordnande af
industriell verksamhet i Norrbotten för statens räkning.

Af åtskilliga kommitténs ledamöter emot betänkandet afgifna
reservationer bifogas.

Underdånigst:

GÖSTA TAMM.

EDV. KINBERG. HUGO FÅHLÉN. P. O. WELANDER.

NILS G. RINGSTRAND. AD. WIKLUND.

Stockholm den 16 mars 1912.

Gerh. Älexanderson.

BETÄNKANDE

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sill.

Statens skogar ........................................................................................................ 1—254

I. Inledning ........................................................................................................ 1—10

II. Hushållningen ............................................................................................ 11—142

Allmänna grunder för skogshushållning .................................................... 13

Hittillsvarande hushållning å statsskogama i Norrland och Dalarna 49

Det nuvarande skogliga tillståndet å statens kronoparker i Norrland

och Dalarna ................................................................................................ 54

Utfärdade bestämmelser angående skötseln af statens skogar i Norrland

och Dalarna ............................................................................................... 76

Hittills gällande skogsekonomiska principer och deras tillämpning........ 80

Afverkningssätt och föryngring.................................................................... 89

Beräkning af skogsafkastningen.................................................................... 106

IH. Förvaltningen............................................................................................ 143—254

1. Organisation ........,............................................................................... 143—208

Revirförvaltningen .................................................................................... 172

Distriktsstyrelser ....................................................................................... 181

Domänstyrelsen............................................................................................ 194

2. Virkesförsäljning ............................................................................... 209—227

3. Uppbörd af statens skogsmedel......:..................................................... 228—232

4. Bokföring........................................................................................... 233—245

5. Revision ........................................................................................ 246—249

6. Respenningar ....................................................................................... 250—254

Enskilda skogar 255—485

1. Utsyningslagen.................................................................................. 256—309

Historik och allmän motivering.................................................................... 256

Lagförslag.............................................................................................. 291

Särskild motivering ..................................................................................... 298

XII

Sid.

2. Dimensionslagen ...............................................................,........................ 310—359

Historik och allmän motivering.................................................................... 310

Lagförslag........................................................................................................ 326

Särskild motivering ........................................................................................ 335

3. Sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs och Gäfle borgs

län............................................................................................... 360—384

Historik och allmän motivering...........-•........................................................ 360

Lagförslag........................................................................................................ 374

Särskild motivering ........................................................................................ 378

4. Allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län............ 385—402

Historik och allmän motivering.................................................................... 385

Lagförslag...................................................r.................................................... 396

Särskild motivering ........................................................................................ 399

5. Skogsvårdsafgifter .................................................................................... 403—415

6. Skogsvårdsstyrelser.................................................................................... 416—426

Motivering........................................................................................................ 416

Förslag till förordning.................................................................................... 424

7. Utsyningsafgifter........................................................................................ 427—430

8. Skogslagarnas handhafvande................ 431—485

Jämförande kostnadstablå 486—487

Skogseld................................................................................................................ 488 539

Historik ........................................................................................................................ 488

Motivering.................................................................................................................... 527

Lagförslag.................................................................................................................... 537

Fråga om bedrifvande af industriell verksamhet i Norrbotten för statens
räkning ........................................................................................................... 540 553

Reservationer:

af herrar FaMén och Ringstrand................................................................ 557 598

» herr Kinberg ............................................................................................ 599 631

» densamme ................................................................................................ 6o2 651

» herrar Welander och Wiklund ............................................................ 652—664

» herr Welander .................................................................................................... 665

» » Ringstrand ....................................................................................... 666 671

XIII

Sid.

af herrar Kinberg, Welander och Wiklund ............................................ 672—696

» » Kinberg och Wiklund ................................................................ 697—701

» herr Welander ........................................................................................ 702—703

» densamme ................................................................................................ 704—715

» densamme ........................................,....................................................... 716—735

» densamme ................................................................................................ 736—762

Statens skogar.

I. Inledning.

I äldsta tid var besittningsrätten till skogarna i norra delarna åt
landet icke på något sätt särskildt reglerad. Första gången så skedde
var genom konung Gustaf Vasas bekanta plakat den 20 april 1542,
däruti förklarades att sådana ägor, som obyggda vore, hörde Gud,
Konungen och Sveriges krona till. I sammanhang härmed lämnades
föreskrifter, ägnade att befrämja uppodling och anläggande af nybyggen
i dessa delar af landet. Någon tanke på att då förbehålla staten dessa
skogar i syfte att bereda statsverket direkt inkomst af skogarna synes
icke hafva förelegat. Ej heller ansågs det under den närmast följande
tiden lämpligt att låta de inskränkande bestämmelser, som till skogens
skydd tid efter annan stadgades för andra delar af riket, särskildt i
form af förbud mot svedjande, vinna tillämpning å skogarna inom norra
delarna af landet. Så småningom inställde sig emellertid för statsmakterna,
vid sidan af önskan att befrämja odlingen, äfven en sträfvan
att stödja den bergsindustri, som i dessa trakter höll på att uppblomstra.
Ett viktigt steg i denna riktning togs genom utfärdande af kungl. förordningen
om skogarna i Norrland och Dalarne den 19 december 1683,
hvaruti påbjöds bland annat att, sedan genom undersökning blifvit utrönt
hvad af nämnda skogar borde bygdelagen tillkomma, all annan
mark skulle därifrån såsom kronans tillhörighet afvittras och de kronan
sålunda tillkommande skogarna ställas under bergskollegii uppsikt för
att användas bergverken till nytta. Då under 1700- och början af
1800-talen större sågverksindustri började uppkomma i norra delarna af
riket och det ansågs vara ett statsintresse att understödja en sådan
näring, erhöllo ett flertal sågverk rätt till årlig stockfångst å vissa krono 1 -

marker mot viss stubböresafgift, livilken rätt sedermera vid afvittringarna
i regel blef utbytt mot uteslutande rätt till stockfångst å bestämda,
ofta synnerligen stort tilltagna områden, tillhopa innehållande inemot

300,000 hektar. Dessa stockfångstprivilegier äro numera samtliga, på
sätt framgår af bil. 7 till kommitténs betänkande, äflösta, om ock de
områden, som af privilegierna besvärades, ej alla ännu af staten helt
tillträdts. |

Den genom förberörda 1683 års förordning påbjudna afvittringen
kom under 1700-talet föga i tillämpning, och voro vid 1800-talets början
endast obetydliga delar af Norrland afvittrade.

Uti den år 1805 utfärdade skogsordningen uttalades än en gångstatsmakternas
önskan att befrämja ödemarkernas uppodling och bebyggande.
Samtidigt gafs ock uttryck åt tanken att staten skulle kunna
få direkt afkastning af skogarna, såsom framgår af däri förekommande
föreskrift att landshöfdingarna skulle inkomma med berättelser, huru
vidt och på hvad sätt till kronans förmån försäljning af skogsalster
från kronomarkerna redan skett samt än vidare kunde tillåtas och befordras
eller inskränkas.

Vid riksdagarna i början af det nya statsskicket dryftades ofta
frågan om lämpligheten af att skogar i större utsträckning innehades
af staten; och fattades flera beslut, gående ut på afhändande till enskilde
af statens skogstillgångar. Det mest genomgripande af dessa
var 1823 års riksdags, kungjordt genom kungl. kammarkollegii cirkulär
den 14 april 1824. Detta innehöll, bland annat, beträffande de vid afvittring
öfverblifna kronomarkerna i de norrländska länen, »att de i
anseende till folkbrist och felande kommunikationer i deras närvarande
skick vore af föga värde och icke kunde med större nytta för det allmänna
användas än till nya hemmans anläggning för att befordra landets
uppodling och befolkning, hvarföre dessa skogar vid den reglering,
som komme att företagas, icke vidare kunde komma i fråga, utan skulle
med dem förhållas efter de författningar, som i förenämnda ändamål
redan vore gifna eller vidare kunde af Kungl. Maj:t i nåder meddelas.»

Naturligt är, med den uppfattning i nu berörda hänseende statsmakterna
hyste under förra delen af 1800-talet, att afvittringsverket
återupptogs med ökad ifver. Åfvenså torde det få anses väl förklarligt
att härvid tillämpades principer, ledande till ökning af den mark,
som i följd af afvittringen kom ur kronans omedelbara besittning och
tillädes de enskilda. Sådana principer hafva erhållit uttryck dels i
afvittringsförfattningarnas bestämmelser om skogsanslagens storlek, dels
äfven, och kanske hufvudsakligen, uti samma författningars tillämpning

i praktiken. Såsom Norrlandskommittén uti sitt utlåtande anfört, är i
sistnämnda afseende särskilt att bemärka hurusom i stor utsträckning
hemmanen erhöllo en markareal, uppgående till den högsta tillåtna eller
i allt fall närmande sig denna, hurusom vidare samma markareal ej
sällan graderades så, att den ej kom i beräkning efter sin verkliga vidd,
utan efter en antagen mindre godhet, i vissa fall ända ned till Va af
verkliga vidden, och slutligen hurusom i mycket afsevärd omfattninganvändbar
skogsmark betraktades såsom impediment och tilldelades
hemmanen utan att medtagas i beräkning vid områdets bestämmande.

De för ifrågavarande delar af landet under sistnämnda tid utfärdade
afvittringsförfattningarna äro den för Jämtlands län gällande af den 8
december 1820, hvilken författning jämlikt kungl. bref den 9 mars 1825
förklarats skola, med vissa särskilda bestämmelser, afse jämväl Härjedalen,
samt den för öfriga norrländska län med undantag af Gäfleborgs
län gällande den 10 februari 1824, hvilken författning jämlikt kungl.
bref den 12 maj 1832 utsträckts att, med vissa särskilda föreskrifter,
omfatta jämväl '' Gäfleborgs län. Afvittringen inom Kopparbergs län
skedde i sammanhang med storskiftena i de olika socknarna.

1 den allmänna afvittring, som sålunda öfvergick en stor del af
norra Sverige, ingingo ej Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
och ej heller vissa betydliga delar af Kopparbergs län. Då emellertid,
med hänsyn till affattningen af rubriken till den stadga, som reglerat
afvittringen inom Västernorrlands län samt Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, af den 10 februari 1824, tvifvelsmål i senare tid
uttalats, huruvida ej samma stadga omfattat jämväl lappmarkerna,
af hvilket förhållande skulle kunna härledas en ökad rättighet för
hemmansägarna i fråga om dispositionen af skogsanslagen därinom, har
kommittén ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet.

Enligt instruktionen för afvittringsrätten i Västerbotten af den 23
maj 1780 skulle afvittringsarbetet börja på de längst intill lappmarksgränsen
belägna skogar och hemman samt därifrån fortgå till den mer
bebodda delen af landet. Häraf framgår med afl tydlighet att lappmarkerna
ej skulle omfattas af den sålunda anbefallda afvittringen.
År 1819 inkom sedermera Konungens befallningshafvande i Västerbottens
län med förslag till skattläggnings- och utbrytningsmetod för länets
lappmarker. Detta förslag föranledde emellertid ej annat resultat än att
Kungl. Maj:t den 10 februari 1824 — samma dag som stadga »angående
afvittringsverket i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län»
utfärdades — genom särskildt beslut anmodade kammarkollegium och
bergskollegium att taga i betraktande, hvilka särskilda bestämmelser

erfordrades för nybygges- och afvdttringsväsendet inom lappmarkerna.
Genom kungl. bref den 9 februari 1827 förordnades därefter att Konungens
befallningshafvande i Västerbottens och Norrbottens län skulle efter
förutgången öfverläggning med hvarandra afgifva yttrande angående
1824 års afvittringsstadgas tillämplighet för lappmarkerna. Sedermera
förklarade Kungl. Maj:t jämlikt nådigt bref den 26 mars 1831 frågan
om afvittring och skattläggning inom lappmarkerna tillsvidare uppskjuten.
År 1841 erhöllo utsedde kommitterade uppdrag att afgifva
förslag till särskild afvittrings- och skattläggningsstadga för Luleå lappmark.
En sådan stadga utkom ock år 1850, men, innan den haft till
följd någon marktilldelning, sattes densamma ur tillämpning enligt
hemställan af dåvarande landshöfdingen i Norrbottens län. Af det nu
sagda synes kommittén otvetydigt framgå att 1824 års stadga icke
någonsin ägt tillämpning å lappmarkerna. För dessa ordnades sedermera
ifrågavarande förhållanden genom stadgan om afvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873.

1 afbidan på afvittringens fortgång blefvo genom särskilda kungl.
bref åren 1871 och 1874 högst betydande områden inom Norrbottens
läns lappmarker provisoriskt afsatta såsom kronoparker med rätt likväl
för därintill och därinom belägna hemman att vid afvittringen bekomma
författningsenliga områden däraf. Nu har afvittringen så fortgått, att
hufvudsakligen endast de helt ofvan odlingsgränsen befintliga delarna af
Arjepluogs socken och Västerbottens läns lappmarker för närvarande
återstå oafvittrade. För afvittringen i lappmarkerna gäller nu ny författning
af den 5 juni 1909.

Mot midten af 1800-talet började farhågor uppstå för att missbruk
af bestämmelserna i fråga om nybyggesupplåtelser skulle äga rum.
Ftt uttryck härför utgör ett kungl. bref till kammarkollegium den 25
maj 1860, däri till en början förklarades, hurusom Kungl. Maj:t funnit
att den grundsats, som i lagstiftningen rörande användandet af kronans
genom afvittring bestämda öfverloppsmarker dittills gjort sig gällande,
nämligen att dessa marker vore, i anseende till folkbrist och felande
kommunikationer, af föga värde och icke kunde med större nytta för
det allmänna användas, än till nya hemmans anläggning för att befordra
landets uppodling och befolkning, kunde i sin fortfarande tillämpning,
sedan skogen vunnit ett förut icke anadt värde, leda därhän,
att personer, under förevändning af nybyggens och hemmans anläggning,
finge tillägna sig ganska betydliga områden af de skogbärande
öfverloppsmarkerna, men sedermera inskränkte sina odlingsföretag till det
minsta, som möjligen läte sig med jordens bibehållna besittning förena,

och riktade sina hufvudsakliga sträfvanden på ett skogshygge, beräknadt
för största möjliga vinst under de närmaste åren, men utan omtanke
ens för skogens framtida bestånd och ännu mindre för landets
varaktiga upplåtande. I samma bref yttrades vidare att det vore högst
angeläget att för kronan bibehålla och sålunda äfven åt framtiden bevara
de skogsmarker, som vid afvittringarna blefve öfriga samt till följd
af sitt läge och sin beskaffenhet kunde såsom sammanhängande kronoskogar
med fördel ställas under allmän förvaltning till en regelbunden,
efter orternas luftstreck och naturliga kommunikationsvägar lämpad
skogshushållning, beräknad på skogarnas framgena bestånd och tillväxt.
I följd häraf påbjödos undersökningar angående öfverloppsmarkernas
lämplighet såsom kronoparker, och skulle emellertid inga nya anläggningar
af nybyggen på afvittrade öfverloppsm arker få iiga rum.
Detta förbud upphäfdes först år 1866, i samband med utfärdandet af
ny skogsordning.

Samtidigt som sålunda nya principer började göra sig gällande i
fråga om ändamålsenligheten af utlämnande af kronans mark till den
enskilda företagsamheten, ändrades ock förhållandena beträffande tillgodogörandet
af skogstillgångarna å kronomarkerna. Medan dessa tillgångar
förut så godt som uteslutande utan någon som helst eller i hvarje
fall utan nämnvärd ersättning kommit den jordbrukande befolkningen i
orten och industrien till godo, trängde sig efter midten af 1800-talet
den åsikten allt mera fram att, där så utan kränkning af berättigade
enskilda intressen kunde ske, kronans skogstillgångar skulle handhafvas
med tanken fäst på framtida behof af virke samt, i den mån desamma
funnes böra afverkas, hållas tillgängliga för allmän täflan. Åt denna
åsikt gafs ock uttryck i kungl. förordningen den 21 december 1865
angående utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar i
Stora Kopparbergs län och de norrländska länen, hvaruti stadgades bl. a.
att i fråga om kronoparker, öfverloppsmarker samt de delar al oafvittrade
skogar, för hvilka ej gällde uteslutande rätt för enskilde till utsyning,
skulle, i den mån tillgång funnes, virke efter utsyningsförslag,
som det skulle åligga vederbörande skogstjänsteman att uppgöra, genom
Konungens befallningshafvande till den mestbjudande försäljas, hvarefter
^stämpling af det försålda virket skulle äga rum.

Det genombrott i den allmänna uppfattningen om kronoskogars
betydelse, som förberörda kungl. bref den 25 maj 1860 innebar, visade
sin inverkan på afvittringsverket. Medan tidigare för kronans räkning
bibehållits endast obetydligare markarealer, på grund hvaraf inom större
delen af Gäfleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län de i följd af

afvittring kronan tillfallna kronoparkerna äro relativt få och i allmänhet
mindre väl belägna, hafva på de trakter, som då ännu ej öfvergåtts af
afvittring, kronans intressen blifvit bättre tillgodosedda.

I senare tid har, särskildt inom Gäfleborgs och Kopparbergs län,
kronoparksarealen ej oväsentligt ökats till följd af markinköp från kronans
sida; härmed i vissa afseenden likställda torde återförvärf af
privilegieskogar, hvarom ofvan ordats, få anses.

För de delar af landet, hvarom nu är fråga, framgår kronoparksarealens
ökning utaf nedanstående tablå:

År	Skogsmark	Impediment	Summa
hektar	ar	hektar	ar	hektar	ar
1875		_	_	_	1,507,886	08 \|
1880	—	—	—	—	2,234,464	59
1885	1,587,902	99	1,088,816	20	2,676,719	2 2
1890	1,907,2-11	06	1,412,693	79	3,319,935	15 ;
1895	2,187,785	75	1,415,853	77	3,603,639	52 ''
1900 1	2,688,582	06	1,607,423	60	4,296,006	56
19051	2,746,644	Öl	1,494,878	23	4,241,522	54
1910*	2,901,591	72	1,378,165	08	4,279,757	70

Såsom af förestående tablå visas, afsattes kronoparker endast så
småningom; och skedde denna afsättning inom Gäfleborgs, Jämtlands,
Västernorrlands samt några få socknar af Västerbottens läns kustland
hufvudsakligen redan under 1860-talet, inom återstående socknar af
Västerbottens läns kustland samt inom Norrbottens läns kustland till
större delen under 1870-talet samt inom lappmarkerna hufvudsakligen
först under 1880- och 1890-talen.

Under hänvisning till kommitténs redogörelse här nedan om hittillsvarande
hushållning med kronoskogarna uti ifrågavarande delar af
landet vill kommittén redan nu till belysande af en del hit hörande
spörsmål, något uppehålla sig vid de åtgärder, som allt efter som i de
norra länen efter skedd afvittring kronoparker tillträddes, vidtagits för beredande
af afsättning för den tillgång af öfvermogen, skadad eller oväxtlig
skog, som kunde finnas. Dessa åtgärder kunna sammanfattas sålunda:

1. upplåtelser af flerårig afverkningsrätt;

2. upprensning af flottleder för kronans skogar och därmed

1 Inägor, till en areal af omkring 10,000 hektar, äro inräknade i skogsmarksarealen.

följande koncentrering af årsafverkningen till vissa trakter af reviren,
där skog af omförmäld beskaffenhet funnits i någon större mängd;

3. rensningshuggningar, omfattande dels sådant virke, som ansetts
vid auktion osäljbart, men sedermera befunnits kunna under hand afyttras,
dels kolved och pappersved af undertryckt, oväxtlig småskog och affall
och dels tillfälliga afverkningar af vindfällen eller torkande skog; samt

4. uttagande af skadade träd, äfven eljes, i samband med ordinarie
afverkningar.

Hvad då först beträffar upplåtelser af flerårig afverkningsrätt är
att bemärka, hurusom desamma berört en mycket stor del af kronans
dåvarande skogar, såsom framgår af följande sammandrag:

Län	Areal i bär	Antal bjälk- och sågtimmer-träd	Upplåtelsetid
Norrbottens..................	230,200	3,219,604	1873—1886; 1888—1899
Västerbottens...............	87,467	1,847,350	1873—1879; 1889—1902; 1896—1905
Västernorrlands............	72,487	929,850	1870—1881; 1878—1882; 1881 — 1888
Jämtlands ..................	19,405	130,672	1873—1883
Gäfleborgs ..................	20,664	446,185	1869—1888
l Kopparbergs ...............	22,883	30,000	1881—1886
Summa	453,106	6,603,661

Med begagnande af de goda trävarukonjunkturerna i början af
1870-talet försåldes inom Gäfleborgs och Västernorrlands län från därvarande
vid afvittringen nybildade kronoparker den öfvermogna, grofva
timmerskogen på stora arealer. I Jämtlands och Kopparbergs län däremot
afyttrades vid samma tid endast relativt smärre virkespartier af dylikt
slag. Orsaken härtill torde hafva varit att söka däri att kronoparkernas
belägenhet inom sist omförmälda båda län icke var för virkesafsättning
gynnsam. Af de i de olika aftalen bestämda minimimåtten för träd,
som af upplåtelserna omfattades, framgår att därvid varit fråga uteslutande
om gröfre träd. Hvad de två nordligaste länen beträffar, funnos
i början af 1870-talet kronoparker afsatta allenast inom några socknar
i kustlandet, och å dessa kronoparker, som omfattade endast mindre
arealer och hade ett från hvarandra spridt läge, var timmerförrådet, bl. a.
i följd af betydande åverkningar, så ringa, att därstädes sådana afverkningsupplåtelser
till gröfre skog, hvarom nu senast varit tal, under
1870- och förra delen af 1880-talen kommo till stånd mera sällan och

då till i allmänhet allenast obetydligare omfattning. Såsom ofvan meddelats,
hade i afbidan på afvittringen inom Norrbottens läns lappmarker
högst betydande skogsmarker provisoriskt afsatts till kronoparker,
och å ett ai dessa områden, beläget i Jockmocks socken omkring
Lilla Lule älf och dess bivattendrag samt i areal innehållande
omkring 130,000 hektar, upplätos till en början emot ett pris af 1 krona
8 öre lör träd 1; 100,000 träd af öfvermogen och skadad skog, hvilka
höllo minst 11 decimaltum i diameter sex fot från roten, dock att köparen
ej hade skyldighet mottaga träd, som efter lumpning icke lämnade ett
sågtimmer af 16 fots längd och 8 */s decimaltum i topp; på upprepade
framställningar från köparen försåldes ytterligare 569,000 skadade träd,
däraf 319,000 träd lämnades till ett nedsatt pris af 25 öre. Afsikten
med dessa tillägg i den första afverkningsupplåtelsen och den omnämnda
prisnedsättningen synes hafva varit att stödja köparen, som genom det
stora konjunkturfallet i slutet af 1870-talet kommit i den ställning, att
affärsrörelsens nedläggande, till stor skada för orten, kunde befaras.

Senast berörda större försäljningar kotnmo till stånd utan att
träden före försäljningen utstämplats. Då emellertid detta förfaringssätt
verkade i flera afseenden ofördelaktigt såväl å skogsvården som å
försäljningsresultaten, bemyndigades, uppå därom gjorda framställningar,
skogsstyrelsen jämlikt nådiga bref af år 1877 och 1880 att före försäljning
låta utstämpla virket. Vid de härefter skedda försäljningarna af nu
ifrågavarande art, såsom de stora afverkningsrättsupplåtelserna år 1888
vid Vargisån i Norrbottens län samt åren 1889 och 1896 i Lycksele
och Stensele socknar i Västerbottens län, var ock försäljningsvirket på
förhand utstämpladt, därvid följdes de grunder, att af växande skog icke
skulle medtagas träd, som ej vid brösthöjd hölle 31 centimeter i genomskärning,
samt att öfvermogna, skadade, undertryckta eller i följd af
växtortens beskaffenhet ej fortväxande träd skulle utan afseende å storleken
utstämplas i den mån de hade saluvärde, med iakttagande likväl att,
då utsyning skulle äga rum å högt belägna eller eljes exponerade trakter
eller där tillgången å fröträd vore knapp, ej flera träd skulle stämplas
än som med hänsyn till beståndsvård eller föryngring funnes böra ske.

Åtgärder, som kanske mer än något annat medverkat till afsättning
och tillgodogörande af kronovirke, som lämpligen bort komma
till afverkning, äro de, som vidtagits för upprensning af flottleder.

Redan vid 1873 års riksdag fästes uppmärksamheten å angelägenheten
af åtgärder från kronans sida för vattendragens flottbargörande
inom Norrbottens län, i anseende till de stora, sammanhängande skogskomplexer
kronan där ägde. Samma år anvisades ock medel för under -

sökning angående möjligheten af och kostnaderna för upprensning af
vattendrag, berörande kronans skogar. Sedan undersökning i sådant
syfte under de följande åren utförts, blefvo flera vattendrag i sammanhang
med de redan omnämnda afverkningsupplåtelserna och i enlighet
med förslag, som vid undersökningen upprättats, flottbargjorda genom
virkesköpares försorg. På detta sätt utfördes, enligt uppgift i en kungl.
proposition till 1890 års riksdag, arbeten för en beräknad kostnad af

1,500,000 kronor. Då emellertid de enskilde helt naturligt sökte göra
sig väl betalda för sina åtagna skyldigheter uti förevarande hänseende
genom lägre pris å inköpt kronovirke, och detta pris i många fall
ytterligare nedtrycktes i följd af att mången hindrades att spekulera
på virket af brist på det för inrättande af flottleden nödiga förlagskapitalet,
syntes det antagligt att, om staten själf efter hand utförde
dylika anläggningar, kostnaden härför i längden skulle blifva mindre än den
uppoffring staten finge vidkännas därigenom, att anläggningen af flottleder
gjordes till villkor vid upplåtelser af afverkningsrätter för längre tid.

Med hänsyn till detta af domänstyrelsen påpekade förhållande
beviljades år 1885 ett belopp af 23,000 kronor till inrättande af flottleder
i Norrbottens län. Åfven under de närmast följande åren anvisades
för enahanda ändamål mindre belopp. Från och med år 1891 hafva
härutinnan inträdt delvis förändrade förhållanden, i det att från och med
nämnda år funnits för ändamålet disponibla dels såsom extra anslag
beviljade medel och dels influtna amorteringsafgifter. För reglering af
flottleder hafva alltsedan dess anslagits:

för	år	1891 ...........	100,000	kronor	för	år	1901 ..	......... 100,000	kronor
»	b	1892 ...........	100,000	»	)>	))	1902 ..	....... 100.000	b
»	b	1893 ............	—		b	B	1903	......... 100,000	tt
)>	b	1894 ............	—		))	B	1904 ..	........ 100,000	))
»	b	1895 ............	—		)>	»	1905	........ 100.000	»
»	»	1896 ...........	50,000	»	b	»	1906 ..	........ 100,000	»
»		1897 ............	50,000	))	»	B	1907 ..	......... 100,000	)>
»	»	1898 ............	100,000	»	B	»	1908 ...	........ —
»	»	1899 ...........	100,000	b	B	»	1909 ...	......... —
»	b	1900 ...........	100,000	b	B	))	1910 .	........ —
		Ifrågavarande	anslag	afsågo,	som	nämndt,	ursprungligen	endast

Norrbottens län, men hafva sedermera utsträckts att gälla äfven för
Kopparbergs län (från år 1898), för Västerbottens län (från år 1902),
för öfriga norrländska län samt Örebro och Västmanlands län (från år
1904) äfvensom (från år 1908) för riket i dess helhet.

I de få fall, där flottlederna uteslutande beröra kronans marker,

betraktas de såsom kronans enskilda flottleder, som af kronans virkesafnämare
få begagnas utan annan afgift än den, som på initiativ af
skogsförvaltningen må liafva i Konungens befallningshafvandes auktionskungörelse
stipulerats såsom skäligt bidrag till flottledens underhåll.
I öfriga fall, d. v. s. då flottlederna beröra enskildes mark, måste de i
vanlig ordning regleras för att sedermera upplåtas såsom allmänna flottleder.
Att förhållandena i dessa flottleder understundom äro för kronan
såsom af flottleden berörd jord- och virkesägare oförmånliga har flerfaldiga
gånger framhållits, senast af domänstyrelsen uti det förslag
till ändring i gällande lagstiftning uti ifrågavarande afseende, som af
nämnda styrelse underställts Kungl. Maj:t.

Såvidt inkomna svar å af kommittén utsända frågeformulär gifva
vid handen, återstå för närvarande såsom oreglerade allenast några
vattendrag, som skulle kunna tänkas vara af större betydelse såsom
flottleder för kronans virke, hvarföre hufvudvikten härvidlag synes ligga
å ett vidmakthållande och, där så finnes erforderligt, förbättrande af de
flottleder, som redan finnas.

Utan att ofvan omförmälda åtgärder från kronans sida vidtagits
för vattendragens flottbargörande, hade icke afverkningarna kunnat på
sätt som skett utsträckas till aflägsnare trakter, och följaktligen hade för
sådan händelse kronan icke kunnat dfaga vederbörlig fördel af stigande
träkonjunkturer och ökad konkurrens.

Hvad så angår rensningshuggningarna (sådant detta begrepp finnes
till sin omfattning bestämdt härofvan), hafva desamma omfattat en
afsevärd procent af hela årliga afverkningsbeloppen. Denna procent
har alltjämt stegrats, beroende på de ökade möjligheterna under senare
tid för tillgodogörande af smärre och mindrevärdigt virke. Hvad härvidlag
spelar en ej ringa roll är uppkomsten af trämasseindustri i öfre
Norrland, till belysande hvaraf kommittén har låtit upprätta ett sammandrag
(bil. 8 till detta betänkande) öfver de mera betydande aftal, som
i sådant afseende träffats mellan staten och trämasseproducenter. Af ej
ringa betydelse är ock den stegrade afsättning för kolved, som vunnits
under senare åren.

Slutligen är att märka, hurusom i afsevärd omfattning skadade
träd uttagits i sammanhang med ordinarie afverkning. Huru stor del af
den ordinarie afverkningen, som för de trakter af landet kommitténs
uppdrag afser motsvaras af uttag utaf skadade träd, kan icke utrönas
annat än genom att undersöka de särskilda stämplingslängderna; och
har kommittén ansett eu sådan undersökning alltför vidlyftig och tidsödande
för att motsvara det därmed afsedda ändamålet.

II. Hushållningen.

De ledande principer, efter livilka statens skogar böra förvaltas,
måste i första hand bestämmas af det ändamål dessa skogar afse att
tjäna inom landets hushållning.

Uppfattningen om statsskogarnas betydelse i detta afseende har
väsentligt förändrats under tidernas lopp.

I äldre tider, särskildt under 16- och 1700-talen, var omsorgen
om landets fortsatta uppodling och bebyggande samt industriens utveckling
bestämmande för dispositionen åt kronans skogar i de norrländska
länen. Marken uppläts för den skull här till nybyggen på förmånligare
villkor än i öfriga delar af landet och för att gynna uppkomsten
af bergverks- och sågverksrörelse tilldelades dylika industrier
vidsträckta skogsområden eller tillförsäkrades dem viss årlig stockfångst
dels mot en ringa afgift och dels alldeles fritt.

Dessa upplåtelser af kronans skogar i Norrland fortsatte ända till
midten af 1800-talet, vid hvilken tid ett omslag skedde i uppfattningen
om staten som skogsägare. Härtill bidrogo flera omständigheter. Hufvudsakligen
genom upphäfvande af importtull å trävaror i England stego
virkespriserna hastigt på världsmarknaden och träexporten från Sverige
ökades väsentligt. Genom denna prisstegring fingo äfven statens skogsmarker
i Norrland ett högt värde och kunde hädanefter lämna en mycket
betydande afkastning. Man blef till följd häraf tveksam, huruvida den
dittills tillämpade metoden att utdela kronans skogar till hemman och
industrier i längden vore den för staten mest fördelaktiga, helst som det
flerstädes redan visat sig att, i den mån skogsvärdet började stiga, många
sökte nybyggesrättigheter hufvudsakligen för skogens skull, men icke al
intresse för jordens uppodling. Härtill kom att den vidsträcktare rätt
till afverkning af växande skog, som genom åtskilliga kungl. bref lämnades
kronoåboarne i de norrländska länen under åren 1839—1857, visat

Statsskogshush&Unin
-gens ändamål.

sig innebära fara för skogarnas framtida bestånd. Erfarenheterna från
södra och mellersta delarna af landet manade äfven till försiktighet vid
öfverlåtande af kronans skogar till enskilde. Under påverkan af den
ursprungligen från Adam Smith hämtade läran att staten i allmänhet
icke är lämplig som egendomsägare och att största möjliga frihet för
den enskilde samt dennes egna intresse är den bästa drifkraften för
ekonomisk verksamhet hade man här under förra hälften af 1800-talet
försålt större delen af kronoskogarna, hvilket fått till följd dessas
sköfling. Redan vid 1853—54 års riksdag anförde ett utskott, att de
i följd af 1823 års riksdagsbeslut sålda kronoskogarna då voro till större
delen uthuggna, utan att någon omsorg ägnades åt återväxten.

Dessa anförda förhållanden — skogarnas ökade värde, missbruket
af nybyggesrättigheter och den vunna erfarenheten att de enskilde i
regel utnyttjade de af staten upplåtna eller försålda kronoskogarna för
vinnande af tillfällig penningvinst, men icke för åstadkommande af varaktig
afkastning — föranledde eu förändrad uppfattning hos statsmakterna
såväl om statens lämplighet som skogsägare som om skogshushållningen
i allmänhet.

Erfarenheten hade tydligt visat, att ofvannämnda nationalekonomiska
åskådning — att den enskildes egna intresse är bästa driffjädern
vid ekonomisk verksamhet — icke vore hållbar i fråga om skogshandteringen.

Man hade vunnit insikt om att skogsbruket — främst genom
dess fordran på att stora värden ständigt skola hållas bundna i form
af skogskapital och dess kraf på uppoffringar af nuvarande ägare, hvaraf
fördelarna ofta framträda först i en tämligen aflägsen framtid — är en
näringsgren, hvilken på grund af sin natur icke kan rätt utöfvas utan
ett så strängt aktgifvande på efterkommandes bästa, att det i allmänhet
icke är att vänta af en enskild person, men väl af kommuner och andra
menigheter och främst af staten, hvars hela förvaltning hvilar på förutsättningen
om statens fortvaro för all framtid.

Denna förändrade åskådning fick äfven snart uttryck i lagstiftningen.
Efter framställning af ständerna utfärdades kungl. förordningen
den 21 december 1865, enligt hvilken sådana sammanhängande kronans
marker, som på grund af sitt läge och i öfrigt vore till kronoparker
lämpliga, skulle därtill afsättas. Följande år utfärdades allmänna skogsordningen,
hvari bland annat stadgades att kronoparkerna skulle bibehållas
oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga regler
grundade hushållning splaner, som afsåge skogens framtida bestånd och
högsta afkastning.

Därmed var den nya riktningen af statens skogspolitik tydligt
angifven. Kronans skogar skulle hädanefter innehafvas och förvaltas af
staten själf, och statens skogshushållning erhöll en öfvervägande statsfinansiell
uppgift att bereda penninginkomster åt statsverket. Denna ställning
inom statshushållningen liafva ock statens skogar sedan dess bibehållit,
och af den bifogade bilagan (n:r 9) öfver inkomster af skogsmedel
alltifrån år 1870 framgår närmare, huru skogarna så småningom blifvit en
af statens viktigaste inkomstkällor. På grund af det stigande penningvärde
å skogsprodukter, som är att vänta i framtiden, torde det ock få anses
vara utom allt tvifvel, att statsskogarnas ekonomiska betydelse i framtiden
kommer att blifva ännu större, och detta icke blott genom ökad
penninginkomst, utan äfven genom den säkra och jämna tillgång på
råmateriel för trävaruindustrien och därmed arbetsförtjänst för befolkningen,
som är att påräkna från under uthållighetsbruk ställda skogar.

Allmänna grunder för skogshushållning.

Statens skogsbruk är alltså, liksom öfver hufvud taget all skogs- skogsbruket
handtering, i främsta rummet en ekonomisk förvaltning, och det måste såsom ekoaodärför
anses vara af synnerlig vikt, att därvid sådana ekonomiska prin- imskJ^7alt"
ciper tillämpas, att skogarna utnyttjas på för landet fördelaktigaste sätt.

För ett rätt bedömande af skogsbrukets ekonomi måste dock
beaktas att skogshandteringen icke kan i alla afseenden likställas med
annan ekonomisk förvaltning. Detta framgår af hvad kommittén ofvan
anfört om resultatet af de upplåtelser och försäljningar af kronoskogar,
som skedde i äldre tider i vårt land; därom vittna äfven alla de lagstiftningsåtgärder,
som statsmakterna under senare tid ansett sig nödgade
att vidtaga såväl i Sverige, som i ett flertal andra europeiska
länder för att förhindra vanvård och sköfling af skog.

Skiljaktigheten mellan skogsbruk och annan egendomsförvaltning
har hufvudsakligen sin grund i skogskapitalets säregna natur. Härvid
är först att märka att hvarken själfva marken eller ståndskogen kan
enbart för sig anses representera produktionskapitalet, utan är det skogen
som ett helt betraktad, d. v. s. marken med därå växande virkesförråd,
som tillsammans bilda det producerande kapitalet. Af detta
kapital, som består af en mängd träd och bestånd af olika åldrar,
bör vid en rationell skogshushållning endast afkastningen uttagas. Men
icke blott de träd, hvilka afverkas som årsafkastning, hafva saluvärde,
utan större delen af skogskapitalet kan med lika stor fördel afyttras.

Det är denna för ett ordnadt skogsbruk ogynnsamma omständighet,
som oftast gifvit anledning till misshushållning med enskildes
skogar. Skogskapitalet blir härigenom lätt föremål för spekulation af
sådana personer, som skaffa sig skogsegendomar endast i syfte att
realisera befintligt virkesförråd, hvaraf de beräkna större eller mindre
afverkningsvinst. Men äfven ifråga om öfriga enskilda skogar, som
icke förvärfvas eller innehafvas i dylikt spekulationssyfte, har det visat
sig svårt att i längden bevara skogskapitalet för uthållig afkastning.
Anledningarna härtill kunna vara flera, såsom skogsägarens nödtvungna
behof af kontanta medel, utsikt att placera penningar i annat mer
vinstgifvande företag eller annars lockelse att omföra skogstillgångarna
i kontanta penningar, hvilka alltid äro en mer lättrörlig kapitalform
än skog.

Åfven krafvet på att skogskapitalet skall ständigt vidmakthållas
och ersättas med ny skog i den mån de äldre bestånden utväxa till
mognad och afverkas skiljer skogshushållningen från de flesta andra
förvärfsgrenar, ty ett skogsbestånd måste i regel uppnå en i förhållande
till människans lifslängd mycket hög ålder, innan det är moget för skörd.

Hvad som göres för åstadkommande af återväxt eller hvad som
härutinnan försummas länder därföre mera efterkommande, än nuvarande
ägare, till nytta eller skada.

Den egna fördelen blir därföre vid skogsbruk icke samma verksamma
kraft för bedrifvande af en rationell hushållning som t. ex. i fråga
om jordbruk, där ägaren i regel får själf omedelbart erfara följderna
såväl af rationell skötsel som vanvård, då det däremot för en skogsägare
kan under vissa förhållanden t. o. m. innebära en tillfällig ekonomisk
fördel att realisera större eller mindre del af skogskapitalet, t. ex.
då virkespriserna äro tillfälligt högt uppdrifna, vid ekonomiskt trångmål
o. s. v.; och i allmänhet kan sägas att skötseln af skog i enskild
persons hand blir i väsentlig grad beroende på ägarens ekonomiska
förhållanden. Men äfven under antagande att skogsägaren har så god
ekonomisk ställning och så stort intresse för skogsbrukets rätta bedrifvande,
att han bevarar skogskapitalet, har det alltid visat sig möta
svårigheter att förena rationellt skogsbruk med den fordran på gängse
affärsränta å skogskapitalets värde, som från ren affärssynpunkt kan
uppställas.

Förutom frågan om sättet för bestämmande af årsafverkningens
storlek i en skog, hvilken fråga upptages till särskild behandling på
annat ställe i detta betänkande, var det olika åsikter hufvudsakligen i
sistnämnda punkt om skogsbrukets räntabilitet samt angående den här -

med nära förbundna frågan om grunderna för beräknande af trädens
ekonomiska mognadsålder eller skogens s. k. normala omloppstid, som
framfördes vid förut omnämnda skogsmöte den 24 april 1906 och
hvarom kommittén anbefallts verkställa utredning.

Med hänsyn till skogarnas stora betydelse för vårt land och skogshushållningens
utpräglade karaktär af ekonomisk förvaltning har kommittén
funnit frågan om rätta grunderna för skogsbrukets ekonomi
vara värd mycken uppmärksamhet; och har kommittén styrkts i denna
sin uppfattning af hvad statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
vid föredragning af ärendet om kommitténs tillsättande anfört att »särskilt
frågorna om livad den nuvarande generationen bör kunna uttaga
af det förefintliga skogskapitalet, om rätta tidspunkten för dettas tillgodogörande
och om hvilka åtgärder, som böra vidtagas för att åt
kommande generationer icke blott bevara detta kapital vid oförändrad t
värde, utan äfven lämna det förökadt, och förbättradt, äro på skogshushållningens
område af vital beskaffenhet och kräfva ett omsorgsfullt
och allsidigt bedömande».

Redan på grund af det naturliga förhållandet, att de särskilda
träden och bestånden i en skog enligt lagarne för allt organiskt lif liafva sin
lifligaste tillväxt under de första årtiondena och därefter visa en småningom
aftagande växtkraft för att slutligen undergå förgängelse, samt däraf att
virkets värde per kubikenhet är olika för yngre och äldre skog är uppenbart
att det måste finnas en mognadsgräns för det uppväxande beståndet
och att det icke är någon likgiltig fråga, vid hvilken ålder bestånden
skola skördas och ersättas med ny skog. Det är tvärtom en af förutsättningarna
för hvarje planmässig skogshushållning, att denna baseras
på en sådan mer eller mindre noggrant beräknad medelålder.

Denna mognadsålder, som äfven betecknar den tid, hvilken förflyter
från det mogna beståndets afverkning för föryngring till dess mogen
skog ånyo uppväxt på den afverkade ytan, benämnes vanligen skogens
normala omloppstid.

Angående omloppstiden liafva växlande åsikter blifvit framförda,
vanligen beroende på de olika ändamål, som skogshushållningen under
skilda tider varit afsedd att fylla. Bland de viktigaste må nämnas omloppstiden
för högsta massaproduktionen och den s. "k. tekniska omloppstiden.
Enligt den förra skall skogens afverkningsålder afpassas så, att
största möjliga virkesmassa erhålles, och har denna åskådning närmast
föranledts af de tid efter annan framhållna farhågorna för skogsbrist —
farhågor som äfven kunde på vissa trakter hafva fog för sig med de
starkt begränsade transportmöjligheter, som förut varit rådande.

Skogens
mognadsålder
eller
s. k. normala
omloppstid.

Olika skogsekonomiska

principer.

Den tekniska omloppstiden har ofta varit mer eller mindre nödtvungen
dels för tillgodoseende af lokala behof af vissa virkesslag,
t. ex. under den tid då det s. k. koltvånget var gällande i vissa delar
af vårt land och skogsägarne voro ålagda att leverera viss mängd kol
till närliggande järnbruk, dels emedan endast träd af vissa gröfre timmerdimensioner
haft saluvärde. Dessa båda synpunkter för beräknande
af en skogs omloppstid hafva dock numera betydelse endast i vissa
undantagsfall och torde få anses allmänt öfvergifna.

Det är icke längre massan, utan virkets värde, som numera har
största betydelsen, och med nutida utvecklade kommunikationer spela
icke heller de lokala behofven så stor roll som förr.

Trä har alltmera blifvit en viktig handelsvara, och då målet för
såväl statens som enskildes skogshushållning är att tillföra ägaren största
möjliga penninginkomster är en naturlig följd häraf att man numera måste
söka ordna skogshushållningen efter strängt ekonomiska synpunkter.

Däri torde flertalet skogsägare och skogsmän vara ense, och
meningarna äro endast delade i fråga om de ekonomiska principer,
som härvid böra tillämpas på grund af skogsbrukets särskilda natur.

Två skogsekonomiska principer hafva i denna fråga sedan flera
årtionden tillbaka stått emot hvarandra såväl i utlandet som hos oss,
och framfördes hufvuddragen af dessa båda åskådningar vid skogsvårdsföreningens
möte år 1906. Man kunde lätt antaga, att meningsskiljaktigheterna
endast beröra mindre väsentliga, ekonomiska detaljer vid skogshushållningens
ordnande, men en närmare granskning af frågan gifver
dock vid handen, att det mellan de båda åsikterna råder en mycket bestämd
och från såväl skoglig som nationalekonomisk synpunkt djupgående
skiljaktighet.

Enligt det vid skogsmötet förda dislcussionsprotokollet kunna de
olika synpunkterna i korthet angifvas sålunda:

Enligt den ena åsikten lägges det enskilda beståndets värdetillväxtprocent
till grund för beräknande af skogens rätta afverkningsålder,
hvilken inträffar, då beståndets årliga värdetillväxt ej längre motsvarar
gängse kapitalränta på beståndets afverkningsvärde.

Den motsatta åsikten fäster mindre afseende vid skogens och beståndens
procentuella afkastning, utan uppställer som hushållningens
främsta mål att vinna största behållna afkastningen på ytenheten, hvarföre
ock beståndets rätta afverkningsålder infaller, då genomsnittliga
värdeproduktionen på beståndets markyta är den största möjliga, och nöjer
sig med den ränta, som skogen genom sin naturliga värdetillväxt förmår

lämna, äfven om denna i förhållande till beståndets eller hela skogens
afverkningsvärde blir lägre än gängse kapitalränta.

Den förstnämnda af dessa principer benämnes i det följande
penningränteprincipen och den senare skogsränteprincipen. Den vid
skogsmötet förfäktade penningränteprincipen är till det hufvudsakliga
samma teori, som redan på 1850-talet framställdes i Tyskland af professorn
i matematik vid forstakademien i Tharand M. R. Pressler, dock
med den skiljaktigheten att Pressler ansåg, att det icke mogna beståndets
värdetillväxt skulle motsvara skälig ränta icke blott på beståndets afverkningsvärde
utan äfven å det grundkapital, som representeras af samma
markytas andel i jordränta, kultur- och förvaltningskostnader, hvarjämte
han nöjde sig med en lägre s. k. forstlig räntefot, 3 å 3 Va procent.

Men äfven Pressler ansåg, att hvarje bestånds ekonomiska mognad
i en skog skulle bero på dess löpande årliga värdetillväxtprocent, hvilken
därföre alltid borde beräknas, den s. k. visareprocenten (v), och jämföras
med den för skogsbruket antagna, forstliga räntefoten.

Härom säger dock Pressler själf: »Så snart ett bestånds produk tionskraft,

uttryckt i visareprocenten v, icke längre kan hållas öfver eller
vid den antagna forstliga räntefoten p, må beståndet anses för moget
och, såvidt hänsyn till det hela eller afsättningsförhållandena tillåta det,
då tillika som liuggfärdigt.» Under antagande att beståndens värdetillväxt
är genom föregående undersökningar på förhand känd, har
Pressler vidare utvecklat sin teori på det sätt, att han med ledning af
beståndens värdetillväxt och en förut bestämd räntefot beräknat en mot
hvarje beståndsålder svarande jordränta som grund för en rätt afverkningsålder,
hvarom härnedan närmare redogöres (sid. 34).

Presslers ränteprincip, äfven benämnd jordränte- eller marknettoläran,
fick vid sitt framträdande många såväl anhängare som motståndare
bland de tyska skogsmännen, och denna meningsskiljaktighet är fortfarande
rådande i den utländska facklitteraturen.

I fråga om vårt land har visserligen penningränteprincipen äfven
tidigare blifvit mer eller mindre bestämdt uttalad, men har dock aldrig
vunnit praktisk tillämpning inom statsskogshushållningen, utan har för
statens skogar i stället skogsränteprincipen angifvits vara den, som bör
vara vägledande för statens skogshushållning enligt § 1 af kungl. förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket. Där stadgas nämligen, att »kronoparkerna skola bibehållas
oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga vägar
grundade, för olika ortsförhållande lämpade hushållningsplaner, som afse
skogens framtida bestånd och högsta afkastning».

Skogsekonomiska
principer
i vissa
utländska
stater.

Då kommittén emellertid ansett det vara af värde att utröna, huruvida
den vid skogsmötet och äfven senare förordade penningränteprincipen
vunnit någon tillämpning i utlandet äfven i praktiken och hvilka
erfarenheter som därvid vunnits, har kommittén sökt vinna upplysning
om vederbörande myndigheters ställning till de båda skogsekonomiska
principerna från en del tyska stater, nämligen Sachsen, Preussen, Wurtemberg,
Bayern, Baden och Mecklenburg-Schwerin.

Från Saclisen uppgifves att man vid statsskogsförvaltningen helt omfattat
de af professor Pressler i Tharand företrädda teorierna och att
dessa gifvit ett godt ekonomiskt resultat.

Den preussiska statsskogsförvaltningen vill undvika en alltför sträng
tillämpning af någondera principen, enär skogsränteprincipen anses leda
till för höga och jordränteteorien till för korta omloppstider, äfven om
man vid den senare utgår från en så låg räntefot som 3 procent. Preussen
vill därföre välja en omloppstid, vid hvars tillämpning skogen lämnar
det trävirke, som är mest begärligt och bäst betalar sig.

I Bayern, där skogsförvaltningen på grund af anmärkningar just
om statsskogarnas otillfredsställande förräntning nyligen angifvit vissa
principiella synpunkter för skogshushållningens reformering, har man
dock icke anslutit sig till Presslers lära, att viss förut bestämd räntefot
skall läggas till grund för hushållningen, utan tvärtom uttalat i fråga
om statens skogar, att en högre afkastning är att föredraga framför
en hög förräntning, såvidt sänkningen af räntefoten ej blir betydande,
samt att skogens afverkningsålder i allmänhet bör afpassas så. att
värdeafkastningen, uträknad per ytenhet för hvarje decennium, hinner nå
sitt kulmen.

Från Wurtemberg meddelas att omloppstiden för detta lands statsskogar
har nedgått från 120 år på 1870-talet till för närvarande omkring
100 år, på vissa trakter, t. ex. i Schwarzwald, dock öfver 100, på
andra därunder ned till 80 å 90 år, allt efter lokala växtlighetsförhållanden.
Denna nedsättning af växttiden har hufvudsakligen föranledts af
erfarenheter i fråga om stormskador i äldre bestånd, förbättrade afsättningsmöjligheter
för smärre virke, omsorgsfullare gallringar och förkortning
af föryngringstiden, men har skogsförvaltningen därvid äfven
påverkats af jordränteprincipen.

Angående skötseln af statsskogarna i Mecklenburg-Schwerin meddelas
att man där aldrig låtit leda sig af Presslers teori, utan är
största och värdefullaste virkesafkastningen på ytenheten afgörande
för omloppstiden. På grund af industriens ökade behof af värde -

fullare virkessortiment uppgifves att omloppstiderna blifvit höjda under
årens lopp i Mecklenburg-Schwerin och flera andra af Tysklands stater.

Vid förvaltningen af Badens statsskogar är den ledande grundsatsen
likaledes att erhålla en uthållig och möjligast hög penningafkastning
från skogen, men icke att uppnå en så hög förräntning som möjligt
på det i skogen bundna kapitalet, hvars storlek man endast kan bestämma
efter osäkra räknegrunder. Dock fäster man så tillvida afseende vid
jordränteteorien, att man fordrar en lämplig ökning i mått och värde
hos de afverkningsbara och på tillväxt stående äldre bestånden.

Af ofvanstående synes framgå att någon enhetlig ekonomisk princip
för närvarande icke tillämpas vid statsskogshushållningen i de tyska
staterna, hvilket för öfrigt var att vänta på grund af de stridande
meningar, som råda mellan skogsmännen, och äro uttalandena i en del
fall ganska obestämda.

Dels uttalas mer eller mindre direkt anslutning till skogsränteprincipens
grundsats om högsta värdeafkastningen som vägledande för
skogsskötseln, dels söker man i vissa stater intaga en mellanställning
i frågan. Det är dock endast från ett land, nämligen Sachsen, som
det uppgifves att statsskogsförvaltningen helt omfattat Presslers jordräntelära
och äfven sökt omsätta den i praktiken, men ingenstädes synes
man hafva utgått från gällande affärsränta, cirka 5 procent, enligt de
vid skogsvårdsföreningens möte uttalade åsikterna, utan anses t. o. m.
(i Preussen) en räntefot af 3 procent vara för hög.

T fråga om särskildt skogshushållningen i Sachsen vill kommittén
dock anföra, att de sachsiska statsskogarna under perioden 1864—1902,
för hvilken tid uppgifter varit för kommittén tillgängliga, icke något år
gifvit 3 procent på sitt kapitalvärde och att de för hela perioden förräntat
sig med i medeltal endast 2.5 procent. Men sätter man räntefoten
så väsentligt under vanlig kapitalränta, har penningränteprincipen
enligt kommitténs mening förlorat sin betydelse, emedan den enda fördel,
som denna princip uppgifves innebära framför skogsränteprincipen, nämligen
att skogsbruket i fråga om räntabilitet blir likställdt med annan
kapitalförvaltning, då icke vinnes. Det torde icke heller kunna påvisas
att 2.5 procents ränta på skogens afverkningsvärde nämnvärdt öfverstiger
den ränta, som äfven det för högsta afkastningen erforderliga
skogskapitalet förmår gifva på sitt afverkningsvärde. Äfven i Sachsen
synes alltså skogshushållningen, sådan den tillämpas i praktiken, i det
närmaste till sitt resultat sammanfalla med skogsränteprincipen.

Af föregående redogörelse framgår att själfva sakfrågan fortfarande
står öppen äfven i utlandet. Då det emellertid är af stor vikt för hela

Relativ och
absolut
tillväxt.

vår nationella hushållning, att våra skogar utnyttjas efter fullt rationella
grunder, samt det genom under senare åren i Tyskland utförda värdeberäkningar
kan påvisas det väsentligt olika resultatet i ekonomiskt
afseende, som skogsränte- och penningränteprincipen kunna lämna vid
tillämpning i praktiken, har kommittén ansett sig böra i det följande
verkställa en närmare granskning af dessa båda skogsekonomiska åskådningar.

Hvad som redan vid ett ytligt betraktande af föreliggande fråga
måste väcka uppmärksamhet och kräfva utredning är att fordran på en
hög förräntning af skogskapitalet och en hög skogsafkastning, bägge
till synes fullt berättigade fordringar, kunna ställas emot hvarandra som
motsatta åskådningar, då däremot vid ekonomisk förvaltning i allmänhet
dessa båda kraf sammanfalla, eller med andra ord att en högre förräntning
af produktionskapitalet också betyder i samma mån förhöjd total
afkastning. För att kunna erhålla en rätt uppfattning härom och skogsbrukets
ekonomi i dess helhet måste först tagas i betraktande det sätt,
på hvilket skog tillväxer i massa och värde samt huru ett skogskapital
är sammansatt.

En skog omfattar alltid en viss areal, hvarföre ock alla jämförande
beräkningar om virkesförråd och tillväxt hänföras till viss ytvidd, och
vanligen angifves 1 har som ytenhet. Dylika undersökningar kunna
tänkas ske såväl å enstaka profstammar af normal växt, som för flere
närstående likåldriga träd, livilka tillsammans bilda en grupp eller ett
bestånd. På grund af praktiska svårigheter att med någon tillförlitlighet
beräkna den normala markyta enstaka träd upptaga vid olika åldrar
utföres dock tillväxtberäkningen i regel för den likåldriga gruppen eller
beståndet, hvars areal kan lätt bestämmas.

Detta står ock i öfverensstämmelse med skogsskötseln, sådan den
ter sig i verkligheten. Ingen rationell skogshushållningsmetod kan
vid skogens föryngring utgå från det enstaka trädet som enhet,
utan måste alltid flere närstående träd afverkas samtidigt på en viss,
till storleken efter förhållandena afpassad föryngringsyta, om återväxt
skall uppkomma och utvecklas normalt. Hvarje skog, hvarå ordnad
afverkning bedrifves, består därföre af sådana på smärre eller större föryngringsytor
uppkomna sinsemellan likåldriga grupp- eller beståndsenheter,
hvilka under hela uppväxttiden måste behandlas med hänsyn
till deras samhälleliga karaktär.

Utgår man från ett likåldrigt bestånd af viss areal, så sker som
bekant dess tillväxt på det sätt, att hvarje enskildt träd årligen ökar sin
massa genom afsättande af ett nytt vedlager, s. k. årsring, hvars storlek

beräknas efter detta nya vedlagers tjocklek eller årsringens bredd. Trädens
sammanlagda massaökning under 1 år utgör således beståndets kvantitativa
tillväxt per år, den s. k. löpande massatillväxten. Från ekonomisk synpunkt
är det dock icke nog att känna beståndets tillväxt i massa, emedan
dess värdeökning äfven är till en del beroende på virkets stigande värde,
(kv ali tetstillv äxten per kubikenhet), i den mån träden vid högre ålder
uppnå gröfre och värdefullare dimensioner. Kvantitets- och kvalitetstillväxterna
tillsammans utgöra således värdetillväxten.

Beräknas beståndets värde vid årets början och vid dess slut, är
alltså skillnaden emellan dessa värden beståndets ökade värde på 1 år
eller dess löpande värdetillväxt, och samma värdeökning, uttryckt i
procent af beståndsvärdet vid årets början, är beståndets s. k. värdetillväxtprocent.
Beståndets värde åter, deladt med dess ålder, ger den
värdeafkastning, som hufvudbeståndet lämnat i medeltal per år under
hela växttiden, och lägges härtill värdet af därunder uttagna gallringsafverkningar,
likaledes deladt med beståndets ålder, erhålles ett medeltal
för den totala värdeproduktionen eller medelvärdetiUväxteu per år på
den areal beståndet upptager.

Dessa båda begrepp, beståndets värdetillväxtprocent och dess
medelvärdetillväxt, uttrycka således två helt olika slag af tillväxt; den
förstnämnda är ett relativt begrepp och betecknar värdetillväxten under
ett visst år, uttryckt i procentförhållande af beståndets värde vid årets
början, den senare är en absolut storhet och betecknar det värde, som
beståndet under hela sin lefnad afkastat i medeltal per år och ytenhet,
d. v. s. värdet af slutafverkning och förafverkningar tillsammantagna,
uträknadt i medeltal per år.

Hvad som hufvudsakligen skiljer de båda skogsekonomiska åskådningarna
är nu frågan, huruvida värdetillväxtprocentens storlek eller
beståndets genomsnittliga värdetillväxt per år och ytenhet skall läggas
till grund vid beräknande af skogens ekonomiska mognadsålder.

Anhängarne af penningränteteorien anse nämligen, som förut anlörts,
att ett bestånd skall afverkas så snart dess årliga värdetillväxt
icke längre motsvarar gängse penningränta (eller annan på förhand
bestämd räntefot) på beståndets afverkningsvärde. Den medelålder, då
detta inträffar, blir således den normala omloppstid, hvarpå skogshushållningen
baseras enligt denna princip.

Enligt skogsränteteorien åter bör ett bestånd icke afverkas, innan
den behållna värdeproduktionen är den högsta möjliga per år och ytenhet,
och den häremot svarande medelåldern blir vid tillämpning af
skogsränteprincipen skogens normala omloppstid.

I bägge fallen frånses naturligen den sänkning eller höjning af
en sålunda beräknad afverkningsålder, som kan betingas af särskilda
omständigheter, t. ex. på grund af inträffade större skador i icke huggfärdiga
bestånd eller fordran på öfverhållande en tid af redan mogen
skog för undvikande af alltför stora växlingar af afverkningsbeloppets
storlek från en skog o. s. v.

För att kunna fatta bestämd ställning till de båda åsikterna fordras
en närmare kännedom om lagarna för beståndets relativa och absoluta
tillväxt, utan hvilken man icke kan bedöma det praktiska resultatet af
den ena eller andra hushållsprincipen.

Då vidare frågan i sista hand gäller de grunder, efter hvilka hushållningen
med en skog bör ordnas, måste man slutligen undersöka, i
hvilken mån tillväxtförhållandena inom den likåldriga gruppen eller det
likåldriga beståndet äro jämförliga med en hel skogs tillväxt.

EttiikMdrigt Som ofvan nämnts är värdetillväxtprocenten till en del beroende

reiativa^eiier P** priserna å olika virkessortiment, men hufvudsakligen bestämmes
procentuella dess storlek dock af massatillväxten. Denna åter står i direkt förtuiväxt
hållande till årsringens relativa bredd, det vill säga dess bredd i för V

’ hållande till trädets diameter och är därför beroende af biologiska

lagar samt har vid undersökningar visat sig vara olika för olika åldrar
af samma trädslag. Som allmän regel gäller att årsringarna äro bredare,
och tillväxtprocenten alltså större, i yngre bestånd men minska vid
stigande ålder.

Från vårt land föreligga ännu icke några mera omfattande undersökningar
härom. Kommittén har, jämte undersökningar i andra afseenden,
beräknat tillväxtprocenten dels för några likåldriga jämna bestånd, dels
för vissa dimensions- och åldersklasser å kronoparkerna Leipipir i Angeså
revir, Skofvelliden i södra Lycksele revir och Gräsliden i Bjurholms revir.

I utlandet, framför allt Tyskland, har sedan långt tillbaka tillväxtundersökningar
i här berörda afseende utförts.

Nedan lämnas resultatet såväl af nyssnämnda kommitténs undersökningar
och af några publicerade tillväxtundersökningar i Värmland
och Örebro län samt af tillgängliga uppgifter från å olika tider verkställda
undersökningar i Danmark, Finland och Tyskland angående
massatillväxtprocenten vid olika åldrar.

20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 120

år år år år år år år år år år år

Tall:

Leipipir ................................

Skofvelliden ..........................

Gräsliden .............................

Profyta i Asele Bovikstängen..
d:o d:o å Kyrkoh.bostället
d:o nr 2 å Lyckan ...

Örebro län och Värmland
Norra Tyskland I bonitet
(bo II „

d:o III „

d:o IV „

d:o V „

Gran :

Danmark .....................

Tyskland enl. Weise ______

130 140 150 160 170 180 200
år år i år år ; år år ; år

5 —

— 4.3

— 5.3

5.1

— 10 6

2.9

7.3 5.2 4.0 3.3 2.8
— 5.7 3.5 2.s | 2.1

2.2

3 —

2.2 1.8

— — — 1.5

_ 1.7 — —

U. 5
1.5

1.1

1.4 1.3 — —

— — — 1.1

— — — 1.2

0.0 0.7 — —

1.2

1.3

1.1

O.»]

1.0

1.1

0.9 — —

0.9 | 0.7 0.7

— — — 0.8

Till ofvanstående uppgifter anmärkes att beräkningarna från Värmlands
och Örebro län grunda sig på endast mindre antal profytor samt
att uppgifterna om skogens ålder på kronoparkerna Leipipir, Skofvelliden
och Gräsliden icke afse likåldriga bestånd, utan medeltal för profträd
inom olika åldersklasser.

Ofvan beräknade tillväxtprocenter visa visserligen en del ojämnheter,
hvilka delvis kunna bero på olika beräkningssätt, men i stort
framgår dock med tillräcklig tydlighet att den procentuella massatillväxten
i olika länder följer samma allmängiltiga lag, nämligen att den
är störst i de första årtionden och därefter visar ett ständigt och ganska
hastigt sjunkande tämligen oberoende af markbonitet och breddgrad åtminstone
för äldre åldersklasser. Så t. ex. är tillväxten för tall vid
120 år i norra Tyskland i det närmaste lika för alla boniteter, och
tillväxtprocenterna enligt kommitténs undersökningar från lappmarken
äro fullt jämförliga med, ja i vissa fall till och med öfverträffande,
dem från Tyskland och Danmark. Hvad som bestämmer beståndets
afverkningsålder enligt penningränteteorien är dock icke enbart beståndets
massatillväxt, utan äfven dess värdetillväxt, i hvilken senare

Ett likåldrigt.
bestånds
medeltillväxt.

äfven ingår virkets kvalitetstillväxt eller värdeökning per kubikenhet.
Denna virkets värdestegring förmår dock icke fullständigt uppväga
massatillväxtprocentens aftagande vid stigande ålder, hvarföre äfven
beståndets värdetillväxtprocent är fallande.

Från vårt land föreligga ännu färre iakttagelser rörande beståndets
värdetillväxt. Endast från Örebro och Värmlands län finnes publicerade
en del undersökningar härom, och, ehuru dessa icke äro så omfattande,
att därpå kunna grundas några allmängiltiga slutsatser, anföres dock
resultatet af dessa värdeberäkningar.

För jämförelse meddelas värdetillväxtprocenter för tall i norra
Tyskland, IV boniteten, beräknade med ledning af professor Schwappachs
år 1908 publicerade uppgifter om beståndens värdeökning vid stigande
ålder.

Värdetillväxtprocent för tallbestånd:

	i Värmland och Örebro län	I Tyskland enligt Schwappach
vid	40	år 7.5	å 9 proc.	40—50	år	cirka	8.7	proc.
71	50	„ 5	» 6 v	50—60	17	77	5.1	77
71	60	„ 3.7	ii 4-5 ,,	60—70	17	77	3.5	11
77	75	„ 2.5	il 3 ii	70—80	11	71	2.9	77
11	100	„ 1.5	ii ^ ,,	80—90	17	17	2.6	17
				90—100	77	17	2.3	71
				100—110	77	17	2.4	71
				110—120	11	17	2.2	17
				120—130	17	17	1.4	71
Beståndens värdetillväxtprocenter visa således för	såväl vårt

som Tyskland i det närmaste samma jämnt fällande skala, som deras
massatillväxtprocenter.

Härom finnes såväl från äldre som nyare tid noggranna undersökningar
i flera länder.

Resultatet från några af dessa meddelas i nedanstående tabell,
hvari äfven gallringsvirket är inräknadt.

Beståndsålder	20 år	30 år	40 år	50 är	60 år	70 år	80 år	90 år	100 år	no år	120 år	130 år	140 år	150 år	160 år	200 år
•	medeltillv	ä x t	i k b m. per	h a r.
Tall.
Tyskland Schwappach 1896 I bon.	3.5	5.8	7.4	8.3	8.7	8.7	8.5	8.3	8.1	7.8	7.5	7.2	7.0			-
Tyskland II bon ..............................	0.3	1.5	2.5	3.2	3.5	3.8	3.0	3.6	3.5	3.4	3.3	3.2	—	_	—	— !
Norra Finland 61—68 breddgr. II bon.	l.i	1.5	1.7	2.1	2.2	2.4	2.3	2.4	2.3	2.3	2.3	2.2	2.2	2.1	2.0	1.79;
Tyskland Schwappach 1908 I bon.	—	3.7	7.2	7.8	8.1	8.1	8.1	8.0	7.8	7.0	7.5	7.3	7.0	—	—	— t
Derbholz II bon...............................	—	3.8	5.4	6.1	6.4	6.5	6.5	6.5	6.1	6.3	6.1	5.9	5.6	—	—	— ;
d:o III „ ..............................	—	2.3	3.9	4.7	5.o	5.2	5.3	5.3	5.2	5.1	5.0	4.8	4.6	—	—	—
d:o IV „ ..............................	—	0.7	1.9	2.8	3.8	3.6	3.8	3.8	3.8	3.8	3.7	3.o		—	—
d:o V „	—	—	0.7	1.5	2.1	2.4	2.6	2.7	2.7	2.7	2.7		—	—	—	i
Gran.																t
Södra Finland I bon.........................	2.1	3.4	4.5	5.8	6.0	6.4	6.2	6.4	6.1	6.2	5.o	5.o	5.6	5.3	5.3	4.7
Danmark kulturskog erfarenhetstabell	9.4	11.8	13.2	14.0	14.5	14.S	15.2	14.0	—	—	—	—	—		—

Åfven för den totala massaproduktionen visar sig således tillväxtförloppet
vara strängt lagbundet och icke märkbart beroende vare sig
af markbonitet eller breddgrad. Ett bestånds massaproduktion är under
första åren helt ringa, men ökar tämligen hastigt, för att vid omkring
70—80 år nå sitt kulmen och därefter så småningom aftaga.

För erhållande af största afkastningen kan dock icke största massatillväxten
vara afgörande, t}r äfven sedan denna icke längre stiger utan
tvärtom visar minskning ökar beståndet ännu en tid i värde genom
kvalitetstillväxten. Angående beståndens värdetillväxt anföres från professor
Schwappachs år 1908 publicerade beräkningar från norra Tyskland
nedanstående siffror.

Beständsålder	10 år	20 år	30 år	40 år	50 år	60 år	70 år	80 år	90 år	100 år	no år	120 år	130 år	140 år
	Medelafkastning i mark per år och har, förafverkningar inräknade
Tall.														i
I bon.............	7	5.8	53	66	75	81	89	94	97	99	103	106	109,3	107.6
II	5	14	35	48	55	60	63	67	71	73	77	80	81.8	80.1
in „	3.8	8	22	34	41	45	47	48	51	53	54.5	53.6	55.3	54.9
IV ., ............	2.4	4.0	8.5	18	25	30	32	34	35	37	38	39.3	39.2	_
V „ ............	1.4	1.7	3.3	6.6	13	18	21	22	23	24	24.1	24.1	—	—

Tillväxtförhållanden
i

en hel skog.

Äfven värdeproduktionen visar alltså stegring och aftagande liksom
massans tillväxt, ehuru kulmen för den förra uppnås några årtionden
senare — för tall i norra Tyskland synes detta inträffa vid omkring
120—130 år — med tendens till högre ålder för bättre boniteter.
Siffrorna angående värdetillväxten grunda sig visserligen enbart på undersökningar
i tyska skogar och där rådande prisförhållanden mellan gröfre
och smärre virke och äro därföre icke direkt tillämpliga i vårt land, men då
de angifna boniteterna motsvara alla hos oss förekommande växtlighetsgrader
och tiden för högsta värdeproduktionen synes i blott ringa grad
bero af markboniteterna samt de anförda värdetillväxtprocenterna för
olika beståndsåldrar från mellersta delarna af vårt land enligt en föregående
tabell visade god öfverensstämmelse med dem för Tyskland, torde
ofvan anförda beräkningarna öfver medelafkastningen i mark per har
och år äfven för våra förhållanden icke vara alltför missvisande.

Ofvan relaterade resultat från undersökningar i likåldriga bestånd,
underkastade omsorgsfull beståndsbehandling, visa tydligt tillväxtförloppet
både i massa och värde, såväl procentuellt som absolut räknadt, vid beståndens
olika ålder. Angående värdetillväxten må framhållas att denna
tydligen till väsentlig del bestämmes af beståndets massökning, och då
denna i sin ordning sker enligt bestämda för trädens växt gällande
biologiska lagar blir äfven värdetillväxten till stor del beroende af
dessa senare.

Af föregående framställning om tillväxten inom den likåldriga
gruppen eller beståndet kan följande slutsats dragas:

Den relativa eller procentuella tillväxten, såväl i massa som värde,
är störst vid plant- eller buskåldern och faller sedan oafbrutet ju äldre
skogen blir. Den absoluta medeltillväxten per år på ytenheten är likaledes
fullt likartad både för beståndets massa och dess värde, men är
minst vid tidigare år och stiger därefter till en tid, hvarefter den så
småningom sjunker. Dessa båda helt olika slag af tillväxt hafva således
icke något lagbundet sammanhang med hvarandra. Angående den
procentuella värdetillväxten hafva uppgifter endast kunnat anföras från
Tyskland samt från två län i vårt land, men de äro dock mycket samstämmiga
och visa, att värdetillväxtprocenten redan efter 50 år sjunker
under 5 procent och är vid en beståndsålder af 100 år nere vid omkring
2 procent. Medeltillväxten i massa når sitt kulmen vid 70 å 80 år och
i fråga om värdet några årtionden senare, beroende på prisstegringen
å gröfre och äldre virke.

Som förut anförts kan en fullständig granskning af föreliggande
två skogsekonomiska åskådningar icke grundas endast på tillväxten

inom den likåldriga gruppen eller beståndet, utan böra äfven och framför
allt äfven tagas i betraktande tillväxtförhållandena i en hel skog.
Med en skog menas i detta sammanhang hela den större eller
mindre skogsmarksareal med därå växande virkesförråd, som innehafves
och förvaltas af en ägare som förvaltningsenhet. Från hvarje skogsegendom
med ordnad hushållning fordras en någorlunda jämnt fortgående
afkomst, men sådan kan icke erhållas från en skog, bestående
af lika gamla träd.

Ty äfven om en med likåldriga träd beväxt mark omfattar en så
stor areal, att dess totala produktion är tillräcklig att förse en förädlingsindustri
med råvara eller den enskilde skogsägaren med husbehofsvirke
eller penninginkomst, blir dock afkastningen i hvarje fall
periodisk och kan icke tillgodose det industriella verkets eller den enskildes
behof af en jämn skogsafkastning. Därföre måste för hvarje ordnadt
skogsbruk förutsättas att flera bestånd af ung, medelålders och äldre
skog äro sammanförda till en hushållsenhet, så att en fortgående afkomst
erhålles.

Hvarje såväl kultur- som naturskog af ej alltför ringa omfattning
består också i verkligheten af en mängd sådana större eller mindre
likåldriga grupper eller bestånd. Dessa äro visserligen att anse som
skogliga enheter, som från beståndsvårdssynpunkt böra under uppväxttiden
underkastas en efter trädslag, markbeskaflenhet in. in. afpassad
enhetlig behandling och hvilka hvar för sig lämna en periodisk afkastning
med en tidrymd mellan hvarje slutafverkning, motsvarande beståndens
mognadsålder, men de bilda äfven tillsammans skogen som hushållsenhet
samt ett virkeskapital, hvaraf endast afkastningen uttages i den
män de skilda trädgrupperna och bestånden uppnå lämplig gallringsoch
mognadsålder och hvars mer eller mindre jämna afkastning är
beroende af det större eller färre antal åldersklasser, som bestånden
representera. Den medelålder, vid hvilken bestånden föryngras, betecknar
skogens normala omloppstid.

Inom en skog pågår således eu ständig cirkulation, och äfven om
skogskapitalet på grund af ojämn åldersklassfördelning icke är fullkomligt
lika stort från det ena året till det andra, utan ett afverkningsbelopp,
motsvarande två eller flera årsafverkningar, ibland måste uttagas
på en gång, har skogen dock närmast karaktär al ett fast kapital, så länge
ett regelbundet skogsbruk uppehälles. Häraf framgår den stora skiljaktighet,
som råder mellan tillväxtförhållandena inom de särskilda grupperna
eller bestånden på en skog och inom skogen som ett helt betraktad.

Inom den likåldriga gruppen eller beståndet afsätter sig tillväxten

årligen på de så småningom uppväxande träden, hvarigenom gruppens
virkesmassa och värde alltjämt ökas. Om man frånser en del gallringsvirke
under uppväxttiden, kan tillväxten icke uttagas förrän gruppen
uppnått den efter ena eller andra åsikten beräknade mognadsåldern, då
hufvudbeståndet slutafverkas.

Gruppens och det likåldriga beståndets virkesmassa utgör sålunda
icke ett fast skogskapital som fallet är med hela skogen, utan är blott
den år för år samlade tillväxten på den markyta, beståndet upptager,
hvilken tillväxtmassa i sin helhet afverkas i sammanhang med beståndets
slutafverkning och ersättande med ett nytt bestånd. Sådd och skörd
äro således för den likåldriga gruppen utprägladt periodiskt återkommande
med mycket långa mellanrum.

Inom den af olika gamla bestånd sammansatta skogen afsätter sig
årliga tillväxten på samtliga träd inom de särskilda bestånden, men man
behöfver här icke afvakta viss tid, motsvarande beståndens mognadsålder,
för att tillgodogöra sig denna årliga tillväxt. Här kan tillväxten uttagas
årligen i afsättningsbar skog genom gallringar och slutafverkning af de
i tur och ordning till mognad utväxande gamla bestånden. År skogen
fullt regelbundet beväxt med bestånd af lika stor areal af alla åldrar
intill mognadsåldern (u år), afverkas årligen ett u-årigt bestånd samt utföres
erforderlig gallring i alla yngre åldersklasser, utan att skogen som sådan
förändras. Skogens årliga tillväxt motsvarar således i detta fall den
årliga afverkningen. År eu skog ej så normalt beväxt, hvilket sällan
eller aldrig-är fallet, utan upptaga en eller flere åldersklasser större eller
mindre del af skogens areal och virkesmassa än som normalt borde vara
fallet, får detta blott till följd, att två eller flera års tillväxt böra uttagas
på en gång. Härigenom nedsättes visserligen skogens virkeskapital i
någon mån, men ersättes ånyo genom några års tillväxt under närmast
efterföljande tid, då ingen eller ringa afverkning behöfver ske.

För en hel skog, underkastad regelbunden hushållning, är således
utmärkande att afverkning och föryngring ske successivt, utan att skogen
själf härigenom undergår större förändringar.

Åfven om virkesmassan på ett eller flera ställen årligen slutafverkas,
är dock skogen som sådan fortfarande kvar, och ehuru mogen skog icke
kan ånyo skördas på det ställe i skogen, d. v. s. på samma markyta,
som den afverkade gruppen eller beståndet upptagit, förrän efter en tidsrymd,
som bestämmes af den antagna mognadsåldern, hindrar detta
dock icke, att skogen fortfarande lämnar uthållig afkastning af moget virke.

Fn högre eller lägre afverkningsålder föranleder sålunda ett mot -

svarande längre eller kortare tidsförlopp mellan afverkningarna på en viss
markyta i en skog, men icke mellan afverkningarna från skogen i dess helhet.

Afven i fråga om en hel skog kan man liksom för den likåldriga
gruppen räkna med den totala värdetillväxten och äfven, ehuru oegentligt,
med den relativa eller procentuella.

Med en u-årig omloppstid utgöra det u-åriga beståndet samt årliga
gallringsvirket från yngre bestånd tillsammans afkastningen eller årsräntan
på skogskapitalet. Eu skogs värdetillväxtprocent skulle således
vara årsafverkningens värde, uttryckt i procent af hela skogskapitalets
afverkningsvärde.

Ifråga om tillväxtprocenterna för de särskilda bestånden och för hela
skogen gäller, enligt hvad som i det föregående visats, att beståndens
procentuella tillväxt sjunker vid stigande ålder och således är lägst i det
äldsta beståndet, hvars ålder motsvarar skogens omloppstid. Däraf följer
att hela skogens värdetillväxtprocent alltid är högre än det äldsta beståndets,
och ju kortare omloppstid, som tillämpas, desto högre är hela
skogens värdetillväxtprocent.

En skogs totala tillväxt utgår som årlig medeltillväxt från hela
skogens areal, då medeltillväxten däremot från den markyta, som upptages
af den likåldriga gruppen, måste beräknas som ett medeltal per
år för hela den tid, som motsvarar gruppens afverkningsålder.

Om en skogs omloppstid är u år och skogen är normalt beväxt, råder
dock det förhållandet mellan den årliga tillväxten och det u-åriga beståndet,
att detta senare jämte de gallringsafverkningar, som däri uttagits före
u år, äro tillsammans lika stora som årliga afverkningen eller medeltillväxten
från hela skogen.

Riktigheten af denna sats framgår af följande exempel. Medeltillväxten
per år för ett t. ex. 100 har stort likåldrigt bestånd, afverkadt
vid 100 års ålder, erhålles genom att dela det 100-åriga beståndets
kubikmassa och massan af alla under beståndets uppväxttid gjorda förafverkningar
med 100. Den kvot, som härigenom erhålles, är lika stor som
sammanlagda virkesbeloppet af dels V100 del af det 100-åriga beståndets
kubikmassa, det vill säga 1 har 100-årig skog, och dels, ifall gallring utföres
hvart 10:de år från beståndets 40:de år till och med det 90:de, gallringsvirket
från 6 st. 1 har stora bestånd respektive 40, 50, 60, 70,
80 och 90 år gamla, men dessa afverkningar äro just hvad som årligen
uttages i en 100 har stor skog med 100-årig omloppstid, där alla åldersklasser
antagas förefinnas och på lika stora ytor, och årliga gallringsvirket
från skogen är lika med summan gallringsvirke under uppväxttiden
från det 1 har stora lOOråriga beståndet. Massa och värdeaf -

En hel skogs
relativa och
absoluta tillväxt.

kastning äro i detta fall likställda. Afkastningens storlek från en skog
af viss markareal är därför direkt beroende af den omloppstid, som tilllämpas,
och förhåller sig på fullkomligt samma sätt vid tillämpning af
olika omloppstider som medeltillväxten i massa eller värde per år i likåldriga
bestånd, hvarpå exempel anförts i föregående tabeller, d. v. s.
en skogs afkastning är större vid tillämpning af höga omloppstider, dock
endast intill en viss gräns; för omloppstider däröfver börjar af kastningen
åter att aftaga. Om beståndsundersökningar visat, att värdetillväxten
per år når sin höjdpunkt för viss afverkningsålder, blir alltså äfven årliga
afkastningen störst, om ett skogsbruk baseras på denna ålder som
skogens ekonomiska mognadsålder eller omloppstid. Detta är ock klart
däraf, att, om största uthålliga afkastningen skall kunna erhållas från
hela skogens areal, så måste äfven den totala afkastningen, d. v. s. slutafverkning
och föregående gallringar tillsammans, från hvar och en af
skogens delar eller beståndsytor vara ett maximum. Angående omloppstidens
inflytande på virkeskapitalets storlek och afverkningsvärde må
slutligen anföras, att, då beståndens såväl massa som penningvärde öka
vid stigande ålder, får tillämpningen af en låg mognadsålder till följd,
att hela skogens virkesmassa liksom ock dennas afverkningsvärde blir
mindre än med hög afverkningsålder på bestånden.

På grund af den redogörelse, som i det föregående lämnats dels
om tillväxtförhållandena inom skogens särskilda delar, de likåldriga
trädgrupperna och bestånden och inom hela skogen, betraktad som förvaltningsenhet,
dels om det samband, som vid ett ordnadt skogsbruk
alltid råder mellan den normala omloppstidens längd och skogskapitalets
storlek, kan slutligen ett närmai-e bedömande ske af de båda skogsekonomiska
åskådningarna.

Först må dock erinras om den för ekonomisk förvaltning1 i det
föregående anmärkta egendomligheten att vid skogsbruk penningränteteorien,
hvilken kräfver hög procentuell afkastning, blifvit framställd
som motsats till skogsränteprincipen, som fordrar hög total afkastning,
men nöjer sig med låg förräntning. Förklaringen härtill framgår af hvad
som anförts om förhållandet mellan skogskapitalet och omloppstiden.

Fordran på hög procentuell afkastning föranleder nämligen kort
omloppstid och därmed litet virkesförråd, då däremot krafvet på hög
total afkastning erhålles vid jämförelsevis lång omloppstid och stort
virkesförråd med låg tillväxtprocent. Tillämpning af olika räntefot på
till arealen lika stora skogar får således till följd, att virkeskapitalen
blifva olika stora, hvarföre tillväxtprocenten icke blir ett rätt uttryck
för afkastningens storlek per ytenhet. Ty en hög värdetillväxtprocent

på det mindre virkeskapitalet kan tvärtom motsvaras af eu lägre afkastning
per ytenhet än en låg tillväxtprocent på det större kapitalet.

Skogsränteprincipen förutsätter, att en skog är ett af flera olika Skogsräntegamla
bestånd sammansatt skogskapital, som lämnar eu mer eller mindre PrinciPenjämn,
uthållig afkastning och hvilket utgör ett enhetligt förvaltningsobjekt.
Hushållningens mål är då att vinna största behållna afkastningen
från ytenheten, och skogens värde bestämmes af afkastningens storlek.

Skogens omloppstid afpassas efter detta mål och beräknas med
ledning af undersökning om värdetillväxten inom likåldriga grupper.

Den ekonomiskt fördelaktigaste afverkningsåldern inträffar, då behållna
värdet af det likåldriga beståndets slutafverkning och samtliga förafverkningar,
divideradt med beståndets ålder, är det största möjliga.

Om man utgår från det sakförhållandet, att vårt land består till
mycket stor del af skogbeväxt mark, som under öfverskådlig framtid
icke kan användas till bättre än skogsproduktion, måste det framstå som
ett från nationalekonomisk synpunkt mycket viktigt mål för skogshushållningen,
att våra skogar lämna största möjliga behållna värdeafkastning.

1 öfrigt måste man såväl angående beståndens afverkningsålder som i
öfriga frågor rörande en rationell skogsskötsel utgå från de förhållanden,
som måste förutsättas vara förhanden för att ett ordnadt skogsbruk skall
kunna bedrifvas, ifall uppgjorda beräkningar skola få någon praktisk betydelse.
En af dessa förutsättningar är att ett skogskapital finnes samt att
detta är sammansatt af bestånd af flere åldrar, kvarförutan skogsbrukets
oeftergifliga fordran på en någorlunda jämn afkomst icke kan uppfyllas.

Om man undantager vissa ödelagda skogsmarker, så finnas och
hafva sedan urminnes tider funnits så beskaffade skogar öfver hela vårt
land. Man kan därföre, enligt skogsränteprincipen, antaga skogarna som
öfverallt redan befintliga och de behöfva icke af oss frambringas, men väl
bibehållas genom föryngring i den män de särskilda bestånden afverkas.

En skog af viss markareal med därå befintligt virkesförråd är ett
naturproducerande kapital, och i likhet med andra produktionskapital
står dess värde i direkt förhållande till afkastningen. Skogskapitalet
kan visserligen få ett annat värde genom att totalafverkas, men då detta
är liktydigt med skogens förstörelse som produktionskapital kan ett
sådant värde från skogshushållningssynpunkt icke hafva någon betydelse
och bör följaktligen icke vara grundläggande för skogens hushållning.

Af samma skäl kan icke heller den procent, som skogens värdeafkastning
utgör af nyssnämnda realisationsvärde, vara normerande för skogens
behandling. Detta procentförhållande bestämmes för öfrigt hufvudsakligen
af skogsbiologiska lagar och är olika för skilda omloppstider.

Penning xänte principen.

Den andra skogsekonomiska teorien åter utgår från det särskilda
beståndet i skogen som enhet och grundar alla sina beräkningar om
mognadsålder m. m. på de tillväxtförhållanden, som råda inom gruppen
och beståndet. Den förutsätter sålunda dels att slutafverkningarna af
mogen skog inflyta på olika tider vid tillämpning af olika afverkningsålder
på bestånden, dels att ett visst tidsförlopp förflyter mellan gallring
och slutafverkning.

Beståndet betraktas således från ekonomisk synpunkt som ett själfständigt
helt, ett under viss tid uppväxande skogskapital, som i dess
helhet afverkas, då dess tillväxtökning ej längre motsvarar nöjaktig
ränta på beståndets afverkningsvärde, hvarefter ny skog uppdrages på
den afverkade ytan.

Huruvida dessa grundsatser och de antaganden, hvarpå de hvila,
äga giltighet äfven vid hushållningen med en hel skog måste blifva
beroende af i hvilken mån beståndet som enhet kan likställas med en skog.

Härom må först anmärkas att de särskilda grupperna och bestånden
i eu skog visserligen äro att anse som själfständiga trädsamliällen,
hvilka böra ifråga om beståndsvård m. in. behandlas enhetligt,
men från förvaltningssynpunkt är icke det enskilda beståndet, utan hela
skogen, förvaltningsenheten.

Årsafkastningen i en skog uttages dels genom förafverkningar i
de yngre bestånden, dels genom slutafverkning af de äldre bestånden i
tur och ordning, allt efter som dessa utväxa till mognad, och är sålunda
ett uttryck för hela skogens tillväxtförmåga. Som i det föregående visats
är äfven årliga afverkningen i en normalt beväxt skog lika stor med
sammanlagda årliga tillväxten inom skogens samtliga bestånd, men äfven
å skogar, där icke så jämn ålderklassfördelning finnes, motsvaras afverkningsbeloppet
af skogens hela tillväxt, ehuru man här nödgas uttaga
två eller flera årsafverkningar på en gång. Slutafverkningen af
det utvuxna beståndet bör därföre ställas i förhållande till hela skogen,
hvars årsafkastning af mogen skog beståndet representerar.

Genom att tillämpa penningränteteoriens uppfattning om beståndet
som ett skogskapital, hvars ekonomiska mognad bestämmes af dess
värdetillväxtprocent, på hushållningen med en hel skog uppstår en förväxling
af kapital och ränta vid ett ordnadt skogsbruk. Ty det mogna
beståndet har här icke karaktären af kapital, utan är tvärtom själft en
ränta i förhållande till hela skogen, som är det verkliga skogskapitalet.
Den ränteförlust, som enligt penningränteprincipen skulle uppstå, om
beståndet afverkades efter den tid, då dess värdetillväxtprocent börjat
sjunka under vanlig kapitalränta, är därföre blott skenbar.

Om man enligt penningränteprincipen låter beståndet vara en bild
af ett skogskapital, framställes detta som ett småningom utväxande kapital,
hvilket genom att efter viss tid slutafverkas och förnyas lämnar
en periodisk afkastning. Då ett dylikt betraktelsesätt är vid tillämpning
af penningränteteorien bestämmande för beståndens afverkningsålder och
därmed för skogens omloppstid, blir det af stor praktisk betydelse för
skogshushållningens ekonomi. Det skogskapital, som förvaltas vid hushållningen
med en skog, är i alla ofvannämnda afseenden olika det likåldriga
beståndet; ty det verkliga skogskapitalet är för handen som en
naturprodukt och behöfver icke nyskapas med uppoffrande af några
kostnader och äfven om dess afkastning, det utvuxna beståndet, slutafverkas,
så är dock skogen som produktionskapital fortfarande kvar
och lämnar en fortgående afkomst. Skogsränteprincipens uppfattning
att ett skogskapital lämnar en periodiskt utfallande afkastning bibringar
vidare den föreställningen, att afkastningen äfven från en skog skulle
inflyta med vissa mellantider, som vore längre, ju högre omloppstid
tillämpades. Så är dock icke verkliga förhållandet på en skog, ty denna
lämnar alltid en mer eller mindre jämn afkastning. Det tidsförlopp mellan
afverkningarna eller rättare den ojämnhet i afkastning, som ofta råder i
en skog, står icke i sådant förhållande till omloppstidens längd, utan är i
stället beroende af åldersklassernas oregelbundna fördelning och kan
därföre vara lika stor och t. o. m. större på en skog med kort omloppstid
än på en annan, hvarå längre omloppstid tilllämpas. Detta gäller icke
blott beståndens slutafverkning, utan äfven de förafverkningar, som
ständigt pågå i en skog, men hvilkas värde anhängarne af penningränteprincipen
öka med ränta på ränta till beståndets shitafverkning.

En af hufvudgrunderna i penningränteläran var slutligen, att beståndets
afverkning göres beroende af dettas afverkningsvärde. Denna åskådning,
tillämpad på en skogsegendom, får till följd att en för hushållningen
så grundläggande fråga som beståndens afverkningsålder och
därmed afkastningens storlek göres beroende af hela skogens afverkningsvärde.
Förutsättningen af skogens totala afverkning eller sköfling
skulle således vara bestämmande för skogens värde och rätta behandling.
Emedan största delen af ett skogskapital kan genom afverkning förvandlas
till penningar, är otvifvelaktigt att ett dylikt värde kan, åtminstone
i fråga om ej allt för stora skogsområden, beräknas och äfven i
verkligheten erhållas, om man nämligen i detta fall frånser skogshandteringens
upphörande. Men då är man också utom gränserna för ett
ordnadt skogsbruk. Så länge man vill bedrifva skogshushållning, måste
man i stället utgå ifrån att skogskapitalet bör bibehållas och vårdas,

De b&da
skogsekonomiska
principernas
prak
tiska tillämp
ning.

och med bibehållande af denna synpunkt har skogen endast ett afkastningsvärde.

Då alltså ingen af de förutsättningar, hvarpå penningränteteorien
hvilar, äro förenliga med de förhållanden, som råda i en hel skog, kan
icke heller denna skogsekonomiska lära, därest man utgår från ett
ordnadt skogsbruks nödvändighet för framtiden, bilda en rätt grund för
dess ekonomi.

Af samma skäl som ofvan angifvits kan icke heller den på beståndens
värdetillväxtprocent af Pressler grundade teorien om högsta
jordvärdet eller jordräntan vara en giltig norm för beräknande af den
ekonomiskt fördelaktigaste omloppstiden.

Den undersökning af beståndens värdetillväxtprocent, som enligt
penningränteprincipen bestämmer ett bestånds ekonomiska mognad, har
betydelse särskilt för skogar, hvilkas tillväxt icke är närmare känd.
Men om man af erfarenhet känner beståndens värde vid olika åldrar
och värdet af vid olika tider utförda förafverkningar samt kostnaderna
för kultur, har man ansett, att ett s. k. markvärde kan på förhand beräknas
för olika beståndsåldrar på det sätt, att man hopsummerar hufvudbeståndets
afverkningsvärde och värdet af samtliga i beståndet utförda
förafverkningar med ränta på ränta från året för gallringens utförande.
Efter afdrag för eventuella skogsodlingskostnader, likaledes prolongerade
till beståndets nuvarande ålder, återstår som resultat af produktionen ett
från kulturkostnader befriadt kapitalvärde. Detta kapitalvärde, diskonteradt
till sitt begynnelsevärde, ger ett jordvärde, som blir olika för olika
markboniteter och olika åldrar å beståndet och kulminerar omkring viss
medelålder. Denna medelålder, som således motsvaras af högsta s. k.
jordvärde, anses beteckna den för skogen fördelaktigaste omloppstiden.

Denna rent matematiska konstruktion hvilar således på samma antagande
som ofvan anförts i fråga om penningränteprincipen, nämligen
att skogskapitalet uppväxer så småningom för att slutligen totalafverkas
och ersättas med ett nytt kapital samt därföre lämnar en periodisk
afkastning. Då detta antagande står i bestämd motsats till de tillväxtförhållanden,
som gälla för en hel skog, betraktad som produktionskapital,
kunna icke dessa beräkningar om ett högsta jordvärde äga
giltighet för ett skogsbruk.

Utföres en beräkning af beståndens mognadsålder enligt penningränteprincipen
med fordran att värdetillväxtprocenten motsvarar minst
'' vanlig kapitalränta, erhålles i regel en mycket låg afverkningsålder. De
■ beräkningar om beståndens värdetillväxtprocenter vid olika åldrar, som
anföras i tabell sid. 24, visa samstämmigt för både vårt land och

Tyskland, att värdetillväxten i tallbestånd sjunker under 5 % redan
före 60 år, då däremot omloppstiden för högsta afkastningen enligt
samma beräkningar för Tyskland är 120—130 år.

Om man fastbåller penningränteteoriens fordran att hvarje bestånd
i skogen skall växa med minst kapitalräntan, t. ex. 5 #, hafva
således alla bestånd under afverkningsåldern högre värdetillväxt, hvarföre
äfven hela skogens värdetillväxtprocent blir högre än 5.

Genom att förbise skogens egenskap af en enhetlig ekonomisk
förvaltning får en tillämpning af penningränteprincipen till följd, att
omloppstiden för skogen pressas ned längre än som vore nödigt för
att skogens afkastning skall motsvara nöjaktig ränta på skogens afverkningsvärde,
hvilket senare äfven enligt penningränteprincipen borde
vara tillfredsställande. I fråga om denna låga afverkningsålder skulle
kunna invändas att icke alla träd i ett 50—60-årigt bestånd växa med
mindre än 5 utan en del med högre och en del med lägre procent
samt att beståndsvården kan anpassas efter penningränteprincipen på det
sätt, att vid gruppens eller beståndets gallring endast sådana stammar
uttagas, som växa med mindre än 5 %, hvarigenom gruppens tillväxtprocent
kan ännu en tid hållas vid 5.

Äfven om härigenom värdetillväxtprocenten skulle kunna uppehållas
ett årtionde framåt vore dock detta af ganska ringa betydelse,
då afverkningsåldern för högsta värdeproduktionen synes vara omkring
120 å 130 år, men för öfrigt blefve en så utförd gallring schablonmässig
och skulle icke kunna få praktisk tillämpning. Under uppväxttiden
måste nämligen beståndet hållas jämnt slutet, om markens hela
produktionsförmåga skall tagas i anspråk. Detta kan ej ske, om man
skall utplocka stammarna enbart efter deras respektive tillväxtprocenter
utan afseende på huru stammarne stå i förhållande till hvarandra.
Sådant förfaringssätt torde äfven få anses outförbart i verkligheten,
emedan det skulle fordras undersökning med tillväxtborr i hvarje stam
för att bestämma dess tillväxtprocent. Gallringarna måste i praktiken
ske efter trädens yttre utseende med sparande af de lämpligaste stammarna
så långt det är förenligt med normal slutenhet.

Det är ock efter sistnämnda grunder som de profvtor äro behandlade,
hvilkas värdetillväxtprocenter anförts, hvarföre de i stort sedt
äro att anse som uttryck för de tillväxtförhållanden, som äfven med
fullgod beståndsbehandling kunna förväntas.

För att närmare belysa, huru skogshushållningen skulle te sig i
praktiken med tillämpning af bägge här berörda ekonomiska principer
och under antagande af vissa prisförhållanden framställes nedan exempel

på virkesförråd m. m. för tvenne till arealen lika stora skogar, af hvilka
den ena har en omloppstid så afpassad, att afkastningen motsvarar tillfredsställande
ränta på skogskapitalets afverkningsvärde, och den andra
en mot skogens högsta afkastning svarande omloppstid. En sådan
jämförelse kan ske med stöd af professor Schwappachs senaste undersökningar
om värdetillväxten för tall i norra Tyskland.

Schvvappach har beräknat det värde, som ett normalt slutet bestånd
har vid hvarje jämnt tiotal år i åldern från dess 10:de å 20:de
år upp till 130 och 140 år samt därjämte värdet af det gallrings virke,
som uttages ur bestånden hvart l():de år. De virkespriser, hvarpå
Schwappach grundat sina beräkningar, äro i medeltal för år 1908 gällande
priser å olika virkessortiment i reviret Eberswalde och utgöra 7.6 mark
per kbm. för hufvudbeståndet i 30-åriga bestånd med fortgående stegring
till 11.8 mark i 120-åriga och för gallringsvirket 7.3 mark per kbm. för
40-åriga bestånd till 10 mark för 120-åriga.

Om man antager, att en skog af 60 har är fullt normalt beväxt
med bestånd af alla åldersklasser från 1 år intill den ålder, som motsvarar
den antagna omloppstiden, och att vidare värdetillväxten, praktiskt
taget, sker i jämn stegring från ett årtionde till ett annat, kan man
framställa såväl hela virkesförrådets värde som värdet af årliga gallringar
och föryngringshuggningar vid olika omloppstider och däraf beräkna
hela skogens såväl totala som procentuella tillväxt. För IV boniteten
ställa sig förhållandena på nedanstående sätt:

Vid 60-årig omloppstid:

10	har	1—10 årig skog å medelvärde per	har 0	mark	00 mark
10	11	11—20	11	11 11	11	11	11	51.8	11	518 „
10	11	21—30	11	11 11	11	11	11	167.5	11	1,675 „
10	11	31—40	11	11 11	11	11	11	461.6	11	4,616 „
10		41—50	11	11 11	11	11	11	888.9	11	8,889 „
9	11	51—59	11	11 11	11	11	11	1,230.6	11	11,075 „
1	11	kal (under föryngring)
60	har			Summa	värde	å	skogskapitalet 26,773 mark,

Årlig afverkning af 1 har 60-årig skog................................. 1,515.0 mark

,, gallring på hela skogen.............................................. 267~2 „

Summa 1,782.2 mark

eller 6.6 procent å skogskapitalets afverkningsvärde och 29.7 mark i
medeltal per har.

Vid 120-årig omloppstid:

5	har	1— 10-årig	skog å medelvärde	per	har	mark 0 —	mark 0
5	11	11— 20	11	11	11	11	11	11	51.8 —	259
5	11	21— 30	11	11	11	11	11	11	167.5 —	837.5
5	ii	31— 40	11	11	11	11	11	11	461.6 —	2,308.0
5	ii	41— 50	11	11	11	11	11	11	888.9 —	4,444.5
5	ii	51— 60	11	11	11	11	11	11	1,259.0 —	6,295.0
5	ii	61— 70	11	11	11	11	11	11	1,552 8 —	7,764.0
5	ii	71— 80	11	11	11	11	11	11	1,797.8 —	8,989.0
5	ii	81— 90	11	11	11	11	11	11	2,039.4 —	10,197.0
5	ii	91—100	11	11	11	11	11	11	2,265.9 —	11,329.5
5	ii	101—110	11	11	11	11	11	11	2,500.8 —	12,504.5
4.5	ii	111 — 119	11	''1	11	11	11	11	2,404.1 —	10,818.6
0.5	kal (under föryngring)
60	har					Summa värde å	virkeskapitalet	75,746.1

Årlig afverkning 0.5 har 120 skog......................................... 1,503.3 mark

ii gallring på hela skogen................................................... 855.6

Summa 2,358.9 marÅ

eller 3.1 procent å skogskapitalets afverkningsvärde och 39.3 mark i
medeltal per har.

Hushållningen med 60-årig omloppstid är således från räntesynpunkt
fördelaktigare, enär värdet af årliga afkastningar motsvara mer
än 6 procent på skogskapitalets realisationsvärde, men den totala afkastningen
från samma skogsmarksareal är däremot omkring Vs högre
vid tillämpning af 120-årig omloppstid, ehuru förräntningen då uppgår
till endast 3 procent.

Denna afkastning betecknar visserligen ett bruttovärde, hvarifrån
skola afgå förvaltningskostnader, skatter m. m., men äfven efter afdrag
häraf torde nettobehållningen motsvara gängse penningränta på skogskapitalet.
Ofvanstående siffror visa ock, hvad i det föregående anförts,
att de äldsta beståndens och hela skogens förräntning äro väsentligt
olika. De äldre beståndens värdetillväxt från 50 till 60 år är blott
omkring 4.4 procent i medeltal per år, hvarföre beståndens afverkningsålder
enligt penningränteprincipen icke skulle få öfverstiga 50 år, i
hvilket fall skogens afkastning skulle komma att sjunka ytterligare —

för IV boniteten till 25.4 mark per har, motsvarande föga mer än 2/s af
hvad denna markbonitet kan afkasta med 120-årig omloppstid. Åt
tabellen öfver medelafkastningen per har för likåldriga bestånd vid olika
afverkningsålder framgår närmare huru årliga afkastningen från en skog
växlar vid tillämpning af olika omloppstider, t. ex. 50 och 120—130 år,
nämligen

för I bonitet från 75 mark per har vid 50-årig omloppstid till 109 mark vid 130-årig
»IV » »25»»»»» » »39»» 120-årig

»V » »13»»»»» » » 24 » » » »

Dessa beräkningar äro gjorda under antagande att åldersklasserna
i en skog förekomma normalt, så att hvarje åldersklass upptager lika
stora delar af skogens ytvidd. Men de äro lika giltiga äfven om skogen
icke är på detta sätt normal, utan åldersklasserna upptaga olika stora
arealer, ty detta får blott till följd, att lika gamla bestånd af sammanlagdt
större areal, än som motsvarar ett års föryngringsyta, samtidigt kräfva
gallring eller slutafverkning, så att vid 60-årig omloppstid virkesmassor
motsvarande t. ex. 10 års afverkningar på en gång uppnå 60 år och
vid 120-årig omloppstid 10-årshyggen uppnå 120 år. De kortare, mer
räntabla omloppstiderna äro ekonomiskt ofördelaktiga äfven därigenom,
att årliga föryngringsytan och därmed kulturkostnaden blifva i ofvan
anförda exempel dubbelt så stora vid 60-årig som 120-årig omloppstid.

Mot ofvanstående jämförelse mellan de resultat, som erhållas vid
tillämpning af olika omloppstider, torde från anhängarna af penningränteprincipen
göras den invändningen, att det icke tagits i beräkning
den 60-åriga öfvergångs- eller väntetid, som skulle erfordras för att
öfverföra en skog från 60-årigt till 120-årigt omdref.

Denna invändning sammanhänger med penningränteprincipens förut
anförda grundsats att ett skogskapital uppväxer under en tid, motsvarande
omloppstidens längd. Skulle den utgångspunkten vara riktig, att man
för en rätt jämförelse mellan två skogar, skötta efter 60-årigt och 120-årigt omdref, måste antaga att skogstillståndet vid 120-årigt omdref
endast kan erhållas genom att eu 1—60-årig skog skulle stå och växa
i 60 år, måste man också förutsätta, att det 1—60-åriga skogskapitalet
erhållits under en 60-årig växttid, hvaraf följer penningränteteoriens
grundsats att hvarje skogskapital skulle uppstått från kalmark och att
alltid vid beräknande af grunderna för hushållningen med en skog bör
räknas med den växttid, som åtgått för att uppnå nuvarande tillstånd.
Det är förut framhållet, att en dylik åskådning står i uppenbar strid
med verkliga förhållandena i vårt land och framför allt i Norrland.

Vi hafva icke genom några egna uppoffringar skapat nuvarande

skogar. Vi hafva från våra förfäder öfvertagit skogar och det är alltjämt
skogar, men icke ödelagda, nakna marker, som äfven i våra dagar
genom arf och köp öfvergå från den ena ägaren till den andra. Vi
hafva därföre ingen anledning eller rätt att i ena eller andra syftet
räkna oss tillgodo någon godtgörelse eller väntetid för dessa skogars
uppkomst och fortväxande till nuvarande tillstånd.

Den praktiska fråga, som föreligger, är sålunda blott att utröna
den mognadsålder, som är ekonomiskt fördelaktigast för skogar, hvilka
redan finnas uppväxta öfver hela landet, under antagande att dessa
skola för framtiden bibehållas och skötas på mest rationellt sätt.

Svaret härpå måste blifva, att den omloppstid är ekonomiskt fördelaktigast,
vid hvars tillämpning skogen afvinnes största nettobehållningen.
Men omloppstidens närmare beräknande kan endast ske genom
särskildt anordnade lokala undersökningar af likåldriga bestånds medelvärdetillväxt
per ytenhet vid olika åldrar. Enligt dessa grunder beräknad
omloppstid är giltig för hvarje skog med samma växtlighetsförhållanden
och virkespriser, som undersökningarna grunda sig på, och blir gifvetvis
icke i och för sig oriktig därföre att en skog, på hvilken den tillämpas,
nu saknar äldre bestånd,, lika litet som samma omloppstid är ekonomiskt
riktig på den grund, att virkesförrådet på en annan skog är till stor
del öfvermoget eller fullt normalt i förhållande till omloppstidens längd.
Ofvan anförda exempel på två normala skogar äro därföre ett fullt troget
uttryck för den stora skillnad ifråga om virkesförråd, dettas afverkningsvärde
och afkastning, som i verkligheten skulle förefinnas mellan två
sådana skogar enligt år 1908 gällande priser i visst tyskt revir, och
äro anförda blott som närmare belysning af det genom undersökning
å profytor redan påvisade förhållandet, att eu 120-årig omloppstid ger
* en mycket högre afkastning från samma skogsareal än en 60-årig.
En i förhållande till den normala omloppstidens längd oregelbunden åldersklassfördelning
har således icke någon inverkan på frågan om denna omloppstids
lämplighet från ekonomisk synpunkt, men en abnorm åldersklassfördelning
är dock af praktisk betydelse för skogsägaren på det sätt,
att afkastningen härigenom blir mer eller mindre ojämn. Denna svårighet
kan bero såväl därpå, att virkeskapitalet endast utgöres af öfvervägande
yngre skog, som därpå, att en större del af bestånden äro öfveråriga i
förhållande till den normala omloppstid, som skall tillämpas. Det förstnämnda
fallet ter sig för nuvarande ägare som ogynnsamt, emedan
någon afkastning af mogen skog icke erhålles förrän efter en längre
eller kortare tid, det sistnämnda däremot fördelaktigt genom den forcering
af afverkningarna, som bör ske under närmaste tiden.

I fråga om de skogar kommitténs uppdrag omfattar gäller dock
att förstnämnda olägenhet för nuvarande ägare af en viss väntetid i afvaktan
på virkesförrådets inväxande till ekonomisk mognad i allmänhet
icke förefinnes. Ty äfven i förhållande till de höga omloppstider, som
hittills tillämpats på dessa skogar, är en betydande del af virkesförrådet
vanligen öfverårigt.

Hufvudfrågan för närmaste framtiden blir här i stället den motsatta,
att så afpassa uttagandet af befintligt öfverskott huggfärdig skog,
att kommande generations berättigade intressen blifva tillgodosedda.

De från de tyska undersökningarna härofvan anförda siffrorna
äro gifvetvis som absoluta värden icke direkt tillämpliga för vårt land,
utan måste sådana beräknas efter våra växt- och prisförhållanden, men
af dem framgår dock som allmängiltig sats att afkastningens storlek
från en skog är beroende icke blott på beståndens behandling under
uppväxttiden, ombesörjandet af återväxt in. in., utan till mycket väsentlig
del äfven på beståndens afverkningsålder, och under antagande af lika
god mark och skötsel står afkastningens storlek från en skog alltid i
visst förhållande till den omloppstid, hvarpå hushållningen är baserad.
Med tillämpning af en omloppstid, svarande mot högsta afkastningen,
utgör denna i allmänhet en låg procent af skogens afverkningsvärde,
hvilken icke motsvarar gängse kapitalränta. Åfven i Sachsen med dess
intensiva skogsskötsel och där man under årtionden sökt göra skogshushållningen
räntabel enligt penningränteprincipens grundsatser har
man i praktiken dock föredragit att uppehålla skogarnas värdeproduktion
och i stället nöjt sig med att basera hushållningen på eu räntefot
af i medeltal endast 27* procent.

Åfven af penningräntelärans anhängare själfva medgifves att
denna skogsekonomiska princip leder till lägre penningaf kastning från
skogarne än skogsränteprincipen, och med den höga räntefot, som vi
hafva i vårt land, är otvifvelaktigt att denna skillnad skulle blifva ganska
afsevärd.

Tillämpningen af den ena eller andra af här behandlade skogsekonomiska
principerna är därföre icke ett spörsmål af enbart teoretiskt
intresse, utan en fråga af stor praktisk betydelse för våra skogars afkastning.

Endast den skogshushållningsprincip är enligt kommitténs mening
ägnad att befordra en rätt statsekonomisk skogshushållning, hvilken
uppställer som mål att afvinna våra skogar största behållna uthålliga
afkastningen och äfven härefter afpassar skogens afverkningsålder.

Hvarje annan metod för beräknande af skogens ekonomiska mog -

nåd ger en antingen för hög eller för låg afverkningsålder, och en
praktisk tillämpning af den vid skogsvårdsföreningens möte och äfven
sedermera framförda penningränteprincipen skulle innebära en allvarsam
fara för att produktionen från våra skogar blefve sänkt, till skada för
vår industri och export.

Äfven med erkännande af att värdeproduktionen minskas med tilllämpningen
af de låga omloppstider, som blifva en följd af penningränteprincipen,
har dock som skäl för denna lära anförts, att det måste anses
som berättigadt äfven från nationalekonomisk synpunkt att tillgodogöra
sådan skog, som ej ger gängse ränta på sitt afverkningsvärde, hvarigenom
sålunda lösgjorda kapital skulle kunna blifva mer fruktbringande
i annat företag.

Vunne en sådan åskådning allmän tillämpning, blefve följden
en sänkning af omloppstiden under den, som svarar mot skogarnas
högsta afkastningsförmåga. En tillfällig fördel synes visserligen härigenom
kunna vinnas genom afverkning af den del af skogskapitalet,
som ej ger gängse penningränta på sitt afverkningsvärde, men därmed
skulle ock följa att skogarnas värdeproduktion sänktes för framtiden.
I fråga om de genom sådan afverkning uttagna värden är för öfrigt
nogsamt att märka att garanti eller kontroll saknas att medlen också
i verkligheten användas för ändamål, som äro för nationen fullt jämförliga
med skogsproduktion.

Men till och med om den afverkade skogens kapitalvärde skulle
placeras i ett produktivt företag, som motsvarar skogsproduktion, lärer
dock icke vårt land kunna antagas vara så kapitalfattigt, att man skulle
nödgas tillgripa ett skogskapital och för framtiden nedsätta skogsproduktionen
i landet för erhållande af rörelsekapital. Tvärtom kan antagas
att det icke möter någon svårighet att skaffa kapital för alla väl planerade
och produktiva företag, och då är det i hvarje fall att anse som
nationalekonomiskt fördelaktigt att skogskapitalet får kvarstå, så att
skogarnas fulla produktionsförmåga utnyttjas och om möjligt förökas.

Att en åskådning om skogsbrukets ekonomi enligt penningränteprincipen
dock blifvit framställd och omfattad af många, särskildt
enskilda skogsägare har sin förklaring bland annat af den olika
betydelse, som skogskapitalet har för samhället och den enskilde individen.
För den senare är skogskapital icke i och för sig någon
nödvändig kapitalform, hvarföre icke heller för honom råder någon
väsentlig skiljaktighet mellan penning- och skogskapital. Från ren
affärssynpunkt är det endast den ränta, som kan påräknas på kapitalets
värde, som för den enskilde bestämmer, i hvilken värdeform han skall

placera sin egendom, och hvad han åtminstone fordrar är gängse penningränta.
Lämnar virkesafkastningen från en skog ej sådan ränta på
afverkningsvärdet, är det, privatekonomiskt sedt, alltid fördelaktigare
att förvandla skogen eller genom sänkning af omloppstiden den del
däraf, som icke lämnar nöjaktig ränta, till kontanta penningar, livilka i
bank eller annat företag lämna större afkastning, äfven om hela detta
skogskapital vore nödvändigt för att fullt utnyttja skogens produktionsförmåga.
Att skogsproduktionen därefter sjunker har nuvarande skogsägaren
för sin del ingen olägenhet af, tv han har för tillfället t. o. m.
större afkastning genom penningräntor. En skogshushållning, ordnad
efter sådana rent privatekonomiska eller affärsmässiga principer, blir
därföre direkt beroende af kapitalräntans stigande och sjunkande, men
blir icke sammanfallande med samhällets kraf att landets skogar skola
producera högsta möjliga värden.

Skogskapitalet har för staten ett annat och högre värde än kontanta
penningar; det är ett af våra värdefullaste naturkapital, som årligen
skapar nya virkesmassor, nya värden, hvarpå kunna grundas industri och
export. Dessa fördelar och den ekonomiska styrka de innebära för
nationen kunna icke ersättas med penningräntor. Skogens värde är,
från nationalekonomisk synpunkt, direkt beroende af dess produktionsförmåga;
ju mer afkastningen stiger från våra skogar, desto mera
ökas också deras värde och härmed landets nationalförmögenhet.

De belopp, som staten utgifver för skogsodling och andra skogsvårdsändamål,
äro icke heller att likställa med kapitalutlägg, hvarå skall
för framtiden beräknas ränta; de äro liksom öfriga förvaltningsutgifter
årliga underhållskostnader, som äro nödvändiga för att bibehålla skogskapitalet
i fullt produktivt skick. De större kapitalutlägg, som vid
skogsbruk kunna ifrågakomma, afseende längre framtid, såsom byggande
af trafikleder m. m., skola vara motiverade af den förhöjda afkastning,
som härigenom uppstår, hvarmed också anläggningskostnaderna så småningom
förräntas och amorteras. Ofvannämnda skogsvårds- och förvaltningsutgifter
jämte räntor och amortering å särskilda kapitalutlägg
äro årliga driftkostnader, som måste afdragas från bruttoafkastningen
för beräknande af skogsbrukets nettoafkastning.

En jämförelse mellan skogsräntan och de tilläfventyrs högre
penningräntor å de kapital, som staten utlagt eller upplånat för andra
affärsföretag eller andra ändamål af allmännyttig art, kan ej heller
utgöra något skäl för lösgörande af större eller mindre del af det för
högsta produktionen nödiga skogskapitalet på statens skogar. Ty för
dylika företag måste förutsättas antingen att de själfva genast eller i

en framtid skola lämna skälig ränta och amortering på det utlagda
kapitalet eller också att de allmänna ekonomiska eller kulturella fördelar
de beräknas medföra för landet utgöra fullt giltiga skäl för deras utförande.
Men kan icke företagets egen räntabilitet eller samhälleliga
betydelse motivera ett kapitalutlägg, kan detta ännu mindre vara fallet,
ifall kapitalet erhålles genom afverkning af ett producerande skogskapital,
hvarigenom skogarnas afkastning och landets export för framtiden
minskas.

Hvad kommittén ofvan anfört om skogskapital afser dock endast
det kapital, som kräfves för bibehållande af högsta afkastningen. Sådana
virkesförråd däremot, som enligt härofvan förordade ekonomiska princip
äro att anse som ekonomiskt öfvermogna, böra snarast möjligt afverkas
och nyttiggöras.

Af den utveckling kommittén i det föregående gifvit af frågan
om skogsbrukets ekonomi framgår, att kommittén finner en skogshushållning
enligt slcogsränteprincipen vara för landet mest gagnelig samt
att den i gällande skogsordning uttalade grundsatsen, att hushållningen
på statens kronoparker bör afse deras högsta afkastning, fortfarande
äger full giltighet.

Här granskade olika åskådningar om skogsbrukets ekonomi och
dess beroende af gängse kapitalränta hafva i sista hand sin grund i
den konflikt, som vid skogsbruk alltid måste uppstå, i fråga om skogskapitalets
värde, mellan allmänt och privatekonomiskt intresse. Detta
spörsmål har ock tidigare varit föremål för granskning i vårt land.
Redan 1846, således innan ännu Pressler framställt sina skogsekonomiska
åsikter, behandlades frågan om skogshushållningens ekonomiska
grunder på ett ingående sätt af eu svensk vetenskapsman, professor
N. G. Säfström, anställd vid dåvarande bergskollegium i ett efterlämnadt
arbete »åsikter i frågan om fri kolhandel och skogshushållning i Sverige»,
hvari författaren häfdar samma ståndpunkt som nu kommittén. Den
viktiga frågan om skogskapitalets natur och betydelse för landets ekonomi
har äfven flera gånger varit föremål för uppmärksamhet inom riksdagen.
Så t. ex. gjorde sammansatta lag- och ekonomiutskottet följande uttalande
härom redan vid 1862—63 års riksdag: »Ett lands skogskapital
är en förmögenhet, som icke i alla afseenden befinner sig i samma förhållanden
med annat fast eller löst kapital och därför ej heller bör obetingadt
bedömas efter de ekonomiska lagar, hvilka för öfrigt böra göra
sig inom den industriella lagstiftningen gällande. Skogarna kunna, i
synnerhet i ett land med Sveriges nordliga läge, med allt skäl räknas
till de s. k. naturliga kapitalen. De utgöra villkor för landets beboelig -

Skogsbrukssätt.

liet genom deras inverkan på dess klimat, ett förhållande som skogskommittén
genom inhämtande af vetenskapliga auktoriteters yttranden
till fullo utredt; de stå i detta afseende i samma kategori med luften,
vattnet och de fysiska krafter, hvilka utgöra grunden och villkoret för
all industri; men de skilja sig från dem därigenom, att de kunna genom
mänsklig verksamhet tillintetgöras. Den för de rent industriella förhållandena
giltiga regeln, att förmögenhet bäst förkofras därigenom'' att
den af enskilde under betryggad äganderätt innehafves, kan ej heller i
hela dess vidd tillämpas på skogskapitalet. Skogar kunna i vårt klimat
icke inom flera mansåldrar produceras, och företagsamheten riktar sig
därför med större enskild vinst på de befintliga skogarnas förvandling
till annat kapital, än på frambringandet af nya sådana eller deras bibehållande
såsom en skenbart ofruktsam förmögenhet. Men för staten,
hvars fortvaro sträcker sig öfver mansåldrar, finnes ett stort intresse
fästadt vid skogarnas bibehållande i oförminskadt skick, såvidt detta
utgör ett villkor för att landet skall kunna bebos och odlas.

Härigenom uppkommer den kollision mellan enskilda och allmänna
intressen, hvilken, hvarje gång denna lagstiftningsförmåga varit å bane,
delat sinnena mellan de förra och de senare.»

Af föregående framställning följer att det alltid måste framstå
som en viktig uppgift för den praktiska skogshushållningen att icke
blott beståndens afverkningsålder, utan äfven dessas vård under uppväxttiden
och föryngring in. m. inriktas på vinnande af högsta värdeproduktionen
per ytenhet.

Men angående skogens behandling i öfrigt efter den ena eller den
andra af de hushållningsmetoder eller skogsbrukssätt, som inom skogsvetenskapen
blifvit framställda, är det kommitténs åsikt att, då det
hittills icke genom erfarenhet, genom särskilda, jämförande försök eller
annars med giltiga skäl ådagalagts, att någon skogshushållningsmetod
lämnar högre afkastning än hvarje annan, icke heller visst skogsbrukssätt
kan i allmänhet anses vara fördelaktigare eller böra föreskrifvas
framför de öfriga, utan måste skogens behandling lämpas efter rådande
lokala förhållanden.

Som allmängiltig regel måste nämligen gälla för all rationell
skogsskötsel att de ‘olika trädgrupperna eller bestånden, oafsedt den
areal dessa upptaga, skola under uppväxttiden hållas normalt slutna
och äfven i öfriga afseenden så vårdas, att värdefullaste produktion
erhålles, samt att, då skogen uppnått ekonomisk mognad, föryngringen
sker genom upptagande af för återväxtens uppkomst och normala utveckling
lagom stora afverkningsytor. Häraf följer äfven att afverkningarna

i en skog äro vid hvarje skogsbrukssätt i stort sedt alltid af två hufvudslag,
nämligen dels sådana förafverkningar inom yngre grupper och
bestånd, som afse att hålla dessa vid en efter trädslag och öfriga förhållanden
afpassad normal slutenhet under uppväxttiden, och dels föryngring
shuggning ar i de gamla bestånden.

De skogsbrukssätt, som i vårt land hittills tillämpats, benämnas
vanligen trakthuggning, ordnad blädning och s. k. timmerblädning.

Sistnämnda afverkningsform, hvarom lämnas närmare redogörelse
på annat ställe (sid. 89 tf.) var enligt de ursprungliga föreskrifterna från
dåvarande skogsstyrelsen en ren dimensionsafverkning och sålunda en
form af afverkning, som faller utom gränserna för en rationell skogsvård,
hvarföre den i detta sammanhang lämnas utan afseende. I fråga om de
öfriga, trakthuggning och ordnad blädning, hvilka bägge kunna vid rätt
tillämpning befordra en rationell skogsvård, utmärkes blädningen liufvudsakligen
däraf, att föryngringsafverkningen sker gruppvis, så att endast
en mindre föryngringsyta kalhugges för hvarje gång, hvarmed afses att
slutligen erhålla én skog, där endast smärre likåldriga bestånd eller trädgrupper
förekomma. Vid trakthuggning åter sker slutafverkning af
den gamla skogen vanligen på något större ytor på en gång, hvarigenom
likåldriga bestånd af större areal uppstå.

För bägge afverkningssätten gäller naturligen att den gamla
skogens afverkning kan ske i två omgångar på föryngringsytan, så att
vid första huggningen en del af beståndet öfverhålles tillsvidare för att
befordra själfsådden eller för att vinna ökad tillväxt å de sparade träden,
så länge de icke hämma återväxtens normala utveckling.

Den så att säga dubbla produktion, som på detta sätt erhålles
genom att ett mer eller mindre glest öfverbestånd kvarstår en tid sedan
återväxt uppkommit, är dock gifvetvis lättare att åstadkomma på en
större afverkningsyta än på en liten.

Det måste äfven anses vara gemensamt för bägge skogsbrukssätten,
att afverkning af ung och medelålders skog icke får ske annat
än såsom en beståndsvårdsåtgärd, dock att undantag kan gifvas, om
t. ex. genom inträffade skador eller andra omständigheter ett yngre bestånd
blifvit så glest eller skadadt, att det helt eller till viss del bör ersättas
med ny skog.

Om man frånser de afarter af dessa afverkningsformer, som torde
här och där förekommit därigenom att blädningen genom alltför små
föryngringsluckor och mindre omsorgsfullt utförande erhållit form af en
oregelbunden plockhuggning eller att vid trakthuggning alltför stora
ytor på en gång afverkats eller att hyggena lagts intill hvarandra år

Uthålligt

skogsbruk.

efter år, så gäller dock för bägge att de yngre bestånden skola så vidt
möjligt hållas normalt slutna och att den ekonomiskt huggfärdiga skogen
bör så snart som möjligt slutafverkas på större eller mindre föryngringsytor.
Dessas storlek kunna aldrig på förhand bestämmas vare sig vid
trakthuggning eller blädning, ty, såvidt afverkningsmetoden skall vara
rationell, måste härvid tagas hänsyn till trädslagens olika ljusbehof och
härdighet mot vind samt afverkningstraktens öppna eller skyddade läge,
markens benägenhet att efter afverkning blifva beväxt med gräs eller
andra för själfföryngring hinderliga markväxter o. s. v.

Slutligen må framhållas att äfven den areal, som nuvarande gamla
bestånd omfatta på en skog, måste blifva i mycket väsentlig grad bestämmande
för föryngringsytornas storlek. Förekomma större sammanhängande
gamla bestånd, kan en afsevärd ekonomisk förlust uppstå,
om föryngringshuggningen sker i form af små afverkningsluckor, hvarigenom
afverkningen af den redan öfveråriga skogen kan uppskjutas
flera årtionden. I dylika fall måste afverkningarna påskyndas, så att
virket hinner tillgodogöras, innan det försämras i värde.

Som af föregående framställning torde framgå är det kommitténs
uppfattning, att någon väsentlig skiljaktighet icke råder i praktiken
mellan här berörda tvenne skogshushållningsmetoder och att dessa
blott äro uttryck för olika former af föryngringshuggning, hvarföre icke
heller den ena kan under alla förhållanden bestämdt förordas framför
den andra.

Det sätt, på hvilket afverkningarna böra utföras, blir alltid mycket
växlande och är beroende af en mängd lokala förhållanden. Då dessa
vanligen äro skiftande äfven inom samma skog, är det i allmänhet icke
ens behöfligt eller från skogsvårdssynpunkt lämpligt att för en skog
fastslå visst skogsbrukssätt.

Jämte fordran att skogens mognadsålder afpassas i syfte att erhålla
största värdeproduktionen framstår vid ett ordnadt skogsbruk som
ett allmängiltigt och oafvisligt kraf, att skogsägaren äfven erhåller en i
möjligaste mån jämn, uthållig afkastning, ifall skogshandteringen skall
öfver hufvud kunna gagna praktisk verksamhet. Ty, vare sig skogen
är afsedd att tjäna som stöd åt jordbruket eller skall tillgodose trävaruindustriens
behof af råmateriel, fordras att denna lämnar en fortgående
afkomst. Detsamma gäller om kommuner och staten som skogsägare.
Åfven för dem kräfves en ordnad ekonomisk verksamhet, så att årligt
återkommande utgifter så vidt möjligt motsvaras af säkra och regelbundet
inflytande inkomster.

Vid den praktiska skogshushållningen kan krafvet på uthållighet så -

ledes icke tillfredsställas därmed, att återväxt skaffas i den afverkade
skogens ställe, frånsedt om hela eller större delen af skogskapitalet afverkas,
livilket blott skulle innebära den ringa fordran att skogarna
icke må förvandlas till kala ödemarker. Uthålligt skogsbruk i förevarande
sammanhang betyder något mera, nämligen en fortgående,
någorlunda jämn skogsafkastning. Detta uthållighetskraf gäller dock
icke hvarje särskild skogstrakt, utan hela det skogsområde, som utgör
en själfständig förvaltningsenhet.

En fullkomligt lika stor af kastning årligen erhålles endast från
normalskogen. Här äro de olika åldersklasserna jämnt fördelade på
lika stor del af skogens ytvidd, hvarföre lika stora virkesmassor årligen
komma till afverkning allt efter som de skilda åldersklasserna uppnå
mognadsåldern, hvarjämte äfven förafverkningar i yngre bestånd årligen
uttagas på lika stor areal.

År skogen åter abnorm på det sätt, att några åldersklasser upptaga
en för stor, men andra följaktligen en för liten areal eller alldeles
saknas, och vili man i sådana fall noggrant iakttaga, att bestånden
blifva gallrade och föryngrade i rätt tid för vinnande af högsta afkastningen,
skulle således stora gallringsytor och flera årshyggen på en
gång komma till afverkning, hvaremot skogen under närmast därefter
följande år icke lämnade någon afsevärd afkomst. Skogsafkastningen
skulle på detta sätt inflyta med periodvis högre och lägre belopp.
Härvid må dock anmärkas att den totala afkastningen från eu skog,
uträknad i medeltal per år för en längre tid, gifvetvis blir fullkomligt lika
stor vid såväl jämn, som mer eller mindre utprägladt periodisk afkastning,
under antagande att bestånden i bägge fallen afverkas och
föryngras vid samma ålder.

Sällan eller aldrig inträffar dock i verkligheten att skogar äro så
normalt beväxta, att de lämna en fullkomligt jämn afkomst, utan äro de
i fråga om åldersklassfördelningen i regel mer eller mindre abnorma.
Äfven om ofvannämnda ideala förhållande mellan åldersklasserna vore
fördelaktigast, är det dock lyckligtvis icke af någon nämnvärd praktisk
betydelse, om virkesförrådet är endast i mindre grad abnormt. Hittills
gjorda noggranna undersökningar öfver tillväxtförloppet i bestånden vid
stigande ålder hafva nämligen visat, att medel tillväxten håller sig tämligen
lika såväl någon tid före, som en tid efter den medelålder, då
tillväxten når sin kulmen.

Man kan således utan nämnvärd minskning af den totala produktionen
befordra en jämn skogsafkastning genom att afverka en del bestånd
omkring ett 10-tal år före eller öfverhålla dem ett 10-tal år efter

Bestämmande
af årsafkastningen.

Samman fattning,

den såsom normal afverkningsålder funna mognadstiden, och i våra
norrländska skogar med deras vanligen långsamma tillväxt torde med
all sannolikhet ett sådant spelrum af 20 år icke vara af afsevärd betydelse.
En bestämd uppfattning härom kan dock endast grundas på
särskilda undersökningar. År däremot åldersklassfördelningen mycket
ojämn, och detta är ej sällan fallet i Norrland, åtminstone på vissa trakter
däraf, kunna olägenheterna blifva afsevärda, vare sig man söker noggrant
tillämpa skogsvårdens kraf att bestånden gallras och föryngras i rätt tid
eller man uppställer en sträng fordran på jämn afkastning. I förra fallet
får skogsbruket en utprägladt periodisk karaktär, som för skogsägaren
medför alla de olägenheter, som äro förbundna med endast tidvis inflytande
inkomster, hvarjämte i vissa fall kunna uppstå rubbningar af de
industriella förhållandena och arbetsbrist för ortsbefolkningen under
längre eller kortare tider. I senare fallet, vare sig man slutafverkar
alltför unga eller mycket öfvermogna bestånd eller uppskjuter nödiga
förafverkningar i yngre bestånd, blir följden alltid minskad värdeproduktion,
som vid längre öfverhållande af gamla bestånd ytterligare påverkas
af de skador, som ofta uppstå å träden vid högre ålder.

Uthållig skogsafkastning och fordran på rationell skogsvård stå
sålunda i omedelbart sammanhang med hvarandra och äro uttryck för
skilda sträfvanden inom skogshushållningen. Dessa blifva sammanfallande
vid ett normalt skogstillstånd, men för skogar med mycket
ojämn åldersklassfördelning däremot komma de i strid med hvarandra.

Det måste därföre framstå som en viktig uppgift vid hvarje ordnadt
skogsbruk att så reglera afverkningsbeloppet, att bägge ofvannämnda
kraf blifva i möjligaste mån tillgodosedda, hvaraf ock följer att bestämmandet
af afverkningens storlek å en skog för längre eller kortare
tid skall icke blott afse att bevara en framtida uthållig skogsafkastning,
utan äfven hafva inverkan på skogsvården. På grund af den ingripande
betydelse, som beräknandet af årsafverkningen sålunda har för skogshushållningen
i dess helhet, är det ett oundgängligt villkor, att denna
utföres på sådant sätt, att såväl fordringarna på skogsvård som berättigade
kraf på uthållighet blifva tillräckligt beaktade.

I anslutning till hvad kommittén i det föregående anfört om
allmänna grunder för skogsbrukets ekonomi och afverkningsmetoder
samt beräknande af skogsafkastningen finner kommittén, att följande
liufvudkraf böra ställas på en rationell hushållning med statens skogar.

A) Skogshushållningens ledande ekonomiska princip skall vara att
afvinna skogarna största behållna afkastningen per ytenhet.

B) Afverkningssättet bör icke bestämmas generellt, utan lämpas
efter rådande lokala förhållanden i syfte att i möjligaste mån befordra
beståndens vård och lämpliga föryngring.

C) Beräkningen af skogsafkastningen skall ske enligt sådana
grunder, att nödig hänsyn tages till såväl en rationell skogsvårds fordringar,
som berättigade kraf på jämn afkastning.

Då i alla dessa afseenden uttryckts tvifvel, huruvida statens skogsskötsel
i Norrland är tillfredsställande, har det för kommittén framstått
som en af dess uppgifter att söka vinna närmare kännedom om i hvilken
mån hittillsvarande hushållning uppfyllt ofvan angifna fordringar.

Hittillsvarande hushållning å statsskogarna i Norrland och Dalarna.

Ett omdöme om skötseln af statens skogar, sådan denna hittills
utvecklats, och skogarnas nuvarande tillstånd måste dock blifva till en
del beroende af åtskilliga inverkande omständigheter, bland annat den
tid, under hvilken dessa skogar stått under statens förvaltning, och deras
tillstånd från början samt vidare den industriella utvecklingen och
transportmöjligheterna, hvilka tillsammans äro bestämmande för afsättningsförhållandena
o. s. v., eller, med andra ord, hittillsvarande hushållning
och nuvarande skogliga tillstånd måste ses i förhållande till skogshushållningens
utveckling i dess helhet som bakgrund för att kunna
rätt uppfattas och bedömas.

Innan kommittén ingår på närmare granskning af nuvarande hushållning
i ofvan angifna tre hufvudpunkter, vill kommittén därför angifva
några korta drag af den norrländska skogshushållningens utveckling
samt den uppfattning kommittén fått om skogarnas nuvarande tillstånd
därstädes.

Kronoparkerna i de norrländska länen hafva till större delen till- Tiden för
kommit under en tämligen sen tid. Kronans marker i dessa delar af^n£P^er‘
landet ansågos bäst disponeras på det sätt att de upplätos åt enskilda i Norrland6
till stöd åt jordbruk och industri, och därmed fortfor ända till år och _deras
1860, då genom ett kungl. bref af den 25 maj all nybyggesanläggning
å afvittrade ö fvar 1 o p p s mark er tillsvidare förbjöds, hvarjämte Konungens
befallningshafvande samtidigt anbefalldes låta närmare undersöka,
hvilka af kronans afvittrade skogsmarker, genom sin belägenhet och
sammanhängande omfattning vore lämpliga att bibehållas och förvaltas
som kronoskogar. I Gäfleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län och

några få socknar af Västerbottens lan var afvittringen vid denna tid
till större delen afslutad, och i enlighet med ofvannämnda kungl. bref
afsattes till kronoparker under senare hälften af 1860-talet här befintliga
öfverloppsmarker. Inom öfriga socknar af de två nordligaste länens
kustland afslutades afvittringen under loppet af 1870-talet, vid hvars
slut där befintliga öfverloppsmarker likaledes afsattes till kronoparker.
I Norr- och Västerbottens läns lappmarker däremot blefvo vid senare
verkställd afvittring mycket betydande områden afsatta till kronoparker.

I afvaktan på afvittringen hade i början af 1870-talet några områden
provisoriskt afsatt3 som kronoparker i Norrbottens läns lappmarker,
men hufvudparten af nuvarande kronoparker i Norrland hafva
tillkommit först under 1880- och 90-talen. Ivronoparkerna i Västerbottens
läns lappmarker mottogos nämligen till förvaltning vid midten af 1880-talet och senare samt kronoparkerna i Norrbottens läns lappmarker i
allmänhet under 1890-talet. De stora kronoparkerna i öfre Dalarna
blefvo likaledes bildade under samma tid vid i detta län verkställda
storskiften.

Under denna tidsperiod hade statsskogarna i de norra länen vunnit
ytterligare tillökning dels genom inlösen af stockfångstskogar, 191,545
har, och inköp af skogsmark, 103,800 har, dels genom att en del nybyggen
på grund af vanhäfd återfallit till kronan, cirka 30,000 har,
hvartill komma vid disposition af boställen till kronoparker afsatta
skogar, 40 å 50,000 har.

Den ojämförligt största delen af kronans skogar i Norrland hafva
sålunda stått under statens förvaltning endast från midten af 1880-och 90-talen eller omkring 20 år.

Huru arealen kronoparker i de 5 norra länen ökats framgår af
följande tablå:

areal kronoparker år	1873.......	.... 758,740	har,	impediment inräknade
»	1880 .....	..... 2,234,465	»	» »
	1890.......	..... 1,907,242	))	skogsmark
»	1900.......	..... 2,688,583	»
»	1905.......	..... 2,746,644	))
	1910.......	..... 2,901,592	»	)) •

Härtill komma en del öfverloppsmarker och ännu oafvittrade
kronomarker af obekant ytvidd.

Medräknas kronoparkerna i Dalarna, hvilka äro närmast likställda
med norrländska skogar, utgöra kronoparkerna i de 5 norrländska länen
och Dalarna ej mindre än 93 procent och kronoparkerna enbart i Norroch
Västerbottens län 76 procent af landets samtliga statsskogar.

Den tjänstepersonal, som varit anställd för handhafvandet af den
omedelbara uppsikten och skötseln af dessa skogar var i början mycket
fåtalig och bar endast så småningom ökats.

Vid den tid, då afverkningar och virkesförsäljningar började ske
till mera afsevärd omfattning i Norrland, i början af 1870-talet, stod
förädlingsindustrien ännu på en låg ståndpunkt. Emedan hufvudsakligen
gröfre virkessortiment — bjälkar och af sågad vara plank och
bräder af större bredder — hade afsättning på den utländska marknaden,
försågade sågverken endast stockar af gröfre dimensioner. Smärre träd
voro därföre mindre begärliga och hade ringa värde. Afsättningsmöjligheterna
begränsades ytterligare på grund af bristande kommunikationsleder.
Upprensning af flottleder hade vid denna tid skett till blott
ringa omfattning, och virkesflottningen var inskränkt hufvudsakligen till
hufvudvattendragen.

Att mindre träddimensioner rönte ringa efterfrågan framgår äfven
af de försäljningar, som gjordes från statens skogar denna tid. Härom
må anföras som exempel förut omnämnda mycket betydande försäljningar
af timmerskog med flerårig afverkningsrätt, som skedde på 1870- och
1880-talen i de fem norrländska länen. Dessa försäljningar omfattade
sammanlagdt öfver 67a miljoner bjälk- och sågtimmerträd och med få
undantag gällde som köpevillkor att träden skulle nå en diameter af
minst 12 decimaltum 6 fot från roten. Stämplingslängderna öfver de
årliga virkesförsäljningarna å auktion utvisa äfven, att ännu på 1880-talet lägsta salubjudna dimensionen vanligen var 10 å 12 tum vid
brösthöjd, och har denna minimigräns endast så småningom nedgått.

Om nu rådande afsättningsförhållanden kan knappast något allmängiltigt
omdöme lämnas, ty enligt från jägmästarne inhämtade uppgifter,
hvaraf sammanfattning lämnas i bilaga 6, äro dessa starkt växlande,
icke blott för olika distrikt, utan äfven inom samma revir. Så
har t. ex. från en del af reviret endast gröfre timmer saluvärde, då däremot
från en annan del såväl smärre timmer som pappersved och kolvirke
kunna med fördel afsättas, allt efter kronoparkernas läge i förhållande
till flottled. Af stor betydelse är härvid om skogen ligger
invid en hufvudälf eller uppefter ett bivattendrag, för hvilka senare
flottningsomkostnaderna vanligen äro mycket stora. I allmänhet gäller att
afsättningsmöjligheterna äro ganska tillfredsställande för reviren utefter

Tjänste personal.

Afsättnings förhållanden.

kusten och i södra Norrland, men sämre för lappmarkerna och öfre
Dalarna, ehuru äfven inom förstnämnda delar af Norrland finnas många
aflägset liggande skogar, där endast timmer af större dimensioner halva
saluvärde. För stora delar af öfre Norrland uppgifves att 9 å 10 tum
vid brösthöjd ännu är lägst afsättningsbara träddimension, och för öfvervägande
större delen af Norrland torde 8 tum vid brösthöjd ännu beteckna
gränsen för saluduglig skog.

Möjligheterna för en rationell skötsel af granskogen har under
senare åren ökats i vida högre grad än i fråga om tall, sedan trämassefabriker
numera anlagts äfven i öfre Norrland; och kontrakt om flerårig
leverans af pappersved från statens skogar i Norr- och Västerbottens
län hafva upprättats under åren 1908—1911 & tillsammans_ omkring

645,000 kbm. fast mått med en minimidimension af 3 tum i topp på
10 å 12 fots längd.

Då de stora kronoskogarna i öfre Norrland och Dalarna ställdes
uuder förvaltning af skogsstyrelsen, sedermera domänstyrelsen, hade de
icke varit föremål för någon ordnad afverkning, utan voro hvad man
kallar naturskogar, hvilkas tillstånd framgick direkt ur naturförhållandena.
Gammal skog förekom i stor mängd och en mycket betydande del af
virkesförrådet bestod af träd, som voro mer eller mindre skadade af
brand, rötor och andra sjukdomar.

Med den ringa konkurrens, som tidigare rådde på kronans virke,
torde kunna antagas, att mängden skadade träd i allmänhet icke
kunde få utgöra synnerlig stor del af det utbjudna virkesbeloppet.
Under senare tid hafva dock de mer eller mindre skadade träden varit
en ganska betydande del af den utstämplade virkesmassan.

En utredning, som verkställts rörande stämplingslängderna från
de tre nordligaste distrikten för åren 1905 och 1907, utvisar, att nämnda
år omkring 19 procent af virkesmassan utgjorts af mer eller mindre
skadad skog.

Afverkning af sämre rensningsvirke, kol- och vedskog samt annat
dylikt virke förekom icke i nämnvärd omfattning förrän på 1890-talet, då industrien började vinna den utveckling, att sådant virke rönte
efterfrågan.

Huru försäljningarna af såväl timmerskog som rensningsvirke från
statens skogar i de fem norra distrikfen utvecklats från år 1880 framgår
af nedanstående tablå, grundad på domänstyrelsens officiella statistik,
hvari upptages medeltalen för hvarje 5-årsperiod af dels allt såldt virke,
dels den del däraf, som utgöres af rensningsvirke, under hvilken rubrik

innefattas följande slag af virke i domänstyrelsens årsredogörelser, »skadade,
torra, vindfällda träd», »ved- och kolvirke», »tjärved» och »diverse
virke».

Försåldt virke från statens skogar i de 5 norra distrikten.

Medeltal per år under perioden.

	Totala afverknings- beloppet.	Däraf skadad skog och. rensuings virke	Skadad skog och rensningsvirke i procent af hela virkesbeloppet
	kbm.	kbm.
år 1880—1884	802,165	52,899	6 procent
» 1885—1889	932,879	153,655	16 »
» 1890—1894	992,730	155,514	15
» 1895—1899	1,691,798	519,212	A O ce
> 1900-1904	1,683,238	629,642	37
» 1905—1909	1,847,251	719,207	39

Åfven om ganska betydande mängder af gammal, skadad skog
och rensningsvirke sålunda uttagits, får dock icke däraf dragas den
slutsatsen, att en fullständig rensningshuggning skulle vara genomförd
å de ofantliga arealer statens skogar omfatta i Norrland, hvilket motsäges
redan däraf att hittills utförd afverkning af smärre virke endast
afsett de bättre belägna trakterna, än mindre att dessa skogar skulle
vara till någon väsentlig del omförda till ett, från skoglig synpunkt
sedt, ordnadt skick. Detta kan icke heller med fog ifrågasättas dels
på grund af den korta tid, som de stått under statens förvaltning, och
den ringa förvaltningspersonal, som varit anställd, dels med hänsyn till
skogarnas tillstånd, då de mottogos, och de mycket begränsade afsättningsmöjligheter,
som varit och fortfarande äro rådande i förevarande
delar af landet.

Skogsbrukets egen natur är för öfrigt icke sådan, att eu skog kan
på kort tid omgestaltas. Man kan visserligen under en kortare öfvergångstid
öfvergå en skog med rensningshuggning och på detta sätt i
viss mån förbättra det skogliga tillståndet, men att på en oordnad naturskog
skapa ordnade beståndsförhållanden är ett nydaningsarbete, som
endast kan fortskrida så småningom, i den mån de gamla bestånden
afverkas och ersättas med nya,

Fördelningen
af duglig
och till
skogsproduktion
oduglig
mark.

Spörsmålet är därföre icke, om detta arbete med de norrländska
statsskogarnas omgestaltning blilvit utfördt, utan om det påbörjats och
om detta skett på rätt sätt.

Det nuvarande skogliga tillståndet å statens kronoparker i Norrland

och Dalarna.

Af grundläggande betydelse för hushållningen måste i främsta
rummet blifva skogarnas beskaffenhet, nämligen storleken af nuvarande
virkesförråd, fördelningen af ung, medelålders och gammal skog
och särskildt förekomsten af öfveråriga bestånd, vidare virkesförrådets
beskaffenhet och tillväxtförmåga samt föryngringsförhållandena. Kommittén
har därföre sökt vinna upplysningar om de norrländska skogarnas
tillstånd i nyssnämnda afseenden, men dels hafva sådana ofta
icke alls kunnat erhållas, dels hafva erhållna uppgifter blifvit mycket
ofullständiga på grund däraf att eu betydande del af de norrländska
kronoparkerna ännu icke blifvit föremål för uppskattning eller undersökningar
samt att, äfven där uppskattningar skett, dessa icke varit
tillräckligt upplysande och icke heller alltid med hvarandra jämförbara.

Kommittén vill dock lämna en kort framställning om skogarnas
nuvarande tillstånd så långt upplysningar härom kunnat vinnas dels
enligt tillgängliga skogsindelningshandlingar och af skogstjänstemännen
meddelade uppgifter, dels med ledning af å några kronoparker utförda
skogsundersökningar samt under kommitténs resor i olika delar af
Norrland gjorda iakttagelser.

Uppenbart är att inom ett ifråga om breddgrad och naturförhållanden
så olikartadt område som Norrland skogarnas växtlighet och
beskaffenhet i allmänhet skola vara mycket växlande. I närheten af
fjällen saknas i allmänhet naturliga betingelser för ordnad skogsskötsel
och skogarna i dessa trakter komma säkerligen att äfven för framtiden
få karaktär af skyddsskogar.

Äfven inom det egentliga skogslandet är den fasta marken öfverallt
genomskuren af, frånsedt de stora sjöarna och älfvar med biflöden,
en mängd större och mindre myr- och mossmarker samt smärre vatten,
hvarföre återstående, till skogsproduktion duglig skogsmark blir jämförelsevis
liten i förhållande till de stora markvidderna. Nedanstående siffror torde
gifva en tämligen god bild häraf. Sammanräknas arealen af alla kronoparker
i de fem nordliga distrikten, för lxvilka skogshushållningsplaner
upprättats, således såväl sådana, för hvilka indelningsplanerna äro gällande,

som de kronoparker, för hvilka tidigare uppgjorda planer icke längre
äga tillämpning, erhållas följande arealsummor af produktiv skogsmark
och af mossar, kärr m. m., som ur skogshushållningssynpunkt äro att
anse som oduglig mark. Större sjöar och vattendrag ingå således icke
i dessa uppgifter.

	Duglig skogsmark liar.	Impedi- ment.
Luleå distrikt...................................	590,386	254,495
Skellefteå » .............................	298,684	94,195
Umeå » ....................................	417,612	112,685
Mellersta Norrlands distrikt ....................	165,184	61,939
Gäfle—Dala » .....................	252,755	103,000
Summa	1,724,621	626,314

I procent af arealen utgör den vid skogsindelning uppmätta till
skogsproduktion duglig mark:

i Luleå distrikt ........................................ 70 procent

» Skellefteå » 76 »

» Umeå » 79 »

» Mellersta Norrlands distrikt ..................... 73 »

» Gäfle-Dala » 71 »

och i medeltal för Norrland och Dalarna 73 »

Härtill må dock anmärkas, särskildt ifråga om lappmarkerna, att
afsevärda områden finnas, som visserligen räknas som dugliga skogsmarker,
men från hvilka dock icke är att påräkna någon nämnvärd
skogsproduktion under närmaste framtiden, ocli som därföre närmast äro
att hänföra till impediment. Dylika mer eller mindre sterila marker
förekomma mest på högplatåerna mellan älfdalarna, där marken på vissa
ställen är ytterst näringsfattig och svårföryngrad. Från en del magra
och torra sandhedar, hvarå nu saknas såväl plantor som dugliga fröträd,
torde ej heller kunna erhållas någon nämnvärd produktion under
närmaste framtiden. Åfven inom skogsområden, beväxta hufvudsakligen
med gran, finnas vissa trakter af urskogstyp med glest stående öfveråriga
träd och stark markvegetation af mossor och bärris, hvilka, öfverlämnade
åt sig själfva, gå en oviss framtid till mötes som skogsproduktiva marker.

Snuvarandaf grund af bristande enhetlighet vid skogsuppskattningarna liafva

virkesförråd. noggTanna uppgifter om befintligt virkesförråd icke kunnat erhållas.

Uppskattningarna hafva nämligen skett till lägst afsättningsbara brösthöjdsdimension,
och, då denna är mycket växlande för olika trakter, har
följden blifvit att virkesmassan på en del kronoparker uppskattats från
10 cm. vid brösthöjd, på andra åter från mycket högre dimensioner, i
vissa fall från och med 25 cm. De i indelningshandlingarna uppgifna
virkesbeloppen per har blifva därföre ofta icke jämförbara. För större
delen af kronoparkerna har dock uppskattningen skett från minst 21
cm. vid brösthöjd. En sammanställning har därföre gjorts af alla de
uppskattningar, som under åren 1897 —1909 utförts från minst 21 cm.,
hvarvid inräknats endast virkesförrådet från och med sistnämnda dimension,
och har detta virkesförråd fördelats på vissa dimensionsklasser,
som närmare framgår af vid betänkandet fogad bilaga.

Häraf har beräknats följande virkesbelopp per har duglig skogsmark
för de olika distrikten.

	Uppskattad areal har	Kbm. per har duglig skogs-mark fr. o. m. 21 cm.
''	duglig skogsmark.	Summa kbm. fr. o. m. 21 cm.
! Luleå distrikt.......................	159,443 53,885 239,892 '' 44,800 57,320	3,535,452 1,858,220 10,197,010 2,255,929 2,374,325	22 34 43 50 41
Skellefteå » ..................
Umeå » .......*........
Mellersta Norrlands distrikt.......
Gäfle-Dala » .....

Summa och medeltal.	555,340	20,220,936	36

Den uppskattade skogsmarksarealen utgör af totala arealen duglig
skogsmark, sådan denna uppgifvits i domänstyrelsens årsberättelse för
år 1905,

för Luleå distrikt ............. 17 procent

» Skellefteå » 8 »

» Umeå » 41 »

» Mellersta Norrlands distrikt ................... 19 »

» Gäfle-Dala » 18 »

och för samtliga i medeltal ......................... 20 »

Virkesmassan per har under 21 om. har endast kunnat beräknas
approximativt med ledning af tillgängliga uppgifter i upprättade uppskattningshandlingar,
och har kommittén utgått från följande medeltal
å virkesmassan 10—20 om. vid brösthöjd, nämligen
för Luleå distrikt 10 kbm. per har skogsmark
» Skellefteå och Umeå distrikt 15 å 20 kbm. per har skogsmark
samt » Mellersta Norrlands och Gäfle-Dala distrikt cirka 20 kbm. per
har skogsmark.

Totala virkesbeloppet per har duglig skogsmark blir sålunda

distriktsvis

Luleå distrikt...................................... cirka 32 kbm.

Skellefteå » » 50 »

Umeå » » 60 »

Mellersta Norrlands distrikt .................. » 70 »

Gäfle-Dala » .................. » 60 »

Beräknas häraf ett medeltal i förhållande till de olika arealer skogsmark,
som de olika distrikten omfatta, erhålles omkring 50 kbm. per har.

Med hänsyn till de stora ytvidder dessa beräkningar afse äro ofvan
angifna siffror naturligen blott närmevärden, men då uppgifterna om virkesmassan
från och med 21 cm. äro grundade på uppskattning af ett flertal
skogar, belägna inom olika delar af samtliga distrikt, utgörande tillhopa
20 procent af distriktens sammanlagda kronoparksareal, torde dock
de angifna medeltalen få anses gifva en ganska god föreställning om
nu befintligt virkeskapital å kronoparkerna i Norrland.

Dessa beräkningar utvisa, att virkesbeloppet per har är ganska
ringa, särskilt i de två nordligaste distrikten. Detta är delvis eu naturlig
följd af det nordliga läget och den magra jordmånen, men torde äfven
i ej ringa mån bero på de mycket betydande afverkningar, som under
1870- och 80-talen koncentrerades på de kronoparksarealer, hvilka
denna tid voro afsatta antingen definitivt eller provisoriskt. Så t. ex.
försåldes i tre poster, 1873, 1876 och 1880, ensamt från de provisoriskt
afsatta kronoparkerna i Jockmocks socken tillsammans 1,669,000 gröfre
bjälk- och sågtimmerträd. Härtill kommo åverkningar i stor omfattning
från kronoskogarna denna tid, hvarom må anföras som exempel att under
åren 1863—71 beslagtogos i Norr- och Västerbottens län öfver en miljon
st. timmer och träd af olika dimensioner. På grund af den ringa bevakningspersonal,
som denna tid fanns, är det sannolikt att de virkesmassor,
som åverkats utan att blifva beslagtagna, äfven äro afsevärda.

Till jämförelse med ofvan beräknade virkesförråd för statsskogarna

Åldersklass fördelning.

i Norrland må anföras några uppgifter från en del tyska statsskogar
med högskogsbruk. Enligt officiella uppgifter 1907 utgjorde virkesförrådet
på domänskogarna i storhertigdömet Baden 290 kbm. per har, och
för konungariket Sachsens statsskogar uppgifves för perioden 1894/1903
motsvarande siffra till 189 kbm. Yirkesmassan på statsskogarna i
Wiirtemberg har beräknats till 181 kbm. per har af s. k. Derbholz,
hvari icke inräknas virke under 7 cm. i toppdiameter.

Frågan om åldersklassfördelningen, eller huru stor del af skogsmarken,
som är beväxt med unga, medelålders och gamla bestånd, sammanhänger
med det sätt, på hvilket föryngringen hittills försiggått å
förevarande skogar.

Som förut framhållits, hafva de norrländska statsskogarna, med
undantag af en del välbelägna kronoparker, ännu karaktär af urskogar,
hvilka fått sin hufvudsakliga daning genom naturkrafternas påverkan.

Elden har under århundraden varit så godt som enda föryngringsmedlet,
och nuvarande bestånd i norrländska skogar hafva med högst
få undantag uppkommit efter föregående brand. Där elden varit mycket
stark, har dåvarande skogsbestånd helt och hållet förstörts, men oftast
har större eller mindre del däraf, helst då träden varit äldre, öfverlefvat
elden och tjänat som fröträd.

I de flesta fall har tillfredsställande återväxt uppkommit på brandfält,
och äfven om fröåren här inträffa med ganska långa mellanrum, så
att åldersskillnaden mellan träden på samma ställe ofta kan vara ett
par årtionden, gäller dock som allmän regel att ett af brand öfvergånget
område är beväxt med ett praktiskt taget likåldrigt bestånd. Den
skillnad i ålder, som råder mellan bestånden inom en viss trakt, och
den olika areal, dessa upptaga, äro därföre blott uttryck för de olika
tider, då skogseldar uppstått, och de större eller mindre ytor, som vid
hvarje tillfälle afbränts. Oftast hafva eldarne fått afsevärd utsträckning,
hvarföre de norrländska skogarna karakteriseras af jämförelsevis
stora, likåldriga bestånd. De olikåldriga beståndsformer, som eftersträfvas
vid blädningsbruket, med intill hvarandra belägna yngre och
äldre bestånd eller trädgrupper på smärre ytor förekomma visserligen
här och där, men jämförelsevis sällan och då vanligen på marker, där
on svagare eld gått fram, som icke förmått döda all ståndskog, utan
lämnat vissa ytor mer eller mindre oberörda, eller i bäckdalar och på
andra fuktiga lokaler, där granen bildar rena bestånd. Däremot förekommer
mycket ofta den tvååldriga beståndsformen med yngre eller
medelålders skog som hufvudbestånd och ett mer eller mindre glest
öfverbestånd af gamla och oftast gröfre träd, hvilka senare äro de

rester af ett äldre bestånd, hvilka öfverlefvat senaste brand, hvarjämte
på vissa trakter gran inträngt i glesa äldre tallbestånd på betydande
områden. Denna omständighet må doek ej gifva stöd åt den uppfattningen,
att skogsbestånden i Norrland i fråga om sammansättning och
behandlingssätt äro att likställa med blädningsskogar, och ännu mindre
bör detta vara fallet med den mycket växlande stamgrofleken, som förekommer
äfven i kulturskogar och hvilken är särskilt framträdande i
dessa naturskogar på grund af ojämn slutenhet under uppväxttiden
m. fl. omständigheter.

På smärre skogstrakter har man därföre i allmänhet ringa utsikt
att finna en någorlunda jämn åldersklassfördelning, hvilket äfven bestyrkts
af de åldersundersökningar, som kommittén låtit utföra på tre
kronoparker. Men huruvida åldersklassfördelningen för större trakter
däremot kan anses vara någorlunda tillfredsställande är för närvarande
omöjligt att bestämdt afgöra, ty någon tillförlitlig statistik härom kan tyvärr
icke erhållas från hittills upprättade skogsindelningsplaner, hvarförutom
en mycket stor del af skogarna ännu aldrig uppskattats. Vid längre
färder i dessa landsdelar, särskildt i öfre och inre Norrland, får man dock
den uppfattningen om skogens ålder, att de gamla bestånden upptaga
mycket stora områden. Härför talar äfven den omständigheten, att skogseldarna
förekommo mera allmänt under 1700- och början af 1800-talet, då
skogen ofta antändes af befolkningen för erhållande af kreatursbete.
Dock synas yngre brandfält, beväxta med unga och medelålders bestånd,
förekomma i relativt större utsträckning i kustlandet och uppefter älfdalarna,
då däremot en mycket stor de! af iure lappmarkerna och öfre
Dalarna upptagas af gamla bestånd. Framför allt synas de betydande,
af eld sällan berörda, fuktiga granområdena till öfvervägande del bestå
af äldre skog.

Därigenom att träden vid uppskattningen upptagas i vissa dimensionsklasser
kunna däremot vissa medeltal erhållas i fråga om virkesmassans
fördelning på grofleksklasser. För större delen af Norrland angifves
30 å 31 cm. vid brösthöjd vara den groflek, som träden i medeltal
uppnå vid 140 å 200 år, vid hvilken ålder skogen vanligen anses som
ekonomiskt mogen. Af virkesmassan 31 cm. och däröfver är gifvetvis
en del under sistnämnda medelålder, medan däremot å andra sidan en del
gammal skog, särskildt å sämre markboniteter, icke uppnår 31 cm. vid
brösthöjd. I hvilken mån kubikmassorna af gamla träd under 31 cm.
och yngre träd öfver samma groflek motsvara hvarandra blir beroende
på hvilka dimensioner vid föregående afverkningar uttagits, i hvilken
proportion sämre och bättre marker förekomma, samt är en fråga, som

Förekomsten
af skador
å skogen.

icke för närvarande kan närmare utredas. Af kommitténs undersökningar,
hvarom i det följande lämnas redogörelse, vill synas som om
virkesmassan öfver 30—31 cm. i regel är mindre än den öfveråriga
skogens massa. Enligt sammandrag af virkesbeloppen inom de olika
dimensionsklasserna i tabell 3 och under antagande af å sid 57 beräknade
totala virkesbelopp per bar för de olika distrikten utgör nuvarande
virkesförråd af träd 31 cm. och däröfver följande procent af
totala virkesbeloppet per bär

inom Luleå distrikt 25 procent

» Skellefteå » 22 »

» Umeå » 35 »

» Mellersta Norrlands » 35 »

» Gäfle-Dala » 38 » , och i medeltal för samtliga

statsskogar i Norrland och Dalarna 34 procent.

Dessa siffror äro på ofvan anförda skäl mycket approximativa, men
äro det enda objektiva uttryck som, med hittills tillämpade omloppstider,
för närvarande kan erhållas för de norrländska statsskogarnas öfverårighet.
Omloppstiderna äro i medeltal för södra Norrland 130 å 140 år
och för Norr- och Västerbottens län 160—180 år. För att närmare
belysa ofvanstående uppgifter om den procent, som den gröfre skogen
utgör af hela virkesförrådet, må nämnas att vid normal åldersklassfördelning,
då således endast det sista årshyggets kubikmassa består af
gammal skog, detta mogna virkesbelopp utgör cirka 1 procent af totala
förrådet vid 160—180-årig omloppstid och 1.2 å 1.4 procent af skogskapitalet
vid 130—140-årig omloppstid.

Förekomsten af skador å skogen är enligt uppskattningshandlingarna
mycket olika för skilda skogar. Mängden skadad'' skog, uttryckt
i procent af det afsättningsbara virkesförrådet, växlar från 3 å 4
pi^ocent till omkring 20 och i undantagsfall ända upp till 30—40 procent,
och några medeltal härför kunna icke beräknas, helst som särskiljandet
af friska och mer eller mindre skadade träd icke kunnat af de olika
förrättningsmännen verkställas efter så objektiva och likartade grunder,
att uppgifterna för skilda skogar äro med hvarandra jämförbara.

På grund däraf att hufvudsakligen timmerdugliga träd hittills varit
afsättningsbara gäller dock i allmänhet att de skadade träden förekomma
till relativt större omfattning inom de mindre dimensionsklasserna
än inom de gröfre.

för att i någon mån belysa frågan om skogarnas beskaffenhet Kommitténs
ifråga om åldersförhållanden, förekomsten af skador, tillväxtförmåga m. m. går Tkronohar
kommittén låtit utföra vissa undersökningar å tre kronoparker, parkerna
nämligen Leipipir i Ångeså revir af Luleå distrikt samt Gräsliden i a/åskaen
Bjurholms revir och Skofvelliden i Södra Lycksele revir af Umeå och skofveidistrikt.
Undersökningarna hafva omfattat beståndsbeskrifning och upp- lldei1''
skattning af virkesförrådet från och med 10 cm. vid brösthöjd å 5
procent af arealen. Hvart 20:de af de i taxationslinjerna uppmätta
träden har uttagits som profträd, och hafva för dessa beräknats ålder och
tillväxt, hvarjämte antecknats, om profträdet varit undertryckt eller
skadadt och i senare fallet jämväl skadans beskaffenhet.

Åldern har beräknats genom borrning vid brösthöjd, 1.3 meter
från marken, hvartill lagts medelåldern på ett antal undersökta ungträd
af jämnt 1.3 meters höjd. Tillväxten har beräknats som löpande tillväxtprocent
efter borrning på midten af fällda profträd å kronoparkerna
Gräsliden och Skofvelliden, men genom borrning vid brösthöjd å kronoparken
Leipipir. Profträden utgöra V4oo-del eller V4 procent af det verkliga
trädantalet, men emedan en del profträd varit rötskadade eller
visat så ringa tillväxt, att årsringarna ej kunnat säkert utrönas, hafva
tillväxten och åldern samt därmed äfven virkesförrådets uppdelning på
åldersklasser kommit att beräknas efter en något lägre procent, hvarjämte
för lägsta och högsta åldersklasser antalet profträd blifvit ringa.

Besultatet af undersökningarna, som blott anföras som exempel, ställer
sig på följande sätt för de olika skogarna.

Arealförhållanden.

har har har

kronoparken Leipipir skogsmark 2,085.3 5 imp. 1,002.80 summa 3,088.15,

J> Gräsliden » 904.59 » 135.58 » 1,040.17,

» Skofvelliden » 1,012.83 » 132.94 » 1,145.77.

Tall.

Kronoparken

Dimensions- klass	21-40 år	41—60 år	61—80 år	81—100 år	101—120 år	121—140 år	141-160 år
kbm.	%	kbm.	0/ /o	kbm.	0/ 10	kbm.	0/ /o	kbm.	0/ Jo	kbm.	%	kbm.	0/ JO
10—14 cm.	67	1.8	3,162	61.0	1,077	20.7	269	5.2	336	6.7	135	2.6	67	1.8
15—19 >	-	—	1,060	17.8	648	10.9	471	7.9	1,001	16.8	825	13.9	589	9.9
20—24 »	—	—	331	3.3	—	-	442	4.3	1,767	17.4	1,657	16.3	1,436	14.1
25-29 »	—	—	—	—	—	-	—	—	1,036	7.5	2,487	17.9	829	5.9
30-34 »	-	—	—	—	—	—	—	—	264	2.5	1,321	12.5	1,321	12.5
35—oo * t>	—	—	—	—	—	—	—	—	356	4.4	356	4.4	356	4.4
Summa	67	0.1	4,553	8.5	1,725	3.2	1,182	2.3	4,760	3 8.8	6,781	12.6	4,598	8.5

Gran.

Dimensions - klass	61—80 år	81—100 år	101—200 år	201 — 140 år	141—160 år	161—180 år
kbm.	0/ JO	kbm.	0/ Jo	kbm.	0/ Jo	kbm.	0/ lo	kbm.	%	kbm.	%
10—14 cm.	217	8.0	374	13.8	591	21.7	631	23.2	453	16.7	197	7.2
15—19	2»	—	—	268	5.7	482	10.2	749	15.9	535	11.4	1,284	27.8
20—24	»	—	—	104	2.4	208	4.9	312	7.8	624	14.6	416	9.8
• 25—29		-	—	—	—	—	—	159	6.7	159	6.7	159	6.7
30—34	»	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
35—oo		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	217	1.4	746	4.7	1,281	8.2	1,851	11.8	1,771	11.1	2,056	12.9

Leipipir.

161—180 år	181—200 år	201—220 år	221—240 år	241-cd	år	Okänd	Summa
kbm.	%	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	o/ /o	kbm.	0/ ''0	kbm.
22	0.4	23	0.4							23	0.4	5,181
824	13.9	177	2.9	118	1.9	—	—	59	1.2	177	2.9	5,949
1,767	17.4	1,657	16.3	552	5.4	221	2.2	in	i.i	221	2.2	10,162
2,280	16.4	4,353	31.8	1,244	9.1	—	—	622	4.4	1,036	7.5	13,887
1,321	12.5	2,114	20.0	1,321	12.5	—	—	1,321	12.5	1,585	15.o	10,568
356	4.4	—	—	2,101	25.8	355	4.4	1,423	17.6	2,812	34.6	8,115
6,570	12.2	8,324	15.5	5,336	9.5	576	1.0	3,536	6.6	5,854	10.9	53,862

181—200 år	201—220 år	221—240 år	8 1 r-H <M	år	Okänd	Summa
kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.
118	4.3							138	5.1	2,719
856	18.2	107	2.3	—	—		—	428	9.0	4,709
937	22.0	625	14.6	—	—	208	4.9	833	19.5	4,267
317	13.3	158	6.6	476	20. o	476	20. o	476	20. o	2,380
408	33.3	816	66.7	—	—	—	—	—	—	1,224
—	—	—	—	—	—	—	—	597	lO.o	597
2,636	16.6	1,706	10.7	476	3.0	684	4.3	2,472	15.5	15,896

Kronoparken

Tall.

Dimensionsklass	41 — 60 år	61-80 år	81-100 år	101—120 år	121-140 år	141-160 år
kbm.	0/ /o	kbm.	0/ 10	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	%
10-14	cm.	224	19.8			130	11.2	99	8.5	31	2.7	130	11.2
15-19	»	-	-	-	—	-	-	172	6.1	343	12.1	429	15.3
20-24	»	146	2.6	—	-	-	-	146	2.6	291	5.1	1,019	17.9
25-29	»	-	-	-	-	-	-	—	-	754	9.4	502	6.3
30-34	»	-	-	-	-	-	-	-	—	—	—	-	—
35 -cn	»	-	-	-	—	-	—	—	—	—	—	—	—
	Summa	370	0.9	-	—	130	0.8	417	l.i	1,419	3.G	2,080	5.2

Gran.

Dimensionsklass	61-80	år	81-100 år	101-120 år	121-140 år	141-160 år
kbm.	0/ lo	kbm.	0/ '' 0	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	%
10 — 14 cm. 15-19 » 20-24 » 25-29 » 30 - 34 » 35 — (/i »	29	0.3	701	7.5 l	2,459 1,402 790	26.3 9.4 5.8	2,578 3,604 2,962 618	27.6 24.1 21.7 8.7	965 4,108 3,367 3,089	10.3 27.5 24.6 43.5
Summa	29	0.6	701	1.4	4,651	9.3	9,762	19.6 1	11,519	23.1

Gräsliden.

161-180 år	181-200 år	201-220 år	221-240 år	241 — qo år	Okänd	Summa
kbm.	%	kbm.	0/ /o	kbm.	%	kbm.	0/ /o	kbm.	0/ /o	kbm.	%	kbm.
63	5.4									484	41.7	1,161
1,202	42.4	—	—	—	—	—	—		—	686	24.2	2,832
1,893	33.3	582	10.3	146	2.6	146	2.6	—	—	1,311	23.0	5,680
4,269	53.1	502	6.2	502	6.3	251	3.1	-	—	1,256	15.6	8,036
2,828	31.3	1,131	12.5	566	6.2	1,132	12.5	565	6.2	2,828	31.3	9,050
839	6.4	838	6.4	—	— •	—	—	—	—	11,365	87.2	13,042
11,094	27.9	3,053	7.7	1,214	3.0	1,529	3.8	565	1.4	17,935	45.1	39,801

161-180 år	181-200 år	201-220 år	221-240 år	241-oo	år	Okänd	Summa
kbm.	0/ /o	kbm.	0/ /o	kbm.	%	kbm.	0/ /o	kbm.	°/ lo	kbm.	%	kbm.
380	4.1	293	3.1	148	1.6	29	0.3	•		1,757		9,339
1,802	12.1	401	2.7	503	3.4	303	2.0	—	—	2,803	18.8	14,926
790	5.8	1,382	10.1	197	1.4	790	5.8	—	—	3,357	24.6	13,625
618	8.7	618	8.7	—	—	—	—	618	8.7	1,545	21.7	7,106
-	—	—	—	829	25.o	829	25.o	829	25.0	828	25.0	3,315
—	-	—	—	—	—	1,184	80.5	—	—	286	19.5	1,470
3,590	7.2	2,694	5.4	1,677	3.4	3,135	6.3	1,447	2.5	10,576	21.2	49,781

Kronoparken

Tall.

	21—40 är	41—60 år	61—80 år	81—100 år	101—120 år	121—140 år
Dimensionsklass
kbm.	%	kbm.	0/ lo	kbm.	%	kbm.	0/ /o	kbm.	%	kbm.	%
10—14 cm.	34	2.3	1,052	72.1	102	7.0		_	34	2.3	68	4.7
15-19 »	—	—	463	20.7	308	13.8	77	3.5	—	-	—	-
20-24 »	—	-	—	—	423	10.o	—	-	141	3.3	—	-
25—29 »	—	-	—	-	324	-	—	- j	—	-	—	-
30-34 » 35—ao	—	—	—	—	—	5.2	—	:		—	:
Summa	34	0.1	1,515	5.3	1,157	4.0	77	0.3	\| 175	0.6	68	0.2

Gran.

Dimensionsklass	41—60	år	61—80 år	81—100 år	101—120 år	121—140 år	141—160 år
kbm.	0/ Jo	kbm.	0/ /o	kbm.	%	kbm.	0/ lo	kbm.	%	kbm.	0/ lo
10—14 cm. 15-19 » 20—24 » 25-29 » 30—34 » 35—oo	327	6.0	364 306	6.7 2.6	437 305 281	8.1 2.6 2.4	837 1 146 281 434	15.4 9.8 2.4 6.7	364 458 1,126 217 310	6.7 3.9 9.8 3.8 14.3	618 840 422 434	11.4 7.2 3.7 6.7
Summa	327	0.9	670	1.7	1,023	2.7	2,698	7.0	2,475	6.4	2,314	6.1

Skofvelliden.

141—160 år	161—180 år	181-200 år	201—220 år	221—240 år	241-	-00	Okänd	Summa
kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	0/ /o	kbm.	i°/ • /o	kbm.	%	kbm.	0/ lo	kbm.
68	4.7	34	2.3	67	4.6	_								1,459
386	17.2	385	17.2	385	17.2	154	6.9	—	-	—	-	77	3.5	2,234
564	13.8	282	6.7	2,114	50.o	704	16.7	—	—	—	—	—	-	4,228
480	7.7	480	7.7	1,921	30.8	3,122	50. o	—	—	—	—	240	3.8	6,243
--	—	—	—	971	15.8	4,533	73.7	—	—	—	-	324	5.3	6,152
—	—	—	—	362	5.4	5,016	58.4	461	5.4	—	—	2,648	30.8	8,587
1,947	5.6	1,181	4.0	5,920	20. o	13,529	46.8	461	1.6	—	- !	3,289	11.6 \|	28,903

161—180 år	181-200 år	201—220 år	221—240 år	241-oo	Okänd	Summa
kbm.	0/ lo	kbm.	0/ lo	kbm.	%	kbm.	0/ lo	kbm.	o/ ''0	kbm.	''/•	kbm.
873	16.1	801	14.8	73	1.3				1.2	728	13.5	5,422
1,756	15.0	3,284	28.1	1,604	13.7	76	0.7	—	3.3	1,909	16.4	11,684
1,126	9.8	2,956	25.6	3,097	26.8	141	1.2	141	—	1,971	17.1	11,542
433	6.7	433	6.7	2,819	43.3	433	6.6	217	—	1,084	16.7	6,504
—	—	—	—	1,241	57.1	310	14.3	—	—	311	14.3	2,172
—	—	—	—	1,129	lOO.o	—	—	—	—	—	—	1,129
4,188	10.9	7,474	19.4	9,963	25.9	960	2.5	358	0.9	6,003	15.6	38,453

Virkesförrådets fördelning på dimensionsklasser.

Kronopark	10—14 cm.	15—19	cm. 20—24 cm. 1	25—29 cm.	30—34 cm.	35—ce cm.	Summa
träd	kbm. •	-träd \|	kbm. ! träd	kbm.	träd	kbm.	träd	kbm.	träd	kbm.	träd	kbm.
Leipipir ..................	140,605	7,900	73,280	10,658: 49,833	14,429	33,177	16,267	151,979	11,792	8,038	8,712	456,909	69,758
Gräsliden ...............	156,974	10,500	104,353	17,758 59,036	19,305	29,095	15,142	16,000	12,365	11,819	14,512	377,277	89,582:
Skofvelliden ............	86,000	6,881	77,318	13,918 46,760	15,770	23,224	12,747	10,694	8,324	7,812	9,716	251,808	67,356!

Kubikmassans fördelning på åldersklasser.

Krom). park	21—40 år	41—60 ål*	61—80 år	81—100 år	101—120 år	121—140 år	141—160 år	161—180 år	181—200^201—220 år \| år	221—240 år	241—qo år	Okänd	Summa
Leipipir...	67	4,553	1,942	1,928	6,041	8,632	6,369	8,626	10,960	7,042	1,052	4,220	8,326	69,758
Gräsliden	—	370	29	831	5,068	11,181	13,599	14,684	5,747	'' 2,891	4,664	2,012	28,506	89,582
Skofvelli-
den......	34	1,842	1,827	1,100	2,873	2,543	3,811	5,369	13,394	23,492	1,421	358	9,292	67,356

Till förestående tabell öfver åldersklassernas kubikmassor må anmärkas
att de yngsta åldersklasserna utvisa en relativt mindre virkesmassa
än de äldre i förhållande till skogarnas totala virkesbelopp, enär
en stor del af de icke uppskattade träden under 10 cm. tillhöra dessa
yngre åldersklsasser.

Virkesförråden å Leipipir och Skofvelliden äro nära öfverensstämmande
med de medeltal, som i det föregående beräknats för Luleå och
Umeå distrikt, inom hvilka dessa kronoparker äro belägna. Gräsliden
däremot innehåller en afsevärdt större virkesmassa per har än som vanligen
torde förekomma i öfre Norrland.

Af intresse är i främsta rummet att utröna, huru stor del af
skogskapitalet utgöres af gröfre skog. Som utvuxen timmerskog räknas
vanligen träd 30 å 31 cm. vid brösthöjd. Medelåldern för denna dimension
är enligt de undersökta profträden omkring 150 år för Gräsliden
och 165 å 170 år för Leipipir och Skofvelliden, hvartill bör läggas cirka
25 år för den förra och 20 år för de bägge senare som medelålder för
träden att nå denna höjd, motsvarande en total medelålder af respektive
175 och 185 å 190 år. Af dessa profträd torde dock en del undertryckta
hafva en i förhållande till diametern för hög ålder. Om man
därföre utgår från en något mera normal mognadsålder å skogen af
160 år för den i kustlandet belägna Gräsliden och 180 år för de båda
öfriga inom Norr- och Västerbottens läns lappmarker liggande kronoparkerna,
torde dessa åldersgränser för 30 å 31 ems träd icke kunna
anses för höga.

I enlighet härmed visar det sig, att kubikmassan

å Leipipir af skog 181 år och däröfver utgör ........................ 33 % af hela virkesförrådet

» Gräsliden » » 161 år > » > ........................ 33 % > » >

» Skofvelliden » » 181 år » » » ........................ 57^» » >

och att kubikmassan af träden 30 cm. och däröfver utgör

å Leipipir................................................................................. 30 % af hela virkesförrådet

» Gräsliden............................................................................. 30 % » » »

» Skofvelliden........................................................................... 2H % » » »

Angående markens beskaffenhet och växtförhållandena å dessa kronoparker
må i detta sammanhang anmärkas, att skogsmarken kan antagas
i allmänhet vara af fullt medelgod beskaffenhet, men att 140 har å Gräsliden
utgöras af mer eller mindre försumpad mark samt att å Skofvelliden
gran i stor utsträckning undanträngt tallen, så att enligt förrättnings -

mannens uppgifter något öfver hälften af arealen för närvarande är beväxt
med gran af hufvudsakligen mindre god växtlighet. Dessa omständigheter
göra det sannolikt, att å dessa båda kronoparker procenten öfverårig
skog inom de mindre groll eksklasserna är något högre, än hvad
som utmärker de tre nordliga distrikten i allmänhet, och att äfven
skillnaden i virkesbelopp af gammal skog och af skog öfver 30 cm. är
större än i medeltal för Norrland.

Hvad särskildt kronoparken Gräsliden angår, så har det, såsom af
förestående tabeller framgår, ej varit möjligt att exakt bestämma åldern
för en stor del af virkesförrådet. Detta är fallet med icke mindre än
31.8 procent af kubikmassan. Orsakerna härtill hafva varit flera, såsom
röta, så smala årsringar, att desamma ej kunnat räknas o. s. v. En
klassificering af de orsaker, som omöjliggjort åldersbestämning, visar,
att detta för 61 procent af trädantalet berott utaf årsringarnas täthet,
för 29 procent på röta, för 7 procent utaf att träden varit så grofva,
att tillväxtborren ej nått märgen, och för 3 procent utaf olika skador.

Med hänsyn till den stora betydelse, träddimensionerna hafva i
fråga om försäljningsmöjligheter och pris, är det vidare af stort intresse
för den praktiska skogshushållningen att utröna, huru stor del af den
gamla skogen som utgöres af gröfre och smärre träd samt eventuellt
icke afsättningsbart virke. För en stor del af Öfre Norrland utgör 21
cm. vid brösthöjd minimimåttet för saluduglig skog. Om denna dimension
antages beteckna den afsättningsbara gränsen och 30 cm. antages såsom
gräns för gröfre timmer, framgår närmare af följande tabell huru för
ifrågavarande tre kronoparker virkesförrådet öfver ofvan angifna åldersgränser
är fördeladt på dimensionsklasser.

I)et gamla virkesförrådets kuhikmassa i procent inom olika

grofleksklasser.

—	—
	Under 21 cm.	21—29 om.	30 cm.— ce
Leipipir 181 år och däröfver......	10 %	50 %	40 %
Grftsliden 161» » » ......	23 »	49 »	28 »
Skofvelliden 181 » » » ......	19 »	46 »	35 »

De gamla trädens fördelning på grofleksklasscr.

	Under 21 cm.	21—29 om.	30 cm.—oo
Leipipir 181 år och däröfver......	28 %	51 %	21 %
Gräsliden 161 » » » ......	53 »	36 »	11 »
Skofvelliden 181 > » » ......	45 »	40 »	15 »

Ofvanstående siffror visa sammanstämmande, att äldre skog förekommer
till stor omfattning, men att hufvudparten af den gamla skogen
är af mindre dimensioner. Af de gamla träden äro icke mindre än
respektive 28, 53 och 45 procent af antalet under 21 cm. vid brösthöjd,
och endast omkring 15 procent af antalet uppnå 30 cm. vid brösthöjd.
Af den äldre skogens kubikmassa utgöres i medeltal knappt 35 procent
af gröfre timmerträd 30 cm. och däröfver, och 10 å 23 procent äro
under 21 cm. vid brösthöjd.

För ifrågavarande tre kronoparker angifves i gällande hushållningsplaner
den lägsta afsättningsbara dimensionen för närvarande till 21 cm.
för Skofvelliden, 25 cm. för Leipipir och 16 cm. för Gräsliden. Beloppet
icke saluduglig gammal skog skulle under dessa förhållanden ställa sig
ogynnsammare för Leipipir, men däremot gynnsammare för Gräsliden,
än hvad ofyan anförda procenttal utvisa, så att å den förra 51 procent
af de gamla trädens antal och 26 procent af deras kubikmassa skulle
sakna saluvärde, medan å den senare blott omkring 26 procent af den
öfveråriga skogen efter trädantalet och 7 procent efter kubikmassan vore
under saluduglig dimension.

Af betydelse är äfven till hvilken grad virkesförrådet utgöres af
skadade träd. Skador äro emellertid af mycket olika art; en del kunna
vara utan nämnvärd betydelse, andra åter af den beskaffenhet, att trädet
bör tillgodogöras genom förafverkning. För att uppgifterna om friska
och mer eller mindre skadade träd skola vara af praktiskt värde, har
för den skull inom kommittén verkställts en klassificering af samtliga
profträd i tre grupper, så godt detta låtit sig göra med ledning af förrättningsmännens
anteckningar om deras beskaffenhet, nämligen friska
träd, undertryckta eller mindre skadade träd samt mera skadade träd.
Till den förstnämnda gruppen hafva räknats sådana träd, för hvilka
icke antecknats något nämnvärdt afvikande från beståndets hufvud -

karaktär. Till mindre skadade träd hafva hänförts stammar, som genom
öfverskärmning eller annan anledning angifvits som mycket trögväxande
samt träd med mindre afsevärda skador såsom mindre torr toppar och
obetydliga brandljud, antydan till röta, lutande ställning o. s. v. Som
mera skadade hafva slutligen upptagits träd med större brandljud och
större topptorka, angrepp af törskatesvamp, utbildad röta, starkt lafbeväxta
eller annars mycket torrgreniga träd o. s. v.

Då rötornas förekomst i de norrländska skogarna varit en ofta
berörd fråga, har kommittén låtit upprätta nedanstående tablå, som
visar, i hvad mån de utan urval fällda profträden å Gräsliden och
Skofvelliden varit behäftade med rötskada. Utaf undersökningarna kunna
ju gifvetvis ej dragas slutsatser för andra än de skogar, å hvilka de
utförts, men de synas dock gifva vid handen, att det vore af intresse,
om systematiska rötskadeundersökningar komme till utförande.

Tallå, utvisande antal och kubikmassa af rötskadade profträd.


											*		U UU1I		x cm.
Kronopar	k	Antal	g B	Antal	Kbm.	Antal	Kbm.	Antal	Kbm.	Antal	W CT'' B	Antal	g B	r p	\| i Kbm. i	Antal	g B
	tall	2	O.n	3	0.48	4	1.24	8	4.48	2	1.38	3	2.6 9	3	4.03	25	14.41
Gräsliden ........	%	4.8	3.6	7.9	7.0	8.9	8.1	21.6	22.4	n.i	10.1	37.5	32.2	100	100	13.2	20.5
gran	79	5.82	48	8.18	29	9.7 4	10	4.84	5	3.88	1	0.94			172	32.85
	>	23.6	22.4	30.8	31.8	39.7	41.7	41.7	39.5	100	100	100	100	—	—	29.0	36.6
	tall	___	_	_	_	1	0.18	1	0.6 2	1	0.68	1	0.88	1	1.99	5	4.3 0.
Skofvelliden......	7»	—	—	—	—	3.2	1.8	3.7	4.0	5.3	4.6	lO.o	8.0	16.7	20.5	3.o	6.2
gran	33	2.3 9	50	8.71	24	7.52	10	4.97	3	2.2 0	—	—	—	—	120	25.7 9
	7»	21.0	19.0	30.9	29.9	27.«	25.4	31.3	29.3	42.8	43.1	—	—	—	-	26.9	27.2

Den tredje gruppen af träd utgöres af sådana, som i allmänhet ansetts
böra vid det praktiska skogsbruket uttagas genom förafverkning. De
undertryckta och mindre skadade träden utgöras till någon del af gallringsvirke,
men till hufvudsaklig del af träd med mindre afsevärda skador,
hvilkas afverkning ej sällan alltför mycket utglesnar bestånden, hvarföre
de kunna och ofta böra tillsvidare kvarstå på grund af beståndsvårdens

kraf för att uttagas senare tillsammans med andra närstående, normalt
växande träd genom föryngringshuggning o. s. v.

För att gifva uttryck åt den omfattning, till hvilken skadad skog
förekommer å ifrågavarande tre kronoparker, hafva de olika grupperna
af profträd beräknats i procent af hela profträdsmaterialet.

	Friska träd utgöra i procent	Undertryckta och mindre skadade träd utgöra i procent	i Mera skadade träd utgöra i procent
af trädantalet	af kubikmassan	af trädantalet	af kubikmassan	af trädantalet	af kubikmassan
Leipipir ..............	62	55	23	25	15	20
Gräsliden ............	58	61	25	21	17	18
Skofvelliden .........	66	69	13	10	21	21

Då endast träd ned till viss minimidimension hafva saluvärde, är
det liksom ifråga om den gamla skogen af stor praktisk betydelse,
huru de skadade träden förekomma inom olika grofleksklasser. Särskildt
gäller detta de mera skadade träden, hvilka böra så vidt möjligt uttagas
genom förafverkning. Om som i det föregående 21 cm. vid brösthöjd
antages vara lägsta saludugliga dimension och en fördelning af de
mera skadade träden sker med denna dimension som gräns, visar sig
att endast omkring 35 procent af hela antalet träd af nämnda slag äro
af sådan groflek.

Göres en liknande fördelning af de mera skadade profträden för
hvar och en af kronoparkerna efter i de särskilda hushållningsplanerna
angifna minimidimensionerna för saludugligt virke, blir resultatet att
på Leipipir omkring 25 procent,

y> Gräsliden » 56 procent

och » Skofvelliden » 32 procent af hela antalet skadade träd

hafva saluvärde.

Skogarnas tillväxtförmåga har beräknats dels i löpande tillväxtprocent
för olika åldersklasser, dels i medelålder för viss medeldiameter
vid brösthöjd.

Beräkningarna öfver löpande tillväxtprocenten hafva utförts med
ledning af antalet årsringar på sista centimetern af diametern å midten

100 sa

af profträden, enligt formeln ~ n med undantag för kronoparken

Såd*

Leipipir, där profträdens tillväxt beräknats efter tillväxten vid 1.3 m.
Angående resultaten af dessa beräkningar för olika trädslag och åldersklasser
får kommittén hänvisa till tabellen å sid. 23.

Medeltillväxtprocenten för hela virkesförrådet från och med 10 cm.

utgör å Leipipir............................................. omkring 1.5 procent,

Gräsliden......................................... » 1.4 procent,

Skofvelliden....................................... » 1.5 procent.

I fråga om Gräsliden och Skofvelliden må dock anmärkas, att en
del af profträden visat så ringa tillväxt, att antalet årsringar på sista
centimetern icke af förrättnings männen kunnat utrönas, hvarigenom
den angifna tillväxten är i någon mån för hög.

Trädens medelålder för olika grofleksklasser, som äfven är ett
uttryck för trädens tillväxtförmåga, har visat sig vara mycket växlande
för skilda skogstyper och äfven för olika trädslag. Nedanstående åldersuppgifter
hafva beräknats endast för den bästa af de tre grupper, i
hvilka profträden enligt föregående redogörelse indelats, och äro undertryckta
och skadade träd således icke inräknade.

Medelåldern för friska, icke undertryckta träd.

Diameter vid 1.3 meter i cm.

	10—14 cm.	15—19 cm.	20—24 cm.	25—29 cm.	30—34 cm.
tall	gran	tall	gran	tall	gran	tall	gran	tall	gran
Leipipir ......................................	60	121	102	154	136	162	173	221	204
Grösliden, med undantag för försum-
pade marker ...........................	107	123	148	136	162	146	172	151	176	-
Skofvelliden, med undantag för trög-
växande gran..............................	66	86	126	129	170	156	193	177	—	—
Tall på hedland å Leipipir ............	64	-	91	-	122	—	166	—	188	—
Tall på primära marker å Skofvel-
liden..........................................	55	—		—	—	—	—	—	—
Gran på försumpad mark å Gräsliden	—	158		173	—	—	—	—	—
Trögväxande gran på härledda marker
å Skofvelliden ...........................	-	135	-	168	-	187	-	-	-	-

Dessa siffror visa tydligt, att granen å sämre marker icke kan
inom rimlig tid utväxa till timmerduglig dimension.

Ett uttryck för särskildt den yngre skogens tillväxt är äfven
åldern vid viss höjd.

Medelåldern å icke undertryckta ungträd, 1.3 m. höga, hafva vid
undersökningar visat sig vara följande:

Leipipir ................................. tall 17.7 år, gran 22.2 år.

Skofvelliden.................. )> 16.4 » » 18.9 »

Gräsliden .............................. » 12.2 » » 31.o »

Åf den framställning, som lämnats i det föregående om statsskogarna
i Norrland, framgår följande:

På grund bland annat af den korta tid som dessa skogar stått
under statens förvaltning hafva de ännu karaktär af naturskogar och
innehålla ett betydande öfverskott af gammal skog. Med ledning af
befintlig mängd gröfre timmerträd kan massan äldre skog approximativt
beräknas till omkring 34 procent af hela virkesförrådet. Särskildt i öfre
Norrland, där sämre marker, beväxta med gammal skog af smärre
dimensioner, förekomma till stor omfattning, är dock sannolikt att virkesmassan
af sådan skog är relativt större.

Trots detta öfverskott på mogen skog är totala virkesbeloppet per
har lågt, särskildt i öfre Norrland.

Skadad skog förekommer allmänt, men till mycket växlande belopp
på olika trakter. De af kommittén utförda undersökningar å tre kronoparker
i Norr- och Västerbottens län utvisa, att den öfvervägande större
delen af såväl den äldre som den skadade skogen utgöres af träd
af smärre dimensioner, under 30 cm. vid brösthöjd, och att en afsevärd
del däraf är under 21 cm. vid brösthöjd, samt att träden på sämre
marker sakna förmåga att utväxa till timmerduglig dimension inom
rimlig tid.

Afsätfningsförhållandena hafva varit och äro för stora delar af
Norrland fortfarande mycket otillfredsställande.

De åtgärder, som hittills vidtagits för att bringa dessa skogar i
ordnadt skick, hafva varit dels berednings- och rensningshuggningar af
vindfällda, torra och skadade träd samt vedskog, dels hufvudafverkning
af den gamla friska skogen. Förstnämnda slag af afverkningar hafva
under senare år utförts till mycket afsevärd omfattning och hafva som
rensningshuggningar betraktade verksamt bidragit till att förbättra det
skogliga tillståndet. Enligt från jägmästarne inhämtade uppgifter fram -

Samman fattning.

går att afsättningsbara skadade träd i allmänhet numera icke förekomma
till sådan omfattning, att deras afverkning enbart för sig är
ekonomiskt lönande. Afverkning af skadad skog har dock icke kunnat
utsträckas ned till mindre dimensioner annat än på de mest välbelägna
skogarna.

Åt vida större betydelse äro förafverkningar i yngre bestånd samt
föry n gr i ngs afv er k n in gar af de gamla bestånden, hvilka äro ett uttryck
för skogsskötselns intensitet och angifva riktningen af hushållningen
i dess helhet. Till följd af trädens ringa diametertillväxt, särskilt.
på alla svagare marker, är uppenbart att gallringar i yngre
bestånd icke kunnat ske till någon nämnvärd omfattning med de begränsade
afsättningsmöjligheter, som hittills varit rådande.

Härigenom har gifvetvis äfven en rationell föryngringsafverkning
af de äldre bestånden i hög grad försvårats. Dessa bära ock öfverallt
spår af dimensionshuggningar och äro mer eller mindre oregelbundet
utglesnade.

Kommittén har under sina resor bibragts den uppfattningen, att tillgodogörandet
af de öfveråriga bestånden, i stort sedt, icke skett på ett
sätt, som är ägnadt att åstadkomma ordnade grupp- och beståndsförhållanden
eller nöjaktigt befordra skogarnas själfföryngring.

Huruvida detta är enbart beroende på mindre goda afsättningsförhållanden
eller älven är att tillskrifva den afverkningsmetod, som
tillämpats, torde framgå af den redogörelse, som i det följande lämnas
om de bestämmelser, som utfärdats rörande statsskogslrushållningen i
Norrland.

Af skogsstyrelsen och domänstyrelsen utfärdade bestämmelser angående
skötseln af statens skogar i Norrland och Dalarna.

För att kunna bedöma statsskogshushållningen i Norrland såväl
ifråga om de ekonomiska grunderna, hvilka tillämpats, som hvad angår
sättet för afverkningarnas utförande och afverkningsbeloppens storlek
samt särskildt om dessa kunna anses stå i rätt förhållande till skogarnas
nuvarande tillstånd, hvarom i det föregående i korthet redogjorts, är äfven
nödigt att känna de ledande principerna för hushållningen. Dessa hafva
fått sitt uttryck i tid efter annan utfärdade föreskrifter för skogstjänstemännen,
och vill kommittén i det följande angifva hufvuddragen af dessa
stadganden.

Innan ännu några närmare grunder voro angifna för en ordnad
skogshushållning i vårt land, var angående utsyning å kronans marker
endast stadgadt att denna skulle så begränsas, att skogens bestånd äfven
för framtiden bevarades, ett uttryck som återfinnes äfven i senare tidens
skogslagstiftning och hvarmed ursprungligen afsågs icke blott att återväxt
skaffades i den afverkade skogens ställe, utan äfven att skogens
virkesförråd skulle bibehållas, så att eu jämn uthållig afkastning kunde
erhållas af de vanligen gröfre virkesslag, som då hade saluvärde.

De första föreskrifterna angående afverkningsbeloppets beräknande
för kronans skogar i Norrland utfärdades af dåvarande skogsstyrelsen i
skrifvelse till skogstjänstemännen i de norrländska länen den 16 mars
1866, hvilka stadganden dock endast innehöllo, att den årliga afverkningen
skulle inskränkas till V*so af skogens ytvidd, men att skadade
träd skulle få utsynas äfven å öfriga delar af skogen, där så erfordrades.

Det var först genom skogsstyrelsens på nådigt bref den 20 juni
1867 grundade cirkulär till samtliga skogstjänstemän den 29 juni 1867
och den 18 maj 1869, som närmare grunder blefvo angifna för en
ordnad hushållning med de allmänna skogarna i riket. Som allmän
grundsats uttalades att hushållningen skulle afse skogens framtida bestånd
och högsta afkastning. Hushållningsplan skulle upprättas för
en period af tjugu år, för hvilket ändamål skogen skulle uppmätas och
affattas å karta samt närmare beskrifvas ifråga om ålder och beskaffenhet
i öfrigt, hvarjämte skogsbrukssättet skulle angifvas. Vid timmerblädning
skulle uppskattning ske endast af timmer och s. k. timmerämnen.
Omloppstiden skulle »erhålla den utsträckning som var nödig för frambringande
af de särskilda virkesslag och skogsalster, hvilka af skogen
påräknas, dock utan att föranleda sådant uppskof med afverkning, att
någon del af skogen därigenom tager skada eller förlorar i värde.» I
Norrland, där endast timmer hade saluvärde, blef därföre medelåldern å
utväxta sågtimmerträd bestämmande för omloppstiden; som större sågtimmerträd
räknades träd, hållande minst 9 decimaltum i diameter på
24 fots längd, motsvarande omkring 12 tum vid brösthöjd.

I fråga om timmerbi ädning, som för de norrländska länen var
den enda denna tid tillämpade afverkningsmetod, stadgades att skogen
skulle i sin helhet öfvergås med timmerafverkning eller utblädning af
timmerträd under viss tid, s. k. blädningstid. För att trygga en någorlunda
jämn afkastning af utväxta timmerträd för hvarje sådan afverkningsperiod
skulle denna så afpassas, »att ett erforderligt antal träd må
hinna utväxa till timmer, intill dess blädningen återkommer till samma
trakt, som den förut öfvergått». Dock skulle blädningstiden vara en

Äldre bestämmelser.

Skogsstyrelsens
cirkulär
den 29 juni
1867 och 18
maj 1869.

Domänstyrelsens

cirkulär den
28 maj 1902.

jämn del af den omloppstid, som erfordrades för att producera träd af
nyssnämnda dimension, och fick i hvarje fall icke understiga 40 eller
öfverstiga 80 år.

Sedan blädningstiden bestämts, fordrades således en undersökning
om diametertillväxten hos träd af jämn timmerdimension, t. ex. 12 tum
vid brösthöjd under den föregående tidsperiod 40, 60 eller 80 år, som
motsvarade den antagna blädningstidens längd, hvarigenom minimidimensionen
för de träd, som utväxte under blädningstiden, s. k. timmerämnen,
bestämdes. I fråga om beräkning af afverkningens storlek stadgades
att under blädningstiden skulle få afverkas samtliga redan utväxta
timmerträd och af timmerämnena så stort antal, som ansåges hinna utväxa
till timmer i bestånden under afverkningens fortskridande, d. v. s. i
medeltal hälften af hela antalet uppskattade timmerämnen. Härutöfver
skulle dock få afverkas hvad som borde tillgodogöras genom beredningshuggning
och hjälpgallring samt upphuggning af vindfällen och torrskog.

På förekommen anledning blef detta beräkningssätt närmare förklaradt
genom 1869 års cirkulär, som uttryckligen angaf, att timmerämnen
icke finge afverkas, förrän de uppnått den bestämda grofleken.
Timmerblädningen grundade sig således därpå, att alla friska träd skulle
utväxa till viss groflek, innan de finge afverkas, och erhöll härigenom
en utpräglad karaktär af dimensionsafverkning.

Man synes äfven ganska snart hafva insett, att ett sådant afverkningssätt
icke var förenligt med en ordnad skogsskötsel, och domänstyrelsen
lät på 1880- och 90-talen utföra vissa undersökningar om norrländska
skogsförhållanden genom härtill särskild! förordnade tjänstemän
för utrönande af lämpligare afverkningsmetoder.

De åren 1867 och 1869 gifna föreskrifterna blefvo emellertid oförändrade
till år 1902, då nu gällande cirkulär angående allmänna skogars
indelning till ordnad timmerblädning utfärdades. Detta innefattar åtskilliga
nya bestämmelser, afseende en förbättrad skogshushållning.

Hufvudinnehållet i dessa stadganden är följande: skogsindelningen
skall omfatta beståndsbeskrifning och uppskattning samt upprättande
af hushållningsplan, hvilken senare skall lämna föreskrifter om skogsbrukssätt,
hyggesföljder, omloppstid, afverkning, föryngring, afdikning
in. m.

Beståndsbeskrifningen sker för hvarje afdelning med angifvande
af trädslag, slutenhet och växtlighetsgrad. Uppskattning skall ske af
alla saludugliga träd, fördelade i grofleksklasser om högst 5 cm. i hvarje
klass; virkesförrådet angifves till såväl trädantal som kubikmassa. Mindre,
ej till afsättligt gagnvirke utväxta stamklasser eller bestånd uppskattas

icke, men deras ungefärliga areal och virkesbelopp utrönas genom
okulär besiktning. Bestånden angifvas som unga, 1—50 år, medelålders,
51—100 år, och gamla, öfver 100 år. Om två eller flere utpräglade
åldersklasser förekomma, skola dock dessa angifvas i 20-års klasser.

Angående skogsbrukssätt skola i hushållningsplanen motiveras de
olika förfaringssätt eller modifikationer vid timmerblädning, som kunna
orsakas af olika trädslag och markbeskaffenhet.

Omloppstiden skall lämpas efter hushållningens mål att producera
träd af vissa timmerdimensioner, men skall därvid hänsyn äfven tagas till
erforderlig föryngringstid, markens växtlighet m. m. I öfrigt gäller i
tillämpliga delar hvad som angående omloppstiden är föreskrifvet i
domänstyrelsens cirkulär för trakthuggning och traktblädning den 16
maj 1896.

De viktigaste förändringarna afse årsafverkningens beräknande
och afverkningssättet. Afverkningsberäkningen grundar sig på den från
läran om normalskogen härledda satsen, att nuvarande virkesmassa får
afverkas under halfva omloppstiden, och är enligt cirkuläret bestämd
att ske genom att dela den uppskattade afsättningsbara delen af virkesförrådet
med halfva omloppstiden. Det sålunda beräknade virkesbeloppet
uttages genom föryngringshuggning på särskildt afsatt föryngringsyta,
förhuggning af öfvermogna, skadade, oväxtliga och vanvuxna träd samt
efterhuggning af öfverskärmande större eller mindre träd, som hindra
återväxtens normala fortväxande.

Föryngringsytans areal för indelningsperioden bestämmes genom
att den produktiva skogsmarksarealen delas med omloppstidens årantal,
hvarefter denna kvot multipliceras med indelningsperiodens årantal.
Därefter utväljas bland beståndsafdelningarna sådana, som i första rummet
böra afverkas för föryngring, till en sammanlagd areal, motsvarande föryngringsytans
storlek, hvilken dock kan för särskilda fall få öfverskridas
med högst en fjärdedel.

Inom de sålunda afsatta bestånden utföres afverkningen, helst i
två omgångar, på sådant sätt, att föryngring kan påräknas. Angående
dessa afverkningar innehåller dock cirkuläret, att de visserligen under
vissa beståndsförhållanden erhålla form af slutafverkning, men att detta
endast blir undantagsvis och i regel bör undvikas.

Kan det befaras att skogen af ålder eller eljest tager skada vid
tillämpning af en enligt ofvan angifna grunder ordnad afverkningsplan,
får förhöjning ske af det beräknade afverkningsbeloppet under villkor
att detta fullständigt motiveras. Sådan förhöjning må ock ske i samband
med markförbättringsåtgärder, då skogens tillväxt blifvit i synnerlig

Af skogsstyrelsen

och domänstyrelsen

gifna föreskrifter
om
omloppstid
m. m.

hög grad nedsatt, i hvilket fall dock afverkningsberäkningen skall grundas
på den normala omloppstiden.

Gallringsvirlce från yngre och medelålders bestånd räknas som
ordinarie afverkning, såvida virket ingått i taxeringen; i annat fall skall
det angifvas särskildt utan sammanblandning med öfrig ordinarie afverkning.

Torrskog, vindfällen, vrakträd och annat dylikt virke samt afverkningsbar
skog på impediment uttagas genom extra afverkning.

Angående naturlig föryngring och skogsodling samt afdikning
skall redogörelse lämnas för de åtgärder, som böra vidtagas under indelningsperioden.

Slutligen stadgas att efter indelningsperiodens slut revision af indelningsplanen
skall ske och ny uppskattning af skogen utföras.

Efter ofvanstående redogörelse för de bestämmelser, som varit och
äro gällande för hushållningen med de allmänna skogarna i Norrland,
vill kommittén öfvergå till en närmare granskning af dessa stadganden
och särskildt huruvida de kunna anses uppfylla de hufvudkraf kommittén
i det föregående uppställt på en rationell skogshushållning i fråga oni
skogsbrukets ekonomiska grunder, afverkningsformer och sättet för årsafkastningens
beräknande.

A. Hittills gällande skogsekonomiska principer och deras

tillämpning.

Som kommittén redan anfört har angående de ekonomiska grunderna
för skogsskötseln å statens skogar redan 1866 föreskrifvits att
»kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter
sådana på vetenskapliga regler grundade, för särskilda ortsförhållanden
lämpade hushållningsplaner, som afse skogens framtida bestånd och
högsta afkastning», hvilket stadgande upptagits i det närmaste oförändradt
i kap. I § 1 af nu gällande nådiga förordning den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Huru denna, enligt kommitténs uttalade åsikt äfven för framtiden
fullt giltiga, grundsats blifvit förverkligad vid statens skogsförvaltning
framgår af de utaf skogsstyrelsen och domänstyrelsen utgifna föreskrifterna
rörande skogsindelning och särskildt af de stadganden, som
närmast hafva inflytande på den afverkningsålder, hvilken motsvarar
skogens ekonomiska mognad eller dess s. k. normala omloppstid.

I de cirkulär till skogsstatstjänstemännen, som utgåfvos 1867 och
1869 af dåvarande skogsstyrelsen, stadgades angående trädens afverkningsålder
endast att kännedom skulle inhämtas om hvilka virkesslag
skogen skulle afgifva och om den tillväxttid, som för dessas åstadkommande
erfordrades.

Nu gällande cirkulär den 28 maj 1902 innehåller i fråga om
omloppstid följande bestämmelser i punkt 8:

»Vid omloppstidens bestämmande beaktas ej allenast att afverkningsåldern
lämpas efter hushållningens ändamål att producera timmer
af vissa dimensioner samt efter markens växtlighet, läget m. m. utan
ock att tillräcklig tid anslås för föryngringen, och gäller för öfrigt i
tillämpliga delar hvad angående omloppstider är föreskrifvet i kungl.
domänstyrelsens cirkulär den 16 maj 1896. I lmshållningsplanen böra
såväl hyggesföljder som omloppstider närmare motiveras».

Ofvan åberopade cirkulär den 16 maj 1896 stadgar i punkt 12
följande angående omloppstiden:

»Under rubrik omloppstid skiljes noga mellan den omloppstid,
den normala, som kan pröfvas vara lämplig med hänsyn till skogsproduktionens
ändamål, skogsmarkens växtlighet m. in. och hvilken bör
vara bestämmande vid beräknandet af åldersklassernas och kalmarkernas
normalytor, samt den omloppstid, den tillfälliga, som för indelningsperioden
måste antagas med hänsyn till det nuvarande förhållandet
mellan åldersklasserna, förekomsten af mogen och huggbar skog i öfvervägande
grad m. fl. omständigheter. Omloppstiden bör alltid omfatta
ett med tio delbart antal år».

Hvad som i det följande anföres afser den normala omloppstiden.

Då dessa cirkulär blott innehålla i tämligen allmänna ordalag Tiiikmpnin.
afiättade stadganden att skogens afverkningsålder skall kimpas efter sen desstt
skogsproduktionens ändamål, som för Norrland angifves vara vissa eniigt uppr
timmerdimensioner, men det icke frånsäges, hvilka dessa dimensioner äro rattade huseller
antydes på hvad sätt dylika skola af vederbörande skogsindelnings- piane^och
förrättare beräknas, så att de äfven motsvara skogens högsta afkastning, jägmästamea
har kommittén ansett sig böra dels genom granskning af upprättade uppb^m,1~
hushållningsplaner, dels genom till revirförvaltarne direkt ställda frågor
erhålla närmare upplysning, huru de af domänstyrelsen gifna föreskrifterna
i praktiken tillämpas.

I hushållningsplanerna tinnes i regel icke någon närmare utredning
angående skogens ekonomiska mognadsålder, utan angifves vanligen
blott viss växttid som den lämpligaste — för öfre Norrland omkring 160—

180 år och för södra Norrland något kortare, 130—160 år — motsvarande

Viss träddimension

som grund
för omloppstidens
beräknande.

den tid som i allmänhet antages åtgå för träden att uppnå medelgrof
timmerdimension.

Af svaren på de frågor, som ställts till skogstjänstemännen i de
fem norra distrikten angående den medelålder, då skogen anses uppnå
sin ekonomiska mognad och huru denna beräknas, innehålla flertalet att
en viss dimension, som vanligen uppgifves till cirka 28 å 31 cm. vid
brösthöjd, och den häremot svarande medelåldern antages eller anses
vara lämpligast, eller ock lämnas blott hänvisning till föreskrifterna i
gällande indelningscirkulär. I några fall uttalas antingen att svar ej alls
kan afgifvas i denna punkt eller att afverkningsåldern beräknas på
grund af undersökningar å profträd, dock utan närmare upplysning de
grunder, efter hvilka dessa beräkningar skola ske. I två fall har uppgifvits
att skogens värdetillväxtprocent utgör norm för bestämmande af
skogens afverkningsålder, hvarvid dock den lägsta tillväxtprocent, vid
hvilken skogen skall anses vara mogen för afverkning, angifvits väsentligt
olika — nämligen 3 Va och 4 Va %•

Tillämpningen af domänstyrelsens föreskrifter är således icke enhetlig,
men i stort sedt synes viss timmerträddimension, omkring 28—
31 cm. (11—12 eng. tum) vid brösthöjd läggas till grund och vara
mål för skogshushållningen i Norrland, utan att dock af indelningsförrättarne
eller på annat sätt sådana undersökningar verkställts, som
visa, huruvida genom tillämpning af en mot dessa dimensioner svarande
afverkningsålder skogen afvinnes största afkastningen per ytenhet. I
praktiken tillämpas således fortfarande samma grundsatser angående
skogens afverkningsålder, som voro föreskrifna i 1807 och 18(59 års
cirkulär.

Då timmerträden stiga i värde vid högre ålder och gröfre dimensioner
och ’ denna värdestegring är ganska stark äfven sedan träden
uppnått 28—31 cm. i diameter vid brösthöjd, bör, under antagande att
stamgrofleken skall vara uttryck för trädens ekonomiska mognad, ett
val af viss dimension i hvarje fall grundas på en utredning, som utvisar,
att såväl en mindre som en större dimension är ekonomiskt ofördelaktigare
i förhållande till den kortare eller längre växttid, som träden
behöfva för att uppnå dessa dimensioner, hvarjämte äfven bör tagas i
beräkning det färre antal stammar, som i allmänhet måste beräknas per
ytenhet i bestånden vid högre ålder och gröfre dimensioner.

Vid de skogsundersökningar, som på domänstyrelsens uppdrag
utfördes på 1880- och 90-talen, gjordes vissa beräkningar äfven angående
omloppstiden med ledning af trädens värdeförhållanden vid olika stamgroflek.
Härvid togs dock icke i beräkning den större markyta, som

ett träd upptager vid högre ålder och ökad stamgrofiek eller, hvilket
iir detsamma, stamantalets sjunkande vid högre beståndsålder. Ofvannämnda
beräkningar, som för öfrigt torde gälla öfvervägande bättre
marker, kunna därföre icke läggas till grund för en omloppstid, som
skall afse högsta afkastningen per ytenhet, och några andra utredningar
i denna fråga hafva icke genom domänstyrelsens försorg utförts. De
för skogsindelningsförrättarne utfärdade föreskrifterna innehålla, att en
omloppstid skall föreslås och närmare motiveras, men lämna icke förrättningsmannen
någon ledning angående de grunder, efter hvilka
dylika beräkningar skola ske. Föreskrifterna äro ock otydliga däri, att
den i skogsordningen bestämda grundsatsen att hushållningen med
kronoparkerna skall afse högsta afkastningen icke är tydligt uttalad,
utan angifves i stället rörande omloppstiden, att hushållningens ändamål
skall närmast vara att producera vissa timmerdimensioner.

Under sådana förhållanden torde det icke kunna ifrågasättas, att
eu förrättningsman skall kunna för hvarje skog nöjaktigt utreda ett så
inveckladt spörsmål, som frågan om omloppstiden. En gifven följd
häraf måste blifva, hvad kommittén ofvan påvisat, att det viktiga afgörandet
af hvad som är att räkna som ekonomiskt mogen skog fått hittills
bero mera på ovissa antaganden än på verkliga beräkningar. Men
utan en närmelsevis rätt kännedom om den medelålder, vid hvilken bestånden
äro att anse som huggfärdiga och huru stor del af en skogs virkesförråd,
som är ekonomiskt mogen, kan skogsbruk, betraktadt som ekonomisk
förvaltning, icke bedrifvas på ett planmässigt sätt.

Angående viss träddimension som norm för skogsskötseln är för
öfrigt att märka, att träden inom den jämnåldriga gruppen eller beståndet
icke kunna hållas vid någon viss medeldiameter trots omsorgsfull
beståndsvård, utan är stamgrofleken alltid mycket växlande äfven på en
liten yta och å ensartad mark, utan att de smärre träden dock äro att
anse som trögväxande, hvarpå nedan lämnas exempel.

Att enligt timmerblädningsmetoden fordra att alla friska träd
skola utväxa till viss groflek, innan de afverkas, får därföre till följd
en oskäligt lång omloppstid.

Såvidt som skogshushållningen afser att afvinna den mark, som
en skog upptager, största möjliga produktion, så måste denna fordran
äfven gälla hvar och en af dess delar eller de smärre ytor af större
och mindre likåldriga trädgrupper eller bestånd, hvaraf hvarje skog,
som är underkastad ordnad afverkning, består. Så snart skogshushållningen
uppnått sådan utveckling, att en regelbunden grupp- eller beståndsskötsel
kan tillämpas, är skogens ekonomiska mognad icke längre

Värdeproduktionen

per ytenhet
som grund
för skogens
ekonomiska
mognad.

beroende på att hvarje stam når viss dimension utan på sammanlagda
värdet af flere närstående till samma grupp eller bestånd hänförliga träd
vid olika beståndsålder och målet blir att på kortaste tid uppnå största
möjliga behållna värdeproduktion på ytenheten.

Huru dimensionerna växla icke blott för likåldriga naturbestånd,
utan äfven i likåldriga bestånd, som under längre tid underkastats omsorgsfull
gallring, framgår af nedanstående uppgifter om antalet stammar
och deras diameter vid brösthöjd på följande profytor.

Antal stammar i hufvudbeståndet.

	Be- ståndets ålder år					Trädens diameter	i centimeter vid 1.3 m.
	bo 1 oo	1 Öl	Öl 1	r CD	s	to 1 K-* 00	14—15	116—17	18—19	to 0 1 to	22—23	ro T to Qi	IO Oi 1 to -1	LO 00 1 to ce	05 0 1 05 8-*	05 to 1 05 05	34—35	05 Oi 1 05	05 00 1 05 ce	O	träd
1 j Statens skogsförsöksanstal-ters profytor, gallrade en gång, tall nr 83............	130			4	50	134	192	178	204	136	84	38	26	18	8							1,068
» 88..........	93	—	12	13	40	64	52	104	68	86	106	108	58	48	18	10	2	—	-	—	—	792
Under längre tid behand-lade profytor i norra Tyskland; tall III bo-nitet ..........................	58				7	58	158	211	200	194	161	67	« 60	19	8	1						1,144
	80	—	—		—	8	28	62 118	106	146	112	74	32	18							704
	101								2	9	38	81	87	94	79	61	44	23	20	5	6	549
	119	—	—	-	-	—		—	—	—	4	16	34	38	46	36	46	44	33	33	44	370

Äfven med mycket intensiv beståndsbehandling, vare sig föryngringen
sker å större eller mindre ytor på en gång, måste man sålunda
alltid räkna med olika dimensioner å närstående likåldriga träd,
och det är den likåldriga gruppens olika grofva stammar tillsammantagna,
d. v. s. den på ytenheten producerade virkesmassan som enhet
betraktad, hvilken är ekonomiskt mogen vid viss medelålder och hvars
afverkning såväl tidigare som senare får till följd minskad värdeproduktion
per ytenhet, hvaraf ock följer att det är lika angeläget att afverka
de mindre som de större träden inom gruppen med undantag för de
öfverståndare eller de fröträd, hvilka på större afverkningsytor kunna

under en kortare eller längre tid öfverhållas utan att hindra plantornas fortväxande.
Afsättningsmöjligheterna hafva ock under senare tid väsentligt
förbättrats inom många trakter af Norrland, så att större delen af virkesförrådet
i medelålders och äldre bestånd har saluvärde och kan afverkas,
hvarigenom en värdeberäkning beståndsvis vid olika åldrar blir
möjlig.

Med den utveckling skogshushållningen numera nått i stora delar
af Norrland kan därföre kommittén icke anse det vara ägnadt att befordra
en rätt ekonomisk förvaltning af statens skogar, att skogens
mognadsålder fortfarande grundas på vissa timmerdimensioner på det
sätt, som enligt upprättade hushållningsplaner hittills skett.

De bestämmelser angående omloppstiden, som tidigare voro gällande,
särskildt i förut omnämnda cirkulär af år 1867, att denna skulle anpassas
efter de virkesslag, som från skogen borde påräknas, äro dock förklarliga
för dåtida förhållanden. Skogsbruket i dess helhet måste då mera
än nu präglas af de lokala förhållandena. Såväl statens som enskildes
skogsbruk var beroende af ortens industri, som i stort sedt utgjordes antingen
af järnbruk och bergverk eller sågverk. De förra behöfde virke
af smärre dimensioner med kortare omloppstider, då sågverken däremot
använde uteslutande gröfre timmerträd med lång växttid, och med dåvarande
kommunikationer var det oftast omöjligt att frakta råvaran
längre vägar. Nu äro dessa förhållanden afsevärdt förbättrade. Nya
industrier hafva uppstått och genom kommunikationsväsendets utveckling
kan virke tillföras industrien från långt aflägsna trakter, och skogsägaren
är ej längre nödgad''att själf använda eller försälja hela skogsproduktionen
till viss industri. En för skogsbrukets ekonomi lycklig samverkan
råder numera mellan de olika industrigrenarne, livilka använda
och mellan sig fördela alla virkessortiment, så att högsta möjliga värde
kan uttagas af den producerade råvaran.

Frågan om skogens omloppstid har ock härigenom fått annan
innebörd. Målet behöfver och bör ej längre vara att producera endast
vissa virkesslag eller dimensioner, ty såväl större som mindre träd hafva
saluvärde. Afverkningsåldern måste följaktligen så afvägas i förhållande
till priset på de olika sortimenten, att största möjliga värdeproduktion
erhålles på ytenheten, oafsedt om träden i gruppen vid huggbarhetsåldern
till större delen uppnått timmerdimension eller ej. Det är till och med
sannolikt, att blifvande undersökningar skola utvisa, att det å vissa sämre
marker är ekonomiskt fördelaktigare att endast producera skog af massavedsdimensioner.

Särskilda
undersökningar
för
bättre kännedom
om
skogens
ekonomiska
mognad.

Undersök ningarnas noggrannhet.

Eu rätt uppfattning om den ekonomiskt fördelaktigaste omloppstiden
kan endast vinnas genom kännedom om massa och värde af
grupper eller bestånd vid olika åldrar; härom har kommittén i det
föregående lämnat närmare redogörelse. För närvarande känna vi icke
beståndens värdeförhållanden vid olika åldrar, hvarföre äfven det är
omöjligt att afgöra, huruvida de å kronoparkerna nu tillämpade omloppstiderna
äro, ekonomiskt sedt, tillfredsställande eller icke. Att sådan
ovisshet icke bör längre få råda ifråga om eu af statsverkets viktigare
inkomstkällor är uppenbart. Kommittén har ock tidigare haft tillfälle
att framhålla sin mening härom i underdånig skrivelse den 30 oktober
1908, hvari kommittén gjorde framställning att medel måtte beviljas till
undersökningar i ofvan nämndt syfte och att dessa borde omedelbart
påbörjas. Kommittén hoppades, att dessa skulle fortskrida så långt,
medan kommittén var samlad, att det med ledning däraf skulle blifva
möjligt att vinna eu utgångspunkt för att bedöma nuvarande hushållning
och särskildt hvad som för närvarande är att anse som ekonomiskt
fullmogen skog i naturbestånden. Då föreståndaren för statens skogsförsöksanstalt
emellertid förklarade sig icke kunna utföra dylika undersökningar
på den korta tid, som kommittén ansåg önskvärdt, måste
kommittén låta frågan förfalla.

Kommittén vill därföre här inskränka sig till att ytterligare framhålla,
af hvilken stor betydelse det är att undersökningar snarast möjligt
utföras angående skogarnas ekonomiska mognad. Bättre kunskap om
våra skogar i detta afseende är af nöden icke blott för en rätt hushållning
med nuvarande inväxande yngre och medelålders bestånd, utan
äfven af det skäl, att det är först med kännedom om skogens rätta
afverkningsålder, som det blir möjligt att slutligen bestämma mängden
mogen skog liksom äfven den tid, som åtgår för unga och medelålders
bestånd att inväxa och ersätta de afverkade äldre bestånden, hvilket är
en nödvändig förutsättning för ett planmässigt tillgodogörande af den
gamla skogen.

Då kommittén uttalar sig för att skogens rätta afverkningsålder
eller normala omloppstid skall grundas på beräkningar, vid hvilken beståndsålder
medelafkastningen per år och ytenhet är störst, förbiser kommittén
icke, att bestånd, äfven af samma trädslag och ålder samt på likartad
mark, icke äro fullt likformiga, hvarigenom svårighet uppstår att
finna noggranna medelvärden för olika åldrar. Härvid bör dock beaktas,
att man på skogshushållningens område, där allt är beroende af naturens
mångfaldiga växlingar, icke kan i några afseenden fordra matematiskt
noggranna beräkningar, utan måste nöja sig med närme -

värden, hvilka ock vanligen äro fullt tillräckliga. Äfven om beräkningar
af beståndens värdetillväxt icke kunna gifva så exakta resultat
som önskligt vore, får detta icke utgöra något skäl mot deras utförande,
då det gäller ett för statens ekonomi så viktigt spörsmål, där man hittills
måst stödja sig endast på lösa antaganden. Sannolikt är ock att
den medelålder, då medelafkastningen är störst, kan beräknas på 10 å 20
år när, och detta bör få anses som ett någorlunda tillfredsställande resultat.

Äfven kan mot dylika beräkningar invändas att ett bestånds virkesmassa
och värde är beroende på behandlingen under uppväxttiden, livarföre
resultaten från profytor, underkastade gallring, icke äro giltiga för
naturskogen, samt att virkespriserna och därmed beståndsvärdena växla
för olika orter och äfven för skilda tider, hvadan en enligt nu gällande
priser beräknad omloppstid ej är tillämplig för framtiden.

I dessa afseenden får kommittén först framhålla, att det icke är Omioppssjälffallet,
att natur- och kulturskogar i regel kräfva väsentligt olika af- n^n ^
verkningsålder. Hvad som mest skiljer naturbestånd och rationellt skötta kulturskogar,
bestånd är att de senare gallras och därföre uppnå gröfre dimensioner
tidigare. Men detta hindrar icke att deras värdetillväxt kan kulminera
vid ungeför samma ålder, ty hushållningens mål är icke att träden skola
uppnå viss groflek. Alla undersökningar om beståndens massatillväxt
visa äfven, att denna når sitt maximum vid i det närmaste samma beståndsålder
oafsedt breddgrad och markbonitet, hur olika stamgrofleken
än är. De värdeberäkningar å likåldriga bestånd, som utförts af professor
Schwappach för norra Tyskland, visa likaledes, att beståndens
medelvärdetillväxt kulminerar ungefär vid samma ålder å bättre och
sämre marker trots den stora skillnad, som råder mellan stamgrofleken
inom bestånd af samma medelålder å olika markboniteter.

Skulle åter blifvande undersökningar utvisa, att värdeförhållandena
äro i väsentlig män olika för ofvan nämnda slag af skogar, kan denna
omständighet blott föranleda därtill, att särskilda undersökningar utföras
för naturskogar, ty det är att märka, att stora områden i Norrland äro
från skogsvårdssynpunkt äfven för en ganska lång framtid att betrakta
som sådana, och äfven för naturbestånd råder en lagbunden utveckling,
så att de öka i massa och värde vid stigande ålder för att slutligen nå
sitt maximum och därefter aftaga.

Angående virkesprisernas inverkan på beståndens afverkningsålder virkespnmå
framhållas att det är antalet stammar och de olika sortiment, som
ur dem kunna erhållas, samt deras sammanlagda värde per ytenhet vid loppatiden.
olika åldrar, som utgör grunden för beräkning af medelafkastningen och
omloppstiden.

Tillämpnin.
gen af utförda
undersökningar.

De förändrade värden å skogen på rot, som uppstå på grund af
stegringar eller sänkningar af priserna på virkesmarknaden i dess helhet,
och de därmed jämförliga olika skogsvärden, som bero på dyrare eller
billigare utdrifningskostnader på en ort i förhållande till en annan, hafva
för den skull icke nämnvärdt inflytande på frågan om skogens rätta
omloppstid — ty denna beror på beståndens relativa värden vid olika
åldrar, och dessa värdeförhållanden ändras icke af ett allmänt uppsving
på virkesmarknaden eller andra dylika omständigheter, som hafva lika
inflytande på värdet af alla virkesslag.

Hvad som hufvudsakligen orsakar olika afverkningsålder eller ändring
af en förut beräknad sådan äro olika eller förändrade prisförhållanden
mellan gröfre och smärre virkessortiment.

Sådana väsentliga skiljaktigheter kunna råda mellan priserna å
olika sortiment i skilda delar af landet, att de föranleda olika omloppstider.
Därföre böra äfven profytsundersökningarna omfatta noggranna
uppmätningar af stammarna, så att beståndens värden och ekonomiskt
fördelaktigaste afverkningsålder kunna beräknas och anpassas efter rådande
prisförhållanden på olika orter.

Prisförändringar å förädladt virke gifva i allmänhet icke anledning
till några hastiga omkastningar af omloppstider, ty priserna å trävarumarknaden
äro visserligen ganska växlande för olika år — än stigande
och än fallande — men däremot föga föränderliga äfven för
längre tidsperioder i fråga om förhållandet mellan olika sortiment, livaraf
beståndens ekonomiska mognad närmast är beroende.

Skogshushållningen kräfver på grund af sin natur, att en skogs
behandling planlägges för en ganska lång tid framåt, och hastiga förändringar
af omloppstiden böra så vidt möjligt undvikas. Sådana tvära
öfvergångar behöfva ock sällan ifrågasättas. Det är endast under den
oriktiga, från timmerblädningen hämtade förutsättningen, att alla stammar
skola utväxa till samma groflek, som en ändring af virkespriserna
m. m. kan tänkas orsaka hastigare och större förändringar af afverkningsåldern.
Där afsättningsförhållandena möjliggöra ordnad grupp- och
beståndsbehandling, bör en höjning eller sänkning af omloppstiden icke
ifrågakomma annat än vid större och stadigvarande förskjutningar mellan
priserna å olika virkesslag, och, då sådant ändradt prisläge konstateras,
bör och kan äfven utan olägenhet en annan omloppstid användas under
viss öfvergångstid.

Angående beräknandet af den ålder å skogen, då medelvärdetillväxten
kulminerar, på sätt kommittén ofvan föreslagit, bör beaktas att

det icke alltid är nödigt att utsträcka afverkningsåldern till den tidpunkt,
då värdeproduktionen redan börjar sjunka; ty visar sig värdetillväxten
vara i det närmaste oförändrad under en längre tidsperiod,
innan den märkbart aftager, kan härigenom afverkningsåldern blifva
onödigt hög, hvarföre vid sådant fall mognadsåldern bör anses vara inne,
så snart medelafkastningen ej längre visar stegring.

Denna rent ekonomiska princip bör icke heller ensidigt tillämpas
med frånseende af biologiska eller andra omständigheter, som kunna
hafva inflytande på frågan om omloppstiden, utan är det tvärtom enligt
kommitténs mening först genom att beakta alla hithörande förhållanden,
som en väl afvägd mognadsålder å skogen kan erhållas.

Om t. ex. den beräknade ekonomiska huggbarhetsåldern inträffar
så sent, att träden icke längre frambringa grobart frö i tillräcklig mängd,
eller själfföryngringen försvåras i högre grad på vissa marker genom
marktäckets omvandling i de äldre, glesa bestånden, och dessa föryngringssvårigheter
icke kunna afhjälpas genom kultur eller genom att hålla
skogen beväxt med smärre bestånd af väsentligt olika åldrar, så att
besåning kan ske från omgifvande yngre bestånd, bör en modifiering
af omloppstiden ske.

B. Afverkningssätt och föryngring.

Då kronans skogar i Norrland under senare hälften af förra år- Afvertnin^sliundradet
blefvo föremål för afverkning i större utsträckning, förelåg sättför
statens skogsförvaltning den svåra och viktiga uppgiften att omföra
dessa naturskogar till mera normala förhållanden, hvartill i första hand
kräfdes att tillgodogöra de vidsträckta, öfveråriga bestånden och i deras
ställe skaffa växtkraftiga ungskogsbestånd.

En lycklig lösning af denna uppgift måste blifva beroende icke
blott af afverkningsbeloppens storlek, utan i lika och kanske ännu högre
grad af det sätt, på hvilket afverkningarna utfördes.

Skogsbrukssättet var genom skogsstyrelsens förut omnämnda cirkulär
1867 och 1869 bestämdt till timmerblädning, som grundade sig på
produktion af sågtimmerträd af viss storlek. Att alla friska träd äfven
skulle utväxa till den bestämda timmerdimensionen innan de finge afverkas
framgår af 1869 års cirkulär, i hvilket det heter angående den på timmer
och timmerämnen grundade afverkningsberäkningen att »denna beräkning

anställes dock endast för att bestämma afverkningsbeloppet, men innebär
påtagligen ej, att timmerämnen skola afverkas, innan de hunnit utväxa
till timmer, livilket vore orimligt.» Vidare föreskrifves i samma
cirkulär angående den beredningshuggning af öfvermogen skog, som
kunde anses behöflig utom den trakt, som skulle genomblädas under
indelningsperioden (närmaste 20 år), följande: »Om såsom sig bör

timmerträden vid uppskattningen särskiljas i vissa klasser efter diametern
vid brösthöjd, så kan utan svårighet bestämmas, livilka och
huru många träd som böra under l:sta indelningsperioden genom beredningshuggning
borttagas å de trakter, som äro afsedda för blädning
under 2:dra och 3:dje perioderna.» — Såväl trädens mognad som större
eller mindre grad af öfverårighet skulle således bestämmas efter stammens
groflek.

Timmerblädningen, som skulle för flera årtionden framåt blifva det
så godt som enda afverkningssättet, var alltså en utpräglad dimensionsafverkning.
Virkesförrådet var uppdeladt i två hufvudgrupper, nämligen
till viss groflek utväxta timmerträd och inväxande s. k. timmerämnen,
och afverkningen utfördes efter stamgroflek utan afseende på ålder och
beståndsförhållanden.

Denna schablonmässiga afverkningsform hade otvifvelaktigt sitt
ursprungliga upphof i svårigheten att från kronans skogar afsätta smärre
träd, men gränsen för säljbart virke var dock på många trakter i Norrland
under den då vanliga sågtimmergränsen, omkring 12 tum vid brösthöjd,
motsvarande 31 cin., redan på 1870-talet, då timmerafverkningar i större
omfattning började, och sjönk så småningom än ytterligare. Att afverkningarna
på statens skogar i Norrland under så lång tid skett genom
timmerblädning till ofvan angifven dimension är således icke enbart
eller ens till öfvervägande del en följd af rådande afsättningsförhållanden,
utan har sin hufvudsakliga grund däri, att denna dimensionsafverkning
af vederbörande skogsmyndighet sattes i system och angafs som ett
särskildt skogsbrukssätt.

Att en dylik afverkningsform emellertid står i strid med själfva
hufvudgrunderna för beståndens rätta vård och föryngring är uppenbart
för hvar och en med någon kännedom om skogens naturliga växtförhållanden
och framgår klart dels af de exempel på stamdimensioner
inom jämnåldriga bestånd såväl i Norrland som i Tyskland, kommittén
i det föregående lämnat, dels af den utförda åldersstatistiken på de tre
undersökta kronoparkerna.

Icke blott i naturbestånd, utan äfven i Tysklands under årtionden
välskötta skogar visa jämnåldriga bestånd på smärre ytor, 0.2 5—0.5 o

har, stor växling i stamgroflek, hvarföre en genomhuggning efter viss
dimension måste få till följd en regellös utglesning. Huru föga en
ordnad skogshushållning är förenlig med en viss träddimension som
mått på skogens ålder och norm för hushållningen framgår ock af de
undersökta åldersförhållandena på de tre kronoparkerna i öfre Norrland,
där icke ens hälften af den 160—180-åriga skogen består af träd öfver
30 cm. vid brösthöjd och där på svagare marker endast enstaka träd
torde uppnå gröfre timmerdimension vid denna ålder.

Följderna af timmerblädningen måste ock blifva mycket menliga
för de norrländska skogarnas rätta vård. Där de gamla träden förekommo
som öfverståndare, voro olägenheterna hos afverkningsmetoden
mindre framträdande, och äfven på vissa bättre marker, där de gamla
träden mera allmänt voro utväxta, kunde öppna föryngringsytor uppstå,
men på de flesta trakter blef resultatet en oregelbunden utglesning af
bestånden med en mängd små improduktiva luckor, där återväxten,
särskildt af tall, saknade förmåga att utvecklas. På en del ställen
kan visserligen iakttagas att återväxten visat ökad tillväxt efter timmerblädning
genom ökadt ljustillträde, men oftast har dylik återväxt
uppkommit efter någon löpeld före afverkningen. Kommittén har haft
tillfälle se 40-åriga blädningstrakter, där tillfredsställande återväxt ännu
saknas. Men Biverkningar, som ej åtföljas af föryngring, måste slutligen
få till följd minskad produktion. På mycket betydande områden hafva
ock blädningsafvei*knin garna bidragit till att gran inträngt på torra
marker i de genomhuggna tallbestånden, där den växtkraftiga tallen alltmer
undanträngts af trögväxande gran.

Genom fasthållandet af viss stamgroflek har ock å bättre marker
en hel del yngre träd, som tidigt nått timmerdimension, afverkats,
medan stora mängder gammal skog af smärre dimensioner ännu kvarstå.

Genom de på domänstyrelsens initiativ anordnade särskilda undersökningarna
om norrlandsskogarnes växtförhållanden blef äfven timmerblädningens
menliga inverkan på beståndsvården och föryngringen ådagalagd.
1 den berättelse öfver dessa undersökningar, som afgafs till domänstyrelsen
1894 af dåvarande jägmästaren Th. Örtenblad, framhölls bl. a.
att blädningen stode i strid med en god beståndsvård, och angående
särskildt dess inverkan på föryngringen anfördes följande:

»Undertecknad, som i syfte att iakttaga återväxten efter blädningen
besökt ett stort antal äldre och yngre timmerhyggen inom norra Sveriges
alla län, anser mig skyldig öppet förklara, att jag i intet fall sett en nöjaktig
föryngring, föranledd ensamt af en på vanligt sätt utförd timmerblädning.
Återväxt förefinnes dock ej sällan; men denna har icke framkallats

ensamt af blädningen, ntan därjämte af andra tillstötande orsaker, vanligen
en löpeld, som föregått afverkningen, ofta doek ej direkt utan
med flera eller färre års mellantid. Orsaken till den ganska allmänna
åsikten äfven bland skogsmän, att blädningen framkallar återväxt, torde
få sökas däri, att man ej i hvarje särskilt fall noggrant utreder de
förhållanden, som jämte afverkningen utöfvat inflytande på föryngringen.
De skuggsidor jag hos timmerblädningen i sin nuvarande form påpekat
anser jag icke vara mörkt tecknade; jag har bjudit till att icke göra
mig skyldig till öfverdrifter. Stöd för mina åsikter har jag äfven
erhållit af såväl äldre som med mig jämnåriga kamrater såsom hrr
öfverjägmästare F. J. Lindbohm och E. F. Groth, hrr jägmästare J. H.
Borglind, K. Fredenberg, Hj. Landberg in. fl. och under resor och utfärder
i skogarne i sällskap med utländingar har jag haft tillfälle erfara
att min syn på förhållandena delats af kritiskt anlagda naturer sådana
som norrmannen Nicolay Martins, Skovskolebestyrer i Stenkjasr, och
preussaren Sigfried Bodstubner, Oberförster i statens tjänst.» —

Det är ock kommitténs uppfattning, att de under senare hälften af
1800-talet bedrifna af verkningarna inom de norrländska statsskogarna,
undantagandes beredningshuggningar af öfverståndare och skadad skog,
i allmänhet icke varit ägnade att omföra dessa till ett ordnadt skick.

Större delen af de vidsträckta med öfveråriga bestånd beväxta
markerna hafva visserligen öfvergåtts med afverkningar, och stora mängder
gröfre timmerskog hafva uttagits, men icke i form af koncentrerade
föryngringshuggningar, utan genom dimensionsafverkningar, hvilka endast
i ringa grad förmått befordra skogarnas själfföryngring.

De med gammal skog beväxta trakterna äro därföre till stor del
desamma nu, som då afverkningarna började i midten af 1800-talet, och
samma uppgift som i det föregående angafs föreligga statens skogsförvaltning
för omkring ett hälft sekel tillbaka kvarstår tämligen oförändrad
— nämligen att skapa växtliga ungskogar i de gamla beståndens
ställe.

Med de ändrade grunder, som genom domänstyrelsens cirkulär
1902 föreskrifvits för skogsindelning och afverkning, har dock en förbättring
inträd t äfven ifråga om afverkningssätt. Dessa föreskrifter
innebära ett steg i riktning mot eu bättre beståndsvård främst genom
stadgandet att fullständiga föryngringshuggningar skola under hvarje
indelningsperiod utföras på viss yta samt att ordnade förafverkningar
och efterhuggningar skola ske i beståndsvårdens intresse.

Af utförda utsyningar kommittén haft tillfälle se framgår dock
att utstämplingarne ännu icke utföras efter enhetliga grunder. Fn de

af dessa hafva tydligt varit anpassade efter beståndsvårdens fordringar,
men andra hafva fortfarande mer eller mindre utpräglad karaktär af
förut bruklig timmerblädning. Den uppfattningen synes ännu icke vara
allmänt omfattad eller genomförd, att beståndens beskaffenhet och behof
af afverkning skola vara bestämmande för afverkningarnas utförande.

Det synes emellertid icke vara uteslutet att detta kan i någon mån
bero på den form, hvari nuvarande bestämmelser om skogars indelning
och afverkning affattats.

Förutom borttagande af öfverståndare och skadade träd samt erforderlig
gallring, hvilka afverkningar äro oberoende af skogsbrukssätt,
komma alltid hufvudafverkningarna att omfatta föryngringshuggning
inom de gamla bestånden, och det är å dessa afverkningar bestämmelserna
om skogsbrukssätt hufvudsakligen hafva afseende. Nu är att märka
beträffande 1902 års cirkulär att, ehuru däri uttalas att föryngringsafverkningarna
skola ske så, att föryngring kan inträda, således utan
afseende på någon dimensionsgräns, hvarigenom ett bestärndt frånträdande
synes vara gjordt från själfva den hufvudprincip, som skiljer
timmerblädning från alla andra afverkningssätt, angifver dock cirkuläret,
att föreskrifterna i deras helhet afse »allmänna skogars indelning till
ordnad timmerblädning»; och i punkt 6 stadgas angående skogsbrukssätt
följande:

»I hushållningsplanen motiveras de olika förfaringssätt eller modifikationer
vid timmerblädningen, som föranledas af olika trädslag, markens
och beståndens beskaffenhet in. in. Särskildt ifråga om blandskogar
angifves, huruvida markens godhet motsvarar granens fordringar
för normal utveckling samt, där så ej är fallet, huruledes afdelningarna
böra behandlas för att betrygga tallens trefnad och bestånd. Förekommer
försumpad skog eller påkallas af andra anledningar traktvis
afverkning, tillämpas föreskrifterna för trakthuggning i lämpliga delar.»

Häraf synes förrättningsmannen kunna bibringas den oriktiga uppfattningen
att timmerblädningen som skogsbrukssätt skall i allmänhet
fortfarande bibehållas, blott nödiga modifikationer ske i de särskilda fall,
där förhållandena därtill föranleda.

I punkt 8 angående omloppstider angifves ock hushållningens mål
vara att producera timmer af vissa dimensioner, och då tillfredsställande
uppgifter saknas om areal och virkesbelopp af, efter åldern räknadt,
mogen skog, utöfvar den bestämda timmerdimensionen fortfarande ett
allt för stort inflytande på hushållningen i dess helhet. Angående beståndens
ålder och arealförhållanden skall endast en på okulär besiktning
grundad öfversikt lämnas af ung, medelålders och gammal skog,

och räknas som gammal skog sådan öfver 100 år. Då enligt hittills
upprättade hushållningsplaner denna ålder knappast någonstädes i Norrland
betecknar skogens normala mognadsålder, kan icke någon öfversikt
erhållas om areal och virkesbelopp af skog, som är öfver den normala
afverkningsåldern, hvilket är af största intresset, utan blifva i främsta
rummet antal och kubikmassa af träden inom de gröfre dimensionsklasserna
vägledande för bedömande af skogens öfverårighet, liksom förhållandet
var enligt 1869 års cirkulär.

Som förut anförts under rubriken omloppstid angifva ock skogstjänstemännen
allmänt omkring 30—31 cm. vid brösthöjd vara det
lämpliga måttet på mogen timmerskog eller ungefär samma dimeusion,
som redan på 1860- och 70-talen ansågs motsvara skogens normala
mognadsålder. Från ett flertal revir uppgifves ock att timmerblädningen
fortfarande är det brukliga afverkningssättet.

Nuvarande föreskrifter för skogars indelning till ordnad hushållning
i Norrland synas sålunda icke hafva fått till följd ett så helt öfvergifvande
af timmerblädningen, som därmed torde varit afsedt.

Skall ett mera rationellt afverkningssätt få göra sig helt gällande
äfven i Norrland, måste ett bestämdt afsteg ske från timmerblädningens
teorier om viss stamgroflek som norm för skogshushållningen och en utpräglad
grupp- och beståndshushållning i stället genomföras. Hushållningen
bör därföre icke inriktas på frambringande af timmerträd af viss
dimension, utan skall som dess mål uppställas att från skogen vinna största
värdeproduktionen, som bestämmes genom att jämföra sammanlagda
värdet af den jämnåldriga gruppens eller beståndets olika grofva stammar
per ytenhet vid skilda gruppåldrar, oafsedt om större eller mindre
del af stammarna enligt en sålunda beräknad mognadsålder uppnå gröfre
timmerdimensioner eller eventuellt under särskilda förhållanden icke alls
utväxa till timmer.

De särskilda trädgrupperna och bestånden skola underkastas den
afverkning och behandling, som kräfves allt efter växlande förhållanden,
utan tvång af ett föreskrifvet skogsbrukssätt.

Då dessa hufvudsakligen skilja sig ifråga om föryngringsafverkningen
och föryngringsytans storlek, utan att dock denna senare kan
anses vara närmare bestämd vare sig blädning eller trakthuggning är
föreskrifven, kan sättet för föryngringshuggningarnas utförande snarare
bättre, men i hvarje fall tillräckligt tydligt angifvas, där detta är behöfligt,
därigenom att i indelningshandlingarna angifves den ungefärliga
areal, som föryngringsytan efter rådande förhållanden anses böra hafva
för skogen i dess helhet eller på vissa delar däraf.

Skall eu sådan efter beståndens ålder och beskaffenhet mera anpassad
hushållning möjliggöras, är ej nog med eu på okulär besiktning
grundad uppgift om ung, medelålders och gammal skog, utan kräfves
en mera fullständigt genomförd beståndsaffattning och beståndsundersökning,
så att eu öfversikt erhålles af areal och virkesbelopp i åldersgrupper
med i allmänhet 20 år i hvarje.

För ganska stora delar af Norrland är den lägsta afsättningsbara
dimensionen ännu mycket hög, och måste sådana trakter, från skogshushållningssynpunkt
sedt, anses för längre eller kortare tid framåt ligga
utom gränserna för ett ordnadt skogsbruk. Dessa förhållanden böra dock
icke föranleda därtill, att timmerblädning till viss dimension skall tilllämpas
på dylika skogar, utan bör beståndshushållning äfven här i möjligaste
mån tillämpas. Skogsafkastningen bör i första hand uttagas af
öfverståndare och af sådan skog, som kan anses taga skada genom att
öfverhållas. Föryngringsafverkningar af gammal skog måste ske med
stor urskiljning och tillsvidare endast förläggas till sådana trakter och
bestånd, som äro så utväxta, att tillräckliga föryngringsvtor kunna erhållas
genom en afverkning ned till nuvarande minimidimension, i afvaktan
på att förbättrade transportleder, nya industrier eller annars ökad
konkurrens skapa förbättrade förhållanden.

I fråga särskildt om skogarnas föryngring är att märka att denna Föryngring,
icke är enbart beroende på afverkningssättet, utan äfven af andra inverkande
faktorer. Den iakttagelsen kan göras på många trakter i
Norrland att., äfven där tillräckligt stora föryngringsytor förekomma,
återväxteu är otillfredsställande, dock icke alltid på den grund att
plantor saknas, ty sådana kunna understundom förekomma ganska rikligt,
utan äfven därigenom att uppkommen återväxt är sjuklig och förkrympt
och synes sakna utvecklingsmöjligheter. Kommittén har iakttagit
flera årtionden gamla hyggestrakter, där nöjaktig återväxt ännu
saknas; och då kvarvarande beståndet därjämte ej sällan består af
öfveråriga, glest stående träd, förefinnas ringa utsikter för att på sådana
ställen erhålla nya beståud enbart genom skogens själfforyngring.

I allmänhet synes själfsådd vara svårast att erhålla på vissa torra
hedland och på de högt belägna vattendelarna mellan älfdalarna, där
marken är mer eller mindre steril, samt på såväl försumpade som torra
marker med tjockt växttäcke åt mossor och bärris. Förvngringssvårigheterna
äro emellertid af flera slag, och frågan om skogarnas föryngring
i Norrland kan ännu icke anses vara utredd, men är föremål för fortsatta
studier af skogsförsöksanstalten.

Kommittén vill dock i denna fråga framhålla som anmärknings -

värdt att, där markytan och markvegetationen kraftigt bearbetats
eller omgräfts såsom i vägkanter, grustäkter och dylika ställen, i allmänhet
kan iakttagas att växtkraftig återväxt uppkommit, under det
på den omedelbart intill liggande marken med orörd markvegetation
plantor antingen saknats eller varit marväxta och förkrympta, hvilket
visar, att en väl utförd markberedning i regel är ett mycket verksamt
medel till befordrande af skogarnes själfföryngring. En sådan för själfsådd
gynnsam omvandling af växttäcket synes äfven i de flesta fall ske
genom bränning, och så godt som alla nuvarande slutna unga och
medelålders bestånd i Norrland hafva uppkommit efter eld. Men den
stora fara, som är förenad med bränning, gör dock att detta medel för
underlättande af själfföryngringen endast undantagsvis bör användas.
Utförda sådder hafva åtminstone i öfre Norrland hittills visat mindre
tillfredsställande resultat.

Den stora vikt, som ligger uppå att eu fullgod återväxt erhålles
efter afverkningen, är uppenbar. Redan vid föryngringen grundlägges
det nya beståndet, och på ungskogens täthet beror storleken af framtida
virkesskörd. Den stora skillnad i virkesförråd och afkastning per har,
som råder mellan skogarna i vårt land och t. ex. skogarna i en del tyska
stater, är visserligen mycket beroende på olika naturförhållanden, men
är äfven till icke ringa del att tillskrifva den omsorg man i dessa länder
sedan lång tid tillbaka ägnat åt skogarnas föryngring.

Af ej mindre vikt är att återväxt uppkommer så snart som möjligt
efter afverkningen. Om den afverkade markytan genom försenad
föryngring ligger improduktiv längre eller kortare tid, blir följden
gifvetvis minskad produktion, och markens produktionsförmåga utnyttjas
fullständigt endast om föryngring inträder omedelbart efter afverkningen.
I Norrland, där fröår vanligen inträffa med ganska långa mellanrum,
torde en viss tid s. k. föryngringstid alltid åtgå innan afverkningsytan
blir nöjaktigt besådd, och ofta torde denna föryngringstid uppgå till 15
å 20 år och mången gång däröfver. Af desto större betydelse är då
att själfbesåningen på allt sätt underlättas genom lämpligt afverkningssätt
och markberedning eller andra erforderliga åtgärder, så att återväxt
erhålles redan vid första infällande fröår.

Hvilken betydelse en försenad föryngring har för produktionen
framgår däraf att man antager, att hvarje afverkningslucka eller hygge
ligger 15 år efter afverkningen innan plantor uppkomma, och då skogens
afverkningsålder är 140 å 160 år, ett exempel som har sin motsvarighet
på många kronoparker i Norrland, blir skogens virkesproduktion 10 proc.
mindre än om återväxt erhölles omedelbart efter afverkningen.

På grund af gles befolkning, brist på vägar och bostäder m. m.
samt de ofantligt vidsträckta arealer, statsskogarna omfatta i Norrland,
måste man under närmaste framtiden i stort sedt fortfarande lita till
skogens själfbesåning för erhållande af återväxt. Men det är dock
kommitténs uppfattning, att betydligt mera kan och bör göras, särskilt
på välbelägna kronoparker, framför allt för att underlätta själfsådden
genom markberedning och hyggesrensning, men i vissa fall äfven
genom mera direkta åtgärder. Ehuru sådd hittills icke i allmänhet kan
anses hafva gifvit tillfredsställande resultat, böra olika metoder fortfarande
pröfvas med ortens frö, liksom äfven billiga planteringsmetoder
kunna under vissa förhållanden användas. Att statens utgifter för
direkta föryngringsåtgärder hittills varit alltför obetydliga och icke stå
i rätt förhållande hvarken,till areal skogsmark eller den af kastning, de
norrländska statsskogarna lämna, framgår af nedanstående uppgifter om
under åren 1904—1909 utgifna belopp för föryngringsåtgärder, jämförda
med influtna inkomster för samma år (bil. 9).

		19 0 4
Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering	Afdikning och bäck-rensning	Hyggesrensning och markberedning
Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter	Kr.	Har	Kr. pr har
Pajnia	revir......	_	_	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—
Tomeå	» i)...	—	—	—	—	—	—	499.80	—	—	—	—	—
Tärendö	> ......	130.20	11.09	11.74	295.50	12	24.6 3	—	—	—	—	—	—
Juckasjärvi	» .....	—	—	—	87.3 5	5	17.47	—	—	—	—	—	—
Gellivare	, i)...	—	—	—	368.50	44.3	8.32	—	—	—	—	"	—
Råneträsks	» ......	—	—	—	158.4 3	28.42	5.57	—	—	—	—	—
Ängeså	» «)...	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	- 1
Kalix	» >)...	—	—	—	—	—	—	—	—	—	249.—	70	3.50 J
Räneä	, ‘)...	—	—	—	125.52	6	20.92	2,452.—	—	—	—	—	—
Bodens	, •)...	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	— ''
Storbackens	» ......	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—
Pärlälfvens	» ......	—	—	—	—	—	—	—	—*	—	—	—	— !
Jockmocks	» ......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Vargiså	» ......	—	—	—	—	—	—	300.—	1,420	0.21		—	— 1
Arjepluogs	» »)...	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—
Malmesjaurs	» ......	—	—	—	156.83	4.7 5	33.-	—	—	—	—	—	—
Öfre Byske	* ......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	— i
Arvidsjaurs	» ......	316.ot	—	—	—	—	—	—	—	—	228.2 5	35	6.62 \|
Älfsby	» ......	95 —	3	31.67	—	—	—	697.8 9	—	—	1,309.93	—	—
Piteå	» ......	115.—	32	3.60	—	—	—	30,008.-	—	—	—	—	—
Jörns	» **•)...	—	''-	—	—	—	—	200.-	2,270	0.09	—	—	—
Norsjö	» ......	379.48	94	4.03	—	—	—	—	—	—	572.50	40	14.30
Burträsks	» ......	107.6 0	—	—	211.75	—	—	—	—	—	52.—	—	—
Degerfors	, v..	—	—	—	—	—	—	—		—		—
Hallnäs skolrevir 8) ......	—	—	—	1 Q7H 8 7	—	—
Aorra Lycksele revir......				• v
			11/4 7 K					__________73.9 0		- -36.50
oödra »	» ......			''
Åsele	» ......	380.4 8	60	6.3 4	228.0 7	41.7	5.47	—	—	—	290.50	58	5.—
Sorsele		—	—	—	—	—	—	—	—■	—	—	—	—
Stensele	* ......	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—
Wilhelmina	* ......	370.—	31	11.94	395.7 6	19.1	20.7 2	—	—	—	65.7 5	6.3	10.44
Fredrika	» ......	462.6 0	1 57	8.16	53.60	4	13.37	—	—	—	225.—	40	5.6 9
Bjurholms	» ......	—	—	—	—	—	—	2,044.19	—	—	—	55	—
1 Anundsjö	» ......	! —	—	—	317.85	18	17.66	—	—	—	737.2 5	—

1	9 0 5							1	9 0 6
Sådd och plantering	Afdikning och. bäck-rensning	Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering	Afdikning och bäck- { rensning
Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd- meter	Kr. pr i meter j
—	_	_	—	_	_	_	_
—	—	—	700.—	—	—	—	—		144.50	8.5	17	700.—	—	—
9.70	0.88	11.02	—	—	5	—	—	—	890.83	31.25	28.51	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	25	1	25.—	—	—	_
299.6 5	29	10.3 3	—	—	—	_	—	—	311.80	30	10.39	—	—	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	347.7 5	—	—	—	—	—	145.—	4	42.06	210.75	—
120.—	5	24.—	2,255.21	:	—	—	—	—	2,847.30	126	22.60	400.—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	250.6 0	75	3.3 3	—	—	''
_	_	_	374.9 3	1,800	0.21	—	—	—	—	—	—	314.0 2	1,284	0.2 4 —
188.49	16	11.78	385.9 7	—	—	—	—	—	134.46	8.5	16.80	50.7.8 7	—	—
—	—	—	—	—	—	40.—	—	—	—	—	—	300.04	948	0.32
—	—	—	—	—	—	400.12	30	13.34	49.50	3.8 0	13.02	—	—	—
—	—	—	132.20	—	—	1,015.98	—	—	114.40	10	11.44	140.8 4	—	—
—	—	—	13,112.—	—	—	—	—	—	280.50	15	18.70	5,847.—	—	—
—	—	—	200.—	2,680	0.08	—	—	—	—	—	—	200.—	2,680	O.os
-	—	—	—	—	—	139.50	45	3.10	—	—	—	—	—	—
43.—	3.41	12.60	_	_	—	42.—	3.5	12.—	48.7 5	2	24.3 7	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

.402,65.

231.23

21.02

35.84 5 7.17

--1,587.81.

■243.48 __

-	595.—	123	4.8 4	369.7 5	14	26.71	-	-	-
-	—	—	—	—	—	—	—	—	—
-	■ —	—	—	363.21	8.8	41.2 7			—
-	57.—	4.4	12.95	527.8 4	—	—			— •
-	175—	22	8.—	—	—		—	—	—
-	—	150	—	245.—	40	6.08	—	—	_ j
-	556.7 5	—	—	—	—	—	-	—	-

7,919.2 9

100

						1 9	0 7
			Hyggesrensning och. markberedning	Sådd och plantering
			Kr. ’	Har	Kr. pr har	Kr.	Har	Kr. pr har
Pajala Torneå Tärendö Juckasjärvi Gellivare
	»i................................................				92.—	4	23.—
		74.75	20	3.74	288.50	7.18	40.18
					_	_	__
	i)..............................................				371.08	29.5	12.58
					_	_	_
Angeså		»)................................................				_	_	_
	8) ................................................	30.—	8	3.75	166.3 5	3.4	48.99
					955.80	36	25.5 6
Bodens	»	............................................... ‘) .............................................	—	—	—	17.40	2	8.70
						_	_	_
						_	_	_
V argiså Arjepluogs Malmesjaurs Öfre Byske Arvidsjaurs Älfsby						__	_	_
	8) .......................................			_	_	_	_
		839.50	65	12.91	_	__	_
		15 —		_	_	_	—
		300.—	20	15.-	_	_	_
		399.87		_	72.9 5	7	10.4 2
				_	0.3 5	_
Jörns Norsjö Burträsks		***) .............................................			_	_	_	_
		342.7 5	173	1.99	_	_	_
		75.25	7	10.7 5	15.—	4.28	3.50
	’) ..............................................			_	_	_	—
				_		_	_
Norra Lycksele Södra » Åsele Sorsele Stensele Wilhelmina Fredrika Bjurholms Anundsjö	revir					-1.975.74 - -
			287.10
		2,465.60	465	5.3 0	368.50	14	26.22
	9).......................................	_	_	—	—	—
			_	_	359.06	8	44.88
		838.88	66	12.71	245.8 0	7.7	31.93
		492.—	58	8.40	281.01	8.6	33.06
			175	_	132.-	12	11.—
»		528.-	—	—	—	—	—

101

				1	9 0 8				I
Afdikning och bäck-rensning	Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering	Afdikning och bäck-rensning
Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter
899.23	—	—	—	—	—	200.—	—	—	899.90	—	_
—	—	—	105.7 5	37.28	2.84	425.7 5	6.5	65.50	—	—	—
—	—	—	—	—	—	123.56	4.5	27.46	—	—	—
173.99	—	—	—	—	—	201—	7	28.71	572.7 5	:	—
. 300.—	—	—	—	—	—	897.60	3.4	26.40	233.88	—	—
—	—	—	—	—	—	29.25	2.5	11.70	—	_	—
—	—	—	506.75	800	0.68	—	—	—	—	—	— j
—	—	—	529.50	25	21.18	—	—	—	—	—	—
330.92	1,736	0.13	—	—	—	—	—	—	679—	4,086	0.16
1,020.28	—	—	665.5 0	40	16.64	—	—	—	899.92	_
387.50	1,247	0.31	—	—	—	—	—	—	216.86	639	0.34
—	—	—	230.—	35	6.57	—	—	—	991.20	—	—
493.19	2,071	0.2 3	117.99	—	—	—	—	—	1,330.2 7	—	—
5,358.—	—	—	63.50	8	7.94	29.50	2.1	14.0 5	18,000—	—	—
30—	4,000	0.0 0 7	—	—	—	—	—	—	186.91	1,700	O.ll
—	—	—	403.50	93	4.3 5	—	—	—	—	—	—
—	—	—	71.25	5	14.2 5	19.50	1.2	16.25	—	—	-
—	—	—	—	—	—	—			—	—
								9 R93 1 *>
—	—	—	2,645.6 3	428	6.18	805.90	38	21.21	304.-	—	—
—	—	_	—	—	—	39.50	1	39.50	_	_	_
—	—	—	946.7 5	no	8.61	—	—	—	873.4 8	—	—
—	—	—	75—	10	7.60	554.60	12	46.20	—	—	—
10,568.5 8	—	—	—	160	—	—	—	—■	6,997.92	—	—
—	—	—	456—	—	—	36.87	2	18.43	—	—	—

102

	19 0 4
Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering	Afdikning och bäck-rensning	Hyggesrensning och markberedning
	Kr.	Har	Kr.	Kr.	Har	Kr.	1 Xr ILängd.	Kr. pr	Kr.	Har	Kr.
			pr har			pr har		meter	meter			pr har
Tåsjö revir......	326.—	127		1,338.4 0	102	13.12	6,412.-	48,230	_	1,109.17	725	_
Junsele » ......	1,191.26	156	7.6 9	534.15	32.1	16.64	9,999. s 6	37,865	—	1,033.95	91	11.36
Härnösands » ......	1,761.67	200	8.81	410.15	70.41	5.83	4,684.94	21,805	—	3,882.4 5	260.33	14.90
Medelpads » ......	237.41	13	17.13	253.28	23	11.—	3,853.84	10,029	—	266.25	32.48	8.20
Bispgårdens skolrevir ...	32.—	5	6.40	00.—	6	15.-	1,232.78	3,328	—	114.99	15	7.6 7
Norra Jämtlands revir...	1,037.10	78	13.30	44.08	9	4.90	7,833.4 6	27,145	—	137.—	6.5	14.50
Östra » » ...	—	—	—	—	—	—	6.313.4 5	20,954	—	—	—	—
Västra » » ...	1,466.88	77	19.0 5	2,194.24	256.8	8.54	3,910.58	9,302	—	194.75	6.5	29.96
Härjedalens revir......	1,890.25	63.46	28.51	—	—	—	1,367.25	4,113	—	800.2 5	35.93	22.2 7
Norra Hälsinglands revir										13.294.24

Västra » revir10)	402.75	35	11.50	1,255.25	57	22.2 2	—	—	—	525.34	118	4.4 5
Gästriklands revir11)...	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—
Grönsinka skolrevir1") ...	—	—	—	1,225.26	65.17	18.80	363.15	522	—	—	—	—
Kopparbergs revir18)...	—	—	—	1,569.20	—	—	—	—	—	-	—	—
Österdalarnes > 14)...	. —	—	—	2,038.05	136	14.9 9	—	—	—	—	—	—
Särna » ......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Transtrands » ......	—	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—
			1 917 Afl			82.44	704			......_ . 1.125.4 0
Klotens » ......	—		_	2,562.—	—	—	3,146.4 5		—	-	-	—

103

1	9 0 5							1	1 0 6
Sådd och plantering	Af dikning och. bäck-rensning	Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering	Afdikning och bäck- j rensning
Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd-1 Kr. pr meter ! meter	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter
337.75	45	7.50	7,502.-	22,000		4,189.45	967		152.23	21	7.25	1 6,633.09 44,435 i	_
966.68	54	17.90	3,788.60	18,081	—	983.—	92	10.6*8	942.9 5	43	21.93	9,858.0 7 52,333	—
541.13	50.2 2	10.78	5,082.38	30,712	—	4,036.47	555.19	7.2 7	879.53	63.2	13.92	2,844.12	15,257	—
670.75	52.14	12.86	1,168.49	7,387	—	52.50	6	8.75	1,119.93	70.65	15.85	930.93	4,005	—
102.—	6	17.-	1,464.33	3,080	—	1,383.24	82	16.8 7	114.—	10	11.40	2,028.2 7	3,974.5	—
396.58	14.5	12.8 5	636.68	2,540	—	1,031.-	50	20.6 2	—	—	—	1,409.17	5,600	— ]
—	—	—	665.—	2,414	—	399.50	30	13.3 2	—	—	—	—	—	—
1,743.44	169	10.3 2	2,281.70	6,508	—	275.—	32.6	8.44	3,372.4 7	328.8	9.95	2,057.66	5,333	—
596.08	27	—	4,685.06	17,923	—	886.25	57.8	—	633.49	35.5 7	—	2,251.09	9,196	—
\| 360.6 2	15	24.04	—	—	—	317.73	30	10.59	1,018.16	43	23.68	400.—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
993.71	44.4 7	22.34	389.35	716	—	—	—	—	l,004.oi	40	25.10	—	—	—
1,205.—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,223.5 7	—	—	—	—	—
2,546.86	165	15.48	—	—	—	—	—	—	1,436.5 7	115	12.49	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	156.6 7 3,348.50	1,274	—	—	—	64c	25	—	—	85.20	551
2,587 —	—	—	—	—	—	1 -	[ 3,682.—	1. -	-			—

104

19 0 7

	Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering
	Kr.	Har	Kr.	Kr.	Har	Kr.
			pr har			pr har
Tåsjö revir.........................................................	6,342.56	1,022		31.50	2.—	15.75
Junsele » ...........................................''..............	688.74	54	12.75	1,122.65	55.—	20.41
Härnösands > .........,....................v..........................	3,250.24	333.27	9.75	617.18	31.—	19.91
Medelpads » .........................................................	163.3 5	15	10.90	1,256.75	89.24	14.08
Bispgårdens skolrevir ...................................................	681.36	39.5	17.26	124.—	10.—	12.40
Norra Jämtlands revir...................................................	1,566.50	57	27.48	551.6 5	23.-	23.6 5
Östra » » ...................................................	3,789.50	250	15.16	—	—	_
Västra » » ...................................................	2,314.71	140	16.53	769.29	58.5	13.15
Härjedalens revir.........................................................	1,326.88	59.7 5	22.21	201.6 2	7.25	—
Norra Hälsinglands revir .............................................	12,871.28
Västra » » 10) ..........................................	70.—	15	4.6 7	_	___	■ .
Gästriklands » ]1)..........................................	—	—	—	—	_	_
Grönsinka skolrevir15)...................................................	—	—	—	527.ll	32.96	15.99
Kopparbergs revir15)...................................................	—	—	—	1,664.85	66.5	25.04
Österdalarnes » u)...................................................	—	—	—	4,400.6 5	—	—
Särna » ...................................................	418.-	37.5	11.15	366.75	31''. 5	11.64
Transtrands » ...................................................	—	—	—	_	_	_
Västerdalarnes » 16)...................................................			1,833.90
Klotens » ...................................................	-	-	-	3,831.-	-	_

*) Gallringar och hyggesrensningar hafva ägl. rum; omöjligt att angifva kostnaderna därför eller arealerna.

2) Endast sådd och i högst ringa utsträckning c:a 2 har.

s) Angifna kostnaderna för dikning m. m. afse endast dikenas underhåll.

***) i hvad angår åren 1904, 1905 och 1907, eljest bäckrensning.

4) Angifna kostnaderna för dikning m. m. afse hufvudsakligen upprensning af äldre diken.

6) Arbeten af alla ifrågavarande slag äro utförda; omöjligt att antyda kostnaderna därför eller arealerna.
a) Inga föryngringsåtgärder äro vidtagna, enär afvittringen ej är slutligen fastställd ännu.

’) Kågra » » » ; omöjligt att antyda kostnaderna därför eller arealerna.

8) Åren 1907 och 1908 hafva hyggesrensningar m. m. företagits af lärlingarna.

105

						1	9 0 8
Afdikning och bäck-rensning	Hyggesrensning och markberedning	Sådd och plantering	Afdikning och bäck-rensning
Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Har	Kr. pr har	Kr.	Längd- meter	Kr. pr meter
5,246.16	33,800		10,684.50	1,559					4,871.84	30,220	-
13,012.70	64,045	—	517.50	45	11.50	—	—	—	5,222.31	22,682	—
1,164.38	8,359	—	3,886.28	436.41	8.91	190.91	14.75	12.94	8,048.34	26,213
3,817.28	18,347	—	30.—	0.5	0.60	733.9 7	42	17.84	3,491.59	9,595	—
1,592.86	5,062.5	—	557.84	57.94	9.63	—	—	—	1,603.33	6,387	—
3,392.8 2	9,052	—	1,424.96	82.7 2	17.23	261.—	16	16.31	3,844.63	16,973	—
3.—	—	—	7,863.90	370	20.70	—	—	—	598.15	—	—
994.84	1,823	—	4,091.—	205.5	19.91	958.16	83	11.54	1,918.71	5,727	—
1,689	19,245	—	2,417.50	142.5	—	—	3,696.33	—	2,221.75	13,873	—
552	—	—	375.—	40	9.8 7	192.29	7.8	24.74	3,080.31	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
297.79	326	—	—	—	—	—	—	—	265.90	793	—
—	—	—	—	—	—	1,970.4 6	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
72.76	428	—	99.—	17.5	5.66 - .880	.65	—	—	225.76	1,822	—
2,180.7 7	—	—	-	-	-	856.—	-	—	2,106.8 8	_	...

9) Endast löfskogsgallring har förekommit.

10) Dessutom äro vidtagna omfattande myrutdikningar.

u) 602.79 har hafva hesåtts för en kostnad af 22.3 5 för har (säl. 13,472.36); af dikningar hafva hufvudsakligen upprensningar
af äldre diken ägt rum.

19 ) Dessutom hafva hyggesrensningar förekommit.

samt, ehuru i mindre omfattning, dikningar och bäckrensningar ägt rum.
» » dikningar och bäckrensningar ägt rum; uppgifter för 1908 saknas,

dikningar försiggått, bekostade af andra än revirmedel.

106

Hittills
gällande bestämmelser.

C. Beräkning af skogsafkastningen.

Af den redogörelse kommittén i det föregående gifvit om de föreskrifter,
som utfärdats angående hushållningen med de allmänna skogarna
i landet, framgår att närmare bestämmelser om sättet för beräknande af
skogsafkastningen utfärdades år 1867, hvilka stadganden ifråga om
Norrland och där tillämpade afverkningsform, timmerblädning, sedermera
kompletterades genom ett skogsstyrelsens cirkulär den 18 maj 1869.

Vid årsafverkningens beräknande utgick man från en efter särskilda
undersökningar bestämd växttid, som åtgick för smärre träd,
s. k. timmerämnen, att inväxa till den antagna timmerdimensionen.

Detta beräkningssätt var otvifvelaktigt grundadt på trädens naturliga
tillväxtförmåga, hvarigenom eu fortgående af verkning af utvuxna
timmerträd kunde ske så länge timmerämnen funnos, som inväxte i de
afverkade trädens ställe. Men då tillfredsställande föryngring gifvetvis
icke kunde ske genom afverkning af enbart timmerträd och i sistnämnda
cirkulär 1869 tydligt uttalades att träden icke finge afverkas, innan de
voro utväxta till timmer, var skogarnas uthålliga afkastning dock icke
tryggad för framtiden.

Dessa föreskrifter blefvo emellertid först år 1902 ersatta med nu
gällande bestämmelser i domänstyrelsens cirkulär den 28 maj sistnämnda
år, för hvars hufvudsakliga innehåll äfven förut redogjorts.

Angående årsafverkningens beräknande hafva införts helt nya
grunder, hämtade från läran om normalskogen, och skall den ordinarie
afverkningens storlek enligt punkt 10 i sistnämnda cirkulär bestämmas
på följande sätt:

»Den ordinarie afverkningens belopp beräknas särskildt för h varje
hyggesföljd genom att det vid uppskattningen erhållna, i kubikmassa
angifna virkesförrådet delas med halfva omloppstidens årantal och kvoten
multipliceras med indelningsperiodens antal år». Uppskattningen af
virkesförrådet skall ske endast från och med saluduglig dimension.

Dessa bestämmelser, hvilka äfven gälla för de under skogsstatens
omedelbara uppsikt ställda enskildes skogar i lappmarken och öfre
Dalarna, hade uppsatts som öfverläggningsämne vid förutnämnda föreningens
för skogsvårds årsmöte den 24 april 1906. Då de olika uppfattningar,
som där gjorde sig gällande, varit hufvudsakliga anledningen
till föreningens hemställan om tillsättande af en kommitté för närmare
undersökning af denna och andra frågor, som hafva omedelbart in -

107

flytande på de norrländska skogarnas rätta vård, har kommittén ansett
sig böra lämna en utförligare framställning angående årsafverkningens
beräknande enligt den s. k. normalförrådsprincipen, såväl från rent teoretisk
som praktisk synpunkt.

Vid härledningen af formeln q , d. v. s. skogens virkesmassa, dividerad
med omloppstidens halfva årantal, har man utgått från en fullkomligt
normalt beväxt skog, där alla åldersklasser äro representerade
och upptaga lika stor del af skogens ytvidd samt från att återväxt inträder
omedelbart efter afverkningen, så att det under vintern afverkade
äldsta årshygget under påföljande sommar är beväxt med plantor. På
hösten är således hela skogens areal alltid beväxt med ett virkesförråd
bestående af lika många likåldriga bestånd, som motsvara skogens
mognadsålder, d. v. s. om skogens afverkningsålder är antagen till u
år, så utgöres virkesförrådet på hösten af u bestånd, det yngsta af
1-åriga plantor och det äldsta af u-årig, mogen skog och hvarje åldersklass
upptager en ute del af skogens hela ytvidd.

På grund af skogens fortgående tillväxt vid stigande ålder komma
virkesmassorna på de olika ytorna att förete en mer eller mindre jämn
stegring. I verkligheten är massaökningen icke fullkomligt jämn, men
för att kunna få ett närmelsevis riktigt matematiskt uttryck på de olika
beståndens och hela skogens massa har man dock antagit, att ökningen
eller tillväxten i kubikmassa är fullkomligt lika stor mellan alla åldersklasser.

Om virkesbeloppet på den 1-åriga ytan af skogen är t kbm. så
innehåller således det 2-åriga beståndet 2 t kbm., det 3-åriga 3 t kbm.
o. s. v. samt det u-åriga u t kbm. De olika åldersklassernas virkesmassor
kunna således uttryckas genom termerna i den aritmetiska

serien 1 t, 2 t, 3 t......ut, där differensen mellan termerna är t eller

lika med första termen. Enligt lagarna för den aritmetiska serien blir
då lätt att beräkna årshyggets kubikmassa eller seriens sista term, om
man känner termernas antal och seriens summa, hvilka i normalskogen
motsvaras af antalet åldersklasser och skogens hela virkesmassa, hvilken
senare kan uppskattas.

Utgår man från en dylik normalt beväxt skog, får dock icke förbises
att dennas virkesförråd är något olika under skilda tider på året.
På vintern eller tidigt på våren, omedelbart efter sedan det u-åriga beståndet
afverkats, är således en yta kal och den då äldsta åldersklassen

Normalför rådsformelns härledning.

Virkesförråd
och årsafkastning
vid
olika tider
på året.

108

är blott u-1 år. Serien blir i detta fall It, 21, 31,......(u-1) t, och

termernas antal är nu u-1.

Midt på sommaren är visserligen hvarje yta ånyo beväxt under
det gjorda antagandet att skogen föryngras omedelbart på våren efter
afverkningen, men de olika åldersklassernas kubikmassor äro noga räknadt
icke lika stora som på hösten eller våren, ty i hvarje saknas V21
eller halfva vegetationstidens tillväxt. Serien blir således för sommarförrådet
Vs t, 17a t, 2 Va t.......(u —Va)t.

Att beräkna sista årshyggets storlek på hösten, våren eller midt
på sommaren är således detsamma som att beräkna sista termen i den
aritmetiska serie, som åldersklassernas kubikmassor antagas bilda i
normalskogen vid dessa olika tider på året.

Den aritmetiska seriens summa är lika med första och sista termerna
tillsammantagna, multiplicerade med halfva antalet termer. Om
första och sista termerna samt termernas antal betecknas med a, b och

u . 2 s s

u är summan, s = -x- (a + b) och sista termen b =--a eller »--a

2 v 1 '' u 0.5 u

(d. v. s. termernas summa dividerad med halfva antalet termer och denna
kvot minskad med första termen). Serierna för normalskogens virkesförråd
på hösten, våren och sommarens midt voro

a) för höstförrådet t, 2 t, 31.....ut; termernas antal — u, diffe rensen

= t

b) för vårförrådet t, 21, 31,..... (u-1) t; termernas antal = u-1,

differensen = t;

t 31 51

c) för sommarförrådet <j> IT’ IT’.....(u-V2)t; termernas antal = u,

differensen = t.

Betecknas skogens genom uppskattning kända virkesförråd under
ofvannämnda olika årstider med respektive vh, vv och vs blir sista termen
eller sista åldersklassens kubikmassa

1) på hösten, ut — —- — t, som äfven kan skrifvas —p—

'' r u u + 1

2 vY

2) på våren, (u-1) t = —t

2 v.

3) på sommaren, (u-Va) t

109

Ofvanstående uttryck beteckna således äldsta befintliga åldersklassens
massa på hösten, våren och midt på sommaren i förhållande
till det virkesförråd normalskogen innehåller vid dessa olika tider på
året. Af dessa är det dock endast den förstnämnda, som innehåller
skog af mogen ålder och den kubikmassa, som skall afverkas och hvars
storlek man vill beräkna, ty det på våren äldsta hygget är (u-1) år och
på sommaren (u-Va) år och bägge således mindre än den u-åriga årsafverkningen.

Då man vid läran om normalskogen utgår från att årliga tillväxten
är lika stor inom hvarje åldersklass och äfven lika med den 1-åriga
åldersklassens massa, t kbm. kan emellertid den u-åriga åldersklassens
kubikinnehåll eller den verkliga virkesmassan, som skall afverkas, erhållas
genom att till den (u-l)åriga och (u-Va)åriga åldersklassens kubikmassa
i ofvanstående uttryck 2 och 3 lägga felande t och Va1 kbm.
således

2 v 2 vT

enligt 2) = —- t + t = —p

^ 2v„ t t — 2 v,_

” ö> ~ u 2^2 u ‘

Samma resultat vinnes naturligen om i de bägge likheterna
2 vv

2) (u-1)t=_^r~t

2 v t

och 3) (u-Va) t =-1---V- värdet på ut beräknas, som är det u åriga

mogna årshyggets massa.

2 v 2 v

Dessa båda uttryck och —beteckna alltså normalskogens

u-åriga åldersklass men icke uttryckt i det virkesförråd, som skogen
innehåller på hösten eller vintern, då afverkningen sker, utan i förhållande
till virkesförrådet på våren och midt på sommaren.

De på teorien om normalskogen gjorda beräkningarne öfver det
u-åriga hyggets massa eller årsafverkningen af mogen skog hafva
således gifvit till resultat att afverkningsbeloppet af u-årig skog, uttryckt
i det virkesförråd som skogen innehåller

Normalprincipen,
tilllämpad
på
viss del af
virkesförrådet.

på hösten
„ våren

är

2vh

u+1

2 Vy

u-1

2 v„

„ sommaren „ ——

hvilket senare äfven kan omskrifvas till ^och betyder virkesförrådet

U.5 u J

deladt med halfva omloppstiden. Denna i domänstyrelsens cirkulär föreskrifna
formel är därför icke att betrakta som något allmängiltigt uttryck
för årsafverkningens storlek i en normal skog, utan är, noga räknadt,
giltig endast i det speciella fallet att v betyder virkesförrådet midt på
sommaren.

Ofvan anförda tre formler äro dock föga afvikande från hvarandra
och gifva praktiskt sedt tämligen öfverensstämmande resultat, emedan

den förändring som uttrycket q—— rätteligen bör undergå, — undantagandes
det fall att uppskattningen sker vid sommarens midt — nämligen
att antingen öka u med ett år för höstförrådet eller minska u
med 1 år för vårförrådet är jämförelsevis obetydlig på grund af de

stora värden som v och u beteckna, åtminstone för de långa omloppstider,
som vanligen ifrågakomma i Norrland.

Det kan därför anses tämligen likgiltigt, hvilkendera af formlerna,

som tillämpas i praktiken, och då har man valt den enklaste, q■ —

oafsedt vid hvilken tid på året uppskattningen skett, helst som vida
större fel i afverkningsberäkningen kan uppstå genom oriktig uppskattning
af virkesförrådet på grund af våra ofullständiga skogsuppskattningsmetoder.

Den af domänstyrelsen föreskrifna och från läran om normal y skogen

hämtade formeln q ^ grundar sig dock i hvarje fall på den

förutsättningen, att v betecknar hela virkesförrådet och att beräkningen
afser det u-åriga beståndets hela massa. Domänstyrelsens cirkulär innehåller
emellertid den bestämmelsen, att endast den saludugliga delen af
skogen, det s. k. gagnvirket, skall uppskattas och ingå i beräkningen,

hvartill kommer att det sökta afverkningsbeloppet afser endast gagnvirke.
Skedde nu uppskattningen från och med viss åldersklass, vore
en beräkning af det u-åriga beståndets massa dock lika lätt att härleda
från normalskogen som vid en taxering af hela virkesförrådet. Ty då
samtliga åldersklassernas virkesbelopp enligt antagandet bilda en aritmetisk
serie är detta äfven fallet med den del af virkesförrådet, som
ligger öfver en viss åldersklass, och sistnämnda series sista term, u,
som är den u-åriga åldersklassens massa, kan beräknas enligt ofvan å
sid. 108 angifna för den aritmetiska serien generella regeln: termernas
summa, dividerad med halfva antalet termer, och denna kvot minskad
med första termen, som, tillämpad på normalskogens virkesförråd från
och med viss åldersklass blir: det uppskattade virkesförrådet, deladt med
halfva antalet åldersklasser från och med den lägst uppskattade, och denna
kvot minskad med den lägst uppskattade åldersklassens kubikmassa.

Men nu skall enligt cirkuläret icke viss ålder utgöra gräns vid
uppskattningen, utan viss minitnidimension å träden vid brösthöjd, hvilket
gör frågan om en rätt afverkningsberäkning mera invecklad.

Årsafverkningen är det oaktadt i domänstyrelsens cirkulär bestämd
att ske i analogi med läran om normalskogen genom att dela den
sålunda från viss minimidimension uppskattade delen af skogens virkesförråd
med halfva omloppstiden. I denna senare skulle vidare enligt
cirkulärets ursprungliga lydelse inräknas skogens föryngringstid, hvilket
genom en senare utfärdad bestämmelse dock ändrats så tillvida, att den
normala omloppstiden eller trädens växttid skall ökas med det antal år,
hvarmed föryngringstiden anses öfverskjuta en normal föryngringstid.

Emot dessa stadganden har anmärkts dels att det vore oriktigt
och måste gifva ett för lågt resultat att dela det saludugliga virkesförrådets
massa med halfva omloppstiden och dels att det äfven vore
oberättigadt att i omloppstiden inräkna föryngringstiden, hvilket ytterligare
sänkte resultatet, och har uttalats att det af domänstyrelsen
föreskrifna beräkningssättet gåfve ett resultat, som äfven för normala
skogar sannolikt borde höjas med omkring 50 procent samt att ett rätt
uttryck på årsafverkningen skulle erhållas genom att dela det saludugliga
förrådet i stället med halfva den tid som ligger emellan beståndets
första inväxande till lägst afsättningsbara dimension och dess normala
afverkningsålder men utan något tillägg af föryngringstid. Sistnämnda
fråga om föryngringstidens betydelse för afverkningsberäkningen behandlas
längre fram.

Vid en granskning af dessa olika åsikter om afverkningens beräknande
med stöd af förhållandena i normalskogen måste först framhållas

Anmärkningar
mot
gällande bestämmelser

om af verkningsberäkning.

112

att, då beräkningarna afse det u-ariga beståndet, ställer frågan sig något
olika, ifall det u-åriga hygget innehåller endast saludugliga träd eller
gagnvirkets minimidimension är så hög, att blott en del af det u-åriga
beståndets stammar uppnå denna dimension.

Utgår man ifrån att det u-åriga beståndets hela massa, åtminstone
praktiskt taget, utgöres af saludugliga träd, är årsafverkningen af gagnvirke
lika med det u-ariga beståndets massa och bör beräknas på samma
sätt som detta. Af hvad kommittén i det föregående anfört om grunderna
för normalförrådsformelns härledning framgår då som själfklar
förutsättning för en rätt beräkning af det u-åriga beståndets massa att
skogens hela virkesförråd bör uppskattas och ingå i beräkningen. Indelningscirkulärets
beräkningssätt måste därför under nyssnämnda förutsättning
g-ifva för lågt resultat och detta äfven om icke någon föryngringstid
inräknas i omloppstiden.

Som skäl för riktigheten af formeln g_agnv^kesforrå(^et anför(jeg

U.5 U

vid skogsmötet 1906 följande:

3>Vi hafva ett visst förråd på dessa skogar, vi kunna kalla det
för x. Af detta förråd är en del uppskattadt, nämligen det förråd som
gifver timmer. Dessa träd äro räknade och värderadej låtom oss kalla
detta förråd, öfverfördt i timmer, för a. Den öfriga delen af förrådet
kunna vi. kalla för b. Då är timmerförrådet plus den öfriga delen af
förrådet lika med det hela, salunda x = a -)- b. Jag sade mig vidare,
att om förrådet i dess helhet vore normalt, så har jag rätt att på detta
förråd tillämpa normalskogsprincipen för årsafverkningens beräknande.
Jag skulle alltsa hafva rätt att säga, att förrådet genom halfva omloppstiden
gifver mig normal afverkning eller att ^ ■ gifver mig normalt

afverkningsbelopp. Men då gifva mig äfven de två delarna, dividerade
med halfva omloppstiden, ett normalt afverkningsbelopp.»

Rent matematiskt är det visserligen riktigt, som ofvan anförts,

X 3,

att om x = a -f b så är + q^; men om a betyder normalskogens
timmerförråd i kbm. ger icke ensamt för sig ett rätt ut tryck

för det u-åriga beståndets timmermassa, ty detta skulle förutsätta
att timmerdugliga träd skulle finnas i jämn stegring i samtliga åldersklasser
inom normalskogen från det 1-åriga beståndet till och med det

113

u-åriga. Så är dock som bekant icke förhållandet och en formel

gagn virkesförrådet „ a ... , ,

-----^--kan aldrig harledas Iran laran om normalskogen.

Åro åter afsättningsförhållandena sådana att endast en del af det
u-åriga hygget består af saludugligt virke skulle visserligen icke normalskogens
hela virkesförråd behöfva medräknas för erhållande af ett resultat,
som motsvarar årsafverkningens massa af enbart gagnvirke, men svårigheter
möta dock att med stöd af normalskogsprineipen närmare bedöma
resultatet af domän styrelsens beräkningssätt, emedan normalförrådsformeln
grundar sig på åldersklassernas hela virkesmassor, hvilka icke särskiljas
efter dimension. Bent teoretiskt sedt är det dock otvifvelaktigt att
gagnvirkesförrådet

—;-^ - ger ett något för lågt resultat älven om endast en

del af årshyggets massa består af gagnvirke, hvarom redogöres närmare
under en följande rubrik om normalförrådsformelns tillämpning på eu
verklig skog. I hvarje fall bör dock ett framställande af hela skogens
massa eller dess gagnvirkesförråd genom vissa ytfigurer, som skedde
vid skogsmötet, icke få vara enbart afgörande för frågan.

Beträffande den grafiska framställning af virkesförrådet i form af
en triangel, som gjordes vid mötets diskussion, må för öfrigt anmärkas
att den aritmetiska serien, som ligger till grund för normalförrådsformeln,
närmast kan framställas som ett parallelltrapez, hvars arealuttryck äfven
sammanfaller med seriens summaformel men äfven kan omskrifvas till
en lika stor vid B rätvinklig triangel ABC. Härvid må dock anmärkas
att om längden af sidan AB motsvarar antalet termer kan icke höjdsidan
BO representera det u-åriga hyggets storlek i normalskogen, tv,
om virkesförrådet framställes som en rätvinklig triangel, får hvarje
åldersklass’ virkesmassa bilden af ett parallelltrapez med två parallella,
men olika långa sidor vinkelräta mot triangelns bas, och sidan BC är
den längre höjdsidan i det parallelltrapez, som motsvarar det u-åriga
hygget och därför alltid längre än den höjdlinje, som representerar det
u-åriga årshygget.. Detta framgår äfven af de olika matematiska uttryck,
som beteckna den rätvinkliga triangelns sida och den u-åriga skogen
eller sista termen i den serie, som åldersklasserna bilda med hvarandra i
normalskogen. Ty om basen och höjden i den rätvinkliga triangeln

i i u a . 2 v

samt dennas yta äro u, a och v sa är -g— = v och sidan a — —;

men betecknas antalet termer i normalskogen med u, l:sta och sista
termen med t och a samt seriens summa eller normalskogens virkes -

114

förråd med v så är -g (t + a) = v

2 v

och a eller det u-åriga hygget = — — t.

Vid skogsvårdsföreningens möte däremot framställdes det u-åriga
2 v

hygget — — livilket skedde i sammanhang med normalförrådsformelns
härledning på följande sätt:

»Man har tänkt sig en trakt hyggesskog om lika många ytenheter
låt oss säga hektar, som omloppstiden har antal år. Om omloppstiden
är u år, så är hela skogens areal alltså u hektar. Vidare antager man,
att dessa u hektar äro beväxta med skog af alla åldersklasser från 1
till u år. Om nu den årliga tillväxten per har vore lika i alla åldrar,
så skulle de olika åldersklassernas virkesmassor visa en sådan jämn
stegring att hela skogens virkesförråd kunde framställas grafiskt med
en triangel ABC. Genom att årligen virket på eu hektar uppnår u års
ålder blir den normala årsafverkningen från denna skog lika med virkesmassan
på en hektar u-årig skog. Antag denna a kbm., under hela
omloppstiden afverkas u sådana hyggen = ua kbm., ua representeras
af rektangeln ABCD = 2v

•. • ua = 2v

2v v

Då hela skogen antages vara beväxt med 1- till u-åriga bestånd
har man således i ofvanstående framställning utgått från normalskogens
höstförråd.

Den gjorda slutledningen är då oriktig, ty om a är det u-åriga
hyggets massa och u antalet åldersklasser eller antalet termer i den
serie dessa antagas bilda, så är icke ua = 2v, ifall v betecknar normalförrådet,
som äfven är seriens summa. Detta skulle nämligen förutsätta
att sista termen i en aritmetisk serie, multiplicerad med termernas
halfva antal skulle vara seriens summa. Så är som bekant icke fallet

utan i stället

(a + l:sta termen) = v,

fivaraf er hålles a —

2 v
u

— l:sta termen,

115

Ii vilket också enligt kommitténs föregående framställning var det u-åriga
urshygget, uttryckt i höstförrådet.

Ett generellt och fullt riktigt uttryck för normalförrådet och dess
årskygge kan således icke på sätt som ofvan refererats härledas från
triangelns ytformel, emedan dennas höjdsida och normalförrådets sista
årshygge icke motsvara hvarandra, utan endast från den aritmetiska serien.

Därföre blir ock frågan, huruvida eu rätt afverkningsberäkning för
det saludugliga gagnvirkesförrådet i en skog från viss brösthöjdsdiameter
kan ske i analogi med normalprincipen, beroende på huruvida
gagnvirket inom de olika åldersklasserna kan antagas visa jämn stegring
i massa för hvarje åldersklass i likhet med åldersklassernas totala massor.

Så har antagits vara förhållandet, hvarföre den åsikten förfäktats
att årsafverkningen af gagnvirke skulle erhållas genom att dela den
uppskattade gagnvirkesmassan med halfva den tid, som ligger mellan
den ålder, då bestånden inväxa till lägst afsättningsbara dimension, och
skogens normala afverkningsålder.

• 1 sistnämnda punkt liafva dock två åsikter gjort sig gällande

nämligen

dels att tiden för beståndets inväxande till saluduglig dimension
skall bestämmas efter den ålder, vid hvilken bästa trädet å för skogen
medelgod mark uppnår den antagna minimidimension vid brösthöjd,

dels att denna inväxttid skall vara den ålder, då stammarna i en
hel åldersklass eller likåldrigt bestånd i medeltal inväxa till saluduglig
dimension. I bägge fallen måste frågan bedömas efter motsvarande
förhållanden i en normalskog.

Af erfarenhet vet man, att trädens medelgroflek ökar så småningom
vid högre ålder, hvilket äfven framgår af de exempel, som kommittén
lämnat på stammarnas fördelning på olika diameterklasser i jämna, likåldriga
bestånd såväl i Tyskland som i vårt land. Brösthöjdsdiametrarne
växla visserligen betydligt inom det likåldriga beståndet, men de
gröfre stammarnes antal ökar dock så småningom i de äldre åldersklasserna.

Under den förstnämnda förutsättningen att inväxttiden skall bestämmas
efter ålder på det yngsta trädet af gagnvirkesdimension har
för afverkningsberäkningen antagits att ökningen af stamantal gröfre
träd vid stigande beståndsålder är jämn på det sättet, att inom en viss
åldersklass endast ett träd, det bästa och mest snabbvuxna, når den
bestämda gagnvirkesdimensionen, i närmast högre 1 år äldre klass 2
träd, i den därpå följande 3 träd, o. s. v. Häraf har man vidare antagit,
att äfven de saludugliga trädens sammanlagda massa skulle visa jämn

116

ökning för hvarje åldersklass, så att normalprincipen skulle vid en beräkning
af årsafverkning i massa gagnvirke kunna med samma rätt tilllämpas
på normalskogens gagnvirkesförråd, som på dess hela virkesmassa.

Åfven om man frånser, såsom från praktisk synpunkt af ringa
gagnvirkesförrådet .

betydelse, att formeln r—77--7-:: rv- i är 1 hvarie fall teoretiskt orik J

’ haftva dess vaxttid J

tig, emedan från detta uttryck bör dragas första saludugliga stammens

kubikmassa, som är l:sta termen i den serie dessa träd bilda inom de

olika åldersklasserna, kan dock anmärkas att, äfven om sådan jämnhet

i antalet stammar skulle förefinnas, detta torde icke vara fallet med

deras massa, hvars bestämmande beräkningen afser. Det är otvifvelak tigt

att procenten gagnvirkesduglig massa inom åldersklasserna stiger

någorlunda jämnt, men, då åldersklassernas totala massor själfva visa eu

ständigt fortgående ökning, komma icke gagnvirkesmassorna att visa en

lika stor utan en alltjämt större ökning för hvarje åldersklass, än i

närmast lägre.

Den aritmetiska serien och den från denna härledda normalförrådsformeln,
som förutsätter en jämn och lika stor ökning mellan hvarje
term, är därföre icke tillämplig i fråga om gagnvirkesförrådet för beräknande
af det u-åriga årshyggets saludugliga gagnvirkesmassa.

Ofvanstående åsikt om normalförrådsformelns tillämpning på normalskogens
gagnvirkesmassa förutsätter därjämte att äfven de äldsta åldersklassernas
kubikmassor skola delvis utgöras af träd under salu duglig
dimension.

Så är dock icke alltid fallet. Vid låg gagnvirkesdimension och
lång omloppstid kan inträffa, att åldersklassernas samtliga stammar invä.
xa till gagnvirke före u år, och att minimidimensionen inom bestånden
stiger ganska hastigt framgår af tabellen öfver stamdiametrarna å sid. 74.
Under antagande af gagnvirkesmassans jämna stegring skulle då gagnvirkets
tillväxt i de yngre åldersklasserna komma att likställas med hela
massans tillväxt i de äldre, livilket uppenbarligen vore oriktigt. Ej
heller i detta fall vore normalförrådsformeln tillämplig.

Härtill kommer som en viktig omständighet att det i praktiken får
anses alltför vanskligt äfven för likartade marker att bestämma den
åldersklass, inom hvilken första inväxandet af saludugligt virke sker,
genom att uppsöka skogens yngsta och växtligaste träd af en viss
dimension. Vid sökande efter sådana gränsfall af rådande växtlighetsförhållanden
i en skog blir man alltför mycket beroende af tillfälliga
omständigheter af olika slag och ett fel på 2—3 årtionden och däröfver
kan lätt ske, hvilket finge ett mycket stort inflytande på afverknings -

117

beloppet. Denna, metod för beräknande af den saludugliga årsafverkningen
kan därföre icke anses från praktisk synpunkt lämplig.

Enligt den andra uttalade åsikten skulle tiden för beståndens inväxande
till saluduglig dimension bestämmas af åldern på det likåldriga
bestånd, inom hvilket stammarna i medeltal uppnå den bestämda grofleken.
Detta bör anses vara fallet, då stammarnes medeldiameter sammanfaller
med lägst afsättningsbara dimension. Afverkningsbeloppet af
gagn virke skulle i detta fall erhållas enligt normalprincipen genom att
dividera gagnvirkesmassan med halfva antalet år, som ligger mellan en
sålunda bestämd inväxttid och skogens normala omloppstid.

Uppenbart är dock att ett sådant beräkningssätt är oriktigt och
står i strid med själfva grunderna för normalförrådsformelns härledning.

Att gagnvirkesförrådet delas med halfva växttiden på sätt denna
bestämdes enligt förut framställda åskådning har dock skäl för sig, tv
där förutsattes en jämn ökning af gagnvirkets massa för livarje åldersklass
från och med den, där endast en saluduglig stam finnes, och gagnvirkets
växttid betecknar antalet åldersklasser, hvari gagnvirke förekommer,
och sålunda äfven antalet termer i den serie gagnvirkesmassan
inom de olika åldersklasserna antages tillsammans bilda. Men att dela
samma gagnvirkesmassa med hälften af den enligt sistberörda åsikt beräknade
växttiden saknar livarje berättigande under förutsättningen om gagnvirket
som en aritmetisk serie och gifver ett för högt afverkningsbelopp.

Den andra anmärkningen mot den i domänstyrelsens cirkulär föreskrifna
afverkningsberäkningen var att viss s. k. föryngringstid inräknades
i omloppstiden eller enligt senast utfärdade bestämmelsen
skillnaden i årantal mellan s. k. normal och abnorm föryngringstid.

Rörande föryngringstidens inverkan på årsafverkningens beräknande
i normalskogen är att märka att, då hela skogsmarksarealen här antages
vara beväxt med 1- till u-åriga bestånd på hösten, så förutsättes därmed att
föryngring sker på våren omedelbart efter afverkningen, i hvilket fall
också skogens normala omloppstid sammanfaller med trädens växttid eller
ålder vid afverkningen.

Så är dock vanligen icke fallet i verkligheten, utan får den afverkade
ytan på grund af ogynnsamma föryngringsförhållanden, särskildt
i Norrland, ligga kal några år innan återväxt uppkommer, hvarigenom
skogens omlopps- eller omdrefstid, d. v. s. antalet år som förflyter från
skogens afverkning till den tidpunkt, då mogen skog åter uppväxt på
samma yta, blir längre än trädens växttid.

För att bedöma huru sådan fördröjd föryngring kan inverka på
afverkningsberäkningen enligt normalprincipen måste man utgå från en

Föryngringstidens
inflytande
pA
afverkningsberäkningen.

118

♦

skog där återväxt uppkommer först efter visst antal år, men hvilken i
öfrigt är fullt normalt beväxt. Om denna tid, som föryngringsytan
ligger kal, är t. ex. 10 år och skogen är underkastad ordnad afverkning
med normalt fördelade åldersklasser, hvilka afverkas vid u år blir det
normala tillståndet på en sådan skog att en ytvidd motsvarande 10 årshyggen
ständigt ligger kal och att den öfriga delen af skogens areal är
beväxt med 1- till u-åriga bestånd. Normalskogen måste i detta fall
tänkas vara uppdelad i u + 10 lika stora ytor, hvaraf endast u delar
samtidigt äro beväxta med 1- till u-åriga bestånd, ifall u-årig skog skall
kunna skördas. Viss föryngringstid å en för öfrigt normal skog får
således till följd att det normala virkesförrådet för samma skogsmarksareal
blir mindre än då återväxt uppkommer samma år afverkningen
sker, och detta i högre grad ju längre föryngringstiden är. Men då
virkesförråden, ehuru olika stora, dock i bägge fallen bestå af en jämn
serie 1- till u-åriga bestånd, blir den på dessa förråd grundade afverkning
sberäkning en gifvetvis alltid lika, d. v. s. utan något tillägg af föryngringstid
till den normala omloppstid eller afverkningsålder, som
ingår i normalförrådsformeln.

Att härvid göra någon åtskillnad på en s. k. normal och en abnorm
föryngringstid och öka omloppstiden med skillnaden mellan dessa bägge,
hvilket föreskrifvits i domänstyrelsens cirkulär den 28 maj 1907, är
lika litet berättigadt, ty den tid, inom hvilken själfföryngring i medeltal
inträder, är närmast beroende på rådande naturförhållanden i skilda dejar
af landet, såsom fröets grobarhet, huru ofta fröår inträffa o. s. v. Hvad
som i en del af landet på grund af dessa omständigheter räknas som
abnormt lång föryngringstid kan därföre vara att anse som fullt normal
sådan i en annan trakt, där andra föryngringsmöjligheter råda, och någon
för hela landet normal föryngringstid kan ej fastställas.

Att viss föryngringstid förekommer utgör sålunda i och för sig
ingen anledning till ändring af sättet för årsafverkningens beräknande,
såvidt nämligen virkesförrådet är normalt i förhållande härtill och ett
tillägg af denna tid till trädens växttid får till följd en obehörig sänkning
af afverkningsbeloppet. År detta senare åter icke fallet, ger icke
heller normalförrådsformeln längre ett rätt uttryck för afverkningsbeloppet
och eu jämkning bör ske allt efter skogens nuvarande tillstånd.

I det. fall att virkesförrådet är för stort, så att hvarje åldersklass
och således äfven det u-åriga årshygget upptager större areal och föryngringsytan
mindre yta än som normalt borde vara fallet eller den
senare alldeles saknas och man vill inom omloppstidens slut uppnå
ett i förhållande till föryngringstiden (f) normalt virkesförråd bör års -

119

arealen

hyggets areal minskas till dess normala storlek = u . ^ . Detta far

naturligen till följd att afverkningsbeloppet blir mindre än om det u-ariga
beståndets hela areal och virkesmassa afverkas. En motsvarande minskning
af afverkningsbeloppet i en normalskog med ett virkesförråd enligt
ofvan gjorda antagande kan äfven erhållas genom att i normalförrådsformeln
inräkna hela eller en del af föryngnngstiden, allt efter som
föryngringsytan helt och hållet saknas eller är för liten.

I punkt 10 af 1902 års indelningscirkulär har nu stadgats att
föryngringsafverkning skall ske på en normalt stor föryngringsyta, hvarjämte
i normalförrådsformeln föryngringstiden alltid skall inräknas i
omloppstiden.

Dessa bägge bestämmelser angående årsafverkningens beräknande
äro således icke härledda från förhållandena i eu normalt beväxt skog
utan afse tvärtom abnormt * skogstillstånd och hafva bägge samma särskilda
syfte nämligen att återföra skogen till normalt tillstånd inom omloppstidens
slut, i ena fallet genom att begränsa årshvggets areal och
i det andra genom att minska årsafverkningens massa.

Sist nämnda, för ett abnormt skogstillstånd giltiga bestämmelsen
om föryngringstidens inräknande i omloppstiden får till följd att
afverkningsbeloppet alltid blir för litet för en normal skog, vare sig
föryngringstiden förekommer eller icke, hvarigenom en förut normal
skog så småningom omföres till ett abnormt tillstånd. För ett icke
normalt skogstillstånd åter är föreskriften öfverflödig emedan ett framtida
normalt tillstånd vid omloppstidens slut i sadant fall redan är
tryggad t genom bestämmelsen, att den årliga föryngrignsytan skall vara
normal.

Af den teoretiska framställning, som i det föregående gifvits
framgår:

1) Den af domänstyrelsen från teorien om normalförrådet härledda
formeln ger ett rätt uttryck för det u-åriga årshyggets massa

i eu normal skog endast i det fall att uppskattningen sker vid sommarens
midt och samma virkesbelopp beräknadt efter en uppskattning efter eller

2v 2 v 2v v

före sagda tid är respektive oc^ u „ Formeln — eller q—u

ger således vid tillämpning på vårförrådet en något för liten afverkning

120

Normalförrådsformelns

tillämpning
på, en verklig
skog.

och i fråga om virkesmassan på hösten för stor afverkning men äro
differenserna dock icke från praktisk synpunkt afsevärda.

2) Skall afverkningsberäkningen angifva årshyggets hela massa,
bör skogens hela virkesförråd ingå i beräkningen, men får föryngringstiden
eller någon del däraf icke tilläggas den normala omloppstiden.

År däremot den vid uppskattningen tillämpade gagnvirkesdimensionen
så hög, att endast en del al det mogna årshyggets stammar uppnå
denna groflek och således afser afverkningsberäkningen endast viss del
af dettas kubikmassa, skulle icke hela virkesförrådet behöfva inräknas
för erhållande af ett resultat, som motsvarade årshyggets afsättningsbara
virkesmassa.

3) Enligt teorien om normalförrådet ger det af domänstyrelsen
föreskrifna beräkningssättet för lågt afverkningsbelopp, vare sig hela
eller endast en del af årshygget utgöres af saludugligt virke.

4) Intetdera af de två i det föregående omnämnda och vid skogsvårdsföreningens
möte framförda lörslagen till en på gagnvirkesförrådet
grundad afverkningsberäkning är att anse som tillfredsställande.

. Med hvad hittills anförts är dock icke visadt vare sig att den för
hela virkesförrådet teoretiskt riktiga normal förrådsformeln äfven är giltig
vid tillämpning på en verklig skog eller att det i indelningscirkuläret
föreskrifna beräkningssättet äfven i praktiken ger ett för sitt ändamål
för lågt resultat i en normalt beväxt skog. Det är nämligen att märka
att normalprincipen och hela föregående framställning hvilar på den antagna
förutsättningen att åldersklassens virkesmassor i normalskogen visa
en fullkomligt jämn stegring i massa. Gjorda undersökningar i normalt
slutna bestånd hafva emellertid ådagalagt, att dessa i verkligheten icke
förete sådan jämn massaökning vid stigande ålder, hvaraf följer att
normalförrådsformeln icke ens för normalskogen ger ett rätt littryck
för det u-åriga beståndets verkliga virkesmassa. Då formelns otillförlitlighet
särskildt framträder för skogar med de höga omloppstider, som
vanligen tillämpas i Norrland, kan det vara af betydelse att söka göra
en jämförelse mellan årshyggets verkliga och enligt normalprincipen
beräknade storlek i normalt beväxta skogar. Det är ock först med stöd
al en dylik jämförelse som man kan slutgiltigt bedöma, i hvad mån nu
gällande beräkningssätt från praktisk synpunkt är lämpligt för normalt
beväxta skogar.

För att kunna närmare bestämma, huru årshyggets verkliga storlek
i normal skog förhåller sig till det utslag, som normalförrådsformeln
ger, tillämpad på samma normalförråd, har kommittén utgått från normalskogar
med olika omloppstider, sammansatta af det antal åldersklasser,

121

som svarar mot omloppstidens antal år, och med de kubikmassor, som
uppgifvas dels efter tyska erfarenhetstabeller, grundade på uppskattningar
i normalt slutna likåldriga skogsbestånd, och dels efter finska tabeller,
upprättade för slutna naturbestånd, hvilka utvecklats utan störande
inverkningar. Tyvärr saknas materiel från vårt land för en dylik undersökning,
men på grund af den lagbundenhet ifråga om tillväxtförloppet
i bestånd af olika åldrar, oafsedt breddgrad och markslag, som i det
föregående påvisats angående massatillväxten, kan antagas att normalförrådsformelns
tillämplighet på normala virkesförråd, sådana dessa
efter undersökningar framställts för andra länders skogar, äfven äro i
stort sedt gällande äfven för våra skogar. Förhållandet mellan sista
årshyggets storlek i verkligheten och enligt den af domänstyrel v sen

föreskrifna formeln 7r—— för hela virkesförrådet vid olika omlopps 0.

5 u rr

tider framgår af nedanstående sammanställning, där siffrorna angifva den

procent, som det beräknade årshygget utgör af det verkliga.

Årlig afverkning, beräknad enligt formeln Q-g-—, i procent af det
verkliga årshyggets hela kubikmassa i en normalt beväxt skog:

	Schwappach	Blomkvist	Martin
Normal omloppstid	I bon. tall 1908	I bon. tall 1896	IV bon. tall 1896	II bon. tall Finland	Gran S. Finland bästa mark	£	tall
bon. tall Finland	sämre ! god ståndort
50 år .............................	76	84	64	76	69
00 „ .............................	—	89	72	80	75	—	—	-
70 „ ..............................	—	94	80	83	79	—	106	_ 1
80 .. ..............................	100	99	86	88	85	—	—	— \|
90 „ ..............................	—	103	92	91	89	—	—	—
100 „ ..............................	—	107	97	94	94	—	—	'' — j
no , ..............................	—	in	101	98	97	—
120 ..............................	120	114	105	101	100	—	-	— j
130 ..............................	125	117	108	104	103	—	—	- \|
140 .. ..............................	130	120	—	107	107		128	127
150 „ ..............................	—	- ~	—	no	no	—	132	133
160 „ ..............................	(140)	(126)	(117)	113	113	115	136)	(139)

122

Ofvanstående siffror visa att normalförrådsformeln ger ett ganska
växlande resultat. I stort sedt är detta närmelsevis riktigt för medellånga
omloppstider, men mycket missvisande för såväl kortare som
längre omloppstider. Af största intresset är i detta sammanhang formelns
tillämplighet för en omloppstid af omkring 160 år som är den
vanligaste i de trakter, hvarom här är fråga. De tyska tabellerna omfatta
visserligen ej högre omloppstider än 130—150 år, men med ledning af
den mycket jämna ökning, som felprocenterna förete vid höjning af omloppstiden,
kan utan fara för afsevärda fel beräknas det utslag, som
normalförrådsformeln skulle gifva äfven vid 160-årig omloppstid, och
hafva dessa sannolika siffror i tabellen utmärkts genom parentes.

För normalvirkesförråd med 160-årig omloppstid ger alltså normalförrådsformeln
enligt ofvanstående exempel en afverkning, som är från
13 ända till 40 procent större än det 160-åriga hyggets verkliga virkesmassa
eller i stort medeltal ett omkring 20 å 25 procent för högt resultat.

Detta förhållande är af stor betydelse för bedömande af föreliggande
fråga. Då normalprincipen icke ger ett rätt uttryck för äldsta
årshyggets massa i en verklig skog ifråga om längre omloppstider,
följer ock häraf att föregående teoretiskt riktiga uttalande att det af
domänstyrelsen föreskrifna beräkningssättet ger för lågt afverkningsbelopp
icke heller är allmängiltigt, vare sig hela eller blott en del
af årshygget utgöres af gagnvirke. I sistnämnda fäll har särskildt
framhållits att en på gagnvirkesförrådet grundad afverkningsberäkning
alltid borde gifva ett för lågt afverkningsbelopp af gagnvirke, af följande
skäl.

Om skogens hela kubikmassa är v, hvaraf a betecknar dess salu cl

I y

dugliga massa och b den icke saludunlina delen, så är 7^-— = ^-.

ö ö 1 0.5 u 0.5 u

Om vidare p % af årshygget utgör gagnvirke, så är dettas kubik v

massa q 5 u • och eftersom gagnvirkesprocenten i bestånden stiger
med åldern, så är:

a < 100 '' v

_P .

a 100 v

0.5 U 0.5 U

12S

men då, som ofvan visats, årshyggets verkliga massa i vissa fall är af v sevärdt

mindre än tt-— utgör ofvan stående slutledning dock icke bevis
0.5 u 6 ö

för att ^ ^ äfven är mindre än det verkliga årshyggets gagnvirkes massa.

Ehuru det är uppenbart teoretiskt oriktigt att tillämpa normalförrådsformeln
endast på gagnvirkesförrådet, står dock sålunda frågan
fortfarande öppen, huru detta beräkningssätt vid praktisk tillämpning
verkar för längre omloppstider och normalt beväxta skogar. Denna
frågas besvarande är dock af intresse, då ofvanstående formel under
flere år varit tillämpad på statens och vissa enskildes skogar och
det uttalandet gjorts, att beräkningssättet gifver ett mycket för lågt
resultat.

Några fullt exakta siffror i detta afseende kunna gifvetvis icke
erhållas för skilda omloppstider, och olika minimidimensioner å gagnvirke.
Dock böra gjorda undersökningar om virkesförrådet i af normalt
slutna bestånd sammansatta skogar kunna gifva en god ledningför
frågans bedömande.

Frågan om lämpligheten af hittills gällande metod för afverkningens
beräknande torde tillräckligt belysas, om man utgår från den
omloppstid, gagnvirkesdimension och föryngringstid, som vanligast tilllämpas
i Norrland.

Den förstnämnda växlar från 140 till 180 år, ganska ofta äfven
däröfver, och kan 160 år antagas vara den vanligaste; gagnvirkesdimensionen
är äfven ganska växlande, men synes 18 å 21 cm. vara
mest förekommande och bör 20 cm. vara en antaglig medeldimension.
Föryngringstiden är för Norrland i regel 10 å 20 år eller i medeltal
15 år. Utgår man från dessa tal, som närmelsevis riktiga medelvärden,
blir frågan i hvad mån normalförrådsformeln under sådana förhållanden
förmår gifva ett rätt uttryck för det 160-åriga beståndets gagnvirkesmassa.

För att vid så långa omloppstider erhålla ett någorlunda rätt afverkningsbelopp
af hela det u-åriga beståndets massa framgår af det
föregående att endast en del af virkesförrådet behöfver ingå i beräkningen.
Det kan då vara af intresse att undersöka, huru stor del af
virkesförrådet, räknadt från viss åldersklass, som bör medtagas i beräkningen,
för att ett rätt resultat skall kunna påräknas. Detta kan visserligen
ej med någon större grad af noggranhet angifvas, men upprättade
normaltabeller kunna gifva en tämligen god föreställning härom.

124

Enligt tyska och förutnämnda finska erfarenhetstabeller skulle för erhållande
af ett rätt uttryck för det u-åriga beståndets massa vid tillämpning
af normalförrådsformeln uppskattningen och afverkningsberäkningen
ske från och med nedanstående åldersklass för olika omloppstider:

Mari in

Schwappach

Blomkvist

	tall	I bon.	I bon. 1896	IV bon. 1896	11 bon. tall	I bon. gran
	sämre mark	bättre mark	tall 1908
Normal omloppstid: 120 år.....................	48	46	52	45	39
130 „.....................	54	53	59	51	47	34	35
140 „....................	62	62	66	58	_	43	45
iso „.....................	68	68	—	—	—	51	52
160 „ ....................	(74)	(74)	(80)	(70)	(68)	58	59

För Tyskland saknas uppgift om virkesförråd för 160-åriga omloppstider,
men med ledning af resultaten för 120—150-åriga omloppstider
hafva beräknats de åldersklasser, från hvilka uppskattningen borde
ske i en normal skog vid 160-årigt omdref, och hafva dessa beräknade
tal angifvits inom parentes. Dessa beräkningar visa således, att en uppskattning
i normalskogen af bestånden från 60 å 80 år eller i medeltal
från omkring 70 år och däröfver är tillräckligt vid 160-årig omloppstid
för erhållande af ett rätt uttryck för äldsta åldersklassens hela massa,
och ett inräknande af skog under denna ålder ger alltså med all sannolikhet
ett för högt afverkningsbelopp.

Uppskattningen på statens skogar antogs vanligast ske från 20
cm. vid brösthöjd utanpå bark.

Af Holmerz och örtenblad hafva i Norrland utförts ganska omfattande
undersökningar om någorlunda normalt växande träds medeldiameter
vid brösthöjd för olika åldrar. Om till diameter utan bark
läggas • 2 cm. för barkens tjocklek, erhållas följande medeldiametrar
utanpå bark:

tall 70 år gran 80 år

Västerbottens län.................................... 19.5 17.6

Jämtlands „ 22.2 18.6

Västernorrlands „ .................................... 20.5 19.8

Gäfleborgs ,, 20.6 22.0

Kopparbergs „ .................................... 20.2 22.3

eller i stort medeltal för Norrland 20 cm. vid respektive 70 och 80 år.

125

En uppskattning från 20 cm. skulle således i det närmaste motsvara
en uppskattning från och med en medelålder af 70 år för tall
och cirka 80 år för gran, hvilket föga afviker från den medelålder, 70
år, som angaf gränsen för den del af virkesförrådet, som behöfde inräknas
för att med tillämpning af normalförrådsformeln gifva ett rätt
resultat. Inräknandet af föryngringstiden till omloppstiden får dock,
som förut visats, till följd en obehörig minskning af resultatet, och med
den antagna föryngringstiden 15 år utgör sänkningen för 160-årig omloppstid
omkring 9 procent af årshyggets massa.

Å andra sidan afser beräkningen endast den gagnvirkesdugliga
delen, d. v. s. i detta generella exempel alla träd från och med 20 cm.

Återstår alltså att se, i hvad mån den icke gagnvirkesdugliga
massan motsvarar den minskning af afverkningsbeloppet, som det oriktiga
inräknandet af föryngringstiden orsakar.

Af statens skogsförsöksanstalt hafva i Norrland en del smärre
profytor af jämnårig skog, vanligen 0.2 5 har, blifvit noggrant uppskattade
med angifvande af brösthöjdsdiametern för hvarje stam, för
hvilka således kan uträknas den gagnvirkesdugliga massan från 20 cm.
vid brösthöjd.

Tages ett medeltal af anstaltens samtliga ytor i Norrland af lägst
130-åriga, högst 200-åriga bestånd, blir gagnvirkesprocenten, räknadt
från 20 cm., omkring 76 procent.

Inräknandet af föryngringstiden i omloppstiden gaf ett resultat,
som är 9 procent för lågt eller 91 procent af det 160-åriga beståndets
hela virkesmassa, som dock är högre än det verkliga gagnvirkesbeloppet,
som var endast 76 procent af beståndets hela massa.

Af dessa beräkningar, som endast afse att med stöd af''de undersökningar
af normala skogsförhållanden, som för närvarande stå till buds,
gifva en ledning för bedömande af föreliggande fråga, framgår dock
tydligt att för någorlunda normala skogar och under antagande af den
vanligast förekommande 160-åriga omloppstiden, 15-årig föryngringstid
och en gagnvirkesdimension af lägst 20 cm. det af domänstyrelsen föreskrifna
beräkningssättet ger ett snarare för högt än för lågt resultat, och
något giltigt skäl torde icke finnas för påståendet, att resultatet äfven
för normala skogar borde i allmänhet höjas med 50 procent.

Att hufvudafverkningen i en normalskog, d. v. s. äldsta årshyggets ■
massa, äfven är en jämförelsevis liten del af hela virkesförrådet vid
högre omloppstider visas af nedanstående siffror, där årshyggets massa
uttryckts i procent af normalförrådet för olika omloppstider:

126

	130 är	140 år	150 år	160 år	180 år
	%	%	%	*	%
Schwappach, I bon. tall ..........................	1.2	l.l	—	—	—
J> I tf >5 ..........*................	1.3	1.2	—	—	—
>> II 5» »> ...........................	1.8	1.2	—	—	—
H. Martin, I „ „ ...........................	1.2	i.i	1.0	—	—
„ sämre „ „ ...........................	1.3	i.i	1.0	—	—
Blomkvist, II ,, „ ..........................	1.5	1.3		1.1	0.9
„ gran Södra Finland ...............	1.5	1.3	—	l.l	0.9
„ Norra .................	1.4	1.3	—	l.l	0.9

Vid 160-årig omloppstid utgör således det 160-åriga årshygget
i en normalskog endast omkring 1 procent af skogens hela virkesförråd.

Den granskning, som kommittén har ansett sig böra verkställa
såväl af det utaf domänstyrelsen föreskrifna sättet för afverkningens beräknande,
som af de förslag till ändringar däri, som blifvit framställda,
har varit af lmfvudsakligen teoretisk art och utförts under förutsättning
af normalt virkesförråd.

Med nuvarande kunskap om våra skogar synes ett bestämdare
omdöme icke kunna fällas om det praktiska resultatet af det ena eller
andra beräkningssättet, särskildt om man utgår från att virkesförrådet
består af träd från viss afsättningsbar dimension. Som allmän regel
gäller visserligen att, ju högre minimidimensionen är å saluduglig skog,
desto mindre del af virkesförrådet bör ingå i uppskattningen för att enligt
normalförrådsformeln erhålla ett rätt uttryck för äldsta åldersklassens
gagnvirkesmassa, men därmed är dock icke uttaladt att sådan lagbundenhet
skulle förefinnas mellan en normal skogsomloppstid och det afsättningsbara
virkesförrådet, å ena sidan, samt årshyggets saludugliga
massa, å den andra, att den af domänstyrelsen föreskrifna formeln
skulle gifva ett rätt resultat för hvarje omloppstid och gagnvirkesdimension.

Den utredning, som enligt vår nuvarande, ganska ofullständiga
kännedom om gagnvirkesförråd och årshyggets gagnvirkesprocent för
viss minimidimension i norrländska skogar ofvan lämnats om huru tilllämpningen
af gällande beräkningssätt utfaller i visst fall, visar att

127

resultatet blir närmelsevis riktigt och snarare för högt än för lågt för
den omloppstid af 160 år och den gagnvirkesdimension, 20 cm. vid
brösthöjd, som hittills varit mest förekommande på statens skogar i
Norrland, men utesluter icke, att i''esultatet kan blifva ett annat för
andra omloppstider. Kommittén kan därföre icke förorda vare sig det
af domänstyrelsen föreskrifna eller något annat på normalprincipen
grundadt sätt för afverkningsberäkning och detta så mycket mindre
som förestående utredning ådagalagt, att den förutsättning om lika tillväxt
inom hvarje åldersklass, hvarpå hela normalprincipen ytterst hvilar,
är oriktig och att detta får till följd att en afverkningsberäkning lämnar
ett i väsentlig grad oriktigt resultat äfven för en normal skog vid
såväl mycket korta som mycket långa omloppstider.

I öfrigt är att anmärka att normalförrådsformeln, som är ett uttryck
för förhållandet mellan sista årshygget och hela skogens massa,
endast anger årsafverkning af moget virke. Det virkesbelopp, som årligen
bör xittagas. i yngre och medelålders bestånd för att ständigt hålla
virkeskapitalet i normalt skick, faller således utom en afverkningsberäkning
enligt normalprincipen.

De svagheter, som redan vid normal åldersklassfördelning vidlåda
bär behandlade beräkningssätt, blifva ännu starkare framträdande ifråga
om skogar med icke normalt virkesförråd, och sådana äro de mest
förekommande.

I en skog med normal åldersklassfördelning komma bestånden till
afverkning i rätt tid samtidigt som skogsafkastningen blir jämn. Men
där åldersklasserna icke förefinnas i jämn fördelning uppstår svårighet
att uppfylla dessa skogshushållningens tvenne hufvudkraf, och blir det
då afverkningsberäkningens uppgift att på fördelaktigaste sätt tillgodose
bägge. Det från norm alskogens regelbundna beståndsförhållanden härledda
sätt för afverkningens beräknande besitter i och för sig ingen
anpassningsförmåga efter skogens tillstånd, utan ger för viss omloppstid
som resultat alltid samma del af virkesförrådet, så att t. ex. vid 140-årig
omloppstid årsafverkningen alltid blir V7o-del af skogens virkesmassa,
oafsedt om denna utgöres af öfvervägande ung, medelålders eller gammal
skog.

En rent mekanisk tillämpning af normalförrådsformeln skulle därföre
få till följd, att gammal skog under vissa förhållanden måste öfverhållas
alltför länge, medan i andra fall ungskog skulle komma till afverkning.
Formeln har dock icke varit afsedd att tillämpas på detta sätt
utan är i punkt 11 af domänstyrelsens förut omnämnda cirkulär 1902
följande föreskrift lämnad om förhöjning af afverkningsbeloppet.

128

»Befinnas skogsbestånden vara af den beskaffenhet, att vid deras
successive afverkning, beräknad och ordnad, enligt ofvanstående grunder,
kan befaras att skog af ålder eller annan anledning tager skada, då
må för afverkningens påskyndande afverkningsbeloppet för indelningsperioden
förhöjas under villkor att förslaget därom grundas på vid
taxeringen gjorda undersökningar och i öfrigt fullständigt motiveras;
skolande förhöjningen utöfver det normala afverkningsbeloppet upptagas
såsom ett tillfälligt tillägg. Sådan tillfällig förhöjning i afverkningen
må ock, där genom ogynnsamma dräneringsförhållanden tillväxten upphört,
äga rum i samband med åtgärder till markens förbättrande och
en god skogsföryngring».

Däremot saknas bestämmelser om att äfven en minskning kan
ske af det beräknade afverkningsbeloppet vid brist på mogen skog, men
saknas anledning antaga, att afverkning af ungskog fördenskull skett
eller varit afsedd att ske på kronans skogar.

I punkt 11 föreskrifven modifiering af afverkningsformelns tillämpning
i förhållande till skogens ålder kan dock icke äga rum på ett tillfredsställande
sätt, då till ledning härför i indelningshandlingarna saknas
erforderlig uppgift om åldersklassernas förekomst. Rörande skogens
ålder är nämligen föreskrifvet att bestånden blott skola angifvas som
unga (1—50-åriga), medelålders (50-100-åriga) och gamla (100 år och
däröfver). Särskilda ålderklasser upptagas endast, då bestånden utgöras
af två eller flera utpräglade åldersklasser. Då skogens normala afverkningsålder
i Norrland i regel väsentligt öfverstiger 100 år, kan ingen
öfverblick erhållas öfver areal och kubikmassa af sådan skog, som är
att anse som öfverårig, och uppfattningen om det enligt formeln uträknade
afverkningsbeloppets lämplighet i förhållande till skogens ålder
och beskaffenhet i öfrigt kommer därföre hufvudsakligen att grundas på
förekomsten af gröfre dimensioner, hvilka dock icke kunna gifva ett
rätt uttryck för trädens ålder och än mindre för beståndens behof af
afverkning. Men äfven om beståndsåldern kunde noggrannare erhållas
från indelningshandlingarna, blefve det alltid beroende af subjektivt omdöme
att förutsäga tiden, då skogen kunde anses taga skada af ålder.

Men förutom detta, att tiden då skogen kan befaras taga skada
af ålder eller eljest är alltför svårbestämd för att kunna tjäna som ledning
för beräknande af årsafkastningen, innebär en dylik metod för afverkningsberäkning
äfven ett förbisende af den grundläggande betydelse,
som beståndens ekonomiska mognadsålder har för hushållningen med
en skog. Ty får ej den medelålder, som för hvarje särskild skog motsvarar
största värdeproduktionen, vara utgångspunkt vid beräknandet af

129

afverkningen, så att det blir möjligt att bedöma i hvad mån denna
öfverskrides, kunna ej heller afverkningarna så ordnas, att de i möjligaste
mån befordra det mål, som enligt gällande skogsordning är uppställdt
för statens skogshushållning.

I huru hög grad afverkningsbeloppet enligt normalprincipen ansetts
böra höjas för vissa kronoparker, äfven med denna utsträckta
åldersgräns å bestånden, framgår af fastställda hushållningsplaner, där
det finnes exempel på förhöjningar med 50—150 procent utöfver det
s. k. normala afverkningsbeloppet. Men ett beräkningssätt, hvars resultat
måste ändras så väsentligt, synes liafva ringa värde. En afverkningsberäkning,
grundad på normalprincipen, omfattar således icke alls afverkningar
i skogens yngre bestånd och lämnar ett rätt resultat för årshyggets
massa i normal skog endast för viss omloppstid. Ännu mindre
förmår detta beräkningssätt gifva ett rätt uttryck för det afverkningsbelopp,
som bör uttagas i icke normala skogar på grund af beståndens
ålder eller beskaffenhet i öfrigt. Hela metoden förutsätter ett strängt
matematiskt förhållande mellan årsafverkning och virkeskapital, som icke
förefinnes i den verkliga skogen, hvarföre den bör ersättas med andra
beräkningsgrunder, som bättre kunna anpassas efter skogens tillstånd
och öfriga faktorer, som böra hafva inflytande på afverkningsbeloppets
storlek.

För bestämmande af afverkningen på en skog för viss tid framåt
förutsättes en klar uppfattning om hushållningens mål och om de faktorer,
som böra hafva inflytande på afverkningarnas ordnande.

Enligt de för ifrågavarande skogar nu gällande bestämmelser i
punkterna 10 och 11 af 1902 års indelningscirkulär skall afverkningsbeloppet
först fixeras med användning af normalförrådsformeln och därefter
fördelas på skogens olika bestånd på det sätt, att först så mycket
anslås till föryngringshuggning af gamla bestånd, att den afverkade ytan
motsvarar den areal, som skulle föryngras, om skogen vore fullkomligt
normalt beväxt. Återstoden af det beräknade afverkningsbeloppet uttages
inom andra delar af skogen i den mån de äro i beliof af afverkning.
Genom att på detta sätt göra föryngringsytan af normal storlek för
hvarje indelningsperiod afses att erhålla ett normalt virkesförråd inom
omloppstidens slut.

ökning af föryngringsytans storlek eller afverkningsbeloppet får
endast ske för särskilda fall, då skogen kan befaras taga skada genom
att öfverhållas för länge eller i samband med åtgärder för markförbättring.

Rörande grunder .för beräknande af årsafverkningen i en skog

Synpunkter
vid afverkningens
beräknande.

130

har äfven uttalats att skogens årliga tillväxt skall vara bestämmande
för afverkningens storlek.

Denna metod härleder sig från förhållandena i normalskogen, liksom
beräkningssättet enligt normalförrådsformeln, och har i hufvudsak
samma brister som detta, nämligen att beräkningen är tillämplig endast
på normalt beväxta skogar.

Vid hvarje afverkningsberäkning måste visserligen tagas hänsyn
till skogens tillväxtförmåga, ifall uthållig afkastning skall erhållas, dock
icke på det sätt, att årsafverkningen alltid skall vara lika stor med
den tillväxt skogen årligen afsätter. I normalskogen är årliga tillväxten
lika stor med den virkesmassa, som enligt en rätt skogsvård bör årligen
uttagas, men i abnorma skogar med ojämn åldersklassfördelning är detta
icke fallet. Utgöres virkesförrådet till öfvervägande del af unga och
medelålders bestånd, bör afverkningen under närmaste framtiden vara
väsentligt mindre än tillväxten. Förekommer åter gammal skog till
större mängd, måste afverkningen under ett eller några år framåt ofta
göras mångdubbelt större än skogens tillväxt per år, för att öfveråriga
bestånd skola hinna tillgodogöras i rätt tid. Årliga afverkningen inom
en icke normal skog blir därför periodvis af ganska växlande storlek
och motsvarar skogens tillväxtförmåga, endast om man räknar med
medeltal för längre tidrymder. Men för de korta tider, 10 å 20 år,
för hvilka en hushållningsplan i regel uppgöres, få beståndens ålder och
behof af afverkning största inflytandet på afverkningens beräknande.

Hvad som karaktäriserar nu gällande stadganden för afverkningsberäkning
är således att afverkningarna ordnas i syfte att normaltillståndet
skall såvidt möjligt uppnås vid omloppstidens slut, och en ändring
af en så inriktad afverkningsföljd får ske endast, då fara uppstår, att
skogen, tager skada, eller åtgärder kräfvas för själfva markens förbättring.
Sträfvan efter att uppnå ett normalt skogstillstånd framhäfves härigenom
i alltför hög grad som ett hufvudmål för hushållningen.

Skogens högsta afkastning bör äfven vid afverkningens beräknande
framstå som hushållningens främsta mål, och för dettas förverkligande
är ej nog tillse, att bestånden afverkas innan de taga skada, utan alla
bestånd, hvilka äro att anse som öfveråriga eller af andra skäl böra
ersättas med ny skog, böra så snart ske kan afverkas och föryngras,
liksom äfven i alla yngre bestånd afverkningar böra för dessas vård
utföras i rätt tid och på rätt sätt.

Skogsvårdens fordringar skola därföre i första hand tillgodoses.
Men därjämte måste äfven fasthållas som ett bestämdt kraf att en så
vidt möjligt jämn skogsafkastning erhålles.

131

En rationell skogsvård och jämn afkastning äro de två liufvudfaktorer,
som tillsammans skola vara bestämmande för afverkningens
storlek på en skog, och afverkningsberäkningen innebär i själfva verket
blott ett lämpligt afvägande mellan ofvannämnda bägge kraf.

Det afverkningsbelopp, som från enbar skogsvårdssynpunkt bör
uttagas i en skog, kan aldrig beräknas vare sig med ledning af löpande
tillväxten eller någon formel, utan skall framgå direkt som ett uttryck
för skogens nuvarande tillstånd och utgöra summan af de huggningar
af olika slag, som böra utföras under närmaste tiden, beroende på tillgången
på gamla bestånd, de yngre beståndens täthet, förekomsten af
skadade träd o. s. v. En nödvändig förutsättning för en rätt afverkningsberäkning
är därföre en noggrann beståndsbeskrifning, hvilken bör
innehålla dels uppgift om de olika beståndens areal, virkesbelopp samt
medelålder, det senare efter å profträd gjorda undersökningar, hvaraf
erhålles den nödvändiga kännedomen om åldersklassernas arealförhållanden
och framför allt hvilka bestånd, som äro att anse som ekonomiskt
mogna eller huggfärdiga, dels på noggranna undersökningar grundade
upplysningar om beståndens närmare beskaffenhet och den behandling
de böra underkastas samt de afverkningsbelopp, som därvid kunna beräknas
genom föryngringshuggning, gallring, uttagande af skadade träd
o. s. v. Häraf erhålles det sammanlagda afverkningsbelopp, som bör
från rent skoglig synpunkt uttagas under den tid hushållningsplanen
afser, den s. k. indelningsperioden.

Huruvida hela på ofvannämnda sätt erhållna virkesmassa eller
endast en del däraf bör lämpligen uttagas under indelningsperioden
måste blifva beroende på de mer eller mindre stränga kraf på jämn
afkastning, som kunna i hvarje särskildt fall uppställas.

Då afkastningen från en skog är beroende af att de vngre bestånden
vårdas och de äldre föryngras i rätt tid, bör en ändring af
ett efter skogsvårdens kraf beräknadt afverkningsbelopp ej ske annat
än efter noggrann pröfning. Kommittén har förut framhållit, att fordran
på uthållighet bör uppställas endast för en skog, betraktad som förvaltningsenhet.
Ifråga om statens skogar gäller således att fixera kushållsenheten.
Ett af de första villkor, som fordras för att ett skogsområde
skall från skoglig synpunkt vara lämpligt som sådan enhet, är
att ålderklassfördelningen skall vara i möjligaste mån jämn, hvilket
oftare är fallet på ett stort än på ett litet område. Detta villkor som
sällan uppfylles på enskildes små skogar, synes vara lätt att uppnå
vid statsskogshushållningen, där rent teoretiskt sedt alla statsskogar
tillsammantagna kunna betraktas som en förvaltningsenhet. I verklig -

132

heten måste dock staten se till, särskildt i Norrland, där så stor del af
skogarna äro statsskogar, att afkastningen äfven blir lokalt någorlunda
jämn, så att tillgång på arbetsförtjänst och råvaror för industrien icke
underkastas hastiga förändringar. Att å andra sidan drifva detta så långt,
att vid upprättande af liushållningsplan hvarje särskild kronopark eller
del däraf, som uppskattats af en förrättningsman, skall utgöra en särskild
enhet, för hvilken fordras jämn uthållighet, kan dock icke kommittén
finna nödigt eller från skogshushållningssynpunkt lyckligt. Huruvida
en kronopark skall anses lämplig som hushållsenhet bör i främsta
rummet få bero på om skogstillståndet motsvarar den jämnhet i afkastning,
som de lokala förhållandena kräfva. Där så icke är fallet,
böra flera parker allt efter rådande ortsförhållanden sammanslås till ett
komplex eller utsyningsområde, för hvilket, som helhet betraktadt,
afverkningsbelÖppet bestämmes.

För att kunna rätt afväga mot hvarandra krafven på skogsvård
och jämn afkastning är dock ej no g att känna det virkesbelopp, som
under indelningsperioden, vanligen 20 år, bör afverkas, från skoglig
synpunkt sedt, utan är oundgängligt att äfven kasta en blick framåt. Med
de rimliga anspråk på noggrannhet, som i detta fall kunna ifrågasättas,
skall därföre uppgöras en approximativ beräkning med hänvisning till de
särskilda bestånden öfver de afverkningar, som äro att påräkna äfven
under 2:dra och 3:dje perioderna, samt en beräkning af den medelålder,
som bestånden därvid komma atf uppnå vid afverkningen, för jämförelse
med den normala växttiden. Dylika uppgifter om det framtida skogliga
tillståndet blifva möjliga att erhålla, om bestånden på kartan affattas
efter deras ålder, hvilket senare är jämförelsevis lätt att utföra i Norrland,
där stora likåldriga eller utprägladt tvååldriga bestånd äro vanligast
förekommande. I brist på erfarenhetstabeller måste framtida
tillväxten tillsvidare beräknas med ledning af beståndens nuvarande massaoch
diametertillväxt. Vid revision af liushållningsplan göres ny, på
samma sätt uppgjord, afverkningsberäkning.

I korthet kan kommitténs uppfattning i denna fråga angifvas sålunda:
I stället för nu gällande beräkningssätt, enligt hvilket afverkningsbeloppet
bestämmes i förväg enligt normalförrådsformeln till viss del
af skogens virkesförråd, hvarefter denna virkesmassa fördelas så långt
den räcker på skogens särskilda bestånd, bör tillvägagångssättet blifva
på sätt och vis motsatt, så att skogens nuvarande tillstånd och de särskilda
beståndens kraf på afverkning äro bestämmande för det afverkningsbelopp,
som bör utgå, hvilket därefter begränsas af berättigade
kraf på framtida jämn afkastning.

133

Uppnående af normaltillståndet vid omloppstidens slut bör icke
uppställas som ett mer eller mindre ovillkorligt mål för hushållningen.

Hvarje hushållningsplan bör dock afse att förbättra en alltför ojämn
åldersklassfördelning, hvilket ock sker i lämplig grad för hvarje indelningsperiod
därigenom, att det enligt skogsvårdens kraf beräknade afverkningsbeloppet
modifieras efter fordringarna på jämn afkastning.

Kommittén har i det föregående framhållit, att nuvarande metod Aro de enligt
för bestämmande af skogsafkastningen verkar alltför skematiskt och säUflde bedärföre
bör ersättas med ett beräkningssätt, vid hvars tillämpning grunder utskogens
öfverårighet och tillstånd i öfrigt får göra sig i tillräcklig -åe°de afgrad
gällande. _ ... beio^St

Till närmare belysning häraf vill kommittén i det följande visa, huru .“s<:dÄ0"j
beräkningssättet verkar i praktiken, dels genom anförande af exempel lande med
å afverkningsbelopp på särskilda kronoparker, dels genom att framställa hänsyn till
medeltal för afverkningarna så väl å ett flertal skogar enligt fastställda nuvarande
hushållningsplaner, som för de norrländska distrikten i deras helhet under tillstånd?
senare år, livilka medeltal måste antagas gifva ett allmängiltigt uttryck
för huru afverkningarna å statens skogar i Norrland regleras med tilllämpning
af nu gällande bestämmelser för skogars indelning till ordnad
hushållning.

Exempel på resultatet af afverkningsberäkningar, utförda enligt
domänstyrelsens cirkulär 1902 lämnas i vid betänkandet fogad tabell,
där det för 20 år bestämda afverkningsbeloppet för hvarje skog beräknats
i procent af befintligt virkesförråd 31 cm. och däröfver.

Tabellen utvisar, att denna procent är mycket växlande från 20
ända till 400—500 procent och är i flera fall 20—60 procent, motsvarande
endast 1—3 procent årlig afverkning af den gröfre timmerskogen,
ehuru denna senare är abnormt stor.

Som exempel härpå må anföras kronoparkerna Multjärn i Degerfors
revir, Tallberget, Vaksjöberget, GärdsjÖberget rn. fl. i Åsele revir, Jovan
i Stensele revir, Högåsen i Fredrika revir, Vången, Jersta och Högdalen

1 Västra Jämtlands revir, för hvilka årsafverkningen är endast omkring

2 procent af virkesförrådet 31 cm. och däröfver, hvilket senare utgör
omkring 50 procent af skogarnas hela virkesmassa öfver 21 cm.

Förhållandena ställa sig visserligen mera tillfredsställande för en
del öfriga skogar, men de anförda exemplen äro dock ett talande bevis
för huru föga normalförrådsformeln lämpar sig för beräkning af årsafkastningen
å skogar med abnormt virkesförråd.

Då kommitténs undersökningar å de tre kronoparkerna i Norr- och
Västerbottens län äfven omfattat beräkning af sammanlagda tillväxten

134

på hela virkesmassan, har härigenom erhållits möjlighet att jämföra ett
enligt nu gällande beräkningsmetod erhållet afverkningsbelopp med
skogens hela årstillväxt.

Å kronoparken Skofvelliden utgör totala massatillväxten enligt för
hvarje dimensionsklass beräknad medeltillväxtprocent 1,033.7 kbm. eller
1.5 procent å hela kubikmassan, medan det i upprättad hushållningsplan
beräknade och af domänstyrelsen fastställda årliga afverkningsbeloppet
är 522 kubikmeter. Härvid är dock att anmärka att såväl det vid
skogsindelningen uppskattade virkesförrådet som i hushållningsplanen
beräknade afverkningsbeloppet afser endast trädens timmerdugliga massa,
d. v. s. med frånräknande af icke saluduglig topp, hvaremot kommitténs
uppskattning och tillväxtberäkning omfattar trädens hela kubikmassa, beräknad
efter fällda profträd, hvarföre dessa bägge slag af virkesmassor
icke kunna med hvarandra direkt sammanställas.

Om för erhållande af jämförbara siffror vid den i hushållningsplanen
verkställda afverkningsberäkningen trädens hela kubikinnehåll
insattes, så att afverkningsbeloppet motsvarar de afverkade trädens verkliga
kubikmassa, erhålles en afverkning af 634 kbm. Vidare måste i
detta fall tagas i beaktande att totala tillväxten i en skog tillgodogöres
dels genom hufvudafverkning af den mogna skogen, dels genom förafverkningar
i yngre bestånd. Därest dessa senare afverkningar icke kunna
utföras, sker en häremot svarande sj älfgallring genom en fortgående
minskning af stamantalet i bestånden vid stigande ålder.

Hela tillväxten i en skog kan sålunda blifva föremål för afverkning
endast ifall förafverkning utföres inom alla åldersklasserna. I detta
fall, då enligt hushållningsplanen träden under 21 cm. sakna saluvärde,
kan icke skogens hela, ofvan angifna tillväxt afverkas, utan bortgår
en del däraf genom själfgallring inom de lägre dimensionsklasserna,
och endast den del kan blifva föremål för afverkning, som årligen
inväxer till afsättningsbar dimension.

För ifrågavarande kronopark utgöres således den afsättningsbara
tillväxten af den totala massatillväxten å virkesförrådet 21 cm. och
däröfver samt kubikmassan af det antal träd, som årligen inväxer till
21 cm. vid brösthöjd, hvilken sammanlagda kubikmassa kan uttagas
utan att det saludugliga virkesförrådet minskar. Det är med denna
afsättningsbara tillväxt, som det beräknade afverkningsbeloppet skall
jämföras.

Då profträdens tillväxtprocenter beräknats dimensionsklassvis, är
massatillväxten å virkesförrådet från och med 21 cm. lätt att erhålla.
Ett närmevärde på den till afsättningsbar dimension inväxande virkes -

135

massan kan äfven beräknas, enär för samtliga profträd antecknats antalet
årsringar per centimeter vid brösthöjd, hvaraf erhålles den tid, som i
medeltal åtgår för träden att växa 1 cm. i diameter, och utföres beräkningen
endast för träd med en diameter af 20 cm., begränsas det antal
träd, som kan antagas bortgå före inväxandet, till ett föga afsevärdt
belopp. Den växttid, som åtgår för träd med en medeldimension af 20
cm. att öka 1 cm. i diameter, är för kronoparken Skofvelliden 12.5 år
och för Gräsliden 14 år.

En enligt ofvan angifna grunder utförd beräkning utvisar, att den
afsättningsbara årliga tillväxten för närmaste 12 år är omkring 730
kbm. för Skofvelliden och den beräknade årsafverkningen 634 kbm.
eller 96 kbm. mindre än tillväxten. Åfven med antagande att icke
alla 20 cm.-träd skulle inväxa till 21 cm. torde i allt fall afverkningsbeloppet
icke öfverskrida tillväxten. Utföres en liknande beräkning
för kronoparken Gräsliden erhålles som resultat, att årliga afverkningen
enligt hushållningsplanen, uttryckt i trädens hela kubikmassa, är 830
kbm. och den årliga afsättningsbara tillväxten för närmaste 14 år 1,105
kbm. eller 275 kbm. mera än afverkningen. För bägge dessa kronoparker
visar sig således att någon minskning af det saludugliga och
öfveråriga virkesförrådet icke kan ske med nu fastställda hushållningsplaner,
utan att detta förråd i stället ökas.

Ett allmänt omdöme om huruvida afverkningarna i Norrland och
Dalarna kunna anses motsvara hvad som bör uttagas från skogarna
kan dock icke grundas på enstaka exempel.

För att få ett mera allmängiltigt uttryck för nuvarande afverkningspolitik
har kommittén för den skull verkställt sammandrag af areal
skogsmark och fastställda årligt afverkningsbelopp för samtliga de skogar,
för hvilka hushållningsplaner upprättats och fastställts under åren 1901
—1909 enligt de grunder, som 1902 års cirkulär innehåller. Då dessa
skogar äro till antalet 130 st. med en sammanlagd areal duglig skogsmark
af 386,746 har och äro fördelade på samtliga distrikt, böra de
angifva ett medeltal, som tillräckligt troget återgifver, huru afverkningarna
för närvarande regleras å kronans ifrågavarande skogar. Sammanlagda
årliga afverkningsbeloppet för ofvannämnda 130 skogar utgör
156,242 kbm. eller 0.404 kbm. per har. Dessa afverkningsbelopp grunda
sig emellertid endast på den timmerdugliga delen af träden, hvarföre en
ökning bör ske, motsvarande de frånräknade topparnes kubikmassa, för
att erhålla det totala afverkningsbeloppet. Enligt beräkningar, som
verkställts för 6,765,766 kbm. timmerduglig massa, utgöra ej saludugliga
toppar 13.2 6 procent af den timmerdugliga massan, hvilket torde få

136

anses vara ett nöjaktigt medeltal. Utgår man härifrån, blir årliga
totala afverkningen enligt nu gällande hushållningsplaner omkring 0.4 6
kbm. per har. Den med stöd af hittills utförda uppskattningar beräknade
kubikmassan i medeltal per har utgjorde enligt föregående beräkningar
(sid. 57) omkring 50 kbm., och med denna beräkningsgrund
uppgår årliga afverkningen till 0.9 2 procent af virkesförrådet.

För att vidare kunna bedöma, huruvida de i hushållningsplanerna
bestämda afverkningsbeloppen äfven motsvaras af de afverkningar, som
i verkligheten utföras, har kommittén med stöd af officiella uppgifter
gjort sammandrag af samtliga afverkningar å kronans skogar i Norrland
för åren 1901—1909 och uträknat dessa i medeltal för år och har
duglig skogsmark enligt arealuppgifter i domänstyrelsens årsberättelse
för år 1909. Resultatet blir att afverkningarna utgöra 0.5 9 kbm. i
medeltal per har, motsvarande alltså 1.18 procent af befintligt virkeskapital,
eller något mera än de i hushållningsplanerna fastställda afverkningsbeloppen.
Denna höjning torde till stor del härleda sig från
de betydande mängder torrskog och vindfällen samt kolved och annat
vedvirke, som årligen säljas under hand genom jägmästarne utöfver de
ordinarie afverkningarna enligt hushållningsplanerna.

Afverkningsbeloppet af värdefullare gagnvirke är således nära
öfverensstämmande med det från hushållningsplanerna beräknade och
kan antagas vara omkring 1 procent af nuvarande skogskapital. Detta
afverkningsbelopp består så godt som uteslutande af gammal skog af
timmerdimensioner och är därföre att hänföra till s. k. hufvudafverkning.

Förhållandet mellan virkeskapitalet och hufvudafverkningen i eu
normal skog, d. v. s. den normala årsafverkningen af mogen skog, har
visat sig vara olika för skilda omloppstider, men i det närmaste oberoende
af breddgrad och markbonitet. Enligt de exempel, som ofvan anförts
utgör hufvudafverkningen 1.3 å 1.4 procent af virkesförrådet
vid 130-årig omloppstid och sjunker därefter samt nedgår enligt undersökningar
å naturskogar i Finland till l.l procent vid 160-årig omloppstid.

De normala omlopps- eller växttider, hvarpå nuvarande hushållningsplaner
äro grundade, växla från 140 till 200 år, men kunna i medeltal
icke angifvas lägre än till 160 år.

Nuvarande afverkningar i Norrland motsvara således det virkesbelopp,
som skulle uttagas af mogen skog, om virkesförrådet vore normalt
i förhållande till de antagna omloppstiderna, men äro icke afpassade
efter skogarn es öfverårighet. Med tillämpning af nu gällande hushållningsplaner
kunna sålunda skogarna möjligen bibehållas som de äro,

137

men icke omföras till mera normalt tillstånd genom minskning af öfverskottet
gammal skog.

Ett liknande resultat erhålles om en jämförelse göres mellan afverkningsbeloppen
för åren 1901—1909 och årliga tillväxten med stöd af tillväxtundersökningarna
på kronoparkerna Leipipir, Gräsliden och Skofvelliden.
Tillväxtprocenterna för totala kubikmassan äro för Gräsliden 1.4 procent
och för de bägge öfriga 1.5 procent. Åfven om icke det påståendet
kan göras, att dessa siffror uttrycka just medeltillväxtprocenten för Norrlands
skogar i allmänhet, så torde dock icke kunna nekas att den nära
samstämmighet, som råder mellan dessa tal, är ett starkt skäl för att de
dock kunna antagas vara ett närmelsevis riktigt uttryck för de norrländska
skogarnas tillväxtförmåga i genomsnitt. Af största intresset i
detta sammanhang är den afsättningsbara delen af tillväxten. Denna
har för närmaste framtiden ofvan beräknats till 1,103 kbm. för Gräsliden
och 730 kbm. för Skofvelliden, motsvarande respektive 1.2 procent
och 1 procent å totala virkeskapitalet. Göres en liknande beräkning
för kronoparken Leipipir, där den lägsta afsättningsbara dimensionen
enligt hushållningsplanen är 25 cm., erhålles en afsättningsbar årlig
tillväxt under närmaste 12 åren af omkring 600 kbm. eller ej fullt 0.9
procent af hela virkesförrådet. Med de i hushållsplanerna för dessa tre
kronoparker angifna minimidimensionerna å säljbar skog, 25, 21 och 16
cm. vid brösthöjd, växlar således den afsättningsbara tillväxten från
omkring 0.9 procent till 1.2 procent af hela virkesförrådet.

Då nyssnämnda minimidimensioner å saludugliga träd enligt bifogade
sammandrag öfver fastställda hushållningsplaner (bil. 3) äro
vanligast förekommande, kan antagas att den afsättningsbara tillväxten
å kronans skogar i allmänhet i Norrland äfven visar sådan växling allt
efter rådande afsättningsförhållanden och att den således i stort medeltal
torde vara föga öfver 1 procent af hela skogskapitalet eller ungefär
motsvarande det virkesbelopp, som i medeltal afverkats per år under
perioden 1901—1909, hvilket gifver ytterligare stöd åt den ofvan uttalade
meningen att skogarnas öfverårighet icke förminskas med hittillsvarande
afverkningsbelopp.

Förut anförda medeltal af de under senare åren verkställda uppskattningarna
utvisa, att den gröfre skogens massa utgör omkring 33
procent af hela virkeskapitalet, och kan denna siffra antagas snarare
vara för låg än för hög. Med fullt normalt virkesförråd skulle den
mogna skogen utgöra blott omkring 1 procent med nu tillämpade omloppstider.
Att en del af virkesförrådet på en skog är öfverårig innebär
i och för sig icke att skogshushållningen är otillfredsställande, utan bör

138

det tvärtom få anses vara välbetänkt och uttryck för en klok hushållning
med statens skogar att ett visst förråd mogen skog alltid finnes att
tillgå, så att afverkningarna kunna anpassas efter växlande konjunkturer,
statskassans olika behof af inkomster och dylika omständigheter. Men
äfven om man utgår ifrån att ett moget virkesförråd, motsvarande t. ex.
omkring 10 års afverkningar, i regel bör finnas å kronans skogar,
återstår dock ett mycket stort öfverskott.

Ofvanstående framställning gifver således oförtydbart vid handen,
att en afsevärd höjning bör ske af afverkningarna å statens skogar i
Norrland och Dalarna af öfverårig och skadad skog. Men lika viktigt
som det är att sådan ökning så snart som möjligt sker, lika stor vikt
ligger uppå att denna ökade afverkning förlägges å de trakter, som äro
i behof däraf, och i verkligheten äfven kommer att omfatta den gamla
och dåliga skogen och icke blott den gröfre skogen, hvaraf en del är
frisk och växtlig och hvars ålder å de växtligare markerna knappt motsvarar
den normala afverkningsåldern.

Åldersundersökningarna, som kommittén låtit utföra på de tre
kronoparkerna, visa ock samstämmigt att den öfvervägande större delen
af såväl den öfveråriga som skadade skogens massa ligger inom de
smärre dimensionsklasserna och att en mycket afsevärd de! för närvarande
saknar saluvärde.

Skall en förhöjning af afverkningarna kunna ske till erforderlig
omfattning, framstår därföre som ett nödvändigt villkor att afsättningsförhållandena
så förbättras, att den mängd gamla och skadade skog af
smärre dimensioner, som nu står värdelös och alltjämt försämras, kan
tillgodogöras.

Genom att skapa värde på smärre dimensioner skulle det äfven
blifva möjligt att befordra de yngre beståndens vård och tillväxt genom
utförande af gallringar. Att en stor del af den i och för sig ringa totala
produktionen i Norrland för närvarande å vissa trakter får stå värdelös
och förfaras på grund af att afverkningarna icke kunna utsträckas till
att omfatta äfven mindre träd framgår af den stora skillnaden mellan
den totala och afsättningsbara tillväxten på de undersökta kronoparkerna
och jägmästarnes uppgifter till kommittén om lägsta afsättningsbara
dimension.

För kronoparken Leipipir har den totala årliga tillväxten befunnits
vara 1.5 procent af virkesförrådets massa, men den tillväxt, som enligt
hushållningsplanen för närvarande kan tillgodogöras, utgjorde endast
omkring 0.9 procent; motsvarande siffror voro för Gräsliden och
Skofvelliden respektive 1.4 och 1 procent samt 1.5 och 1.2 procent,

139

eller i stort medeltal för alla tre kronoparkerna 1.4 å 1.5 procent total
massatillväxt och 1 procent afsättningsbar årlig tillväxt af skogarnas
sammanlagda virkesmassa.

Endast omkring Va af den verkliga tillväxten skulle således med i
hushållningsplanerna angifna afsättningsförhållanden å dessa kronoparker
kunna tillgodogöras i form af saludugliga träd.

För att en planmässig skogshushållning skall kunna bedrifvas
måste förutsättas en klar uppfattning om hushållningens mål samt en
på särskilda undersökningar grundad kännedom om skogens areal, virkesförråd,
ålders- och växtförhållanden. Med stöd af uppgifter i dessa
afseenden skola grunddragen för skogens behandling angifvas samt årliga
afverkningsbeloppets storlek bestämmas. Då en skogs framtida
växtförhållanden icke kunna beräknas med någon större grad af noggrannhet,
kan en sådan plan för skogshushållning endast uppgöras för
en kortare tid framåt.

I allmänhet gäller för skogshushållningen i Norrland liksom för
öfriga delar af landet att den skall vara en ordnad grupp- och beståndsskötsel.
Skall skogsindelningen blifva af full praktisk nytta, böra dessa
synpunkter äfven få göra sig gällande vid skogsindelningsarbetet, så att
skogens affattning å karta och beskrifning samt förslag till afverkningar
m. m. afse sådana särskilda smärre skogliga enheter eller trädsamhällen,
hvilka i praktiken skola behandlas på enhetligt sätt.

År en skog af ej alltför stor omfattning och är skogsägaren eller
skogsförvaltaren i tillfälle att genom ofta återkommande besök förskaffa
sig en detaljerad kännedom om skogen och de olika bestånden,
kan en fullständigare beståndsbeskrifning liksom äfven mera utförliga
bestämmelser om afverkningen till stor del undvaras och ersättas af
detaljkunskap hos den, som handhar den omedelbara skötseln af skogen.

I fråga om Norrland, där reviren omfatta ett flertal, mycket vidsträckta
skogar, kan dock i regel icke förutsättas en så noggrann kännedom
om de olika bestånden inom hvarje skog, helst som det icke sällan
inträffar att skogs tjänstemännen förflyttas och det i allmänhet tager flere
år, innan tjänstemannen blir fullt förtrogen med skogsförhållandena i
de stora reviren.

H,är bör fördenskull en skogsindelningsförrättning innefatta en
tämligen fullständigt genomförd planläggning af skogens skötsel med
angifvande äfven af de trakter och bestånd, inom hvilka afverkningarna
skola ske, hvilket dock naturligtvis icke utesluter, att sådana behöfliga
förändringar och afvikelser från hushållningsplanen kunna och böra göras,
som föranledas af förändrade förhållanden i ett eller annat afseende.

Synpunkter
vid skogars
indelning till
ordnad hushållning.

140

Endast en så upprättad hushållningsplan blir till verklig ledning
och hjälp för skogsförvaltaren, och en mera omfattande och tidsödande
besiktning eller undersökning af skogen behöfver icke af förrättningsmannen
ske vid själfva utsyningstillfället, hvilket skulle blifva följden,
om hushållningsplanen skulle innehålla endast en summarisk uppgift
om afverkningsbeloppets storlek.

Ett sådant särskiljande af olika bestånd är önskvärdt äfven af
det skäl att en så utförd beståndsbeskrifning, sedermera tillökad med
uppgifter om verkställda afverkningar och andra vidtagna åtgärder, kan
läggas till grund för en beståndshistorik, hvilken bör blifva af stor
betydelse för skogens framtida skötsel.

För att blifva af praktisk nytta bör därföre uttagande af profträd
för utrönande af trädens tillväxt, ålder m. m. ske i de särskilda bestånden,
där detta anses behöfligt, på det sätt och till det antal, som kan bero
på beståndens jämnhet, areal m. fl. omständigheter.

Skogsindelningsarbetet skall sålunda omfatta tvenne skilda slag
af arbeten, nämligen dels skogens uppmätning, affattning och beskrifning
samt undersökning af beståndens ålder och tillväxt, dels uppgörande af
en på beståndens ålder och beskaffenhet grundad samt efter en rationell
beståndsbehandling afpassad afverkningsplan för viss tid framåt.

Sistnämnda viktiga del af indelningsarbetet är mycket kräfvande
och förutsätter full sakkunskap och skoglig erfarenhet hos förrättningsmannen
för att blifva utfördt på ett tillfredsställande sätt.

Förstnämnda förtaxatoriska arbeten kunna med fördel uppdragas
åt yngre skogstjänstemän under ledning af äldre och mera erfarna
taxatorer, medan däremot revirförvaltaren skall hafva att uppgöra förslag
angående de afverkningar och åtgärder i öfrigt, som böra utföras i de
särskilda bestånden, äfvensom upprätta själfva hushållningsplanen; och
får kommittén hänvisa till hvad härutinnan nedan närmare anföres
(sid. 175).

Angående grunderna i öfrigt för skogshushållningens ordnande
har i sammanhang med frågorna om skogsbrukets ekonomi, afverkningssätt
och afverkningsberäkning framhållits bland annat, att skogens normala
afverkningsålder skall afpassas efter hushållningens mål att afvinna
skogarna högsta värdeproduktionen per ytenhet, att visst skogsbrukssätt
i allmänhet icke bör bestämmas för en skog och att skogens
behof af afverkning samt fordran på jämnhet i afkastning skola reglera
afverkningsbeloppets storlek.

Härvid må tilläggas att en fullständig undersökning om skogarnas
normala afverkningsålder är en alltför omfattande uppgift för att utföras

141

under en skogsindelning, utan bör till ledning för skogstjänstemännen
upprättas erfarenhetstabeller angående skogens värdetillväxt för skilda
trädslag och boniteter.

Beståndens ålder blir i allmänhet bestämmande för deras huggfärdighet
eller mognad, men denna är dock icke enbart afgörande. Som
huggfärdiga äro att räkna icke blott de bestånd, som äro af en ålder, motsvarande
normala omloppstiden eller däröfver, utan äfven sådana, hvilka,
ehuru de ännu icke uppnått denna ålder, äro så glesa eller skadade, att
de böra snart afverkas och ersättas med nytt bestånd, och kunna dessa
ofta behöfva afverkas före äldre, men friska och mera slutna bestånd.

Hufvuddragen af hvad kommittén anfört i denna del af betänkandet
kunna sammanfattas sålunda:

För afsevärda områden i Norrland och Dalarna saknas ännu kännedom
om den mängd skog, som finnes, hvilket dock är första villkoret
för en planmässig skogshushållning. En af de första uppgifterna är
därföre en fullständig skogsuppskattning å dessa trakter.

De ekonomiska principer för hushållningen med statens skogar,
som äro angifna i gällande skogsordning, äga fortfarande giltighet,
men hafva hittills icke blifvit närmare utvecklade eller praktiskt tilllämpade.

På grund af bristande undersökningsmateriel har kommittén saknat
möjlighet att närmare bedöma, huruvida de omloppstider, som ligga
till grund för hittills bedrifna hushållning med statens skogar, motsvara
den mognadsålder, som skogen bör uppnå för vinnande af största värdeproduktionen.

Förrän kännedom vinnes härom, kan statens skogsskötsel icke
uppfylla de fordringar, som böra ställas på en ekonomisk förvaltning
af detta slag.

En sakkunnig undersökning bör därföre verkställas angående beståndens
värdeförhållanden vid skilda åldrar.

Utgår man från hittills tillämpade omloppstider, framgår af tillgängliga
uppgifter att ett alltför stort öfverskott af öfverårig skog
finnes. Med nuvarande afverkningsbelopp kan detta öfverskott af gammal
skog icke nämnvärdt förminskas, hvarföre eu ökning af afverkningarna
bör ske.

En betydande del af den öfveråriga och sämre skogen, som i
första hand behöfver afverkas, utgöres emellertid af smärre* träd, hvilka
för vissa trakter t. o. m. sakna saluvärde.

Sammanfattning.

142

En af de viktigaste framtida uppgifterna för skogshushållningen
är därföre att afsättningsförhållandena förbättras. Först då kan en
förhöjning af afverkningarna ske till erforderlig omfattning.

Afverkningarna böra mer än hittills inriktas på en ordnad gruppoch
beståndsbehandling.

Åtgärder för befordrande af skogarnas föryngring böra vidtagas
till ökad omfattning.

För skogsindelning och afverkningsberäkning böra införas förändrade
metoder, som bättre kunna anpassas efter skogarnas växtförhållanden
och nuvarande tillstånd.

143

III. Förvaltningen.

1. Organisation.

Då kommitténs uppdrag afser en undersökning om de åtgärder,
som böra vidtagas för att åstadkomma en rätt vård af bl. a. kronans
skogar i Norrland och Dalarne, har kommittén ej ansett sig kunna begränsa
sitt arbete till en redogörelse för dessa skogars skötsel samt att
för densamma uttala vissa önskemål, utan har äfven ansett sig böra
taga under ompröfning, huruvida de myndigheter och tjänstemän, som
hafva sig anförtrodd förvaltningen af dessa skogar, kunna anses hafva
eu sådan organisation och ett sådant arbetssätt, att de för skogsskötseln
gifna bestämmelserna äfven komma att tillämpas på ett snabbt, säkert
och i alla riktningar fruktbringande sätt. För att kunna ernå detta,
hvarförutan en effektiv hushållning ej är möjlig, är det sätt, hvarpå
arbetsfördelningen mellan administrationens olika organ genomförts, af
den allra största betydelse. En undersökning angående de nuvarande
förvaltningsorganens arbetssätt, sådant detta funnit uttryck i gällande
instruktioner och föreskrifter, har kommittén sålunda funnit vara en
uppgift af grundläggande betydelse för fullgörande af sitt uppdrag. På
grund af detta uppdrags begränsning till Norrland och Dalarna afser
denna undersökning, liksom ock de förslag, som i anledning af densamma
framläggas, endast där rådande förhållanden.

En dylik undersökning har kommittén ansett böra föregås af en
kort redogörelse för skogsadministrationens utveckling från den tid, år
1838, då densamma fick mera fast form, hvarvid till grund för framställningen
lagts löneregleringskommitténs redogörelse i dess betänkande angående
reglering af löneförhållandena vid skogsstaten och de allmänna
skogslär o verken.

Den 16 mars sagda år utfärdades den första instruktionen för skogsoch
jägeristaten i riket, hvilken enligt denna instruktion skulle utgöras
af dels förvaltande dels bevakande personal.

Uppdragets

omfattning.

Historik:.

144

Den . förra skulle bestå af eif ver jägmästare, såsom chef för den
öfriga skogs- och jägeristaten inom sitt distrikt, jägmästare med enahanda
chefskap i de distrikt, där öfverjägmästare ej fanns, samt öfverjägare,
tjänstgörande under de förras befäl inom en viss del af distriktet.

Den bevakande personalen skulle bestå af underjägare, anställda
vid kronoparkerna, skogvaktare vid de åt enskilda menigheter upplåtna,
under allmän vård och uppsikt bibehållna lands- och häradsallmännin.
garne samt planteringsvaktare vid de under sådant inseende ställda flygsandsplanteringarne.

Nämnda skogs- och jägeristat stod under Konungens befallningshafvandes
lydnad och befäl i de län, där den till tjänstgöring blifvit
anställd, ett förhållande, som ändrades, sedan genom kungl. brefvet den
21 januari 1859 beslut fattats om inrättande af en skogsstyrelse. På
den öfverflyttades emellertid först genom kungl. brefvet den 29 juni
1866 den dittills kammarkollegium åliggande befattningen med skogshushållningsärendena.

Den 24 februari 1865 förordnade Kungl. Maj:t, att en särskild
tjänsteman under benämning af skog sinspektör skulie för Norrbottens
och Västerbottens län på förordnande anställas i hufvudsakligt ändamål
att utöfva en allmän tillsyn och kontroll öfver skogsförvaltningen inom
dessa län, och i kungl. bref den 31 mars 1865 meddelades närmare
föreskrifter angående hans särskilda åligganden.

Den 11 maj 1866 förordnade Kungl. Maj:t, att en ny skogsinspektörsbefattning
med enahanda åligganden skulle inrättas för Västernorrlands,
Jämtlands och Gäfleborgs län äfvensom för Nordmalings och
Bjurholms socknar samt Asele lappmark af Västerbottens län, i följd
hvaraf viss inskränkning skulle ske i förutvarande skogsinspektörs tjänstgöringsområde.

Den 19 november 1869 utfärdades instruktion för skogsstyrelsen
och skogsstaten. Enligt denna instruktion utgjordes statsorganen åt
skogsstyrelsen såsom högsta myndighet, skog sinspektörer såsom kontrollerande,
jägmästare såsom förvaltande och kronojägare såsom bevakande
personal.

Skogsinspektören skulle oaflåtligen öfvervaka, att den honom underlydande
personalen med nit och omsorg fullgjorde sina åligganden. 1
sådant afseende hade han icke allenast att granska de kvartalsrapporter
och årsberättelser, som från jägmästaren ingåfves, utan äfven och i
synnerhet att årligen företaga inspektionsresor till särskilda delar af
distriktet och därvid genom undersökning å stället inhämta noggrann
kännedom om, huru gällande författningar eller eljest meddelade före -

145

skrifter beträffande skogarnes förvaltning samt skogs- och jaktväsendet
i öfrigt efterlefdes. Befanns i något hänseende oriktighet, försummelse
eller öfverträdelse hafva ägt rum, skulle åtgärder vidtagas till rättelse,
hvarjämte i viktigare fall förhållandet genast skulle anmälas hos skogsstyrelsen.
Skogsinspektören skulle årligen före den 1 december hos
skogsstyrelsen föreslå de skogar, som af honom skulle inspekteras under
följande år, hvarefter skogsstyrelsen skulle bestämma härutinnan. Då
särskilda anledningar påkallade inspektion under året jämväl å andra
skogar inom distriktet, skulle sådan verkställas. Hvarje jägmästareexpedition
inom distriktet skulle besökas minst en gång hvart tredje år
och hvarje inom detsamma belägen skogsskola årligen. Skogsinspektören
skulle vid sina resor föra protokoll, hvari allt anmärkningsvärdt skulle
antecknas. Detta protokoll skulle insändas till skogsstyrelsen före den
1 mars följande år. Då skogsinspektörens yttrande rörande skogsindelning,
indelningsrevision eller annat ämne infordrades af skogsstyrelsen,
ålåg det honom att, där så erfordrades, innan yttrande afgåfves, på stället
skaffa sig kännedom om de föreliggande förhållandena.

Det karakteristiska i detta system var en rätt afsevärd centralisering
af förvaltningen till skogsstyrelsen med jägmästare som förvaltare
af revir och skogsinspektören såsom enbart inspekterande myndighet
med rätt att direkt ingripa i förvaltningen endast, då uppenbara fel
förelågo.

Redan 1868—1870 års skogskommitté anmärkte mot detta system,
att den ställning, som blifvit skogsinspektörerna anvisad, icke satte
dem i stånd att utöfva något verksammare inflytande på skogshushållningen,
och att, därest den större erfarenhet, det mognare omdöme och
de mera odlade insikter, skogsinspektörerna måste förutsättas äga, skulle
kunna tillgodogöras på ett för det allmänna fullt tillfredsställande sätt,
en vidsträcktare befogenhet borde tilläggas dem, så att de erhölle ett
effektivt chefskap öfver skogspersonalen i orterna och i alla afseendem
blefve en mellanlänk mellan denna och den centrala styrelsen.

Sedan frågan om utarrendering och förvaltning af statens egendomar
under 1870-talet varit föremål för statsmakternas behandling
utan att dock erhålla sin slutliga lösning, hade på grund af Riksdagens
skrivelse den 21 maj 1880 tillsatts eu kommitté för uppgörande af
förslag i berörda hänseende. I sitt den 3 november 1880 afgifna yttrande
hade denna kommitté anfört, att, om än skäl kunde anses tala
för inrättande af en särskild styrelse för jordbruksdomänerna, frågans
föregående behandling i Riksdagen knappast gjorde det antagligt, att
framgång för ett förnyadt förslag i denna riktning vore att förvänta.

146

Uppgiften borde under sådant förhållande lösas på det sätt, att förvaltningen
af de utarrenderade egendomarna förenades med ett redan befintligt
ämbetsverk, och ansågs, att det enda, med hvilket en förening
rimligtvis kunde ifrågakomma, vore skogsstyrelsen. Ivungl. proposition
i denna riktning aflämnades till 1882 års riksdag, som äfven beviljade
anslag för inrättande af domänstyrelsen.

Från och med den 1 januari 1883 öfvertog denna den skogsstyrelsen
dittills tillkommande befattningen med statens och andra allmänna
skogar samt skogsväsendet i allmänhet. I underdånig skrifvelse
den 30 oktober 1884 afgaf den förslag till förändrad reglering af skogsstaten
och hemställde därvid bland annat, dels att skogsinspektörerna,
som allt fortfarande endast på förordnande innehade sina tjänster, måtte
öfverflyttas på ordinarie stat, dels att de skulle erhålla ett effektivt chefskap
öfver skogspersonalen i orterna.

Uti denna sin skrifvelse uttalade domänstyrelsen bland annat, att
den allt för stora centralisationen, som ägde rum inom skogsförvaltningen,
vållade betydliga olägenheter, samt att skogsinspektörernas
befogenhet måtte utvidgas i syfte såväl att lätta ärendenas tryck å
centralstyrelsen som att göra skogsinspektörernas erfarenhet och insikter
mera fruktbringande för statens skogshushållning. Domänstyrelsen
skulle härigenom befrias från en mängd detaljfrågor, hvilka onödigtvis
upptoge dess tid, och vid behandlingen af en del andra ärenden skulle
styrelsen genom ärendenas föregående utredning af skogsinspektörerna
erhålla ett kraftigare stöd för sina åtgöranden. Skogsinspektörerna åter
skulle i följd af den mera praktiska riktning, som komme att gifvas åt
deras verksamhet, vinna ökadt inflytande på skogsförvaltningen i orterna
och äfven blifva i tillfälle att, till gagn för det allmänna, i större grad
vidga sin egen erfarenhet, på samma gång den lifligare förbindelse,
hvilken komme att äga rum mellan dem och den underlydande skogspersonalen,
utan tvifvel skulle verksamt bidraga till den senares utbildning
i yrket. Då regleringsförslaget för skogsstaten jämte ett ytterligare
förslag, som domänstyrelsen afgifvit den 15 november 1886, förekom
till behandling inför Kungl. Maj:t den 25 april 1887, erinrade
föredragande departementschefen återigen om önskvärdheten af, att
skogsinspektörerna ersattes med fast tillsatta öfverjägmästare, hvilka
borde ställas i spetsen för skogsförvaltningen hvar inom sitt tjänstgöringsområde
och erhålla verkligt chefskap öfver därvarande skolpersonal,
i sammanhang hvarmed åtskilliga ärenden, hvilka dittills
dragits under den centrala styrelsens pröfning, skulle öfverlämnas till
öfverjägmästarens afgörande.

147

Först vid 1889 års riksdag godkändes regleringsförslaget, och den
29 november samma år utfärdades ny instruktion för skogsstaten.

Genom denna omreglering förändrades de förut enbart inspekterande
tjänstemännen, skogsinspektörerna, till förvaltande och inspekterande, med
skyldighet att dels besluta i en del frågor, som förut måste hänskjutas
till centralstyrelsen, dels utreda en del ärenden, som af centralstyrelsen
borde afgöras. Samtidigt skulle kontroll och uppsikt öfver den underlydande
personalen och dess arbete uppehållas.

Denna dubbla uppgift, som de nya öfverjägmästarne erhöllo, har
i praktiken visat sig svår att nöjaktigt fylla. På samma gång som
skyldigheten att dels utreda dels afgöra en hel del frågor förorsakat
ett ständigt ökande af expeditionsgöromålen, har åliggandet att i detalj
inspektera och kontrollera revirförvaltningen genom ökningen af förvaltningsobjekten
och utvecklingen af skogsskötseln tagit allt mera tid
i anspråk. 1902 års löneregleringskommitté anför i detta afseende del
VI sid. 171. »Det synes nämligen, med nu rådande anordning af arbetet,
vara förhållandet, att öfverjägmästarne af mångfaldiga delvis mindre
viktiga bestyr å sina expeditioner hindras att i den omfattning, som
i önskvärdt är, vistas ute å inspektions. För att i någon mån råda bot

för detta missförhållande föreslog löneregleringskommittén en del förändringar
i arbetssättet samt tillsättande af väl kvalificerade öfverjägmästareassistenter.

Nu gällande instruktioner och tjänstgöringsreglementen, nämligen
instruktionen för domänstyrelsen den 16 oktober 1908, instruktionen
för skogsstaten den 23 december 1909, reglementariska föreskrifterna
för skogsstatens tjänsteförvaltning den 31 januari 1910 och reglementariska
föreskrifterna till efterrättelse vid kronojägarnes tjänstgöring den
12 februari 1909, hafva emellertid ej ändrat vare sig principerna i det
genom regleringen år 1889 införda förvaltningssystemet eller i nämnvärd
grad den arbetsfördelning mellan administrationens olika organ,
som då fastslogs.

Vid den här ofvan berörda undersökningen rörande domänstyrelsen
samt skogsstatens organisation har kommittén först och främst fast sin
uppmärksamhet vid den tryckande arbetsbörda, som genom mäugden
af löpande ärenden måste anses betunga styrelsens chef och ledamöter.

Såsom förut framhållits, fäste domänstyrelsen redan år 1884 uppmärksamheten
på de olägenheter, den då rådande centralisationen medförde.
De vid omorganisationen år 1889 inrättade öfverjägmästare -

Nu varande
system.

a) Domän styrelsen.

148

befattningarne afsågo att råda bot för dessa olägenheter och lätta centralstyrelsens
arbetsbörda.

Emellertid har det framhållits af bland andra löneregleringskommittén,
del VI sid. 174, att dessa afsikter icke förverkligats, och att
fog ej. saknades för de anmärkningar, som framställts dels mot dåvarande
arbetsfördelning och arbetssätt inom statens skogsförvaltning och dels
mot den omständigheten, att ärendenas behandling i många fall kräfde
allt för mycken tid och omgång. Särskildt uttalade löneregleringskommittén
den meningen, att öfverjägmästareinstitutionen icke utvecklats
till att verkligen blifva hvad som därmed afsågs vid 1889 års reglering
af skogsstaten. De i senare tid gång efter annan till Riksdagen gjorda
framställningarna om förstärkning af arbetskrafterna å domänstyrelsens
skogsafdelning (löneregleringskommittén del VI sid. 175), samt hvad
löneregleringskommittén från sakkunnigt håll inhämtat, ådagalade, att
den öfverjägmästarne jämlikt instruktion och reglementariska föreskrifter
tillkommande befogenhet borde utvidgas, på det att ej mängden af
mindre viktiga ärenden måtte hos domänstyrelsen lägga hinder i vägen
för den nödiga omsorg och handläggning, som borde ägnas större och
viktigare frågor, och på det att ej skriftväxlingen med domänstyrelsen
måtte onödigtvis förtynga arbetet för de underordnade organen i orterna
till större eller mindre olägenhet för statens skogsväsende och ej sällan
äfven för enskilda.

Sedan ofvanstående omdöme uttalades af löneregleringskommittén,
hafva visserligen ny instruktion samt nytt tjänstgöringsreglemente för
skogsstaten utfärdats, men, såvidt kommittén kunnat finna, hafva de
genom dessa företagna ändringarna i syfte att åstadkomma en verklig
lättnad i den centrala myndighetens arbetsbörda varit alltför litet genomgripande,
för att ofvan åberopade uttalande af löneregleringskommittén
icke fortfarande skulle i allt väsentligt äga vitsord. Oaktadt de ofvannämnda
förändringarne i instruktion och reglemente synes nämligen
antalet mål hos domänstyrelsen hålla sig tämligen konstant (se tab. sid. 149).

Det är visserligen sant, att man ej kan bedöma styrelsens och
de olika byråernas arbetsbörda efter det antal mål, som af dem behandlas,
då en stor del af dessa mål varit af den beskaffenhet, att de kunnat
afgöras efter en gång för alla fastställda grunder och således mer eller
mindre schematiskt. Å andra sidan är det uppenbart, att jämväl ärenden
af denna beskaffenhet måste, framför allt då de växt till afsevärdt
antal, bidraga att förrycka styrelsens verksamhet genom att leda chefens
och byråchefernas uppmärksamhet från deras mera hufvudsakliga uppgifter.

Å r

	1884	1889	1894 _	1899	1904	1905	1906	1907	1908	1909	1910
Ingående balans-Kungl. bref och remisser	26	19	24	30	56	69	64	78	75	106	97
Besvärsmål...............	1	1	2	. —	5	4	—	4	i	7	7
\| Skogshushållningsmål ...	601	559	443	411	781	1,040	1,258	1,047	989	961	1,268
Säger	628	579	469	441	842	1,113	1,322	1,124	1,065	1,074	1,372
Inkomna mål: Kungl. bref och remisser	143	280	198	291	496	529	693	686	796	854	1,015
Besvärsmål ..................	2	3	ii	7	6	12	11	14	11	15	9
Skogshushållningsmål ...	3,316	4,659	3,478	3,907	5,023	5,487	5,226	5,634	5,928	7,103	6,609
Säger	3,461	4,892	3,687	4,205	5,525	6,028	5,930	6,334	6,735	7,972	7,633
Summa	4,089	5,471	4,156	4,646	6,367	7,141	7,252	7,458	7,800	9,046	9,005
Afgjorda mål: Kungl. bref och remisser	154	224	194	279	483	534	684	684	765	863	1,007
Besvärsmål..................	9	4	9	6	7	16	7	17	5	15	11
Skogshushållningsmål ...	3,412	4,690	3,557	3,815	4,764	5,269	5,437	5,692	5,956	6,796	6,654
Säger	3,568	4,918	3,760	4,100	5,254	5,819	6,128	6,393	6,726	7,674	7,672
Utgående balans:
Kungl. bref och remisser	15	25	28	42	69	64	78	75	106	97	105
Besvärsmål ..................	1	—	4	1	4	—	4	1	7	7	5
Skogshushållningsmål	505	528	364	503	1,040	1,258	1,047	989	961	1,268	1,223
Säger	521	558 \|	396	546	1,113	1,322	1,124	1,065	1,074	1,372	1,333
Summa	4,089	5,471	4,156	4,646	6,867 \|	7,141	7,252	7,458	7,800	9,046	9,005 i

150

I främsta rummet gäller detta styrelsens chef, på hvilkens personliga
insats en fullt modern och rationell skötsel af statens skogar i hög
grad beror. Om de löpande ärendena alltför mycket taga hans tid i
anspråk, så måste den naturliga följden däraf blifva, att han förhindras
att i önskvärd utsträckning taga initiativ till och planlägga de stora,
för förvaltningen i dess helhet betydelsefulla frågorna.

Hvad som sagts om chefen gäller i sin mån äfven i fråga om
byråcheferna. Den stora mångfalden af ärenden måste hindra äfven
dem att ägna tid och intresse åt skogsskötselns och skogsförvaltningens
viktigare problem, vid hvilkas lösande uppslagen dock förväntas just
från ledande håll inom administrationen. Uti sakens natur ligger nämligen,
att just de ärenden, som höra till den löpande tjänsten, ej kunna
uppskjutas; man nödgas för deras skull lägga åt sidan de stora viktiga
frågorna och därvid framför allt dem, som äro beroende på styrelsens
initiativ.

Utom hvad ofvan anförts angående de olägenheter, som den stora
mängden ärenden medför, kunna dessa vålla en onödig tidsutdräkt,
hvilket i all synnerhet vid ett affärsdrifvande ämbetsverk kan förorsaka
kännbara olägenheter.

För att i någon mån kunna bedöma dessa olägenheter har kommittén
låtit verkställa utredning om den tid, som åtgått för bearbetning
och handläggning af en del ärenden hos domänstyrelsen.

Denna undersökning har utförts angående sådana ärenden, som
tillhöra första eller andra skogsbyrån och sålunda beröra Norrland eller
Dalarna samt särskildt allmänhetens förhållanden till skogsförvaltningen.
Härvid har ur de till år 1910 balanserade eller under detta år inkomna
ärendena utan urval uttagits ett större antal, som därefter fördelats på
grupper. Inom hvarje grupp hafva ärendena därefter uppdelats efter
den tid, som deras handläggning kräft, hvarvid undersökts, dels huru
lång tid åtgått för behandlingen i domänstyrelsen, dels huru länge
ärendet varit på remiss till lokalförvaltningen. Resultatet af denna
undersökning framgår af nedanstående tabell, uti hvilken för hvarje
tidsperiod inom de olika ämnesgrupperna angifves det antal dagar, som
lägst eller högst erfordrats för ärendenas behandling såväl på remiss,
som uti domänstyrelsen, äfvensom det procenttal af de undersökta ärendena,
som för sin behandling kräft motstående antal dagar.

151


		°/o af		Använd tid (dagar)
						— -
1	Antal i	totalu		Däraf på	Hos domän-
År e n d e t s innehåll.	ären- !	antalet	Total.	remiss	styrelsen I
	den. ;	lägst.	högst.	lägst.	högst. !
ärenden.
Ansökan om skogstorp och odlings-!	i	1.6	öfver 700	721	_	17 i	!
lägenhet å kronopark.	2	3.1	600—700	608	625	2	9
•	8	12.3	500-600	487	581		20 !
	7	10.7	400—500	382	484	5 !	39 i
	14	21.5	300—400	288	391	2	31 i
	15	23.1	200 -300	55	299	4	230
	11	17.o	100-200	112	188	1	16
	7’)	10.7	under 100	15	55	3	27
	65	lOO.o
Ansökan om rätt att öfverlåta skogs-	l	7.7	300—400	353	—	9
torp eller odlingslägenhet.	2	15.3	100—200	133	142	8	20 i
	10 2)	77.0	under 100	82		1	8 !
	13	lOO.o
1 Ansökan om ändring i område, som	1	14.3	600—700	599	—	6	-
upplåtits till skogstorp eller odlings-	0	28.5	300 -400	306	375	i	8 !
i lägenhet, samt om tillökning af i dylikt område.
1	14. s	100—200	163	—	5
!	3	42.9	under 100	8	12	3	7 i
	7	lOO.o
i Ansökan om förlängd byggnadstid å upplåtet skogstorp eller odlings-i lägenhet.	i	9.1	50—100	49	—	8
10	90.0	under 50	10	40	2	11
11	lOO.o					1

1 Ansökan om återgång, förnyad upp-	1	16.7	300—400	347	—	20	— 1
låtelse eller uppsägning af skogs-torp eller odlingslägenhet.	1	16.7	200—300	265		8	- _ 1
1 2	33.3	50—100	59	76	4	o !
	2	33.3	under 50	7	23	6	12!
	6	lOO.o
Diverse ansökningar rörande skogstorp	1	j 9.1	100—200	107	_	3 i	—
och odlingslägenheter, såsom ang. återuppförande af nedbrunna bygg-	2	18.2	50—100	52	66 i 27	5	5 17
nader, förskott å byggnadsanslag, slåtter m. m.	8	; 72.7	under 50	8	3

	11	\| lOO.o	i		•	.

1) 5 ärenden, inkomna från öfveijågmästare och jägmästare, hafva salunda undergått för -

beredande behandling.

-) Inkomna genom ö tv erj ä g in ä s t are.

152

		7° af		Använd tid (dagar)
	Antal
	totala antalet
A r e n d e ts innehåll.	ären- den.	Total.	D&raf på remiss	Hos domän-styrelsen

	ärenden.		lägst.	högst.	lägst.	högst, i ,
\| Ansökningar om arrende af mark.	5	14.7	400—500	402	421	3	9
	3	8.9	300-400	297	387	3	9
	6	17.8	200—300	55	235	2	203
	8	23.5	100—200	55	168	3	117
	8	23.5	50-100	27	91	6	51
	4	11.6	under 50	14	22	2	9
	34	lOO.o
Ansökan om arrende af fiske.	1	16.7	50—100	33	—	17
	5	83.3	under 50	4	37	2	10 1
	6	lOO.o
I Ansökan om förskottsulsyning å hem-	1	2.6	400—500	457	_	10
man med inskränkt dispositionsrätt \| till skogen	1	2.6	300-400	305	—	9	— 1
	It	28.2	100—200	94	181	4	44 j
	12	30.7	50-100	58	92	2	15 i
	14	35.9	under 50	18	42	3	io!
	39	lOO.o
Ansökan om fastställelse af hushåll-	7	14.8	632			_
1 ningsplaner för skogar under in-skränkt dispositionsrätt.	11 31	22.4 63.3	400—500 300—	377 371, e	j åter-	46, ej ställda	fast-27e 11.
.	komna -9/o 11.	6	- i
	49	lOO.o
Besvär ang. utsyning å hemman.	1	33.3	300—400	377	—	19	— !
	1	33. s	100-200	150	—	20	_ i
	1	33.4	50—100	93	—	6	—
	3	lOO.o					i
Ansökan om extra utsyning å hemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen.	1	7.7	200—300	233	_	19	_
3	23.1	100—200	120	146	6	13 \|
	2	15.4	50—100	49	49	14	48 \|
	7	53.8	under 50	6	43	2	18 \|
	13	lOO.o i

153

Ärendets innehåll.	Antal ären- den.	°/o af totala antalet ärenden.	Använd tid (dagar)
Total.	Däraf. på remiss	Hos domän-styrelsen
lägst.	högst.	lägst.	högst.
Ang. försäljning af virke.	I	2.2	300—400'')	235	_	127	_
	1	2.2	100—2002)	96	-	13	__
	6	13.3	50-100	30	93	4	31 \|
	9	20.0	25— 50	21	38	4	16 i
	t5	13.3	10— 25	9	20	2	14 i
	5	ll.i	5— JO3)	—	—	5	_ i i
	2	4.0	4'')	—	—	4
	4	8.9	3S)	—	—	3
	3	6.7	23)	—	—	2	—
	8	17.8	i»)	—	—	i	—
	45	lOO.o
Ang. förlängd afforslingstid för inköpt	2	7.6	50—100	54	64	7
virke.	t	3.9	40- 50	37	—	5	_ i
	2	7.c	30— 40	25	31	7	8
	5	19.2	20— 30	16	20	4	5 ]
	10	38.7	10— 20	7	14	i	19
	6»)	23.0	under 10	6		2
	26	lOO.o
Ang. anstånd med erläggande af likvid	1	5.9	50—100	74	_	7	—
i för inköpt virke.	2	11.9	40- 50	38	45	4	4
	4	23.5	30— 40	29	32	3	9
	3	17.0	20— 30	18	23	2	8
	4	23.5	10- 20	6	13	1	10
	33)	17.o	under 10	—	—		6
	17	lOO.o
Ang. brist i försåldt trädantal, be-	4	lOO.o	50—100	49	82	2	17
gäran om nedsättning i pris o. d.
	4	lOO.o

’) Ang. leverans af sleepers till statens järnvägar.
2) Ang. upplåtelse af affall för kolning.
s) Insända genom öfverjägmästare från jägmästare.

154

Ärendets innehåll. !	Antal ären- den.	°/o af totala antalet ärenden.	Total.	Använd tid (da Däraf på remiss	«ar) Hos domän-styrelsen
lägst.	högst.	lägst.	högst..
Ang. hembud till kronan af mark.	1	10.0	400—500	406	_	7	_
	1	10.o	200—300	285	—	3	—
\|	3	30.o	100—200	105	169	3	4
	2	20. o	50—100	63	72	2	7
	3	30. o	under 50	6	41	3	10
i	10	100. o
Ang. afdikningar, hvilka beröra en-	1	10. o	600—700	17	—	623	—
skildes intressen.	1	lO.o	300—400	330	—	6	—
	1	lO.o	100—200	93	—	14	—
1	2	20. o	50-100	54	80	1	16
	5	50. o	under 50	9	41	4	10
j	10	lOO.o
J Församlings ansökan om utsyning från	2	28.6	100—200	95	141	2	21
1 kyrkoherdeboställe för byggande å ! detsamma.	i	14.3	50—100	55	_	3	—
	4	57.1	under 50	5	27	4	6
	. 7	lOO.o
Ärenden rörande flottleder.	1	50. o	200—3001)	—	—	243	—
	1	50.o	100—200	167	—	2
	2	lOO.o
Diverse, såsom reparation ä lägen-	1	5.6	200—300	174	—	34	—
heter, vägfrågor, rätt att försåga	2	11.1	] 00—200	90	169	16	42
undermåligt virke, om mosstägt
m. m. dylikt.	6	33.3	50—100	36	90		29
	9	50.0	under 50	6	32	2	8-
	18	lOO.o

'') Inkommet genom flottledningsingenjören,

155

Genom § 13 af instruktionen för domänstyrelseu har för att befordra
större skyndsamhet och till åstadkommande af mindre omgång
vid ärendenas behandling åt byråcheferna medgifvits rätt att utan föredragning
för chefen själfva afgöra en del ärenden. Byråchef får äfven
vidtaga nödig åtgärd i annat till generaldirektörens afgörande hörande
ärende, därest detsamma är af den brådskande natur, att det icke utan
verklig olägenhet kan med åtgärdens vidtagande uppskjutas.

I samma § har vidare stadgats:

»I afseende å ärenden af den enklare beskaffenhet, att de icke
tinnas i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning må ock vederbörande
byråchef äga besluta. Hvilka ärenden må såsom sådana anses
bestämmes af generaldirektören, hvilkens beslut i ämnet af honom
anmäles hos Kungl. Maj:t».

Då, såvidt kommittén kunnat finna, sådan anmälan till Kungl. Maj:t
ej skett, torde således denna bestämmelse ej hafva vunnit tillämpning.

För ett skyndsamt afgörande af ärendena synes emellertid detta vara
af mindre betydelse, då, såsom förestående utredning visar, förseningen
i ärendenas behandling nog icke kan sägas bero på styrelsen, utan på
den tidsutdräkt, som vållas af remisserna till tjänstemännen i orterna.

Genom den förnyade instruktionen för skogsstaten har emellertid
i någon mån åstadkommits en decentralisation, genom att en del ärenden, ra s
uti hvilka domänstyrelsen förr skulle besluta, nu öfverflyttats till öfverjägmästarnes
afgörande. Så äger öfverjägmästaren numera att pröfva
och fastställa förslag till afdikningsplaner för mark å allmän skog under
skogsstaten s vård och förvaltning (instruktionen § 5 och reglementariska
föreskrifterna p. 141); likaså tillkommer det honom att antaga brukare
och med denne afsluta arrendekontrakt om egendom, hvars årliga arrende
och de arrendatorn i sådan egenskap åliggande utskylderna beräknas
sammanlagdt understiga 400 kronor, samt om torp och mindre lägenheter
(instruktionen § 11 och reglementariska föreskrifterna p. 77). Ofverjägmästarens
befogenhet att pröfva anbud å till försäljning utbjudet
virke har blifvit vidgad. Han är i sådant afseende nu berättigad att
pröfva dylika bud intill 5,000 kronor (reglementariska föreskrifterna
p. 133) mot förut endast 2,000 kronor. När skäl föreligga, äger öfverjägmästare
medgifva indelningsförrättare anstånd med indelningsarbetets
handläggande högst ett år utöfver den tid domänstyrelsen bestämt.
Samma bestämmelse gäller beträffande förslag till afdikning, som utföres
af annan tjänsteman än dikningsassistent (reglementariska föreskrifterna
p. 19 och 20). Angående nödig förflyttning af afverkning. från eu trakt
till annan samt om afverkning för beståndsvårdens främjande, som ej

156

lämpligen bör uppskjutas, äger öfverjägmästaren besluta (reglementariska
föreskrifterna p. 30). En viss befogenhet att vidtaga jämkningar i fråga
om användande af beviljade anslag är öfverjägmästare och jägmästare
medgifven (reglementariska föreskrifter p. 49). Det har vidare lämnats
öfverjägmästare rätt att i vissa fall besluta angående husbehofsutsyning
åt boställshafvare (reglementariska föreskrifterna p. 93).

En förändring till det bättre ha ju obestridligen dessa förändringar
medfört, men ännu torde mycket återstå, innan arbetsfördelningen mellan
centralstyrelsen och dess underlydande tjänstemän samt mellan dessa
senare kan anses fullt tillfredsställande. Att arbetsfördelningen i så
ringa grad tillgodosetts i den nya instruktionen beror också i någon
mån därpå, att nu gällande skogsordning lägger hinder i vägen härför.
Domänstyrelsen har haft sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande
samt i underdånig skrifvelse den 27 oktober 1909 anfört bland annat
följande: »Enligt § 60 i skogsordningen äger domänstyrelsen besluta om
viss förlängning af den för afverkning och afforsling af å allmän skog
försåldt virke bestämda tid, dock med den begränsning att tiden ej må
utsträckas öfver 5 år från virkets utstämpling eller försäljning. 1 anledning
häraf inkomma till styrelsen ganska många ansökningar om
sådana tidsförlängningar. En hvar af dem gäller dock i regel smärre
virkesmängder, men vid behandlingen af dylika ärenden måste skogsförvaltningen
i orten höras, hvarför afgörandet kan kräfva rätt lång tid.
På grund häraf och då sådana ärenden icke kunna anses vara af den
betydelse, att de böra underställas styrelsens pröfning, men däremot
kunna tarfva skyndsamt afgörande, får domänstyrelsen hemställa att åt
öfverjägmästare måtte inrymmas rätt att pröfva dylikt ärende med den
för styrelsen nu gällande begränsningen.»

Att nu nämnda grupp af frågor är bunden vid domänstyrelsens
pröfning och afgörande synes lämpligen kunna åberopas såsom exempel
på, huru i vissa fall dyrbar tid och arbetskraft tagas i anspråk och
förspillas, utan att några tvingande sakskäl därför föreligga. Behandlingen
af ett ärende rörande begärd förlängning af afverkningstid kommer
enligt nu gällande stadganden att te sig på följande sätt. Virkesägaren
skrifver till domänstyrelsen, domän styrelsen remitterar ärendet till öfverjägmästaren
för att efter jägmästarens hörande afgifva yttrande. Jägmästaren
måste utreda saken och öfversänder därefter yttrandet till
öfverjägmästaren, som kan inskränka sitt uttalande till en anteckning
å jägmästarens skrifvelse och öfversända akten till domänstyrelsen.
Då, såsom nämnd t, § 13 mom. 4 i instruktionen för domänstyrelsen ej
tillämpas, föredrages ärendet inför styrelsens chef. Styrelsens beslut

157

utskrifves och öfversändes genom öfverjägmästaren till jägmästaren.
Jägmästaren öfversänder det till virkesägaren och underrättar kronojägaren.
Ärendet postbefordras ej mindre än nio gånger. Ett sådant
mångskrifveri, hvilkets förekomst icke är inskränkt till nu nämnda och
endast såsom exempel anförda slag af ärenden, föranledes visserligen i
afsevärd mån däraf, att ärendenas afgörande förlagts högre upp hos
administrationen, än hvad som kan anses erforderligt och lämpligt, men
måste under nuvarande system till en viss grad vara oundvikligt på grund
af den ställning öfverjägmästaren intager i egenskap af högsta ledare
af den lokala förvaltningen. Ty på grund af denna sin ställning skall
han, som till följd af sitt distrikts stora utsträckning endast undantagsvis
kan besitta personlig sakkännedom rörande hvarje förekommande
ärende, likväl yttra sig i detsamma och därefter, ehuru han icke för
verkställande af det utaf öfverordnad myndighet fattade beslutet i frågan
vidtager någon direkt åtgärd, likväl mottaga, diarieföra och till vederbörande
revirförvaltare befordra detta beslut — allt åtgärder, hvilka
kräfva mycket arbete och mycken tid utan motsvarande gagn.

I nyssberörda skrivelse anför domänstyrelsen vidare: »I andra
stycket af § 63 skogsordningen bestämmes, att mulbete eller grässlätter
å kronoparker, kronoöfverloppsmarker och kronans flygsandsfält äfvensom
å andra af skogsstaten förvaltade skogar, där mulbete och grässlätter
ej af enskild disponeras, må upplåtas på bestämd tid. Härvid
skall för hvarje revir jägmästare upprätta förslag å sådan upplåtelse,
hvarefter med förslagets granskning och rättighetens upplåtande förfares
på sätt om skogsalsters försäljning är stadgadt. Angående detta förfarande
gäller, att förenämnda förslag genom öfverjägmästaren skola
underställas domänstyrelsens pröfning, hvarefter upplåtelsen kan ske å
auktion eller under hand. Med den stigande odlingen aftager betydelsen
och värdet af grässlätter och bete å skogarne. Statens inkomster af
upplåtelsen häraf äro inom de skilda reviren ganska obetydliga och belöpa
sig för samtliga skogar, från hvilka sådana inkomster härflyta, till
allenast 25,000 kronor om året. Detta står i samband därmed, att oetydelsen
af en begränsning särskildt af betets tillgodogörande å kronans
skogar är allmänt insedd och erkänd. Domänstyrelsen finner för den
skull ej nödigt, att bestämmandet angående upplåtande af grässlätter
och mulbete å ifrågavarande skogar fortfarande förbehålles styrelsen i
andra fall, än då fråga är om sådana upplåtelsers reglerande i samband
med fastställandet af skogshusliållningsplan. St}U''elsen har för den skull
i underdånig skrivelse denna dag angående ändring af vissa paragrafer

158

i gällande instruktion för skogsstaten hemställt, att öfverjägmästare må
pröfva förslag om upplåtelse af grässlätter och mulbete».

De föreslagna förändringarne hafva emellertid ännu ej kunnat
genomföras, då de påkalla nya bestämmelser i gällande skogsordning.

Åt den princip, som åsyftar, att ett ärendes afgörande ej skall
förläggas till högre instans i administrationen, än dess vikt kräfver, har
sålunda skänkts ett visst beaktande, om man än, såsom kommittén här
nedan vill framhålla, kan hafva skäl för den meningen, att steget kunnat
tagas än längre. Olägenheterna utaf eu arbetsfördelning, som icke
utgår från denna grundsats, kunna knappast öfverskattas.

I detta afseende yttrar den framstående kännaren af tyska förvaltningsläran,
grefve Hue de Grais, (Verwaltungsarchiv, Zeitschritt f.
Verwaltungsrecht u. Verwaltungsgerichtsbarkeit 1907, H. 45) bland
annat: »Ett ärende, hvari en lägre instans själf äger att besluta, vållar
långt mindre arbete, än om samma ärende skriftligen skall föreläggas
en högre instans med den omständlighet, som kan vara nödig för besluts
fattande i saken. Åt lägre instansens afgörande böra alla ärenden öfverlämnas,
hvilka blott angå dess verksamhetskrets, och för hvilkas hänskjutande
till högre instans inga särskilda grunder tala. På lägre instans
böra sålunda alla ärenden stanna, hvilkas afgörande är beroende af faktiska,
lokala förhållanden, då dessa förhållanden endast kunna bedömas
af ifrågavarande instans. Det är städse af ondo, om centralmyndigheten
i en stor förvaltning förbehåller sig beslutanderätten eller åtminstone
sista afgörandet i frågor af rent lokal betydelse. Sådant ökar i fruktansvärd
grad skrifveriet, försinkar det verkliga arbetet, och, hvad som är
ändå värre, vållar tusen försummelser, där det gäller att passa på gynnsamma
tillfällen och hastigt växlande konjukturer. Likaså befordrar
ett dylikt system uppkomsten och allenahärskandet åt schabloner på
samma gång, som det förkväfver fruktbringande initiativ från de lägre
tjänstemännens sida.»

Kommittén har låtit verkställa en undersökning angående öfverjägmästarens
verksamhet och befogenhet, hvilken undersökning enligt
kommitténs uppfattning till fullo ådagalagt, att instruktionen för skogsstaten
den 23 december 1909 samt reglementariska föreskrifterna för
skogsstatens tjänsteförvaltning den 31 januari 1910 ej medfört några
väsentliga förändringar i öfverjägmästareinstitutionen, samt att löneregleringskommitténs
mening jämväl i denna de), nämligen att öfverjägmästaren
icke intar den ställning i förvaltningssystemet, som omregleringen
år 1889 afsåg, allt fortfarande torde äga sin fulla giltighet.

Af denna undersökning har nämligen framgått, att öfverjägmästarnas

159

beslutanderätt äfven med den nya ordningen afser endast ett fåtal af
de ärenden, som blifva föremål för deras handläggning, och att deras
hufvudsakliga arbete således ligger uti det förut omnämnda utredandet
och beredandet af ärendena, som skall gifva »domänstyrelsen ett kraftigt
stöd för dess åtgöranden». Såsom bevis för detta sitt påstående får
kommittén anföra följande siffror, utvisande fördelningen af 1910 års
ärenden vid öfverjägmästareexpeditionerna uti å ena sidan sådana, som
af öfverjägmästarna afgjorts, och å andra sidan de, uti hvilka afgörande
träffats af domänstyrelsen eller annan myndighet.

Distrikt	Antal n:r i dia Ärenden, af gjorda af K. domänst. j öfverjäg-eller i mästare K. befhde i	riet Summa ! n:r \|
Luleå .......................................	642	194	836
Skellefteå...................................	512	147	659
Umeå ...................................	694	296	990
Mellersta Norrland .....................	764	209	973
Gäfle —Dala ............................	572	262	834 ]
Summa	3,184	1,108	4,292
Procenttal	74.2	25. s	lOO.o

Det bör anmärkas att från det antal, som upptagits uti diarierna,
hafva afdragits meddelanden m. in., som ej påkalla särskild åtgärd,
såsom mottagandet af kungl. bref, prejudikat, cirkulär från domänstyrelsen,
kartor o. d. Sådana ärenden uppgå till för Luleå distrikt
44 st., för Skellefteå distrikt 51 st., för Umeå distrikt 54 st., för Mellersta
Norrlands distrikt 49 st. och för Gäfle—Dala distrikt 55 st. Från antalet
ärenden för Mellersta Norrlands distrikt hafva vidare afdragits 176 st.
ansökningar om utsyning å skyddsskogar, hvilka ej varit föremål för
annan öfverjägmästarens åtgärd, än att de för verkställighet öfverlämnats
till vederbörande assistent.

Om sålunda öfverjägmästarnas uppdrag uti en icke obetydlig grad
synes bestå uti att utföra arbeten, som afse den förberedande behandlingen
af ärenden, uti hvilka domänstyrelsen beslutar, så hafva å andra
sidan instruktionen af år 1909 och reglementariska föreskrifterna af år

160

1910 till öfverjägmästarens afgörande öfverfört en hel del detaljfrågor,
uti hvilka det utan olägenhet borde kunna öfverlämnas åt revirförvaltarne
att besluta. Detta bidrager att än ytterligare binda öfverjägmästarna
vid expeditionen och hindra dem från att fylla sin viktigaste uppgift
eller inspektionen ute i skogarne.

Såsom exempel på dylika föreskrifter kan anföras bestämmelsen
uti reglementariska föreskrifterna punkt 30 mom. 2 om skyldighet för
öfverjägmästaren att, sedan utsyningsförslagen blifvit godkända och
afverkningstrakterna sålunda bestämda, besluta angående nödig förflyttning
af afverkningen i följd af väderleksförhållanden eller eljest, hvarjämte
det enligt punkt 30 mom. 3 åligger honom att besluta om
afverkning för beståndsvårdens främjande, som ej lämpligen bör uppskjutas.
x)

Dessa fall synas förutsätta, att en stormhärjning, eldskada, torka
eller dylikt träffat skogen, och att på grund däraf en omedelbar afverkning
till förhindrande af skada å virket nödvändiggöres. Skyldigheten
för öfverjägmästaren att besluta i dylika frågor torde med fog kunna
betraktas såsom en mindre lämplig bestämmelse, ägnad att föranleda
expeditionsarbete, utan att något motsvarande gagn för det allmänna
kan anses däraf härflyta. Ty i ett ärende, där beslutet skall grundas
på föreliggande faktiska förhållanden, hvilka kunna bedömas allenast på
ort och ställe, och i allmänhet endast en utväg, nämligen virkets snara
afverkning och tillgodogörande, finnes att tillgripa, måste revirförvaltaren
anses vara den ende, som är i tillfälle att med full sakkännedom besluta
och vidtaga åtgärd. Till annat resultat, än revirförvaltaren, lärer i
sådana fall öfverjägmästaren icke kunna komma, i synnerhet som hans
omdöme måste blifva beroende af revirförvaltarens muntliga eller skriftliga
berättelse i saken, såvida han icke är i tillfälle att själf å ort
och ställe taga kännedom om förhållandet. Men detta kan icke antagas
blifva händelsen annat än i högst sällsynta undantagsfall. Åfven
om fall kunna tänkas, då en olycka, sådan som nu nämnts, får så
stor omfattning, att bedömandet af de åtgärder, som af densamma
påkallas, kan kräfva öfvervägande och beslut af en öfverordnad myndighet,
torde man såsom allmänt omdöme kunna säga, att det tyder på en
olämplig arbetsfördelning, som orsakar onödig tidsutdräkt och onödigt
arbete, att hos öfverjägmästaren lägga afgörandet uti nu berörda frågor,
helst man knappast torde kunna förutsätta, att en öfverjägmästare ville
taga på sitt ansvar att af böja en revirförvaltares förslag om afverkning,

'') Kursiveradt af kommittén.

161

när detta motiverats med att åtgärden afser bestånd svårdens främjande
och ej lämpligen kan uppskjutas.

Öfverjägmästaren kan enligt reglementariska föreskrifterna punkt
31 mom. 4., besluta om den procent profträd, som vid värdering af en
stämpling skall uttagas. Denna bestämmelse kan antagas afse att förhindra,
antingen att revirförvaltaren, i afsikt att nå stor noggrannhet,
tager en enligt öfverjägmästarens uppfattning för stor procent profträd
och därigenom fördyrar stämplingsarbetet eller fördröjer dess fullbordande,
eller ock att han genom en för ringa procent äfventyrar resultatets
tillförlitlighet. Den lämpliga procenten profträd kan emellertid ej
bedömas annat än på ort och ställe ute i skogen. Åro träden ovanligt
likformiga och jämna, kan en ringa procent vara fullt tillfylles, under
det att man vid stor olikformighet måste företaga en däremot svarande
ökning i det profträdsmaterial, som behöfver undersökas och värderas i
olika sortiment, för att ett säkert resultat skall nås. Det torde ligga i
öppen dag att lika olämpligt som det är att ålägga öfverjägmästaren
ett eventuellt afgörande i dylika detaljfrågor, lika olämpligt är det att
möjligen tvinga en slämplingsförrättare, till hvilkens tjänsteplikt hör ett
noggrant utförande af värderingen, att vid fullgörandet af denna
skyldighet utgå från ett procenttal profträd, som han finner vara olämpligt.

Punkt 94 i reglementariska föreskrifterna gifver ett belysande
exempel på öfverjägmästarens befogenhet i detaljerna af revirskötseln
samt revirförvaltarens alltför snäft begränsade handlingsfrihet. I fråga
om virke, som skall, förr än det försäljes, afverkas genom skogsförvaltningens
försorg, må nämligen öfverjägmästaren medgifva rätt att
åsätta träd, som skola stämplas, kronomärke allenast vid manshöjd,
under det att regeln annars är, att träden skola åsättas kronomärke
både vid manshöjd och rot.

Bestämmelsen i reglementariska föreskrifterna punkt 196 lämnar
åt öfverjägmästaren att besluta om revirgöromålens fördelning mellan
jägmästaren och aflönad assistent å reviret, äfvensom att i revir, där
utsyning jämlikt kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog förekommer,
oafsedt om aflönad assistent är anställd eller ej, pröfva af revirförvaltaren
afgifvet förslag till ordningsföljd af dylika förrättningar med afseende
å lämpligheten af denna ordningsföljd1). Åfven denna bestämmelse synes
kännetecknande för systemet, så mycket mera som ifrågavarande befogenhet
tillerkänts öfverjägmästaren allenast beträffande visst slag af

J) Kursiveradt af kommittén.

162

resor, men icke rörande alla förrättningar. Med den nuvarande formen
för reseersättningens utgående till revirförvaltaren synes det icke kunna
möta några betänkligheter att åt honom själf öfverlåta att afgöra den
ordning, i hvilken han vill företaga honom åliggande tjänsteförrättningar,
äfvensom att i uppgjord plan vidtaga de ändringar, som omständigheterna
kunna föranleda.

Den lokala förvaltningens centralisering till öfverjägmästaren har
bland annat fått sitt uttryck i den år 1909 fastställda instruktionens för
skogsstaten § 3.

öfverjägmästaren skall enligt bestämmelserna i denna, därest han
finner särskild åtgärd för skogsskötselns främjande i visst fall böra
vidtagas och vara af beskaffenhet att påfordra omedelbar verkställighet,
eller redan föreskrifven åtgärd böra utföras i annan ordning eller på
annat sätt, än jägmästaren enligt sin uppfattning af förhållandena anser
lämpligt, därom lämna jägmästaren besked, om hvars mottagande jägmästaren
har att gifva bevis.

öfverjägmästaren har härigenom tillagts en ovillkorlig befogenhet
att ingripa i och ändra jägmästarnes disposition för skötseln af revirets
skogar. På grund af sitt tjänstgöringsområdes stora omfattning samt
de tidskräfvande expeditionsgöromålen kan öfverjägmästaren emellertid
ej annat än i mera enstaka fäll utöfva denna ledning på grund af personlig
kännedom om de lokala förhållandena, hvarför misstag lätt kunna
begås. Och att dessa kunna komma att utöfva en menlig inverkan på
skogsskötseln och dess ekonomiska resultat torde ej kunna bestridas.
När öfverjägmästaren såsom innehafvande den lokala ledningen af förvaltningen
kan tvinga jägmästaren att i strid med dennes egna åsikter
utföra äfven detaljarbetet å skogen, blir dessutom följden lätt den, att
jägmästaren ej får samma intresse för arbetet, som då han själf får
ordna och leda det efter sin egen uppfattning. Det vore också mänskligt,
om han, äfven med ett beklagande däraf för skogens skull, kände
en viss tillfredsställelse, därest ett sådant arbete misslyckades. Men af
ett system, som kan vålla dylikt, har man äfven anledning befara, att
det skapar liknöjdhet och slapphet samt försvagar ansvarskänslan hos
jägmästaren, hvarjämte det äfven torde kunna gifva anledning till slitningar
mellan öfverjägmästaren och jägmästaren till stort men för
arbetet.

Öfverjägmästarens ytterst dominerande ställning i den lokala förvaltningen
med jägmästaren mera i bakgrunden såsom utförande organ
för öfverjägmästarens dispositioner framgår tydligt utaf olika officiella
uttalanden i fråga om ökning af öfverjägmästarnes antal.

163

Den 16 oktober 1901 uttalar domänstyrelsen i sin underdåniga
skrifvelse angående de två nordligaste distriktens delning i tre och
inrättande för detta ändamål af en ny öfverjägmästarebefattning, att
den lokala ledningen af skogsförvaltningen inom dessa vidsträckta distrikt 1y),
bvilken ledning redan från början ställt stora anspråk på ifrågavarande
tjänstemän, särskilt till följd af de långa afstånden samt den tidsutdräkt,
resorna inom distriktet kräfde, hade alltmer visat sig endast
med svårighet kunna utöfvas, mången gång blott med eftersättande af
en del ganska viktiga uppgifter. Utom de förslag till skogsindelnings-,
utsynings-, flottledsreglerings-, diknings-, förvaltnings- m. fl. åtgärder,
som öfver jägmästaren årligen liade att med ledning af revirförvaltarnes
primära uppgifter och förslag utarbeta v) och till domänstyrelsen ingifva,
ålåge det honom att å ort och ställe närmare undersöka, huru skogarnes
förvaltning och skötsel handhades, samt att efter öfverläggning med
revirförvaltaren lämna dessa sistnämnda besked om hvad till skogsskötselns
främjande borde vidtagas. För en framgångsrik förvaltning
af statsskogarne vore denna öfverjägmästarnes verksamhet af den största
betydelse och kunde ej utan väsentlig skada för det hela eftersättas.
Den 11 januari 1902 framhåller chefen för jordbruksdepartementet i
samma fråga, att den alltjämt fortgående utvecklingen af statens skogshushållning
i de två nordligaste distrikten under den tid, som förflutit
efter det Kungl. Maj:t hos Riksdagen gjorde framställning om delning
af samma distrikt i tre nya sådana och om inrättandet af en ny öfverjägmästarebefattning,
alltmera ådagalade vikten af att åt kronans värdefulla
skogstillgångar i dessa trakter ägnades så noggrann och sakkunnig
vård som möjligt, på det att de måtte blifva till största gagn för statsverket
och för landet i dess helhet. Med hänsyn till den betydelsefulla
uppgift, som i detta afseende tillkomme öfverjägmästarne, och då dessa
för det dåvarande uti ifrågavarande distrikt endast med svårighet och
mången gång blott med eftersättande af en del ganska viktiga arbeten
kunde utöfva den dem åliggande lokala ledningen af skogsförvaltningen
inom distriktetx), ansåg departementschefen i likhet med domänstyrelsen
att med den ifrågasatta delningen af de bägge distrikten ej längre
kunde utan verklig skada för skogsförvaltningen i dessa trakter anstå.

Samtidigt som öfverjägmästaren har den lokala ledningen af förvaltningen
om hand, åligger honom äfven uppdraget att inspektera densamma.
Därigenom blir hans inflytande än större och revirförvaltarens befogenhet
än ytterligare inskränkt. Med fog torde ock kunna ifrågasättas, huruvida

fl Kursiveradt af kommittén.

164

ett system, som i samma hand lägger befogenheten att bestämma rörande
hvarje detalj i ett revirs skötsel och skyldigheten att inspektera, att
samma revirs förvaltning handhafves i enlighet med sålunda gifna bestämmelser,
verkligen är fotadt på väl afvägda anordningar. Det kan
nämligen vara tvifvel underkastadt, huruvida en dylik inspektion kan
blifva ett fullt objektivt bedömande af förvaltningen i dess helhet, eller
om den icke fastmer måste inskränkas till en undersökning, huruvida
föreskrifna åtgärder blifvit verkställda i enlighet med den öfverordnades
föreskrifter. Det framhålles äfven i de reglementariska föreskrifterna,
punkt 1, att öfverjägmästaren vid inspektion skall göra sig förvissad
om, att af honom vidtagna åtgärder och anbefallda rättelser eller i
öfrigt rörande tjänsteförvaltn ingen lämnade föreskrifter efterlefvas. Det
utsäges däremot ej, att åtgärderna i och för sig böra blifva föremål
för granskning, hvarigenom misstag kanske lätteligen förbises eller
bagatelliseras och därigenom kunna få större räckvidd än eljest kunde
blifva fallet. Inspektionsprotokollen, hvilka borde kunna tjäna till
ledning vid bedömande af den lokala skogsskötseln, dess brister och
behof, blifva under sådana förhållanden ej i stånd att fylla denna uppgift.
Det vill också synas, som om man haft en känsla af denna
svaghet hos den nuvarande inspektionen, då det föreskrifvits, att inspektionsprotokoll
ej behöfva föras annat än i undantagsfall.

I detta sammanhang bör äfven påpekas, att, oaktadt i enlighet
med löneregleringskommitténs förslag mera erfarna assistenter förordnats
såsom biträden hos öfverjägmästarna, den hjälp, som genom dessa tillförts
öfverjägmästarna, ej varit tillräcklig, för att dessa kunna anses
disponera nog tid för att utöfva sin inspekterande verksamhet. Assistentens
befogenhet utåt inskränker sig nämligen till att till vederbörande
jägmästare remittera sådana till öfverjägmästareexpeditionen inkomna
ärenden, öfver hvilka jägmästares utlåtande skall infordras samt att
expediera ärende, som icke påkallar omedelbart beslut eller yttrande af
öfverjägmästaren. Med detta undantag kunna sålunda inga ärenden,
som erfordra skriftlig behandling, afgöras under öfverjägmästarens inspektionsresor.
Den del af hans verksamhet, som afser att besluta i en
del ärenden samt att utarbeta yttranden till domänstyrelsen eller andra myndigheter,
kommer således att ligga nere, medan inspektionsresorna pågå.

Den dualism, som råder i öfverjägmästarnes verksamhet, i det att
han dels skall utföra ett drygt och, såsom det vill synas, ständigt växande
expeditionsarbete å sitt kontor, dels skall utöfva såväl ledningen
af den lokala förvaltningen som ock inspektionen öfver densamma, måste
hafva till följd, att den ena eller andra sidan af densamma får träda i

165

bakgrunden. Hans tid och förmåga kunna ej tänkas räcka till för ett
fullständigt tillgodoseende af dem båda. Detta kan gifva anledning till
en viss ojämnhet i förvaltningen, i det att olika öfverjägmästare allt
efter olika individuella anlag förlägga tyngdpunkten af sin verksamhet
åt den ena eller den andra sidan.

Genom att med exempel belysa öfverjägmästarens ställning i förvaltningssystemet
såväl i förhållande till öfverordnad myndighet gom
underordnade tjänstemän, tror sig kommittén här ofvan hafva till fullo
ådagalagt, å ena sidan att dessa funktionärers beslutanderätt är så begränsad,
att de endast i ringa grad kunna lätta den på domänstyrelsen
hvilande bördan af löpande ärenden, och å andra sidan äfven att de i ett
flertal fall äga beslutanderätt i ärenden, som på grund af sin natur med
största fördel kunna och böra öfverlämnas till revirförvaltarens afgörande.

Sin mening om hvad det nuvarande förvaltningssystemet faktiskt
innebär anser sig kommittén kunna sammanfatta sålunda, att det åt
revirförvaltaren anvisar platsen såsom utförande organ af den förvaltande
öfverjägmästarens och den ledande domänstyrelsens föreskrifter. En
sådan fördelning mellan de olika funktionärerna inom förvaltningen af
de uppdrag, som innefattas uti handhafvandet af statens skogshushållning,
synes emellertid komma i bestämd strid med denna hushållnings natur.
Denna betingar ovillkorligen, att vid hushållningens utöfvande många
frågor af göras uteslutande på grund af lokala förhållanden, h vilka ofta
äro af mycket olika beskaffenhet, och om livilka man därför måste förutsätta,
att större kännedom är att finna hos den inom det mindre tjänstgöringsområdet
arbetande revirförvaltaren än hos öfverjägmästaren med
hans flera revir omfattande distrikt. Följden af detta helt säkert undantagslösa
förhållande borde få sitt uttryck uti en arbetsfördelning, som
förläde afgörandet uti dylika lokala förvaltningsfrågor till den förre
tjänstemannen och ej — såsom af ofvan anförda exempel från instruktionens
och de reglementariska föreskrifternas bestämmelser framgår —
till den senare. På grund af dennes större tjänstgöringsområde och
mängden af honom åliggande andra uppdrag kan han nämligen ej skaffa
sig personlig kännedom om hvarje föreliggande fråga, utan måste göra
sina beslut och uttalanden beroende .af revirförvaltarens skriftliga redogörelser
eller i allmänhet upplysningar, inhämtade uti andra hand.
Härigenom skapas ett icke obetydligt arbete, utan att däremot svarande
gagn vinnes. Då öfverjägmästarens beslut i de allra flesta dylika fall
måste grundas på den skriftliga utredning, som revirförvaltaren gör, så
kan med ett visst berättigande sägas, att beslutet blifver mindre bero -

Samman fattning.

166

ende af de faktiska lokala förhållandena än af revirförvaltarens förmåga
att i ord skildra dessa.

Det nuvarande systemets, såsom förvaltningssystem betraktadt,
mål och ledande tanke torde kunna sägas vara att söka åstadkomma en
i möjligaste måtto enhetlig och likformig förvaltning. Detta mål söker
det uppnå genom att förlägga afgörandet, äfven uti detaljfrågor, så
närp administrationens centrala punkt som möjligt. Men då man söker
att skapa denna likformighet, glömmer man emellertid hvad som nyss
framhållits, eller att de yttre omständigheter, under hvilka skogshushållningen
arbetar, och hvilka äro bestämmande såväl för den ekonomiska
som skogliga förvaltningen, äro af eu ytterst mångfaldig och växlande
beskaffenhet. Skola de därför rätt utnyttjas i skogshushållningens tjänst,
fordras en intim personlig kännedom om deras art och natur. Brister
denna kännedom, hvilket måste i ökad grad blifva förhållandet, på ju
längre afstånd den bedömande ser dem, uppstår lätt fara för ensidig
behandling af de föreliggande frågorna.

Mot kommitténs nu gjorda granskning af gällande föreskrifter och
därpå grundade system invändes måhända, att den alltför mycket fäster
afseende vid bokstafsuttrycken. Meningen med föreskrifterna är, säger
man kanske, ej, att de skola strängt följas, utan att de skola uppfattas
snarare såsom ledare och vägvisare i mera viktiga eller tvifvelsamma
fall. Det vore beklagligt, om en dylik invändning skulle vara ett
uttryck för de ledandes uppfattning; ty det skulle betyda, att det i
praktiken funnes rum för en obestämbar grad af frihet vid föreskrifternas
tillämpning både från deras sida, hvilkas tjänstgöring föreskrifterna
afse att reglera, och från deras, som skola kontrollera föreskrifternas
efterlefnad. Ett förvaltningssy stem, hvars reglementariska föreskrifter
för tj än steförvaltningen ej skulle tillämpas och kanske ej kunna strängt
tillämpas, har emellertid öfverlefvat sig själft; ty ett sådant system förslöar
och skapar osäkerhet.

Som en sammanfattning af det sagda får kommittén såsom sin
åsikt framhålla, att de mest framträdande och för skogarnas intensiva
skötsel betänkligaste felen i det nuvarande förvaltningssystemet och dess
arbetssätt äro följande:

Domänstyrelsen betungas öfver höfvan med löpande ärenden, hvilka
draga dess initiativ och arbetsförmåga ifrån de stora och viktiga frågorna.

Öfverjägmästaren, som har åt sig uppdragen den lokala ledningen
af revirskötseln, kan på grund af den mångfald ärenden, uti hvilka han
skall besluta eller lämna utredning, icke hinna ägna den tid åt inspektion

167

af sitt distrikt, som vore önskvärd. Det torde kunna anses såsom mindre
lämpligt, att inspektionen är öfverlämnad åt den, som har sig anförtrodd
ledningen af och afgörandet i fråga om revirets skötsel.

Revir förvaltar en är icke en verklig förvaltare med viss handlingsfrihet,
utan i hufvudsak en verkställare af öfverjägmästarens förvaltningsprinciper,
hvaraf följer, att hans utbildning och kunskaper samt
lokalkännedom icke utnyttjas i önskvärd utsträckning.

Inga af dessa olägenheter och fel kunna, enligt kommitténs åsikt,
undanrödjas med bibehållande af det nu rådande förvaltningssystemet,
hvarkgn genom delning af revir eller genom utökande af antalet öfverjägmästaredistrikt.
Härför erfordras en genomgripande förändring, hvarigenom
en fullt rationell arbetsfördelning genomföres, så att de enskilda
tjänstemännens utbildning och kunskaper bättre tillgodogöras samt deras
arbetsförmåga och initiativlust fullt tillvaratagas.

Det system, genom hvilket detta kan ske, är det s. k. Oberförster(revirförvaltare-)systemet,
ett förvaltningssystem, som är genomfördt i
ett flertal tyska stater, såsom Baden, Hessen, Braunschweig, Wurtemberg
och Bayern, samt står på dagordningen i Preussen, Sachsen och Österrike.
»Oberförstersystemet är», sade den framstående t}rske skogsmannen
Danckelmann redan vid ett skogsmöte i Eisenach år 1876, »ansvarighetens
system, hvilket skapar dugligt folk och gifver stor arbetseffekt.
Det är systemet för den lokala erfarenheten, som i svåra fall vet att
råda och handla själf. Det är arbetsglädjens system, som gläder sig
öfver egna tankars och eget arbetes resultat.»

Om jägmästarens fackutbildning skall fullt utnyttjas, bör han hafva
ökadt bemyndigande med däraf följande större ansvar och vid förvaltningen
af sitt revir i utsträcktare mån än hittills är fallet vara den
afgörande och bestämmande. Han bör därvid vara underkastad en opersonlig
ledning och en personlig kontroll.

Ändringen af förvaltningssystemet bör således syfta till en decentralisering,
under det att det nuvarande systemet, äfven hvad beträffar
den lokala ledningen af skogsskötseln, karaktäriseras af en skarpt framträdande
centralisering, i afsikt att gifva de högre myndigheterna en
öfverblick öfver skogsskötselns och skogshushållningens alla detaljer och
för att åstadkomma enhet och likformighet i statens skogshushållning.
Skogen med dess omväxling och den däraf betingade variationen i behandling
och vård är ett förvaltningsobjekt, som ej kan behandlas likformigt.
Allmänna hushållningsföreskrifter till ledning för skogsskötseln
kunna visserligen vara nödvändiga för att gifva en viss stadga åt statens
skogshushållning och för att undvika ett okontrollerbart experimenterande,

Kommittén»

förslag.

168

men likformigheten får ej sträcka sig ända ned till detaljarbetet, och
afgörandet af detaljfrågor icke förläggas till instanser, hvarest man ej
kan vänta att finna en så intim kännedom om de lokala förhållandena,
som härför erfordras. Flyttas detta afgörande längre ned, såsom systemförändringen
afser, förlorar man — det är sant — uti likformighet,
men torde på samma gång kunna hafva anledning vänta bättre ekonomiska
resultat af hushållningen i dess helhet, då ett bättre tillgodogörande
af de lokala förhållandena med dess skiftande möjligheter
torde ernås.

Det finns väl knappast någon gren af statshushållningen, som i
högre grad än skogshushållningen är beroende af den förvaltande personalens
förmåga att utnyttja alla möjligheter, hvilka kunna stå dem till
buds, för att ett verkligt godt arbetsresultat skall kunna ernås. En fortgående
och fruktbringande utveckling af skogshushållningen inom ett
revir förutsätter en ingående kännedom om skogarne och deras tillstånd,
om afsättnings-, flottnings- och arbetsförhållanden m. m. Denna kännedom
måste sökas hos revirförvaltaren och ej hos öfverordnade myndigheter.

Häremot torde möjligen invändas, att denna själfständiga ställning
kan gifvas endast en särskildt framstående revirförvaltare, men att det
stora flertalet af de nuvarande revirförvaltarne ej är vuxet denna ställning,
att de ej äga tillräcklig skicklighet och erfarenhet, och att de ej
äro tränade för denna kräfvande uppgift. Dessa invändningar få dock
ej tillmätas alltför stor betydelse. Saknas de ofvannämnda egenskaperna
hos någon, så torde detta ofta ej bero på materialet, utan på det nuvarande
systemet, som snarare kväfver än utvecklar sådana egenskaper,
där de finnas. Man har däremot anledning antaga, att en omläggning
af förvaltningssystemet i den riktning, som nu föreslagits, kommer att
arbeta fram och utveckla desamma. Ty det torde vara uppenbart, att en
ökad handlingsfrihet för revirförvaltaren skulle komma honom att känna
sig i en helt annan och ansvarsfullare ställning, än hvad som nu kan vara
fallet. Med denna känsla af ökadt ansvar måste följa ökadt intresse för
frambringande af goda resultat. Mellan de olika förvaltarne komme att
uppstå en täflan att åstadkomma det bästa möjliga, och denna ökade
verksamhetslust kommer i sin ordning att skänka nya, rika erfarenheter,
hvilka för skogshushållningen i vårt land och hvad därmed äger sammanhang
säkerligen kan blifva af oskattbart värde.

Revirförvaltarens befogenhet skall dock, såsom äfven redan antydts,
ingalunda vara obegränsad, utan tvärtom underkastad sin gifna begränsning
och kontroll. I stort sedt torde den böra afse alla åtgärder, som

169

beröra den skogliga skötseln, och som måste bedömas och afgöras på
grund af lokala förhållanden inom ramen af allmänna hushållnings- och
fastställda skogsindelningsföreskrifter, således ett planmässigt anordnande
och ledning af afverkningar, beståndsvård och kultur, vidare vissa upplåtelser
af grässlätter, mulbete, torf- och grustäkt. Han skall ansvara
för en omsorgsfull och rationell virkesaptering samt för virkets värdering
och vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att skydda och förbättra förvaltningsobjekten
samt anvisa och fördela revirarbetet åt assistenter och
kronojägare, så att det snabbt och väl utföres. För expeditionsgöromålens
noggranna utförande samt för bokföring af penningemedel och
virke bör revirförvaltaren bära ansvaret, liksom han äfven bör tillse, att
beståndshistorik-, arrende- och andra nödiga liggare noggrant föras.

Alla dessa arbeten böra vara fria från det direkta ingripande af
utomstående, som det nuvarande systemet föreskrifver; ty de planläggas
och ordnas bäst på ort och ställe och kunna aldrig rätt bedömas efter
utredningar eller detaljerade, om än väl utförda beskrifningar af de
lokala förhållandena. I dessa arbeten är det äfven, som revirförvaltaren
alldeles särskild! kan gifva prof på sina kunskaper och sin energi. Det
sätt, hvarpå de utföras, kommer därigenom att bära vittnesbörd om hans
förmåga af själfständigt handlande och tänkande.

Misstag kunna härvid visserligen begås, men då revirförvaltaren
är underkastad en saklig inspektion, blifva dessa med all säkerhet snart
iakttagna och rättade, innan någon skada af större betydenhet kunnat
uppkomma. Dels därigenom dels genom revirförvaltarens mera begränsade
tjänstgöringsområde få de alltid en mindre räckvidd än de,
som nu kunna begås, då den lokala ledningen ligger hos öfverjägmästaren
med hans mera vidtomfattande arbetsfält.

Då sålunda enligt kommitténs åsikt skogarnas rationella skötsel
såväl i rent skogligt som ekonomiskt hänseende uti främsta rummet
beror af ett noggrant och sakförståndigt arbete från revirförvaltningens
sida, vill kommittén såsom sin mening uttala, att befogenheten och
ansvaret hos denna instans af skogsadministrationen böra väsentligen
vidgas. Arbetsledningen ute i skog och mark är af grundläggande
betydelse och skall gifva lif åt de för statens skogshushållning fastställda
allmänna grundsatserna. Ett förvaltningssystem kan därför först
då sägas arbeta väl, när genom dess bestämmelser revirförvaltarens
verksamhet på allt sätt underlättas, och hans ställning såsom den förmedlande
parten mellan å ena sidan den ledande centralstyrelsen och
å andra sidan de honom underordnade, för detaljarbetet i skogen anställda
funktionärerna effektivt stödjes. Underkastadt en personlig kon 22 -

170

troll bör ett under sådana förhållanden af revirförvaltaren utfördt arbete
lämna ett resultat, hvilket bör blifva det bästa möjliga.

Redan af det sagda torde framgå, att öfverjägmästareinstitutionen i
sin nuvarande form icke synes lämpad att framgent utgöra den länk, som
uppåt skall förbinda revirförvaltningen med centralstyrelsen. Ånnu mindre
kan denna institution utan en genomgripande omändring uppfylla de
fordringar, som man måste ställa på en mellaninstans, af hvilken man
begär, att den skall kunna från centralstyrelsen öfvertaga en del af dess
arbetsbörda. Det skulle nämligen i allmänhet ej vara väl betänkt att till en
enda persons afgörande öfverlämna ärenden, hvilka hittills ansetts erfordra
den granskning, som i ett centralt ämbetsverk kommit dem till del.
Det principiellt oriktiga i en sådan anordning skulle ej heller kunna
häfvas genom att tillsätta ett större antal öfverjägmästare med samma
ställning, som de nuvarande. Vid sådant förhållande har kommittén
funnit det vara en angelägen fråga att undersöka, under hvilka former
sambandet mellan revirförvaltningen och centralstyrelsen skall anordnas,
för att såväl bristerna hos den nuvarande mellaninstansen skola kunna
afhjälpas, som ock centralstyrelsens arbetsbörda till en del kunna på
densamma öfverflyttas. En utväg, som föreslagits, bär varit mellaninstansens
fullständiga indragning till centralstyrelsen. Öfverjägmästarna
skulle enligt detta förslag göras till chefer för hvar sin byrå i domänstyrelsen
och på samma gång bibehållas vid sin inspekterande verksamhet.
Härigenom skulle, menar man, ernås en intim kontakt mellan
centralstyrelsen och arbetet i skogen. Inom domänstyrelsen skulle de
nya byråcheferna utreda och bereda alla ärenden, som berörde skogarna
inom deras inspektionsdistrikt, hvilka de genom täta inspektionsresor
skulle sträfva att lära känna. En sådan organisation lider emellertid
af alla de brister, hvilka vidlåda den nuvarande öfverjägmästareinstitutionen,
hvarjämte den, i stället för att lätta centralstyrelsens arbetsbörda,
skulle öka den genom att till den öfverflytta afgörandet af alla
de ärenden, uti hvilka öfverjägmästaren redan nu beslutar. Då antalet
byråchefer väl skulle blifva minst lika stort, som det nuvarande antalet
öfverjägmästare, eller tio stycken, skulle föredragningarna så helt taga
den högsta chefens tid i anspåk, att han i långt mindre grad, än nu
är fallet, kunde medhinna de stora frågorna, uti hvilka uppslag från
honom kunde vara att förvänta. Långt ifrån att det framställda förslaget
sålunda innebär någon lösning af den föreliggande frågan, skulle
dess antagande, än ytterligare förvärra den nuvarande situationen.

Då det nu relaterade förslaget sålunda ej erbjuder några som helst
möjligheter för lösande af frågan om mellaninstansens ordnande, har

171

kommittén tagit i öfvervägande, huruvida ej detta mål skulle kunna
ernås genom en låt vara djupgående, men i annan riktning verkande
omorganisation af den nuvarande öfverjägmästareinstitutionen. Enligt
hvad som förut framhållits, ställas på en instans mellan domänstyrelsen
och revirförvaltaren krafven, att den skall kunna

1. mottaga en del af domänstyrelsens arbetsbörda,

2. öfvertaga öfverjägmästarnas inspekterande verksamhet och

3. utöfva en opersonlig ledning af skogshushållningen i distriktet.

Kommittén har trott sig finna en utväg att tillgodose alla dessa

kraf genom att föreslå inrättande af distriktsstyrelser. Genom att gifva
mellaninstansen formen af en styrelse, d. v. s. en af flera personer bestående
myndighet, borde garanti för en noggrann pröfning och utredning
af ärendena vinnas, hvarjämte afgörandet ej uteslutande blir beroende
af en ensam persons okritiserade åsikter. Till en distriktsstyrelse borde
därför utan risk kunna öfverlämnas en del förvaltningsuppgifter och
den slutliga handläggningen af många ärenden, som nu tillhör domänstyrelsen,
hvarigenom en nödvändig decentralisation kunde ernås. Inspektionen
öfver revirförvaltningen borde utöfvas af styrelsens medlemmar
personligen, men pröfningen af en inspekterandes anmärkningar äfvensom
ledningen af distriktets skogshushållning af distriktsstyrelsen såsom sådan,
hvarigenom garanti för en fullt saklig inspektion borde vinnas. Till
förmån för inrättande af distriktsstyrelser talar äfven landets stora
geografiska utsträckning och de vidt skilda lokala förhållanden, som
äro rådande, och som försvåra eller t. o. m. omöjliggöra för en centralstyrelse
att göra sig tillräckligt förtrogen med samt i erforderlig grad
beakta och tillgodose dem. Med distriktsstyrelsers införande, hvarigenom
instanserna i en hel del ärenden blifva färre, komma fördröjning med
ärendenas afgörande och ett ofruktbart, tidsödande skrifveri att i afsevärd
grad minskas till stor fördel för både allmänheten och staten.
Domänstyrelsens chef och ledamöter befrias från trycket af den arbetsbörda,
som mängden af löpande ärenden måste förorsaka. Distriktsstyrelsen,
hvilken lättare än domänstyrelsen kan förskaffa sig en personlig
kännedom om alla de lokala förhållanden, som inverka på skogarnes
skötsel, kan bättre anpassa sig och sin verksamhet efter dessa.

Genom att införa distriktsstyrelser vinnes slutligen möjlighet att
åstadkomma de förändringar i nuvarande förvaltningssystem, som enligt
kommitténs åsikt äro nödvändiga för att åstadkomma en i alla afseenden
bättre och intensivare skötsel af statens skogar, och som böra åsyfta en
decentralisation och en bättre arbetsfördelning, hvilken lägger ärendenas

172

Revirförvaltarens
allmänna
uppgift.

afgörande där, hvarest de största förutsättningarne för en snabb och
säker behandling förefinnes, och som aldrig lämnar detta afgörande till
högre myndighet, än nödvändigt är.

Förvaltningssystemets olika organ böra under dessa förutsättningar
blifva följande:

A) Revirförvaltaren, som på eget ansvar förvaltar revir med
kronojägarne såsom bevakare och underlydande organ för detaljarbetet
i skogen;

B) Distriktsstyrelsen, som leder distriktets administration och
inspekterar revirförvaltningarna;

C) Domänstyrelsen, som utöfvar den högsta ledningen af statens
skogshushållning.

A. Revirförvaltningen.

Det är redan af kommittén framhållet och torde ej kunna jäfvas,
att en skogshushållning, som skall vara i stånd att framvisa goda
resultat, måste hos den, som utöfvar den lokala ledningen af skogsforvaltningen,
förutsätta en ingående kännedom om de särskilda förhållanden,
hvilka kunna öfva inflytanden på hushållningen. En sådan intim
personlig kännedom om dessa faktorer kan svårligen ersättas utaf några
i skrift gjorda skildringar af desamma, vare sig det gäller att klargöra
en skogs behof af, att särskilda rent skogliga åtgärder där verkställas,
eller fråga är om utförande af arbeten eller vidtagande af dispositioner,
hvilka afse den rent ekonomiska behandlingen af förvaltningsobjektet.
Det behöfver knappast framhållas, huru behofvet af de förra betydligt
växla, liksom också de omständigheter — flottningsförhållanden, olika
trakters olika lokala behof m. m. — som öfva inflytande på de senare
och alltså på afsättningsförhållanden, priser och däraf föranledda olika
apteringar m. m. Bäst skickad att bedöma och utnyttja alla dessa olika
förhållanden lär helt säkert den tjänsteman vara, som lefver dem närmast,
och som på grund af sitt områdes begränsade utsträckning är i
stånd att öfverblicka dem.

Om än kommittén sålunda af förut och nu anförda skäl anser, att
den lokala ledningen af skogsförvaltningen och ansvaret för denna bör
hvila på revirförvaltaren, så är det dock gifvet, att hans bestämmanderätt
skall vara begränsad af allmänna hushållningsföreskrifter, fastställda
utsynings- och förvaltningsförslag samt hushållnings- och dikningsplaner.

173

Han måste dock äga en viss rätt att omedelbart och på eget ansvar
vidtaga alla åtgärder, som för förvaltningsobjektens rätta vård och skydd
äro nödvändiga och ej utan våda eller ekonomisk förlust kunna uppskjutas,
dock med skyldighet att, om härigenom gifna föreskrifter måste
öfverträdas, eller ändringar vidtagas uti fastställda förslag och planer,
omedelbart anmäla detta till öfverordnad myndighet. Hans tjänsteutöfning
skall vara underkastad inspektion, som förrättas af chef för eller
ledamot i domän- eller distriktsstyrelse.

Förutom hvad som enligt allmän lag eller annorledes gifna föreskrifter
kan åligga revirförvaltaren har kommittén i enlighet med de
allmänna synpunkter, som den alltså anser böra vara bestämmande vid
uppgörande af ett förvaltningsprogram för statsskogarna och särskildt
för arbetsfördelningen mellan de olika instanserna i administrationen,
ansett, att nedanstående bestämmelser böra iakttagas vid uppdragande
af gränsen för revirförvaltarens kompetensområde.

l:o. Revir förvaltar en skall upprätta de årliga utsynings- och förvaltnings
för slag en samt, sedan de, efter granskning af distriktsstyrelsen,
fastställts af domänstyrelsen, utföra de sålunda bestämda arbetena.

Angående dessa förslag säges i punkt 21 af 1910 års reglementariska
föreskrifter, att de beröra förvaltningens viktigaste delar och
därför påkalla särskild uppmärksamhet och omtanke, samt att de böra
vara grundade på för handen varande förhållanden. De blifva därigenom
ett uttryck för revirförvaltarens duglighet och energi och äro de medel,
genom hvilka en planmässig och målmedveten förbättring samt utveckling
af skogsskötseln skola vinnas. Det kan därför ej vara lämpligt,
att, såsom nu stadgas, öfverjägmästaren skall med ledning af jägmästarens
primäruppgifter utarbeta dessa förslag. (Se domänstyrelsens skrifvelse
16 oktober 1901, löneregleringskommitténs betänkande del VI
sid. 36 samt instruktionen för skogsstaten 23 december 1909 § 6).

2:o. Revirförvaltaren skall äga bestämma om af verkning för beståndsvårdens
främjande, som ej lämpligen bör uppskjutas, samt om nödig förflyttning
af afverkningar, äfvensom om saluvirkets aptering och sortering
och om sättet för dess värdering.

När afverkning är nödvändig för beståndsvårdens främjande och
icke lämpligen bör uppskjutas, bör, såsom redan framhållits, rätten att
besluta om sådan afverkning tillkomma revirförvaltaren.

På grund af andra afverkningars koncentrerande till viss flottled
och därmed följande billigare flottningskostnader, tillgång på spekulanter
och arbetskraft m. fl. dylika förhållanden kan det befinnas lämpligt att
flytta en afverkning från en förut föreslagen trakt. Detta bör då, om

Revirförval
tårens kom
petensområde.

174

distriktsstyrelsens beslut ej kan inhämtas, kunna afgöras af revirförvaltaren,
som skall meddela distriktsstyrelsen den vidtagna åtgärden
och motiven därtill.

Virkets sortering och klassificering äro ofta beroende af lokala
sedvänjor, som böra följas, då man genom att i sådana afseenden tillgodose
spekulanterna ofta når högsta pris. Då revirförvaltaren naturligen
bör äga bästa kännedom om alla sådana förhållanden, bör det
ingå bland hans åligganden att besluta i sådana frågor.

Sättet för värderingens af virket utförande bör bestämmas af
revirförvaltaren, som är ansvarig för dess ordentliga verkställande.

3:o. Revirförvaltaren bör vara befogad att inom den fastställda
slutsummans gränser vidtaga de ändringar i förvaltning sförslaget, som
kunna visa sig oundgängligen erforderliga.

Utgiftsförslagen uppgöras på sommaren året, innan utbetalningarna
skola göras. De verkliga utgifterna, som äro beroende af flera omständigheter,
hvilka ej kunna förutses, såsom tillgång på arbetskraft,
väderleksförhållanden, afsättningsförhållanden m. m., kunna afvika mer
eller mindre från de beräknade. Jämkningar mellan olika anslagstitlar
kunna därför ej gärna undvikas.

Helt nya, i förvaltningsförslaget ej upptagna utgifter böra underställas
domänstyrelsen.

4:o. Revirförvaltaren skall äga rätt att medgifva förlängd tid för
afforsling af virkeseffekter.

Dessa ärenden äro rena lokalfrågor och ej af den betydenhet, att
de böra afgöras af öfverordnad myndighet, hvarföre desamma böra läggas
under revirförvaltarens beslutanderätt. Domänstyrelsen har redan år
1909 (se sid. 156) gjort framställning om dessa ärendens öfverflyttning
till öfverjägmästaren. De skäl, som då anförts härför, äro helt säkert
lika gällande för ärendenas i fråga förläggande till revirförvaltningen.

5:o. Revirförvaltaren bör äga rättighet att bestämma om upplåtelser
af grässlätter, mulbete samt torf- och grustäkt.

I fråga om motiv för denna bestämmelse får kommittén hänvisa
till domänstyrelsens underdåniga skrifvelse den 27 oktober 1909 rörande
bland annat upplåtande af grässlätter och mulbete, för hvilken redogjorts
å sid. 157. Det vill synas som om hvad i densamma anförts angående
dylika upplåtelser med lika rätt kunde åberopas i fråga om upplåtelse
af torf- och grustäkt och för uppdragets läggande på revirförvaltaren.

6:o. Revirförvaltaren skall äga rätt att pröfva anbud å till försäljning
utbjuden virkespost, då anbudet ej öfverstiger 500 kronor.

7:o. Revir förvaltar en bör äga befogenhet att under hand försälja

175

kolved, ved, hässjevirke, gärdesgårdsvirke, virke till slöjd och tjärtunnor
samt husbehofsvirke, äfven af friska träd, till ett värde af 200 kronor.

I fråga om motiv till dessa bestämmelser hänvisas till kommitténs
uttalande i sammanhang med frågan om ordnande af statens virkesförsäljning
(sid. 209 tf.).

8:o. Revirförvaltaren bör få uppbära kontant likvid intill samma
belopp, till hvilka han äger att sälja virke vare sig under hand eller efter
anbud.

Motiv till denna bestämmelse återfinnes under kapitlet om uppbörd
af statens skogsmedel (sid. 228 ff.).

9:o. Revirförvaltaren skall ansvara för bokföring af virke och
penningar samt afgifva på denna grundade redogörelser.

Hela bokföringssystemet för statens skogar bör omläggas och
hänvisas härom till särskildt kapitel. Ansvaret för bokföringen skall
själfklart åligga den ansvarige förvaltaren af reviret.

10:o. Revir förvaltar en bör antaga brukare och med honom upprätta
preliminärt kontrakt, som pröfvas och fastställes af distriktsstyrelsen.

Revirförvaltaren, som har den största lokal- och personalkännedomen,
bör själf ombesörja utarrenderingen.

Då arrendatorerna nu antagas af öfverjägmästaren, torde följden
blifva, att de i alla frågor, som röra dem såsom arrendatorer, hänvända
sig till den, hvilken antagit dem, hvarigenom öfverjägmästaren kan
komma att direkt och med förbigående af revirförvaltaren ingripa i förvaltningens
detaljer, hvilket åter kan motverka önskvärd ordning och
reda i revirskötseln.

ll:o. Revirförvaltaren skall öfvervaka, att behörig säkerhet för
arrendevillkorens uppfyllande ställes och i föreskrifven ordning förnyas.

12:o. Revirförvaltaren skall hålla tillsyn öfver, att honom underlydande
personals boställen och utarrenderade lägenheter behörigen underhållas.

De under punkt 11 och 12 angifna åligganden tillkommer revirförvaltaren
själfklart i hans egenskap af ansvarig förvaltare af reviret.

13:o. Revirförvaltaren skall på grundvalen af taxeringsbyråns kartor
och siffermaterial upprätta hushållning splaner för revirets skogar.

För förslaget om inrättande af en taxeringsbyrå samt för dess
verksamhet redogöres under kapitlet om domänstyrelsen, af hvilken den
utgör en del (sid. 201).

Vid utarbetandet af skogsindelningsplaner bör den, som skall utföra
de i planerna lämnade föreskrifterna för skogsskötseln, hafva tillfälle
och plikt att få göra gällande sina på speciell kännedom om de lokala

176

förhållandena grundade åsikter. Revirförvaltaren, som står närmast alla
dessa förhållanden, hvilka böra tagas i öfvervägande vid upprättande
af en hushållningsplan, och som därför bäst bör känna dem i detalj,
torde således också vara den, som utan tvifvel är bäst skickad att upprätta
hushållningsplanen. Då han dessutom är den, som sedan skall
bära ansvaret för skogsskötseln inom reviret, ligger äfven i denna omständighet
ett vägande skäl för hans befattning med dessa planer.
Öfverlämnades, såsom alternativt kunde tänkas, bestyret med hushållningsplanernas
upprättande åt taxeringsbyrån, blefve ansvaret för skogshushållningen
på sätt och vis deladt mellan revirförvaltaren och denna
byrå, hvilket måste betraktas såsom synnerligen olämpligt.

14:o. Revirförvaltaren skall ansvara för förande af beståndshistorik
samt liggare öfver dikningar och arrenden.

Beståndshistoriken, som skulle bestå uti ett noggrant antecknande
af alla åtgärder, som efter skogsindelningens verkställande företagas
inom afdelningen, skulle vara en något utvidgad kontrollbok, sådan
denna enligt gällande bestämmelser skall föras, och kunde densamma
lämpligen uppläggas på s. k. amerikanskt kortsystem. För att ernå
likformighet skulle införandet af uppgifterna ske efter ett visst formulär;
följande rubriker kunde därvid tänkas använda: afdelningens n:o å karta,
ytvidd, beståndsbeskrifning, uppkomstsätt, verkställd afverkning med
angifvande af sättet för dess utförande och afverkningsbelopp, inkomst
af afverkning, utförda kulturer med angifvande af metod, kostnad för
densamma och för utförda hjälpkulturer, skador, som öfvergått afdelningen,
och slutligen diverse uppgifter.

15:o. Revir förvaltaren skall för alla inom reviret under hans förvaltning
ställda skogar bevaka kronans rätt och bästa såsom vid kyrko-,
kommunal- och väg stämmor, inför taxeringsnämnd, pr öfning snämnd m. m.
samt på kallelse eller efter förordnande närvara vid landtmäteri- och afvittringssammanträde
äfvensom vid syner för inrättande eller reglering af
flottleder.

16:o. Revirförvaltaren skall tillse, att assistenter och kronojägare
fullgöra sina skyldigheter samt anvisa och fördela arbetet å reviret.

Skall revirförvaltaren verkligen kunna ansvara för, att arbetena
inom reviret varda i tid utförda, synes det nödvändigt, att han fördelar
arbetet mellan underlydande samt mellan assistenter och sig själf. En
främmande inblandning, som nu, då öfverjägmästaren skall fördela arbetet
mellan revirförvaltaren och assistenten samt till och med pröfva den
ordning, i h vilken den förre skall utföra vissa förrättningar, kan ej vara
annat än olämplig, då ansvaret därigenom på ett olyckligt sätt fördelas,

177

och det kan gifva anledning till omgång och försening, eftersom allt
arbete ej på förhand kan beräknas, och jägmästaren utom göromålen i
skogen äfven har många andra åligganden.

Utan betydelse för de yngre tjänstemännens utbildning torde det
ej heller vara, om de komma att stå under revirförvaltarens mera omedelbara
ledning, än hvad nu är fallet, då de utföra ett dem af öfverjägmästaren
anvisadt arbete.

Viss kortare tjänstledighet må revirförvaltare. kunna bevilja å
reviret anställd personal.

17:o. fRevirförvaltar en skall vara skyldig att efter kallelse närvara
vid inspektioner inom reviret samt att af gifva rapporter och berättelser om
revirskötseln och honom affordrade yttranden äfvensom att ställa sig till
efterrättelse de allmänna hushållnings föreskrifter eller andra bestämmelser,
som för revirförvaltningen kunna komma att utfärdas.

Då kommittén behandlat frågan om, hvilka göromål borde åligga
revirförvaltarna, har själffallet äfven det spörsmålet, huruvida de nuvarande
arbetskrafterna kunde anses tillräckliga för utförande af dessa
göromål, varit föremål för kommitténs uppmärksamhet. Till följd af i
annat sammanhang väckt förslag om, att det bestyr med handhafvande
af den enskilda skogslagstiftningen, som för närvarande åligger revirförvaltningarna,
skulle aflyftas från dem och öfverlämnas åt särskilda
skogstjänstemän, har kommittén ej ansett nödigt att hemställa om någon
delning af nuvarande revir. Genom ett antagande af det omnämnda
förslaget anser kommittén nämligen, att den för utförande af de revirförvaltningarna
nu åliggande göromålen helt visst otillräckliga personalen
erhåller den förstärkning, att någon ytterligare sådan i och för revirförvaltningens
handhafvande icke erfordras. Såsom sin åsikt vill kommittén
dessutom uttala, att, därest revirförvaltarna enligt det nu framlagda
förslaget göras till verkliga förvaltare åt reviren och ej bibehållas
vid sin nuvarande ställning såsom endast verkställare af detaljarbetet
med att utföra öfverordnades beslut, revirens storlek ej i så hög grad
och så hastigt behöfva minskas, som om detta senare förhållande fortfar.
Den ökning af arbetskrafterna, som efter ett godkännande af
kommitténs organisationsförslag kan visa sig erforderlig, kommer säkerligen
att för en tämligen lång framtid i stort sedt falla på den del af
personalen, hvilken är underordnad revirförvaltarna, således på assistenter
och kronojägare. Behofvet af denna ökning kan komma att framträda

Hevir personalen.

178

Ordinarie

assistenter.

endast så småningom och i män af möjligheten att med stegrad intensitet
bedrifva skogshushållningen. De kraf på höjda anslag, som kunna framställas,
böra därför, då man utgår från den förutsättningen, att de grundas
på noggranna och ingående undersökningar, vara ett uttryck för skogshushållningens
framåtskridande inom de trakter, där det ökade behofvet
af arbetskrafter uppstått. Sedt från denna synpunkt blir ett beviljande
af anslaget att betrakta såsom en kapitalplacering, hvilken bör lämna
staten en däremot svarande högre skogsafkastning.

Till ett förslag om en sådan ökning beträffande assistenterna saknar
kommittén för närvarande anledning och håller dessutom före, att, därest
ej särskilda orsaker, hvilka icke nu föreligga, betinga en sådan, förslag
i denna riktning först kunna med nödig sakkunskap pröfvas, sedan de
af kommittén föreslagna anordningarna i afsikt att förenkla administrationen
och införa en bättre än nu afvägd arbetsfördelning hunnit göra
sina verkningar gällande.

Inom vissa revir torde förhållandet emellertid vara sådant, att
behofvet af ett redan nu anställdt tjänstebiträde hos revirförvaltaren
visar sig konstant. Det torde då ur flera synpunkter vara önskligt, att
åt dessa tjänstemän gifva en mera fast ställning än den, som de nu
innehafva, då de endast för ett år i sänder förordnas att uppehålla sina
befattningar. Vidhållande af denna senare anordning betyder först och
främst att åt det s. k. extra-ordinarie-systemet gifves en utsträckning
utöfver hvad som må kunna anses vara af förhållandena påkalladt och
utaf en klok ekonomisering betingadt. Då behofvet af tjänstemannens
arbetskraft ej längre är tillfälligt, utart visar sig vara år från år återkommande,
synas de skäl hafva bortfallit, hvilka förut kunnat tala för
hans anställande för viss kortare tid. Både ur social synpunkt och sedt
från önskvärdheten af att åt arbetet i skogen gifva stadga och kontinuitet
blir hans anställande under mera fasta former nu ett starkt framträdande
önskemål. Härtill kommer den omständigheten, att det, när
efter genomförande utaf det af kommittén föreslagna programmet för
administrationens ordnande större kraf ställas på revirförvaltarna, vid
dessas anställande kan tagas mera hänsyn till sökandens lämplighet för
den lediga tjänsten, än nu kanske ens är möjligt, då afseende uti ej
ringa grad måste fästas vid s. k. »förtjänst», d. v. s. under den hittillsvarande
anställningen samlade meriter. Innehar nämligen en sökande
redan en ordinarie, om än underordnad, befattning, synes det hänsynstagande
till dessa meriter, som nu kanske har något berättigande, ej
längre vara erforderligt. Urvalet vid tillsättande af de efter genomförande
af kommitténs förslag i än högre grad, än nu är fallet, viktiga

179

revirförvaltaretjänsterna kan sålunda, sedan ordinarie revirassistenter
tillsatts, ske efter än strängare måttstock. Det torde äfven böra påpekas,
att inom andra grenar af statsförvaltningen befattningar med
ungefär enahanda ställning, som revirassistenternas, gjorts till ordinarie
tjänster. Så är t. ex. förhållandet med telegrafassistenter, postexpeditörer
och förste stationsskrifvare. Inga skäl synas föreligga, hvarför
icke en liknande ställning skulle gifvas åt de revirassistenter, af hvilkas
arbete staten har ett stadigvarande behof. Gillas denna uppfattning,
torde det åt domänstyrelsen böra uppdragas att efter ingående undersökning
inkomma med förslag, hvilka assistentbefattningar nu böra
göras till ordinarie. Kommittén anser sig uttryckligen böra betona,
att enligt dess mening den omständigheten, att vissa assistent befattningar
sättas å ordinarie stat, uti ingen mån bör medföra någon förändring
uti innehafvarnas af dessa befattningar ställning i förhållande
till revirförvaltarna. De böra alltså subordinera under dessa senare
och vara skyldiga att ställa sig deras i tjänsten gifna order till efterrättelse.
Vidkommande sedan den form, under hvilken dessa tjänster
böra besättas, håller kommittén före, att detta bör ske genom att å
desamma utfärdas konstitutorial af domänstyrelsen. Hvad slutligen
angår de löneförmåner, som böra beredas innehafvarna af tjänsterna i
fråga, vill kommittén föreslå, att desamma bestämmas sålunda, att lönen
sättes till 1,800 kronor och tjänstgöringspenningarna till 1,400 kronor
uti de revir, uti hvilka arbetets art motiverar en högre aflöning, men
i öfrigt till 1,200 kronor; efter 5 års tjänstgöring bör lönen kunna
höjas med 300 kronor. Vid tjänstgöring ute på reviret bör ersättning
utgå enligt därför särskildt gällande stadganden.

Härofvan har kommittén uttalat, att behofvet af en ökning utaf
den å reviren anställda personalen endast kommer att så småningom
framträda. I ett mycket viktigt afseende kommer detta behof dock att
göra sig omedelbart gällande, därest vissa af kommittén uttalade åsikter
vinna beaktande. Uti en senare afdelning utaf sitt utlåtande har kommittén
nämligen framlagt förslag om ordnande utaf statens skogsbokföring.
Utförandet af det med denna synnerligen viktiga del af en förvaltning
förenade arbetet tager helt naturligen en icke obetydlig tid i
anspråk och medför därför kostnader. Detta kan emellertid icke, såsom
vid frågans behandling framhålles, utgöra ett tillräckligt skäl för, att
arbetet skjutes åt sidan, om frågan angående kostnaderna och beredandet
af den för arbetets utförande erforderliga tiden kan på ett tillfredsställande
sätt lösas. I sistnämnda hänseende betingar nämligen
ett konsekvent genomförande af kommitténs program för administra -

F örsta
k ron oj äga r^.

180

tionens ordnande, att revirförvaltaren lämnas tillfälle att i största möjliga
utsträckning ägna sin tid åt arbetet i skogarna antingen genom att
personligen leda detsamma eller ock genom att mellan underlydande
personal fördela göromålen och öfvervaka dessas utförande enligt gifna
instruktioner. Vid sådant förhållande kan detta program icke genomföras
under den förutsättningen, att revirförvaltarna skulle betungas
med den gauska mycken tid kräfvande bokföringen. Den påtagliga
följden häraf skulle nämligen blifva, att organisationsreformen helt och
håilet skulle förfela sitt ändamål. Inför denna situation har kommittén
ansett sig böra föreslå, att på hvarje revir anställes en särskild tjänsteman
med uppdrag att först och främst handhafva bokföringen och vara
revir för valt aren behjälplig vid utförandet af diverse expeditionsgöromål.
Då dessa arbeten ofta äro rent mekaniska och såsom sådana ej fordra
något underlag af högre bildning för att rätt utföras, utan framför allt
stor noggrannhet och ordningssinne, så anser kommittén, att några
högre kunskapsprof ej böra uppställas såsom kompetensvillkor för dylika
tjänsters erhållande. Enligt kommitténs förmenande böra aflagd examen
vid skogsskola och möjligen något bevis om inhämtade färdigheter uti
enklare bokföring vara fullt tillräckliga, för att en sökande må kunna
dokumentera sig såsom kompetent till en sådan befattning. Genom att
föreskrifva sådana fordringar skulle innehafvaren af tjänsten, därest för
vissa tider expeditionsarbetet visade sig ej taga hans arbetskraft fullt i
anspråk, kunna användas vid tjänstgöring ute på reviret. Detta torde
emellertid i hufvudsak endast blifva fallet å de revir, på hvilka skogshushållningen
måste bedrifvas under mera extensiva former. Ju intensivare
den kan handhafvas, desto mer detaljerade blifva äfven bok- och
expeditionsföringen, utan att detta i någon mån behöfver betyda, att
man gör ensidiga eftergifter åt ett ändamålslöst mångskrifveri. Allt
statistiskt arbete, hvilket lämnar förvaltningen värdefulla anvisningar
för hushållningens intensivt ekonomiska bedrifvande, måste nämligen då
specialiseras, hvarför dock erfordras ett underlag af detaljerade primäruppgifter
eller just det arbete, som bokföraren har sig ålagdt att verkställa.

I betraktande af de kompetensvillkor, som kommittén föreslagit
skola uppställas för erhållande af de ifrågavarande befattningarna, och
med hänsyn äfven till, att de kunna utgöra en befordringsgrad för
redan anställda kronojägare, anser kommittén, att dessa funktionärer
lämpligen kunde benämnas förste kronojägare.

Vidkommande slutligen den aflöning, hvilken borde utgå åt innehafvarna
af dessa befattningar, synes den kommittén lämpligen böra
bestämmas sålunda, att lönen sättes till 800 kronor och tjänstgörings -

181

penningarna till 700 kronor hvarjämte efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring
ett tillägg till lönen af 300 kronor bör beredas vederbörande.
Vid tjänstgöring ute på reviret böra dagarfvode och reseersättning utgå
i enligt med de bestämmelser, som kunna komma att blifva gällande
för kronoj ägare.

B. Distriktsstyrelser.

Den nuvarande instansen mellan domänstyrelsen och revirförvaltaren,
öfverjägmästaren, är, såsom förut nämnts, både förvaltande och
inspekterande. Denna förening hos en person af tvenne så vidt skilda
åligganden, som de nämnda, är, såsom äfven torde framgå af hvad
kommittén förut framhållit, olämplig. En bättre form för mellaninstansen,
hvilken utan tvifvel erfordras, för att domänstyrelsen ej skall
öfver höfvan betungas af löpande ärenden, har kommittén trott sig
finna i distriktsstyrelsen. Densamma skulle hafva sig ålagdt dels att
besluta i eu del ärenden, hufvudsakligast af administrativ natur, dels
att utöfva inspektionen öfver revirförvaltningen. Någon olägenhet att
hos en styrelse förena dessa tvenne uppdrag förefinnes ej. Beslutanderätten
i administrativa frågor kommer att tillhöra distriktsstyrelsen,
under det att inspektionen kommer att verkställas af de olika personerna
i styrelsen.

Till distriktsstyrelsen böra öfverflyttas sådana administrativa ärenden,
uti hvilka domänstyrelsen nu beslutar, och som äro af lokal natur
samt alltså måste afgöras med hänsyn till lokala förhållanden. En närmare
kännedom om de grunder, hvilka kunna vara bestämmande vid
besluts fattande, torde därför snarare än hos domänstyrelsen kunna
förutsättas vara till finnandes hos en distriktsstyrelse, hvars ledamöter
genom täta inspektionsresor böra anses hafva förvärfvat nödiga förutsättningar
för afgörande af dylika ärenden. En afsevärd tidsvinst skulle
därför kunna ernås genom en sådan förflyttning, då en betydlig del af de
remisser från domänstyrelsen till öfverjägmästarna, som för ett ärendes
utredning nu äro nödvändiga, och hvilka föranleda stort dröjsmål, därigenom
kan undvikas. Den arbetsbörda, som genom handläggning af
många löpande ärenden och särskildt sådana af lokal natur nu betungar
domänstyrelsens chef och ledamöter, kommer i och med förslagets
genomförande att minskas, utan att distriktsförvaltningens arbete uti
motsvarande grad ökas; ty åliggandet att besluta i ett ärende och att
därefter expediera beslutet kan t. o. m. vara mindre betungande än att

Distrifcte styrelsema!- allmänna uppgift.

182

Distrikts styrelsernas åligganden.

utreda samma ärende, uppsätta en kanske ofta vidlyftig skrift i ämnet,
expediera denna och därefter mottaga och expediera domänstyrelsens
beslut. Anordningen måste äfven medföra besparing af arbetskraft
genom den minskning uti oxpeditionsgöromål, som är eu påtaglig följd
af densamma.

Såsom eu sammanfattning af förestående får kommittén sålunda
uttala, att distriktsstyrelsen bör hafva sig ålagd t allt detaljarbete i
administrationen, hvilket af särskilda skäl anses ej böra förläggas till
annan myndighet.

Utgående från nu uttalade principer för arbetsfördelningen mellan
de olika instanserna anser kommittén, att följande uppdrag böra öfverlämnas
till en distriksstyrelse:

l:o. Distriktsstyrelsen skall genom någon sin ledamot å marken granska
af revir förvaltare på grundval. af taxeringsbyråns kartor och tabeller upprättad
skogshushållningsplan och därefter med eget utlåtande öfversända
förslaget till domänstyrelsen.

De af revirförvaltaren utarbetade hushållningsplanerna böra å
marken granskas och förses med nödiga ändringar och tillägg. Denna
granskning kan hafva en stor betydelse för distriktsstyrelsens tjänstemän,
som under dylikt arbete lära känna ej blott skogarne utan äfven
underlydande revirförvaltares förmåga såsom skogsliushållare. Själfva
granskningsarbetet kan genom det tillfälle till öfverläggningar mellan
öfverordnade och underordnade, som därigenom lämnas, blifva af framtida
betydelse för hela revirets skötsel.

2:o. De af revir förvaltaren upprättade utsynings- och förvaltningsförslagen
skola af distriktsstyrelsen granskas. Därvid skall distriktsstyrelsen,
innan förslaget befordras till domänstyrelsen, inhämta revirförvaltarens
yttrande och förklaring öfver eventuella anmärkningar.

Då dessa förslag i alldeles särskild grad grunda sig på de lokala
förhållandena, så synes det kommittén vara ej blott önskligt utan äfven
nödvändigt, att det lämnas revirförvaltaren tillfälle att närmare utveckla
motiven till sina förslag, därest distriktsstyrelsen, kanske ofta beroende
på missuppfattning af framställningen, skulle finna skäl till ändringar i
densamma.

3:o. Sedan utsynings- och förvaltning sförslag en blifvit af domänstyrelsen
pröfvade, skall distriktsstyrelsen lämna revirförvaltaren meddelande
om domänstyrelsens beslut samt tillse, att i förslagen upptagna arbeten
vederbörligen utföras.

4:o. Distriktsstyrelsen skall granska revirförvaltarens kassa- och
virkesredogörelser samt revirpersonalens alla reseräkningar.

183

5: o. Distriktsstyrelsen skall mottaga och bokföra samt på skogsväsendets
gir oräkning i riksbanken insätta statsverkets skog smedel, utaf
dessa utbetala skog stjänstemännens inom distriktet löner och af domänstyrelsen
beslutade förvaltning sutgifter samt till domänstyrelsen aflämna
redovisning öfver sin medelsförvaltning.

Sedan genom distriktsstyrelsers införande skapats ett organ inom
statens skogsförvaltning, som bör kunna vara skickadt att omhändertaga
skogsmedelsförvaltningen i orterna, torde skäl ej längre föreligga att
betunga Konungens befallningshafvande med detta bestyr. Genom
den gemensamma ansvarighet för medelsförvaltningen, som uti en
distriktsstyrelse kan anordnas, kan äfven nödig trygghet vinnas för ett
rätt handhafvande af de stora summor, hvilka genom nu föreslagna
anordningar komma under distriktsstyrelsernas förvaltning. För sådant
ändamål bör viss form för utfärdande af erforderliga utanordningar lämnas,
och kommittén håller i sådant afseende före att såsom fullt betryggande
bör anses en bestämmelse, som stadgar, att utanordning för att vara
betalningsbar skall vara lörsedd med underskrift af distriktsstyrelsens
chef och båda ledamöter eller ställföreträdare för dessa tre personer.
Uti distriktsstyrelsens kassa inneliggande belopp bör ej få öfverskrida
viss föreskrifven storlek. Gemensam ansvarighet bör vara distriktsstyrelsens
ledamöter ålagd och såsom följd däraf gemensamt företagna
kassakontrolleringar föreskrifna.

6:o. Distriktsstyrelsen skall till domänstyrelsen afgifva förslag angående
omfattningen af kommande års dikning sarbeten samt vidtaga åtgärder
för utförandet af dessa arbeten enligt af distriktsstyrelsen granskade planer.

Sedan domänstyrelsen till arbeten inom distriktet anvisat ett visst
anslag, bör det tillkomma distriktsstyrelsen att fördela detta på olika
företag. Då erfarenheten från Norrland visat, att en del dikningsarbeten
med fördel kunna utföras under vintern, anser kommittén dessa
arbeten mycket lämpliga såsom nödhjälpsarbeten vid inträffande missväxtår
eller fall af arbetslöshet. Distriktsstyrelsen borde därför ständigt
hålla planer så att säga på lager, för att utarbetade förslag kunde finnas
att tillgå och vid fall af behof kunna bringas till utförande dels i form
af direkta nödhjälpsarbeten dels för att reglera arbetstillfällena i trakter,
där befolkningen är mycket beroende af tillgång pa arbeten i skogarna.
Behållningen af nödhjälpsarbetena äfven för det allmänna blefve af
mera beståndande värde, om såsom sådana arbeten användes dikningar
eller för skogarna nödiga väg- eller flottledsbyggnader, än om, såsom
hittills i regel varit fallet, afverkningar igångsättas för att afhjälpa
arbetsbrist eller nöd.

184

Då dikningsplaners upprättande kräfver speciell utbildning och
erfarenhet, bör detta arbete såsom hittills anförtros åt särskilda tjänstemän,
hvilka äfven böra hafva sig anförtrodt arbetet med bortackordering
af beslutadt företag och dettas afsyning efter fullbordandet. Genom att
på en hand förena de båda uppdragen att uppgöra planerna och öfvervaka
arbetenas utförande tillgodogör man sig på bästa sätt för kommande
arbetens planläggning den erfarenhet, som vinnes vid det praktiska
utförandet.

7:o. Distriktsstyrelsen skall besluta i frågor rörande upplåtande af
odling släg enheter.

Dessa frågor synas ej erfordra handläggning af domänstyrelsen.
Sedan i sammanhang med kungl. proposition vid 1910 års riksdag
enskild motionär väckt förslag, att hithörande frågor borde afgöras af
vederbörande revirförvaltare eller öfverjägmästare, gjorde Riksdagen i
sin underdåniga skrivelse nr 162 bland annat följande uttalande:

»Då det vidare är af utomordentligt stor betydelse, att begärda
lägenhetsupplåtelser må kunna ske utan för stor tidsutdräkt och omgång,
har utskottet velat uttala den förvissning, att Kungl. Maj:t kommer att
tillse, det hvad i sådant syfte kan åtgöras från statsförvaltningens sida
blifver iakttaget.»

Genom att, såsom nu föreslås, förlägga afgörandet till distriktsstyrelsen
torde äfven nödiga garantier för en saklig och från alla synpunkter
noggrann behandling af dessa viktiga frågor vara gifna.

8:o. Distriktsstyrelsen skall granska och godkänna af revirförvaltaren
upprättade förslag till arrendekontrakt.

9:o. Distriktsstyrelsen skall tillse, att de till skogsstaten och skogsläroverken
anslagna boställen, hemman och lägenheter användas till de med
dem afsedda ändamål och vederbörligen underhållas.

Beträffande till skogspersonalen inom distriktet upplåtna boställen
och lägenheter skall distriktsstyrelsen öfvervaka, att desamma till byggnad
och häfd behörigen underhållas.

För sådant ändamål skall ledamot af distriktsstyrelsen minst hvart
5:te år eller oftare, om så erfordras, besiktiga till revirförvaltare, skogsskolor
eller deras föreståndare upplåtna boställen och lägenheter. Besiktningsinstrument
insändes till domänstyrelsen.

När syn å ofvannämnda boställen skall hållas, skall distriktsstyrelsen
hos länsstyrelsen begära förrättande af sådan.

10:o. Distriktsstyrelsen skall hos domänstyrelsen anmäla frågor om
disposition af sådana egendomar eller underlydande lägenheter, som kunna
ifrågakomma till försäljning.

185

ll:o. Distriktsstyrelsen skall antaga kronojägare samt bestämma omfattningen
af kronojägarnes bevakning strakter.

Ansökningarne till kronojägaretjänster böra inlämnas till revirförvaltaren,
som upprättar af motiveradt förord åtföljdt förslag till
tjänstens återbesättande. Samtliga handlingar insändas sedan till distriktsstyrelsen,
som utnämner kronojägare. Några vägande skäl att låta dessa
ärenden gå ända till domänstyrelsen torde ej föreligga. År någon
sökande missnöjd med distriktsstyrelsens beslut i utnämningsfrågan,
äger han naturligen besvärsrätt och kan underställa ärendet domänstyrelsens
pröfning.

Omfattningen af bevakningstrakterna är ej uteslutande beroende
af de inom desamma liggande skogarnes totalareal, utan äfven al vissa lokala
förhållanden, såsom kommunikationer, skogsskötselns intensitet in. m.,
hvilka säkrare bedömas af distriktsstyrelsen än af domänstyrelsen.

12:o. Distriktsstyrelsen skall med uppmärksamhet följa de ekonomiska
förhållandena inom de grenar af affärslifvet, vid hvilka kronans
skogsprodukter röna efterfrågan, och i sådant af seende träda i förbindelse
med afnämare af kronans virke för att lära känna deras önskningar
och behof med afseende på virkesslag, tid och sätt för försäljning af
virke m. m.

13:o. Distriktsstyrelsens chef och ledamöter skall det åligga att
verkställa inspektion af revirförvaltarens arbeten och förvaltning; årligen
skall distriktsstyrelsen afgifva berättelse angående sin verksamhet under det
gångna året.

Distriktsstyrelsens ledamöters inspekterande verksamhet behandlas
vidare här nedan (sid. 192).

14:o. I öfrigt skall det tillkomma distriktsstyrelsen:
att vid försäljning under hand genom infordrade anbud godkänna
antagliga sådana, när värdet icke öfverstiger 5,000 kronor;

att meddela jägmästaren tillstånd att för husbehof och andra inera
tillfälliga ändamål försälja skog, å hvilken anbud infordrats, intill ett
värde af 1,000 kronor,

att hafva uppsikt öfver statens fröklängningsanstalter,
att med ledning af revirförvaltarens förslag hos domänstyrelsen
begära förordnande af tillfälliga assistenter,
att antaga extra kronojägare,

att bevilja revirförvaltare och revirassistent tjänstledighet under
högst en månad,

att bevilja extra jägmästare tjänstledighet under högst 3 månader,
att bevilja kronojägare tjänstledighet under högst 3 månader,

186

Fortgående
utvidgning
af kompetensområde.

Distrikts styrelsernas antal.

att vid tjänsteombyte förrätta inventering af revirforvaltareexpedition,

att utdela till kronoj ägare af sedda stipendier,

att besluta om uppsättning och flyttning af rikstelefon.

Genom den föreslagna öfverflyttningen till distriktsförvaltningarnes
själfständiga handläggning af ärenden, som hittills afgjorts i domänstyrelsen,
samtidigt som distrikten vidgas till område, kommer distriktsförvaltningen
att blifva i afsevärd grad själfständig.

Utöfver hvad i sådant, afseende redan nu anses böra äga rum,
torde emellertid en dylik öfverflyttning böra ske tid efter annan, allt
efter som erfarenheter vinnas, och distriktsstyrelsernas förmåga att upptaga
högre uppgifter ökas genom större vana vid själfständig ämbetsutöfning.
1 anledning häraf synes det lämpligast att hafva de mera
detaljerade bestämmelserna om dessa styrelsers verksamhet intagna
endast i en arbetsordning, som lättare än en instruktion kan lämpas
efter ändrade förhållanden, under det att däremot uti instruktionen intages
endast en allmän bestämmelse, angifvande den norm, efter hvilken
gränsen mellan domänstyrelsens och distriktsstyrelsernas befogenhetsområde
bör uppdragas.

Norrland och Dalarne äro för närvarande uppdelade uti fem
öfverjägmästaredistrikt med en öfverjägmästare i hvarje. Den tid, som
dessa kunnat använda till sina inspektionsåligganden, har af vissa
förut framhållna skäl varit tämligen knappt tillmätt. Kommittén har
äfven förut anfört, hurusom inspektion genom en distriktsstyrelses
tjänstemän bör kunna anordnas på ett både bättre och effektivai-e sätt.
I annat sammanhang (sid. 439 fl’.) har kommittén vidare föreslagit, att
särskilda inspekterande tjänstemän anställas för de under allmän kontroll
stående enskilda skogarne. Med hänsyn till dessa omständigheter
samt de alltjämt förbättrade kommunikationerna anser kommittén, att
en fullt effektiv inspektion utan svårighet bör kunna uppehållas, därest
för Norrland och Dalarna tvenne distriktsstyrelser inrättas, nämligen en
för Norrbottens och Västerbottens län och en för det öfriga Norrland
och Dalarna. Kommittén anser, att dessa tvenne distriktsstyrelser för
en mycket lång tid framåt skola vara i stånd att utföra det arbete, som
i dessa trakter kan tillkomma en instans mellan domänstyrelsen och
revirförvaltningen. Det torde böra beaktas, att, därest genom ökad
intensitet i skogsskötséln eller andra orsaker arbetet blir en distriktsstyrelse
med den sammansättning, för hvilken här nedan redogöres, öfvermäktigt,
missförhållandet lätteligen kan afhjälpas genom att i mån af
behof’ öka styrelsens arbetskrafter.

187

Beträffande dessa styrelsers sammansättning anser kommittén, att
de böra utgöras af

en distriktsclief och två öfverjägmästare,
hvarjämte vid densamma böra vara anställda
en ombudsman,
två assistenter och
en bokhållare.

Med hänsyn till den själfständighet, som kommittén afsett för
distriktsstyrelsen, samt den mängd betydelsefulla förvaltningsuppgifter,
som enligt kommitténs förslag skola tillkomma denna myndighet, anser
kommittén, att en enklare sammansättning knappast kan eller bör
gifvas dessa styrelser, och detta så mycket mindre, som med den nu
föreslagna tillfälle kan lämnas åt såväl distriktsstyrelsens chef som dess
ledamöter att i vidsträckt grad äfven ägna sig åt det viktiga utarbetet
vid inspektionerna. En eller två ledamöter af distriktsstyrelsen kunna
nämligen vara frånvarande, utan att arbetet i distriktsstyrelsen därför
behöfver afstanna och ärendenas afgörande försenas.

För att åstadkomma enhet i arbetet samt gifva styrka och sammanhållning
åt distriktsstyrelsen bör den förestås åt en chef såsom
ansvarig för dess beslut. Uti alla ärenden, i hvilkas afgörande distriktschefen
deltager, bör han därför äga beslutanderätt, och han bör i första
hand vara domänstyrelsen ansvarig för ärendenas vederbörliga behandling
och ekonomien inom distriktsförvaltningen. Det åligger honom att sörja
för ärendenas behöriga behandling inom distriktsstyrelsen samt tillse, att
instruktion och reglementen efterlefvas, äfvensom att enhet och likformighet
råda i utöfvandet af öfverjägmästarnas inspektionsarbete. Han bör
ock tid efter annan företaga inspektionsresor i distriktet. För att åstadkomma
det bästa möjliga ekonomiska resultat af statens skogshushållning
bör distriktschefen med uppmärksamhet följa företeelserna på de
marknader, där kronans virke röner efterfrågan, och söka förbindelser
med köpare däraf för att lära känna deras behof och önskemål. I den
mån dessa, med bevarande af statens intressen, kunna tillgodoses, bör
han vidtaga därför lämpade åtgärder. Finner han, att det till främjande
af skogarnas skötsel och det ekonomiska resultatet af densamma
är nödigt, att lämnade föreskrifter ändras eller fullständigas, så bör
han antingen själf gå i författning härom eller, därest afgörandet tillkommer
domänstyrelsen, afgifva förslag i frågan.

De vid distriktsstyrelserna anställda öfverjägmästarna bör det tillkomma
att bereda de till styrelsen inkomna ärendena, hvilka dem emellan
fördelas af distriktschefen, samt att under inspektionsresor öfvervaka

Distrikts styrelsernas organisation -

188

Tjänste männens anställning.

arbetet å reviren. För sistnämnda ändamål bör årligen uppgöras en
plan, efter hvilken inspektionsarbetet inom distriktet bör utföras, därest
mellankommande hinder därför icke möta, och genom livilken inspektionsgöromålen
fördelas mellan distriktschefen och öfverjägmästarna.

Den ombudsman, som anställes vid distriktsstyrelsen, skall bafva
till uppgift att biträda vid ärendenas bedömande från juridisk synpunkt,
hvilket kan erfordras, då fråga är om besluts fattande i anledning af
förslag till arrendekontrakt, inkomna syneprotokoll m. m.

De båda assistenterna skola hafva till åliggande att biträda vid
beredandet af ärenden samt skola, därest ej distriktsstyrelsen för vissa
fall annorlunda beslutar, under tiden för distriktschefens och öfverjägmästarnas
inspektionsresor tjänstgöra såsom föredragande.

Bokhållaren har till uppgift att, sedan distriktsstyrelsen öfvertagit
medelsförvaltningen för distriktet, föra de af denna anledning erforderliga
räkenskaperna. Han bör vara pliktig att äfven biträda vid andra
expeditionsgöromål. Någon högre utbildning erfordras ej för denna
tjänsteman; platsen kunde eventuellt besättas med militär ur underofficersgraden,
hvilken afgått ur aktiv tjänst.

Distriktsstyrelsen kommer att i förvaltningssystemet intaga en
synnerligen viktig plats. Dess åliggande blir det nämligen dels att leda
och kontrollera revirförvaltaren i hans arbete, dels att med uppmärksamhet
följa, kritiskt bedöma och vidare utveckla hans försök och uppslag dels
slutligen att stödja och hjälpa honom i hela hans verksamhet.

Att misstag undvikas, men att alla goda uppslag tillvaratagas och
vinna största möjliga användning och utbredning bör således blifva ett
mål för denna styrelses sträfvan. Statens skogshushållnings utveckling
kommer därför att i mycket bero ej blott af den arbetsförmåga och
energi, som distriktsstyrelsernas chefer och ledamöter besitta, utan äfven
af deras framsynthet och omdömesförmåga. De långa, ofta strapatserande
inspektionsresorna, hvilka ingå såsom en kräfvande uppgift i
dessa tjänstemäns uppdrag, förutsätta äfven en rörlig, frisk kropp. Alla
dessa omständigheter göra, att distriktsstyrelsens såväl chef som ledamöter
måste väljas med mycken omsorg och under eftersträfvande af
de egenskaper, som här ofvan framhållits. Vanliga tjänstemeriter få
således ej vara enbart afgörande vid träffande af valet, och möjlighet
bör, hvad distriktschefen angår, äfven finnas att, därest denna befattningshafvare
skulle vara mindre lämplig för den tjänst, som han erhållit,
förflytta honom till annan befattning. Distriktscheferna böra därföre
ej innehafva sina befattningar å ordinarie stat, utan det bör vara möjligt
att ersätta dem med andra, hvilka anses bättre kunna motsvara de

189

förväntningar, som måste ställas på innehafvarna af dessa viktiga befattningar.
Med hänsyn hufvudsakligen till kontinuiteten inom förvaltningen
bör dock den tid, för hvilken förordnande meddelas, icke vara alltför
kort. Kommittén har tänkt sig sex år såsom en lämplig tidsperiod.

Distriktsstyrelsens chef förordnas af Kungl. Maj:t på anmälan af
domänstyrelsen.

Likaledes efter anmälan af domänstyrelsen utnämner Kungl. Maj:t
öfver j ägmästare.

Ombudsmannen, hvars tjänstgöring torde blifva inskränkt till någon
eller några få timmar dagligen, anser kommittén böra anställas på extra
stat och förordnas af distriktsstyrelsen för kalenderår.

Assistenterna böra däremot anställas å ordinarie stat och tillsättas
af domänstyrelsen.

Bokhållaren bör likaledes vara anställd å ordinarie stat och tillsättas
af distriktsstyrelsen.

Beträffande aflöningsförmåner åt de vid distriktsstyrelsen anställde
får kommittén föreslå, att följande belopp därtill anslås:

för distriktschefen: arfvode, däri inbegripet den lön, som han såsom

innehafvare af ordinarie tjänst kan uppbära ...... kronor 9,000: —

„ öfverjägmästare: lön ................... kronor 4,000: —

tjänstgöringspenningar „ 3,200: — „ 7,200: —

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor.

ombudsman: arfvode ..................................................

assistenter: lön ........................ kronor 2,200: —

tjänstgöringspenningar ............ „ 1,500: —

„ 2,000: —

„ 3,700: —

Efter 5 år kan lönen höjas med 300 kronor.

bokhållare: lön .............................. kronor 1,200: —

tjänstgöringspenningar ............ _600: — „ 1,800: —

Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kronor och efter ytterligare
5 år med ännu 200 kronor.

Ersättning för distriktschefens och öfverjägmästarnes inspektionsresor
bör utgå efter ett resereglemente, fotadt på de grunder, för hvilka
redogöres i sammanhang med öfriga skogsstatsfunktionärers reseersättningar.
Hela kostnaden för distriktsstyrelsen kommer med ofvanstående
löner att kunna beräknas till följande belopp:

Tjänste mannens aflöning.

190

Distrikts styrelsernas arbetssätt.

Befattningshafvare.	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Arfvode.	Summa.
i ! 1 distriktschef................................................			9,000	9,000 \|
j 1 öfverjägmästare ..........................................	4,000	3,200	—	7,200») j
! 1 d:o ..........................................	4,000	3,200	_	7,200») I
j 1 ombudsman ................................................	—	—	2,000	2,000 \|
1 assistent ...................................................	2,200	1,500	—	3,700 2)
It d:o ...................................................	2,200	1,500		3,7002)
i 1 bokhållare...................................................	1,200	600	_	1,800“)
1 Reseersättningar.............................................	—	—	• —	5,000
Expenser, lokalhyra, skrifmaterial, telefon in. m.	—	—	—	9,000 I
Summa eller för tvenne distriktsstyrelser ...........*........	—	—	—	48,600 97,200 \|

») Etter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor.

''-’) Efter 5 år kan lönen höjas med 300 kronor.

s) Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kronor och efter ytterligare 5 år med ännu 200 kronor.

Då sexåriga tidsperioder föreslagits för förordnandet af distriktsehef
samt förordnandet ej bör förnyas för den, som visat sig mindre
lämplig för uppdragets fullgörande, så synes det kommittén billigt, att
staten bekostar den förordnades flyttning till och från tjänstgöringsorten.

Ehuru det möjligen ej torde böra tillkomma kommittén, hvars
uppdrag är begränsadt till frågor, som röra skogshushållningen i Norrland
och Dalarna, att uppgöra detaljerade förslag i organisationsfrågor,
som måste beröra landet i dess helhet, har kommittén likväl ansett, att
det vid frågans vidare behandling kunde vara till gagn, om kommittén
i och med framläggande af sitt förslag till förändrade grunder för
ordnandet af statens skogsadministration, gåfve några orienterande antydningar
om, huru kommittén för sin del tänkt, att det nya organr
som enligt dess mening borde införas i förvaltningen, skulle arbeta.

För att distriktschefen skall erhålla en verklig chefsställning,
måste det lämnas honom tillfälle att taga del i afgörandet af alla sådana
ärenden, som han anser vara af större betydelse för distriktets förvaltning.
Vid genomförandet af denna princip, som åsyftar att skapa enhet
i denna förvaltnings handhafvande, måste det äfven tillses, att enheten
ej vinnes på bekostnad af snabbheten i ärendenas behandling, en sak,

191

hvarpå uppmärksamheten bör vara fästad redan från det, att målen
komma styrelsen tillhanda.

Vid postens öppnande böra ärendena därför sorteras i närvaro af
chefen, hvarefter omedelbart till vederbörande öfverjägmästare öfverlämnas
alla ärenden, som enligt instruktion och arbetsordning eller
distriktschefens bestämmande skola af denne afgöras eller beredas. Därvid
är att märka, att knappast alla ärenden torde behöfva diarieföras.
Dels torde lämpligen vissa grupper af ofta återkommande ärenden kunna
införas i liggare, dels torde eu del enklare ej alls behöfva registreras,
om bestämda förvaringsfack eller kartonger ordnas, uti hvilka alla sådana
i tur och ordning inläggas. Beträffande särskilt sådana ärenden, hvilkas
handläggning inskränker sig till ett läggande »ad acta», torde redogörelse
för deras innehåll icke behöfva återfinnas i ett diarium.

I detta sammanhang bör framhållas den förenkling och öfversiktlighet
i registrering af handlingar, som står att vinna genom användande
af det s. k. amerikanska kortsystemet, hvars mångsidiga användbarhet
torde vara alltför litet beaktad uti statsadministrationen.
Den tidsvinst, som står att erhålla genom en praktisk lösning af akternas
förvaring och registrering, torde helt visst vara ej oväsentlig.

De olika former, under hvilka beslut skola fattas i ärenden, som
inkommit till distriktsstyrelsen, kunna vara, att ärendet afgöres antingen
af vederbörande öfverjägmästare eller af distriktschefen och i senare
fallet antingen i samlad distriktsstyrelse eller efter beredning af vederbörande
öfverjägmästare.

Öfverjägmästare bör kunna besluta om infordrande af förklaringar,
upplysningar eller yttranden, som för ett ärendes beredande till avgörande
äro nödiga, samt låta befordra till granskning, anteckning eller
förvaring inkomna handlingar, som äro af den beskaffenhet, att de ej
föranleda till omedelbar åtgärd af styrelsen. Vidare bör han äga meddela
detaljerade bestämmelser, hvilka utgöra omedelbar tillämpning af
styrelsens beslut, samt meddela beslut i anledning af ansökningar att
utbekomma handlingar i afgjorda mål.

Bland ärenden, som böra afgöras i samlad styrelse må nämnas:
anmärkningar, som vid inspektioner eller i öfrigt gjorts mot revirförvaltare,
klagomål från allmänheten öfver befattningshafvande, disciplinära
mål, yttranden i större och viktigare frågor såsom lagförslag, ändring
af instruktion, uttalanden i principfrågor rörande statsskogsförvaltningen
m. m. samt i öfrigt ärenden, hvilka af chefen anses böra afgöras i
samlad styrelse. Dylika ärenden behandlas efter föredragning af den
öfverjägmästare, till hvilken ärendet för behandling öfverlämnats.

192

Inspektion
af revirförvaltningen.

I fråga om öfriga ärenden torde det i de flesta fall vara fullt tillräckligt,
att desamma endast beredas af öfverjägmästaren, d. v. s. att
utskrift af den utgående expeditionen eller koncept därtill aflämnas till
distriktschefen för granskning och underskrift. Genom en sådan form
för ärendenas afgörande af distriktsstyrelsen vinnes helt säkert snabbhet
och smidighet i sättet för deras behandling.

Öfverjägmästare, som ej kan biträda distriktschefens beslut, äger
att anmäla sin reservation, som intages i det protokoll, hvilket för sådant
fall alltid bör föras.

Vid distriktschefens frånvaro, antingen på tjänsteresor eller på
grund af tjänstledighet, bör den i tjänsten äldste öfverjägmästaren inträda
såsom distriktschef. För sådant fall eller i händelse af öfverjägmästares
frånvaro inträder, om styrelsen ej annorlunda förordnar, vederbörande
assistent såsom tjänstförrättande öfverjägmästare. Inspektioner
och ledigheter böra ordnas så, att alltid distriktschefen eller en öfverjägmästare
finnes tjänstgörande i styrelsen.

Den för ett ärendes afgörande nödiga utredningen bör göras så
enkel som möjligt. Upplysningar böra, där så ske kan, inhämtas
muntligt eller per telefon. Skrivelser böra affattas enkelt och utan allt
onödigt upprepande af hvad som förut förekommit, hvilket bör ersättas
med ett enkelt åberopande af senaste skrivelse. Kortare meddelanden
lämnas enklast genom användandet af brefkort. Tryckta formulär böra
i största möjliga utsträckning användas, liksom äfven aktpåskrift, hvarvid,
om så erfordras, kopia före afsändandet tages, eller anteckning om
beslutet göres i diariurn. I allmänhet bör den, som affattar en utgående
expedition, utskriva denna direkt, således utan koncept, hvarefter skrivelsen
kopieras. Enstaka, erforderliga rättelser i dylik egenhändig
expedition medföra ingen olägenhet; blifva ändringarna mera omfattande
kan expeditionsförslaget tjäna såsom koncept.

Ett af distriktsstyrelsens viktigaste och mest kräfvande arbete är
inspektion och kontroll af revirförvaltningen. Denna skall ej utöfvas
af distriktsstyrelsen såsom sådan utan af dess enskilda medlemmar. Härigenom
kommer det förut omnämnda krafvet på en personlig kontroll
att fyllas, samtidigt som genom distriktsstyrelsernas inrättande åt ledningen
givits en opersonlig karaktär. Inspektionsarbetet utföres af
såväl distriktschefen som öfverjägmästarne. För hvarje år bör, såsom
redan framhållits, upprättas en plan till inspektionsarbetets fördelning
mellan dessa tjänstemän, hvarvid tillses, dels att så mycken tid som
möjligt ägnas åt detta arbete, dels äfven att de olika revirens skogar,
äfven de mera afsides liggande, i tur och ordning besökas.

193

Inspektionen och kontrollen af revirförvaltningen åsyftar först och
främst att tillse, att de af öfverledningen, domänstyrelsen, gifna allmänna
direktiven för skogshushållningen vederbörligen iakttagas och följas,
hvarjämte de vid inspektionen förda protokollen böra innehålla de inspekterandes
erfarenheter om de gällande föreskrifternas verkningar. Såvida
de af revirförvaltaren utförda arbetena och framlagda planerna för afverkningar,
kulturer eller andra hushållningsåtgärder äro öfverensstämmande
med dessa, bör den kontrollerande tjänstemannen ej vidtaga
ändringar endast därför, att sådana i en eller annan detalj enligt hans
personliga åsikt synas önskvärda. I detta fall skall den inspekterande
tjänstemannen endast vara rådgifvare. Begångna misstag och uppenbara
fel skola däremot rättas, hvarvid eu skriftlig order lämnas, som af revirförvaltaren
ovillkorligen skall åtlydas. I inga andra fall bör den inspekterande
gifva sina åsikter tvångsform och på så sätt göra revirförvaltaren
till redskap för sina egna personliga åsikter, ty härigenom försvagas
revirförvaltarens ansvarskänsla, och hans intresse kan slappas.

Efter slutad inspektionsresa skall den inspekterande uti distriktsstyrelsen
föredraga det öfver inspektionen förda protokollet. Om anledning
till anmärkning förekommit, bör vederbörandes förklaring däröfver
infordras, hvarefter distriktsstyrelsen beslutar i ärendet. Ärligen, i
sammanhang med afgifvande af sin årsberättelse, bör distriktsstyrelsen
till domänstyrelsen insända samtliga inspektionsprotokoll i den mån de
ej på grund af beskaffenheten af möjligen gjord anmärkning redan
dessförinnan dit öfverlämnats. Uti årsberättelsen torde böra inflyta en
öfversiktlig framställning af iakttagelser och åsikter om revirskötselns
handhafvande med frarrfhållande af alla anmärkta fel och brister samt
med framläggande af förslag till de förbättringar och ändringar, som
anses nödiga. Af denna öfversikt bör en afskrift tillställas revirförvaltaren,
hvilken bör vara berättigad att i anledning af densamma göra
de erinringar, som han kan finna erforderliga. Dessa revirförvaltningens
erinringar böra insändas såväl till domänstyrelsen som distriktsstyrelsen.

Genom denna behandling af inspektionsprotokollen borde förvaltningens
intressen verksamt befordras. Revirförvaltaren skulle nämligen
känna, att han i hela sin tjänsteutöfning vore underkastad en noggrann
kontroll. Samtidigt gjorde den inspekterande sina anmärkningar och
erinringar endast efter moget öfvervägande och läte helt säkert ej förleda
sig till deras framställande för deras egen skull. Ansvarskänslan
hos såväl den inspekterande som den inspektion underkastade borde
stärkas, hvilket endast kunde vara till gagn för det gemensamma arbetet.

* 194

Omfattningen
af kommitténs
förslag.

Såsom exempel på val afvägda och mönstergilla bestämmelser
angående inspektion vill kommittén anföra dem, som innehållas i tjänstgöringsreglementet
för skogsförvaltningen i Bayern af den 1 juni 1885.
Här uttalas, hurusom revirförvaltarna vid dessa tillfällen böra söka att
genom samtal med inspektionstjänstemannen lära känna de ledande
myndigheternas principer för skogshushållningen. De nödiga åtgärderna
för att inom reviret nå syftemålet med hushållningsprineiperna tillkommer
det revirförvaltaren att på eget ansvar vidtaga. Undantagsvis och
endast i de fall, då verklig fara föreligger, får inspektionstjänstemannen
ändra revirförvaltarens dispositioner. En sådan order, som afgifves
skriftligen, skall af revirförvaltaren obetingadt åtlydas. I detta fall är
inspektionsmannen skyldig att dessutom göra anmälan om förhållandet
till departementet.

C. Domänstyrelsen.

Ehuru kommitténs uppdrag ej innefattar ett direkt åliggande att
närmare undersöka, huruvida domänstyrelsens organisation och arbetssätt
må i alla afseenden motsvara de fordringar, som man kan hafva rätt
att ställa på den instans uti skogsadministrationen, hvilken har sig ålagd
den högsta ledningen af statens skogsväsende, så har kommittén dock
på grund af sitt uppdrags natur ej kunnat undgå att äfven ägna uppmärksamhet
åt dessa förhållanden. Det är, såsom af kommitténs föregående
uttalanden torde framgå, i synnerhet domänstyrelsens ställningi
förvaltningssystemet, sedd från synpunkten af en rationell arbetsfördelning
inom skogsförvaltningen, som varit föremål för kommitténs
uppmärksamhet och undersökning. Däremot har kommittén ej ansett
sig vare sig befogad eller skyldig att undersöka, huruvida arbetsfördelningen
inom ämbetsverket, sättet för ärendenas handläggning där med
mera dylikt må vara af beskaffenhet att påkalla ändrade bestämmelser.
Sedan kommittén på detta sätt begränsat sin undersökning om de nuvarande
förhållandena, har kommittén ansett det vara en sig åliggande
skyldighet att tillse, huruvida domänstyrelsen med sina nuvarande arbetskrafter
må kunna anses vara i stånd att utföra alla de uppdrag, som
komma att tillfalla den, så att, hvad på domänstyrelsens organisation
ankommer, de åtgärder äro vidtagna, som erfordras för åstadkommande
af en rätt vård af kronans skogar i Norrland och Dalarna.

195

Domänstyrelsen har med den nnvarande organisationen af statens Nuvarande
skogsförvaltning fått sig ålagdt att besluta uti många mer eller mindre 8tallniQg
underordnade förvaltningsärenden. Den tid och kraft, som dessa taga
i anspråk, kan sägas hafva i viss mån försvagat domänstyrelsens förmåga
af initiativ och således förhindrat ett kraftigt ingripande till förmån
för en tidsenlig utveckling af skogshushållningen å kronans och de
under statens uppsikt och kontroll ställda skogarne. Det torde ej kunna
bestridas, att domän styrel sen till följd just häraf ej alltid kommit att
intaga den ledande ställning inom landets skogshushållning, som den
bort innehafva. Impulserna till fortskridande hafva ofta kommit utifrån
i stället för att utgå från styrelsen själf; utvecklingen har fortgått
oberoende af styrelsens åtgöranden. Detta förhållande beror, såsom
tidigare flera gånger framhållits, därpå, att de många löpande förvaltningsgöromålen
i första rummet kräft handläggning, och då dessa på
grund just af systemet varit synnerligen talrika och dessutom i ständig
tillväxt, har den helt naturliga följden blifvit, att tiden ej räckt till för
de större uppgifterna, som berott af styrelsens initiativ. Beträffande
särskilt styrelsens chef så måste också hänsyn tagas till det arbete,
som pålägges honom genom den helt visst föga lyckliga sammankopplingen
mellan skogs- och domänförvaltningen.

Genom den förändring uti förvaltningens organisation, som kom- Domänstymittén
föreslår, och genom den därmed följande öfverflyttningen utaf T^f°tnjnljpp
en afsevärd del af de administrativa ärendena till underordnade myndig- kommittén*
heter, kommer domänstyrelsen att mer än tillförene få tid och tillfälle förslo£
att ägna sig åt lösande af sådana uppgifter, hvilka tillkomma den verkliga
ledaren af statens skogshushållning. Dessa uppgifter kunna sammanfattas
sålunda: domänstyrelsen bör tillse, att hushållningen å statens
skogar bedrifves efter uti skogligt och ekonomiskt hänseende sunda principer,
att skogskapitalen sålunda utnyttjas på det för landet mest gagneliga
sätt, samt att skogsförvaltningens arbete så ordnas och handhafves,
att det befordrar dessa ledningens syften. Domänstyrelsens verksamhet
kan således sägas vara af dels rent slcoglig, dels politiskt-ekonomisk och
dels administrativ natur.

Uti skogligt hänseende bör domänstyrelsens verksamhet omfatta Domanstybland
annat att uppställa och vidare utveckla allmänna bestämmelser
och synpunkter att tjäna till ledning vid val utaf afverknings- och samhet,
fbryngringsmetoder, vid beräknande af omlopps- eller afverkningstider,
samt vid utförande af mätnings- och taxeringsarbeten jämte därmed
sammanhängande frågor, afseende att åstadkomma efter förhållandena
val afvägda skogsindelningsplaner.

196

a,) Tryckta
meddelanden
.

b) Allmänna
hushållningsföreskrifter

och försöksverksamhet

å reviren.

Genom utgifvande af berättelser, åtföljda af statistiska redogörelser
med retrospektiva sammanställningar öfver skogsväsendets ställning
under gångna år eller perioder, bör domänstyrelsen framlägga resultaten
af skogsförvaltningens arbete och gifva. en framställning af statens
skogshushållnings utveckling. Härvid bör särkild uppmärksamhet ägnas
åt sammanställningar af de ekonomiska resultat, som skogar lämnat
under vissa angifna tidsperioder. Synnerligast då revision af gällande
indelningsplan verkställts, skulle dessa sammanställningar samt jämförelser
mellan den vid revisionen erhållna uppgiften å virkesförrådet och
det vid den förflutna indelningsperiodens början förefintliga lämna tillfälle
till bedömande af, huru skogshushållningen under indelningsperioden
bedrifvits. Uti särskilda meddelanden borde styrelsen lämna
kortfattade och, om ordet i detta sammanhang må tillåtas, populariserade
utdrag ur de statistiska redogörelserna och tabellerna. Dessa meddelanden
borde äfven omfatta andra i sammanhang med vår skogshushållning
stående frågor, hvilka kunna vara al betydelse för densamma.

Då domänstyrelsens verksamhet i livad den afser utfärdande af
hushållningsföreskrifter och försöksverksamhetens ordnande naturligen är
af mycket stor vikt för det arbete, om hvilket kommittén har att afgifva
förslag, eller åstadkommande af en rätt vård å kronans skogar i Norrland
och Dalarna, får kommittén här nedan något närmare utveckla,
huru enligt kommitténs mening denna verksamhet borde utöfvas.

I det föregående har uttalats, att åt revirförvaltaren borde beredas
en tämligen själfständig ställning i fråga om revirskötseln. Denna själfständighet
skulle naturligen ej vara liktydig med obunden frihet. Revirförvaltaren
skulle i sin tjänsteutöfning hafva att ställa sig till efterrättelse
vissa allmänna föreskrifter, hvilket genom inspektion skulle öfvervakas.
Dessa allmänna föreskrifter borde det vara domänstyrelsens sak att
utfärda. Därigenom och genom att uti desamma upptaga resultaten af
nya rön på området och sålunda hålla dem i jämnhöjd med de senaste
erfarenheter, som vunnits, gör domänstyrelsen en del — och icke den
minst viktiga — af sin insats uti arbetet för höjande af skogshushållningens
intensitet och leder detta arbete på statsskogarna. De nu
omhandlade föreskrifterna höra ej tillsammans med de reglementariska,
hvilka röra administrationen, och böra därför ej sammanföras med dem.

De många problem, som ännu äro olösta på den svenska, särskildt
på den nordsvenska, skogshushållningens område, göra visserligen, att
sådana föreskrifter endast så småningom, och allt efter som klarhet i de
nu dunkla frågorna vinnes, kunna utarbetas. Den omständigheten, att
detta ej genast kan ske för alla områden af skogshushållningen, bör

197

uppenbarligen ej afhålla från arbetets påbörjande. Helt säkert vore det
nämligen till gagn, om den kanske alltför stora frihet att experimentera,
som i fråga om en del skogshushållningsarbeten nu lämnats vederbörande
revirförvaltare, aflöstes af något mera reglerande former. Experimenterandet
hör nämligen ej tillsammans med revirskötseln, där det förblir
okontrolleradt, hvilket kan gifva anledning till, att antingen inga påtagliga
rön ur detsamma kunnat utvinnas, eller ock att felaktiga slutledningar
dragas ur de vunna resultaten. Ofta torde det väl ock vara
fallet, att erfarenheterna ej offentliggöras utan stanna uti den experimenterandes
privata ägo. Försöksverksamheten måste vara ett åt skogsförsöksanstalten
förbehållet arbetsfält. Endast därigenom linnes det utsikt
för, att de sväfvande frågorna skola erhålla en sakkunnig belysning.
Detta bör likväl ej hindra, att under denna anstalts ledning eller uppsikt
utläggas af vissa därtill utsedda revirförvaltare profytor, som af dem på
marken revideras, men af försöksanstalten statistiskt bearbetas. Sådana
profytor kunna komplettera försöksanstaltens arbete på samma gång,
som de bidraga till att hos de revirförvaltare, som erhålla sådana uppdrag,
väcka till lif eller underhålla intresset för skogshushållningens
mera invecklade problem. Det torde ej behöfva närmare påvisas, att
detta förfaringssätt emellertid är något helt, annat än den mera oreglerade
och okontrollerade försöksverksamhet, som nu här och livar bedrifves
på reviren, och som väl snarast fått utöfvas af den anledning, att man
ansett, att dess förhindrande kunnat tydas som ett klafbindande af
revirförvaltaren.

Det bör emellertid bär framhållas, att afsikten med de nu föreslagna
hushållningsföreskrifterna ej är att påtvinga revirförvaltaren vissa
former för detaljarbetets utförande. Det är de stora hufvuddragen, som
böra angifvas, och som skola garantera, att skogsskötseln bedrifves efter
de principer, som den ledande och i sista hand ansvariga domänstyrelsen
anser riktiga. Detaljarbetet däremot bör, så länge det håller sig inom
ramen för det uppgjorda programmet, öfverlämnas åt revirförvaltaren.
Om denne under utöfvande af detta tror sig finna, att resultaten af
hushållningen skulle vinna på en förändring af detta program, vare sig
i enskilda delar eller i dess hufvudsak, så bör han till vederbörande
ingifva sina motiverade förslag till sådana förändringar.

Förutom på resultaten af skogsförsöksanstaltens verksamhet och
de försök, som under dess ledning kunna komma att utföras af revirförvaltningarna,
böra dessa allmänna föreskrifter byggas på den beståndshistorik,
som hädanefter bör föras, samt å de resultat af hushållningen,
som framgå af bokföring och statistik, hvarjämte öfverjägmästarnas

198

inspektionsprotokoll, såsom redan nämnts, böra innehålla deras erfarenheter
om de gällande föreskrifternas verkningar och sålunda böra kunna
blifva vägledande vid programmets utveckling.

Att dylika föreskrifter hittills ej utfärdats torde väl snarast bero
däraf, att skogsförsöksanstaltens verksamhet fortgått alltför kort tid för
att kunna hafva lämnat några afgörande resultat, och däraf, att öfrigt
material för desamma antingen saknats eller varit ofullständigt.

Innan kommittén afslutar behandlingen utaf denna del af domänstyrelsens
verksamhet, ’som utan tvifvel är af största betydelse för
skogsvårdens höjande å kronans skogar, vill kommittén emellertid något
närmare utveckla, huru den försöksverksamhet, som borde förläggas till
reviren, men under skogsförsöksanstaltens ledning, borde anordnas.
När eu sådan försöksverksamhet först påbörjas, bör den ej gifvas allt
för stor omfattning. Vissa revir, som förete för större områden typiska
mark- eller skogsförhållanden, böra utväljas för försökens anläggande.
Försiktigheten torde emellertid bjuda att vid valet af försöksrevir äfven
taga hänsyn till den person, hvilken under försökens tidigare stadium
kommer att öfvervaka dem. Målet för dessa försök borde vara att
söka vinna en mera ingående kännedom om de under olika lokala förhållanden
lämpligaste metoderna för bestånds anläggande, vård och afverkning.
Försöken, hvilka, såsom redan nämnts, skulle kunna i viss
mån utfylla skogsförsöksanstaltens undersökningar och bearbetningar
för hela landet, skulle sålunda få sin hufvudsakliga betydelse genom
den utredning angående de för de särskilda orterna utmärkande skogstypernas
lif och utveckling, som de skulle lämna. Bland frågor, som
på detta sätt skulle kunna utredas, kunna bland annat framhållas de
under olika lokala förhållanden bästa och billigaste sådd- och planteringsmetoderna,
den naturliga föryngringens under hjälpande genom olika
former af markberedningsarbeten, uppdragande af skog å afdikade
myrar eller försumpade marker, föryngring af dåliga, oväxtliga granbestånd,
och de glesa tallbestånden å torra hedland, gallringars utförande
i yngre, medelålders och äldre bestånd, och därvid särskildt i sådana
äldre bestånd, som under sin uppväxttid ej varit föremål för beståndsvårdande
huggningar. Fn fråga af alldeles särskildt intresse, uti hvilken
motsatta åsikter uttalats utan att bindande bevisning för den ena eller
andra uppfattningens riktighet förebragts, är spörsmålet, huruvida företräde
bör skänkas den ena eller andra af olika afverkningsmetoder.
Direkta jämförande undersökningar, som utfördes inom olikä trakter,
kunde bidraga att skaffa klarhet uti denna för vår skogshushållning så
utomordentligt viktiga fråga. Alla försök, som borde utföras i vissa serier,

199

skulle, såsom redan är nämndt, utläggas af skogsförsöksanstalten eller
under dess ledning, men revideras af revirförvaltaren, hvilken borde
insända primärsiffrorna till skogsförsöksanstalten för uträkning och bearbetning,
bvarefter resultatet häraf borde meddelas revirförvaltaren. I
den mån, som erfarenheter utvinnas ur denna del af statens försöksverksamhet,
böra de af domänstyrelsen offentliggöras i korta broschyrer.
En del af våra skogliga spörsmål torde kunna på denna väg erhålla
sin praktiska lösning, äfven om den vetenskapliga förklaringen ännu ej
är gifven, utan kanske tvärtom länge måste sysselsätta de vid skogsförsöksanstalten
arbetande vetenskapsmännen.

Kommitténs förslag, att eu del af försöksverksamheten inom skogshushållningens
område borde förläggas till reviren, får ingalunda tolkas
såsom ett uttalande af kommittén, att skogsförsöksanstaltens eget arbete
inom Norrland därigenom skulle kunna inskränkas. Tvärtom är kommittén
af den mening, att denna verksamhet i stället bör utvidgas och
att det bör tagas under noggrant öfvervägande, huruvida ej skogsförsöksanstaltens
arbetskrafter, särskildt för dess uppgifter i Norrland,
böra förstärkas. För den norrländska skogshushållningen, som i så
många afseenden arbetar under olika förhållanden i jämförelse med andra
landsdelars, är nämligen denna verksamhet af mycket stor betydelse,
då erfarenheter, som redan vunnits inom dessa senare områden, ej alltid
kunna direkt tillämpas i Norrland. Mångfalden af spörsmål, som
därför stå obesvarade, och på hvilka de ofvan anförda endast äro exempel,
områdets stora utsträckning och de växlande jordmåns- och klimatiska
förhållanden, som inom detsamma råda, göra det ej blott önskvärdt
utan äfven nödvändigt, att skogsförsöksanstaltens arbetskrafter erhålla
en mot uppgiftens storlek och betydelse svarande omfattning. Om än
detta delvis kan nås genom att förlägga en del af försöksverksamheten
till reviren, så blir dock helt säkert denna anordning ej tillräcklig, för
att skogsförsöksanstaltens uppgift i Norrland genom densamma skall
kunna fyllas. Den stora vikten för staten af att detta sker på ett fullt
tillfredsställande sätt framgår tydligt af det faktum, att nio tiondelar
af dess skogar äro belägna i Norrland och Dalarna, och att försöksverksamhetens
resultat blir bestämmande för sättet, huru skogsvården
å dessa bör planläggas och utföras.

I sammanhang med behandlingen af dessa allmänna hushållningsföreskrifter
vill kommittén icke underlåta att framhålla det gagn för
skogshushållningens utveckling, som det kan medföra, om dessa föreskrifter
och de erfarenheter, som man vunnit under tiden för deras tilllämpning,
upptagas till diskussion vid de möten mellan tjänstemän i

200

c) Omloppsoch
afverkningstider.

d) Skogsiudelning.

distrikten eller delar af dessa, som domänstyrelsen och distriktsstyrelserna
helt säkert skola låta sig angeläget vara att söka åstadkomma.

Bland andra uppdrag, som borde falla under domänstyrelsens skogliga
verksamhet, har äfven angifvits att uppställa bestämmelser och
synpunkter att tjäna till ledning vid beräknande af omlopps- och af verkningstider
samt vid utförande af mätnings- och taxeringsarbeten. Sina
åsikter angående de grunder, på hvilka dessa bestämmelser böra hvila,
har kommittén redan i det föregående framlagt och får därför hänvisa
till den afdelning af sitt utlåtande, som berör dessa viktiga frågor.

För att staten skall kunna föra en fullt målmedveten skogspolitik,
är det ett grundvillkor, att statens skogstillgångar äro kända såväl till
storlek som beskaffenhet. Kännedom om desamma vinnes genom de
skogsuppskattningar och på dessa fotade skogsindelningsplaner, som
utföras och utarbetas. Hitintills hafva dessa göromål i allmänhet handlagts
af yngre extra jägmästare, hvilkas arbete, sedan det förelegat
färdigt och afslutadt, kontrollerats på marken af skogstaxatorerna, hvarefter
hushållningsplanerna fastställts af domänstyrelsen, sedan de förut
granskats af såväl öfverjägmästare som jägmästare. I få ord torde man
kunna karakterisera det nu använda förfaringssättet vid indelningsarbetena
därmed, att insamlandet af primäruppgifterna, d. v. s. materialet för
hushållningsplanerna, sker tämligen okontrolleradt, under det att däremot
dessa uppgifters behandling underkastas en ganska omständlig granskning
i flera instanser. Mot detta förfaringssätt torde man kunna göra
den anmärkningen, att hvarje än så noggrann granskning af primäruppgifternas
användning blir mer eller mindre betydelselös, om fel blifvit
begångna vid deras insamlande och sortering. Ske dessa arbeten under
vederbörlig kontroll, så torde ej den omständliga granskning, som nu
bestås de utarbetade hushållningsplanerna, vara erforderlig. En följd af
att insamlingen af primäruppgifterna skett okontrolleradt har äfven varit
att vid detta arbete enhetliga grunder icke tillämpats, hvilket i sin
ordning vållat, att jämförelser mellan olika skogar varit svåra att anställa
och att ett samarbetande af de genom indelningsarbetet utvunna resultaten,
sådant som t. ex. kommittén i sina tabeller härofvan försökt att
utföra, endast med svårighet kan verkställas och alltid måste framvisa
en och annan mer eller mindre approximativ siffra. Slutligen må det
framhållas, att, med det nuvarande sättet för dessa arbetens handläggande,
de erfarenheter, som möjligen förvärfvas, ingenstädes samlas och behandlas.
Det vore dock af stor betydelse, om så skedde, ty endast
sålunda torde rationella uppskattningsmetoder kunna utarbetas.

201

De åsikter om det nu tillämpade förfaringssättet, åt hvilka kommittén
sålunda gett uttryck, hafva föranledt kommittén att taga under
ompröfning, huru förbättrade förhållanden uti denna viktiga del af skogsförvaltningen
må kunna ernås, och kommittén har därvid trott sig finna,
att detta mål enklast och säkrast skulle vinnas genom en centralisering
af taxerings- och skogsindelningsarbetet. Kommittén vill i sådant afseende
föreslå, att en skogstaxeringsbyrå inrättas i domänstyrelsen, och
att under ledning af dess chef och vid densamma anställda skogstaxatorer
själfva taxerings- och mätningsarbetet verkställes åt särskild! förordnade
biträden. Närmare föreskrifter angående det sätt, hvarpå dylika
arbeten skulle utföras, borde det tillkomma domänstyrelsen att utfärda
efter föredragning af taxeringsbyråns chef.

Tillvägagångssättet vid indelningsarbetets bedrifvaude anser kommittén
efter inrättande af en skogstaxeringsbyrå böra blifva i stora drag
följande. Sedan domänstyrelsen på förslag af revirförvaltarna bestämt,
hvilka skogar under året skola blifva föremål för byråns behandling,
fördelas arbetet mellan de olika skogstaxatorerna, till hvilkas förfogande
ställes nödigt antal assistenter. Utarbetet, d. v. s. insamlingen af primäruppgifterna,
verkställes enligt de af domänstyrelsen utfärdade föreskrifterna
under närmaste ledning af skogstaxatorerna, hvilka under arbetets
fortgång dels kontrollera detsammas utförande, dels företaga noggranna
stamanalyser för att samla material för tillväxtens bestämmande m. m.
Efter det att arbetet på marken för året afslutats, behandlas materialet
på taxeringsbyrån. Härvid utarbetas kartor, nödiga sammanställningar
öfver virkesförråd, beståndsbeskrifning, åldersstatistik, beräkning af tillväxtprocenter
jämte annan utredning, som kan erfordras, för att en efter
skogens tillstånd och afsättningsförhållandena för virke afpassad rationell
hushållningsplan skall kunna utarbetas. Under det att detta arbete fortgår,
kontrolleras detsamma af skogstaxatorerna, hvarefter någon ytterligare
siffergranskning ej torde kunna anses erforderlig. Sedan siffermaterialet
sålunda bearbetats och sammanförts, så att en statistisk utredning
angående virkesförrådets storlek och beskaffenhet föreligger,
öfversändes denna till revirförvaltaren, hvilken, såsom af kommitténs
förslag (sid. 175) framgår, bör utarbeta själfva hushållningsplanen, hvarvid
domänstyrelsens allmänna hushållningsföreskrifter samt bestämmelser om
beräknande af omloppstid eller afverkningstid tillämpas. Den sålunda
uppgjorda planen granskas af vederbörande öfverjägmästare vid distriktsstyrelsen,
hvarefter domänstyrelsen på föredragning af taxeringsbyråns
chef fastställer densamma till ledning vid hushållningen å skogen. Ofver

Skogs taxering*- byrå.

202

e) Skogsstatistiska
meddelanden.

de under året slutförda taxeringsarbetena uppgöras sammandrag, livilka
böra publiceras i den officiella statistiken. Om den beståndsliistorik,
som skall föras, sedan hushållningsplanen börjat tillämpas, har kommittén
framlagt förslag (sid. 176). Här vill kommittén i sammanhang med
denna fråga endast framhålla det önskvärda uti, att vid först skeende
uppskattning af eu skog noggranna stomkartor upprättas, och att på
dessa omsorgsfullt inläggas vattendrag och ägoslag af mera oföränderlig
natur. Originalet till denna karta bör förvaras vid skogstaxeringsbyrån,
under det att revirets arkiv erhåller en kopia, å hvilken inläggas de i
beståndshistoriken registrerade åtgärderna, såsom afverkningar, kulturåtgärder
o. d.

Såsom stöd lör sitt förslag om eu skogstaxeringsbyrås inrättande
får kommittén hänvisa till resultaten af de tre på kommitténs initiativ utförda
uppskattningar utaf indelade kronoparker, för livilka förut redogjorts.

Till domänstyrelsens verksamhet af skoglig art har kommittén
vidare hänfört afgifvande af årlig berättelse med statistiska bilagor.
Själfva frågan om sättet för skogsstatistikens förande har varit föremål
för särskild utredning genom den den 20 januari 1905 tillsatta s. k.
statistiska kommittén, hvarför kommittén angående denna fråga ej har
anledning göra vidare uttalande. Men kommittén har velat framhålla
önskvärdheten af, att sammanställningar och bearbetningar af siffermaterialet
måtte göras för att såmedels visa utvecklingens gång såväl
för vissa år och perioder som ock för olika områden. Om dessa sammanställningar
äfven grafiskt framställdes, skulle de mången gång kunna
vinna i öfverskådlighet.

I sammanhang med frågan om allmänna hushållningsföreskrifters
utfärdande har kommittén (sid. 199) uttalat sig för önskvärdheten af, att
domänstyrelsen i korta meddelanden offentliggör resultaten af den försöksverksamhet,
hvilken kommittén ansett böra under skogsförsöksanstaltens
ledning utöfvas af revirförvaltare. Domänstyrelsens publikationer borde
ej vara inskränkta till dessa meddelanden och dess årsberättelser. De
uti de senare i tabellform framställda resultaten af förvaltningen äro helt
naturligt föga studerade utaf andra än dem, livilka söka svaret på någon
fråga, för hvilken de hysa särskildt intresse. Synnerligast sedan statistiken
erhåller en annan uppställning, torde emellertid flera lärdomar angående
vårt skogsbruk vara att hämta ur densamma. Dessa kunde i
textform och såsom slutsatser af och reflexioner öfver det statistiska
siffermaterialet sammanföras i broschyrform. Helt säkert skulle detta

203

bidraga till ökad kännedom och därmed ökadt intresse för vårt skogsbruk.
Åfven andra i sammanhang med detsamma stående frågor kunde
på detta sätt behandlas. Hit höra t. ex. uppgifter om exporten af trävaror,
såväl dess kvantitet som beräknade värde, järnindustriens virkesförbrukning,
utredningar och sammanställningar om husbehofsafverkningens
omfattning, uppgifter alltså, som äro ägnade att belysa skogsbrukets
betydelse för landet; vidare prisnoteringar å virke, trämassa och
kol m. m. Uti dessa broschyrer borde äfven ingå meddelanden om rön
och erfarenheter, som på det skogliga området gjorts inom andra länder,
och som kunna anses hafva betydelse för svenskt skogsbruk antingen
på grund af sin allmängiltiga natur eller på grund af, att de beröra
förhållanden, som äro jämförbara med våra egna.

De meddelanden, som domänstyrelsen sålunda euligt kommitténs
förmenande borde utgifva, borde alltså vara dels af rent facklig natur
dels af ekonomiskt-statistisk. De borde icke allenast tillhandahållas
tjänstepersonalen utan äfven göras tillgängliga för allmänheten; ty en
närmare kunskap om vårt skogsbruk, om dess betydelse för såväl landet
i dess helhet som ur statsfinansiell synpunkt samt slutligen om, huru
denna näringsgren i statens hand bedrifves och utvecklas, kan endast
vara till allmänt gagn.

Kommittén tillåter sig att här lämna det meddelandet, att skogsbyrån
(Bureau of Forestry) i Förenta Staternas jordbruksdepartement
(U. S. Departement of Agriculture) sedan början af 1900-talet utgifver
dylika meddelanden, som redigeras af en särskild afdelning inom skogsbyrån.
På denna afdelning genomgås all utländsk skogslitteratur, ur
hvilken utdrag angående mera anmärkningsvärda förhållanden göras.
Publikationerna, som afdelningen utger, äro dels flygblad (circulars) dels
■afhandlingar (bulletins) och uppdelas under följande hufvudrubriker:
General; National Forests; Forests and Stream Flow; Forest Fires;
Forestry and Lumbering; Forest Management; Care of the Woodlot;
Forests Statistics; Grazing; Forest Planting; Forest Studies; Commercial
Tree Studies; Forest, Botanical and Dendrological Studies; Physical
Properties, Seasoning and Preservative Treatment of Timber; korest
Maps. Öfver 200 dylika publikationer äro utgifna, många med förträffliga
illustrationer efter fotografier. De erhållas antingen aigiftsfritt
eller, beträffande de rikare illustrerade, mot en ringa afgift, som växlar
mellan 5 och högst 30 cents. Om än ett arbete af denna omfattning
icke kan åstadkommas eller finna afsättning inom vårt land, så bör den
omständigheten helt säkert icke utgöra skäl för att ej ett efter våra
förhållanden afpassadt dylikt planeras och påbörjas.

204

f) Prisnotor
å arbeten.

g) Redskaps -profning.

Doniänstyre!-

senspolitiskt ekonomiska verksamhet.

I detta sammanhang vill kommittén beröra tvenne frågor, hvilka
genom domänstyrelsen lämpligast skulle kunna utredas, och af hvilka
utredningar skogsförvaltningen sedermera äfvert i form af meddelanden
borde erhålla del. Af dessa båda frågor afser den ena arbetspris, den
andra de för olika skogsarbeten lämpligaste redskapen.

I fråga om den förra får kommittén påpeka, att, om än förhållandena
inom olika delar af landet äro väsentligen olika, beroende af
tillgång och efterfrågan å arbete, vissa grundpris för olika slag af arbete,
såsom afverkning och utforsling af virke, dikning, väganläggning, vissa
byggnadsarbeten o. s. v., alltid kunna uppställas. Det torde äga sin
betydelse både ur skogsbrukets och arbetarnas synpunkt, att dessa grundpris,
som böra utgå från förutsättning af arbetsdag utaf viss längd och
med viss dagsinkomst, utarbetas efter enhetliga principer. Genom undersökningar
ute å reviren, hvilka undersökningar borde anförtros åt vissa
därför särskildt kvalificerade revirförvaltare, borde domänstyrelsen skaffa
material till uppställande af sådana prisnotor, som sedan kunde tillämpas
med viss procentuell jämkning allt efter de olika förhållanden, som inom
olika trakter äro rådande.

I afseende på den andra frågan, den om skogsbruksredskap, får
kommittén påpeka, hurusom staten för närvarande är en stor afnämare
af dylika. De inköpas af revirförvaltningarna, som härvid torde bafva
rätt fria bänder. Emellertid bafva allt flera slag af sådana redskap
börjat tillverkas och levereras af många fabriker. För de olika revirförvaltningarna
är det dock omöjligt att kunna genom försök utröna,
hvilket slag af redskap och af hvilket fabrikat må kunna vara det
bästa. Å vissa revir och exempelvis vid skogsskolorna kunde jämförande
försök göras på domänstyrelsens föranstaltande, hvarefter revirförvaltningarna
erhölle meddelande om de erhållna resultaten med anmodan
att rätta sina inköp efter dessa.

Förutom af rent skoglig natur bör domänstyrelsens verksamhet
äfven vara af politisJc-ekonomisk art. Till denna dess verksamhet bör i
främsta rummet, att den skall vara bärare af en rationell afverkningspolitik.
Målet härvid skall vara att med noga aktgifvande på icke blott
skogliga utan äfven alla andra härvid inverkande omständigheter, såsom
sociala, ekonomiska o. d., inom af dessa betingad, kortaste tid afverka
och föryngra de delar af skogsmarkerna, som bära öfverårig, dålig och
oväxtlig skog för att omvandla dessa till produktiva, under det att
huggningarna inom de delar, hvilka äro bevuxna med växtliga bestånd,
inskränkas till den omfattning, som bestånd svården kräfver. Under

205

denna dess verksamhet faller äfven att yttra sig i lagstiftnings- och
•skattefrågor, som kunna beröra statens skogshushållning, samt uti frågor
rörande inköp eller försäljning för statsverkets räkning af fastigheter.
Hit böra äfven räknas vissa sociala frågor, såsom skogsarbetares aflönings-
och bostadsförhållanden samt tillämpningen af gifna föreskrifter
rörande upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker. Ordnandet af
flottleder från kronans skogar tillhör äfven denna gren af styrelsens
verksamhet.

Någon mera ingående motivering för domänstyrelsens befattning
med dessa ärenden torde ej erfordras. Beträffande styrelsens uppgift
att vara bärare af en sund afverkningspolitik, får denna sitt uttryck
dels uti domänstyrelsens beslut i anledning af revirförvaltarnas utsyningsförslag,
dels uti pröfningen af revirförvaltarnas beräkningar angående
skogarnas afkastningsförmåga.

En bland de i hvad de afse åstadkommande af en god skogsvård
viktigaste bland dessa domänstyrelsens uppgifter är den, som gäller
ordnandet af flottleder från kronans skogar. Genom en ändamålsenlig
reglering af dessa transportleder höjes virkesvärdet, och öppnas möjligheter
för utöfvande af en ordnad hushållning. På domänstyrelsen bör
det ankomma att efter förslag af revirförvaltaren och distriktsstyrelsen
besluta om upprensning af nya och förbättrande af redan föreflntliga
flottleder. Arbetena böra, såsom hittills, utföras under närmaste ledning
af för detta ändamål ■ särskildt förordnade flottledsingenjörer. I
sammanhang med denna fråga vill kommittén emellertid uttala såsom
ett önskemål, att de afgifter, som inflyta för begagnande af kronans
flottleder, bokföras för sig och under särskildt konto för hvarje flottled
eller distrikt af sådan, på det att det klart och tydligt må af bokföringen
framgå, när de i en flottled nedlagda kostnaderna blifvit till fullo guldna,
och alltså afgifter för flottledens begagnande må upphöra att utgå. Det
borde äfven härvid tagas i öfvervägande, huruvida det ej för vissa fall,
när flottlederna beröra enbart kronans skogar, vore större fördel för
kronan att på eu gång afskrifva byggnadskostnaderna, d. v. s. afstå
från att upptaga afgifter för flottledens begagnande, och i stället återvinna
det i dem nedlagda kapitalet genom den intensivare skogsvård,
som möjliggöres genom att sänka dimensionen å det afsättningsbara
virket i den mån, som detta medgifves genom de med amorteringsafgifterna
minskade omkostnaderna för virkets tillgodogörande. Kommittén
får här omnämna, att den, som ursprungligen ansåg, att flottningslagstiftningen
i sin helhet inginge uti dess uppdrag, på grund däraf

Kronans

flottleder.

206

Domänstyrel.
sens administrativa.
verksamhet.

Affärsbyrfl.

gick i författning om insamlande af vissa uppgifter rörande flottlederna,,
hvilka uppgifter särskildt öfverlämnas.

Förutom nu behandlade grenar af domänstyrelsens verksamhet
'' ingå. uti denna äfven arbeten af administrativ natur. Vid bestämmande
af dessa arbetens omfattning bör, såsom kommittén flerestädes framhållit,
den synpunkten strängt tillämpas, att alla ärenden, som utan
olägenhet kunna afgöras af underordnad myndighet, äfven öfverlämnas
till denna.

Bland de administrativa uppgifter, som det tillkommer domänstyrelsen
att handlägga, bör bl. a. framhållas den styrelsen åliggande
skyldigheten att uppgöra den årliga budgeten för statens skogförvaltning
inom ramen för de anslag, som af Riksdagen anvisats, samt att beräkna
de årliga inkomsterna. Till dessa uppgifter hör äfven styrelsens’ bestyr
med tillsättande af tjänstebefattningar inom skogsstaten, frågor om viss
ledighet för dessas innehafvare och reglering af tjänstgöringsområden.
Vidare är att bland dessa räkna utfärdandet af nödiga tjänstgöringsreglementen
samt skyldigheten att afgifva yttranden och förslag i alla
skogsadministrationen rörande ärenden, hvilka bero af Kungl. Maj:ts avgörande.
I afseende på sättet för handläggningen af domänstyrelsens
nu nämnda åligganden anser kommittén, att de särskilda skogsbyråerna
böra behandla alla ärenden, som hafva samband med uppgörande af
utgiftsstaten. Deras chefer torde nämligen stå i den lifligaste kontakt
med den i orterna arbetande förvaltningspersonalen och dels därigenom
dels på grund af personlig kännedom om de allmänna skogsförhållandena
hafva kunskap om behofvet utaf olika åtgärders vidtagande.

Hvad försäljningsärendena åter beträffar, så föreslår kommittén i en
särskild del af sitt yttrande (sid. 209 ff.), att dessa ärenden, med undantag
för försäljningar efter infordrande af anbud eller under hand till vissa
angifna belopp genom revirförvaltarna eller distriktsstyrelserna, hädanefter
behandlas af domänstyrelsen. Detta förslags genomförande öfverflyttar
till domänstyrelsen många ärenden af stor vikt och betydelse
för det ekonomiska utbytet af statens skogshushållning. Afgörandet af
frågor rörande försäljning af i hufvudsak statens hela årsafverkning
kräfver hos den, som det åligger att förbereda dessa frågor, en ingående
kunskap om virkesmarknadens läge samt de på densamma inverkande
faktorerna. En sådan kunskap kan endast vinnas genom att
ständigt följa marknadens fluktuationer och att efter desamma lämpa
kronans virkesutbud och prisfordringar. I betraktande af detta arbetes
betydelse för statens finanser och den snart sagdt oafiåtliga uppmärksamhet
på marknadsföreteelserna, som det hos sin utöfvare kräfver,

207

anser kommittén, att det bör öfverlämnas åt en särskild byråchef i domänstyrelsen
och en under hans ledning- stående affärsbyrå. Den nuvarande
ordningen, då alla tre cheferna för skogsbyxåarna måste hvar för sig
följa virkesmarknaden, anser kommittén ej lämpligen kunna eller böra
bibehållas, sedan domänstyrelsens bestyr med virkesförsäljningarna efter
ett godkännande af kommitténs förslag till desammas ordnande, blifvit
väsentligen utvidgadt. Med den nuvarande ordningen för försäljningarna
erhåller domänstyrelsen ingen samlad bild af deras omfattning förr än i
februari månad året efter det de ägt rum, då med revirens kassaredogörelser
till styrelsen insändas de s. k. skogsmedelsförteekningarna.
Om de större, genom Konungens befallningshafvande å auktion gjorda
försäljningarna, i värde uppgående till miljontals kronor, stadgar punkt 38
af reglementariska föreskrifterna, att öfverjägmästaren skall till styrelsen
insända ett exemplar af stämplingslängd för distriktet med anteckning
om de köpeanbud, som antagits, och detta »såvidt möjligt före årets
slut». I allmänhet afhålles de största af dessa auktioner i början eller
mediet af oktober. Det vill synas kommittén vara utom all fråga,
att det borde vara af intresse såväl för staten såsom skogsägare som
för ledningen af dess skogsförvaltning, om denna senare stode uti
eu intimare rapport med försäljningsväsendet, än hvad, såsom af det
nyss sagda framgår, nu är fallet. Uppdraget att afyttra skogsprodukterna
är otvifvelaktigt eu så pass betydelsefull uppgift och en så
pass viktig del af själfva förvaltningsuppdraget såsom sådant, att det
måste erfordras mycket tungt vägande skäl för att skilja det från förvaltningen
i öfrigt. Några sådana har kommittén ej funnit förebragta,
eller själf kunnat finna föreligga uti allmänna förhållanden, som kunna
anses påverkade af en förändring uti sättet för försäljningarnas ordnande.
I sammanhang med andra hithörande frågor får kommittén framlägga
mera detaljerade förslag angående försäljningarnas ordnande.

Till eu affärsbyrå uti domänstyrelsen borde förutom försäljningsfrågor
förläggas all bokföring och därmed sammanhängande ärenden,
en fråga, till hvilken kommittén äfven får återkomma.

Ehuru kommittén på grund af, att dess uppdrag omfattar förhållandena
endast i Norrland och Dalarne ej är i tillfälle att öfverblicka
frågan om göromålens ordnande inom domänstyrelsen i hela dess vidd,
vill dock kommittén såsom sin åsikt uttala, att ett fullständigt genomförande
af kommitténs förslag icke skall behöfva föranleda någon
ökning af antalet byråer i domänstyrelsen. Genom dessa förslag skulle
de skogsbyråer, som för närvarande handlägga ärenden, hvilka beröra
skogshushållningen i Norrland och Dalarne, sålunda l:sta och 2:dra skogs -

Antalet byråer.

208

byrån, befrias från alla bestyr med de enskilda skogarna, från alla skogsindelnings-
och försälj ningsärenden, från ärenden rörande skogstorp och
odlingslägenheter å kronoparker och slutligen från diverse löpande
göromål, hvilka skulle öfverflyttas till distriktsstyrelserna. De båda
skogsbyråernas sammanlagda antal ärenden uppgick år 1910 till 3,456
st., utaf hvilka efter genomförande af kommitténs förslag 1,550 st.
skulle öfverflyttas till handläggning af annan vederbörande och alltså
1,906 st. återstå på de båda byråerna.

209

2. Virkestorsäljning.

De summor, som genom virkesförsäljningar tillföras statskassan,
visa med enstaka undantag år för år en icke obetydlig stegring.
Sålunda hafva de utgjort under

år 1906
„ 1907
„ 1908
„ 1909
„ 1910

kronor 8,184,149: 3 9

„ 9,491,987: 22

„ 9,002,808: 9 0

„ 8,304,556: 38

„ 10,466,572:41

Utaf dessa summor hafva följande belopp influtit genom försäljningar
af virke från skogarna i Norrland och Dalarna, nämligen

år	1906 .....................	.................... kronor	6,905,759: 03
tt	1907 .....................		7,941,008: 9 5
tt	1908 .....................		7,258,611: 36
It	1909 .....................		6,492,087: 6 3
It	1910 .....................		7,615,295: 46

Dessa siffror torde tillfyllest visa, af hvilken betydelse virkesförsäljningarna
äro. De genom dem ingående penningbeloppen utgöra helt naturligt
hufvudposterna på inkomstsidan i statens skogshandtering. Härigenom
blifva de i viss mån den måttstock, efter hvilken intensiteten i statens
skogshushållning regleras; ty i den mån, som dessa inkomstsiffror växa,
framträder skogarnas statsfinansiella betydelse skarpare, och vikten af
att ägna dem en intensivare vård blir påtagligare. Vid sådant förhållande
har kommittén ansett det vara en inom området för dess uppdrag
liggande och synnerligen angelägen fråga att undersöka, huruvida sättet
för dessa försäljningars bedrifvande kan anses vara det ur alla synpunkter
lämpligaste och bäst ägnade att befordra de statsliga intressena.
I detta sammanhang, där fråga är om förbindelser af kommersiell natur,

Omfattning
och betydelse.

210

Nuvarande

tillväga gångssätt.

Försäljning
å auktion.

bör en sådan undersökning äfven lämna svar på frågan, huruvida det
nuvarande tillvägagångssättet äfven innebär ett nödigt hänsyntagande
till den köpande parten. Utan att så är förhållandet kunna nämligen
ej heller säljarens intressen anses vara fullt tillgodosedda.

För att kunna fälla ett omdöme uti den föreliggande frågan är
det nödigt att först lämna en redogörelse för det nuvarande tillvägagångssättet
vid virkesförsäljningarna. Desamma ske dels genom virkets
utbjudande å auktion, dels genom infordrande af skriftliga anbud och
dels slutligen genom virkets afyttrande under hand. Då den förstnämnda
metoden är den, genom hvilken de största virkesmängderna försäljas, vill
kommittén först lämna en redogörelse för det vid densamma tillämpade
förfaringssättet, alltifrån det förslaget om afverkningarnas omfattning
ingifves, tills försäljningen verkställts.

Enligt § 17 af instruktionen för skogsstaten skola revirförvaltarna
årligen till öfverjägmästarna ingifva förslag om den mängd virke, som
under nästpåföljande år bör för försäljning utsynas, och enligt punkt
28 af reglementariska föreskrifterna skola dessa förslag aflämnas före
ingången af det år, som de afse. Öfverjägmästaren skall enligt § 6
af instruktionen för skogsstaten med ledning af dessa upprätta sina
förslag. Dessa senare, som upptaga de ändringar och tillägg, hvilka
öfverjägmästaren funnit erforderliga, insändas till domänstyrelsen före
den 1 mars. Sedan öfverjägmästaren erhållit del af domänstyrelsens
beslut, åligger det honom att snarast möjligt öfverlämna de pröfvade
förslagen till revirförvaltaren. Vanligen torde de komma denna tillhanda
senast i början af maj månad, hvarefter han har att verkställa
utstämpling af det till försäljning bestämda virket. När detta, hvilket
är fallet med den allra hufvudsakligaste delen, skall försäljas å auktion,
skall, hvad Norrland och Dalarna angår, stämplingslängd öfver virket
senast före den 20 augusti vara ingifven till öfverjägmästaren, som före
den 1 september till Konungens befallningshafvande insänder ett exemplar
jämte förslag till auktionsvillkor, kungörelse '' och annons om virkesauktion.
Denna senare afhålles därefter vanligen i början eller medlet
af oktober månad, och förrättas antingen i den ort, där skogen är
belägen, eller inför Konungens befallningshafvande eller ock samtidigt
i orten och inför nämnda myndighet. Om domänstyrelsen ej förbehållit
sig pröfning af gjorda anbuds antaglighet, tillkommer sådan pröfning
auktionsförrättaren, dock att, om auktion hålles samtidigt i den ort,
där skogen är belägen, och inför Konungens befallningshafvande, pröfningen
bör ske hos sistnämnda myndighet. Innan anbud antages, skall,
om auktionen förrättas inför Konungens befallningshafvande, öfver -

211

jägmästarens och, om den hållits endast i orten, jägmästarens mening
inhämtas. Därest i detta senare fall jägmästaren och auktionsförrättaren
hafva olika uppfattning om ett anbuds antaglighet, skall frågan hänskjutas
till Konungens befallningshafvandes afgörande.

Värderingen af det salubjudna virket sker genom revirförvaltaren,
som därvid för de »nordligaste» distrikten skall utgå från de pris, som
meddelas honom af öfverjägmästaren (punkt 31 af regi ementari ska föreskrifterna).
Om öfverjägmästaren finner det af revirförvaltaren föreslagna
priset för lågt, skall han, när auktion hålles endast i orten, meddela
jägmästaren det pris, under hvilket försäljning ej må ske (punkt 37
af reglementariska föreskrifterna). Erhålles ej vid auktionen antagligt
anbud, beror det af Konungens befallningshafvande eller domänstyrelsen,
då anbudens pröfning skett hos denna myndighet, att förordna om ny
auktion eller om försäljning under hand.

Uti § 52 af kungl. förordningen den 26 januari 1894 stadgas,
huru virke skall å auktion utbjudas och försäljningskontrakt upprättas
för det fall, att domänstyrelsen efter uppskattning och afverkningsberäkning
funnit, att kronopark inom de sex norra länen under en
längre följd af år med säkerhet kan afkasta ett större antal till bjälkar
och sågtimmer tjänliga träd, i hvilken händelse rättighet att efter utsy
ning och stämpling afverka visst antal träd må kunna utbjudas för
eu tid af högst tjugu år. Någon tillämpling torde denna bestämmelse
emellertid ej erhållit under det senaste årtiondet, och skäl föreligga
knappast för det antagandet, att densamma, som kunde hafva ett visst
berättigande under tider med mindre utvecklade kommunikationer och
sålunda mindre konkurrens å virkesmarknaden än de nuvarande, skall
komma att vidare tillämpas.

Såsom af förestående framgår, kan man uti försäljningsförfarandet
urskilja följande olika moment:

1. Upprättande och pröfning af utsyningsförslagen,

2. Utstämpling och värdering af det försålda virket,

3. Upprättande af förslag till villkor vid försäljningar och

4. Utbjudandet af virket å auktion och anbudens pröfning.

Beträffande upprättandet af utsyningsförslagen har kommittén i

annat sammanhang (sid. 173) framhållit, att den anser nuvarande bestämmelse
uti instruktionens § 6 böra utbytas mot föreskrift om skyldighet
för revirförvaltarna att uppgöra desamma samt för distriktsstyrelsen att
underkasta dem granskning, hvarefter de, sedan vid denna granskning
möjligen gjorda anmärkningar varit utställda till revirförvaltarens förklaring,
fastställas — liksom nu är fallet — af domänstyrelsen.

Granskning
af nuvarande
tillvägagångssätt.

a) beträffande
upprättande
af
utsyningsförslag.

212

b) beträffande
tid
för virkets
utstämpling.

Genom det till försäljning afsedda virkets utstämpling är det, som
den norrländska skogsvården i stort sedt hittills utöfvats och till mycket
hufvudsaklig del för lång tid framåt torde komma att utöfvas. Om än
arbeten för påskyndande af den naturliga föryngringen böra utföras i
större omfattning än hittills vanligen plägat ske, och om äfven kostnader
torde böra och komma att nedläggas på huggningar för vårdande af
bestånd, hvilka ännu ej lämna saludugligt virke, i den mån dessa kostnader
kunna beräknas motsvaras af ökad tillväxt, så är det dock, såsom antydt
är, framför allt vid utstämplingen af det virke, hvilket skall försäljas,
som skogsmannen är i tillfälle att ägna uppmärksamhet åt skogarnas
skötsel. Då därvid i vanliga fall endast en viss på afsättningsförhållandena
beroende, större eller mindre del af virkesförrådet kan blifva föremål för
hans behandling, så ligger det påtagligen så mycket större vikt uppå,
att denna behandling blir den möjligast omsorgsfulla, och att alltså
nödig omtanke ägnas utstämplingsarbetet samt erforderlig tid tillmätes
för detsammas utförande. Till detta senare kraf taga här ofvan beskrifna,
nu gällande anordningar vid virkesförsäljningarna ej nödig hänsyn. Sedan
revirförvaltaren nämligen mottagit de fastställda utsyningsförslagen, kan
han på grund af väderleksförhållandena inom det område, för hvilket
kommitténs uppdrag gäller, ej omedelbart påbörja utstämplingsarbetet.
Detsamma måste äfven anstå någon tid, för att arbeten med kulturer
må komma till utförande på den tid, som nödvändigt bör utnyttjas, för
att ett godt resultat utaf dessa viktiga arbeten skall kunna erhållas.
Dessa senare arbeten måste med stigande skogsvärde få en vida större
omfattning, än hvad hittills varit fallet, och under den tid desamma
pågå kommer den på reviren anställda personalen helt visst att vara till
fullo sysselsatt med att öfvervaka och leda desamma. Endast mycket
undantagsvis torde man därför kunna beräkna, att utstämplingsarbetet
i någon nämnvärd utsträckning kommer att taga sin början före midsommar.
Till skogstjänstemannens förfogande för utförande af detta
arbete, upprättande af stämplingslängder med tillhörande tablåer öfver
virkesutbyte samt värdering af de utstämplade posterna står sålunda en
tid af knappa två månader, af hvilka naturligen en icke obetydlig del
måste användas på de ofta långa resorna mellan olika stämplingstrakter,
hvarjämte revirförvaltaren naturligtvis under samma tid upptages af sina
öfriga tjänsteplikter. Det bör äfven tagas i betraktande, att eu revirförvaltare,
som med förtänksamhet vill ordna för kommande års afverkningar
och andra arbeten, bör, medan han uppehåller sig på en kronopark
i och för utförande af en utstämpling, samtidigt ägna uppmärksamhet
åt andra delar af skogen. Härigenom vidgas hans personliga kännedom

213

om de under hans förvaltning stående skogarna under uppoffring af
minsta möjliga härför erforderliga tid och kostnad. Tillsammans verka
de angifna omständigheterna därhän, att arbetet med utstämplingarna
måste rätt mycket forceras under den tid, som för dess xitförande står
revirförvaltaren till buds, ett förhållande, som ej kan verka annat än
menligt på arbetets genomsnittliga kvalitet.

Om förhållandena redan nu äro sådana, att dessa olägenheter framträda,
komma de att med skogshushållningens framåtskridande och det
ökade arbete, som utstämplingarna då kräfva, alldeles påtagligt än mera
göra sina verkningar gällande.

Utaf den omständigheten, att utstämplingen eller den rent skogliga
delen af nu omhandlade arbete måste drifvas fram under trycket
af stor brådska, följer naturligen äfven, att detsamma blir förhållandet
med den jämsides med utstämplingen fortgående värderingen af saluvirket.
Denna är dock med hänsyn till de betydande värden, som de
utstämplade virkesposterna ofta representera, af stor vikt. Såsom grundlag
för dess rätta utförande fordras emellertid ej blott den utredning
angående beräknadt virkesutbyte från de utstämplade träden samt utdrifningskostnader
för desamma, hvilken verkställes i sammanhang med
utstämplingsarbetet. Härför kräfves äfven såsom ett oeftergifligt villkor
kännedom om det marknadsvärde, som virket har i förädlad form, samt
om förädlingskostnaderna. I det fall att virket säljes till förbrukning
inom orten torde vederbörande skogstjänsteman i de flesta fall kunna
skaffa sig tillfredsställande kännedom om den förädlade varans saluvärde
och med ledning däraf kunna beräkna skogens värde å rot eller afverkadt.
I fråga om de delar af landet, som kommitténs uppdrag omfattar,
förädlas emellertid virket nästan uteslutande för export, och vid
sådant fall blifver värdesättningen naturligen mera komplicerad, då för
densamma fordras insikter uti såväl merkantila som industriella förhållanden.
Hvarken öfverjägmästare eller jägmästare kunna antagas
äga nöjaktig kännedom om dessa, hvilka ligga utom området för deras
verksamhet såsom skogsmän. Visserligen meddelas vid skogsinstitutet
någon undervisning om virkesförädling, men denna utbildning är tämligen
knapphändig och i hufvudsak teoretisk. Skogstjänstemännens verksamhet
på reviren lämnar i allmänhet ej heller tillfälle till vidare utbildning på
trävaruindustrins område. Det kan därför otvifvelaktigt betraktas såsom
ett steg i rätt riktning, att domänstyrelsen, enligt hvad förut nämndt
är, för de tre nordligaste distrikten lämnar ortsförvaltningen vissa för
värdesättningen ledande prisuppgifter. Emellertid synes ett enhetligt
förfarande från domänstyrelsens sida ej tillämpas i detta fall, då sådana

c) beträffande
virkets
värdering.

214

d) beträffande
upprättande
af
försäljningsvillkor.

uppgifter endast lämnas till dessa distrikt, under det att åter till de,
som sortera under 2:dra skogsbyrån, inga dylika meddelanden utgå.
Här sker värdesättningen sålunda med ledning af de prisuppgifter, som
öfverjägmästaren lämnar, hvilket kommittén för sin del finner vara
olämpligt. Det har nyss framhållits, att dessa tjänstemän icke kunna
antagas sitta inne med den kännedom om på priserna inverkande förhållanden,
hvilken måste anses erforderlig för ett rätt afvägande af
desamma. Deras verksamhet ligger åt ett helt annat håll än åt studiet
af merkantila förhållanden och är af tillräckligt stort omfång för att
utan att omfatta äfven detta taga hela deras uppmärksamhet i anspråk.
Ingen form af samarbete mellan dem finnes heller stadgad, hvilket kan
hafva till följd, att de lämnade prisen blifva uttryck för skilda uppfattningar
om marknadsläget. Lätteligen kan förhållandet äfven blifva,
att beräkningarna utgå från gängse pris å afverkadt timmer, framkördt
till vattendrag, s. k. köptimmerpris, eller från de pris, som vid föregående
försäljningar i medeltal erhållits. Detta blir dock i själfva verket ett
godtagande på förhand af de priser, som köparna genom utgifna prisnotor
förklarat sig villiga betala. Någon verklig värdesättning af skogen
i förhållande till dess värde uti förädlad form sker däremot icke, och
det blir uteslutande konkurrensen mellan köparna, som afgör de slutliga
virkesprisen.

Frånsedt emellertid de grunder, på hvilka prissättningen för närvarande
bygger, så måste, såsom redan antydt är, deras tillämpning nu
ske under ett forceradt arbete. Det är dock gifvet, att, om än allmänna
riktlinjer för värdenas beräknande äro lämnade, det kräfves tid och ett
noggrant öfvervägande, för att alla på dem inverkande faktorer skola
kunna till sin rätta storlek beräknas. Att denna tid nu ej står tjänstemännen
till buds, anser kommittén vara ett påtagligt fel hos den nuvarande
anordningen af auktionsförsäljningarna.

Den brådska, som alltså kännetecknar denna del af virkesförsäljningarna,
fortsätter äfven under upprättande af förslag till försäljningsvillkor.
Sedan nämligen öfverjägmästaren den 20 augusti mottagit
revirförvaltarnas stämplingslängder, skall han underkasta dem granskning
samt, såsom nämndt, före den 1 september till vederbörande Konungens
befallningshafvande insända förslag till såväl auktionsvillkor som kungörelse
och annons om virkesauktion. Om någon verklig granskning
af stämplingslängderna och tablåerna öfver virkesutbyte från de särskilda
stämplingsposterna skall kunna ifrågakomma, vill den tid, som härför
kan disponeras, synas mycket knappt tilltagen, och en granskning å
marken, som i vissa fall kunde vara önskvärd, torde vara helt och
hållet utesluten.

215

Beträffande slutligen virkets utbjudande å auktion och anbudens {e*d^eträ^u
pröfning, så framgår af den här ofvan lämnade redogörelsen för hit- ^n®
hörande bestämmelser, hvilka återfinnas uti kungl. förordningen den 26 ning.
januari 1894 § 50, att en mycket stor befogenhet vid bestämmandet
uti hithörande frågor är tillmätt Konungens befallningshafvande. Denna
anordning, som torde vara en kvarlefva från den tid, då sagda myndighet
bland sina uppdrag äfven räknade det att hafva högsta tillsynen öfver
statens skogsförvaltning inom länet, synes under de mera utvecklade
förhållanden, som nu råda, knappast vara fullt lycklig. För den händelse,
att en skillnad föreligger å ena sidan mellan det bjudna priset och å
andra sidan det, som af skogstjänstemannen anses motsvara salupostens
värde, torde Konungens befallningshafvande knappast vara den myndighet,
som med sakkunskap kan bedöma, huruvida anbudet bör antagas eller
förkastas. Att, såsom skett, vid sådana fall afgöra frågan på det sätt,
att anbud, hvilka med mer än tio procent af det utaf skogstjänstemannen
föreslagna priset understiga detta, förkastas, medan däremot de
antagas, hvilka ligga förslagspriset närmare, kan visserligen vara eu enkel
utväg att kringgå svårigheterna vid pröfningen, men innebär helt säkert
ej en lösning, hvilken såsom regel tillgodoser statens intressen. Olämplig
synes äfven den bestämmelsen vara, att det kan bero på Konungens
befallningshafvandes afgörande, huruvida en gång utbjudet virke skall
ånyo salubjudas samma år. Detta är en konjunkturfråga, hvars lösande
förutsätter insikter om marknadens läge och förmåga att kritiskt bedöma
detta. Sådana insikter kunna knappats vara att söka hos en
myndighet, hvars egentliga uppgift ligger inom helt andra områden åt
administrationen än de, som hafva samband med affärslifvet. Om man
äfven kan antaga, att Konungens befallningshafvande icke afgör hithörande
frågor utan att först hafva under hand inhämtat domänstyrelsens
mening, så gör ej detta bestämmelsen mindre olämplig, och ett sådant
förhållande skulle endast visa, att de faktiska förhållandena äfven till
fullo ådagalagt befogenheten af nyss gjorda anmärkning.

De nu framhållna olägenheterna af det förfaringssätt, som för
närvarande tillämpas vid virkesförsäljningarna, äro sådana, som kunna
sägas drabba staten såsom skogsägare direkt. Det har redan antydts,
att staten uti sin ställning såsom säljare äfven kan sägas indirekt hafva
men af detta förfaringssätt, därest detsamma ej tager nödig hänsyn äfven
till köparnas berättigade intressen. Ty i ett affärsförhållande, som ej
är endast tillfälligt, torde det icke vara oviktigt för säljaren, att köparen
tillgodoses i sådana afseenden, hvilka, utan att beröra prisfrågor och
säkerhet för likvid, göra affärsförhållandet för honom bekvämt. Endast

216

monopoliserade företag torde kunna tillåta sig att frånse detta, och om
nu äfven staten uti stora trakter af Norrland på virkesmarknaden intager
en ställning, som i viss mån kan sägas vara den monopoliserade råvaruproducentens,
så torde det dock ej vara lämpligt eller med andra statens
intressen öfverensstämmande, att afnämarna af råvaran försättas uti en
ställning, som är ogynnsam för dem, utan att staten därigenom skördar
motsvarande fördel. Endast om det kan påvisas, att statens intressen
trädas för nära genom de ifrågasatta anordningarna, måste dessas genomförande
anstå, till dess ändrade förhållanden möjligen medgifva deras
vidtagande.

Efter framhållande af dessa allmänna synpunkter får kommittén
öfvergå till en undersökning, i hvad mån ändring uti förfarandet vid
försäljningarna möjligen kan vara påkalladt, för att desamma må kunna
anses vara vederbörligen beaktade.

Köparnas intressen i fråga om köp af råvara från statens skogar
torde kunna sammanfattas så, att det bör beredas dem tillräcklig tid
för undersökning af de utstämplade virkesposterna och för att, sedan
underrättelse om resultatet af auktionen erhållits, vidtaga nödiga förberedelser
för virkets afverkning och utdrifning, innan dessa förarbeten
på grund af snö eller markens tillfrysande försvåras och därigenom
fördyras. I förstnämnda afseende kan sägas, att gällande föreskrifter
icke lämna köparen längre tid för sådan undersökning och värdering
än från den 20 augusti till oktober månads början. Dessa undersökningar
och värderingar äro emellertid synnerligen viktiga arbeten för en köpare
och kunna därför ej anförtros åt andra än för uppdraget väl kvalificerade
personer, hvilkas arbetsfält på grund både af ekonomiska skäl och
köparens helt naturliga önskan att få undersökningarna enhetligt utförda
sträcker sig öfver flera revir. Därest ej jägmästarna, allt efter som stämplingarna
fortgå, välvilligt lämnade spekulanterna uppgifter om stämplingsresultaten,
hvilket åtminstone vanligen torde vara fallet, och sålunda
något förlängde den genom föreskrifternas bestämmelser alltför knappt
tillmätta undersökningstiden, skulle åt undersökningarna och de därefter
följande värdeberäkningarna ej kunna ägnas den omtanke, som för både
köpare och säljare måste vara ur alla synpunkter önsklig, för de senare
därför att köparen vid en undersökning och beräkning, som måste utföras
under trycket af en kort arbetstid, gifvetvis tvingas att göra båda
arbetena så, att han säkerställer sig mot alla för honom menliga felkalkyleringar.
Åfven om jägmästaren lämnar spekulanten del af stämplingens
resultat, och denna senare sålunda i en uppgift om de ut -

217

stämplade trädens brösthöjdsdimensioner, hvilka mått i stämplingslängden
angifvas, har en ledning för sin undersökning, så saknar han dock vid
denna stödet af den tablå öfver virkesutbytet, som jägmästaren på grund
af de under stämplingen uttagna profträden upprättar, men hvars uträknande
såsom regel blir ett arbete, hvilket måste anstå under det
bråda stämplingsarbetet.

Sedan auktionen afkållits, och spekulanten erhållit kännedom om,
huruvida hans anbud antagits eller ej, börjar i förra fallet för honom
arbetet med den köpta virkespostens uppdelning i körskiften, anläggande
af basvägar samt byggande af kojor, stall o. d. Dessa arbeten böra
utföras, medan marken ännu är bar och ofrusen, enär de då kunna
verkställas både bättre och billigare. Ett önskemål för köparen blir
det alltså, att auktionerna — äfven den förnyade, om en sådan afhålles
— utsättas så tidigt, att allt detta kan medhinnas.

En jämförelse mellan statens och spekulanternas intressen, sedda
i belysningen af de nu omhandlade bestämmelserna ger vid handen, att
dessa båda intressen sammanfalla i så måtto, att det för båda parterna
måste vara till gagn, om en längre tidrymd kommer att läggas mellan
stämplingarnas båbörjande och afslutande samt auktionernas afhållande.
Ett sådant önskemål kan emellertid ej realiseras, om stämplingarna och
auktionerna förläggas till samma år, och om man samtidigt vill tillgodose
köparnas önskan, att auktionerna afhållas så tidigt på året, att
de för afverkningarna nödiga förarbetena hinna verkställas under för
dem lämplig årstid. Vid sådant förhållande torde det böra undersökas,
om några verkliga olägenheter kunna anses uppstå därigenom, att stämplingarna
och auktionerna förläggas till skilda år, och om ej, därest i
något afseende så skulle vara fallet, de fördelar, som härigenom vinnas,
kunna anses till fullo uppväga de uppkomna olägenheterna.

För att fullt gagn skall kunna afvinnas en sådan anordning, att det
det ena året utstämplade virket försäljes först under det nästkommande,
bör det fastställda utsyningsförslaget vara revirförvaltaren till handa så
tidigt på året, att stämplingar, om tillfälle därtill gifves, kunna utföras,
när marken blifvit snöfri, eller senast den 1 juni. Härefter bör bestämmelsen
om tiden för förslagets afgifvande rättas. Skogstjänstemännen
kunna därefter ägna hela sommaren och hösten åt stämplingsarbetet,
hvarigenom tillräcklig tid torde hafva beredts dem för att kunna på ett
i alla afseenden tillfredsställande sätt utföra detta viktiga arbete. Härigenom
skulle revir förvaltaren äfven kunna beredas tillfälle att fullständiga
sina uppgifter om de utstämplade virkesposterna såväl till gagn
för spekulanterna som till ledning för skogsstatistiken. Bland dylika

Kommitténs

förslag.

218

uppgifter vill kommittén särskildt framhålla sådana rörande de i stämplingslängden
upptagna olika dimensionsklassernas höjd och afsmalning
samt kubikmassa. De nu upprättade tablåerna öfver det utbyte i timmer,
som de utstämplade- träden lämna, gifva visserligen någon ledning
vid värdets bedömande, men det är ej gifvet, att den apteringsmetod, som
förrättningsmannen vid desammas upprättande tillämpat, motsvarar de
olika spekulanternas ofta skiftande och efter deras olika sågningsmetoder
afpassade apteringssätt. Såsom ledning för förättningsmannen vid
hans beräkningar af virkets värde äro de emellertid nödvändiga och
böra därför bibehållas. Men om därjämte en på tillräckligt material
grundad uppgift om trädens i hvarje dimensionsklass höjd och afsmalning
förelåge, kunde hvarje spekulant lätt få kontroll på sin egen taxering,
och den i domänstyrelsen företagna granskningen af förrättningsmannens
aptering vunne uti saklighet. En noggrann uppgift å de
utstämplade trädens kubikmassa bör vara af värde för skogsstatistiken
och af detta skäl i sammanhang med stämplingen anskaffas. Då auktionerna
skola afhållas först året efter stämplingen, behöfver ingen del af
sommaren disponeras för uppgörande af de tablåer och utförande af de
värdeberäkningar, som måste föreligga färdiga före auktionen, utan detta
arbete kan anstå till vintern, hvarigenom den nu skarpa konkurrensen
om revirförvaltarens tid under sommarmånaderna mellan in- och utarbete
undvikes. Då utarbetet ej behöfver forceras fram inom en viss begränsad
kort tid, så är den gifna följden häraf äfven den, att extra krafter för
utförande af dessa arbeten ej erfordras i samma grad, som nu kan
vara fallet, eller med andra ord att stämplingsförrättningarna i stort
sedt kunna handläggas af revirförvaltarna personligen. Om kungörelse
angående aktionen sedermera utfärdas i slutet af april månad, från
hvilken tid utstämplingslängderna äfven hållas tillgängliga för spekulanter,
och auktionen afhålles i augusti månad, så hafva spekulanternas
intressen tillgodo setts, i det att tillräcklig tid beredts dem för såväl
utförande af undersökningar och värdeberäkningar som af de för afverkningarna
nödiga förarbetena, om äfven en förnyad auktion skulle
afhållas en eller eu och en half månad efter den första.

De nu angifna fördelarna synes alldeles bestämdt tala för, att utstämplingarna
och auktionerna förläggas till skilda år. Det bör nu
tillses, om några sådana olägenheter kunna vara förknippade med en
dylik anordning, att den på grund af desamma ej kan anses böra genomföras.
För sin del har kommittén ej kunnat finna någon annan sådan
än möjligen den, att revirförvaltarens utsyningsförslag efter, genomförande
af den ifrågasatta bestämmelsen måste afgifvas ett år tidigare

219

än nu är fallet. Gifvetvis innebär det alltid större svårighet ju längre
i förväg man vill söka bedöma skogarnas behof af afverkning, men
denna svårighet är dock i föreliggande fall och med den relativt korta
tiden af ett år, som här afses, mindre, än det vid ett första påseende
kan förefalla. Utsyningsförslagen böra nämligen, såsom hittills, grundas
i första hand på fastställda hushållningsplaner, och det torde vara
påtagligt, att de förhållanden, som komma att vara bestämmande för,
uti hvilken ordning hyggen å olika skogar böra komma till afverkning,
ej undergå så hastiga förändringar, att de under loppet af ett år blifva
väsentligen olika. Detta skulle förutsätta, att någon särskild olycka
drabbat en skog, där man tänkt uppskjuta afverkningen till ett kommande
år. I sådant fall, hvilket kan tänkas inträffa äfven nu, då utsyningsförslagen
afse afvei’kningar under samma år, som de fastställas,
måste gifvetvis särskilda, efter omständigheterna lämpade åtgärder vidtagas.
Antingen kan, om tiden det medgifver och stämplingsarbetet
ej för långt fortskridit, en jämkning i det fastställda utsyningsförslagets
bestämmelser vidtagas, eller ock måste en extra utstämpling verkställas
och för att undvika en möjligen befarad kvalitetsförsämring, därest skada
genom eld eller dylikt föreligger, till äfventyrs utbjudas samma år, som
den verkställts. Att efter dylika fall, som dock alltid måste blifva
undantag, fastslå reglerna för förfarandet vid försäljningarna vore i
alla händelser föga välbetänkt. Den nuvarande ordningen, då det i
utsyningsförslaget upptagna virket utbjudes till försäljning samma år,
som förslaget fastställts, har ansetts medföra den fördelen, att man
vid förslagets fastställande skulle kunna öfverblicka marknadsläget och
med ledning af detta jämka utsyningsbeloppens storlek. En dylik
fördel skulle, menar man, genom den här ofvan beskrifna anordningen
gå förlorad. Så torde emellertid, om saken närmare skärskådas, ej
blifva förhållandet. Den omständigheten, att virket under föregående
år utstämplats, behöfver ej betyda, att det upptages till försäljning i
den kungörelse om auktion, som, enligt hvad ofvan sagts, skulle
kunna tänkas utfärdad i slutet af april månad, alltså senare än utsyningsförslagen
vanligen nu fastställas. Om alldeles särskilda omständigheter,
såsom finanskriser eller dylikt, skidle påkalla en jämkning
i utbuden, så är en sådan icke blott möjlig vid ett ändradt förfaringssätt,
utan kan äfven göras vid en senare tidpunkt än den, då utsyningsförslagen
nu fastställas, och äfven med mera urskiljning, i det att man,
när utstämplingslängderna föreligga, noggrant kan bedöma, hvad sorts
virke man undantager från årets spekulation. Då statens virkesutbud
emellertid måste framför allt grunda sig på skogsbeståndens af deras

220

Domän styrelsens affärsbyrå.

beskaffenhet föranledda behof af afverkning och ej kan i nämnvärd grad
taga hänsyn till de af konjunkturerna föranledda, tillfälliga prislägena
för olika dimensioner, så torde häraf äfven framgå, att den nu föreslagna
ordningen för stämplingarnas och försäljningarnas anordnande ej
kan sägas försämra statens nuvarande möjlighet att såsom säljare begagna
marknadsläget, något som man vid första genomläsandet af förslaget
må hända skulle anse troligt. Att domänstyrelsen redan nu ej synes
hafva varit främmande för tanken på ett förfarande, som innebure, att
virke upptages i utsyningsförslaget ett år tidigare, än hvad regel är,
tyckes framgå af följande uttalande i första stycket af punkt 23 i reglementariska
föreskrifterna: »Att virke först under kommande år afverkas,
må ej härpå (nämligen att det upptages i utsyningsförslaget) inverka.»

I den granskning af nu gällande bestämmelser rörande virkesförsäljningarna,
som kommittén här ofvan framlagt, har framhållits, att ett
bibehållande af Konungens befallningshafvandes bestyr med försäljningarna,
sådant detta fått sitt uttryck i § 50 af kungl. förordningen
den 26 januari 1894, numera måste anses olämpligt. I sammanhang
med frågan om domänstyrelsens ställning i förvaltningen har kommittén
redan framhållit, att ärenden rörande virkesförsäljning med vissa undantag
borde behandlas af domänstyrelsen, samt att sådana ärenden uti
styrelsen borde beredas och föredragas af en särskild byrå. Såsom af
de siffror, hvilka anföres i början af detta kapitel (sid. 209), synes, uppgå
statens virkesförsäljningar årligen till högst afsevärda belopp, och sättet,
huru de utföras, blir därför af synnerligen stor betydelse. I betraktande
af den alltmer komplicerade natur, som dylika frågor erhålla i och med
utvecklingen af vårt lands handelsförbindelser och en mera mångsidig
användning af virket, blifver dylika frågors behandling dessutom ett uppdrag
af alldeles speciell art, för hvars utförande kräfves särskild sakkunskap
och en persons oaflåtliga uppmärksamhet. Med hänsyn härtill tvekar
kommittén därför ej att, såsom redan är nämndt, föreslå inrättande uti
domänstyrelsen af en särskild byrå för handhafvande af bland annat
kronans virkesförsäljningar. Denna byrås befattning med försäljningarna
borde inträda, sedan utstämplingarna för året afslutats. På grund af
från byrån lämnade bruttoförsäljningspriser skulle revirförvaltaren beräkna
de utstämplade virkesposternas värde å rot. Efter en för de ofvannämnda
beräkningarnas utförande erforderlig tidsfrist skulle det åligga
honom att till domänstyrelsen insända såväl stämplingslängder som beräkningar,
hvilka senare skulle göras till föremål för granskning af den
nya byrån. Oklara eller ofullständiga uppgifter skulle utställas till revirförvaltarens
förklaring. Frågor, som möjligen ej kunde genom skrift -

221

växling utredas, borde undersökas vid besök å platsen under sommaren
och före auktionens afhållande. Genom denna ingående granskning
borde byrån erhålla en fullt tillförlitlig kännedom om de olika försäljningsposternas
värde. Därest genom förändradt marknadsläge utgångspunkterna
för beräkningarna blefve andra än de följda, är byrån, som
det bör tillkomma att hafva sin uppmärksamhet fästad å dylika förhållanden,
i stånd att kunna vidtaga de höjningar eller sänkningar, som
påkallas af den nya situationen. Byråns skriftväxlingar angående virkespris
samt de utförda värdeberäkningarna borde vara undandragna den
offentlighet, som tryckfrihetsförordningen stadgar för allmänna handlingar.
I och med det, att vederbörande spekulanter äro berättigade att taga
del af dem, hafva äfven utsikterna för staten att vid dess virkesauktioner
se en täflan om de utbjudna posterna uppstå väsentligen minskats.

Hvad sedan själfva förfarandet vid försäljningen angår, så håller
kommittén före att med hänsyn till i ortepua boende mindre virkesspekulanter
auktioner böra afhållas på minst ett ställe inom hvarje län och
förrättas utaf någon medlem af distriktsstyrelsen med en revirförvaltare
såsom bisittare och en revirassistent såsom protokollsförare. Så snart
som möjligt — helst inom ett par dagar efter auktionen — bör det
förda protokollet, åtföljdt af de utaf spekulanterna lämnade säkerheterna
för betalnings fullgörande samt möjligen aflämnade skriftliga anbud insändas
till domänstyrelsen, som på föredragning af byråchefen för affärsbyrån
företager frågan om anbudens antagande eller förkastande till
avgörande och omedelbart underrättar såväl distriktsstyrelsen som revirförvaltaren
och spekulanten om, hvilka anbud antagits. Emot en anordning,
som afser att åt domänstyrelsen öfverlämna ej blott pröfningen af
de gjorda anbuden utan äfven af den för dessa anbud ställda säkerheten,
kan invändas, att domänstyrelsen såsom placerad i hufvudstaden ej har
den personliga kännedom om spekulanterna och borgesmännen, som
exempelvis en i auktionsorten sittande länsstyrelse. Härtill må emellertid
genmälas, att spekulanterna redan nu ofta nog uppträda på auktioner
långt från hemorten och därvid till säkerhet för afgifna anbud lämna
borgen af personer, hvilka helt säkert äro den pröfvande länsstyrelsen
obekanta, men hvilka dock anses kunna godtagas på grund af företedda
vederhäftighetsbevis. Ej annorlunda skulle nu förfaras. Det må i öfrigt
framhållas, att de uppträdande spekulanterna i stort sedt äro desamma är
från år, och att deras soliditet snart nog torde vara rätt väl känd af en
byrå, som nästan uteslutande sysslar med affärer med dem. För den händelse
att nya och fullkomligt okända spekulanter uppträda, torde affärsbyrån
genom riksbankens kontor kunna erhålla soliditetsupplysningar.

Virkets

försäljning.

222

Andra försäljningsmetoder.

Nuvarande

stadganden.

Resultatet af en sålunda gjord pröfning torde fullt ut motsvara det, som
vinnes vid en formell granskning utaf respektive länsstyrelser. Det bör i
detta sammanhang framhållas, att, om den nära årslånga kredittid för gjorda
inrop, som för närvarande medgifves, allt fortfarande såsom regel bibehålies,
den för anbuden ställda säkerheten, vare sig denna utgöres af
borgen eller realsäkerhet, bör underkastas en mot kredittidens längd svarande
noggrann pröfning. På domänstyrelsens pröfning skall det bero, om
virke, å hvilket antagliga anbud ej afgifvits, skall utbjudas å förnyad
auktion eller ej. Denna fråga bör snarast möjligt behandlas, och den
nya auktionen, om sådan beslutas, äfven afhållas så fort som möjligt.
Genom att tillfälle beredes spekulanter att under därför lämplig årstid
och sålunda utan förhöjda kostnader verkställa förarbeten för afverkningarna,
kan det nämligen antagas, att högsta möjliga anbud afgifvas.
Det borde vara domänstyrelsen obetaget att i stället för en förnyad
auktion besluta infordrande af skriftliga anbud å alla eller någon del af
de oförsålda virkesposterna eller annorledes sälja dem under hand.

Sedan kommittén nu redogjort för, huru enligt dess mening försäljningsförfarandet
bör ordnas, när virket skall utbjudas å auktion, återstår
det att behandla de andra former, under hvilka försäljningar kunna
tänkas lämpligen böra företagas. Sådana former kunna vara försäljning
genom infordrande af anbud å viss utstämplad virkespost eller leverans
af uppgifven ungefärlig virkeskvantitet eller försäljning direkt under hand.

Nu gällande bestämmelser angående försäljningar, som ske annorlunda
än å auktion, återfinnas dels uti § 25 af instruktionen för skogsstaten
den 23 december 1909 dels uti punkterna 124—137 af reglementariska
föreskrifterna den 31 januari 1910.

Bestämmelserna i instruktionens § 25 äro af följande innehåll:
Därest, sedan utsyningsförslagen ingifvits, virke vindfälles eller genom
eld eller eljest skadas, eller olofligen afverkadt virke tages i beslag, och
om det ej utan olägenhet kan anstå med tillgodogörande af dylikt virke,
tills detsamma efter att hafva upptagits i nästföljande års utsyningsförslag
kan i behörig ordning försäljas, så åligger det revirförvaltaren
att, om virkesbeloppet är af större betydenhet, och sedan han inhämtat
öfverjägmästarens medgifvande, hos länsstyrelsen göra framställning om
virkets försäljande å auktion. År virkespartiet däremot mindre och dess
värde ej står i skäligt förhållande till de kostnader, som äro förenade
med försäljning på dylikt sätt, eller om omständigheterna äro sådana,
att tiden ej medger virkets försäljning å auktion, så må revirförvaltaren
sälja virket under hand till i orten gångbart pris. På samma sätt må
han äfven sälja röjnings- och hjälpgallringsvirke till mindre belopp och

223

af ringare värde äfvensom i mätningslinjer fällda träd, toppar, grenar
och annat skogsaffall samt mossa, torf, sand och sten till mindre belopp.

Punkterna 124—137 af reglementariska föreskrifterna innehålla
närmare förklaringar och bestämmelser i anslutnig till instruktionens nu
återgifna föreskrifter. Med förbigående af detaljer, som beröra användandet
af olika blanketter för olika fall och dylikt, innehålla dessa
punkter följande bestämmelser, som kunna sägas uppdraga gränserna
för revirförvaltarens och öfverjägmästarens befogenhet vid de fall, då
försäljningar enligt instruktionens § 25 förekomma. Revirförvaltaren
äger verkställa försäljning under hand mot kontant betalning, som han
äfven äger uppbära, om försäljningspostens värde ej öfverstiger 200 kronor.
År detta däremot fallet, eller lämnas anstånd med betalningen,
skall uppbörden verkställas genom uppbördsförvaltningen. Därest å
effekter, som afses att säljas under hand, flera spekulanter kunna påräknas,
skola skriftliga förseglade anbud infordras. Dessa öppnas vid anbudstidens
utgång af revirförvaltaren i vittnens närvaro. Om anbud därvid öfverstiger
500 kronor, skall det pröfvas af öfverjägmästaren, som dock kan
för särskilda fall lämna revir förvaltaren rätt att pröfva anbud upp till

1,000 kronors värde. Anbud öfver 5,000 kronor skola af öfverjägmästaren
underställas domänstyrelsens pröfning. Nu anförda bestämmelser skola
äfven tillämpas, när revirförvaltaren erhåller vederbörande myndighets
uppdrag att under hand försälja virke, som förut varit å auktion utbjudet.

För egen del får kommittén framhålla, att skogarnas tillstånd ofta
fordra afverkning genom rensningshuggning af smärre virkesposter, som
ej lämpligen böra försäljas å de stora virkesauktionerna antingen på
grund af partiets ringa storlek eller på grund däraf, att dess öfverhållande
till nästa auktion kunde befaras medföra, att virkespartiet förlorade
väsentligen i värde. Genom afverkning af dylika oftast smärre virkesposter
beredes det ej sällan tillfälle för skogsförvaltningen att företaga
beståndsvårdande huggningar. Merendels eller åtminstone mycket ofta
finna dessa virkesposter köpare i orten uti personer, hvilka genom att
själfva utföra allt arbete med afverkningen bereda sig sysselsättning och
arbetsförtjänst samt möjligen någon affärsvinst. Ur skogsvårdssynpunkt
är det önskligt, att försäljningen af sådana virkesposter underlättas.
Det torde därför ej vara lämpligt, att afgörandet af frågan om gjorda
anbuds antagande eller förkastande förlägges till högre instans i förvaltningen,
än hvad som kan anses nödigt, för att en mot frågornas
betydelse svarande granskning må kunna anses komma dem till del, och
säkerhet för staten af en från alla sidoinflytelser fri pröfning af anbuden
vara vunnen. Det vill synas kommittén, som om nu gällande bestäm -

Kommitténs

förslag.

224

melser skulle tillgodose alla fordringar i dessa afseenden. Möjligen
skulle kunna ifrågasättas, att den revirförvaltarna nu medgifna rätten att
för särskilda fall och efter af öfverjägmästaren därtill lämnadt uppdrag
pröfva anbud intill 1,000 kronor skulle kunna göras till regel i st. f.
den nu gällande att pröfningsrätten för revirförvaltaren är inskränkt till
anbud intill 500 kronor. Åfvenledes skulle det kunna tagas i öfvervägande,
huruvida ej, efter det distriktsstyrelser inrättats, åt dessa kunde
lämnas rätt att pröfva högre anbud än intill 5,000 kronor, hvilka öfverjägmästaren
nu har befogenhet att antaga. Såsom skäl för att lämna
större kompetens åt distriktsstyrelsen kunde ju anföras det förhållandet,
att behandlingen af ett ärende måste anses blifva grundligare hos en
styrelse, än när det är öfverlämnadt åt en enda persons afgörande.
Kommittén anser emellertid, att tillsvidare, och intill dess behofvet af
ändringar i nu gällande bestämmelser uti den af kommittén antydda
riktning gjort sig gällande, de nuvarande böra bibehållas. Det har
redan framhållits, att distriktsstyrelsernas befogenhetsområde, i mån af
vunnen erfarenhet om den lämpligaste gränsen för detsamma kan ökas,
och denna synpunkt torde i nu föreliggande fall lämpligen böra tillämpas.
Vidkommande revirförvaltarnas pröfningsrätt är det härvid ej endast eller
ens hufvudsakligen synpunkten af statens intresse utaf en objektiv pröfning
af anbuden i förhållande till försäljningsposternas värde, som är för
kommittén utslagsgifvande. Förbises får nämligen ej, att en utsträckt
pröfningsrätt måste komma att sträcka sig utöfver ett dylikt bedömande
och äfven omfatta granskningen af den för anbudets fullgörande erbjudna
säkerheten, en pröfning, som med stigande belopp blir af både
ansvarsfullare och delikatare natur och därför bör besparas revirförvaltaren.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att det förfarande,
som stadgas i punkt 132 af reglementariska föreskrifterna, eller att
skriftliga förseglade anbud skola infordras, därest å till försäljning under
hand afsedda effekter flera spekulanter kunna påräknas, lämpligen torde
böra uppställas endast såsom ett alternativ gent emot den andra form
för täflan, som här kunde tänkas ifrågakomma, eller utlysande af auktion.
På revirförvaltarens afgörande borde det ankomma att med hänsyn till
de lokala förhållandena välja det förfaringssätt, som han kunde antaga
medföra bästa resultat.

De hittills behandlade fallen, då försäljning under hand antagits
äga rum, hafva utgått från den förutsättning, som omnämnes i den
ofvan till sitt innehåll återgifna § 25 af instruktionen den 23 december
1909, eller att skog efter utsyningsföralagens afgifvande på ett eller

225

annat sätt tagit skada eller åverkats. Emellertid torde föreskrifterna
om underhandsförsäljning också böra omfatta det fall, att fråga är
om tillgodoseende af ett ortsbehof, äfven om frisk skog måste för detta
ändamål försäljas. I sådana fall, som ej torde uppgå till något betydande
antal, gäller det vanligen att täcka ett behof, som uppstår för
en ej skogsägande person eller vid ett vägbygge eller något dylikt
företag. Revirförvaltaren bör under sådana förhållanden äga att pröfva
en dylik försäljningsfråga, när det erforderliga partiets värde ej uppgår
till högre belopp än det, hvartill ban äger att i öfrigt verkställa
försäljningar under hand utan infordrande af anbud, eller 200 kronor,
öfverstiger värdet detta belopp, bör frågan hänskjutas till distriktsstyrelsen,
som bör kunna företaga den till afgörande, om värdet ej
öfverstiger 1,000 kronor, i hvilket fall beslutanderätten bör tillkomma
domänstyrelsen.

I de allra flesta fall hafva försäljningarna inom de trakter, livilka Försäljning
i detta utlåtande behandlas, skett genom virkets utbjudande å rot med at u^fo!8get
skyldighet för köparen att själf afverka och utdrifva de af honom inköpta
träden. Ur bekvämlighetssynpunkt erbjuder detta förfarande helt
visst åtskilliga fördelar, men för en skogsägare måste det dock alltid
framstå såsom ett eftersträfvansvärdt mål att få förhållandena så ordnade,
att allt arbete, som utföres i skogen, verkställes under hans omedelbara
tillsyn och kontroll. Under tider, då det ännu ansågs vara ett allt för
riskabelt företag att forsla virke några afsevärda sträckor genom bogsering
å hafvet, och då konkurrensen om de salubjudna posterna på
grund häraf var begränsad till några få köpare, uti hvilkas intresse det
lag att själfva få ombestyra afverkningen, var det knappast heller tänkbart,
att staten skulle kunna själf omhändertaga detta arbete. Tiderna
hafva emellertid i afseende på köparnas marknadsområde kommit att
uppvisa stora förändringar. Timmerbogseringar från våra nordligaste
älfvar eller från Finland till t. ex. Ångermanälfvens industriområde
anses nu för ett, visserligen ej riskfritt, men dock icke allt för svårt
arbete, som också hvarje år i stor omfattning utföres. De industriidkare,
hvilka sålunda numera uppträda såsom spekulanter inom skogsområden,
hvarest de icke på grund af andra affärsförbindelser med
ortens befolkning, såsom att denna delvis utgöres af arrendatorer utaf
deras fastigheter eller måhända har ouppgjorda förbindelser med dem
på grund af föregående mellanhafvande, hafva särskildt intresse af att
själfva ombestyra afverkningen och utdrifningen, skola helt säkert uti
många fall med tillfredsställelse hälsa eu anordning, som befriar dem
från detta bestyr och därigenom från åtskilliga omkostnader och mycken

'' 29

226

omtanke. Samma intresse, som kan vara bestämmande för de inom
orten arbetande industriella affärerna att själfva öfvertaga afverkningsarbetet,
nämligen önskan att vid detta sysselsätta vissa personer, med
bvilka de b af va förbindelser, börjar äfven staten att i viss grad äga.
Genom statsmakternas beslut att upplåta först skogstorp sedermera
odlingslägenheter å kronoparker har det beredts befolkningen tillfälle
att å dessa marker anlägga egna hem. För dem, som här utföra ett
kulturens pionierarbete, är kampen för tillvaron hård nog. Allt, som
kan göras för att underlätta denna deras strid, bör staten äfven vidtaga,
och detta, om humanitära hänsyn ej äro härför tillräckligt talande skäl,
i sitt eget välförstådda intresse. Någon närmare utveckling af dessa
synpunkter erfordras helt säkert ej. En af de utvägar, som staten nu
äger att befordra dessa nybyggares ekonomiska förkofran, är att själf
utföra en del afverkningsarbete och vid detta söka att företrädesvis
sysselsätta de å kronoparkerna bosatta. Gifvetvis kommer härigenom
ett ej obetydligt arbete att läggas på revirförvaltningarna, men denna
omständighet kan ej vara ett skäl för att icke slå in på en väg, hvars
beträdande äfven leder till fördelar uti rent skogligt hänseende, uti så
måtto nämligen, att de föreskrifter om iakttagande af försiktighet och
aktsamhet med kvarvarande skog, som nu visserligen alltid lämnas, men
mycket sällan kunna effektivt kontrolleras, på ett helt annat sätt skulle
kunna göras verksamma, om staten själf utförde arbetet och genom
vårdslösa arbetares afskedande gåfve eftertryck åt den utfärdade bestämmelsen.
Det vill äfven synas, som om staten borde skörda fördelar
äfven rent ekonomiskt utaf att själf utföra afverkningsarbetet. Vid inköp
på rot af salubjudna stämplingar, som i de norrländska skogarna ännu
och för lång tid framåt ofta komma att bestå utaf öfvermogna eller
mer eller mindre skadade träd, är det gifvet, att köparen alltid måste
beräkna en viss riskmarginal för sådana fel i virket, hvilkas omfattning
ej kan vid trädens yttre besiktning utrönas, men tyvärr alltför ofta
gifva sig tillkänna, sedan trädet fällts och skall apteras till timmer.
Genom att själf utföra afverkningen reducerar staten denna riskmarginal
till dess verkliga bredd. Därest hittills utförda afverkningar ej bekräftat
ofvanstående förmodan om ett gynnsammare resultat af försäljning utaf
afverkadt virke i jämförelse med på rot stående, så kan törhända förklaringen
vara att söka uti särskilda omständigheter, hvilka, sedan erfarenheten
hos revirpersonalen om dylika arbetens utförande ökats, torcle
allt mindre göra sitt inflytande märkbart. Pin gifven förutsättning,
för att ett godt resultat skall nås och verklig spekulation å afverkadt
virke åstadkommas, är, att utbudet af leverans af ett ungefärligt antal

227

timmer resp. kubikmassa virke (pappersved, props el. d.) göres tidigt
på hösten, innan spekulanterna ännu fyllt sina behof, och att ingen som
helst åtgärd för afverkningens utförande företages, innan aftal om försäljning
afslutats. Grenom att uppgöra leveransaftal tidigt på hösten
kunna äfven förarbetena för afverkningarna, om gifvet anbud antages,
göras, medan marken ännu är bar och ofrusen, hvilket, såsom redan
framhållits, förbilligar afverkningen och sålunda lämnar ett bättre ekonomiskt
resultat af densamma.

Om det således ur såväl skogliga, ekonomiska som sociala synpunkter
kunde finnas önskvärdt, att staten själf äfven i Norrland låter
utföra afverkningar på statsskogarna i likhet med hvad redan äger rum
i vissa af landets sydligare delar, särskildt i Västra distriktet, så äro
dock förhållandena i dessa båda landsdelar så vidt skiljaktiga från hvarandra,
att detta bör ske med synnerlig försiktighet. De afverkningar,
som således af anförda skäl i Norrland tilläfventyrs kunna komma att
utföras, torde till en början böra betraktas såsom försök. Först sedan
af dem utvunnits bestämda resultat lärer kunna afgöras, om man i större
utsträckning bör inslå på denna väg.

228

3. Uppbörd af statens skogsmedel.

Nuvarande

stadganden.

Kommitténs

förslag.

Distrikts styrelsen medels förvaltare.

Uti ett nära sammanhang med frågan om statens virkesförsäljningar
står frågan om uppbörd af statens skogsmedel.

För närvarande gäller i afseende härå, att, då virke sålts å auktion
inför Konungens befallningshafvande, betalningen skall å viss, i auktionskungörelsen
uppgifven dag erläggas genom beloppets insättande å denna
myndighets giroräkning i riksbanken. Försäljes virket åter under hand,
och beloppet ej öfverstiger 200 kronor, kan uppbörden ske genom
revirförvaltaren. Öfverstiger försäljningspostens värde sagda belopp,
eller lämnas anstånd med betalningen, skall köpeskillingen uppbäras
genom uppbördsförvaltningen. Vid sådant fall skall revirförvaltaren, där
så ske kan kvartalsvis, men alltid i god tid före betalningsterminens
utgång, tillsända öfverjägmästaren såväl uppgift på det försålda virket
samt köpare m. m. som ock de af köparen ställda säkerheterna. Denna
uppgift jämte säkerhetshandlingarna befordrar öfverjägmästaren till
Konungens befallningshafvande med anhållan om beloppens indrifning.
I och för kontroll å uppbördsförvaltningen skall revirförvaltaren vid
sin kassaredogörelse, hvilken afgifves till öfverjägmästaren inom januari
månad året efter det, som redogörelsen afser, och hvilken af denne före
den 16 februari skall insändas till domänstyrelsen, foga en förteckning
å de skogsmedel, som genom sagda förvaltning indrifvas. Försäljningsmedel,
som revirförvaltaren själf uppbär, skall han senast vid utgången
af det kvartal, hvarunder uppbörden skett, leverera hos länsstyrelsen.
Skulle dessförinnan sådana medel uppgå till ett sammanlagdt belopp
af 1,000 kronor eller mera, skall beloppet inlevereras senast inom tio
dagar, räknade från den dag sagda summa uppnåddes.

I sammanhang med sina förslag om inrättande af distriktsstyrelser
samt om de åligganden, som borde påläggas dessa, har kommittén
bland annat anfört, att den, sedan dessa styrelser inrättats, anser att på
dem äfven kunde öfverflyttas den medelsförvaltning, som nu tillhör
Konungens befallningshafvande. Så länge statens skogsadministration
ej hade något organ i orterna af den sammansättning, att en genom
flera personers gemensamma ansvar vunnen kontroll öfver medelsförvaltningen
kunde vinnas, var det en helt naturlig anordning, att om -

229

händertagandet åt'' statens inflytande skogsmedel öfverlämnades till
Konungens befallningshafvande. Skapas däremot ett organ i skogsadministrationen
af den sammansättning, som här föreslagits beträffande
distriktsstyrelser, så bortfaller detta skäl. Inom desamma kan nämligen
utan svårighet anordnas en sådan kontroll öfver medlens användning,
att hvarje risk för staten bör vara utesluten. Befrias Konungens befallningshafvande
dessutom enligt kommitténs här ofvan afgifna förslag
från hvarje bestyr med virkesförsäljningarna, så synes det vara eu enkel
konsekvens häraf, att detsamma blir förhållandet med medelsförvaltningen,
när densamma kan utan denna myndighets belastande härmed
nöjaktigt ordnas.

H.vad nu uppbörden angår, så synes densamma, då fråga är om
virke, som försålts å auktion eller efter infordrande af anbud, och de i
båda dessa fall gjorda anbuden pröfvats af domänstyrelsen eller distriktsstyrelse,
lämpligen böra ske så, att köparen insätter köpeskillingens
belopp på distriktsstyrelsens giroräkning uti det riksbankens afdelniugskontor,
som i kungörelsen angifvits.

Har virke åter försålts af revirförvaltaren under hand, efter infordrande
af anbud eller å auktion, så bör den, som önskar att kontant
likvidera det gjorda köpet därtill vara berättigad, och revirförvaltaren
för sådan händelse äfven vara skyldig att mottaga betalning. Kommittén
föreslår sålunda en ökad befogenhet för revirförvaltaren, hvilken
enligt detta förslag skulle äga rätt att uppbära ej endast, såsom nu är fallet,
likvid till belopp af högst 200 kronor utan äfven, när virke sålts efter
infordrande af anbud eller å auktion, intill 500 kronor. Men kommittén
har ej inskränkt sig till att föreslå detta såsom en revirförvaltaren
tillkommande rättighet utan har åt sin hemställan i denna del
gifvit den formen, att uppbörden af kontant likvid äfven skulle vara
en honom åliggande skyldighet. Till ett så formuleradt förslag föranledes
kommittén af det förhållandet, att inom en del revir försäljningarna
mot förbindelse å köpeskillingen synas äga en synnerligen stor
utsträckning och användas, äfven då värdet af det köpta endast utgör
några få kronor och i några fall t. o. m. ej ens uppgått till en krona.
Dessa förbindelser skola sedermera indrifvas genom uppbördsförvaltningen
och vålla då naturligen ett besvär, som ej står i förhållande
till den gjorda affärens omfattning. Då detta förfarande vållat berättigadt
missnöje hos uppbördsförvaltningen, har det gjorts till föremål för
behandling vid det möte med rikets öfverjägmästare, som under november
månad 1910 hölls inför domänstyrelsen. I anledning af hvad
som därvid förekommit, har domänstyrelsen den 4 mars 1911 utfärdat

Uppbörd af
auktionsmedel.

Uppbörd för
försäljningar
å reviren,
a) Vid kontant
likvid.

230

en cirkulärskrifvelse till samtliga revirförvaltare och uti denna såväl
uttalat önskvärdheten af, att vid uppbörd af smärre försäljningsbelopp
omgång undvikes, som äfven framhållit nödvändigheten af, att uppbördsförvaltningen
i så ringa utsträckning, som möjligt är, betungas med
inkassering. Åfven kommittén finner, såsom nämndt, det anmärkta förfärandet
olämpligt och har ansett sig böra genom den ofvan gifna
formuleringen af sitt förslag understryka domänstyrelsens uttalanden.

I likhet med hvad nu är fallet anser kommittén, att det allt
fortfarande bör stadgas skyldighet för revirförvaltaren att inleverera
försäljningsmedel, när beloppet af desamma uppgår till 1,000 kronor.
Dels en sådan bestämmelse, dels den omständigheten, att revirförvaltarna
i form af förvaltningsmedel ofta innehafva långt större belopp
synes kommittén utgöra tillräckliga skäl för ett medgifvande åt dem
att uppbära kontant likvid till lika höga belopp, hvartill de hafva
rättighet att sälja, hvarjämte det förhållandet, att de äro berättigade
att afyttra varor till ett visst angifvet belopp, äfven synes böra medföra
befogenhet för dem att uppbära samma belopp. Allt fortfarande
bör det vara dem förbjudet att på egen bankräkning insätta staten tillhöriga
medel.

b) vid för- Beträffande nu uppbörden af försäljningsmedel uti de fall, då

Säyreversm0t köparen lämnar förbindelse å köpeskillingen, så har kommittén haft
under ompröfning, huruvida icke äfven denna uppbörd liksom den af
kontant erlagd likvid kunde läggas på revirförvaltaren. Kommittén har
emellertid icke ansett sig kunna förorda ett sådant ordnande af denna
angelägenhet, då enligt kommitténs uppfattning revirförvaltarens arbete
därigenom skulle i väsentlig grad förryckas. På bekostnad af den tid,
som borde ägnas åt göromålen i skogarna, skulle revirförvaltaren nödgas
vara tillstädes å sin expeditionslokal för att där verkställa inkassering
af försäljningsmedel. Ett sådant uppdrag skulle nämligen ej lämpligen
kunna eller böra lämnas åt den förste kronojägare, hvilken kommittén
föreslagit skola tillsättas såsom revirförvaltarens biträde vid bokföringen
och andra expeditionsgöromål. Därest så skedde, måste uppdraget
gifvetvis vara förenadt med ansvar för medlen, hvilket i sin ordning
borde medföra rätt till en däremot svarande aflöning, som då borde
vara ej obetydligt större, än den, som kommittén i sitt förslag upptagit.

Enär uppbördsförvaltningarna, enligt hvad kommittén erfarit, i vissa
fall ansett sig betungade af de göromål, som medföljt uppbörden af
skogsförsäljningsmedel, har kommittén i afsikt att söka en utväg att
befria den från det ifrågavarande uppdraget och med tanke på den inkasseringsrörelse,
som numera bedrifves af postverket, tagit närmare

231

kännedom om de bestämmelser, som enligt generalpoststyrelsens kungörelse
den 30 juli 1909 gälla för densamma. I sin nuvarande form
synes denna rörelse emellertid ej fullt motsvara, hvad som från skogsför
val tuingens sida kunde anses önskvärdt, för att inom denna förvaltning
önsklig kontroll och arbetsbesparing skulle kunna nås. Dels skall
nämligen enligt de gällande föreskrifterna den till inkassering lämnade
förbindelsen ingifvas i slutet kuvert, hvadan en revirförvaltare ej skulle
erhålla något kvitto, med hvilket han hos sina öfverordnade kunde
styrka sig hafva till inkassering öfverlämnat de ifrågakommande reverserna;
dels skall det inkasserade beloppet, efter afdrag al vissa kostnader,
tillställas den, som lämnat uppdraget om inkassering, något som
uti förevarande fall skulle betyda, att penningarna måste passera revirexpeditionen
och, såsom vid reversernas afsändande skett, där bokföras,
hvarefter de vid remitterande till riksbanken för insättning å distriktsstyrelsens
giroräkning ånyo skulle blifva föremål för boklöringsåtgärd.
Därest skogsförvaltningen skulle kunna hafva verkligt gagn af postverkets
inkasseringsrörelse, borde först och främst de af köparna utgifna
reverserna kunna lämnas till postverket i öppet konvolut, åtföljdt åt förteckning
i tre exemplar, af hvilka den ena kvitterad af vederbörande
posttjänsteman återställdes till afsändaren, som genom kvittots öfversändande
till distriktsstyrelsen styrkte sig hafva vederbörligen aflämnat
reverserna. Vidare borde de af postverket indrifna medlen insättas på
distriktsstyrelsens giroräkning i riksbanken i stället för att remitteras
till den revirförvaltare, hvilken afsändt reverserna. Då dessa önskemål
beträffande formerna för inkassering genom postverket ej stå i öfverensstämmelse
med de föreskrifter, som inom detta lör närvarande gälla,
så torde ej, utan att dessa ändras, skogsväsendet kunna med. fördel
begagna sig af denna utväg för reverserade underhandsförsäljningsmedels
indrifvande.

Vid dylikt förhållande, och till dess sådana ändrade bestämmelser
utfärdats, torde ingen annan utväg för indrifning af nu omhandlade
försälj ningsmedel återstå, än anlitande af den hittills använda eller
nppbördsförvaltningens biträde. Visserligen håller kommittén före, att
de klagomål, som från denna förvaltnings sida försports öfver åsamkadt
mycket arbete med dessa medels indrifvande ofta kan hafva varit fullt
berättigadt, då revirförvaltarna i vissa fall synas hafva drifvit försäljning
mot revers onödigt långt. Men det bör äfven framhållas, att ej så få
fall gifvas, då förbindelse å köpeskillingen måste lämnas, oaktadt värdet
af det försålda virket är synnerligen ringa. Sådant inträffar ofta i de
nordliga delarna af landet vid försäljning af tjäruved och torrved. Där -

232

vid måste ofta förfaras så, att köparen erhåller tillstånd att inom ett
visst begränsadt område bryta stubbar för tjärubränning eller hoplägga
torr ved. Vid försäljningsaftalets träffande bestämmes ett visst pris
per kbm., men försäljningsbeloppets storlek kan ej fixeras, förrän virket
efter afverkning uppmätts. I sådana fall måste revers allt fortfarande
lämnas, och den, som har uppbörden om händer, besväras med reversens
indrifvande, äfven fastän slutvärdet af försäljningen blir ringa. Härvid
är emellertid äfven att märka, att dessa försäljningar oftast afse att
skaffa den fattigare delen af befolkningen råvara för idkande af en
näring, som bereder mången en ej obetydlig del af hans årsinkomst.
Äfven denna synpunkt bör beaktas, då graden af det besvär, som indrifningen
orsakar, skall bedömas. Om ändring, så långt möjligt är,
åvägabringas uti anmärkta förhållandet, och revirförvaltarens rätt att
uppbära kontant likvid, såsom ofvan föreslagits, utsträckes, så kan
kommittén ej finna annat, än att uppbördsförvaltningens arbete bör i
väsentlig mån kunna minskas. Detta torde äfven kunna ske, om denna
förvaltning genom att mot postförskott utsända reverserna till utställarna
till minsta möjliga antal reducerade dem, som genom personliga besök
måste erinras om sin betalningsskyldighet.

Vid bedömande af det genom inkasseringsuppdragets fullgörande
uppkommande besvärets storlek får ej heller förbises, att genom den
försäljning, om hvilken nu är fråga, icke oviktiga statsintressen tillgodoses.
Dels äro dessa rent skogliga och bestå uti den möjlighet till
skogsvård, som uppstår genom tillfälle till just dessa smärre försäljningar
under hand, dels äro de nationalekonomiska, då genom dem virke, som
eljes vore till stor del hemfallet till förstöring, tillvaratages, dels slutligen
äro de af social art, då försäljningarna i fråga, enligt hvad nyss
framhållits, skaffa arbete åt mången medellös. För att visa underhandsförsäljningarnas
rent statsfinansiella betydelse har kommittén låtit upprätta
tabellen (bil. 10), hvilken upptager underhandsförsäljningsbelopp år
1910 i de fem nordligaste distriktens revir, därvid medlen fördelas uti
sådana, som uppburits af revirförvaltaren, och sådana, hvilka uppbördsförvaltningen
inkasserat.

För uppbörd af försäljningsmedel för andra effekter, hvilka från
statens skogar afyttras, såsom mossa, torf, sand, sten och dylikt samt
af arrendemedel böra i tillämpliga delar gälla ofvan angifna förslagsbestämmelser.
Staten tillkommande utsyningsafgifter böra, såsom hittills,
upptagas på vederbörande betalningsskyldiges debetsedel och sålunda
af uppbördsförvaltningen uppbäras, hvarefter de af denna böra
insättas på distriktsstyrelsens giroräkning.

233

4. Bokföring.

Vid behandlingen af de med statens skogsförvaltning i sammanhang
stående affärstekniska frågorna har kommittén ej kunnat undgå
att äfven ägna uppmärksamhet åt den statens skogsbokföring, som äger
rum hos ortsförvaltningarna. Den däremot, som är förlagd till centralmyndigheten,
och som skall föras i öfverensstämmelse med de föreskrifter,
hvilka kunna gälla för statens hufvudbokföring, har ej varit föremål
för kommitténs behandling. Kommittén har vid uppgörande af sina
förslag endast tillsett, att de uppgifter, som för centralmyndighetens
bokföring nu kunna hämtas ur ortsförvaltningarnas, allt fortfarande stå
att erhålla ur densamma.

Innan kommittén öfvergår till att framlägga sina egna åsikter i
denna fråga, får kommittén i korthet redogöra för nu gällande bestämmelser
rörande denna del af skogsstatens bokföringsskyldighet.

Beträffande öfverjägmästarens åliggande härutinnan stadgas uti
§ 12 af instruktionen för skogsstaten, att han årligen skall till domänstyrelsen
aflämna utaf verifikationer åtföljd redogörelse öfver de medel,
som han i tjänsten får om händer. Dessa medel torde inskränka sig
till dem, hvilka äro anslagna till expenser, och bokföringens uppgift
blir därför att utgöra grundval för en kassaredovisning.

Hvad åter revirförvaltaren angår, föreskrifver § 27 utat samma
instruktion, att han skall föra erforderliga räkenskapsböcker öfver såväl
de penningmedel, som han har om hand, som ock öfver de skogseffekter,
hvilka utsynas eller afyttras. Det åligger honom vidare enligt instruktionens
§ 28 att till öfverjägmästaren afgifva på denna bokföring grundade
kassaredogörelser med verifikationer, hvarjämte han i fråga om
sådana häradsallmänningar, stadsskogar, till bergshandteringens understöd
anslagna skogar, allmänna inrättningar tillhöriga hemman och ecklesiastika
boställens skogar, hvilka äro ställda under skogsstatens omedelbara
förvaltning, äfven skall aflämna virkesredogörelse med tillhörande veri 30 -

Förslagets

omfattning.

Nu gällande
föreskrifter.

234

Bokföringens

uppgift.

fikationer. Punkt 54 af reglementariska föreskrifterna stadgar, att den
kassajournal, i hvilken penningemedlen bokföras, och till hvilken formulär
är de angifna föreskrifterna bifogadt, skall för hvarje månad afslutas
och i god tid före årets utgång noggrant kontrolleras genom jämförelse
mellan de bokförda posterna och verifikationerna. Närmare bestämmelser
angående afgifvande utaf ofvan nämnda kassaredogörelse,
hvilken grundar sig på kassajournalen, äro meddelade uti punkterna
55—58 af reglementariska föreskrifterna. Såsom äfven namnen gifva
vid handen och af formulären än tydligare framgår, afse såväl journalen
som redogörelsen ej att vara mer och annat än ett förtecknande af de
medel, som revirförvaltaren uppburit och utbetalat, samt en redovisning
häröfver. Hvad vidare angår den bokföring utaf utsynadt eller afyttradt
virke, hvilken, såsom ofvan nämnts, instruktionens § 27 äfven
omtalar, så innehåller punkt 71 af reglementariska föreskrifterna bestämmelser
om densamma. Enligt dessa skall uti en virkesjournal, förd
enligt angifvet formulär, antecknas alla utsynade eller utlämnade skogseffekter,
som ej uppföras i stämplingslängd eller underhandsförsäljningsbok.
I virkesjournalen bokföres vidare ej virke, som utsynas å stockfångstskogar,
nybyggen eller hemman och redovisas i särskild utsyningslängd.
Bestämmelser rörande den virkesredogörelse, som på grund af
virkesjournalen skall afgifvas för de uti instruktionens § 28 omnämnda,
här ofvan uppräknade slag af skogar, lämnas uti punkt 72 af reglementariska
föreskrifterna. Beträffande öfriga allmänna skogar lämnas redogörelse
för det virke, som under året försålts eller eljest utlämnats, uti
vissa vid årsberättelsen fogade, enligt angifvet formulär upprättade
bilagor. Härvid fördelas de allmänna skogarna så, att å en bilaga,
enligt formulär nr 53, redogöras för dem, hvilkas afkastning tillföres
statsverkets skogsmedel, å en annan, enligt formulär nr 44, för andra
allmänna skogar, hvarjämte för utsyning åt enskilde å nybyggen, kronohemman,
privilegierade stockfångstskogar samt å allmänningsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län redogöres å en tredje bilaga, formulär
nr 38. Särskild uppgift lämnas angående utsyning af bok och vrakek.

Såsom af förestående redogörelse framgår, har statens skogsbokföring
en dubbel uppgift, nämligen att dels redovisa de penningemedel,
som kräfvas för förvaltningen eller genom densammas bedrifvande inflyta
till revirets kassa, dels lämna uppgift om de kvantiteter virke, som
utsynas och afverkas. Båda dessa slag af värden böra äfven ingå uti
en skogsbokföring, om den skall kunna fylla de första anspråken på
fullständighet. Fordringarna i detta afseende kunna emellertid ej härigenom
anses vara fullt tillgodosedda. Bokföringen måste också, på

235

samma gång som den ger förvaltningens ledning tillfälle att utöfva en
noggrann kontroll öfver de för driften anslagna penningemedlens användning,
lämna en klar och fullständig bild af driftresultatet. Om man
nämligen såsom ostridigt får fastslå, att vården af skogarna ej är sitt
eget mål, utan ett medel för bedrifvande af en ekonomisk hushållning
med skogsvärdet, så måste den också lika ostridigt utöfvas under ett
noggrant aktgifvande på alla de faktorer, hvilka öfva inflytande på
resultatet af densamma. Men utan att dessa faktorer noga antecknas
och därefter hopföras till öfversiktliga sammanställningar, d. v. s. utan
en bokföring med ett på densamma grundadt bokslut, kunna säkra slutledningar
af den bedrifna verksamheten icke dragas. Först genom ett
sådant bokslut kan skogs förvaltningen vinna tillförlitlig kännedom om,
hvilka grenar af dess verksamhet lämna vinst, och hvilka ej göra det
eller till äfventyrs gå med förlust. För vår nationella ekonomi torde
det ej vara utan betydelse, om de förra utvidgas, och om de senare
antingen omläggas så, att resultatet blir det motsatta, eller ock helt inställas.
Åfven de statistiska sammanställningar öfver en hushållnings
ekonomiska resultat, hvilka sammanställningar afse att belysa olika
grenar af driften och sålunda utgöra komplement till bokslutet eller att
helt ersätta detta, såsom fallet t. ex. måste anses vara med bil. 1 till
domänstyrelsens berättelse 1909, förutsätta för att vara tillförlitliga
grundvalen af en noggrann och verklig bokföring. Statistiken kan eljest
komma att uppvisa siffror, livilkas värde blir tvifvelaktigt, eftersom de
framkommit ur en ofullständig bokföring. För att de gjorda sammanställningarna
skola lämna säkra utslag, är det en oeftergiflig fordran,
att utaf bokföringens siffror endast de ställas i relation till hvarandra,
som afse under räkenskapsåret fullt afslutade affärsföretag eller arbeten,
under det att åter de, med hvilka detta ej är fallet, afskiljas för sig
och sammanföras uti ett särskildt konto, ett balanskonto. Härifrån
skola de under det nya räkenskapsåret återföras till de konti, under
hvilka de förhållanden — affärsföretag eller arbeten — som de afse,
bokföras, och hvarest dessa senare genom antecknande af nytillkommande
faktorer så småningom få sin fullständiga och slutgiltiga belysning.

Underkastar man nu statens skogsbokföring, i hvad den afser
penningemedel, en granskning för att tillse, i hvad mån den fyller här
angifna fordringar på fullständighet och noggrannhet, så skall man
genast finna väsentliga brister föreligga. Då endast en enkel kassabok
föres, och ingen föreskrift är lämnad, att ett balanskonto skall uppläggas,
komma de under hvarje år till revirförvaltningen inflytande
medlen, d. v. s. rena inkomster och mottagna förvaltningsmedel, att

Granskning
af gällande
bestämmelser
om penningebokf
öring.

236

ställas emot gjorda utbetalningar, oafsedt om de förra leda sitt ursprung
från ett under föregående räkenskapsår påbörjadt arbete, eller de senare
först under det kommande lämna det slutliga resultatet. Detta förhållande,
hvilket kommittén måste beteckna såsom en verklig brist uti
bokföringen, har domänstyrelsen berört uti sin underdåniga berättelse
rörande skogsyäsendet för år 1909 under kapitlet »Finanserna» sid.
XXVIII och därvid yttrat följande: »Hvad beträffar sammanställningens
utgiftsposter utsynings- och stämplingskostnad’ samt ’afverknings- och
förädlingskostnad’ skulle de, såsom här förut antydts, stå i öfverensstämmelse
med under året skedd utsyning, atverkning och försäljning
af skogsprodukter, så att de kostnader, som föranledts af dessa senare
åtgärder, motsvarade nämnda utgiftsposters belopp. Sådant har dock ej
allestädes kunnat till fullo genomföras. I fråga om virke, som under
året försålts, sedan det genom skogsförvaltningen afverkats eller på ett
eller annat sätt förädlats, kunna nämligen vissa afverknings- in. fl.
arbeten hafva utförts och kostnaderna därför redovisats i vederbörande
kassaredogörelse redan ett föregående år, i hvilka fäll berättelseårets
förenämnda utgiftsposter upptaga ett däremot svarande för litet belopp.
I motsats häremot kunna utgiftsposterna i fråga i vissa fäll omfatta
utgifter, som icke beröra årets försäljning, i det att under berättelseåret,
synnerligast dess senare del, nedlagts kostnader för afverkning in. in.
af skogsprodukter, som försäljas först ett kommande år. Enär berörda
oegentligheter dock ej torde kunna afhjälpas annat än genom i revirexpeditionen
anordnad vidlyftig bokföring med skilda konton för så godt
som samtliga afverkningsposter utan däremot svarande praktisk nytta,
har domänstyrelsen icke ansett nödigt vidtaga åtgärder härför, synnerligast
som det anmärkta förhållandet ej torde hafva nämnvärdare inverkan
annat än i undantagsfall och beträffande vissa revir.»

Såsom redan af de allmänna principuttalanden rörande bokföringen,
hvilka kommittén härofvan gjort, torde framgå, delar icke kommittén
de åsikter, åt hvilka domänstyrelsen bär gifvit uttryck, och anser sig
därför böra till granskning upptaga några af de ofvan angifna uttalandena,
helst som åt kommitténs egen ståndpunkt härigenom torde
gifvas eu klarare belysning. Kommittén vill sålunda framhålla, att en
bokföring säkerligen icke måste upptaga »skilda konton för så godt som
samtliga afverkningsposter» för att gå fri från de anmärkningar, hvilka
domänstyrelsen själf betecknat såsom oegentligheter. Om under vederbörliga
konti de utgifter, hvilka afse kommande års försäljningar, uppföras
under särskilda rubriker, så torde denna oegentlighet utan alltför
stort besvär kunna afhjälpas. Domänstyrelsens uttalande, att en till

revirexpeditionerna förlagd fullständig bokföring skulle vara utan mot
densamma »svarande praktisk nytta», kan kommittén ej biträda. Uti
hvarje affär — och såsom en synnerligen betydande affär måste statens
skogshushållning otvifvelaktigt betecknas — anses det helt säkert med
rätta nödvändigt att genom bokföring och därpå grundade bokslut skaffa
sig ingående kännedom om affärens olika grenar, dess förutsättningar
och utvecklingsmöjligheter. Den omständigheten, att statens skogshushållning,
i motsats till enskilda affärsföretag med samma eller liknande
uppgift, icke är nödsakad att i form af skulder till kreditgifvare eller
affärens delägare förränta de uti affären hvilande värdena och äfven
räntefritt har till sitt förfogande det nödiga driftkapitalet, kan enligt
kommitténs förmenande icke motivera det citerade uttalandet eller föranleda
afvikelser från de allmänt vedertagna principer, hvilka öfver allt
i den enskilda affärsvärlden tillämpas, och utan hvilkas beaktande eu
dylik verksamhet icke kan med någon framgång bedrifvas. Slutresultatet
af hvarje års drift beror nämligen ovederläggligen af resultatet å de
enskilda reviren. Då bokföringen å dessa ej konstaterar, om ett slutfördt
arbete lämnat vinst eller förlust, är det gifvet, att förlustbringande
företag kunna komma att upprepas, hvilket otvifvelaktigt är af praktisk
nytta att förekomma, något som genom en fullständig bokföring kan
ske. Att tydligt kunna se framför sig resultatet af de affärer, som afslutats,
kan ej heller annat än verka sporrande på den nitiske revirforvaltaren,
medan det åter för den mindre intresserade ej blir möjligt
att utaf likgiltighet och gammal vana fortsätta sådana arbeten, hvilka
äro ekonomiskt oberättigade. Han kommer gifvetvis att häri rättas af
sina öfverordnade. Likaväl som en bokföring alltså kan blotta den
oduglige, kan den äfven tydligare framhäfva den dugliges förtjänster.
Om detta helt säkert ej kan sägas vara xitan sin mycket stora betydelse,
så torde det lika visst ej heller kunna förnekas vara förenadt med
praktisk nytta att äga kännedom om storleken af de belopp, hvilka, då
räkenskaperna vid ett årsskifte uppgöras, blifvit utbetalda för arbeten,
såsom afverkning, virkesförädling o. d., utan att de genom försäljning
ännu blifvit återvunna. Att dessa belopp säkerligen ej äro obetydliga,
torde man hafva anledning antaga. Härför, tala följande siffror, hämtade
ur bil. 1 till domänstyrelsens underdåniga berättelse för år 1909. Sagda
år uppgick kubikmassan af sålda, upphuggna skogsprodukter till 272,696.8
kubikmeter; genom försäljning af sådana inflöto 1,376,564.25 kronor;
afverknings- och förädlingskostnader uppgingo till 723,952.31 kronor.
En stor del af detta senare belopp var helt visst vid årsskiftet placeradt
i form af utbetalda arbetslöner i och för förädling af virke, afsedt till

238

försäljning ett kommande år, men huru mycket framgår icke af räkenskaperna.

Att domänstyrelsen äfven själf känner behofvet af en bokföring,
som är fullständigare, än den nuvarande, framgår uppenbarligen af vissa
uttalanden uti en )>p. m. att beaktas vid upprättande af skogstjänstemännens
årsredogörelser», hvilken såsom utdrag af domänstyrelsens
protokoll den 31 januari 1911 delgifvits tjänstemännen. Uti denna föreskrifves
nämligen, att uppgift skall lämnas å bland annat de på sågning,
där sådan äger rum, belöpande driftkostnader med medelpris tillverkningskostnad
per kbf. eller std., att beträffande kolning nettobehållning skall
uppgifvas såväl i sin helhet som per kbm. virke och per läst, att beträffande
upphugget virke af annat slag äfven skall redogöras för den
nettobehållning statsverket erhållit. Då alla dessa uppgifter, som skola
lämnas uti årsberättelsens text, på grund af bokföringens art icke framgå
direkt ur denna utan blifva resultatet af särskild! förda anteckningar
och gjorda utdrag ur kassajournalen samt sammanställningar mellan
dessa, så blifva de icke allenast omöjliga att kontrollera till riktigheten
utan i allmänhet mindre tillförlitliga, då de primäruppgifter, på hvilka
de grunda sig, icke framgå ur ett efter fästa principer ordnadt räkenskapssystem.
Sinsemellan låta uppgifter från olika redogörare ej heller jämföra
sig, då utgångspunkterna för desamma lätt kunna vara och med
all säkerhet äro ganska olika. Föreskriften om deras afgifvande visar
dock, att domänstyrelsen anser kännedom om desamma nödig och nyttig,
men då de med tillförlitlighet endast kunna erhållas ur en verklig bokföring,
framgår häraf äfven nyttan af denna senare.

I det från domänstyrelsens underdåniga berättelse anförda yttrandet
uttalar styrelsen slutligen att »det anmärkta förhållandet ej torde hafva
nämnvärd inverkan annat än i undantagsfall och beträffande vissa revir».
För sin del vill kommittén framhålla, att, då de sifferuppgifter, som här
afses, och hvilka återfinnas uti bil. 1 till domänstyrelsens förenämnda
underdåniga berättelse, ej stödja sig på en verklig bokföring, deras värde
blir synnerligen problematiskt. Det tvifvel rörande detta värde, som
man måste komma att hysa redan på grund af domänstyrelsens ofvan
anförda uttalanden, snarare. ökas än minskas, när, såsom lätt kan konstateras,
en del sammanställningar komma att uppvisa åtskilliga osannolikheter.
Ett par exempel må anföras för att bekräfta detta. I Degenfors
revir t. ex. hafva sålts 145.4 kbm. upphuggen brännved; inkomsten
för försåld, upphuggen ved utgör 491.50 kronor, under det att utgifterna
för^ »afverknings- och förädlingskostnad» uppgå till 5,293.31 kronor.
I Asele revir har försäljningen af upphuggen brännved omfattat 993

239

kbm.; inkomsten för den försålda veden uppgår till 681.01 kronor, men
några utgifter för upphuggning hafva ej förekommit. I förra fallet har
man sålunda upptagit afverkningskostnaden för virke, som uppenbarligen
säljes först ett senare år, under det att i det andra exemplet afverkningskostnaderna
för det sålda virket betalats ett föregående år. Flera sådana
exempel skulle kunna andragas, och om det mot desamma invändes,
att de afse endast smärre belopp och därför ej kunna utöfva något inflytande
på slutresultatet för respektive revir, så kan mot en sådan
invändning icke utan fog göras gällande, att redan de anförda exemplens
förekomst uti en sammanställning, hvilken enligt sin rubrik lämnar
uppgift om det ekonomiska utbytet af kronoskogsförvaltningen, rubbar
förtroendet till samtliga uppgifters förmåga att ge en sann bild af detta
utbyte. Med tvifvel om densammas riktighet måste man t. ex. mottaga
uppgiften, att Klotens revir med ett afverkningsbelopp per har duglig
skogsmark af 1.7 7 kbm. lämnat eu förlust, extra ordinarie utgifter
frånräknade, af 1.8 6 kronor per har. Fäster man sig här uteslutande
vid uppgifterna angående upphugget virke, inkomsterna för försäljning
af sådant virke samt utgifterna för afverknings- och förädlingskostnader,
så innehåller sammanställningen följande: Kvantiteten upphugget virke
uppgår till 30,810 kbm, hvaraf 1,594 kbm. ved, 5,557 kbm. virke för
sågning och 29,659 kbm. kolved; inkomsterna för försäljning af upphuggna
eller förädlade skogsprodukter utgör för ved 11,844.8 5 kronor,
för sågadt virke 60,160.31 kronor och för kol 89,975.86 kronor eller
tillhopa 161,981.0 2 kronor; utgifterna för afverknings- och förädlingskostnad
hafva varit 151,179.39 kronor, livadan skillnaden mellan inkomster
och utgifter skulle utgöra 10,801.6 3 kronor, hvilket skulle
lämna såsom resultat ett rotvärde af 29 öre per kbm. för det använda
virket. Uppenbarligen är denna slutsats orimlig. Att de anförda siffrorna
sammanställda emellertid lämna ett sådant slutresultat, har tydligen sin
grund däri, att en stor del af afverknings- och förädlingskostnaderna
egentligen tillhöra det påföljande årets rörelse, hvarför de bort vara i
denna sammanställning afdragna, samt att de däremot svarande kubikmassorna
virke först under följande år försålts. Af den i domänstyrelsen
förvarade kassaredogörelsen framgår emellertid ej, huruvida endera
eller båda dessa faktorer inverkat på det anförda resultatet, ej heller
uti hvilken grad detta varit fallet.

I detta sammanhang anser kommittén sig böra beröra eu bokföringen
närstående fråga, som afser kronans inköpta skogsmarker.
Enligt domänstyrelsens beslut den 6 juli 1910 skola kronans skogar,
hvilkas afkastning helt eller delvis tillföres statsverket, indelas i vissa

Bokföring af
inköpta
fastigheter.

240

Granskning
af gällande
bestämmelser
om virkesbokföring.

redogörelseområden. Härigenom kan det inträffa, att till kronoparker
inköpta hemman sammanföras med gamla, vid afvittringen afsatta sådana.
Frånsedt nu att de sålunda sammanförda skogarna icke belastas af
samma omkostnader, i det att inköpta hemman skola betala utskylder
och onera af alla slag, under det att de gamla kronoparkerna endast
betala vägskatt, ett förhållande, som ur rent statistisk synpunkt gör
sammanföringen olämplig, så blir den det äfven ur ren affärssynpunkt.
Det kommer nämligen ej att af redogörelserna tydligt framgå, huru
hvarje affär, genom hvilken ett skogsområde inköpts, burit sig, hvilket
dock är af stort intresse att lära känna. Kommittén kan ej heller finna,
att någon nämnvärd lättnad i arbetet i form af detsammas förenkling
beredes revirförvaltningarna på grund af den lämnade föreskriften. Ty
såvidt kommittén kunnat se, fordras det allt fortfarande, att hvarje skog
upptages särskildt för sig uti förvaltnings- och utsyningsförslag, hvilkas
slutliga resultat framlägges uti de redogörelser, hv arest skogarna äro
till större områden sammanförda. Snarare måste denna sammanblandning
åstadkomma otydlighet i redovisningen och försvåra kontrollen af revirförvaltarnas
uppgifter. Kommittén anser sig därför böra föreslå, att
vid ett sammanförande i redogörelseområden de sålunda sammanförda
skogarna i alla afseenden bilda en hushållsenhet, samt att inköpta skogar,
såvidt möjligt är, behandlas hvar för sig.

Sedan kommittén sålunda framlagt sina åsikter rörande den nuvarande
bokföringen af penningemedel och angående den ledande myndighetens
synpunkter på denna del af förvaltningen, får kommittén
öfvergå till att behandla gällande bestämmelser angående bokföring af
virke. Såsom redan är nämn dt, skola uti den virkesjournal, hvilken
det åligger revirförvaltaren att föra, endast antecknas utsynade eller
utlämnade skogseffekter, hvilka ej uppföras i stämplingslängd eller
underhandsförsäljningsbok. Denna bestämmelse medför alltså, att det
på en kronopark utsynade virket kan, om en sammanställning däraf
påfordras, få uppsökas i ett flertal af revirexpeditionens handlingar,
nämligen dels uti virkesjournal, dels uti den eller de utstämplingslängder,
som innehålla uppgift om för utbud afsedt saluvirke, dels slutligen
uti underhandsförsäljningsböckernas blanketter. Då dessa senare
ej alltför sällan omfatta något hundratal försäljningar med en blankett
för hvarje sådan, och de olika kronoparkerna uti dessa böcker ofta
förekomma på många spridda ställen, så inses lätt, att sammanförandet
af årets afkastning på en kronopark kan kräfva ett ej obetydligt arbete.
Mot virkesbokföringen kan sålunda riktas den anmärkningen, att den
såsom förd på flera ställen i revirets handlingar saknar öfversiktlighet.

241

Detta fel hos densamma har gifvit sig till känna, och domänstyrelsen
har i anledning däraf funnit sig föranlåten att uti sin ofvan omnämnda
p. m. att beaktas vid upprättande af skogstjänstemännens årsredogörelser
göra följande uttalande:

»Med i Kungl. Domänstyrelsen tillgängliga uppgifter äro i stort
sedt samtliga siffror under ''afverkningsbelopp i kubikmeter’ olcontrollerbara,
hvaremot, i öfverjägmästareexpeditionen granskning häraf med
tillhjälp af stämplingslängder och underhandförsäljningsböcker m. m.
torde kunna ske, om ock med afsevärdt arbete.

Det vore för den skull i hög grad underlättande, om det arbete,
jägmästaren ändock måste nedlägga på sammanförande af de uppgifter
från stämplingslängder och underhandsförsäljningssedlar för hvarje skog
eller redogörelseområde till vinnande af sifferuppgifter för bil. 53 bevarades
i eu ''liggare för försåldt eller utlämnadt virke från kronoskogar,
hvilkas afkastning tillföres statsverkets skogsmedel’. Utdrag ur denna
skulle för hvarje år som bilaga i 1 exemplar medfölja årsberättelsen
till öfverjägmästaren».

Genom detta uttalande har domänstyrelsen skänkt stöd åt den
uppfattning, åt hvilken äfven kommittén nyss gifvit uttryck, eller att
den nuvarande virkesbokföringen saknar öfversiktlighet, och att till afhjälpande
af denna brist ett sammanförande af de spridda uppgifterna
om utsynings- och afverkningsbelopp är erforderligt. Styrelsen har
dock i sin berörda p. m. gjort förandet af den däri omnämnda liggaren
fakultativt liksom äfven aflämnandet till öfverjägmästaren utaf utdrag
ur densamma. Därigenom kan gifvetvis inträffa, att den påpekade
bristen allt fortfarande kan komma att göra sig märkbar.

Liksom bokföringen af penningemedel saknar balanskonto, så är
förhållandet äfven med virkesbokföringen. Det är sålunda för närvarande
ej möjligt att se, huru stor behållningen af upphugget virke
vid årsskiftet är å ett revir, där staten själf helt eller delvis utför afverkning.
Då sammanlagda värdet af sådant virke vid den tid, då bokföringen
afslutas, helt säkert är rätt betydligt, skulle det vara af intresse
att få en samlad bild af denna statens tillgång. Detta gäller
naturligen äfven beträffande tillgång af virke, som är i en eller annan
form förädladt. Möjligen är det för att i någon män afhjälpa denna
brist, som det i punkt 29 af reglementariska föreskrifterna stadgats
skyldighet för revir förvaltningen att å lämplig tid hvarje år infordra
uppgift från kronojägarna angående mängden af det på en för reviret
gemensam tidpunkt inom hvarje bevakningstrakt kvarvarande oförsålda
virke och kol. För de revir, där virke försågas, skall uppgiften om 31 -

242

Kommitténs

förslag.

fatta jämväl försågadt, oförsåldt virke. På tid, som öfverjägmästaren
bestämmer, skall jägmästaren tillställa honom ett sammandrag af dessa
uppgifter. Det är emellertid gifvet, att en sådan uppgift, för hvilkens
insamlande revirförvaltaren bestämmer tiden endast med den inskränkning,
att den skall vara »lämplig», och som sålunda för olika revir kan
komma att hänföra sig till olika tidpunkter, i ingen mån kan ersätta
ett balanskonto, som afser behållningen på en för alla revir gemensam
dag. Om man åter genom den citerade bestämmelsen afsett att genom
inventering af lagret å en viss dag erhålla kontroll å förvaltningen, så
synes detta mål förfeladt, då det ej finnes någon bokföring, med hvilken
man kan jämföra det upprättade inventeringsinstrumentet.

Efter den redogörelse för och granskning af nu gällande bestämmelser
rörande ortsförvaltningens bokföring, som kommittén här lämnat,
får kommittén öfvergå till framläggande af de synpunkter, hvilka enligt
dess mening torde böra beaktas vid en revision af dessa bestämmelser.

En bokföring, som skall kunna motsvara de fordringar på fullständighet,
hvilka man har rätt att uppställa på densamma vid underförvaltningarna
uti en affärsrörelse med den storlek, som statens skogsväsende
har, torde böra omfatta förande utaf kassabok, journal och
hufvudbok.

Uti kassaboken föras, såsom namnet äfven antyder, alla kontanta
inkomster och utgifter på de dagar, då de influtit eller utbetalats. Alla
poster föras under rubriker, som svara mot rubrikerna å hufvudbokens
konti, hvilka de påföras eller godtgöras, alltefter som de äro utgiltseller
inkomstposter. Kassabokens debetsida bör upplinjeras så, att den
har kolumner äfven för olika virkessortiment, uti hvilka den fästa
kubikmassan af försålda virkeseffekter antecknas. Kassaboken afslutas
för den sista dagen uti hvarje månad, och uppkommet saldo balanseras
öfver till följande månad. För december månad afslutas kassaboken så
tidigt, att uppkommet saldo hinner enligt därför gällande bestämmelser
inlevereras före årsskiftet.

Journalen afses för antecknande af allt virke, som utlämnas från
revirets skogar eller därifrån afyttras, men för hvilket i senare fallet
likvid ej uppbäres af revirförvaltaren. Genom densamma går äfven, i
den mån de förbrukas, all bokföring utaf redan inköpta och i lager
liggande materialer. När anteckningen afser virke, skall förutom virkesslag
och stycketal äfven angifvas virkets kubikmassa uti fast mått.
Hvarje uti journalen antecknad post berör tvenne konti uti hufvudboken,
mellan hviika föreligger ett mellanhafvande, hvars art och omfattning
anteckningen i journalen afser att belysa. Den i journalen bokförda

243

posten skall alltså debiteras det ena af dessa båda konti samtidigt,
som den krediteras det andra. Journalen föres sida för sida i löpande
följd.

Hufvudboken upptager konti för revirets olika skogar eller utsyningsområden
samt för de olika grenar af verksamhet, såsom kolning,
sågning, uppbuggning och försäljning af ved etc., som bedrifvas å
reviret, äfvensom för allmänna omkostnader och för den myndighet,
hvilken tillhandahåller reviret förvaltningsmedel och uppbär dess försäljningsmedel,
hvilket senare konto för korthetens skull här kallas
»förlags»-konto. Allt efter som en inkomst eller utgift afsett den ena
eller andra skogen, resp. verksamhetsgrenen, föres den till däremot
svarande konto från kassabok eller journal. Mellan resp. produktionsoch
skogskonti skall ske en fortgående afräkning af de för produktionen
använda råvarorna, hvilka genom journalen debiteras produktionens
och krediteras skogens konto. Skillnaden mellan debet och
kredit å hufvudbokens olika konti sammanföras vid hvarje års slut till
ett »vinst och förlust konto», sedan dock de utbetalningar, hvilka afse
affärer, som först under ett kommande år kunna afslutas, öfverförts till
ett »utgående balanskonto», hvilket i sin ordning upptages af ett »ingående
balanskonto» uti nästa års hufvudbok. Om genom dylika balanserade
utbetalningar erhållits i en eller annan form färdigarbetade varor,
såsom sågtimmer, sågade varor, upphuggen ved, kol eller dylikt, balanseras
myckenheten af dessa i samband med de för arbetet gjorda utbetalningarna.
Revirets förvaltningskostnader, äfven i den mån de ej
utbetalas af revirförvaltaren, böra naturligen komma till synes uti bokslutet.
Detta torde lämpligast kunna ske så, att de genom journalen
krediteras »förlags»-kontot och debiteras de olika skogarnas och verksamhetsgrenarnas
konti efter föreskrifter, som domänstyrelsen lämnar.
Vinst och förlustkontos saldo är härefter uttryck för resultatet af årets
verksamhet. Genom sättet för hufvudbokens förande och bestämmelsen
om inleverering före årsskiftet af alla uti revirets kassa inneliggande
kontanta medel, blir saldo å »förlagsskonto lika med summan af vinst
och förlustkontos samt utgående balanskontos saldon.

Hufvudboken bör hafva kolumner — förutom för kronor och öre —
äfven för olika virkessortiment samt på de konti, hvilka röra någon på
reviret bedrifven art af förädling, för de slag af produkter, som genom
denna verksamhet utvinnas.

Förutom nu angifna böcker bör vid revirexpeditionen föras liggare
öfver under året för afsalu verkställda utstämplingar å de allmänna
skogarna. I denna liggare antecknas skogens namn, afverkningstrakt

244

Kostnader.

och den utstämplade virkespostens kubikmassa, hvarjämte, i den mån
virket försäljes, anteckning därom göres. Vid årets slut oförsålda poster
öfverföras till nästa års uppgifter med anteckning om, under hvilket år
de utstämplats.

För kolning, sågning o. d. arbeten föras äfven liggare med anteckningar
om virkesåtgång, utbyte och alla sådana detaljer, livilka kunna
vara af vikt att noggrant känna för att bedöma arbetena.

Beträffande slutligen de redogörelser, som revirförvaltaren bör afgifva,
för att honom öfverordnade myndigheter kunna blifva satta i tillfälle
både att kontrollera hans medelsförvaltning och erhålla kännedom
om revirskötseln, böra dessa, liksom hittills, utgöras af kassa- och virkesredogörelse.

Kassaredogörelsen uppgöres med ledning af kassaboken och åtföljes
af verifikationer på samma sätt, som för närvarande därom är
stadgadt. Den till kassaredogörelsen hörande skogsmedelsförteckningen
erhålles genom att afskrifva »förlags » -kontots debetsida.

Virkesredogörelsen bör omfatta alla skogar. Då uti hufvudboken
under dess skilda konti de olika virkessortimentens kubikmassa finnes
införd i kolumner, erhålles genom dessas nedsummering lätt en uppgift
på myckenheten afverkadt virke af olika slag på de olika skogarna.
Genom att särskildt summera de poster, som angifva mängden utlämnadt
virke och afdraga denna senare summa från totalsumman, erhålles
uppgift äfven på försåldt virke. Då hufvudbokens konti äfven upptaga
det erhållna priset för försåldt virke och det beräknade värdet af utlämnadt,
är lätt att erhålla en sammanställning af dessa värden.

Vid årsberättelsen bör fogas ett utdrag ur bokföringen, omfattande
»förlags»-, vinst och förlust samt balanskonti. På grund
af bokföringens uppställning bör ur densamma kunna utvinnas det
statistiska material, som den högsta ledningen kan önska erhålla för
bedömande af revirskötseln och dess ekonomiska utbyte, hvarjämte alla
uppgifter, som ur den nuvarande bokföringen kunna hämtas för centralmyndighetens
bokföring, äfven kunna erhållas ur den nu skisserade.

Beträffande kostnaderna för anordnande af en bokföring enligt
det program, som kommittén här framlagt, får kommittén hänvisa till
sina uttalanden i sammanhang med förslag om anställande af »förste
kronojägare» (sid. 179). Kommittén har där föreslagit, att åt dessa skulle
beredas en aflöning af 1,500 kronor, hvaraf 800 kronor i lön och 700
kronor i tjänstgöringspenningar. Härtill skulle efter fem års väl vitsordad
tjänstgöring komma ett tillägg till lönen af 300 kronor. Åfven
med denna helt visst tämligen måttliga aflöning, hvilken dock skulle

245

göras fruktbringande genom lönetagarens användning äfven uti yttre
skogliga arbeten, skulle sammanlagda kostnaden för förslagets genomförande
uti Norrland och Dalarna, då i Klotens revir en bokförare redan
är anställd, belöpa sig till 78,000 kronor. Med denna summa förvärfvar
man emellertid ej blott en verklig bokföring öfver skogshushållningens
resultat, utan man skapar äfven möjlighet för revirförvaltarna att, frigjorda
från en del mekaniskt expeditionsarbete, ägna den sålunda
vunna tiden åt det viktiga arbetet i skogarna. Vid kostnadsfrågans
bedömande får man äfven taga hänsyn till, att hvarje möjlighet till
ett intensivare bedrifvande af skogshushållningen måste köpas med en
motsvarande uppoffring. Det gäller då att öfverväga, huruvida denna
senare är större än vinsten. I föreliggande fall är det kommitténs
uppfattning att så ej är händelsen. I en tid, då allt större kraf ställas
på statens kassa, och man därför med rätta fordrar, att alla dess tillgångar
på det omsorgsfullaste förvaltas, måste det vara eu bjudande
nödvändighet att äfven på det nu ifrågavarande området vidtaga alla
de mått och steg, som kunna befordra detta mål. Det ej minst viktiga
härutinnan är en verklig bokföring, som ger ledning för ett rätt bedömande
af förvaltningsåtgärdernas ekonomiska resultat.

246

Nuvarande

stadganden.

Be visionens
omfattning.

5. Revision.

Hvarje ekonomisk förvaltning bör vara underkastad en granskning,
som borgar för, att de under förvaltningens vård varande värdena
omhänderhafvas på ett tillfredsställande sätt. Åfven statens skogsförvaltning
är underkastad en granskning, som dock endast kan sägas
omfatta en del af nyss nämnda uppgift, och bvars syfte närmast torde
kunna angifvas vara att undersöka, huruvida de till förvaltningen anvisade
medlen blifvit använda för det ändamål, bvartill de afsetts.

Denna granskning, i hvad den rör af revirförvaltarna handhafda
medel, utöfvas af öfverjägmästare, domänstyrelsens revisorer och kammarrätten
genom den revision utaf revirens kassaredogörelser, hvilken
af dem verkställes. Såsom led uti granskningen af revirförvaltarnas
medelförvaltning är äfven att anse den dem enligt punkt 6 af regle- •
mentariska föreskrifterna åliggande skyldigheten att månatligen till
domänstyrelsen och öfverjägmästaren insända kassarapport med uppgift
om kassaställningen vid näst föregående månadsskifte och specifikation
å månadens penningeremissor till eller från myndighet.

Användningen af de medel, som öfverjägmästaren omhänderhaft,
underkastas granskning af domänstyrelsens revisorer och kammarrätten,
hvilken senare myndighet äfven verkställer sådan granskning af domänstyrelsens
medelsförvaltning.

Såsom redan antydts, blir uppgiften för denna revision hufvudsakligen
att tillse, huruvida beviljade anslag fått den med dem afsedda
användningen, och om uppburna medel behörigen redovisats. Huruvida
åter förvaltningen såsom sådan varit ägnad att bäst tjäna statens syften
kommer — hvad ortsförvaltningarna angår — under ompröfning vid de
inspektioner, som i fråga om öfverjägmästarna utöfvas af domänstyrelsens
chef eller honom företrädande byråchef samt, hvad revirförvaltarna
beträffar, af dessa personer eller vederbörande öfverjägmästare. Någon
saklig granskning af centralmyndighetens verksamhet förekommer däremot
ej, ty såsom sådan kan man af lätt insedda skäl ej beteckna den

247

revision, som äger rum genom kammarrätten. Då det emellertid måste
betraktas såsom ett led uti de åtgärder, som kunna anses böra vidtagas,
för att statens skogsegendomar komma under en rätt vård, att
den med deras förvaltning betrodda myndigheten underkastas en saklig
granskning i afseende på sina beslut om dessa skogars förvaltning, så
har kommittén icke kunnat underlåta att påpeka den brist, som frånvaron
af dylik saklig revision utgör. Kommittén har i det föregående
framhållit den betydelse för skogsvårdens höjande, som ett rätt tillvaratagande
af de ekonomiska intressena innebär. Redan nu afslutas —
visserligen af Kungl. Maj:t, men dock på domän styrelsens förslag —
stora virkesaffärer, ofta afseende under flera år pågående afverkningar.
Då det väl knappast torde kunna förutsättas, att den detaljkännedom,
som erfordras för ett allsidigt bedömande af en dylik affär, städse skall
vara att finna hos den i detta fall pröfvande myndigheten, så vill det
synas, som om en saklig granskning af det yttrande, hvarpå denna
måste stödja sitt omdöme, kunde vara väl motiverad. Det kan ju invändas,
att denna granskning ofta skulle företagas först efter det, att
beslut i frågan vore fattadt, men den har i så fall detta fel gemensamt
med all annan revision, som ju ändock är berättigad, därför att den
afser ej blott att framhålla begångna misstag utan äfven att därigenom
förebygga deras upprepande. Därest kommitténs förslag om virkesförsäljningarnas
ordnande vinner beaktande, kommer domänstyrelsens arbete
med själfva försäljningarna att blifva än betydelsefullare genom den
mfera direkta inverkan, som styrelsen kommer att utöfva på dem. Det
blefve under sådana förhållanden än ytterligare skäl för att låta styrelsens
åtgärder och allmänna försäljningspolitik underkastas sakkunnig
granskning. Åfven andra styrelsens beslut än sådana, hvilka afse försäljnings
frågor, äro emellertid af den allmänna vikt och betydelse, att
en undersökning, om och i hvad mån de kunna anses befrämja skogshushållningens
utveckling, torde kunna vara väl motiverad. Hit höra
exempelvis dess åtgöranden uti en del ekonomiska och sociala frågor,
hvilka kunna sägas hafva principiell betydelse, såsom sådana angående
flottledsregleringar, utvidgning af statens industriella verksamhet, allmänna
anvisningar rörande upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker,
skogsarbetarefrågor m. m. d. Åfven frågan om, huru den centrala
myndigheten utöfvat den densamma tillkommande ledningen af
förvaltningen kan behöfva blifva föremål för granskning, liksom äfven
det spörsmålet kan behöfva undersökas, huruvida förvaltningen med den
densamma gifna organisationen fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Icke blott den centrala myndighetens åtgöranden och beslut torde

248

Kommitténs

förslag.

efter ett godtagande af kommitténs förslag till förvaltningens ordnande
böra blifva föremål för en mera ingående saklig granskning. Åfven
distriktsstyrelserna få sig ålagd en beslutanderätt uti många angelägenheter,
som, om också icke tillhörande dem, hvilkas afgörande har betydelse
såsom bestämmande för den kurs, i hvilken statens skogspolitik
ledes, likväl äro af den vikt, att ett skärskådande, huru det i dem beslutas,
väl kan vara påkalladt. Kommittén vill i detta hänseende endast
erinra om, att enligt dess förslag frågor om upplåtelser af odlingslägenheter
å kronoparker skulle afgöras af distriktsstyrelserna, och att dessa
inom ramen för gifna anslag skola dirigera statens dikningsarbeten, vid
fall af behof äfven med hänsyn till rådande arbetsbrist. Dessa båda
uppdrag äro ej blott i och för sig af stor vikt, utan äfven af den art,
att det sätt, hvarpå de fullgöras, kan hafva betydelse för den ekonomiska
utvecklingen inom de områden, som de beröra. Härjämte torde distriktsstyrelsernas
sätt att fylla sin allmänna uppgift i förvaltningssystemet
böra skärskådas liksom äfven deras förmåga att, såsom kommittén förutsett,
möjligen mottaga mera kräfvande uppdrag än de nu lämnade.

Den granskning, som kommittén här ofvan antydt såsom önskvärd,
torde hvarken kunna eller böra utföras af några som helst inom skogsstaten
tjänstgörande personer. Förutom andra omständigheter talar häremot
det skälet, att det ej kan vara lämpligt, om de granskande stå uti
subordinationsförhållande till dem, hvilkas förvaltning skall öfverses. Eu
sådan revision, som nu framhållits såsom önskvärd, medför också först
då sitt fulla gagn, om de granskande personerna betrakta de förhållanden,
hvilka de skola ägna uppmärksamhet, fria från den lätt nog
något ensidiga uppfattning, som i någon mån kan tänkas blifva en följd
af ett ständigt sysslande med desamma. Genom att välja sådana personer
tillföres äfven förvaltningen ett nytt element, hvilket endast och
uteslutande kan vara till gagn genom de impulser, som därigenom kunna
väckas till lif. Ett under fullt samförstånd mellan sådana män och ledningen
af statens skogsförvaltning bedrifvet arbete bör kunna vara ägnadt
att åstadkomma en utveckling af statens skogsväsende i jämnbredd med
den, som annan ekonomisk verksamhet samtidigt undergår.

Under hänvisning till dels hvad kommittén sålunda anfört dels ock den
omständigheten, att liknande åtgärd redan vidtagits beträffande bland annat
statens järnvägs förvaltning, anser kommittén sig böra föreslå, att Kungl.
Maj:t årligen måtte äga att utse tre revisorer för att granska det sätt,
hvarpå statens skogsförvaltning under sist förflutna år handhafts. Vid
utseende af dessa revisorer bör naturligen hänsyn tagas därtill, att alla
fordringar på nödig sakkunskap varda vederbörligen beaktade. Om

249

än dessa revisorers hufvudsakliga uppgift blir att genom granskning
af domänstyrelsens protokoll och räkenskaper förskaffa sig en i möjligaste
måtto noggrann kännedom om det sätt, hvarpå ledningen af
statens skogsförvaltning utöfvats, så skall det äfven, såsom här ofvan
anförts, ingå uti deras uppdrag att ägna ortsförvaltningens och därvid
särskilt distriktsstyrelsernas arbete nödig uppmärksamhet. Finna revisorerna
skäl för den meningen, att det uti förvaltningen förfarits felaktigt,
bör anmälan härom göras till kammarrätten, hvilken myndighet
då dömer i den anmälda saken. Öfver den verkställda granskningen
skola revisorerna afgifva berättelse till Kungl. Maj:t i så god tid, att
densamma hinner delgifvas statsrevisorerna. Uti denna berättelse skola
de särskildt omnämna, huruvida skäl till någon sådan anmälan, som nyss
sagts, förekommit. Berättelsen bör äfven innehålla bestämdt uttalande
om, huruvida revisorerna funnit skäl för den uppfattningen, att, ehuru
visserligen ej fel begåtts, dock bristande skicklighet uti tillvaratagande
af statens intressen eller utförande af åliggande göromål kan tillvitas
någon af de ämbets- eller tjänstemän, hvars verksamhet granskats.

Revisorerna skola naturligen äga såväl rätt som skyldighet att
äfven under pågående räkenskapsår taga del af domänstyrelsens protokoll
och beslut. Lika själffallet torde det vara, att för bibehållande af
kontinuitet uti revisionen det undvikes, att de med uppdraget beklädde
på en gång ombytas.

Arfvode till revisorerna lärer böra utgå dels med ett fast arfvode
dels med ersättning för företagna resor. Det förras storlek torde böra
bestämmas till åtminstone 1,000 kronor, den senare böra utgå efter bestämmelserna
uti resereglementets tredje klass.

250

Allmänna

förutsätt ningar.

6. Respenning»!*.

Såsom en framför andra erforderlig åtgärd, för att statens skogar
skola komma i åtnjutande af en rätt vård, torde man kunna beteckna,
att personalen beredes tid och tillfälle att taga en noggrann kännedom
om dessa skogars tillstånd. Riktigt har löneregleringskommittén i sitt
betänkande del VI, sid. 201 gifvit uttryck åt en liknande uppfattning,
då den framhåller, att »för denna personal är arbetet utom tjänsterummet
det viktigaste». Då statens skogar emellertid ligga spridda inom
ett ofta stort område, blir det för skogsstatens tjänstemän nödvändigt
att tillbringa mycken tid på resor för besök å de olika skogarna. Först
därigenom kunna de med verklig sakkunskap fullgöra sitt arbete, hvilket
löneregleringskommittén, del VI sid. 210, med en riktig uppfattning
af förhållandena karakteriserat uti följande uttalande: »Statens skogsförvaltning
är ett produktivt företag af rent ekonomisk natur och mera
jämförbart med enskilda sådana än de offentliga förvaltningsinstitutionerna
i allmänhet. Uppgiften för den personal, som har att förvalta statens
skogskapital, är uppenbarligen att göra detta kapital så fruktbärande
som möjligt, icke blott för stunden utan äfven för framtiden. Ett sådant
resultat kan emellertid icke ernås allenast genom att funktionärerna fullgöra
löpande göromål, som kunna medelst tillsyn kontrolleras, eller därigenom
att de, om än så troget, iakttaga hvad som genom föreskrifter
kan åläggas dem, utan här fordras därutöfver, att vederbörandes verkliga
intresse samt deras förmåga af initiativ och att gifva nya uppslag i all
förefintlig grad ägnas åt arbetet och de förhållanden, som kunna inverka
på dettas utbyte. Den tid, som arbetet kräfver, måste däråt ägnas utan
någon genomsnittsbegränsning, ty ett undanskjutande af en gagnelig
åtgärd eller underlåtenhet att begagna ett gynnsamt tillfälle kan här
vålla afsevärd förlust eller skador, hvilkas verkningar sträcka sig långt
framåt i tiden.» I anslutning till detta sitt uttalande ansåg löneregleringskommittén
det angeläget, »att aflöningsförmånerna varda så satta,
att icke verksamhetslusten hämmas». Dess förslag torde äfven få anses

251

bära vittne om, att den, i hvad på den ankommit, sökt draga konsekvenserna
utaf dessa uttalanden. Endast uti ett fall, vid framläggandet
af förslag till den form, under hvilken ersättning åt personalen för hafda
resekostnader borde utgå, gjorde löneregleringskommittén en afvikelse
från den uttalade grundsatsen. Såsom en sådan måste nämligen, såsom
nedan skall visas, anses dess förslag, att den dittills gällande formen
för tjänsteresors godtgörande genom anvisande af fasta reseanslag skulle
allt fortfarande tillämpas. Alternativt synes löneregleringskommittén till
behandling upptagit ett förslag om ersättning enligt det. nu gällande
resereglementet, men ansåg, att en sådan ersättningsform i många fall
skulle leda till en obehölig ökning af statens utgifter samt medföra
arbete med uppsättande af räkningar och deras granskning. Med särskild
hänsyn till de förändringar, som åt kommittén föreslagits i afsikt
att öka möjligheterna till utöfvande af kontroll, beslöt kommittén hemställa
om det fasta reseanslagets bibehållande. Hvad sålunda förslagits
blef af Kungl. Maj:t och Riksdagen godkändt. Vid frågans behandling
inom Riksdagen saknades emellertid ej de, som uttalade sympatier för
ett förslag, afseende resekostnadernas ersättande enligt ett resereglemente.
Domänstyrelsen å sin sida hade uti sitt utlåtande öfver löneregleringskommitténs
betänkande utan att dock afgifva nagot bestämdt
förslag likväl antydt såsom den enligt dess mening lämpligaste lösningen
af frågan, att dels ett fast reseanslag, motsvarande ungefär kostnaderna
för själfva resorna, anvisades, dels ett dagtraktamente, livilket kunde
anses uppväga de förhöjda lefnadsomkostnader, som resorna droge
med sig, utbetalades.

Genom bibehållande af den nuvarande formen för reseersättningens
utgående eller de fasta resepenningarna kan faran för den genomsnittsbegränsning
af arbetet, som löneregleringskommittén med rätta betecknade
såsom föga ägnad att tillgodose statens intressen, ej sägas vara undanröjd.
Ty om man äfven ej kan gilla den uppfattning, som vill göra
gällande, att tjänstemannens skyldighet att resa upphör, sedan resepenningarna
förbrukats, måste man dock medgifva, att en möjligen
uppkommande olust att därefter företaga de ofta dyrbara resorna dock
är mänsklig och såsom sådan förklarlig. Det kan väl ej heller förnekas,
att de fasta resepenningarna kunna fresta till försök att göra inbesparingar,
hvilka i så fall ske på statens bekostnad. Mot dem kan slutligen
göras den invändningen, att, då de utgå jämnt fördelade på årets
tolf månader, men de flesta resorna företagas under sommarmånaderna,
en orättvis uppdelning af desamma kan komma att äga rum vid de fall,
då skogsstatstjänst uppehälles på förordnande.

Olägenhet
af fasta reeepenningar.

252

Kommitténs

förslag.

Om sålunda reseersättningarnas gäldande med fasta resepenningar
ej kan sägas vara den form för ersättningens utgående, som åt staten
skänker största säkerhet, att dess skogsägareintressen varda fullt tillvaratagna,
så kan å andra sidan ej förnekas, att en reseersättning enligt
nu gällande resereglemente skulle, såsom löneregleringskommittén säger,
medföra en obehöflig ökning af statens utgifter. Sanningen häraf å
ena sidan och å andra sidan insikten om nödvändigheten af denna för
hela skogsförvaltningen synnerligen viktiga frågas ordnande så, att full
säkerhet för staten vinnes, att behöfliga tjänsteresor ej eftersättas, föranleda
kommittén föreslå, att reseersättningarna bestämmas skola utgå
efter ett i jämförelse med det nu gällande reduceradt resereglemente.

Mot detta förslag kan nu invändas, att detsamma i alla händelser
medför det arbete med uppsättande af reseräkningar och dessas granskning,
som^ löneregleringskommittén ansåg vara ett skäl, hvilket talade
emot ett sådant sätt för ersättnings utgående. Härvid må det emellertid
erinras, att med den form för administrationens ordnande, hvilken af
kommittén föreslagits i och med införande af distriktsstyrelser, reseräkningarnas
granskande kan försiggå utan alltför mycken omgång. Det
synes nämligen ej vara omöjligt att efter genomförande utaf kommitténs
organisationsförslag ordna denna granskning så, att reseräkningarna
kvartalsvis och samtidigt med resejournalerna insändas till distriktsstyrelsen
från revirförvaltarna, hvilka ''i mån af företagna resor skulle hafva
rättighet att uti sina räkenskaper godtskrifva sig för det belopp, hvartill
resekostnaden enligt fastställda grunder uppgått. Reseräkningarna återginge
till revirförvaltarna med påskrift om granskning, och om anledning
till anmärkning därvid förekommit, hade revirförvaltaren att påföra sig
det för högt upptagna beloppet, ifall han funne anmärkningen befogad,
men i annat fall underställa frågan domänstyrelsens pröfning. Revirassistenternas
räkningar kunde genom revirförvaltaren, hvilken underkasta.
de
samtidigt med hans egna. Därest assistent under kvartalet önskade att
i förskott erhålla medel för resors verkställande, borde sådant kunna
beviljas honom i enlighet med den princip, som äfven uti nu gällande
resereglemente, § 25, fått uttryck. Tjänstemännens i distriktsstyrelsen
reseräkningar underkastades granskning uti styrelsen, som utanordnade
likvid för desamma. Det må i öfrigt framhållas, att storleken af det
besvär som reseräkningarnas granskning skulle medföra, uti en högst
väsentlig grad är beroende utaf reglementets föreskrifter angående sättet
för ersättnings utgående. Åro dessa föreskrifter enkla, så blir äfven
granskningen gifvetvis enkel. Det förslag, som kommittén här nedan

253

framlägger, torde fylla rätt stora fordringar uti detta hänseende. Slutligen
vill kommittén framhålla, att, då det gäller bedömande af det
arbete, som räkningarnas uppsättande och granskning medför, storleken
af detta arbete ej får skärskådas ensamt för sig, utan måste ses i sammanhang
med den nytta, som af detsamma kan vara att förvänta.
Gifvetvis kan denna nytta uti föreliggande fall ej angitvas uti påvisbara
värden. Den omständigheten, att tjänstemannen aldrig, ej ens för sig
själf, kan såsom skäl för en uppskjuten eller inställd resa förebära, att
den skulle företagas på hans egen bekostnad, bör emellertid åt staten
kunna skänka en viss grad af trygghet, att dess intressen såsom skogsägare
blifva fullt tillgodosedda. Eu sådan trygghet och medvetandet om,
att tjänstemannens intressen sammanfalla med statens, bör helt säkert uppväga
det besvär, som räkningarnas uppsättande och granskning kan
medföra.

När det gäller att afväga de grunder, efter hvilka ersättning för
skogsstatstjänstemännens resor bör utgå, måste man enligt kommitténs
mening taga i betraktande, att dessa tjänstemäns löner och tjänstgöringspenningar
äro tillmätta med hänsyn till, att vederbörandes arbete ovillkorligen
är förbundet med resor, att det uti deras uppgift sålunda ingår,
att de långa tider skola vistas borta från hemmet. Reseersättningen bör
därför tillmätas så, att tjänstemannen genom den skyddas mot förlust genom
resans företagande. Eu reseersättning enligt nu gällande resereglemente,
som är afsedd att utgöra godtgörelse för en utanför den ordinarie tjänstgöringen
liggande, ej beräknad resa, och som för sådana fall fortfarande
bör utgå, skulle därför med förestående utgångspunkt ovillkorligen böra
medföra en minskning uti lön och tjänstgöringspenningar. I anslutning
till denna sin tankegång har kommittén ansett, att såsom skälig ersättning
för tjänsteresor, hvilka ej företagas enligt särskildt förordnande,
borde för revirförvaltare och assistenter utgå ett dagtraktamente af 6
kronor samt ersättning för resa på järnväg med afgift för plats uti II
klass, på ångbåt med afgift för plats uti hytt eller, där sådan ej finnes,
uti salong samt för resa efter skjuts med lega för en häst. Måste andra
samfärdsmedel användas,o utgår ersättningen efter samma grunder, som
ersättning för skjuts. Åt ledamot af distriktsstyrelse torde ett i förhållande
till revirförvaltarens med 50 procent förhöj dt dagtraktamente,
d. v. s. 9 kronor, anses böra skäligen utgå. Ersättning för resa å
järnväg borde utgå med afgift för plats i I klass, där sådan finnes. I
öfrigt borde ersättningarna bestämmas efter samma grunder, som för
revirförvaltarna föreslagits.

Hvad kronojägare angår, föreslår kommittén med utgångspunkt

254

från sin ofvan angifna åsikt angående motiven för bestämmandet utaf
storleken af skogsstatens aflöningar, att åt dem skall utgå ett dagtraktamente
af 1 krona 50 öre. I betraktande af arten utaf deras tjänstgöring,
hvilken nödvändiggör för dem att till fots och ofta utan anlitande af
vägar genomkorsa sin bevakningstrakt, något som skulle göra en kontroll
öfver de tillryggalagda vägsträckornas längd nästan omöjlig, anser kommittén
ej lämpligt föreslå, att särskild reseersättning åt dem skall utgå,
när de tjänstgöra inom sin bevakningstrakt. För att emellertid underlätta
deras fortkomst, när de äro i tillfälle att begagna vägar, torde
staten böra lämna kronojägare en ersättning för hållande af velociped,
hvilken ersättning lämpligen torde böra utgå med 25 kronor årligen.
När kronojägare tjänstgör utom sin bevakningstrakt på grund af föreskriften
i § 42 af 1909 års instruktion, bör han åtnjuta reseersättning
från hemvistet till den plats utom bevakningstrakten, där tjänstgöringen
är afsedd att börja, samt åter till hemvistet från den plats, där tjänstgöringen
afslutats. Dylik reseersättning bör utgå på järnväg med afgift
för plats uti III klass, på ångbåt med afgift för däcksplats samt för
resa efter skjuts med lega för en häst. Då andra samfärdsmedel användas,
bör reseersättningen utgå efter samma grunder, som då skjuts
nyttjas.

För alla tjänsteklasser bör gälla, att dagtraktamente utgår med
allenast hälften- af här ofvan föreslagna belopp, när förrättningen äger
rum inom 5 km. från tjänstemannens hemvist. Ej heller bör, där reseersättning
är medgifven, sådan utgå för de fall, att förrättningen äger
rum inom nyss sagdt afstånd från vederbörandes bostad.

255

Enskilda skogar.

Till kommittén har för utredning och yttrande öfverlämnats ett
flertal frågor, berörande hushållningen med de enskilda skogarna i Norrland
och Dalarna. Hvad kommittén härofvan anfört såsom önskvärdt
beträffande hushållningen med och förvaltningen af statens skogar i
dessa delar af landet har kommittén äfven ansett böra föranleda till ett
tagande under ompröfning, huruvida icke äfven på de enskilda skogarnas
område borde vidtagas förändringar i jämväl andra ämnen än de till
kommittén direkt öfverlämnade. På grund häraf har kommittén uppgjort
förslag till lagar, afseende dels enskildes skogar i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker m. fl. skogar, dels enskildes skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns kustland, dels sockenallmänningar och
besparingsskogar i Dalarna och dels allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län.

256

Utsyningslagen.

Historik.

Norrland.

Kung!, förordningen

den 29 juni
1866.

1868-1870
års skogskommitté.

Nu gällande stadganden angående dispositionsrätten till skogen å
hemmanen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker och en del
med dessa likställda hemmansskogar i öfriga delar af Norrland samt
Kopparbergs län hafva tillkommit i sammanhang med meddelande af
bestämmelser rörande afvittring eller skatteomföring af nybyggen och
hemman i nämnda delar af landet.

Enligt kungl. förordningen den 29 juni 1866 erhöll skattemannen
å skattehemman, som uppkomme af nybygge, som därefter från kronan
upplätes eller därtill föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter efterlåtits,
ej annan rätt till hemmanets skog, än att han därifrån finge dels,
utan utsyning, till husbehof hämta nödigt virke och bränsle, dels, efter
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänstemän, fritt taga eller
försälja hvad därutöfver kunde, med bevarande för framtiden af skogens
bestånd, årligen afverkas, och dels under vissa förutsättningar fälla skog
för uppodling af åker och äng.

Som förut nämnts, hade afvittringen inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker ännu vid midten af 1860-talet ej riktigt påbörjats.

Den år 1868 tillsatta skogskommittén behandlade i sitt år 1870
till Kungl. Maj:t afgifna förslag frågan om enskilde tillhöriga hemmansskogar
i nämnda lappmarker. kommittén framhöll i motiven
den stora betydelse skogarna i dessa trakter hade såsom en naturlig
stormkappa mot de för kulturen så menliga fjällvindarna. Skogarna, en
gång uthuggna, skulle sannolikt till följd af de klimatiska förhållandena
aldrig kunna bringas till återväxt, och på samma gång skulle måhända
en stor del af det nedre landets kultur vara till spillo gifven. Det tillfälle,
som ännu funnes att utan kränkning af eller ingrepp i enskild
äganderätt förbinda den rättighet till skogens begagnande, som ansåges
böra tillkomma hemmansägaren i den ort, hvarom fråga vore, med så -

257

dana föreskrifter, att skogarnas förstörelse i möjligaste mån förebyggdes,
syntes ej böra lämnas obegagnad. Utgående härifrån ansåg
kommittén lämpligt, att enskilde hemmansägare i de oafvittrade lappmarkerna
allt framgent, och således äfven efter det afvittring ägt rum,
bibehölles i väsentligen enahanda ställning i förhållande till skogen,
som de då innehade, så att de i regel icke skulle äga använda skogen
annorledes än dels för husbehof och dels i öfrigt efter utsyning af
vederbörande skogstjänsteman. Genom de af samma kommitté föreslagna
stadgandena skulle ock för det allmänna vinnas den högst väsentliga
fördelen, att därigenom kunde förekommas de betydande olägenheter
och svårigheter i afseende å bevakandet af kronans egna skogar,
som säkerligen skulle uppstå, därest ägarna af frälse- och skattehemman
i lappmarken, efter afvittringen, icke underkastades andra inskränkningar
i afseende å skogens begagnande, än hemmansägarne i det nedre landet.
Redan genom att föra å kronoskog åverkadt virke in på enskild person
tillhörigt hemmans skog skulle i de flesta fäll all verkan af skogsbetjäningens
spaningar efter virket omintetgöras, men ännu större skulle
svårigheterna vara om ostämpladt virke anträffades uti vattendrag, som
ledde från de vidsträckta lappmarkerna. Skogspersonalen skulle nämligen,
i ovisshet huruvida detta virke dock vore lofligen afverkadt, ej
utan föregående ofta tidsödande undersökning våga beslagtaga virket.
Då emellertid inom lappmarkerna funnes hemman, som saknade skog
för eget behof, och tillfälle för ägarna af sådana hemman att inom
orten förskaffa sig hvad som bruste syntes böra uuderlättas skulle,
enligt kommitténs förslag, äfven utan utsyning afverkning för afsalu
inom lappmarkerna få äga rum, dock icke af träd, hvilka med fördel
kunde fraktas nedåt kustlandet, utan endast af mindre till dimensionen
bestämdt virke.

På grund af hvad kommittén sålunda och i öfrigt anfört föreslog
kommittén, att ägare af frälse- eller skattehemman i Norrbottens eller
Västerbottens läns lappmarker skulle vara berättigad att å skogen inom
det område, som vore eller i behörig ordning blefve för hemmanet bestämdt,
fritt taga icke allenast hvad till eget husbehof tarfvades, utan
äfven för afyttrande inom orten sådana mindre träd, som, vid vanlig
höjd från roten afverkade, i genomskärning ej uppnådde 8.3 decimaltum
på ett afstånd af 16 fot från storändan eller 11 decimaltum i storändan.
Ej finge dock virke af denna beskaffenhet tagas till större belopp, än
som för behofvet inom lappmarkerna kunde erfordras. Hvad skogen
därutöfver kunde med framtida bestånd lämna i afkastning skulle äfven
tillkomma hemmansägaren, men icke annorledes än efter utsyning och

258

emot särskild afgift. Åstundade hemmansägare att, för verkställande
af odling till åker eller äng, å någon viss del af hemmanets skog afverka
skog utöfver hvad han, såsom ofvan vore sagdt, ägde fritt taga,
borde utsyning därtill lämnas honom, dock icke till större belopp hvarje
gång än hvartill han, i mån af skogens beskaffenhet i dess helhet,
kunde vara berättigad. Vidare skulle skogarna i lappmarkerna allt
framgent, och således äfven efter det allmän afvittring ägt rum, stå
under den tillsyn och kontroll af skogsstaten, hvartill ofvannämnda bestämmelser
föranledde.

Kommittén upptog jämväl frågan, huru kostnaderna för utsyningsförrättningarne
borde gäldas. Genom kungl. förordningen den 21
december 1865 hade föreskrifvits att för virke, som utsynades, stubbören
eller däremot svarande afgifter till kronan ej skulle erläggas, men
att den, som påkallat utsyning, vore skyldig att själf gälda synekostnaden
enligt grunder, som Kungl. Maj:t ägde bestämma. Genom skrivelse
till skogsstyrelsen den 11 maj 1866 hade Kungl. Maj:t förordnat, att
utsyningssökande icke skulle gälda kostnaden för utsyningsresorna, utan
endast för den tid, förrättningen å stället upptagit, till skogstjänstemännen
såsom godtgörelse erlägga ett arfvode af 5 kronor om dagen
äfvensom förse dem med kost och husrum eller utgifva ersättning härför.
Genom skrivelse den 13 juni 1867 hade Kungl. Maj:t bestämt, att
sistomnämnda ersättning skulle beräknas för kost till 1 krona 50 öre och
för husrum till 50 öre om dagen. Kommittén åberopade tvenne af skogstjänstemännen
i Norrbottens och Västerbottens län gjorda ansökningar
om ändring i berörda bestämmelser angående kostnaderna för virkesutsyningar.
Skogstjänstemännen hade hufvudsakligen anfört: att kostnaderna
drabbade utsyningssökandena mycket olika och ojämnt; att
svårighet oftast uppstode för skogstjänstemännen att, såsom dem ålåge,
för den händelse mer än en förrättning å dagen verkställdes, repartisera
kostnaderna; samt att den ersättning, som för dylika förrättningar tillkomme
skogstjänstemännen, vore alltför ringa; för utveckling af hvilka
skäl skogstjänstemännen inom Västerbottens län andragit, hurusom, hvad
anginge debiteringens ojämnhet, det vore klart att, då en nybyggare
måste betala lika mycket som en större by, när blott en förrättning handlades
om dagen, den förre blefve för sin utsyning oskäligt mera betungad
än åboarna i den större byn. Åt nybyggaren med ej fullt sjundedelen
så stort område som den större byn kunde naturligtvis blott i
proportion därefter ^stämpling beviljas, till följd hvaraf utsyningskostnaden
per träd blefve för nybyggaren mångdubbelt större än för åboarna
i den större byn; hvarförutom ofta inträffade, att för utsyning åt en

259

aflägsen boende nybyggare åtginge lika lång tid som lör flera, ej långt
från hvarandra boende, så att äfven till följd häraf en jämförelsevis betydlig
ojämnhet i debiteringen uppstode; för närmare belysande af hvilka
förhållanden fanns vid ansökningen fogad en å utsyningslängderna inom
Västerbottens län för år 1867 grundad tablå, utvisande, att, under det
för somliga åboar utsyningskostnaden för hvarje träd uppgick ända till
35 öre, den för andra icke belöpte sig eus till V2 öre trädet. Den
anmärkta repartiseringsskyldigheten vore, såsom sökandena vidare andragit,
oftast så svår att fullgöra, att antingen tjänstemännen själfva
eller utsyningssökandena därå vid flera tillfällen blefvo lidande. Mer än
en gång hade det händt, att förrättningsmannen, i tanke att han skulle
medhinna ytterligare en förrättning på dagen, tagit betaldt endast för eu
half dag å det ställe, där första utsyningen för dagen ägt rum, samt
därefter begifvit sig på väg till nästa nybygge. > Men, då vägar icke
funnes, utan man gående eller roende måste fortskaffa sig, vore den tid,
som åtginge för att komma från ett ställe till ett annat, icke lätt att beräkna.
Ofta nog måste man vandra rundt omkring en större sjö, enär
båt icke funnes att tillgå på den sida, därifrån man kom, hvilket förorsakade
tidsutdrägt, så att någon ytterligare förrättning den dagen icke
medhunnes; och förrättningsmannen hade sålunda gått miste om hälften
af sitt dagsarfvode. Åfven om skogstjänstemannen i beräknad tid framkomme
till nybygget, fördröjdes förrättningen ofta däraf, att nybyggaren
vore långt hemifrån sysselsatt med inbergning af hö, hvilka göromål i
de nordliga orterna fortginge från medlet af juli, till dess snö föll. Sällan
ginge någon dag förbi, utan att oförutsedda omständigheter sålunda
fördröjde förrättningen; men skyldigheten att repartisera kostnaderna och
utsätta desamma i syneprotokollet, hvilket skulle aflämnas, innan förrättningsmannen
begåfve sig från stället, vore det oaktadt alltid densamma.
Jämväl kunde å andra sidan inträffa, att förrättningsmannen, troende sig
icke medhinnh mer än eu förrättning, toge full betalning för den första
förrättningen å dagen, änskönt, såsom sedermera befunnits, ytterligare
en förrättning å dagen kunnat medhinnas, hvarigenom förrättning sm ännen
vid det förhållande, att de icke ägde att för den dagen debitera
mera än de redan uppburit, dömdes till lättja och overksamhet, därpå
såväl de själfva som utsyningssökandena blefvo lidande. Och hvad
beträffade själfva beloppet af den ersättning, som vore bestämd att för
ifrågavarande förrättningar utgå, vore af skogstjänstemännen i Västerbottens
län anmärkt, att den icke stode i öfverensstämmelse med de höga
matpriser, som där i länet vore gällande, och de dryga fortskaffningskostnaderna.
Å flera orter funnes icke gagnelig föda att tillgå, hvarföre

260

förrättningsmännen voro nödsakade att fortskaffa sådan genom särskilda
bärare, och under sommarvärmen blefve den ofta förstörd, hvilket ytterligare
förhöjde lefnadskostnaden. Men äfven å ställen, där föda kunde
erhållas, utgjorde 2 kronor om dagen icke tillräckligt traktamente. Val kunde
de fordra ersättning in uatura, men det missnöje, som då uppstode å
ställen, som de oupphörligen under tjänsteresorna måste besöka, nödgade
dem att hellre med egen uppoffring ersätta skillnaden. Det, som synnerligast
bidroge till resornas fördyrande, vore dock bristen på vägar. Genom
bärare måste sakerna fortskaffas, och forrättningsmännen själfva finge
gå. Ofta nog måste tvenne bärare anlitas, när färden vore lång samt
mat- och klädesförråden därföre måste vara större. Uppför de strida
älfvarna kunde ej mindre än tvänne roddare begagnas; och minst en
krona för mil för hvarje roddare måste betalas, men mången gång, när
bördorna voro tunga, forsarna svåra eller vägen lång, ännu mera. Då
nu härtill komme att forrättningsmännen på många ställen icke utfinge
sitt arfvode, att flera resedagar, hvarunder förrättning icke verkställdes,
alltid under hvarje resa inträffade, samt att för därunder infallande
sön- och helgdagar, på hvilka något arbete icke kunde äga
rum. traktamente icke bestodes, vore uppenbart, att behållningen oftast
blefve ingen, men att däremot förlust mången gång uppstode. Den resekostnadsersättning
af 400 kronor årligen, som skulle till skogstjänstemännen
utgå för alla resor i kronans ärenden, föranledda af utsyningsförordningen
och författningen om kronoparkers bildande, behöfdes till fullo
för det afsedda ändamålet, hvadan någon beräkning å dessa medel såsom
resekostnad i och för utsyningarna åt enskilda icke kunde göras. Dessutom
hade i anseende därtill, att någon ersättning åt den revirförvaltaren
såsom biträde vid dessa förrättningar åtföljande skogsuppsyniugsmannen
icke vore beviljad, den förre måst vidkännas utgifter för den senares
lefnadskostnad och husrum. Oundvikligt nödvändigt vore det nämligen,
att skogsuppsyningsmännen, hvar inom sitt bevakningsområlde, medföljde
revirförvaltaren, förnämligast af det skäl, att en noggrann kännedom om
stället för utstämplingen erfordrades för handhafvaude af kontrollen öfver
afverkningen, men äfven därföre, att forrättningsmännen ovillkorligen
måste medhafva ett pålitligt och säkert vittne, som kunde intyga, huru
det tillginge vid förrättningarna, öfver hvilka begär att klandra och lust
till klagan så ofta förspordes. På dessa, jämväl af skogstjänstemännen
inom Norrbottens län i de väsentligaste delarna åberopade skäl hade
sökandena, jämte hemställan, det Kungl. Maj:t täcktes i nåder stadga,
att skogsuppsyningsman skulle vara skyldig att såsom biträde vid
utsyningsförrättningar inom sitt bevakningsområde, på revir förvaltarens

261

kallelse, närvara, tillika i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj: t
måtte i nåder förordna: att utsyningssökande för de förrättningar, som
i 2 § af ntsyningsförordningen omförmäldes, skulle, förutom utgifvande
af ett arfvode till revirförvaltaren af fem kronor för hvarje förrättning,
erlägga i ersättning för kost och husrum, till revirförvaltaren fyra kronor
och till den biträdande skogsuppsyningsmannen två kronor för hvarje
dag, som i och för förrättningen åtginge; att revirförvaltaren, så
snart utsyningarna inom reviret för året vore afslutade, skulle till
Konungens befallningshafvande i länet ingifva längd öfver de verkställda
utsyningarna jämte räkning å kostnaderna, beräknade efter ofvan angifna
grunder; att kostnaderna skulle därstädes utanordnas från skogsplanteringskassans
medel; samt att, sedan så beskaffade längder jämte
räkningar från alla revirförvaltare i länet inkommit, fördelning å hvarje
sökande af kostnaderna efter det utstämplade trädantalet inom hela länet
skulle, under iakttagande, livad lassvirke beträffade, att 4 lass ansåges
motsvara ett träd, af Konungens befallningshafvande verkställas, hvarefter
längderna borde öfverlämnas till vederbörande kronouppbördsman,
för att samtidigt med kronoutskylderna indrifvas och därefter skogsplanteringskassan
godtgöras. De olägenheter, då gällande bestämmelser
angående gäldandet af kostnader för virkesutsyningar åt dem, som hade
uteslutande rätt till utsyning inom visst område, vid tillämpningen i
flera hänseenden medförde, syntes kommittén onekligen vara af beskaffenhet
att påkalla ändring i samma bestämmelser. Utgående från den
meningen, att för allt virke, som från kronans skogar tillfölle enskilde
med fri dispositionsrätt, borde i allmänhet utgifvas godtgörelse till belopp,
som motsvarade de utgifter kronan i och för tillsyn och kontroll
å samma skogar underkastades, trodde kommittén — i betraktande jämväl
däraf, att det skulle vara svårt, om icke alldeles omöjligt, att, särskilt
i de fall, där utsyning ägde rum i sammanhang med de förrättaningar,
skogstjänstemännen hade att företaga i och för utsyning och
^stämpling af virke, som vore afsedt att från de under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning stående skogarna försäljas, verkställa
en jämn och rättvis fördelning mellan kronan och de enskilde samt
emellan dessa senare inbördes af de kostnader, samtliga förrättningarna
i sin helhet medfört — det vara lämpligt, att de, som vore berättigade
till utsyning af ifrågavarande beskaffenhet, istället för den dem
åliggande skyldigheten att ersätta förrättningsmannen, skulle förpliktas
att för hvarje utsynadt träd af en viss storlek till kronan erlägga
viss afgift. Kommittén föreslog därföre, att för hvarje träd, som på
angifvet sätt blefve utsynadt, skulle, där trädet vore af den storlek, att

262

Skogsstyrelsens

utlåtande
den 11 nov.
1872.

1873 års
riksdag.

detsamma, vid vanlig höjd från roten afverkadt, hölle minst 8.3 decimaltum
i genomskärning på ett afstånd af 16 fot från storändan, till
kronan erlägga en avgift af 6 öre. I afseende å annat virke, som utsynades,
skulle afgiften bestämmas sålunda, att 4 lass antoges motsvara
ett träd. För virke af denna senare beskaffenhet, som ej uppgingo till
4 lass, vore utsyningstagaren befriad från afgift. Det belopp utsyningstagarne
sålunda hade att gälda skulle, enligt kommitténs förslag, erläggas
vid först inträffande allmänna uppbördsstämma i orten, och skulle det
åligga Konungens befallningshafvande att tillse, att afgifterna blefve
debiterade och indrifna på sätt och i den ordning, som för allmänna
utskylders gäldande vore föreskrifvet.

Öfver skogskommitténs förslag afgaf skogsstyrelsen den 11 november
1872 utlåtande. Styrelsen berörde däri hufvudsakligen frågan,
huruvida staten ägde rätt att genom lagstiftning ingripa i den enskildes
äganderätt till skogen å hemman i lappmarkerna. Oafsedt denna fråga
kunde det, med afseende å möjligheten att utan större tillökning af
skogspersonalen verkställa utsyningarna, ifrågasättas huruvida ej, såsom
i flera socknar i Kopparbergs län, viss del af den på hemmanen belöpande
skogsmark kunde sammanslås till bildande af allmänningar, där utsyning
och afverkning skulle äga rum för socknens gemensamma räkning.
Beträffande åter kostnaderna för syneförrättningarna funnes uti det af
kommittén föreslagna sättet för dessa kostnaders fördelning icke något,
som hämmade, utan fastmer uppmuntrade till utsyningssökande, äfven
å sådana hemman och nybyggen, där utsyningen i anseende till skogens
beskaffenhet blefve högst obetydlig och möjligen alls icke kunde utgå,
då risken för sökanden att förgäfves få erlägga betalning i senare fallet
vore ingen och i det förra inskränktes till några fä ören. Styrelsen
ansåg, att utsyningsersättningen borde utgå, i likhet med arfvode för
landtmäteriförrättningar, särskildt för hvarje förrättning, dock utan godtgörelse
för resekostnaderna, hvilka beräknades kunna i väsentlig mån.
betäckas genom de fasta, i stat upptagna respenningarna, enär ifrågavarande
utsyningsresor i de flesta fall borde kunna ställas i förenidg
med resor å kronans skogar.

Vid 1873 års riksdag föreslog Kuugl. Maj.t, att ägare af frälseoch
skattehemman och lägenheter i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker måtte förklaras öfver den vid afvittring tilldelade skogen
ej äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt kungl. förordningen den
29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman,
vore ägare af däri omförmälda hemman förunnad.

263

Vid det tillfälle, den 3 januari 1873, då nämnda proposition beslöts, Föreanförde
föredragande departementschefen, statsrådet Bergström, bland dp^^ents''-annat följande: chefens ytt »l)et

är, äfven om lapparnes om förmälda nyttjanderätt till Lapp- 3r^ne1873
lands mark varder uttryckligen erkänd, likväl att befara, att denna rätt
skulle blifva i väsentlig mån tillintetgjord, såvida skatte- och frälsehemmansåbor
i lappmarken, hvilka för närvarande, jämlikt nådiga förordningen
den 21 december 1865 angående utsyning och försäljning
af skogsprodukter från kronans skogar i Kopparbergs län och de norrländska
länen, ej hafva annan rätt till skogsafverkning än att inom
visst afstånd frän bostaden taga skog till husbehof och efter utsyning
och stämpling äfven till afsalu, skulle komma att genom afvittringen,
såsom det skett i nedre landet, erhålla oinskränkt dispositionsrätt öfver
skogen inom sina hemmans blifvande områden och sålunda kunna genom
öfverdrifven afverkning ödelägga betydliga vidder- af Lapplands icke
blott för lapparnes och deras renhjordars tillvaro, utan äfven för odlingens
bestånd oundgängligen nödvändiga skogar. Till afvärjande af en sådan
fara måste enligt min tanke kraftiga åtgärder vidtagas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, som
föreslagit stadganden till begränsande af de enskildes rätt till skogsafverkning
å deras blifvande områden, har till stöd därför åberopat, dels
att lappmarkshemmanens provisionella innebaf bestode uteslutande af
inägor utan någon begränsad utmark eller ens nyttjanderätt till sådan
utöfver hemmanens husbehof, dels ock att Västerbottens allmoge ofta
besinningslöst förfogade med sin skog, öfverdrefve skogsafverkningen
eller uppläte den genom skogsköp på andra samt att så länge skogens
afverkning på sådant sätt påginge, skogsbruket vanvårdades och först
vid hinder för denna afverkning blefve föremål för arbete och omtanke,
hvarmed ock vanligen inträdde större sparsamhet, som efter hand medförde
förbättrad utkomst och välmåga, hvilket åter den obegränsade
skogsafverkningen med dess tillfälliga större inkomster aldrig hos allmogen
framkallat.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har
ansett det vara i lappmarkerna mera än annorstädes nödvändigt att
sätta en gräns för missbruket af den enskildes skogsafverkningsrätt.

Den år 1868 i nåder förordnade norrländska skogskommittén bär
i sitt den 21 december 1870 afgifna underdåniga betänkande anfört,
hurusom erfarenheten ej sällan visat, att den friare dispositionsrätt öfver
skogen, afvittringen tillför de enskilde, icke yttrat sig i ökad omtanke
för skogens förkofran eller bibehållande, utan fast hellre i sträfvandet

264

att, för den tillfälliga fördel en hastig, till ytterlighet drifven afverkning
kan erbjuda, tillgodogöra sig skogen och, där så skett, har den i och
för sig välgörande afvittringen kommit att blifva en medelbart bidragande
orsak till skogsförödelsen.

Skogsstyrelsen, som i sitt yttrande uti afvittringsfrågan vitsordar,
att sköflingen af de enskildes skogar allt mer tilltager, fogar därvid
det omdöme, att densamma svårligen lär kunna förekommas.

Däremot hafva såväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Västerbottens och Norrbottens län samt landtmäteristyrelsen och kammarkollegium
förordat bibehållandet för framtiden af vissa inskränkningar
af den enskildes dispositionsrätt öfver skogen inom lappmarkerna; och
är i sådant afseende föreslaget:

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, att
ägare eller innehaivare af hemman, nybygge eller lägenhet af hvad
jordnatur den än vara må, som vid afvittringen tilldelas område i skog,
skall vara skyldig att i all framtid vid skogens begagnande ställa sig
till efterrättelse den hushålls- och afverkningsplan, som af vederbörande
skogstjänsteman upprättas och af skogsstyrelsen fastställes, vid ansvar
som för åverkan å kronans mark, om häremot brytes;

af Eders Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Västerbottens län, att
öfver den skogsmark, som vid afvittringen ett hemman eller nybygge
inom lappmarkerna tilldelas, skall hemmansåbon eller nybyggesinnehafvaren,
äfven om lägenheten varder skattelöst eller från krono till
skatte omförd, ej äga vidsträcktare nyttjanderätt än som genom nådiga
förordningen den 29 juni 1866 medgifves innehafvare af nybyggen,
hvilka efter berörda tid blifvit anlagda eller å hvilka föreskrifven odlingsskyldighet
blifvit försummad;

af Landtmäteristyrelsen, att enskilde innehafvare af hemman och
kronotorp, som vid afvittringen tilldelas skogsmark, samt deras efterträdare
väl må äga rätt till allt hvad samma mark afkastar, men dock
skola vara skyldiga, dels att ställa sig till efterrättelse den hushållningsoch
afverkningsplan, som livad skogen beträffar kan varda i behörig
ordning upprättad och fastställd, vid ansvar såsom för åverkan å kronans
mark om något utöfver samma plan hugges, och dels att, intill dess
berörda plan blifvit fastställd, vid nyssnämnda ansvar icke utan efter
utsyning af vederbörande skogstjänsteman afverka någon skog, därest
den icke till hemmanets eller torpets oundgängliga husbehof tarfvas; samt
af kammarkollegium, att endast den inskränktare rätt, som i första
paragrafen af ofvan berörda nådiga förordning den 29 juni 1866 med -

265

gifves vissa skattehemman, må tilläggas samtliga skattehemman och
torp inom lappmarkerna.

Det måhända enklaste och säkraste sättet att undan förstörelsen
rädda Lapplands skogar, vore att inskränka afvittringen till hemmanens
inägor. Genom äldre för lappmarkerna gällande författningar hafva
åborna icke fått sig tillförsäkrad någon rätt till erhållande af bestämda
områden af skogsmark, och enligt den vid skattläggning i lappmarkerna
hittilla följda, på gammal häfd grundade metod beräknas mantal och
ränta i förhållande endast till det antal kreatur, som anses kunna vid
lägenheten utfodras. Något skogsområde för lägenheten tages därvid
ej i beräkning, hvilket däremot bör ske vid skattläggning i nedre landet
enligt 1773 års metod.

I den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län gjorda underdåniga framställningen, hvaraf föranleddes det nådiga
brefvet af den 28 december 1861, som haft till följd, att 1850 års
stadga för afvittring och skattläggning i Luleå lappmark ej kommit
att äga tillämpning, åberopas innehållet af en år 1860 utaf dåvarande
landshöfdingen Widmark afgifven, till trycket befordrad underdånig
berättelse, innefattande ekonomiska och statistiska upplysningar om Norrbottens
län. Uti denna berättelse har Widmark uttalat den åsikt, att
af stor och djup betydelse för orten och det allmänna vore att skogen
inom lappmarkernas vidsträckta skogsland framgent förblefve kronans
egendom, att därå anlagda eller framdeles tillkommande hemman borde
i öfverensstämmelse med åberopade äldre författningar icke hafva annan
rätt till skogen, än att deras innehafvare finge begagna den till eget
husbehof, därå hafva mulbete för sina kreatur och efter skeende utsyningar
samt därtill erhållen tillåtelse verkställa uppodlingar, att afvittringens
föremål inom lappmarkerna, sedan på föreslaget sätt landets
flod- och vattensystem blifvit afmätt och på karta lagdt, endast borde
blifva att urskilja tjänliga lägenheter för odling af åker eller äng särdeles
för markers läggande till ängsvattning äfvensom att så reglera och
ordna redan varande och framdeles tillkommande hemmans inägovälden,
som landets fortskridande i kultur kräfver; och att, såsom en med regleringen
sammanhängande åtgärd, fullständig hushållsplan borde upprättas
för skogens begagnande, så att denna måtte lämna all den afkomst,
som är med dess framtida bestånd förenlig, under det ortens och dess
innebyggares välstånd och förkofran ökas.

Mot nämnda af landshöfdingen Widmark uttalade åsikt hafva Jockmocks
och Gellivare sockenmän i underdånighet inlagt protest, under

266

yrkande, att hemman i lappmarken måtte vid afvittringen tilldelas skog
ej blott till husbehof utan ock till afsalu, och det med lika oinskränkt
dispositionsrätt, som kustlandets hemmansåbor åtnjuta. Om icke lappmarkens
innebyggare vid afvittringen tilldelas bestämda områden såväl
af skog som inägor, skulle enligt sockenmännens förmenande odlingen
ej kunna bära sig eller af den medellöse verkställas, ty det vore
naturens lag i dessa trakter, att skogen skall vara en uppmuntran och
ett understöd för jordbruket.

Uti det sist anförda yttrandet ligger onekligen en viss sanning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har ock i sitt
år 1865 afgifna utlåtande i afvittringsfrågan förordat grundsatsen af bestämda
skogsområdens tilldelande åt hemman i lappmarkerna och till stöd
därför andragit, att nybyggen och hemman därstädes äro genom klimatets
hårdhet ofta nog utsatta för att få sin gröda skadad af frost; att
ehuru denna stora olägenhet mildrades genom afdikningar och rödjningar,
likväl det nordliga läget och grannskapet af fjällen orsakade, att frostskador
ändå stundom inträffade under växttiden och därigenom åborna
ginge miste om den afkastning af jorden, som påräknats till brödföda;
att biförtjänster då måste anlitas, och att ingen sådan vore närmare för
handen än afverkning af skogsprodukter. Den äfven för lappmarkerna
gällande nådiga förordningen af den 21 september 1865 angående kronoparkers
bildaude i Kopparbergs län och de norrländska länen samt om
vissa iakttagelser vid storskiften och afvittringar i nämnda län förutsätter,
att redan anlagda hemman och nybyggen böra hädanefter såsom
hittills vid afvittringar och storskiften åtnjuta visst område i skog och
mark. Ett frångående af denna grundsats kan jag icke tillstyrka.

Men om således hemman och nybyggen vid afvittringen komme
att erhålla skog därföre att den är nödig för deras framtida bestånd,
så finner jag häri ett ytterligare skäl för angelägenheten att för framtiden
betrygga skogens bestånd, ty därförutan lärer den ej länge kunna
bidraga till hemmanens.

Skogsinspektören i Västerbottens och Norrbottens län, hvars yttrande
i ämnet blifvit af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
län infordrad t, har andragit, hurusom de förhållanden, hvar under
skogsstatens tjänstemän och betjänte skola utöfva sina skyldigheter i
afseende på förhindrandet af olofliga afverkningar inom lappmarkerna
vore sådana, att, äfven om skogsbetjäningen därstädes i betydlig mån
ökades, olofliga skogsafverkningar och såsom följd däraf skogens förödande
ej torde kunna alldeles förekommas, därest fri dispositionsrätt

267

till skogen någonstädes vore skattehemmansägare medgifven, samt att,
för att närmare hinna målet, ett fullständigare skydd af skogarna i lappmarkerna,
ett stadgande syntes böra finnas, hvarigenom all afverkning
till afsalu inom lappmarkernas område vore äfven å skatteskog förbjuden
annorlunda än efter utsyning af vederbörande skogstjänsteman.

Eders Kungl, Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har i
sitt senast afgifna utlåtande i ämnet förklarat sig anse det vara för skogsvården
högeligen önskvärdt, att fri dispositionsrätt öfver skogen icke varder
jordägare inom lappmarken tillerkänd, men dock icke kunnat undgå att
fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet därå att, till åtlydande
af föreskriften i § 3 af nådiga förordningen den 29 juni 18GG angående
dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i resolutioner, hvilka sedan dess meddelats
för omförande af nybyggen inom lappmarken från krono till skatte,
angifvit, huruvida hemmansägaren efter föregången afvittring skulle
komma att öfver hemmanets skog äga full skattemannarätt eller allenast
den inskränktare rätt, som i 1 § af högstberörda nådiga förordning
förmäles.

l)et är i min tanke uppenbart, att en på omförmälda sätt tillförsäkrad
skattemannarätt, äfven om den åberopade förordningen varit pa
nybyggen i lappmarkerna tillämplig, hvilket kammarkollegium ansett sig
ej kunna för visst antaga, likväl ej kan vara kraftigare än den rätt,
som för närvarande enligt lag tillkommer ägare af skatte- och frälsehemman
i allmänhet, men hvari ändring genom statsmakternas sammanstämmande
beslut kan åvägabringas, ty för den åsikt att staten äger
både rätt och plikt att genom lagbud så ordna den enskilda skogshushållningen,
att det ej strider emot det allmänna bästa, förefinnas skäl,
hvilka jag icke anser nödigt här utveckla, men som enligt mitt omdöme
äro fullt giltiga.

Härtill kommer särskildt för lappmarkerna, att den först genom
afvittring skeende upplåtelsen af kronans mark till skogsområden åt enskilde,
ännu ej gått i verkställighet; att de enskilde, hvilka ej böra erhålla
marken med bättre rätt än kronan äger, förty måste vara underkastade
den servitutsrätt, som, på sätt anfördt är, tillkommer lapparne; att
angående omfånget af enskildes blifvande områden intet finnes genom
lag bestämdt för nämnda landsort utom i 1850 års stadga för afvittring
och skattläggning i Luleå lappmark, hvilken författning ej vunnit tillämpning
och således ej kunnat grundlägga någon rätt för de enskilde; och
att det lärer bero på Eders Kungl. Maj:ts nådiga godtfinnande att be -

268

Afvittringsstadgan
den
30 maj 1873.

stämma skogsområdenas storlek så, att, därest de enskilde skola erhålla
oinskränkt dispositionsrätt öfver skogen, skadan af denna rätts befarade
missbruk må inskränkas till minsta möjliga omfång, en utväg, som
påtagligen skulle vara för de enskilde mindre fördelaktig, än om större
områden dem tilldelas med förbehåll, som leda därhän, att af skogen
väl må tagas så mycket, som utgör dess naturliga afkastning, men icke
något därutöfver.

På dessa grunder, och då närmare föreskrifter tillhöra icke afvittrings-
utan skogsförfattningarna, anser jag den blifvande afvittringsstadgan
böra innehålla de allmänna bestämmelserna,

att ägare af frälse- och skattehemman och lägenheter i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker ej må öfver den vid afvittring
tilldelade skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt, än
enligt § 1 af nådiga förordningen den 29 juni 1866 angående
dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman är ägare af
däri omförmälda hemman förunnad; samt att äfven efter afvittringen
lapparna skola vara såsom hittills berättigade att för renhjordarna
begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuA*arande
område, dock inom de till odling tjänliga delarna af landet
endast vintertiden, äfvensom äga att, i den mån för betesrättens
utöfvande är nödigt, till hushållsbehof begagna skogen.

Men då nämnda nådiga förordning tillkommit med Pikets Ständers

medverkan, — —--— lärer Eders Maj:t ej vilja utan Riksdagens

hörande i dessa ämnen förordna. — — —»

Lagutskottet, som behandlade propositionen, tillstyrkte densamma.
Båda kamrarna biföllo lagutskottets hemställan; och utfärdades
sedermera, den 30 maj 1873, kungl. stadga om afvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Denna innehöll bland annat
i 8 § följande: »Hemman och nybyggen skola, såvidt tillgång finnes,

erhålla skog ej blott till husbehof, utan ock till afsalu; dock att ägare
af frälse- och skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring
tilldelade skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt
§ 1 af nådiga förordningen den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten
öfver skogen å vissa skattehemman, är ägare af däri omförmälda
hemman förunnad; och skola, äfven efter afvittringen, lapparne vara,
såsom hittills, berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark
inom lappmarkernas nuvarande område, dock å enskildes skogar
inom de till odling tjänliga delarna af landet endast vintertiden, äfven -

269

som äga att, i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt, till hushållsbehof
begagna skogen.»

Uti skrifvelse den 25 oktober 1873 anköllo åtskilliga kommuner
inom Västerbottens läns lappmarker att, då, i följd af stadgandet i § 8 utsyningsaf
i kungl. förordningen den 30 maj 1873 frälse- och skattehemmans- fif(^rs,er"
ägarne i lappmarkerna ej linge utan utsyning till afsalu begagna skogen crgan e''
å de områden, som vid blifvande afvittring kunde tillerkännas hemmanen,
sådan utsyning, hvarifrån frälse- och skattehemmansägarne i kustlandet
däremot efter afvittring vore befriade, måtte, sedan hemmanens områden
i lappmarken blifvit genom afvittring bestämda, bekostas af allmänna
medel.

Skogsstyrelsen, hvars utlåtande i ämnet af Kungl. Maj:t infordrades,
förklarade sig hysa den åsikten, att det för tillämpning af skogs författningar,
som ingrepo i den enskildes ekonomi, vore lämpligt, om skogsägarne
kunde befrias från omkostnader för de af dylika författningar
föreskrifna kontroller; men detta gällde dock hufvudsakligen sådana förhållanden,
där lagstiftningen nödgats inkräkta på en förut gifven eller
häfdvunnen rätt; och då blifvande stadganden till förhindrande af misshushållning
med privatskogar, hvilkas användande hittills ej varit underkastadt
någon inskränkning, antagligen komme att medföra högst betydliga
kostnader för det allmänna, syntes det styrelsen vara af vikt
att ej ytterligare öka dessa kostnader därigenom, att staten åtoge sig
utgifter, som den vid upplåtande af sin jord med full befogenhet ålagt
dem, som erhöllo sådan upplåtelse. Då därtill komme att, med de förmåner
framför andra hemman, som lappmarkshemmanen i öfrigt åtnjöte,
intet skäl syntes styrelsen kunna framdragas, hvarföre dessa senare
skulle beviljas fri utsyning, medan utsyningskostnad däremot skulle
gäldas af de hemman i kustlandet, som innehades med inskränkt disposition
till skogen enligt 1866 års förordning, så ansåge styrelsen för sin
del, att tillräckliga anledningar ej blifvit förebragta för att förevarande
af lappmarkskommunerna framställda ansökning skulle bifallas. Kungl.

Maj:t fann ock skäligt lämna framställningen utan afseende.

Närmare bestämmelser rörande sättet för utsynings verkställande Kungi. förin.
m. gåfvos genom kungl. förordningen den 18 september 1874, an- den lfTfept.
gående utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar i 1874.
Stora Kopparbergs län och de Norrländska länen, och lämnades i skrifvelse
till skogsstyrelsen samma dag, bekantgjord genom styrelsens
cirkulär den 16 november 1874, föreskrifter rörande godtgörelse för utsyningsförrättning
af ifrågavarande art, därutinnan stadgades: att synekostnaden
skulle tillsvidare utgå med 10 öre för hvarje utsynadt, till

270

Ifrågasatt
upphäfvande
af utsyningslagen.

bjälke eller sågtimmer dugligt träd och med enahanda belopp för hvart
fjärde lass af annat utsynadt virke, att det finge bero af förrättningsmannens
eget bestämmande, om både kost och husrum eller endera
skulle lämnas in natura, eller om han därför skulle erhålla ersättning,
samt att dylik ersättning finge beräknas för kost till två kronor och
för husrum till en krona om dagen.

Uti skrifvelse den 8 oktober 1881 anhöll Norrbottens läns landsting,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen aflåta proposition därom, att
dels kungl. förordningen den 29 juni 1860, dels ock § 8 i kungl. förordningen
den 30 maj 1873 måtte, såvidt de rörde Norbottens län,
varda upphäfda, äfvensom att den så kallade Norrbottenslagen måtte
förklaras gällande jämväl för länets lappmarker i den mån afvittringen
därstädes fortginge och skattemarken genom fastställda gränser blefve
bestämd.

Som skäl för sin framställning anförde landstinget, att, ehuru
kungl. förordningen den 29 juni 1866 utöfvat ett välgörande inflytande
på skogsväsendets ordnande uti de nordligaste länen, åtskilliga i förordningen
förekommande bestämmelser likväl menligt inverkat på odlingens
utveckling i de inre delarna af landet eller lappmarkssocknarna, samt
ålagt innehafvarna af de i förordningen omförmälda hemman vida tyngre
skattebördor, än som hvilade på andra hemman.

I afgifvet utlåtande tillstyrkte Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län den af landstinget gjorda framställningen.

Dåvarande skogsinspektören i Norrbottens distrikt, hvilken jämväl
hördes i ärendet, ansåg däremot, att den inskränkning i rätten till skogens
begagnande, som stadgades i kungl. förordningen den 29 juni 1866,
verkat välgörande på hushållningen med skogarna å de däraf berörda
hemmanen, samt att de kostnader och olägenheter, landstinget ansett
vara en följd af förordningens tillämpning, icke syntes honom nog betydande
att påkalla hela förordningens upphäfvande, om än tillräckligt
stora att möjligen böra föranleda vissa jämkningar i densamma.

I sådant afseende föreslog skogsinspektören den ändring af 5 §
i kungl. förordningen den 29 juni 1866, att odling å skogsmark skulle
kunna medgifvas utan särskilt tillstånd af Konungens befallningshafvande,
men efter syn, som samtidigt med årsutsyningen hölles af
skogstjänsteman, biträdd af tvenne trovärdige män, med villkor att i
syneinstrumentet stadgades viss tid, inom hvilken, vid fastställdt vite,
odlingen skulle vara fullbordad. Skogsinspektören erinrade vidare, att
den åt skogstjänstemännen utgående ersättningen icke vore så betungande
som landstinget ansett och att, de vid de vanliga årsutsyningarna, då

271

endast ett mindre antal träd för hvarje hemmans skog utsynades, någon
oskälig inkomst för förrättningsmannen ej uppstode. Då åter i följd af
eld eller annan skada eller för odlings skull en mängd mindre stammar
skulle å en hemmansskog utstämplas, kunde väl förrättningsarfvodet
härför blifva tryckande och lämna för stor ersättning för förrättningsmaunens
arbete. Skogsinspektören ansåg fördenskull, att i detta senare
fall ersättningen för förrättningen skulle lämpligen kunna nedsättas.
Landstingets framställning om upphäfvande af § 8 i kungl. förordningen
den SO maj 1873 och tillämpning i dess ställe inom lappmarken af
den s. k. Norrbottenslagen afstyrkte skogsinspektören helt och hållet.

1 likhet med skogsinspektören afstyrkte skogsstyrelsen i utlåtande
den 27 mars 1882 uppliäfvandet såväl af 1866 års förordning, som ock
af 8 § i 1873 års afvittringsstadga, enär detta, enligt styrelsens förmenande,
skulle hafva till omedelbar följd skatteskogarnes snara uthuggning
intill de små virkesdimensioner, som bestämdes i den s. k. Norrbottenslagen.
Styrelsen afstyrkte äfven förslaget att med pröfning af
ansökning om odling till åker och äng af skogsmark å nu ifrågavarande
hemman skulle förhållas på sätt skogsinspektören ifrågasatt. Styrelsen
föreslog däremot eu nedsättning i det vederbörande förrättningsman
enligt § 4 i kungl. förordningen den 18 september 1874 tillkommande
arfvode.

Kungl. Maj:t förordnade genom skrifvelse den 26 maj 1882, med
afslag å landstingets hemställan i öfrigt, att den synekostnad, som enligt
4 § i kungl. förordningen den 18 september 1874 ålåge utsyningssökanden
att gälda, skulle, då utsyning ägde rum af virke, dugligt till
försågning, till förrättningsmannen utgå med tio öre för hvarje utsynadt
bjälk- eller sågtimmerträd, som vid brösthöjd höll minst 30 centimeter
(10,1 decimaltum) i genomskärning, och med fem öre för sådant till
försågning dugligt utsynadt träd, som vid samma höjd hade mindre
genomskärning, under iakttagande likväl att, därest det utsynade trädantalet
öfverstege 1,000, för hvarje öfverstigande träd endast finge, efter
dess genomskärning taget, beräknas hälften af nyssberörda ersättning.

Vid 1888 års landsting i Västerbottens län väcktes motion att
landstinget måtte i skrifvelse anhålla, dels att Kungl. Ma:jt skulle till nästpåföljande
riksdag göra framställning därom, att den så kallade Norrbottenslagen
skulle tillämpas jämväl i de delar af länets lappmarker, där
afvittring försiggått och vunnit fastställelse, eller ock, om nämnda lag
icke skulle anses tillräcklig för förekommande af skogssköfling, att en
särskild skogslag med något skärptare bestämmelser, men med utstämplingstvångets
upphäfvande, för nämnda lappmarksdelar stiftas, dels ock

Kungl.
skrifvelsen
den 26 maj
1882.

1888 års
landsting i
Västerbottens
län.

272

1894 års
riksdag-.

att, om Kungi. Maj:t icke funne skäl bifalla nämnda anhållan, Kungl.
Maj:t åtminstone måtte befria skogsägarne inom lappmarken från utstämplingsafgifters
utgifvande.

Det utskott, som vid landstinget behandlade ifrågavarande motion,
ansåg, att den s. k. Norrbottenslagens tillämpning jämväl i lappmarken
icke skulle medföra någon fara för skogens framtida bestånd, och
hyste utskottet därför ej några betänkligheter mot att förorda antagandet
af denna lag jämväl för lappmarken. Lappmarksskogarna vore så långt
aflägsna från kusten, att det i allmänhet icke lönade sig att nedflotta
andra än mogna träd. För öfrigt syntes det utskottet vara rättvist och
billigt, att hemmansägarne inom lappmarken komme i åtnjutande af
samma rättigheter i fråga om skötande af sin värdefullaste egendom
som hemmansägarne i länets kusttrakter. Utskottet hemställde slutligen,
att motionen måtte af landstinget bifallas.

Efter en långvarig diskussion beslöt landstinget allenast hos
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra framställning
om den så kallade Norrbottenslagens tillämpning i länets afvittrade
lappmarker med utstämplingstvångets upphäfvande därstädes.
Denna framställning föranledde emellertid ej till den af landstinget
äskade åtgärden, utan lät Kungl. Maj:t med frågan bero.

Vid 1894 års riksdag väckte landshöfdingen C. Treffenberg inom
Första kammaren motion om revision af skogslagstiftningen m. in.
däri lappmarkslagen och det sätt, hvarpå denna lag tillämpades, underkastades
en skarp och ingående kritik. Motionären framhöll, att erfarenheten
visat, hurusom det genom lappmarkslagen stadgade utstämplingstvånget
innebure eu fara för hemmanens öfvergång till trävarubolagen
samt att sågverksägarne sålunda i denna lag ägde en mäktig bundsförvandt
till sitt utvidgningsbegär. Motionären åberopade särskildt eu
af docenten Bovallius författad tidningsartikel under rubrik »Lappmarkslagen
och dess verkningar», hvari anförts bland annat att lagen icke
fyllt någon af de uppgifter, på grund hvaraf den tillkommit. Beträffande
först lagens uppgift att skydda lappmarksskogarna i egenskap
af stormkappa för det nedre landet, erinrades att det visserligen
funnes delar af lappmarksskogarna, som kunde och borde tjänstgöra
som skydd för nedanför liggande såväl skogar som odlade bygder, men
att dessa skogar till allra största del låge of vanför den s. k. kulturgränsen,
hvilken afskure de lappländska fjälltrakterna från den öster om
dem liggande, i allt väsentligt med kusttrakten likställda delen af lappmarken.
De väster om kulturgränsen belägna skogarna vore till största
delen statens egendom och kunde därför utan vidare skötas så, att de

273

kunde lämna det erforderliga skyddet mot stormarna. Beträffande en
annan uppgift för lappmarkslagen, eller att förskaffa skogarna en rationell
vård, anmärktes, att det förmynderskap, som staten genom lappmarkslagen
åtagit sig, långt ifrån att hafva visat sig välgörande, tvärt om
verkat skadligt för en rationell skogsvård. Oaktadt lagen tillämpats i
öfver 20 år, trodde författaren, att en opartisk granskare icke skulle
kunna uppgifva många ställen, där något som helst tecken till rationell
skogsvård kunde iakttagas. Författaren påpekade, att äfven med
afseende på den mogna skogen det vore af stor vikt, när den finge
uttagas, och att således hunna afverka mera skog under den tid, då
konjunkturerna vore goda, och mindre kvantitet under tryckta tider; detta
vore med de hushållningsplaner, som nu uppgjordes, omöjligt, då enligt
dessa ett lika stort antal af de mogna träden fördelades på hvarje år
af den 40—60-åriga blädningstiden; en förändring till det bättre vore
ej tänkbar med bibehållande af utsyningstvånget. Vidkommande slutligen
ett tredje motiv för lappmarkslagen eller att reglera böndernas
ekonomi och åt dem bevara deras hemman, erinrades att sågverksbolagen
köpt hemman i större utsträckning inom lappmarkerna än inom
öfriga delar af Norrland, ehuru likväl hemmansinköp inom sistnämnda
delar börjat vida tidigare.

Under åberopande af livad docenten Bovallius anfört framhöll
motionären, att enligt hans förmenande lappmarkslagens snara upphäfvande
vore en nödvändighet för att vidmakthålla den svenska trävaruindustriens
nuvarande predominerande ställning i världsmarknaden.
Motionären föreslog därföre, att lappmarkslagen utbyttes mot en förståndigt
affattad dimensionslag; härigenom skulle hemmansägaren förhindras
att sköfla sin skog, men å andra sidan kunna tillgodogöra sig
den mogna skogen.

Det tillfälliga utskott, hvilket behandlade ifrågavarande motion,
ansåg, att, ehuru skogsförhållandena inom lappmarkerna i vissa afseenden
lämnade anledning till anmärkning, olägenheterna dock icke vore af den
betydenhet motionären framhållit. Skogsområdena inom lappmarken
hade nyligen blifvit tillträdda, och det kunde icke rimligtvis begäras,
att förhållandena hunnit fullständigt ordnas på den korta tid, som förflutit
efter tillträdet.

Utskottet framhöll vidare, att enär, enligt dess förmenande, utsyningstvånget
å ena sidan vore ett nödvändigt korrektiv mot en brådstörtad
öfverafverkning i lappmarkerna, men å andra sidan medgåfve
afverkning af träd af hvilken dimension som helst, där ett sådant borde
till följd af ålder, beskaffenhet eller för återväxten borttagas, utskottet

274

1898 års
riksdag.

Kungl.
kungörelsen
den 11 dec.
1903.

Dalarna.

ansåge de anmärkningar motionären framställt emot såväl själfva lappmarkslagen
som det sätt, hvarpå densamma tillämpades, icke vara
af den beskaffenhet, att de borde till något Riksdagens uttalande föranleda.
Utskottet föreslog därföre, att motionen icke måtte vinna kammarens
bifall.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, i anledning hvaraf
motionen förföll.

Vid 1898 års riksdag väcktes inom Andra kammaren motion
därom, att riksdagen måtte besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke de på
grund af kungl. brefvet den 26 maj 1882 för Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker utgående, för skogsförvaltningens lönestat
beräknade utsyningsafgifter måtte kunna antingen helt och hållet borttagas
eller ock väsentligen nedsättas.

Statsutskottet, hvilket behandlade ifrågavarande motion, hemställde,
enär ifrågavarande utsyningsafgifter enligt utskottets förmenande
icke kunde på sätt motionären i sin motivering framhållit, få
namn af »beskattning» eller allra minst en »orättvis» sådan, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll
äfven statsutskottets hemställan, i anledning hvaraf motionen förföll.

Kostnaden för utsyning är numera, jämlikt kungl. kungörelse den
11 december 1903, bestämd att utgå, för hvarje timmerträd, som 1.5
meter från marken håller, barken inberäknad, minst 30 centimeter i
genomskärning, med 5 öre, för hvarje timmerträd, som ej uppnår
nämnda mått, men håller minst 20 centimeter i genomskärning, med
2.5 öre samt för annat utsynadt virke med 2.5 öre för eu kubikmeter
fast mått; dock att, där utsyning afser aftorkad, död skog eller virke å
skog, belägen ofvanför odlings- och fjällgränsen, synekostnad skall utgå
med allenast hälften af angifna belopp.

På uppdrag af Kungl. Maj:t afgaf revisionssekreteraren E. Poignant
den 21 september 1874 en utredning rörande storskiftesverket i
Kopparbergs län, däri berördes frågan, hvilka åtgärder borde i sammanhang
med storskiftet vidtagas för betryggande af skogens framtida
bestånd. I sådant afseende föreslogs beträffande Särna socken med
Idre kapellag, att jordägarna därstädes ej skulle äga vidsträcktare
dispositionsrätt öfver den skiftade skogen än enligt § 1 i kungl. förordningen
den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen å
vissa skattehemman, vore ägare af däri omförmälda hemman förunnad.

275

I motiveringen till förslaget anfördes bland annat: Särna socken
kunde med skäl kallas Dalarnas lappmark. Med hänsyn till sitt hårda
klimat, sin karga jordmån och sin fåtaliga befolkning vore Särna socken
närmast jämförlig med Norrbottens läns lappmarker och stode vida efter
de flesta lappmarkssocknar i Västerbottens län. Den bofasta befolkningen
i Särna socken, som omfattade en ytvidd af ej mindre än 38
kvadratmil, utgjorde ej mer än omkring 1,300 personer, fördelade på
tre byar och åtskilliga enstaka gårdar. Sädesodling kunde i Särna
socken ej bedrifvas annat än som binäring till boskapsskötseln. Skogens
växt vore sen, och åtginge till dess mognad i allmänhet 200—300
år. Åfven i beskattningsafseende vore förhållandena i denna socken
likartade med dem i lappmarkerna. Till följd af de under århundraden
tidt och ofta återkommande skogseldarna vore ungskogen på de flesta
trakter snart sagdt tillintetgjord och den mylla, som skulle gifva näring
åt uppväxande plantor, till stor del försvunnen. Däremot hade den
äldre skogen, ofta 300 till 400 år gammal, bättre kunnat motstå eldens
härjningar. Emellertid vore stora vidder af fordom skogsbärande mark
numera förvandlade till kala hedar, å hvilka skog först efter flera
århundraden, om ens någonsin, kunde återväxa. I anseende till klimatets
hårdhet och jordmånens ringa näringskraft skulle antagligen samma
öde förestå största delen af enskildes blifvande skogsområden inom
socknen, såvida all den mogna eller öfvermogna skogen finge på en
gång afverkas. Till skogens framtida bestånd och återväxtens betryggande
vore således nödigt att all skog inom socknen för framtiden
ställdes under skogsstatens tillsyn på sätt som skett i lappmarkerna.
Härigenom skulle ock, vid bevakningen af kronans skogar till skydd
mot åverkan, den svårighet i kontrollen förebyggas, som städse ägt
rum, där den enskilde jordägaren, i föga bebyggda nejder, hade oinskränkt
dispositionsrätt öfver skogen å sin af kronoskog omgifna eller
begränsade mark. Det vore fördenskull af behofvet påkalladt att samma
bestämmelser, som enligt kung], stadgan den 30 maj 1873 gällde för
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, jämväl skulle tillämpas
för Särna socken med Idre kapellag.

På föranstaltande af Konungens befallningshafvande i Kopparbergs
län hördes Särna och Idre socknemän angående den föreslagna inskränkningen
i dispositionsrätten öfver skogen, hvarvid socknemännen förklarade,
att de fullkomligt insåge nyttan och nödvändigheten för skogens
framtida vård inom orten af enahanda bestämmelser, som då gällde för
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

I särskilda afgifna yttranden tillstyrkte jämväl Konungens befall -

276

Kungl.
brefvet den
27 juni 1879.

Kommitténs

yttrande.

Allmän

motivering.

ningshafvande i Kopparbergs län, skogsstyrelsen och kammarkollegium
antagandet af nu ifrågavarande bestämmelser.

Genom kungl. bref den 27 juni 1879 bär Kungl. Maj:t fastställt
grunderna för afvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag
och därvid jämväl fastställt de af revisionssekreteraren Poignant rörande
dispositionsrätten öfver skogen föreslagna bestämmelser. Ifråga om
kostnaderna för utsyning följa dessa skogar samma regler, som härofvan
finnas angifna för lappmarksskogarna.

Principerna för tillämpning af utsyningslagen finnas uttalade i gällande
skogsordning, där det stadgas, uti §§ 56 och 58, dels att vederbörande
jägmästare skall, efter hos honom gjord ansökan, hålla syn å
stället och verkställa utsyning, hvarvid skogen ej må »hårdare anlitas
än med dess bestånd i framtiden är förenligt; och bör utsyningen helst
så inskränkas, att skogen fortfarande må lämna enahanda årlig tillgång
på träd, som äro till timmer eller bräder användbara, dock att fullmogen
skog ej så länge må sparas, att den af ålder eller eljest tager skada»,
och dels att domänstyrelsen har att meddela skogstjänstemännen nödiga
föreskrifter rörande hvad i öfrigt bör iakttagas vid dylika förrättningar.
Jordägarna hafva således här icke samma fria förfogande öfver
skogskapitalet, som i andra landsdelar, utan hafva endast tillerkänts den
rätt till afkastning af skogen, som denna, efter förutgången, af sakkunnig
tjänsteman hållen syn på stället, kan anses uthålligt lämna utöfver
husbehofvet.

Häraf framgår att stadgandena angående hushållningen med förevarande
skogar äro af väsentligt olika karaktär mot all annan skogslagstiftning
i vårt land, äfven däri att de icke innebära någon inskränkning
af förut gifna rättigheter, utan äro ett uttryck för de villkor,
under livilka de vanligen mycket betydande skogsanslagen erhållits.
Att dessa villkor äfven varit bestämmande för skogsanslagens storlek,
särskild! ifråga om lappmarkerna, framgår klart af hvad kommittén i
det föregående anfört angående tillkomsten af 1873 års afvittringsstadga.

Det syfte, som ursprungligen afsågs å förevarande skogar, nämligen
att de skulle befordra landets uppodling och bebyggande genom att
bereda befolkningen direkt inkomst af skogens afkastning samt arbetstillfällen
med skogsdrifning vintertiden, finner kommittén fortfarande
vara ett synnerligen viktigt ändamål, och är den omständigheten

277

att numera betydande delar af de skogar, hvarom nu är fråga, kommit
ur den jordbrukande befolkningens hand icke ägnad att i någon mån
förringa riktigheten af en sådan uppfattning.

Kommittén har såväl under sina resor som äfven genom inkomna,
svar på kommitténs frågeformulär blifvit i tillfälle att erfara, hurusom
i dessa trakter råder en mera allmänt utbredd uppfattning om utsyningslagens
nytta för de trakter den afser, men har å andra sidan framhållits
att lagen alltför mycket inskränker den enskildes fria verksamhet med
afseende å skogen. De erfarenheter, som under senare tider vunnits
angående enskildes skogshushållning i öfriga delar af landet, gifva dock
oförtydbart vid handen, att den inskränkta dispositionsrätt till skogen,
som sålunda föreskrifvits, varit välbetänkt och nödvändig för att åt
ifrågavarande hemman äfven för framtiden bereda ett erforderligt stöd
från skogen.

Ehuru kommittén alltså icke finner något skäl tala för förändring
eller upphäfvande af den allmänna princip, på hvilken nu gällande lagstiftning
för ifrågavarande skogar hvilar, eller att desamma skola under
statens uppsikt och kontroll underkastas sådan hushållning, som afser
deras framtida bestånd samt möjligast jämna och värdefulla afkastning,
så har dock kommittén ansett önskvärdt, att dessa stadganden finge uttryck
i en särskild lagstiftning rörande enskildes skogar i lappmarkerna
och därmed jämställda skogar. I det förslag till sådan lagstiftning, som
kommittén uppgjort, hafva jämväl nu gällande bestämmelser angående
sättet för hushållningens ordnande i viss mån utvecklats, hvarjämte tilllagts
åtskilliga stadganden i ändamål att tillgodose önskemålen såväl
om föryngning efter afverkningarna, som ock om återförande af improduktiv
skogsmark till produktiv eller åtminstone förhindrande af utveckling
i motsatt riktning. Klart är emellertid att i denna lag ej kunna
inrymmas mera speciella föreskrifter, utan böra dessa naturligen såsom
hittills meddelas från den öfverordnade myndighet, som har högsta inseendet
öfver ifrågavarande skogar i hvad på statsmyndighet beror.

Rörande de allmänna synpunkter, som för kommittén varit vägledande
vid detta lagförslags utarbetande, tillåter sig kommittén att här
anföra följande.

Till en början anser sig kommittén böra uttala, att den rätt till
bestämmande af skogsafkastningens storlek samt till utstämpling af all
skog för afsalu, som staten hittills förbehållit sig och fortfarande bör
äga, äfven måste anses innebära en förpliktelse från det allmännas sida
att låta på sådant sätt utföra skogsuppskattning, afverkningsberäkning

278

och utsyning, att skogsägaren tillförsäkras all den afkastning, som
skogen under rådande förhållanden förmår uthålligt lämna.

Beträffande det sätt, hvarpå denna angelägenhet lämpligast bör
ordnas, vill kommittén framhålla såsom sin mening, att en ändring bör
ske uti nu praktiserade systemet, enligt hvilket åt det centrala ämbetsverket,
domänstyrelsen, öfverlåtits att i form af föreskrifter för skogstjänstemännen
utfärda nästan alla bestämmelser rörande ofvannämnda
viktiga förrättningar. Den enskilde skogsägaren får härigenom icke
kännedom om hvad han kan hafva rätt att fordra af vederbörande tjänsteman,
t. ex. ifråga om skogens uppskattning in. m., hvarjämte föreskrifterna
kunna hastigt förändras och blifva beroende af personliga
åsikter hos vederbörande ämbetsmän. Det ligger visserligen i sakens
natur att större delen af hithörande bestämmelser äro af så detaljerad
och fackmässig art, att de icke lämpligen kunna inrymmas i lag, men
å andra sidan torde vara tydligt att nu gällande stadganden, hvilka
hufvudsakligen blott innehålla att syn skall hållas på skogen innan utsyning
verkställes, hvarvid skall tillses att skogens framtida bestånd och
tillgången på timmerdugliga träd bevaras samt att skogen ej får öfverhållas
så länge, att den tager skada, äro alltför ofullständiga och icke
motsvara nuvarande kraf på en ordnad skogshushållning. Vid den tidpunkt,
då 1866 års kungl. förordning och 1873 års afvittringsstadga
utfärdades, var för dessa trakter ett ordnadt skogsbruk knappast möjligt,
och några bestämmelser i denna riktning skulle varit af ringa betydelse.
För en stor del af dessa skogar råda dock numera väsentligt förändrade
förhållanden, och hushållningen kan nu inom i lag bestämda gränser i
vida högre grad än förr inriktas på en planmässig och rationell skogsskötsel,
och bör då äfven uttryck härför gifvas i lagen, liksom äfven där
böra angifvas de hufvudgrunder, efter hvilka skogens afkastning skall
beräknas. I hvilka afseenden nu gällande stadgauden enligt kommitténs
uppfattning kräfva förändring skall närmare framgå af följande framställning.

Om ock, såsom ofvan anförts, de allmänna grunderna för förevarande
lagstiftning äro, i stort sedt, riktiga, har likväl behandlingen
af dessa skogar på grund af åtskilliga ogynnsamma omständigheter
varit i flera afseenden långt ifrån tillfredsställande.

Öfre Norrlands skogsvårdsförening, hvilken i skrifvelse till Kungl.
Maj:t påpekat en del bristfälligheter, som enligt föreningens mening
vidlådde utsyningslagen och särskildt sättet för dess tillämpning, har
härutinnan anfört bl. a. Det saknades ett för lagens rätta handhafvande
tillräckligt antal tjänstemän. Skogsstaten hade inom lappmarken den

279

dubbla uppgiften att dels leda vården af kronoparkerna och dels därjämte
utstämpla allt saluvirke på enskildes skogar. Ett nöjaktigt fullgörande
af dessa åligganden kräfde helt säkert vida mer arbete, än som rimligtvis
kunde affbrdras den nuvarande fåtaliga personalen. Följden blefve
att arbetet förytligades, så att hvarken statens eller enskildes skogar finge
en vård, som ens närmelsevis motsvarade de värden, hvilka de representerade.
Denna ytlighet framträdde särskildt skarpt å privatskogarna,
där stämplingarna vanligtvis utfördes af revirförvaltarnas assistenter,
hvilka allt för ofta förflyttades. Härigenom rubbades all slags kontinuitet
i skötseln af dessa skogar. Det vore ej undantag, utan snarare
regel, att den hvart tredje år återkommande stämplingen å en hemmansskog
verkställdes af olika tjänstemän. Under sådana förhållanden vore
det för vederbörande förrättningsman omöjligt att förskaffa sig den
personliga erfarenhet om hvarje särskild skogs behof af vård, utan
hvilken ett framgångsrikt och intresseradt arbete vore fullkomligt
otänkbart. Hushållningen med lappmarkshemmanens dyrbaraste tillgångar
komme sålunda ofta att grundas, ej på kunskap om verkliga
förhållanden, utan på det subjektiva omdömet hos tillfälligtvis förordnade
assistenter, hvilka ej sällan saknade tillräcklig erfarenhet för det
dem lämnade uppdraget. Denna anmärkning gällde mindre själfva stämplingen,
än bestämmandet af utsyningsbeloppets storlek och, framför allt,
valet af stämplingstrakt. Det inträffade nämligen alltför ofta, att utstämplingen
ej blefve förlagd till den del af skogen, som, skogligt sedt,
vore i största behof af afverkning. I många fåll hade förrättningsmannen
ej före stämplingen ens besökt den utsyningsberättigade, äfven
om denne bott å hemmanet, utan han hade verkställt utsyningen, då
han på sin färd från ett hemman till ett annat passerade skogen. I följd
häraf hade ej heller hemmansägaren blifvit i tillfälle att med sin större
lokalkännedom gifva förrättningsmannen den upplysning och ledning,
hvilken endast kunde vara till gagn för den sak, som denne tjänade.

Åfven om kommittén icke kan i allo bekräfta den sålunda uttalade
åsikten att afverkningsbeloppets storlek skulle vara beroende på det
subjektiva omdömet hos tillfälligtvis förordnade assistenter, hvilket påstående
motsäges däraf att beräkningen af årsafkastningen är bestämd att
ske efter vissa grunder, hvarigenom gifvetvis spelrummet för det
subjektiva omdömet i ej ringa mån begränsas, så äro dock de brister,
som förekommit i fråga om afverkningsberäkningen för hemmansskogarna,
alltför uppenbara för att undgå att väcka särskild uppmärksamhet.
Dessa brister torde enligt kommitténs förmenande hafva
aldra mest föranledts däraf, att afverkningsberäkningarna icke grundats

280

Jorddel ningar.

på en. tillräckligt noggrann undersökning af virkesförrådet samt att
beräkningssättet i och för sig icke kunnat i tillräcklig mån anpassas
efter de ofta . mycket abnorma skogsförhållanden, som råda för dessa
skogar, samtidigt som det ej lärer kunna med fog bestridas, att skogstjänstemännens
fåtalighet, hvarigenom arbetet ej sällan måst utföras
under trycket af stor brådska, äfvensom assistenternas oupphörliga förflyttningar
och däraf härflytande bristande kännedom om skogarna ofta
inverkat menligt på utförandet af de arbeten, som af förevar ande lagstiftning
föranledts.

För att afhjälpa anmärkta missförhållanden i organisationshänseende
har ock kommittén föreslagit, att antalet tjänstemän skall ökas, i det
revir förvaltarna skola helt befrias från bestyret med hemmansskogarnaoch
detta i stället öfverlämnas till särskilda statstjänstemän, skogsingenjörer,
hvilka skola hafva till uppdrag jämväl att meddela skogsägarna lämpliga
råd och anvisningar med afseende å skogsskötseln, och anser kommittén
en sådan anordning verksam till ernående af ett ökadt samförstånd
mellan de enskilde och utsyningsförrättarna. Det torde äfven kunna
förväntas att, om såsom instans närmast skogsingenjören sättes särskild
tjänsteman, skogsinspektör, hvilken skall hafva sin uppmärksamhet
uteslutande riktad på de enskilda skogarna, det icke utan skäl öfverklagade
missförhållandet, att nuvarande audra instansen, öfverjägmästaren,
ofta nog ej fått tid till nödiga inspektioner rörande första instansens
verksamhet, skall upphöra.

Äfven ett par andra omständigheter, som visserligen ej direkt härflyta
från lagens innehåll eller tillämpning, men som dock varit ägnade
att i sina följder motverka lagens syfte och fördenskull synas icke
lämpligen böra här helt lämnas å sido, vill kommittén i detta sammanhang
beröra, nämligen hemmanens alltmera fortgående uppdelning på flera ägare
äfvensom skogarnas upplåtande under afverkningsrätt för längre tid.

Jorddelningarna, såväl laga skiften som i senare tid jämväl hemmansklyfningar,
inom de delar af landet utsyningslagen berör hafva i
ej obetydlig grad föranledt, att skogen icke blifvit det stöd för jordbruket,
som aisedt varit. Förutom att skiftesdelägarna under den tid skiftet
pågått saknat den inkomst af skogen, som eljest skulle kunnat erhållas
genom försäljning af skogsförnödenheter, och i följd häraf samt af de
stora kostnaderna för skiftet ej sällan bragts i ekonomiska svårigheter,
hafva ståndskogslikviderna ofta föranledt uttagande på en gång af så stor
del af skogskapitalet, att för de särskilda hemmanen lagens grundtanke
måste anses trädd för nära, hvarjämte utsyningar af s. k. likvidskog, som
vanligen utgått i bestämdt antal träd af vissa dimensioner, icke heller

281

kunnat utföras efter beståndsvårdens fordringar. Genom en långt drifven
utskiftning af skogen har därjämte understundom inträffat att skogsskiftena
gjorts så oformliga eller blifvit af så ringa areal, att ett ordnadt
skogsbruk försvårats och i vissa fall knappast varit möjligt, särskildt med
den ojämna åldersklassfördelning, som ofta är rådande i förevarande
trakter. I 1909 års lagstiftning angående afvittring i lappmarkerna och
om husbehofsskogar hafva införts bestämmelser, som afse, genom stadganden
om odelbara samfälda skogar, att inom nämnda lagstiftnings
giltighetsområde förhindra uppkomsten i framtiden af alltför små skogshushållningsenheter,
stadganden som förefalla kommittén väl grundade.

Anda intill senare tid hafva utsyningsförfattningarna allmänt
tillämpats så, att skogsstatstjänstemännen icke ägde vägra att utstämpla
i behörig ordning till ståndskogslikvid bestämda träd, äfven om de ansett
en sådan utstämpling kunna föranleda till att vederbörande skogs bestånd
för framtiden äfventyrades. Gent häremot har emellertid under senaste
åren gjorts gällande önskvärdheten af att endast så stor del af ståndskogslikviden
skulle behöfva utstämplas, som kunde afverkas utan att
utsyningslagens grundprincip, sådan den i författningarna uttalats, blefve
åsidosatt. Såväl ur rättslig synpunkt med hänsyn till villkoren för
skogsanslagens åtnjutande som ock af praktiska skäl på grund af de
vådor för lappmarksskogarnas bibehållande, som tillämpning af den
motsatta uppfattningen visat sig medföra, ställer sig kommittén afgjordt
på den senare meningens ståndpunkt. Denna har ock på allra sista
tiden vunnit stöd uti 1906—1911 års skiftesstadgekommittés förslag till
lag om skifte af jord §§ 158—161 äfvensom därtill hörande motivering,
till hvilken kommittén i hufvudsak ansluter sig.

De mångåriga afverkningsrätterna hafva äfven haft en ofördelaktig Mångåriga
inverkan på hemmansägarnes ekonomi och därigenom medelbart på skogs- afv^“!tngs''
vården, ty af afverkningsrättsinnehafvarne har gifvetvis icke varit att vänta
annat intresse än att utfå den skog, som kunnat tillkomma dem enligt
afverkningskontrakt, och af jordägarne, som i de flesta fall afhändt sig
afverkningsrätten mot en jämförelsevis obetydlig ersättning, har man lika
litet kunnat påräkna något lifligare intresse för vården af skog, hvarifrån
icke under lång tid varit att förvänta afsevärd afkastning utöfver husbehofvet.

I åtskilliga af de svar, som afgifvits till kommittén från ortsbefolkningen,
har ock uttalats att dylika afverkningsrätter bidragit till nu
rådande mindre tillfredsställande skogsförhållanden.

Allt efter som afvittringen fortgått hafva sådana upplåtelser kommit
till stånd, och besvära desamma ännu för lång tid framåt stora arealer

282

Lappmarksskogarna
i
allmänhet
urskogar.

Flottnings kostnadema.

af utsyningslagens giltighetsområde, särskildt inom lappmarkerna. Till
belysande häraf har kommittén, med ledning af skiftesstadgekommitténs
uppgifter härutinnan och upplysningar, hämtade från hos domänstyrelsen
befintliga handlingar rörande under senare år i och för aflösning af
dylika rättigheter medgifna förskottsutsyningar, låtit uppgöra en tabell,
afseende afverkningsrätter, som utlöpa efter den 1 januari 1912 (bil. 11).

Enligt denna tabell besväras, med reservation för de arealer, som
utan att förskottsutsyning för aflösningen behöft äga rum blifvit från
afverkningsrätt frigjorda, hvilka arealer i hvarje fall torde vara jämförelsevis
obetydliga, hemmanen inom nedanstående revir af dylika
rättigheter sålunda:

inom	Norra Lycksele	revir ..........	......... 30,731.37	har
y>	Södra »	» ..........	......... 74,495.62	»
y>	Åsele	» ........	........ 11,483.74	»
y>	Tåsjö	» ..........	......... 3,010.80	))
))	Sorsele	» .........	........ 42,585.88	»
»	Stensele	» .........	........ 51,302.74	»
	Vilhelmina	» ..........	......... 19,867.51
	Fredrika	» ..........	......... 24,592.60	»
	Arjepluogs	» .........	........ 40,509.67
»	Malmesjaurs	» .........	........ 229.99	»
»	Öfre Byske	» ..........	......... 3,299.2 1	»
»	Arvidsjaurs	» ..........	......... 26,145.27	»
»	Norsjö	» ..........	........ 45,895.65	»

Summa 374,150.05 har

Hvad som emellertid måhända i ännu högre grad än ofvan angifna
förhållanden varit till hinder för en rätt skötsel af dessa skogar
torde dock vara deras karaktär af urskogar samt de ogynnsamma flottnings-
och afsättningsförhållandena. I förstnämnda afseende må särskildt
framhållas svårigheten att åstadkomma en väl ordnad hushållning med
den ojämna fördelning af ung, medelålders och äldre skog, som ofta
råder i dessa trakter och hvilken blir mera framträdande, ju mindre
hushållsenheten är.

Uti inkomna yttranden från ortsbefolkningen klagas ganska allmänt
öfver de dryga flottningskostnaderna. Förnekas må ej heller att
hitintills ofta nog sagda kostnaders storlek inverkat hämmande på
skogsvården i dessa långt från kusten belägna trakter. Samtidigt må
emellertid rättvisligen erkännas att under senare tid förhållandena här -

283

vidlag afsevärdt förbättrats, i hvilket afseende särskildt är att bemärka,
hurusom genom ändrade grunder beträffande fördelning af samma kostnader
å olika virkesslag till förmån för mindrevärdigt virke kunnat beredas
möjligheter för afsättning med fördel af virke, som förut icke haft
saluvärde.

I fråga om afsättningsförhållandena i öfrigt gäller för dessa skogar
i hufvudsak hvad som i det föregående därvidlag anförts beträffande
kronoparkerna i samma trakter. Svårigheten att afsätta smärre dimensioner
har orsakat, att nödiga förafverkningar i yngre bestånd icke kunnat
tillgodogöras, hvaraf följden blifvit en på viss dimension grundad afverkningsform,
ett förfaringssätt, som icke varit ägnadt att på ett tillfredsställande
sätt befordra vare sig föryngringen eller en rätt beståndsvård.

Till beståndens oregelbundna utglesning har ytterligare bidragit
att icke blott mer eller mindre skadade, utan äfven s. k. öfvermogna
timmerträd tidigare (till år 1902) uttagits i form af s. k. extra afverkningar
utan behörig hänsyn till ett uthålligt skogsbruk.

Sistnämnda slag af afverkningar, som under 1890-talet öfvergingo
större delen af ifrågavarande skogar och icke sällan samma skog flera
gånger, hafva dock varit af behofvet påkallade för tillgodogörande af
träd, som annars skulle försämrats i värde, men de synas icke alltid
hafva utförts på fullt ändamålsenligt sätt och å en del platser, särskildt
i Norrbottens och Kopparbergs län, kommit att omfatta en alltför betydande
del af det afsättningsbara virkesförrådet.

Härutinnan torde åtskilliga af de svar, som inkommit från skogstjänstemän
på kommitténs fråga »Hafva genom s. k. extra afverkning
eller eljest skadade och öfvermogna träd uttagits till större omfattning
å hemmansskogarna och i så fall i hvilken omfattning och under hvilken
tidsperiod?» vara i viss mån upplysande.

Jägmästaren i Ångeså revir har uppgifvit, att genom extra afverkningar
i kanske större omfattning än lämpligt varit under åren 1896 till
1901 från de flesta hemmansskogar inom reviret uttagits all mera skadad
och oväxtlig skog.

Jägmästaren i Råneå revir har angifvit mängden skadad skog,
som sålunda under tidsperioden 1895—1902 uttagits, till 20 å 30 procent
af skogskapitalet.

Jägmästaren i Bodens revir har anfört, att, enligt under tidsperioden
1895—1903 uppgjorda afverkningsplaner, genom s. k. extra afverkning
uttagits det mesta af all gröfre skadad och öfvermogen skog i
reviret.

Ogynnsamma

afsättnings förhållanden.

Extra afverkningar.

284

Grunderna
för utsyningslagens

tillämpning.

I Storbackens revir har under åren 1896—1902 sådant uttag skett
i stor omfattning, till 20 å 35 procent af skogskapitalet.

Jägmästaren i Jockmocks revir har ansett, att å de bolagsskogar
inom reviret, som 1899 och 1900 undergått uppskattning, utstämpling
af skadad och öfvermogen skog ägt rum i den omfattning, att vissa af
nämnda skogar kunna anses vara ödelagda, detta beroende på att äfven
mycken frisk skog medtagits i stämplingarna.

I Malmesjaurs revir uttogs i slutet af 1880- och början af ] 890-talen öfvermogen och skadad skog i tämligen stor utsträckning, i vissa
fall till inemot 30 å 50 procent af skogens afsättningsbara virkestillgång.

Jägmästaren i Tåsjö revir har såsom svar å frågan uppgifvit, att
från och med år 1895 inom reviret genom extra afverkningar uttagits

497,000 sådana träd, sannolikt motsvarande omkring 300,000 kbm. För
tiden därförut saknades uppgifter.

Jägmästarne i Särna och Transtrands revir hafva uppgifvit, att
under tidsperioden 1895—1900 genom extra afverkning uttagits inom
Särna socken 300,231 träd under 31 cm brösthöjdsdiameter äfvensom
604,448 träd med 31 cm brösthöjdsdiameter och däröfver. I sammanhang
härmed hafva samme jägmästare upplyst, att den 1 januari 1901
inom socknen återstått ett afsättningsbart skogsförråd af 994,758 träd
under 31 cm brösthöjdsdiameter äfvensom 620,710 träd med 31 cm
brösthöjdsdiameter och däröfver, hvadan alltså under nämnda sex år
genom extra afverkningar uttagits inemot 36 procent af antalet afsättningsbara
träd, motsvarande mer än 50 procent af kubikmassan.

Äfven om ofvan framhållna svårigheter med afseende på afsättningsförhållanden
m. m. fortfarande äro för handen beträffande afsevärda
delar af lagens giltighetsområde, så hafva likvisst för ej obetydliga delar
af samma område förbättrade förhållanden numera inträdt, så att äfven
smärre dimensioner fått saluvärde. I följd häraf har det blifvit möjligt
att ägna bestånden en bättre vård under uppväxttiden äfvensom att utföra^
verksamma föryngringshuggningar, hvarigenom ordnade beståndsförhållanden
så småningom kunna åstadkommas. Nu finnas sålunda
mångenstädes större förutsättningar för införande af en rätt skogsskötsel,
än vid tiden för nu gällande stadgandens tillkomst.

Angående den närmare tillämpningen af utsyningslagen har domänstyrelsen
föreskrifvit, att uppskattningen af virkesförrådet skall ske från
lägsta afsättningsbara dimension med särskiljande af dels friska och
växtliga, dels öfvermogna och dels skadade träd. Årsafverkningen beräknas
efter normalförrådsformeln, på sätt för kronoparker är föreskrifvet.
Kan det befaras, att vid en efter denna grund beräknad afverkning skog

285

af ålder eller annan anledning tager skada, må afverkningen tillfälligt
förhöjas. I samband med åtgärder till markens förbättrande och till en
god skogsföryngring må ock sådan tillfällig förhöjning äga rum, där
genom ogynnsamma dräneringsförhållanden eller af andra orsaker skogens
tillväxt i synnerligen hög grad nedsatts. Såsom förutsättning för förhöjning
skall gälla att densamma grundas på undersökning af skogen
och jämväl i öfrigf är fullständigt motiverad. Jägmästaren äger bestämma
om dylik förhöjning för den närmast förestående utsyningen,
men skall frågan om fortsatt tillämpning däraf underställas öfverjägmästarens
pröfning.

Med ledning af uppgifter från jägmästarne i lappmarksreviren har
kommittén låtit uppgöra en tabell öfver virkesutsyningarna under åren
1895—1909 (bil. 12). Af denna tabell framgår att årliga medeltalsutsyningen
för hektar och revir varierat från 0.2 6 kbm. (Juckasjärvi revir)
till 1.3 kbm. (Storbackens revir) samt i stort medeltal uppgått till
omkring 0.7 o kbm. för hektar.

De förändringar, som beträffande nyssnämnda föreskrifter och i
öfrigt. synas kommittén önskvärda för åstadkommande af en förbättrad
hushållning med dessa skogar, sammanfalla till väsentlig del med hvad
därutinnan föreslagits ifråga om statens skogar. Här må därföre endast
framhållas följande.

Fordran på uthållighet för de särskilda hemmansskogarna bör i
hufvudsak grundas på samma principer, som i det föregående uttalats
angående kronoparkerna. Redan den omständigheten att äfven smärre
träd numera flerstädes liafva saluvärde innebär skäl för att den form,
som uthållighetskrafvet nu fått i lagstiftningen, eller att skogarna skola
lämna enahanda årlig tillgång på träd, som äro till timmer eller bräder
användbara, icke längre bör bibehållas. Vid sträfvandet efter uthållig
afkastning må icke virkesmassan eller trädantalet vara enbart afgörande,
utan bör såsom uthållighetens mål i stället uppställas, att skogens värdeafkastning
skall vara i möjligaste mån jämn. Med sådan utgångspunkt
blifva dimensionerna på de i årsafverkningen ingående träden af mindre
vikt, liksom ock det saknar betydelse, till livilken grad afverkningen utgöres
af hufvudafverkning eller förafverkning i yngre bestånd.

Kommittén finner ej heller hvarken nödigt eller från skogshushållningssynpunkt
lämpligt, att den mogna skogens öfverhållande för bevarande
af eu jämn afkastning skall enbart bestämmas i förhållande till
den tidpunkt, då träden kunna anses börja taga skada, utan bör man
här liksom i fråga om kronans skogar utgå från den afverkning, som
för närvarande med hänsyn till beståndens mognadsålder samt deras be -

Biktlinjer för
framtiden.

286

skaffenhet i öfrigt bör uttagas, och må denna afverkningsbara del af
virkesförrådet i allmänhet icke kvarstå längre, än som är nödigt för att
vinna erforderlig jämnhet i af kastningen.

Beträffande den tidrymd, inom livilken den öfvermogna skogen
borde uttagas, hafva uttalanden i riktning mot fastslående af en viss
tid härför gjorts såväl vid skogsvårdsforeningens diskussionsmöten som
ock särskilt uti ett till kommittén afgifvet yttrande från Svenska
Trävaruexportföreningen. Härutinnan vill kommittén såsom sin mening
anföra, att någon på förhand bestämd generell öfvergångstid härför icke
kan uppställas, utan att denna fråga bör afgöras i hvarje särskildt fall
med tanken fästad på lagens ändamål att betrygga skogarnas framtida
bestånd äfvensom högsta och möjligast jämna afkastning för ägaren.

I fråga om beräknandet af årsafverkningens storlek vill kommittén
framhålla, förutom att hittills använda sättet härför är i sig själft
mindre tillfredsställande, särskildt vid abnorm åldersklassfördelning, att
äfven de uppgifter, hvarpå afverkningsberäkningen grundats, vanligen
inskränkts till en uppskattning af det afsättningsbara timmerförrådet, fördeladt
på vissa dimensionsklasser. Någon närmare beskrifning af de
särskilda bestånden och deras behof af afverkning, undersökning af
åldersklassfördelningen och skogens tillväxtförmåga in. in., hvarförutan
en skogs hushållning icke kan på ett tillfredsställande sätt planläggas,
har däremot, med hänsyn bland annat till skogspersonalens fåtalighet, icke
kunnat hittills ske. Åfven om under senare år föreskrifvits att den ordning,
i hvilken afverkningen bör fortgå, skall antecknas vid uppskattningen,
måste dock sådan anvisning blifva mycket osäker och af ringa
värde, särskildt för skogar af mera betydande areal, då affattning å karta
af bestånden ej sker. Val af stämplingstrakt och beståndsvården i allmänhet
har därföre ofta blifvit i allt för hög grad beroende af den mer eller mindre
ytliga kännedom om skogens tillstånd, som vederbörande utsyningsförrättare
kunnat hinna förskaffa sig vid hvarje särskildt utsyningstillfälle.

I fråga om de ekonomiska grunderna för skötseln af ifrågavarande
skogar gäller, liksom för kronoparkerna, att afsättningsförhållandena
redan från början föranledt därtill, att man utgått från viss timmerdimension
och häremot svarande medelålder som normal omloppstid utan närmare
undersökning, huruvida härigenom äfven skulle vinnas största afkastning
per ytenhet.

Med hänsyn till att ifrågavarande hemmansskogar äro anslagna
som stöd åt det i dessa nordliga trakter svaga jordbruket är af särskild
vikt att hushållningen inriktas på vinnande af högsta skogsafkastningen.
Då denna är i mycket hög grad beroende af afverkningsåldern,

287

bör samma ålder hvarken vara för hög eller för låg, utan så afpassas, att
markens hela produktionsförmåga utnyttjas.

Den i början af detta betänkande berörda skogsekonomiska princip,
som vill låta hushållningen bestämmas af jämförelse mellan den
afkastning, som skogskapitalet lämnar genom sin naturliga värdetillväxt,
och den afkastning, som skogskapitalet skulle gifva, förvandladt till penningar,
är för dessa skogar så mycket mindre berättigad som lappmarkens
hemmansägare och därmed likställde blott äro tillförsäkrade
skogens afkastning, men icke äga själfva skogskapitalet >på samma oinskränkta
sätt som andra hemmansägare i landet.

Någon realisation af virkeskapitalet kan här således aldrig tänkas
blifva förverkligad, ty detta kapital måste alltjämt vara bundet vid
hemmanet som växande skog för att för framtiden kunna bereda den
bofasta befolkningen den direkta afkastning och de arbetstillfällen, hvaraf
den är i behof för sin existens.

Skogar, underkastade utsyningstvång, hafva därföre icke reelt realisationsvärde,
utan blott ett värde, som bestämmes af den behållna
afkastningens storlek, och beträffande dylika skogar måste fördenskull
sträfvandena gå ut på att så mycket som möjligt höja denna afkastning
med de hjälpmedel, som stå till buds och hvartill äfven hör att välja
en härefter afpassad mognadsålder å bestånden.

För den själfägande bonden, hvilken som bofast jordbrukare ser
sin egen och sina efterkommandes framtid bäst tryggad genom att hemmanets
såväl åker som skog alltjämt hållas i god häfd och lämna mesta
möjliga afkomst, är ock ofvannämnda åskådning helt naturlig. Något
annorlunda ställa sig däremot förhållandena för delägarna i trävarubolag.
Först må då anmärkas att dessa, ofta bosatta i annan del af landet,
icke hafva samma intresse som den å hemmanet bofaste, att detta som
sådant bibehålies och utvecklas. För dem betyder hemmanets skog
blott ett kapitalvärde, som de gärna genom afverkning helt eller delvis
omföra till annan värdeform, om ett gynnsamt tillfälle erbjuder sig, och
så snart utsikt finnes att på annat håll få större ränteafkastning, än
hvad skogen genom sin tillväxt förmår ge på sitt realisationsvärde, är det
för affärsmannen icke längre fördelaktigt att bibehålla den omloppstid
och det vanligen mycket värdefulla virkeskapital, som behöfves för att
afvinna marken värdefullaste afkastning. Frestelse att afverka och förädla
större eller mindre del af skogskapitalet kan ock uppstå i sammanhang
med nedläggande af en sågverksrörelse. Det kan äfven för
bolagsdelägarna framstå som en mer eller mindre nödtvungen åtgärd att
genom sänkning af omloppstiden tillgripa en del af skogskapitalet för

288

den händelse att aktierna betalats till högre pris eller skuldamorteringarna
äro större, än som svarar mot skogens afkastningsförmåga,
liksom det äfven kan synas önskligt för dem, som innehafva en aktiemajoritet,
att genom öfvergång till en kortare omloppstid åstadkomma
en tillfälligt hög skogsavverkning och däraf orsakad ökad utdelning på
aktierna, hvarigenom dessa skenbart stiga i värde och kunna med fördel
afyttras.

Åtskilliga omständigheter kunna därföre för affärsmännen och trävarubolagen,
göra det önskvärdt att lösgöra större eller mindre del af
virkeskapitalet, och kan detta antagas komma att föranleda till framställningar
om nedsättning af skogens omloppstid under den, som fordras
för bibehållande af största skogsafkastningen. Då en dylik åtgärd, äfven
om den kan från ren affärssynpunkt innebära ett visst berättigande,
likväl är till framtida skada såväl för hemmanet och skogsbruket som
för trävaruindustrien själf och det allmänna, vill kommittén uttala, att
skogsskötseln å dessa skogar bör, såväl ifråga om skogens mognadsålder
som uti öfriga hänseenden, inriktas på att vinna högsta skogsafkastningen.

Åfven med de ökade arbetskrafter, som kommittén föreslagit, blir
det icke möjligt för vederbörande skogstjänsteman att hinna skaffa sig
en så noggrann kännedom om den stora mängd hemman, som höra till
hans tjänstgöringsområde, att en planmässig hushållning kan enbart
därpå grundas. Till ledning för utsyningsförrättarna bör därföre för
hvarje hushållsenhet finnas en för vissa år uppgjord afverkningsplan.
Denna skall omfatta kartläggning af området och beskrifning af de olika
bestånden, deras ålder och beskaffenhet i öfrigt äfvensom den afverkning,
som finnes böra öfvergå skogen, vidare en beståndsvis utförd uppskattning
af virkesförrådet och dettas beräknade tillväxtförmåga samt en
undersökning af åldersklassernas förekomst såväl till areal som virkesmassa;
på trakter, där afsättning kan ske endast till vissa timmerdimensioner,
bör tillväxtundersökningen därjämte omfatta en utredningom
den tid, som i medeltal åtgår för trädens inväxande från en lägre
till en högre dimensionsklass. Äfven om dylika planer icke kunna upprättas
i alla afseenden så fullständiga, som för statens skogar, utan måste
utföras så att säga i stora drag, äro de dock af grundläggande betydelse
för skogens behandling under viss tid framåt.

Under antagande af den fullständigare undersökning af skogen, som
här föreslagits, skall den afverkning, som bör utgå för viss tid från
en skog, framgå som ett direkt uttryck för skogens tillstånd och behof
af afverkning samt berättigade kraf på jämn afkastning, men behöfver

289

och bör icke göras så beroende af matematiska beräkningar som hittills
skett.

Det är först genom att uppställa en dylik på faktiska förhållanden
— beståndens ålder och uppskattade virkesmassa samt utförda beräkningar
öfver tillväxtförmågan — grundad jämförelse mellan en föreslagen
afverkning under viss tid, å ena, och skogens beräknade afkastning för
tiden efter periodens slut, å andra sidan, som man blir i stånd att
öfverblicka hushållningen och bedöma, huruvida afverkningen är rätt
afpassad efter skogens tillstånd och det för skogen gällande krafvet. på
jämn afkastning.

Då det, såsom förut anförts, för hemmansägaren icke är afkastningens
massa, utan dess värde, som har största betydelsen, bör vid afverkningsberäkningen
icke heller afkastningens jämnhet endast bedömas efter
kubikmassan, utan en höjning eller sänkning ske för de olika treårsutsyningarna
i förhållande till virkets värde, hvarigenom vissa beståndsvårdshuggningar
af mindre värdefull skog kunna påskyndas.

Rörande skogarnas föryngring måste man för dessa trakter äfven
för framtiden hufvudsakligen vara hänvisad till skogens själfsådd. Då
all afkastning med undantag för hemmansägarens egna husbehof endast
får ske efter föregående ^stämpling, torde ock i de flesta fall själfåterväxten
blifva tryggad, äfven om föryngringstiden ofta blir afsevärdt lång.

Kommittén har likväl icke kunnat lämna obeaktadt, att så ogvnnsamma
förhållanden här råda på vissa ställen till följd af marktäckets
beskaffenhet, försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., att direkta
åtgärder äro nödvändiga efter afverkning af nuvarande bestånd för att
bibehålla marken i skogsproduktivt skick. Dylika områden torde i allmänhet
vid afvittringen hafva betraktats såsom oduglig mark och tillagts
hemmanen utöfver skogsanslagen. Med de ändrade förhållandena hafva
emellertid nu flerstädes träd å desamma erhållit saluvärde, och fördenskull
synes numera tiden vara inne att införa stadganden såväl till förhindrande
af dylik marks öfvergående till improduktiv, som äfven i
riktning mot möjliggörande och påskyndande af återväxt därå. I sådant
syfte har kommittén föreslagit att för mark, där i följd af försumpning,
brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt icke är möjlig,
utsynings erhållande må göras beroende af att vissa direkta föryngringsåtgärder
vidtagas. De åtgärder, som på öfriga delar af skogen kunna
blifva af hemmansägare vidtagna till påskyndande af föryngringen, böra
föranleda en ökning af afverkningen i förhållande till den förkortning
af omdrefstiden för skogen, som blir en följd af samma åtgärder.

För ytterligare tryggande af själfföryngring har kommittén, med

290

hänsyn till att i följd af hemmanens alltmera fortgående uppdelning
skogens afkastning för husbehofsändamål kan antagas komma att utgöra
allt större del af samma afkastning, jämväl funnit nödigt, att
skydd beredes mot afverkning för husbehof af fröträd, som genom beslut
vid utsyning förklarats skola viss tid öfverhållas, samt fördenskull
i lagförslaget intagit bestämmelse härom.

Ur synpunkten af ernående af en god skogsvård å ifrågavarande
skogar har kommittén föreslagit lagstadganden äfven i vissa andra
ämnen, därom nu icke finnes något föreskrifvet. Sålunda har kommittén
ansett lämpligt bland annat, att den undantagsställning i fråga om
skogsvårdsafgifters utgörande, som dessa trakter hittills intagit, skall
upphöra, att såsom följd häraf ifrågavarande skogar skola stå under
visst inseende af skogsvårdsstyrelse, samt att i lagen beredas möjligheter
för sammanförande under vissa villkor af skilda hemmansskogar
i samme ägares hand till gemensam hushållsenhet. Skälen till dessa
förslag återfinnas här nedan.

291

Förslag

till

lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker.

§ 1-

I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd
afverkas annat än efter utsyning och stämpling, ej heller löfträd
ofvan odlingsgränsen utan efter tillstånd af vederbörande skogstjänsteman,
dock att hvad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för hemmansägare
att, utom i fall, som i 10 § sägs, från hemmanets skog fritt taga
hvad till dess husbehof tarfvas äfvensom stubbar och rötter för tjärbränning.

§ 2-

Utsyning verkställes enligt en för viss tid upprättad afverkningsplan.

Sådan plan skall vara grundad på en undersökning om skogens
tillstånd och afpassad efter ortsförhållandena äfvensom afse skogens
framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna afkastning; och bör
därvid tillses såväl att träd icke må så länge sparas, att de taga skada,
som ock att skogsvården ej tillbak asättes.

Vid uppfättande af dylik plan skola sådana områden, där i följd
af markens försumpning eller brist på fröträd eller andra omständigheter
naturlig återväxt icke är möjlig, afskiljas samt behandlas för sig;
och må erhållande af utsyning å dylikt område göras beroende af att
trygghet vinnes för vidtagande af erforderliga åtgärder för återväxt därå.

292

§ 3-

Afverkningsplan skall antingen upprättas af vederbörande skogstjänsteman
på hemmansägarens begäran eller ock, där den genom hemmansägarens
egen försorg upprättats af annan sakkunnig person, vara
i vederbörlig ordning granskad och godkänd i jordbruksdepartementets
skogskonto^ Fastställd plan skall tillställas hemmansägaren så snart
ske kan.

Närmare föreskrifter för skogstjänstemännen i fråga om hvad
beträffande afverkningsplan er och utsyningar är att iakttaga meddelas
af Konungen.

§ 4.

Afverkningsplan skall upprättas särskildt för hvarje hemman eller
hemmansdel; dock må på Konungens pröfning ankomma att, när särskilda
skäl därtill äro, på framställning af ägaren medgifva, att närbelägna
skogar må sammanföras under gemensam afverkningsplan. Har
så skett, skall planen gälla äfven mot ny ägare.

§ 5-

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsingenjör,
hvilken det därefter åligger att såvidt möjligt inom den 1 nästföljande
oktober, där ej laga hinder möter, verkställa utsyning och stämpling.

§ 6.

Tiden för utsyning skall genom skogsingenj örens försorg kungöras
i vederbörande kyrka minst fjorton dagar förut. Skola flera sådana
förrättningar under året verkställas inom samma socken, bör i kungörelsen
angifvas tiden och stället för den förrättning, som är afsedd
att först taga sin början, samt för öfriga förrättningar den ordning,
hvari de komma att företagas.

§ 7.

Utsyning verkställes för en tid af tre år i sänder; dock må på
Konungens pröfning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgifva,
att utsyning må ske för längre tid framåt än tre år.

298

§ 8-

Hand tian gning, som erfordras för uppskattning af skogen eller
vid utsyning, skall, därest sökanden icke tillhandahåller densamma, af
honom bekostas.

§ 9-

Vid utsyningsförrättning skall förrättningsmannen, innan han från
stället afreser, mot bevis, men utan lösen, tillställa sökanden eller hans
ombud protokoll öfver förrättningen, hvilket skall innehålla uppgift på
utsynade virkesbeloppets storlek samt besvärshänvisning äfvensom, i
förekommande fall, den ersättning, som för förrättningen skall utgå.

§ io.

Har i protokoll öfver utsyning föreskrift lämnats, att vissa träd
å utsyningstrakten skola öfverhållas såsom fröträd, må desamma, där
de blifvit genom skogstjänstemans försorg tydligt utmärkta, icke afverkas
utan efter tillstånd af vederbörande skogsingenjör.

§ 11.

I protokoll öfver utsyning böra äfven angifvas de åtgärder, som
i och för främjande af återväxt å hyggestrakten anses önskvärda.

Angående understöd af skogsvårdsmedel för dylika eller andra
skogsvårdsåtgärder samt skogsvårdsstyrelses befattning med skogsmedlens
förvaltning och fördelning m. m. är särskilt stadgadt.

§ 12.

Vill ägare erhålla tillstånd att för skogsmarks uppodling till åker
eller äng fälla skog annat än för hemmanets oundgängliga husbehof,
göre därom anmälan hos vederbörande skogsingenjör, hvilken det åligger
att vid därefter skeende utsyning å hemmanet verkställa besiktning å
den uppgifna odlingsmarken till utrönande af dess läge, storlek, beskaffenhet
och tjänlighet till odling samt därefter till skogsvårdsstyrelsen
insända besiktningsinstrumentet med uppgift å den tid, som anses för
odlingens fullbordande erforderlig, jämte det yttrande i öfrigt, hvartill

294

besiktningen kan föranleda. Önskar ägaren att utan afbidande af utsyningsförrättning
vinna handläggning af ärendet, äge han på egen
bekostnad antingen för besiktning af marken påkalla skyndsam åtgärd
af vederbörande skogsingenjör eller kronobetjänt, hvarefter denne med
ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas, eller ock låta odlingsmarken
besiktigas af två trovärdiga män samt insända deras öfver besiktningen
afgifna intyg jämte ansökning i ärendet till endera af nämnda
tjänstemän, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till
skogsvårdsstyrelsens pröfning.

Finner skogs vårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara af
beskaffenhet, att afverkning af virke till fritt förfogande bör medgifvas,
meddele skogsvårdsstyrelsen därtill tillstånd med utsättande af viss tid,
inom hvilken odlingen skall vara fullbordad, skolande underrättelse om
styrelsens beslut i ärendet meddelas skogsingenjören för ägarens förständigande.
Sedermera har skogsingenjören att vid nästa ordinarie
utsyning eller tidigare, om ägaren det begär och vill därför vidkännas
kostnaden, i behörig ordning utstämpla virket å odlingstrakten, hvilket
härefter må af ägaren fritt fällas och användas. Hvad sålunda utstämplats
skall afräknas vid utsyning i öfrigt för hemmanet.

§ 13-

Den, som afverkar utsynadt virke, skall vara pliktig ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som för utöfvande af kontroll öfver afverkningen
af skogsingenjören meddelats.

§ 14-

Den, som vill för annat ändamål än till hemmanets husbehof afverka
löfträd nedom odlingsgränsen, skall, innan sådan afverkning sker,
därom underrätta vederbörande skogsingenjör.

§ 15.

Ändring uti af skogsingenjör upprättad afverkningsplan sökes hos
vederbörande skogsinspektör genom besvär innan klockan tolf å sextionde
dagen från det planen blifvit hemmansägaren tillställd.

Den med skogsingenjörs beslut i öfrigt missnöjde må däröfver
föra klagan genom besvär hos vederbörande skogsinspektör innan klockan
tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet.

295

Mot beslut af skogsinspektör föres talan genom underdåniga besvär,
som skola vara inkomna till jordbruksdepartementet innan klockan tolf
å trettionde dagen från det klaganden fått del af samma beslut.

§ 16.

1 mom. Sker afverkning i strid mot de i denna lag meddelade
föreskrifter, vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader,
och skall det afverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det
är bortfördt, fortfarande är i afverkarens besittning, tagas i beslag och
dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa
afverkningen, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande
värdet af samma virke.

Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall hvad förut i denna paragraf är stadgadt icke
vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid afverkning
i strid mot denna lags föreskrifter tillika missbrukat sin rätt
i samfälligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade
virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning
efter ty här förut är sagdt.

2 mom. För annan öfverträdelse af de enligt denna lag meddelade
föreskrifter vare straffet böter.

§ I?-

1 mom. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,
tillkommer allmän åklagare samt skogsingenjör och tillsyningsman, hvar
inom sitt tjänstgöringsområde, men rättighet att utföra åtal äge endast
allmän åklagare och skogsingenjör, och skall förty annan, som gjort
beslag, därom så snart ske kan göra anmälan hos allmän åklagare
eller skogsingenjör.

2 mom. Sedan beslag ägt rum skall, vid äfventyr att beslaget
eljest förfaller, inom sextio dagar frågan om beslagets giltighet underställas
pröfning af domstolen i den ort, där beslaget skett, genom
instämmande af virkesägaren eller, där denne ej är för åklagaren känd
eller icke kunnat med stämning anträffas, genom anmälan hos domstolen
eller domaren, för hvilken senare händelse af domstolen eller
domaren ofördröjligen skall om beslaget utfärdas kungörelse, innefattande
föreläggande för virkesägaren att inställa sig inför domstolen
å den allmänna rättegångsdag, som infaller näst efter en månad från

296

kungörelsens dag, äfvensom meddelande att rätten då vill, utan hinder
af virkesägarens utevaro, till pröfning upptaga frågan om beslagets
giltighet och huru med virket bör vidare förhållas. Denna kungörelse
skall genom åklagarens försorg befordras till uppläsande i kyrkan i
den församling, där beslaget skett, samt införas uti minst en af ortens
tidningar.

3 mom. Försäljning af beslagtaget virke må ej ske, innan frågan
om k?8Jaé''ets giltighet slutligen pröfvats, där ej virkesägaren begär, att
försäljningen det oaktadt skall äga rum eller öfverexekutor på anmälan
af åklagaren, med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är
för handen eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större
än skäligt är, därom förordnar.

Närmare bestämmelser om sättet för försäljning af beslagtaget
virke meddelas af Konungen.

4 mom. Försäljes beslagtaget virke, innan det dömts förbrutet,
skall, intill dess frågan härom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman
nedsättes hos Konungens befallningshafvande i länet, och vare
om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen
sägs.

§ 18.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla länets skogsvårdskassa.
Genom försäljning af beslagtaget virke uppkommen behållning,
äfvensom, där virket undgått beslag, ersättning jämlikt 16 § fördelas
sålunda, att en tredjedel tillfaller skogsvårdskassan samt två tredjedelar
åklagaren, dock att, där annan behörig person verkställt beslaget, denne
skall af åklagareandelen undfå hälften.

§ 19-

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund
af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

§ 2(1-

Hvad i denna lag stadgas skall äga tillämpning jämväl för enskildes
skogar inom Särna socken med Idre kapellag af Kopparbergs
län äfvensom för skogar till sådana skattehemman i de delar af Västerbottens
och Norrbottens län, som icke tillhöra lappmarkerna, samt i

297

Västernorrlands och Jämtlands län, hvilka ifråga om dispositionsrätten
öfver skogen äro underkastade inskränkningar jämlikt kungl. förordningen
den 29 juni 1866.

§ 21.

Utan hinder af bestämmelserna i denna lag skola lapparna vara
såsom hittills berättigade att, i den mån för utöfvande af dem tillkommande
betesrätt å skogsmark är nödigt, till hushållsbehof begagna skogen.

Denna lag skall träda i kraft den

298

Särskild motivering till förestående lagförslag.

Med hänsyn till att lagens hufvudsakliga stadganden innebära
ett utsyningstvång och bestämmelser rörande detta tvångs realiserande
äfvensom till att lagens hufvudsakliga giltighetsområde är Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, har kommittén, ehuruväl
lagen innehåller åtskilliga föreskrifter utöfver utsyning samt äfven,
såsom af lagförslagets 20 § framgår, är afsedd att gälla för Särna
socken med Idre kapellag af Kopparbergs län samt för sådana hemman
inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt Västernorrlands
och Jämtlands län, ifråga om hvilka dispositionsrätten till skogen är
inskränkt enligt kungl. förordningen den 29 juni 1866, ur synpunkten
af önskvärdheten att erhålla en så kort rubrik som möjligt ansett lämpligt
åt denna gifva den affattning, som skett. Härvidlag har ock för
kommittén varit i viss mån bestämmande att de författningsbestäm.
melser, som äro afsedda att af lagen ersättas, i allmänna språkbruket gemenligen
gått under benämningarna utsvningslagen eller lappmarkslagen.

§ I Det

skydd för skogen, som förevarande lagstiftning afser att
gifva, gäller hufvudsakligen barrskogen. Enahanda förhållande torde
äfven hittills varit rådande, ehuruväl i lag icke funnits angifven någon
skillnad härvidlag mellan barr- och löfskog. De numera i viss mån
ändrade möjligheterna att med ekonomisk fördel tillgodogöra sig träd,
som förut saknat afsättningsvärde, torde emellertid göra det önskvärdt
att åt lagen gifva en affattning, som icke försvårar ett tillgodogörande
af träd, hvilka utan fara för lagens syfte kunna afverkas. De trakter

299

förevarande lagstiftning- afser äro, med undantag för de mot fjällen
gränsande landsdelarna, hänvisade till producerande af barrträd i än
högre grad än dimensionslagens giltighetsområde; och nyssnämnda lag
har, som bekant, funnits böra skydda endast barrskogen mot öfverdrifven
afverkning. En omständighet, som äfven i någon man synts
kommittén tala för likformighet härutinnan mellan utsynings- och dirnensionslagarna,
är den att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland
dessa båda lagar skola tillämpas vid sidan af hvarandra, vid hvilket
förhållande det naturligen icke kan vara lämpligt att afverkning af
löfträd för afsalu skall vara förbjuden på ett hemman, hvaremot sådan
afverkning skall vara lofgifven å grannhemmanet. Af kontrollhänsyn
har emellertid kommittén i § 14 af förevarande lagförslag stadgat
anmälningsplikt för vissa fall i fråga om afverkning af löfträd. — Då
i de öfre, mot fjällen belägna trakterna löfskogens bevarande är af vikt
för hindrande af fjällgränsens nedgående, har likväl kommittén funnit
nödvändigt stadga det undantag från förut angifna regel, att ofvan den
fastställda odlingsgränsen afverkning af löfträd ej må ske utan på förhand
erhållet tillstånd af vederbörande skogstjänsteman. På grund af
rådande afsättningsförhållanden torde fara för öfverdrifven afverkning
af löfskog uti dessa trakter ej vara för handen, men tänkas kan att
framdeles så skall blifva händelsen, och i hvarje fall torde, då här liksom
i öfrigt afverkning för hemmanets eget behof är fri, nämnvärda olägenheter
af inskränkningen icke kunna uppstå.

1 öfrigt innehåller paragrafen icke någon annan nyhet i förhållande
till nu gällande bestämmelser än att, då genom 10 § den fria
afverkningen för hemmanets husbehof blifvit för visst fall begränsad,
hänvisning till nämnda paragraf här funnits lämplig.

2 §•

I denna paragraf innehållas de hufvudsakligaste principerna förlagens
tillämpning; och hänvisas rörande motiven för paragrafens
bestämmelser i hufvudsak till lagens allmänna motivering.

Kommittén har ansett det böra i lagen uttryckas, att vid afverkningsplanens
uppgörande förrättningsmannens uppmärksamhet skall vara
oaflåtligen riktad på ett tillgodoseende af skogsvårdens kraf, hvilket
emellertid ej må föranleda därtill att lagens grundidé — ernående af
en möjligast jämn, uthållig af kastning — trädes för nära, utan fastmera
verka därhän, att möjligheterna till föryngring m. m. blifva utnyttjade
så mycket som möjligt.

300

3 §.

Visserligen skall skogsingenjör, enligt hvad kommittén på annat
ställe anfört, hafva bland sina viktigaste uppgifter upprättande af afverkningsplaner
för enskildes skogar, men håller likväl kommittén före,
att, på sätt hittills skett, skogsägarne böra vara berättigade att genom
egna skogs tjänstemän upprätta sådana planer samt sedermera få dessa
underställda högre myndighets pröfning. Skillnaden beträffande planernas
bringande till rättskraft skall ligga däri att, då planen uppgjorts genom
skogsägarens försorg och sedermera underställts statsmyndighets pröfning,
denna pröfning skall verkställas hos den myndighet, som närmast
har den högsta tillsynen öfver ifrågavarande lags tillämpning, eller
jordbruksdepartementets skogskontor, medan eljes, d. v. s. när planen uppgjorts
af skogsingenjör, densamma tager åt sig laga kraft i och med
det att den tid, hvarinom skogsingenjörs beslut härutinnan må öfverklagas,
gått till ända. På det att denna tid ej skall onödigt utdragas
har kommittén funnit lämpligt att i förslaget inrymma bestämmelse att
planen skall, så snart ske kan, delgifvas hemmansägaren.

Rätt att hos skogsingenjör begära upprättande af afverkningsplan
tillkommer allenast hemmanets ägare, hvilket emellertid ej må tolkas
så, att han skulle kunna genom underlåtenhet att begära sådan plan
betaga en afverkningsrättsinnehafvare möjlighet att utfå inköpt skog;
för sådan händelse torde afverkningsrättsinnehafvaren kunna få hemmansägaren
vid domstol förpliktad göra ansökan om plan.

Begäran om upprättande af afverkningsplan bör i regel framställas
så tidigt, att planen kan hinna uppgöras och vinna laga kraft, innan
den skall genom utsyning bringas till tillämpning. Likasä bör, där
planen uppgjorts genom hemmansägarens egen försorg, densamma i god
tid före utsynings verkställande underställas vederbörlig pröfning. Rörande
tillvägagångssättet vid upprättande af afverkningsplaner håller kommittén
före, att reglerna därutinnan för uppgörande af skogshushållningsplaner
för kronoparker böra i tillämpliga delar följas.

Kommittén har visserligen utgått ifrån att afverkningsplaner med
det i lagen afsedda innehåll skola upprättas för samtliga af lagen berörda
skogar, men af flera anledningar kan tänkas att sådana ordnade
förhållanden finnas lämpligen endast så småningom kunna åstadkommas.
Dels äro nämligen redan på sina håll tämligen fullständiga hushållsplaner
upprättade, hvilka utan olägenhet kunna fortfarande tillämpas.
Dels måste ock kunna förutsättas att å vissa trakter så många fram -

301

ställningar om erhållande af afverkningsplan göras, att skogspersonalen
ej medhinner att tillmötesgå allas önskningar därvidlag. Kommittén
anser därföre, att man lämpligen bör förfara så, att nya afverkningsplaner
upprättas först i mån som redan uppgjorda planer utlöpa eller
revision af dem enligt hittills gällande regler må ske.

För revision af sålunda fastställd afverkningsplan synes böra
gälla samma regler som för upprättande af sådan plan.

Där ett hemman är besväradt af afverkningsrätt till skogen, kan
tänkas att afverkningsrättsinnehafvaren skulle vilja på den nya lagen
grunda rätt att emot jordägarens bestridande erhålla utstämpling i större
omfattning, än med tillämpning af hittillsvarande stadganden bort ske;
och har ock på sådan grund inom kommittén ifrågasatts att från lagens
tillämpning helt undantaga sådana hemman för den tid afverkningsrätten
är gällande, försåvidt ej öfverenskommelse i annan riktning träffas mellan
hemmansägaren och afverkningsrättsinnehafvaren. Kommittén vill emellertid
hålla före, att ifrågavarande förhållanden kunna på ett nöjaktigt sätt
ordnas utan att lagen för dem sättes ur verket. Genom reglementariska
föreskrifter torde nämligen syneförrättarnas uppmärksamhet kunna fästas
på angelägenheten af att en sådan följd af lagen, som ofvan antydts
såsom eljes möjlig, undvikes äfvensom närmare bestämmelser meddelas
om huru vid förekommande konflikter mellan de båda, livar för sig
berättigade, intressena lämpligen bör förfaras. Det lärer väl ej få anses
uteslutet att i många dylika fall just beträffande utsyningsbeloppets
bestämmande hittills tillämpade regler fortfarande komma att läggas till
grund eller åtminstone öfva en betydande inverkan i riktning mot
kommitténs här anförda önskemål. Det synes kommittén icke obilligt,
utan fasthellre tilltalande och rättvist, att i dylikt fall, där med tillämpning
af de nya bestämmelserna utsyningsbeloppet skalle blifva högre
än om hittillsvarande regler följts, höjningen bör komma hemmansägaren,
och icke afverkningsrättsinnehafvaren, till godo, hvarföre för
sådan händelse torde kunna för bestämmande af det högre utsyningsbeloppet
skäligen fordras företeendet af en öfverenskommelse, hvarigenom
hemmansägaren tillförsäkras hela direkta nyttan af ökningen.

Den förändring beträffande organiserandet af statens tillsyn å lagens
efterlefnad samt medverkan till åstadkommande af förbättrade förhållanden
ifråga om skogsvården å ifrågavarande hemman, som kommittén i
detta betänkande föreslår, skall, enligt hvad kommittén förväntar, hafva
till följd, att en ökad samverkan ernås mellan befolkningen och statstjänstemännen.
Till följd häraf lärer ock få förutsättas att förrättningsmännen
såväl vid uppgörandet af afverkningsplaner, som äfven vid själfva

302

utsyningarna skola låta sig angeläget vara att inhämta de af förrättningarna
berördas mening samt tillmötesgå dessas önskningar, där så
lämpligen kan ske.

På förut angifna grunder bär kommittén ansett lämpligt, att i lagen
icke intagas de närmare ordnings- och andra föreskrifter, som för
lagens tillämpning kunna finnas erforderliga, utan att sådana föreskrifter
i stället skola meddelas från den myndighet, som har den högsta tillsynen
öfver lagen, d. v. s. det under jordbruksdepartementet sorterande
skogskontoret; och har kommittén därvid utgått från den förutsättningen,
att de utaf kommittén såväl i allmänhet som särskildt i motiveringen
till förevarande paragraf uttalade önskemål blifva beaktade.

4 §.

Denna paragrafs förra del innehåller allenast ett bekräftande af
den redan hittills gällande principen, att särskild plan skall upprättas
lör hvarje särskildt hemman eller hemmansdel. I paragrafens senare
del har emellertid al skäl, som nedan anföras, intagits en undantagsbestämmelse
från nyss omnämnda allmänna regel. En speciell anledning
för kommittén att taga denna fråga under ompröfning har gifvits genom
Kungl. Maj:ts beslut den 31 juli 1908, därigenom till kommittén öfverlämnats,
för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén
lämnade uppdrag, två skrivelser af domänstyrelsen, den 24 december
1907 och den 30 maj 1908, angående sammanförande till en hyggesfÖljd
med gemensam afverkningsberäkning af vissa hemmansskogar inom
Västerbottens läns lappmarker, samt en skrivelse i ämnet från Mo &
^MeboiäÄ0 l)oms.iö aktiebolag. I sistberörda skrivelse anfördes bland annat: Rörande
Hframstäif-S den af bolaget ifrågasatta sammanslagningens lämplighet ur skogsvårdsiiinR-
synpunkt torde endast en mening råda. Ju större komplex skogsmannen
tinge behandla som enhet, desto lättare hade han att hvarje år koncentrera
afverkningen till de trakter, där behofvet af en huggning vore
mest påträngande. Och i de många fall, då afverkningen måste efterföljas
af skogskultur, blefve det först genom en sådan koncentration af
hyggena möjligt att med rimlig kostnad inhägna kulturfälten, hvilket
oftast visat sig vara ett oundgängligt villkor för att kulturen skulle
lyckas. Åfven ur ekonomisk synpunkt vore en gemensam behandling
af större komplex fördelaktig, särskildt genom ett bättre utnyttjande af
'' upptagna afverkningsvägar och möjligheten att förlägga hvarje års
{lottning till ett färre antal vattendrag. Någon af sammanslagningen
vållad svårighet att efterlefva bestämmelsen i 58 § af gällande skogs -

303

ordning torde ej kunna påvisas. För utsyningsområdet som lielhet betraktadt
kunde domänstyrelsen genom bestämmelser i hushållningsplanen
reglera årsafverkningarnas storlek lika väl som förut på hvarje hemman.
Det viktiga krafvet på en relativt jämn årsafverkning för vinnandet af
stabila arbetsförtjänster i orten kunde härigenom fullt komma till sin
rätt. Däremot kunde sammanslagningen onekligen medföra rubbningar
i den från hvarje hemman utgående årsafverkningens jämnhet — genom
att till afverkning förfallna träd på vissa hemman under flera, år komme
att besparas, medan motsvarande virkesbelopp uttoges på andra hemman,
där afverkningen vore mer brådskande. Härigenom uppstode på de
senare eu s. k. öfverafverkning. Sådana träd, som från skogsvårdssynpunkt
sedt fortfarande borde kvarstå, kunde »öfverafverkningen» däremot
aldrig nå, enär den utsynande jägmästaren naturligtvis ej stämplade
dem. Det enda man riskerade genom sammanslagningen vore följaktligen,
att vissa hemman försattes i ordnadt skick tidigare, andra senare
än om afverkningen utförts hemmansvis. Visserligen hade i liknande
fall framhållits, att, om ägandebolaget efter ett dylikt hemmans genom
sammanslagningen möjliggjorda »öfveraf verkning» trånsålde sig detta
hemman, så skulle härigenom kunna uppstå ett jordbruk utan den
stödskog, som lagstiftningen numera velat tillförsäkra hemman i bondehand.
Häremot erinrades, att den växtliga skogen ända upp till lämpligaste
afverkningsåldern och äfven den öfveråriga skog, som för återväxtens
skyddande borde kvarstå, alltid funnes kvar på hemmanet, om
också förekomsten af sådan skog i vissa gränsfall kunde vara ringa.
Ett på nyssnämnda skäl grundadt förbud mot hemmans sammanslagning
skulle alltså innebära ett försök att i de fall, då tillgången på lifskraftig
skog vore liten, åt eu eventuell köpare garantera ett visst förråd öfverårigt
virke. Man frågade sig då, hvilket gagn köparen skulle få liäraf.
Ty det vore gifvet, att den öfveråriga skogen med hela sitt värde
ökade köpeskillingen. För motsvarande belopp kunde därföre köparen,
om den öfveråriga skogen redan afverkats före försäljningen, tillhandla
sig samma virkesmängd från annat håll och hade då förmanen att
endast behöfva likvidera i män af virkets förbrukning i stället för på
en gång i förskott. Något intresse för den förmodade bonden-köparen
kunde alltså på denna väg svårligen tillgodoses. Situationen vore följaktligen
denna: Om flera hemman sammansloges till ett utsyningsområde
vore det möjligt, att något af dem komme att beröfvas all den öfveråriga
skog, som icke af skogsvårdshänsyn behöfde kvarstå. Det vore
vidare möjligt, ehuru ytterst osannolikt, att ett sådant hemman därefter
utbrötes ur gemensamheten och försåldes. Men det hade icke kunnat

304

Domänstyrelsens

skrivelse
den 24 dec.
1907.

Domänstyrelsens

skrivelse
den 30 maj
1908.

Kommitténs

yttrande.

bevisas, att köparen härvid skulle haft större fördel af att den öfveråriga
skogen varit kvar.

I skrifvelsen den 24 december 1907 uttalade domänstyrelsen, att
en sådan sammanslagning enligt gällande bestämmelser icke torde kunna
ske, men att frågan kunde anses hafva kommit i ett annat läge, då den
behandlades i samband med hushållningsplaners upprättande och afsåge
skogar, som tillhörde samma, by eller i öfrigt bildade för skogshushållning
lämpliga komplex. Det torde emellertid möta svårighet att finna
lämpliga former för att gifva laglig rätt åt ett sådant sammanförande.
Ett dylikt anordnande syntes emellertid styrelsen från skogsvårdssynpunkt
ofta erbjuda stora fördelar.

I sin senare skrivelse i ämnet har domänstyrelsen bland annat
uttalat farhåga för att en sådan sammanslagning af hemman uti skogshushållningshänseende
skulle kunna föranleda öfverafverkning å vissa af
de särskilda hemmanen.

Kommittén håller före, att ett dylikt system ofta nog skall kunna,
med hänsyn till ojämn åldersklassfördelning de särskilda fastigheterna
emellan eller eljes ur skoglig synpunkt, erbjuda ej oväsentliga fördelar
uti skogshushållningshänseende, och har på den grund i föreliggande
paragraf beredt möjlighet för systemets omsättande i praktiken. Då
det emellertid icke torde kunna bestridas, att en obunden rätt härutinnan
skulle kunna medföra för lagens syfte ovanliga konsekvenser, har
kommittén ansett nödigt att härmed förbinda starka garantier, i första
hand riktade mot ett rubbande af hushållningen under den en gång
fastslagna perioden. Fördenskull har ock kommittén i sitt förslag som
följd af ett medgifvande i ämnet upptagit ovillkorlig giltighet för planen
under hela den period, för hvilken den fastställts, hvilken giltighet
sålunda ej ens af ny ägare till viss de! af hushållsområdet må rubbas.
Eljes skulle nämligen kunna tänkas inträffa att, sedan exempelvis ett
par treårsutsyningar förlagts uteslutande till viss del af komplexet, denna
del försåldes och sedermera ny afverkningsplan begärdes för återstående
del af komplexet i ändamål att dymedelst erhålla ökad afverkning. En
annan och viktig garanti för att systemet ej skall utan skäl komma i
tillämpning har kommittén trott sig finna däri, att frågan alltid skall
underställas Kungl. Maj:ts afgörande, därvid Kungl. Maj:t må äga med
bifall till framställningen förbinda ytterligare lämpliga befunna villkor.

5 §•

Denna paragraf innehåller i sak icke någon nyhet i förhållande
till hvad nu gäller.

305

6 §•

Denna paragraf motsvarar helt och hållet tredje stycket i skogsordningens
59 §, hvarutöfver några ytterligare bestämmelser i ämnet synas
kommittén icke vara af behofvet påkallade, särskildt som förrättningsmännen
kunna antagas dessutom i regel visa vederbörande allt det tillmötesgående
ifråga om delgifning af tiden för förrättningen, som skäligen
må kunna påfordras, såsom exempelvis underrättelse några dagar i förväg
genom bref eller bud.

7 §•

Motsvarande bestämmelser till denna paragraf återfinnas nu i 56 §
af skogsordningen, hvars stadganden härutinnan kommittén ansett böra
bibehållas. Härvid vill emellertid kommittén anföra, hurusom paragrafens
bestämmelser icke må lägga hinder i vägen för en skogsägare, som så
önskar, att spara sin skog under exempelvis en tid af tre år för att
sedermera i ett sammanhang få utstämpling för sex år, utan att Kungl.
Maj:ts tillstånd därtill erfordras. 1 många fall torde nämligen, såväl på
grund af utsyningsbeloppens ringa storlek som äfven af andra giltiga
orsaker, kunna antagas att en sålunda sammanförd afverkning ställer
sig för skogsägaren ekonomiskt fördelaktigare än afverkningens fördelande
på två eller flera treårsutsyningar.

Kommittén har haft under ompröfning, huruvida lämpligen skulle
kunna åt underordnad myndighet, i detta fall skogsinspektören, uppdragas
att besluta rörande förskottsutsyning för sex år och att följaktligen
Kungl. Maj:ts pröfning endast skulle erfordras, där förskottsutsyningen
skulle afse längre tid, men har kommittén, utgående från
önskvärdheten af en så vidt möjligt enhetlig lagtillämpning, stannat vid
de nu gällande bestämmelserna härutinnan. — En dylik begäran om
förskottsutsyning kan, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
grundas å vidt skilda skäl. Såsom sådana synas kunna gälla, att jordbruket
drabbats af missväxt, eller att hemmansägaren af andra ekonomiska orsaker
ser sig nödsakad att för sin bärgning på en gång uttaga större del af
skogsafkastningen, än med tillämpning af den rena uthållighetsprincipen
bör ske, eller att flottningsförhållandena likaledes kunna göra ett större
virkesuttag på en gång önskligt, eller att därigenom aflösning af hemmanet
graverande afverkningsrätt möjliggöres.

806

8 §■

Den nu gällande bestämmelsen i ämnet återfinnes i 56 § af skogsordningen
och har här upptagits, dock med ett tillägg, afseende att
undanröja all tvekan, huruvida sökande skall vara pliktig tillhandahålla
eller bekosta handtlangning, som erfordras för den skogsuppskattning,
hvilken alltid skall föregå själfva utsyningen.

9 §.

I denna paragraf omhandlade ordningsföreskrifter innebära icke
någon nyhet i förhållande till hvad nu gäller. Beträffande de fall, i
hvilka, och rörande det belopp, hvarmed ersättning för utsyning skall
utgå, har kommittén på annat ställe (sid. 427 ff.) uttalat sig.

10 §.

Angående skälen för den inskränkning uti rätten att uttaga husbehofsvirke,
hvarom i paragrafen stadgas, får kommittén hänvisa till
hvad kommittén ofvan (sid. 290) anfört. Rörande sättet för den i paragrafen
omordade utmärkningen af fröträd m. m. torde nödiga föreskrifter
böra lämnas från jordbruksdepartementets skogskontor samt af vederbörande
skogsinspektörer.

11 §■

Med den förändrade organisation af skogsadministrationen, som
kommittén föreslår, har kommittén, såsom förut å flera ställen anförts,
afsett att vinna bl. a. ett närmare samförstånd och en ökad samverkan
mellan de restriktiva skogslagarnas handhafvare, å ena, samt den skogsbrukande
allmänheten, å andra sidan. Detta samförstånd och denna
samverkan torde komma att skapa ett lifligare skogsvårdsintresse hos
befolkningen, ett intresse som äfven lärer väsentligt komma att stödjas
af en alltmera ökad insikt om att genom direkta åtgärder till skogsvårdens
fromma den egna fördelen bäst främjas.

12 §.

Denna paragraf, motsvarande 5 § i 1866 års förordning, innehåller
i hufvudsak enahanda bestämmelser som stadgandena härutinnan

307

uti den nya lagstiftningen om afvittring och husbehofsskogar i lappmarkerna.
En olikhet är att enligt kommitténs förslag skogsvårdsstyrelse
skall utöfva den befogenhet i afseende på pröfning af ansökningar
om odling, som i nämnda lagstiftning fortfarande förbehållits
Konungens befallningshafvande. Skogsvårdsstyrelserna lära nämligen få
anses, i likhet med befallningshafvandena, skickade att bedöma frågan
om ett ifrågasatt odlingsföretags lämplighet såsom sådant samt i högre
grad än befallningshafvandena sakkunniga beträffande ett dylikt företags
inverkan på hemmanet ifråga. Härutinnan hänvisas jämväl till
hvad kommittén på annat ställe anfört rörande skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet m. m. Kommittén anser, att åt ett medgifvande af afverkning
för odling enligt denna paragraf bör gifvas formen af ett aftal
mellan skogsvårdsstyrelsen och jordägaren, uti hvilket stadgas viss
påföljd för underlåtenhet att inom bestämd tid fullgöra odlingen ifråga.

13 §.

Denna paragraf är afsedd att ersätta, i hvad förevarande skogar
angår, 62 § i gällande skogsordning. Om påföljden af öfverträdelser
utaf de enligt paragrafen meddelade föreskrifter stadgas i 16 § 2 mom.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro motiverade af en önskan
att, såvidt möjligt, i och för kontrollen å lagens efterlefnad vederbörande
skogstjänsteman skall hållas nnderkunnig om hvarje mera omfattande
saluafverkning å dessa skogar och torde icke numera, med de förbättrade
kommunikationsförhållanden, som inträdt för ifrågavarande landsdelar,
vålla vederbörande nämnvärdt besvär.

15 §.

Kommittén har funnit särskild besvärstid böra stipuleras, inom
hvilken talan må föras mot af skogsingenjör uppgjord afverkningsplau.
Denna är nämligen för skogsskötseln å hemmanet ifråga af så grundläggande
och genomgripande art, att åt densamma bör ägnas sjmnerlig
uppmärksamhet, hvarförutom den i många fall torde påkalla granskning
ute å marken. Af sådan anledning har ock kommittén ansett att
denna besvärstid bör blifva något längre än som gäller för besvär i
öfrigt mot beslut af skogsingenjör.

308

16-19 §§.

I dessa paragrafer stadgas om påföljderna af öfverträdelser mot
lagen. Härvidlag vill kommittén särskilt anmärka, hurusom kommittén
af lämplighetshänsyn uti denna lag intagit bestämmelser om att, därest
i strid mot lagens bestämmelser afverkadt virke undgår beslag, den,
som låtit verkställa afverkningen, skall vara skyldig utgifva ersättning
med belopp, motsvarande virkets värde, äfvensom att beslag, för att
blifva beståndande, skall inom viss kortare tid underställas domstols
pröfning. Härvid har kommittén äfven låtit sig ledas af en önskan att
vinna likformighet mellan dimensionslagen och utsyningslagen; och
torde de skäl, som föranledt dylika bestämmelser för dimensionslagens
giltighetsområde och som finnas anmärkta nedan (sid. 357) i detta betänkande,
i det stora hela kunna åberopas såsom stöd för införande af
dylika stadganden jämväl för nu närmast ifrågavarande skogar.

20 §.

Kommittén har ansett samtliga de skogar, som för närvarande
stå under utsyningstvång, hvarom nu ordats, fortfarande böra så
behandlas. Visserligen har öfre Norrlands skogsvårdsförening uti
skrifvelse till Kungl. Maj:t uttalat bland annat: »dimensionslagen bör
gälla för alla skogar på kustlandet, hvilka ej äro af krononatur, sålunda
äfven för de hemman af skattenatur, hvilkas ägare för närvarande på
grund af kungl. förordningen den 29 jutii 1866 endast hafva inskränkt
dispositionsrätt till skogen. Dessa hemmans antal och areal äro förhållandevis
obetydliga. Ett införande af enhet i lagstiftningen för skattehemmansskogar
å kustlandet kan därför ej sägas medföra någon som
helst risk för en skogssköfling.» Denna föreningens åsikt omfattas
jämväl, enligt hvad de till kommittén ingångna svaren å utsända frågeformulär
utvisa, af åtskilliga skogsägare uti ifrågavarande trakter.
Ett inslående på den sålunda antydda vägen har emellertid icke synts
kommittén tillrådligt. Onekligt torde nämligen vara att åberopade 1866
års författning är ägnad att lämna ett verksammare skydd för skogens
bestånd än en dimensionslag kan gifva äfvensom att betingelserna vid
upplåtelserna af ifrågavarande skattehemman under utsyningstvång fullväl
motivera skillnaden i lagstiftning beträffande dispositionsrätten öfver
skogstillgången. Såsom ett hufvudskäl för ett upphörande, hvad skattehemmanen
angår, af utsyningstvånget har anförts, att dessa hemmans

809

antal och arealer vore förhållandevis obetydliga. Härutinnan hyser likväl
kommittén en i viss mån afvikande mening, till stöd hvarför kommittén
vill åberopa innehållet af bil. 13 till detta betänkande. Häraf
framgår att dylika hemman inom Västerbottens och Norrbottens läns
kustland äro ej mindre än 497 stycken med en sammanlagd areal af
223,250.7 7 hektar.

21 §.

Denna paragrafs innehåll är hämtadt från 1873 års afvittringsstadga
och har här upptagits, på det ej ifrågavarande rättighet för lapparna
skulle kunna anses bortfalla.

310

Dimensionslagen.

Inledning -

Histonk.

1868-1870
års skogskommitté.

Ehuru kommitténs uppdrag, i hvad det afser frågan om vård af
enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, icke skulle
behöfva anses föranleda annat än öfvervägande, på hvilket sätt de af
Riksdagen i skrivelser den 13 april 1905 och den 31 mars 1906 framhållna
önskemål må kunna genom förändringar och tillägg i nu gällande
kungl. förordning den 24 juli 1903, angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning af ungskog inom nämnda län, lämpligast tillgodoses,
så har dock kommittén ansett sig böra låta denna undersökningske
i sammanhang med en närmare pröfning af frågan, i hvad mån
berörda kungl. förordning med hänsyn till numera förefintliga kraf på
en i möjligaste måtto rationell skogsvård kan anses fullt tillfredsställande.
I sådant syfte har kommittén sökt dels under sina resor i de orter, där
denna lagstiftning gäller, vinna erfarenhet om densammas verkningar, dels
ock genom utsända frågor till såväl skogsstatstjänstemän som hushållningssällskap,
kommuner och enskilda förskaffa sig tillförlitlig kännedom
om den uppfattning, som i nu nämndt hänseende gör sig gällande
inom lagstiftningens tillämpningsområde.

Innan redogörelse gifves för de resultat, som dessa undersökningar
lämnat, torde det vara lämpligt att något beröra de förhållanden, under
hvilka ifrågavarande lagstiftning tillkommit.

På därom af 1868 års riksdag framställd begäran uppdrog Kungl.
Maj:t åt en kommitté att afgifva förslag till ordnande af de norrländska
skogsförhållandena. Till fullgörande af detta uppdrag inkom kommittén i
slutet af år 1870 till Kungl. Maj:t med ett betänkande, innehållande bland
annat förslag till en särskild skogsordning för Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands och Gäfleborgs län. Beträffande skogarna å
enskilda hemman utom lappmarken föreslog kommittén åtskilliga bestämmelser,
åsyftande dels att skydda den växande ungskogen mot alltför stor
afverkning, dels ock att betrygga skogsåterväxten å afverkad skogsmark.
1 förra afseendet framhöll kommittén i motiveringen — med erinran om

311

nödvändigheten att under alla förhållanden bevara ungskogen undan förstörelse,
så att i Norrland alltid måtte finnas en skogsmassa, som vore
för framtiden betryggande mot en allmännare skogsbrist — att det i
kungl. förordningen den 10 september 1869 mot skogsförödelse å Gottland
stadgade förbudet att begagna skogen annorledes än till husbehof i
de flesta fall, då det kunde vinna tillämpning, skulle komma för sent att
skydda ungskogen, och att enligt kommitténs åsikt det säkraste medlet
för ändamålets ernående vore att söka i föreskrifter af beskaffenhet att
betaga skogsägaren all utsikt att genom ungskogens anlitande bereda sig
någon fördel, hvarigenom frestelsen därtill således förlorade sin förledande
makt. Att i sådant afseende förbjuda all afverkning af träd under viss
dimension syntes dock kommittén vara ett alltför betänkligt ingrepp i den
enskildes dispositionsrätt. Svårligen torde det nämligen kunna förvägras
honom att för eget husbehof använda skog af hvilken dimension som
helst. På grund häraf och då virke af mindre dimensioner vore för
hvarjehanda ändamål inom orten behöfligt, ansåg kommittén billigheten
fordra, att all afyttring af virke inom orten lämnades fri, desto hellre
som, om afverkningen icke öfverstege ortens eget behof af skogsprodukter,
någon fara för skogens framtid ej gärna syntes kunna uppstå
häraf. Däremot ansåg kommittén, att afyttring utom orten af virke
under viss dimension borde genom bestämda lagbud på det kraftigaste
motverkas. Utförandet af kontroll å efterlefnaden af denna föreskrift
skulle, hvad anginge rundt och biladt virke, ej möta större svårigheter.
Vore trädet åter försågadt till bräder eller plan k, när det utskeppades,
skulle det i de flesta fall vara nästan omöjligt att med säkerhet
kunna afgöra, huruvida varan tillkommit af undermåligt virke.
I betraktande häraf och då erforderlig kontroll icke stode att vinna
annorledes än genom absolut förbud mot försågning af dylikt virke,
borde ett sådant förbud meddelas. Olägenheten häraf syntes kommittén
ringa i jämförelse med det resultat, som skulle ernås genom förbudet.
På grund häraf föreslog kommittén att, om träd af mindre dimension än
8.3 decimaltum i diameter vid 16 fots längd från storändan af verkades
och afverkningen icke skett till följd af föreläggande vid laga skifte
eller eljest med vederbörligt tillstånd, trädet hvarken finge i form af
sparre, pitprops eller annat rundvirke från orten afskeppas eller försågas
till plank, bräder eller dylikt eller ens intagas inom område, som vid
såginrättniug, ehvad den drefves medels ånga, vatten eller handkraft,
begagnades till sågplats, sågbacke eller sågränna. — I fråga om åtgärder
för skogsåterväxtens betryggande föreslog kommittén att, om mark, som
af naturen vore ägnad till skogsbörd, afröjdes annorledes än för odling

312

Skogs styrelsens yttrande.

Norrbottens

län.

Framställning
frän
1873 ärs
landsting.

Framställning
frän
Konungens
befallningshafvande

år 1874.

eller annat likartadt gagneligt ändamål, jordägaren skulle vara skyldig
att inom viss tid befordra skogen till återväxt, vid äfventyr dels af vite
och dels af att de erforderliga arbetena på ägarens bekostnad verkställdes
genom allmän försorg.

I öfver kommitténs förslag afgifvet yttrande uttalade skogsstyrelsen,-att då de föreslagna, i den enskildes dispositionsrätt djupt ingripande
förbuden, hvilka billigtvis ej kunde blifva gällande för Norrland utan
att utsträckas äfven till öfriga delar af riket, torde vara af beskaffenhet
att hvarken kunna påräkna något tillmötesgående af befolkningen eller
att under sådant förhållande kunna af skogspersonalen upprätthållas
utan att bevakningspersonalen fördubblades och uppsyningsmän anställdes
icke blott vid hvarje sågverk, utan i hvarje by, styrelsen funne sig ej
kunna biträda samma förslag.

Den 25 september 1873 afgaf Norrbottens läns landsting till Kungl.
Maj:t en framställning rörande förhållandena inom länet beträffande
skogsskötseln jämte ett »förslag till skogsordning för vården af de enskilda
skogarna i Norrbottens län utom lappmarkerna». Härvid påpekade
landstinget, att, alldenstund de enskilda skogarna, i motsats till
kronans skogar, i allmänhet vore prisgifna åt en hushållning, som syntes
påskynda deras förödelse, ett snabbt ingripande från myndigheternas
sida vore af nöden. Af de ditintills framställda förslagen ansåge landstinget
förbud mot afskeppning och försågning af undermåligt virke
vara det bästa och mest effektiva. De skäl skogsstyrelsen anfört emot
antagande af en lag i syfte att inskränka den enskildes dispositionsrätt
öfver sin skog ansåge landstinget ej böra tillmätas någon betydelse, då
befolkningen i länet under senare tider på flera sätt gifvit uttryck åt
sitt gillande af det föreslagna förbudet. Det af landstinget sålunda
framställda förslaget till skogsordning öfverensstämde i hufvudsak med
skogskommitténs. Landstinget föreslog emellertid en sänkning af
minimidimensionen till 7 decimaltum i diameter vid 16 fots längd från
storändan. En sålunda bestämd minimidimension borde enligt landstingets
mening anses tillräcklig med hänsyn till skogens skydd, på
samma gång som genom en dylik sänkning stora fördelar bereddes
skogsägarna.

I januari 1874 inkom Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län med en framställning i enahanda syfte. Konungens befällningshafvande
anförde däri bland annat, att under den korta tid af blott ett kvarts
år, som förflutit, sedan landstingets förslag aflämnades, förhållandena
inom länet tagit en ytterligare utveckling i riktning mot de enskilda
skogarnas hastiga sköfling därigenom att försäljning af hemmans skog

313

till stor mängd ägt rum i skilda delar af länet och i synnerhet i Piteå samt
Neder- och Öfver-Luleå socknar. Efter en redogörelse för det sätt, på
hvilket hemmanens innehafvare skötte sina skogar, och några bland de
orsaker, som tvunge dem att åt andra upplåta skogen till afverkning,
äfvensom för de former, hvarunder denna bedrefves, genom hvilken redogörelse
Konungens befallningshafvande trodde sig hafva ådagalagt, hur
nödvändig en förändrad lagstiftning vore för länet och huru viktigt det
vore att den snart blef genomförd, yttrade Konungens befallningshafvande
vidare, att det fall otvifvelaktigt vore för handen att staten ägde
både rätt och skyldighet att förekomma frihetens missbruk och bestämma
dess utöfvande, så att den ej hotade samhällets tillvaro. Landstingets
enhälligt beslutade förslag till skogsordning äfvensom menigheters uttalanden
visade enligt Konungens befallningshafvandes förmenande, att en
åtgärd i sådan riktning vore af alla rättänkande inom länet efterlängtad
och skulle hälsas med bifall. Till sist föreslog Konungens befallningshafvande,
att vid lagstiftningen för länet måtte tillämpas följande grunder:
frälse- och skattehemmans skogar skulle, i likhet med hvad som
vore för kronohemman och nybyggen föreskrifvet, ställas under jägeribetjaningens
vård; afverkning för afsalu finge på frälse- och skattehemmans
skogar äga rum endast efter af revirförvaltare på kronans
bekostnad verkställd utsyning och utstämpling; genom dessa stadganden
skulle ingen inskränkning ske i rättigheten att anlita skogen för husbehof,
till byggnadsvirke och vedbrand.

Skogsstyrelsen afgaf den 23 mars 1874 yttrande i anledning af
de af landstinget och Konungens befallningshafvande framställda förslagen.
Styrelsen förklarade härvid att, då befolkningen i länet nu
måste anses hafva uttryckt sin önskan att hushållningen å de enskilda
skogarna borde regleras genom lag, tidpunkten vore inne för ett ingripande
från statens sida. Beträffande Konungens befallningshafvandes
förslag, så ehuru detsamma visserligen hade det företräde framför andra
under senare tider föreslagna åtgärder till förekommande af sköfling af
ungskogen i de norra provinserna, att detsamma fortginge på en af
lagstiftningen, om an under väsentligen olika förhållanden, dock redan
beträdd bana, ansåge sig styrelsen ej kunna förorda detsammas antagande
till lag. Det afsåge nämligen ett betydligt större ingrepp i den
enskilda dispositionsrätten, än öfriga framställda förslag. Styrelsen förklarade
sig anse utförselförbud af undermåligt virke för den lämpligaste
formen för inskränkningen i dispositionsrätten af de enskilda skogarna,
under villkor dock att förbudet sträckte sig jämväl till öfriga delar af
landet, men då sådant förbud för närvarande skulle stöta på oöfver 40 -

Skogsstyrelsens

utlåtande
den 23 mars
1874.

314

Kungl.
Maj:ts proposition
till
1874 års
riksdag.

Beslut vid
1874 års
riksdag.

komliga hinder, afstode styrelsen från att framställa förslag i denna
riktning. Styrelsen ansåge, att som undermåligt virke borde, i öfverensstämmelse
med stadgandena rörande sågverkens stockfångsträtt, betraktas
träd, som vid 16 fots längd från storändan ej hölle 8 V2 decimaltum
i diameter, och ej, såsom landstinget föreslagit, träd som vid
nämnda höjd hölle mindre än 7 decimaltum i diameter. Styrelsen
framställde slutligen ett förslag till lag att gälla för Norrbottens och
Västerbottens län utom lappmarkerna af hufvudsakligen det innehåll,
att afverkning af träd under 8 V3 decimaltums diameter 16 fot från
roten ej finge ske annat än till husbehof eller efter utsyning af skogstjänsteman,
samt att undermåligt virke, som, ostämplad t eller utan att
dess afverkning blifvit behörigen medgifven, funnes nedfördt till å eller
vattendrag, vore underkastadt beslag.

Kungl. Maj:t fann vid föredragning af skogskommitténs förslag den
30 januari 1874, enär det ej kunde vara skäl att, då sådant icke af
särskilda förhållanden bestämdt påkallades, för en del af riket hafva en
annan lagstiftning än för öfriga delar däraf och det måste vara olämpligt,
att i särskilda provinsförordningar upprepa eller med andra ord
och obetydande afvikelser återgifva föreskrifter, hvilka vore eller borde
vara för hela riket gällande, sig icke kunna förelägga riksdagen förslag
till en skogsordning för Norrland med den omfattning skogskommittén
föreslagit. Emellertid föreläde Kungl. Maj:t 1874 års riksdag ett förslag
till förordning angående enskilde skogsägares skyldighet att efter afverkning
sörja för skogsåterväxt, i hvilket förslag stadgades såväl att
i de orter, Kungl Maj:t uppå vederbörande landstings förslag bestämde,
skulle all af naturen till skogsbörd ägnad mark därtill bibehållas, där
den ej odlades till åker eller äng eller afröjdes till trädgård eller byggnadstomt
eller annat likartadt ändamål, som ock skyldighet för jordägaren
att i händelse af afverkning af skog å sådan mark sörja för
fullgod återväxt. Förslaget vann ej riksdagens bifall, utan förföll.

I anledning af enskilda motioner beslöt emellertid samma års riksdag
för sin del att för de delar af Norrbottens län, som ej hörde till lappmarken,
antaga en förordning angående åtgärder till förekommande af
ölverdrifven afverkning af ungskog. I förordningen stadgades bl. a. att
barrträd, som afverkadt ej hölle minst 7 decimaltum på ett afstånd af 16
fot från storändan, ej finge i form af rundt, biladt eller sågadt virke, till
in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid lastageplats
till inlastning uppläggas och ej heller till plank, bräder eller annat
dylikt försågas eller intagas inom såginrättning, i sågränna eller inom
område, som begagnades till sågplats eller sågbacke vid såginrättning

315

af hvad beskaffenhet som helst, allt vid påföljd att virket toges i beslag
och dömdes förbrutet, så framt icke tillstånd vore gifvet till trädets
afverkning för skeppning eller sågning; dock vore hemmansägare ej
förment att äfven utan tillstånd af hemmanets skog till oundgängligt
husbehof låta vid gården såga och använda undermåligt virke.

I sammanhang med förslaget om denna lag hemställde det särskilda
utskott, som vid 1874 års riksdag behandlade frågor om skogslagstiftning,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det samma
lag med de jämkningar, som kunde af ortsförhållandena påkallas, måtte
af Kungl. Maj:t förklaras gällande äfven för ett eller flera af de öfriga
norrländska länen, såvidt därom gjordes framställning af vederbörande
landsting. Men denna hemställan, som af Första kammaren antogs, blef
af Andra kammaren afslagen. *

Öfver det af Riksdagen antagna lagförslaget afgåfvos på Kungl.
Maj:ts befallning yttranden af bland andra Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län äfvensom samtliga kommuner i samma län.
Af dessa sistnämnda uttalade sig de flesta, hvilka representerade den
största delen af länets kustlandsbefolkning, enhälligt för den föreslagna
förordningens lämplighet och nödvändighet. Konungens befallningshafvande
tillstyrkte jämväl för sin del förslagets antagande till lag.

Sedan högsta domstolen, skogsstyrelsen och generaltullstyrelsen
afgifvit yttranden öfver det af riksdagen beslutade författningsförslaget,
vann detsamma Kungl. Maj:ts godkännande, hvarefter förordning i ämnet
utfärdades den 29 september 1874.

Vid 1884 års landsting i Norrbottens län väcktes förslag, att landstinget
skulle hos Kungl. Maj:t göra hemställan om sådan ändring i nämnda
kungl. förordning den 29 september 1874, att afverkning af undermåligt
virke för flottning till Finland möjliggjordes, för såvidt alverkningen
efter hållen syn visade sig vara förenlig med skogens ändamålsenliga
skötsel. Landstinget ansåg emellertid att, då förslaget endast
afsåge sådana förändringar i kungl. förordningen, som skulle komma att
tillämpas icke uti hela länet, utan endast i några få kommuner, det
borde tillkomma dessa kommuner, och ej landstinget, att härom göra
framställning, därest omständigheterna så påfordrade, livadan ock förslaget
af landstinget lämnades utan bifall.

Redan tidigt visade det sig, att enahanda förhållanden, som rådde
i Norrbottens län beträffande skötseln af de enskilda skogarna, jämväl
voro för handen i Västerbottens län. Från flera håll framkommo därföre
förslag att genom lagbud ingripa i dispositionsrätten öfver de enskilda

K. F. den 29
sept. 1874.

Förslag vid
1884 års
landsting.

Västerbottens

län.

316

Anmälan
‘ från

Konungens
befallningshafvande

år 1873.

Hemställan
från 1873
års landsting.

1874 års
landstings
förslag.

Yttranden

öfver

förslaget.

skogarna i sistnämnda län, på det att samma skogar måtte skonas för
alltför stor afverkning.

I skrifvelse den 22 september 1873 anmälde Konungens befallningshafvande
i Västerbottens län, att den misshushållning med de enskilda
skogarna, som delvis ägde rum inom länet, redan ledt därhän, att åtskilliga
byar och hemman å kustlandet vore i saknad af nödigt husbehofsvirke
och på en del ställen jämväl af vedbrand, åtminstone på nära håll,
samt att afverkningen af omogen skog till sparrar, efter att i många år
hafva bedrifvits i norra delen af länet och hufvudsakligen i Skellefteå
socken, under de två sista åren sträckt sig äfven till två andra socknar
inom länet.

Den 17 påföljda oktober insände och förordade Konungens befallningshafvande
i samma län en framställning från länets landsting, däri
landstinget hemställde, att enahanda föreskrifter, som uti kungl. förordningen
den 10 september 1869 angående åtgärders vidtagande till förekommande
af skogsförödelse på Goltland blifvit meddelade, skulle tilllämpas
äfven inom nedre landet af Västerbottens län, samt att förbud
måtte utfärdas mot export under viss tid af pitprops och sparrar af
mindre dimensioner.

I skrifvelse den 10 oktober 1874 tillkännagaf landstinget, att
under den tid, som förflutit efter landstingets nyssberörda framställning,
afverkningen af ungskog inom länet fortgått i en utsträckning, som vore
ägnad att ingifva de allvarligaste farhågor för framtiden, och anhöll
landstinget, att ett skrifvelsen bilagdt, af landstinget enhälligt antaget
förslag till författning rörande dispositionsrätten öfver enskildes skogar
inom länet med undantag af lappmarken, måtte, därest detsamma af
Kungl. Maj:t gillades, föreläggas Riksdagen till antagande. Konungens
befallningshafvande, som insände denna landstingets förnyade framställning,
hemställde tillika, att landstingets förslag måtte godkännas.

Sedan framställningar i enahanda syfte till Kungl. Maj:t inkommit
från Skellefteå kommun, kommunalfullmäktige i Säfvars socken äfvensom
Umeå, Löfångers och Bygdeå socknemän samt handlingarna remitterats till
skogsstyrelsen, förklarade styrelsen i särskilda afgifna utlåtanden sig af
anförda orsaker icke kunna tillstyrka godkännande af landstingets förenämnda
förslag, hvaremot styrelsen, som ansåg samma behof af skydd
för ungskogen förefinnas inom Västerbottens som inom Norrbottens län,
hemställde, att kungl. förordningen den 29 september 1874, angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
Norrbottens län, måtte oförändrad antagas äfven för Västerbottens län.

Efter erhållen del af skogsstyrelsens berörda utlåtanden förnyade

317

landstinget i skrifvelse den 9 oktober 1875 sin anhållan, att det åt
landstinget antagna förslaget måtte varda npphöjdt till lag, men anhöll
samtidigt, för den händelse att hinder för bifall härtill mötte, att enär
Västerbottens och Norrbottens läns lokala förhållanden, såvidt de anginge
förevarande fråga, vore väsentligt lika och det vore af största vikt att
en lag till skydd för länets ungskog snart utfärdades, ofvannämnda förordning
måtte förklaras skola gälla äfven för Västerbottens län.

Sedan skogsstyrelsen ånyo blifvit i ämnet hörd, förklarade Kungl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 14 januari 1876 landstingets anhållan,
att dess förslag till författning i ämnet måtte varda till lag upphöjdt,
icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda, hvarjämte Kungl.
Maj:t beträffande frågan om Norrbottenslagens tillämpning äfven för
Västerbotten ansåg landstingets äfvensom öfriga från Västerbottens län
inkomna framställningar i ämnet icke innefatta tillräcklig anledning att
till Riksdagen aflåta proposition i ärendet.

Vid 1876 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar motion
om Norrbottenslagens tillämpning äfven inom Västerbottens län, och i
afgifvet utlåtande hemställde lagutskottet, att riksdagen måtte för sin
del besluta, att hvad för Norrbottens län blifvit angående åtgärder till
förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog stadgadt genom
kungl. förordningen den 29 september 1874 skulle gälla äfven för Västerbottens
län. Denna utskottets hemställan bifölls af Andra kammaren,
hvaremot Första kammaren afslog densamma, dock endast med några
rösters öfvervikt. Vid följande års riksdag väcktes inom Andra kammaren
ånyo motion i enahanda syfte; lagutskottet tillstyrkte, men resultatet
blef detsamma som året förut; Andra kammaren biföll, under det
att Första kammaren afslog utskottets hemställan.

Sedan förnyade framställningar inkommit från såväl landstinget
och Konungens befallningshafvande i Västerbottens län som åtskilliga
kommuner inom länet, föreslog Kungl. Maj:t vid 1882 års riksdag,
under framhållande af att den öfverdrifna afverkningen af ungskoginom
Västerbottens län, som ägt och ägde rum genom det allt mer
tilltagande sparrhygget, måtte stäfjas, att bestämmelserna i Norrbottenslagen
måtte vinna tillämpning jämväl i de delar af Västerbottens län,
som ej hörde till lappmarken. På lagutskottets hemställan biföllo riksdagens
båda kamrar den kungl. propositionen, hvarefter förordning i
ämnet den 23 juni 1882 utfärdades.

I ett till Kungl. Maj:t på förekommen anledning under år 1887
afgifvet utlåtande anförde domänstyrelsen bland annat, att det för jord -

1875 års
landstings
framställning.

Kungl.
Maj:ts beslut.

1876 års
riksdag.

1877 års
riksdag.

1882 års
riksdag.

K. F. den 23
juni 1882.

Domänstyrelsens

förslag år
1887.

318

1888 års
riksdag.

K. F. den 19
• mars 1888.

1899 års
riksdag.

ägare i Västerbottens och Norrbottens kustland utan tvifvel medförde
olägenheter att, då för skogsmarks uppodling till åker och äng undermåligt
virke måste fällas, detta virke icke finge användas på det för
jordägaren fördelaktigaste sätt, vare sig genom sågning eller skeppning,
men att likväl, därest för undvikande af sådan olägenhet författningen
skulle tolkas så, att undermåligt virke å så kallade odlingsland finge på
jordägarens ansökning för skeppning eller sågning utstämplas, missbruk
vore att befara, hvilka kunde till ej oväsentlig del äfventyra författningens
ändamål, enär i saknad af föreskrift om skyldighet för jordägare
att efter erhållen ^stämpling fullgöra odlingsarbetet, uppgift om
tillämnad odling med all sannolikhet ofta komme att tagas till förevändning
för att åtkomma skog, hvilken författningen åsyftat skydda för
afverkning. Domänstyrelsen hemställde på grund häraf, att till kungl.
förordningen den 29 september 1874'' måtte fogas ett sådant tillägg att
därigenom, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som vore stadgadt
i § 5 af kungl. förordningen den 27 juni 1866 om dispositionsrätten
öfver skogen å vissa skattehemman, sådant detta lagrum lydde
enligt kungl. förordningen den 20 april 1883, vederbörande länsstyrelse
erhölle befogenhet att, efter pröfning i hvarje särskildt fall, för odlingsändamål
medgifva undermålig skogs afverkning för skeppning eller
sågning, emot förbindelse för jordägaren att inom viss tid fullborda
odlingen vid vite, som länsstyrelsen ägde bestämma.

Sedan Konungens befallningshafvande och landstingen i Norrbottens
och Västerbottens län enstämmigt förordat domänstyrelsens berörda
förslag, föreläde Kungl. Maj:t 1888 års riksdag ett förslag till förordning
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Västerbottens och Norrbottens län. Den föreslagna förordningen afsåg
att på ett ställe sammanföra samtliga de bestämmelser, som förekommo i
kungl. förordningarna den 29 september 1874 och den 23 juni 1882, hvilka
förordningar därigenom skulle upphöra att gälla. Därjämte upptogos i den
föreslagna förordningen de af domänstyrelsen förordade bestämmelserna.

Propositionen bifölls af riksdagens båda kamrar, och utfärdades
författning i ämnet den 19 mars 1888.

Vid 1899 års riksdag väcktes i Andra kammaren motion om sådan
ändring i kungl. förordningen den 19 mars 1888, att däri medgåfves
hemmansägare och åbo rätt att, äfven utan erhållet tillstånd, af hemmanets
skog till oundgängligt husbehof låta vid mindre husbehofssågar
och vid gården såga och använda undermåligt virke. Lagutskottet hemställde
om afslag å motionen, enär den föreslagna lagändringen utan
tvifvel skulle bereda ett gynnsamt tillfälle för dem, som därtill vore

319

hågade, att kringgå lagen och bryta mot dess syfte att förhindra afverkning
af undermålig skog för försäljning. Riksdagens båda kamrar
biföllo utan debatt lagutskottets hemställan.

1896 års skogskommitté afgaf förslag till ny författning uti hithörande
ämne. Detta förslag skilde sig ej väsentligt ifrån förut gällande
bestämmelser, men innehöll dock en hel del detaljändringar. Sålunda
fann kommittén lämpligt föreslå bl. a. att med skeppning enligt 1 §
skulle likställas afforsling med järnväg, att följaktligen ej heller inlastning
å järnvägsvagn eller uppläggande invid järnväg till lastning af undermåliga
barrträd skulle få äga rum, att med såginrättning enligt samm^
paragraf skulle likställas pappersmassefabrik, att gränsen för sparres
undermålighet enligt 3 mom. af 2 § skulle något sänkas, samt att
järnvägsstationsföreståndare skulle erhålla viss beslagsrätt.

Sedermera föreläde Kungl. Maj:t 1903 års riksdag ett i hufvudsak
på skogskommitténs betänkande grundadt förslag till förordning angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län. Detta antogs med några smärre
ändringar af Riksdagen, hvarefter den 24 juli 1903 utfärdades den ännu
gällande författningen i ämnet.

Vid 1905 och 1906 års riksdagar hafva föreslagits vissa speciella
ändringar i förordningen, såsom framgår af kommitténs redogörelse
härnedan.

Den lagstiftning, som sålunda åvägabragts för Västerbottens och
Norrbottens läns kustland, är grundad på principen om lagbestämdt
skydd för skog, hvilken ännu icke uppnått viss dimension. Lagen är
följaktligen en s. k. dimensionslag.

Lämpligheten af en på sådana grunder byggd lagstiftning för
skogshushållningen har under lång tid varit föremål för diskussion. 1896
års skogskommitté yttrade beträffande detta slag af skogslagar följande.

»Vänder man åter sin uppmärksamhet till en granskning af dimensionslagarnes
betydelse för skogshushållningen, så lärer till en början
böra erkännas, att de äro ägnade att förekomma vissa svåra former af
misshushållning med skogen och på grund däraf under mindre utvecklade
förhållanden kunna hafva ett visst berättigande. Men redan den omständigheten,
att den princip, hvaruppå de äro byggda, icke upptagits
i något annat lands lagstiftning än Sveriges, torde vara ägnad att väcka
misstro i afseende å deras ändamålsenlighet. En närmare granskning
af deras verkningar undanröjer ej denna misstro. Ett skogsbestånd,
äfven om det är likåldrigt, består af dels fullt utvecklade, härskande

1896 års
skogskommittés
förslag.

1903 års
riksdag.

K. F. den 24
juli 1903.

1905 och 1906
års riksdagar.

Kommitténs
yttrande.

Allmän motivering.

320

träd, dels af undertryckta träd, som, i följd af att de förra öfverskuggat
dem, stannat i växten och förlorat förmågan att vidare utveckla sig,
och dels slutligen af träd, h vilka, ehuru af enahanda orsak tillbakahållna
i sin utveckling, dock i högre eller lägre grad bibehållit förmågan att
vidare tillväxa, behärskade träd. Om nu, vare sig i följd däraf att endast
de gröfre träden kunna ekonomiskt tillgodogöras eller på grund af lagbud,
endast de härskande träden afverkas, uppstår därigenom icke så
stora luckor i beståndet, att därmed beredes tillräcklig tillgång på ljus,
för att en lifskraftig återväxt skall kunna uppkomma. Väl är däremot
■denna utglesning ägnad att låta skogsmarken betäckas af en vegetation,
som försvårar trädfröets nedträngande till jorden och groning. De kvarlämnade
träden åter äro dels ej längre växtliga, dels mindre utvecklingsbara.
De kunna alltså ej i vederbörlig grad tillgodogöra skogsmarkens
produktionskraft men stå däremot till hinder för uppkomsten af nya
lifskraftiga plantor. År det åter möjligt för skogsägaren att med fördel
afverka jämväl de undertryckta och de mindre växtliga träden, kan man
snarare räkna på, att afverkningen bedrifves på sådant sätt, att de öppningar,
som göras i skogsbeståndet, blifva tillräckliga för att bereda
möjlighet för god återväxt. Jämväl i de väl slutna bestånden af växtlig
ungskog erfordras utgallring af en del träd för att främja de återståendes
tillväxt. Hvarje åtgärd, som försvårar en lönande användning af det
virke, som kan erhållas utaf äldre undermåliga träd eller af gallringsvirke,
utgör därföre ett direkt binder för uppkomsten af en rationell
skogshushållning. Härtill komma ytterligare olägenheter af dimensionshygge,
föranledda af våra egentliga skogsträds naturliga egenskaper.
I följd af tallens större ljusbehof är det ägnadt att leda till detta trädslags
undanträngande af granen, som äfven å för tallen passande mark
bättre fördrager den halfskugga, som uppkommer genom en sådan
oordnad blädning. I granskogen åter, särskildt i den tätt uppvuxna,
vållar en dylik utglesning ofta, att de vid friställning ovana träden
torka. Om dessa förhållanden bära de af skogsstatens tjänstemän till
kommittén afgifna utlåtanden flerstädes vittnesbörd.

Dessa olägenheter för skogshushållningen äro mindre kännbara i
de två nordligaste länen, än de skulle vara i landets öfriga delar. I
följd af mildare klimat och i allmänhet bördigare jordmån äro skogsbestånden
i sistnämnda delar mera slutna och följaktligen mera mottagliga
för plockhuggningens menliga inflytelser än de nordligaste
länens i anseende till magrare jord och svagare reproduktion merendels
glesvuxna skogar. Härtill kommer, att, där i följd af ett rikare utveckladt
näringslif och bättre kommunikationer de mindre virkesdimen -

eionerna i högre grad vunnit användning och afsättning, en dimensionslag
skulle verka mera störande för skogshushållningen och dess utveckling
än i orter, där det mindre virket ännu röner föga eller ingen efterfrågan.

Men äfven på landets näringslif i allmänhet skulle en dimensionslag
verka ofördelaktigt, i det att alla andra träförbrukande industrier än
sågverksrörelseu skulle hämmas. Såväl pappermassefabrikationen som
kolningen äro emellertid fullt berättigade och för landet erforderliga
näringar, och särskildt den sistnämnda lämnar god arbetsförtjänst åt en
ej obetydlig del af landtbefolkningen under den årstid, då jordbruket
ligger nere, samt är därtill af synnerlig nytta för skogsskötseln. För
öfrigt måste det betraktas såsom mindre lämpligt att under en tid, då
näringslifvet på alla områden utmärker sig för eu synnerlig rörlighet,
binda landets viktigaste storindustri vid eu dylik regel, som hindrar
näringsidkaren att afpassa sin verksamhet efter förbrukningens växlingar
och affärslifvets skiftande kr af.»

Under .det att 1896 års ''skogskommitté efter ett sådant uttalande
farm lämpligt att i det förslag till ramlagstiftning ilråga om vård af
enskildes skogar, lrvilket sedermera lades till grund för den af 1903 års
riksdag antagna skogslagstiftning, upptaga principen om skyldighet för
afverkare att sörja för skogens återväxt, eu princip, som enligt kommitténs
uttalande får ställas som motsats till dinrensionslagsprincipen,
så famr kommittén dock icke tillrådligt att föreslå denna lags utsträckande
till nu ifrågavarande län, utan föreslog fastmer bibehållande af den gamla
dinrensionslagen.

Till stöd för denna sin uppfattning anförde kommittén bland annat
följande:

»Beträffande åter den för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter
gällande skogslag, anser kommittén den visserligen föga ägnad
att befordra en rationell skogsskötsel. Men då denna lag tillkommit
efter upprepade framställningar från de båda länens landsting, samt densamma,
enligt hvad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande
omfattas med förtroende af befolkningens flertal, synes det kommitterade
icke böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar från
dessa orter utbyta den för dem nu gällande lag emot en på helt andra
grunder byggd lagstiftning. Dessutom torde väl ännu en tid samfärdsel
och industri komma att i dessa landsändar kvarstå vid den mindre utvecklade
ståndpunkt, som vållar, att hufvudsakligen blott timmerdugliga
träd kunna med fördel uttagas nr skogarne. Och så länge detta förhållande
fortfar, kunna måhända fördelarna af en dimensionslag anses

322

öfverväga de olägenheter den medför. Kommittén håller däremot för
sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet och särskildt
då lättare kommunikationer komma att inom de två nordligaste länen
möjliggöra uppkomsten af pappersmassetillverkning, kolning och andra
industrier, som tillgodogöra de smärre virkessorterna, olägenheterna af
dimensionslagen komma att framträda med den styrka, att ortens befolkning
finner lämpligt att påkalla densammas utbytande mot andra
föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade förhållandena.»

För sin del får kommittén i likhet med 189C> års skogskommitté,
om också icke med samma eftertryck, uttala, att eu på dimensionsprincipen
byggd skogslagstiftning obestridligt lämnar mycket öfrigt att önska,
i all synnerhet därest lagens ändamål är att genom lagstiftningen skapa
en verkligt rationell skogsvård. En svaghet hos detta slag af skogslagar,
som genast faller i ögonen, är att dylika lagar icke i och för sig
innehålla några bestämmelser rörande beståndsvård, hvilket. i det moderna
begreppet skogshushållning ingår som en integrerande och ovillkorlig
förutsättning. Det måste dock å andra sidan erkännas, att en
dimensionslag, äfven där denna stannar vid hufvudsakligen rena förbudsbestämmelser
i fråga om afverkning af skog, icke behöfver lägga något
ovillkorligt hinder i vägen för eu rationell skogsvård, där behofvet af
beståndsvård kan tillfredsställande tillgodoses och skogsägaren vill tillämpa
en sådan metod. I hvarje fall kan detta icke sägas vara händelsen
med ifrågavarande lagstiftning, hvilken ju icke lägger hinder i vägen
för afverkning af äfven undermåliga träd, därest sådan afverkning
är för skogens ordentliga skötsel erforderlig. Men livad som framför
allt måste erkännas är att, såsom också förbemälda kommitté framhållit,
en skogslagstiftning, grundande sig på dimensionsprincipen, måste
vara ägnad att förekomma en uppenbar misshushållning med eller för
långt drifven afverkning och sköfling af ungskogen. Knappast torde
också någon finnas, som icke är villig erkänna, att den kungl. förordning,
som nu gäller för Västerbottens och Norrbottens läns kustland,
varit af den allra största betydelse för dessa landsdelar och att, därest
denna icke funnits, tillståndet ifråga om de enskildes skogar därstädes skolat
förete en väsentligt annan och långt sämre anblick än nu är fallet. Att
— låt vara med åtskilliga undantag — denna lagstiftning visat sig verksam
till skydd för den unga skogen trodde sig ock kommittén finna
under sina resor uti de orter, där lagstiftningen gäller, om än gifvetvis
någon allmängiltig slutsats icke kan dragas af de erfarenheter, som
under dessa besök å endast vissa enstaka trakter inom länen vunnos.
De svar å den af kommittén uti förevarande ämne till besvarande af ej

323

blott tjänstemän, utan oek korporationer och enskilde utställda fråga:
»Anses dimensionslagen hafva fyllt sin uppgift att skydda ungskogen
för öfverdrifven afverkning?» synas i mångt och mycket gifva stöd åt
antagandet, att kommitténs uppfattning härvidlag kan tillerkännas allmängiltighet.

Eu motsatt uppfattning mot den, som härofvan fått uttryck, har
visserligen i åtskilliga fall kommit till synes, men det torde kunna med
skäl antagas, att denna mening icke bör tillmätas afgörande betydelse,
utan fastmer afser vissa särskilda trakter, där afsättningsförhållandena
varit synnerligen förmånliga, så att mindre dimensioner kunnat tillgodogöras
med ekonomisk vinst. Åfven torde den sålunda häfdade
uppfattningen kunna tillskrifvas icke lagens grundläggande princip,
utan mera en del i densamma förekommande särskilda bestämmelser
rörande viss rätt att fritt förfoga öfver skogen för husbehofsändamål, i
hvilket hänseende kontrollbestämmelserna varit otillfredsställande, hvartill
kommittén torde få härnedan i den speciella motiveringen till sitt förslag
närmare återkomma. Ofvanberörda förhållande undgick heller icke kommittén
under dess resor, men syntes vara att företrädesvis hänföra till
de orter, där s. k. sparrtillverkning förekommer i större utsträckning.

Mot dimensionslagar har vidare anmärkts, att dessa icke i allmänhet
äro ägnade att tillfredsställande tillgodose krafvet på en god och
snabb föryngring. Åfven om man principiellt måste erkänna befogenheten
af en sådan anmärkning, så får dock icke förbises att de träd,
som genom lagen äro tillförsäkrade skydd mot för tidig afverkning, äro
fullt dugliga till fröträd — åtminstone med den gräns för den fria afverkningsrätten,
som är satt uti nu ifrågavarande kungl. förordning.
Och det måste ju anses som en oundgänglig förutsättning för hvarje
dimensionslag, att denna gräns sättes så, att full trygghet vinnes för att
fröduglig skog lämnas kvar efter afverkningen. Härigenom har också
ifrågavarande lag uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska tillfredsställande
— om ock relativ — trygghet. Erfarenheten torde äfven
hafva ådagalagt, att det härvidlag icke är så illa beställdt, som en del
af till kommittén afgifna yttranden synas angifva.

Då alltså å ena sidan det icke torde kunna motsägas, att nu gällande
skogslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens kustland verkat
mycket godt till förhindrande af ungskogens öfverdrifna afverkning,
hvilket värit lagens enda ursprungliga ändamål, och det å andra sidan
torde kunna utan öfverdrift påstås, att den år 1903 åvägabragta lagstiftningen
angående vård af enskildes skogar icke skulle varit i stånd att
bättre tillgodose detta syftemål eller att undanröja de brister, h vil ka

324

med större eller mindre fog kunna anmärkas kos dimensionslagen, så
synes det som om det skulle erfordras synnerligen starka skäl för upphäfvande
af samma lagstiftning och densammas ersättande — såsom
från åtskilliga håll påyrkats — med den för riket i öfrigt gällande
lagen angående vård af enskildes skogar. Uppenbart torde vara att
en åtgärd för lagens upphäfvande icke kan på allvar ifrågasättas,
förrän full visshet förefinnes, att en bättre afpassad, men i fråga om
skydd mot den öfverdrifna ungskogs af verkningen lika effektiv lag kan
sättas i den nuvarandes ställe.

Någon sådan lagstiftning'' har kommittén emellertid icke kunnat
föreslå. Kommittén har alltså, såsom ock af det nämnda framgår, ansett
sig icke böra ifrågasätta ett frångående af den grundval, dimensionsbestämmelser,
hvarpå nu gällande lagstiftning är byggd. Väl är det
sannolikt, att 1903 års lagstiftning angående vård af enskildes skogar
kommer att än vidare utvecklas, och förberedande åtgärder för sådant
ändamål äro också redan af statsmakterna vidtagna. Men först sedan
en dylik förändrad lagstiftning för öfriga delar af landet genomförts
och befunnits ändamålsenlig, torde tiden vara inne att på allvar upptaga
frågan om upphäfvande af nu gällande lagstiftning, och med all sannolikhet
kommer att dröja af sevärd tid, innan förslag till genomgripande
förändring af allmänna skogsvårdslagen kan blifva aktuellt.

Kommittén föreställer sig, att åtminstone i vissa, måhända icke
alltför fä, fall de brister, hvilka anmärkts hos dimensionslagen och som
mera intimt sammanhänga med lagens egenskap af dimensionslag, skola
kunna undanröjas eller åtminstone visa sig mindre kännbara i den mån
ett stegradt intresse för och ökad insikt om betydelsen af en rationell
skogsvård kan göra sig gällande.

Ehuru kommittén alltså för sin del föreslår bibehållande af nuvarande
lagstiftnings grundval, så har kommittén i sammanhang med
pröfningen af de utaf riksdagen framhållna behof utaf ändrade bestämmelser
i vissa delar af lagstiftningen jämväl tagit i öfvervägande, huruvida
icke genom ytterligare tillägg dels rörande själfva handhafvandet
och öfvervakandet af lagen, dels ock afseende eu direkt vård af skogen,
lagens verkningar i ändamål att icke blott bereda skydd för öfverdrifven
afverkning af ungskog, utan ock påskynda skogens föryngring skulle
kunna göras mera effektiva och betryggande.

I förstnämnda hänseende har kommittén utgått från de'' allmänna
grundsatser, hvilka kommittén nedan kommer att uttala beträffande anordnande
af den uppsikt, som staten förbehållit sig rörande enskildes skogar
i Norrland och Dalarna. Kommittén framhåller där, hurusom i fråga

325

om ekonomisk lagstiftning i allmänhet och skogslagstiftning i synnerhet
vikt ligger icke blott på en lämplig och väl afpassad lagstiftning utan
i all synnerhet på det sätt, enligt hvilket sådan lagstiftning handhafves.
Kommittén tillåter sig härutinnan hänvisa till sitt uttalande (sid. 431 ff.)
hvilket gifvetvis har sin fulla tillämpning å det område, hvarom nu
är fråga.

Med tillämpning af livad kommittén sålunda anfört har kommittén
uppgjort följande

326

Förslag *

till

lag angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar inom
de delar af Västerbottens och Norrbottens län,
som ej tillhöra lappmarken.

1 §•

I form af rundt, biladt eller sågadt virke må barrträd, som ej är
torrt och som efter livad här nedan i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt,
icke till in- eller utländsk ort skeppas, ej heller till ort, belägen
utom de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej tillhöra
lappmarken, å järnväg forslas, ej heller å fartyg lastas eller vid lastageplats
uppläggas och ej heller till sågad vara eller för pappersmassefabrikation
användas eller intagas vare sig inom såginrättning eller pappersmassefabrik,
i till dylika anläggningar hörande rännor eller förvaringsbommar
eller inom område, som begagnas till sågplats eller sågbacke
vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik, med
mindre tillstånd i vederbörlig ordning erhållits till trädets afverkning
till fritt förfogande.

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller
uti någon riktning, barken oberäknad, minst 21 centimeter i genomskärning,
på ett afstånd af 4.7 5 meter från storändan.

2 mom. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt
virke, när det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är taget
af träd, som icke är undermåligt eller af träd, som är med vederbörligt
tillstånd afverkadt.

3 mom. Sparre, hvars ursprungliga tjocklek vid 4.7 5 meters
längd ej kan utrönas, skall för att icke anses undermålig, hålla i omkrets,
vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter, i fall sparren
är sågad eller bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt
i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. Virke, sågadt annorledes än till sparre, må såsom undermåligt
anses allenast därest lagligen kan styrkas att varan tillkommit
af träd, som är undermåligt och till hvars afverkande till fritt förfogande
ej meddelats vederbörligt tillstånd.

* §•

Utan hinder af hvad ofvan är stadgadt vare jordägare eller åbo
berättigad att utan särskildt tillstånd af fastighetens skog för användning
inom orten till eget eller annans oundgängliga husbehof eller till
allmänt ändamål låta försåga undermåligt virke å sådana såginrättningar,
å hvilka försågning för export ej äger rum (husbehofssågar).

Finnes ej sådan såg å fastigheten eller i dess närhet, vare dylik
försågning tillåten jämväl å annan såginrättning (exportsåg), dock att
för sådan händelse försågningen må afse allenast fastighetens eget eller
med densamma i sambruk varande fastighets husbehof samt äga rum under
villkor, som i 4 § sägs.

4 §■

Den som önskar, utan föregående utsyning, å exportsåg försåga
undermåligt virke, skall före den 1 april det år, försågningen är afsedd
att äga rum, hos skogsingenjören i orten skriftligen uppgifva den fastighet,
därifrån virket härstammar, ungefärliga virkesmängden, den såginrättning,
där virket skall försågas, samt det ägarens märke, som före
sågningen skall vara virket åsätt.

Närmare föreskrifter med afseende å dylik försågning meddelas af
Konungen.

5 §•

1 mom. Den, som för sin skogs ordentliga skötsel och vård anser
erforderligt, att afverkning af undermåliga träd annorledes än för användning
inom orten till eget eller annans oundgängliga husbehof eller

328

till allmänt ändamål företages, har att därom skriftligen göra anmälan hos
vederbörande skogsingenjör; och åligger det skogsingenjören eller den
skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa den undersökning
af skogen, som af omständigheterna påkallas. Finnes därvid slik
afverkning vara med grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande,
må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen
gifvas till afverkning till fritt förfogande; dock att träden ej
må afföras, innan de genom förrättningsmannens försorg blifvit med
kronomärke stämplade.

Har vid förrättning af nu omförmäld art förrättningsmannen ansett
nödigt att fröträd å skogen tillsvidare öfverhållas, skall i instrumentet
öfver förrättningen härom lämnas föreskrift, och skola dessa träd till
antal och växtplatser angifvas; och vare för sådan händelse sökande
skyldig, att innan stämpling, hvarom i detta moment finnes stadgadt,
får ske, aflämna en af två vittnen bestyrkt förbindelse att uppfylla
föreskriften om fröträds öfverhållande. Dessa fröträd skola genom förrättningsmannens
försorg förses med särskildt märke och må sedermera
icke utan särskildt tillstånd afverkas. Öfvergår fastigheten till annan,
vare förre ägaren från sin förbindelse fri, där han vederbörligen styrker,
att nye ägaren öfvertagit densamma.

2 mom. Varder förrättning, som i 1 mom. omförmäles, begärd
före den 1 april, skall undersökningen och utstämplingen så vidt ske
kan företagas och afslutas före den 1 oktober samma år. Uppstår under
tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller eljest och
begäres i anledning häraf före den 1 september sådan förrättning, skall
densamma före nästföljande 1 december verkställas.

Anmälan för erhållande af dylik undersökning och ^stämpling
bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen kan antagas taga
i anspråk.

Efter anmälningstidens utgång skall genom kungörelse i kyrka
samt tillkännagifvande i ortstidning meddelas den ordning, i hvilken
förrättningarna skola verkställas, samt dagarna, då de beräknas komma
att äga rum.

3 mom. Innan förrättningsmannen från stället afreser, skall han
mot bevis, men utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt
syneinstrument, i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas.

4 mom. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i
denna förordning fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd af
föreläggande vid laga skifte varder afverkadt skall i tillämpliga delar
gälla hvad här ofvan är stadgadt.

329

5 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket, göre härom
anmälan hos vederbörande skogsingenjör, hvilken det åligger att, så
snart sådant i sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten lämpligen
kan ske, verkställa besiktning å den uppgifna odlingsmarken till
utrönande af dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling
samt därefter till skogsvårdsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet med
uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda. Önskar
ägaren att utan afbidande af utsyningsförrättning vinna handläggning
af ärendet, äge han på egen bekostnad antingen för besiktning af marken
påkalla skyndsam åtgärd af vederbörande skogsingenjör eller kronobetjänt,
hvarefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan
stadgas, eller ock låta odlingsmarken besiktigas af landtmätare, landtbruksingenjör
eller jordbrukskonsulent eller ock af två andra trovärdiga män
samt insända det öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i
ärendet till endera af nämnda tjänstemän, som har att med eget vttrande
befordra ansökningen till sfcogsvårdsstyrelsens pröfning.

Finner skogsvårdsstvrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara
af beskaffenhet att böra komma till utförande samt att afverkning af
undermåligt virke till fritt förfogande bör medgifvas, meddele skogsvårdsstyrelsen
därtill tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken odlingen
skall vara fullbordad. På jordägarens begäran skola sedermera träden
genom vederbörande skogsingenjörs försorg stämplas med kronomärke.

6 §•

För utsyning och stämpling, hvarom i 5 § sägs, skall sökanden,
jämte det han vare pliktig bekosta nödig handtlangning, till statsverket
gälda godtgörelse enligt grunder, som af Konungen bestämmas.

7 §•

A skogsmark, därå denna lag äger tillämpning, må afverkning af
undermåliga barrträd, som icke blifvit enligt 5 § utsynade eller stämplade,
ej så bedrifvas, att skogens återväxt uppenbarligen äfventyras eller
fastigheten kommer att sakna nödigt virke för eget husbehof. Har
sådan afverkning ägt rum, vare den, som låtit densamma komma sig
till last, pliktig att vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande
finnas erforderliga, eller tåla den inskränkning i förfoganderätten öfver

330

skogen, som af omständigheterna påkallas. År af ägare afverkningsrätt
upplåten till annan, och har denne gjort sig skyldig till förfarande af
omförmäld art, vare jämväl ägaren härför ansvarig, där ej afverkningsrätten
upplåtits genom aftal, som gällde vid tiden för denna lags
trädande i kraft; äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda
fått vidkännas.

För uppsikt öfver att hvad sålunda stadgats varder iakttaget skall
i hvartdera länet finnas eu skogs vårdsstyrelse.

8 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest skogs vårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att afverkning bedrifves i strid mot bestämmelserna
i 7 §, äger styrelsen att hos vederbörande skogsinspektör
påkalla undersökning. Skogsinspektören förordnar i anledning häraf eu
statens skogsingenjör att med biträde af två ojäfviga gode män, hvilka
af förrättningsmannen utses bland dem, som äro valde till ledamöter i
ägodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten, å
stället undersöka förhållandet och därefter till skogsinspektören afgifva
redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande
i skogbärande skick må finnas nödig eller till den inskränkning i förfoganderätten
öfver skogen, som med hänsyn till fastighetens framtida
behof af husbehofsvirke anses vara af omständigheterna påkallad; och
skall därefter skogsinspektören till skogs vårdsstyrelsen öfverlämna handlingarna
i ärendet tillika med eget yttrande.

Hafva synemännen stannat i olika meningar, skola de särskilda
meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

\) §.

Kan skogsvårdsstyrelsen efter öfvervägande af i undersökningsinstrumentet
innehållna förslag träffa öfverenskommelse med den eller
dem, som jämlikt 7 § äro ansvariga för återväxtens tryggande, om de
åtgärder, som böra vidtagas för markens återställande i skogbärande
skick, bör den skriftligen upprättas och lände därefter till efterrättelse.
Träffas ej öfverenskommelse eller hafva, efter det öfverenskommelse
träffats, de däri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen
att vid domstol anhängiggöra och utföra talan emot vederbörande.

Har jämlikt 9 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, hvilka för återväxtens betryggande å den afverkade
skogsmarken böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom
hvilken samma åtgärder skola vara fullgjorda vid äfventyr att de eljest
varda af skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda,
och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen pröfvas, i den
mån sådant finnes vara af nöden samt kunna ske utan förnärmande af
annans rätt, meddela förbud, intill dess de föreskrifna åtgärderna blifvit
verkställda, mot afverkning å så stor del af det ägaren tillhöriga skogsområde,
som skäligt pröfvas.

Ofver rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär. Angående
klagan öfver förbud, som under rättegången meddelas, gälle hvad
i 16 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas. Afverkningsförbud går genast
i verkställighet.

11 §■

Förbud, som i 10 § sägs, må ock på begäran af skogsvårdsstyrelsen
af öfverexekutor meddelas, där den jämlikt 8 § verkställda undersökning
gifver vid handen, att afverkning bedrifvits i strid mot bestämmelserna
i 7 §, och S(käl till sådant förbud i öfrigt förekomma.

Om dylikt förbud gälle i tillämpliga delar hvad i utsökningslagen
om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada, som
genom åtgärden kan tillskyndas vederparten, icke erfordras.

12 §.

1 mom. Virke, hvarmed förfarits i strid mot bestämmelserna i
1 §, vare att anse såsom förbrutet samt underkastad t beslag; undgår
dylikt virke beslag, vare den, som gjort sig till förfarandet skyldig,
pliktig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma
virke.

2 mom. Har i strid mot föreskrift i 1 § virke till sågad vara
eller för pappersmassefabrikation användts eller intagits vare sig inom
såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggning hörande
rännor eller förvaringsbommar eller inom områden, som begagnas till
sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappers -

332

massefabrik, vare såginrättningens eller pappersmassefabrikens ägare
förfallen till böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

3 mom. Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud eller varder
fröträd, rörande hvars öfverhållande aftal blifvit på sätt i 5 § 1 mom.
sägs träffad t, i strid mot samma aftal afverkadt, vare straffet böter från
och med tjugofem till och med femhundra kronor; och skall virket tagas
i beslag samt dömas förbrutet.

Undgår sådant virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,
skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet
af samma virke.

4 mom. Nyttjar den, som jämlikt 3 § låtit å exportsåg utan
föregången stämpling försåga undermåligt virke, detsamma för annat
ändamål än fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande
fastighets husbehof, vare han förfallen till böter från och med tio till
och med etthundra kronor.

o mom. Har efter afverkning meddeladt afverkningsförbud blifvit
genom utslag, som vunnit laga kraft, upphäfdt, förty att förbud icke
bort meddelas, må icke virket dömas förbrutet eller ersättning därför
utdömas.

6 mom. Innefattar afverkning förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall hvad förut i denna paragraf är stadgadt icke vinna tilllämpning;
dock skall delägare i samfäld skog, som vid öfverträdande
af afverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hafva
förverkat hvad på honom belöper af det afverkade virket samt, där hans
andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter ty förut
är sagdt..

18 §.

1 inom. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,
tillkommer allmän åklagare, skogsingenjörer och tillsyningsmän, hvar
inom sitt tjänstgöringsområde, äfvensom inom hamn och lastageplats
tullstatens tjänstemän och betjänte samt, då virket är lastadt på järnvägsvagn
för transport till ort, där denna lag icke gäller, stationsföreståndare
och banmästare, men rättighet att utföra åtal i sådana mål
äge endast allmän åklagare och skogsingenjör; och skall förty annan,
som gjort beslag, därom, så snart ske kan, göra anmälan hos allmän
åklagare eller skogsingenjör.

2 mom. Sedan beslag ägt rum, skall, vid äfventyr att beslaget
eljest förfaller, inom sextio dagar frågan om beslagets giltighet under -

333

ställas pröfning af domstolen i den ort, där beslaget skett, genom instämmande
af virkesägaren eller, där denne ej är för åklagaren känd
eller icke kunnat med stämning anträffas, genom anmälan hos domstolen
eller domaren, för hvilken senare händelse af domstolen eller
domaren ofördröjligen skall om beslaget utfärdas kungörelse, innefattande
föreläggande för virkesägaren att inställa sig inför domstolen å den allmänna
rättegångsdag, som infaller näst efter eu månad från kungörelsens
dag äfvensom meddelande att rätten då vill, utan hinder af virkesägarens
utevaro, till pröfning upptaga frågan om beslagets giltighet
och huru med virket bör vidare förhållas. Denna kungörelse skall genom
åklagarens försorg befordras till uppläsande v uti kyrkan i den församling,
där beslaget skett, samt införas uti en af ortens tidningar.

3 mom. Försäljning af beslagtaget virke må ej ske innan frågan
om beslagets giltighet slutligen pröfvats, där ej virkesägaren begär, att
försäljningen det oaktadt skall äga rum, eller öfverexekutor, på anmälan
af åklagaren, med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för
handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större
än skäligt är, därom förordnar.

Närmare bestämmelser om sättet för försäljning af beslagtaget
virke meddelas af Konungen.

4 mom. Försäljes beslagtaget virke innan det dömts förbrutet,
skall, till dess frågan härom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman
nedsättas hos Konungens befallningshafvande i länet; och vare om insättning
af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen
sägs.

14 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla länets skogsvårdskassa.
Genom försäljning af beslagtaget virke uppkommen behållning
äfvensom, där virket undgått beslag, ersättning jämlikt 12 § 1 och 3 inom.
fördelas sålunda, att eu tredjedel tillfaller skogsvårdskassan samt två
tredjedelar åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt
beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå hälften.

15 §.

Saknas medel till lulla gäldandet af böter, livartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

334

16 §.

A sådan försumpad skogsmark, där skogens återväxt uppenbarligen
omöjliggöres af markens beskaffenhet och betäckning, äge hvad
ofvan i 7 —11 §§ sägs icke tillämpning.

17 §.

År sökande missnöjd med förrättnings mans utlåtande enligt 5 §,
må han däröfver föra klagan hos vederbörande skogsinspektör sist innan
klockan tolf å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud
erhållit del af samma utlåtande.

Ändring i skogsinspektörens beslut må sökas genom underdåniga
besvär, som skola vara inkomna till jordbruksdepartementet innan klockan
tolf å trettionde dagen efter det klaganden fått del af samma beslut.

18 §.

Denna lag äger icke tillämpning å hemman och nybyggen, hvilka
i fråga om dispositionsrätten till skogen äro underkastade inskränkningar
jämlikt kungl. förordningen den 29 juni 1866.

Denna lag träder i kraft den

Särskild motivering till näst förestående lagförslag.

Hvad först lagens rubrik angår, har kommittén ansett lämpligt att
redan här gifva ett uttryck åt den utvidgning i riktning mot en förbättrad
skogsvård, som föreliggande lagförslag är afsedt att innebära i
förhållande till nu gällande förordning angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län.

Såsom af lagförslagets 18 § framgår, har kommittén funnit de skogar
inom lagens tillämpningsområde, för hvilka nu gäller utsyningstvång
enligt kungl. förordningen den 21) juni 1866, angående dispositionsrätten
öfver skogen å vissa skattehemman, fortfarande böra behandlas enligt
andra grunder än öfriga skogar inom länens kustland och får kommittén
rörande motiven härför hänvisa till sitt uttalande härofvan (sid. 308).

1 §•

Denna paragraf innehåller, i förhållande till nu gällande motsvarande
stadganden, ej någon annan nyhet än att förbud gifvits mot
forslande å järnväg af i paragrafen afsedt ostämpladt virke jämväl till
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Det har nämligen visat
sig, att den frihet, som härvidlag nu är rådande, i åtskilliga fält, om än
hittills ej i mera afsevärd omfattning, medfört fara för skogssköfliug.

Då export utom länen af ved, härstammande från undermåliga
ostämplade barrträd, synnerligast från södra delen af Västerbottens läns
kustland ägt rum, så att på enstaka ställen större kalhyggen uppkommit,
har kommittén haft under ompröfning, huruvida ej för export
af barrved borde gälla samma regler som i fråga om export af barrträd
i form af rundt, biladt eller sågadt virke; men har kommittén funnit
en sådan utsträckning af paragrafen mindre lämplig, emedan det i
praktiken skulle visa sig synnerligen svårt och ofta nog hardt när

omöjligt att afgöra, huruvida ett vedparti härstammade från undermåliga
ostämplade träd eller icke, vid hvilket förhållande lagbudet skulle visa
sig ineffektivt mot lagbrytare, samtidigt som det skulle kunna föranleda
trakasserier och obehag för den laglydige medborgaren. Kommittén
har, såsom af lagförslagets 7 § framgår, sökt korrektiv mot skogssköfling
genom vedafverkning på annat sätt, nämligen genom förbud i
analogi med bestämmelserna i nu gällande lag om enskildes skogar.

2 §•

Då någon ovisshet varit rådande beträffande frågan, huruvida ett
träd, som, på det i paragrafens första moment angifna afstånd från
storändan, i viss riktning ej hölle 21 centimeter i genomskärning, medan
det däremot vid samma höjd i annan riktning höffe nämnda mått eller
däröfver, skulle vara att betrakta såsom undermåligt, har kommittén
ansett ett förtydligande härutinnan önskvärdt och fördenskull, i anslutning
till en alltmera utbredd praxis, gifvit momentet den föreslagna lydelsen.

Kommittén bär haft under noggrann ompröfning, huruvida icke det i
första momentet innehållna måttet, 21 centimeter i genomskärning, barken
oberäknad, på ett afstånd af 4.7 5 meter från storändan, skulle kunna
lämpligen utbytas mot visst mått utanpå barken vid brösthöjd. Härigenom
skulle ju onekligen vinnas någon minskning i besvär och tidsförlust
vid utsvningen. En direkt anledning att upptaga denna fråga
har ock gifvits genom ett uttalande i Öfre Norrlands skogsvårdsförenings
förutberörda skrivelse af innehåll att på grund af svårigheten
att bestämma stående träds diameter inom bark 4.7 5 meter från storändan
det kunde ifrågasättas, huruvida ej den nuvarande bestämmelsen
i § 2 mom. 1 om minsta dimension för fullmåliga träd, eller 21 centimeter
inom bark 4.7 5 meter från storändan, borde utbytas mot 26 centimeter
utanpå barken 1.5 meter från roten. De flesta såväl statstjänstemän som
enskilda, hvilka till kommittén inkommit med utlåtande i denna fråga,
hafva visserligen biträdt tanken på ett sådant utbyte, men andra återigen
hafva uttalat sig däremot. Då kommittén beslutit sig för att icke föreslå
någon förändring uti nu gällande bestämmelser härvidlag, har kommittén
låtit följande skäl vara för sig bestämmande. Ur kontrollsynpunkt
måste det vara fördelaktigt att såsom dimension sgräns hafva ett mått
inom bark, ty dels är barkens tjocklek i ej ringa mån växlande i synnerhet
på stammens nedre del och dels finnes icke någon säkerhet iör att
barken efter stockens flottning kvarsitter, hvilket måhända skulle föranleda
till att kontrollen måste förläggas till skogen, något som vore
nära nog outförbart.

337

Beträffande andra momentet har Öfre N orrlands skogs vårdsförening
yttrat: »mom. 2 innehåller nu ett stadgande att virke af träds öfre del
ej må hänföras till undermåligt virke och såsom sådant tagas i beslag,
där det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är taget af
träd, som ej är undermåligt, eller af träd, som är med vederbörligt
tillstånd afverkadt. 1 motsatt fall skulle alltså toppstockar anses förbrutna.
På grund häraf hafva nyligen stora partier toppstockar af
fullmåliga och stämplade undermåliga träd underkastats beslag. Härvid
har det egendomliga inträffat, att svaranden-virkesägaren — mot vanlig
rättspraxis — bragts i den ställning, att han nödgats åstadkomma en
svår och kostsam bevisning om virkets ursprung från fullmålig eller
med vederbörligt tillstånd afverkad, sålunda af jägmästaren själf utstämplad
skog. Då dylika Övergrepp kunna medföra stora ekonomiska
förluster för virkesägaren, synes en omarbetning af detta stadgande
nödvändig. Detta är så mycket mer fallet, som det är omöjligt att på
platser, där beslag får äga rum, skilja undermåliga toppstockar, afverkade
på kustlandet, från sådana, som afverkats inom lappmarken
och på hvilka dimensionslagen icke har någon som helst tillämpning.
Under nuvarande förhållanden kan virkesägaren icke ett ögonblick
känna sig säker för obehörig inblandning, förrän virket inlastats i fartyget
och detta afseglat.» — Med hänsyn därtill att detta yttrande, om
än i vissa afseenden betydligt öfverdrifvet, synts kommittén i viss mån
hafva fog för sig, har kommittén haft under allvarligt öfvervägande
dels huruvida nuvarande bestämmelserna kunna sägas vara oskäligt betungande
och dels huruvida, därest bevisningssk3ddigheten härvidlag helt
öfverflyttades på åklagaren, förhållandena skulle blifva rättvisare och
bättre. I förra afseendet torde vara att bemärka följande. Nuvarande
bestämmelserna lära icke — såsom föreningen synes antaga — föranleda
till att alla påträffade toppstockar utan vidare tagas i beslag, för att
sedermera virkesägaren skall nödgas prestera en svår och kostsam
bevisning om stockarnas ursprung i ändamål att få beslaget häfdt, lika
litet som det torde få antagas att domstolarna tolkat eller komma att
tolka samma bestämmelser så, att alla beslagtagna toppstockar, beträffande
hvilkas härstamning från behörigen afverkade träd full legal
bevisning icke kunnat åstadkommas, dömas .förbrutna. Mot sådana antaganden
tala åtskilliga omständigheter. Först och främst lärer icke i frågakomma
att toppstockar tagas i beslag utan att vederbörande tjänsteman
anser sig hafva grundade skäl antaga, att de äro beslag underkastade.
Vidare, äfven om han anser sig hafva anledning till en sådan misstanke,
gifver lagrummets ordalydelse »där det tydligen visar sig eller

338

ådagalägges» uppenbart vid handen att han bör verkställa direkt undersökning,
om sådan låter sig göra, i ändamål att utröna stockarnas beslagsmässighet
ej mindre genom besiktning af stockarna (härpå syftar
»där det tydligen visar sig») än ock genom att, såvidt möjligt, bereda
virkesägaren tillfälle att styrka behöriga afverkningen af desamma (härpå
syftar »där det--— ådagalägges»). I detta sammanhang vill kom mittén

omnämna, att å åtskilliga håll, särskildt inom Luleå distrikt, så
förfarits, att till vederbörande jägmästare till ledning för dennes kontrollerande
verksamhet öfverlämnats intyg från afverkningsförmän att
uti virkespartiet ifråga icke finnas andra toppstockar än sådana, som
härstamma från fullmåliga eller undermåliga, men stämplade träd, ett
tillvägagångssätt som visat sig vara ganska väl ägnadt att förekomma
onödiga beslag. Har emellertid åklagaren, anseende sig liafva fullgiltig
anledning fortfarande misstänka toppstockarnas beslagsmässighet, anhängiggjort
talan mot virkesägaren, tillkommer det domstol att slutligt
pröfva saken; och finner denna omständigheterna i målet tyda på att
lagöfverträdelse icke ägt rum, lärer den säkerligen finna angeläget, äfven
om ej fullt bindande bevisning i sådant hänseende förebragts, att fria
svaranden. Slutligen, enär det ju är uppenbart, att det är lättare för
virkesägaren att leda i bevis ett påstående, att stockarna härstamma
från fullmåliga eller eljes behörigen afverkade träd, än för åklagaren
att bevisa motsatsen, hvilket i många fall torde vara hardt när omöjligt,
och då vidare i mål af ifrågavarande beskaffenhet straffprocessens bevisregler
ej torde böra tillämpas i sin strängaste form, utan modifieras af
bevisreglerna för civilprocessen, stå nuvarande bestämmelser härvidlag
enligt kommitténs mening ingalunda i den motsättning till gällande
bevisregler, som föreningen sökt häfda. — Ett öfverflyttande af hela
bevisningsskyldigheten i förevarande afseende å åklagaren skulle enligt
kommitténs förmenande föranleda till att i praktiken toppstockar ej alls
blefve underkastade kontroll och, eventuellt, beslag, hvilket i sin ordning
skulle kunna tänkas medföra, att virkesägare funne med sin fördel
förenligt att, i ändamål att gifva ett afverkadt undermåligt, men ostämpladt
träd utseendet af en toppstock, afsåga en mindre del af trädet vid
storändan. En ändring uti den af Öfre Norrlands skogsvårdsförening
ifrågasatta riktning skulle ock säkerligen medföra, att virkesägarne,
som nu måste söka hålla reda på toppstockarnas ursprung för att i
förekommande fall ådagalägga detsamma, skulle lämna åsido all sådan
aktsamhet, till allt annat än fromma för lagtillämpningen. Innan detta
ämne lämnas, vill slutligen kommittén påpeka, hurusom kommittén i
lagförslagets 12 § inrymt bestämmelse af innehåll att, där beslags -

339

mässigt virke undgått beslag, ersättningsskyldighet, afseende virkets
värde, i stället inträder. Detta stadgande torde i viss mån vara ägnadt
att motverka de olägenheter för åklagare, som kunnat härflyta af
momentets nuvarande lydelse.

Tredje och fjärde momenten förete, i jämförelse med motsvarande
moment i nu gällande författning, allenast de skiljaktigheter, som betingats
af att, enär sparrar i vissa fall försågats, det ansetts nödigt
att, till förekommande af ovisshet rörande frågan, under hvilketdera
momentet sågad sparre skulle anses höra, uttryckligen hänföra sådant
virke under tredje momentet.

3 §•

Denna paragraf är till sitt innehåll dels ny och dels utbruten ur
1 § i nu gällande författning. I äldre hithörande författningar stadgades
härutinnan helt generellt rätt för hemmansägare eller åbo att
utan särskildt tillstånd af hemmanets skog till oundgängligt husbehof
låta vid gården såga och använda undermåligt virke. Af dessa ordalag
kunde synas som om ifrågavarande rätt skulle varit inskränkt till att
afse försågning vid hemmanet tillhörande såginrättning af undermåligt
virke till användning för hemmanets eget husbehof, men i praktiken
har afyttring af sålunda försågadt undermåligt virke för husbehofsändamål
inom länen varit tillåten, hvartill väl ursprungligen ej minst
bidragit frånvaron af ansvarsbestämmelser gent häremot. 1896 års
skogskommitté föreslog, utan särskild motivering, borttagande ur författningen
af orden »vid gården» äfvensom utbyte af ordet »oundgängligt»
mot ordet »eget». — Uti häröfver afgifvet yttrande anförde domänstyrelsen
bl. a. Genom kommitténs förslag att utesluta orden »vid
gården» skulle sågning för husbehof medgifvas äfven vid annan såg
än vid gården och alltså vid livilken såg som helst inom länen. Under
de senare åren, då priset på mindre virkesdimensioner stigit, hade ett
ganska stort antal smärre sågar tillkommit här och hvar i byarna inom
skogsbygden. Exempelvis funnes inom ett revir i Västerbotten, nämligen
Jörns revir, 51 dylika sågar, hufvudsakligen grundade på sågning af
undermåliga träd. Den sågade varan uppköptes i många fall för att föras
till kusten och skeppas. Under förevändning af husbehofssågning skulle
utan hinder af förordningen, om den komme att affattas i enlighet med 1896
års kommittés förslag, kunna till såginrättning föras en mängd undermåligt
timmer, hvilket sedan i sågad form forslades till kusten för skeppning
och undginge all kontroll, enär sågad vara ej kunde tagas i beslag.

340

Då något skäl för ändringen, genom hvilken kontrollen skulle försvåras,
ej af kommittén anförts, kunde styrelsen icke tillstyrka, att orden »vid
gården» uteslötes, men enär husbehofssåg, där sådan funnes, vanligen
vore gemensam för byalaget, syntes däremot, för husbehofssågningens
underlättande, orden »eller inom samma by» böra tilläggas efter förenämnda
uttryck »vid gården». — Styrelsen ansåg ej heller önskvärdt,
att ordet »oundgängligt», såsom föreslagits, utbyttes mot »eget», samt
anförde därutinnan: Att undermåligt virke inom länen finge fritt afyttras
för ortens behof, d. v. s. för såväl eget som andras husbehof, hade
ansetts vara öfverensstämmande med förordningens mening. Också hade
landstingen med styrka framhållit betydelsen häraf för länens såväl
skogsägande som icke skogsägande innevånare, och från ortsbefolkningen
i öfrigt hade ej heller uttalats önskan om ändring i berörda hänseende.

Då proposition i ämnet till 1903 års riksdag beslöts, yttrade
föredragande departementschefen härutinnan följande: »Den nuvarande
affattningen af förordningens stadgande, att förbudet mot sågning af
undermåligt virke icke gäller sågning och användning af sådant virke
till husbehof, har alltjämt tolkats så, att föryttring af undermåligt virke,
sågadt vid husbehofssåg, vore inom Västerbottens och Norrbottens län
tillåten, och det synes ur synpunkten af ortens behof af bränsle,
byggnadsvirke m. m. vara af stor vikt, att åt nämnda stadgande icke
gifves en formulering, som kunde anses innebära en begränsning af
denna föryttringsrätt».

I anledning af enskild motion beslöt sedermera riksdagen paragrafens
nuvarande lydelse, hvilken af Kungl. Maj:t godkändes.

Innan kort uppstod emellertid hos ortsbefolkningen missnöje med
författningens ifrågavarande stadgande. Detta missnöje föranledde en
motion i ämnet vid 1906 års riksdag, som i anledning af motionen
aflät en skrifvelse till Konungen den 31 mars samma år, däri riksdagen
härutinnan yttrade: »Redan 1874 års förordning medgaf hemmansägare
eller åbo att, utan särskilt tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt
husbehof låta vid gården såga och använda undermåligt virke, en
bestämmelse, som oförändrad kvarstod i dimensionslagarna före 1903
års lagstiftning. Då särskildt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos
vid gårdarna, medförde stadgandet ej heller afsevärda svårigheter att få
undermåligt virke försågadt, och tillstånd ätt å annat ställe än vid
gården försåga dylikt virke var därför då knappast behöfligt. I den
mån emellertid som sågverksindustrien alltmera vann insteg i dessa
trakter, nedgick antalet småsågar betydligt, och stadgandet att endast
vid gården få försåga till oundgängligt husbehof nödigt virke blef

341

därmed af strängare beskaffenhet än afsedt varit. Med hänsyn bland
annat härtill antog ock, efter enskild motion, 1903 års riksdag för sin
del sådant stadgande, att hemmansägare eller åbo ej skulle vara förment
att, utan särskildt tillstånd, af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof,
låta försåga undermåligt virke å sådana såginrättningar, hvilka
ej äro afsedda till försågning af virke för export (husbehofssågar). Med
detta stadgande, som af Eders Kungl. Maj:t fastställdes, utvidgades
rätten att till husbehof försåga undermåligt virke för alla dem, hvilka
ej hade någon såg vid sin gård, hvaremot förhållandet blef det motsatta
för dem, som vid sin gård hade sågar, afsedda helt eller delvis
till försågning af virke för- export och för hvilka berörda rätt således
inskränktes. Det är denna inskränkning, som hos hemmansägarne inom
Västerbottens läns kustland framkallat ett missnöje, hvilket bland annat
tagit sig uttryck i två under nästlidna år till Eders Kungl. Maj:t ingifna
petitioner. Den omständigheten, att samma såg ett år användes
endast i den omfattning, att den kan betraktas som husbehofssåg, ett
annat år åter jämväl till försågning af virke för export, har ock vållat
betydliga konflikter mellan skogsstatens bevakningspersonal och befolkningen,
då denna till sådana sågar för försågning framfört till husbehof
nödigt virke, och det förhållandet att den ena gången till sådan såg
framfördt husbehofsvirke lämnats oantastadt, men eu annan gång tagits
i beslag, måste själffallet vara ägnadt att ytterligare stegra missnöjet.
I detta sammanhang vill Riksdagen erinra om hvad öfverjägmästaren i
Skellefteå distrikt i en till domänstyrelsen den 19 nästlidne februari
aflåten skrivelse härutinnan yttrar. Han anför, att, af angifven orsak,
det nästan blifvit en ren omöjlighet att för ortens förbrukning och
för delägare i byasågarna erhålla för hemmanens oundgängliga husbehof
erforderligt sågadt virke af mindre dimensioner, om icke under viss
kortare tid och under skärpt kontroll tillfälle bereddes hemmansinnehafvare
att få använda dessa sina sågar till ursprungliga ändamålet,
husbehofsförsågning. Det lärer alltså vara af behofvet påkalladt att
råda bot för detta öfverklagade missförhållande, och vill riksdagen
härvid framhålla, hurusom det icke kan anses annat än billigt, att
befolkningen får vid närmast liggande såg — af hvilken beskaffenhet
den vara vill — försåga det undermåliga virke, som är för dess husbehof
oundgängligt. Första villkoret härför är, att för detta behofs tillgodoseende
främst anlitas den virkestillgång, som genom redan tillåten afverkning
står gårdsägaren till buds, såsom afverkning för odling eller
enligt fastställd hushållningsplan in. m., så att endast för det, som därutöfver
erfordras, linge anlitas den utvidgade rätt, hvarom nu är fråga.

342

Därjämte måste denna rätt så regleras, att ej det med lagen afsedda skyddet
för skogen äfventyras. Det synes Riksdagen kunna ifrågasättas att för
reformens genomförande använda följande sätt att gå till väga. När
en hemmansägare för sitt oundgängiiga husbeliof vill försåga undermåligt
virke å såg, som ej är att anse som husbehofssåg, bör han
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära, att det för
behofvets täckande af honom uppgifna nödvändiga antal timmer å rot
utstämplas. Sådant skall då ske genom vederbörande skogsbetjänts
försorg och hemmansägaren därefter utan äfventyr vara berättigad att
å hvilken såg som helst försåga ifrågavarande virke. Visar sig sedan,
att det sålunda försågade virket ej användes till husbehof, bör bötesansvar
inträda. Den med utstämplingen förenade kostnad bör enligt
Riksdagens mening utgå af statsmedel. Riksdagen håller före, att med
bestämmelser af nu ifrågasatt slag de väsentliga anledningarna till
missnöje mot förordningen i ifrågavarande del skulle undanröjas, utan
att dess effektivitet därigenom äfventyrades.»

Jämte det kommittén i paragrafens förra del utbytt orden »till
oundgängligt husbehof» mot »för användning inom orten till eget
eller annans oundgängliga husbehof eller till allmänt ändamål», med
hvilken ändring kommittén afsett att för framtiden hindra de olika
tolkningar af stadgandet ifråga, som med nuvarande lydelsen onekligen
kunna förekomma, samtidigt som kommittén velat uppräkna de fall,
under hvilka sådan fri försågning å husbehofssåg skäligen må äga rum,
har kommittén, som funnit en lagändring i det hufvudsakliga syfte
riksdagens berörda framställning afsett att framkalla väl motiverad,
fördenskull i paragrafens senare del infört bestämmelser, ägnade att
möjliggöra försågning för husbehofsändamål af undermåligt ostämpladt
virke jämväl å exportsåg. Då det emellertid ej kan förnekas, att en
sådan anordning lärer medföra ej oväsentliga olägenheter i kontrollafseende,
har kommittén föranledts att söka inom vissa, af kommittén
såsom rimliga ansedda gränser hålla den sålunda utsträckta rätten.
Kommittén har nämligen ansett, det rätt att för husbehofsändamål å
exportsåg försåga ostämpladt undermåligt virke borde förefinnas allenast
beträffande virke, afsedt att användas till fastighetens eget eller med
densamma i sambruk varande fastighets husbehof — hvilket villkor
ingalunda synes stå i motsättning till riksdagens åberopade uttalande
— och vidare endast där husbehofssåg ej finnes å fastigheten eller i dess
närhet. Sistomförmälda villkor bör enligt kommitténs mening i regel
föranleda därtill, att försågning af husbehofsvirke å exportsåg skall äga
rum endast där exportsågen är för fastigheten ifråga tillgängligare än

343

närmaste husbehofssåg. — Att, såsom riksdagen ifrågasatt, såsom ytterligare
villkor uppställa den fordran, att för husbehofvets tillgodoseende
främst skulle anlitas den virkestillgång, som genom redan tillåten afverkning
stode fastighetsägaren till buds, så att endast för det, som
därutöfver erfordrades, finge anlitas denna utvidgade rätt till försågning
synes kommittén icke tillrådligt. Ett sådant villkor skulle säkerligen
visa sig i praktiken synnerligen svårt att genomföra och skulle dessutom
i många, kanske de flesta, fall alldeles eller till afsevärd grad
neutralisera nyttan af en lagändring sådan som den föreslagna, med
hvars grundprincip det ej heller synes stå i samklang.

4 §•

Såsom riksdagen anfört, måste för begagnande af rätten att å
exportsåg försåga undermåligt ostämpladt virke uppställas, utom de i
3 § innehållna allmänna förutsättningarna, jämväl ur kontrollsynpunkt
vissa ytterligare förbehåll. Kommittén anser, att sådana böra göras i
riktning mot såväl virkes- som sågverksägaren. Paragrafens första del
handlar om de upplysningar, som ur nyssnämnda synpunkt böra af
virkesägaren lämnas. Att, såsom riksdagen ifrågasatt, fordra utstämpling
af virke, hvarom nu är fråga, synes kommittén, med hänsyn särskildt
till de ofta nog ringa virkesmängderna, icke ändamålsenligt, utan har
kommittén ansett tillräckligt att stadga, det virket skall före försågningen
vara på visst, för kontrollerande tjänstemannen på förhand bekantgjordt
sätt för ägarens räkning miirkt. — Att äfven från försågarens
sida viss medverkan är af kontroll hänsyn betingad har synts kommittén
obestridligt. Då likväl hvad i sådant afseende skäligen bör fordras kan
vara underkastadt växlingar, har kommittén ansett att i författningsförslaget
bör inrymmas befogenhet för Kungl. Maj:t att härom i administrativ
ordning stadga. Emellertid vill kommittén ej underlåta att härvidlag
framhålla några synpunkter, som synas kommittén värda beaktande.
Det torde sålunda skäligen kunna fordras: att dylik försågning
må ske endast viss kortare tid, exempelvis tre månader, af året, att försågaren
skall vara skyldig tillse, det sådant virke, såväl före som efter
försågningen, hålles från annat virke skildt, att virket försågas utan
sammanblandning med annat virke, samt att virket före afforslingen
från sågen blir genom kontrollerande personalens försorg försedt med
särskildt märke, utvisande att det blifvit såsom husbehofsvirke försågadt.

344

5 §•

Då på grund af ordalagen i nu gällande författnings 3 § 1 mom.
flerstädes ovisshet varit rådande beträffande frågan, huruvida en afverkningsrättsinnehafvare
må anses berättigad söka sådant tillstånd, hvarom
momentet handlar, har det synts kommittén angeläget att undanröja
all grund till tveksamhet härvidlag; och har därvid kommittén stannat
för den mening, som innehålles i föreslagna första momentets första
punkt, enligt hvilken endast hemmansägaren skall vara i sådant afseende
berättigad. Kommittén anser nämligen uppenbart att — särskilt
sedan numera tiden för nya afverkningsrättsupplåtelsers bestånd
är begränsad till högst fem år — hos en afverkningsrättsinnehafvare
icke är att påräkna det intresse för en god skogsvård, som skall utgöra
grunden för de undermåliga trädens afverkning och hvilket däremot
allt mer och mer, i mån som upplysningen om skogsvårdens betydelse
utbredes, torde kunna förväntas hos jordägarna. Det har följaktligen
synts kommittén bäst öfverensstämmande med lagens anda att hos jordägaren
ensam lägga rätten att söka ifrågavarande tillstånd. En sådan
omständighet hindrar naturligen ej, att en afverkningsrättsinnehafvare,
som genom aftal tillförsäkrats rätt äfven till undermåliga träd, kan vid
domstol få jordägaren förpliktad att söka dylikt tillstånd. Härigenom
förlägges emellertid afgörandet af tvistefrågor rörande aftalets omfattning
till sitt rätta forum — domstolen —, medan däremot, om afverkningsrättsinnehafvaren
skulle vara berättigad söka tillståndet utan medgifvande
därtill från jordägarens sida, skogstjänstemännen i många fall skulle se
sig nödsakade ingå på tolkning af aftalens innebörd, en åtgärd som
synes vara främmande för deras öfriga tjänsteverksamhet. — En ändring,
i förhållande till nu gällande lagstiftning i ämnet, innebär förslagets
stadgande att alla af tillståndet omfattade träd skola före afförandet
från skogen vara med kronomärke stämplade. Denna ändring har
emellertid synts kommittén af kontrollhänsyn betingad och torde icke,
med afseende å de ändrade synpunkter beträffande förrättningskostnaden,
som nedan finnas anmärkta, kunna anses för sökande oskäligt betungande.

Med hänsyn till angelägenheten af att i möjligaste man trygga
den naturliga återväxten i dessa nordligt belägna trakter, där åvägabringande
af återväxt genom sådd eller plantering af kostnadsskäl ej
alltid låter sig göra, har kommittén ansett sig böra i lagen införa stadganden,
afsedda att underhjälpa åvägabringande af naturlig återväxt.
I sådant syfte har kommittén föreslagit bestämmelser, gående ut på att

345

få nödiga fröträd, oafsedt dimensionen, säkerställda genom förbehåll
härom i utsyningsinstrumentet samt därefter skeende utmärkning af
desamma. Väl må erkännas att en person, som har afverkningsrätt till
skogen ifråga, härigenom lider inskränkning i denna sin rätt, försåvidt
fröträden falla länder densamma, men denna omständighet synes icke
vara af beskaffenhet att böra hindra genomförandet af en enligt kommitténs
mening så viktig komplettering af lagen som den nu föreslagna.
Hittills har nämligen ej sällan inträffat att, sedan tillstånd till afverkning
af undermåliga träd meddelats, genom sedermera verkställd afverkning
af träd, som vid skogsundersökningen antagits skola öfverhållas
som fröträd, möjligheterna till skogens naturliga föryngring äfventyrats.
Ett ingrepp af den art nu ifrågasatts är ej heller någon nyhet i lagstiftningen.
Härvidlag må allenast hänvisas till den långt vidsträcktare
inskränkning i förfoganderätten till skogen, som skydd sskogslagen medförde;
och då kommittén satt såsom sin uppgift att söka så vidt möjligt
afhjälpa de brister uti hithörande lagstiftning, som särskilt ställa sig
hindrande i vägen för en god skogsvård, har kommittén ej kunnat underlåta
att finna en afverkningsrättsinnehafvares anspråk på att få uttaga
alla träd, som falla under hans afverkningsrätt, af underordnad betydelse
i jämförelse med det allmännas, i detta fall med jordägarens sammanfallande,
intresse af att afverkningen icke må så bedrifvas, att återväxtmöjligheterna
försvåras.

Nu gällande tidsbestämmelser för begäran enligt törsta momentet
och för förrättningens verkställande hafva föranledt missnöje å skilda
håll. Så t. ex. har Öfre Norrlands skogsvårdsförening därutinnan anfört
följande: »Enligt 3 § 2 mom. skall utsyning enligt denna lag, som begärts
före den 1 juni, företagas och afslutas före den 1 november. För
möjliggörandet af ett ur skogsvårdssynpunkt önskvärdt tillvaratagande
af äfven smärre virke är det emellertid nödvändigt, att afveikningskostnaderna
nedbringas till de minsta möjliga, hvilket sker, om af verkningen,
kan försiggå, medan marken ännu är bar. Af denna anledning
bör om möjligt tiden för dessa förrättningars afslutande ändras till den
1 oktober.'' Om det för detta ändamål skulle visa sig nödvändigt att
bestämma tiden för ansökningars ingifvande i likhet med för lappmarken
till den 1 april, bör detta från skogsägarnes sida ej möta något hinder.))

_ Enligt hvad kommittén från såväl statstjänstemännen som enskilde

försport, torde i allmänhet olägenheter icke kunna väntas uppstå i följd
af en förändring af ansökningstiden på sätt kommittén föieslagit, och
har det dessutom synts kommittén önskligt att åvägabringa öfverensstämmelse
härvidlag mellan de för länen i fråga gällande särskilda skogs -

346

lagarna. Af enahanda anledning och med hänsyn jämväl till de af Öfre
Norrlands skogsvårdsförening framhållna synpunkter har kommittén
äfvenledes föreslagit, att sålunda begärd undersökning och utstämpling
skall, så vidt ske kan, företagas och afslutas före den 1 oktober samma år.

Andra momentets två senare stycken innehålla generella regler,
som alltid skola lända till efterrättelse till åstadkommande af en förbättrad
ordning med afseende å utsyningssökandes rätt att i god tid
förut erhålla upplysning angående den tid, då i anledning af hans ansökan
undersökning af skogen beräknas komma att äga rum. Stort,
och ofta nog berättigadt, missnöje har nämligen föranledts däraf, att
med nuvarande frånvaro af bestämmelser härutinnan ovisshet rörande
denna tid mångenstädes uppstått, till ej ringa nackdel för sökande. I
detta sammanhang har kommittén ock förehaft till ompröfning, huruvida
ej sökanden borde genom bref eller på annat direkt sätt underrättas
om tiden för förrättningen. Att ett sådant underrättande i många fall
kan visa sig synnerligen lämpligt synes kommittén ovedersägligt, men
har kommittén ej ansett detsamma böra göras till lagstadgad regel, då
flerstädes utsyningssökanden bör kunna annorledes genom egna åtgöranden
hålla sig underkunnig om samma tid. Fördenskull har stadgande
härom icke influtit i kommitténs förslag till lydelse af momentet, om
än kommittén vill hålla före, att ett sådant tillmötesgående mot de
enskilde ofta nog kan vara på sin plats. Likaledes synes kommittén,
ehuru ej heller därom bestämmelse införts i lagförslaget, att af förrättningsmannen
bör kunna skäligen fordras att han i förekommande fall
meddelar afverkningsrättsinnehafvare, hvilkens rätt kan af förrättningen
beröras, underrättelse om den gjorda ansökningen.

Föreslagna tredje och fjärde momenten innebära icke någon nyhet
i förhållande till nu gällande bestämmelser. Hvad det senare af dessa
moment angår vill kommittén, som tagit del af skiftesstadgekommitténs
förslag till stadganden om ståndskogslikvid, anföra, att detta moment
synes, under förutsättning att skiftesstadgekommitténs berörda förslag
upphöjes till lag, kunna helt bortfalla.

Hvad slutligen femte momentet beträffar, har kommittén funnit motsvarande
stadganden i nuvarande författning böra i vissa afseenden
ändras. Sålunda har till vederbörande skogsvårdsstyrelse öfverlämnats
att bestämma, huruvida den i momentet afsedda afverkning må få äga
rum. Onekligt torde nämligen vara att denna styrelse bör framför
Konungens befallningshafvande vara skickad att pröfva det ifrågasatta
odlingsföretagets inverkan på skogsvården, på samma gång som den
lärer kunna i lika mån som Konungens befallningshafvande bedöma

347

företagets ändamålsenlighet ur andra synpunkter. Ett vägande skäl för
berörda öfverflyttning är ock den omständigheten, att med hänsyn till
arten af vederbörandes verksamhetsområden det torde få förutsättas,
att en intim samverkan i allmänhet skall komma till stånd mellan den
i detta fall bestämmande myndigheten, skogsvårdsstyrelsen och de för
utredningen erforderliga statsorganen, skogsingenjörerna.

Kommittén håller vidare före, att åt ett medgifvande enligt detta
moment lämpligen bör gilvas formen af ett aftal mellan skogsvårds-styrelsen
och vederbörande jordägare, i hvilket bland annat innehållas
bestämmelser för det fall att’ åtagen odlingsskyldighet eftersattes, hvilka
bestämmelser skulle vara afsedda att ersätta den vitespåföljd, som nu
finnes stadgad för sådan händelse.

6 §•

Rörande nu gällande bestämmelser angående godtgörelse tör utsyning
och stämpling, hvarorn här är fråga, anförde riksdagen uti
skrivelse den 31 mars 1906 bl. a. följande: »Ifrågavarande stadganden
gåfvo tidigt nog anledning till missbelåtenhet. Da ersättning till förrättningsmannen
skulle utgå per dag och en mindre skogsägare gilvetvis
icke kunde erhålla utsyning annat än å smärre virkespartier, kunde en
förrättning, hvilken under sådana förhållanden otta no g icke erfordrade
en hel dag, blifva rätt betungande för nyssnämnde skogsägare i förhållande
till de obetydliga trädpartier, han till fritt förfogande fick
utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri utsyning, när skogen
indelats till ordnad hushållning, voro afsedda att medföra, har aldrig
blifvit af betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner ingifvits till
skogs- eller numera domänstyrelsen. När utsvningar lör ifrågavarande
ändamål begärdes, blef det ock vanligt att särskildt större skogsägare
anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga skog, de
önskade afverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen föx delaktig
begäran blef ock énskildt al utsyningsförrättaren villfaren, men
då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen
icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen
därför till äfventyrs skulle bekomma, inträffade det, att enskilda aftal
härom uppgjordes. Detta förhållande gaf snart anledning till missbelåtenhet
hos befolkningen. Man ansåg, i regel iitan fog, att jägmästame
här erhöllo en extra ersättning af den enskilde större skogsägaren för
att gynna denne på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra

348

utsyningar. I och för sig af stor betydelse för skogsvården, blefvo
således dessa förrättningar ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro
mot skogstjänstemännen. Härtill kan ock hafva bidragit, att förrättningsman
betingat sig särskild ersättning per träd i de enstaka fall,
då större skogsägare någon gång enskildt anmodat honom att i samband
med uppgörande af indelningsplaner å deras skogar, därvid taxeringskett
medelst trädräkning, såsom extra afverkning utsyna och utstämpla
undermålig och skadad skog. Domänstyrelsens cirkulär den 27 januari
1903 förutsätter numera emellertid, att sådana taxeringar väl kunna
uppgöras i samband med afverkningsplanerna, men äger jägmästaren
att härlör utfå ersättning åt statsmedel. Det är numera endast den
särskilda kostnaden för handtlangning vid dessa förrättningar, den enskilde
skogsägaren får bekosta. Det har vidare uppgifvits, att när
utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren för att under
året utföra densamma betingat sig särskild godtgörelse af skogsägaren,
och skulle detta i sin mån gifvit anledning till missbelåtenhet. Angående
ersättning för utsyningsförrättningår i detta fall innehåller icke någon
af dimensionslagarna bestämmelser, och lärer det därför vid något tillfälle
hafva inträffat, att en jägmästare härför betingat sig särskild reseersättning.
Numera är, enligt hvad Riksdagen inhämtat, i alla händelser
förhållandet så ordnadt, att jägmästaren tidigt på sommaren till
öfverjägmästaren ingifven förteckning å de förrättningar, han under
återstoden af året har att utföra, äfvensom plan öfver deras ordningsföljd,
och sedan ifrågavarande förslag af öfverjägmästaren granskats
och godkänts, varder detsamma i god tid, innan förrättningsmannen
afreser, offentligen kungjordt. Härigenom äro således ifrågavarande
förrättningar underkastade den offentlighet, som bör utgöra garanti
mot sist anmärkta förhållande. I allt fall kvarstå, såsom af ofvanstående
redogörelse framgår, bestämda anledningar till missbelåtenhet med dimensionslagens
bestämmelser i här ifrågavarande afseende.

Då lagen närmast afser skogsskydd och för det ändamålet pålagt
den skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i
dispositionsrätten till skogen, synes det Riksdagen, som om ej någon
åtgärd till undanröjande af berättigade anledningar till missbelåtenhet
med densamma borde försummas. Och särskildt i här förevarande afseende
gäller det att förändra sådana bestämmelser, hvilka hos befolkningen
visat sig ägnade att uppväcka misstro till skogstjänstemännens
opartiskhet. Ur desses synpunkt lärer därför också en reform vara att
förorda. Densamma bör bidraga till stärkande af skogsstatens i ifrågavarande
trakter ofta synnerligen ömtåliga och grannlaga ställning.

349

Riksdagen vill för sin del som förslag till förbättringar i ifrågavarande
afseende förorda bestämmelser i följande riktning. All den
undermåliga skog, som för rationell skogsskötsel behöfver afverkas,
och hvilken man önskar erhålla till fritt förfogande, bör utstämplas.
Men samtidigt bör äfven medgifvas den ur synpunkten af en god skogsvård
betydelsefulla utstämplingen af den fullmåliga skog, som man
önskar afverka. För att vid samtliga dessa utsyningar förekomma
ofvan berörda anledningar till misstroende från befolkningens sida mot
de tjänstförrättande utsyningsmännen vore det lämpligt, att all enskild
ersättning till desse, utgående vare sig enligt nu gällande författningar
eller på grund af enskild uppgörelse, helt förbjödes och ersättning i
stället utbetalades af staten. Härigenom finge ock vederbörande skogstjänsteman
en i förhållande till skogsägaren mera oberoende ställning.
Ifrågasättas kunde, om man, såsom i lagen angående skyddsskogar,
borde stanna härvid och göra ifrågavarande utsyningar fullt afgiftsfria
för skogsägaren. Skäl kunde ju härför andragas, men synes det Riksdagen,
som om man därmed lämnade tillfälle öppet för påkallande af
utsyningar, utan att verkligt behof ur synpunkten af skogens rationella
skötsel därtill förelåge. Med hänsyn bland annat härtill torde skogsägaren
böra ersätta staten den med förrättningen förenade kostnad, och
vore det i sådant afseende ur flere synpunkter fördelaktigt, om ersättning
utginge per träd och kubikmassa, i likhet med hvad som är gällande
enligt kungörelsen den 11 december 1903 angående afgäld för utsyning
af virke i vissa fall inom de sex norra länen. Hämed vunnes till en
början öfverensstämmelse i förevarande afseende mellan nu ifrågavarande
skogsägare och sådana inom samma trakter boende kronohemmans och
nybygges åbor äfvensom skatte- och frälsehemmansägare samt ägare åt
sågverk med såkallad privilegierad stockfångs trätt, hvilken endast efter
utsyning få disponera sin skog. Vidare skulle ett sådant sätt för utsyningsafgifternas
bestämmande helt visst medföra någon lättnad för de
mindre skogsägarne därigenom, att utsyningsafgifterna särskildt för det
smärre virket, hvilka enligt kungörelsen den 11 december 1903 äro
beräknade till endast 2 Va öre per kubikmeter, skulle ställa sig billigare
än hvad nu kan blifva förhållandet med ersättning per dag. Debitering
och uppbörd af ifrågavarande afgifter torde kunna ske i likhet med
hvad förhållandet är med afgifterna enligt nyssnämnda kungörelse, det
vill säga i sammanhang med kronoskatterna på sätt i Eders Kungl. Maj:ts
bref den 13 juni 1890 är stadgadt. För att slutligen bereda skogsägarne
möjlighet att utan större tidsutdräkt erhålla sina ifrågavarande
utsyningar vore det lämpligt, att därtill användes ej blott, såsom nu,

350

jägmästare och assistenter, utan ock att den för bland annat Västerbottens
och Norrbottens län för närvarande anställde skogsingenjören
kunde vid skogsförrättningars handläggning biträda med utsyningar.»

Öfre Norrlands skogsvårdsförening har jämväl ansett nuvarande
bestämmelserna uti förevarande hänseende ofullständiga och otillfredsställande.
I sin oftaberörda skrivelse har föreningen fördenskull
yttrat: »Den ersättning för utsyning enligt dimensionslagen, som nu

utgår till förrättningsmannen och beräknas i dagarfvode, bör i stället
erläggas till statsverket och utgå efter kubikmassa. Härigenom skulle
sådana missbruk vid lagens handliafvande, som tyvärr ägt rum, kunna
undvikas. Sökande, som vid förrättningen framställer begäran om att
äfven träd, som enligt lagen är fullmåligt, skall förses med kronomärke,
bör därtill vara berättigad mot erläggande af betalning enligt samma
grund som för utsyning af undermåligt virke. Nu debitera förrättningsmännen
ofta särskild ersättning för dylik utsyning. Såsom bevis på,
huru lagen stundom användes af tjänstemännen för att bereda dem
inkomst, må nämnas, att sökande, som före utstämpling själf fördelat
skogen i s. k. körskiften och vid förrättningen anhållit, att de träd, som
stämplades inom hvarje körskift, skulle särskild! räknas, därför fått
erlägga betalning.»

Att ersättning för förrättning enligt 5 § skall ingå till statsverket
och ej, såsom hittills, till förrättningsmannen anser kommittén själffallet
följa af den fasta organisation, som kommittén föreslår för de med lagens
handhafvande sysselsatte statstjänstemännen. Kommittén delar jämväl
den, enligt hvad kommittén inhämtat, allmänt omfattade meningen att
godtgörelsen bör ställas i visst förhållande till de utsynade trädens
dimensioner och värde. Med sådan utgångspunkt måste nuvarande
bestämmelserna om ersättningens beräknande te sig otillfredsställande; och
har fördenskull kommittén föreslagit samma bestämmelsers upphäfvande.

I enlighet med beslut af 1882 års riksdag infördes i hithörande
författningar bestämmelsen att utsyning eller stämpling af skog, indelad
till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen (sedermera
domänstyrelsen) godkänd, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren,
där tjänsteåtgärden afsåge virke, som enligt planen vore bestämdt
att afverkas. Ändamålet med ett sådant stadgande har emellertid ej
vunnits; med undantag för några få fall har icke förekommit att sådan
indelning ägt rum. Därföre torde ur synpunkten af skogsägarnes fördel
bestämmelsens bortfallande icke böra möta hinder och mer än väl motvägas
af det ökade biträde med skogarnas vård, som kommitténs förslag
afser att bereda skogsägarna.

351

Frågorna om stämpling af fullmåliga träd och om kostnaden därför
har kommittén ansett icke böra beröras i förevarande lagförslag. Häraf
må emellertid icke dragas den slntsats, att kommittén anser dessa frågor
icke behöfva regleras. Tvärtom håller kommittén före, att förrättningsman
skall vara skyldig i sammanhang med utstämpling af undermåligt
virke verkställa stämpling jämväl af å afverkningstrakten befintliga fullmåliga
träd, som böra med iakttagande af en god skogsvård afverkas.

Att i lagen föreskrifva viss grund för beräkningen af kostnaden
för stämpling har ej synts kommittén välbetänkt, utan har kommittén
ansett denna fråga böra helt öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande i
administrativ lagstiftningsväg.

Kommittén har likväl ansett sig icke böra underlåta att fram- ''
komma med ett utkast härutinnan och har fördenskull från ett revir
(Burträsks revir) införskaffat konceptprotokollen rörande en del i senare
tid företagna förrättningar på grund af dimensionslagen. Med ledning
af de uti dessa angifna trädantal och kubikmassor samt uppgifter om
arfvoden och antal förrättningsdagar har kommittén uppgjort nedanstående
tabell, utvisande kostnaden för förrättningar af olika omfång:

			Utstämpladt antal	Arfvode		Antal förrätt-	Kostnad per kbm. öre	Utstämp-ladt antal
			Träd	Kbm.	kronor		ningsdagar	kbm. per dag
Under	100	kbm.	6,804	920	51	75	5 7*	5.8	160
Mellan	100— 200		51,923	7,431	227	25	25 7«	3.1	294
»	200- 300	»	14,446	6,783	150	75	16 */4	2 2	411
»	300— 400	»	22,687	3,928	83	25	»7''*	2.1	413
»	400— 500	»	32 222	5,269	103	50	11 7f	2.0	458
»	500— 000	»	16,770	2,478	45	—	5	1.7	496
	600—1,000	»	12,920	2,160	31	50	3 71	1.5	617
	1,000—2,000	»	42,842	7,807	135	—	15	1.7	520
>	2,000—3,000		73,682	12,042	288	—	32	2.4	376
	3,000—4,000	3>	75,615	13,531	274	50	30 v>	2.0	443
	Öfver 4,000	»	213,078	30,810	487	—	59	1.5	522
Summa och medeltal	562,989	93,159	1,877	50	213 7*	2.0	437

Med utgångspunkt från önskvärdheten af att kostnaden för de
undermåliga trädens utsyning och stämpling ej måtte blifva, genomsnittligt
taget, större än tillförene, samtidigt som statsverket finge skälig
godtgörelse för statstjänstemannens befattning därmed bör enligt kom -

352

mitténs förmenande kostnaden för utsyning och stämpling i enlighet
med förevarande lag skäligen utgå enligt följande grunder, nämligen:

för träd, som 1.5 meter från marken håller, barken inberäknad,
mer än 20 centimeter i genomskärning, efter 5 öre för en kubikmeter
fast mått;

och för träd, som ej uppnår nyssnämnda mått, efter 2.5 öre för
en kubikmeter fast mått.

Med tillämpning häraf skulle kostnaden ställa sig ungefärligen sålunda: -

Trädets diameter 1 1.5 meter från marken cm.	Kbm. omkring	Efter 2.5 öre för kbm. öre	Efter 5 öre för kbm. öre
10	0.03	0.08	_
11	0.04	O.io	—
12	0.05	0.12	—
13	0.0 7	0.17
14	0.08 (O.oo)	0.20	i
15	0.10 (O.li)	0.2 5	—
16	0.12 (0.13)	O.so	—
17	0.15 (0.16)	0.3 7	—
18	0.1 7	0.42	—
15)	0.20	0.50	—
20	0.23	0.57	—
21	0.26	—	1.8
22	0.29	—	1.5
23	0.3 2	—	1.6
24	0.35	—	1.8
25	0.38	—	1.9
26	0.4 2	—	2.1
27	0.4 6	—	2.3
28	0.50	—	2.5
29	0.54	—	2.7
30	0.58	—	2.9
31	0.63	—	3.2
32	0.68	—	3.4
33	0.74	—	3.7
34	0.80	—	4

353

§ 7.

I denna och närmast följande paragrafer innehållas bestämmelser,
i hufvudsak hämtade från gällande lagstiftning om vård af enskildes
skogar i andra delar af landet och afsedda att, utan alltför genomgripande
inskränkningar i förfoganderätten, i möjligaste mån förhindra
skogssköfling, där sådan med nuvarande stadganden kan tänkas möjliggjord.
För närvarande saknas i lagen föreskrifter om besparande af
virke för nödigt husbehof. Med en fortgående hemmansdelning kan en
fastighets nödiga husbehof antagas komma att utgöra allt större del af
skogens afkastning. I följd häraf och då ortsförbrukningen flerstädes,
särskildt i närheten af städer och andra mera bebodda platser, visat
tendens att alltför mycket föranleda en oförnuftig — eller åtminstone
skogarnas framtida bestånd äfventyrande — skogsafverkning, finnes skäl
befara att, såvida icke restriktiva bestämmelser till skydd för framtida
husbehofvet inrymmas i lagen, detta kan allvarligen äfventyras. Af
sådan anledning har kommittén, som dessutom förut föreslagit visst
skydd för nödiga fröträd, funnit angeläget att förbudet mot afverkning,
uppenbarligen äfventyrande skogens återväxt, hvarom i 1 § af
allmänna skogsvårdslagen talas, utsträckes för nu ifrågavarande delar af
landet att innebära förbud jämväl mot afverkning, hvarigenom fastigheten
skulle komma att sakna nödigt virke för eget husbehof. Ifrågasättas
kan, huruvida förbudet bör riktas mot all afverkning, således
äfven af fullmåliga träd. Mycket talar härför, men har emellertid kommittén
ansett sig böra stanna vid förslag om dylikt förbud allenast i
fråga om den undermåliga barrskogen. Det har nämligen för kommittén
framstått såsom önskvärdt att ej gå längre i fråga om inskränkningar
uti den enskildes förfoganderätt än oundgängligt är; och synas
hittillsvarande regler härutinnan kunna betecknas såsom åtminstone
någorlunda tillfredsställande.

Med hänsyn till angelägenheten af att befolkningen med förtroende
omfattar lagens handhafvande och då ett verksamt medel härför i andra
delar af landet visat sig vara inrättandet af skogsvårdsstyrelser, har
kommittén i förevarande paragraf infört bestämmelsen att i hvartdera
länet skall finnas en skogsvårdsstyrelse för uppsikt öfver att hvad i
paragrafen stadgats varder iakttaget. Beträffande skogsvårdsstyrelsernas
närmare organisation, verksamhetsområde, arbetssätt m. m. hänvisas
till hvad kommittén nedan (sid. 416 ff.) har att föreslå och yttra.

7 § ansluter sig i hufvudsak till 1 och 13 §§ i allmänna skogsvårdslagen.
Skiljaktigheterna betingas af dels ofvan omordade utsträck 45 -

354

ning af förbudet i riktning mot skyddande af framtida husbehofvet och
dels den omständigheten att tillsynen öfver lagens tillämpning i öfrigt
är anförtrodd åt statstjänstemän. I förra afseendet är särskilt att bemärka,
hurusom kommittén tänkt sig såsom möjlig påföljd af öfverdrifven
afverkning af undermåliga barrträd, att förfoganderätten öfver
skogen inskränkes. En sådan inskränkning må kunna afse jämväl fullmåliga
träd och synes böra i regel innehålla förbud, vid verkande
äfventyr, att under viss tid utan förutgången utsyning och stämpling
afverka skog för annat än fastighetens eget eller med densamma i sambruk
varande fastighets nödiga husbehof. Afverkning för sådant husbehofsändamål
må däremot ej kunna lagligen förhindras.

I likhet med hvad som i allmänna skogsvårdslagen stadgats har
kommittén ansett önskvärdt att tillförbinda fastighetens ägare ansvar
för afverkningsrättsinnehafvares öfverträdelse af förbudet, med undantag
likväl för det fall att afverkningsrätten upplåtits genom aftal, gällande
redan vid tiden för nya lagens trädande i kraft; för sådan händelse bör
ansvaret naturligen drabba afverkningsrättsinnehafvaren ensam. Har
fastighetsägare sålunda i anledning af afverkningsrättsinnehafvares åtgörande
fått antingen vidkännas utgifter för återväxtens betryggande eller
inskränkning i den honom eljes tillkommande förfoganderätten öfver
fastighetens skog, skall han enligt lagförslaget i båda fallen vara be- k
rättigad till skadestånd af afverkningsrättsinnehafvaren.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § i allmänna skogsvårdslagen. Då
emellertid enligt kommitténs förslag för tillsynen och vården af de
enskildes skogar inom länen finnas tillsatta särskilda skogsstatstjänstemän
— skogsinspektörer och skogsingenjörer — har det synts kommittén
lämpligt att den befogenhet, som enligt allmänna skogsvårdslagen tilllagts
Konungens befallningshafvande, i stället inrymts åt vederbörande
skogsinspektör. Då hos denne måste förutsättas en ingående bekantskap
med skogsförhållandena inom distriktet, har kommittén ansett det
böra vara för den i ärendet beslutande skogsvårdsstyrelsen önskligt att
äga tillgång jämväl till ett uttalande i frågan af denne samt fördenskull
i paragrafen infört stadgande härom.

9 §•

Denna paragraf är af fullkomligt enahanda innehåll som 3 § i
alllmänna skogsvårdslagen.

355

10 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i allmänna skogsvårdslagen och
innehåller allenast den afvikelse från nämnda stadgande, som betingas
däraf att kommittén ansett lagens konstruktion vara sådan, att inskränkning
af ett enligt paragrafen meddeladt förbud mot afverkning icke
synes böra komma i fråga.

n §•

Denna paragraf är af samma innebörd som 5 § i allmänna skogsvårdslagen.

12 §.

I denna paragraf innehållas ansvarsbestämmelserna för öfverträdelser
af stadgandena i lagförslagets förra del.

Första momentet företer icke annan skiljaktighet från hvad nu
gäller än att detsamma utbyggts med stadgande att, där virke, hvarmed
förfarits i strid mot bestämmelserna i 1 § och som följaktligen varit
beslag underkastadt, undgår beslag, den skyldige skall vara pliktig att
utgifva ersättning med belopp, motsvarande virkets värde. Ändamålsenligheten
af ett sådant stadgande har af erfarenheten ådagalagts. Ej
sällan har nämligen inträffat, att en till beslag behörig person afhållit
sig från att med beslag belägga virke af rädsla för de efterräkningar
af ekonomisk art, som kunna väntas för honom uppkomma, därest af
honom gjordt beslag skulle blifva häfdt. Omförmälda tillägg torde
sålunda kunna leda till att lagöfverträdelser, som eljes måhända skulle
blifva obeifrade, vederbörligen näpsas, samtidigt som i många fall virkesägare
skulle befrias från de olägenheter, nuvarande stadganden kunna
tänkas för honom medföra. Ett ytterligare skäl för tillägget har kommittén
funnit uti förhållandena vid en del sågar, där omfattande bevakning
måst anordnas till förhindrande af att ostämpladt undermåligt virke,
upplagdt i sågens omedelbara närhet, skyndsamt försågas och därefter
ånyo upplägges på plats, där beslag ej må verkställas. Ett sådant sätt
att kringgå lagen skulle med den af kommittén föreslagna lydelsen ej
längre hafva åsyftad verkan.

Från lagens handhafvare har uttalats stort missnöje med nuvarande
lagstiftning därutinnan, att vid öfverträdelse af författningens 1 § det
ofta nog visat sig omöjligt att få öfverträdelsen beifrad af anledning
att ägaren till det beslagsmässiga virket ej kunnat upptäckas.

356

Nu finnes visserligen förbud mot, exempelvis, intagande af undermåligt
ostämpladt virke inom såginrättning, men straff härför för inrättningens
ägare är ej stadgadt. För att råda bot på detta missförhållande har kommittén
— utom det att kommittén i 13 § meddelat bestämmelser, ägnade
att möjliggöra beslag, ehuru virkesägaren är okänd, — ansett ägaren
af såginrättning eller pappersmassefabrik, där öfverträdelsen ägt rum,
böra tillförbindas ansvar. Det torde ej heller få anses obilligt att hos
denne fordra den uppmärksamhet, att han tillser, det vid hans industriinrättning
lagens stadganden efterlefvas. Det skulle ju visserligen kunna
ifrågasättas, att det i andra momentet innehållna ansvaret skulle vinna
tillämpning endast för den händelse vederbörande kunde visas hafva ägt
kännedom om öfverträdelsen, men en sådan inskränkning af momentets
tillämplighet skulle säkerligen i praktiken leda till att samma ansvar
endast sällan skulle ifrågakomma. — Enligt kommitténs förslag skall
följaktligen öfverträdelse af 1 § medföra, om virkesägaren är identisk
med såginrättningens eller pappersmassefabrikens ägare, bötesstraff'' och
virkets förlust, men, om de äro skilda personer, för virkesägaren virkets
förlust och för industriinrättningens ägare bötesstraff.

Tredje momentet innehåller stadganden om ansvar för det fall att
meddeladt afverkningsförbud åsidosättes eller fröträd, rörande hvars
öfverhållande aftal i vederbörlig ordning träffats, i strid mot samma
aftal afverkas. Dylik afverkning af fröträd har synts böra drabbas af
ansvar vare sig afverkaren äger fastigheten eller icke. Straffsatsen har
bestämts i enlighet med hvad 7 § i allmänna skogsvårdslagen stadgar.

Fjärde momentets straffbestämmelser äro afsedda att verka hindrande
för missbruk af den för visst fall medgifna rätten att låta å
exportsåg försåga ostämpladt undermåligt virke.

Paragrafens två sista moment innehålla lämpliga befunna, i
allmänna skogsvårdslagens 7 § införda staganden.

13 §.

Första momentet motsvarar 5 § i nu gällande författning. Därvid
är att märka att af lämplighetsskäl dels beslagsrätt tillagts jämväl
tullstatens betjänte och banmästare och dels åtalsrätt fråntagits andra än
allmän åklagare och skogsingenjör.

Enskild motionär vid 1905 års riksdag ifrågasatte ett tillägg till
nyss omförmälda 5 § i syfte att, efter det virke beslagtagits i anledning
af förbrytelse mot förevarande lagstiftning, åtal rörande förbrytelsen
skulle inom viss tid anställas, vid äfventyr att beslaget eljes

357

förfölle; och anhöll Riksdagen med anledning af motionen uti skrivelse
den 12 april 1905, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
hvilka bestämmelser kunde anses erforderliga och lämpliga i syfte att
lagligheten af beslag af virke, hvarom nu är fråga, blefve inom skälig
tid underställd domstols pröfning.

Dylika bestämmelser har nu kommittén i sitt ifrågavarande lagförslag
infört uti andra momentet af denna paragraf. Skilda meningar
kunna göra sig gällande rörande längden af den tid, inom hvilken
frågan om beslagets giltighet bör underställas domstols pröfning. Å ena
sidan må ju nämligen ej denna tid tillmätas så kort, att svårigheter
kunna tänkas uppstå för åtalsmyndigheten att fullgöra hvad på densamma
ankommer för fullföljd af beslaget, men å den andra bör ej
heller förbises att tiden ej må utsträckas så långt, att hela stadgandet
blir till ingen eller ringa nytta. Kommittén har stannat vid att föreslå
en tidslängd af sextio dagar från beslagsåtgärden. Kommittén vill nämligen
hålla före, att svårighet ej bör för åtalsmyndigheten uppstå i följd
af ett sådant bestämmande, hvilket däremot skulle kunna tänkas blifva
förhållandet, därest samma tid än mera inskränktes. Helt naturligt
torde ock vara att i flertalet fall vederbörliga åtgärder för beslags vidmakthållande
komma att vidtagas inom betydligt kortare tid än den
såsom maximitid lämplig befunna.

Då, såsom ofvan anförts, det ej sällan visat sig omöjligt eller
åtminstone förenadt med ej ringa svårigheter att erhålla tillförlitlig kunskap
om äganderätten till beslagtaget virke, har kommittén i föreliggande
moment inryckt bestämmelser om proceduren för sådana händelser.
Såsom härmed likställda har kommittén ansett böra behandlas de fall, då
virkesägaren väl är för åklagaren känd, men ej trots gjordt försök kunnat
med stämning anträffas. — Såsom af momentets sista punkt torde finnas
framgå, skall det tillhöra åklagaren att befordra kungörelsen, hvarom i
momentet stadgas, ej mindre till uppläsande uti kyrkan i den församling,
där beslaget skett, än ock till införande uti en af ortens tidningar.
Dessa åtgärder synas icke med nödvändighet böra vara vidtagna inom
den angifna tiden af sextio dagar från beslaget, om än fordras må att
åklagaren icke dröjer därmed längre, än hvad skäligt är. Kostnaden
härför bör, om beslaget blir beståndande, godtgöras åklagaren af försäljningssumman
för beslagtagna virket, där ej domstolen annorlunda
förordnar.

Tredje momentet innehåller stadganden, afsedda att i görligaste
mån undanröja vissa olägenheter i följd af beslag såväl för virkesägare
som för åklagare. Enligt detta moment skola nämligen åtgärder för

358

försäljning af beslagtaget virke vidtagas redan innan frågan om beslagets
giltighet slutligen pröfvats:

a) alltid, då virkesägaren det begär; och

b) där öfverexekutor, på anmälan af åklagaren, finner skäligt
härom förordna med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för
handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större
än skäligt är.

Det har synts kommittén lämpligt, att enhetliga principer med
afseende å sättet för försäljning af sålunda beslagtaget virke tillämpas.
Bestämmelser härutinnan torde. emellertid ej lämpligen böra inrymmas
i lagen, utan fasthellre bör det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att härom
stadga, och har kommittén gifvit uttryck åt denna sin uppfattning i
momentets senare stycke.

I fjärde momentet, hvilket står i omedelbart samband med det
nästförutstående, hafva upptagits likartade bestämmelser med dem, som
finnas meddelade i senare stycket af 10 § i gällande lag om vård af
enskildes skogar.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 6 § i nu gällande författning i ämnet.
Då kommittén i sitt lagförslag intagit bestämmelser om bötesansvar för
vissa fall och det synts kommittén riktigare, att ådömda böter komma
skogsvården inom lagens tillämplighetsområde till godo, än att de utan
vidare ingå till kronan, har kommittén föreslagit, att dylika böter skola
tillfalla skogsvårdskassan i det län, där förbrytelsen timat. Af nyss
anförda skäl har ock kommittén ansett den andel uti försäljningsmedel
för beslagtaget virke — hvarmed enligt lagförslaget i allo likställts ersättning
jämlikt lagförslagets 12 § 1 och 3 mom. —, som hittills tillfallit
kronan, för framtiden böra komma samma skogsvårdskassa till godo. —
Det har under kommitténs öfverläggningar varit ifrågasatt att till förmån
för skogsvårdskassan nedsätta åklagareandelen, men har kommittén
ansett hvarje ändring, som kunde vara ägnad att göra tillsynen å lagens
efterlefnad mindre effektiv, olämplig och fördenskull i förslaget bibehållit
samma andel vid nuvarande storlek.

15 §.

Denna paragraf är likalydande med 11 § i gällande lag angående
vård af enskildes skogar.

359

16 §.

Af enahanda anledning, som motiverat införande i lagen angående
vård af enskildes skogar af sista stycket i 12 §, har kommittén här
infört en undantagsbestämmelse från 7—11 §§ för sådan försumpad
skogsmark, där skogens återväxt uppenbarligen omöjliggöres af markens
beskaffenhet och betäckning.

17 §•

I denna paragraf stadgas rörande sättet för fullföljd af talan mot
ett af förrättningsman enligt 5 § meddeladt utlåtande. Nuvarande bestämmelser
därutinnan hafva föranledt en viss osäkerhet beträffande
frågan, huruvida fastighetsägare, för det fall att annan uppträdt såsom
sökande, varit berättigad att söka ändring uti förrättningsmannens utlåtande.
Denna fråga torde i allmänhet hafva fått ett jakande svar,
hvilket ock enligt kommitténs mening varit riktigt. Då nu kommittén
i 5 § undanröjt grundvalen för en dylik tvekan genom att stadga, det
endast fastighetsägaren, och sålunda ej en afverkningsrättsinnehafvare,
är berättigad söka förrättningen, har något förklarande i nu antydd
riktning icke synts kommittén erforderligt. Ej heller har synts nödigt
införa någon rätt för afverkningsrättsinnehafvare att öfverklaga dylikt
utlåtande, alldenstund hans intresse så godt som uteslutande torde beröra
allenast rätten till de utsynade och utstämplade träden och rättstvist
härutinnan bör höra under allmän domstols pröfning.

De nya bestämmelserna i paragrafen äro betingade af de utaf
kommittén nedan föreslagna och där närmare motiverade ändringar i
fråga om organen för lagens handhafvande.

18 §.

Här har införts bestämmelse, gående ut på att från lagens tilllämpning
utesluta hemman och nybyggen inom kustlandet under inskränkt
dispositionsrätt till skogen, och vill kommittén, angående grunderna
härför, hänvisa till hvad ofvan (sid. 308) beträffande dylika
hemman och nybyggen finnes anfördt.

360

Sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs

och Gäfleborgs län.

Historik.

Sockenallmänningamas
och
beeparingsskogama-s

bildande.

Sockenallmänningarna och besparingsskogarna inom Kopparbergs
och Gäfleborgs län hafva i allmänhet uppkommit på det sätt, att viss
del af det vederbörande socken vid storskiftet tilldelade skogsanslaget i
enlighet med särskilda kungliga bref afsatts såsom samfällighetsmark.

Beträffande Lima och Transtrands socknar har Kungl. Maj:t genom
nådigt bref den 8 april 1870 förordnat, att af den samtliga besutenheter
inom socknarna tillkommande skogsmark, utgörande 300 tunnland för
hvarje besutenhet, en tredjedel skulle för socknens räkning afsättas
såsom samfällighetsmark. Därjämte förordnades att, sedan nödigt antal
träd för återväxtens befordrande blifvit undantaget, afverkningsrätten
å de sålunda bildade allmänningarna skulle få på vissa villkor upplåtas.
Afkomsten af allmänningarna skulle af Konungens befallningshafvande
förvaltas för att användas vid missväxtår eller eljest påträngande nöd efter
kommunalmyndigheternas beslut och Konungens befallningshafvandes
pröfning.

De på grund häraf bildade allmänningarna innehålla, Lima sockens
allmänning 47,714.0 6 hektar, hvaraf 31,629.4 2 hektar produktiv skogsmark,
samt Transtrands sockens allmänning 24,861.0 8 hektar, hvaraf

12,669.0 2 hektar duglig skogsmark.

Sedan afverkningsrätt under femtio år till virke af vissa dimensioner
å socknarnas allmänningar den 16 mars 1872 upplåtits, har af den för
afverkningsrätten erlagda köpeskillingen bildats »Lima och Transtrands
socknars skogsmedelsfond», för hvars vård och förvaltning reglemente
fastställdes den 28 mars 1873. Nytt reglemente har sedermera af
Konungens befallningshafvande fastställts den 15 januari 1887.

Till följd af den gjorda upplåtelsen af afverkningsrätt till allmänningarna
för längre tid hafva några reglementen för vården och för -

361

valtningen af desamma ännu icke fastställts, men hafva förslag till
sådana uppgjorts.

Beträffande Orsa socken och Hamra kapellag liar Kungl. Maj:t genom
nådigt bref den 19 september 1879 förordnat, att af skogsmarken
inom nämnda sockens och kapellags gemensamma afvittringslag hvarje
besutenhet finge tilldelas 250 tunnland, men att af dessa skogsanslag
en tredjedel skulle, särskild! för Orsa socken och särskildt för Hamra
kapellag, afsättas såsom besparingsskog eller allmänning, däraf inkomsten
skulle användas till gäldande af jorden åliggande skatter och onera samt
af kostnader för fattigvård, folkundervisning m. m.

Orsa sockens sålunda bildade besparingsskog innehåller inom
Kopparbergs län 28,356.7 9 hektar samt inom Gäfleborgs län 40,901.8 7
hektar eller sålunda sammanlagdt 69,258.6 6 hektar, hvaraf 53,610.8 9
hektar utgöra produktiv skogsmark.

Af medel, som inflyta genom upplåtande af afverkningsrätter å
Orsa sockens besparingsskog, bildas Orsa sockens skogsmedelsfond.

Reglemente för vården och förvaltningen af Orsa sockens skogsmedelsfond
och besparingsskog fastställdes af Konungens befallningshafvande
i Kopparbergs län den 24 november 1886, och har detsamma
efter anförda besvär den 3 juni 1887 af Kungl. Maj:t gillats.

Hamra kapellags besparingsskog åter innehåller 3,600.9 8 hektar,
hvaraf 3,108.4 9 hektar produktiv skogsmark.

Reglemente för vården och förvaltningen af Hamra kapellags
besparingsskog och skogsmedelsfond fastställdes den 31 december 1890
af Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län. Sedan besvär mot
beslutet härom anförts, blef reglementet den 18 november 1892 af Kungl.
Maj:t med viss ändring gilladt.

I nådigt bref den 27 juni 1879, hvarigenom fastställdes grunder
för afvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag, förordnades
äfven om afsättning af en tredjedel af skogsanslaget till en besparingsskog
eller allmänning, däraf inkomsten skulle användas till gäldande
af jorden åliggande skatter och onera, fattigvård, folkundervisning m. in.

Den sålunda bildade besparingsskogen inom Särna socken med
Idre kapellag innehåller 44,341.6 0 hektar, hvaraf 29,619.3 0 hektar utgöra
produktiv skogsmark.

Reglemente för vården och förvaltningen af besparingsskogen samt
af den af skogens afkastning bildade skogsmedelsfonden fastställdes af
Konungens befallningshafvande den 31 augusti 1889.

Genom nådigt bref den 3 september 1885 förordnades att af den
i Älfdalens socken befintliga graderade skogsmarken 33 kvadratrefvar

362

skulle tilldelas hvarje snesland inägojord, dock att af detta skogsanslag
11 kvadratrefvar för hvarje snesland inägojord skulle afsättas för socknens
räkning såsom samfällighetsmark, å hvilken, sedan nödigt antal träd för
återväxtens befordrande blifvit undantaget, afverkningsrätten till virke
åt vissa angifna dimensioner finge upplåtas för en tid af högst femtio
år på villkor i öfrigt, bland annat, att de för afverkningsrättens
upplåtande inflytande medlen skulle såsom en besparingsfond under
Konungens befallningshafvandes inseende förvaltas i enlighet med af
Kungl. Maj:t fastställdt reglemente.

Alfdalens sockens sålunda bildade besparingsskog innehåller 54,191.5 o
hektar.

Reglemente för vården och förvaltningen af Älfdalens sockens
skogsmedelsfond och besparingskog fastställdes af Kungl. Maj:t den 9
november 1888.

De inom Venjans soclcen förekommande besparingsskogarna hafva
bildats på annat sätt än de ofvan nämnda.

Inom Venjans socken afsattes nämligen icke någon del af det
socknen vid storskiftet och afvittringen tilldelade skogsanslaget. Sedan
socknemännen för en tid af femtio år, räknad från tiden för storskiftets
inom socknen fastställande, upplåtit afverkningsrätten till all den hemmanen
vid skiftet tillfallande skog, som under den tid, för hvilken afverkningsrätten
gällde, uppnådde vissa dimensioner, bestämde Kungl.
Maj:t genom nådigt bref den 9 november 1861, att hela skogsmarken
inom socknen skulle få fördelas på därvarande hemman och lägenheter
under villkor, bland annat, att en tredjedel af köpeskillingen för den
upplåtna afverkningsrätten skulle af socknemännen afsättas till en för
socknen gemensam besparingsfond. Därjämte anbefalldes i samma
nådiga bref Konungens befallningshafvande att före utgången af de
femtio åren afgifva förslag till de åtgärder, som med afseende å den
då inträdande förändringen i dispositionsrätten öfver skogsmarken kunde
finnas nödiga att vidtaga, i ändamål att åt socknemännen fortfarande
bereda gemensam fördel af skogarnas afkastning.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8 juni 1894
förklarat, att därest från skifteslag inom Venjans socken en tredjedel
af skifteslagets hela afrösningsjord efter uppskattning aflämnades lagligen
utbruten till en under allmän vård ställd och i ett sammanhang belägen
besparingsskog, jordägarne inom sådant skifteslag skulle äga att, såvidt
annans rätt därigenom icke förnärmades och därest icke genom lag
annorlunda vore eller blefve bestämdt, fritt förfoga öfver återstående
två tredjedelar af afrösningsjorden med därå växande skog och att

363

behållna afkastningen af sålunda tillkommen besparingsskog skulle, intill
dess annorlunda kunde varda förordnadt, användas på samma sätt som
räntan af socknens besparingsfond.

Med anledning af bvad sålunda föreskrifvits hafva inom Venjans
socken bildats ett flertal mindre besparingsskogar, nämligen Kjettbo och
Landbobyns besparingsskog, Gäfvunda, Finngrufvans, Johannisholms
bruks skifteslags, Öje byamäns samt Tibergets, Västbygge, Stutts och
Knäs’ särskilda skifteslags besparingsskogar.

De inom Venjans socken bildade allmänningarna innehålla tillhopa
13,805.8 6 hektar, hvaraf 10,354.8 6 hektar produktiv skogsmark.

Några reglementen för dessa besparingsskogar hafva ännu icke
fastställts, ehuru förslag till sådana blifvit uppgjorda.

Förutom här ofvan omförmälda sockenallmänningar inom Kopparbergs
och Gäfleborgs län finnas ytterligare tvenne sådana, nämligen
Svärdsjö och Envikens socknars häradsallmänningar. Dessa hafva bildats
genom nådigt bref den 9 november 1861, hvarigenom Kungl. Maj:t
medgifvit, att all inom Svärdsjö socken, som då var med Envikens
socken förenad till ett pastorat, befiutlig, dittills samfällig skogsmark
finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt, samt tillika förordnat, att
två invid sjöarna Balungen och Storsjön belägna skogstrakter, omkring

17,000 tunnland, skulle såsom häradsallmänningar, därå vederbörande
krono- och jägeribetjäning ägde hålla tillsyn och vård, på sätt angående
sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde blifva. stadgadt, för
socknens gemensamma räkning afsättas och utbytas.

De sålunda bildade allmänningarna innehålla, Svärdsjö sockens
6,091.29 hektar, hvaraf 4,185.88 hektar produktiv skogsmark, samt
Envikens sockens 2,518.09 hektar, hvaraf 2,171.41 hektar produktiv
skogsmark.

Den behållna afkastningen af allmänningarna lägges till »socknarnas
allmänningars räntebärande fond», hvilken ej får minskas.

Reglemente för Svärdsjö och Envikens socknars häradsallmänningar
fastställdes den 18 juli 1870 af Konungens befallningshafvande i Kopparbergs
län, hvilket reglemente af Knngl. Maj:t den 19 juli 1872 gillats
och den 12 juli 1884 blifvit i visst afseende ändradt.

Såsom förut blifvit omnämndt hafva reglementen icke fastställts
för vården och förvaltningen af Lima och Transtrands socknars allmänningar.
I den män desamma icke genom de upplåtna afverkningsrätterna
äro undandragna delägarnes disposition, handhafves emellertid
deras vård af skogvaktare, tillsatta af delägarna. Med afseende å de

Svärdsjö och
En vikens
socknars
häradsallmänningar.

Sockenallmänningarnas
och besparingsskogamas
nuvarande
förvaltning.

364

till skogarna upplåtna afverkningsrätterna utöfvas enligt särskild bestämmelse
uppsikt och kontroll af skogsstaten.

Icke heller för besparingsskogarna inom Venjans socken finnas,
såsom nämndt är, några reglementen. I enlighet med föreskriften i
förutnämnda nådiga bref den 8 juni 1894, att de från vederbörande
skifteslag utbrutna besparingsskogarna skulle stå under allmän vård,
har domänstyrelsen, då ofvan nämnda besparingsskogar utbrutits, genom
särskilda beslut för hvarje skog förordnat jägmästaren i Österdalarnes
revir att taga de utbrutna skogsområdena under uppsikt och kontroll.

Svärdsjö och Envikens socknars allmänningar förvaltas, på sätt af
nådiga brefvet angående deras bildande framgår, såsom vanliga häradsallmänningar.
Enligt förutnämnda för dessa allmänningar gällande
reglemente skall för desamma finnas en allmänningsstyrelse, som utses
af sockneombud medelst omröstning efter socknarnas oförmedlade hemmantal.
Styrelsen skall vårda och förvalta allmänningarna enligt lag
samt af domänstyrelsen fastställda hushållningsplaner samt särskilda
resolutioner.

För vården och förvaltningen af besparingsskogarna inom Or sa
och Ålfdalens socknar, Särna socken med Idre kapellag samt Hamra kapelllag
gälla de i det föregående beträffande dessa skogar omnämnda reglementena.
Beträffande Orsa och Ålfdalens socknars besparingsskogar
gälla därjämte särskilda instruktioner, utfärdade för socknarnas allmänningsstyrelser
samt för skogsförvaltare och skogvaktare, hvilka instruktioner
fastställts af Konungens befallningshafvande den 31 oktober 1895.
Beträffande Hamra kapellags besparingsskog gäller särskild »instruktion
för skogstjänstemannen och skogvaktaren», hvilken fastställts af Konungens
befallningshafvande i Gäfleborgs län den 3 december 1898 och
därefter af Kungl. Maj:t efter anförda besvär med viss ändring gillats
den 31 december 1903.

Endast enligt ett af omförmälda reglementen, nämligen reglementet
för Hamra kapellags besparingsskog, skall besparingsskogen vårdas och
förvaltas enligt på förhand uppgjord hushållningsplan.

Enligt de för nu ifrågavarande skogar fastställda reglementen tillkommer
Konungens befallningshafvande att hafva öfverinseende öfver
desammas vård och förvaltning och är härmed förenad rätt för Konungens
befallningshafvande att i vissa fall besluta i frågor rörande skogarnas
förvaltning. I den mån bestämmanderätten icke är förbehållen
Konungens befallningshafvande, utöfvas den emellertid af delägarna
själfva, antingen omedelbart eller ock genom en af dem vald allmänningsstyrelse.
För skogarnas vård finnas dessutom särskilda skogsför -

365

valtare (inom Hamra kapellag »biträdande skogstjänsteman») samt visst
antal skogvaktare.

Delägarna, hvilka äro vederbörande sockens eller kapellags jordägare
i förhållande till deras reducerade jordetal, utöfva sin beslutanderätt
å kommunalstämma. Beträffande omfattningen af delägarnes omedelbara
bestämmanderätt och öfriga befogenheter med afseende å skogarnas
vård och förvaltning är denna något olika inom Orsa och Älfd alens
socknar samt Särna socken med Idre kapellag, å ena, samt Hamra
kapellag, å andra sidan. Inom förstnämnda socknar hafva delägarna
att pröfva af skogsförvaltaren afgifna förslag till arbeten, som å skogen
med eller utan bidrag af skogsmedelsfonden skola utföras, att anvisa
medel för nyssnämnda ändamål, att yttra sig öfver af styrelsen väckta
förslag om verkställande af försäljning af afverkningsrätt, af större omfång,
att yttra sig öfver ersättning åt styrelse, skogsförvaltare och
ordinarie skogvaktare. Dessutom äga delägare att jämte kommunalnämnd
och allmänningsstyrelse väcka förslag om ändring af reglementet,
och skola delägarna höras öfver af annan myndighet framställdt ändringsförslag.

Inom Hamra kapellag, där enligt hvad ofvan nämnts särskild
hushållningsplan för besparingsskogens vård finnes fastställd, kunna
delägarna i. besparingsskogen besluta om framställning till Konungens
befallningshafvande angående anstånd för viss tid med tillämpning af
hushållningsplanen eller angående afverkningens ordnande på annat sätt
än i enlighet med hushållningsplanen, hvarefter Konungens befallningshafvande
i anledning af sådan framställning meddelar beslut. Därjämte
hafva delägarne att besluta .angående de närmare bestämmelserna för
auktion å virke samt angående löner ej mindre till skogvaktarne än
äfven till ledamöterna i allmänningsstyrelsen med undantag af ordföranden.
Delägarne hafva dessutom att yttra sig angående tillsättande af
den skogstjänsteman, som skall biträda allmänningsstyrelsen, samt angående
löner till styrelsens ordförande och biträdande skogstjänstemannen.

Allmänningsstyrelsen består inom samtliga ifrågavarande socknar
och kapellag af ordförande och fyra ledamöter. Inom Hamra kapellag
förekomma därjämte suppleanter för såväl ordföranden som ledamöterna.
Inom Orsa och Älfdalens socknar samt Särna socken med Idre kapellag
utses allmänningsstyrelsen i sin helhet af delägarna, och väljes densamma
för en tid af fyra år, dock så att efter de tvenne första åren två ledamöter
efter lottning afgå och ersättas af tvenne nya ledamöter. Inom
Hamra kapellag utse delägarna endast de fyra ledamöterna jämte deras

366

suppleanter. Beträffande dessa ledamöters tjänstgöringstid gälla samma
bestämmelser som i förutnämnda socknar beträffande allmänningsstyrelsen
i dess helhet. Ordföranden i Hamra kapellags allmänningsstyrelse
jämte suppleant för honom utses af Konungens befallningshafvande, som
jämväl bestämmer ordförandens tjänstgöringstid. I reglementet för
Hamra kapellags besparingsskog finnes stadgadt att såsom villkor för
valbarhet till ledamot och suppleant i allmänningsstyrelsen skola gälla
samma bestämmelser, som i § 42 af kungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 finnas stadgade i fråga om val af
ledamot i kommunalnämnd.

Arfvode till allmänningsstyrelsens ordförande och ledamöter bestämmes
inom Orsa och Ålfdalens socknar samt Särna socken med Idre
kapellag af Konungens befallningshafvande efter delägarnas hörande.
Inom Hamra kapellag bestämmer Konungens befallningshafvande efter
delägarnas hörande arfvode endast för styrelsens ordförande. Arfvode
till ledamöterna bestämmes såsom redan förut blifvit nämndt af delägarna.

Allmänningsstyrelserna åligger att under Konungens befallningshafvandes
öfverinseende hafva närmaste vården och förvaltningen af
vederbörande besparingsskogs skötsel. Beträffande Orsa och Ålfdalens
socknars samt Särna sockens med Idre kapellag besparingsskogar finnas
i reglementena särskilda föreskrifter för styrelsens verksamhet med afseende
å skogens vård och förvaltning, såsom att styrelsen skall granska
af skogsförvaltaren afgifna förslag till de arbeten, som å skogen med
eller utan bidrag från skogsmedelsfonden skola utföras, samt med eget
yttrande underställa sådana förslag kommunalstämmans (= jordägarnas)
pröfning, att styrelsen skall förvalta de medel, som för sådana ändamål
blifvit anslagna, att styrelsen skall följa flottningsregleringsfrågor och
tillse, att i sådant afseende meddelade föreskrifter noggrant iakttagas,
samt att styrelsen öfver hufvud har att vidtaga de åtgärder, som i anledning
af skogsförvaltaréns framställning kunna erfordras.

Enligt de för allmänningsstyrelserna inom Orsa och Ålfdalens
socknar gällande instruktioner äro styrelsens ordförande och ledamöter
gemensamt ansvariga för medel, som de hafva om händer.

I reglementena för Orsa och Ålfdalens socknar samt Särna socken
med Idre kapellag saknas bestämmelser om revision af allmänningsstyrelsens
förvaltning. Revision förekommer här endast med afseende
å den för handhafvandet af skogsmedelsfonden utsedda styrelsens förvaltning,
och förrättas denna revision af tre revisorer, af hvilka Konungens
befallningshafvande utser en samt delägarna de båda andra. Supple -

367

anter för revisorerna utses på samma sätt som dessa. Kontroll öfver
allmänningsstyrelsens penningförvaltning utöfvas emellertid af Konungens
befallningshafvande, och åligger det för sådant ändamål allmänningsstyrelsen
att under hvarje år före mars månads utgång-till Konungens
befallningshafvande insända verificerad redovisning för de medel från
fonden, hvilka den under näst föregående år omhänderhaft. — Inom
Hamra kapellag förvaltar allmänningsstyrelsen tillika skogsmedelsfonden.
Den i reglementet föreskrifna revisionen afser emellertid äfven här
närmast en granskning af räkenskaperna angående skogsmedelsfondens
förvaltning. .Revisionen förrättas af tre revisorer, hvilka jämte lika antal
suppleanter utses på samma sätt som revisorerna och suppleanterna inom
förutnämnda socknar.

Skogsförvaltaren antages inom Orsa och Ålfdalens socknar samt
Särna socken med Idre kapellag af allmänningsstyrelsen. Inom Hamra
kapellag utses biträdande skogstj än stemannen af Konungens befallningshafvande
efter af allmänningsstyrelsen afgifvet förslag, däröfver delägarna
skola hafva lämnats tillfälle att yttra sig. Enligt gällande instruktioner
fordras för behörighet att vinna anställning såsom skogsförvaltare
eller biträdande skogstjänsteman att hafva vid skogsinstitutet
aflagt -fullständig afgångsexamen. Arfvode till skogsförvaltaren utgår
inom alla ifrågavarande områden med belopp, som bestämmes af Konungens
befallningshafvande efter delägarnes hörande.

Inom samtliga ifrågavarande socknar och kapellag åligger det
skogsförvaltaren att årligen inom september månads utgång till allmänningsstyrelsen
afgifva förslag till de arbeten, såsom afdikningar, skogskulturer,
väganläggningar och annat dylikt, som under det nästkommande
kalenderåret skola å skogen utföras, jämte beräkning af därtill erforderliga
medel. Därest förslag icke af allmänningsstyrelsen godkännes, må skogsförvaltaren
enligt instruktionerna, om han anser arbetet vara af den
vikt, att det icke kan uppskjutas, anmäla ärendet hos Konungens befallningshafvande
för dess pröfning.

Skogsförvaltaren är för sina åtgärder Konungens befallningshafvande
äfvensom allmänningsstyrelsen redovisning skyldig, och tillkommer
det skogsförvaltaren att i sådant afseende årligen inom februari månads
utgång till allmänningsstyrelsen afgifva berättelse öfver hvad som blifvit
under nästföregående år verkställdt samt därvid afgifva redovisning
öfver de medel, han under samma år omhänderhaft.

Skogvaktare antagas inom Orsa och Ålfdalens socknar samt Särna
socken med Idre kapellag af allmänningsstyrelsen efter skogsförvaltarens
förslag och till det antal, som af delägarna blifvit bestämdt. Förord -

368

nande för skogvaktarne utfärdas emellertid af Konungens befallningshafvande.
Arfvode till skogvaktarne inom dessa socknar bestämmes af
Konungens befallningshafvande efter delägarnes hörande. Inom Hamra
kapellag antages nödigt antal skogvaktare af allmänningsstyrelsen,
och erhålla skogvaktarne arfvode med belopp, som bestämmes af delägarne.

I hvad mån Konungens befallningshafvande äger besluta i ärenden,
som röra ifrågavarande besparingsskogars förvaltning, framgår af den
ofvan för denna förvaltning lämnade redogörelsen. — För att underlätta
den Konungens befallningshafvande åliggande kontrollerande verksamheten
har i instruktionerna för Orsa och Alfdalens socknars besparingsskogar
stadgats att allmänningsstyrelserna skola hvarje år till Konungens
befallningshafvande insända — förutom den förut nämnda verificerade
redovisningen för de medel styrelsen för nästföregående år omhänderhaft
— berättelse öfver alla under föregående år vidtagna åtgärder
och utförda arbeten, afskrift af den till styrelsen af skogsförvaltaren
afgifna berättelse och slutligen vederbörande revisorers berättelse öfver
samma års förvaltning af allmänningsfonden jämte utdrag af kommunalstämmans
protokoll, innefattande det beslut, som i anledning af revisionsberättelsen
fattats.

1896 &rs Den år 1896 tillsatta kommittén för utredning angående lämpliga

Sk<mitSm åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen upptog till
behandling äfven frågan om vården och förvaltningen af sockenallmänningarna
och besparingsskogarna inom Kopparbergs och Gäfleborgs län.
Kommittén uttalade härom den uppfattningen, att skötseln af dessa
skogar, med undantag af Svärdsjö och Envikens häradsallmänningar,
vore i allt för hög grad beroende på de af delägarne tillsatta allmänningsstyrelserna.
Därigenom hade intresset att öka fonderna kommit
att vida mer tillgodoses än skogsvården. Den af allmänningsstyrelsen
antagna förvaltaren vore för mycket beroende af denna styrelse för att
kunna gent emot nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf gällande.
Under sådant förhållande vore knappast att påräkna, att dessa
skogar skulle erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefve oförminskade.

Med anledning häraf uppgjorde också kommittén förslag till förordning
angående förvaltningen af dessa sockenallmänningar och besparingsskogar,
innehållande föreskrifter om att samma skogar skulle,
under domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning samt behandlas enligt vetenskapliga regler,
lämpade efter ortsförhållanden för hvarje särskild skog, att det skulle

369

tillkomma domänstyrelsen att fastställa hushållningsplaner för dessa
skogar samt att meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende å
skogarnas skötsel i öfrigt kunde finnas nödiga, samt att delägarnas
beslutanderätt i frågor rörande besparingsskogen skulle utöfvas af en
styrelse, sammansatt på sätt funnes bestämdt i reglemente för skogen,
hvilket skulle uppgöras af delägarna, men fastställas af Konungens
befallningshafvande.

Ofver detta förslag afgåfvos yttranden af, bland andra, vederbörande
i besparingsskogarna intresserade jordägare, hvilka därvid motsatte
sig kommitténs förslag under framhållande af att de bestämmelser,
som beträffande skogarnas vård och förvaltning innefattades i redan
gällande reglementen och instruktioner, vore i allo fullt betryggande.
Styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog uttalade likväl den meningen,
att det vore välbetänkt, om revirförvaltaren eller statens skogstjänstemän
hade till åliggande att kontrollera besparingsskogarnas skötsel
och hushållningsplanernas tillämpning för att kunna i fall af behof hos
länsstyrelsen göra framställningar om rättelser och ändringar.

Vid 1903 års riksdag framlade Kungl. Maj:t för Riksdagen proposition
med förslag till förordning angående förvaltningen af sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs, Gäfleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län. Detta författningsförslag öfverensstämde
med det af 1896 års skogskommitté afgifna med undantag för en del
oviktigare bestämmelser, hvilka ändringar till en del betingats af den
större omfattning, som Kungl. Maj:ts förslag enligt sin rubrik afsåg
att hafva.

I anledning af denna Kungl. Majrts proposition väcktes i Andra
kammaren af herrar J. Ström i Transtrand och Smeds Lars Olsson i
Ålfdalsåsen en motion, däri de hemställde, att Kungl. Maj:ts förslag,
åtminstone i hvad detsamma afsåge Kopparbergs län, icke måtte af
riksdagen i vidsträcktare mån bifallas, än att domänstyrelsen skulle äga
granska och fastställa de för skogarna upprättade hushållningsplanerna
samt öfvervaka desammas tillämpning. Till stöd för sin hemställan
anförde motionärerna, att det syntes tvifvelaktigt, huruvida några fördelar
för ifrågavarande skogars vård skulle vinnas därigenom, att desamma
ställdes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
Beträffande besparingsskogarna i Dalarna, åtminstone i de trakter, där
särskilda aftal rörande skogsafverkningen icke lagt hinder i vägen, hade
jordägarna själfva vidtagit åtgärder för skogens vård och skydd till och
med i vidsträcktare män, än staten gjort för kronoparkerna i dessa
trakter, hvarjämte fullständiga hushållningsplaner i den mån sådant

1903 års
riksdag.

370

kunnat ske upprättats för skogens framtida bestånd. Under sådana
förhållanden syntes inga talande skäl finnas för en ändring till ett påtvingadt
förmynderskap. Bättre garantier för en god skogsvård syntes
då ligga däri, att skogsägarne själfva finge enligt i vederbörlig ordning
fastställdt reglemente välja allmänningsstyrelse samt utse en forstligt
bildad skogsförvaltare, som under en längre tid blefve i tillfälle att
med uppmärksamhet öfvervaka skogens vård. Enär skogsförvaltaren
för sina åtgöranden hade att lämna redogörelse ej blott till allmänningsstyrelsen
utan äfven till Konungens befallningshafvande, borde väl detta
innebära garantier för hans själfständiga hållning gent emot allmänningsstyrelse
och skogsägare. De af skogsförvaltaren upprättade hushållningsplanerna
för skogens bestånd kunde ock därjämte pröfvas och fastställas
af domänstyrelsen, som äfven finge att öfvervaka dessa planers tilllämpning.

Såväl Kungl. Maj:ts proposition som den i ämnet väckta motionen
behandlades af särskildt utskott. Utskottet yttrade i sitt utlåtande, att
allmänningsstyrelsens intresse af att skogarna lämnade hög afkastning
i afsevärd mån begränsades genom de noggranna bestämmelser, som i
förevarande afseende funnes meddelade i reglementena för ifrågavarande
skogar, samt att i själfva verket icke heller i allmänhet skogsvårdens
kraf torde hafva blifvit åsidosatta med afseende å dessa skogar till följd
däraf, att desamma förvaltats af utaf delägarna utsedda allmänningsstyrelser.
Om allmänningsstyrelserna i det stora hela redan nu hade
eu klar uppfattning om vikten af skogarnas rationella skötsel, vore det
enligt utskottets mening att förvänta, att en sådan uppfattning i framtiden
i ännu högre grad skulle göra sig gällande. Enligt utskottets
mening borde sålunda Kungl. Maj:ts författningsförslag, som hvilade på
förutsättningen, att ifrågavarande slags skogar ovillkorligen borde stå
under statens omedelbara vård, icke af riksdagen bifallas. Men om
den nuvarande ordningen för förvaltningen af ifrågavarande skogar
enligt utskottets uppfattning i princip borde bibehållas, ville utskottet
därmed icke förneka lämpligheten af att i en allmän författning för
dessa skogar äfven inom Kopparbergs och Gäfleborgs län meddelades
vissa bestämmelser, som kunde fullständiga reglementenas föreskrifter
och i skogsvårdens intresse inrymma statens skogsmyndigheter en viss
kontrollerande befogenhet, särskildt med afseende å upprättande och
tillämpande af hushållningsplaner. I samband härmed framhöll utskottet
hvad i detta hänseende yttrats af herrar Ström och Olsson i deras
motion samt af styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog i dess
yttrande öfver skogskommitténs förslag.

371

Utskottet hemställde på grund häraf, att Kungl. Maj:ts förslag
icke måtte af Riksdagen bifallas, men att Riksdagen i anledning af
herrar Ströms och Olssons motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till författning, livarigenom stadgande meddelades om
upprättande af hushållningsplaner för sockenallmänningarna och besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gäfleborgs län med befogenhet för
domänstyrelsen att granska och fastställa dessa planer äfvensom att
öfvervaka tillämpingen af desamma.

Hvad utskottet sålunda hemställt bifölls därefter af Riksdagens
båda kamrar utan debatt.

Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t i ämnet afläts den 22
maj 1903.

I anledning af Riksdagens berörda skrifvelse anbefallde Kungl.
Maj:t domänstyrelsen att verkställa utredning samt inkomma med
yttrande och förslag i anledning af riksdagens framställning. Detta
uppdrag återkallades emellertid sedermera. Dessförinnan hade likväl
vederbörande öfverjägmästare på af domänstyrelsen i anledning af
Kungl. Maj:ts uppdrag meddeladt förordnande verkställt en omfattande
undersökning af ifrågavarande sockenallmänningars och besparingsskogars
tillstånd. Öfverjägmästaren upprättade öfver de af honom
verkställda undersökningarna besiktningsinstrument för de särskilda
skogarna, hvarjämte han i särskildt utlåtande, afgifvet i november
månad 1905, sammanfattade sina vid undersökningarna gjorda iakttagelser.
Detta utlåtande bifogas kommitténs betänkande såsom bilaga.

Kommittén har vid förehafvandet af frågan om dessa sockenallmänningar
och besparingsskogar genom besök å ort och ställe sökt
förskaffa sig en på personliga iakttagelser grundad uppfattning om den
af riksdagen förordade lagstiftningens lämplighet samt om de riktlinjer
en sådan lagstiftning borde följa. Med anledning af hvad som förekommit
vid kommitténs besök å de orter, där besparingsskogar finnas,
har kommittén sedermera i ett flertal fall fått mottaga af allmänningsstyrelser
och menigheter afgifna skriftliga yttranden angående
de önskemål, vederbörande hafva med hänsyn till ifrågavarande lagstiftning.

Genom hvad kommittén iakttagit har till fullo bestyrkts det resultat,
hvartill vederbörande öfverjägmästare i sitt nyssberörda utlåtande kommit.
Emellertid har kommittén trott sig finna, att det i viss mån mindre till -

Veder börande öfverjäg mfistares undersök ningar.

Kommitténs

yttrande.

372

fredsställande skick, hvaruti besparingsskogarna på eu del håll befinna
sig, i många fall har sin orsak i de till skogarna upplåtna långvariga
afverkningsrätterna och i det sätt, hvarpå afverkningarna af vederbörande
afverkningsrättsinnehafvare bedrifvits. Åfven om i öfrigt en benägenhet
fordom skulle hafva förefunnits hos delägarna att genom hastigt realiserande
af en del af skogskapitalet på en gång samla större fonder,
torde numera den allmänna uppfattningen om skogens värde och vikten
af ett uthålligt skogsbruk hafva så trängt igenom, att man för framtiden
icke torde behöfva befara en fortgående öfverafverkning å ifrågavarande
skogar. Ett tecken härpå är, att man till grund för skogarnas
vård allt allmännare börjat lägga skogshushållningsplaner. Men äfven
under dessa omständigheter torde ett inskridande af lagstiftningen vara
befogadt. Då fråga är om så stora ekonomiska, för det allmänna
betydelsefulla värden, som dessa skogar representera, måste en lagstiftning,
sådan som den af riksdagen föreslagna, afseende att för framtiden
tillförsäkra dessa skogar en fullt rationell vård, innebära en afsevärd
fördel icke blott för de menigheter, hvilka äga ifrågavarande skogar,
utan medelbart för landet i dess helhet. Icke minst viktigt är att
genom en sådan lagstiftning en möjlighet till viss enhetlighet i fråga
om skogarnas skötsel skulle vinnas, något som nu icke kan anses föreligga.
Fördelarna af en lagstiftning i ämnet synas också inses äfven af
intressenterna i skogarna själfva, ehuru farhågor yppats, att skogarna
därigenom skulle i allt för hög grad undandragas delägarnes egen
beslutanderätt samt skogsfonderna betungas med för stora utgifter för
kontroll och dylikt.

Kommittén är sålunda enig med riksdagen beträffande lämpligheten
af en lagstiftning uti ifrågavarande ämne. Denna lagstiftning
anser kommittén böra hafva till ändamål dels att fastslå, det ifrågavarande
allmänningar och besparingsskogar skola vara underkastade uthålligt
skogsbruk enligt fastställda hushållningsplaner, dels att åt statsmyndigheterna
inrymma eu viss befogenhet med afseende å kontrollen öfver
dessa planers efterlefnad och dels att gifva en gemensam stomme i fråga
om bestämmelser för de särskilda skogarnas lokala förvaltning.

Då det här gäller skogar i enskild ägo och vederbörande ägare icke
kunna anses hitintills hafva vid desammas vård i högre grad åsidosatt
skäliga anspråk på en rationell skogshushållning, har kommittén ansett
att en blifvande lagstiftning i ämnet bör rubba de nuvarande förhållandena
endast i den mån sådant är oundgängligen nödvändigt för vinnande
af det med samma lagstiftning afsedda ändamålet. Af samma
skäl har kommittén också ansett, att den kontrollerande befogenhet,

373

som skall inrymmas åt statsmyndigheterna, bör verka så litet inskränkande
på delägarnas bestämmanderätt som möjligt samt icke ställa för stora
ekonomiska kraf på vederbörande allmänningsfonder. Dessa synpunkter
hafva vid uppgörandet af författningsförslaget varit för kommittén
vägledande. Beträffande de särskilda i samma förslag upptagna stadgandena
hänvisas till nedan lämnade speciella motivering.

Kommittén bar i anslutning till ofvan angifna grunder uppgjort
följande

374

Förslag

till

Lag angående vård och förvaltning af sockenallmänningar och
besparingsskogar inom Kopparbergs och Gäfleborgs län.

1 §•

Sockenallmänningarna och besparingsskogarna inom Kopparbergs
och Gäfleborgs län skola bibehållas oförminskade samt, i den mån i laga
ordning redan ingångna aftal icke därför utgöra hinder, underkastas
ordnad hushållning och behandlas enligt sådana efter skogstillståndet och
rådande ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som afse skogens
framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna afkastning.

2 §.

Delägarnas beslutanderätt utöfvas å kommunalstämma, därvid röstvärdet
beräknas efter reduceradt jordatal.

3 §•

För hvarje skog skall finnas en styrelse, beståeude af ordförande
och fyra ledamöter, hvilka jämte tre suppleanter väljas bland delägarne
för en tid af fyra år.

I fråga om valbarhet i öfrigt gäller hvad i kungl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 är stadgadt för ledamot
i kommunalnämnd.

4 §•

Styrelsen åligger att hafva inseende öfver och ledning af skogens
vård och förvaltning samt ansvara för hushållningsplanens efterlefnad
äfvensom att i öfrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i fastställdt
reglemente.

375

Reglemente, innefattande de närmare föreskrifter, som utöfver
bestämmelserna i denna förordning finnas nödiga, skall uppgöras af
delägarna samt pröfvas och fastställas af Konungens befallningshafvande,
som jämväl har att på framställning af delägarne eller efter deras
hörande föreskrifva de ändringar däri, som af omständigheterna påkallas.

5 §•

Hos styrelsen skall finnas anställd en af Konungens befallningshafvande
efter kungjord ledighet och af styrelsen upprättadt förslag
tillsatt skogsförvaltare. Behörig att vinna sådan anställning är allenast
skogligt bildad man, hvilken helst bör hafva fullgjort hvad som erfordras
för vinnande af anställning såsom skogsingenjör.

Förena sig delägarna därom, må Konungens befallningshafvande
utse samma person till förvaltare för två eller flera skogar.

Aflöning åt skogsförvaltare bestämmes, efter delägarnes hörande,
af Konungens befallningshafvande.

6 §•

Hushållningsplau upprättas i enlighet med de närmare föreskrifter,
som af jordbruksdepartementets skogskontor utfärdas, och efter förordnande
af detsamma.

Jordbruksdepartementets skogskontor tillkommer det ock att, efter
det förslaget till hushållningsplan å marken granskats af vederbörande
skogsinspektör äfvensom tillfälle beredts delägarne att yttra sig däri
öfver, fastställa detsamma till ledning vid skogens skötsel.

7 §•

Det tillkommer vederbörande skogsinspektör att öfvervaka hushållningsplanens
efterlefnad. Finner han därvid, att hushållningsplanens
bestämmelser åsidosättas till men för skogens framtida bestånd och högsta
afkastning, äge han föreskrifva åtgärder till rättelse.

Där så erfordras, må Konungens befallningshafvande, efter hänvändelse
från skogsinspektören, genom åläggande af vite tillhålla styrelsen
att vidtaga de sålunda föreskrifna åtgärderna.

376

8 §•

Kostnaderna för skogens vård och förvaltning samt för upprättande
och revision af hushållningsplan skola bestridas från skogens afkastning.

Det tillkommer Konungens befallningshafvande att pröfva och fastställa
af styrelsen i samråd med skogsförvaltaren uppgjordt förslag till
kommande års utgiftsstat för skogens vård och förvaltning.

9 §•

Styrelsen skall årligen före februari månads utgång till Konungens
befallningshafvande aflämna redovisning för sin medelsförvaltning under
det gångna året jämte berättelse öfver samma års skogsförvaltning,
hvilken berättelse skall särskildt innehålla uppgifter rörande skedd afverkning
och verkställda skogsvårdsåtgärder.

Den aflämnade redovisningen granskas af tre revisorer, af hvilka
två utses af delägarna och den tredje förordnas af Konungens befallningshafvande.
Sedan dessa på tid, som i reglementet bestämmes, afgifvit
berättelse öfver den verkställda granskningen, ankommer det på delägarna
att bevilja eller vägra ansvarsfrihet. Varder ej, inom tre månader
från det ansvarsfrihet vägrats, talan å förvaltningen anställd, vare så
ansedt, som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.

10 §.

b ör de medel, styrelsen har om händer, ansvara ledamöterna gemen- *

samt. Denna ansvarighet fortfar till dess förvaltningen blifvit af delägarne
godkänd eller väckt talan därå blifvit af vederbörlig domstol
lämnad utan afseende.

11 §.

Den befogenhet, som enligt denna förordning tillkommer Konungens
befallningshafvande, skall hvad beträffar jämväl den del af Orsa
sockens besparingsskog, som är belägen inom Gäfleborgs län, utöfva»
af Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län.

377

12 §.

Hvad i denna förordning är stadgadt skall icke äga tillämpning å
Svärdsjö och Envikens socknars häradsallmänningar.

Denna lag träder i kraft den

378

Särskild motivering till förestående lagförslag.

Kommittén har sig bekant, att inom vissa delar af Kopparbergs
län finnas ej obetydliga områden, som i sammanhang med storskiftesförrättningar
undantagits för socknemännens gemensamma behof utan
att genom Kungl. Maj:ts beslut hafva gifvits karaktär af besparingsskog
eller sockenallmänning. Dessa områden, som icke stå under offentlig
tillsyn, beröras naturligen ej af förevarande lagförslag.

1 §•

I denna paragraf uttalas de allmänna principer, som kommittén
anser böra gälla för ifrågavarande skogars vård och förvaltning. Därvid
har det med hänsyn till de aftal rörande afverkning å skogarna, som
fortfarande gälla och hvilka kunna tänkas lägga hinder i vägen för
nämnda principers omedelbara tillämpning i hela deras utsträckning,
funnits lämpligt att till undvikande af missförstånd betona, att sagda
aftal skola oberoende af den ifrågasatta nya författningen respekteras
under den tid de afse.

2 §.

Kommittén har ansett onödigt och olämpligt att uti författningsförslaget
inrycka några som helst stadganden rörande äganderätten till
skog, hvarom nu är fråga, utan torde därutinnan för hvarje skog gällande
regler fortfarande böra äga tillämpning. Däremot lärer sättet för utöfvandet
af den delägarne inom ramen för författningen tillkommande
beslutanderätt böra fast bestämmas. Då nuvarande förhållanden i denna
punkt, såvidt kommittén har sig bekant, ej gifvit anledning till missnöje,
har kommittén ansett det böra förblifva vid hvad som härom nu
gäller. —1 Paragrafen är i sin lydelse betingad af §§ 10 och 11 i kungl.
förordningen angående kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

379

En fördel, som en sådau anordning som den nu ifrågasatta medför, är
den, att för fullföljd af talan mot ett delägarnes beslut skola tillämpas
reglerna i nyssnämnda kungl. förordning.

I detta sammanhang må erinras därom, att i vissa liögst sällan
förekommande undantagsfall jord, ehuru i mantal satt, ej medför delägareskap
i besparingsskog.

3 §■

Här äro införda stadganden om det organ, hvarigenom delägarnes
beslutanderätt skall utöfvas på tiderna emellan delägarnas sammankomster.
Kommittén har därvid utgått från att i paragrafen bör inrymmas
allenast den yttre stommen för detta organ, såsom antalet ledamöter i
styrelsen, fordringarna för valbarhet och tiden för uppdraget, medan
öfriga bestämmelser, såsom att valen skola ske under olika år, att
ledamot ej må kunna omedelbart återväljas eller dylikt, må intagas i
reglementet.

Inom kommittén har ifrågasatts att, i analogi med hvad som gäller
i fråga om val till ledamot i kommunalnämnd, rätt att afsäga sig uppdrag,
hvarom i denna paragraf sägs, skulle förefinnas allenast i de fall,
som angifvas uti § 14 i ofvannämnda kungl. förordning den 21 mars
1862. Då åt delägarna öfverlämnats att bestämma angående arfvodet,
för ifrågavarande uppdrag, har det emellertid tyckts kommittén olämpligt
och för den enskilde måhända betungande att i författningsförslaget
inrycka en dylik bestämmelse.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer innehålla, i omedelbar anslutning till den närmast
föregående, de allmänna regler, efter hvilka styrelsens utöfvande
funktioner skola äga rum.

Fjärde paragrafen följer i hufvudsak ntt gällande regler. Likväl har
ansetts lämpligt att icke inskränka rätten att väcka förslag om ändring
i reglementet till de personer och korporationer, som enligt nu gällande
reglementen hafva sådan rätt, nämligen delägare i skogen, kommunalnämnd,
allmänningsstyrelse, skogsmedelsfondens styrelse och revisorerna.
Kommittén har i fråga om denna utvidgning särskildt haft
tanken riktad på skogsförvaltaren, hvilken tydligen bör hafva den intimaste
kännedomen om förefintliga behof i fråga om skogens skötsel
och därför måste beredas möjlighet att få sina önskemål med afseende
på förändringar i skogens förvaltning under ompröfning. Uppenbart

380

är, att med den nu föreslagna lydelsen af detta stadgande det icke är
Konungens befallningshafvande förmenadt att själf taga initiativet till
ändringar i reglementet. Åndring, som icke föreslagits å kommunalstämma,
må enligt nuvarande stadganden icke utan vederbörandes
börande af Konungens befallningshafvande fastställas, och har denna
bestämmelse äfven af kommittén upptagits.

Då de för en del besparingsskogar nu gällande reglementena i
vissa afseenden stå i strid med af kommittén föreslagna stadganden,
förutsätter ett antagande af kommitténs förslag att dessa reglementen
underkastas revision och därefter på nytt fastställas af Konungens befallningshafvande.
Beträffande det för Ålfdalens sockens besparingsskog
gällande reglementet, hvilket är fastställdt af Kungl. Maj:t, torde detta
under samma förutsättning komma att af Kungl. Maj:t upphäfvas, hvarefter
nytt reglemente i enlighet med den föreslagna författningen af
Konungens befallningshafvande fästställes.

I reglementena böra bl. a. innehållas bestämmelser rörande styrelses
befogenhet och åligganden, virkesförsäljning, utarrendering af höslåtter,
sättet och grunderna för tillsättande af skogvaktare samt inbördes
tjänsteförhållandet mellan skogsförvaltare och skogvaktare.

Kommittén har funnit sig böra betona, å ena sidan, skogsförvaltarens
egenskap af tjänsteman hos styrelsen och, å den andra, den i
viss mån fria ställning, som tillförsäkrats honom genom bestämmelsen
om formen för hans tillsättande. Konungens befallningshafvande bör
nämligen, enligt kommitténs åsikt, ej vara därvidlag ovillkorligen bunden
vid det förslag styrelsen afgifver. Med den föreslagna formuleringen
af § 5 torde med säkerhet kunna förväntas, att de sökandes duglighet
tages i främsta rummet, medan eljes — därest Konungens befallningshafvande
skulle vara bunden inom förslaget — andra synpunkter måhända
blefve afgörande.

Det har, då frågan om besparingsskogarnas rätta vård vid olika
tillfällen varit under behandling, ofta påpekats, att skogsförvaltaren,
hyilken närmast skulle hafva att iakttaga skogens rätta vård, såsom af
vederbörande allmänningsstyrelse beroende, icke kunde väntas alltid mot
allmänningsstyrelsen intaga den själfständiga hållning, som vore önskvärd,
och har med anledning häraf också uttalats önskemål om beaktande
af denna synpunkt vid blifvande lagstiftning uti nu ifrågavarande
ämne. Det har äfven för kommittén föreslagits att för minskande af
det beroende, hvaruti skogsförvaltaren kunde stå till allmänningsstyrelsen,
skogsförvaltaren skulle förordnas att innehafva tjänsten utan viss
tidsbegränsning. Kommittén har emellertid icke ansett lämpligt att

381

föreslå någon sådan allmän bestämmelse, som skulle särskild! afse att
tillförsäkra skogsförvaltaren en gent emot allmänningsstyrelsen själfständig
ställning, utan har kommittén ansett, att dylika bestämmelser
böra inryckas i vederbörande reglementen. Genom olika i författningsförslaget
intagna stadganden har kommittén emellertid sökt neutralisera
de faror, som uti ifrågavarande hänseende möjligtvis kunna föreligga.
Sådana bestämmelser äro framför allt de i paragrafen gifna föreskrifterna
om formen för skogsförvaltarens tillsättande och aflönande.
På grund af de åt Konungens befallningshafvande inrymda befogenheterna
bör skogsförvaltaren vid ett själfständigt uppträdande mot
allmänningsstyrelsen i fråga om skogsvården kunna vid behof hos
Konungens befallningshafvande påräkna ett ryggstöd.

Då vissa af de skogar, som i den föreslagna författningen afses,
äro så obetydliga, att ändamålet med författningen kan antagas kunna
vinnas till båtnad för delägarna och det allmänna genom deras sammanförande
under omedelbar vård af samme skogsförvaltare, har möjlighet
beredts härför. Såsom oundgängligt villkor för en sådan anordning
har likväl uppställts samstämmiga beslut härutinnan af delägarna i de
olika skogarna.

6 §.

Till ledning för styrelsens och skogsförvaltarens utöfvande funktioner
skall alltid ligga en fastställd hushållningsplan. Det bör till
vinnande af enhetlighet i fråga om skogshushållningsprinciperna tillkomma
jordbruksdepartementets skogskontor såsom den högsta centrala
förvaltningsmyndigheten i hithörande ärenden att dels förordna om upprättande
af dylik plan och dels fastställa densamma, sedan den å marken
undergått granskning af vederbörande skogsinspektör och delägarna haft
tillfälle att yttra sig i frågan.

Revision af hushållningsplan bör följa samma regler, som gälla för
fastställelse af sådan plan.

Smärre jämkningar i hushållningsplan torde, i likhet med livad
fallet är beträffande kronoparker, kunna ske under mindre tunga former.

7 §•

Denna paragraf innehåller den allmänna bestämmelsen om kontrollen
öfver skogsvården, hvilken kontroll, förenad med befogenhet att
i förekommande fall föreskrifva åtgärder till rättelse, kommittén ansett

382

lämpligast böra öfverlämnas till vederbörande skogsinspektör; och får
kommittén särskildt hänvisa härutinnan till hvad kommittén nedan (sid. 451)
anfört om skogsinspektörernas tjänstgöringsområden m. m. Det har ifrågasatts
att uppdraga den kontrollerande befogenheten med afseende å hushållningsplanernas
efterlefnad åt vederbörande skogvårdsstyrelse. Kommittén
har emellertid ansett ett sådant ordnande af frågan vara ur flera
synpunkter olämpligt. Skogsvårdsstyrelsen skulle såsom kontrollant öfver
tillämpningen af de fastställda hushållningsplanerna komma i ett förhållande
till statsmyndighet, som vore med skogsvårdsstvrelsernas allmänna
karaktär främmande. Dessutom har kommittén funnit olämpligt,
att skogsvårdsstyrelser inom olika län skulle hafva delvis olika uppgifter.

Om skogsinspektören anser förhållandena kräfva, att särskild säkerhet
gifves för att de af honom föreskrifna åtgärderna snarast möjligt
bringas till utförande, bör han vara berättigad att hänvända sig till
Konungens befallningshafvande med begäran om fastställande af visst
vite för styrelsen för försummelse uti förevarande hänseende.

,8 §•

Utgifterna för ifrågavarande skogar skola helt naturligt, utom i
hvad de afse godtgörelse för skogsinspektörens befattning med lagens
tillämpning, hvilken godtgörelse ansetts böra helt och hållet stanna å
statsverket, bestridas från skogarnas afkastning. Skulle något år denna
senare visa sig för ändamålet otillräcklig, böra vinstmedel från de redan
nu bildade fonderna härför tagas i anspråk. Dessa fonder uppgingo
för de särskilda skogarna vid 1910 års slut till följande belopp, nämligen

Venjans sockens (utom Kj ettbo bys och

Landbobyns skifteslag) .......................... kronor 244,848: 9 4

Kjettbo bys och Landbobyns skifteslag... » 116,078: —

Lima och Transtrands socknars ............... » 2,586,000: —

Orsa sockens................................................ » 9,686,147: o 4

Särna sockens ............................................... » 2,216,892: 4 4

Ålfdalens sockens .......................................... » 5,239,310: 9 2

Vederbörande öfverjägmästare har i sitt merberörda utlåtande framhållit,
att jämförelsevis obetydliga eller inga kostnader blifvit använda
för kulturåtgärder å ifrågavarande skogar, ehuru de för skogarna
gällande nådiga upplåtelsebrefven föreskrefve, att afkastningen i första
hand skulle användas till skogarnas skötsel och vård, hvaruti måste inbegripas
skogskultur, där sådan visade sig af behofvet påkallad. Riktig -

383

heten af detta uttalande bestyrkes af de beträffande kostnaderna för
vården och förvaltningen af vederbörande besparingsskog inom vissa
socknar uppgjorda tablåer. För Ålfdalens sockens besparingsskog har
sålunda under åren 1888—1906 för rena kulturåtgärder såsom afdikningar,
skogsfrösådd och markberedning användts en summa af sammanlagdt
endast 9,338 kronor 38 öre, medan sammanlagda kostnaderna för
besparingsskogens vård och förvaltning för samma tid uppgått till
271,283 kronor 60 öre. För Orsa sockens besparingsskog har under
samma tidsperiod för skogssådd, afdikningar och bekämpande af skadeinsekter
användts respektive 15,387 kronor 87 öre, 38,636 kronor 38
öre samt 1,104 kronor 50 öre eller sammanlagdt 55,128 kronor 75 öre,
medan totalsumman för samtliga kostnader under samma tid uppgått
till 1,060,319 kronor 48 öre. Vid de af kommittén företagna resorna
har äfven kommittén gjort den iakttagelsen, att nödiga och nyttiga
skogsvårdsarbeten flerstädes åsidosatts. På fråga om anledning härtill
har svarats, att delägarna motsatt sig dylika arbetens verkställande
såsom vållande alltför stora kostnader. Fn sådan kortsynthet bör enligt
kommitténs förmenande kunna af Konungens befallningshafvande neutraliseras,
och har med anledning häraf kommittén ansett sig böra upptaga
ett stadgande af i denna paragrafs senare del föreslagen lydelse. Det
bör äfven stå skogsförvaltaren fritt att, där han så finner skäligt, vid
förslaget foga sin från förslaget avvikande mening.

9 och 10 §§.

Uti dessa paragrafer hafva till en början upptagits stadganden,
motsvarande de nu på en del håll förekommande bestämmelserna om
att allmänningsstyrelsen skall till Konungens befallningshafvande insända
vissa handlingar samt om styrelsens ansvarighet för omhänderhafda
medel. Kommittén har ansett det böra åt delägarna öfverlämnas
att i reglemente eller annorledes stadga närmare bestämmelser, utöfver
de i 9 § innehållna, om revision rörande styrelses förvaltning, sättet
för anhängiggörande af talan å styrelses förvaltning in. m.

11 §.

Då det icke kan anses lämpligt, att olika myndigheter hafva öfverinseendet
öfver hvar sin del af en och samma skog, har i fråga om
Orsa sockens besparingsskog det ansetts nödigt att upptaga ett stadgande
af föreslagen lydelse. Ehuru den större delen af Orsa sockens

384

besparingsskog ligger inom Gäfleborgs län, har likväl öfverinseendet
öfver skogen i dess helhet ansetts böra anförtros åt Konungens befallningshafvande
i Kopparbergs län, inom hvilket län delägarna i skogen
äro beroende samt allmänningsstyrelsen har sitt säte.

12 §.

Den föreslagna förordningen afser att tillämpas å Lima och Transtrands
sockenallmänningar samt besparingsskogarna inom Venjans, Orsa
och Ålfdalens socknar, Säma socken med Idre kapellag samt Hamra
kapellag äfvensom å de sockenallmänningar eller besparingsskogar, som
i en framtid kunna komma att bildas uti här ifrågavarande län. Däremot
hafva Svärdsjö och Envikens socknars häradsallmänningar ansetts
böra undantagas från författningens tillämpning, då desamma såsom
häradsallmänningar måste från synpunkten af en ordnad skogshushållning
anses redan vara underkastade lämplig vård och förvaltning.

385

Allmänningsskogar inom Västerbottens och
Norrbottens län.

I sammanhang med bestämmande genom kungl. bref den 17 mars
1876 af den ytvidd, som vid då pågående afvittring uti Pajala socken
af Norrbottens län skulle tilldelas därvarande hemman, föreskrefs att.
på sätt jordägarna önskat, en fjärdedel af skogsanslaget skulle afsättas
till en eller flera för socknen samfällda allmänningar att förvaltas enligt
grunder, som Kungl. Maj:t ville bestämma. Sedan vid afvittringen
Pajala socken delats i tre församlingar, nämligen Pajala moderförsamling
samt Muonionalusta och Tärendö kapellförsamlingar, fördelades den till
allmänningar afsatta mark uti sex skiften, af hvilka fyra äro belägna
inom Pajala moderförsamling och ett inom hvardera kapellförsamlingen.

Genom kungl. bref den 9 november 1877 till landtmäteristyrelsen
förordnades, i anledning af uppkommen fråga om bildande af allmänningar
uti de flesta lappmarkssocknarna i Norrbottens län samt Stensele
socken i Västerbottens län, att, »efter det inom hvarje af lappmarkssocknarna
af nämnda två län ägomätning för afvittring försiggått,
samt undersökning i anledning af det i berörda hänseende framställda
förslag af vederbörande landtmätare företagits och delägarne vid sammanträde
lämnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, där icke
sådant finnes obehöfligt till följd af delägarnas redan uttalade önskan
om afsättande af skogsmark för gemensamt behof, Våre befallningshafvande
skola äga att, i enahanda ordning som beträffande öfriga
nödiga förberedelser för afvittring, meddela föreskrift i fråga, huruvida
en fjärdedel eller, där vederbörande delägares beslut därtill gifva anledning,
större andel af socknens skogsanslag bör afsättas till en eller
flera allmänningar, att förvaltas efter de grunder, som Vi uppå underdånig
framställning af Våre vederbörande befallningshafvande komme
att i nåder bestämma».

Redan samma dag, som detta kungl. bref utfärdades, förklarade
Kungl. Maj:t i anledning af beslut, som Arvidsjaurs socknemän på af 49 -

Historik.

YlLmärmings skogama8 uppkomst.

386

vittr ingssam m anträd e fattat om afsättande utaf en fjärdedel af hemmanens
skogsanslag till allmänning, att detta beslut skulle bringas till
verkställighet.

Liknande beslut lättades af Gellivare socknemän och godkändes
af Kungl. Maj:t den 22 juni 1883. Åfven Jockmocks, Arjepluogs,
Juckasjärvi och Enontekis socknemän förklarade vid under afvittringens
fortgång uti dessa socknar hållna sammanträden, att de ville för bildande
af allmänningar afsätta en fjärdedel utaf de skogsanslag, som
skulle byar, hemman och nybyggen tilldelas, och genom nådiga bref,
som utfärdades, hvad Jockmocks och Arjepluogs socknar angår, den 5
april 1889, beträffande Juckasjärvi socken den 18 augusti 1893 samt i
fråga om Enontekis socken den 19 oktober 1894, föreskrefs att dessa
beslut skulle bringas till verkställighet.

Hvad Enontekis eller, såsom den numera benämnes, Karesuando
allmänning angår, har Riksdagen år 1903 på Kungl. Maj:ts framställning
medgifvit, att densamma måtte få utbytas mot visst område af Muonio
kronopark i Muonionalusta församling och har det inom Enontekis
socken till allmänning afsatta området i sammanhang härmed öfverlämnats
till kronan och förvaltas såsom kronopark.

Alla de socknar, uti hvilka enligt nu omnämnda beslut allmänningar
bildats, äro belägna uti Norrbottens län. Under pågående afvittring
af de ofvan odlingsgränsen belägna delarna af Västerbottens
län hade hemmansägarna i Stensele socken med Tärna kapellförsamling
samt inom Sorsele socken beslutat, att af det blifvande skogsanslaget
skulle till allmänningar afsättas inom Stensele socken och Tärna kapellförsamling
hälften samt inom Sorsele socken en tredjedel, hvilka beslut
godkänts af Kungl. Maj:t den 1 mars 1901.

Genom kungl. brefvet den 7 mars 1902 förordnades emellertid,
att afvittringen inom Sorsele socken skulle tillsvidare upphöra, och att
afvittringsarbetet inom Stensele och Tärna socknar ej skulle fortgå
längre, än till dess ägotaxering ägt rum samt därtill hörande kartor
och handlingar upprättats. Härigenom blef verkställigheten af förestående
beslut om bildande af allmänningar uti de sist angifna socknarna
tillsvidare uppskjuten.

Sedermera hafva uti kungl. kungörelsen den 5 juni 1909 angående
afvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker bestämmelser
lämnats, genom hvilka frågan om allmänningars bildande
uti de ännu oafvittrade delarna af dessa län fått sin slutliga lösning.
Enligt dessa bestämmelser skall den del af hemman och nybyggen tillkommande
skogsanslag, som ej erfordras för tillgodoseende af nödigt

387

husbehof, för hvarje afvittringslag afsättas till allmänning att förvaltas
enligt grunder, som af Kungl. Maj:t bestämmas. Sedan det utrönts,
huru mycken skogsmark erfordras till husbehofsskog åt samtliga hemman
och nybyggen inom afvittringslaget, skall förslag angående afsättande
af den öfriga delen af skogsanslaget till allmänning utarbetas
och å karta utmärkas. Vid efterafvittring inom område, där allmänning
afsatts vid förutgången allmän afvittring, skall, om så är lämpligt, afsättning
till sådan allmänning för de vid efterafvittringen utbrutna nybyggena
äga rum efter samma grunder, efter hvilka densamma bildats,
samt äfven särskilda, för nämnda nybyggen eller vissa af dem gemensamma
allmänningar bildas af den återstående del af skogsanslaget, som
icke utlägges till husbehofsskog. A afvittringslagets allmänningsskog
kan enskild delägare erhålla utsyning, om antingen erforderlig husbehofsskog
saknas å den för detta ändamål afsatta delen af skogsanslaget,
eller ståndskogen därå vindfälles eller skadas af eld. Bestämmelserna
härom äro intagna uti §§ 3 och 4 af lagen den 5 juni 1909
angående husbehofsskogar inom vissa områden.

Vidkommande nu omfattningen af de redan bildade allmänningarna
i Norrbottens län upptaga dessa följande ytvidder.

Socken Har

Pajala ................................................. 48,781.9 1

Muonionalusta ............................... 4,141.20

Tåren do ................................................ 14,456.9 s

Arvidsjaurs .......................................... 23,782.14

Gellivare............................................. 63,015.51

Jockmocks............................................ 67,952.7 5

Arjepluogs............................................ 21,015.3 5

Juckasjärvi ........................................ 45,581.7 4

Karesuando ........................................ 6,994.5 0

Summa 295,722.08

Genom särskilda kungl. bref hafva de allmänna grunderna för
ifrågavarande skogars förvaltning fastslagits. Dessa kungl. bref hafva
utfärdats för allmänningarna uti Pajala socken med tillhörande kapellförsamlingar
den 21 april 1882, uti Arvidsjaurs socken den 12 september
1884, uti Gellivare socken den 24 maj 1895, uti Arjepluogs socken
den 27 juni 1896, uti Jockmocks socken den 14 augusti 1896, uti
Juckasjärvi socken den 12 juli 1900 och uti Karesuando (Enontekis!
socken den 8 maj 1903.

Allmänning*

skogarnas

omfattning.

Allmänning*

skogarnas

förvaltning.

388

Uti dessa kungl. bref, med undantag af uti det sistnämnda rörande
Enontekis eller Karesuando allmänning, stadgas angående allmänning och
delägarskap uti densamma, att allmänning är en samfälld egendom, uti
hvilken enhvar jordägare uti socknen har del i förhållande till sin skatt.
Rörande Enontekis eller Karesuando allmänning uttalas i det kungl. bref,
genom hvilket förut omnämnda utbyte af mark inom Enontekis socken
mot del af Muonio kronopark stadfästes, att det angifna området upplätes
åt Enontekis kommun såsom kommunens samfällda egendom.

Beträffande delägarnas rätt att verkställa afverkning gäller för nu
ifrågavarande skogar, att afverkning skall ske efter utstämpling af
vederbörande jägmästare. Beträffande afverkningarnas omfattning äro i
de särskilda kungl. brefven intagna olika bestämmelser, afpassade efter
skogarnas virkesförråd, dettas beskaffenhet och å de skilda trakterna
rådande afsättningsförhållanden.

Sålunda har föreskrifvits beträffande allmänningarna i Paj ala, att
afverkningen skulle omfatta frisk och skadad, till bjälkar och timmer
duglig skog, som innehölle, hvad den friska skogen anginge, elfva decimaltum
och beträffande den skadade tio decimaltum i genomskärning
fem fot från roten För Arvidsjaurs allmänning voro motsvarande mått
bestämda till respektive elfva och nio decimaltum. I fråga om Gellivare,
Arjepluogs, Jockmocks och Juckasjärvi allmänningar innehålla de kungl.
brefven konturerna till en afverkningsplan, hvarför dock ej här torde
vara erforderligt redogöra. För de olika allmänningarna skilda bestämmelser
angående den minimidimension, som vid afverkningen bör uttagas,
äro lämnade. Sålunda föreskrifves beträffande Gellivare allmänning,
att skadade träd skola i brösthöjdsdiameter hålla minst 25 centimeter,
friska, men undertryckta träd minst 27 centimeter, frisk, icke
undertryckt granskog minst 31 centimeter och dylik tallskog minst
33 centimeter. Sist angifna båda dimensioner gälla äfven för afverkning
å Arjepluogs allmänning, men för skadad och för frisk, undertryckt
skog är minimidimensionen här gemensam och satt till 24 centimeter
vid brösthöjd. För Jockmocks allmänning höjdes sistnämnda,
äfven där för skadad och frisk undertryckt skog gemensamma dimension
till 26 centimeter, men i öfrigt äro bestämmelserna för frisk skog desamma,
som för Gellivare och Arjepluogs allmänningar. Beträffande
slutligen Juckasjärvi allmänning, så inskränker sig dimensionsbestämmelsen
uti det rörande denna allmännings utfärdade nådiga bref till en
föreskrift därom, att för frisk, »fullt utväxt» timmerskog minimidimensionen
ej må understiga 31 centimeter vid brösthöjd.

De angifna nådiga brefven innehålla vidare stadganden, huru vid

389

försäljning af det utstämplade virket skall förfaras, huru läng afverkningstid
må medgifvas åt virkesköparen, att i flottleder för virkets utdrifning
verkställda byggnader och dammar, till hvilka virke afgiftsfritt
utlämnats från allmänningen, skola efter afverknmgen tillfalla denna
o. s. v. Närmare bestämmelser angående tid för auktioners hållande
och försäljningsvillkor meddelas af Konungens befallningshafvande i
samråd med tre af allmänningsdelägarna å kommunalstämma valda
ombud, och förfares på enahanda sätt äfven med pröfning af gjorda
anbud. Uti nådiga brefvet rörande Juckasjärvi allmänning föreskrifves
dock att Konungens befallningshafvande skall angående försäljningsvillkoren
höra allmänningsdelägarna, och rörande Jockmocks allmänning
saknas bestämmelse, att anbuden å utbjudet virke skola pröfvas i samråd
med ombud för delägarna. Beträffande annan virkes försälj ning än
den, som sker i enlighet med de sålunda lämnade föreskrifterna, äro
stadgandena äfven något olika, i det att, hvad angår allmänningarna
uti Pajala socken med kapellförsamlingarna och uti Arvidsjaurs socken,
revirförvaltaren är berättigad att under hand försälja vindfällen och
skadad skog af mindre dimensioner äfvensom tjärvirke. För Gellivare
allmänning åter innehålla motsvarande bestämmelser att, därest utom
den ordinarie virkesförsäljningen någon trakt skulle visa sig i behof af
afverkning, hvad den skadade skogen vidkommer, eller om skog skadas
af eld eller vindfälles, så skall, liksom äfven när fråga uppkommer om
försäljning af tjärvirke, torrved eller björk till bränsle och dylikt, anmälan
af vederbörande revir förval t are göras hes Konungens befallningshafvande,
som i samråd med de tre af delägarna utsedde ombuden äger
att pröfva, på hvilket sätt och under hvilka villkor dylik försäljning må
ske. Beträffande Arjepluogs, Jockmocks och Juckasjärvi allmänningar
gälla likartade föreskrifter som för Gellivare allmänning, endast med det
undantag, att Konungens befallningshafvande här beslutar uti hithörande
frågor utan att behöfva höra ombuden för delägarna.

Inom allmänningarna befintligt mulbete och höslåtter, som vid
afvittringen ej tilldelats hemman eller nybygge, må, där det utan men
för skogsvården kan ske, utarrenderas i den ordning, som för dylika å
kronopark belägna lägenheter finnes föreskrifvet.

De medel, som inflyta genom virkesförsäljning, utarrendering
af ängar o. d. skola inlevereras till Konungens befallningshafvande för
att af denna myndighet göras fruktbärande och förvaltas. Uti bestämmelserna
i detta afseende för allmänningarna uti Pajala socken med
kapellförsamlingar stadgades, att de fonderade medlens afkastning skulle
användas i främsta rummet till gäldande af de å jordbruksfastigheterna

390

Kommitténs

yttrande.

hvilande allmänna onera och därefter till andra för delägarna nyttiga
ändamål, livilka närmare skulle angifvas i det reglemente för förvaltningen
af fonden, som länsstyrelsen uppå framställning af delägarna
komme att fastställa. Sådant reglemente fastställdes den 13 augusti 1897.

I det nådiga brefvet rörande Arvidsjaurs allmänning föreskrifves,
att Konungens befallningshafvande vid sin medelsförvaltning skall biträdas
af eu utaf delägarna å kommunalstämma vald styrelse, bestående
af två ledamöter med två suppleanter för dem, hvilka alla böra vara
bosatta i Luleå eller dess närhet. På delägarnas framställning skulle
Konungens befallningshafvande fastställa reglemente för fondens förvaltning,
men skulle förslag till närmare föreskrifter rörande användandet
af fondens inkomster, sedan delägarna däröfver yttrat sig, underställas
Kungl. Maj:ts pröfning. För denna allmänning fastställdes reglemente
den 14 maj 1897.

Beträffande öfriga hithörande allmänningar hafva reglementen utfärdats,
för Gellivare den 21 augusti 1896, för Jockmocks den 20 april
1897, för Arjepluogs den 14 maj samma år och för Juckasjärvi den 16
augusti 1901. Däremot har ännu ej något reglemente utfärdats för
Karesuando (Enontekis) allmänning.

Såsom framgår af förestående redogörelse för innehållet uti de kungl.
bref, som behandla nu ifrågavarande skogar, gäller för dem i afseende
på hushållningen med skogen den gemensamma bestämmelsen, att utstämpling
af det till afverkning afsedda virket skall ske af vederbörande
skogstjänsteman. Hushållningen å dessa betydande skogar kan emellertid
ej blifva inskränkt endast till utstämplingen af afverkning-sbeloppet
och dettas försäljning. Ökade afsättningsmöjligheter för virke af smärre
dimensioner än dem, som omnämnas i ofvan angifna nådiga bref, möjliggöra
äfven en intensivare hushållning med däraf följande ökadt arbete,
men äfven ökad afkastning. Redan nu har å många af de trakter, uti
hvilka dessa allmänningar äro belägna, virke af dimension, understigande
dem uti vederbörande nådiga bref såsom minimigräns för afsättning
af skadad undertryckt skog angifna, erhållit afsättningsvärde,
framför allt på grund af möjligheten att uti nya industrier eller med
utvecklad teknik i de redan arbetande skörda ekonomisk vinst på förädling
af dessa smärre dimensioner. Härtill hafva äfven i vissa fäll
bidragit ändrade grunder för betalande af de med virkets framflottning
förenade kostnaderna. Arbetet med att på olika vägar höja virkesvärdet
kan sägas oafbrutet fortgå och äfven uti dessa nordliga trakter icke
utan framgång bedrifvas. Det torde då vara nödvändigt för de skogsägare,
hvilka vilja skörda vinst af detta arbete, att inrätta sig efter de

391

nya förhållandena. I samma mån, som skogsegendomen är af stor omfattning,
blir vikten af denna anpassning efter de nya förhållandena
mera påtagligt framträdande. Då, såsom fallet är med de nu behandlade
skogarna, dessa äro samfälld egendom, uti hvars förvaltning de enskilda
delägarna icke kunna personligen ingripa, men hvars rätta omvårdnad
är af så stort allmänt intresse, att den anses böra genom af statsmakterna
utfärdade föreskrifter regleras, blir det af synnerlig vikt att tillse,
att de former för förvaltningens handhafvande, som föreskrifvas, väl
fylla sitt dubbla ändamål att tillvarataga både delägarnas och statens
intressen. En första förutsättning härför torde vara, att skogarna
underkastas en ordnad hushållning i enlighet med härför upprättad
plan. Den grund, hvarpå en dylik hushållningsplan bygges, bör gifvetvis
vara lagd i öfverensstämmelse med de fordringar, som staten anser
sig böra uppställa för andra likartade skogar, och dess mål bör vara
detsamma, som staten uti sin skogshushållning eftersträfvar. Därföre
har det ock synts kommittén böra höra under jordbruksdepartementet
såväl att utfärda erforderliga föreskrifter, som ock att tillse, att desamma
allt fort fylla sitt ändamål. Samma myndighet bör det äfven
tillkomma att öfvervaka verkställigheten af hushållningsplanernas föreskrifter
i hvad de röra utstämplingen af den bestämda arsafverkningen.
Om ej därutinnan annorledes bestämmes, bör detta arbete vara öfverlämnadt
åt samma statens tjänstemän, hvilka fullgöra motsvarande uppdrag
å skogarna till de hemman, af hvilka de nu omhandlade allmänningarna
egentligen äro delar. På grund af skogarnas natur af samfälligheter
kunna emellertid, såsom redan framhållits, delägarna själfva,
då det gäller de rena förvaltningsbestyren, icke ingripa uti och utföra
de delar af administrationsarbetet, som & hemmansskogarna verkställas
utaf ägaren. I vissa afseenden kunna väl utaf delägarna valda ombud
öfvertaga dessa den enskilde ägarens funktioner, medan återigen
uti andra så icke gärna kan ske. Till dessa senare höra framför allt
handläggandet af alla skogliga arbeten eller desammas öfvervakande.
Nödvändigheten af att å de ofta stora skogsområden, hvarom här är
fråga, gifva ett fullt planmässigt utförande åt dessa arbeten betingar
ovillkorligen arbetsledningens koncentration på en hand. Och ehuru det
såsom regel icke bör tillkomma skogsingenjörerna att å de skogar, till
hvilka de hafva sin verksamhet förlagd, öfvertaga rena förvaltningsbestyr,
om de än rörande dylika kunna lämna råd och anvisningar, så
synes dock i detta fall ett undantag från denna regel kunna böra medgifvas,
och sådana arbeten för dessa skogars vidkommande åt dem öfverlämnas.
Härför talar ej minst statens intresse af att dessa samfällighets -

392

skogar komma i åtnjutande utaf den bästa möjliga vård och sålunda
blifva till möjligast största gagn för de aflägsna landsdelar, hvilkas förnämsta
ekonomiska stöd de utgöra, en sak, som än ytterligare befordras,
därest, omkostnaderna för deras förvaltning kunna hållas vid en ej alltför
hög siffra.

Genom det medgifvande beträffande skogsingenjörernas tjänstgöring,
som sålunda föreslås för dessa skogars vidkommande, bör det
ej anses vara uttaladt, att liknande utvidgning af dessa tjänstemäns
uppdrag må kunna ifrågakomma äfven för andra skogar. Detta skulle
förrycka deras verksamhet och leda därhän, att enskilda skogsägare
kunde pa staten vältra öfver de mest primära konsekvenserna af sin
äganderätt.

Emellertid torde det ej kunna undgås att, om den skogsingenjör,
inom hvilkens tjänstgöringsområde en allmänningsskog är belägen, skall
hafva till åliggande att fullgöra alla de förvaltnings- och andra dylika
arbeten, som tarfvas å skogen, han af sina öfriga arbeten kan hindras
att åt allmänningen ägna all den tid, som skogens omfattning eller
möjlighet till ökad intensitet uti hushållningen kan komma att kräfva.
Ett sadant förhallande skulle dock a andra sidan äfven kunna anses
utgöra ett bevis för att skogens förmåga att uppbära ökade förvaltningskostnader
vuxit, och att det statens understöd, hvilket rättigheten
att för förvaltningen anlita skogsingenjören innebar, icke blott icke är
behöfligt utan till och med kan genom den stagnation i arbetena, som
blir en föjld af skogsingenjörens bristande tid, verka hämmande på
utvecklingen af skogshushållningen. För att råda bot för ett dylikt
missförhållande vill kommittén föreslå, att allmänningsdelägare, som
sådant önska, må kunna få en särskild skogsförvaltare anställd för skogens
skötsel och vård. Då bland dennes uppdrag äfven skulle ingå att verkställa
utsyning af årsafverkningarna från skogen, så torde från det allmännas
synpunkt sedt vissa villkor böra vara fästade vid en sådan
rättighet att erhålla egen skogsförvaltare. Först och främst bör dennes
tjänsteutöfning vara förbunden med ansvar, så att han vid fel eller försummelse
må kunna från tjänsten för viss tid eller alltid skiljas. Detta
torde kunna åstadkommas, om till efterrättelse för hans tjänsteutöfning
gäller en af Konungen utfärdad instruktion. Förslag till en dylik bör
alltså af allmänningsdelägarna för granskning ingifvas, innan tillstånd
att erhålla egen skogsförvaltare meddelas dem. Det måste vidare för
staten vara af betydelse, att den tilltänkte skogsförvaltaren kommer att
innehafva sin tjänst under sådana villkor, att han bör kunna anses vara
ekonomiskt själfständig. hör att Kungl. Maj:t, hvilkens afgörande för -

393

slaget om anställande af egen skogsförvaltare bör vara underkastadt,
skall erhålla förvissning om att rimliga anspråk i detta afseende kunna
anses vara tillgodosedda, böra delägarna vid sin ansökan om egen skogsförvaltare
foga laga kraft vunnet beslut om de aflöningsförmåner under
viss bestämd tid, som de vilja för ändamålet anvisa.

Sedan nu angifna förslag blifvit af Kungl. Maj:t godkända, må
tjänsten såsom skogsförvaltare anslås till ansökan ledig, hvarefter ansökningshandlingarna
jämte förslag till tjänstens besättande af allmänningsstyrelsen
insändas till Kungl. Maj:t, som bör äga att utnämna innehafvare
af befattningen. Härvid torde ej uteslutande s. k. tjänstemeriter
böra vara afgörande, utan jämväl sökandens lämplighet för den ifrågavarande
anställningen tagas i betraktande.

Kompetensfordringarna för sådan särskild skogsförvaltare böra
enligt kommitténs förmenande vara desamma som föreslagits gälla i fråga
om behörighet att vinna anställning såsom skogsingenjör.

Otvifvelaktigt kommer anställandet af egen skogsförvaltare att
medföra större kostnader för allmänningens skötsel, än om skogsingenjör
härför anlitades. Den ökade kostnaden torde dock blifva mera skenbar
än verklig, ty den omständigheten, att en person får uteslutande ägna
sig åt tillvaratagande af allmänningsdel ägarnas intressen i hvad de beröras
af hushållningen med deras samfällda skog, skall gifvetvis resultera
uti att detta sker på ett mera noggrant och ingående sätt, än då arbetet
skall utföras af en person, hvilkens tjänstebefattning ålägger honom utförande
af en mångfald andra göromål. Såsom en följd af att allmänningsdelägarna
aflöna egen skogsförvaltare bör utsyningsafgift till staten
icke vidare utgå, ett förslag, hvartill kommittén får återkomma i sammanhang
med behandling af frågan om utsyningsafgifter i öfrigt.

Kommittén vill hålla före, att utvecklingen skall visa sig gå i den
riktning, att allmänningarnas ägare skola eftersträfva att ernå den förmån,
som anställandet af egen skogsförvaltare otvifvelaktigt medför. En
sådan utveckling vore äfven ett glädjande vittnesbörd om ägarnas ökade
intresse för allmänningens skötsel. För att befordra en dylik utveckling
och göra det möjligt äfven för ägare af mindre allmänningar, hvilkas
afkastning ej medgifver anställande af en egen skogsförvaltare, att
dock blifva i möjligaste mån delaktiga af de antydda fördelarna, vill
kommittén föreslå att delägare må, där Kungl. Maj:t så pröfvar skäligt,
förena sig om anställande af gemensam skogsförvaltare för två eller
flera allmänningar.

Vare sig allmänningsskogs förvaltning handhafves af skogsingenjör
eller särskild skogsförvaltare, bör det tillkomma vederbörande skogsin 50 -

394

spektör att öfvervaka, att densamma handhafves i enlighet med gällande
hushållningsplan eller eljest utfärdade föreskrifter.

Handhafvandet af medel, som inflyta på grund af virkesförsäljning
från eller arrendeupplåtelser å nu ifrågavarande allmänningsskogar, ombesörjes
för närvarande af Konungens befallningshafvande, och i vissa
fall är, såsom af förestående redogörelse för de rörande allmänningarna
utfärdade nådiga brefven framgår, stadgadt att Konungens befallningshafvande
vid fullgörande af detta sitt uppdrag skall inhämta vissa af
delägarna utsedda förtroendemäns mening. Ett bibehållande af Konungens
befallningshafvande vid detta bestyr synes stå i full öfverensstämmelse
med de för andra likartade fall utfärdade stadganden.

Säkert är äfven att Konungens befallningshafvande, som torde äga
en ingående kännedom om kommunernas olika behof och förhållanden,
är den lämpligaste att ombesörja förvaltningen af ifrågavarande medel.

För att visa, hvilken betydelse de nu omhandlade skogarna äga
för befolkningen inom dessa nordliga trakter, vill kommittén här nedan
angifva storleken af de fonder, som bildats genom de från skogarna
influtna medel, samt dessa fonders afkastning- under år 1910.

Fondens

Allmänning.	storlek den 31 december 1910. Kronor.	afkastning under 1910. Kronor.
Pajala Muonionalnsta ..........................	1,018,018		46,859	8 2
Tärendö j Arvidsjaurs .................................	744,492	52	27,696	58;
Gellivare ...................................	1,149,323	64	53,367	77 j
Arjepluogs....................................	574,159	S8	24,908	49;
Jockmocks ....................................	2,070,100	65	86,392	16
Juckasjärvi .................................	140,155	Öl	6,493	78J
Karesuando (Enontekis)..................	43,974	Öl	, 1,998	36]

I Konungens befallningshafvandes uppdrag har äfven ingått att å
auktion försälja det utstämplade virket. Att det är med en viss tvekan,
som kommittén föreslår, att detta allt fortfarande skall blifva förhållandet,
torde framgå af kommitténs yttrande och förslag i fråga om virkesförsäljning
från kronans skogar (sid. 209). Vid utförande af detta upp -

395

drag, hvilket, såsom å angifna ställe framhållits, ligger utanför Konungens
befallningshafvandes egentliga uppgift, synes därföre, förutom ombudens
för delägarna mening, äfven skogsinspektörens böra inhämtas. Från
domänstyrelsens affärsbyrå torde denne kunna erhålla samma uppgifter
rörande marknadspris o. s. v., som lämnas åt distriktsstyrelserna, och
sålunda blifva i tillfälle att i sin tur lämna vederbörande förvaltare för
allmänningarna ledning för virkets värdering samt att äfven underkasta
denna värdering en sakkunnig granskning.

De närmare bestämmelserna angående förvaltning af medel, som
inflyta genom försäljning af virke eller annorledes, såsom genom utarrendering
af slåtter och dylikt, meddelas nu af Kungl. Maj:t på förslag
af Konungens befallningshafvande och sedan delägarna däröfver yttrat
sig. Denna anordning torde vara lämplig och böra bibehållas.

Ofvanstående allmänna hufvudgrunder, på hvilka skogarnas i fråga
af staten reglerade vård och förvaltning enligt kommitténs mening böra
uppbyggas, kunna sammanfattas uti följande punkter.

Afverkningsbeloppets storlek bestämmes genom en af jordbruksdepartementets
skogskonto!'' såsom öfvervakare af skogshushållningen å
dessa allmänningar fastställd hushållningsplan eller af samma myndighet
i annan ordning gifna föreskrifter;

utstämplingen af det sålunda bestämda afverkningsbeloppet sker
genom en af Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare eller, där sådan icke
finnes anställd, af vederbörande skogsingenjör; dessa arbeten öfvervakas
af skogsinspektör;

under Konungens befallningshafvandes öfverinseende handhafves
förvaltningen i öfrigt af allmänningen utaf en allmänningsstyrelse; detaljerade
bestämmelser angående förvaltningen innehållas uti reglemente,
som fastställes af Kungl. Maj:t;

förvaltningen af de genom virkesförsäljning eller annorledes influtna
medlen handhafves af Konungens befallningshafvande i enlighet
med närmare bestämmelser, som utfärdas af Kungl. Maj:t.

I anslutning till ofvan angifna grunder har kommittén uppgjort
följande

Samman fattning.

396

Förslag

till

Lag angående allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län.

§ l Område,

som vid afvittring inom Västerbottens eller Norrbottens
län blifvit eller hädanefter blifver till allmänning utlagdt, skall bibehållas
oförminskadt.

Delägare i sådan allmänning äro, där ej för särskildt fall är annorlunda
bestämdt, jordägarna inom socknen eller afvittringslaget efter
deras mantal.

§ 2-

Årligen å tid, som af Konungens befallningshafvande utsättes, äga
delägarna att efter omröstning enligt de grunder, som utaf delägareskapet
bestämmas, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande
allmänningen utöfvar delägarnas beslutanderätt, där icke i reglemente
för allmänningen är annorlunda stadgadt.

Förslag till sådant reglemente uppgöres af Konungens befallningshafvande
och fastställes af Konungen, sedan delägarna beredts tillfälle
att yttra sig däröfver.

§ 3-

Allmänningsskogarna skola behandlas enligt sådana efter skogstillståndet
och rådande olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner,
som afse skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast
jämna afkastning.

Sådan hushållningsplan upprättas i enlighet med de närmare föreskrifter,
som af jordbruksdepartementets skogskontor utfärdas, och efter
förordnande af detsamma.

397

Jordbruksdepartementets skogskonto tillkommer det äfven att,
efter det förslaget till hushållningsplan å marken granskats af vederbörande
skogsinspektör, med nödiga befunna ändringar och tillägg fastställa
detsamma till ledning vid skogens skötsel.

Till dess dylik hushållningsplan upprättats och fastställts, skall för
allmänningsskogs skötsel och vård gälla hvad som föreskrifvits uti det
rörande detta ämne för hvarje allmänningsskog utfärdade nådiga bref
eller ock annorlunda stadgats.

Det tillkommer jordbruksdepartementets skogskontor att meddela
de närmare föreskrifter, hvilka skola lända till efterrättelse vid skogens
skötsel, utöfver hvad som i sådant afseende innehålles uti nådiga bref
och fastställda hushållningsplaner.

§ 4.

All afverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning och
utstämpling.

Där ej för allmänningsskog, i den ordning nedan stadgas, anställts
särskild skogsförvaltare, skall utsyning och stämpling ombesörjas af
vederbörande skogsstatstjänsteman.

§ 5.

Önska delägare att för allmänningsskogs skötsel och vård anställa
särskild skogsförvaltare, ingifve till Konungen ej mindre förslag till
instruktion att gälla för skogsförvaltarens tjänsteutöfning, än äfven uppgift
å de löneförmåner, som för viss i förslaget utsatt tid skola till
tjänstens innehafvare utgå. Sedan förslagen pröfvats och godkänts,
skola för tjänstens erhållande ingifna ansökningar jämte förslag om
dess besättande för den tid, löneförmåner fastställts, öfverlämnas till
Konungen, som om tjänstens uppehållande förordnar.

Behörig till erhållande af dylikt förordnande är endast skogligt
bildad man, hvilken bör hafva fullgjort hvad som erfordras för vinnande
af anställning såsom skogsingenjör.

Förena sig delägarna därom, må samme person kunna utses till
förvaltare för två eller flera skogar.

§ 6.

Utsyningsförslag, som skall vara grundadt på fastställd hushållningsplan
eller, om sådan ej finnes, rörande allmänningsskogen ifråga

398

utfärdade nådiga bref, skall uppgöras af den, under hvilkens förvaltning
skogen står, efter samråd med allmänningsstyrelsen samt fastställas af
jordbruksdepartementets skogskontor.

Försäljning af i utsyningsförslaget ingående virke skall, sedan
betalningsvillkoren blifvit efter allmänningsstyrelsens förslag fastställda
af Konungens befallningshafvande, ske å offentlig auktion. Pröfning af
de vid auktionen gjorda anbuden verkställes af Konungens befallningshafvande
i närvaro af vederbörande skogsinspektör och ombud för delägarne.

Under hvilka förutsättningar och villkor annan försäljning må äga
rum från skog, hvarom nu är fråga, må i reglemente bestämmas; intill
dess så skett, skola stadgandena härutinnan uti för skogen utfärdade
nådiga bref vinna tillämpning.

§ 7.

Konungens befallningshafvande tillkommer att pröfva och fastställa
af allmänningsstyrelse i samråd med skogsförvaltaren uppgjordt
förslag till kommande års utgiftsstat.

Afkastningen från skog, hvarom nu är fråga, skall förvaltas af
Konungens befallningshafvande enligt grunder, som angifvas uti reglemente,
hvilket, efter förslag af Konungens befallningshafvande och sedan
delägarne däröfver yttrat sig, af Konungen fastställes.

Af denna afkastning skola i första hand gäldas de med skogens
vård och förvaltning äfvensom med upprättande och revision af hushållningsplan
förenade kostnader.

Denna lag träder i kraft den

♦

399

Härskild motivering till förestående lagförslag

§§ 1 och 2.

I 1 § har intagits en bestämmelse om att allmänningsområdet ej
må undergå minskning, hvilket stadgande finner sin fulla förklaring af
sättet för tillkomsten af skogarna ifråga.

För de olika bestämmelser rörande delägareskap, hvilka återfinnas
uti de om allmänningarna utfärdade kungl. brefven, är förut
redogjordt. Grunden för delägareskapet. bör vara bestämmande för
den delägarna tillkommande rösträtt, då de enligt stadgandet uti denna
§ af Konungens befallningshafvande kallas att välja den allmänningsstyrelse,
som skall företräda dem. De bestämmelser, som angifva styrelsemedlemmarnas
antal, gränserna för styrelsens befogenhet och åligganden
samt sättet för granskning af dess förvaltning m. m., böra
återfinnas uti ett reglemente, hvilket äfven bör innehålla föreskrifter
angående virkesförsäljning, utarrendering af höslåtter o. d., sättet för
skogsvaktaretjänsters ledigförklarande, ordningen vid bestämmande af
dessa funktionärers löner m. fl. dylika detaljbestämmelser. Konungens
befallningshafvande, såsom den myndighet, hvilken har den närmaste
tillsynen öfver att allmänningsdelägarnas ekonomiska intressen tillvaratagas,
bör uppgöra förslag till sådant reglemente. Öfver förslaget inhämtas
delägarnas mening, hvarefter det underställes Kungl. Maj:ts
pröfning. Enär det enligt kommitténs förslag skall åligga jordbruksdepartementets
skogskontor att bereda och föredraga nu ifrågavarande
förslag till reglemente, har kommittén ansett det ej vara nödigt att
föreskrifva att jämväl skogskontorets utlåtande öfver förslaget skulle af
Kungl. Maj:t inhämtas.

§ 3.

Denna § innehåller i sitt första stycke grunderna för skogshushållningen
å nu ifrågavarande skogar, hvilkens mål skall vara detsamma
som för allmänna skogar äfvensom för skogar under utsyningstvång.

400

Genom bestämmelsen i andra stycket att hushållningsplan för allmänning
skall uppgöras i enlighet med af jordbruksdepartementets skogskonto
fastställda grunder och efter förordnande af detta, hvarvid lärer
tillses, att uppdraget öfverlämnas åt väl kvalificerad person, samt bestämmelsen
i tredje stycket att förslaget skall på marken granskas af
skogsinspektören och därefter pröfvas af skogskonto^, torde full trygghet
vinnas för att föreskrifterna uti densamma blifva sådana, som kunna
vara ägnade att främja det nyss angifna målet för hushållningen.

Då de vidder, för hvilka här afses att reglera hushållningen, äro,
såsom af uppgifterna å sid. 387 framgår, synnerligen betydande, måste
arbetet med hushållningsplans upprättande själffallet taga en ej ringa
tid i anspråk. Till dess att detta arbete fullbordats, böra de bestämmelser,
hvilka innehållas uti de särskilda för hvarje allmänning utfärdade
kungl. brefven, interimistiskt tillämpas med de tillägg, hvilka
inträdda förändrade förhållanden nödvändiggöra. Jordbruksdepartementets
skogskonto, hvilket, enligt hvad nyss föreslagits, skall utfärda bestämmelser
att gälla för hushållningsplanernas upprättande, skall i konsekvens
härmed äga befogenhet att utfärda de bestämmelser, som finnas erforderliga
utöfver hvad angifna kungl. bref eller upprättade hushållningsplaner
innehålla. Likaledes bör detta, hvilket i sista hand är ansvarigt
för att statens afsikter med hushållningen å dessa skogar verkligen
fullföljas, genom planerna kompletterande föreskrifter sörja för att hushållningen
lämpas efter de inom området för densamma vunna erfarenheterna
och efter möjligen ändrade afsättningsförhållanden för virke.

Revision af fastställd hushållningsplan skall ske i enahanda ordning,
som för fastställelse af plan finnes stadgad.

§§ 4 och 5.

Dessa §§ innehålla åtskilliga regler för utförande af allmänningsskogarnas
förvaltning; och vill kommittén, utöfver hvad därutinnan ofvan
är sagdt, ytterligare anföra.

I de fall att delägarne önska anställa särskild förvaltare bör enligt
kommitténs mening så förfaras, att de uppgöra förslag till instruktion
för förvaltaren samt fastställa dennes aflöning. Finner Kungl. Maj:t
icke skäl till anmärkning i någotdera af nyss angifna afseenden, må
tjänsten ledigförklaras. Kommittén har ansett, det Kungl. Maj:t vid
besättande af tjänsten icke bör vara ovillkorligt bunden vid delägarnes
förslag, utan skall hafva i sin hand att oberoende häraf och af sökan -

401

den as inbördes ställning i merithänseenden, förordna den för uppdraget
lämpligaste. Kommittén har icke ansett nödigt eller ens lämpligt att i
lagen bestämma viss tid för uppdraget, utan torde det böra öfverlämnas
åt delägarne och Kungl. Maj:t att härom förordna. Likaledes bör det
på Kungl. Maj:t ankomma att, där delägarne i två eller flera närbelägna
allmänningsskogar sig därom förena, medgifva anställande af gemensam
förvaltare för skogarna i fråga.

Kompetensfordringarna för sådan särskild skogsförvaltare böra enligt
kommitténs förmenande vara desamma, som gälla för behörighet att
vinna anställning såsom skogsingenjör*.

Enligt kommitténs mening bör skogsingenjör beträffande allmänningsskog
under hans förvaltning vara berättigad och jämväl skyldig
utföra en del tjänstegöromål utöfver hvad honom åligger beträffande
andra enskilde tillhöriga skogar under hans tjänstgöringsområde.

§ 6.

Här innehållas bestämmelser rörande upprättande af utsyningsförslag
och försäljning af i förslaget ingående eller annorledes till försäljning
bestämdt virke.

De närmare föreskrifterna härom, hvilka för närvarande hufvudsakligen
återfinnas i de om skogarna i fråga utfärdade kungl. brefven,
har kommittén ansett lämpligast böra meddelas i de reglementen, som,
på sätt förut nämnts, komma att utfärdas för skogarna.

§ 7.

Af intäkterna från allmänningen skola i första hand gäldas de
med dess vård och förvaltning samt med upprättande och revision af
hushållningsplan förenade omkostnaderna. Konungens befallningshafvande
såsom den myndighet, på hvilken ligger omvårdnaden af de med
allmänningens förvaltning förenade ekonomiska angelägenheterna, bör
det tillkomma att pröfva det utgiftsförslag, som årligen till denna myndighet
ingifves och som skall ligga till grund för beräkning af nästa
års förvaltningsomkostnader. Detta förslag bör uppgöras utaf allmänningsstyrelsen,
hvilken såsom företrädande delägarna genom förslaget
ger uttryck åt sin större eller mindre benägenhet att nedlägga kostnader
å skogens vård. I vissa fall torde hushållningsplanen innehålla
föreskrifter, hvilka påkalla utgifter utöfver dem, som föranledas af det
till afverkning bestämda virkets utstämpling. Dels för att tillse, att

402

dylika nödiga utgifter upptagas uti nästa års stat, dels för att lämna
erforderliga upplysningar angående andra behöfliga arbetens omfattning
och kostnaden för desamma bör skogsingenjören eller skogsförvaltaren,
om särskild sådan är anställd, biträda allmänningsstyrelsen med utgiftsstatens
upprättande. Sin mot styrelsemedlemmarnas afvikande mening
bör han, ehuru ej ägande säte och stämma uti styrelsen, hafva rätt att
reservationsvis få till styrelsens protokoll antecknad och såmedels dragen
under Konungens befallningshafvandes pröfning.

Den behållna afkastning, som återstår, sedan årets omkostnader
guldits, bör ställas under Konungens befallningshafvandes förvaltning
för att göras fruktbärande. De grunder, enligt hvilka detta åliggande
skall utöfvas, böra för hvarje allmänning bestämmas af Kungl. Maj:t.
De belopp, om hvilka det är fråga, äro af den betydenhet, att ett sådant
stadgande synes väl befogadt. Dock böra delägarna lämnas tillfälle att
uttala sin mening om det förslag, som af Konungens befallningshafvande
förelägges Kungl. Maj:t och hvilket äfven skall innehålla föreskrifter
om de grunder, efter hvilka delägarna må tillgodogöra sig medlen.
Därest för något år förvaltningsomkostnaderna skulle öfverstiga intäkterna
från skogen, synas fonderade medels räntor böra i första hand
användas till täckande af denna brist. Den behållna skogsafkastningen
må kunna fördelas på flera fonder med uppgift att tjäna olika ändamål
inom delägarnas samfällda hushållning; dock synes den icke böra användas
för sådant kommunalt ändamål, för hvilket kommunens medlemmar
äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet
för samma ändamål, och således, då delägareskap i allmänningen tillkommer
jordägare i förhållande till ägande skatt, jämväl den del däraf,
som belöper å icke jordägande medlemmar af kommunen, tages af
fondens afkastning.

Reglemente för fondernas förvaltning och användning bör gifvetvis
innehålla bestämmelser om granskning af sättet för förvaltningens utförande
och om rätt för delägarna att yttra sig i anledning af den öfver
granskningen upprättade berättelsen.

403

Skogsvårdsafgifter.

Enbart genom sådana lagföreskrifter, hvilka afse en reglering utaf
afverkningen, kan en förbättrad skogsvård knappast frammanas. De
yttringar af ett ökadt skogsvårdsintresse, som gifva sig till känna bland
de enskilda skogsägarna, utan att andra positiva åtgärder än stiftande
af sådana lagar från statens sida vidtagits, äro knappast att anse såsom
konsekvenser af denna lagstiftning utan framkomma såsom sidoordnade
med och af densamma helt och hållet oberoende. För att gifva
en mera allmän väckelse åt skogsvårdsintresset bör därför åt lagstiftningen
gifvas ett sådant innehåll, att hithörande frågor visa sig vara
beaktade. Uti sistnämnda hänseende har kommittén i sina förestående
förslag dels till lag angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar
uti de delar af Västerbottens och Norrbottens län, hvilka ej tillhöra
lappmarken, dels till lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker sökt införa bestämmelser,
hvilka äro ämnade att tjäna nyssnämnda syfte; sådana bestämmelser
återfinnas uti §§ 7—11 i den förra lagen och §§ 2 samt 10 och 11 i
den senare. Men äfven dessa stadganden, om än ägnade att fästa uppmärksamhet
på betydelsen af en god skogsvård, äro dock ej heller de
i och för sig tillfyllest för att skapa en sådan. Detta sker först, när
skogsägarna allmänt vaknat till medvetande om den stora betydelsen
af en intensivare skogsskötsel. Endast så småningom och till att börja
med såsom enstaka företeelser gifver sig ett sådant vaknande intresse
till känna, men i den mån bevis därpå komma till synes, blir det till
en bjudande plikt för staten att omhändertaga och stödja detsamma.
Detta kan då ske dels genom att åt skogsägarna lämnas undervisning,
huru de böra planlägga sina arbeten, för att de bästa resultat skola
vinnas af dem, dels genom att underlätta deras sträfvanden medels bidrag
till kostnaderna för utförande af skogsvårdsarbeten. De arbeten,
som därvid komma i främsta rummet, äro de, som äga betydelse för
den produktiva skogsmarkens bibehållande vid eller försättande uti full

404

afkastningsförmåga, sålunda framför allt arbeten, hvilka afse främjande
af en snabb och fullständig föryngring efter verkställda afverkningar.

Då utaf de båda ofvan nämnda lagarna, hvilka gälla för skogshushållningen
inom Västerbottens och Norrbottens län, den, som har
afseende på lappmarkens skogar, i likhet med nu gällande lag för dessa,
såsom uppgift har ett uthålligt skogsbruk med en möjligast jämn af kastning,
så har det ifrågasatts, huruvida en sådan lagstiftning icke gjorde
hvarje understödjande af föryngringsarbetena öfverflödigt. Det uthålliga
skogsbruket förutsätter, menar man, att den naturliga föryngringen
försiggår jämnsides med årsafverkningens uttagande. Detta skulle
emellertid i sin ordning förutsätta synnerligen normala förhållanden å
skogen, något som inom de nu ifrågavarande trakterna ingenstädes torde
förekomma. I stort sedt torde dessa skogar tvärtom karaktäriseras af en
relativt stor rikedom på gammal skog och mindre rikt representerade
medelålders och yngre åldersklasser. Ofta utgöres den gamla skogen
utaf rester af genomblädade bestånd, i hvilka de härskande och gröfre
träden utsynats, under det att man kvarlämnat de undertryckta och
mindre, hvilka därtill genom en långvarig öfverskärmning helt eller delvis
förlorat förmågan att tillgodogöra sig det genom de förra trädens afverkning
uppkomna ökade utrymmet. Uti dessa bestånd, hvilka äro den naturliga
följden af den extensiva hushållning med uttagande af endast gröfre
timmer, som på grund af vidriga afsättningsförhållanden förr var den
enda möjliga, fordrar nu en klok hushållning, att afverkningen göres
större än beståndens naturliga reproduktion skulle medgifva. Ett sådant
förhållande bör emellertid med nödvändighet föranleda, att man träffar
åtgärder i en eller annan form för att förebygga dess skadliga inverkan
på ifrågavarande skogars framtida afkastning.

Utom det att träden sålunda ofta äro biologiskt öfvermogna, och
en afverkning utöfver den, som svarar mot den naturliga föryngringen,
därigenom är motiverad, föreligger ej sällan det fall, att föryngringen
försvåras af en mängd orsaker, hvilkas undanröjande måste anses
såsom en angelägen sak, framför allt där detta utan större svårigheter
kan ske, såsom t. ex. i fråga om mindre försumpningar, och då enklare
markberedningsåtgärder kunna vara tillfyllest för att göra marken mottaglig
för föryngring, liksom ock uti skogar med benägenhet för gräsväxt,
uti hvilka förberedande föryngringsarbeten kunna och böra ske,
innan den slutliga afverkningen företages. Snabbare och på samma
gång rikligare föryngring vore här en vinst, som måhända kunde inhöstas
med en ringa kapitaluppoffring.

De anförda exemplen, hvilka icke äro sällsynt förekommande

405

undantag i lappmarkskogarna, utan tvärtom kunna sägas i viss man
förläna dessa skogar deras karaktär, torde tydligt gifva vid handen,
att det där finnes stort utrymme för en verksamhet i ändamål att genom
lämpliga åtgärder skapa i möjligaste mån fullgod föryngring efter afverkning
och därigenom höja markens afkastningsförmåga.

En öfverslagsberäkning, hvilken naturligen rätt mycket måste
stödja sig på antaganden, men som därför också här utföres med mycket
försiktiga utgångspunkter, kan gifva en föreställning om betydelsen al,
att afverkade hyggen blifva i möjligaste mån fullständigt föryngrade. De
enskilda skogarna i lappmarken hafva en sammanlagd areal af 2,819,551.2 9
har, hvaraf det uti denna beräkning skall antagas, att en så stor del, som
40 procent, är improduktiv. Skogsmarken skulle alltså halva en ytvidd
af 1,691,730.7 7 har. Utstämplingen från dessa skogar torde att döma
af uppgifter i domänstyrelsens årsberättelse för närvarande uppgå till
ungefär 560,000 kbm. eller 0.3 3 kbm. pr har, hvarförutom uttages den
årliga husbehofsafverkningen. 1896 års skogskommitté anslog under
förutsättning af god föryngring afkastningsförmågan för Västerbottens
och Norrbottens skogar till 0.8 kbm. pr år och har, och ansåg, att
denna, liksom öfriga trakters beräknade afkastningsförmåga vore angifven
i minimisiffror. Om man med utgångspunkt härifrån anslår den
ökning i afkastningsförmågan, som god föryngring i lappmarkens skogar
skulle medföra till ett lika stort belopp, som den nuvarande utsyningen,
så torde detta kunna anses såsom en försiktig beräkning. Hvilket värde
denna fördubblade afkastning kan åsättas är naturligen svårt att af göra,
men om äfven priset per kbm. sättes lågt, kommer densamma dock att
representera ett mycket afsevärdt belopp.

Icke endast de egentliga skogsmarkerna böra emellertid blifva föremål
för skogsvårdsåtgärder. Åfven hvad de nu improduktiva markerna
angår, gifves det mången gång fall, då de för tämligen måttliga kostnader
skulle kunna förvandlas till produktiva, hvarigenom nya värden skulle
skapas. Att sådana, kanske jämförelsevis små, uppoffringar nu ej mera
allmänt göras torde väl ofta bero på bristande medel, men ofta är nog
äfven brist på kunskap eller företagsamhet orsaken till, att arbetena ej
blifva utförda.

Vill man befrämja skogsvårdens framåtskridande, ligger det, liksom
i fråga om all annan nyttig verksamhet, vikt uppå att sprida kunskap
om gagnet af, att de föreslagna åtgärderna komma till utförande. Beträffande
skogsvården meddelas den undervisning, som utgör grunden
för denna kunskap, bäst ute i skogen. Tillfälle härtill erbjudes osökt
den intresserade skogsmannen, när han på grund af sin befattning med

406

den för trakten gällande skogslagens tillämpning besöker skogen för
att verkställa begärda utsyningar. Genom att under detta arbete förklara
orsakerna till, att han utför förrättningen på det ena eller andra
sättet, meddelar han en praktisk undervisning, hvilken har sin stora
betydelse genom det intresse för skogen, som genom densamma kan
frammanas. Utan att ett sådant intresse väckts till lif, saknas den
första förutsättningen för en verklig skogsvård. Den kunskap, som
skogsägaren sålunda under utsyningsarbetena förvärfvar, blir han i tillfälle
att praktiskt tillämpa vid de afverkningar för husbehof, hvilka
han fritt får verkställa. Ett ej obetydligt steg för skogsvårdens höjande
vore redan taget, om de rätt betydande husbehofsafverkningarna i
någon mån tillgodosåge densamma.

Om än undervisning i skogens skötsel bäst meddelas ute i naturen
med skogen själf såsom åskådningsmateriel, så är dock därmed ej sagdt,
att icke en mera teoretisk föreläsningsverksamhet har sin stora betydelse
och en uppgift att fylla. Med nutida hjälpmedel för att illustrera
ämnet för en föreläsning kan äfven uti denna form af undervisning ingjutas
ett lefvande lif, helst om föreläsaren själf, hvilket måste förutsättas
såsom naturligt, besjälas af intresse för den sak, som han tjänar.

Med det nu sagda har afsetts att framhålla, af hvilken stor betydelse
för lappmarkens skogar en verklig skogsvård skulle vara. Då
de åtgärder, som af en sådan betingas, alltid måste medföra kostnader,
hvilka kunna ställa sig ganska betungande för den enskilde skogsägaren
och jämväl föga lockande att ikläda sig, isynnerhet där ett lefvande
intresse för skogens vård icke förefinnes, så framgår vikten af att i första
hand skapa ett sådant. Men äfven om detta intresse blifvit väckt, är det
uppenbart att här mer än i öfriga, lyckligare lottade delar af landet det
skulle vara af stor betydelse, om bidrag kunde beredas skogsägarne till
utförande af skogsvårds- och framför allt föryngringsarbeten, samt om
undervisning angående rätta sättet för verkställande af dylika arbeten
äfven lämnades. Lagens föreskrifter om afverkningens reglerande, huru
ändamålsenliga och af huru stor betydelse för hushållandet med det
nuvarande skogskapitalet de än äro, kunna dock ej ensamma för sig
utföra det arbete, som grundlägger det framtida skogskapitalet. Härför
erfordras direkta skogsvårdsåtgärder, hvilka genom sin betydelse för
föryngringen göra bestämmelserna om uthållighet i möjligaste måtto
effektiva.

Om det nu är förhållandet, att utsyningslagen icke fullt tillgodoser
fordringarna på en god skogsskötsel, måste detta äfven sägas vara fallet
med den för kustlandet både nu gällande och af kommittén föreslagna

407

s. k. dimensionslagen, äfven om i den senare formen af densamma införts
bestämmelser, genom hvilka åt skogsvården skänkts ett förut saknadt
beaktande. Till en viss grad bevarar dimensionslagen sådan skog, som
är af den beskaffenhet och lefver under de förhållanden, att den kan
utväxa till s. k. fullmåligt virke. Däremot sörjer den icke för, att de
för handen varande tillfällena till naturlig föryngring blifva tillvaratagna,
lika litet som den anvisar några hjälpmedel, huru föryngringen bör
befordras på trakter, där undermålig skog i enlighet med grunderna
för en god skogshushållning behöft afverkas, men betingelserna för en
naturlig föryngring — eller åtminstone en sådan inom rimlig tid —
icke äro för handen. Här, liksom fallet är i fråga om de trakter, för
hvilka utsyningslagen gäller, är det samma brist på tillfälle och medel
att bereda skogsägarna undervisning och understöd, som måste undanrödjas,
för att hushållningen skall blifva mera effektiv och mera i öfverensstämmelse
med tidens fordringar på ägares af skog skyldigheter gent
emot framtiden. Om man är ense härom, så blir den fråga, som ytterst
kräfver svar, den, huru de för ändamålet erforderliga medlen skola anskaffas.

Det har då föreslagits, att desamma skulle begäras såsom statsanslag
att utgå i någon viss proportion till de bidrag, som för ändamålet
kunde komma att lämnas af vederbörande landsting och hushållningssällskap.
Man torde härmot kunna invända, att i tider, då utgiftssidan
i statens budget synes vara stadd i ständig stegring, det knappast
kan vara lämpligt att begära statens bidrag i en sådan form, som med
en direkt utgift betungar landets alla skattedragande och detta för ett
produktivt företag, hvaraf vinsten tillfaller skogsägarna inom en begränsad
del af landet. Det kan väl å andra sidan icke förnekas, att ett stort statsintresse
är förenadt med den föreliggande frågan, och att det därför kan
anses vara väl befogadt, om staten med sitt ekonomiska understöd i någon
form befrämjar densammas lyckliga lösning. Detta skulle då kunna ske på
samma sätt, som uti de delar af landet, där en liknande brist, som den
nu behandlade, fyllts genom att pålägga exporteradt virke och tillverkad
trämassa en viss skogsvårdsafgift. Om denna afgift utgår äfven för
virke, som afverkats från statens skogar, men de inflytande afgifterna
icke användas till gäldande af kostnader för skogsvårdsarbeten å samma
skogar, så har staten visserligen — åtminstone teoretiskt — lämnat sitt,
om än indirekta, bidrag till lösande af den för skogarna i öfre Norrland
så synnerligen viktiga frågan om penningemedels anskaffande för befordrande
af en intensivare skogsvård. Men då därigenom dels nj^a värden
skapas dels redan förefintliga blifva större, så är det äfven alldeles påtagligt,
att statens bidrag kommer att framkalla en ökad skatteförmåga

408

hoB den med dessa bidrag understödda befolkningen. Af ökad tillväxt
uti skogarna framgå äfven ökade exportvärden och sålunda äfven i denna
form ökade skattekällor. Förglömmas må ej heller, att de lämnade
bidragen skänka möjlighet att bereda arbetstillfällen åt en del af befolkningen
och att därigenom förbättra dess existensvillkor. Af det sagda
torde framgå, att ett skärskådande af denna fråga endast från den synpunkten,
att skogsvårdsafgifterna skulle bereda staten en stor utgift
genom att minska dess skogsintäkter på grund af sänkta virkespris,
något, hvarom dock olika meningar kunna råda, och hvilket icke genom
hittills vunnen erfarenhet blifvit bekräftadt, vore att ställa saken i en
falsk och ensidig belysning. Om den åsikten är riktig, att skogsägaren
betalar skogsvårdsafgiften, skulle det ej heller blifva med uteslutande
från statens skogar härflytande afgifter, som de önskvärda arbetena skulle
sättas i verket. Äfven de, hvilkas intresse det närmast gäller, eller
skogsägarna, skulle själfva genom den del af afgiften, som faller på
virke, afverkadt från deras egna skogar, göra sin insats för anskaffande
af det erforderliga kapitalet.

Nu har det invändts, att, h vad särskildt ägarna af lappmarksskog
angår, godkännande af ett förslag att upptaga skogsvårdsafgifter äfven
för virke, som afverkats från ifrågavarande skogar, skulle innebära ett
alltför hårdt beskattande af dessa ägare, hvilka redan hafva att erlägga
avgift för utsyning af allt virke, som afverkas i och för försäljning.
Samtidigt erkänner man det önskvärda uti, att medel för skogsvårdens
i lappmarken befrämjande anskaffas. Medgifver man emellertid detta
och troligen äfven rent af det behöfliga uti, att något för lappmarkens skogsvård
åtgöres, så synas konsekvenserna af denna position vara ett nödtvång
att välja mellan att upptaga den ena eller andra af de nämnda
afgifterna. På skäl, som kommittén skall tillåta sig anföra i sammanhang
med framläggande af förslag angående afgäld för utsyning af
virke, vill kommittén föreslå, att afgifter uti vissa fall skola upphöra att
utgå för utsyning å skogar, för hvilka skulle gälla kommitténs förslag
till lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker.

Därest detta kommitténs förslag vinner godkännande, torde icke
något tvifvel böra kunna råda därom, att skogsägarna uti lappmarken
skulle vilja understödja ett förslag till lag om skogsvårdsafgifter, helst
denna senare afgift gent emot utsyningsafgifterna har den fördelen för
skogsägaren, att den åtminstone delvis återgår till honom, nämligen i
den män han nedlägger kostnader för skogsvårdsarbeten. Denna omständighet
borde äfven vara skäl nog för skogsägaren i lappmarken att

409

icke motsätta sig skogsvårdsafgifters upptagande äfven för virke, afverkadt
i lappmarken, om också dessa afgifter skulle något öfverskrida
de nu utgående afgälderna för utsyning. Att detta torde blifva fallet
synes nämligen framgå af nedanstående beräkning. På allmänningar
och de enskilda lappmarksskogarna hafva i årligt genomsnitt utsynats
ungefär 630,000 kbm.; i rundt tal uppgå utsyningsafgifterna under åren
1908—1910 i medeltal till 33,800 kronor. Om dessa 630,000 kbm.
reduceras till sågad vara under antagande af ett sågutbyte utaf Vs af
råvarans massa, så erhålles en kvantitet såggods utaf i rundt tal 420,000
kbm., för hvilka enligt nu gällande bestämmelser för de delar af landet,
i hvilkä skogsvårdsafgift erlägges, skulle i sådana betalas 42,000 kronor.

Sammanlagda ökningen på alla enskilda skogar i lappmarken skulle
alltså utgöra 8,200 kronor eller 1,3 öre per kbm. Om nu förhållandet
verkligen är, att denna ökade utgift drabbar skogsägaren, så är den
dock närmast att anse såsom den insats, hvilken han gör för att vinna
möjlighet att återfå för sin egen skogs förbättrande ett större belopp
än det, som han nu erlägger uti afgäld för utsyning.

Uti början af denna sin framställning har kommittén betecknat
det såsom en statens plikt, att, där ett vaknande intresse för skogsvården
gifver sig till känna, ingripa för att omhändertaga och stödja
detsamma. Förutom det förhållande, att en del större skogsägande
bolag under det senare tiotalet år börjat bedrifva rätt omfattande skogsvårdsarbeten
i Västerbottens och Norrbottens län, så hafva enskilda,
mindre skogsägare därstädes visat sig inse nödvändigheten utaf, att
större uppmärksamhet ägnas skogens vård. Detta torde framgå utaf
nedanstående uppgifter, hämtade ur de berättelser, som af respektive
läns skogsvårdsnämnder afgifvits angående deras verksamhet.

I Norrbottens län, där en sådan nämnd sedan år 1900 varit verksam
för att förvalta och fördela af stat och landsting beviljade anslag,
hafva dessa anslag under åren 1908—1910 uppgått årligen till 10,000
kronor, hvaraf 5,000 kronor beviljats af landstinget, och 5,000 kronor
utgått i statsanslag. Antalet ansökningar om bidrag för skogsvårdsarbeten
har under de tre senaste åren varit följande:

1908 från kustlandet 235 stycken, från lappmarken 9 stycken

1909 » » 182 )) » » 9 »

1910 » » 267 » » » 34 »

Arbeten till följande omfattning hafva under dessa år genom skogsvårdsnämndens
försorg planlagts:

410

1908

Dikning å 850.0 har beräknad kosta ....................... kronor 24,868: 7 6

Gallring „ 354.7 „ „ „ ,, 2,525: —

Röjning „ 48.5 „ „ „ „ 226: —

Sådd och plantering å 11.0 har, utom frö och plantor

beräknad kosta ....................................................... „ 190: —

kronor 27,809: 7 6.

1909

Dikning	å	664.0 har,	beräknad kosta.............	.......... kronor	27,301: n
Gallring	11	207.5 „	11 11 ..............	......... 11	3,114: —
Röjning	11	13.0 „	11 11 ..............	.......... 11	272: —
				kronor	30,687: 11
		1910
Dikning	å	1,592.0 har, beräknad kosta .........	.......... kronor	40,996: 4 3
Gallring	11	285.5 „	11 11 .........	......... 11	4,278: —
Röjning	11	105.8 „	11 11 .........	......... 11	1,984: —

Sådd och plantering å*25.5 har, utom frö och plantor

. beräknad kosta ....................................................... „ 466: —

kronor 42,724: 43.

Som bidrag till utförande af dessa arbeten hafva anslagits under
hvart af de tre åren respektive 14,269: 5 o kronor, 15,320 kronor och
24,654 kronor, detta senare under förutsättning, att ytterligare skogsvårdsmedel
i tillräcklig mängd komma att ställas till skogsvårdsnämndens
förfogande.

Afven uti Västerbottens län har en skogsvårdsnämnd varit tillsatt
för att omhänderhafva och fördela de medel, som stat och landsting
ställt till förfogande för den enskilda skogsvårdens befrämjande.

För hvart af åren 1907—1909 utgjorde de beviljade anslagen tillhopa
8,000 kronor, hvaraf 4,000 kronor voro statsanslag, och 4,000
kronor beviljade af landsting och hushållningssällskap. För år 1910
hade sistnämnda tvenne korporationer höjt sina anslag till 3,500 kronor
hvar, och statsanslaget utgick i följd däraf detta år äfven med 7,000
kronor.

Sedan nämnden år 1905 började sin verksamhet, hafva bidrag för
utförande af skogsvårdsarbeten tilldelats följande antal personer, nämligen

411

år 1905 ........................... 27 stycken

„ 1906 .......................... 53 „

„ 1907 ........................... 115 „

„ 1908 .......................... 199 „

„ 1909 ........................... 194 „

„ 1910 ........................... 151 „

På grund af begränsade tillgångar måste år 1909 ej mindre än
147 ansökningar balanseras till år 1910 och sistnämnda år ett större
antal än de beviljade anstå till år 1911. Frekvensen ansökningar utvisar
sålunda ett stigande skogsvårdsintresse hos de smärre skogsägarna,
hvilka uteslutande varit de, som kommit i åtnjutande af bidrag.

Under åren 1907—1910 hafva arbeten planlagts till följande omfattning,
nämligen

1907

Gallring m. in. å 57 har och torrläggning af 590 har för

en beräknad kostnad af............................................. kronor 11,633: 2 9.

1908

Gallring m. m. å 50 har och torrläggning af 850 har för

en beräknad kostnad af............................................. kronor 20,774: 33.

1909

Torrläggning af 800 har för en beräknad kostnad af kronor 25,625:31.

1910 ''

Torrläggning af 540 har för en beräknad kostnad af kronor 18,302: —.

Summa kronor 76,334: 93.

Uti bidrag för skogsvårdsarbetens utförande hafva utbetalts

1907 ........................ kronor 6,816: 7 4

1908 ........................ „ 8,391:41

1909 ....................... „ 12,046:87

1910 ..................... „ 12,291: 61

Summa kronor 39,546: 6 3.

På skogs vårdsnämndens rekvisition har en statens skogsingenjör
företagit resor för hållande af föreläsningar i skilda delar af länet.

412

Dessa, som belysts af skioptikonbilder, hafva varit talrikt besökta, hvarför
desamma komma att fortsättas uti, om möjligt, större omfattning.

Ofvanstående kortfattade redogörelse för de båda skogsvårdsnämndernas
arbete under senaste år torde få sin rätta belysning af det förhållande,
att så sent som år 1904 en skogsingenjör hade uti Norrbottens
län 14 förrättningar, till hvilka åtgingo inalies 12 dagar medan i
Västerbottens län intet som helst biträde af skogsingenjör påkallades.
Nu arbeta inom dessa län tre skogsingenjörer, och detta förhållande
jämte de anförda exemplen torde gifva vid handen, att ett intresse för
skogsvården verkligen där är väckt. Att finna medel för att tillvarataga
och vidare utveckla detta intresse är helt säkert en statens uppgift.
Säkrare och enklare torde denna uppgift ej kunna lösas än på
den väg, som erfarenheten hittills anvisat såsom ledande till målet,
nämligen genom upptagande af skogsvårdsafgifter.

Kommitténs beslut att föreslå upptagande af skogsvårdsafgifter
för virke, som exporteras från Västerbottens och Norrbottens län, har
gifvetvis föranledt kommittén att verkställa en undersökning, till hvilket
belopp dessa afgifter skulle komma att belöpa sig. För ändamålet har
kommittén sammanfört de uppgifter i kommerskollegii underdåniga berättelser
för åren 1905—1909, som angifva storleken af exporten från
de olika tullkammaredistrikten i dessa båda län. Med ledning af dessa
siffror för exporten hafva de på denna belöpande skogsvårdsafgifterna
beräknats enligt de grunder, som finnas angifna i § 1 af 1903 års förordning
angående detta ämne. Till summan af de sålunda på hvarje
år belöpande utgifterna hafva lagts de, hvilka på grund af sagda förordnings
§ 5 hafva restituerats, emedan de exporterade virkesprodukterna
härrört från virke från angifna båda län. I denna senare uppgift, som
erhållits från generaltullstyrelsen, ingå äfven restituerade afgifter för en
del från Norge härrörande virke. Då dessa ej torde uppgå till nämnvärdt
belopp, har säkerligen den omständigheten, att desamma ej här
kunnat frånskiljas, ingen större betydelse för den nu ifrågavarande beräkningen.
Emellertid importeras från Finland icke obetydliga kvantiteter,
hufvudsakligen rundt virke. För den händelse skogsvårdsafgift
utginge för exporten från de nu ifrågavarande länen, skulle restitution
erhållas för nyssnämnda finska virke. För att beräkna storleken af
denna har här antagits, att all import från Finland åter exporterats,
samt att det runda virket försågats och lämnat förädlad vara till 2/3 af
sin massa.

De beräkningar, för hvilka nu redogjorts, äro sammanställda i
följande tabeller:

413

Exporten af trävaror och trämassa från tullkammaredistrikten inom Västerbottens
oeh Norrbottens län åren 1905-1909 jämte beräkning af de skogsvårdsafgifter,
hvilka med tillämpning af bestämmelserna uti § 1 af kungl. förordningen den 24
juli 1903 angående skogsvårdsafgifter skulle för dessa varor hafva utgått, äfvensom
uppgift å samma år restituerade skogsvårdsafgifter för virkesprodukter, härrörande

af virke från sagda län.

År.	Rundt, tillhugget, sågadt eller hyfladt virke, stäfver och lådbräder med afgift af 10 öre pr kbm.	Splitt-, famn-eller kastved med afgift af 5 öre pr kbm.	Kemiskt till-verkad torr trä-massa med afgift af 50 öre pr ton.	Mekaniskt till-verkad våt trä-massa med af-gift af 15 öre pr ton.	Summa afgifter kronor.	Restitue-rade af-gifter kronor.	Total summa kronor :
Kbm.	Afgift kronor.	Kbm.	Afgift kronor.	Tons.	Afgift kronor.	Tons.	Afgift kronor.
1905	987,275	98,727.50	118,358	5,917.90	5,568.8	2,784.10	_		107,429.80	—	107,429.80
1906	1,050,701	105,070.10	116,960	5,848.—	6,165.9	3,082.95	—		114,001.05	25,349.30	139,350.3 5
1907	908,540	90,854.—	111,698	5,584.90	17,905.9	8,952.95	—	—	105,391.8 5	35,912.03	141,303.8 8
1908	908,557	90,855.70	97,248	4,862.40	21,041.7	10,520.85	403	60.4 5	106,299.401 23,920.98	130,220.3 8
1909	842,103	84,210.;i o	93,110	4,655.50	30,133.5	15,066.7 5	14,784.3	2,217.65	106,150.20; 26,677.89	132,828.09
Summa	4,697,176	469,717.6 0	537,374\|26,868.70	80,816.8\|40,407.9o\|l5,187.s\|2,278.10	539,272.3 o 1111,860.2 o *)	651,132.50

x) I delta belopp ingå äfven restituerade skogsvårdsafgifter för från Norge härrörande virke, hvarom
särskild uppgift i vissa restitutionsansökningar ej lämnas.

Importen af trävaror till tullkammaredistrikt inom Västerbottens oeh Norrbottens
län åren 1905-1909 jämte beräkning af de skogsvårdsafgifter, hvilka med
tillämpning af bestämmelserna uti §§ 1 oeh 5 af kungl. förordningen den 24 juli 1903
angående skogsvårdsafgifter skulle vid export af virkesprodukter, härrörande af

samma virke, hafva restituerats.

År.	Rundt virke.	Tillhugget och sågadt virke med afgift af 10 öre pr kbm.	Ved med afgift af 5 öre pr kbm.	1 Summa afgifter kronor.
Kbm.	Berälcnadt sågutfall med afgift af 10 öre pr kbm.	Afgift kronor.	Kbm.	Afgift kronor.	Kbm.	Afgift kronor.
1905	77,917	25,972	2,597.20	1,286	128.60	841	42.05	2,767.85
1906	72,894	24,298	2,429.80	3,158	315.80	249	12.45	2,758.05
1907	154,260	51,420	5,142 —	309	30.90	230	11.50	5,184.40 i
1908	''226,285	75,428	7,542.80	607	60.7 0	—	—	7,603.50
1909	189,473	63,157	6,315.70	—	_	185	9.2 5	6,324.95
Summa	720,882	240,275	24,027.50	5,360	536.—	1,505	75.25	24,638.7 5

414

Beräkning af de skogsvårdsafgifter, som vid export af trävaror oeh trämassa
från tullkammaredistrikten i Västerbottens och Norrbottens län skulle hafva utgått
under åren 1905—1909, äfvensom af de afgifter, hvllka, på grund af att råvaran
från annan ort importerats, bort under samma tid restitueras, allt under förutsättning
att 1903 års kungl. förordning angående skogsvårdsafgifter varit gällande för

dessa trakter.

	Inflytande afgifter.	Afgifter att resti-tueras.
År.	Genom export från länen.	Genom restitution.	Summa.	Behållning.
		K	r o n o	r.
1905	107,429.80		107,429.80	2,767.88	104,661.95
1906	114,001.08	25,349.3 0	139,350.3 5	2,758.05	136,592.3 0
1907	105,391.85	35,912.03	141,303.88	5,184.40	136,119.48
1908	106,299.40	23,920.98	130,220.38	7,603.5 0	122,616.88
1909	106,150.20	26,677.89	132,828.09	6,324.95	126,503.7 4
Summa	539,272.30	111,860.20	651,132.50	24,638.75	626,493.74

Medeltal för år kronor 125,298.7 5.

Såsom resultat af dessa beräkningar framgår, att med förestående
utgångspunkter skogsvårdsafgifterna för de angifna fem åren sammanlagdt
skulle hafva uppgått till 626,493.7 5 kronor eller i årligt medeltal
till 125,298.7 5 kronor. Därigenom att under senaste år tre fabriker
för tillverkning af mekanisk våt trämassa antingen igångsatts eller
äro under anläggning och då den råvara, som vid dessa kommer att
förbrukas, till hufvudsaklig del icke användts uti någon förutvarande
förädlingsindustri, så torde skogsvårdsafgifterna för de båda länen med
säkerhet blifva högre, än här beräknats.

Då en del virke, som afverkas i Norrbotten, förädlas i Västerbotten
och därifrån exporteras, samt möjligen äfven motsatsen i någon
grad äger rum, men det ej har varit kommittén möjligt att åstadkomma
tillförlitlig utredning, uti hvilken omfattning detta kan vara förhållandet,
så har uti den nu framlagda beräkningen de båda länen behandlats
gemensamt. Detta innebär emellertid ej, att kommittén ansett ett sådant
förfarande äfven böra tillämpas, sedan dess förslag om afgifters upp -

415

tagande blifvit antaget. Tvärtom är det kommitténs åsikt, att båda
länen böra, såsom förhållandet är med rikets öfriga län, uti föreliggande
afseende behandlas fullkomligt skilda från hvarandra.

På samma skäl, som härofvan anförts vid behandlingen af frågan
om skogsvårdsafgifters utgående för virke, som härstammar från lappmarksskogarna,
anser kommittén, att dylika afgifter äfven böra utgå för
virke, som afverkats inom Särna socken med Idre kapellag uti Kopparbergs
län. De villkor, under hvilka detta bör äga rum, böra vara desamma,
som vid behandling af lappmarksskogarna föreslagits, eller att
nu utgående utsyningsafgifter icke längre upptagas. Kommittén tillåter
sig sålunda att beträffande förslag till ordnande af förhållandena uti
dessa trakter äfvensom beträffande motiv till dessa förslag hänvisa dels
till hvad kommittén härofvan anfört rörande lappmarkens skogar dels
till hvad som i fråga om utsyningsafgifternas bortfallande anföras å
sid. 427 ff.

Beträffande storleken af de afgifter, som komma att utgå för
virke, som härstamma från nu angifna socknar, får kommittén omnämna,
att under åren 1906—1909 enligt uppgifter från generaltullstyrelsen
restitution beviljats med följande belopp på grund af virkets härstamning
från Särna och Idre, nämligen

1906 med kronor 1,785.3 4

1907 „ „ 3,246.08

1908 „ „ 3,169.50

1909 „ ___3,952.30

Summa kronor 12,153.2 2

I detta belopp ingår dock äfven en del restituerade skogsvårdsafgifter
för från Norge härrörande virke, hvarom särskild uppgift i vissa
restitutionsansökningar ej lämnats.

Under hänvisning till hvad kommittén nu anfört får kommittén
föreslå, att kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsafgifter
med däri genom kungl. kungörelsen den 4 juli 1910 vidtagna
förändringar måtte antagas att gälla äfven Västerbottens och Norrbottens
län samt Särna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län.

416

Skogsvårdsstyrelser.

Den gifna konsekvensen af förestående förslag om uppbärande af
skogsvårdsafgifter uti Västerbottens och Norrbottens län samt Särna
socken med Idre kapellag i Kopparbergs län är, att, hvad de båda länen
angår, skogsvårdsstyrelser i dem inrättas, och att, beträffande Särna
socken och Idre kapellag, den i Kopparbergs län redan arbetande skogsvårdsstyrelsens
verksamhet utsträckes att gälla i tillämpliga delar äfven
dessa delar af länet.

På grund af den skillnad i skogslagstift ning, som allt fortfarande
kommer att förefinnas mellan ofvan angifna trakter å ena sidan och de
delar af landet, uti hvilka skogsvårdsstyrelser redan finnas å andra
sidan, är det ej lämpligt, att kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående
skogsvårdsstyrelser i oförändradt skick blir gällande för de nya
skogsvårdsstyrelser, som enligt kommitténs förslag skulle inrättas. Kommittén
får härnedan redogöra för de förändringar, hvilka af angifna
skäl måste anses påkallade.

Uti § 1 af ofvanberörda kungl. förordning är stadgadt angående
skogsvårdsstyrelses sammansättning. I detta afseende anser sig kommittén
visserligen ej böra föreslå någon förändring, men vill framhålla,
huru som det, därest det i öfrigt finnes lämpligt, skulle väsentligen
underlätta samarbetet mellan skogsvårdsstyrelsen och statens skogstjänstemän,
ifall skogsinspektören utsåges af Kungl. Maj:t till ordförande
uti skogsvårdsstyrelsen. För så väl skogsvårdsstyrelsernas som skogstjänstemännens
arbete är samma mål utsatt, och det bör därför helt
säkert föreligga de största utsikter, att afsikten med arbetet bäst och
lättast skall förverkligas, om det sker under former, som befästa samhörigheten
dem emellan. Då skogsinspektören, enligt hvad här nedan
vidare utvecklas, bör vara den, som leder handhafvandet af de för ifrågavarande
trakter gällande skogslagar, hvilket ålägger honom att med
noggrannhet följa den enskilda skogshushållningen, så skulle genom
hans insättande uti skogsvårdsstyrelsen denna tillföras mesta möjliga
sakkunskap på sitt verksamhetsområde. Det föreningsband, som han

417

komme att utgöra mellan å ena sidan skogsingenjörerna såsom statens
representanter för lagarnas handhafvande och å andra sidan skogsvårdsstyrelserna
såsom befolkningens ombud inom samma lagars giltighetsområden,
skulle ej kunna annat än medföra ökad verkan af bägges
arbete för den enskilda skogsvårdens höjande. Under skogsinspektörens
bedömande komme alla frågor, som hade gemenskap med den enskilda
skogshushållningen, hvilket satte honom i stånd att ingående lära
känna dess fordringar och därmed äfven att med utsikt till framgång
kunna arbeta för tillgodoseende af dess berättigade kraf.

Det har mot ett förslag om inrättande af skogsvård sstyrelser i de
båda norra länen invändts, att, då dessa styrelser ej skulle hafva någon
befattning med skogslagarnas handhafvande, deras uppgift skulle blifva
så begränsad, att den lätteligen skulle kunna fyllas af någon myndighet,
som redan förefunnes, och det har i sådant afseende nämnts, att Konungens
befallningshafvande kunde vara skickad utföra de uppdrag som
här förelåge för en skogsvårdsstyrelse. Förutom att denna myndighet
torde vara nog belastad af de göromål, som redan åligga den, torde väl
älven med fog kunna ifrågasättas, huruvida den vore lämpad för att
ordna och leda sådana arbeten som exempelvis eu undervisningsverksamhet
i skogsvård och afgöra sådana frågor som om storleken af de
bidrag, hvilken i ena eller andra fallet borde utgå till skogsägare, antingen
för utförda arbeten eller i form af kostnadsfria råd. För öfrigt
vill det synas, som om ett förläggande af dessa göromål till Konungens
befallningshafvande skulle rubba ett af de mest framträdande dragen
uti nuvarande anordning af skogsvårdsafgifternas förvaltning, nämligen
att denha ombestyres utaf af folkets representanter utsedde ombud i
samråd med en af Kungl. Maj:t utsedd person.

Om ett förläggande till Konungens befallningshafvande af de
göromål, som kommittén afsett skola behandlas af skogsvårdsstyrelsen,
sålunda skulle innebära ett fullständigt upphäfvande af den själfstyrelse,
som skapas genom skogsvårdsstyrelser, så har å andra sidan själfstyrelseprincipen
så mycket rikligare tillgodosetts uti ett förslag, som afser de
ifrågakomna göromålens förläggande till delegationer, som skulle utses
af sockenkommunerna. Sedan de på länet belöpande skogsvårdsafgifterna
fördelats på socknarna i mån utaf afverkningarnas storlek, skulle,
anser man, medlens förvaltning och bestämmande öfver deras användning
öfverlämnas till dessa sockenkommitterade, hvilkas verksamhet
skulle granskas på samma sätt, som öfriga kommunala nämnders. Mot
detta förslag torde åtskilliga befogade anmärkningar kunna riktas. Det
torde bland annat blifva förenadt med icke ringa svårighet att inom

418

den mindre kommunen — socknen — kunna finna för det helt visst
uti många afseenden kräfvande uppdraget väl skickade män, af hvilka
fordras ej blott öppen blick för skogshushållningens kraf och insikt om
de vägar, på hvilka dessa kraf bäst tillgodoses, utan äfven förmåga af
sträng objektivitet vid fördelande af de bidrag, som af skogsvårdsmedlen
utgå. Icke utan skäl torde man hafva rätt att befara, att de uti olika
socknar verkande nämnderna skulle komma att aulägga helt olika synpunkter
vid bedömande utaf de frågor, uti hvilka de skulle hafva att
besluta. Har detta i fråga om de nu arbetande skogsvårdsstyrelserna anmärkts
såsom en svaghet uti organisationen och gifvit anledning till ett
kanske stundom berättigadt, stundom oberättigadt missnöje, så är det
otvifvelaktigt, att dessa skiljaktigheter i uppfattning mellan nämnder,
som arbetade inom mindre områden, skulle än skarpare framträda. Det
torde slutligen kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att inom
ett landstingsområde fördela skogsvårdsafgifterna efter det afverkade
virkets härstamning utan någon hänsyn till det intresse för skogsvård,
som inom de olika socknarna gåfve sig tillkänna. Ett bristande intresse
för skogsvårdens kraf eller andra omständigheter skulle kunna tänkas
föranleda, att afgifterna, i stället för att användas för sitt ändamål, samlades
och förräntades, ett missförhållande, som, hvad nämnderna i mindre
områden beträffar, skulle kunna fortfara under en kanske lång tid, då
dessa nämnders medelsförvaltning undandrager sig den allmänna uppmärksamhet,
som gärna och snart nog ägnas de inom större områden
och alltså under större förhållanden arbetandes. I fråga om en skogsvårdsstyrelse
kan ett dylikt missförhållande däremot icke gärna tänkas
uppstå och, om så skulle inträffa, af nyss angifna skäl icke blifva annat
än af tillfällig och öfvergående natur. Till sist bör det ej lämnas oanmärkt,
att det helt naturligt skulle blifva betydligt mycket svårare att
anordna ett samarbete mellan statens skogstjänstemän och de många
sockennämnderna i ett län än mellan de förra och länets enda skogsvårdsstyrelse.
Särskildt skulle detta göra sig märkbart vid ordnande
af undervisningsverksamheten och de afsyningar af skogsvårdsarbeten,
som de olika nämnderna kunde önska få utförda. Den största olägenheten
af dessa sockennämnder och den, hvilken uti sig innefattar alla
de ofvan framdragna, är dock den, att eu så anordnad organisation
skulle kunna medföra planlöshet uti arbetet för skogsvårdens främjande,
då densamma ej stode under ledning af någon enande och sammanhållande
kraft.

När kommittén här uttalat sig emot det nu behandlade förslaget
om uppdelning af skogsvårdsstyrelsernas arbete på sockennämnder, så bör

detta kommitténs uttalande ej anses innebära ett underkännande af det
gagn, som må kunna vara att hämta af inrättande uti de olika socknarna
af de uti § 5 af kungl. förordningen angående skogsvård sstyrelser
omnämnda skogsvårdskommittéerna. Den omständigheten likväl, att så
olika erfarenhet föreligger angående den nytta, som dessa kommittéer
kunna utöfva, och hvilken olikhet torde hafva sin yttersta grund däruti,
att ej alltid väl kvalificerade män kunnat erhållas ens för detta mindre
kräfvande uppdrag, synes kommittén jämväl vara ägnadt att ådagalägga
olämpligheten af att på likartade nämnder lägga en långt vidsträcktare
och mera kräfvande uppgift. Oanmärkt må ej heller lämnas, att många
kommuner visat obenägenhet att tillsätta skogsvårdskommittéer, hvilket
i sin män är ett ytterligare bevis för olämpligheten af det nu kritiserade
förslaget.

Enligt § 2 af den gällande kungl. förordningen angående skogsvårdsstyrelser
skall hos dessa vara anställd en skogstjänsteman. Då kommittén
föreslår, att de för nu ifrågavarande trakter gällande lagarna skola
handhafvas af särskilda statstjänstemän, skogsinspektörer och skogsingenjörer,
på hvilka äfven kunna läggas de bestyr, som uti andra län ombesörjas
af länsjägmästare, anser kommittén nu berörda stadgande obehöfligt
uti en förordning, som afser förhållandena uti Västerbottens och
Norrbottens län.

Uti § 4 innehållas föreskrifter om de skyldigheter, som åligga de
nuvarande skogsvårdsstyrelserna. Då dessa föreskrifter äro afpassade
efter dem, som meddelas uti lagen angående vård af enskildes skogar,
så måste med hänsyn till de skiljaktigheter, som förefinnas mellan denna
lag och dem, som gälla Västerbottens och Norrbottens län, vissa förändringar
vidtagas uti den förordning, som skall gälla om skogsvårdsstyrelser
uti dessa län. Enligt paragrafens mom. b åligger det sålunda
de nu arbetande skogsvårdsstyrelserna att »utöfva den uppsikt och vidtaga
de åtgärder, som jämlikt lagen angående vård af enskildes skogar
på skogsvårdsstyrelsen ankomma». De kursiverade orden böra utbytas
mot rubrikerna å de för nu omhandlade trakter gällande lagarna. Enligt
mom. d har skogsvårdsstyrelsen att »antaga och med omhänderhafvande
medel aflöna dels det i 2 § omförmälda biträde och sekreterare, där
särskild sådan erfordras, dels ock därutöfver, i den män så pröfvas nödigt,
forstligt bildade tjänstemän äfvensom tillsyningsmän samt att utfärda
instruktioner för dessa». Då enligt kommitténs mening de båda för
Västerbottens och Norrbottens län föreslagna skogslagarna skola handhafvas
af särskilda statstjänstemän, blir ofvanstående stadgande, med
undantag möjligen i hvad det rör tillsättande af sekreterare, obehöfligt.

420

Uti följande två stycken af § 4 stadgas följande: »önskar ägare eller
innchafvare af skogsmark sakkunnigt biträde vid skogens skötsel och
vård eller anvisning, huru en tillämnad afverkning må bedrifvas för att
anses såsom tillåten, eller hvilka åtgärder i afseende å afverkad skogsmarks
behandling böra vidtagas, må skriftlig anmälan därom göras hos
skogsvårdsstyrelsen, som förordnar lämplig person att lämna sökanden
det biträde eller de upplysningar lian begärt. På skogsvårdsstyrelsen
ankommer att foreskrifva de villkor, under hvilka skogsägare må erhålla
biträde af styrelsens tjänstemän eller tillsyningsmän; ägande styrelsen
därvid att i fall af behof lämna dylikt biträde afgiftsfritt.» Förestående
stadganden kunna i sin nuvarande form ej vinna tillämpning för skogsvårdsstyrelserna
uti Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande
afverkning kommer, då denna är afsedd att företagas för afsalu, och
fråga är om skog, för livilken utsyningslagen gäller, utstämpling att
äga rum genom statens tjänstemän. Samma blir förhållandet, när å
skogar i kustlandet, för hvilka gäller lagen angående tillsyn å samt
vård af där befintliga skogar, ägaren anser alverkning af undermåligt
virke vara för skogens rätta skötsel och vård erforderlig, och virket är
afsedt för export. Uti dessa båda fall är det således tvång för skogsägaren
att anlita biträde af statens skogstjänstemän. Önskar ägare utaf sistnämnda
slag af skogar att i sammanhang med utstämpling af undermåligt
virke erhålla utstämpling äfven af fullmålig skog, eller önskar han låta
utstämpla undermålig skog, som han ej afser att sälja för export, är det
beroende af hans egen fria vilja att för utstämplingen anlita statens skogstjänsteman.
Angående ersättning för såväl det ena som det andra fallet är
särskildt stadgadt. I sammanhang med sådana utstämplingar har kommittén
föreslagit, att förrättningsmannen skall vara skyldig att lämna ägaren
anvisningar och råd angående skogens skötsel och vård samt i sådant afseende
framför allt rörande de åtgärder, som efter afverkning böra vidtagas
för erhållande af föryngring. Af de fall, då skogsvårdsstyrelse
enligt nyss citerade punkt af § 4 i kungl. förordningen om skogsvårdsstyrelser
har att förordna om biträde åt skogsägaren, återstår endast det,
då skogsägare, utan att det sker i sammanhang med stämpling, önskar biträde
vid skogens skötsel och vård. Då skogsvårdsstyrelserna uti Västerbottens
och Norrbottens län ej hafva skoystjänstemän till sitt direkta förfogande,
torde det vara lämpligast att ordna frågan om lämnande af sådant
biträde på det sätt, att skogsvårdsstyrelse, sedan skogsägare till den
ingifvit ansökan i nu berörda syfte, öfverlämnar densamma till vederbörande
skogsingeujör med anhållan, att han upptager den uti den
reseplan, hvilken han, (nligt hvad nedan sägs, skall ingifva till skogs -

421

inspektören. Detta i sin ordning bör föranleda, att ansökningarna skola
vara inlämnade till skogsvårdsstyrelsen senast före den 1 april det år biträdet
önskas eller samtidigt, som de utsyningsansökuingar, hvilka blifva
grundläggande för skogsingenjörernas reseplaner. Uti ansökan om
biträde bör arten af det arbete, som är afsedt att utföras, angifvas
äfvensom det antal dagar, som för detsamma beräknas åtgå. Rörande
ersättning för dylik förrättning synes det böra ordnas så, att den blir
för skogsägaren så litet betungande som möjligt. Tjänstemannen, som
verkställer förrättningen, skall gifvetvis uppbära den ersättning, som tillkommer
honom. Denna bör för att förenkla kontrollen i första hand
utbetalas af staten mot särskilda af förrättningsmannen på den del af
hans resekostnader, som belöper sig på dessa förrättningar utfärdade
räkningar. Men då förrättningen ej afsett åtgärd, som nödvändiggöres
på grund af någon gällande skogslag, utan ett arbete, som faller inom
skogsvårdsstyrelsens speciella verksamhetsområde, så synes det rättvist,
att denna styrelse äfven godtgör staten för de ersättningar, som den
förskotterat för dessa förrättningar. På skogsvårdsstyrelsens egen pröfning
må det därefter ankomma, huruvida och i hvad mån den anser
sig böra af skogsägaren återfordra de gjorda utbetalningarna. Utöfver
de^sa bör den själffallet ej gå. Kommittén vill i detta sammanhang
uttala den öfvertygelsen, att de stora skogsägarna allt framgent hos sig
anställa skogligt bildade tjänstemän, som planlägga de skngsvårdsarbeten,
hvilka å deras skogar böra utföras, hvarigenom nu berörda gren af
skogsingenjörernas verksamhet måtte komma att afse hjälp åt sådana
skogsägare, som på grund af sina områdens jämförelsevis mindre omfattning
ej kunna aflöna särskilda tjänstemän.

Mot den föreslagna anordningen skall möjligen invändas, att densamma,
åtminstone delvis, ställer skogsingenjörerna till skogsvårdsstyrelsernas
disposition och sålunda försätter dem uti en mellanställning
mellan dessa styrelser och sina öfverordnade, hvilket kan välla
konflikter. Så torde emellertid ej behöfva blifva fallet. Först och
främst vill kommittén framhålla, att såväl skogsvårdsstyrelser som skogsingenjörer
skola hafva det gemensamma målet för sitt arbete att höja
den enskilda skogsvården och bispringa skogsägarne uti deras sträfvanden
för samma mål. Ett samarbete mellan dem båda är sålunda en
mycket naturlig sak, och alla tillfällen, som kunna vara ägnade att
skapa någon form af sådant, böra begagnas. Det nu framlagda förslaget
innebär ett sådant tillfälle till samarbete. Ty det må noga beaktas,
att skogsvårdsstyrelserna ej skulle äga att beordra skogsingenjörerna
att lämna det ifrågasatta biträdet. Huru dessas resor och befattning

422

med nu ifrågavarande arbeten lämpligast skola ordnas, om någon förrättning
kan behöfva uppskjutas till ett kommande år och annat dylikt
bör blifva beroende af den sammanställning utaf dessa och andra deras
göromål, som får sitt uttryck uti deras reseplan. I fall fråga exempelvis
är om skog, för hvilken gäller lagen angående utsyning å enskildes
skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, kan det vara
skogsingenjör, men ej skogsvårdsstyrelse, kunnigt, att utsyning å skogen
skall verkställas under nästa år, för hvilken händelse den gjorda ansökningen
om biträde nu kan böra till dess uppskjutas, därest dess omedelbara
behandling skulle vara förenad med dryga resekostnader. Genom
att föreskrifva skyldighet för skogsingenjören att uti reseplanen angifva,
hvilka ansökningar han från skogs v ård sstyrelsen mottagit, och hvilkas
af dessa behandling han af skäl, som framläggas, anser böra anstå,
och genom att ålägga skogsinspektören pröfning af reseplanen torde
säkerhet vinnas för, att skogsägarnas intressen ej åsidosättas. Uti de
kungörelser angående lämnande af biträde med skogens skötsel och
vård, som skogsvårdsstyrelsen utfärdar, torde den i öfrigt ej underlåta
att fästa skogsägarnas uppmärksamhet på önskvärdheten och nyttan af,
att ansökningar i sådant syfte göras samma år, som utsyningar begäras.
I öfrigt vill kommittén under hänvisning till hvad kommittén här ofvan
yttrat angående det lämpliga uti, att skogsinspektören förordnades såsom
ordförande uti skogsvårdsstyrelsen och sålunda hölle samman hela arbetet
rörande den enskilda skogsvården i länet, påpeka, att äfven nu behandlade
fråga då kunde erhålla sin enklaste lösning.

Uti § 6 af kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser
angifvas de skogar, för hvilka skogsvårdsmedel ej må användas.
Då bland dessa skogar omnämnas äfven häradsallmänningar, men sådana uti
egentlig mening icke finnas uti Västerbottens och Norrbottens län, hafva de
ansetts böra utgå ur eu förordning, som gäller dessa båda län. Därstädes
finnes däremot en annan art af allmänningar, nämligen de, som
bildats och fortfarande komma att bildas i sammanhang med afvittringen.
Såsom redan uti kapitlet angående dessa skogar är omnämndt,
hafva de uppstått, genom att viss del utaf det skogsanslag, som tilldelats
hemmanen, sammanförts till samfälligheter. Dessa skogar äro
sålunda af en väsentligt annan natur än de gamla häradsallmänningarna
uti södra delarna af landet och kunna sägas vara ett slags enskilda
skogar. Särskild! framträder detta beträffande de allmänningar, som
på grund af kungl. kungörelsen den 5 juni 1909 uppstå vid de ännu
ej afslutade afvittririgarna. Dessa komma nämligen att omfatta hemmanens
hela skogsanslag med undantag af hvad som erfordras för hus -

428

behofsskog. Då det synes kommittén innebära en orättvisa, därest
skogsvården å dessa skogar ej skulle understödjas på samma sätt, som
å de skogar, utaf hvilka de egentligen utgöra delar, om än sammanförda
till större enheter, så har kommittén ej föreslagit att de skulle här
undantagas. I detta kommitténs förslag inbegripes äfven Enontekis
allmänning, ty ehuru den nuvarande allmäuuingen genom kungl. brefvet
d<-n 8 maj 1903 tilldelats Enontekis kommun, har den dock ursprungligen
tillkommit på s imma sätt, som andra allmäuningar inom dessa
trakter, och kan ej anses bänförlig till sådana skogar, tillhörande kommuner,
som afses uti § 6 af 1903 års förordning.

Enligt § 8 af kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser
åligger det styrelse att vid den redovisning för sin förvaltning,
som den årligen skall aflämna, foga en kortfattad framställning
angående de enskilda skogarnas i landstingsområdet tillstånd och
skötsel. Då för Västerbottens och Norrbottens län dylika framställningar
komma att lämnas dels för länet i dess helhet af vederbörande
skogsinspektör'' dels för de olika delarna af detsamma utaf skogsingenjörerna,
så synes det kommittén öfverflödigt, att skogsvårdsstyrelsen
äfven skulle uppsätta en dylik berättelse. Däremot vore det till gagn,
om skogs vårdsstyrelse i sammanhang med sin redovisning lämnade
specificerade, i tabellform uppställda meddelanden angående de inom
dess område utförda ocb med skogsvårdsmedel understödda skogsvårdsarbetena
äfvensom angående den under styrelsens medverkan bedrifna
undervisningsverksamheten. För att enhetlighet i dessa uppgifter måtte
kunna erhållas och sammanställningar af eller jämförelse mellan dem
alltså kunna göras, är det nödvändigt, att de upprättas efter ett gemensamt
program. Då det skogskontor i jordbruksdepartementet, som
kommittén föreslagit böra inrättas, torde böra blifva di n myndighet,
sora det skulle åligga att göra dessa sammanställningar och bearbeta
det ur dem erhållna materialet, synes det äfven böra åt detsamma öfverlämnas
att uppiätta erforderliga formulär till ifrågavarande tabeller.

Öfriga bestämmelser i kungl. förordningen angående skogs vårdsstyrelser,
än de nu omnämnda, anser kommittén böra oförändrade
inflyta uti en förordning rörande samma ämne och gällande för Västerbottens
och Norrbottens län.

I anslutning till sin nu gjorda framställning får kommittén alltså
dels föreslå, att nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser den
24 juli 1U03 mätte i tillämpliga delar lörklaras skola gälla äfven för Särna
socken med Idre kapellag uti Kopparbergs län, dels framlägga följande

424

Förslag

till

förordning angående skogsvårdsstyrelser i Västerbottens
och Norrbottens län.

1 §•

Inom hvartdera af Västerbottens och Norrbottens län skall finnas
en skogsvårdsstyrelse, som skall bestå af tre med skogsförhållandena
i orten förtrogna män, utsedde för tre år i sänder, en såsom ordförande
af Kungl. Maj:t, en af landstinget och en af hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Suppleanter till lika antal som ledamöterna
utses för samma tid och på enahanda sätt som dessa.

2 §•

För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att densamma
skall vara fulltalig. Åro meningarna delade, blifver den mening
gällande, hvarom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar
lika delade, gäller den mening, som biträdes af ordföranden.

3 §•

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande
af kunskap i skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af
arbeten för skogskultur, tillhandahållande af skogsfrö och plantor samt
vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning; b)

utöfva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt
gällande lag angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar inom de

425

delar af Västerbottens och Norrbottens län, som icke tillhöra lappmarken,
på skogsvårdsstyrelse ankomma, samt beträffande de åtgärder, styrelsen
i sådant afseende vidtager, så ock om beslut, som på styrelsens framställning
af domstol eller öfverexekutor enligt gällande lag meddelats,
lämna upplysning, när sådant begäres;

c) förvalta de medel, som genom skogsvårdsafgifter eller eljest
inflyta till skogsvårdskassan;

d) antaga och med omhänderhafvande medel aflöna sekreterare,
där särskilt sådan erfordras.

Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde
vid skogens skötsel och vård, må före den 1 april det år, biträde
önskas, skriftlig anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen med
uppgift om det antal dagar, som för förrättningen anses erforderliga,
och densammas ändamål. De ingifna ansökningarna öfverlämnas af
skogsvårdsstyrelsen till vederbörande skogsingenjör med begäran att
upptaga dem i den reseplan, som han skall till skogsinspektören ingifva.

Skogsvårdsstyrelse skall gälda statsverket de af detsamma till
skogsingenjören utbetalda ersättningar, och må det därefter ankomma
på skogsvårdsstyrelsen att besluta, huruvida sökanden helt eller delvis
skall återbetala hvad skogsvårdsstyrelsen sålunda förskjutit; ägande
styrelsen därvid att i fall af behof lämna dylikt biträde afgiftsfritt.

Skogsvårdsstyrelse har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t efter styrelsens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltniugsutskotts
hörande fastställer. .

4 §■

För att medverka vid utförandet af den skogsvårdsstyrelse enligt
3 § a) och b) tillkommande uppgift i afseende å skogsvården må
inom kommun, som sådant önskar, tillsättas en skogsvårdskommitté
af tre personer, hvilka för en tid af tre år utses, en af skogsvårdsstyrelsen
samt de två öfriga af kommunalstämman enligt den grund,
som för utseende af gode män vid laga skifte är stadgad.

5 §•

De under skogs vårdsstyrelses förvaltning ställda medel få ej användas
för skogar, tillhörande stat, kommun eller allmänna inrättningar
och stiftelser.

426

6 §•

Ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt de i 7 § af
denna förordning omförmälda revisorer skola för hvarje sammanträde
äfvensom för de resor, som af deras berörda uppdrag föranledas och
äro att såsom nödiga anse, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

7 §•

Skogsvårdsstyrelse åligger att före april månads utgång hvarje
år till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet afgifva redovisning
för sin förvaltning under näst föregående kalenderår, skolande vid
denna redovisning vara fogade tabellariska uppgifter angående af skogsvårdsstyrelsen
understödda skogsvårdsarbeten eller undervisningskurser,
hvartill formulär lämnas af jordbruksdepartementets skogskontor. Denna
redovisning skall granskas af revisorer, utsedde för ett år i sänder, en
af Kungl. Maj:t och de öfriga till antal och enligt de grunder, som
om ledamöter i skogsvårdsst3^relse är föreskrifvet. Revisionsberättelsen,
i hvilken ansvarsfrihet för styrelsen skall till- eller afstyrkas, skall tilllika
med nämnda tabellariska uppgifter angående af skogsvård sstyrelsen
understödda skogsvårdsarbeten eller undervisningskurser till trycket befordras
och utdelas bland ledamöterna i landstinget och vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott minst en månad före landstingets
nästa lagtima sammanträde, hvarjämte ett exemplar samtidigt
till Kungl. Maj:t insändes.

På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att bevilja
eller vägra skogsvårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning
under det år, revisionsberättelsen omfattar.

8 §‘

Ledamot i skogsvårdsstyrelse ansvarar gemensamt med styrelsens
öfriga ledamöter för de medel, styrelsen haft under sin förvaltning.
Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blifvit af landstinget
och hushållningssällskapet eller, om klander anställes, af vederbörlig
domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapens aflämnande
förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anställdt.

Denna förordning skall träda i kraft den

427

U tsyningsafgifter.

Det arbete med utsyning, som verkställes åt enskilde skogsägare
i Västerbottens och Norrbottens län, i Särna socken i Dalarna samt åt
ägare af de skogar i Västernorr lands och Jämtlands län, för hvilka
gäller kungl. förordningen den 29 juni 1866, skall betalas efter vissa,
särskildt bestämda grunder. I hvad dessa beröra sådana skogar, för
hvilka nu gäller kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län, har kommittén behandlat frågan om sättet
för deras utgående i sammanhang med förslag till lag, afsedd att träda
i stället för nyss omnämnda förordning.

Beträffande öfriga här ofvan omnämnda enskilda skogar, å hvilka
all afverkning till afsalu endast får ske efter utsyning af vederbörande
skogsstatens tjänsteman, gäller, att kostnaden för sådan utsyning enligt
kungl. kungörelsen den 11 december 1903 skall utgå: för hvarje timmerträd,
som 1.5 meter från marken håller, barken inberäknad, minst 30
centimeter i genomskärning, med 5 öre; för hvarje timmerträd, som ej
uppnått sistnämnda mått men håller minst 20 centimeter i genomskärning,
med 2.5 öre; samt för annat utsynadt virke med 2.5 öre för en kubikmeter
fast mått; dock att, där utsyningen afser aftorkad, död skog eller virke å
skog, belägen ofvanför den i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
bestämda odlings- och fjällgränsen, synekostnad skall utgå med
allenast hälften af här ofvan angifna belopp. Dessa afgifter skola betalas
till statsverket och uppbäras i sammanhang med den årliga uppbörden
af kronan tillkommande utskylder. Af nedanstående tabell framgår
dessa afgiftei''S storlek under åren 1908—1910, fördelade allt efter skogarnas
läge uti Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, uti dessa
läns kustland, uti Västernorrlands och Jämtlands län samt uti Särna
socken i Dalarna.

428

Skogar, belägna uti:	1908 kronor	1909 kronor	1910 kronor
Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker.................................	32,159.11	27,286.3 2	30,605.15
kustland.............................	4,000.6 2	5,262.14	3,642.9 2
Västernorrlands och Jämtlands län...	1,334.95	2,062.9 8	2,678.43
Särna socken.................................	2,849.28	2,072.5 7	3,293.70

I sammanhang med behandlingen af frågan om upptagande af
skogsvårdsafgifter framhöll kommittén, huruledes man från håll, där
man motsatte sig desammas uttagande för virke från lappmarken, likväl
erkände det önskvärda uti, att något åtgjordes för skogsvårdens i lappmarken
befrämjande. Åfvenledes omnämnde kommittén, att det hufvudsakliga
skäl, som anförts mot, att virket från lappmarken belädes med
dylika afgifter, vore, att skogsägarna här redan hade att erlägga afgäld
för utsyning och därför skulle blifva märkligen betungade, om nu äfven
en skogsvårdsafgift tillkomme. För sin del framhöll kommittén, att
dessa uttalanden nödtvunget måste leda därhän, att ett val måste träffas
mellan de båda slagen af afgifter, och kommittén för sin del tvekade
ej att föreslå upptagande af skogsvårdsafgifter, under det att enligt
dess mening utsyningsafgifter uti vissa fall borde upphöra att utgå.
De fall, då en dylik befrielse från utsyningsafgift lämpligen kan och
bör ifrågakomma, äro, då utsyning verkställes åt hemmansägare uti
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt uti Särna socken
med Idre kapellag uti Dalarna. Förhållandena uti dessa trakter äro i
många fall ensartade, och hvad som gäller det ena området har i stort
sedt också full ^giltighet för det andra, hvarföre de äfven här kunna
behandlas uti ett sammanhang.

Ett ytterligare skäl till detta kommitténs förslag är den omständigheten
att, såsom af förestående uppgift inhämtas, de belopp, som
i form af utsyningsafgifter skulle kunna beräknas komma statsverket
till godo från dessa landsdelar, äro förhållandevis obetydliga. Härvidlag
är ock att bemärka, hurusom under den närmaste framtiden en del af
dessa belopp fortfarande komma att inflyta. Kommittén anser nämligen,
att äfven i dessa trakter afgäld för utsyuing bör utgå, när skogen, på
hvilken utsyningen verkställes, är upplåten på afverkningsrätt. Anledningen
till kommitténs åsikt, att dessa utsyningar ej böra af staten
verkställas utan afgift, är den, att ingen som helst utsikt torde före -

429

finnas, att det kostnadsfria arbete, som staten utför å skogen, och som
företages uti skogsbevarande och skogsvårdande intresse, kommer att af
den, som mottager denna statens gåfva, fullföljas genom eget arbete i
samma syfte. Under sådant förhållande vore ett efterskänkande af utsyningsafgälden
i detta fall fullkomligt ändamålslöst. Knappast skulle
man heller som skäl härför kunna åberopa, att det motsatta förfarandet
vore ett åsidosättande af principen om likhet inför lagen. Förutsättningarna
i de båda fallen, för att staten skulle afgiftsfritt ställa sina
tjänster till sökandenas .förfogande, vore så pass olika, att jämförelsen
blefve haltande, och ett påstående, sådant som det antagna, skulle ej med
fog kunna framställas. Det må ej heller förglömmas, att, när avverkningsrätterna
upplätos från dessa skogar, det skedde på villkor, som
måste antagas hafva tagit hänsyn till, att afgäld för utsyning skulle utgå.

Huru stor del af de i förestående tabell, sid. 428, upptagna utsyningsafgifterna
å skogar inom lappmarkerna och Särna socken belöpa
sig på arbeten å hemman, till hvilkas skog afverkningsrätt är upplåten,
är kommittén ej i tillfälle att uppgifva, då uti de längder, som af revirförvaltarna
uppgöras öfver utsyningar å hemmansskogar, skillnad ej
göres för de tall, då utsyningssökande är ägare af hemmanet eller innehafvare
af afverkningsrätt.

Af kommitténs förestående förslag framgår äfven, att enligt dess
åsikt utsyningsafgifter likaledes fortfarande skulle betalas, när utsyning
verkställes å sådana hemman inom Västerbottens eller Norrbottens läns
kustland samt Västernorrlands eller Jämtlands län, för hvilkas skogshushållning
nu gäller kungl. förordningen den 29 juni 1866. De omständigheter,
hvilka föranledde föreskrift om en mera inskränkt förfoganderätt
öfver skogen å dessa hemman, synas i och för sig vara skäl nog, för
att en afgäld för utsyningsarbetet upptages. 1 jämförelse med skogarna
uti lappmarken eller Särna socken hafva dessa äfven ett med hänsyn till
afsättningsförhållanden gynnsammare läge, hvilket gör, att utsyningsafgiften
får i förhållande till virkets värde en mindre betydelse. Af
den omständigheten, att ägare utaf dylika hemman uti Västernorrlands
och Jämtlands län, hvilka betala utsyningsafgift, ehuru virke, som afverkas
från deras skogar, är belagdt med skogsvårdsafgift, icke framställt
några erinringar i anledning af detta förhållande, torde man vara berättigad
draga den slutsatsen, att de därigenom icke varit i särskild
grad betungade.

Förutom för utsyningar å nu behandlade, enskilda tillhöriga skogar
utgår afgäld för dylika arbeten äfven å sådana allmänningsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län, som bildats i sammanhang med

430

afvittringens utförande i dessa trakter. Under åren 1908—1910 hafva
dessa utgifter uppgått till följande belopp:

Skogar belägna uti:

1908

kronor

1909

kronor

1910

kronor

Västerbottens och Norrbottens läns

7.390.34

25.38

2,093.6 9

91.92

1,924.9 7

253.5 0

kustland....................................

Därest kommitténs i annat sammanhang, sid. 390 ff, framställda
förslag angående skogshushållningens handhafvande å dessa skogar vinner
afseende, skulle allmänningsdelägarna vara berättigade att åt en af Knngl.
Maj:t antagen skogsförvaltare uppdraga utförandet af de skogliga arbetena
å allmänningen.

Denne skogsförvaltare sknlle då gifvetvis äfven verkställa utstämplingar
af till afverkning bestämdt virke. Då det denne person tillkommande
arfvode för hans bestyr med allmänningens skötsel utgår
af allmänningsmedel och staten sålunda i detta fall ej vidkännes någon
som helst kostnad för skogsskötseln, bör såsom en följd häraf ej heller
afgäld för verkställda utsyningar till statsverket utgå.

Till dess att emellertid sådan skogsförvaltare anställes, komma
utstämplingarna jämte andra med skogsförvaltningen i sammanhang
stående göromål att handhafvas af vederbörande skogsingenjör, hvilkens
arbete allmänningsdelägarna då böra till staten gälda genom erläggande
af utsyningsafgift.

I anslutning till förestående uttalanden föreslår kommittén alltså,
att de uti kungl. kungörelsen den 11 december 1903 angifna kostnader
för utsyning måtte upphöra att utgå, när utsyningsförrättningen afser
hemman uti Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker eller Särna
socken med Idre kapellag uti Kopparbergs län och verkställes åt ägare
af sådant hemman, liksom ock då förrättningen verkställes å sådan
allmänning inom Västerbottens eller Norrbottens län, för hvilken finnes
anställd af Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare.

431

Skogslagarnas handhafvande.

I det föregående har kommittén redogjort för, hvilka förändringar
uti gällande bestämmelser för den enskilda skogshushållningen i Väsi erbottens
och Norrbottens län enligt kommitténs förmenande böra genomföras,
för att lagstiftningen för de enskilda skogarna i dessa trakter må
kunna, mera än nu kan sägas vara fallet, motsvara de fordringar, som
den ekonomiska utvecklingen och en därmed ökad möjlighet till och
fordran på intensivare skogsvård ställa på densamma. För att dessa
lagförslag må kunna fylla sitt ändamål att befrämja skogshushållningens
framåtskridande erfordras, att desamma så handhafvas, att de icke blifva
endast till döda föreskrifter, som verka hämmande på utvecklingen i
stället för att befordra densamma. Ty om det är en sanning, att lagstiftning
för det ekonomiska lifvet i allmänhet är en ömtålig sak och,
därest dess tillämpning ej handhafves med noggrant aktgifvande på
detta lifs af lagarna oberoende utveckling, lätt blir till skada i stället
för att, såsom afsedt varit, bringa hjälp och stöd, så är detta kanske
mer än eljest fallet inom skogshushållningens område. Själfva denna
hushållnings natur, som gör det synnerligen svårt att hela de refvor,
hvilka begångna missgrepp till äfventyrs må hafva åstadkommit, gör
det till en angelägen sak att tillse, att lagstiftningen handhafves af
därtill väl skickade organ. Vid sidan af och jämställd med den fiskaliska
uppgift, som i deras egenskap af lagens väktare åligger dessa, böra
de därjämte hafva sig ålagd skyldighet att undervisa skogsägaren och
handleda honom i hans sträfvanden att införa en förbättrad hushållning
med och vård af hans skogstillgångar. Denna dubbla uppgift, förutan
hvilkens allsidiga tillgodoseende ett godt resultat af lagstiftningen ej
är att förvänta, och som i sig innefattar ej blott att skydda samhällets
intressen mot obehörigt intrång från den enskilde medborgarens sida,
utan äfven att tillgodose alla de berättigade anspråk, som denne kan
uppställa i afseende på tillgodogörande af sin egendoms naturliga tillgångar,
ställer stora kraf på tjänstemännens personliga egenskaper. Ej
mindre viktigt är, att de med de erforderliga egenskaperna utrustade
tjänstemännen finnas att tillgå i ett antal, som svarar mot arbetets omfång.
Möjligheten af att uppfylla detta villkor blir åter beroende af

Västerbottens
och
Norrbottens
län.

Personalens

uppgift.

432

statsmakternas beredvillighet att tillgodose skogshandteringen inom den
nu ifrågavarande vidsträckta landsändan. Inom ett område, där skogshushållningen
och med den i samband stående näringar lämna lefvebröd
åt den hufvudsakliga delen af befolkningen, blir det emellertid af synnerlig
vikt att tillse, att såväl statens som ock den enskildes skogsägareintressen
varda fullt tillvaratagna. I ett bestämdt afseende löpa
dessa intressen parallellt, nämligen då det gäller att draga fördel af de
möjligheter, hvilka redan finnas och i än vidsträcktare mån komma att
uppstå, till afsättning af sådant virke, som för skogsvårdens främjande
bör afverkas och af industrin kan tillgodogöras. Den erfarenhet, som
man hittills förvärfvat, motsäger alldeles bestämdt, att man med skogsstatspersonalens
nuvarande numerär skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt i skogshushållningens och skogsvårdens intresse använda sig af
förefintliga möjligheter. Det ligger dock i öppen dag, att detta är ett
betänkligt förhållande och i hög grad ägnadt att försvåra och fördröja
införandet af en rätt vård och därmed ett rätt ekonomiskt utnyttjande
af statens och de under statens uppsikt och kontroll ställda skogarna.
Sin naturliga förklaringsgrund finner emellertid detta sakförhållande, då
man tagit kännedom om storleken af de arealer uti nu ifrågavarande
trakter, hvilka antingen äro lagda under skogsstatens omedelbara förvaltning
eller genom gällande lagstiftning kunna blifva föremål för
ämbetsåtgärd från skogsstatspersonalens sida. För belysande häraf har
upprättats nedanstående sammandrag, som utvisar medelstorleken af
reviren dels inom lappmarken, dels å kustlandet uti de öfverjägmästaredistrikt,
mellan hvilka de två nordligaste länens skogar äro delade.
Arealuppgifterna för allmänna skogar äro hämtade ur domänstyrelsens
berättelse för år 1905, för enskilda skogar i lappmarken och under inskränkt
dispositionsrätt på kustlandet ur skiftesstadgekommitténs betänkande
den 22 maj 1908 samt för öfriga enskilda skogar å kustlandet
ur norrlandskommitténs betänkande del VI, tab. 1, hvars sifferuppgifter
såsom angifvande sammanlagda arealen af alla enskilda skogar inom
resp. socknar, minskats med arealerna för de skogar, till hvilka dispositionsrätten
är inskränkt, hvarefter skillnaden angifver arealen för sådana
skogar, för hvilka dimensionslagens föreskrifter gälla.

Revirens

omfattning.

Luleå distrikt.

Lapp marken.

Allmänna skogar ... 1,563,287:61 har

Enskilda skogar ... 1,004,843: 35 „ 2,568,130: 96 har

eller i medeltal för 7 revir......... 366,875: 8 5 har

433

Kustlandet.

Allmänna skogar... 1,012,913: 6 9 har
Enskilda skogar
med inskränkt

dispositionsrätt... 103,378: 91 „ 1,116,292: 6 0 har

eller i medeltal för 6 revir......... 186,048: 7 7 har

hvartill kommer 1,319,578: 4 7 har enskilda skogar, för hvilka
diraensionslagen gäller, eller i medeltal för 6 revir 219,929: 7 4 har.

Skellefteå distrikt.

Lappmarken.

Allmänna skogar... 1,153,091: 3 6 liar

Enskilda skogar ... 430,746, 9 8 „ 1,583,838: 3 4 har

eller i medeltal pä 6 revir......... 263,937: o6 har

Kustlandet.

Allmänna skogar... 335,922: 8 0 har
Enskilda skogar
med inskränkt

dispositionsrätt... 31,433: 15 „ 367,355: 95 har

eller i medeltal på 4 revir......... 91,838: 9 9 har

hvartill kommer 1,079,355: 04 har enskilda skogar, för hvilka
dimensionslagen gäller, eller i medeltal för 4 revir 269,838: 7 6 har.

I denna sammanställning är Norsjö revir betraktadt såsom h. o. h.
tillhörande lappmarken. 8,919.43 har enskilda skogar på kusten med inskränkt
dispositionsrätt ingå därför i lappmarksskogama härofvan.

Umeå distrikt utom Anundsjö revir i Västernorrlands län.
Lappmarken.

Allmänna skogar... 831,244: 7 o har

"Enskilda skogar ... 1,223,387: 2o „ 2,054,631: 9o har

eller i medeltal för 7 revir......... 293,518: 84 har

Kustlandet.

Allmänna skogar. .. 107,905: 03 har

Enskilda skogar
med inskränkt

dispositionsrätt... 5,418: 23 „ 113,323: 26 har

eller i medeltal för 2 revir......... 56,661: 6 3 har

434

Arbetets
uppdelning:

a) extra
tjänstemän.

hvartill kommer 703,132: 7 7 har enskilda skogar, för hvilka dimensionslagen
gäller, eller i medeltal för 2 revir 351,566.3 8 har.

Af Mellersta Norrlands distrikt. Del af Tåsjö revir.
Lappmarken.

Allmänna skogar... 60,047: 61 har

Enskilda skogar ... 160,573: 76 ,, 220,621: 37 har

Till detta revir höra dessutom i Västernorrlands län
Allmänna skogar... 37,848: 2 3 har
Enskilda skogar
med inskränkt

dispositionsrätt... 15,746: 36 „ 53,594: 59 har

274,215: 96 har

Förutom den ordinarie personalen voro under år 1910 anställda
34 stycken extra tjänstemän inom ifrågavarande område.

När det nu är fråga om att organisera skogsstaten i dessa trakter
så, att statens mångsidiga uppgifter varda på ett så tillfredsställande sätt,
som möjligt är, beaktade, kunna påtagligen flera utvägar blifva föremål
för undersökning. Den billigaste eller rättare sagdt den, som åtminstone
för tillfället skulle medföra minsta utgift, vore eu utökning af den extra
personalen. Denna utväg är emellertid af flera skäl ej att tillråda.
Kommittén tror sig ej här behöfva upprepa alla de skäl, som tala
emot ett utsträckt s. k. extra-ordinarie-system, då dessa skäl äro så
ofta anförda och väl kända. Hvad särskildt skogsadministrationen
angår, är ett utsträckande af detta system inom densamma ej blott
olämpligt, utan kan t. o. m. verka skadligt. Eu rätt hushållning med
skogskapitalet och eu rätt omvårdnad af de i detsamma ingående skogsbestånden,
förutsätter nämligen hos den med förvaltningen ombetrodde
kännedom om de olika delarna af förvaltningsområdet. Ju mera ingå-%
ende denna kännedom är, i desto högre grad blir vederbörande i stånd
att inrikta sitt arbete så, att det på rätt tid kommer till utförande på
den plats, där det mest påkallas. Detta är liktydigt med skogstillgångarnas
utnyttjande på det mest ändamålsenliga sätt; försummelse i ena
eller andra afseendet betyder åter en genom bristande planmässighet
orsakad minskning uti skogsintäkterna och en eftersatt skogsvård. För
att den vid skogsadministrationen anställde må kunna förvärfva den
kännedom om det honom anförtrodda förvaltningsområdet, hvilken sålunda
måste anses som en af förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete,

435

erfordras nödvändigtvis, att han blir under en ej alltför kort tidsperiod
sysselsatt inom ett och samma tjänstgöringsomräde. Då detta i de allra
flesta fall ej är händelsen med den extra tjänstemannen, så följer däraf,
att ett utsträckt extra-ordinarie-system i skogsadministrationen ej är att
förorda, utan tvärtom måste på det bestämdaste afstyrkas, om en god
skogsvård eftersträfvas. Ej utan skäl synes från enskilda skogsägare i
de två norra länen hafva framförts klagomål öfver, att handhafvandet
af skoglagarna i vanliga fall ålegat extra tjänstemän. Därigenom hade
på hvarandra följande utsyningar å en och samma skog ofta — kanske
oftast — utförts af olika förrättningsmän, hvarigenom kontinuiteten i
arbetena betänkligt åsidosatts. För ett sådant missförhållande sjmes det
vara angeläget att söka råda hot, något som visserligen ej skulle ske,
om systemet med extra tjänstemän än vidare utsträcktes.

Måste sålunda tillgripandet af denna utväg för att åstadkomma en
arbetskoncent.ration anses vara uteslutet, blir det nödvändigt, att andra
medel utfinnas, för att målet må “kunna. nås. Det synes härvid yppa
sig tvenne vägar, hvilka båda, om ock på väsentligen olika sätt, leda
till en sådan koncentration. Den ena vägen innebär en geografisk uppdelning
af de nuvarande tjänstgöringsområdena (reviren), den senare en
uppdelning på de olika tjänsteinnehafvarna af arbetet efter dettas art och
natur så nämligen, att åt vissa befattningshafvare anförtros förvaltningen
af statens skogsegendomar, åt andra åter öfverlämnas handhafvandet af
de för enskilda, skogar gällande lagarna äfvensom tillsynen öfver dessa
lagars efterlefnad. Vid valet mellan dessa båda vägar har kommittén
ansett sig böra föreslå den sist nämnda och detta af i hufvudsak följande
skäl.

De arbeten, som åligga skogsstaten inom nu ifrågavarande trakter,
äro, såsom redan antydts, af tvenne till sin natur grundväsentligt olika
slag. Det ena innefattar uppdraget att förvalta statens skogsegendomar
och medför för tjänsteinnehafvaren — förutom arbeten af rent skoglig
natur — alla de sysslor och göromål af rent ekonomisk art, hvilka äro
oskiljaktigt förbundna med förvaltningen af en stor skogsegendom. Hit
höra exempelvis värderingar af till försäljning afsedt virke, delvis försäljning
af virke och uppbörd af likvid för detsamma, arrendeuppskattningar,
träffande af aftal om arrenden, förslag om markupplåtelse, redovisning
för omhänderhafda medel m. m. dylikt. Härjämte blir den förvaltande
personalen i stor utsträckning förordnad att vara det allmännas ombud
vid flottledssvner, skiftesförrättningar och andra tillfällen, där statens
intresse såsom skogsägare bör tillvaratagas. Det andra slaget af arbeten,
som nu åhvilar de i Västerbottens och Norrbottens län anställde skog-s -

1>) delning af
revir eller
efter arbetet*
art.

Motiv för
uppdelning
efter arbetet*
art.

436

statens tjänstemän utgöres af sådana, hvilka liänga samman med den
enskilda skogslagstiftningen, d. v. s. tillämpningen och öfvervakandet af
föreskrifterna i kungl. förordningen den 29 juni 1866, kungl. afvittringsstadgan
den 30 maj 1873 och kungl. förordningen den 24 juli 1903
(»dimensionslagen»). De arbeten, som härflyta af bestämmelserna i dessa
förordningar, utgöras hufvudsakligen af utsyningar samt uppskattningar
och uppgörande al därpå grundade beräkningar af årsafkastningen från
skogar, för hvilka förstnämnda tvenne förordningar gälla. Därest kommitténs
förslag om upptagande af skogsvårdafgifter för virke, som exporteras
från dessa båda län, vinner statsmakternas godkännande, skulle
på skogsstatstjänstemännen äfven läggas bestyret med besiktning af
arbeten, till hvilkas utförande bidrag af skogsvårdsmedel begäres, äfvensom
utöfvande af den undervisningsverksamhet, som med bidrag af
samma medel kan bedrifvas. Antages därjämte kommitténs förslag till
lag angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar inom de delar
af Västerbottens och Norrbottens ‘län, hvilka ej tillhöra lappmarken,
medför detta, att bland skogsstatstjänstemännens uppdrag äfven kommer
att ingå skyldighet att öfvervaka efterlefnaden af bestämmelserna i lagförslagets
§ 7, att å skogsmark, för hvilken lagen gäller, afverkning
af ostämplad undermålig skog ej må så bedrifvas, att skogens återväxt
uppenbarligen äfventyras eller fastigheten kommer att sakna nödigt virke
för eget lmsbehof. Kommittén har därjämte ansett skäligt föreslå, att
tjänsteman, som verkställer utsyning å skog inom nu nämnda län, skall
vara skyldig att i sammanhang med denna förrättning lämna skogsägaren
nödiga råd och anvisningar angående hvad han i sammanhang
med det utstämplade virkesbeloppets afverkning bör iakttaga för att befrämja
förvngringen eller för att i öfrigt befordra en god skogsvård.

Såsom synes äro de båda slag af skogsstatens arbeten, för hvilka
nu redogjorts af väsentligt olika art. I mån af ökad utveckling och
härmed stigande värde såväl å skogsmark som å skogens produkter,
hvarmed gifvet följer ökad intensitet i skogsbrukets bedrifvande, kommer
artskillnaden mellan de olika uppdragen att än skarpare framträda. Hvart
och ett af dem kommer att i ökad grad för sig kräfva tjänstemannens
uppmärksamhet och intresse. Med tauke härpå, och då hushållningen
med skogarna i dessa trakter redan börjar antaga mera ordnade former,
har det synts kommittén, som om tidpunkten nu vore inne att införa
den arbetsfördelning, som kommitténs förslag innebär, och som enligt
dess mening medför den åsyftade arbetskoncentrationen i högre grad än
den geografiska uppdelning af tjänstgöringsområdena, som af kostnadsskäl
är möjlig.

437

Det förslag till arbetsfördelning inom skogsstaten, som kommittén
sålunda framlägger, är i anseende till den ledande princip, hvarpå det
bygger, ingen nyhet. När det på grund af den genom 1896 års skogskommittés
förslag tillkomna lagen angående vård af enskildes skogar
och därmed sammanhängande förordningar kräfdes dels sakkunnig hjälp
åt de af lagen berörda enskilda skogsägarna dels tjänstemän för öfvervakande
af lagens föreskrifter, ansågs det helt naturligt, att dessa arbeten
öfverlämnades åt eu särskild personal, länsjägmästarna. Ehuru dessa
arbeten genom någon uppdelning af revir kunde hafva tänkts utförda al''
statens revirförvaltning, ifrågasattes aldrig en sådan anordning, förmodligen
därför att ai''betena ansågos vara af så pass olika natur i jämförelse
med en revirförvaltares åligganden, att en specialisering, antogs komma
att medföra det bästa arbetsresultatet. Invändningar torde emellertid
icke komma att saknas emot det af kommittén nu framställda förslaget.
I den mån dessa antingen uti ingångna svar å frågor, som af kommittén
utsändts, eller under frågans behandling i öfrigt kommit till synes, har
kommittén velat upptaga desamma till bemötande.

Gent emot den invändning, som möjligen skulle kunna tänkas
framställd, att de enskilda skogarna i de båda norra länen äro af, i
jämförelse med kronoskogarna, ringa omfattning, och att därför en
anordning, som kunnat anses lämplig i andra delar af landet med motsatta
förhållanden, icke bör tillämpas på de förstnämnda trakterna, får
kommittén påpeka, att icke det procentiska förhållande, uti hvilka enskilda
skogar stå till allmänna, blir bestämmande för arbetenas omfattning
å de förra och därmed utslagsgifvande vid denna frågas bedömmande.
Det är det absoluta talet för de enskilda skogarnas storlek,
som, jämte omfattningen af det arbete, hvilket'' uppstår på grund af
den för dem gällande lags natur, måste anses böra vara normerande vid
ett beslut i frågan. I förra afseendet får kommittén hänvisa till förestående
siffror för de enskilda skogarnas omfattning i de båda norra länen, af
hvilka siffror framgår, att den totala arealen uppgår till 6,061,847.8 6 har,
hvaraf 2,959,781.5 8 har äro underkastade utsyningstvång och 3,102,066.28
har dimensionslagens föreskrifter. Om man på denna ansenliga areal skall
kunna förvänta ett intresseradt och fullgodt utförande af allt det arbete,
som föranledes af kommitténs lagförslag och öfriga framställningar till
skogsvårdens befrämjande, — hvilka redan de i och för sig göra anspråk
på ett mera i detalj gående och därför äfven mera tid kräfvande arbete,
än någonsin lagen angående vård af enskildes skogar, — så är det
förvisso af nöden, att eu tillräckligt talrik och för uppdraget viil kvalificerad
tjänstemannapersonal anställes af staten.

Bemötande
af motskSl.

438

En invändning af till synes tungt vägande betydelse, som mot
förslaget framställts, är den, att en arbetsfördelning enligt detsamma
skulle medföra större resekostnader för skogspersonalen i dess helhet,
än nu är fallet, emedan tjänstemän af de olika afdelningarna skulle
nödgas att vid utförande af sina uppdrag beresa samma trakter och
därvid använda samma färdvägar. Detta skulle, menar man, framkalla
en missproportion mellan rese- och förrättningsdagar i jämförelse med
hvad nu är fallet. Förhållandet är emellertid, att eu arbetsfördelning,
sådan som kommittén föreslagit, i verkligheten redan tillämpas, i det
att arbetena å de enskilda skogarna såsom regel äro öfverlämnade till
de extra tjänstemännen, under det att de ordinarie tjänstemännen i
hufvudsak handlägga göromålen rörande statsskogarna. Om nu, genom
att praxis upphöjdes till lag, något ökade resekostnader verkligen skulle
uppstå, så torde dock alla de fördelar, som af förslagets genomförande
äro att vinna, mer än väl uppväga de ökade kostnaderna. Att märka
är jämväl, att den utväg, som vid ett förkastande af kommitténs förslag
ovederläggligen måste tillgripas, eller eu geografisk uppdelning af tjänstgöringsområdena,
äfven måste föranleda ökade kostnader antingen i
form af uppförande utaf bostadsboställen för tjänstemän eller i en visserligen
ej med penningar mätbar, men därför ej mindre verklig förlust af
tid. Med de förhållanden, som äro rådande inom de orter, om hvilka
här är fråga, finnas nämligen bostäder för tjänstemännen knappast att
hyra ej ens å de större centralpunkterna, kyrkoplatserna, inom de olika
socknarna. Riksdagen har af denna anledning med beaktande af Kungl.
Maj:ts förslag anvisat medel i ett flertal fäll för uppförande af bostadsboställen
åt revirförvaltare. Då det ej gärna är tänkbart, att den revirdelning,
som nödig omtanke om skogsvården i dessa nordliga trakter
skulle framtvinga, därest kommitténs förslag ej vinner afseende, skulle
kunna verkställas så, att de nyss omnämnda större samhällena blefve
liggande vid revirgränsen eller i dess omedelbara närhet, så återstode
för staten ej annat än att antingen uppföra bostadsboställen i en rätt
afsevärd utsträckning inom de nybildade reviren eller ock att medgifva
dessas förvaltare att vara bosatta utom sina tjänstgöringsområden. Det
förra alternativet drager med sig kostnader af helt säkert betydande
storlek; det senare, som uppenbarligen ej bör utom i tvingande fall tillgripas,
orsakar förlust i tid genom de resor, som revirförvaltaren måste
företaga från hemvistet till revirgränsen, och som i .och för sig äro
föga gifvande, hvarjämte det för den allmänhet, hvilken skall betjänas,
kan medföra afsevärda olägenheter.

439

För att gifva åt nu föreliggande fråga den allsidiga utredning,
som dess vikt kräfver, har kommittén äfven behandlat möjligheten af
en partiell uppdelning utaf arbetet, med bibehållande endast för vissa
områden af kommitténs förslag om en särskild personal för den enskilda
skogslagstiftningens handhafvande. Ett alternativ vore då att anställa
särskilda tjänstemän för utförande af de göromål, som blifva en
följd af kommitténs förslag till lag angående tillsyn å samt vård af
enskilda skogar, inom de delar af de båda nordligaste länen, hvilka ej
tillhöra lappmarken. Ett annat skulle vara att inom sådana revir,
hvarest enskildes skogar hafva en jämförelsevis ringa utsträckning, låta
de nuvarande revirförvaltarna bestrida de med resp. lagar följande göromålen,
under det att för länen i öfrigt dessas handhafvande öfverlämnades
åt särskilda tjänstemän. Hvilkendera af dessa utvägar man än
skulle välja, vore dess tillgripande att betrakta som en nödfallsutväg,
som ej skulle leda till det med kommitténs förslag afsedda målet: en
efter arbetets art konsekvent genomförd arbetsfördelning. Väl skulle
på revir för valtarestadiet en sorts arbetsfördelning komma att genomföras
inom vissa delar af länen, men den omständigheten, att vissa andra
trakter uteslötes från denna reform, skulle vålla, att ärendenas behandling
på administrationens nästa trappsteg åter måste sammanföras, och denna
instans alltså komma att sysselsätta sig med såväl statens som enskildas
skogar. 1 en väl anordnad administration vore det nämligen ej gärna
tänkbart, att vissa tjänstemän, som handhade arbete å både statens och
enskildas skogar, skulle sortera under tvenne öfverordnade, en för det
förra och en för det senare slaget af skogar, liksom det ej heller vore
någon lyckligt funnen utväg, om vissa enskilda skogar skulle i afseende
på den administrativa kontrollen öfver arbetenas utförande förläggas
under eu inspekterande statsfunktionär, andra under en annan.

* 1 bådadera fallen skulle man uti administrationens organisation sakna

den logiskt genomförda tankegång, utan hvilken det torde vara föga
utsikt att nå fullgoda arbetsresultat. Och om man äfven skulle kunna
påvisa, att ett accepterande af det senare af liärofvan anförda alternativ
skulle medföra någon minskning af administrationskostnaden, så kan dock
enligt kommitténs mening denna besparing, som i alla händelser måste
blifva förhållandevis obetydlig, uti ingen mån anses svara emot de fördelar,
som en fullständigt genomförd arbetsfördelning medför.

Såsom af det nyss sagda torde framgå, är det nämligen kommitténs
åsikt, att fördelningen af arbetet å statens och enskildas skogar
bör ej blott omfatta de göromål, som nu utföras af revirförvaltare
eller deras assistenter, utan äfven utsträckas till de uppdrag, hvilka för

Partiell uppdelning
efter
arbetets art.

Uppdelning
af öfverjägmästarnas

arbete.

440

närvarande åligga öfverjägmästare. I annat sammanhang har kommittén
afgifvit förslag till inrättande af distriktsstyrelser såsom instans
uti statens skogsförvaltning mellan revirförvaltare och domänstyrelse.
Inrättandet af dessa motiveras bl. a. genom den beslutanderätt uti
ekonomiska frågor af stor vikt, hvilken från domänstyrelsen skulle förläggas
till dem, och hvilken ej anses böra öfverlämnas åt en enda persons,
öfverjägmästarens, afgörande. För de enskilda skogarnas vidkommande
föreligger ej samma skäl till anordnande af en instans i
form af styrelse mellan den uti skogen arbetande tjänstemannen och den
myndighet, som handhafver högsta ledningen uti frågor, hvilka röra
skogslagarnas tillämpning. Det är så långt ifrån, att en mellaninstans
af denna byggnad i detta fall kan bättre uppfylla de densamma
åliggande uppdragen, än en, där de mellandistansen åhvilande skyldigheterna
utöfvas af en ensam person, att snarare motsatsen är att
befara. Detta har sin grund uti uppdragens i de olika fallen vidt skilda
natur. Under det att det ena omfattar, i korthet sagdt, alla de göromål,
som äro förenade med den ekonomiska och skogliga förvaltningen
af flera inom ett större område liggande egendomar, har det andra till
syfte att kontrollera och inspektera tillämpningen af skogslagar, hvilka,
samtidigt, som de i större eller mindre grad binda den enskilda skogsägaren
uti hans handlingsfrihet vid utöfvandet af äganderätten, afse att
leda och stödja honom uti hans sträfvanden att genom eu god omvårdnad
höja värdet af den under lagens uppsikt ställda skogen, men
några som helst åligganden af förvaltnings natur ingå icke uti dessa
skyldigheter. Det vore, sedt, från statens skogsförvattnings synpunkt,
under sådana förhållanden helt säkert ingalunda välbetänkt att belasta
distriktsstyrelserna med detta uppdrag. Antingen skulle det mer eller
mindre förrycka deras verksamhet såsom länkar uti en stor och såväl
nationalekonomiskt som statsfinansiellt sedt viktig förvaltning eller ock
af dem behandlas såsom en mindre väsentlig del af deras skyldigheter.

Nuvarande För det antagandet, att detta senare skulle blifva fallet, tala vissa
köfve°1'' punkter uti de svar, som öfverjägmästarna uti Norrland och Dalarna
lagarnas till- afgifvit på följande till dem af kommittén riktade fråga: »Har genom

aTöfverg föreskrifter eller inspektioner ute å marken nödigt inseende kunnat öfvas
jägmästarnas öfver utsynings- och dimensionslagarnas tillämpning inom distriktet, och
8Vftr’ har särskildt vid pröfning af besvär öfver utsyningsförrättningar erforderlig
besiktning på stället verkställts?» Ur dessa svar må anföras
följande utdrag: Ofverjägmästaren i Luleå distrikt: »— — — att

denna inspektion ute i skog och mark, jämväl i fråga om tillämpning
af utsynings- och dimensionslagarna, i stort sedt ej kan med den knappt

441

tillmätta tid, som för detta ändamål står öfv er jägmästaren till buds,
utföras med önskvärd noggrannhet måste medgifvas---». Ofverjägmästaren
i Skellefteå distrikt: »Vid pröfning af besvär öfver ut sy

ningsförrättnin g eller undermålsutsyning har erforderlig besiktning
verkställts i de fall, då sådan befunnits nödig. Genom inspektioner
synes, så långt tiden det medgifvit, inseende öfvats öfver utsyningsoch
dimensionslagarnas tillämpning». Ofverjägmästaren i Umeå distrikt:

»— — — att inspektioner ute å marken en och annan gång verkställts
såväl i fråga om'' utsyningslagens som dimensionslagens tillämpning
— — —». Ofverjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt: »Först

från och med år 1901 har eu del af lappmarken i Dorotea socken af
Västerbottens län blifvit förlagd till detta distrikt. Några särskilda
inspektionsresor dit för hemmansskogarna hafva icke utförts». Ofverjägmästaren
i Gäfle—Dala distrikt: »Där besvär öfver utsyninsrsförrätt ningar

under min tjänstetid som öfverjägmästare omfattande tiden
fr. o. m. 1905 förekommit, har min pröfning, där så erfordrats, alltid
grundats på föregående besiktning ute å marken, hvilka besiktningar i
allmänhet kunnat företagas samtidigt i anledning af ett flertal föreliggande
besvär. Under andra förhållanden torde sådan besiktning icke
alltid kunna äga rum.»

Af dessa svar framgår sålunda öfverjägmästarnas egen åsikt, att
de antingen undantagsvis eller endast ofullständigt kunnat utöfva den
dem åliggande inspektionsplikten, samt att de »då sådan (besiktning)
befunnits nödig» eller »där så erfordrats» genom besök i skogen granskat
öfverklagade förrättningar. Behofvet af lokal besiktning vid fall af
besvär synes sålunda hafva bedömts uteslutande med ledning af den
skriftliga framställning, som saken erhållit, en kanske nog svag grund
för att därpå kunna bygga ett omdöme om det verkliga behofvet af en
syn ute på marken.

Från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, kommuner och D enskildes
skogsägare har kommittén begärt svar på bland annat följande frågor:

för Västerbottens och Norrbottens läns kustland: »Hafva öfverjägmästarna
genom inspektioner ute å marken öfvervakat dimensionslagens
tillämpning, och har särskild! vid pröfning af besvär öfver undermålsstämplingar
erforderlig besiktning å stället verkställts?»

samt för länens lappmarker: »Hafva öfverjägmästarna genom inspektioner
ute å marken öfvervakat utsyningslagens tillämpning och har
särskild vid pröfning af besvär öfver utsyningsförrättningar erforderlig
besiktning å stället verkställts?»

Utaf de utsända formulären med fråga rörande dimensionslagen

442

och dess tillämpning halva 91 stycken återsändts till kommittén. Uti
15 st. af dessa saknas hvarje som helst svar på den härofvan återgifna
första frågan, 5 st. hafva gjort uttalanden, som ej innebära något svar
på densamma, och 13 st. hafva förklarat, att de ej hade sig något i
saken bekant. Af de öfriga 58 st., som afgifvit direkta svar, förklara
33 st., att inga dylika inspektioner pläga företagas, 10 st. säga, att
sådana verkställts, och 15 st., att inspektioner ägt rum vid fall af besvär
öfver stämplingsförrättningar. Beträffande utsyningslagens tillämpning
m. m. hafva afgifvits 135 st. svar. Uti 44 st. af dessa besvaras ej den
fråga, för hvilken nu redogjorts, 4 st. lämna svar vid sidan af saken,
och 38 st. förklara sig ej hafva någon kännedom om det omfrågade.
Utaf öfriga 49 st. förklara 36 st. att inspektioner ej pläga förekomma,
7 st. meddela, att sådan företagits, och 6 st., att detta skett, då förrättning
öfverklagats.

Fäster man, såsom riktigt torde vara, afseende vid de svar, som
innehålla direkta uttalanden i frågan, måste det enligt kommitténs mening
fälla starkt i ögonen, till hvilken stor omfattning sådana uttalanden gå
i den riktningen, att ingen som helst inspektion äger rum. Af svaren,
som röra dimensionslagen, gå 56.9 proc. ut på, att så är förhållandet,
och af dem, som afse utsyningslagens tillämpning, uttala sig ej mindre
än 73.5 proc. i samma riktning. För den uppfattningen, att dimensionslagens
tillämpning genom inspektion öfvervakas, uttala sig 17.2 proc.
af de svarande, men samma åsikt hafva, då det gäller utsyningslagen,
endast 14.3 proc. af svarens afgifvare. 25.9 proc. af svaren rörande
dimensionslagen meddela, att inspektion verkställts, då besvär öfver förrättning
förelegat, och 12.2 proc. af dem, hvilka angå utsyningslagen,
hafva för dennas vidkommande samma uppgift. Att ett så pass stort
antal frågoformulär, som ofvan angifvits, återkommit antingen utan
något svar alls på den framställda frågan (för dimensionslagen 16.5 proc.,
för utsyningslagen 32.6 proc.) eller med den upplysningen, att den
svarande ej hade sig något i saken bekant (för dimensionslagen 14.3 proc.,
för utsyningslagen 28. l proc.) antyder, att öfverjägmästarnas inspekterande
verksamhet, då det gäller enskilda skogar, ej varit af större
omfattning. Om så varit händelsen, hade helt säkert den allmänhet,
hvars intressen inspektionen haft såsom en af sina uppgifter att tillvarataga,
ej i så stor utsträckning stått svarslös inför frågan om dess utöfvande.

Vid genomläsandet af de från allmänheten ingångna svaren å de
ofvan återgifna frågorna, uppmärksammar man emellertid ej endast den
relativt stora mängd uttalanden, hvilka gifva uttryck åt den uppfatt -

443

ningen, att inspektionen öfver skogslagarnas tillämpning genom öfverjägmästarna
är mindre effektiv, och som omnämna perioder af 15, 20
och 30 år, under hvilka ingen sådan inspektion i trakten förekommit.
Det framhålles äfven i anledning af kommitténs fråga, huruvida afgifna
besvär pröfvats genom besiktning å marken, i några svar, inkomna från
skilda delar af länen, att skogsägare »icke vågat» försöka anföra besvär
öfver utsyningsförrättningar, »ej torts» klaga öfver utsyningsförrättning,
att detta »skulle utsätta honom för jägmästarens onåd», att »det vore
lönlöst försöka» anlita besvärsvägen o. d. Sådana uttalanden, om hvilka
man väl kan uttrycka- den förhoppningen, att de ej må vara allmängiltiga,
kunna emellertid ej lämnas obeaktade. De visa på sitt sätt,
att inspektionen åtminstone i vissa fall varit mymket otillräcklig. Den
omständigheten, att svaren af denna art härröra från olika trakter,
ger dem större betydelse och skänker styrka åt yrkandet om ett särskiljande
af inspektionen öfver revirförvaltningen och tillämpningen af
den enskilda skogslagstiftningen. Att rädsla för repressalier från eu
tjänstemans sida skall afhålla skogsägare från att begagna sig af sin
lagliga rätt att underställa tjänstemannens ämbetsåtgärder högre myndighets
pröfning borde ej i något enda fall kunna förekomma. Af eu
effektiv inspektion har man rätt att fordra, att den vet att förekomma
dylikt, hvilket säkerligen är ägnadt att minska tilliten till statens skogstjänstemän
och därmed äfven att skada den enskilda skogsvårdens framåtskridande
i dessa trakter.

Såsom skäl mot, att särskilda tjänstemän tillsättas för inspektionen
öfver skogslagarnas tillämpning, har man anfört önskvärdheten af ett
enhetligt förfarande vid behandlingen af enskildes skogar i lappmarken
och kronoparker. Det kan väl emellertid ifrågasättas, huruvida krafvet
på sådan enhetlighet lämpligen kan i alla förekommande fall fasthållas,
och huruvida icke eu jämkning därvid, åtminstone för vissa fall kunde
rent åt blifva till gagn för såväl den allmänna som den enskilda skogsvården,
och detta ej blott på det stadium af förvaltningen, hvarom nu
är fråga, utan äfven på alla andra. De olika uppdragens förläggande
till tvenne skilda grenar af administrationen kan tänkas framkalla en
täflan mellan dem båda att hvar på sitt håll komma till bästa resultat,
en täflan, som helt naturligt blir lifligare, då de olika skogarna ligga
till en viss grad blandade om hvarandra, än då tjänstgöringsdistrikten
utgöra livar för sig helt och hållet afskilda områden. Man har vidare
förmenat, att öfverjägmästarens inspekterande verksamhet å statsskogarna
skulle röna ett fördelaktigt inflytande af, att de enskilda skogarna allt
fortfarande stode under hans uppsikt. Det vore, menar man, icke utan

Skäl mot
uppdelning
af öfverjägmästamas

arbete.

444

betydelse, att öfverjägmästaren å de enskilda skogarna inhämtade där
vunna rön och erfarenheter, hvilka sedan kunde fruktbargöras för statens
hushållning. Man kan härtill erinra, att öfverjägmästarna, såsom af här
förut lämnad utredning framgår, synas hafva alltför liten tid öfrig från
de med deras uppdrag å statsskogarna förenade göromålen för att kunna
blifva i tillfälle att göra några verkliga studiebesök å de enskilda skogarna.
Och om äfven detta genom anställande af flera öfverjägmästare
skulle kunna i viss mån afhjälpas, så vill det dock synas, som om det
ej vore en fullt hållbar ståndpunkt, att staten skulle begagna det angifna
skälet för bibehållande af nuvarande anordning. Ej heller torde
det vara på det område''af skogsskötseln, hvilket utgör föremål för en
öfverjägmästares inspekterande verksamhet, som staten kan framför allt
hafva anledning att lära af den enskilde. Detta torde snarast vara inom
de delar af hushållningen — den ekonomiska förvaltningen, sättet för
virkets tillgodogörande och dylikt — som falla utom området för detta
hans uppdrag.

På nu anförda skäl anser kommittén, att den arbetsfördelning efter
göromålens art och natur, som kommittén förordat, bör omfatta icke
blott de göromål, som för närvarande åligga revirförvaltarna, utan äfven
dem, hvilka tillkomma öfverjägmästarna.

Orts- Sedan kommittén sålunda nu angifvit den grundtanke, som enligt

organisation dess mening bör för ernående af ett godt arbetsresultat vara vägledande
vid en nödig befunnen uppdelning af skogsstatens nuvarande arbetsfält,
samt sökt vederlägga de invändningar mot en dylik uppdelning, hvilka
kunna tänkas framställda, får kommittén öfvergå till att redogöra för,
huru enligt kommitténs mening den föreslagna arbetsfördelningen bör
få sitt uttryck uti den lokala administrationens organisation.

För handhafvande af lagarnas för den enskilda skogshushållningen
tillämpning föreslås inrättande af särskilda tjänstemannaklasser; skogsingenjörer
och skog sinspektör er.

Skogsingen- Befattningshafvare inom den förra af dessa skall det åligga att

jöier. handhafva den direkta tillsyn öfver de enskilda skogarna och virkeshandeln,
som är en följd af lagarnas föreskrifter, samt att utföra de
arbeten med uppskattningar, utsyningar och dylikt, som af den enskilda
skogsägaren med stöd af lagarna påfordras. Därjämte bör det åligga
dessa skogsingenjörer att tillhandagå skogsägare med råd och upplysningar
i allt hvad med skötseln af skogen har samband. När skogsägaren
begär bidrag ur skogsvårdsmedlen för af honom utförda skogsvårdsarbeten,
skall det åligga skogsingenjör, att antingen själf afsyna
utförandet af sådana arbeten eller, om de äro af mindre omfattning,

445

låta genom honom underordnad personal undersöka, om arbetena äro
på ett ändamålsenligt sätt verkställda. Såväl under förrättningar på
de enskilda skogarna som ock under särskilda för ändamålet planlagda
resor skall skogsingenjör genom undervisning eller föredrag sprida kunskap
om skogsskötselns olika grenar samt såmedels söka främja och
höja den enskilda skogsvården och hushållningen.

Skogsinspektörerna åter skall det åligga att öfvervaka skogsingenjörernas
arbeten, fördela göromålen dem emellan och att vid fall af
besvär öfver skogsingenjörernas arbeten utgöra första instans, som
pröfvar klagomålen. Skogsinspektörerna skola hvar inom sitt distrikt
vara chefer för den till de enskilda skogslagarnas handhafvande tillsatta
personalen. Det bör åligga dem att i sådan egenskap genom företagna
inspektionsresor följa den enskilda skogshushållningens utveckling och
att framställa förslag till de åtgärder, som kunna anses vara ägnade att
befordra densamma. Under sina inspektionsresor skola de äfven kontrollera,
att den dem. underlydande personalen fullgör sina skyldigheter,
och böra de i sådant syfte undersöka, huru utsyningar å de enskilda
skogarna verkställas, samt granska upprättade förslag till skogsvårdsarbeten
och föryngringsåtgärder äfvensom lämna allmänna anvisningar
för utförandet af såväl det ena som det andra slaget af arbeten. Finner
skogsinspektör efter mottagande af uppgifter angående utsvningsarbetenas
för året omfattning, att göromålen inom en skogsingenjörs tjänstgör i ngsområde
blifva talrikare, än att de kunna af honom medhinnas, så må
skogsinspektören äga att beordra skogsingenjör inom annat tjänstgöringsområde
att biträda med arbetenas utförande. Då skogsägare iir missnöjd
med skogsingenjörs beslut i anledning af ansökan om utsyning eller därmed
sammanhängande fråga, skall han äga att anföra besvär hos skogsinspektören,
hvilken det då bör åligga att på ort och ställe skaffa sig
personlig kännedom om den öfverklagade åtgärdens beskaffenhet, på det
att denna må erhålla ett sakligt och rättvist bedömande. Skogsinspektörerna
skola i öfrigt utöfva den befattning med de enskilda skogarna
inom nu ifrågavarande delar af landet, som hittills ålegat öfverjägmästarna.
öfver sättet för skogshushållningens handhafvande å allmänningarna i
Norrbottens län äfvensom å de allmänningar, som vid nu pågående afvittring
i Västerbottens län uppkomma, bör det åligga skogsinspektören
att öfva tillsyn. Dessa allmänningar, som uppkommit eller uppkomma,
genom att större eller mindre delar af hemmanens skogsanslag sammanföras
till gemensamhetsskogar, äro på grund af sättet för sin tillkomst
att betrakta såsom enskilda skogar och böra därför stå under samma
statskontroll, som andra enskilda skogar i trakten.

Skogs insp^kttfrer -

446

Biträdande
och extra
Hkogsingenjörer.

biträde åt
skogsinspektttrcrna.

TillKynings iniin.

De skogsingenjörerna åliggande arbetena komma gifvetvis att betydligt
ökas med den stigande intensitet uti skogshushållningen, som
blir en gifven följd af det allt mera stegrade virkesvärdet. Huru snabbt
denna ökning af arbetena kan komma att försiggå är naturligen ytterst
svårt att förutsäga. Från de med af seende på afsättningsförhållandena
mera gynnade delarna af länen kommer den att utbreda sig och så
småningom göra sig gällande på mera aflägset liggande skogar. Men
helt säkert kommer icke denna ökning af göromålen att förete formen
af en jämnt stigande kurva, utan den kommer att — följande konjunkturernas
växlingar — visa bilden af en sig vågformigt höjande och
sänkande linje. Tillämpadt på de nu omhandlade förhållandena betyder
detta, att en viss ojämnhet i arbetet kommer att gifva sig till känna.
Vid administrationens ordnande föranleder detta, att en del af tjänstemännen
böra anställas på extra stat. Inom vissa trakter kan redan nu
påvisas en så stor konstant arbetskvantitet, att anställande af ordinarie
tjänstemän är fullt befogadt. Här kan det ej vara ur någon synpunkt
med statens fördel förenligt att använda extra-ordinarie-systemet för
tjänsternas uppehållande. Å andra sidan kan nödig försiktighet bjuda
att, när en ny organisation införes i förvaltningen, gå fram med en
viss varsamhet. Ledd af dessa synpunkter föreslår kommittén att till
de ordinarie skogsingenjörernas hjälp böra anställas dels, å ordinarie
stat, Inträdande skog singenjör er, dels ock extra skog singenjör er.

Hvad skogsinspektörerna angår, så komma de dem åliggande
arbetena att i ett afseende, nämligen beträffande expeditionsgöromålen,
blifva väsentligen mindre än de nuvarande öfverjägmästarnas. Af denna
anledning torde det ej vara nödigt att till deras biträde anställa särskilda
assistenter. Om efter årsskiftet, då en del statistiska uppgifter hos dem
möjligen skall sammanföras, tillfälligt biträde erfordras, torde till sådant
kunna förordnas någon extra skogsingenjör. Till bestridande af kostnaderna
för annat tillfälligt biträde vid expeditionens förande torde
erfordras ett anslag för expenser.

Förutom nu omnämnda tjänstemän vid den lokala förvaltningen
påfordras för tillsynen öfver lagarnas efterlefnad äfven lägre tjänstemän
med uppdrag motsvarande de nuvarande kronojägarnas. Åt dessa tillsy
ning smän torde emellertid kunna öfverlämnas en del arbeten, som nu
författningsenligt skola utföras af jägmästare. Många utstämpliugar
kunna, sedan skogsingenjören öfvergått trakten och lämnat instruktioner
rörande sättet för arbetets utförande, öfverlämnas för verkställighet åt
tillsyningsman utan risk för att därigenom något äfventyras i afseende
på arbetets kvalitet. Hit höra exempelvis många fall, då afverkningen

447

på grund af skogens beskaffenhet får form af trakthygge. Sedan skogsingenjören
personligen besökt skogen och på grund af noggrann besiktning
af densamma bestämt, hvilka åtgärder böra vidtagas, bör det för
öfrigt kunna öfverlämnas åt honom att i hvarje särskildt fall besluta,
huruvida själfva utförandet af stämplingsåtgärden må kunna öfverlämnas
åt tillsyningsman. För bedömande, om detta är lämpligt, kunna inga
allmängiltiga regler uppställas. Det individuella fallet måste pröfvas för
sig med hänsyn till så väl arten af arbetet som tillsyningsmannens personliga
egenskaper. Någon fara för missbruk af en sådan pröfningsrätt
hos skogsingenjörerna kan icke anses komma att uppstå. Den verksammare
kontroll, som genom de föreslagna skogsinspektörerna utöfvas,
bör tvifvelsutan kunna vara ägnad att förebygga dylika. Ur synpunkten
af önskvärdheten att begränsa omkostnaderna för administrationen
så mycket som möjligt bör dessutom förslaget att lämna tillsvningsmännen
något större befogenhet än den, som nu tillkommer kronojägarna,
vara värdt beaktande. Förslagets förverkligande medför nämligen
gifvetvis en minskning i behofvet utaf tjänstemän af högre grad.
Ett annat slag af stämplingar än de i det föregående nämnda, hvilka
det fortfarande må vara skogsingenjören tillåtet att öfverlämna åt tillsyningsmannens
handläggning, äro sådana, hvilka afse borttagande af
träd, som vid fällning af de utstämplade skadats och därför böra afverkas,
eller som vid den första utstämplingen uppenbarligen blifvit af
misstag förbigångna. Det är af vikt för skogsägaren att under pågående
afverkning få tillfälle att tillvarataga dylika träd, hvilket eljest, ofta nog
icke kan ske på grund af de med deras afverkning förenade kostnaderna.
Tillsyningsman bör det för öfrigt åligga att öfvervaka skogslagarnas
efterlefnad, att vid förefallande öfverträdelser af desamma därom göra
anmälan hos vederbörande skogsingenjör, att verkställa de beslagsåtgärder,
som enligt de särskilda författningarna utgöra äfventyr för
deras öfverträdande, samt att i öfrigt biträda skogsingenjören i hans
arbete för den enskilda skogshushållningens höjande.

Sedan kommittén nu redogjort för sina förslag angående ordnande
af statens tillsyn öfver tillämpningen af de för de enskilda skogarna i
Västerbottens och Norrbottens län gällande lagarna, får kommittén öfvergå
till frågan om ordnande af den lokala uppsikten öfver öfriga enskilda
eller kommuner tillhöriga skogar inom det område, hvilket utgör föremål
för kommitténs arbete. Dessa skogar äro dels enskildes skogar
inom skydd sskogsområdet i Kopparbergs och Jämtlands län samt, om
väckt förslag angående detta områdes utsträckande till Västernorrlands
län vinner godkännande, äfven inom detta sistnämnda län, hemmans -

Andra af
kommitténs
uppdrag berörda
enskilda
skogar.

448

») Skyddsskogar.

skogar inom Särna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län, vissa
hemmänsskogar inom Västernorrlands och Jämtlands län samt besparings-
eller allmänningsskogar inom Kopparbergs, Gäfleborgs och Norrbottens
län.

Hvad nu först de enskilde tillhöriga skogarna beträffar, så utgör
arealen af de inom skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands
län belägna hemmansskogarna resp. 85,000 och 1,362,927 har,
det förra enligt uppgift i domänstyrelsens underdåniga berättelse för
år 1907, det senare enligt styrelsens underdåniga skrivelse den 29
september 1910. Enligt lag den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
får på dessa annan afverkning än till husbehof endast äga rum efter
utsyning af skogsstatstjänsteman, hvarvid på en gång kan utsynas så
mycket, som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenligt.
Därest större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen anses erforderlig,
förordnar Konungen därom. Utsyningsarbetena å dessa skogar
hafva under de fyra senaste år, för hvilka uppgifter äro tillgängliga,
eller åren 1907—1910, haft följande omfattning:

Kopparbergs län 1907 37,946 träd, 3,750 timmer, 15,795 st. kol och

massaved.

1908 191,563 „ 98 timmer, 39,619 st. kol och

massaved.

1909 260,474 „

1910 105,800 „

Skyddsskogsområdets omfattning kungjordes den 24 november 1907,
hvadan utsyningarna för detta år endast omfatta arbeten under december
månad.

Jämtlands län ..................... 1907	888,265	träd
1908	1,155,062
1909	1,099,680	11
1910	1,170,078	11
Inom Jämtlands län hafva dessutom	verkställts	utsyningar af

björkved samt af vindfällen, lågor, torra träd och rester efter föregående
afverkningar till ej uppgifvet belopp.

Förrättningarna inom skyddsskogsområdena hafva handlagts af
extra tjänstemän och hafva för ändamålet varit förordnade:

inom Kopparbergs län ..................... 1907 3 st.

1908 1 „

1909 2 „

1910 2 „

449

inom Jämtlands län ■............................. 1907 14 st.

1908 10 „

1909 9 „

1910 14 „

Den sammanlagda tid, som dessa förordnanden omfatta, utgör
för Kopparbergs län.................... 1907 3 månader

1908 12 „

1909 16 ,, 19 dagar

1910 16 „

Jämtlands „ ..................... 1907 82 „

1908 77 „

1909 73

1910 90

Uti Särna socken med Idre kapellag belägna hemmansskogar
hafva en areal af tillhopa 107,475.26 har. För dem har hittills på
grund af kungl. brefvet den 27 juni 1879 gällt enahanda lagbestämmelser
i afseende på ägarnes dispositionsrätt öfver skogen, som uti
kpngl. förordningen den 29 juni 1866 är medgifven ägare af vissa däri
omförmälda hemman, d. v. s. att endast efter utsyning och stämpling
af vederbörande skogstjänsteman afverka skog till afsalu. Skogarna i
fråga äro fördelade på Särna och Transtrands revir, hvilka förutom
dessa enskilda skogar omfatta följande arealer allmänna skogar, nämligen
Särna revir 211,553.61 har och Transtrands revir 94,838.0 4 har.

Utsyningarna å de nu ifrågavarande enskilda skogarna hafva under
åren 1906—1910 tagit tjänstemännens tid i anspråk under 1,164 reseoch
förrättningsdagar eller i årligt medeltal 233 dagar.

Arealen af de skogar uti Västernorrlands och Jämtlands län, hvilka
äro ställda under statens uppsikt och kontroll, utgör enligt uppgift i
1906 års skiftesstadgekommittés utlåtande angående ståndskogslikvider
den 22 maj 1908 inom förra länet 43,823.2 9 har och inom det senare
4,228.6 3 har. För dessa skogar gäller kungl. förordningen den 29 juni
1866. Under åren 1906—1910 hafva följande virkesbelopp utsynats
från desamma, nämligen

i Västernorrlands län

1906	56,927.8	k bni.
1907	55,515.—
1908	67,991.6	11
1909	87,916.87	11
1910	37,590.4	11

b) Säma

socken.

c) Vissa
skogar i
Västernorrlands
och
Jämtlands
IX n.

450

för Jämtlands län.

Administrationens
ordnande.

SJcogsingenjörer.

1906	448.4	kbm,
1907	12,217.2
1908	1,075.—	•n
1909	5,693.3	v
1910	6,196.4	it

Uti de lagar, som gälla för nu omförmälda slag af enskilda skogar,
liar kommittén ej föreslagit annan förändring än den, att de förändrade
bestämmelserna för lappmarksskogarna och vissa skattehemmansskogar,
för hvilka hittills gällt kungl. förordningen den 29 juni 1866, föreslagits
skola vinna tillämpning äfven för kemmansskogar inom Särna socken
med Idre kapellag samt för de hemmansskogar i Västernorrlands och
Jämtlands län, för hvilka sistnämnda kungl. förordning nu gäller. Den
likhet i lagstiftning för dessa slag af skogar, som hittills varit rådande,
föreslår kommittén alltså skola fortfara.

Samma skäl, som enligt kommitténs mening tala för ett öfverflyttande
från statsskogarnas förvaltning till en särskild gren af skogsadministrationen
utaf göromålen å de enskilda skogarna inom Västerbottens
och Norrbottens län, föreligga äfven livad beträffar alla de nu
omnämnda enskilda skogarna. Dessa skäl kunna sammanfattas sålunda:
önskvärdheten af att åstadkomma en sådan fördelning utaf arbetet inom
skogsadministrationen, att det för båda slagen af skogsägare — staten
och den enskilde — bästa arbetsresultatet ernås, vidare den berättigade
fordran, som från den enskilde skogsägarens sida kan uppställas på,
att de af staten stiftade skogslagarna tillämpas på ett sådant sätt, att
kontinuiteten i skogshushållningen ej onödigtvis rubbas, genom täta
tjänstemannaombyten, och skogsägarens ekonomiska intressen, i den mån
de bero af statstjänstemännens ämbetsåtgärder, blifva vederbörligen tillvaratagna,
samt slutligen statens intresse af, att den enskilde skogsägaren
kommer i åtnjutande af allt det understöd i form af sakkunnigt biträde,
som kan bidraga till en stegrad intensitet uti vården af den i enskild hand
varande skogsegendomen. Kommittén håller sålunda före, att det bestyr
beträffande de enskilda skogarna inom skyddsskogsområdet och inom
Särna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län samt beträffande
vissa härofvan angifna slag af enskilda skogar inom Västernorrlands
och Jämtlands län, hvilket hittills ålegat revirförvaltningen, öfverflyttas
från denna och öfverlämnas till för ändamålet särskildt anställda skogs -

ingenjörer.

Då utaf de nu ifrågavarande skogarna de sistnämnda ligga tämligen
spridda och tillsammans omfatta en förhållandevis icke så stor
areal, anser kommittén, att det på dem ifrågakommande arbetet lämp -

451

ligen kunde — allt efter skogarnas läge — fördelas mellan de skogsmgenjörer,
som få sin verksamhet förlagd till angränsande delar antingen
af Västerbottens län eller af skyddsskogsområdet i Jämtlands län. En
sådan uppdelning skulle bäst utföras så, att de skogar, som äro belägna
uti Anundsjö, Junsele, Skorpeds och Öfverlännäs’ socknar af Västernorrlands
län, tillsammans tretton stycken med en areal af 15,616. G 5 bar,
skulle tillhöra en af de inom Västerbottens län tjänstgörande skogsingenjörernås
arbetsområde, under det att beträffande öfriga — trettiofem
stycken med en areal af 32,435.17 har — göromålens utförande
öfverlämnades. till skogsingenjör inom angränsande del af Jämtlands
läns skyddsskogsområde.

Besparingsskogarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län med en Skogsinspekytvidd
af resp. 203,940.7 8 har och 44,502.8 5 bar tillhöra den grupp “raf^be''
af allmänningsskogar, som i den officiella statistiken upptagas såsom skogar’!
varande »under allmänningsdelägarnas bevakning och skötsel». Ehuru ^°Pp“äbf®r^
de sålunda ej innefattas i det allmänna uppdrag, som lämnats kommittén, borgs iau.
bär kommittén dock på grund af det särskilda uppdrag, som kommittén
erhållit att i anledning af Riksdagens skrivelse den 22 maj 1903 uppgöra
förslag till ordnande af skötseln utaf dessa skogar, haft anledning
sysselsätta sig med desamma. Kommittén har sålunda utarbetat förslag
till förordning angående deras förvaltning och därvid hemställt om bibehållande
af allmänningsdelägarnas rätt att allt fortfarande — dock
under viss kontroll — utöfva denna förvaltning. Konungens befallningshafvande
skulle det sålunda tillkomma att efter förslag af allmänningsdelägarna,
representerade af en styrelse, tillsätta besparingsskogens
förvaltare. Den kontroll, som från det allmännas sida skulle utöfvas öfver
denne förvaltares och allmänningsstyrelsens skötsel af skogen, skulle handhafvas
af en skogsinspektör med skyldighet att granska upprättadt förslag
till hushållningsplan eller till jämkningar i redan fastställd sådan
samt att kontrollera de godkända förslagens behöriga efterlefnad.

Åt denne tjänsteman bör äfven öfverlämnas att öfvervaka tillämp- Skogsinspekningen
af de lagar, som gälla för hemmansskogarna i Särna socken of^aimänmS
med Idre kapellag, för skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands ° ''Tk!!g!T “
län samt för de nyss omnämnda i Västernorrlands och Jämtlands län
belägna skogarna, till hvilka dispositionsrätten är inskränkt, och å hvilka
i anledning däraf förefallande göromål skulle utföras af skogsingenjör,
som vore anställd inom Jämtlands läns skyddsskogsområde. Tillsammans
med de nyssnämnda besparingsskogarna omfatta dessa hemmansskogar
eu sammanlagd areal af 1,836,281.06 har. Belägna till sin allra hufvudsakligaste
del uti öfre Dalarna, västra Gästrikland och Jämtlands län

452

TiUsynings män.

Allmännings.

skogar i
Norrbottens
län.

bilda de tillsammans ett från inspektionssynpunkt sedt lämpligt tillmätt
område, hvars kommunikationsmöjligheter blifva rätt tillfredsställande,
synnerligen sedan den projekterade järnväg, som skall sammanbinda
Orsa—Svegbanan med mellanriksbanan, kommit till utförande.

De högst betydande arealer, som de nu nämnda skogarna upptaga,
motivera redan i och för sig tillsättande af en särskild tjänsteman med
uppdrag att utöfva den kontrollerande verksamheten och vara första
instans uti besvärsmäl rörande skogsingenjörs ämbetsåtgärd. Samma
skäl, som beträffande de enskilda skogarna i Västerbottens och Norrbottens
län tala för, att dessa uppdrag ej förläggas på samma band,
som inspektionen öfver statsskogarnas förvaltning, hafva äfven här sin
fulla giltighet. Redan nu kan på grund af kommunikationsförhållandena
bedrifvas en jämförelsevis ordnad hushållning å flera af de skogstrakter,
som äro i fråga, och utsikterna för, att dessa förhållanden skola än
ytterligare utvecklas, äro synnerligen goda. Den stigande intensiteten
kommer att öfva sitt inflytande äfven på den inspekterande tjänstemannens
arbetsområde i form af ökade göromål af växlande art. Den
gifna följden häraf är, att förutsättningen för en god och effektiv inspektion
blir en uppdelning af arbetet, hvilken uppdelning enligt kommitténs
mening ändamålsenligast åstadkommes genom ett särskiljande åt göromålen
efter det slag af skogar, på hvilket de skola utföras.

För det närmaste öfvervakandet öfver de för hemmansskogarna i
Särna socken med Idre kapellag samt för skyddsskogarna gällande
lagarnas efterlefnad erfordras liksom inom Västerbottens och Norrbottens
län tillsyningsmän med enahanda befogenhet och skyldighet, som de
inom dessa trakter tjänstgörande.

För allmänningsskogarna i Norrbottens län med en areal af

295,722.0 8 har bör, såsom redan är nämndt, allt fortfarande gälla samma
lagstiftning, som för de enskilda skogarna i lappmarken, d. v. s. att
afverkning för afsalu ej må å dem företagas annat än efter utsyning
af vederbörande skogsstatstjänsteman. På grund af deras natur af samfälligheter
kunna naturligen hvarken ägarna eller den styrelse, som
representerar dem, personligen utföra de arbeten, som nödig omtanke
om skogarnas vård kräfva. Med bästa utsikt till vinnande af ett godt
resultat läggas de helt säkert uti händerna på en för allmänningen tillsatt
skogsförvaltare. Därest sådant val skulle underställas statens vederbörande
centralmyndighets för de enskilda skogslagarnas handhafvande
pröfning och af denna myndighet godkändes, kunde alla utstämplingar
af saluvirke öfverlämnas åt den sålunda antagne. Vid utförande af
dessa skulle han gifvetvis vara underkastad skogsinspektörens kontroll.

453

Till dess. att sådan skogsförvaltare anställts, borde skogsingenjören handhafva
de med ^stämpling af virke samt skogshushållningen i öfrigt
förenade göromål.

Hvad som sagts angående dessa skogar gäller äfven de allmänningsskogar,
som bildas under nu pågående afvittringar uti Västerbottens län.

Kommitténs framställningar och förslag, i hvad de beröra statens
befattning med den enskilda skogshushållningen, hafva hittills uteslutande
afsett ordnande af administrationen i orterna. För fullgörande af det
kommittén lämnade uppdraget kan kommittén emellertid icke lämna
åsido frågan angående lämpligaste sättet för organiserande af den centralförvaltning,
åt hvilken bör öfverlämnas bestyret att sammanhålla och
leda ortsförvaltningens arbeten.

För närvarande handhafves detta bestyr af domänstyrelsen, där
arbetet är fördeladt på första och andra skogsbyrån på så sätt, att den
förra handlägger ärenden rörande skogar inom Luleå, Skellefteå och
Umeå öfverjägmästaredistrikt, och den senare sådana, som angå skogar
belägna inom mellersta Norrlands och Gäfle—Dala distrikt. Vissa ärenden,
såsom t. ex. rörande förskottsutsyning å skogar, till hvilka dispositionsrätten
är inskränkt, afgöras utaf Kungl. Maj:t, hvarjämte vid fall af
besvär Kungl. Maj:t utgör högsta instans.

För kommittén har det framstått som ett önskemål, att äfven den
centrala förvaltningen af statsskogarna befriades från bestyret med de
enskilda skogarna, samt att den myndighet, åt hvilken detta öfverlämnades,
blefve på ett intimare sätt, än hvad fallet nu är med domänstyrelsen,
förenad med det regeringsdepartement, under hvilket den
komme att sortera.

I anslutning till denna sin uppfattning om den tankegång, som
bör blifva ledande vid ett framtida ordnande af det högsta öfverinseendet
öfver de enskilda skogslagarnas tillämpning, föreslår kommittén, att i
jordbruksdepartementet inrättas ett skogskontor, åt hvilket denna högsta
ledning öfverlämnas.

Uti det föregående har kommittén sökt påvisa, hvilka fördelar
vore att vinna, därest tillämpningen af nu ifrågavarande skogslagars
föreskrifter och kontrollen öfver samma tillämpning öfverflyttades från
förvaltningen af statsskogarna till en särskild tjänstemannakår. Det
vill synas kommittén, som om allt hvad kommittén i det sammanhanget
anfört, ägde sin fulla tillämpning äfven på den centrala ledningen.
Så länge ledningen utaf en förvaltning med det omfång, som statens
skogsadministration har, är sammanförd med öfverinseendet öfver tillämpningen
af lagar rörande enskildes skogshushållning, så torde det utan

Centralmyn -dighet,

Skogskonto!-.

454

vidare förklaring vara gifvet, att ett af de båda uppdragen måste blifva
ställdt i andra hand. Att det blir detta senare, som på grund af sin
natur kommer att betraktas såsom ett uppdrag vid sidan om det egentliga
och hufvudsakliga, är lika gifvet. Men för att skogsvården å dessa
skogar skall, i den män den är beroende af lagarnas föreskrifter och
sättet för deras tillämpning, föras framåt, fordras helt visst den därmed
betroddes odelade uppmärksamhet. När, såsom nu är fallet, göromålen i
det centrala ämbetsverket dessutom är uppdelade på tvenne byråer, blir
arbetet med de enskilda skogarna i jämförelse med andra göromål mindre
påtagligt framträdande och gör därigenom äfven sin fordran på vederbörandes
uppmärksamhet mindre gällande. Men att det här handlar om
så stora ekonomiska värden, att de kunna påfordra sin egen målsman
i centralförvaltningen, synes tydligen framgå endast af de i det föregående
angifna arealsiffrorna, hvilka kommittén i detta sammanhang vill
tillåta sig att sammanställa:

Skogskontorets

arbete -område.

Under utsy ning slag en: Har

Norrbottens län, lappmarken........... 1,321,711: 58

» » kustlandet ............ 111,014: 09

Västerbottens „ lappmarken............ 1,488,920: 2 8

ii „ kustlandet ........... 38,135:6 3

Västernorrlands „ ................................ 43,823: 29

Jämtlands „ ................................. 4,228: 53

Kopparbergs „ ................................ 107,475: 2 6

Under dimensionslagen:

Norrbottens län ............................... 1,598,030: 91

Västerbottens „ ................................ 1,504,035: 3 7

Skyddsskogar:

Jämtlands län ................................. 1,362,927:

Kopparbergs „ ................................. 85,000: —

Allmänning sskog ar:

Norrbottens län ................................. 295,722: 08

Gäfleborgs „ ................................. 44,502:8 5

Kopparbergs „ ................................ 203,940:7 8

Summa har

3,115,308: 66

3,102,066: 28

1,447,927: —

544,165: 71
8,209,467: 65

455

Härtill kommer den ännu okända arealen af de allmänningsskogar,
hvilka under pågående afvittring i Västerbottens län komma att bildas
därstädes, samt arealen af det skyddsskogsområde, som kan komma att afsättas
inom Västernorrlands län.

Då kommittén framhållit den nuvarande uppdelningen af ärendena
rörande enskilda skogar på tvenne byråer i domänstyrelsen såsom mindre
lycklig, vet kommittén väl, att denna omständighet sammanhänger med
den ledande principen för arbetsfördelningen mellan verkets skogbyråer,
nämligen skogarnas geografiska läge, och kommittén kan äfven vänta
sig den invändning mot sitt förslag om öfverflyttande från domänstyrelsen
af de dessa skogar rörande ärenden, att därest det endast är denna
uppdelning af ärendena, som anses hinderlig för den enskilda skogsvården,
de anmärkta olägenheterna lätteligen afhjälpas genom bildande
af en särskild byrå i domänstyrelsen för de nu omhandlade enskilda
skogarna. En sådan åtgärd kan emellertid endast betraktas såsom ett
palliativ. Visserligen kan man otvifvelaktigt genom att inrätta en sådan
byrå och genom att i arbetsordningen för verket lämna denna byrås
föreståndare en viss rörelsefrihet i afseende på de ärenden, hvilka bero
af styrelsens afgörande, skapa en viss snabbhet och enhet i ärendenas
afgörande nedåt, men i alla sådana frågor, uti hvilka initiativet skall utgå
från verket, eller uti sådana, som äro beroende af högre instans afgörande
och sålunda passera styrelsen på remiss, måste föredragning för verkets
chef äga rum. Då dessa båda sistnämnda slag af frågor äro de, hvilka
gifvetvis kräfva mest tid och mest omtanke, vore genom inrättande af
en sådan byrå ingen verklig fördel uppnådd. Man hade visserligen i
verkets förhållande till underlydande vunnit enhetlighet, men vore fortfarande
i afsaknad af de fördelar, hvilka endast en rationell och konsekvent
genomförd arbetsfördelning förmår skänka, liksom man ej heller
hade vunnit vare sig den kontakt mellan jordbruksdepartementet och
den närmast under detsamma sorterande myndigheten eller den snabbare
behandling af ärendena, hvilka båda fördelar kommittén med sitt förslag
åsyftar.

Åt det skogskontor, om hvars inrättande kommittén sålunda väckt
förslag, anser kommittén kunna gifvas en organisation, som möjliggör
enkla och snabba arbetsmetoder. Dess personal borde utgöras af en
skogsdirektör såsom chef och en sekreterare, båda med skoglig utbildning,
samt en notarie, hvarjämte måhända någon extra arbetskraft kan blifva
erforderlig.

Inrättande i jordbruksdepartementet af en sådan skogsbyrå eller
kontor, hvarom kommittén här ofvan väckt förslag, borde gifvetvis

Skogskontorets
organisation
och
uppgift -

456

medföra att till denna myndighet öfverftyttades från domänstyrelsen
alla sådana ärenden, som röra den enskilda skogshushållningen. Under
år 1910 uppgick antalet dylika till 613 st., utaf hvilka flera afsågo
yttranden öfver frågor af stor vikt för den enskilda skogshushållningen.
Flera af dessa ärenden utgjordes af remisser utaf underdåniga
skrivelser, som beslutats af det år 1908 hållna mötet mellan
skogsvårdsstyrelsemas representanter. Man kan knappast antaga, att
med expedierandet af dessa remisser ärenden af dylik art skola upphöra
att ingå till styrelsen, så mycket mindre som sådana möten mellan
skogsvårdsstyrelsema enligt beslut komma att afhållas hvart tredje år.
Det är alla skäl att antaga, att hvarje sådant möte skall gifva anledningtill
nya förslag och nya underdåniga skrifvelser med dessa förslags
framläggande till statsmakternas granskning. Uteblifvandet af dylika
förslag skulle tyda på, att vi i skogliga frågor nått fram till den grad
af utveckling, att intet vidare funnes att utforska eller förbättra. Kommitténs
förvissning är emellertid, att framtiden icke kommer att uppvisa
någon brist på frågor af stor betydelse för våra enskilda skogar, frågor,
hvilka för visso före sin lösning komma att kräfva ett mycket stort och
intresseradt förberedande arbete. Genom de år 1903 antagna lagarna
fördes helt visst vår enskilda skogshushållning ett ej obetydligt steg
framåt. Hvar inom sitt område hafva de nya skogsvårdsstyrelsema
nedlagt ett intresseradt arbete för införande af en intensivare skogshushållning
och en bättre skogsvård. Då för detta arbete ej funnits
några reglerande normer utöfver livad som förekommer i själfva lagstiftningen
och de för skogsvårdsstyrelsema fastställda reglementena,
har detsamma utförts efter olika linjer, alla dock med samma syfte för
ögonen, skogsvårdens höjande. En sådan frihet, som till en viss grad
betingas af de olika förhållandena i olika landsdelar, kan hafva både
sina fördelar och olägenheter. Från håll, där man antagligen funnit
de förra öfvervägande, har det ej saknats röster, hvilka påyrkat, afl
skogsvårdsstyrelsemas arbete skulle regleras från domänstyrelsen, ett
förslag, som kommittén, därest det låge inom dess uppdrag att undersöka,
i hvad mån den nämnda friheten kunde medföra fördelar eller
olägenheter, ej skulle, såsom af dess föregående uttalanden torde framgå,
kunna biträda. Om kommitténs befogenhet visserligen ej sträcker sig
till en undersökning af skogsvårdsstyrelsemas verksamhet, tror sig dock
kommittén kunna uttala, att det vore lyckligt, om ett mera enhetligt
förfarande från deras sida iakttoges i fråga om upprättande af de
statistiska bilagor, som åtfölja deras berättelser. Därigenom kunde
jämförelser och sammanställningar göras, ett arbete, hvars utförande

457

torde vara et,t allmänt erkändt önskemål, och för hvars utförande det
af kommittén föreslagna skogskontoret i jordbruksdepartementet vore
rätte vederbörande. Till förekommande af hvarje missuppfattning vill
kommittén uttryckligen hafva uttalat, att kommittén genom att framhålla
det af den föreslagna skogskontoret såsom en lämplig verkställare
af detta arbete uti ingen mån yttrat sig angående bibehållande eller
icke åt skogsvårdsstyrelserna af deras nuvarande handlingsfrihet. Skulle
sådana ändringar komma att vidtagas i den nuvarande skogslagstiftningen,
att en mera ingående kontroll från statens sida blir en nödvändig
följd däraf, vore det föreslagna skogskontoret helt visst den myndighet,
åt hvilken ett dylikt uppdrag lämpligen kunde anförtros.

Förutom det antal ärenden rörande den enskilda skogshushållningen,
som skogskontoret skulle öfvertaga från domänstyrelsen, skulle
det äfven få att behandla en del frågor rörande organisationen af underlydande
personal, tjänsters tillsättande, tjänstledighet o. dyl. äfvensom
dem, hvilka på grund af den föreslagna nya lagstiftningen för allmänningarna
i Norrland och Dalarna skulle af detsamma afgöras.

De ärenden, som handläggas af kontoret, blefve antingen sådana,
hvilkas afgörande ankomme på Kungl. Maj:t, eller sådana, uti hvilka
kontoret ägde att själft, besluta. Beredningen af det förra slaget af
ärenden borde tillhöra skogsdirektören med det biträde af kontorets
tjänstemän, som han föreskrifver, och det borde tillkomma skogsdirektören
att föredraga desamma inför chefen för jordbruksdepartementet
eller på dennes order inför statsrådsberedningen. Förslag till
Kungl. Maj:ts beslut skulle af skogskontoret uppsättas. De ärenden
åter, som skulle afgöras af kontoret, borde beredas af sekreteraren med
biträde af underlydande tjänstemän och af honom föredragas inför skogsdirektören,
som ägde ensam beslutanderätt med sekreteraren förbehållen
rätt att mot beslutet anmäla den reservation, hvartill han kunde anse
skäl föreligga.

Uti frågor, som anginge den enskilda skogsvården, skulle skogskontoret
till Kungl. Maj:t afgifva de förslag, som kunde ankomma på
Kungl. Maj:ts afgörande, och som skogskontoret ansåge ägnade att
främja denna skogsvård. Skulle sådant förslag föranleda proposition
till Riksdagen, borde det åligga skogskontoret att utarbeta alla sammanställningar
och aflämna alla utredningar, som påkallas. Vid beredande
af lagfrågor rörande den enskilda skogshushållningen eller med denna
sammanhörande ärenden borde det åligga skogskontoret att efter chefens
för jordbruksdepartementet order lämna därmed sysselsatta myndigheter
eller tjänstemän möjligen erforderliga fackliga upplysningar. Då besvär

458

anförts öfver skogskontorets beslut, skulle det åligga detsamma att
afgifva yttrande. Därest visst ärende kunde påkalla utredning af särskild
sakkunnig, borde skogsdirektören anmäla sådant för chefen för jordbruksdepartementet
och samtidigt afgifva förslag om inkallande af en för
uppdragets utförande lämplig person. Det borde bero af skogsdirektörens
avgörande att, innan ärende af större allmänt intresse foretoges till
slutlig pröfning, eller yttrande uti sådant ärende af skogskonto^ afgåfves,
inhämta, förutom skogskontoret underlydande tjänstemäns mening,
äfven yttrande af enskilda korporationer, som på grund af sin verksamhet
kunde anses besitta särskild sakkunskap uti den föreliggande frågan.
Därest särskilda frågor före sitt afgörande syntes böra blifva föremål
för muntliga öfverläggningar mellan skogskontoret och, beroende af
ärendets art, eu eller flera skogsinspektörer, skulle skogsdirektören anmäla
sådant inför chefen för jordbruksdepartementet samt inhämta hans
tillstånd till skogsinspektörs inkallande. Om under skogsdirektörens
ämbetsresa erfordrades skyndsam åtgärd, skulle han äga att utan att
först hafva inhämtat sekreterarens yttrande meddela befallning om verkställighetsätgärd
samt från tjänsten afstänga skogskontoret underlydande
tjänsteman, som förhållit sig felaktigt, och förordna annan till tjänstens
bestridande under tiden. Sådan befallning skulle skriftligen utfärdas och
vid skogsdirektörens återkomst föredragas i skogskontoret. Ärenden
af enklare beskaffenhet borde kunna af sekreteraren afgöras utan föredragning.
Den arbetsordning, som skogsdirektören skulle för skogskontoret
utarbeta, skulle innehålla uppgift å sådana ärenden. Sekreteraren
borde äfven äga vidtaga nödig åtgärd i annat till skogsdirektörens afgörande
eljest hörande ärende, därest detsamma vore af den brådskande
natur, att det icke utan verklig olägenhet kunde uppskjutas, men skulle
sådan åtgärd med snaraste anmälas för skogsdirektören. Genom remiss
eller särskild skrivelse borde sekreteraren utan föredragning äga infordra
förklaringar, upplysningar eller yttranden. För att bereda sig
kännedom om den enskilda skogshushållningens och skogsvårdens tillstånd
samt om det sätt, hvarpå skogskontoret underlydande tjänstemän
fullgjorde sina åligganden, borde skogsdirektören företaga ämbetsresor,
hvarom anmälan för hvarje gång borde göras inför chefen för jordbruksdepartementet.
När omständigheterna därtill kunde föranleda, borde
skogsdirektören äga förordna sekreteraren att i sitt ställe företaga
dylik ämbetsresa, liksom skogsdirektören ock borde kunna beordra
underlydande ordinarie eller extra tjänsteman att i egenskap af sekreterare
medfölja å tjänsteresa eller att företaga resa för fullgörande af
något skogskontorets uppdrag. Därest skogsdirektören företoge ämbets -

4-*>9

resa dier åtnjöt,e semester eller eljest vore förhindrad att utöfva
sin tjänst, borde sekreteraren, om ej annorlunda af Kungl. Maj:t
förordnades, inträda i utöfvande af skogsdirektörens åligganden. När
skogsdirektören vore frånvarande, borde ej utan Kungl. Maj:ts särskilda
förordnande afgifvas förslag till tjänsters återbesättande, eller tjänster
tillsättas annat än på förordnande, eller ansvar för fel uti tjänsten
ådömas med undantag likväl för afstängning från tjänstens utöfning
eller ådömande af försutet vite. Likaledes borde ej under sådant
förhållande utan skogsdirektörens medgifvande vidtagas sådana åtgärder,
som kunde rubba de af skogskontoret gifna föreskrifter eller förut
i dess ämbetsutöfning följda grunder. I)å sekreterare uppehölle skogsdirektörens
tjänst, utförde ämbetsresa eller åtnjöte semester eller annan
tjänstledighet, borde skogskontoret äga att för en tid af högst en
och en half månad till befattningens uppehållande förordna tjänsteman
bland den skogskontoret underlydande personal. Vore det fråga om
längre tids förordnande, borde det åligga skogskontoret att därom göra
hemställan hos chefen för jordbruksdepartementet.

Skogsdirektören borde tillsättas af Kungl. Maj:t och sekreterare
äfvenledes åt Kungl. Maj:t på skogsdirektörens förslag. Notarie borde
förordnas åt skogskontoret, och extra tjänstemän samt vaktmästare antagas
af skogsdirektören.

Till frågan om de med inrättandet af ett skogskonto!’ förenade
kostnader får kommittén återkomma i sammanhang med framläggande
af förslag till stat för hela den tjänstepersonal, åt kvilken kommittén
föreslagit öfverlämnandet af bestyret med de enskilda skogarna i Norrland
och Dalarna.

Innan kommittén emellertid öfvergår till kostnadsfrågan, får kommittén
här nedan lämna eu sammanfattande redogörelse för de åligganden,
som borde tillkomma en livar af de i det föregående omnämnda funktionärerna.

Skogskontoret, som borde hafva högsta inseendet öfver tillämpningen
af följande lagar: lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, lag angående tillsyn å samt
vård af enskildes skogar inom de delar af Västerbottens och Norrbottens
län, som ej tillhöra lappmarken, lag angående skyddsskogar,
lag angående vård och förvaltning af sockenallmänningar och besparingsskogar
inom Kopparbergs och Gäfleborgs län samt lag angående allmänningsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län, borde det åligga:

1. att inhämta noggrann kännedom om den enskilda skogshus -

Skogskontorets
Åligganden.

460

hållningens och skogsvårdens tillstånd, att med uppmärksamhet följa
dess utveckling samt att för Kungl. Maj:t framlägga förslag till de åtgärder
från det allmännas sida, som kunna vara ägnade att främja
denna utveckling;

2. att bereda och för chefen för jordbruksdepartementet eller uti
statsrådsberedningen föredraga alla på Kungl. Maj:ts afgörande beroende
frågor rörande den enskilda skogsvården i riket samt att uppsätta förslag
till Kungl. Maj:ts beslut i ärendet;

3. att före hvarje års utgång till Kungl. Maj:t aflämna berättelse
angående den enskilda skogsvården samt rörande den under skogskonto^
sorterande personalens verksamhet under föregående år, skolande
denna berättelse jämväl innehålla ett sammandrag utaf samtliga skogsvårdsstyrelsers
berättelser;

4. att utfärda närmare föreskrifter rörande utförandet af de arbeten,
som åligga skogsinspektörer, skogsingenjörer och tillsyningsmän samt
att vaka däröfver, att dessa tjänstemän nitiskt och ordentligt fullgöra
de dem åliggande skyldigheter;

5. att lämna den skogskontoret underlydande personalen sammanfattande
meddelanden angående de i afseende på skogshushållningen och
skogsvård genom statens skogsförsöksanstalt eller eljest gjorda rön och
erfarenheter, hvilka kunna vara af betydelse för de skilda områdena af
skogskontorets verksamhet;

6. att meddela erforderliga föreskrifter rörande indelande till ordnad
hushållning af de under skogskontorets öfverinseende stående skogarna;

7. att, där detta enligt gällande författning tillkommer skogskontoret,
utfärda förordnande för vederbörande tjänsteman att verkställa
indelningsförrättning, revision eller komplettering af hushållningsplan
och att efter Verkställd granskning till efterrättelse fastställa sådan plan
med däri nödiga befunna ändringar äfvensom att sedermera, om så
finnes behöfligt, föreskrift^ jämkningar och ändringar i fastställda planer;

8. att efter verkställd granskning och vidtagande af nödiga befunna
ändringar till efterrättelse fastställa af enskild skogsägare ingifna,
genom därtill kompetent person uppgjorda-förslag till afverkningsplaner,
afsedda att tillämpas enligt för skogen gällande författningar;

9. att, då befattning såsom skogsinspektör, skogsingenjör eller
biträdande skogsingenjör blir ledig, utfärda kungörelse därom med föreläggande
af trettio dagars ansökningstid samt att efter ansökningstidens
utgång, beträffande de två förstnämnda slagen af tjänster upprätta och
till Kungl. Maj:t insända förslag till tjänstens återbesättande samt, hvad
biträdande skogsingenjör angår, utfärda konstitutorial för sådan;

461

10. att antaga notarie vid skogskontoret äfvensom extra skogaingenjör
samt tillsyningsman;

11. att bestämma omfattningen af tillsyningsmans tjänstgörings -område;

12. samt att efter ansökan bevilja tjänstledighet åt skogskontorets
sekreterare för tid ej öfverstigande en och en half månad, åt skogsinspektör
och skogsingenjör för tid ej öfverstigande tre månader, åt
biträdande skogsingenjör, notarie vid skogskontoret äfvensom åt vaktmästare
vid skogskontoret och tillsyningsman för tid ej öfver sex månader
samt för extra skogsingenjör och extra tjänsteman vid skogskontoret
för tid, som skogskontoret finner lämpligt.

Skog sinspektör en, som skall vara chef för de inom distriktet anställde
skogsingenjör er, biträdande och extra skogsingenjörer samt tillsy
ningsmän och extra tillsy ningsmän, bör det åligga:

1. att öfvervaka, att den honom underlydande personalen med
noggrannhet fullgör sina skyldigheter och vid utförandet af de densamma
åliggande arbeten ställer sig till efterrättelse de ledande grundsatser,
hvilka fått sitt uttryck i skogskontorets och skogsinspektörens
allmänna föreskrifter eller särskilda order;

2. att för sådant ändamål samt för öfverläggningar med skogsingenjörerna
och för vinnande af kännedom om den enskilda skogshushållningens
tillstånd inom distriktet företaga inspektionsresor inom detsamma; 3.

att under dessa föra inspektionsprotokoll och resejournal, som
■efter hvarje års slut insändas till skogskontoret;

4. att årligen å tid, som skogskontoret bestämmer, afgifva berättelse
rörande den enskilda skogsvården och skogshushållningen i
distriktet och därvid foga ett exemplar af de till honom från skogsingenjörerna
inkomna berättelserna;

5. att, då han finner anledning till anmärkning mot honom underlydande
personals tjänsteutöfning, vidtaga åtgärd för rättelse och att i
viktigare fall eller vid upprepad försummelse anmäla förhållandet till
skogskontoret;

6. att på marken granska till honom för utlåtande öfversända
lmshållningsplaner rörande allmänningar och besparingsskogar, hvilkas
godkännande ankommer på skogskontoret;

7. att på marken granska och till skogskontoret för fastställelse
insända af enskild skogsägare till honom öfverlämnade förslag till ai -

Skogsinspektörens
åliggande.

462

verkningsplaner, afsedda att tillämpas enligt för skogen gällande författningar; 8.

att under inspektionsresorna ägna synnerlig uppmärksamhet åt
det sätt, hvarpå afverknings- och skogsindelningsplaner uppfylla det med
dem afsedda ändamål, och att vid fall af behof föreskrifva nödiga smärre
jämkningar eller till skogskontoret ingifva motiveradt förslag till sådan
jämkning, om den är af mera omfattande beskaffenhet;

9. af4 meddela beslut i anledning af besvär öfver skogsingenjörs
tjänsteåtgärd samt till ledning härför genom besiktning på platsen skaffa
sig personlig kännedom om den öfverklagade förrättningens beskaffenhet;

. 19’ Pa grund af de uppgifter om under året förestående ut synmgs-

och andra därmed sammanhängande arbeten, som skogsingenjör,
efter det tiden för ansökan om utsyning utgått, till skogsinspektören
mguver, fördela arbetet mellan distriktets ‘ordinarie skogsingenjörer;

11. att bokföra och redovisa de penningmedel, som han uti tjänsten
fåi om hand, samt att granska de redogörelser öfver omhänderhafda
medel, som skogsingenjör till honom skall aflämna;

12. att, då sådant förhållande förekommit, som omnämnes i § 7
a£ laj?en angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar i de delar
af Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, på
skogsvårdsstyrelsens anmodan förordna om besiktning af skogen samt
att därefter jämväl afgifva eget yttrande rörande den ifrågakomna afverkningen; a^

äfven i andra frågor, som röra vården af sådana enskildes
skogar, föi hvilka gäller någon af de lagar, öfver hvilkas handhafvande
det tillkommer skogsinspektör att vaka, afgifva de utlåtanden samt lämna
de råd och upplysningar, hvilka af skogsvårdsstyrelsen kunna begäras;

, a^ vaka öfver, att de för allmännings- och besparingsskogar

i distriktet gällande hushållningsplaner efterföljas samt att i motsatt fall
anmäla förhållandet för vederbörande Konungens befallningshafvande
och skogskontoret;

15. att årligen till skogskontoret algifva förslag rörande behofvet
al extra skogsingenjörer och extra tillsyningsmän;

16. att granska och med eget yttrande till skogskontoret insända
skogsingenjörs förslag till besättande af ledig befattning såsom tillsynmgsman; samt

att efter ansökan bevilja tjänstledighet åt skogsingenjör
föi tid ej öfverstigande en månad, åt biträdande och extra skogsingenjör
äfvensom åt tillsyningsmän för tid ej öfverstigande tre månader samt
åt extra tillsyningsmän för tid, som skogsinspektören finner lämpligt,

463

Skogsingcnjören borde det åligga:

1. att handhafva det omedelbara utöfvandet och öfvervakandet af
de nu ombandlade, för enskilda skogar gällande lagarnas föreskrifter;

2. att för sådant ändamål ej mindre ställa sig till efterrättelse
såväl hvad allmänna lagar och förordningar i dessa afseenden stadga som
ock de särskilda föreskrifter, hvilka af skogskontoret eller vederbörande
skogsinspektör utfärdas, än äfven vaka öfver att honom underlydande
personal med nit och omsorg fullgör de densamma åliggande eller åt
den öfverlämnade arbeten;

3. att tillse, huruvida gällande afverknings- och hushållningsplaner
uppfylla sitt ändamål och att i motsatt fall företaga jämkningar,
såvida ej planen fastställts af skogskontoret, i hvilket fall anmälan om
förhållandet göres hos skogsinspektören;

4. att med uppmärksamhet följa den enskilda skogshushållningens
utveckling inom sitt tjänstgöringsområde samt att afgifva de förslag till
densammas höjande, som han anser af omständigheterna påkallas;

5. att årligen till skogsinspektören afgifva förslag rörande behofvet
af extra skogsingenjörer och extra tillsyningsmän samt, sedan
utsyningsansökningarna för året inkommit, uppgift om dessas omfattning
äfvensom å det antal förrättnings- och resedagar, som för verkställande
af utsyningar och i sammanhang därmed stående arbeten anses erfordras;

6. att fördela förekommande göromål mellan den inom hans tjänstgöringsområde
arbetande personalen;

7. att efter skogsinspektörs anvisning biträda vid arbetena äfven
inom annat skogsingenjörsdistrikt, när så för en jämn fördelning åt
göromålen erfordras;

8. att bokföra och redovisa de penningmedel, som han uti tjänsten
får om hand;

9. att under resor i tjänsten föra dagbok och resejournal, hvilken
senare kvartalsvis inom en månad efter kvartalets utgång insändes till
skogsinspektören jämte räkning för senaste kvartalets tjänsteresor, äfvensom
att samtidigt härmed till skogsinspektören öfverlämna resejournaler
och kvartalsreseräkningar från biträdande och extra skogsingenjörer;

10. att årligen på tid, som af skogskontoret bestämmes, till skogsinspektören
insända berättelse i två exemplar öfver föregående års verksamhet
och angående hvad som från den enskilda skogshushållningens
område kan vara att meddela;

11. att, när befattning såsom tillsyningsmän blir ledig, därom
utfärda kungörelse såväl i någon ortens tidning som ock i lämplig facktidning
med föreläggande af trettio dagars ansökningstid samt att där -

Skogaingenjörens
åliggande.

464

efter med förslag till tjänstens återbesättande öfversända handlingarna till
skogsinspektören;

12. att antaga extra tillsyningsman;

13. att, när utsyning verkställts å enskild skog, lämna sökanden
skriftligt affattade råd angående de åtgärder, som efter afverkning af
det utsynade virket böra företagas för att befrämja föryngringen, börande
skogsingenjör äfven uti andra fall, när han finner, att skogens vård
fordrar vidtagande af viss åtgärd, därom lämna skogsägare undervisning
och uppgöra plan för sådant arbetes utförande;

14. att, när ägare af skog, för hvilken gäller lagen angående
tillsyn å och vård af enskildes skogar inom de delar af Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, begär utstämpling
äfven af fullmålig skog, verkställa sådan utstämpling i den mån densamma
kan vara med grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande; 15.

att, när skogsägare ämnar begära anslag af skogsvårdsmedel
för utförda skogsvårdsarbeten, besiktiga dessa arbeten eller, om de äro
af mindre omfattning, låta undersöka, huruvida de äro på ett ändamålsenligt
sätt utförda;

16. att efter samråd med skogsinspektören uppgöra plan för den
föreläsningsverksamhet eller annan form af undervisning uti skogshushållning,
till hvilken skogsvårdsstyrelsen må hafva anvisat medel, samt
att deltaga i utöfvandet af denna undervisningsverksamhet;

17. att på kallelse närvara vid inspektioner inom sitt tjänstgöringsområde
äfvensom att för öfverläggning med skogsinspektören inställa
sig å tid och plats inom detsamma, som skogsinspektören efter skogsingenjörens
hörande bestämmer.

Biträdande
och extra
skogsingenjörs
åliggande.

Biträdande skogsingenjör och extra skogsingenjör borde åligga:

1. att utföra de arbeten, som anvisas dem till verkställighet af
skogsinspektör eller skogsingenjör;

2. att därvid ställa sig till efterrättelse de allmänna föreskrifter,
som innehållas uti lagar, förordningar och reglementen angående hushållningen
å de enskilda skogar, om hvilka i detta sammanhang är fråga,
äfvensom de anvisningar, som af skogsinspektör eller skogsingenjör
meddelas;

3. att under resor föra resejournal och dagbok samt vid hvarje
kvartals slut öfversända resejournal och reseräkning för det gångna
kvartalet till skogsingenjören.

465

Tillsyningsman och extra tillsy ning sman borde hafva till åliggande:

1. att inom sitt tjänstgöringsområde handhafva den närmaste tillsynen
öfver de här afsedda skogslagarnas efterlefnad;

2. att för sådant ändamål ställa sig till noggrann efterrättelse de
föreskrifter, som lagar, förordningar och reglementen innehålla, eller
som meddelas dem af vederbörande förman;

3. att biträda vid utsyningsförrättningar och afsyningar af skogsvårdsarbeten,
till hvilkas utförande bidrag af skogsvårdsmedel begäres;

4. samt att, om så finnes nödigt, tjänstgöra äfven utom det dem
anvisade tjänstgöringsområdet.

Förestående, de olika funktionärerna åliggande förpliktelser torde
i hufvudsak framgå såsom konsekvenser af kommitténs i det föregående
lämnade förslag angående det hvar och en af dem tillkommande verksamhetsområdet
och torde sålunda där äfven vara till sina hufvuddrag
motiverade. I ett eller annat fall, som förut ej blifvit berördt, torde
särskilda motiv och ett närmare utvecklande af kommitténs förslag vara
behöfligt, hvarför kommittén nu får öfvergå härtill.

Skog skontorets åligganden:

Skogskontoret skulle hafva till sin främsta uppgift att inhämta
kännedom om den enskilda skogshushållningens i landet tillstånd, följa
dess utveckling och till Kungl. Maj: t afgifva förslag om de åtgärder,
som det allmänna kunde böra vidtaga både för att underlätta den enskildes
sträfvanden att höja skogsvården och för att afhjälpa de missförhållanden,
som genom brister i lagstiftning eller annorledes kunna
uppstå. Skogskontorets alla öfriga uppdrag gruppera sig omkring denna
dess hufvuduppgift. Bland dessa dess åligganden anser sig kommittén
särskildt böra angifva skälen för ett, det i punkt 5 införda, då afsikten
med dess tillkomst eljest kunde förefalla oklar. Detta gäller föreskriften
om skyldighet för skogskontoret att lämna underlydande personal meddelanden
om på skogshushållningens och skogsvårdens område gjox-da
erfarenhetsrön. Tid efter annan framkomma i den allt mer och mer
omfattande skogslitteraturen meddelanden om sådana rön, hvilka röra
sättet för utförande af skogsföryngringsarbeten, beståndsvårdsarbeten
m. m. dyl. För den i orterna arbetande tjänstemannen blir det nästan
omöjligt eller åtminstone mycket svårt att kunna hinna med att taga
kännedom om alla dessa nya uppslag, af hvilka för öfrigt många ännu
befinna sig på experimentets stadium och ej kunna eller böra utan vidare
vinna tillämpning inom alla trakter. Men för att erhålla visshet om,
hvilka metoder kunna anses medföra tillfredsställande resultat, kan det

Tillsynings
mans och
extra tillsy
ningsmans
åliggande.

Motiv.

466

ej vara lämpligt och tillbörligt att göra den enskildes skogar till experimentalfält.
För att i möjligaste måtto undvika detta anser kommittén,
att skogskontoret skall hafva skyldighet lämna sammanfattande meddelanden
om vunna erfarenheter. Härvid blir det i första hand statens
skogsförsöksanstalts rön, hvilka komma att bli af största betydelse.
Kommittén föreställer sig, att synnerligen för den unga norrländska
skogsvården, för hvilken många frågor ännu återstå att lösa, dessa meddelanden
skola så småningom komma att blifva af stor betydelse.

Skog sinspektörens åligganden:

Punkt. 1. Åt skogsinspektören bör öfverlämnas chefskapet öfver
de inom distriktet anställda tjänstemännen. Kommittén anser sig böra
uttryckligt framhålla, att detta chefskap enligt dess mening bör utöfvas
under ett stadigt fasthållande vid den grundsatsen, att chefen skall
sysselsätta sig med och utarbeta de ledande principerna för arbetets
inom distriktet bedrifvande, men däremot lämna detaljarbetet åt underlydande
personal. Hetta betyder naturligen ej, att det skall vara chefen
betaget att under inspektionen göra detaljarbetet till föremål för granskning
och kritik. Tvärtom bör detta vara hans såväl rättighet som
skyldighet. Men hans granskning bör i främsta rummet och hufvudsakligen
afse en undersökning, huruvida sättet för arbetenas utförande
är ägnadt att främja ledningens afsikter. Att däremot göra oväsentliga
detaljer till föremål för ingående granskningar och till inspektionens
hufvudsak kan ej vara chefens uppgift. Därigenom förloras mycken
tid, som helt säkert kunde med bättre vinst för det allmänna användas
af den inspekterande för att förskaffa honom en mera omfattande kännedom
om de allmänna förhållandena inom distriktet. Såväl uti instruktioner
som reglementariska föreskrifter torde det böra gifvas uttryck åt
denna enkla, men kanske ej alltid beaktade regel.

Punkt. 6. Enligt nu gällande instruktion för domänstyrelsen tillhör
det densamma »att pröfva af vederbörande jordägare eller åborättsinnehafvare
inom Norrland och Dalarna till styrelsen för godkännande öfverlämnadt,
af därtill kompetent person upprättadt förslag till skogshushållningsplan,
afsedd att tillämpas enligt härför gällande författningar».
Kommittén, som i punkt 8 af skogskontorets åligganden gett ett uttryck
åt samma uppfattning har i denna punkt velat uttala, att skogskontorets
fastställelse bör föregås af en utaf skogsinspektören å marken utförd
granskning af planens förslag. I detta sammanhang vill kommittén, som
sin åsikt uttala, att skogsinspektören bör vara berättigad att för nu
nämndt slag af skogar pröfva i hvad mån vid afräkning a årsutsyningen

• 467

af förskottsvis afverkad vindfälld och torr skog jämkning må äga rum
i anledning af den förskottsvis afverkade skogens sämre beskaffenhet.
Enligt punkt 103 mom. 2 af de reglementariska föreskrifterna för skogsstatens
tjänsteförvaltning tillkommer denna pröfning nu domänstyrelsen,
ifall vid jämkningen virkesmassan ökas med mera än en tredjedel af
den ordinarie afverkningens. Då öfverjägmästaren för närvarande äger
full frihet att bestämma den ordinarie afverkningens storlek, synes äfven
på honom kunna läggas bestyret att vid fall af naturhändelser, hvilka
kunna föranleda afvikelser i fråga om afverkningens storlek, förordna om
jämkningar i planen. Denna befogenhet borde då äfven lämnas skogsinspektören.

Punkt. 8. Hvarje afverknings- eller hushållningsplan, som afser
att ordna förhållandena å en skog för en tid framåt, är enligt sakens
natur en beräkning, uti hvilken ingå faktorer, som af tillstötande förhållanden
kunna rubbas. Om och i den mån så sker böra planens bestämmelser
jämkas till öfverensstämmelse med de nya förhållandena.
För att den enskildes eller eu kommuns intressen ej må åsidosättas, genom
att utaf det allmännas representanter godkända hushållningsplaner hållas
vid gällande kraft i trots af ändrade förutsättningar för deras tillämpning,
så bör det tillkomma alla tjänstemän, skogsinspektörer såväl som
skogsingenjörer, att tillse, huruvida planerna allt fortfarande äro ändamålsenliga.
Skogsinspektören bör det åligga att vidtaga nödiga, smärre
jämkningar, samt att hos skogskontoret göra förslag om sådan jämkning,
då rubbningen kan anses mera betydande.

Punkt. 9. Då besvär öfver skogsingenjörs förrättning förekommer,
bör det ovillkorligen åligga skogsinspektören att verkställa besiktning å
platsen. Knappast i några förhållanden torde det vara så svårt att rättvist
skilja mellan två olika, skriftligen framställda uppfattningar, som
när fråga är om skog. Härvid kan mycket vara beroende af den ena
eller andra partens förmåga att skildra det föreliggande fallet. För att
skaffa alla tänkbara garantier för, att besvären få ett sakligt bedömande,
hvilket är af synnerligen stor vikt, om allmänheten skall hafva förtroende
till statens vilja och förmåga att uppfylla de förpliktelser gent emot den
enskilde, som den genom lagstiftningen iklädt sig, anser kommittén, att
det bör lämnas kategorisk föreskrift om skyldighet för skogsinspektören
att genom besiktning på platsen skaffa sig personlig kännedom om den
öfver klagade förrättningen.

Punkt. 10. Åt skogsingenjörerna böra visserligen vissa bestämda
tjänstgöringsområden anvisas, men då det ej ^är gifvet, att arbetena
hvarje år blifva något så när jämt fördelade mellan dessa olika områden,

468 •

utan ojämnheter, kanske rätt betydande, i detta afseende kunna förekomma,
bör det åligga skogsingenjör att tjänstgöra äfven inom annat
tjänstgöringsområde än det honom anvisade. Skogsinspektören, såsom
distriktets chef bör det tillkomma att, sedan skogsingenjörerna till honom
aflämnat den i punkt 5 af deras åligganden omnämnda uppgift, verkställa
den fördelning af göromålen mellan distriktets ordinarie skogsingenjörer,
som af förhållandena påkallas. Det kan vara möjligt, t. o. m.
troligt, att denna bestämmelse framdeles skall visa sig obehöflig, sedan
de enskilde skogsägarna på grund af vunnen erfarenhet om nyttan och
nödvändigheten af att ägna skogarna en noggrannare skötsel och vård
mera konstant hän vända sig till skogsingenjörerna för erhållande af deras
råd och anvisningar. Men till dess så inträffar bör den kvarstå såsom
en säkerhetsventil mot en orättvis fördelning af arbetsbördan.

Punkt. 11. Någon penningmedelsförvaltning i egentlig mening
kommer ej att åligga skogsinspektörerna. Men till bestridande af expenser
måste åt dem anvisas medel, öfver hvilkas användande kassabok
bör föras, och för hvilka redovisning på grund af denna bör lämnas.

Punkt. 13. Skogsinspektörerna och skogs vårdsstyrelserna böra
söka samarbeta med hvarandra till främjande af bådas gemensamma
mål: den enskilda skogsvårdens höjande. Inom de trakter, dit skogsinspektörerna
skulle få sin verksamhet förlagd, nämligen Norrbottens
och Västerbottens län, Särna socken med Idre kapellag af Kopparbergs
län samt i viss grad äfven inom skydd sskogsområdena i detta län och
Jämtlands, verka inga af skogsvårdsstyrelserna anställda tjänstemän. Den
fackliga sakkunskapen representeras inom dessa områden af statens funktionärer,
bland hvilka skogsinspektören är den ledande och sammanhållande.
I denna sin egenskap bör han liafva till åliggande att med
sina fackliga insikter vid fall af behof stå hjälpande vid skogsvårdsstyrelsens
sida och lämna — om behöfligt efter skogsingenjörernas hörande
— de upplysningar, som af styrelsen kunna begäras.

Punkt. 17. Genom bestämmelserna i denna punkt hafva åt skogsinspektören
öfverlämnats bestyr, som nu delvis tillhöra domänstyrelsen.
Förslagsbestämmelserna äro ett uttryck för kommitténs allmänna uppfattning,
att ett ärendes afgörande ej bör förläggas på ett högre plan
af administrationen, än behöfligt är.

Skog singenjör ens åligganden:

Punkt 1 och 2. På skogsingenjören hvilar ansvaret för, att de
arbeten, som skola utföras inom hans tjänstgöringsområde, verkställas.
Till hans biträde härvid äro anställda behöfligt antal biträdande eller

469

extra skogsingenjörer och tillsyningsmän. Sedan skogsinspektören verkställt
uppdelning för distriktet af arbetet med utsyningar och hvad därmed
sammanhänger, fördelar skogsingenjören såsom chef inom sitt
område de till honom öfverlämnade göromålen mellan sig själf och biträdande
eller extra skogsingenjör samt förordnar om tillsyningsmännens
tjänstgöring under dessa arbeten (se punkt 6). Vid fördelning af arbetet
bör han tillse, icke blott att den möjliggör en resplan, som kan genomföras
med minsta möjliga kostnader, utan äfven att från år till annat
minsta möjliga rubbningar vidtagas uti det åt de olika förrättningsmännen
anvisade arbetsområdet, på det att dessa må kunna förvärfva
personlig kännedom om de olika skogstrakterna. För det sätt, hvarpå
h varje arbete utföres, ansvara naturligen de olika förrättningsmännen,
men skogsingenjören må lämna vissa allmänna anvisningar, huru olika
typiska fall böra behandlas. Icke blott utsyningsarbeten utan äfven
andra göromål fördelar skogsingenjören mellan sig och de till hans
biträde lämnade tjänstemännen. Framställas klagomål öfver dessas åtgöranden,
skall han undersöka förhållandet, vid fall af behof verkställa
rättelse samt tillse, att god ordning råder i den honom underlydande
personalens förhållande till allmänheten.

Punkt 13. Skogsingenjören blir den tjänsteman, på hvilken kommer
att hvila det direkta arbetet med att söka förverkliga det allmännas
afsikt med den enskilda skogslagstiftningen, nämligen att befordra skogshushållningens
och skogsvårdens utveckling. Det medel, af hvilket han
bör betjäna eig för att uppnå detta statens syfte, är framför allt undervisning,
som kan och bör meddelas vid alla de skilda tillfällen, då
tjänstemannen kommer i beröring med skogsägaren. I punkt 16 af det
ofvan intagna förslaget om skogsingenjörernas åligganden uttalas, att
skogsingenjören efter samråd med skogsinspektören skall planera denna
del af undervisningsarbetet. Med bästa resultat bedrifves emellertid
undervisningsverksamhet rörande skogens vård och hushållningen med
våra skogstillgångar, om den äger rum ute i skogen. Tillfälle till dylik
undervisningsverksamhet erbjudes den intresserade skogsingenjören vid
alla de utsyningsförrättningar, som han enligt de olika lagförslagen eller
redan gällande lag har att utföra åt enskilde. För att emellertid gifva
åt den vid sådana tillfällen meddelade undervisningen en varaktigare
form än de muntliga meddelanden, som samtalsvis kunna lämnas, och
för att hos tjänstemannen än ytterligare inskärpa den honom såsom en
allmän plikt åliggande undervisningsskyldigheten, har i punkt 13 föreslagits,
att skogsingenjör skall lämna skriftligen affattade råd angående
de åtgärder, som för erhållande af föryngring böra vidtagas å en trakt,

470

sedan det därstädes utsynade virket afverkats. Men ej endast vid de
tillfällen, då utsyning företages, bör skogsingenjören utöfva denna sin
undervisande verksamhet. Åfven eljes, när han finner, att skogsvården
fordrar vidtagande af en eller annan åtgärd, bör han fästa skogsägarens
uppmärksamhet å detta förhållande och, om det därom frainställes begäran,
uppgöra plan för arbetet. Det är gifvet, att alla de förslag, som
i denna punkt åsyftas, böra vara sådana, att de stå i ett rimligt förhållande
till skogsvärdet på orten. Genom att till utförande föreslå arbeten,
med hvilka detta ej är fallet, måste tjänstemannen hos skogsägaren
uppväcka tvifvel om sin förmåga att klart bedöma de förhållanden, i
hvilka han skall vara rådgifvare, och därmed kan äfven förtroendet för
hela administrationen betänkligt rubbas.

Punkt 14. Enligt förslag till lag angående tillsyn å samt vård af
enskildes skogar inom de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej
höra till lappmarken, har skogsägare rätt att begära och erhålla utsyning af
sådan undermålig skog, hvars afverkning är med grunderna för en god
skogshushållning öfverensstämmande. För en rätt hushållning är det
emellertid af vikt, ej endast att den undermåliga skogen inom en viss
trakt blir föremål för en afverkning, som sker under rationella former,
utan äfven att detta blir förhållandet beträffande de fullmåliga träden
inom ett bestånd. I syfte att bereda en skogsägare, hvilken vid utstämpling
af undermåliga träd framställer begäran därom, hjälp med
ordnandet utaf afverkningen äfven af fullmåliga träd, föreslås i denna
punkt skyldighet för skogsingenjör att lämna sitt biträde härtill och utstämpla
äfven fullmålig skog, naturligen med den begränsning, som betingas
af fordringarna på en god skogshushållning, och att utstämplingen
i anseende till området för densamma inskränkes till den trakt, å hvilken
utstämpling af undermålig skog företages. Genom det medgifvande,
som, därest kommitténs förslag i denna punkt antages, göres skogsägarna,
och som för dem har stor betydelse, kan emellertid från statens
sida någon verklig uppoffring af tid och arbete ej sägas vara gjord.
Bifalles nämligen äfven kommitténs förslag uti dimensionslagens § 5
mom. 1 rörande skyldighet för utsyningssökande att öfverhålla fröträd,
så följer häraf, att förrättningsmannen vid utstämplingsförrättningen
måste hafva sin uppmärksamhet fästad ej blott å de undermåliga träden,
utan äfven å de fullmåliga, deras ställning i beståndet, lämplighet som
fröträd m. m. dyl. Utstämplingen af de fullmåliga träd, som med iakttagande
af fordringarna på en god skogshushållning kunna böra afverkas,
blir därför i stort sedt ej förenad med uppoffring af mera tid, än det
mekaniska åsättandet af stämpeln kräfver.

471

Punkt 15. Såsom redan vid behandlingen af skogsinspektörernas
åligganden är påpekadt, äga skogsvårdsstyrelserna ej några af dem anställda
tjänstemän inom de delar af landet, hvarest enligt kommitténs
förslag skogsinspektörer och skogsingenjörer skulle få sin verksamhet
förlagd. Inom skyddsskogsområdena kan detta visserligen säges vara
fallet, men skogsvårdsstyrelsernas verksamhet är dock där väsentligen
begränsad genom skyddsskogslagens föreskrifter. Det måste på den grund
beredas dem hjälp af statsfunktionärerna. För skogsingenjörernas vidkommande
bör deras biträde besta uti, förutom det undervisningsarbete,
hvarom i punkt 16 stadgas, och som berörts i sammanhang med de i
punkt 13 omnämnda skyldigheterna, besiktning af sådana arbeten,
för hvilka en skogsägare ämnar begära anslag åt skogsvårdsmedel. Det
må därvid vara skogsingenjör medgifvet att beordra honom underlydande
att verkställa dylik besiktning, om arbetena äro af mindre omfång.

Biträdande och extra shog singenjörs åligganden:

Punkterna 1 och 2 vilja gifva uttryck åt kommitténs uppfattning,
att nu ifrågavarande två slag af tjänstemän böra stå i subordinationsförhållande
till skogsingenjören. Åfven i motiven till punkt 1 och 2
af skogsingenjörs åligganden här kommittén framhållit detta. Kommittén
anser det nämligen olämpligt, att, såsom åtminstone i vissa afseenden
fallet nu är med assistenterna å reviren, biträdande eller extra skogsingenjör
skulle hafva en delvis koordinerad ställning i förhållande till
skogsingenjören. Dennes befälsställning bör ej inskränka sig till endast de
yttre arbetena, utan skogsingenjören bör vara berättigad att älven till
expeditionsgöromålens utförande påkalla biträde af dessa båda slag af
tjänstemän. Det är gifvet, att de för den händelse, att skogsingenjören
missbrukar sin öfverordnade ställning, kunna påkalla rättelse hos skogsinspektören,
b vilken under sina inspektionsresor icke lärer underlåta att
tillse, att skogsingenjören ej använder sitt chefskap till att vältra öfver
hela arbetsbördan på de underordnade tjänstemännen.

Tillsyningsmännens åliggande:

Förutom att de af eget initiativ skola företaga bevakningsresor
inom sitt tjänstgöringsområde i och för tillsyn, att skogslagarnas föreskrifter
efterlefvas, så skola de enligt anvisning deltaga vid utsynmgseller
afsyningsarbeten. De skola därvid följa de anvisningar, som lämnas
dem af den, som beordrat dem utföra det ifrågakomna arbetet. Biträdande
och extra skogsingenjör hafva rätt att lämna dylika order åt
tillsyningsman, som skogsingenjör vid arbetsfördelningen bestämt skola

472

Antal

tjänstemän.

a) Skogsinspektörer.

b) Skogsingenjörer.

biträda dem vid de åt dem anvisade göromålen. Därvid kan det förekomma,
att arbetskrafterna bäst och på det mest ekonomiska sätt tillvaratagas,
om tillsyningsmannen tjänstgör äfven utom det honom tilldelade
tjänstgöringsområdet. Han bör i så fall vara skyldig härtill, lika väl
som skogsingenjör kan beordras till att utföra arbeten utom sitt område.
Äfven vid andra tillfällen, då tillsyningsmans biträde erfordras utom bevakningstrakten,
skall han vara pliktig utföra honom lämnade uppdrag.

Beträffande nu det behöfliga antalet tjänstemän får kommittén, som
beträffande skogskontorets personal redan uttalat, att den enligt kommitténs
mening borde bestå af skogsdirektör, sekreterare, notarie samt
behöfligt antal extra tjänstemän och vaktmästare, i fråga om den uti
orterna anställda personalen afgifva följande förslag.

Skogsinspektörer borde anställas ''till ett antal af tre st., nämligen
en för Kopparbergs, Gäfleborgs och Jämtlands län, en för Västerbottens
län och slutligen en för Norrbottens län. Enligt hvad ofvan
(sid. 451) föreslagits, skulle på de två först nämnde fördelas göromålen
med kontroll öfver tillämpningen af utsyningslagen å hemman inom
Västernorrlands län. De skogsarealer, på hvilka inspektionsskyldighet
skulle tillkomma dem, skulle med ledning af de i det föregående intagna
arealuppgifterna komma att uppgå till respektive 1,836,281.06
har, 3,046,707.9 3 har och 3,326,478.6 6 har, hvartill böra läggas för den
förstnämnde skogsinspektörens vidkommande den areal uti Västernorrlands
län, som eventuellt kommer att hänföras till skyddsskogsområdet, samt
beträffande skogsinspektören i Västerbottens län arealen af de allmänningsskogar,
som bildas vid pågående afvittring uti detta läns fjällsocknar.
Ehuruväl de nu angifna arealerna fördela sig på ett stort område för
hvar. och en af de nämnda tjänstemännen, håller kommittén dock före,
att inspektionen bör med de alltmer förbättrade kommunikationerna
kunna medhinnas af dem.

För att utreda behofvet af antalet skogsingenjörer har kommittén
beträffande Västerbottens och Norrbottens län införskaffat uppgifter angående
det antal dagar, som under åren 1906—1910 tagits i anspråk
för verkställande af förrättningar på grund af de lagar, hvilkas öfvervakande
^ skulle tillkomma skogsingenjörerna. Med ledning häraf har
kommittén uppgjort nedanstående tabellariskt uppställda förslag, uti
hvilket vid . fördelningen på tjänstgöringsområdena af biträdande och
extra, skogsingenjörer tillämpats den principen, att, där ett konstant
behof af arbetskraft är för handen, föreslagits tillsättande af biträdande

47B

skogsingenjör, men eljest af extra. Då ett sådant behof alldeles bestämdt
redan föreligger i lappmarken samt på grund af där gällande
och äfven af kommittén föreslagna lags natur alldeles otvifvelaktigt
kommer att fortfarande kvarstå, så har kommittén för dessa trakter uttalat
sig för tillsättande af biträdande skogsingenjörer, där tjänstemän
utöfver de ordinarie skogsingenjörerna erfordras. Vidkommande antalet
extra skogsingenjörer är detta approximativt. Vinner kommitténs förslag
om utvidgad befogenhet för tillsyningsmän att efter skogsingenjörs
anvisning utföra utsynings- m. fl. arbeten afseende, så är det gifvet, att
detta kan verka till en minskning i behofvet af extra skogsingenjörer.
Å andra sidan kommer såväl tjänstemännens skyldighet att lämna råd
och upplysningar åt skogsägarna i sammanhang med utsyningsförrättningarna
som ock deras bestyr med afsyning af utförda skogsvårdsarbeten,
för hvilka bidrag från skogsvårdsmedlen begäres, att taga deras tid i
anspråk. Endast erfarenheten kan visa, i hvad mån dessa båda faktorer
neutralisera hvarandra. Några skarpa ojämnheter uti tabellens antal
dagar på hvar tjänsteman kunna utjämnas genom det af kommittén
föreslagna förfarandet, att skogsinspektören skall fördela arbetet mellan
distriktets skogsingenjörer.

För Jämtlands läns skyddsskogsområde hafva, såsom framgår af
uppgifterna å sid. 449, i medeltal under hvart af åren 1907—1910 varit
förordnade 12 assistenter för utförande af utsyningsarbeten. Sammanlagda
antalet månader, under hvilka dessa varit förordnade, har utgjort
324. Under hvart och ett af dessa år hafva varit anställda fyra st.
assistenter med helårsförordnande. Kommittén, som finner, att de hittills
vunna erfarenheterna sålunda visat ett konstant behof af detta antal
tjänstemän, föreslår, att länets skyddsskogar uppdelas i tvenne områden
på sätt närmare angifves i efterföljande tabell, samt att inom hvart af
dessa anställes en ordinarie och en biträdande skogsingenjör. Det behof
af arbetskrafter, som därutöfver kommer att föreligga, fylles genom anlitande
af extra tjänstemän. Då kommittén i det tabellariskt uppställda
förslaget upptagit tre sådana såsom årsanställda, så får kommittén framhålla,
att detta antal vid förslagets omsättande i praktiken bör utbytas
mot sex st. anställda under ett halft år. G-enom det af kommittén föreslagna
antalet tjänstemän skulle det årliga antalet tjänstemånader, i medeltal 81
stycken, som erfarenheten hittills visat vara erforderligt, kunna fyllas
eller t. o. m. något öfverskridas. Det årliga antalet tjänstemånader blefve
nämligen med det af kommitténs föreslagne antalet tjänstemän 84 st.

I Kopparbergs län hafva under åren 1908—1910 (såsom nämndt
fastställdes skyddsskogsgränsen den 24 november 1907, hvadan dess

474

c) Tillsyningsmitn.

tillämpande detta år inskränkte sig till december månad) varit förordnade
en årsanställd och under åren 1909 och 1910 äfven eu tillfälligt
anställd assistent. Deras sammanlagda tjänstgöringtid har varit
i det närmaste 45 månader. Inom Särna socken med Idre kapellag
hafva åren 1906—1910 erfordrats i medeltal 233 dagar för utförande
af de arbeten och med dem sammanhängande resor, hvilka varit en
följd af den för området gällande skogslagen. De arbetskrafter, som
sålunda erfordras i detta län i och för tillämpande utaf de båda skogslagarna,
anser kommittén bäst anskaffas genom anställande af en ordinarie
och två extra skogsingenjörer, utaf hvilka senare en kan utbytas mot tvenne
på halft år anställda. Det torde måhända framdeles visa sig, att behofvet
af en tjänsteman förutom den ordinarie skogsingenjören blir konstant,
och att sålunda en extra skogsingenjör bör utbytas mot en biträdande.

I anslutning till här ofvan framlagda motiv och med hänsyn i öfrigt
till de olika afsättnings- m. fl. förhållanden, som äro rådande inom
skilda delar af de nu ifrågavarande trakterna, har kommittén upprättat
nedanstående förslag till uppdelning af dessa uti skogsingenjörsområden
och med angifvande af det enligt kommitténs mening erforderliga antalet
biträdande och extra skogsingenjörer.

Vidkommande nu det behöfliga antalet tillsyningsmän, så får
kommittén till att börja med framhålla att genom bestämmelserna i
§ 12 mom. 2 af kommitténs förslag till lag angående tillsyn å samt
vård af enskildes skogar inom de delar af Västerbottens och Norrbottens
län, hvilka ej höra till lappmarken, antalet bevakare inom dessa trakter
bör kunna minskas. Bötesbestämmelserna i detta lagrum böra verka
därhän, att ägare af mindre sågar intaga en annan ställning gent emot
lagöfverträdaren än nu, då de synbarligen med full vetskap om det
lagstridiga i förfarandet på allt sätt bistått ägare af undermåligt
ostämpladt virke att få detta icke blott försågadt, utan äfven med snaraste
fördt utom sågområdet, så att det ej längre kunnat tagas i beslag.
Risken att blifva medansvarig för lagöfverträdelsen samt att med egna
penningemedel få gälda denna sin andel i förbrytelsen torde helt säkert
afhålla de flesta sådana sågverksägare att fortsätta sin handtering.
Kostnaderna för bevakningen vid dessa sågar har varit rätt betydande.
Inalles hafva de för öfvervakande af dimensionslagens bestämmelser
nödiga utgifterna under senaste åren uppgått till c:a 12,000 kronor, af
hvilka största delen erfordrats för bestridande af bevakningskostnaderna
vid dessa mindre sågar.

Såsom af kommitténs föregående framställning torde hafva framgått,
anser kommittén, att bevakning och andra dylika göromål skola

475

Förslag om antal skogsingenjörer i Norrland och Dalarna:

Skogsvårdsdistrikt. Skogsvårdsområde.	Medeltal förrätt- nings- dagar åren 1906/10.	Antal skogsingenjörer.	Antal förrätt-nings-dagar på hvar tjänste- i man.
Ordi- narie.	Biträ- dande.	Extra.	Summa.
Norrbottens skogsvårdsdistrikt: Haparanda skogsvårdsområde: Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Öfver Torneå, Öfver Kalix, Carl Gustafs, Neder Torneå och Neder Kalix socknar....................................	363	1	i		2	i i 182 :
Luleå skogsvårdsområde : Råneå, Edefors, Öfver Luleå och Neder Luleå socknar..... ................................................	285	i		1	2	143
Piteå skogsvårdsområde : Piteå och Älfsby socknar ..............................	416	i	1		2	208
Torneå lappmarks skogsvårdsområde: Karesuando, Vittangi och Gellivare socknar ......	326	i	1		2	163
Luleå lappmarks skogsvårdsområde: Jockmocks socken ................. ........................	175	i			i	1 175 j
Piteå lappmarks skogsvårdsområde: Arvidsjaurs och Arjeplougs socknar..................	224	i			1	224
Summa	—	6	3	1	10	—
Västerbottens skogsvårdsdistrikt: Skellefteå skogsvårdsområde: Byske, Skellefteå, Jörns och Norsjö socknar	813	1	1	3	5	162
Mellersta Västerbottens skogsvårdsområde: Burträsks, Löfångers, Nysätra och Bygdeå socknar	605	1	1	1	3	202
Umeå skogsvårdsområde: Säfvar, Degerfors, Vännäs, Umeå, Nordmalings och Bjurholms socknar äfvensom de hemman inom Anundsjö, Junsele, Skorpeds och Öfver-lännäs socknar af Västernorrlands län, till hvilkas skog dispositionsrätten är inskränkt .	709	1	1	1	3	236
Malå skogsvårdsområde: Malå och Sorsele socknar ..............................	155	1	_	_	1	155
Lycksele skogsvårdsområde: Lycksele, Stensele och Örträsks socknar...........	499	1	2	_	3	166
Ångermanälfvens skogsvårdsområde: Fredrika och Åsele socknar ...........................	327	1	i		2	163
Dorotea skogsvårdsområde: Dorotea och Vilhelmina socknar .....................	299	1	i		2	150
Summa	—	7	7	5	19	—

476

Skogsvårdsdistrikt. Skogs vårdsområde.	Antal skogsingenjörer.
Ordi- narie.	Bi- trädande.	Extra.	Summa.
Jämtlands—Dalarnas skogsvårdsdistrikt: Jämtlands skogsvårdsområde: Skyddsskogarna inom Hammerdals, Lits och Offerdals tingslag samt Kalls och Åre socknar i Undersåkers tingslag, äfvensom de hemman inom Jämtlands och Västernorrlands län, till hvilkas skog dispositions-rätten är inskränkt, och som ej tillhöra Västerbottens skogsvårdsdistrikt ................................................	i	1	2	4
Härjeådalens skogsvårdsområde: Skyddsskogarna i de delar af Undersåkers tingslag, som ej tillhöra Norra Jämtlands tjänstgöringsområde samt i Hallens, Ovikens, Svegs och Hede tingslag .........	i	1	i	3
Dalarnas skogsvårdsområde: Säma socken med Idre kapellag samt skyddsskogarna i Kopparbergs län ................................................	i		2	3
Summa	3	2	6	11

utföras dels af ordinarie dels af extra tillsyningsmän. I hvad män de
senare kunna blifva erforderliga, tilltror sig kommittén ej att afgöra.
Därest de af kommittén föreslagna ändringarna uti den för de båda
nordligaste länens kustland gällande lagen vinna godkännande, och om
detta äfven blir förhållandet med kommitténs förslag om upptagandet
af skogsvårdsafgifter, samt möjlighet sålunda beredes att uti en rätt stor
omfattning kunna understödja utförandet af skogsvårdsarbeten uti dessa
län, så komma rätt betydande förändringar uti nu bestående förhållanden
att genomföras. Uti hvad mån de komma att öfva inflytande på behofvet
af bevakningspersonal kan endast en tids erfarenhet afgöra.
Försiktighet och klok omtanke torde därför bjuda att på ordinarie stat
nu endast tillsätta det antal tillsyningsmän, som man med visshet kan
betrakta såsom uttryck för ett minimalt behof. I den mån det visar
sig nödigt att öka detta antal, torde statsmakterna kunna antagas ägna
en välvillig behandling åt motiverade förslag i sådan riktning.

477

Utgående från nu antydda grundsatser får kommittén föreslå, att
uti de olika skogsvårdsområdena tillsättas följande antal ordinarie tillsyningsmän: -

Norrbottens skogs vårdsd istrikt.

Haparanda skogsvårdsområde..................... 4 st.

Luleå „ 4 „

Piteå „ 4 „

Torneå lappmarks „ 5 „

Luleå „ „ ..................... 4 „

Piteå ,, ,, .................•••• 4 ii

25 st.

Västerbottens skogsvårdsdistrikt.

Skellefteå skogsvårdsområde............... 6

Mellersta Västerbottens „ 4

Umeå „ 5

Malå skogsvårdsområde.......................... 3

Lycksele „ 5

Ångermanälfvens „ 3

Dorotea ,, 3

st.

29 st.

Jämtlands—Dalarnas skogsvårdsdistrikt.

Jämtlands skogsvårdsområde ..................... 5 st.

Härjeådalens „ ..................... 4 „

Dalarnas „ ..................... 2 „ 11 st.

Summa 65 st.

Sedan kommittén sålunda redogjort för, huru stor personal enligt
kommitténs mening må kunna beräknas vara erforderlig för att öfvertaga
bestyret med de enskilda skogslagarnas öfvervakande och tilllämpning,
får kommittén öfvergå till behandling af frågan om de för
förslagets genomförande nödiga kostnaderna.

Aflönings stat.

478

a) Skogskontoret.

b) Ortspersonalen.

Skogsdirektören bör i aflöningsförmåner jämnställas med byråchef
i domänstyrelsen och sålunda erhålla i

lön ............................... kronor 5,000: —

tjänstgöringspenningar „ 2,500: —

ortstillägg .................... „ 600: — kronor 8,100: —

samt rätt till ålderstillägg efter 5 år med 600 kronor.

Då emellertid skogsdirektören såsom chef för skogskontoret har
sig ålagd den synnerligen ansvarsfulla uppgiften att vara ledare af
statens arbete för den enskilda skogsvårdens höjande, så torde detta
förhållande väl motivera, att de ofvan föreslagna aflöningsförmånerna
höjas med ett tilläggsarfvode af 1,500 kronor.

Sekreteraren torde böra uppbära aflöning motsvarande en andra
gradens tjänsteman sålunda:

lön ................................ kronor 3,600: —

tjänstgöringspengar ... „ 1,800: —

ortstillägg....................:_,,__400: — kronor 5,800: —

hvartill efter 5 år bör komma ett tillägg af 500 kronor och efter 10
år af ytterligare 500 kronor.

Notariens aflöningsförmåner föreslår kommittén böra bestämmas
till likhet med en första gradens tjänstemans eller till

lön.................................... kronor 2,200: —

tjänstgöringspenningar „ 1,500: —

ortstillägg ................... „ 300: — kronor 4,000: —

Efter 5 år borde lönen kunna höjas med 500 kronor, efter 10 år med
ytterligare 500 kronor och efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.
Aflöning åt vaktmästare borde utgå med uti

lön....................................kronor 700: —

tjänstgöringspenningar „ 350: —

ortstillägg ................... j,_ 150: — kronor 1,200: —

hvartill efter 5 år skulle komma ett ålderstillägg af 100 kronor.

Till bestridande af kostnader för extra tjänstemän, skrifbiträden,
samt tryckningskostnader torde böra beräknas ett beiopp af 8,000
kronor.

Öfvergående till den i orterna anställda personalens aflöningsförmåner
får kommittén såsom allmän grundsats uttala, att dessa böra

479

vara afpassade efter samma måttstock, som de vid statens skogsförvaltning
anställdes, så att skogsinspektörs, skogsingenjörs och tillsyningsmans
blifva lika med resp. öfverjägmästares, jägmästares och
kronojägares.

Uti ett afseende anser kommittén dock, att en afvikelse från nu
rådande förhållanden bör vidtagas. Detta gäller beträffande de nu utgående
fasta reseanslagen, hvilka böra utbytas mot reseersättningar
efter ett resereglemente och dagtraktamente under den tid, som tjänstemannen
på grund af förrättningen måste vistas borta från hemmet. I
annat sammanhang har kommittén hemställt om och lämnat skäl för
en förändring i sättet för utgående af den förvaltande personalens reseersättningar.
För ett förslag om samma form i reseersättningars utgående
åt de vid den nu under behandling varande delen af skogsstaten
anställde får kommittén, förutom livad som i denna sak anförts i
sammanhang med frågan om den förvaltande personalens reseersättningar,
framlägga följande ytterligare skäl. Dessa tjänstemän hafva till uppgift
att tjäna den enskilda skogsvården; på deras sätt att utföra detta åliggande
och deras förmåga och vilja att söka komma i liflig kontakt med
de enskilda skogsägarna beror uti hög grad utvecklingen af den enskilda
skogsvården inom det stora område, som nu är i fråga. Det är under
resor och arbete i skogen, som statens tjänstemän på det mest verksamma
sätt kunna nå förbindelse med skogsägarna. Allt, som i en
eller annan form härvid kan verka hämmande, bör undanröjas. Hit
hör bl. a. bristande ekonomisk förmåga hos personalen att företaga de
erforderliga resorna. Till en sådan oförmåga kunna de fasta reseanslagen
blifva orsak. Sedan de äro förbrukade, är en viss obenägenhet
hos tjänstemannen att med uppoffring af egna medel anträda tjänsteresor
mycket förklarlig. Mänskligt förklarlig torde äfven hos en i
ekonomiskt afseende kanske ej allt för väl situerad tjänsteman den
åstundan vara att af det honom tillmätta fästa reseanslaget göra besparingar.
Staten som arbetsgivare torde ej böra, såsom i det förra
fallet sker, sätta sina tjänstemän i den belägenheten, att deras pliktkänsla
kommer i strid med deras ekonomiska förmåga att följa dess
bud, lika litet som den, hvilket blir händelsen i det senare exemplet,
bör i själfva formen för aflöningen inlägga en frestelse för vederbörande
att dagtinga med plikten mot arbetsgivaren. I det nu under behandling
varande fallet är tydligtvis framgången af vederbörande tjänstemäns
arbete till mycket stor del beroende däraf, att de äro i stånd att
vinna skogsägarnas förtroende, och att dessa senare verkligen finna, att
de blifva på ett verksamt sätt betjänade och hulpna. Enligt kom -

Respen ningar.

480

Skogsingenj
öremas aflöning.

mitténs förslag böra skogsingenjörerna bland sina åligganden äfven räkna
att verkställa afsyning utaf utförda skogsvårdsarbeten, för bvilka begäres
bidrag af skogsvårdsmedel. Denna tjänsteplikt kan gifvetvis
medföra resor i en kanske rätt utsträckt grad utöfver livad som erfordras
för arbeten, hvilka bero af skogslagarna. Därjämte skola de, hvad
länens kustland angår, verkställa sådan besiktning, som omförmäles i
den för denna del af länen föreslagna skogslags § 8. Åfvenledes skola
de företaga resor i syfte att meddela teoretisk undervisning uti skogsskötsel.
Alla dessa olika åligganden komma gifvetvis att medföra resor
i en omfattning vida utöfver hvad som erfordras för arbeten med utsyningar
o. d. göromål. Uti hvilken grad, som detta kan blifva fallet,
är däremot ej möjligt att med någon tillförlitlighet beräkna. Och det
är under sådana förhållanden, som kommittén ansett det vara med såväl
statens som den enskildes intressen mest öfverensstämmande, att reseersättningarna
till skogsingenjörerna komma att utgå efter ett resereglemente.

Beträffande skogsinspektörerna gäller, att deras resor i ännu mindre
grad än skogsingenjörernas kunna på förhand beräknas. Skall verkligt
gagn kunna dragas af deras, såsom man får antaga, större erfarenhet,
så måste de kunna ägna sig åt sin inspekterande och ledande verksamhet,
utan att därvid bindas af tanken på egna uppoffringar. Kommittén har
ansett sig böra föreslå, att skogsinspektör vid fall af klagomål öfver
skogsingenjörs förrättning skall vara skyldig att på ort och ställe granska
den öfverklagade åtgärden. Ett sådant förslags genomförande är synnerligen
önskvärdt ur synpunkten af den enskilda skogsägarens berättigade
anspråk på en saklig granskning af statstjänstemannens sätt att handhafva
hushållningen med skogen, men detta förslag innebär äfven, att
skogsinspektörens resor ej kunna på förhand beräknas och sålunda ej
heller den lämpliga storleken af ett åt honom anvisadt fast reseanslag.

Hvad nu slutligen angår grunderna för det resereglemente, enligt
hvilket kommittén ansett reseersättningarna böra utgå, så har kommittén
på annat ställe (sid. 250 ff.) närmare redogjort för dessa.

öfriga aflöningsförmåner anser kommittén, såsom nämndt, böra
utgå i likhet med hvad nu är fallet åt öfverjägmästare, jägmästare och
kronoj ägare.

Skogsinspektörerna borde sålunda erhålla

i lön.......................................... kronor 4,000: —

„ tjänstgöringspenningar...... ,, 3,200: — kronor 7^200: —

481

samt vara berättigade att efter 5 år erhålla ytterligare 600 kronor i
lön. Hyra för expeditionslokal bör utgå med 400 kronor.

Skogsingenj örernas lön bör bestämmas till 2,300 kronor. I likhet Skogsinspetmed
hvad nu är fallet beträffande jägmästarna, böra tjänstgörings- torj\™^af''
penningarna utgå med olika belopp efter olika förhållanden uti de olika
skogsvårdsområdena. De böra enligt kommitténs förmenande bestämmas
att utgå med 3,000 kronor till skogsingenjörerna uti Haparanda, Torneå
lappmarks, Luleå lappmarks, Piteå lappmarks, Malå och Dorotea skogsyårdsområden,
med 2,800 kronor till skogsingenjörerna uti Lycksele,
Angermanälfvens, Härjedalens och Dalarnas skogsvårdsområden, med
2,600 kronor till skogsingenjörerna uti Luleå, Piteå, Skellefteå, Mellersta
Västerbottens, Umeå och Norra Jämtlands skogsvårdsområden. Beträffande
det sistnämnda föreslår kommittén sålunda 200 kronor högre tjänstgöringspenningar,
än som utgingo till innehafvaren af jägmästare tjänsten uti
Norra Jämtlands revir före den reglering, som genomfördes i och med
Kungl. Maj:ts af 1910 års Riksdag godkända förslag till delning af
bland annat detta revir. Kommittén finner fog för denna höjning uti
den omständigheten, att till skogsingenjörens tjänstgöringsområde komma
att hänföras uteslutande sådana trakter, som äro belägna längs efter
fjällryggen, och uti hvilka tjänstgöringen af flera skäl måste anses
synnerligen kräfvande. Skogsingenjörerna böra i likhet med jägmästare
åtnjuta trenne ålderstillägg efter resp. 5, 10 och 15 år med hvarje gång
400 kronor.

Åt de biträdande skogsingenjörerna föreslår kommittén en lön af Biträdande
1,800 kronor. Åfven till dem böra tjänstgöringspenningarna utgå med körers?”
olika belopp, och hemställer kommittén i sådant afseende, att åt de i loning.
Haparanda, Torneå lappmarks, Lycksele, Angermanälfvens, Dorotea,

Norra Jämtlands och Härjeådalens skogsvårdsområden anställde måtte
bestämmas tjänstgöringspenningar till ett belopp af 1,400 kronor samt
åt öfriga till ett belopp af 1,200 kronor. Alla biträdande skogsingenjöier
böra efter 5 års tjänstgöring erhålla ett ålderstillägg af 300 kronor.

Ett för skogsinspektörer, skogsingenjörer och biträdande skogs- Förbud mot
ingenjörer gemensamt villkor för åtnjutande af nu föreslagna löne- ^mangar1"
förmåner bör vara, att de ej äga rättighet att åtaga sig förrättningar
åt enskilde mot särskildt arfvode. För att tjäna den enskilde uppbära
de sin lön af staten, och man skulle kunna tänka sig, att frihet att
mottaga enskilda skogsförrättningar mot särskildt arfvode skulle kunna
komma någon att rätta sitt omdöme angående en skogs behof af afverkning
efter storleken af det erbjudna arfvodet. För att undanröja alla dylika
frestelser och för att gifva tjänstemännen en sådan ställning, att allmän -

482

hetens förtroende till dem ej af sådana skäl behöfver sättas på prof,
bör det alltså utfärdas ett dylikt allmänt förbud, som kommittén nu
föreslagit.

Tiiisynings- Tillsyningsmännens lön bör bestämmas, i likhet med kronojägarnas,

männens af- till 600 kronor. Tjänstgöringspenningarna åt dem, som äro anställda i
löning. jforrbottens och Västerbottens län samt i Särna socken med Idre kapellag
af Kopparbergs län, bör utgå med 700 kronor, åt öfriga med 600 kronor.
Efter 5, 10 och 15 år bör lönen kunna höjas, hvarje gång med 100
kronor; en hyresersättning af 100 kronor bör lämnas tillsyningsmännen.
De böra, liksom kronojägarna, vara förbjudna att idka handelsrörelse.
Beservations- Alla nu nämnda utgifter böra utgå såsom ordinarie anslag. Att

ansiag. utgå såsom reservationsanslag för befrämjande af den enskilda skogsvården
torde böra beräknas arfvoden åt extra skogsingenjörer. Dessa
torde kunna bestämmas till ett belopp af 2,400 kronor för år räknadt.
För bestridande af kostnader för extra bevakning torde böra upptagas
ett belopp af 10,000 kronor. Från samma anslag borde äfven utgå
medel till beredande af möjlighet för skogskontoret att anordna möten
distriktvis med tjänstemännen för öfverläggning uti frågor, som röra
skogsvård, hvarjämte anslaget äfven borde upptaga ett belopp att användas
till utdelande af stipendier för att företaga resor i studiesyfte.
Till de två sist angifna syftena föreslår kommittén ett belopp af 3,000
kronor. Slutligen skulle reservationsanslaget äfven omfatta medel till
bestridande af expenser för skogsinspektörerna, förslagsvis 600 kronor
åt hvar och en af dem.

Då resekostnaderna för personalen i orterna svårligen kunna med
någon grad af visshet beräknas, borde de utgå i form af ett förslagsanslag,
som torde böra gifvas en storlek af 50,000 kronor.

Förslags anslag.

483

Sammanställning af förestående aflönings- och utgiftsförslag :

Befattningshafvare.	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Orts- tillägg.	Arfvode.	Summa.	Total- summa.
Ordinarie anslag: Skogskonto^:
Skogsdirektör..................	5,000	2,500	600	1,600	9,600	i
Sekreterare.....................	3,600	1,800	400	—	5,800	• i i
Notarie...........................	2,200	1,500	300	—	4,000
Vaktmästare ..................	700	350	150		1,200	\
För bestridande af kostna-der för extra tjänstemän, skrif biträden, trycknings-
kostnader.....................	—	—	—	—	8,000	28,600
Ortsförvaltningen:
1 skogsinspektör ............	4,000	3,200	—	—	7,200	{
2 „ ............	8,000	6,400	—	—	14,400
Hyra för expeditionslokal åt 3 skogsinspektörer å 400
kronor ........................	—	—	—	—	1,200	22,800
1 skogsingenjör...............	2,300	3,000	—	—	5,300
5 „ ...............	11,500	15,000	—	—	26,500
1	2,300	2,800	—	—	6,100
3 „ ...............	6,900	8,400	-	—	15,300
1	2,300	2,600	—	—	4,900
5 „ ...............	11,500	13,000	—	—	24,500	81,600
1 biträdande skogsingenjör	1,800	1,400	— ■	—	3,200
7 1 »> it	12,600	9,800	—	—	22,400
1 »» a	1,800	1,200	—	—	3,000
3 ,, „	5,400	3,600	-	—	9,OOo	37,600
				Transport	170,600

Efter 5 år kan lönen

f Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kronor och
efter 10 år med ytterligare
,500 kronor.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kronor,
efter 10 år med ytterligare
600 kronor och efter 15
år med än ytterligare 500
kronor.

r Efter 5 år kan lönen

Efter 5 år kan lönen

Efter 5 år kan lönen
höjas med 400 kronor,
efter ytterligare 5 år med
likaledes 400 kronor och
efter än ytterligare 5 år
med äfvenledes 400
kronor.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 300 kronor.

484

Befattningshafvare.	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Orfcs- tillägg.	Arfvode.	Summa.	Total- summa.
Transport	_	_	_	_	_	170,600
1 tillsyningsman ............	600	700	-	—	1,300		Efter 5 år kan lönen
55 „ ............	33,000	38,500	—	—	71,500		höjas med 100 kronor,
1 „ ............	600	600	—	—	1,200		efter ytterligare 5 år med likaledes 100 kronor och
8 „ ............ Hyresersftttning åt 65 till-	4,800	4,800			9,600		efter än ytterligare 5 år med äfvenledes 100 kronor.
syningsmån å 100 kronor	•— .	—	-	—	6,500	90,100
Summa	—	—	—	—	—	260,700
Reservationsanslag: Arfvoden åt extra skogs-ingenjörer 12 st. å 2,400
kronor ........................ Till bestridande af kost-					28,800	•
nader för extra bevak-
ning ...........................	-	—	—	—	10,000
För anordnande af distrikts-möten och till resestipen-
dier ...........................	—	—	—	—	3,000
Expenser åt tre skogsin-
spektörer å 600 kronor	—	—	—	—	1,800	43,600
Summa	—	—	—	-	—	43,600
Förslagsanslag: Till bestridande af rese-
kostnader för personalen	—	— .	—	—	—	50,000
Summa	—	—	—	—	—	50,000
Sammandrag:
Ordinarie anslag ............	—	—	—	—	—	260,700
Reservationsanslag ........	-	—	—	—	—	43,600
Förslagsanslag ..............	—	—	—	—	—	50,000
Summa	—	—	—	—	—	354,300

Till jämförelse med denna summa må nämnas, att de endast på
ortsförvaltningen belöpande kostnaderna för statens bestyr med de enskilda
skogar, som nu behandlats, enligt domänstyrelsens berättelse för
år 1909 bil. 22 uppgingo till 326,396 kronor 10 öre. Häraf beräknas

485

121,077 kronor 98 öre komma på den ordinarie personalen och 205,318
kronor 12 öre på den extra. Då uti ofvanstående beräknade kostnader
för en ny afdelning inom skogsstaten till de enskilda skogslagarnas
handhafvande ingå kostnaderna äfven för det föreslagna skogskontoret
uti jordbruksdepartementet, 28,600 kronor, så bör, för att en jämförelse
melian nuvarande och föreslagna kostnader skall kunna göras, denna
summa afdragas från totalsumman, 354,300 kronor, hvarefter på ortsförvältningarna
återstår ett belopp af 325,700 kronor, eller ungefär enahanda
summa, hvartill de nuvarande kostnaderna beräknas uppgå. Uti
dessa senare ingår visserligen ofvan angifna belopp af 121,077 kronor
98 öre, som anses belöpa på den ordinarie personalens arbete, och som
äfven efter anställande af den för skogslagarnas handhafvande afsedda
personal kommer att från statsverket utbetalas. Det lärer emellertid
vara tydligt, att, om ej nytillkommande orsaker föranleda anställande
af ytterligare arbetskrafter, besparingar skola kunna göras å Btatsskogarnas
förvaltning, sedan den ordinarie personalen helt och odeladt
får ägna sig åt denna.

486

Jämförande tablå mellan de kostnader, som betingas af kommitténs förslag
till organisation af skogsstatspersonalen i Norrland och Dalarna,
och de för närvarande utgående kostnader^.

(	Lön.	Tjänst- görings-	Arfvode.	Summa.
Förvaltningen af statens skogar.		penningar.
Distriktsstyrelser.
j 1 distriktschef......................................	—	—	9,000	9,000
! 1 d:o .....................................	—	—	9,000	9,000
1 öfverjägmästare .................................	4,000	3,200	—	7,200 *)
3 d:o .................................	12,000	9,600	—	21,600x)
1 ombudsman.......................................	—	—	2,000	2,000
1 d:o .......................................	—	_	2,000	2,000
1 assistent ........................................	2,200	1,500	—	3,700 *)
\| 3 d:o .........................................	6,600	4,500	—	11,100 2)
j 1 bokhållare ......................................	1,200	600	—	1,8008)
! 1 d:o .......................................	1,200	600	—	1,800")
Reseersättningar för en distriktsstyrelse ...	—	—	—	5,000
d:o d:o	—	—	—	5,000
Expenser, lokalhyra, skrifmaterial, telefon
m. m. för en distriktsstyrelse..............	—	—	—	9,000
d:o d:o	—	—	—	9,000
Summa kronor	—	—	—	97,200
Bevirförvaltningama.
1 förste kronojägare ...........................	800	700	—	1,500 *)
51 d:o ...........................	40,800	35,700	—	76,500 ‘)
Summa kronor		—	—	78,000
Sammandrag.
Distriktsstyrelser...................................	—	—	—	97.200
Revirförvaltningarna ..............................	—	—	—	78,000
Summa kronor	—	—	—	175,200
Nu utgående kostnader, som efter genomförande af kommitténs förslag bortfalla.
1 öfverjägmästare ................................	4,000	3,200	—	7,2005)
3 d:o .................................	12,000	9,600	—	21,600 s)
1 d:o .................................	4,000	2,800	—	6,8006)
Reseersättning för en öfverjägmästare......	—	—	—	1,300
d:o » två d:o ......	—	—	—	2,600
Transport	—	_	—	39,500

’) Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor. 2) Efter 5 år kan lönen höjas med 300 kronor.

*) Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kronor och efter ytterligare 5 år med ännu 200 kronor.

4) Efter 5 år kan lönen höjas med 300 kronor. 6) Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor.

487

.	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Arfvode.	1 Summa,
Transport Reseersättning för en öfverjägmästare...... d:o * en d:o ...... 1 assistent .......................................... 3 d:o .......................................... 1 d:o .......................................... Hyra för expeditionslokal åt en öfverjäg- mästare............................................. d:o åt fyra d:o .................. Expenser m. m. till fem öfverjägmästare-expeditioner år 1909..........................	—	—	3,200.— 9,600.— 3,000.—	j 39,500.— 1,100.-1,100.— j 3,200.— 9.600. — 3,000.— 1 400.— 1.600. — 6,131.78
Summa kronor Sammandrag. Kostnader, som betingas af kommitténs förslag ............................................ Vid förslagens genomförande bortfallande kostnader.........................................	—	—	—	65,731.78 175,200.— 65,731.78
Rest ökade förvaltningskostnader kronor	—	—	—	109,468.22
Kostnader enligt kommitténs förslag för handliafvande i orterna af de för en-skildas skogar gällande lagarna enligt tabell sid. 483...................................				325,700.— \|
Nuvarande kostnader enligt domänsty-relsens underdåniga berättelse för år 1909 bil. 22....................................			326,396.10
hvarifrån böra afdragas de beräknade kost-naderna för den ordinarie personalens arbete................................................		-	121,077.98	205,318.12
Rest ökade kostnader kronor	—	—	—	120,381.98
Härtill komma kostnaderna för anord-nande af ett skogskontor i jordbruks-departementet enligt tabell sid. 483......				28,600.— ;
Summa ökade kostnader kronor		—	—	148,981.98 j
Sammandrag. Ökning i kostnaderna för: förvaltning af statens skogar.................				109,468.2 2
handhafvande af de för enskilda skogar gällande lagarna...............................			_	148,981.98
Summa kronor		—	—	j 258,450.20

488

JVu gällande
bestämmelser.

15 kap.
byggningabalken.

Skogseld.

De om skogseld gällande stadgandena äro inrymda i

1) 15 kap. Byggningabalken, hvars rubrik är »Om skogseld»,

2) 61 § af Förordningen den 1 augusti 1805 om skogarne i riket,

3) 44 § af instruktionen för skogsstaten den 23 december 1909 samt

4) 3, 6 och 22 §§ af 19 kap. Strafflagen.

De båda första paragraferna i 15 kap. Byggningabalken utgöra i
viss mån fortsättning på näst föregående kapitlet i samma balk, hvilket
handlar om »svedjande». I nämnda paragrafer behandlas nämligen
svedjande från synpunkten af den därmed förenade faran för uppkomsten
af skogseld. — I 1 § af 15 kap. talas sålunda om de försiktighetsmått,
som skola vidtagas för hindrande af uppkomsten af skogseld. Dessutom
stadgar paragrafen bötesbestämmelser såväl för det fall, att man
tänder eld å svedjeland förr än man vidtagit de i paragrafen angifna
försiktighetsmått, som ock för det fall, att man tänder eld å svedjeland
då »starkt väder, stor torka och hetta är» eller att man aflägsnar sig
från svedjeland innan elden blifvit alldeles utsläckt. Härvid är att
märka, det dessa bötesbestämmelser gälla för det fall, att ingen skada
sker. Sker skada, torde vederbörandes -oförsiktighet med elden uti de
i paragrafen angifna afseenden vara straffbar enligt 19 kap. 22 § strafflagen.
— I 2 § af 15 kap. talas om det fall, att skogseld sprider sig
från svedjeland, oaktadt de i 1 § angifna försiktighetsmått blifvit iakttagna.
Därvid åligger det den, som tändt eld å svedjelandet, att vid
10 dalers bot kalla grannarna till hjälp samt att låta klämta vid närmaste
kyrka för att tillkalla ytterligare folk.

I 3 § af 15 kap. talas om det fall, att eld upptändes ute å marken
utan sammanhang med svedjande. Därest någon upptänder eld ute å
marken utan att sedermera släcka den väl ut, drabbas han af bötesstraff
(20 daler). Om emellertid elden upptändes, »då starkt väder eller
långsam torka är» eller »där skog och annat kan itändas», är den som
upptändt elden, men underlåtit att släcka den, förfallen till dubbelt
straff, ändå att ingen skada sker. För det fall åter att skada skett,

489

stadgar paragrafen ersättningsskyldighet för den som upptändt elden.
Dessutom är vederbörande för sådan händelse äfven i fall, hvarom i denna
paragraf talas, underkastad ansvar enligt 19 kap. 22 § strafflagen.

I 4 § af 15 kap. talas om släckning af skogseld. Grannar och
socknemän hafva ovillkorlig skyldighet att, där laga förfall ej föreligger,
skynda till platsen, där skogseld uppkommit, för att biträda vid släckningen.
Straff för uraktlåtenhet att inställa sig är 2 dalers böter. Kan
elden ej släckas af de personer, hvilka sålunda kommit till platsen,
utan skulle faran taga till, skall nästa kronobetjänt underrättas, hvarefter
denne skall utsända budkafle för uppbådande af mera folk. Därvid
skall för hvarje matlag inställa sig en man å brandplatsen, hvarförutom
hvarje ryttare, soldat och båtsman är skyldig att deltaga i
släckningsarbetet. Straff för nedläggande af budkafle är 5 dalers böter.
Straff för underlåtenhet att efter budkafles emottagande infinna sig å brandplatsen
är likaledes 5 dalers böter. Dessutom är stadgadt straff af 3 dalers
böter för den, som kommer för sent, samt för den, som lämnar brandplatsen
innan hemlof gifvits. — Härförutom innehåller paragrafen bestämmelser
om vakthållning å brandplatsen sedan elden blifvit dämpad.

I 5 § gifvas bestämmelser om förhörs anställande för utrönande
af orsaken till eldens uppkomst. Därjämte finnas i paragrafen föreskrifter
om huru skall förfaras med vägfarande man, lös person m. fl.,
då sådan befunnits vållande till eldens uppkomst, hvilka bestämmelser
emellertid torde få anses upphäfda genom de i promulgationslagen till
strafflagen gifna bestämmelserna om häktning.

I 6 § gifvas straffbestämmelser för skogstjänstemän och kronobetjänte,
hvilka icke fullgöra sina skyldigheter med afseende å deltagande
i släckning af skogseld.

61 § i 1805 års skogsordning stadgar, att den, som upptäcker
upphofsmannen till sådan skogseld, som icke uppkommit af svedjande,
skall erhålla belöning af 33 riksdaler 16 skillingar, så framt sådan belöning
kan, jämte böterna och ersättning för skadan, af den brottsliges
medel gäldas.

I 44 § af gällande instruktion för skogsstaten stadgas, att vederbörande
jägmästare och bevakare skola, när skogseld yppar sig å allmän
skog, ofördröjligen efter därom erhållen kännedom begifva sig till brandstället,
samt att den förre har att föra befälet öfver släckningsmanskapet.

I 3 § stadgas straff för den, som uppsåtligen sätter eld å, bland
annat, skog. Straffets storlek är beroende på olika omständigheter,
men kan det aldrig sättas lägre än till straffarbete i två månader.

1805 fcrs
skogsordning.

Instruktionen
för
skogsstaten.

J9 kap. strafflagen.

490

I 6 § stadgas straff för den, som uppsåtligen medelst krut eller
annat sprängämne kommer förödelse å stad å, bland annat, skog.
Straffet ä/ detsamma som enligt 3 §.

I 22 § stadgas straff för den som ouppsåtligen, genom vårdslöshet,
oförsiktighet eller försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom
(således äfven skog) eller till sådan förödelse därå, som i 6 §
omtalas. Straffet är fängelse i högst sex månader eller böter.

Svedjande.

pj ungbränning.

Då vid föregående utredningar angående ändrad lagstiftning i
fråga om förekommande och släckning af skogseld äfven upptagits
frågan om ändrade bestämmelser beträffande svedjande och ljungbränning
såsom stående i nära sammanhang med förstnämnda ämne, har kommittén
velat jämväl i korthet beröra nu gällande bestämmelser med
afseende å svedjande och ljungbränning.

Regler om svedjande återfinnas i 14 kap. byggningabalken, i 1805
års skogsordning samt i kungl. kungörelsen den 2 mars 1819; och
framgår af dessa bestämmelser,

att svedjande fritt får företagas å all jord, af hvad natur den
vara må, inom åker, äng och beteshage, samt å frälse- och skattejord,
därjämte äfven utom hägnad, dock ej å sandmo och å bergaktig eller
stenbunden mark,

att däremot verkställande af svedjande å sandmo samt bergaktig
eller stenbunden mark utom åker, äng och beteshage samt å allmänningar,
boställs-, kronohemmans- och annan kronojord jämväl å annan
mark utom hägnad icke får ske annat än efter besiktning af två trovärdige
män och vederbörande länsstyrelses på grund af deras intyg
meddelade tillåtelse,

samt att den som olofligen svedjer berg och sandmo eller bergaktig
mark skall vara skyldig att i åtta år hålla marken inom hägnad,
hvarjämte den svedda marken under den tid den skall hållas inhägnad
icke må betas.

Beträffande ljungbränning förordnades genom nådig resolution
den 17 augusti 1762, att allmogen i de landsorter, hvarest stora ljunghedar
funnes, skulle äga tillåtelse att på de skoglösa fälten få afsvedja
ljungen om våren, då marken ännu vore rå. Genom nådigt bref den
3 september 1781 till landshöfdingarna i Hallands, Skaraborgs och
Ålfsborgs län föreskrefs, att i fråga om ljungbränning skulle i alla
delar iakttagas hvad om svedjande i allmänhet vore stadgadt. Hvad
ofvan om svedjande sagts äger följaktligen äfven tilllämplighet i fråga
om ljungbränning.

491

Redan länge hafva de sålunda gällande stadgandena ansetts icke
vara tillfredsställande. Ett utslag häraf finner man bland annat uti
1868—1870 års skogskommittés förslag till skogsordning för Norrland,
däri under »allmänna föreskrifter till förekommande af skogsförödelse»
upptagits två paragrafer af följande lydelse:

»§ 80 mom. 1. Allt svedjande vare förbjudet, men bränning af
ris, jämnt utbredt eller sammanfördt i högar, må, under iakttagande
för öfrigt af de i 81 § meddelade föreskrifter, äga rum. — Mom. 2.
Ljungbränning vare ej i något fall tillåten.

§ 81. Ute å mark må icke, för bvad ändamål det än kan vara,
eld upptändas, utan att åtgärder till förekommande af eldens spridning
blifvit vidtagna genom gräfning omkring stället, det närliggande områdets
rensning från brännbara ämnen, eldstads inrättande eller annorledes;
och må den, som elden tändt, ej därifrån bortgå, innan den
blifvit släckt.»

Ansvarsbestämmelserna för öfverträdelser af dessa föreskrifter återfinnas
i §§ 93—96 af samma förslag.

Kommittén uttalade i motiven, att nuvarande stadganden väl vore
af beskaffenhet att, om de med noggrannhet iakttoges, kunna vara tillfyllestgörande;
afsikten med § 81 vore emellertid att genom bestämdare
och i viss mån skärpta föreskrifter förebygga uppkomsten af skogseld.

Under följande tid upptogs frågan om ny lagstiftning angående
hithörande ämnen af enskilda motionärer vid såväl 1874 som 1879 års
riksdag, utan att likväl något riksdagens beslut af motionerna föranleddes.
Den 5 november 1886 erhöll domänstyrelsen af Kungl. Maj:t i uppdrag
att utarbeta förslag till förändrade bestämmelser till förekommande eller
hämmande af skogseld samt i fråga om svedjande och ljungbränning.
I anledning häraf afgaf domänstyrelsen den 20 oktober 1890 underdånigt
utlåtande.

Däri yttrade styrelsen till en början angående svedjande, att ett
sådant brukningssätt alltmer kommit ur bruk och att skogarnas stegrade
värde innefattade tillräckligt skäl för jordägaren att icke genom svedjande
förstöra skogen å sitt område, samt att det på grund däraf synts
styrelsen som om någon ändring af gällande stadgar i detta afseende
icke skulle vara af nöden.

Beträffande åter åtgärder till förekommande och hämmande af
skogsbrand samt beträffande ljungbränning framställde styrelsen i sitt
utlåtande förslag till positiva bestämmelser. Dessa förslag hade uppgjorts
med ledning dels af utlåtanden, som förut i anledning af fråga

1868—1870
års skogskommitté.

Domän styrelsent
utlåtande
den 10 oktober
1890.

Svedjande.

492

Skogseld.

om lagstiftning för enskildes skogar afgifvits af samtliga skogstjänstemän
i livad nämligen dessa utlåtanden berörde förevarande frågor, dels
af utredning, som lämnats af särskilda, af styrelsen tillkallade kommitterade,
dels ock af utlåtanden, infordrade från samtliga länsstyrelser
i riket.

Beträffande skogseld afgaf styrelsen förslag till förordning angående
åtgärder till förekommande eller hämmande af sådan, livilket författningsförslag
omfattade 7 §, hvilka här nedan ordagrant återgifvas.

»§ 1. Kommun på landet skall till skydd mot eldfara i skogsmark
fördelas i rotar och hvarje sådan förestås af en brandfogde; dock må
kommun af ringare omfattning såsom en brandrote anses eller med
angränsande kommun till en gemensam rote förenas. — Öfverenskomma
kommuner att förenas till en brandrote med gemensam brandfogde, skola
besluten härom underställas Konungens befallningshafvande.»

Uti motiven till samma paragraf anfördes: Anordning med särskilda
brandfogdar hade af styrelsen redan 1884 vidtagits å vissa trakter
af Norrbottens och Västerbottens län till skydd för kronans skogar, och
hade denna anordning visat sig medföra god verkan. På enskildt
initiativ hade också i vissa kommuner vidtagits anordning med anställande
af brandfogdar äfven för enskildes skogar.

»§ 2. Brandfogde åligger: att vaka öfver att eld med varsamhet
användes ute å marken samt att härutinnan gifna föreskrifter noggrant
efterlefvas; att, då skogseld uppkommer, i första hand leda dess släckning
och att, om närboendes hjälp är otillräcklig, utsända budkafle för
uppbåd af nödigt släckningsmanskap på sätt i 15 kap. byggningabalken
sägs, därvid bud gifves närmaste kronobetjänt samt, då eld uppkommit
å eller i närheten af allmän skog, jägmästare och kronojägare, den
förre, om han är i orten boende; skolande brandfogde åt tillstädeskommande
kronobetjänt, eller i hans frånvaro åt kronojägare, öfverlämna
befälet öfver manskapet och ledningen af eldsläckningen, som dock, när
jägmästaren kommer till brandstället, af honom i första rummet handhafves;
att hos vederbörande åklagare för beifran anmäla underlåtenhet
eller öfverträdelse af livad om elds användande ute på marken samt om
skogselds släckning är stadgad t.»

Af motiven till samma paragraf inhämtas: Man kunde möjligen
ifrågasätta lämpligheter af att uppsikten öfver elds handterande ute å
marken, såsom allt för svårt att utföra, i förordningen särskildt upptoges.
Men om ock en sådan tillsyn icke kunde utöfvas i alla förekommande
fall, måste redan den omständigheten, att brandfogden i
sådant afseende ägde en öfvervakande befogenhet, hafva inflytande

493

åtminstone på närboende och efterhand verka till större vaksamhet med
elden. Alfattningen af paragrafen vore gjord med hänsyn därtill, att
brandfogde borde hafva uppsikt äfven öfver svedjande och ljungbränning.

»§ 3. Brandfogdar åtnjuta enahanda hägn och vitsord, som enligt
lag och särskilda författningar tillkomma dem, hvilka allmän befattning
utöfva eller rättens ärenden gå.»

Uti motiveringen till samma paragraf yttrades: Det låge i sakens
natur, att brandfogdar såsom förordnade af vederbörande länsstyrelse
borde likställas med andra af länstyrelsen antagna tillsynings- eller
polismän och att de redan af sådan anledning måste anses berättigade
att åtnjuta i paragrafen omförmälda hägn och vitsord, men ansåge styrelsen
att särskild föreskrift härom borde till upplysning för allmänheten
i förordningen införas.

»§ 4. Kommunalstämman skall uppgöra och till Konungens befallningshafvande
insända förslag såväl till brandrotar som brandfogdar.
Efter pröfning af dessa förslag fastställe Konungens befallningshafvande
brandrotar med iakttagande att desammas omfattning varder tydligt
bestämd samt antage brandfogdar för en tid af fem år i sänder; och
låte sedermera under årligen april månad i länets allmänna kungörelser
införa uppgift om brandrotarnas omfattning äfvensom om brandfogdarnas
namn och hemvist.»

Styrelsen yttrade härutinnan: Såsom i viss mån varande kommunens
förtroendemän utan bestämd aflöning borde brandfogdarna utses
på kommunalstämma. Då emellertid de åligganden, som föreslagits skola
tillkomma brandfogdarna, skulle till en del för dem medföra kronobetjänings
befogenhet samt staten dessutom såsom skogsägare i många
fall skulle komma att deltaga i deras aflönande, ansåge styrelsen, att
valet af brandfogdar borde närmare granskas och i sådant afseende
underställas Konungens befallningshafvandes pröfning. — Lika viktig
som granskningen af brandfogdes lämplighet vore enligt styrelsens uppfattning
pröfningen af roteindelningens ändamålsenlighet.

»§ 5. Har kommun öfverenskommit om särskilda bestämmelser till
skydd mot eldfara i skogsmark, hvilka utöfver hvad denna förordning
föreskrifver ansetts nödiga, därvid kommunen jämväl äger besluta om
godtgörelse åt släckningsmanskap, skola sådana bestämmelser för att
blifva gällande af Konungens befallningshafvande pröfvas och godkännas.»

Uti motiven till paragrafen anfördes: Rätten för hvarje kommun
att med iakttagande af de allmänna bestämmelserna i den föreslagna förordningen
själf närmare ordna sitt brandväsende efter ortens förhållanden
ansåge styrelsen vara en af förslagets hufvudgrunder. — Det kunde ifråga -

494

sättas, huruvida vid det förhållande att biträde vid släckning af skogseld
enligt 15 kap. 4 § byggningabalken vore ett allmänt besvär, kommunen
ägde lagligen besluta om uttaxering af medel till bestridande af
godtgörelse åt släckningsmanskap. Obestridligt vore emellertid, att det
med skogselds släckning förenade arbete i allmänhet drabbade kommunens
innebyggare ganska ojämt i det att de, som bodde i den egentliga
skogsbygden, blefve mest anlitade och ofta nödgades syssla med eldsläckning
å kronans skogar äfvensom å enskilda skogsområden, hvilkas
ägare, i många fall boende nere i bygden, själfva ginge fria från släckningsbesväret.
Tyngst drabbade detta besvär personer, som icke själfva
ägde skog, såsom handtverkare, lösa arbetare och torpare, hvilka med
uppoffring af egen dagspenning måste utgöra arbete för att skydda
annans egendom. Skälig ersättning för arbete med släckning af skogseld
borde därföre anses vara af billighet betingad och äfven ägnad att genom
den större beredvillighet att skynda till brandstället, som af medvetandet
om ersättnings erhållande skulle framkallas, främja ett hastigare dämpande
af uppkommen eld. Af dessa skäl ansåge styrelsen, att kommunens
befogenhet att om sådan ersättning besluta borde i förordningen angifvas.

»§ 6. Beslutar kommun, därinom finnas allmänna skogar, hvilkas
afkastning tillfaller statsverket, att brandfogdar skola aflönas, deltager
kronan i kostnaden för aflöningen jämväl för sådana af dessa skogar,
för hvilka kommunalutskylder ej utgå, antingen i förhållande till arealen
eller ock efter annan af domänstyrelsen fastställd grund. — I fråga om
annan kostnad för skogseldsläckning må det på domänstyrelsens pröfning
bero, huruvida kronan för sina skogar må däri deltaga.»

Uti motiven till samma paragraf yttrade styrelsen: Någon bestämmelse
om brandfogdes obligatoriska aflönande ansåge styrelsen med hänsyn
till de olika förhållanden i olika landsändar icke böra införas. — Sista
momentet, som närmast hade afseende på ersättning till eldsläckningsmanskap,
ansåges behöfligt på den grund, att tänkas kunde, att i vissa
aflägsna orter, där kronan ägde stora skogsområden, skogseld skulle
kunna anstiftas för erhållande af arbetsförtjänst vid dess släckning.
Där sådant inträffade eller kunde befaras ske, borde ersättning för eldsläckning
å kronoskog uppenbarligen icke medgifvas.

»§ 7. Kommunalnämnd, kronobetjäning eller jägmästare, som finner
brandfogde vara försumlig eller vårdslös eller i öfrigt för uppdraget
olämplig, göre därom anmälan hos Konungens befallningshafvande, som
äger att sådan brandfogde genast afskeda och efter vederbörande kommuns
hörande antaga annan i hans ställe.»

Ur motiven till samma paragraf inhämtas: Styrelsen påpekade, att

495

brandfogde såsom annan tjänsteman utan särskildt därom gifvet stadgande
skulle komma att vara underkastad de i 25 kap. 22 § strafflagen stadgade
ansvarspåföljder för fel och förbrytelser i tjänsten.

Domänstyrelsens förslag till förordning angående ljungbränning
innehöll:

»§ 1. Vill jordägare eller brukare med jordägarens lof verkställa
ljungbränning utom åker och äng, göre därom, med bifogande af två
trovärdige mäns intyg om den för bränningen afsedda markens läge,
ytvidd, beskaffenhet samt tjänlighet för skogsbörd äfvensom om ändamålet
med bränningen, anmälan hos kommunalnämndens ordförande, som
jämte eget yttrande insänder ansökningen till Konungens befallningshafvande;
och äger nämnda myndighet, där ytterligare undersökning
anses nödig, låta sådan på sökandens bekostnad af jägmästare eller
kronobetjänt verkställas. Finner Konungens befallningshafvande, att
yuilS^)r^nninS utan skada kan ske, må tillstånd till bränningen gifvas,
därvid tillika föreskrift skall lämnas därom: att bränningen endera får
ske tidigt på våren, medan marken ännu är kälad eller rå; att, där ej
vattendrag eller väg af minst 4 meters bredd möter, ljungen skall afröjas
till minst nämnda bredd omkring det område, där bränning tillämnas;
att de försiktighetsmått, som i 15 kap. byggningabalken för
svedjande äro föreskrifna, skola noggrant iakttagas, samt att underrättelse
om tiden ''för bränningen, innan denna företages, skall meddelas brandfogde,
där sådan finnes anställd, men i annat fall kommunalnämndens
ordförande; ägande Konungens befallningshafvande, där marken, hvarå
bränning skall företagas, är till skogsbörd tjänlig och hinder för uppdragandet
af skog därå ej eljest anses möta, vid vite föreskrifva, att
det brända fältet skall inom viss tid skogsodlas och under, vissa år för
betning fredas.»

Styrelsen anförde i anslutning härtill: I 1762 års resolution (jfr
ofvan sid. 490) vore föreskrifvet att ljungbränning endast skulle få äga rum
om våren medan marken vore rå. Då emellertid genom nådiga brefvet
den 3 september 1781 (jfr ofvan sid. 490) stadgats att i afseende å ljungbränning
skulle i alla delar iakttagas hvad om svedjande i allmänhet
vore stadgadt, men någon annan inskränkning med afseende på tidpunkten
för företagande af svedjande icke funnes än föreskriften i 15
kap. 1 § byggningabalken, att eld ej må tändas å svedjeland, då starkt
väder, stor torka och hetta är, måste enligt styrelsens uppfattning bestämmelsen
i 1762 års resolution angående tiden för ljungbrännings
företagande anses ej mera vara gällande. — Kändt vore att elden å
ljungfält, oafsedt jordmånens beskaffenhet, med stor hastighet sprede

Ljung bränning.

496

sig äfven om de för svedjande föreskrifna försiktighetsmått iakttoges,
och att angränsande ägor därföre sväfvade i fara att genom eld lida
skada. Om ock ljungbränning utan skada för jordmånen kunde äga
rum å det ställe af ljungfältet, där bränning vore ifrågasatt, vore förhållandena
i angränsande delar af fältet ofta sådana, att elden, som lätt
spredes dit, kunde förorsaka betydande skada, bland annat genom förstörelse
af uppkommen skogsåterväxt. På samma gång marken isynnerhet
genom upprepade bränningar utmärglades och sattes ur stånd att.framalstra
annat än ljung, omintetgjordes genom eldfaran för angränsande
ägor hvarje skogsodlingsåtgärd å de stora ljungfälten, som därföre fortfarande
förblefvo kala. Det vore emellertid upplyst, att jordägare i vissa
orter (Blekinge) skulle bringas i förlägenhet eller, såsom länsstyrelsen
uppgifvit, till ruin, om ljungbränning helt och hållet förbjödes, samt
att vissa till skogsbörd otjänliga sanka ljungmarker (Dalslands revir)
skulle blifva utan allt gagn, om de icke finge någon gång brännas,
äfvensom att ljungbränning under vissa förhållanden ansåges gynnsam
för skogsåterväxten. Under sådana förhållanden kunde icke, såsom från
vissa håll föreslagits, ifrågasättas införande af förbud mot all ljungbränning.
Lagstiftningen borde emellertid gå ut på att så vidt möjligt
förebygga all med ljungbränningen förenad fara samt att bereda möjlighet
för att afbränd mark, där så ske kunde, blefve skogsodlad samt fredades,
för betning. — De föreslagna bestämmelserna afsåge, såsom af orden
»utom åker och äng» framginge, ljungbränning å utmarksfält, där fara
för skogseld kunde uppstå, men ej sådan bränning å smärre gärdesbackar,
som vore omgifna af åker eller äng.

»§ 2. All betning å ljungmark, som utan behörigt tillstånd afbrännes,
vare under en tid af åtta år efter det bränningen skett förbjuden.

§ 3. Den, som å annans mark eller å samfälld mark olofligen
verkställer ljungbränning, straffes såsom i strafflagen 24 kap. 2, 5 och
7 §§ sägs.

§ 4. Jordägare eller brukare, som utan vederbörande myndighets
tillstånd verkställer ljungbränning utom åker och äng eller underlåter
att vid ljungbränning iakttaga gifna föreskrifter, böte från 20 till och
med 200 kronor. Sker skada, vare bot som i 19 kap. 21 § strafflagen
sägs. — För betning å afbränd ljungmark under tid, då sådan ej är
tillåten jämlikt § 2, vare böterna lika med hvad här ofvan är sagdt.

§ 5. Kommunalnämnd och kronobetjäning hålle allvarlig hand
öfver iakttagandet af hvad här är stadgadt. — Kronobetjäning åligge,
och enhvar vare berättigad, att öfverträdelse af denna förordning lagligen
beifra.

497

§ 6. Af böter, som efter denna förordning ådömas, tillfälle Vs
kommunen och 2/s åklagaren. Finnes särskild angifvare, tage han hälften
af åklagarens andel.

§ 7. Hvad här ofvan är stadgadt angående tillstånd för ljungbränning
samt anmälan om tiden för sådan brännings verkställande
gäller icke med afseende å ljungbränning, som genom skogsstatens försorg
verkställes för skogsodling å allmänna skogar; skolande här ofvan
föreskrifna försiktighetsmått därvid dock iakttagas.»

För att icke vederbörande genom nödvändigheten att åt sig utverka
Konungens befallningshafvandes tillstånd till ljungbränning skulle
åsamkas för stora kostnader hemställde styrelsen, att Konungens befallningshafvandes
resolutioner i mål rörande ljungbränning skulle förklaras
fria från stämpel. ''

Utom dessa förslag till nya bestämmelser innehöll emellertid
domänstyrelsens utlåtande äfven hemställan om vissa ändringar i och
tillägg till gällande lag.

Beträffande 15 kap. byggningabalken föreslog styrelsen:

AJ att de i 1, 2, 3 och 4 §§ stadgade ansvarspåföljder för öfverträdelse,
utan att skada skett, af i dessa lagrum gifna stadganden måtte
ersättas af nya, och föreslog styrelsen i detta afseende, att förbrytelser
mot stadgandena i 1 och 2 §§ skulle bestraffas med böter från och med
10 till och med 100 kronor, att förbrytelser mot stadgandet i 3 § skulle
bestraffas med böter från och med 20 till och med 200 kronor samt
att förbrytelser mot stadgandena i 4 § skulle bestraffas med böter af
högst 50 kronor, dock att straffet för obehörigt nedläggande af budkafle
ej skulle få sättas lägre än till 20 kronors böter.

I motiveringen till detta förslag påpekade styrelsen, att de nuvarande
bötesbeloppen med hänsyn till penningevärdets fäll och skogarnas
stegrade värde blifvit i hög grad otillfredsställande. Särskild! framhölls
att de i 4 § stadgade böterna för underlåtenhet att inställa sig vid
släckning af skogseld (lägst 2 daler = 1 krona samt högst 5 daler
= 2 kronor 50 öre) vore lägre än det under våren och försommaren
gällande dagsverkspris samt att uppbådadt manskap på grund däraf
hellre erlade böterna än åtlydde kallelse att biträda vid släckning.

B) att såsom tillägg till 15 kap. borde stadgas, att vederbörande
länsstyrelse, uppå kommunalnämnds, kronobetjänts eller jägmästares anmälan
att fara för skogseld i följd af stark torka vore för handen, skulle
äga förordna att, så länge torkan fortfore, eld vid verkande vite icke
finge användas ute på marken i eller i närheten af skog i annat fall
än vid torfbränning för odling, vid hvars verkställande under nämnda

15 kap. byggningabalken.

Föreslagna
ändringar
och tillägg.

498

förhållanden dock skulle iakttagas de försiktighetsmått, som länsstyrelsen
likaledes vid verkande vite till skydd mot eldens spridning skulle äga
föreskrifva.

Ett särskildt stadgande om förbud mot elds upptändande ute på
marken i eller i närheten af skog, då stark torka vore rådande, vore
nämligen enligt styrelsens förmenande synnerligen önskvärdt. Ett allmänt
lagstadgadt förbud af detta innehåll vore emellertid mindre lämpligt,
enär vid tillämpningen af detsamma svårighet kunde uppstå, då
det nämligen blefve beroende på allmänhetens eget bedömande, när förbudet
skulle inträda. Det vore därföre lämpligare om det öfverlämnades
till ortsmyndighets bestämmande, när sådant förbud till skydd mot eldfara
vore behöfligt. Från förbudet borde dock undantagas torfbränning
för odling, hvilken bränning endast läte sig utföras i torr väderlek och
följaktligen, om densamma i förbudet inbegrepes, i många fall skulle
omöjliggöras.

1880 &rs Till gällande flottningsstadga af den 30 december 1880 föreslog

fiottnings- domänstyrelsen följande tillägg, nämligen att flottningsförening skulle

stadga åligga, att under flottning dels hålla erforderligt antal på förslag af
föreningen utaf vederbörande länsstyrelse förordnade tillsyningsmän för
tillsyn däröfver, att ej genom underlåten släckning af lägereldar eller
genom annan vårdslöshet eldfara uppstode för närliggande skog, dels
ock att, när skogseld det oaktadt däraf uppkomme, på sin bekostnad
genast låta tlottningsmanskapet vidtaga erforderliga släckningsåtgärder,
att, då flottning i de uti 2 och 3 momenten af 8 § i gällande flottningsstadga
omförmälda fäll medgifvits innan flottled blifvit afsynad,
de flottande skulle iakttaga hvad i nyssnämnda afseende för flottningsförening
vore stadgadt, samt att i 21 § af samma författning stadgad
straffpåföljd äfven skulle gälla för underlåtenhet af de till förekommande
af eldfara under flottning meddelade föreskrifter.

En ofta återkommande orsak till eldskada å skog i de norra orterna
vore nämligen enligt styrelsens förmenande vårdslöshet med eld under
virkesflottning. I vissa orter hade flottningsföreningar själfmant anordnat
särskilda vakter med åliggande att följa efter tlottningsmanskapet
för släckning af de lägereldar, som blifvit efterlämnade, och för att
öfvervaka, att ej genom annan vårldslöshet skogseld föranleddes af
flottningsarbetare. Äfven om brandfogdeinstitutionen infördes, kunde
brandfogdarna svårligen utöfva någon verksam kontroll i angifna afseenden,
då nämligen flottning förekomme samtidigt å flera ställen inom
ett sådant område, som kunde antagas komma att utgöra en brandrote,
och tillsynen, för att vara verksam, kräfde daglig närvaro, där flott -

499

ningen ginge fram. Betänkligheter mot ett stadgande sådant som det
föreslagna borde dess mindre uppstå, som för detsamma kunde åberopas
samma rättsgrund, eller skydd för annans egendom, livarå flottandes
skyldigheter med afseende å öfriga skyddsåtgärder vid flottningen
hvilade samt dessutom själfva åliggandet icke blefve afsevärdt betungande.

Domänstyrelsens den 20 oktober 1890 afgifna underdåniga utlåtande
med däri framställda förslag ledde icke till några nya eller förändrade
bestämmelser uti förevarande ämnen. Vid 1902 års Riksdagbringades
frågan ånyo på tal genom tvenne motioner.

I den ena af dessa motioner hemställdes om skrivelse till Kungl.
Maj:t om framläggande för Riksdagen af förslag till förändrade skärpta
bestämmelser om straffpåföljd för den, som underlåter att inställa sig
vid och biträda med släckning af skogseld. Lagutskottet, som behandlade
denna motion, yttrade i sitt utlåtande, att utskottet i likhet med
motionären hölle före, att de bestämmelser uti förevarande afseende,
som funnes, vore föråldrade och otillfredsställande, men att någon lösning
af frågan icke stode att vinna allenast på det af motionären föreslagna
sätt, utan att därför fordrades en fullständig omarbetning af lagbestämmelserna
i ämnet, därvid särskildt gränserna för skyldigheten att
deltaga i släckningsarbetet borde noggrant fastställas. På grund häraf
hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. Denna hemställan bifölls äfven af Riksdagens kamrar.

I den andra motionen hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag dels om förändrade
bestämmelser i afseende å uppbåd af krigsfolk för skogselds
hämmande, dels ock om bestämmelse angående skyldighet för kommunerna
att tillsätta för ändamålet erforderligt antal brandpoliser med rätt för
dessa att uppbåda folk för hämmande och släckande af skogseld. Denna
motion behandlades af tillfälligt utskott, som hemställde, att motionen
icke måtte till någon åtgärd föranleda. Beträffande det förra spörsmålet
framhölls af utskottet att någon bestämmelse angående skyldighet
för krigsmakten att biträda vid skogselds släckande icke förefunnes
samt att ifrågasättas kunde, huruvida lämnande af handräckning från
krigsmaktens sida för släckning af skogseld ägde stöd i gällande värnpliktslag.
Icke heller denna motion föranledde någon Riksdagens åtgärd.

Frågan upptogs emellertid redan nästa Riksdag i tvenne särskilda
motioner inom Andra kammaren. I den ena motionen hemställdes om

Motioner vid
1902 års
Riksdag.

Motioner vid
1903 års
Riksdag.

500

Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen
skrivelse den af förslag till lag, innefattande föreskrifter rörande skogselds släckning.
maj " I den andra motionen hemställdes om skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till ändring af nu
gällande bestämmelser om förekommande och hämmande af skogseld,
i syfte dels att skyldigheten till inställelse vid släckning af skogseld
måtte utsträckas, dels att tydligare bestämmelser om hvilka denna skyldighet
ålåge måtte meddelas, dels att föreskrifter måtte meddelas angående
anställande af brandfogdar eller tillsyningsmän, hvilka borde åtnjuta
samma vitsord, som af Konungens befallningshafvande förordnade polismän,
dels att ersättning måtte beredas dem, hvilka på kallelse inställde
sig vid brandstället, och dels till skärpta bestämmelser om straffpåföljd
för dem, som underläte att inställa sig vid och biträda med släckning
af skogseld.

Lagutskottet, som behandlade båda motionerna, fann nuvarande
lagbestämmelser angående släckning af skogseld vara i flera hänseenden
föråldrade och otillfredsställande. Sålunda vore stadgandena om skyldighet
att deltaga i sådan släckning byggda på äldre tiders förhållanden,
och det läte sig numera knappast göra att med ledning af dessa stadganden
komma till någon bestämd uppfattning om, hvilka personer det
i ett visst fall ålåge att inställa sig för berörda ändamål, och hvilka
ansvaret skulle drabba i händelse af underlåtenhet härutinnan. Tillämpningen
af nämnda stadganden vore därför förenad med synnerliga
svårigheter. Huru man än måtte tolka bestämmelserna i ämnet, vore
de dessutom i allmänhet ej tillräckliga, för att man med stöd af dem
skulle kunna åstadkomma erforderligt släckningsmanskap, och detta med
den skyndsamhet, som i dylika händelser vore af så stor vikt. På
grund af bestämmelsernas otydlighet torde ansvar sällan kunna åläggas
för underlåtenhet att efterkomma desamma, och de böter, som funnes
stadgade, vore för öfrigt begränsade till sådana belopp, att någon kraftigare
verkan af det straff, hvartill den tredskande kunde blifva fälld,
icke vore att emotse. På samma gång den nuvarande lagstiftningen
alltså lämnade mycket öfrigt att önska i fråga om tydlighet och effektivitet,
kunde man hysa berättigad tvekan om rättvisan af de grunder, hvarpå
densamma livilade. Äfven om man ansåge släckning af skogseld utgöra
en angelägenhet af den beskaffenhet, att det fortfarande borde vara en
allmän medborgerlig förpliktelse att däri deltaga, borde det nämligen
erkännas, att fullgörandet af denna förpliktelse mången gång kunde
vara mycket betungande. Billighetsskäl syntes därför tala för, att personer,
hvilkas medverkan kräfdes för släckning af skogseld, utan att de

501

däraf själfva hade intresse, skulle, när förhållandena sådant påkallade,
äga rätt till någon ersättning för sitt arbete och sin tidspillan. Gällande
lagstiftning innehölle emellertid icke några föreskrifter i sådant syfte.

De bristfälligheter, som sålunda vidlådde förevarande bestämmelser,
syntes utskottet så mycket mera förtjäna uppmärksamhet, som erfareDheten
nogsamt visat, hvilken skada skogseldarna, särskildt i de norra
delarna åt landet, kunde förorsaka. Frågan om åvägabringande af
lämpliga föreskrifter till hämmande af sådana eldar vore därför af
stor nationalekonomisk betydelse, och äfven i sin egenskap af skogsägare
hade staten härvid viktiga intressen att bevaka. Enahanda
behof hade i Norge redan föranledt, att dessa förhållanden ordnats
genom en särskild lag af ,den 27 juli 1896. Utskottet funne alltså
en revision af bestämmelserna i ämnet vara behöflig och önskvärd.

På sålunda anförda skäl hemställde utskottet, att Riksdagen, i anledning
af förevarande motioner, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser rörande förekommande
och släckning af skogseld.

Denna utskottets hemställan bifölls af Riksdagens båda kamrar.
Riksdagens den 15 maj 1903 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelse i ämnet
affattades i omedelbar anslutning till lagutskottets utlåtande.

I anledning af Riksdagens berörda skrivelse den 15 maj 1903 Underdånige
infordrade Kungl. Maj:t från såväl domänstyrelsen som samtliga läns- "/ne^Rike
styrelser i riket underdåniga utlåtanden. Nämnda myndigheter införd- ° ”dagen* *
rade i sin ordning yttranden från vissa dem underlydande ämbets- och
tjänstemän. För nämnda utlåtanden och yttranden redogöres här nedan: 3

Domänstyrelsen afgaf utlåtande den 17 december 1904, däri st}’- Domänrelsen
hänvisade till och åberopade sitt utlåtande af den 20 oktober 1890 ^r^lsen.
(se ofvan sid. 491 IT). Styrelsen föreslog i sitt nu ifrågavarande utlåtande
införande af bestämmelser, likartade med de i 1890 års utlåtande
föreslagna bestämmelserna angående åtgärder till förekommande eller
hämmande af skogseld. Vissa skillnader mellan de båda förslagen
förekommo emellertid. Sålunda föreslogs i det senare förslaget ingen
motsvarighet till bestämmelserna i 6 § af 1890 års förslag. Dessutom
föreslogs i 1904 års utlåtande obligatorisk roteindelning endast för
kommuner på landet där skogar af betydenhet funnes. Därjämte föreslogs
i 1904 års utlåtande, att brandfogdar skulle utses för en tid af
tre år i sänder.

502

Styrelsen yttrade vidare: Beträffande de i 15 kap. byggningabalken
gällande bestämmelser, finge styrelsen angående till en början
innehållet i 4 § anföra, att bestämmelsen därom, att grannar vid skogseld
skulle skynda till för att släcka, borde bibehållas, då det vore af
stor vikt, att snar hjälp vid tillbud till skogseld erhölles. Däremot borde
föreskriften att, när faran toge till, en man af hvart matlag äfvensom
hvarje ryttare, soldat och båtsman skulle komma till brandplatsen, såsom
föråldrad utgå. I stället borde stadgas, att enhvar inom orten boende
arbetsför man skulle vara skyldig att, där ej laga förfall förelåge, på
kallelse begifva sig till brandplatsen, försedd med lämpligt brandredskap,
för att deltaga i eldsläckningen, intill dess hemlof gåfves. Kallelse
att deltaga i eldsläckningen borde utfärdas i första hand af brandfogde,
men eljest af vederbörande kronobetjänt. Då budkafle måste
anses såsom ett föråldradt sätt för brandmanskapets sammankallande,
borde det öfverlämnas åt vederbörande att efter förhållandena begagna
sig af telefon eller ilbud. Befälet öfver brandmanskapet och ledningen
af släckningsarbetet och efterbevakningen borde äfven handhafvas i
första hand af brandfogde eller, när kronobetjänt vore tillstädes, af
denne. Vid skogseld å kronans skogar borde befälet öfver manskapet
föras af jägmästare, sedan han kommit tillstädes. Af släckningsarbetets
ledare borde föras längd öfver manskapet med anteckning om den tidspillan
enhvar för arbetet fått vidkännas. — Angående frågan om ersättning
till eldsläckningsmanskapet hänvisade styrelsen till sitt uttalande
i 1890 års utlåtande samt anförde ytterligare: Efter sågverksbolagens
ökade jordförvärf inom Norrland och Dalarna vore det
än mera angeläget att bestämmelse infördes i lagen om ersättnings
ovillkorliga utbetalande till dem, som deltoge i släckning af skogseld.
Godtgörelse borde dock ej utgå till den, som själf eller genom sitt husfolk
deltoge i eldsläckning å egen skog eller samfälld skog, hvari han
hade del. Ej heller borde ägare af eller delägare i angränsande skog
erhålla godtgörelse. Enligt styrelsens förmenande mötte emellertid stora
svårigheter att på ett för alla parter fullt rättvist och tillfredsställande
sätt söka åstadkomma för ändamålet nödiga medel, vare sig detta skedde
särskilt för hvarje gång, skogseldsläckning förekomme, genom utdebitering
på de skogsägare, å hvilkas skog elden kommit lös, eller det gjordes
till en kommunens eller möjligen landstingets samfälda angelägenhet.
På grund häraf finge styrelsen fästa uppmärksamheten därpå, att, då
åtgärder för skogseldars förebyggande och släckning obestridligen lände
landets skogsvård till stort gagn, det vore i full öfverensstämmelse med
skogsvårdsafgifternas syfte, om någon del af dessa afgilter finge användas

503

för nu ifrågavarande ändamål. En viss lägre procent af dessa medel borde
i så fall, innan medlen fördelades mellan landstingsområdena, afsättas till
en fond i nu berörda syfte, kvilken borde ställas under statskontorets
förvaltning. Länsstyrelserna skulle förskjuta nödiga utgiftsmedel för
skogseldsläckning, men skulle sedermera hafva att rekvirera ersättning
hos statskontoret. Då emellertid någon fullständig säkerhet icke funnes
för att fondens medel för hvarje år räckte till bestridande af nödiga
utgifter för skogseldsläckning, blefve det nödigt, att de landsting, inom
hvilkas område skogseldar förekommit under det eller de år, fondens
medel befunnes Otillräckliga för ändamålet, borde svara för det felande
beloppet. Eu anordning sådan som den föreslagna kunde emellertid
icke tillämpas i fråga om Norrbottens, Västerbottens och Gottlands län
samt Särna socken af Kopparbergs län, då från dessa områden icke
några skogsvårdsafgifter utginge. Om emellertid kronan för sin synnerligen
stora skogsareal inom de båda förstnämnda länen samt inom Särna
kommun deltoge i skogseldsläckningskostnaden, borde det icke blifva
betungande för vederbörande landsting att åtaga sig den del af samma
kostnad, som belöpte på enskildes skogar. Hvad anginge Gottlands län
utgjorde där den skogbärande marken endast omkring 40 procent af
hela arealen, och då skogsmarken, fördelad mellan odlade, tätt befolkade
bygder, endast undantagsvis förekomme i större sammanhängande
komplexer, borde några betydande kostnader för skogseldsläckning i
detta län ej vara att befara, hvarföre också landstinget äfven inom Gottlands
län borde med lätthet kunna bestrida dessa kostnader.

Beträffande bestämmelserna i 1, 2 och 3 §§ af 15 kap. byggniugabalken
anförde styrelsen: I lagen borde införas förbud att under tid, då
torka råder, eller under stark blåst verkställa svedjning eller annan
bränning eller för annat ändamål använda eller uppgöra eld i skog
eller mark å sådana ställen och under sådana omständigheter, att skogseld
däraf kunde befaras uppstå. I fråga om nämnda paragrafers innehåll
i öfrigt hemställde styrelsen, att detta måtte ersättas med bestämmelser
af ungefär följande lydelse, nämligen: att, där någon, med iakttagande
af hvad ofvan vore föreslaget, ville i skog eller mark svedja
eller bränna ris m. in. eller för annat ändamål använda eller uppgöra eld,
han skulle, innan elden tändes, antingen genom gräfning eller på annat
sätt vidtaga sådana anordningar, att säkerhet vunnes för att elden icke
spredes vidare, samt att eld, uppgjord vare sig för det ena eller andra
ändamålet, icke finge lämnas förr än densamma vore fullkomligt släckt.
Den af Riksdagen omnämnda norska lagstiftningen innehölle, bland
annat, förbud under juni, juli och augusti månader för vissa slag af

504

Yttranden
från skogss
tätens
tjänsteman.

bränningar i skog samt för uppgörande utan särskildt tillstånd af eld å
annans mark. Sådana bestämmelser vore emellertid för våra förhållanden
olämpliga. En gemensam tidsbestämmelse för ett förbud mot
elds användande i skog eller mark skulle med hänsyn till landets utsträckning
och olika klimatiska förhållanden å olika orter och under olika
år, huru än förbudstiden bestämdes, komma att å vissa orter medföra
stora olägenheter genom för lång förbudstid och å andra trakter förorsaka
otillräckligt skydd mot eldfara på grund af för kort förbudstid. Ett
förbud mot elds uppgörande å annans mark utan på förhand erhållet
tillstånd vore olämpligt, då mångenstädes förhållandena vore sådana, att
ett verkligt behof af elds uppgörande äfven på annans mark förelåge, ett
behof, som ofta icke på förhand kunde beräknas eller bedömas.

Beträffande 5 och 6 §§ i 15 kapitlet byggningabalken vore en omredigering
af dessa bestämmelser i såväl formellt som sakligt hänseende
erforderlig. Bestämmelsen i G § om ansvar för jägmästare och skogsbetjänte,
hvilka underläte att inställa sig vid skogseld, borde utgå, då nämligen
dessa tjänstemän enligt 45 § i dåvarande instruktion för skogsstaten
endast hade att taga befattning med eldsläckning å allmänna skogar
samt ansvar för försummelse i tjänsten af de till skogsstaten hörande
tjänstemän och betjänte vore stadgadt i samma instruktion.

Beträffande de i 15 kapitlet byggningabalken i öfrigt stadgade
ansvarspåföljder hemställdes, att dessa såsom föråldrade måtte utbytas mot
tidsenliga, i hvilket afseende styrelsens utlåtande af år 1890 åberopades.

Då skogseld i många fall förorsakades af järnvägståg, hemställde
styrelsen, huruvida ej bestämmelse borde införas om skyldighet för järnvägsförvaltning
att å de sträckor af en järnväg, där i följd af stark
stigning eller andra orsaker eldfara genom järnvägsdriften under torr
väderlek vore stor för omgifvande skogar, hålla en förstärkt bevakningspersonal,
försedd med eldsläckningsredskap.

Slutligen ansåge styrelsen en bestämmelse om befogenhet för Konungens
befallningshafvande att i trängande fall rekvirera militärbjälp för
släckning af skogseld vara af behofvet påkallad.

De af skogsstatens ämbets- och tjänstemän afgifna yttranden återgifvas
här nedan hufvudsakligen endast i mån desamma innehålla synpunkter
och uppslag, hvilka icke kommit till uttryck i förut, refererade
utlåtanden och uttalanden.

Tämligen enstämmigt förordades eu anordning med olika områdens
(kommuner, härad, tingslag) indelande i brandrotar, hvar och en företrädd
af en brandrotemästare. Från vissa håll föreslogs också inrättande

505

af brandchefsposter för hvarje sådant större område. Särskilda brandpoliser
eller brandvakter, utsedda för hvarje särskildt byalag, ansåges
äfven af en del tjänstemän vara till gagn. Brandrotemästare borde
enligt somligas mening aflönas med åtminstone 50 kronor om året på
det att man skulle kunna erhålla verkligt dugligt folk till dessa poster.
Därjämte borde brandrotemästarna, i likhet med hvad vore fallet med
de af kronan förordnade brandfogdarna inom Norrbottens och Västerbottens
län erhålla större och mindre gratifikationer i förhållande till det
af dem för hvarje år utförda arbetet. Enligt ett förslag borde aflöningen
till brandbefälet bestridas af skogsvårdsmedel. Enligt andra åter borde
kommunerna bestrida dessa aflöningar.

Beträffande förekommande af skogseld föreslogs af en del jägmästare
stadgande af urbota straff för den, som visade synnerlig vårdslöshet
med eld ute å marken. Dessutom föreslogs upphäfvande af den
i 19 kapitlet 3 § strafflagen förekommande bestämmelsen att, där ringa
skada skett, straffet för mordbrand kunde nedsättas till två månaders straffarbete.
Angående elds användande ute å marken påpekades från södra
Sverige nödvändigheten af särskilda bestämmelser om ljungbränning.
Totalt förbud för svedjande och ljungbränning, där ej skogsodling inom
två år därefter skedde, föreslogs äfven. En skyddsåtgärd mot eld fara
genom svedjande, torf-, ris- eller ljungbränning skulle äfven vara att
sådan åtgärd på förhand skulle anmälas för vederbörande brandbefäl. —
Af jägmästare inom mellersta och södra delarna af landet föreslogs förbud
för upptändande af eld å annans mark utan erhållet tillstånd af jordägaren.
Enligt ett förslag skulle i hvarje fall i lag uttalas att innehafvare
af jord skulle kunna förbjuda obehöriga att upptända eld ute
å marken. Enligt ett annat förslag skulle eld ute å marken icke få under
torra somrar upptändas å annat än kala berghällar samt å mindre myrholmar.
Minderårig borde i hvarje fall förbjudas upptända eld ute under
sommarmånaderna. Åfvenledes borde förbud stadgas för tobaksrökning
ute i skogen sommartid. Enligt ett förslag borde tid efter annan allmogen
genom kungörelser eller på annat lämpligt sätt erinras om sin
skyldighet att iakttaga varsamhet med elden. — Såsom särskilda åtgärder
till förekommande af skogseld å större skogskomplexer framhölls upphuggande
af brandgator (eventuellt med föranstaltande om löfskogsåterväxt
i dessa) samt uppförande af vakttorn, i hvilket sistnämnda
hänseende föreslogs att '' å trakter, där brandtorn funnes, skyldighet
skulle åligga vederbörande att på förhand anmäla företagandet af risoch
myrbränning i och för undvikande af misstag. — Förslag framställdes
äfven om lagstadgad ersättningsskyldighet dels för husbonde

506

beträffande eldskada, förorsakad af vallhjon, dels för flottningsförening
samt för enskild, som bedrefve flottning i flottled, där särskild flottningsförening
icke funnes, beträffande eldskada, förorsakad genom vårdslöshet
af flottningsarbetare, dels ock för järnvägsbolag beträdande eldskada,
uppkommen å ett område af 100 meter från närmaste järnvägsspår,
med mindre bolaget kunde visa att eldskadan förorsakats på annat sätt
än genom trafikerandet af järnvägen. — Den fara, som hotade från
järnvägstågen, framhölls allmänt, i synnerhet från mellersta och södra
Sverige, och påpekades äfven från vissa håll att skogseld icke i de flesta
fall förorsakades af gnistor från lokomotivets skorsten, utan af gnistor
från eldstaden samt af aska och slagg, som utsläpptes från lokomotivet.
Till skydd mot faran från järnvägarna föreslogs: effektivare gnistsläckare,
förstärkt vakthållning under den varmaste delen af sommaren
samt banområdets hållande rent från torrt gräs, löf och skogsaffall.
Åfven föreslogs att visst område närmast utmed järnvägslinjen (remsor
af omkring 20 meters bredd) skulle kalhuggas samt för framtiden antingen
hållas fullständigt kala eller ock igensås med löfskog. — Från mellersta
och södra Sverige framhölls äfven den eldfara, som hotade från ångbåtar,
hvilka trafikerade trånga farleder med skogbevuxna stränder. — Från
vissa håll föreslogs att skogsstatens tjänstemän och betjänte skulle tillerkännas
rätt att åtala förseelse mot föreskrifterna om elds användande
ute å marken, då nämligen dessa oftare än kronobetjäningen hade tillfälle
upptäcka sådana förseelsers begående.

Hvad åter angår släckning af skogseld, påpekades från ett håll,
att i lagen icke borde talas om skogseld, utan om vådeld å utmark, då
eljest befolkningen lätt kunde komma till den uppfattningen att deras
biträde icke erfordras för släckning af mossbrand eller ljungbrand. —
Från andra håll föreslogs utdelandet af premier till personer, som upptäckte,
att skogsbrand utbrutit, och föranstaltade om dess släckande.
Häremot invändes från andra håll, att sådant kunde medföra fara för
att personer anlade skogsbrand för att sedan kunna påvisa, att brand
utbrutit. Däremot föreslogs särskildt högt straff för den, som upptäckte
utbruten skogseld, men nnderläte att vidtaga åtgärder för dess snara
släckande. — Från vissa håll framhölls det olämpliga i nuvarande stadgandet
i JL5 kapitlet 4 § byggningabalken att vid eldfara företrädesvis
kronobetjänt skall underrättas samt att denne ensam tillerkänts befogenhet
att utsända budkafle. Då kronobetjäningen i allmänhet bodde nere i
bygderna, medan åter skogsstatens tjänstemän och betjänte sommartiden
vistades uppe i skogarna, borde ett nytt stadgande i ämnet innehålla,
att underrättelse skulle gifvas närmaste brandfogde eller brandrote -

507

mästare, kronobetjänt, jägmästare eller kronojägare, samt att samtliga
dessa personer skulle vara berättigade utsända budkafle. — Från eu
del håll i mellersta och södra Sverige framhölls klämtning med kyrkklockorna
såsom lämpligt medel för släckningsmanskaps sammankallande.

Beträffande skyldigheten att deltaga i eldsläckning föreslogs från ett
håll upphäfvande af den nuvarande allmänna medborgerliga förpliktelsen
att deltaga i skogselds släckande. Denna skyldighet borde åligga ensamt
skogsägarna i förhållande till storleken af hvars och ens skogskapital,
hvilket vid de allmänna fastighetstaxeringarna borde särskilt för sig
beräknas. I allmänhet önskade man emellertid bibehålla principerna
om den allmänna medborgerliga skyldigheten att deltaga i släckning
af utbruten skogseld. Från vissa håll föreslogs likväl en viss gradering
af denna skyldighet. Sålunda föreslogs att vid uppbådande
af släckningsmanskap först borde kallas närboende skogsägare och jordbrukare
eller deras tjänare samt af dessa allra först de, hvilkas skog
direkt berördes eller hotades, samt först i andra rummet mera afsides
boende samt de, som ej hade egna intressen att bevaka. Äfven föreslogs
att, i sammanhang med verkställande af indelning i brandrotar,
vissa personer skulle uttagas, hvilka skidle vara i första hand skyldiga
att inställa sig vid släckning af utbruten skogseld. — För beredande af
möjlighet att skyndsamt erhålla så stor arbetsstyrka som möjligt ifrågasattes
äfven att vissa större arbetsgivare skulle vara skyldiga att utan
ersättning ställa en del af sin arbetsstyrka till förfogande samt att järnvägs-
och ångbåtsbolag skulle vara skyldiga att kostnadsfritt transportera
uppbådadt släckningsmanskap.

Hvad härefter angår frågan om eventuell ersättning till släckningsmanskapet,
framhölls från södra Sverige att på många håll därstädes
icke funnes något behof att aflöna släckningsmanskapet, då befolkningen
det oaktadt villigt inställde sig vid släckning af skogseld. Från en del
håll, såväl i norra som södra Sverige, gjordes principiella invändningar
mot ersättnings utbetalande. Genom utsikten för befolkningen att erhålla
ersättning för släckningsarbete skulle fara uppstå för anläggande af
mordbrand, en fara, som redan under nuvarande förhållanden vore stor,
då nämligen befolkningen efter en skogsbrand kunde vänta sig inkomster
genom timmerdrifning å det af eld härjade området samt dessutom på
detta erhölle godt bete för kreaturen samt riklig löftäkt. Äfven framhölls
att, ehuru den lösa befolkningen tyngst drabbades af ifrågavarande
allmänna besvär, densamma likväl icke borde erhålla ersättning för sitt
arbete, då det nämligen i regel vore personer af denna klass, som genom
vårdslöshet förorsakade skogseldar, samt befolkningen förty genom nöd -

508

vändigheten att utan ersättning arbeta för eldens bekämpande så småningom
skulle kunna bringas till insikt om nödvändigheten att iakttaga
varsamhet med elden. Dessutom framhölls mot ersättnings utbetalande
att släckningsmanskapet därigenom skulle förlora intresset för eldens
hastiga dämpande. De tjänstemän, som uttalade sig emot en allmän
ersättning, förordade däremot utbetalande af gratifikationer åt dem, som
visat särskild arbetsamhet och rådighet vid eldens bekämpande. Vissa
medelvägar föreslogos äfven. Sålunda uttalades att ersättnings utbetalande
skulle göras beroende af ledarens af släckningsarbetet bedömande, hvilka
gjort sig förtjänta af ersättning. Åfven föreslogs att en man från
hvarje matlag skulle vara skyldig deltaga i släcknmg utan ersättning,
medan åter öfrigt manskap skulle tillerkännas ersättning. Enligt ett
förslag skulle ersättning endast utbetalas till den, som deltoge i släckningsarbetet
å skogsmark, belägen utom den brandrote där han vore
bosatt. — I regel förordades emellertid ersättning till allt manskap,
som icke hade direkt intresse af skogseldens släckning, möjligen med
undantag för den första dagen vederbörande deltoge i arbetet. I allmänhet
uttalades att ersättningen, därest sådan skulle komma att utgå,
borde vara lägre än gällande dagsverkspris, detta för att så vidt möjligt
förekomma de missbruk, som befarades blifva följden af ersättningars
regelmässiga utbetalande. — I sammanhang med dessa frågor framhölls
ock att ersättning borde utgå icke blott för arbetsdagar, utan äfven
för marsch- och resedagar. Därjämte påpekades att den, som kringförde
budkafle eller kallelse borde åtnjuta samma ersättning, som tillkomme
släckningsmanskap, samt att skogsstatens tjänstemän och betjänte
borde åtnjuta särskild ersättning för sin instälielse vid släckning
af skogseld i enlighet med gällande resereglemente.

Frågan om lämpligaste .sättet för anskaffande af medel till utbetalande
af ersättning åt släckningsmanskap berördes i de flesta yttrandena.
Från många håll föreslogs att kommunen skulle anskaffa medel genom
uttaxering å jordägare, skogsägare eller afverkningsrättsägare i förhållande
till å livar och en belöpande skattetal, taxeringsvärde eller areal
skogbärande mark. Vanligen tänkte man sig att Konungens befallningshafvande
vid utbruten skogseld skulle förskottera medlen samt kommunen
sedermera återgälda statsverket de utbetalda beloppen. Förslag
förekommo emellertid också om bildande af fonder, sockenvis eller
häradsvis, för bestridande af här ifrågavarande utgifter.

En fråga, som i vissa yttranden bragtes på tal, var äfven frågan
om släckningsmanskapets proviantering. 1 de flesta af dessa yttranden
föreslogs införande af bestämmelse om att manskapet efter erhållen

509

kallelse skulle inställa sig vid brandplatsen, försedd med proviant för
kortare eller längre tid. Enligt ett förslag skulle kronobetjäningen vara
skyldig sörja för manskapets proviantering, därvid befolkningen å
kringliggande trakt skulle vara pliktig att efter rekvisition tillhandahålla
födoämnen.

Allmänt påpekades nödvändigheten af detaljerade bestämmelser om
hvilken rätten och plikten att leda släckningsarbetet skulle tillkomma.
Härvidlag föreslogs från många håll, att jägmästare och kronojägare
skulle förklaras berättigade att föra befäl vid släckning af skogseld såväl
å allmänna som å enskildas skogar. Särskild! från ett håll påpekades
det olämpliga i att olika personer hade att föra befäl vid vådeld å allmän
och enskild skog, då ju elden lätt kunde från skog af den ena naturen
sprida sig till skog af den andra, samt i så fall enligt nu gällande
bestämmelser skulle blifva nödvändigt att en person aflöste den andra
i befälets förande. Enligt ett förslag skulle arbetet fördelas sålunda
mellan kronobetjäningen, å ena, samt skogsstatens tjänstemän och betjänte,
å andra sidan, att den förra endast skulle hafva att uppbåda och
hemförlofva manskapet samt anskaffa proviant till detta, medan åter de
senare skulle ensamma leda själfva släckningsarbetet. Från andra håll åter
föreslogs en slags gradering af rätten att föra befälet. Så till exempel:
I första hand skulle befälet föras af brandrotemästare eller brandfogde.
Därest lägre kronobetjänt, såsom fjärdingsman, vore tillstädes, skulle denne
föra befälet. Vore kronojägare samtidigt närvarande, skulle han föra
befälet. Sedan länsman eller kronofogde kommit tillstädes, skulle han
öfvertaga befälet, men så snart jägmästaren vore närvarande, skulle
befälsrätten tillkomma honom. — Åfven påpekades nödvändigheten af
bestämmelser om befälsrättens fördelning mellan de civila myndigheterna
och militärbefäl, som kommenderade i eldsläckningen deltagande krigsmanskap,
därvid framhölls, att jägmästare borde äga föra befälet äfven
om officer af högre tjänstegrad vore närvarande. — På grund af den
stora betydelsen af att släckningsarbetets ledning komme i händerna på
därför särskild! lämpad person, föreslogs att Konungens befallningshafvande
vid större skogseldar skulle äga rätt att förordna särskild
ledare af släckningsarbetet.

I fråga om ledning af släckningsarbetet framhölls ock från en del
håll lämpligheten af att i lag funnes uttaladt att den, som vid skogselds
släckande förde befälet, skulle äga förordna om fällande af mötande
skog samt om motelds anläggande och öfriga dylika preventiva åtgärder.

Särskildt framhölls från några håll att‘ städerna skulle vara skyldiga
att ensamma ordna om släckning af skogseld å stadsskog samt att

510

Konungens
befallningshafvande
i
Stockholms
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Uppsala län.

särskilda bestämmelser vore erforderliga i fråga om vådeld å skog, som
vore brandförsäkrad.

Konungens befallningsbafvande i Stockholms län uttalade sig för
en ny lagstiftning i hithörande ämnen. Eu sådan borde i fråga om
förekommande af skogseld stadga vida större inskränkningar än nu förekommande
i rättigheten att göra upp eld i skogsmark, särskild! under
sommarmånaderna och å annans område, hvarförutom straffen för öfverträdelse
af gifna föreskrifter rörande umgåendet med eld i skogsmark
borde väsentligt skärpas. Beträffande släckning af skogseld borde skyldighet
att därvid medverka åligga hvarje arbetsför man öfver 18 år,
bosatt i den trakt, där elden härjade. Rätt och skyldighet att sammankalla
släckningsmanskap borde i första hand tillkomma komunalnämndens
ordförande eller särskild person, som för sådant fall kunde vara
af kommunen tillsatt, samt länsman, så snart lian hunne ingripa. Detsamma
borde gälla om rätten att föra befäl öfver släckningsmanskapet,
dock att ortens jägmästare, därest han vore tillstädes, borde hafva högsta
ledningen af släckningsarbetet. — Särskild bestämmelse om rätt att
rekvirera militärhandräckning genom vederbörande länsstyrelse borde
införas. — Därest ersättning ansåges böra utgå till släckningsmanskapet,
borde denna gäldas till hälften af kommunen och till hälften af staten. —
I öfrigt ansåge Konungens befallningshafvande, att kommunerna genom
på kommunalstämma antagna, vederbörande Konungens befallningshafvandes
pröfning underställda reglementen borde själfva få ordna sitt
brandväsen.

Hvad angår af kronofogdarna inom Stockholms län afgifna yttranden
har af dessas innehåll synts här böra särskild! omnämnas dels förslag
om stadgande af böter för arbetsgifvare eller arbetsledare, som hindrar
honom underlydande arbetsmanskap att vid kallelse infinna sig för att
biträda vid släckning af skogseld, dels förslag att jägeribetjäningen i
hvarje fall skulle äga föra befäl öfver släckningsmanskap, dels förslag
om rätt för den, som vid släckning af skogseld utan egen oförsiktighet
blifvit svårt skadad, att af staten erhålla godtgörelse för mistad eller
minskad arbetsförmåga, dels ock om rätt för vederbörande kronobetjänt
att från större egendomar och fabriker genom delgifning med ägare
eller förmän inkalla det manskap, som ansåges kunna skäligen därifrån
uttagas.

Konungens befallningshafvande i Uppsala län ansåg på grund af
erfarenheter från en större inom länet timad skogseld, att vederbörande

511

Konungens befallningshafvande borde tillerkännas uttrycklig rätt att vid
skogseld rekvirera militär samt att, efter räkning af vederbörande militärbefälhafvare,
af allmänna medel förskjuta den ersättning, som härför
kunde ifrågakomma. — Bestämmelserna om skyldighet för grannar och
socknemän att komma tillstädes vid skogseld borde kvarstå. Emellertid
borde uppbådadt manskap tillerkännas en viss lägre ersättning för kvarje
användt dagsverke. — Telefonens betydelse för sammankallande af släckningsmanskap
framhölls. Konungens befallningshafvande föreslog därföre,
att där mera betydande skogar vore belägna på större afstånd från bebyggda
trakter, telefon borde på allmän bekostnad framdragas till lämpliga närbelägna
platser, från hvilka bud om inträffande skogseldar skyndsamt kunde
utgå, hvarjämte kronofogdar och länsmän såväl af denna orsak som på
andra grunder borde på statsverkets bekostnad förses med telefon.

Konungens befallningshafvande i Södermanlands län höll före, att
ny lagstiftning i detta ämne vore af behofvet påkallad. I fråga om
släckning af skogseld borde en ny lagstiftning vara grundad på skyldighet
för kommunerna att allt efter sina olika förhållanden vidtaga de
anordningar, som kunde anses nödiga, samt på principen om skyldighet
att deltaga i släckningsarbete såsom en allmän medborgerlig plikt. Om
sistnämnda princip fastsloges, ansåge Konungens befallningshafvande det
icke stå i öfverensstämmelse därmed, om ersättning till släckningsmanskap
skulle iitbetalas. Konungens befallningshafvande ansåge ersättnings utbetalande
icke heller vara af andra orsaker påkallad. Särskild! framhölls,
att det gällde icke blott att förebygga den enskilda skogsägarens förlust,
utan äfven, och detta framför allt, att afvärja de stora skador för större
trakter af landet och för långa tider framåt, som en omfattande skogseld
kunde medföra. Däremot vore, enligt Konungens befallningshafvandes
förmenande, ersättnings utbetalande till dem, som deltoge i eftersläekningsarbete,
väl motiveradt.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län uttalade endast
som sin uppfattning, att ny lagstiftning, i ämnet vore behöflig.

Åfven Konungens befallningshafvande i Jönköpings län uttalade
sig för en ny lagstiftning i hithörande ämnen.

Angående frågan om förekommande af skogseld föreslogs införande
af bestämmelser, öfverensstämmande med de i den norska lagen den 14
juli 1893 med däri enligt lag den 27 juli 1896 vidtagen ändring gifna
stadganden (se nedan sid. 524). Dessutom föreslogos särskilda stadganden

Konungens
befallningsh
af vande i
Södermanlands
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Östergötlands
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Jönköpings
län.

512

för förebyggande af den fara för antändning, eom järnvägarna medföra.
I detta afseende borde bestämmelser utfärdas om lokomotivs förseende
med lämpliga gnistsläckare samt om förbud för utrakande af aska från
lokomotiven ute å linjen, hvarjämte borde tagas i öfvervägande, huruvida
icke järnvägarna borde åläggas att, där dessa genomlöpa lätt antändliga
marker, inköpa viss areal mark å ömse sidor om banan och
genom gräfning, grusning eller plantering af löfskog å denna mark
undanröja faran för antändning.

Beträffande frågan om släckning af skogseld borde åt landstingen
uppdragas att meddela föreskrifter om sådan släckning inom vederbörande
landstingsområde, hvilka föreskrifter likväl borde fastställas af
Konungens befallningshafvande. Dock borde de allmännare grunderna
för skyldighet att leda och deltaga i släckning af skogseld samt för
frågan om erhållande af medel till ersättning för biträde därvid stadgas
i allmän lag. Härvidlag påpekades lämpligheten af att brandfogdar utsåges,
hvilka skulle hafva befogenhet att sammankalla släckningsmanskap
och leda släckningsarbetet intilldess länsman, kronofogde eller jägmästare
anländt. Den sistnämnde borde äga befälsrätt före länsman och kronofogde.
Rätt att tillkalla militär handräckning skulle tillkomma Konungens
befallningshafvande. Dock borde befälhafvare för trupp, som vore sammandragen
i närheten af brandstället, äga rätt att på anmälan af länsman
sända manskap till brandstället. — Vid utbrott af eld skulle närmaste
grannar i första hand hafva skyldighet att utan särskild kallelse inställa
sig, hvarjämte de skulle hafva skyldighet att underrätta brandfogden.
Denne skulle sammankalla släckningsskyldigt manskap inom sitt distrikt.
Skyldiga att deltaga i släckning skulle arbetsföra män öfver viss ålder,
till exempel 18 år, vara. Såsom reservmanskap skulle släckningsskyldiga
inom det brandstället närmast angränsande brand fogdedistrikt vara skyldiga
att efter kallelse tjänstgöra. Vid större skogseldar borde kronofogde
och länsman hafva rätt att tillkalla manskap äfven från andra brandfogdedistrikt.
— Ersättning till släckningsmanskap borde, utom för första
dagen, utgå efter priset på drängdagsverke i länets markegångstaxa,
hvarjämte ersättning borde utgå äfven för skadade kläder och arbetsredskap.
Ersättningen borde förskotteras af Konungens befallningshafvande
samt gäldas, vid eld å kronomark, af staten ensam samt vid eld å
annan mark med en tredjedel hvar af jordägaren, staten samt landstinget
eller eventuellt skogsvårdsstyrelsen med till dess förfogande stående
skogsvårdsafgifter. Vid särskilt ömmande fall skulle jordägaren kunna
befrias från ersättningsskyldighet samt denna öfvertagas af staten. Medel
för bestridande af nödiga utgifter för släckningsmanskaps sammankallande

513

och dylikt skulle anskaffas på samma sätt som medel till ersättning åt
manskapet. — I lagen borde stadgas skyldighet för befolkningen i närheten
af brandstället att på rekvisition af länsman och mot ersättning
enligt ortens pris lämna lifsmedel åt eldsläckningsmanskapet.

Enligt Konungens befallningshafvandes förmenande borde den nya
lagstiftningen omfatta all brand ute å marken och sålunda, förutom
skogsbrand, äfven ljung-, myr- och mossbrand.

Konungens befallningshafvande i Kronobergs län föreslog beträffande
frågan om skogselds förekommande införande af förbud för
svedjande eller bränning i skog eller å mossmark under torr väderlek
och blåst samt under alla förhållanden under juni, juli och augusti
månader. Därjämte föreslogs införande af stadganden om vissa försiktighetsmåtts
iakttagande, då svedjande eller bränning företoges under därför
tillåten tid. Skyldighet för vederbörande järnvägsförvaltningar att iakttaga
vissa försiktighetsmått vore äfven önsklig.

Beträffande släckning af skogseld föreslogs utseende af en eller
flera tillsyningsmän inom hvarje kommun, hvilka skulle sammankalla
släckningsmanskap och leda arbetet, till dess kronofogden eller länsmannen
kommit tillstädes. Skyldighet att deltaga i släckning af skogseld skulle
åligga hvarje arbetsför man mellan 18 och 55 års ålder. De, som bodde
inom 2 kilometer från brandstället, skulle vara skyldiga inställa sig utan
kallelse, öfriga efter kallelse af tillsyningsmän, kronofogde eller länsman.
Kallelse borde ej ske genom budkafle, utan genom särskilda bud. Kallelsen
skulle lämpligen kunna delgifvas endast eu till deltagande i släckning
pliktig person inom hvarje matlag, men likväl anses gälla alla sådana
personer inom samma matlag. Straffpåföljder för underlåtenhet att vidtaga
nödiga eller föreskrifna åtgärder för skogselds förekommande eller
att inställa sig vid brandstället eller att ställa sig till efterrättelse vid
släckningsarbetet af tillsyningsmän, kronofogde eller länsman lämnade
tillsägelser eller föreskrifter borde vara böter från 20 till 200 kronor
eller, vid försvårande omständigheter, fängelse. — Då deltagande i skogselds
släckning skulle vara en medborgerlig plikt, borde ersättning för
arbetet därmed ej lämnas, hvaremot ersättning borde af statsmedel utgå
dels för skada å person, kläder och redskap, dels för arbete med efterbevakning,
dels och till de personer, som ombesörjt manskapets kallande.

Konungens befallningshafvande i. Kalmar län uttalade, att något
behof af förändrade och skärpta bestämmelser i förevarande ämne icke
gjort sig särskildt kännbart. Nuvarande lagstiftning vore emellertid

Konungens
befallningshafvande
i
Kronobergs
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Kalmar län.

514

Konungens
befallningshafvande
i
Gotlands län.

otydlig och saknade effektivitet. En ny lagstiftning borde vara byggd
på kommunernas indelning i brandrotar, hvar och en under en brandfogde.
Ett stadgande om svedjande, motsvarande det i 15 kapitlet 1 §
byggningabalken gifna, borde bibehållas, hvarjämte den, som ville bränna
svedjeland, skulle vara skyldig att göra anmälan till brandfogden, hvilken
skulle öfvervaka, att stadgade försiktighetsmått vidtoges, samt dessutom
meddela de föreskrifter, som ytterligare kunde vara erforderliga. Hvarje
inom brandroten bosatt man inom viss åldersgräns skulle vara skyldig
att vid utbruten skogseld utan särskild kallelse infinna sig vid brandstället.
Sedan brandfogden kommit tillstädes skulle han genom att sätta
sig i förbindelse med brandfogdarna i angränsande distrikt kunna inkalla
ytterligare släckningsmanskap. Därjämte borde länsmannen underrättas
om utbruten skogseld, och skulle denne kunna inkalla än ytterligare
folk till deltagande i släckningen. Angående frågan om utbetalande
af ersättning för deltagande i släckning af skogseld föreslogs att sådan
på grund af svårigheten att bestämma, hvilken som borde gälda densamma,
icke skulle utgå, helst denna fråga enligt erfarenheterna från
länet icke vore af större betydelse. Åtminstone borde frågan få förfalla
till dess erfarenheten visat, i livad mån skogsvårdskassorna kunde för
ändamålet anlitas.

Konungens befallningsliafvande i Gotlands län uttalade sig för eu
ny lagstiftning i hithörande ämnen i öfverensstämmelse med hvad kronofogdarna
i länets fögderier i infordrade yttranden föreslagit.

Kronofogdarna ansågo, att ordnandet af skogseldsläckningsväsendet
inom kommunerna borde företagas i samband med en omorganisation
af landskommunernas brandväsen i öfrigt. Beträffande en sådan omorganisation
borde generella bestämmelser utfärdas därom, att inom hvarje
kommun skulle finnas en brandkår, att sådan brandkår skulle förestås af
en för vissa år utsedd brandförman samt att skyldighet att vara brandförman
eller ledamot af brandkåren skulle vara ett kommunalt åliggande,
som man icke utan skäl skulle kunna undandraga sig. Med iakttagande
af dessa generella bestämmelser skulle hvarje kommun själf få föreslå
föreskrifter till ordnande af sitt brandväsen, hvilka föreskrifter emellertid
skulle utfärdas af Konungens befallningshafvande. — Vid utbruten skogseld
skulle det i första hand åligga brandkåren inom vederbörande kommun
att söka släcka elden. Därest elden icke skulle på sådant sätt kunna hejdas,
skulle brandförmannen kunna vända sig till brandförman i annan kommun
med begäran om hjälp. Sedan polismyndighet kommit tillstädes, skulle
denne direkt kunna inkalla erforderligt manskap, hvarvid hvarje arbets -

515

för man skulle vara skyldig att efter kallelse inställa sig. Ersättningför
dagsverken och användande af dragare borde i fall, då polismvndighet
rekvirerat manskap eller dragare, utgå enligt m arkegån gs tax an s pris
för dränge- och ökedagsverken. Ersättningen skulle gäldas af staten
och häradet med hälften hvar. — I fråga om förekommande af skogseld
anslöto sig kronofogdarna till den uppfattningen, att den norska lagens
bestämmelser i ämnet vid ny lagstiftning borde beaktas.

Konungens befallningshafvande i Blekinge län föreslog nv lag- Konungens
stiftning, grundad på kommunernas indelande i brandrotar. " ^Uva^dTt

Beträffande förekommande af skogseld hemställde Konungens be- Blekinge Um.
fallningshafvande, huruvida icke förbud för svedjande och ljungbränning
skulle kunna stadgas. Därest detta emellertid icke skulle anses lämpligt,
föreslogos bestämmelser om att ljungbränning endast skulle få äga rum,
då marken vore frusen eller fuktig, att svedjande icke skulle få företagas
å sandig eller stenbunden mark samt att ljungbränning och svedjande
endast skulle få företagas i närvaro af brandfogde samt efter vidtagande
af särskilda försiktighetsmått. — De i 15 kapitlet 3 § byggningabalken
stadgade straff borde skärpas, hvarjämte samma straff borde
stadgas för den, som anträffades vid eld, där nödiga försiktighetsmått
ej blifvit iakttagna, som för den, hvilken lämnat eld utan att släcka
densamma. — Beträffande den eldfara,
gjordes framställning likartad med den,
befallningshafvande i Jönköpings län.

Beträffande släckning af skogseld förordades att skyldighet att
däri deltaga skulle åligga samtliga i närheten af brandstället boende
manliga individer mellan 15 och 60 års ålder. Brandfogde skulle hafva
till åliggande att vid utbruten eld uppbåda manskap samt underrätta
kronobetjäningen. I lagen borde stadgas att af släckningsmanskapet
skulle medföras redskap, nämligen från hvarje matlag minst en yxa, en
spade och ett vattenkärl. Ersättning borde af statsmedel gäldas till
dem, som tvingats att deltaga i släckning af skogseld eller efterbevakning
under längre tid än ett dygn och hvilka icke själfva hade ekonomiskt
intresse af att elden blefve släckt.

*, som hotade från järnvägarna,

som

gjorts

af Konungens

Konungens befallningshafvande i Kristianstads län föreslog be- Konungens
träffande frågan om förekommande af skogseld införande af särskilda httoSdlfi
föreskrifter angående iakttagande äf försiktighetsmått vid upptändande Kristianstads
för lofligt ändamål af eld i skog och mark. Den som ville upptända li!r,‘
eld af större omfattning skulle därom på förhand göra anmälan hos den

516

Konungens
befallningshafvande
i
Malmöhus
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Hallands län.

kommunala skogsvårdskommitté, som omförmäldes i förordningen om
skogsvårdsstyrelser.

Bestämmelserna om släckning af skogseld skulle fortfarande vara
grundade på principen om deltagande i släckning af sådan eld såsom
en allmän medborgerlig skyldighet, men skulle släckningsmanskapet.
kunna organiseras ungefär i öfverensstämmelse med livad nu gällde om
en på medborgerlig plikt grundad brandkår i stad, därvid organisationsarbetet
skulle utföras af den kommunala skogsvårdskommittén. Ersättning
borde utgå af statsmedel till släckningsmanskap, som icke vore
sakägare.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län uttalade sin anslutning
till de af Riksdagen i dess ofvanberörda skrivelse den 15 maj
1903 framlagda synpunkter.

Konungens befallningshafvande i Hallands län föreslog beträffande
förekommande af skogseld stadgande af förbud för brukare af annans
jord och skogsegendom att därå företaga bränning eller svedjande utan
samtycke af jordägaren. Dessutom påpekades nödvändigheten af restriktiva
bestämmelser om ljungbränning, som i stor utsträckning praktiserades
inom länet. Genom dylik bränning dödades ofta nog ungskogen,
hvarjämte såväl själfva marken genom branden förlorade en stor del
organisk näring som ock eu mängd äldre fröträd ej sällan förintades.

Deltagande i släckning af skogseld borde visserligen åligga enhvar
i häradet eller socknen bofast arbetsför person, men borde ingen ersättning
för inställelsen lämnas, dels på den grund att förpliktelsen att
utan godtgörelse inställa sig vid släckning af skogseld redan ingå,tt i
folkmedvetandet, dels ock på den grund att det vore nära nog omöjligt
att utreda, huru lång tid och i livad mån hvar och eu deltagit i arbetet.
Däremot borde kronobetjänt, som uppbådat släckningsmanskap, vara
berättigad att förfoga därom, att lifsmedel anskaffades till manskapet
på det allmännas bekostnad, hvarjämte belöningar borde af allmänna
medel utfästas åt dem, som ådagalagt särskild rådighet och uthållighet.

_ För enskildes skogar borde härads- eller sockenvis utses en eller

flera lämpliga personer att uppbåda manskap och leda släckningsarbetet
intill dess kronobetjänt hunnit anlånda. — Konungens befallningshafvande
borde i öfrigt äga att efter vederbörandes hörande till Kungl. Maj:t för
fastställelse insända ordningsregler, som i ifrågavarånde hänseende kunde
anses lämpliga.

517

Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län föreslog,
att den nya lagstiftningen i hithörande ämnen endast skulle upptaga
mera allmängiltiga bestämmelser, medan åt de kommunala myndigheterna
borde öfverlämnas att inom lagstadgade gränser bestämma,
hvilka föreskrifter i öfrigt skulle lända till efterrättelse för hvarje särskild
ort.

De allmänna bestämmelser, som sålunda skulle i lag gifvas, borde
enligt Konungens befallningshafvandes förmenande kunna beträffande
frågan om förekommande af skogseld affattas i nära öfverensstämmelse med
dem, som förekomme i den norska lagen af den 14 juli 1893. De allmänna
bestämmelserna om släckning af skogseld åter skulle innehålla dels att
kommunerna skulle utse lämpliga personer, hvilka i första hand skulle
hafva att uppbåda manskap samt leda släckningsarbetet, dels att hvarje
arbetsför mansperson inom kommunen skulle vara skyldig att efter
kallelse biträda vid skogseldssläckning, dels ock att ersättning till släckningsmanskap
skulle utgå, hvilken ersättning borde förskjutas af statsmedel,
men slutligt gäldas antingen af skogsägaren, staten och kommunen
tillsammans efter viss proportion eller ock möjligen med skogsvårdsafgifterna.

Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län förordade en ny
lagstiftning, hvilken beträffande frågan om förekommande af skogseld
skulle innehålla restriktiva bestämmelser såväl om svedjande och bränning
i skog eller å mosse, som ock till förekommande af eldfara från järnvägarna.
Lagstiftningen om släckning af skogseld skulle vara byggd
på principen om deltagande i släckning af skogseld såsom en allmän
medborgerlig skyldighet. Ersättning för biträde vid släckning af
skogseld borde utgå samt gäldas af vederbörande skogsägare.

Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län påpekade till eu
början, att det borde tagas i öfvervägande, huruvida och i hvad man
de nya bestämmelserna om släckning af skogseld borde äga tillämplighet
äfven vid vådeld å stadsskog. Visserligen vore städernas anordningar
för släckning af vådeld sådana, att, desamma skulle kunna tagas
i anspråk äfven för släckning af skogseld å stadsskog, men tänkas
kunde att vissa stadsskogar vore så belägna, att skyndsam hjälp från
angränsande landskommuner kunde vara synnerligen behöflig.

Beträffande frågan om förekommande af skogseld föreslogs att
olofligt upptändande af eld i eller invid skog samt sådan ovarsamhet
med eld, som omtalas i 15 kapitlet 1, 2 och 3 §§ byggningabalken

Konungens
befallningshafvande
i
Göteborgs
och Bohus
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Älfsborgs
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Skaraborgs
län.

518

Konungens
befallningshafvande
i
Värmlands
län.

skulle äfven i fall, då skada ej skedde, beläggas med skärpta bötesstraff.
Angående åtalsrätt och fördelning af ådömda böter borde gälla samma
bestämmelser som för oloflig bränn vinsförsäljning. Därjämte ifrågasattes,
huruvida icke Konungens befallningshafvande skulle kunna tillerkännas
rätt att under sommarmånaderna vid beliof meddela förbud
mot ljungbränning eller svedjande inom viss ort.

Beträffande frågan om släckning af skogseld borde skyldighet att
däri deltaga åligga hvarje man mellan 18 och 50 år i fråga om skogseld
inom den socken, där han vore bosatt, samt inom angränsande
socken. Rätt för Konungens befallningshafvande att rekvirera militärhjälp
borde stadgas. För utöfvande af kontroll öfver brandmanskapet
och ordnande af dess tjänstgöring borde minst en tillsy ningsm an inom
hvarje kommun utses. Denne skulle äfven liafva att sammankalla
manskapet. Ledningen af släckningsarbetet åter skulle tillkomma jägmästaren
å allmän skog samt kronobetjänt å enskild skog. Ersättning
till släckningsmanskap borde i hvarje fall icke gäldas af staten utom
möjligen beträffande större skogseldar å statens egna skogar, utan borde
det öfverlämnas åt kommunerna att afgöra, huruvida ersättning skulle utgå.

Konungens befallningshafvande i Värmlands län ansåg, att i allmän
lag endast borde intagas hufvudsakliga bestämmelser i ämnet, medan
kommunerna skulle hafva att besluta om ytterligare föreskrifter, hvilka
emellertid skulle fastställas af Konungens befallningshafvande. Till ledning
för den allmänna lagstiftningen i ämnet borde tjäna bestämmelserna
i den norska lagen af den 14 jnli 1893. Inom hvarje kommun borde
utses en eller flera tillsy ningsm än eller brandpoliser, hvilka skulle hafva
till åliggande att öfvervaka de för kommunen antagna särskilda föreskrifterna
angående åtgärder för förekommande och släckning af skogseld,
att vid utbruten skogseld sammankalla släckningsmanskap och leda
släckningsarbetet, tills befälet öfvertoges af annan därtill behörig myndighetsperson.
Dessa poster skulle vara aflönade kommunala förtroendeuppdrag.
Skyldighet att deltaga i släckning af skogseld skulle i öfrigt
åligga enhvar arbetsför, inom kommunen bosatt man inom viss åldersgräns,
som blifvit därtill kallad. — Beträffande ersättningsfrågan, kunde
det icke skäligen åläggas skogsägarna att gälda ersättning. Om ersättning
utginge af statsmedel, finge de skoglösa delarna af landet och de
personer, hvilka icke vore skogsägare, deltaga i kostnadernas gäldande
lika med de egentligen intresserade. Bäst vore om genom uttaxering
å skogsägare (staten inbegripen) eller genom anlitande till viss del af
skogsvårdsafgifterna kunde bildas kassor för ändamålet inom de särskilda

519

länen. Ersättning borde ur dessa kassor lämnas för uppbådande af manskap
samt till skälig aflöning efter ortens dagsverkspris åt sådana, vid
skogselds släckning tillkallade personer, som eljes skulle gå miste om
sin vanliga dagspenning.

Konungens befallningshafvande i Örebro län uttalade sig i likhet
med Konungens befallningshafvande i Värmlands län för utseende af
brandpoliser med af sistnämnda Konungens befallningshafvande angifna
skyldigheter. Till förekommande af skogseld borde stadgas höga böter
och frihetsstraff jämte ersättningsskyldighet för den, som genom vårdslöshet
och ovarsamhet vid svedjande, okynne eller eljest vid upptändande
af eld å skogsmark förorsakade skogseld. Allt svedjande eller uppbränning
af ris i skog under månaderna juni—augusti borde förbjudas.
Enhvar, som i skog uppgjorde eld, skulle förpliktas att däröfver hålla
vakt äfvensom att tillse, det elden släcktes.

För släckning af skogseld borde eu arbetsför man från hvarje
matlag och från bruk eller större arbetsplatser 25 procent af därvarande
arbetsstyrka i första hand vara skyldiga att inställa sig efter erhållen
kallelse. Om elden med denna arbetsstyrka icke kunde bekämpas, skulle
det åligga enhvar inom orten boende arbetsför man, som icke vore af
laga förfall förhindrad, att efter kallelse inställa sig å brandplatsen.
Jägmästare borde såsom den mest kompetente föra befäl vid skogseld
såväl å statens som enskildes skogar. Kallelse att deltaga i släckning
af skogseld skulle utfärdas af kronobetjäningen eller brandpolisen, och
borde ett bevis att kallelse öfverbringats anses vara lagligen bindande,
liksom ock muntlig och skriftlig kallelse borde förklaras gälla lika.
För större arbetsplatser eller bruk borde kallelse till verkets chef eller
löreståndare anses tillfyllest. — Ersättning för deltagande i släckning
af skogseld borde utgå för hvarje dag från och med den andra efter
enahanda belopp, som lämnats i dagtraktamente åt vittnen i brottmål.
Därest staten vore ägare af den brunna skogen, skulle ersättningen
gäldas af statsmedel, men i andra fall af vederbörande kommun.

Konungens befallningshafvande i Västmanlands län uttalade sig
äfvenledes för en ny lagstiftning i hithörande ämnen, och uttalade sig
Konungens befallningshafvande om de ämnen, hvilka i en ny lag borde
behandlas, utan att dock Konungens befallningshafvande lämnade förslag
till positiva bestämmelser. Särskild! framhölls den med järnvägs- och
ångbåtstrafik förenade faran för uppkomsten af skogseld, hvarjämte
påpekades att uppmärksamhet borde ägnas åt föreskrifter om vakt -

Konungens
befallningshafvande
i
Örebro län.

Konungens
befallningshafvande

i Västmanlands
län.

Konungens
befallningsh
af vande i
Kopparbergs
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Gäfleborgs
lan.

Konungens
befallningshafvande
i
Västemorrlands
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Jämtlands
län.

520

hållning distriktvis å skogsmark på statens, samfällighets eller enskildes
bekostnad under ihållande torka.

Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län uttalade sig
för en ny lagstiftning, byggd på kommunernas indelande i brandrotar,
hvar och en under en brandrotemästare, samt på principen om deltagande
i släckning af skogseld såsom en allmän medborgerlig skyldighet.
Beträffande frågan om ersättning för deltagande i släckning af skogseld
hemställdes att sådan ersättning skulle utgå. Vid skogseldar å statens
skogar skulle ersättningen gäldas af statsmedel. I fråga om vådeld å
enskildes skogar borde för erhållande af medel till utbetalande af ersättningar
genom uttaxering å jordbruksfastigheterna inom hvarje län hildas
fonder för ändamålet. På grund af det nationalekonomiska intresset af
skogseldarnas begränsning hemställdes, att staten skulle bidraga till
dessa för släckning af skogseld å enskildes skogar bildade fonder.

Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län förordade en lagstiftning
byggd på principen om rätt för kommunen att själf närmare
ordna hithörande frågor, om kommunernas indelande i brandrotar samt
om deltagande i släckning af skogseld såsom en allmän medborgerligplikt.
Beträffande ersättningsfrågan förordades ersättnings utbetalande
till släckningsmanskap med undantag af de i släckningen direkt intresserade
skogsägarna. Vid eld å kronoskog borde ersättningen utgå af
statsmedel, men i annat fäll gäldas af kommunen. Anmälan om tillämnad
svedjning eller ljung-, ris- eller torfbränning borde på förhand
anmälas till vederbörande brandrotemästare, hvilken skulle hafva att
därför meddela närmare föreskrifter.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län förordade eu »

ny lagstiftning i hithörande ämnen med ledning hämtad från den merberörda
norska lagstiftningen, hvarjämte hemställdes att detaljbestämmelsernas
affattande skulle öfverlämnas till landstingens och länsstyrelsernas
gemensamma pröfning, möjligen i samråd med skogsvårdsstyrelserna.

Konungens befallningshafvande i Jämtlands län föreslog beträffande
frågan om förekommande af skogseld följande bestämmelser. Det borde
förbjudas att under torka och blåst använda eld i skog och mark på
sådana ställen och under sådana omständigheter, att skogseld däraf
kunde befaras uppstå. Bränning af affall samt svedjning borde vara

521

förbjudna under högsommaren. Det skulle åligga enhvar, som företoge
bränning eller svedjning för odling, att iakttaga vissa försiktighetsmått.
Eld borde icke utom i nödfall få uppgöras å annans skog och mark
utan ägarens eller brukarens tillstånd. Eld, upptänd i skog och mark,
skulle icke få lämnas förr än densamma vore fullständigt släckt. Den,
som ville upptända eld ute å marken, skulle på förhand underrätta
närmast boende kronobetjänt eller brandpolis.

Beträffande frågan om släckning af skogseld framhölls betydelsen
af särskild bevakning å höga berg, i kyrktorn eller i för ändamålet
uppförda utsiktstorn. I och för skogselds släckning borde kommunerna
indelas i särskilda distrikt, hvart och ett under en brandpolis. Skyldiga
att deltaga i släckning af skogseld skulle alla arbetsföra manspersoner
vara. I hvarje distrikt borde emellertid antingen genom frivillig öfverenskommelse
eller ock genom beslut af en särskild på kommunalstämma
utsedd nämnd uttagas vissa personer, hvilka såsom ett första uppbåd
vid utbruten skogseld skulle af brandpolisen i första hand inkallas. I
händelse af behof skulle brandpolisen därefter inkalla öfriga släckningsskyldiga
inom distriktet, hvarvid borde iakttagas att de, som bodde
närmare brandstället, först skulle kallas. Brandpolis skulle äfven kunna
med begäran om hjälp vända sig till brandpolis i annat distrikt, hvilken
då skulle hafva att inkalla första uppbådet i sitt distrikt samt med detsamma
inställa sig å brandstället. Ortens länsman borde äfven underrättas.
Denne skulle, om så erfordrades, kunna uppbåda ytterligare folk
från sitt länsmansdistrikt eller ock begära hjälp hos Konungens befällningshafvande,
som skulle kunna antingen inkalla folk från andra socknar
eller härad eller ock rekvirera militär. — Den som blifvit kallad att
infinna sig skulle vara skyldig inställa sig försedd med redskap samt
proviant för två dagar. Skulle manskapet behöfva stanna kvar på platsen
längre tid än två dagar, skulle kronobetjäningen hafva att anskaffa
ytterligare proviant. — Befälet vid släckningen skulle föras af brandpolis,
men af länsman eller jägmästare, sedan dessa anländt till platsen,
om de nämligen funne det lämpligt att öfvertaga befälet. — Brandpoliser
borde aflönas af kommunen. Ersättning till släckningsmanskapet
borde utgå samt förskjutas af statsmedel, men slutligt gäldas af kommunerna
genom uttaxering å skogsägare och innehafvare af afverkningsrätt
i förhållande till skogsmarkens areal. Kostnad för militärhjälp borde
dock helt och hållet bestridas af statsmedel.

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län föreslog, att
endast allmännare bestämmelser skulle intagas i den nya lagen, medan

Konungens
befallningshafvande

i Västerbottens
län.

522

Konungens
befallningshafvande
i
Norrbottens
län.

åt ortsmyndigheterna skulle öfverlämnas att utfärda speciella föreskrifter.
Den allmänna lagen borde sålunda innehålla vissa föreskrifter till förekommande
af skogseld samt beträffande frågan om skogselds släckning,
föreskrifter om skyldighet att däri deltaga, om ersättning för biträde med
släckning samt om hvilka rätten och skyldigheten att utfärda kallelser
å släcknings man sk ap samt att leda släckningsarbetet skulle tillkomma.
Skyldighet att deltaga i släckning af skogseld skulle åligga hvarje arbetsför
man, som uppnått 18 års ålder. Ersättning borde utgå, men skulle
ersättningen icke beräknas efter vanligt dagsverkspris, utan bestämmas
till visst fixt belopp. Ersättningen skulle vid vådeld å kronans skogar
gäldas af allmänna medel, men i andra fall af enskilda skogsägare inom
vederbörande kommun.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län föreslog eu ny
lagstiftning i hithörande ämnen, byggd på kommunernas indelning i
brandrotar. Vid brandroteindelningen borde emellertid kronans skogar
betraktas såsom eu enhet för sig i alla de socknar, som inom sig hyste
kronoparker och kronoöfverloppsmarker, för hvilka i allmänhet ej några
kommunalutskylder utgjordes, detta med hänsyn till de svårigheter, som
eljest kunde tänkas uppstå att få till stånd en öfverenskommelse om
grunden för fördelningen på kronan och vederbörande kommun af den
gemensamma brandrotemästarens aflöning. Beträffande kronans skogar
borde det tillkomma vederbörande öfverjägmästare och beträffande öfriga
skogar Konungens befallningshafvande att besluta om brandroteindelning,
tillsätta och entlediga brandrotemästare samt dem emellan fördela de
medel, som anvisats till arfvoden och gratifikationer.

Beträffande förekommande af skogseld borde stadgas ett allmänt
förbud emot uppgörande utan trängande orsak af eld i skog eller dess
närhet, då fara på grund af ihållande torka, stark blåst och markens
beskaffenhet förelåge för eldens spridning, hvarvid såsom försvårande
omständighet borde betraktas att under nu angifna förhållanden upptända
eld lämnats osläckt, och borde med afseende å dylika fall fängelse
ingå i strafflatituden, ändå att skada icke skett. Vid lofligt upptändande
af eld borde vederbörande vid straffansvar vara skyldig vidtaga
vissa försiktighetsmått, likartade med de i 1 och 2 §§ af 15 kapitlet
byggningabalken angifna.

Beträffande släckning af utbruten skogseld borde, liksom nu, i 15
kapitlet 4 § byggningabalken skiljas på de personer, som vid underrättelse
om utbruten skogseld skulle utan kallelse inställa sig samt dem, hvilka
först efter erhållen kallelse vore skyldiga att begifva sig till brand -

523

platsen. Det nuvarande stadgandet att vid utbruten skogseld »grannar
och socknemän» skola skynda sig att släcka vore olämpligt, enär det
ofta, då eldhärden vore belägen i närheten af en sockengräns, vore
lämpligare att personer från angränsande socken inställde sig. Uttrycket
borde därföre utbytas, mot »alla arbetsföra män i närmaste byar». Möjligen
borde det rent af heta »alla arbetsföra personer», då det nämligen
ofta visat sig att kvinnor vid utbrottet af eu skogseld visat stor rådighet
och ihärdighet. Hvilka som efter kallelse skulle vara skyldiga att
inställa sig borde för hvarje särskild gång angifvas i den utfärdade
kallelsen. Den som utfärdade kallelsen skulle hafva att, allt efter behofvet
af större eller mindre arbetsstyrka, i kallelsen angifva dels hvilka byar,
hemman och lägenheter densamma afsåge, dels ock huruvida densamma
gällde alla arbetsföra män eller ett visst begränsadt antal sådana från
hvarje matlag inom dessa byar, hemman och lägenheter. Rätten att
utfärda kallelse skulle tillkomma jägmästare och deras assistenter, kronofogdar,
länsmän, skogsbetjänte, brandrotemästare, nämndemän och fjärdingsman,
och borde äfven ledningen af eldsläckningsarbetet tillkomma
dessa personer i nu nämnd ordning. — Konungens befallningskafvande
ansåg sig icke kunna tillstyrka lagbestämmelser, hvarigenom ersättning
för deltagande i släckning af skogseld skulle kunna utkräfvas såsom eu
ovillkorlig rättighet. Därigenom skulle hos allmänheten uppfattningen
af skyldigheten att biträda vid släckning af skogseld såsom en allmän
medborgerlig plikt kunna utplånas. Däremot borde gratifikationer kunna
utdelas till dem, som vid eldsläckning gjort sig däraf förtjänta. — Vid
behof skulle Konungens befällningshafvande kunna rekvirera militärhandräckning.
— Släckningsmanskap borde beredas rätt till kostnadsfri
fortskaffning å järnväg.

Vid ett år 1908 hållet möte med rikets skogsvårdsstyrelse afläts
från mötet den 17 december 1908 till Kungl. Maj:t en skrifvelse med
underdånig hemställan om vidtagande af åtgärder för att nu gällande
bestämmelser till förekommande af skogseld och dess hämmande måtte
underkastas skyndsam revision samt att därvid hänsyn måtte tagas till
betydelsen af anordnandet af brandtornsystem för eldsäkerheten i norra
Sveriges skogar, i hvilket sistnämnda afseende åberopades en af extra
jägmästare O. Hj. Humble af trycket utgifven skrift om brandtorn i de
norrländska skogarna (intagen i Skogsvård sföreningens tidskrift, årgång
1907).

Denna skrifvelse remitterades af Kungl. Maj:t till domänstyrelsen,
som i underdånigt utlåtande den 23 juni 1909 erinrade om och hän -

Skrifvelse
den 17 december
1908
från ett möte
med likets
skogsv&rdsstyrelser.

524

visade till sitt utlåtande i ifrågavarande ämnen af den 17 december
1904 (ofvan sid. 501 If) samt tillika hemställde, att ärendet måtte för vidare
utredning öfverlämnas till denna kommitté.

Genom nådig remiss den 10 juli 1909 har Kungl. Maj:t infordrat
kommitténs utlåtande i ärendet.

utländsk För jämförelses skull lämnas här nedan eu redogörelse för den i

lagstiftning. grannländerna, Norge och Finland, uti ifrågavarande ämnen gällande
lagstiftning.

Norge. De norska bestämmelserna äro inrymda i »Lov den 14 juli 1893

om Indskrmnkninger i Brug af Hd i Skog og Mark in. v.» med däri
genom lag den 27 juli 1896 gjorda ändringar.

I lagens § 1 är förbud stadgadt för enhvar att under torka eller
stark blåst bruka eld i skog och mark på sådana ställen och under sådana
omständigheter, att skogseld däraf kan befaras uppstå.

I § 2 stadgas förbud ej mindre för företagande af »braatebrmnding»
och ljungbränning under juni, juli och augusti månader, än äfven för
brukare af annans egendom att å andra tider företaga sådan bränning
eller svedjning utan tillstånd af ägaren. — Dessutom föreskrifves i
paragrafen att, där ägare eller brukare af jord vill företaga myrbränning
i och för odling eller under iakttagande af förut i paragrafen angifna
bestämmelser företaga »braatebraending» eller ljungbränning, skall han,
innan elden antändes, antingen genom gräfning eller ock på annat sätt
åstadkomma säkerhet för att elden icke kan sprida sig till annan skog
eller ljungmark. — Bestämmelserna i paragrafen gälla emellertid icke
bränning å inägor på sådana ställen, att fara för skogseld eller ljungbrand
icke kan uppstå.

I § 3 stadgas förbud för att under månaderna juni, juli och
augusti upptända eld i annans skog eller mark utan att nödtvång föreligger
eller samtycke inhämtats af markens ägare eller brukare eller i
fråga om allmänningar af dess styrelse. — Förbudet gäller dock icke
den nomadiserande lappbefolkningen, som flyttar omkring på ställen,
där den sedan gammalt haft sitt tillhåll.

I § 4 föreskrifves att eld, som uppgjorts i skog eller mark, icke
får lämnas förr än densamma blifvit fullständigt släckt.

I § 5, som fått sin nuvarande lydelse genom ofvannämnda lag den
27 juli 1896, föreskrifves: »Formamd» och »Representanter» (tillsammans
utgörande »herredets» kommunala representation) kunna genom beslut,
som stadfästes af Konungen, antaga bestämmelser angående förekom -

525

mande och släckning af skogseld samt om sättet för anskaffandet af de
för bestämmelsernas tillämpning nödiga medlen. — Genom sådana
bestämmelser må det kunna åläggas 1) hvarje inom häradet boende
ägare, förvaltare eller brukare af matrikelförd jord att efter de kommunala
myndigheternas val öfvertaga skyldigheten att öfvervaka de
antagna bestämmelsernas tillämpning samt att vid utbruten skogseld
leda släckningsarbetet, men skola de sålunda valde icke kunna förpliktas
att åtaga sig dessa funktioner för längre tid än 3 år i en tidsföljd,
hvarefter de skola vara berättigade att afsäga sig återval för lika lång
tid, som den under hvilken de fungerat; 2) hvarje inom häradet boende
arbetsför man att efter kallelse inställa sig å brandstället för att deltaga
i släckningsarbetet, försåvida han icke är hindrad af laga förfall,
hvartill räknas att han icke utan fara för hälsa eller välfärd kan
inställa sig samt att han har saker att uträtta eller plikter att uppfylla,
hvilka äro viktiga och icke tåla uppskof. — Minst 4 veckor innan de
antagna bestämmelserna insändas för erhållande af fastställelse skola de
på effektivt sätt kungöras samt framläggas till granskning å centralt
beläget ställe inom häradet. Detsamma skall iakttagas med bestämmelserna,
sedan de blifvit fastställda, men innan de trädt i kraft. Tiden
för ikraftträdandet skall uttryckligen angifvas i bestämmelserna i fråga.

I § 6 stadgas om straff och åtal m. m. Förseelse mot de i
§§ 1, 2 och 4 gifna bestämmelser straffas med böter eller fängelse. —
Därest skada skett genom olofligt bruk af eld, straffas vederbörande
enligt allmän strafflag. — Förseelser mot bestämmelsen i § 3 samt mot
bestämmelser, gifna i de med stöd af § 5 antagna stadgandena, straffas
med böter. — Förseelserna åtalas af allmän åklagare utom då förseelsen
endast består i att brukare af annans jord utan samtycke, af
ägaren verkställt »braatebraending» eller ljungbränning. — Samtliga
de förseelser, som bestraffas enligt ifrågavarande lag, handläggas enligt
de för polisförseelser gifna bestämmelser.

1 Finland äro bestämmelserna uti ifrågavarande ämnen inrymda i
skogslagen af den 25 januari 1886 och dess kapitel V, som handlar
»om skogseld». 15 kapitlet byggningabalken är genom nämnda lag
upphäfdt.

I *27 § af nämnda lag stadgas förbud att i skog eller dess närmaste
grannskap upptända eld, då stark blåst eller torka råder.

I 28 § stadgas förbud att utan tillstånd eller rätt nöd uppgöra
eld å mark, som af annan äges eller besittes.

Finland.

526

I § 29 stadgas: Innan eld uppgöres i eller invid skog bör växt täcket

till minst en alns bredd rundt omkring eldstaden afskalas. Den,
som vill bränna sved- eller »kyttland», skall afröja skogen däromkring
och borttaga växttäcket till förut angifna bredd samt ombesörja, att så
vidt möjligt vatten och nödiga redskap finnas för eldens släckning.
Dessutom skola rågrannarna tillsägas att vara beredda att skynda till
hjälp. Den som uppgjort eld i skog eller antändt sved- eller kyttland
får ej lämna stället utan nödig tillsyn, innan elden är alldeles släckt.

I 30 § stadgas: Då skogseld utbrutit, skola grannarna skynda till

brandplatsen för att släcka. Skulle faran taga till, skall närmaste kronoeller
skogsbetjänt eller forsttjänsteman eller af kommunen tilläfventyrs
utsedd ledare af sådant eldsläckningsarbete underrättas. Så snart någon
af dessa personer erhållit underrättelse om skogselden, skall han sammankalla
nödigt släckningsmanskap genom utsändande af budkafle, som
skyndsamt skall befordras från gård till gård. Därest budkafle utfärdas
af annan än kronobetjänt, bör denne så fort ske kan underrättas om
den vidtagna åtgärden. — Då budkafle anländt, skall en arbetsför person
från hvarje matlag, försedd med nödiga eldsläckningsredskap, utan uppehåll
begifva sig till brandstället och där fullgöra hvad ledaren af släckningsarbetet
honom föreskrifver.

I 31 § stadgas att för hämmande af skogseld må släckningsmanskap,
utan afseende å ägarens motsägelse, efter omständigheterna
lälla mötande skog, gräfva diken, undanskaffa hägnader, antända moteld
och vidtaga andra för ändamålets vinnande nödiga åtgärder, samt
att ersättning för den skada, som härigenom uppkommer, skall ersättas
af den, som vållat eldens uppkomst.

I 32 § stadgas dels att uppbådadt manskap ej får aflägsna sig
från brandstället eller med släckningsarbetet upphöra innan den, som
leder arbetet, därtill gifvit lof, dels att hemlof skall gifvas till öfvertaligt
manskap så snart elden blifvit så dämpad, att så kan ske, dels ock
att arbetsledare efter slutad släckning skall utse vissa personer, som i
tur hålla vakt å stället tills all fara är öfverstånden.

I 33 § stadgas: Förrän släckningsmanskapet åtskiljes, skall noga
undersökas, helst af kronobetjänt, huru elden uppkommit. Om den som
varit därtill vållande är okänd och undandrager sig att uppgifva sitt
namn eller sin hemort eller ock skäligen misstänkes för osann uppgift
därom, må han i förvar tagas. Den häktade skall dock lösgifvas, när
tillförlitlig uppgift vunnits om hans namn och hemort.

I lagens 55 §, som ingår i »Kap. VII. Särskilda stadganden»,
löreskrifves att, därest kommun för sig upprättat särskilda ordnings -

527

stadga om försiktighetsmått emot eller släckning af skogseld eller om
åtgärder för skogsbevakning och beifrande af öfverträdelse mot skogslagen,
skall sådan stadga öfverlämnas till pröfning af guvernören för
länet, som äger stadfästa densamma, såvida han finner den ej strida
emot skogslagen eller allmän lag.

Straffbestämmelserna för förseelser mot ofvan återgifna stadganden
återfinnas numera i den för Finland gällande strafflagen af den 19
december 1889 och dess kapitel 44, som handlar »om brott emot föreskrift
till skydd för lif, hälsa eller egendom».

I 22 § af nämnda kapitel stadgas straff af böter intill 200 mark
för den som tänder upp eld i skog eller å mark och ej släcker den väl
ut eller där tänder eld, då stark blåst eller torka råder, eller ock utan
tillstånd eller rätt nöd uppgör eld å annans mark äfvensom för den,
som antänder sved- eller kytteland utan att iakttaga stadgade försiktighetsmått
eller missvårdar där antänd eld.

I 23 § af samma kapitel stadgas straff af böter intill 50 mark för
obehörigt nedläggande af budkafle, för försummelse att så fort som
möjligt efterkomma kallelse att deltaga i släckning af skogseld, för
ohörsamhet emot ledare af eldsläckningsarbetet samt för upphörande
med eldsläckningsarbete, innan lof gifvits.

I 24 § af samma kapitel stadgas straff af böter från 20 till 500
mark för utsändande af budkafle i oträngdt mål eller i ärende, hvari
budkafle ej får utsändas.

Jämväl kommittén har funnit de nuvarande bestämmelserna i förevarande
afseenden icke tillfyllest. Kommittén har därför uppgjort ett
härnedan intaget lagförslag, innefattande vissa tillägg till och ändringar
uti hvad därutinnan nu gäller. Härvid har det, med hänsyn till de
många växlande ortsförhållandena i landet, synts kommittén icke vara
lämpligt att i lag stadga allt hvad till förekommande af skogseld och
till släckning däråt kan vara tjänligt, utan att i lagen borde införas
endast sådana bestämmelser, som för allmänt rådande förhållanden kunna
finnas lämpliga, medan däremot de för de särskilda orterna behöfliga
reglerna skulle fastställas af de lokala myndigheterna, detta så mycket
hellre som det förefallit kommittén mindre önskligt att i lag fastslå
skyldigheter, måhända föranledande utgifter, som kunna blifva för de
särskilda orterna afsevärdt betungande.

Omfattningen af skogseldarna under äldre tider kan ej ens tillnärmelsevis
angifvas, hvaremot från senare tid kommittén ur officiella

Kommittén

yttrande.

528

Förekommande
af
skogseld.

källor inhämtat, att skogseld öfvergått allmänna skogar till följande
arealer, nämligen:

under åren 1876—1879 37,607 hektar eller i medeltal för år 9,402 hektar,

11	11	1880—	1884	24,277	11	11	11	11	11	11	4,855	11
11	11	1885—	1889	20,570	11		11	11	11	11	4,114	11
11	11	1890—	1894	14,850	''1	V	11	11	11	11	2,970	11
11	11	1895—	1899	2,952	11	11	11	11	11	11	590	11
11	11	1900—	1904	18,887	11	11	11	11	11	11	3,777	11
11	11	1905—	1909	929	11	11	11	11	11	11	186	11

De allmänna skogarna utgöra emellertid endast omkring 25 procent
af landets sammanlagda skogsvidd, hvadan nyss åberopade siffror
ju ej kunna tillmätas någon afgörande betydelse för beräkningen af
skogseldarnas omfattning för riket i dess helhet. — Under år 1910 härjades
relativt obetydliga områden af skogseld, hvaremot, såsom allmänt
kändt torde vara, under år 1911 dylika härjningar hafva förekommit i
mycket stor utsträckning.

Föreliggande fråga har två olika sidor, redan förut i lagstiftningen
beaktade, den ena riktad emot förekommande af skogseld, den andra
afseende släckning af redan uppkommen skogseld.

I sitt nedan intagna lagförslag har kommittén, i fråga om åtgärder
till förekommande af skogseld, väsentligen anslutit sig till 1734 års
lags bestämmelser och den norska lagstiftningen i förevarande afseende.
Uti 1 § finnes stadgad den allmänna skyldigheten att iakttaga försiktighet
med afseende å uppgörande af eld ute i marken. Med hänsyn till
den stora betydelse kolning och tjärbränning äger för vissa orter torde
dessa ändamål icke kunna under alla förhållanden anses för tillfälliga,
och har kommittén fördenskull funnit lämpligt i paragrafen särskildt
angifva dessa båda slag af uppgörande utaf eld. Under paragrafen har
kommittén ock inrymt ljungbränningen. Det har nämligen förefallit
kommittén mindre önskligt att därom särskildt lagstadga, på sätt i
domänstyrelsens utlåtande den 20 oktober 1890 ifrågasatts, utan har
kommittén tänkt sig att hvad utöfver de allmänna bestämmelserna härutinnan
må finnas för de särskilda orterna nödigt lämpligen skulle kunna
åvägabringas utan att riksdagens medverkan härför i hvarje fall vore
erforderlig. Kommittén har visserligen icke i paragrafen, med undantag
för kolning och tjärbränning, omförmält uppgörande af eld för icke tillfälligt
ändamål, men denna omständighet må icke tydas som om kommittén
ansett, det sådan eld skulle få uppgöras utan iakttagande af
nödig försiktighet, utan allenast sålunda, att underlåtenhet att vidtaga

529

de särskilda direkta anordningar, livarom i paragrafen talas, härvidlag
icke i och för sig är tillräcklig för att konstatera brottslig vårdslöshet,
om skogseld däraf uppkommer.

Att, såsom skett i norska lagen, stadga förbud mot vissa åtgärder,
som kunna anses medföra eldfara, under bestämd tid af året har synts
kommittén mindre lämpligt på grund af landets stora utsträckning och
häraf föranledda olikheter mellan landets olika delar i klimatologiskt
hänseende. I stället har kommittén föreslagit, såsom af 2 § framgår,
förbud mot uppgörande af eld för tillfälliga ändamål under rådande
stark torka eller då eljes i följd af stark blåst fara för skogselds uppkomst
är särskildt stor. Från detta förbud har emellertid kommittén
funnit nödigt medgifva undantag för fall af trängande behof. Sådana
kunna nämligen tänkas uppstå, och torde då krafvet på skydd mot eldfara
rättvisligen ej böra sträckas längre än till en skyldighet att vidtaga
de försiktighetsmått, hvarom i 1 och 3 §§ förmäles. Härmed likställdt
synes det fall böra vara, då någon vill uppgöra eld för icke tillfälligt
ändamål under förhållande då 2 § eljes skulle vinna tillämpning.
Kommittén har ansett dessa undantag så mycket nödvändigare, som
kommittén föreslagit inträdande af straffskyldighet för öfverträdelse af
det i 2 § innehållna förbudet alldeles oafsedt om skada sker eller ej.

Då ej sällan skogseld uppstått till följd af att uppgjord eld icke
fullständigt släckts, innan den lämnats, har kommittén funnit det synnerligen
angeläget att i lagen betona den skyldighet, som därvidlag
måste åligga enhvar, alltså äfven den, hvilken uppgjort eld för icke tillfälligt
ändamål. Försumlighet härutinnan synes böra medföra ansvar
vare sig skogseld följer eller icke.

Af de skogseldar, som i senare tid öfvergått skilda delar af landet,
torde ett ej ringa antal hafva uppkommit till följd af förhållanden, som
stå i samband med järnvägsdriften. Kommittén håller fördenskull före,
att järnvägsförvaltningarna böra å de sträckor af järnväg, där i följd
af stark stigning eller andra orsaker eldfaran på grund af järnvägens
drift är särskildt stor för omgifvande skogar, under torr väderlek hålla
en förstärkt bevakningspersonal, försedd med eldsläckningsredskap, men
det har icke synts kommittén fullt lämpligt att i lag intaga en sådan
skyldighet, emedan dels utkräfvande af annan påföljd än skadestånd i
följd af antändning väl näppeligen skulle kunna tänkas och dels redan
uti tillvaron af nyss antydda skadeståndsplikt borde ligga en kraftig
maning för järnvägsförvaltningarna att ägna denna fråga en allvarliguppmärksamhet.

530

Lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd
af järnvägs drift innehåller härntinnan i 5 § följande.

»Kommer eld lös från lokomotiv eller från eldstad i annat järnvägsfordon,
och sker därigenom skada å fast egendom eller å lös egendom,
som icke af järnvägens förvaltning eller betjäning för befordran
mottagits, ersätte järnvägens innehafvare skadan.

Har ägaren af den skadade egendomen, genom underlåtenhet att
fullgöra honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet
mot järnvägens ägare eller innehafvare, själf föranledt skadan,
vare han icke berättigad till ersättning. År han jämlikt åtagande eller
på annan grund pliktig att själf vidkännas den från järnvägstrafiken
härrörande eldfara, vare han ej heller till ersättning berättigad, där icke
skadan har sin orsak i vårdslöshet vid järnvägens drift.

År skadan, utan att hafva sin orsak i sådan vårdslöshet, föranledd
därigenom, att annan än järnvägens innehafvare, efter det järnvägens
anläggning påbörjades, utanför järnvägens område på kortare afstånd
från närmaste järnvägsspår än 30 meter upplagt brännbart löst gods utan
säkert skydd, eller uppfört byggnad af lätt antändligt ämne eller täckt
förut uppförd byggnad med sådant ämne, eller vidtagit annan dylik åtgärd,
som uppenbarligen i väsentlig män ökat den från järnvägstrafiken
hotande eldlära, då vare järnvägens innehafvare från ersättningsskyldighet
fri.»

Enligt hvad till kommittén meddelats, låter statens järn vägsförvaltning
sig angeläget vara att, där så ske kan, genom direkta åtgärder, såsom
afbränning af markbetäckning och uppbringande af löfskogsbestånd i
järnvägens närhet å för dylik eldfara särskild! utsatta områden, minska
eldfarligheten, liksom samma järn vägsförvaltning vid konstruktioner af
lokomotiv ägnat speciell uppmärksamhet på anordningar, afsedda att
minska faran för antändning genom gnistor från lokomotiv. Jämväl
lärer, såväl genom generella instruktioner som mera speciella föreskrifter,
hafva inskärpts vikten för banpersonalen att under den torrare årstiden
alldeles särskild! ofta och noga öfvervaka, att dylika antändningar icke
äga rum eller, om så skett, genast släckas. Det synes kommittén
högst angeläget, att all uppmärksamhet från järn vägsförvaltningarnas
sida ägnas åt hithörande frågor; och vill det förefalla kommittén som
om, särskildt i hvad Norrland angår, ökad effektivitet då borde kunna
härvidlag ernås. Förvaltningarna för de enskilda järnvägarna, öfver
hvilkas maskinkonstruktioner inseende öfvas från statsorgans sida (järnvägsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen), torde böra tilllämpa
enahanda förfaringssätt härvidlag, som statens järn vägsförvaltning.

Ehuru det ju är af synnerlig vikt att söka förebygga uppkomsten
af skogseld, så ligger det i lika, ja kanske än högre, grad makt uppå
att, sedan skogseld uppstått, densamma släckes innan den fått tillfälle
att alltför mycket sprida sig. Nuvarande bestämmelser härutinnan äro
föråldrade och ej fullt effektiva, hvadan de väl tarfva eu omarbetning
och komplettering. Denna har synts kommittén hufvudsakligen böra
gå ut på att dels göra ledningen af eldsläckningsarbetet mera effektiv
och dels genom möjliggörande af ersättning och belöning mana till nitiskt
deltagande i samma arbete. I förra afseendet har kommittén ansett
det flerstädes redan med stor fördel praktiserade systemet att vissa
ej alltför stora områden utgöra en brandrote under en brandfogde böra
vidare utvecklas och äfven vinna uttryck i lag. Såsom enliet för brandroten
har kommittén tänkt sig kommunen. För norra delarna af landet
skulle emellertid kommunen visa sig vara ett alltför stort brandrotedistrikt,
hvadan utrymme synts böra lämnas för kommun att besluta om
sin uppdelning i flera brandrotar. A andra sidan äro inom mellersta
och södra Sverige kommunerna understundom så små eller skogfattiga,
att systemet måste anses öfverflödigt, och har fördenskull kommittén i
förslaget inrymt befogenhet för Konungens befallningshafvande att med
hänsyn till ringa förekomst af skog inom kommun medgifva undantag
från den eljes lagfästa regeln att hvarje kommun skall utgöra en eller
flera brandrotar.

Angående brandfogdos befogenheter och skyldigheter vill kommittén
i hufvudsak ansluta sig till hvad domänstyrelsen därutinnan föreslagit.
Särskildt vill kommittén uttala, att brandfogdarna böra i vederbörlig
ordning tillerkännas samma hägn och vitsord som de, hvilka
utöfva allmän befattning eller gå rättens ärenden. Såsom af lagförslagets
7 § framgår har kommittén tänkt sig brandfogdes hufvudsakliga
åligganden vara att dels tillse, det lagens föreskrifter till förekommande
af skogseld behörigen iakttagas, dels vid uppkommande skogseld göra
allt i hans makt står för eldens snara begränsande och släckande, dels
sedermera lämna vederbörande nämnd för ersättningars bestämmande,
hvarom i 9 § talas, erforderliga upplysningar, för hvilket ändamål han
torde böra föra behöfliga anteckningar rörande de i eldsläckningsarbetet
deltagande, och dels slutligen till laga beifran anmäla brott mot lagen.
Att i lagförslaget härutinnan ytterligare i detalj stadga har icke synts
kommittén lämpligt såväl på den grund att många hithörande’ frågor
synas kunna, i hvad de kräfva afgörande från lagstiftande myndighets
sida, med minsta omgång pröfvas af Kungl. Maj:t utan att Riksdagens
medverkan må erfordras, som ock enär härvidlag åt de sär -

Släckning

skogseld.

532

skilda kommunerna synes böra inrymmas en ganska vidsträckt bestämmanderätt.

Sist anförda skäl står i full öfverensstämelse med den princip,
som funnit sitt uttryck i 8 § af lagförslaget, nämligen principen om
kommunens rätt att besluta de särskilda ordningsföreskrifter, som utöfver
lagens allmänna föreskrifter finnas nödiga till förekommande och
släckning af skogseld. — Då kommittén ej velat omfatta tanken på
ovillkorlig skyldighet för vald brandfogde att åtaga sig uppdraget, har
det synts kommittén lämpligt att kommun, som så önskar, skall hafva
tillfälle att, genom utgifvande af aflöning, till platsen förvärfva en väl
kvalificerad person. Ifrågasättas kunde att kostnaderna härför ej skulle
drabba annan del af kommunens medlemmar än dem, som inom kommunen
ägde eller brukade jord. Fördelningsgrunden dem emellan skulle
i så fall väl lämpligen vara taxeringsvärdet, måhända i en framtid, för
den händelse skogsmark tillika med växande träd åsattes från fastighet
i öfrigt skildt taxeringsvärde, detta senare värde. Det har emellertid
af kommittén ansetts stå i öfverensstämmelse med lagen i öfrigt att
låta de utgifter, som till brandfogdes aflönande eller eljes med föranledande
af förevarande lagstiftning kunna erfordras, uttaxeras i enahanda
ordning som kommunalutskylder i allmänhet, allenast med den
modifikation att dessa utgifter skola uttaxeras jämväl på statens fasta
egendom, oafsedt huruvida kommunalutskylder eljes utgå från samma
egendom eller icke.

I detta sammanhang har ock kommittén förehaft till ompröfning
den till kommittén hänskjutna frågan om utvidgad användning afbrandtornsystemet.
Väl må medgifvas ej mindre att detta system, där det
redan vunnit tillämpning, visat sig verka godt i riktning mot ett snabbt
upptäckande och lokalisering af uppkommen skogseld, än äfven att flerstädes
inom andra skogrika och folkfattiga orter detsamma skulle visa sig
gagneligt, men å andra sidan har det visat sig att systemet drager stora
anläggnings- och bevakningskostnader, hvadan och då jämväl svårigheter
ofta nog skulle uppstå för någorlunda rättvis fördelning af dessa
kostnader, kommittén håller före, att anordnande af brandtorn och därmed
förenad bevakning fortfarande bör öfverlåtas åt det enskilda initiativet.
Häremot strider naturligen ej att en eller flera kommuner i vederbörlig
ordning för sin del bringa systemet till användning och därför
besluta uttaxering.

Den princip, som af ålder gällt och funnit ett uttryck i byggningabalkens
15 kap. 4 §, att förhindrande af uppkommen skogelds
spridning och deltagande i eldens släckning är en allmän medborgerlig

•533

plikt har synts kommittén böra alltfort upprätthållas. Fördenskull har
ock kommittén upptagit bestämmelserna i nämnda paragraf i det väsentliga.
Därvid har emellertid kommittén funnit lämpligt, att det numera
föråldrade kallelsesättet, genom budkafle, utbytes mot en mera efter
nutiden afpassad delgifningsmetod samt att hithörande stadganden jämväl
i öfrigt göras tidsenliga. — Härutinnan har af kommittén föreslagits:

l:o) Ben som varsnar uppkommen skogseld eller eljes därom får
kunskap skall vara skyldig genast låta därom underrätta brandfogden
eller kronobetjänt eller skogsstatstjänsteman i orten, på det kraftiga
åtgärder måtte vidtagas för eldens släckande snarast möjligt. För denna
underrättelse torde ej böra kräfvas särskild form, utan bör den ske på
lämpligaste och enklaste sätt, i regel genom telefon eller budsändning.
Vidare skall han, där han befinner sig i närheten af brandstället och ej
är af laga förfall hindrad, så snart ske kan skynda till för att släcka
elden. Härför fordras sålunda ej kallelse, likasom ej heller den åldersbegränsning,
som-finnes föreslagen i fråga om skyldighet att efter tillsägelse
deltaga i släckningsarbetet, härvidlag gäller.

2:o) Hvarje annan inom orten boende arbetsför man, som fyllt
aderton, men icke sextio år, skall vara skyldig att, där han icke är af
laga förfall hindrad, o fördröjligen efter tillsägelse begifva sig till brandstället,
därvid han bör vara försedd med lämpligt redskap, för att deltaga
i släckningsarbetet. Formen för tillsägelsen har synts böra lämnas
iri. Denna • skyldighet åligger, såsom af ordalydelsen i paragrafen torde
finnas framgå, icke endast i orten mantalsskrifna personer, utan enhvar i
orten mer eller mindre fast sig uppehållande mansperson i åldern
18—59 år.

3:o) Den som sålunda (jämlikt andra stycket i 4 §) inställt sig vid
brandstället må ej aflägsna sig därifrån, innan elden är släckt eller tillstånd
härtill lämnats honom från eldsläckningsbefälets sida.

4:o) Såsom laga förfall skall gälla dels hvad i 12 kap. 1 § rättegångsbalken
därom sägs och dels om man icke utan faran för hälsan
eller utan eftersättande af viktiga förrättningar och plikter, som icke tåla
uppskof, kan infinna sig. Då lör det fall att'' en arbetare är anställd i
annans tjänst det icke kan förutsättas, att arbetaren alltid på egen hand
kan afgöra, huruvida hans arbete är af den vikt att det bör såsom laga
förfall gälla, har det synts böra öfverlåtas åt arbetsgifvaren eller arbetsledaren
att härom bestämma. Skulle därvid förfogande ske i strid med
principerna för lagförslagets 4 §, blir arbetsgifvaren, resp. arbetsledare]!,
underkastad ansvar. Arbetaren däremot synes böra för sådan händelse
gå fri från straff, hvadan ock kommittén ansett böra såsom laga förfall

534

för arbetare godkännas, om ledighet från tjänsten för ifrågavarande
ändamål förvägrats honom.

I nu omhandlade 4 § har kommittén inryckt en rätt för den, som
erhåller sådan underrättelse, livarom i paragrafens första punkt förmäles,
att sammankalla nödigt manskap för eldens släckning äfvensom en allmän
skyldighet att fortskaffa dylik kallelse. Underlåtenhet härutinnan
utsätter den skyldige för enahanda ansvar, som gäller för uraktlåtenhet
att, ehuru kallad eller eljes därtill pliktig, infinna sig vid brandstället.

Olägenheter hafva understundom visat sig uppstå till följd af att
lagstadganden för närvarande icke finnas rörande frågan hvem som äger
att föra befäl vid skogseld. Dessa olägenheter har kommittén funnit
angeläget att undanröja och fördenskull i förevarande 4 § intagit bestämmelser
härutinnan. Kommittén har därvid funnit lämpligt att i första
hand brandfogden skulle föra befälet, men öfverlämna detta till tillstädesvarande
kronobetjänt eller, där elden afser skog under skogsstatens
vård eller tillsyn, till närvarande skogsstatstjänsteman. Af dessa bestämmelser
skall naturligen ej ditkommenderad militärhandräckning, som
ju alltid bör stå under sitt militära befäl, röna inverkan.

Då förutvarande bötesbelopp, med nu rådande penningvärde, varit
alltför låga för att verka fullt effektiva, har kommittén föreslagit en
höjning af samma belopp.

Straffbestämmelser allena torde likvisst icke tillräckligt sporra till
nitiskt deltagande i eldsläckningen, utan har kommittén velat se ett
kraftigare medel härtill i införande af möjlighet till erhållande af ersättning
eller belöning därför. 1903 års riksdag ifrågasatte, såsom ofvan
finnes angifvet, att godtgörelse för deltagande i släckning af skogseld
icke skulle utgå till den, som af släckningen hade intresse. Vidare har
ifrågasatts att den, som hade större arbetsstyrka förlagd i eldhärdens
närhet, skulle vara pliktig att utan ersättning tillhandahålla folk till
släckningen.

T likhet med hvad 1903 års riksdag uttalat anser kommittén dylik
godtgörelse endast böra utgå i den män deltagandet i eldsläckningsarbetet
kan anses hafva verkat i ena eller andra afseendet betungande.
Häraf följer dels att den, som, på grund af sin egenskap af ägare till
skog i eldens närhet eller eljes, haft direkt personligt intresse af eldens
släckande icke bör bekomma ersättning för sina besvär och omkostnader
i förevarande afseende och dels att sådan ersättning ej heller bör utgå
till den, som exempelvis till följd af sina förmögenhetsförhållanden icke
må anses hafva blifvit betungad genom sina uppoffringar i samma
hänseende.

535

Kommittén har äfven ansett lämpligt att i lagen beredes möjlighet
för utdelande genom Konungens befallningshafvande af särskild belöning
till den, som vid släckning af skogseld ådagalagt synnerlig rådighet och
nit äfvensom att en sådan belöning skulle kunna tilldelas jämväl annan
än den, som må anses af deltagandet i släckningsarbetet betungad, samt
utgå med belopp, som må öfverstiga skälig godtgörelse för de olägenheter
vederbörande tillskyndats genom sitt deltagande i släckningen. En
tillfredsställande garanti mot missbruk i följd häraf bar kommittén trott
sig finna uti det sätt kommittén föreslagit för bestämmande af belöningarnas
storlek. Slutliga pröfningen af ersättnings- och belöningsbeloppens
bestämmande har kommittén nämligen tänkt sig lämpligen böra
förläggas hos Konungens befallningshafvande. För att underlätta denna
pröfning kräfves naturligen medverkan från de särskilda orterna, och
har kommittén ansett nämnda medverkan lämpligen böra åvägabringas
på det sätt, att för hvarje kommun å landet skulle finnas en nämnd på
tre personer, däraf Konungens befallningshafvande skulle förordna två
och den tredje utsåges å kommunalstämma, med uppdrag att i förekommande
fall uppgöra fullständigt, motiveradt förslag å de personer, som
borde bekomma belöning eller ersättning, och beloppen härför. Nämnden
skulle till ledning för sitt förslag äga infordra erforderliga uppgifter från
vederbörande brandfogde eller annan, som vid eldsläckningen fört befäl.
Ett sådant tillvägagångssätt synes kommittén vara ägnadt att på samma
gång hålla ifrågavarande utgifter inom rimliga gränser, som ock föranleda
till ökadt intresse för och nitiskt deltagande uti släckningsarbetet.
Konungens befallningshafvande lära, enligt hvad kommittén vill antaga,
tillika låta sig angeläget vara att tillse, det ofvan angifna synpunkter
rörande grunderna för utgifvande af belöning eller ersättning varda följda
såväl vid själfva pröfningen som ock dessförinnan vid förslagens upprättande.

Ett skäl för att åt Konungens befallningshafvande inrymma berörda
pröfningsrätt har kommittén ock funnit däruti, att kommittén ansett dessa
belönings- och ersättningsbelopp böra i stor utsträckning bekostas af statsmedel,
hvilka för sådant ändamål torde böra ställas till Konungens befallningshafvandes
förfogande. Det kan nämligen icke förnekas, att ett statsintresse
ligger bakom hela ifrågavarande lagstiftning, ett statsintresse så
stort, att det väl motiverar en fördelning på landet i dess helhet af dessa
kostnader. Emellertid sammanhänger samma lagstiftning på ett intimt sätt
med de intressen, som föranledt upptagande af skogsvårdsafgifter. Af sist
anförda skäl torde rimligen kunna ifrågasättas att af skogvårdsafgifterna
viss del reserveras för att möta utgifter af nu ifrågavarande slag,

536

och synes kommittén härutinnan lämpligt att 3 procent af de skogsvårdsafgifter,
som tillkomma landstingsområde, afsättas till en fond
under skogsvårdsstyrelsens förvaltning, därur på rekvisition af Konungens
befallningshafvande tillhandahållas de belopp, som erfordras till
ersättning för deltagande af eldsläckning å enskild skog, dock med
Kungl. Maj:t öppen lämnad rätt att i förekommande fall förklara, det
ytterligare afsättning till dylik fond tillsvidare icke skall ske. Då det
lärer tillkomma annan än denna kommitté att afgifva detalj erad t förslag
till härför nödiga författningsbestämmelser, har sådant icke af kommittén
uppgjorts, utan allenast åt 9 § af lagförslaget gifvits en affattning, som
icke lägger hinder i vägen för ett sådant användande af skogsvårdsafgifter,
hvarom nyss ordats.

Där skogseld visat benägenhet att alltför vidt sprida sig, har ofta
nog militärhjälp till eldsläckningen begärts och erhållits. Detta förfaringssätt
har synts kommittén så lämpligt och viktigt, att det bör i lag
vinna uttryck. Hittills hafva ej de enskilde betungats med särskilda
kostnader i följd häraf, och synes så ej heller för framtiden böra ske.

Utgående från nu angifna allmänna synpunkter, har kommittén
uppgjort följande

537

Förslag

till

Lag, innefattande vissa föreskrifter till förekommande
och släckning af skogseld.

§ l.

Vill någon i skog eller annan utmark eller i närheten af skog
företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna ris eller
ljung eller för annat tillfälligt ändamål uppgöra eld, vare han pliktig
vidtaga de särskilda anordningar, genom gräfning eller annorledes, som
kunna anses erforderliga till förhindrande af eldens vidare spridning.

§ 2-

Då stark torka råder eller eljes i följd af stark blåst fara för
skogselds uppkomst är särskildt stor, må svedjning eller bränning af
ris eller ljung icke företagas, ej heller i öfrigt eld för tillfälligt ändamål
uppgöras utom i fall af trängande behof.

§ 3.

Den som under tid, då marken är bar, i skog eller annan utmark
eller i närheten af skog uppgjort eld skall tillse, att elden, då platsen
lämnas, är fullständigt släckt.

§ -*•

Då skogseld uppkommer, vare den, som elden varsnar eller eljes
därom får kunskap, pliktig att genast låta underrätta brandfogde eller
ock i närheten boende kronobetjänt eller skogsstatstjänsteman äfvensom
att, där han befinner sig i närheten af brandstället och ej är af laga
förfall hindrad, så snart ske kan, skynda till för att släcka elden. Den
sålunda underrättade bör ofördröjligen sammankalla nödigt manskap

538

för eldens släckning. För sådant ändamål utfärdad kallelse skall utan
dröjsmål fortskaffas från gård till gård och må följaktligen ej utan laga
skäl nedläggas.

Enlivar inom orten boende arbetsför man, som fyllt aderton, men
icke sextio år och som icke är af laga förfall hindrad, skall vara skyldig
att ofördröjligen efter tillsägelse begifva sig till brandstället, därvid han
bör vara försedd med lämpligt redskap, för att deltaga i släckningsarbetet
tills hemlof gifves.

Vid brandställe tillhör befälsrätten, där elden afser skog under
skogsstatens vård eller tillsyn, jägmästaren och i hans frånvaro kronojägaren
i orten, men eljes kronobetjänt, om sådan finnes tillstädes, och
i kronobetjänts frånvaro brandfogden.

§ 5-

Arbetsgifvare och arbetsledare må icke förvägra arbetare den ledighet,
som för släckning af skogseld må påkallas och som kan utan synnerlig
olägenhet medgifvas.

§ 6-

Såsom laga förfall för inställelse vid brandstället skall, utom hvad
i 12 kapitlet 1 § rättegångsbalken sägs, gälla, om man icke utan fara
för hälsan eller utan eftersättande af viktiga förrättningar och plikter,
som icke tåla uppskof, kan infinna sig äfvensom om man af sin arbetsgifvare
eller arbetsledare förvägrats ledighet härför.

§ 7.

Hvarje kommun å landet skall, där ej Konungens befallningshafvande
med hänsyn till den ringa förekomsten af skog inom kommunen
pröfvar skäligt härifrån medgifva undantag, utgöra en eller flei-a
brandrotar. För hvarje brandrote skall finnas en brandfogde, vald å
kommunalstämma för tre år i sänder.

Brandfogde åligger att befordra och öfvervaka efterlefnaden af
denna lag samt till laga beifran anmäla brott mot densamma, livarförutom
han skall vara pliktig lämna den nämnd, hvarom i 9 § förmäles,
de upplysningar nämnden kan finna erforderliga, för hvilket ändamål
han bör föra anteckningar rörande i släckning af skogseld deltagande
personer.

539

Då brandfogde blifvit utsedd, skall Konungens befallningshafvande
genast underrättas om valet.

§ 8.

Finnes utöfver hvad denna lag innehåller särskilda ordningsföreskrifter
till förekommande eller släckning af skogseld erforderliga, äge
kommun därom besluta. Sådant beslut blifve dock ej giltigt, med mindre
det af Konungens befallningshafvande godkännes.

§ 9.

Den som deltagit i släckning af skogseld må kunna, efter ty skäligt
pröfvas, bekomma ersättning eller särskild belöning därför. Förslag i
sådant afseende uppgöres af en nämnd utaf tre personer, af hvilka två
förordnas af Konungens befallningshafvande och den tredje utses åt
kommunalstämman.

Pröfningen verkställes därefter af Konungens befallningshafvande,
som ock har att låta till vederbörande utanordna beloppen.

Dessa utgå af statsmedel utom i den mån, enligt hvad därom tinnes
särskildt stadgadt, skogsvårdsafgifter må härför tagas i anspråk.

§ io.

Konungens befallningshafvande äge rekvirera militärhjälp till
släckande af skogseld. Härför skall särskild ersättning ej utgå.

§ 11.

Den som bryter mot livad i 2 eller 3 § härofvan finnes stadgadt
vare, ändå att skada ej sker, förfallen till böter från och med fem till
och med etthundra kronor.

Lag samma vare, där någon underlåter att ställa sig till etterrättelse
hvad i 4 och 5 §§ finnes föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den

540

Domän styrelsens fram ställning.

Yttrande i anledning af domiinstyrelsens framställning om
bedrifvande af industriell verksamhet i Norrbotten
för statens räkning.

Uti underdånig'' skrivelse den 16 juni 1908 har domänstyrelsen,
med framhållande af svårigheten att kunna till antagliga priser dels
lörsälja allt det virke, som genom en utaf styrelsen såsom synnerligen
önskvärd framhållen ökad afverkning från statsskogarna skulle komma
att uttagas, dels ock finna köpare för det mindre virke, som vid en
sålunda ordnad utstämpling borde medtagas, ifrågasatt, huruvida icke till
af hjälpande af denna olägenhet staten borde inom Norrbottens län anlägga
ett eget sågverk för att därå själf försåga de virkespartier, för
hvilka skäliga priser icke kunnat erhållas, samt en större pappersmassefabrik
för tillgodogörande af mindre virkesdimensioner, som borde uttagas
ur skogarna, äfvensom affall efter timmerafverkningen.

Till stöd för denna framställning har styrelsen i hufvudsak anfört
följande.

Ehuru det. i regel måste anses vara riktigt, att staten ej själf
bedrefve industriell verksamhet för förädling af råvaror, kunde dock
sådana undantagsförhållanden gifvas, som gjorde en dylik verksamhet
för statens räkning nödig. Detta inträffade, då det enskilda initiativet
icke syntes räcka till för att skapa industriella anläggningar ej blott i
allmänhet för en trakts behof, utan särskildt för att mottaga de råvaror,
staten själf producerade därstädes. Ifråga om skogens produkter mötte
oss sådana förhållanden allenast å de orter, där staten ägde en mycket
afsevärd del af skogsmarken i dess helhet. Då nämligen numera den
åsikten vore allmän, att en förädlingsindustri för trävaror borde för att
vara tryggad äga en i förhållande till produktionen ganska betydande

541

tillgång af egna skogar, blefve häraf en följd att å trakter, där i följd
af att staten ägde större'' delen af skogsmarken svårighet mötte för den
enskilde industriidkaren ätt förvärfva den för hans syfte önskvärda tillgången
af skog, industriella anläggningar endast med svårighet komme
till stånd, och särskildt vore förhållandena därstädes ogynnsamma för
att framkalla konkurrens mellan industriidkare på träförädlingens område.
Den direkta följden häraf blefve gifvetvis, att staten såsom
skogsägare ej erhölle marknad för sin råvara, åtminstone ej till skäliga
pris, synnerligast som förhållandena uppenbarligen inbjöde traktens fåtaliga
köpare af råvaror till sammanslutning för att ej för hvarandra
fördyra dessa varor. Det vore endast inom Norrbottens län som staten
ägde så afsevärd del af skogsmarken, att det ofvan anförda kunde äga
tillämpning på skogshushållningen och de träförädlande industrierna.
Frånräknades den nu oafvittrade delen af länet, hvilken för trävaruindustrien
saknade betydelse, omfattade statens skogsmarksareal, däri
inbegripet äfven ecklesiastika skogar, i Norrbottens län omkring 1,700,000
hektar. Härvid borde dock anmärkas att statens skogar utgjordes af
i stort sedt den sämre delen af skogsmarksarealen, enär de i hufvudsak
vore belägna inom lappmarken och däri särskildt inginge nästan hela
det till skyddsskogar hänförliga bältet af skogsområdet närmast fjällen.
Af de bättre kustlandsskogarna ägde staten däremot en jämförelsevis
ringa del. I förhållande till länets skogsarealer finge väl sågverksanläggningarna
i Norrbottens län anses utgöra ett alltför ringa antal,
enär inom länet förefunnes enligt nordisk trävarukalender år 1906 omkring
21 större och mindre sågverk med en sammanlagd skeppning af
tillsammans omkring 99,350 standards sågade och 4,500 loads bilade
trävaror. Härtill komme vissa sågverk i Skellefteå distrikt, hvilka
hämtade en del af sina råvaror från Norrbottens län. Af nämnda sågverk
tillhörde dock vissa samma ägare. Prisen å virket från statens
skogar i Norrbottens län hade varit mycket låga ända till under de
senare åren, hvarvid dock de därunder erhållna något högre priser ej
framkallats af konkurrens bland köpare inom orten, utan däraf att köpare
jämväl från mellersta och södra Norrland funnit med sin fördel förenligt
att utsträcka sina virkesköp till det aflägsna Norrbotten, ehuru gifvetvis
dessa köpare hade afsevärdt större omkostnader för virkets tillgodogörande,
än ortsspekulanterna. De skulle också därföre näppeligen kunna
uppdrifva prisen till virkets verkliga värde, förutsatt att det förädlades
under gynnsamma förhållanden inom länet. Då det vore önskvärdt, att
en större afverkning, än som hittills ägt rum, skulle kunna anordnas å
kronans vidsträckta skogar, särskildt inom södra delarna af Norrbottens

542

Kungl. Maj:ts
beslut.

län, vore det, på grund af liv ad ofvan anförts, fara värdt, att detta ej
kunde ske utan att virkesprisen nedtrycktes eller att i allt fall åtminstone
en del af virket måste, om det ej fortfarande skulle förblifva
osåldt, säljas till underpris, så framt ej förändrade förhållanden inträdde.
Det kunde för den skull ifrågasättas, huruvida icke staten borde å lämplig
plats inom sagda län anlägga ett eget sågverk för att därå själf försåga
de virkespartier, för hvilka skäliga virkespris syntes ej kunna erhållas.
Visserligen skulle alternativt kunna ifrågasättas, huruvida staten
ej borde genom upplåtelse af flerårig afverkningsrätt i en för ändamålet
nödig omfattning söka uppmuntra den privata företagsamheten till anläggande
af nya sågverk. De försök, som i sådant hänseende gjorts,
hade emellertid dels ej ledt till afsedt mål, dels ock varit förenade med
högst afsevärda olägenheter för skogshushållningens ändamålsenliga ordnande,
i följd hvaraf sådana upplåtelser åtminstone i fråga om afverkning
af timmerträd icke vidare torde böra göras. Smärre virke, ej afsedt
för försågning, hade hittills icke kunnat afsättas från kronans skogar i
Norrbottens län. För tillgodogörande af sådant virke dels för tillvaratagande
af affall efter timmerafverkningen, dels i öfrigt för skogsvårdens
höjande, vore af största betydelse, att en pappersmassefabrik komme till
stånd å därför lämplig plats inom länet. Med hänsyn därtill att inom
Norrbottens län tallen bildade större delen af skogsbestånden, borde vid
en sådan fabrik virke af såväl tall som gran kunna tillgodogöras, i föl jd
hvaraf den skulle afse tillverkning af sulfatmassa. Det syntes emellertid
vara ovisst, om och när en sådan anläggning kunde på enskildt initiativ
komma till stånd. Ifrågasättas kunde fördenskull, huruvida ej staten
borde själf å lämplig lokal anlägga en dylik fabrik, hvilken i så fall
borde förläggas till samma plats som och kombineras med den ofvan
ifrågasatta sågverksanläggningen. Därest dylika anläggningar för statens
räkning komme till stånd, skulle därmed tillika vinnas den fördel,
att kronan för det virke, som för dess egen räkning komme att i
allmänna flottleder framflottas, blefve berättigad inom flottningsföreningarna
föra talan, hvarvid initiativ till allmänt gagn kunde tagas.

Enär styrelsen inhämtat, att den s. k. Norrländska skogsvårdskommittén
komme att under året företaga en resa inom hufvudsakligen
Norrbottens län, hemställde styrelsen vidare, att Kungl. Maj:t täcktes
åt kommittén anförtro att under denna resa verkställa vidare utredning
af de synpunkter, som styrelsen i sin skrivelse framhållit.

Genom nådigt beslut den 3 juli 1908 anbefalldes ock kommittén att
öfver domänstyrelsens förberörda framställning afgifva underdånigt
utlåtande.

543

Lika med domänstyrelsen håller kommittén före, att det i regel
måste anses riktigt att staten icke själf bedrifver industriell verksamhet
för förädling af råvaror. Att fall icke desto mindre kunna förekomma,
då ett motsatt förhållande inträder, lärer emellertid vara oomtvistligt.
I förevarande ärende, där fråga är om förädling af skogarnas virkesafkastning,
gäller det alltså att tillse, huruvida de särskilda synpunkter,
som af domänstyrelsen framhållits, kunna anses böra föranleda en afvikelse
från ofvan angifna regel.

Hvad särskild t Norrbotten angår, så äro förhållandena därstädes,
hvad skogsbruk och träförädling angår, i mångt och mycket egenartade.
På grund af de långa afstånden i skogarna och den ringa befolkningstätheten
samt däraf föranledda långa resor och transporter af lifsmedel
och andra förnödenheter äfvensom de i det inre af landet jämförelsevis
svåra kommunikationsförhållandena måste det arbete, som skall utföras
med fällning och framforsling till vattendragen af virket ur skogarna,
ställa sig väsentligt dyrare än i andra trakter, där dessa olägenheter
alldeles icke eller åtminstone icke i samma grad äro för handen. Amorteringsafgifterna
i vattendragen, där dessa äro vederbörligen anordnade
till flottleder, blifva ock i allmänhet relativt höga, och själfva arbetet
med fiottningen är här ofta, oafsedt nyss framhållna omständighet, besvärligare
och kostsammare än i andra delar af Norrland, hvartill kommer
att i många flottleder virkets framflottande till kusten icke kan ske under
en sommar, utan att därtill längre tid fordras, hvarigenom föranledes
s. k. tvåårig flottning. Orsakerna till dessa ogynnsamma förhållanden
äro flera och delvis af beskaffenhet att svårligen kunna helt och hållet
undanröjas.

Beträffande vidare själfva förädlingsarbetet, så möter jämväl denna
del af trävaruindustrien vissa svårigheter, hvilka icke förekomma i samma
utsträckning i andra delar af Norrland. Bland sådana äro särskildt att
framhålla den långa vintern, hvilken lämnar allenast en kort tid af året
öppen för sjöfart och därmed för utskeppning af de sågade varorna.
Den sena snösmältningen och källossningen i det inre af landet föranleda
vidare, att virket oftast framkommer till kusten och sågverket
först långt fram på sommaren. Utom det att svårigheter härigenom
uppstå beträffande den jämna tillgången på råvara, så blir utskeppningen
af den förfärdigade varan fördröjd, ofta till den grad, att varan till ej
oväsentlig del måste blifva öfverliggande till ett kommande år. Endast
dessa nu antydda omständigheter sammanlagda göra ifrågavarande industri
i flera hänseende sämre ställd än motsvarande industri i de sydligare
landskapen i Norrland. Med nödvändighet skapas härigenom kostnader

Kommitténs

yttrande.

544

af hvarjehanda slag, såsom på grund af behofvet utaf ökade utrymmen
i magasin och brädgårdar, men framför allt genom ökade ränteförluster
för det kapital, som ligger bundet i de lager, som måste öfverhållas
från det ena året till det andra. Att genom sådan fördröjd export
producenten underkastas den risk, som ligger i konjunkturrubbningar,
och därigenom har svårare att tillförlitligt uppgöra sina beräkningar är
en sak, som icke bör förbises. I detta sammanhang må jämväl framhållas,
hurusom virke från Norrbotten alltid på utländska marknaden
noteras väsentligt lägre än t. ex. virke, som utskeppas från Umeå, Örnsköldsvik,
Härnösand, Sundsvall o. s. v. Denna omständighet är väl
närmast föranledd af de ökade fraktsatser, som gälla för Norrbottens
hamnar, men sänkningen i prisen torde icke stanna vid endast denna
skillnad, utan gå något därutöfver. Förhållanden, sådana som de ökade
assuransafgifterna för fartyg och last på senhösten, och tilläfventyrs äfven
virkeskvaliteten torde härvid öfva inflytande. Alla dessa nu anförda
omständigheter måste gifvetvis ytterst inverka på råvarans pris, och det
är följaktligen icke underligt, utan fastmer mycket lätt förklarligt, om
prisen på kronans virke i denna landsdel ställa sig betydligt lägre än i
sydligare och mera välbelägna orter.

Att, såsom af domänstyrelsen framhållits, köpare från mellersta
och södra Norrland funnit med sin fördel förenligt att utsträcka sina
virkesköp till det aflägsna Norrbotten, ehuru dessa köpare haft afsevärdt
större omkostnader för virkets tillgodogörande än ortsspekulanterna, kan
måhända finna sin förklaring uti nu berörda omständigheter. Det är
nämligen möjligt, att icke säga sannolikt, att dessa större omkostnader
fullt uppvägas af de fördelar i form af snabbare omsättning och därmed
minskade ränteförluster samt högre fprsäljningspris, som de förstnämnda
på sin gynnsammare belägna förädlingsort hafva att räkna med. Ehuru
någon närmare utredning i detta hänseende icke kunnat af kommittén
åvägabringas, sjmes dock en sådan uppfattning i viss mån vinna stöd
af erfarenheten, som uppenbarligen ådagalagt, att trävaruindustrien, i
stort sedt, arbetat och arbetar under långt mindre ekonomiskt gynnsamma
förhållanden i Norrbottens län, än i öfriga delar af Norrland.
Då så är fallet, kan man ock ifrågasätta, huruvida det utan vidare kan
påstås, att virket från kronans skogar i Norrbotten under nu rådande
förädlings- och arbetsförhållanden blir för lågt betaldt, eller, hvilket är
detsamma, huruvida genom inrättande af industriella verk för statens
räkning värdet af råvaran skulle blifva i väsentlig mån förhöjdt.

Afser man med en sådan anordning allenast att möjliggöra en
större afverkning från kronans skogar, så synas statens anläggningar

545

böra tilltagas i långt större skala, än domänstyrelsen torde liafva tänkt
sig, då styrelsen talar om allenast ett sågverk. Skulle emellertid eu
sådan industriell verksamhet för statens räkning komma till stånd, tordeden
med all sannolikhet komma att ytterligare minska konkurrensen bland
enskilda virkesköpare och måhända verka till inskränkning af den förädlingsverksamhet,
som nu äger rum i Norrbotten. Ett sådant förhållande
lärer icke kunna blifva till gagn hvarken för landsdelen i fråga
eller landet i dess helhet.

I och med en ökning af afverkningen å statens skogar i Norrbotten
skulle naturligtvis krafvet på ett rationellt uttagande af virke
därstädes ovillkorligen göra sig gällande. Omständigheter af förut
antydd art ställa sig dock ofta hindrande i vägen för ett sådant tillgodogörande
af dessa skogar, bland dem flottningssvårigheterna och
främst de ofta höga flottningskostnaderna. Tyngdpunkten i det af
domänstyrelsen förebragta spörsmål synes kommittén alltså komma att
hänföra sig till ett öfvervägande, huru och i hvilken mån dessa och andra
svårigheter för ett rationellt tillgodogörande af skogarnas tillgångar må
kunna på effektivt sätt förminskas eller undanröjas.

Enligt domänstyrelsens på nordisk trävarukalender grundade uppgift
funnos i Norrbotten år 1906 omkring 21 mindre och större sågverk
med en sammanlagd skeppning af omkring 99,350 standards sågade
och 4,500 loads bilade trävaror.

Med anledning af denna uppgift har kommittén sökt förskaffa sig upplysningar
rörande den utveckling trävaruindustrien haft inom Norrbotten
under de sistförflutna 5—6 åren, äfvensom huru förhållandena gestaltat
sig med afseende å statens virkesförsäljningar därstädes. Svårigheterna
att erhålla fullständiga siffror i detta hänseende göra, att den statistik,
som kunnat hopbringas, icke blifvit fullt exakt, i all synnerhet beträffande
de olika slag af trävaror, som under nämnda tidsperiod årligen exporterats,
men trots detta torde de af kommittén hopbragta uppgifterna
säkerligen lämna ganska god vägledning för bedömande af förädlingsoch
exportförhållandena i nu ifrågavarande landsdel.

Enligt meddelanden från vederbörande tullkammare uppgick exporten
af virke från de tre tullkammardistrikten i Norrbottens län under
nedannämnda år till följande belopp:

546

Export af trävaror från nåmncla tullkammardistrikt
åren 1905—1909.

År	Oarbetade kbm.	Sågade kbm.	Mer eller mindre ar-betade kbm.	Summa kbm.
1905	40,692	426,246	2,201	469,139
1906	60,937	442,635	3,196	506,768
1907	66,292	383,657	2,722	452,671
1908	60,776	349,983	1,768	412,527
1909	65,807	305,182	—	370,989

Enligt en af svenska trävaruexportföreningen upprättad statistik,
som dock hänför sig till allenast plank, battens och bräder, under det
att motsvarande siffror för andra virkesslag icke finnas tillgängliga,
utgjorde exporten från Haparanda, Luleå och Piteå skeppningsdistrikt
under samma år följande myckenheter, nämligen

1905 .................. 78,323 standards

1906 ..................... 81,102 »

1907 ..................... 67,879 »

1908 ..................... 62,843 »

1909 ..................... 55,165 )>

Enligt samma uppgifter steg emellertid för nästpåföljande år eller
1910 exportsiffran till 67,327 standards, hvilket innebär en ökning från
föregående år af icke mindre än öfver 18 procent.

Får man af denna siffra draga någon slutsats, skulle denna vara,
att industriverksamheten för virkesförädling genom sågning för export
ingalunda är i nedgående eller står stilla, utan fastmer visar tendens
till en icke obetydlig ökning''. I den mån denna utveckling fortgår,
blifva gifvetvis möjligheterna för afsättning af virke från statens skogar
i dessa orter också större.

Kommittén har vidare låtit göra en sammanställning rörande
virkesförsäljningarna från statens Norrbottensskogar under åren 1908,

547

1909 och 1910, i hvilken sammanställning bland annat gjorts en jämförelse
mellan de utbjudna virkesposternas storlek och myckenheten af
det virke, som kunnat försäljas, äfvensom mellan af statens tjänstemän
beräknade försäljningspriser och de vid försäljningarna erhållna. Hvad
dessa senare angår, så kan det ju invändas mot de gjorda beräkningarna,
att de afse allenast medelpris för träd och att alltså dessa medelpris
kunna röna inverkan af de sålda trädens beskaffenhet i jämförelse med
hela det utstämplade och salubjudna partiet. Denna anmärkning förringas
dock af det förhållande, att i de fall, då en hel virkespost i ett revir
försålts, det betingade priset varit högre än det beräknade. Tabellerna
ge ock vid handen, att större kvantiteter kunnat försäljas under 1910
än de två föregående åren och till väsentligt förbättrade priser, hvarföre
de synas gifva stöd åt det antagande, som på grund af exportsiffran
för plank, battens och bräder 1910 härofvan antydts möjligen
kunna vara befogadt.

Ifrågavarande tabeller, för hvilka kommittén ansett rum böra här
beredas, hafva följande utseende:

548

1908.

Revir	Utstämp-ladt och utbjudet antal träd	Värde enligt jägmästarens prissätt-ning	Medel- värde per träd	På auktion försäldt antal träd	Försäljnings- summa kronor	Medel- pris per träd	Försåldt genom domän- styrelsen antal träd	Försäljnings- summa kronor	Medel- pris per träd
Pajala..................	28,431	61,881.25	2.18	17,605	33,294.90	1.89	_	_	_
Torneå.................	37,120	50,927.10	1 37	22,070	26,234.3 0	1.19	—	—	—
Tärendö ..............	54,894	95,379.2 8	1.74	22,770	50,521.6 5	2.3 3	—	—	—
Juekasjärvi............	19,215	34,467.85	1.79	5,465	11,057.50	2.03	2,360	5,782.00	2.45
Gellivare...............	35,348	63,554.18	1.80	20,273	40,932.48	2.03	7,007	18,840.35	2.69
Rånelrfisks............	52,758	102,616.2 8	1.95	31,919	63,189.94	1.98	14,277	27,247.54	1.91
Angeså .................	32,192	46,809.3 3	1.45	19,835	37,228.66	1.88	—	—	-
Kalix ...................	26,149	42,650.11	1.63	14,585	28,700.54	1.97	—	—	—
Råneå ..................	16,030	30,397.io	1.90	9,472	23,177.18	2.45	2,558	5,832.3 4	2.28
Bodens..................	29,143	47,096.31	1.6 2	12,215	18,477.59	1.51	4,236	4,196.88	0.99
Storbackens .........	24,118	48,966.2 2	2.03	2,658	7,575.30	2.85	—	—	—
Pärlälfvens............	33,710	98,722.50	2.93	—	—	—	12,940	26,656.10	2.06
Jockmocks ............	13,684	21,708.44	1.59	—	—	—	2,555	6,719.05	2.63
Vargiså ...............	61,574	113,827.80	1.85	38,722	82,274.34	2.13	5,178	7,440.8 0	1.44
Arjepluogs ............	54,661	107,057.7 7	1.96	16,060	37,459.80	2.33	—	—	—
Malmesjaurs .........	78,480	237,323.60	3.02	37,850	90,016.50	2.8S	28,120	106,770.oo	3.so
\| Öfre By ske............	77,183	155,531.14	2.02	50,722	113,523.0 5	2.34	—	-
Arvidsjaurs............	41,174	67,516.8 2	1.64	28,434	58,491.3 3	2.06	7,340	12,451.80	1.70
j Älfsby..................	48,109	75,788.73	1.58	21,099	42,320.91	2.oi	23,980	35,512.so	1.48
Piteå .................	49,824	86,448.68	1.74	30,326	50,228.93	1.66	11,978	29,193.8 0	2.44
Summa	813,797	1,588,669.00	1.95	402,080	814,704.89	2.08	122,529	286,643.2 5	2.84

549

1909.

It e v i r:	Utstämp-ladt och utbjudet antal träd	Värde enligt jägmästarens prissätt-ning	Medel- värde per träd	På auktion försåldt antal träd	Försäljnings- summa kronor	Medel- pris per träd	Försåldt genom domiin- styrelsen antal träd	Försäljnings- summa kronor	Medel- pris per träd
Pajula ..................	35,264	103,240.98	2.98	25,264	57,407.42	2.27	_	_
Torneå..................	41,558	70,376.74	1.69	20,750	39,004. oo	1.8S	—	—
Tärendö ...............	55,969	101,744.70	1.82	38,554	64,915.4 2	1.68	—	—	_
Juckasjfirvi............	20,390	46,991.90	2.26	7,890	21,021.40	2.66	—	—	—
Gellivare...............	46,345	84,087.96	1.81	38,277	83,996.15	2.19	—		-
Råneträsks............	50,320	140,905.49	2.80	46,062	133,236.19	2.89	—		-
Angeså ...............	33,434	47,920.7 2	1.43	29,445	37,601.4 5	1.28	—	—	—
Kalix ..................	37,864	63,310.83	1.67	25,285	39,726.08	1.57	—	—	—
Råneå..................	31,385	44,145.4 9	1.41	15,892	17,547.6 7	1.10	—	—	—
Bodens..................	37,977	73,246.52	1.98	32,721	55,786.88	1.70	1,756	878.00	0.50
Storbackens .........	31,730	71,626.55	2.26	10,270	16,842.80	1.64	—	—	—
Pärlälfvens........ ...	32,309	90,009.99	2.79	—	—	—	—	—	—
Jockmocks............	21,882	34,471.0 5	1.58	21,882	29,760.27	1.36	—	—	—
Vargiså ...............	90,362	196,595.71	2.18	40,987	74,293.93	1.S1	22,079	57,003.7 9	2.58
Arjepluogs ............	74,170	167,501.51	2.26	—	—	—	16,648	22,079.40	1.33
Malmesjaurs .........	69,117	234,998.91	3.40	1,015	1,268.75	1.25	9,025	25,963.55	2.6 8
Öfre Byske..........	86,451	172,029.85	1.9 9	28,344	48,188.3 6	1.70	45,151	92,961.50	2.06
Arvidsjaurs............	57,833	107,359.9 2	1.86	2,200	4,664.00	2.12	38,133	62,006.90	1.63
Älfsby..................	69,434	106,826.68	1.54	36,186	48,361.70	1.34	33,248	58,236.3 2	1.7 5
Piteå ..................	61,007	94,008.93	1.54	38,907	53,267.8 2	1.45	12,523	30,585.9 7	2.4 4
Summa	984,801	2,050,399.93	2.08	459,931	826,890.24	1.80	178.563	349,715.4 8	1.96

550

1910.

R e v i r	Utstämp-ladt och utbjudet antal träd	Värde enligt jägmästarens prissätt-ning	Medel- värde per träd	På auktion försåldt antal träd	Försäljnings- summa kronor	Medel- pris per träd	Försåldt genom domän- styrelsen antal träd	Försälj- nings- summa kronor	Medel- pris per träd
Pajala ..............	39,050	82,229.47	2.11	38,945	103,545.17	2.66	—	—	_ \|
Torneå ..................	37,678	46,032.54	1.22	32,240	40,539.20	1.26	—	—	—
Tärendö................	85,977	147,656.18	1.72	80,967	171,206.7 6	2.U	—	—	1
.luckasjärvi ............	36,518	60,834.12	1.67	22,500	35,567.90	1.58	—	—	— i
Gellivare ...............	85,279	209,455.34	2.46	72,629	222,922.64	3.07	—	—	—
Råneträsks ............	56,636	105,428.07	1.86	43,468	68,595.10	1.58	4,652	5,349.80	1.15
Angeså ..................	32,050	61,572.06	1.92	29,527	61,979.11	2.10	—	—	—
Kalix...................	55,689	86,601.49	1.56	55,689	109,792.93	1.97	—	—	1
Råneå ..................	40,048	32,341.53	0.81	40,048	36,958.34	0.92	—	—	—
Bodens ..................	35,407	32,230.55	0.91	35,407	45,591.14	1.39	—	—	—
Storbackens ............	51,254	125,234.88	2.14	51,254	141,607.9 7	2.76	—	—	—
Pärlälfvens ...........	53,573	131,036.61	2.45	53,384	134,827.60	2.53	—	—	—
Jockmocks ............	17,746	29,281.44	1.65	17,746	43,996.30	2.48	—	—	—
Vargiså.................	98,072	244,783.9 7	2.50	86,843	233,269.21	2.6 9	—	—	—
Aijepluogs ............	92,691	195,216.7 5	2.11	67,171	140,943.19	2.10	—	—	—
Malmesjaurs...........	108,343	250,989.68	2.32	88,444	243,941.68	2.76	—	—	—
Öfre Byske ............	90,415	181,717.11	2.01	76,332	170,379.20	2.23	—	—	—
Arvidsjaurs ............	81,070	101,807.50	1.36	74,940	121,125.35	1.6 2	—	—	—
Älfsby ..................	66,526	102,744.13	1.54	66,310	139,700.56	2.11	—	—	—
Piteå.....................	58,203	71,670.02	1.23	58,203	87.827.49	1.51	—	—	1
Summa 1,222,225	2,298,863.63	1.88	1,092,047	2,354,316.63	2.16	4,652	5,349.80	1.15

551

Till belysande af de priser, som vid ofvan angifna virkesförsäljningar
betingats, meddelas nedanstående jämförelser mellan de af vederbörande
jägmästare beräknade virkesvärden och försäljningsprisen.

Revir	1908	1909 .	1910
Försåldt antal träd i •/„ af utbjudet	Försälj-nings summa i % af Jäg-mästarens beräknings-värde	Försåldt antal träd i »/„ af utbjudet	Försälj- ningssumma i °/0 af jäg-mästarens beräknings-värde	Försåldt antal träd i •/„ af utbjudet	Försälj- ningssumma i % af jäg-mästarens beräknings-värde
Pajala ........................	61.9	53.8	71.6	55.6	99.7	125.9
Torneå.......................	59.5	51.5	49.»	55.1		88.1
Tärendö .................	41.5	53.0	68.»	63. s	92.4	115.9
Juckasjärvi.................	40.7	48.»	38.7	45.7	61.6	58.5
Gellivare .....................	77. ,>	94.0	82.6	99.»	85.2	106.4
Råneträsks ..................	87.6	88.1	91.5	94.6	85.0	70.1
Angeså........................	61.6	79.o	88.1	78.5	92.1	100.7
Kalix...........................	55.8	67.3	66.8	62.7	100. o	126.8
Råneå ........................	75.0	95.1	50.6	39.7	100. o	114.3
Bodens......................	56. t	48.1	90.8	77.4	100. o	141.5
Storbackens ...............	11.0	13.4	32.4	23.5	100. o	113.1
Pärlälfvens ..................	38.4	27.0	—	—	99.6	102.»
Jockmocks ..................	18.7	31.0	100. o	86.3	100. o	150.3
Vargiså.......................	71.3	78.8	69.8	66.8	88.6	95.3
Aijepluogs ..................	29.1	35.0	22.4	13.2	72.5	72.2
Malmesjaurs ..............	84.1	82.»	14.5	11.6	81.6	97.2
Öfre Byske..................	65.7	73.0	85.0	82.0	84.1	93.8
Arvidsjaurs..................	86.»	105.1	69.7	62.1	92.4	119.0
Älfsby ........................	93.7	102.7	100. o	99. s	99.7	136.0
Piteå...........................	84.»	91.9	84.3	89.2	100. o	122.5
Medeltal för år	64.5	69.3	64.s	57.4	89.7	102.6

552

På domänstyrelsens föranstaltande har under år 1907 skett en
uppskattning af det trämassevirke, som kunde anses nu förefintligt
inom Torneå, Kalix, Råneå och Lule älfvars floddalar, därvid förrättningsmannen
vid sina undersökningar och beräkningar kommit till det
resultat, att myckenheten småvirke, som med hänsyn till en god skogsvårds
fordringar borde där afverkas, uppginge till följande belopp, nämligen

af tall ...................................................... 1,047,000 kbm.

» gran ................................................. 975,000 »

Sedan dess hafva emellertid icke mindre än tre trämassefåbriker
blifvit anlagda i Norrbotten och norra Västerbotten, hvilkas verksamhet
till afsevärd del torde komma att byggas på förutsättningen af råvareanskaffning
från kronan. Stora kontrakt i sådant hänseende hafva ock
redan afslutats med domänstyrelsen för dessa fabriker, af hvilka en redan
varit i gång några år och de två öfriga äfven börjat sin verksamhet,
i hvilket afseende kommittén vill hänvisa till bil. 8 till detta betänkande.
Af denna bilaga framgår bl. a., att till Ytterstfors trävaruaktiebolag försålts
från Pitfe, Lillpite, Roka, Åby och Byske älfvars flodområden 25,000
kbm. gran under hvart och ett åt åren 1908—1912 äfvensom de tallträd,
som med hänsyn till en god skogsvård borde uttagas samtidigt
med granvirket, att till Baltiska trävaruaktiebolaget och Töre aktiebolag
försålts från Torne, Kalix, Råne och Lule älfvars äfvensom Töreåns och
Rokåns flodområden 20,000 kbm. gran och 15,000 kbm. tall under hvart
och ett af åren 1910—1914 samt att till Skellefteå trämassefabrik och E.
Unander—Scharin försålts från Skellefte, Kåge, Åby och Pite älfvars flodområden
tillhopa 30,000—35,000 kbm. gran under hvart och ett af åren
1910-—1914. Det kan alltså måhända ifrågasättas, huruvida de förutsättningar,
från hvilka domänstyrelsen utgått i sin hemställan, fortfarande
förefinnas eller om icke förhållandena nu äro så förändrade, att
redan af denna afdelning densamma icke bör föranleda någon åtgärd. I
alla händelser synes det vara skäl att afvakta, huru resultaten af nyssberörda
försök med en för länet ny industri komma att utfalla och hvilken betydelse
de kunna utöfva i fråga om statens skogsvård, innan man beslutar
sig för att för statens räkning anordna en förädlingsindustri, som äfven
domänstyrelsen principiellt anser bör undvikas.

Visserligen kan härtill anmärkas, att domänstyrelsens framställning
beträffande särskildt anläggning af en trämassefabrik afser en sådan, där
virke af såväl tall som gran kan tillgodogöras, hvilket icke alltid är
fallet vid ofvannämnda anläggningar, som hufvudsakligen äro afsedda
för förädling af endast gran. Sant är att, då virkestillgången å statens

558

skogar i Norrbotten till hufvudsaklig del utgöres af tall, en industri,
som kunde tillgodogöra sig just detta virkesslag, vore högeligen önskvärd.
Dock må icke förbises att äfven s. k. sulfatmassa för sitt framställande
fordrar viss kvantitet granvirke som råvara och att en industriverksamhet
för sådant ändamål näppeligen kan ifrågakomma utan
att detta träslag till afsevärd del ingår i råvaran. Äfven om en eventuell
trämassefabrik tilltoges ganska stor, så skulle dock förbrukningen
af furuvirke på grund af nu antydda omständigheter icke blifva så synnerligen
stor i förhållande till statens stora skogsvidder i Norrbotten, i
all synnerhet som möjligheten att på detta sätt utnyttja furu virket alltid
komme att begränsas af tillgången på lämplig råvara af gran.

Det bör icke heller lämnas obeaktadt, hurusom svårigheterna att
flotta smått furuvirke äro synnerligen stora på grund af detta virkes
stora benägenhet att sjunka. Denna omständighet torde icke kunna
undgå att väsentligt inskränka de områden, inom hvilka en afverkning
af smärre virkessortiment af nyssnämnd art kan ske. Härigenom måste
också verkningarna af den ifrågaställda åtgärden i motsvarande mån
neutraliseras och tvekan om densammas ändamålsenlighet ytterligare ökas.

I annat sammanhang har kommittén framhållit, att det från statens
sida borde öfvervägas, huruvida icke försäljning af virke från statens
skogar i Norrland i någon mån kunde ske i form af leverans utaf afverkadt
och vid vattendragen upplagdt virke. Kommittén har visserligen
därvid förnämligast haft tanken riktad på möjligheterna att genom
dylika åtgärder förbättra den ekonomiska ställningen för de nybyggare,
hvilka under statens hägn bosatt sig på kronoparkerna, men dock icke
förbisett, att härigenom samtidigt möjligen ekonomiska fördelar ej minst
i fråga om vården af skogarna skulle kunna tillskyndas kronan. Utöfver
dylika åtgärder synes staten näppeligen böra sträcka sin verksamhet på
det industriella området uti ifrågavarande trakter.

Kommittén får därföre som slutligt yttrande anföra, att enligt
kommitténs uppfattning tillräckliga skäl icke synas föreligga att, på
sätt domänstyrelsen föreslagit, för statens räkning i Norrbotten anlägga
fabriker för sågning af trävaror och tillverkning af trämassa.

% ,•

RESERVATIONER

557

Särskilda yttranden af herrar Fahlén och Ringstrand.

Kommitténs framställning rörande de principer, som böra vara
afgörande i frågan om förvaltningen af statens skogar, hvilken framställning
förnämligast återfinnes i kapitlet om Statens skogar II. Hushållningen,
har icke kunnat af oss biträdas, hvarför vi sett oss nödsakade
att i detta viktiga ämne till kommitténs betänkande foga ett tillkännagivande
om denna vår afvikande uppfattning.

På grund dels af den omständigheten att vi, sedan tiden för afgifvande
af reservationer blifvit utsatt, vistats på olika platser och
därför icke varit i tillfälle att samråda rörande affattning af en gemensam
reservation, dels ock däraf att, sedan kommittén ånyo sammanträdt,
tiden för ett hoparbetande af våra hvar för sig utarbetade reservationer
varit allt för knapp1), hafva vi öfverenskommit att — under uttalande att
de synpunkter vi under kommitténs öfverläggningar framhållit och den
uppfattning vi därvid företrädt varit fullt sammanfallande — till betänkandet
öfverlämna bägges våra närmare uttalanden, hvarvid vi tillåta
oss framhålla, att vi ömsesidigt instämma i hvad däri blifvit sagdt och
framhållet.

Hugo Fahlén. Nils G. Ringstrand.

Särskild! yttrande af herr Fahlén.

I kapitlet om statsskogarne har kommittén lämnat en jämförelsevis
utförlig framställning om två ekonomiska principer i fråga om skogs -

’) Tiden för reservationers afgifvande var af kommittén ursprungligen bestämd
till den 1 februari, då ock våra yttranden voro äflämnade till kommitténs ordförande.

558

hushållningens ändamål hvilka sägas hafva sedan flera årtionden tillbaka
stått emot hvarandra såväl i utlandet som hos oss. Den ena af
dessa principer benämnes af kommittén skogsränteprincipen, enligt hvilken
skogshushållningens mål är att vinna största behållna afkastningen från
ytenheten, och enligt hvilken skogens värde bestämmes af denna afkastnings
storlek. I detta sammanhang yttras bland annat att »en skog af
viss markareal samt därå befintligt virkesförråd är ett naturproducerande
kapital, och i likhet med andra produktionskapital står dess värde i
direkt förhållande till afkastningen».

Den andra principen åter, hvilken benämnes penningränteprincipen
säges utgå från det särskilda beståndet i skogen såsom enhet och grunda
alla sina beräkningar om mognadsålder m. m. på de tillväxtförhållanden,
som råda inom gruppen och beståndet, och beståndet betraktas således
»från ekonomisk synpunkt som ett själfständigt helt, ett under viss tid
uppväxande skogskapital, som i dess helhet afverkas, då dess tillväxtökning
ej längre motsvarar nöjaktig ränta på beståndets afverkningsvärde,
hvarefter ny skog uppdrages på den afverkade ytan».

Visserligen har den af kommittén sålunda uppkastade frågan varit
föremål för öfverläggningar inom kommittén, ehuru den terminologi, som
då brukats, varit en annan än den af kommittén nu nyttjade, men då
denna öfverläggning närmast rört sig på ett område, där speciell fackkunskap
varit i särskild grad nödvändig, och då tillgång till facklig
litteratur i detta ämne icke funnits, har det varit förenadt med viss
svårighet att i alla detaljer följa såväl de öfverläggningar i ämnet,
som vid flera tillfällen ehuru tämligen sporadiskt, förekommit i kommittén,
som ock kommitténs egen framställning rörande detsamma. Då
emellertid det gällt att taga definitiv ståndpunkt i frågan, hvilket påkallats
först, då förslaget till kommitténs yttrande i föreliggande del
förelåg utarbetadt, så har jag obetingadt anslutit mig till en uppfattning,
motsatt den, som kommit att utgöra kommitténs mening.

Vid sådant förhållande åligger det mig att till betänkandet foga
ett tillkännagifvande om denna min mening, hvilken jag ock, i den män
det med hänsyn till nyss angifna förhållanden och den begränsade tid,
som för ändamålet kunnat disponeras, är mig möjligt, vill härmed i
korthet söka motivera.

Jag anser mig då först böra ifrågaställa, huruvida det kan anses,
att den framställning kommittén gifvit af sina två motsatta ekonomiska
principer är så klar, att den kan åtminstone af en på området icke
speciellt fackkunnig läsare utan vidare förstås, äfvensom huruvida den

559

är så uttömmande — för att icke säga korrekt — att den kan af en
fackkunnig läsare gillas.

Så vidt jag kunnat förstå, rör sig frågan närmast om, huruvida den
grundsatsen för ekonomisk verksamhet, nämligen att i omkostnaderna
för densamma bör inräknas ränta på allt i densamma befintligt kapital,
är riktig eller icke äfven i fråga om skogshushållning. Allenast i den
mån detta kan anses vara af afgörande betydelse för ifrågavarande
spörsmål, kommer frågan att i detta sammanhang af mig beröras.

Vill man bedöma spörsmålet helt och hållet teoretiskt, såsom
kommittén i sin framställning gjort, så framställer sig omedelbart den
frågan, huruvida den allmänna princip, hvarpå en ekonomisk verksamhet
grundas, kan vara mera än en. Vid besvarande af denna fråga måste
man gifvetvis frånse från alla på densamma tilläfventyrs inverkande
omständigheter, hvilka icke äro af ekonomisk art — annars blir undersökningen
icke förutsättningslös och fullt teoretisk.

Under sådant förhållande synes mig svaret icke kunna blifva mer
än ett: en ekonomisk princip, som frånser från krafvet på ränta å i ett
företag nedlagdt kapital, är ingen ekonomisk princip utan en princip,
grundad på helt andra kraf än ekonomiska. En ekonomisk verksamhet,
som frånser betydelsen att få ränta på sitt kapital, kan icke vara
ändamålsenligt och förnuftigt ordnad utan kommer helt enkelt i strid
med de allra första grunderna och förutsättningarne för sådan verksamhet.

Om ett värde eller kapital, som förmår lämna viss afkastning,
uppträder i form af skog eller på annat sätt, kan från rent ekonomisk
synpunkt icke vara annat än helt och hållet likgiltigt. Afkastar kapitalet
mera i annan form än som skog, måste det vara helt naturligt, att
kapitalet söker sig denna nya form; detta är endast ett uttryck för en
stegrad verksamhet och ökad produktion.

Från rent teoretisk synpunkt synes mig alltså klart, att någon
skillnad mellan skogsbruk och hvarje annan ekonomisk verksamhet icke
kan anses förefinnas. För bägge fall gälla det ekonomiska lifvets lagar.
Det kan icke åberopas, såsom af kommittén göres, att sådan skillnad
skulle framgå dels af de exempel kommittén anför om resultatet af de
upplåtelser och försäljningar af kronoskogar, som skett i äldre tider dels
ock af de lagstiftningsåtgärder, som såväl i vårt land liksom annorstädes
vidtagits för att förhindra vanvård och sköfling af skog. Detta
har, enligt mitt förmenande, föga med ekonomiska principer att skaffa
utan för frågan in på ett helt annat gebit, hvartill jag nedan återkommer.

560

Kommittén säger i början af kapitlet, att de ledande principer,
efter hvilka statens skogar böra förvaltas, måste i första hand bedömas
efter det ändamål, som dessa skogar afse att tjäna inom landets hushållning.
I detta sammanhang talar kommittén alltså icke om ekonomiska
principer utan allenast om allmänna grundsatser, och kommitténs anförda
uttalande lämnar, enligt min uppfattning, icke rum för någon motsägelse.
Man väntar sig, att i fortsättningen få tydligt klargjordt, hvilket
eller helst hvilka ändamål, som nu afses att vinnas genom statsskogarne.
Något direkt svar på det sålunda uppkastade spörsmålet, hvilket dock
måste vara ovillkorligt nödvändigt för att frågan om lämpligaste sättet
för samma förvaltnings ordnande skall kunna tillfredsställande besvaras,
lämnar kommittén icke. Ur framställningen kan man dock plockvis
framleta kommitténs uppfattning härom och därigenom om än medelbart få
spörsmålet af kommittén besvaradt. Det säges nämligen, att sedan den nya
riktningen af statens skogspolitik i och med kungl. förordningen den
20 december 1865 och den påföljande år utfärdade allmänna skogsordningen
blifvit tydligt angifven, kronans skogar fingo en öfvervägande
statsfinansiell uppgift att bereda penninginkomster åt statsverket, hvilken
ställning statens skogar också sedan dess bibehållit. Vidare säges, att
skogarne så småningom blifvit en af statens viktigaste inkomstkällor,
ett förhållande, som icke allenast skall komma att fortfara utan i framtiden
få ännu större betydelse än för närvarande. Ytterligare säges,
att statens skogsbruk är m främsta rummet en ekonomisk förvaltning och
det måste därför anses vara af synnerlig vikt, att därvid sådana ekonomiska
principer tillämpas, att skogarne utnyttjas på för landet fördelaktigaste
sätt» eller såsom samma tanke på annat ställe formuleras: »Trä hav alltmera
blifvit en viktig handelsvara och då målet för såväl statens som enskildes
skogshushållning är att tillföra ägaren största möjliga penninginkomster
är en naturlig följd liäraf att man numera måste söka ordna
skogshushållningen efter strängt ekonomiska synpunkter.'')'')1)

Hela detta kraftiga understrykande af statsskogarnas betydelse
just i ekonomiskt hänseende, står enligt min uppfattning i oförsonligmotsats
till kommitténs slutledning, nämligen att det ekonomiska lifvets
första lag, att det i produktionen använda kapitalet skall lämna ränta,
skulle kunna vid dessa skogars förvaltning principiellt åsidosättas.

Mig synes att en riktig slutsats af kommitténs premisser skulle
tett sig ungefär på följande sätt: »Då statens skogsbruk är i främsta
rummet en ekonomisk förvaltning, kunna ekonomiska principer därvid

J) Kursiveradt af undert.

561

icke åsidosättas utan skada. Och då all ekonomisk princip med nödvändighet
förutsätter, att ett i den ekonomiska förvaltningen placeradt
kapital lämnar ränta, så måste staten i sitt skogsbruk tillse, att denna
grundsats i möjligaste mån varder beaktad och tillgodosedd.»

Nu är det emellertid så, att kommittén alldeles icke fullföljer den
tankegång, som fått sitt uttryck i kapitlets första rader. Utom det att,
såsom jag tillåtit mig ofvan antyda, kommittén icke upptagit till allsidig
granskning och besvarande det af kommittén själf som afgörande
uppställda spörsmålet, synes kommittén i fortsättningen af sin framställning
släppa sin egen utgångspunkt för att upptaga som mig vill
synas helt nya synpunkter. Så säger kommittén på ett ställe följande:
»Vi hafva icke genom några egna uppoffringar skapat nuvarande skogar.
Vi hafva från våra förfäder öfvertagit skogar men icke kalmarker och
det är alltjämt skogar men icke ödelagda, nakna marker, som äfven i
våra dagar genom arf och köp öfvergå från den ena ägaren till den
andra. Vi hafva därför ingen anledning eller rätt att i •ena eller andra
syftet räkna oss till godo någon godtgörelse eller väntetid för dessa
skogars uppkomst och fortväxande till nuvarande tillstånd.»

Jag har tillåtit mig återgifva detta uttalande, därför att det förefallit
mig i flera hänseenden anmärkningsvärdt i det sammanhang det
här förekommer. Först och främst synes detsamma helt eller åtminstone
till det hufvudsakligaste hänföra sig till hushållningen å enskildes
skogar, och man är då berättigad att fråga sig, hvarför det fått plats
i detta kapitel, som handlar om hushållningen med statens skogar.
Men uttalandet i fråga innebär såvidt jag kan förstå, en helt och hållet
ny och förändrad syn på föreliggande fråga. Om uttalandet är riktigt
från kommitténs synpunkt, så skulle gifvetvis däraf kunna e contrario
slutas, att i den händelse vi af förfäder mottagit nakna marker, och
där skapas skog, så skulle för sådan kommitténs hushållningsprincip
icke vara tillämplig. Måhända skulle detsamma vara förhållandet med
en skogsmark, som af en eller annan anledning, låt oss antaga skogseld,
blifvit beröfvad sin skog. Men kommittén stannar icke härmed. 1
kapitlet om utsyningslagen har hon till hands ännu en, från nyssnämnda
afvikande synpunkt. Där säges det nämligen: »Med hänsyn till att
ifrågavarande hemmansskogar äro anslagna som stöd åt det i dessa nordliga
trakter svaga jordbruket är af särskild vikt, att hushållningen här
inriktas på vinnande af högsta skogsafkastningen.» Ehuru skogsränteprincipen
här säges vara af särskild vikt, yttras det strax förut, att
fordran på uthållighet för de särskilda hemmansskogarne bör i hufvud 71 -

562

sak grundas på samma principer, som tidigare uttalats angående kronoparkerna.

Näppeligen kan det nekas, att denna mångfald af för hvarandra
rätt främmande utgångspunkter kunnat medföra fara för att bevisa för
mycket och därmed förenade konsekvenser. Åtminstone har framställningen
däraf icke vunnit klarhet och beviskraft. Det torde ock vara
fråga om icke dessa kommitténs växlande utgångspunkter orsakat, att
kommittén kommit att ställa sina bägge s. k. ekonomiska principer i
så utprägladt motsatsförhållande till hvarandra. Hade kommittén från
sin första utgångspunkt följdriktigt utvecklat sitt ämne, skulle måhända
skiljaktigheten mellan dess medlemmar icke behöft blifva så stor och
så påtaglig, som nu blifvit förhållandet.

Såvidt jag kunnat finna är man berättigad att af kommitténs nyssberörda
framställningar, sammanställda med andra på olika ställen gjorda
uttalanden, draga den slutsats, att kommittén anser det principiellt bättre,
om ett värde uppträder som skog än i någon annan form.

Kommitténs framställning i denna del, sådan jag nu sökt utläsa
densamma, är af beskaffenhet att icke kunna af mig godkännas. Häråt
har jag ock varit i tillfälle att under öfverläggningarna gifva uttryck.

Vore det så, som kommittén säger, att statsskogarnas uppgift vore
framför allt finansiell, och att alltså den ekonomiska synpunkten ovillkorligen
vore den, som utan vidare skulle ställas främst, under det att
alla öfriga endast i förbigående eller också icke alls behöfde beaktas,
ja, då vore hela problemet jämförelsevis lätt löst. Men nu är det så
att vid sidan af statsskogarnes statsfinansiellla ändamål, hvilken betydelse
ingalunda får förbises, desamma äro ämnade att tjäna en mängd
andra uppgifter af allra största betydelse för landet och dess innevånare.
Denna synpunkt har, märkligt nog, kommittén blott i förbigående berört.
Med de komplicerade förhållanden, som vår tids samhällslif erbjuder,
får man sällan bedöma en fråga i och för sig själf, helt och
hållet teoretiskt. Frågorna tangera tvärtom och gripa in i hvarandra,
så att den ena måste ses i belysning af den andra. Det gäller då att
till förekommande af konflikter, som kunna blifva skadliga, sätta de
olika intressena vid hvarandras sida och utmäta på lämpligt sätt gränserna
för desamma. Så är just förhållandet på det område, som nu är
i fråga. Skogen behöfves nu icke blott för tillgodoseende af rent ekonomiska
kraf. Den är oundgänglig för en mängd andra behof, hvilka på
annat sätt svårligen skulle kunna fyllas. Den kräfves för reglerande

563

af klimat- och nederbördsförhållanden, för bevarande af markens produktionsförmåga,
hvilket understundom kan vara mera ett statligt än
ett direkt ekonomiskt intresse, den behöfves för en mängd ändamål,
hvilka sammanhänga med bosättningsmöjligheter och den trefnad, som
måste åtfölja en fast bosättning. Och naturligtvis är den i vida trakter
af vårt land, framförallt dem, som beröras af kommitténs uppdrag,
oumbärlig för beredande af verksamhet och arbetstillfällen för innevånarne
i aflägsna bygder, som sakna andra förvärfsmöjligheter. Alla
dessa många ändamål, hvilka statens skogar äro ämnade att tjäna, äro
icke att hänföra till det af kommittén framhållna statsfinansiella. Tvärtom
komma dessa mången gång i strid med detta senare, hvilket då
måste vika, i den mån detta kan anses erforderligt. I detta sammanhang
kan jag göra följande kommitténs ord till mina egna, dock i ett
argumenteringssyfte, som är rakt motsatt kommitténs: »Detta framgår
icke blott af de exempel kommittén ofvan anfört om resultatet af de
upplåtelser och försäljningar af kronoskogar, som skedde i äldre tider
i vårt land. Därom vittna äfven alla de lagstiftningsåtgärder, som statsmakterna
äfven under senare tid ansett sig nödgade att vidtaga såväl i
Sverige som i ett flertal andra europeiska länder för att förhindra vanvård
och sköfling af skog.»

Lagstiftning, som är det medel samhället har till sitt förfogande
för att mildra och modifiera principer, icke minst de ekonomiska,
afse emellertid icke annat än ett reglerande af det ekonomiska lifvets
förutsättningar men däremot alldeles icke att omstörta och sönderbryta
dessa former och sätta nya i stället. Genom lagstiftning göres
inskränkning i den annars teoretiskt obestridliga principens tillämpning,
därför att andra samhällsintressen kräfva sitt beaktande och icke kunna
utan särskilda bestämmelser behörigen tillgodoses. Lagar till forekommande
af vanvård och sköfling utaf skog hatva intet med den ekonomiska
principens allmänna giltighet att skaffa, utan syfta åt annat
håll, och följaktligen kan det icke vara rätt att påstå, att därigenom den
ekonomiska lagen, att produktionskapitalet, hvar och huru det uppträder,
skall lämna ränta, blifvit i sin principiella giltighet underkänd.

Den redogörelse, kommittén lämnat för den ställning vederbörande
myndigheter i en del tyska stater intagit till kommitténs bägge skogsekonomiska
principer eller rättare till de af Pressler utvecklade grundsatserna,
är visserligen synnerligen knapphändig och för ett slutgiltigt
bedömande af frågan uppenbarligen otillräcklig. Icke desto mindre kan
den äga sitt intresse. Men hvarför kommittén med sin förutfattade

564

mening upptagit denna redogörelse, och om kommittén i densamma
velat finna ett stöd för denna sin mening, är icke lätt att säga. Kan
någon slutsats dragas härur, synes denna böra blifva, att kommitténs
uppfattning icke delas af de erfarne och auktorativa skogsvårdare, hvilka
hafva dessa främmande länders statsskogsförvaltning sig anförtrodd.
Med frågan förtrogna män har jag ock hört vitsorda, att ingenstädes
de Presslerska teorierna kastas öfverbord utan alltjämt tillerkännas viss
giltighet. Detta stämmer nog ock bäst öfverens med den allmänna
praktiskt-ekonomiska uppfattning, hvilken på såväl detta som andra områden
karakteriserar det tyska folket.

Jämte det kommittén uppger, att kommitténs två ekonomiska
principer, penningränte- och skogsränteprinciperna, sedan flera årtionden
stått emot hvarandra i vårt land — en uppgift, hvars riktighet
jag icke tilltror mig att bedöma, men som dock väckt min särskilda
uppmärksamhet — uttalar kommittén på flera ställen, att skogsränteprincipen
blifvit redan genom den år 1866 utfärdade skogsordningen till
sin giltighet fastslagen och för tillämpning å där omhandlade skogar
anbefalld. Och* kommittén slutar sin första framställning med att denna
grundsats allt fortfarande äger sin giltighet.

Med anledning af dessa sista uttalanden har jag sökt vinna kännedom
om de förutsättningar, under hvilka ofvanberörda lagstiftningtillkom
för att därigenom få samma uttalanden bekräftade. Men ingenstädes
har jag kunnat finna, att förevarande synpunkter förelegat för
den tidens lagstiftare ens in nuce. Någon särskild motivering af den
utaf kommittén åbesopade paragraf, enligt hvilken kronoparkerna skola
behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade hushållningsplaner,
som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning, och
naturligtvis ännu mindre någon, som kunnat bekräfta kommitténs uppfattning
och uttalande, har jag icke kunnat finna. Formuleringen behöfver
icke motsäga den mening, till hvilken jag anslutit mig, men
sannolikast torde vara, att hvarken kommittén eller jag kan taga ifrågavarande
lagstiftningsform till intäkt för våra divergerande åsikter. I paragrafens
formulering torde knappt kunna inläggas mera än ett rätt allmänt,
enligt dåtida uppfattning lämpligt funnet uttryck för det uthållighetsbruk,
som ansåges böra vinna tillämpning på statens skogar. Denna
mening vinner stöd jämväl af det förhållandet, att ovedersägligen någon
skogsränteprincip hittills icke blifvit tillämpad å statens skogar åtminstone
i Norrland, hvilket icke minst tydligt bekräftas af kommitténs betänkande
i den del det handlar om statens hittillsvarande skogshushållning
därstädes.

565

I hvad män samma regler böra lända till efterrättelse för Lushållningen
å statens och enskildes skogar, därom kunna delade meningar
förvisso tänkas. Kommittén har undvikit att närmare inlåta sig på
och endast i förbigående berört detta spörsmål, som dock osökt erbjuder
sig till besvarande, då man fått till uppgift att föreslå lämplig lagstiftning
för reglerande af sådan verksamhet, såväl beträffande staten
som enskilda. Kommittén affärdar, så vidt jag kunnat finna, denna
fråga med allenast det uttalandet, att fordran på uthållighet bör i
hufvudsak1) grundas på samma principer, som i det föregående uttalats
angående kronoparkerna. Men i hvad mån skiljaktighet förefinnes, och
huru denna framträder, synes vara helt och hållet lämnadt å sido. Principiellt
bör naturligtvis den hushållning, som kan anses ändamålsenlig
för staten, syfta till att ernå det bästa resultat och följaktligen vara på
bästa sätt afpassad eller, för att använda ett ofta hördt. uttryck, afse
en rationell skogshushållning. De särskilda statsliga hänsyn, som härvid
kräfva beaktande, synas dock vara af sådan beskaffenhet, att desamma
i högre grad böra anses åligga staten än den enskilde. Staten
har alldeles särskilda skäl att med frånseende af direkta penningeinkomster
gynna dylika intressen, hvilka icke i samma omfattning kunna
åläggas den enskilde. Jämväl kan staten i sin ekonomi räkna med
lägre räntefot än den enskilde, hvilket kan väsentligt inverka på de
grunder, efter hvilka hushållningen kommer att ordnas.

Hvad den enskilde angår, synas mig de synpunkter, hvilka framför
allt kräfva beaktande, då det gäller att bestämma, i hvad mån skogshushållarens
frihet bör genom lagstiftning inskränkas, vara fordran på
att hushållningen är ordnad och planmässig. År hushållningen så inrättad,
d. v. s. att endast afkastningen uttages naturligtvis under fasthållande
af ägarens rätt att af sitt kapital söka utvinna ränta under det
att dock själfva kapitalet bevaras, så kan någon sköfling af skogen naturligtvis
icke ifrågakomma. Men en sådan fordran från det allmänna
rubbar ingen ekonomisk ränteprincip och innebär ingen skillnad i rent
ekonomiskt hänseende mellan skogshushållningen och »de flesta andra
förvärfsgrenar», som kommittén säger. Här är endast fråga om att
tillgodose vissa sociala kraf, som sammanhänga med just denna verksamhet.
I fråga om annan ekonomisk verksamhet äro behofven något
annorlunda och åtgärderna från statens sida blifva därefter jämkade.
Någon artskillnad ifråga om statens reglerande verksamhet i det ena och
det andra fallet förefinnes icke — allenast en f/radskillnad. Att ifråga

’) Kursivering af undertecknad.

566

om den enskildes skogshushållning utfinna lämpliga och väl afpassade
medel för att tillgodose de statsliga intressena utan att mer än nödigt
inskränka den enskilde medborgarens frihet, blir då lagstiftningens uppgift.
Men härför kan och behöfver enligt min uppfattning ingalunda
kräfvas att uppgifva den allmänna ekonomiska grundsatsen, att kapital,
som användes i produktionen, skall i möjligaste mån lämna ränta, äfvensom
att verksamheten måste inriktas därpå.

Hade man att syssla med normala skogsförhållanden vore med en
lagbestämd planmässighet och ordnad hushållning, sådan som ofvan
antydts, i allmänhet väl beställdt. Till äfventyrs kunde äfven då bestämmelser
om direkta skogsvårds- och kulturåtgärder ifrågasättas men
vore knappast erforderliga, då dessa, åtminstone i den mån de vore
ekonomiskt fördelaktiga, i allmänhet skulle framkomma af sig själfva
på grund af den eggelse, som en högre afkomst af skogen skulle
innebära. Nu är emellertid förhållandet, att normala skogsförhållanden
knappast någonstädes äro tillfinnandes och allra minst inom de landsdelar,
hvilka särskild! falla inom det kommittén lämnade uppdraget.
Fastmer äro skogarne där — i all synnerhet inom lappmarkerna —
högst abnorma, såsom också kommittén på många ställen med synnerlig
skärpa framhållit.

Kanske är det just dessa abnorma förhållanden, som föranledt
kommittén till sitt ifrågavarande uttalande rörande den så kallade skogsränteteoriens
absoluta företräde framför annars obestridda ekonomiska
principer. Praktiskt sedt, lärer under nu gällande förhållanden och för
en lång framtid hvarken den ena eller den andra af de nu ifrågavarande
principerna, hvilka kommittén ägnat en så . ingående behandling, kunna
vinna tillämpning i dessa skogar. Framför allt deras egenskap af
gamla urskogar lägger härför hinder i vägen, hvilka icke lära kunna
undanröjas under en lång följd af år.

Förelåge icke andra hänsyn än de rena så att säga teoretiskt ekonomiska,
skulle säkerligen ingen bestrida, att enda rationella tillvägagångssättet
i fråga om dessa gamla, ofta degenererade, i sin tillväxt
och afkastningsförmåga i hög grad efterblifna skogar vore att utan
vidare afverka dem för att fortast möjligt bereda rum för nya bestånd
och därigenom på bättre sätt utnyttja icke blott det döda kapitalet (i
den mening att det saknar förmåga att förränta sig), som ligger där
placeradt, utan ock markens alstringskraft. Men sådana åtgärder kunna
icke föreslås på grund af förr angifna skäl, hvilka dock synas mig af
beskaffenhet att ligga utanför gränserna för ekonomiska principer. Dessa

567

skäl äro nämligen — jag upprepar det — humanitära och sociala men
i endast ringa mån, och då allenast medelbart, ekonomiska.

Beträffande de särskilda uttalanden kommittén gör i förevaraude
framställning kunde åtskilligt vara att säga. Härom skall jag dock fatta mig
kort. Det exempel, hvarmed kommittén å sid. 25 och följande söker klargöra
verkan af de bägge ekonomiska principerna, omsatta i praktisk
tillämpning, synes mig vara ägnadt att väcka någon undran. .lag
lämnar därhän, huruvida exemplet till och med som teoretisk konstruktion
kan undgå att väcka gensaga äfven från rent skogligt. fackmannahåll.
Att det icke torde kunna undgå sådan från nationalekonomisk synpunkt,
synes mig däremot ganska uppenbart. För den, som icke behöfver
räkna med ränta eller rättare för hvilkeu begreppet ränta icke existerar,
kan det vara likgiltigt, om en egendom lämnar den ena eller andra
afkomsten. Och lika klart är, att man för att i en aflägsen framtid få
en högre absolut afkastning mycket väl kan afstå från en fortlöpande
jämn afkastning; detta blir ju i hvarje fall detsamma som att genom sparsamhet
föröka sitt kapital och sålunda vid en viss tidpunkt få en ökad
afkomst af detta samlade och större kapital. Ett dylikt tillvägagående
kan ju vara högeligen berömvärdt, om icke just därigenom föranledes
en afsevärd minskning i löpande ränteinkomsten ocii därmed indirekt
kapitalförlust, hvilket emellertid blir fallet, om den sparande följer kommitténs
anvisning. Detta är lätt att räkna ut, om man nämligen utgår
från att allt kapital som användes för produktionen löper med ränta.
I dessa tider, då man på nytt börjar förorda sparsamhet samt påkallar
statens understöd för dess befrämjande, synes det underligt att auktorisera
sådana former därför, som här ifrågasättas.

Hvad skulle man säga om ett projekt, att under viss tid t. ex.
femtio år inställa all malmexport, därför att efter den tiden malmpriset
skulle stiga med femton eller tjugo eller femtio procent? Skulle numera
någon anse ett sådant förslag klokt? Knappast. Men en dylik »malmränteprincip»
synes mig ungefär lika försvarlig som kommitténs skogsränteteori.
*)

h Sedan förestående skrifvits liar jag händelsevis observerat en artikel i
»Svenska Dagbladet» för den 5 februari detta år af Gustaf Cassel, där han i ett annat
sammanhang yttrar följande, hvilket synes mig af intresse för belysande af den betydelse
ränta har såsom ekonomisk faktor:

»Men, säger man, vi måste ju spara på vår järnmalm. Vet man då hvad en
sådan sparsamhet vill* säga ? Låt oss antaga att svenska folket i genomsnitt kan förränta
sitt kapital efter 5 proc. Om man nu i stället för att skaffa medel genom export

568

Kommittén säger vidare, att ett realiserande af »penningränteprincipen»
skulle medföra, att omloppstiden sänkes, och att, i den mån
skogarnes kapitalvärde nedsättes, deras absoluta afkastning minskas.

Det kan vara sannolikt att detta påstående i viss mån är riktigt
— åtminstone som teoretiskt påstående — och jag afser ingalunda
att bestrida detsamma. I den mån det afser att motivera kommitténs
skogsränteprincip, bär jag ofvan sökt belysa påståendets ekonomiska
betydelse. Rörande själfva dess obestridlighet tillåter jag mig emellertid
ytterligare framhålla, att med de förutsättningar man för närvarande
har att bedöma skogsförhållandena särskildt i Norrland, framför allt
skogens tillväxtmöjligheter och däraf beroende afkastningsförmåga, är
denna fråga icke lätt att afgöra och alldeles icke själfklar. Visserligen
är det ådagalagdt, såsom också framgår af de undersökningar kommittén
låtit verkställa, att skogens tillväxt i regel är störst då densamma nått
en viss ålder. Detta gäller emellertid endast massatillväxten men däremot
icke kvalitetstillväxten, för hvilken, såsom kommittén framhåller,
gäller en annan gräns. Massan är dock en fast, absolut faktor, under det
att värdet är i hög grad växlande och relativt. Detta senare bestämmes
nämligen af många omständigheter framför allt konjunkturförhållanden.
Att basera grunderna för en skogshushållning, som för sitt genomförande
behöfver generationer, på sådana växlande förhållanden vill synas äfventyrligt.
Kanske den dag, då man hunnit producera den grofva, förr
åtrådda timmerdimensionen, befinnes dennas värde hafva sjunkit väsentligt,
eller kanske rent af behofvet af densamma icke längre existerar.

Att de grofva virkesdimensionerna för närvarande i jämförelsevis
stor utsträckning exporteras från såväl vårt land som Finland och Ryssland
äfvensom Österrike—Ungern, beror utan tvifvel på att de så rikligt
förelinnas i våra under gångna århundraden uppväxta urskogar,
hvilkas exploaterande helt och hållet förbehållits vår tid. Skulle dessa
skogar icke till oss öfverlämnats i sådant skick, utan det gällt att öfver -

af järnmalm tar en miljon af landets kapital, tänker man då verkligen på livad denna
miljon hinner växa till, medan malmen ligger orörd några århundraden däruppe i Lapplands
ödemarker? På hundra år har miljonen stigit till öfver 131 miljoner, efter två
hundra år är den uppe vid 17 miljarder! Det torde vara onödigt att räkna längre.
Lägger man i stället en räntefot af 4 procent till grund för kalkylen, så blir ju tillväxten
långsammare, men miljonen växer i alla fall på hundra år till 50 miljoner, på
två hundra år till 2,500 miljoner. Och med lägre räntefot än fyra procent kan man
ju ändå icke räkna, då vi faktiskt måste betala denna ränta för vår ständigt stigande
utländska skuld.»

569

taga skogar af endast ungskogsdimensioner, torde produktionen af dylikt
groft virke blifvit ganska ringa. Och prisen på dessa dimensioner hade
ej heller då kunnat stanna vid de nuvarande. Då hade säkerligen
bland annat räntesynpunkten kommit fram med ett ord sådant \ irkes
pris hade kommit att bestämmas med hänsyn till den kostnad, som dess
producerande medfört. Någon tvist om penningränte- eller skogsränteprincip,
såsom hvarandra motsatta teorier hade då icke kunnat förekomma,
de hade sammanfallit. Det torde också med log kunna påstås,
att redan under nu rådande förhållanden gröfre virkesdimensioner betalas
lägre än hvad som borde vara skäligt äfven utan direkt hänsyn
till produktionskostnaden. En väsentligare höjning åt priserna på dessa
virkesdimensioner skulle emellertid med all sannolikhet minska konsumtionen
af sådant virke, då detsamma utan svårighet torde kunna ersättas
med annat material. Fråga är ock, om icke de gröfre virkessorterna
blifva mindre och mindre begärliga. Sådan slutsats kan man
draga af bland annat den omständigheten, att mycket af exporteradt
plankvirke i utlandet förädlas genom klyfning till dimensioner, som lika
väl kunde fås ur smärre träd. Att priset är åt största betydelse för de
gröfre virkessorternas användning framgår af att noteringen för t. ex.
11 tums bredder är så oväsentligt högre än 9 tums. Huru mycket
mera kostar det dock icke att producera ett träd, hvarur kan utvinnas
en planka med 11 tums än eu med 9 tums bredd! Om eu standard
3x9" noteras £ 10:— och en standard 3x11" £ 10: 10:— skulle enligt
kommitténs teoretiska framställning tilläfventyrs denna senare dimension
skapas. Det kunde vara ett intressant räkneexempel äfven för kommittén
att utröna, livilken förlust detta skulle medföra för producenten.
Men då bör man icke glömma, att det värde som trädet äger, då 9-tums
dimensionen är färdig, ovillkorligen löper med ränta.

Sedan jag sålunda sökt anföra några skäl, hvarför jag icke kunnat
gilla kommitténs principiella uppfattning om grunderna för skogshushållning
i allmänhet, återstår blott att säga, att jag icke har någon
anmärkning att göra mot kommitténs uttalande, att hushållningen skall
afse att vinna den största behållna a/kastningen, såsom kommitténs formulerar
sin regel. Men om innebörden af detta begrepp måste uppenbarligen
oss emellan skiljaktig uppfattning äga rum. Hvem som med
största skäl kan anses förfäkta en hushållningsprincip, som enligt vanligt
språkbruk kan anses vara uttryckt i dessa ord, måste jag öfverlämna
åt sakkunnige att afgöra.

Hugo Fahlén.

570

Särskild yttrande af herr Ringstrand,

»Utgår man från en efter årligt uthålligt skogsbruk behandlad så
kallad normal skog, det vill säga en skogsareal, på hvilken alla åldersklasser
från den ett-åriga till den u-åriga (u = omloppstiden) äro företrädda
med lika ytor af lika markbouitet, och för hvilken ett årligt lika
stort afverkningsbelopp är fastställdt, så representera markvärdet och
värdet af det förhandenvarande (normala) virkesförrådet skogskapitalet.
Båda värdeobjekten äro själfständiga inkomstkällor för skogsägaren.
Med beloppet af virkesförrådets kapitalvärde är han också rikare än
ägaren af en för jordbruk använd areal, som har samma vidd och ar
af samma godhet, som den för skogsbruk upplåtna marken. I den från
de löpande, kontanta driftkostnaderna (kultur- och förvaltningskostnader)
befriade penningeinkomsten, det vill säga skogsräntan eller skogsnettoafkastningen,
som skogsägaren årligen erhåller från skogen, ingå de
båda slagen af inkomst, markränta och ränta på virkeskapitalet, utan
att man dock strax kan urskilja, huru mycket som belöper på den ena
eller andra inkomstgrenen.

Den så kallade skogsränteläran verkställer principiellt ingen undersökning
därom utan tager den årliga inkomsten ur skogen som ett helt
och anordnar hushållningen, det vill säga omloppstiden, så, att skogsägarens
årliga kontanta inkomst utgör maximum af hvad som kan ernås
utan hänsyn till om därigenom mark- och virkeskapitalet helt eller blott
delvis förräntas. Den afverkar därför bestånden vid den tidpunkt, vid
hvilken efter afdrag af årliga löpande utgifter för kultur och förvaltning
den efter aritmetiskt medeltal högsta årliga penningeinkomst för ytenhet
(hektar) erhålles. Då skogsränteläran blott opererar med aritmetiska
medeltalsinkomster räknar den principiellt icke med ränta och ränta på
ränta på inkomster eller utgifter, som utfalla eller betalas vid skilda
tidpunkter.

Markränteläran erhåller äfven ur den efter årligt uthålligt bruk
inrättade hushållningen en skogsnettoafkastning. Den tar emellertid

571

densamma ej obesedt och är ej nöjd med, att denna skogsnettoafkastning
är i och för sig ett absolut maximum, utan den undersöker, om den
uti skogsnettoafkastningen ingående markräntan utgör ett maximum.
Den utgår från den grundsatsen, att den ekonomiska effekten af en
markhushållning får sitt enda riktiga och märkbara uttryck uti markräntans
eller marknettoafkastningens storlek och eftersträfvar därför den
största ränta från skogsmarken. För detta ändamål uträknas med användande
af eu bestämd räntefot marknettovärdet för olika omloppstider,
och den verkliga omloppstiden förlägges till det år (årtionde), för hvilket
högsta marknettovärdet erhålles. Denna omloppstid kallas äfven den
finansiella. Markränteläran räknar med ränta på ränta, i det att den
till nutid diskonterar de vid olika tider betalbara inkomsterna och utgifterna.
»

På detta sätt uppdrager professor Max Endres uti sitt arbete
»Forstpolitik» skillnaden mellan de båda principer, som göra sig gällande
vid beräknande af omloppstider eller, hvilket är detsamma, kunde blifva
grundläggande för ordnande af hushållningen a en skog. Kommittén
har uti förestående utlåtande såsom sin mening uttalat, att vid val
mellan dessa båda principer företräde bör gifvas åt den först nämnda
eller skogsränteprincipen. Då jag ej kan dela denna kommitténs asikt
utan tvärtom anser, att markränteprincipen såsom varande den af dem,
hvilka bygger på ekonomiskt riktiga förutsättningar och därför ensam
kan grundlägga eu ekonomiskt sund hushållning, bör komma till användning
vid skogsbrukets ordnande, har jag ansett mig böra uttala
min från flertalets i kommittén härutinnan avvikande mening.

Enär oberoende af alla äganderättsförhållanden samma principer
måste gälla för afl skogshushållning, har hvad här nedan ant öres afseende
å såväl allmänna som enskilda skogar, när annorlunda ej särskild^
uttalas. Undantagna äro endast sådana skogar, hvilka liafva natur åt
skyddsskog, och å hvilka hushållningen sålunda fullföljer helt andra
syften än dem, som utstakas af lagarna för en ekonomisk förvaltning.

Innan jag närmare ingår på själfva sakfrågan, må det tillåtas mig
att först uttala mina betänkligheter i anledning af kommitténs beslut
att uti utlåtandet införa en ny benämning å den af kommittén ej omfattade
principen. Denna, som hittills alltid benämnts markrä»^principen,
har nu kallats penning er fmteprincipen. Det är alltid en synnerligen
grannlaga sak att ändra häfdvunna beteckningar i den fackliga
terminologien; ty missförstånd om hvad en teori egentligen afser kunna
därigenom lätt uppkomma. Så mycket betänkligare blir detta, om den
nya beteckningen ej kan, såsom i detta fall, sägas gifva någon som helst

572

klarare uppfattning- om teorins syfte, utan snarare endast verkar missledande.
Då den af kommittén omfattade principen efter sitt syfte att
genom hushållningen ernå den högsta skogsräntan benämnts skogsränteprincipen,
synes det vara konsekvent att äfven uppkalla den densamma
motsatta principen, som afser ernående af den högsta markräntan, för
markränteprincipen. Beteckningen »penningeränteprincipen» kan skapa
den föreställningen, att anhängarna af densamma såsom sitt mål sätta
den högsta penningeräntan å skogskapitalet. Så är ej fallet, men de
fordra, att i omkostnaderna för driften skall ingå en. ränta å detta
kapital. I enlighet med mitt här gjorda uttalande accepterar jag sålunda
ej kommitténs nya terminologi, utan benämner här nedan enligt
vedertaget bruk den åsikt, till hvilken jag ansluter mig, markränteläran.

I detta sammanhang vill jag tillåta mig att äfven ägna någon uppmärksamhet
åt den formulering, som skogsräntelärans svenska anhängare
gifvit målet för sina sträfvanden. De säga sig — och äfven kommittén
använder detta uttryck — eftersträlva »den högsta behållna afkastningen»
af skogsbruket. Detta uttryck ger den, som ej är inne uti föreliggande
fråga, eu skef uppfattning om skogsräntelärans innebörd. Med »behållen»
i den sammanställning, som ordet här användas, menas det »som är
öfver eller i behåll (efter afdrag af vederbörliga omkostnader och dylikt),
ej förbrukad; ren, netto»; (Svenska Akademiens Ordbok). Ställdt tillsammans
med ordet »afkastning», hvilket ord, då intet attribut, som
närmare bestämmer afkastningens art, är detsamma vidfogadt, allmänt
torde tolkas såsom penningeni kastning, betecknar sålunda »behållen», att
omkostnaderna äfven för penningarnas användning, det vill säga räntan,
äro fråndragna. Af den ofvan lämnade framställningen rörande skogsräntelärans
innebörd framgår emellertid, att denna teori så långt ifrån
räknar med ränta å det i skogsbruket använda kapitalet, att den
tvärtom förnekar detta kapitals rätt till ränta. Ordställningen »högsta
behållna afkastning» såsom uttryck för dess mål blir därför ett tal till
allmänhetens förvillande, hvilket tal med den makt språket har öfver
tanken föranleder mången att utan närmare analys af uttryckets rätta
innebörd ansluta sig till en åsikt, som af dess på augifvet sätt formulerade
mål att döma, ju kan förefalla en hvar så utan gensägelse riktig.
Huru detta uttryck kommit in uti den svenska skogslitteraturen, känner
j^g ej, och huru det skett kan för öfrigt i detta sammanhang vara likgiltigt.
Troligen vill det vara en öfversättning af det tyska »der grösste
Waldreinertrag» eller »die grösste Waldrente», som är målet för »die
AV aldreinertragswirtschaft» (skogsräntehushållningen, skogsränteläran),
och hvars motsats är »der höchste Bodenreinertrag» eller »die höchste

573

Bodenrente», målet för »die Bodenreinertragswirtschaft» (markräntehushållningen,
markränteläran). När emellertid en sådan motsättning
mellan två begrepp är för handen, synes det vara nödigt att iakttaga
all försiktighet vid Översättning af de uttryck, som anväudts för tolkande
af begreppens innebörd i det land, där de först uppstått, så att
något rum för ruisstydning ej lämnas. På enklaste sätt synes mig detta
mål vinnas genom användande af uttrycken skogsränta och markränta,
angående hvilkas olika innebörd någon som helst tvekan ej behöfver
råda.

Efter detta påpekande får jag till behandling upptaga hufvudsakliga
ämnet för min reservation, hvarvid jag trott, att skälen för min uppfattning
skulle vinna i klarhet, om jag anknöte min framställning till
en kort analys af de produktionsfaktorer, som äro verksamma vid frambringande
af en skogs afkastning. Då uti kommitténs framställning en
sådan undersökning saknas, torde det vara så mycket mer berättigadt
att här gifva den ett rum. För frågans slutliga afgörande torde det ej
heller vara utan betydelse, att denna sida af saken belyses. Min framställning
af detta ämne, hvilket lika mycket, om ej mera, berör nationalekonomiska
som rent skogliga problem, kan gifvetvis endast blifva högst
ofullkomlig. Den kan måhända dock visa vikten utaf, att en grundlig
undersökning af alla på frågan inverkande faktorer företages, innan det
afgörande beslutet fattas.

De faktorer, som deltaga uti virkesproduktionen, äro mark, kapital
och arbete.

Marken, som dels utgör växtplatsen för skogen dels innehåller de
näringsämnen, hvilka äro nödvändiga för trädens lif, är i så måtto
skiljaktig från de båda andra produktionsfaktorerna, att den ej kan förflyttas
och ej heller utvidgas. Den förra egenskapen hos densamme
förlänar åt ägandet af mark en hög grad af säkerhet; den senare har
till följd, att värdet å mark i män af befolkningens tillväxt och stigande
kultur ökas. Priset för markens användning uti produktionens tjänst
är markräntan, åt hvilken af v. Thiinen gifves följande definition: »Hvad
som efter afdrag af räntor på värdet af byggnader, skogsbeståndet,
inhägnader och öfver hufvud alla värdeföremål, som kunna skiljas från
marken, blir öfver på inkomsterna fråu en egendom och sålunda tillhör
marken för sig, är markränta.»

Då det ifrågasatts, huruvida markräntan verkligen betecknar eu
särskild art af inkomst, så torde det för häfvande af livarje tvifvel i
det afseendet böra vara nog att påpeka, hurusom olika jordområden, på
hvilka nedlägges lika mycket arbete och kapital, kunna lämna olika

574

stor afkastning. Orsaken härtill måste, om ej andra skäl föreligga,
härledas från markräntan och bero antingen utaf olika fruktbarhet hos
de skilda områdena eller ock af deras olika läge i förhållande till konsumtionsorten
för produkterna. Beviset härför lämnar Ricardo på följande
sätt: »Vid den första inflyttningen inom ett område, där det finnes ett

öfverflöd af rik och fruktbar mark, under det att blott en ringa del
behöfs för producerande af lifsmedel åt befolkningen, gifves det ingen
ränta. Ty ingen vill betala något för mark, då den finnes i öfverflöd.
En ränta uppstår blott af det skäl, att mark icke finnes att tillgå i
obegränsad mängd och af lika god beskaffenhet, och att vid växande
befolkning mark af äfven mindre god beskaffenhet och mindre fördelaktigt
läge måste tagas i anspråk. Så snart i följd af befolkningens
tillväxt mark af andra gradens fruktbarhet tillgripes för odling, börjar
räntan omedelbart på mark af första gradens godhet, och storleken af
denna ränta blir beroende af skillnaden i beskaffenhet mellan dessa båda
markslag. Så snart mark af tredje klass uppodlas, börjar räntan att utgå
från den af andra klass, samtidigt som räntan från mark af första klass
stiger. Den fruktbaraste och gynnsammast belägna marken uppodlas
först och värdet af dess afkastning bestämmes på samma sätt som
värdet af alla andra nyttigheter genom den mängd af olika arbete, som
är nödvändig för att frambringa densamma och föra den ut i marknaden.
»

På samma sätt, som Ricardo här skildrar gången af uppkomsten
af en markränta för jordbrukets vidkommande, har densamma uppstått
äfven uti skogsbruket, fastän senare, emedan skogsmarken ej, såsom
den för jordbruk afsedda, först efter det att arbete och kapital på densamma
nedlagts, lämnade de första innebyggarna en afkastning. Skogsbeståndet
var ej blott redan för handen utan äfven till och med ofta
ett hinder, som måste undanröjas, för att trakten skulle bli beboelig
och lämna människorna möjlighet att där lifnära sig.

Det har förut omnämnts, att markräntan utgör skillnaden mellan
bruttointäkterna och de uti produktionen — frånsedt priset för markens
nyttjande — ingående kostnaderna. Den teoretiskt lägsta gränsen för
markräntan skulle i följd häraf nås, då bruttointäkterna och dessa kostnader
vore lika, d. v. s. skillnaden dem emellan blefve lika med noll.
Den mark, hvars utnyttjande lämnade ett dylikt resultat, skulle stå på
gränsen mot att böra behandlas såsom oduglig och skulle hafva öfverskridit
denna gräns, om produktionskostnaderna öfverstege bnittovärdet af inkomsterna.
Uti en tid, då värdet af skogens produkter synes vara stadt
i jämnt stigande, torde emellertid ingen om sitt ansvar medveten vilja

575

påyrka, att mark, som eljest är lämplig att användas i produktionens
tjänst, lägges öde af den anledning, att på nuvarande förhållanden fotade
beräkningar skulle gifva till resultat en negativ markränta. Den långa
tiderymd, som kommer att förflyta, innan det nu grundade beståndet
skördas, och under hvilken tid de nu rådande prisförhållandena å virke
efter all erfarenhet torde komma att förändras till det bättre äfvensom
öfriga på förhållandet mellan brutto- och nettoinkomst inverkande värden
kunna blifva andra, torde afhålla från ett sådant yrkande. Här i landet
äga vi uti den grundbestämmelse angående skyldighet för afverkare att
sörja för återväxts erhållande, på hvilken lagen angående vård af enskildes
skogar hvilar, ett tydligt uttaladt uttryck för statsmakternas uppfattning,
att ingen produktiv mark med undantag af de på gränsen till
impediment stående försumpade markerna får läggas öde.

Den egenskapen hos marken, att den ej kan utvidgas, leder med
nödvändighet därtill, att en ekonomisk hushållning tvingas att söka på
möjligast fördelaktiga sätt utnyttja densamma, allt efter som befolkningens
behof ökas. Detta återigen har till följd, att en möjligast hög
markränta eller eu möjligast hög nettoinkomst från marken måste åstadkommas.
Då denna sträfvan blir för markräntelärans anhängare den
logiska konsekvensen af deras ståndpunkt, kan det endast väcka min
förvåning, att kommittén ansett sig kunna göra det i olika former ofta
upprepade uttalandet, att markens produktionsförmåga ej tillvaratages
genom markräntelärans tillämpning. Företrädare af den princip för
skogshushållningens ordnande, till hvilken kommittén ansluter sig, eller
skogsränteprincipen, uttala också bland annat att markränteprincipens
tillämpande ej skulle vara ägnadt att tillvarataga landets intresse. Jagtillåter
mig att i anledning häraf endast påpeka, att, då eu höjning af
markräntan är en följd af en ökad folkstock och folkförmögenhet, det
ej gärna synes vara möjligt, att eftersträfvandet af högsta markränta
kan komma i motsatsställning till landets intressen utan måste sammanfalla
med dessa.

Det kapital, som är verksamt uti skogshushållningen, utgöres af
virkeförrådet, nedlagda kostnader på transportmedel, såsom flottleder
eller vägar, och på boställen, hvarjämte, ehuru i mycket ringa grad,
verktyg, redskap och dylika materialier vid hushållningens utöfvande
finna användning. Den mest betydande delen af kapitalet utgöres
emellertid af virkesförrådet, som beräknas utgöra cirka 80 procent af hela
skogsvärdet. Skogsbruket är härigenom i mycket hög grad kapitalintensivt
och detta i större grad, ju högre omloppstiden är, ty kapitalintensiteten
påverkas, förutom af olika trädslag och hushållningssätt

576

äfven af omloppstiden på det sätt, att ju högre denna är, desto större
blir äfven virkesförrådet. Skogshushållningens kapitalintensitet kan äfven
direkt ökas därigenom, att virkesvärdet stiger. Att en ökning af kapitalet
kan ske på denna väg har sin grund däruti, att den produkt, som
genom hushållningen med virkesförrådet frambringas, är af samma slag,
som virkesförrådet själft.

Utaf svaret på frågan, huruvida detta förråd är ett driftkapital
eller ej, beror ytterst, huruvida ränta å dess värde skall beräknas och
ingå såsom en omkostnadspost på driftens debetsida. Besvaras frågan
nekande, och virkesförrådet sålunda förklaras sakna egenskap af kapital,
så har det ej heller berättigad fordran på ränta. Blir svaret däremot
jakande, så har i och med detsamma krafvet på ränta å virkesförrådets
kapitalvärde godkänts, ty el t kapital utan rätt till ränta är ej ett kapital,
då ränta är en från begreppet kapital oskiljaktig egenskap.

Kommittén har i nu berörda afseende intagit en ståndpunkt, som
enligt mitt förmenande ej är hållbar. Å ena sidan framhålles nämligen
virkesförrådets egenskap af kapital, och kommittén har, då den (sid. 42)
betecknar skogskapitalet såsom årligen skapande »nya virkesmassor,
nya värden», snuddat vid den definition å kapital, som såsom sådant anger
livarje produkt, som sparas för vidare produktion. Virkesförrådets egenskap
af kapital betonar kommittén i öfrigt uttryckligen å flera ställen,
bland annat då den (sid. 27) säger, att skogen har »närmast karaktär
af ett fast kapital, så länge ett regelbundet skogsbruk uppehälles». Å
andra sidan har kommittén (sid. 38) framhållit såsom skäl för att »någon
godtgörelse eller väntetid», d. v. s. ränta, ej behöfver räknas å skogskapitalet,
att vi »icke genom egna uppoffringar skapat nuvarande skogar».
Att döma af det sammanhang, hvari uttrycket förekommer, afses här
med »uppoffringar» synbarligen penningeutbetalningar. Svagheten uti
kommitténs ståndpunkt synes mig blifva så mycket mer påtaglig, som
konsekvensen af dess nu anförda uttalande måste blifva, att, när värdet
å skogarna motsvaras af sådana utbetalningar, t. ex. vid köp, det skulle
vara berättigadt att räkna sig tillgodo en ränta. Det skulle sålunda
gifvas tvenne hvarandra motsatta principer, som båda vore sanna.

I fråga om enskilda skogar under utsyningstvång har kommittén
motiverat sin ståndpunkt därmed, att hemmansägarna »blott äro tillförsäkrade
skogens afkastning, men icke äga själfva skogskapitalet på
samma oinskränkta sätt, som andra hemmansägare i landet. Någon
realisation af virkeskapitalet kan här således aldrig tänkas blifva förverkligad,
ty detta måste alltjämt vara bundet vid hemmanet som

577

växande skog för att för framtiden kunna bereda den bofasta befolkningen
den direkta afkastning och de arbetstillfällen, hvaraf den är i
behof för sin existens. Skogar, underkastade utsyningstvång, hafva
därför icke reelt realisationsvärde, utan blott det värde, som bestämmes
af den behållna af kastningens storlek, och beträffande dylika skogar
måste för den skull sträfvandena gå ut på att så mycket som möjligt
böja denna afkastning med de hjälpmedel, som stå till buds och
hvartill äfven hör att välja en härefter afpassad mognadsålder å
bestånden.»

Här har sålunda enligt kommitténs mening den omständigheten,
att en viss lagstiftning är gällande, uppliäft sambandet mellan kapital
och ränta. Till den lämnade bevisföringen, jämförd med den, som framlagts
i sammanhang med frågan om statsskogarna, vill jag först anmärka,
att om endast den omständigheten, att någon realisation af virkeskapitalet
aldrig kunde tänkas förverkligad, vore skäl nog för ett kullstörtande
af markränteläran, samma skäl ju äfven med lika beviskraft
skulle kunna användas beträffande statsskogarna. Ty i båda fallen blir
ju frågan om, huruvida virkeskapitalet har ett realisationsvärde eller ej,
en omständighet, som här synes vara satt som första villkor, för att en
beräkning af räntan skulle kunna ifrågakomma, ytterst beroende af en
viljeakt hos Konung och Riksdag. Tillsammans kunna de ju nämligen
besluta utsyningstvångets upphäfvande eller ett realiserande af en del
utaf statens norrländska skogstillgångar. Det förhåller sig nog emellertid
så, att vissa lagar för det ekonomiska lifvet i ett ordnadt samhälle äro
oföränderliga och ej låta rubba sig af några som helst beslut af mer
eller mindre tillfälliga mänskliga institutioner. Till dessa lagar hör
kapitalets oupplösliga samband med ränta, som, .såvidt mig kändt är,
ej förnekas af andra än de ortodoxa marxisterna, emedan de ej erkänna
kapitalet såsom öfver hufvud taget skapare af nyttigheter.

Emellertid må det här framhållas, att skogstillgångarna ej alltid
haft natur af kapital. Det har här ofvan redan påpekats, att de i ett
skede af samhällets utveckling till och med måste bortrödjas, för att
odlingen skulle kunna påbörjas och landet därigenom göras beboeligt.
Under en sådan kulturens nydaningsperiod hade naturligen skogstillgångarna
ej fått egenskap af kapital. Härtill fordras nämligen först
och främst, att de underkastas en behandling, som har till ändamål att
skapa en afkastning. I detta sammanhang utgör emellertid en dylik
behandling förutsättning för hela diskussionen, hvadan skogstillgångarnas
egenskap af kapital måste betraktas såsom en för både kommittén och
mig gemensam ståndpunkt.

578

Vid detta kapital häfta tvenne egenskaper, hvilka måste i detta
sammanhang med några ord beröras, emedan de på ett alldeles bestämdt
sätt särskilja skogstillgången såsom driftkapital från hvarie annat sådant.
Dessa båda egenarter hos skogstillgången äro, att den såsom driftkapital
är oskiljaktig från marken, och att den kräfver lång tid för sin mognad.
Båda dessa egenskaper göra ett statens ingripande i afsikt att genom
lagstiftning reglera den enskildes behandling af skogskapitalet i höggrad
berättigadt och nödvändigt. Ty ingen af de nu omdebatterade
principerna kan i och för sig skydda mot ett förtidigt uttagande af
kapitalet, synnerligast under uppåtgående konjunkturer, liksom ej heller
någonderas tillämpning, som alltid förutsätter ett ordnadt skogsbruk,
leder till skogskapitalets förstörelse. Genom den först nämnda af de
båda egenskaperna hos skogstillgången upphör den att vara producerande,
när den skiljes från marken. Ett oförnuftigt upphäfvande af det
angifna sammanhanget mellan marken och skogskapitalet nedsätter
alltså ett lands produktionsförmåga, något hvaremot samhället bör vara
fullt berättigadt att söka utfinna botemedel, synnerligast som en uppkommen
skada genom den andra af de ofvan angifna egenskaperna hos
skogstillgången endast långsamt botas. Denna långa mognadstid hos
skogskapitalet gör äfven, att beräkningar angående afkastuing och behållning
vid slutet af en omloppstid äro utsatta för de rubbningar, som
ändrade yttre förhållanden kunna medföra. Försiktighet vid beräkningarnas
utförande är på grund häraf en vid dessa mer än vid andra
kalkyler nödig regel.

Främst få dessa beräkningar till mål att bestämma virkeskapitalets
storlek och värde. Dessa båda storheter äro beroende af flera faktorer,
af hvilka särskildt må framhållas växtplatsens beskaffenhet — bestånd
å god växtplats hafva större massa och högre värde än lika gamla
å sämre — beståndets beskaffenhet — väl anlagda och sedermera val
skötta bestånd hafva högre värde än sådana, med hvilka ett motsatt
förhållande ägt rum — omloppstidens längd — en högre omloppstid
medför högre virkeskapital än en lägre, under i öfrigt lika förhållanden
— den till grund för hushållningen lagda principen — skogsränteprincipen,
som sträfvar efter en hög genomsnittsafkastning, måste i följd
däraf röra sig med högre virkesförråd, än markränteprincipen, som med
hänsyn till att den bland omkostnadsposterna för driften äfven upptager
ränta å virkeskapitalet, använder sig af starka gallringar och därigenom
äfven arbetar med mindre virkesförråd. Slutligen bör här beröras en
på virkeskapitalets storlek inverkande faktor, som äfven i det föregående
vid behandlingen af markens inflytande på produktionen vidrörts, näm -

ligen den sträfvan att till det yttersta utnyttja markens produktionsförmåga,
som vid mera utvecklad kultur gör sig gällande. Till denna
sträfvan måste markräntelärans anhängare vid genomförande af sina
principer äfven taga hänsyn.

I detta sammanhang torde det vara lämpligt att till skärskådande
upptaga följande kommitténs uttalande (sid. 33).

»En af hufvudgrunderna i penningränteläran var slutligen, att beståndets
afverkning göres beroende af dettas afverkningsvärde. Denna
åskådning tillämpad på en skogsegendom, får till följd att en för hushållningen
så grundläggande fråga som beståndens afverkningsålder och
därmed afkastningens storlek göras beroende af hela skogens afverkningsvärde.
Förutsättningen af skogens totala afverkning eller sköfling
skulle således vara bestämmande för skogens värde och rätta behandling.
» Det är mig visserligen svårt att finna det logiska sammanhanget
i det sista uttalandet, ty jag kan ej inse, huru en skogs totala afverkning
eller sköfling kan vara en förutsättning och blifva bestämmande
för dess rätta behandling. Emellertid torde det vara genom sådana uttalanden,
som det anförda, och med dem besläktade, som skogsräntelärans
anhängare bibringat en del personer, som endast ytligt studerat
hithörande frågor, den föreställningen, att markräntelärans tillämpning
vore synonym med skogssköfling. För att i min mån söka arbeta bort
den misstanke, som på detta sätt kastats på anhängare af eu mening,
till hvars grundåskådning jag ansluter mig, tvingas jag till en utförlighet,
som egentligen borde hafva varit obehöflig.

När markränteläran såsom fordran på skogsbruket uppställer, att
detsamma skall godtgöra ägaren ränta å skogskapitalet efter någon viss
räntesats, så blir det äfven dess uppgift att bestämma storleken af det
kapital, å hvilket ränta skall beräknas. Detta värde kan bestämmas
på flera vägar.

l:o Man kan utgå från de kostnader, som beståndets anläggning
medfört, prolongera dessa kostnader till nutid med användande af den
för hushållningen antagna räntefoten och från det erhållna värdet draga
de, äfven till nutid prolongerade, influtna inkomsterna. Detta sätt är
utan tvifvel teoretiskt riktigt med hänsyn till att det ger en klar föreställning
om, till hvad värde virkesförrådet bör i bok stå ägaren. Det
är emellertid knappast möjligt att använda detsamma, då fråga är om
bestämmande af värdet på äldre bestånd, angående hvilkas anläggningskostnader
man saknar uppgifter.

2:o En annan väg, på hvilken man kan söka värdet på ett bestånd,
är att beräkna den afkastning, som det genom slutafverkning lämnar

580

vid en viss gifven ålder, samt de inkomster, som genom gallringar erhållas
under den tiderymd, hvilken återstår till slutafverkningen, diskontera
dessa värden till nutid efter den antagna räntefoten och från det
så erhållna värdet afdraga de likaledes till nutid och efter samma räntefot
diskonterade omkostnaderna. Skillnaden är ett uttryck för beståndets
nuvarande värde. Var den först omnämnda metoden mindre användbar
för äldre bestånd, så är åter denna, huru teoretisk riktig äfven den är,
knappast användbar för yngre bestånd. Det måste nämligen vara förenadt
med högst betydande svårigheter att noggrant beräkna det unga
beståndets afkastning om kanske flera tiotal år. Virkesvärdena växa,
räntan sjunker troligen, skogen kan utsättas för skador i en eller annan
form, nya kommunikationsleder eller industrier skänka andra afsättningsrnöjligheter
o. s. v.

3:o Slutligen kan virkesförrådets kapitalvärde utrönas genom att
beräkna det saluvärde, som det samma afverkadt skulle äga. För äldre
bestånd ger denna metod ett troget uttryck för storleken af den förmögenhet,
hvilken ägaren besitter uti sin skog, medan åter yngre bestånd
därigenom knappast kunna sägas komma till sin rätt. De måste
nämligen genom det underlag, som de utgöra för framtida afkastning
från egendomen, anses hafva ett vida högre värde för skogsbruket än
deras nuvarande saluvärde.

Såsom nedan skall nämnas, kan det uti praktiken visa sig ändamålsenligt
att ej använda uteslutande den ena eller andra af dessa
metoder vid beräkning af beståndens kapitalvärde utan att för ändamålet
anlita två i förening allt efter beståndens ålder. Summan af det på
ena eller andra sättet utrönta värdet å de olika bestånden utgör emellertid
skogens värde.

Att markränteläran vid beräkning af virkesförrådets värde använder
sig af bl. a. den under 3:o omnämnda metoden föranleder förmodligen
kommittén till det citerade uttalandet. Detsamma är ej annat än ett
bevis för att kommittén förväxlat markräntelärans beräkningsmetod med
dess mål. Denna bristande kunskap om markräntelärans mål och däraf
härflytande ytlighet vid behandlingen af ämnet vålla äfven, att kommittén
i fortsättningen af sitt yttrande kan utlåta sig på följande sätt:
»Emedan största delen af ett skogskapital kan genom afverkning förvandlas
till penningar är otvifvelaktigt, att ett dylikt värde kan åtminstone
i fråga om ej allt för stora skogsområden beräknas och äfven i
verkligheten erhållas, om man nämligen i detta fall frånser skogshandteringens
upphörande. Men då är man också utom gränserna för ett
ordnadt skogsbruk. Så länge man vill bedrifva skogshushållning måste

581

man utgå ifrån att skogskapitalet i stället bör bibehållas och vårdas,
och med bibehållande af denna synpunkt har skogen endast ett afkastningsvärde.
» I anledning af detta uttalande vill jag endast anmärka
att då diskussionen rör sig om en princip såsom grundläggande för en
ordnad hushållning med skogen allt tal om förhållanden, som riktigt
nog försätta oss utom gränserna för ett ordnadt skogsbruk, förefaller
skäiigen opåkalladt. Ty hvilken princip man än förfäktar, måste förutsättningen
för diskussionen vara, att man håller sig inom dessa gränser.
Markränteläran, såväl som skogsränteläran, släpper ej utaf något i sin
fordran på att det ordnade skogsbruket skall lämna en uthållig och
möjligast jämn afkastning.

Att kommitténs tankegång ifråga lider af eu viss oklarhet framgår
äfven af dess uttalande, att möjligheten af ett realisationsvärdes
beräknande skulle stå i något viss sammanhang med skogsområdets
storlek. Detta är ej alls fallet, lika litet som det är fråga om att det
skall »i verkligheten erhållas». Här är endast frågan om en beräkning,
hvilket lika litet betyder en verklig realisation, som en beräkning
af en stor stads fastighetsvärde, värdet af ett lands kreatursstock,
järnvägar eller ångbåtsflotta betyder, att dessa tillgångar också skola
realiseras.

Af nu angifna skäl blir äfven kommitténs hela bevisföring (sid.
287) mot mar kr än telär ans tillämpning å de skogar, som stå och enligt vår
enhälliga mening fortfarande böra stå under utsyningstvång, fullkomligt
hängande i luften. Det är ej en bevisföring mot markränteläran, utan
mot utförandet i verkligheten af en realisation af dessa skogars virkesförråd.
Något sådant experiment har helt visst ingen tänkt att utföra.

Då statistiken visar, att virkesförrådet per har i konungariket
Sachsen, det land, som fullt tillämpar markränteläran för sitt skogsbruk,
från år 1864 till år 1903 vuxit från 177 kbm. till 189 kbm., torde det
däraf framgå, att denna lära icke leder till den af kommittén såsom
följd af dess tillämpande utmålade slutrealisationen af skogstillgångarna.
Eftersom kommittén, som omnämnt förräntningen utaf Sachsens skogskapital,
underlåtit att lämna något meddelande om, huru skogsvärdet
där beräknas, men detta torde kunna vara af intresse att lära känna för
den, som önskar att få en mera klar inblick i frågan, än hvad kommitténs
uttalande lämnar, vill jag tillåta mig att upptaga utrymmet med
en framställning härom.

Bestämmelserna innehållas uti »Anweisung zur Berechnung des
Waldkapitals» af år 1892. Räntefoten är satt till tre procent. Markvärdet
(nettovärdet) fastställes i anslutning till en beräkning af afkast -

582

ningsvärdet, hvars storlek modifieras med hänsyn till ståndortsförhållanden,
läge och afsättning. Det sålunda beräknade markvärdet anses
som en konstant storhet för det ifrågavarande reviret eller revirdelen.
Då frågan är om inköpta egendomar, upptages det betalda priset. De
kapitaliserade förvaltningskostnaderna inbegripa utgifter för förvaltning,
bevakning, drift, afdikningar och vägbyggnader efter afdrag af biinkomster
och beräknas för hvarje årtionde i genomsnitt för reviret. Det
lägges endast till grund för de perioder, för hvilka det är beräknadt.
Tillsammans med markvärdet bildar det markbruttovärdet.

Beräkningen af virkesförrådet sker så, att värdet på de 1—40-åriga
bestånden, uppdelade i 10-åriga åldersklasser, beräknas genom anläggningskostnadernas
prolongering (se ofvan), alla öfriga efter deras afverkningsvärde.
Efter slutet af hvarje tioårs-period, då ny värdering äger
rum, utsträckes den förstnämnda metoden till närmast högre 10-åriga
åldersgrupp, så att från och med nästa år de intill 60-åriga beståndens
värde sålunda utrönes. Vid värdering af de äldre åldersklasserna användas
de nettopris, som erhållits vid afverkning af bestånd utaf olika
åldrar och boniteter. Virkesförrådet är äfven i detta fall fördeladt i 10-åriga åldersklasser. Förafverkningarnas värde erhålles med ledning af de
uppnådda resultat såväl i afseende på massa som inkomst, hvilka, liksom
ofvan angifna nettoinkomster af de olika åldersklasserna m. m., bokföras
i särskilda beståndsliggare.

Då hvart tionde år en ny utredning af värdet sker, förfares så,
att endast de 1—10-åriga beståndens värde utrönes med ledning af kostnaderna
för deras uppdragande. För de äldre bestånden prolongeras
det förr beräknade värdet per ytenhet, förhöjdt med slutvärdet af den
10-åriga markbruttoräntan och minskadt med influtna värdet å förafverkningar.
Värdet på de 1—10-åriga bestånden hänföres till periodens
midt, och gallringar beräknas såsom uttagna en gång, äfven detta vid
midten af perioden.

De ofvannämnda beståndsliggarna, som infördes år 1897, innehålla
nödiga uppgifter för utrönande af den finansiella huggbarhetsåldern. I
dem bokföres beståndsvis på hvarje revir afkomsten såväl i virkesmassa
som i penningar både genom för- och slutafverkningar från eu
ungefär 100 har stor yta, som är utvald med hänsyn till såväl förekommande
trädslag samt boniteter som ock afsättningsförhållanden, och
hvilken har att uppvisa i möjligaste måtto normala bestånd. Genom
denna bokföring erhåller man underlag för att kunna bedöma såväl
kostnaderna för uppdragande af bestånd som ock virkes- och penningeinkomsterna
för Sachsens viktigaste trädslag och detta icke blott i stora,

583

hela landet afseende medeltal, utan äfven för bestämda ortsförhållanden
samt för olika åldersklasser och boniteter.

Det torde af ofvanstående meddelanden klart framgå, att i det
land, där markränteläran blifvit den för skogsbruket grundläggande
principen, »förutsättningen af skogens totala afverkning eller sköfling»
ingalunda är bestämmande för dess rätta behandling, såsom kommittén
uttryckt sig.

Då markränteteoriens förfäktare påyrka, att ränta å skogskapitalet
skall ingå såsom en omkostnadspost uti driften, måste de äfven bestämma
sig för en räntefot, efter hvilken denna ränta skall beräknas.
Kommittén fastslår utan vidare, att man skall utgå från gängse affärsränta
och sätter densamma till 5 procent. Det påstås vidare, att markränteteoriens
anhängares fordran på räntefotens storlek afser »minst vanlig
kapitalränta». Så lätt löst, som genom accepterande af den i den första
punkten af kommittén uttalade åsikten om räntefotens storlek synes
mig frågan ej vara; beträffande åter påståendet, att »minst vanlig
kapitalränta» fordras af anhängarna utaf markränteläran, måste jag tillstå
min okunnighet om en så formulerad fordran. Hvad en person, som
placerar kapital uti skog, torde fordra är väl först och främst att erhålla
den ränta, som annan lika säker kapitalplacering kan lämna. Den s. k.
affärsräntan, som för öfrigt i vårt land ej torde kunna sättas så lågt
som 5 procent, är därvid ej normerande. Bakom ordet »affärsränta» ligger,
att placering mot densamma endast innebär en rätt relativ säkerhet och
är förenad med den risk, som kapitals insättande uti affärsföretag medför.
Söker man närmare klargöra för sig begreppets »affärsränta» innebörd,
synes det mig äfven, som om man med nödvändighet måste komma
till den uppfattningen, att detsamma innefattar ej blott räntan å kapitalet
utan äfven en riskpremie, arbetslön eller dylikt. »Affärsräntan» synes
mig därför vara utesluten såsom bestämmande i nu föreliggande fall.
Det skulle då kunna ifrågasättas, att man beräknade den ränta, som
erhålles å obligationer, till säkerhet för hvilka ligga fastighetsinteckningar
uti skogsegendomar. Den effektiva ränta, som dessa värdepapper lämna,
torde kunna sättas till inemot 5 procent. Emellertid är det att märka, att,
då vi i Sverige ej hafva någon ordnad skogsbelåning med en af lånegifvaren
anordnad kontroll öfver hypotekets vård, vi ej heller kunna
sägas känna den räntefot, som lånegifvare under dessa för sig betryggande
former skulle kunna påräkna. Att den bör vara väsentligen lägre
än 5 procent är emellertid uppenbart.

Vid placering af kapital uti skogsegendom måste emellertid tagas
i betraktande åtskilliga förhållanden, som hafva sin grund uti skogens

584

egenart och andra med skogsbruket i sammanhang stående särskilda
omständigheter. Det är sålunda redan påpekadt, hurusom virkets värde
stigit. Till en del beror detta väl på fallande penningvärde, men till
mycket stor del på ökad efterfrågan å skogens produkter. Talande
exempel från vårt eget land och särskild! de delar däraf, som varit
föremål för kommitténs arbete, skulle kunna anföras såsom bevis härför.
Mot dessa skulle dock kunna invändas, att ingångsvärdena komme att
hänföra sig till tidpunkter, då såväl köpare som säljare på grund af
att virket inom orten nyss fått värde handlade i blindo och sålunda
ej hade någon riktig uppfattning om de värden, som utgjorde föremål
för köpenskapen. Jag vill därför i stället anföra några exempel på
dyrhetstillväxten från Tyskland. Enligt v. Hagen och Donner, »Forstliche
Verhältnisse Preussens» hade under tiden från 1868 till 1900
bruttointäkten från statsskogarna ökats i förhållandet 100 : 235, under
det att samtidigt afverkningen af gagnvirke endast stigit i förhållandet
100 : 159. Värdet af 1 kbm. fm. steg för samtliga preussiska statsskogar
från år 1850 till år 1892/93 med 55 procent. Att dyrhetstillväxten äfven är
påvisbar för kortare perioder framgår t. ex. däraf, att priset på gagnvirke
af gran med 0.5 till 1.— kbms massa steg under tiden mellan
räkenskapsåren 1883/84 och 1892/93 från 11.43 Mark per kbm. fm. till
12.51 Mark eller med 9.5 procent, på vedvirke af gran från 2.87 Mark per
kbm. lm. till 12.9 9 Mark eller med 4.3 procent, på gagnvirke af tall utaf nyss
angifna kubikmassa från 9.15 Mark till 10,il Mark eller med 10.5 procent
och på ved af tall från 3.17 Mark till 3.62 Mark eller med 14.2 procent. Uti
konungariket Sachsen hade värdet af 1 kbm. gagn virke stigit från 10.3 0
Mark i medeltal åren 1854/63 till 15.7 1 Mark åren 1894/1903. (Entwicklung
der Staatsforstwirtschaft im Königreich Sachsen.) Nettoinkomsten
af 1 har skogsmark steg samtidigt från 24.8 2 Mark till 45.4 3 Mark.

Vid bestämmandet af räntefoten för skogsbruket bör gifvetvis äfven
tagas i betraktande den säkerhet, som kapitalplacering i skog medför.
I detta hänseende bör erinras, att skog, om än utsatt för vissa skadegörelser
såsom genom stormar, insektshärjningar eller eld, dock icke
genom dessa helt och hållet förlorar sitt värde. Hafva träden uppnått
en viss storlek, äga de till och med, om de i tid tillvaratagas, sitt fulla
eller i det närmaste fulla värde.

Äfven en annan omständighet, som vid fordran på räntans storlek
bör skänkas beaktande, är den, som står i sammanhang med skogens
redan omnämnda långa mognadstid, och som medför, att omplacering af
kapitalet, något som alltid är mer eller mindre förlustbringande, undvikes.

585

Samma egenskap hos skogen gör äfven, att man måste räkna med
räntefotens tendens att falla.

Alla dessa nu anförda omständigheter sammanlagda motivera väl
en lägre räntefot för i skogsbruk placeradt kapital än för det, som
bindes uti andra i fråga om säkerhet likvärdiga företag, och jag skulle
för min del anse det fullt berättigadt att för svenska privatskogar räkna
med en räntefot af 4 procent.

Hvad åter staten angår, så är det ju gifvet, att den af skäl, som
bär ej behöfva andragas, icke kan räkna med samma räntefot, som den
privata skogsägaren. Svenska statens effektiva låneränta torde väl för
närvarande vara cirka 3.8 procent och öfver denna bör staten gifvetvis ej
gå vid ränteberäkningar för sitt skogsbruk.

Nu skola emellertid antagligen de med kommittén lika tänkande
vilja göra gällande, att denna räntesats ej skall vid skogsbruket kunna
ernås, och de skola hänvisa till det af kommittén anförda beviset härför,
nämligen det uti konungariket Sachsens skogshushållning uppnådda
resultatet. Uppgifter rörande den under åren 1864—1903 erhållna räntan,
sådan den föreligger uti kommittébetänkandet, är emellertid uti betydande
grad missvisande. Det är visserligen sant, att medelräntefoten för den
sachsiska skogshushållningen under denna tid varit cirka 2.5 procent, men
det bör äfven tilläggas, hvilket jag redan omnämnt, att virkesmassan
per har under samma tid ökats från 177 kbm. till 189 kbm., samt att
skogsvärdet per har stigit från 1,417 Mark till 2,206 Mark. Äfven bör tagas
hänsyn till att i skogsvärdet inbegripes värdet för de årligen gjorda
nyköpen af marker, som ej lämna inkomst, utan tills vidare endast åsamka
kostnader genom kultur och förvaltning. Detta vållade t. ex. att under
1908 brist uppstod för 4 revir, under det att på andra revir åter nettot
för samma år uppgick till 4.9 4 procent. Slutligen bör det ju beaktas att
uti en så stor förvaltning, som den sachsiska skogsförvaltningen, stora
allmänna omkostnadsposter förekomma, och att hvarje bestånd naturligen
ej kan i rätt tid skördas. Att utan att analysera dess tillkomst anföra
medelräntan för ett helt lands hushållning såsom bevis för att den
tillämpade principen i denna hushållning är felaktig synes mig vara ej
så litet förhastadt och ägnadt att missleda.

Enligt hvad af kommitténs yttrande (sid. 191) framgår skulle emellertid
markränteläran hafva förlorat sin betydelse, om så låga räntesatser,
som de af mig föreslagna, lades till grund för beräkningarna af
skogsbrukets räntabilitet. Man vinner nämligen ej »den enda fördel, som
denna princip uppgifves innebära framför skogsränteprincipen, nämligen

586

att skogsbruket i fråga om räntabilitet blir likställdt med annan kapitalförvaltning*.

Denna likställighet med annan kapitalplacering, som erbjuder
samma säkerhet och liknande fördelar som vid kapitalets insättande uti
skog, kan ej sägas vara upphäfd, om en del af räntan uttages genom
värdetillväxt och en del genom dyrhetstillväxt, hvilken senare, såsom
af anförda exempel från Tyskland framgår, är en afsevärd storhet, hvilken
dock under senare årtionden torde hafva varit än större i Sverige.
Tillsammans äro värde- och dyrhetstillväxt uttryck för afkastningen af
det i skogsbruket bundna kapitalet. Men alldeles frånsedt räntefrågan
erbjuder markräntelärans tillämpning framför skogsräntelärans vissa bestämda
fördelar, hvilkas omnämnande torde till fullo ådagalägga det
oberättigade uti att den förra skulle hafva sin enda betydelse genom
den fordran på ränta å skogskapitalet, som den uppställer.

Såsom en allmängiltig regel torde det kunna fastslås, att en förvaltning,
som är tvungen att arbeta med högre omkostnadssiffror än
en annan, därigenom äfven är nödsakad att i högre grad än denna
senare anlita alla till buds stående hjälpmedel för att fylla sin uppgift.
När den högre omkostnadssiffran i en hushållning af skogsbrukets natur
afser, såsom i det nu afhandlade fallet, en räntepost, blir den naturliga
följden, att hushållningens utöfvare måste samla alla sina ansträngningar
på det målet, att denna ränta må utgå under så kort tid, som möjligt
är. Det måste med andra ord för honom blifva af vikt att nedbringa
trädens växttid. Medlet härtill äger han uti en intensivt bedrifven beståndsvård
med i rätt tid utförda gallringar och ljushuggningar. Ett
tillämpande af markränteläran tvingar alltså skogsförvaltningen att med
yttersta noggrannhet följa beståndens utveckling för att i rätt tid ingripa
med beståndsvårdande afverkningar. Samma intensitet kräfver af
helt naturliga skäl ej skogsräntelärau, som bland sina omkostnader saknar
ränta å driftkapitalet.

Nu synes visserligen kommittén, om än dess uttalanden i denna
del äro något dunkla, vilja göra troligt, att markränteläran ej skulle
kunna i praktiken utöfva det gynnsamma inflytande på beståndsvården,
som eljest dess motståndare dock medgifva såsom odisputabelt. Men
det synes mig, som om kommitténs uttalanden i denna del hvila på en
konstruktion, hvilken ej har reell grund uti något påstående från markräntelärans
anhängare. Det säges nämligen (sid. 35), sedan det framhållits,
att bestånden under uppväxttiden måste hållas slutna, om markens
hela produktionsförmåga skall tagas i anspråk, att detta ej kan ske, »om
man skall utplocka stammarna enbart efter deras respektive tillväxt -

587

procenter utan afseende på huru stammarna stå i förhållande till hvarandra».
Ingen skogsman torde väl emellertid ännu kommit på den
tanken att under ett bestånds uppväxttid gallra detsamma enbart efter
stammarnas tillväxtprocent. Konsekvensen af ett sådant förfaringssätt
skulle ju blifva, att de s. k. vargarna, träden med stora grenar och
kronor, skulle sparas, emedan de hafva den största tillväxtprocenten,
och de stammar, som hafva ansats till vacker, kvistren stambildning,
tagas bort, emedan deras tillväxtprocent är lägre. Hvilken ekonomisk
princip man än lägger till grund för sin hushållning, torde man väl
alltid under beståndens uppväxttid söka hålla dem slutna och genom
måttligt starka gallringar söka gifva ökadt utrymme åt de träds kronor,
livilka på grund af sin stambildning synas gifva löfte om ett värdefullt
utbyte. Uti en hushållning, som grundar sig på markräutelärans principer,
är detta så mycket nödvändigare, som den ej blott, enligt hvad
redan nämnts, måste söka förkorta växttiden, utan äfven måste eftersträfva
att under denna tid frambringa den mest värdefulla vara. Afven
detta kräfver en omsorgsfullt tillämpad beståndsvård, hvilken ingalunda
kan åstadkommas med en, såsom kommittén säger, »schablonmässigt»
utförd gallring. När beståndet genomlöpt sin första ungdomstid och
börjar innehålla slandimensioner, blir det nu gifvetvis ett mål för hushåliaren
att söka samla markens insats uti produktionen på de mest utvecklingskraftiga
af beståndets nu i regel väl formade stammar. Beståndet
måste härefter såsom en följd utaf den tillämpade principens
fordran på ränta å skogskapitalet, hållas ljusare, än hvad som med
skogsränteprincipens användning är nödigt. Detta betyder emellertid
ingalunda, att det skall hållas luckigt eller så glest, att det inverkar
menligt på skogsmarken. Det är redan framhållet, att de ökade kraf,
som stigande folknumerär ställer på markens utnyttjande, förbjuda detta.
Vid den gallring eller ljushuggning, som företages uti syfte att, såsom
nämnts, koncentrera tillväxten på de utvecklingskraftiga stammarna,
erfordras ingalunda, såsom kommittén vill göra troligt, en undersökning
med tillväxtborr af hvarje särskild stam. Undersökningar böra gifvetvis
företagas, för att skogsmannen skall uppöfva sin omdömesförmåga,
och markräntelärans ej minsta betydelse är, att den äfven i detta fall
tvingar vederbörande att företaga undersökningar och såmedels lära
känna sitt förvaltningsobjekt. Men härifrån och till en undersökning
af hvarje beståndets stam är ett långt steg. När kommittén såsom följd
af sin bevisföring kommer till denna slutsats, har den bevisat för mycket,
hvilket alltid har sin risk, då den förfäktade meningens egen inneboende
beviskraft därigenom måste dragas i tvifvelsmål.

588

Efter detta inlägg i anledning af kommitténs uttalande rörande
markräntelärans betydelse för och inverkan på bestånd svård en, återgår
jag till ett bemötande af dess påstående, att denna lära i allmänhet
saknar betydelse, därest den ränta å skogskapitalet, som genom dess
användande ernås, understiger vanlig kapitalränta.

Nyss har jag nämnt, att enbart fordran på ränta medför kraf på
ett under möjligast korta tid uppnådt största möjliga värde, och att
denna omständighet har det inflytande på beståndets behandling, att
detta hålles ljusare än vid tillämpning af skogsränteläran är fallet.
Samma sak kan äfven uttryckas så, att en hushållning enligt markräntelärans
grundsatser arbetar med mindre kapital än en enligt skogsräntelärans
bedrifven, eller ock så, att den förra hushållningen tager
en mindre del af skogsägarens kapital i anspråk, än den senare, samt
lämnar honom alltså medel disponibla för andra produktiva ändamål.
Härigenom blir äfven följden, att markräntelärans tillämpning lämnar en
större sammanlagd årsinkomst af ett gifvet kapital, än skogsränteläran kan
åstadkomma. Bevis härför lämnar ett fullföljande af det exempel, som i
kommittéutlåtandet (sid. 36) anförts. Kommittén har där uppdragit eu
jämförelse mellan resultatet af hushållningen på tvenne 60 har stora skogar,
af hvilka den ena skötes efter 60-årig omloppstid, den andre efter 120-årig. Den förra visas lämna en årsinkomt af 1,782.20 Mark på ett skogskapital
af 26,773 Mark, under det att den senare på ett skogskapital af
75,746.10 Mark lämnar en inkomst af 2,358.9 0 Mark.

För att nu fullfölja jämförelsen mellan de olika hushållsprinciperna
vill jag antaga, att tvenne personer äga hvardera ett kapital af 75,746.10
Mark. Båda inköpa hvar sin 60 har stor skogsegendom. Den ene placerar
hela sitt kapital uti en, som är bevuxen med skog från 1 till 120 år
gammal och sköter den efter skogsränteprincipen, hvarvid den lämnar
honom en årsinkomst af 2,358.9 0 Mark; den andra tillhandlar sig en skog,
hvilken har sådan sammansättning i afseende på åldersklasser, som den
efter 60-årig omloppstid skötta. Den kostar 26,773 Mark och lämnar
1,782.20 Mark i årsafkastning. Förutom det sålunda i skog placerade
kapitalet äger den senare en lös kapitaltillgång af 48,973.10 Mark, för
hvilka han kan inköpa ytterligare 109.7 5 har skog af samma slag,
hvilken, behandlad efter samma princip, lämnar en afkastning af 29.7 0
Mark per har eller tillhopa 3,259.5 8 Mark. Hans sammanlagda årsinkomst
af det för båda lika kapitalet blir alltså 5,041.7 8 Mark mot
den andres 2,358.9 0 Mark.

Det vill häraf synas, som om markränteläran just skulle vara den,
hvilken framför någon annan vore ägnad att befordra de syften, som

589

kommittén (sid. 16) angifvit såsom »målet för såväl statens som enskildes
skogshushållning» eller »att tillföra ägaren största möjliga penninginkomst».
När kommittén därför säger (sid. 40), att markräntelärans
anhängare medgifva, att deras princip leder till lägre penningafkastning
från skogarna, än skogsränteprincipen, så bör tonvikten alldeles särskild!
läggas på ordet skogarna; ty det är sant, att markräntelärans tillämpning
lämnar mindre årlig afkomst per ytenhet, än skogsräntelärans, men
vi anse det ej riktigt, att man i ett folks ekonomiska hushållning ensidigt
fäster sig vid afkomsten från skogarna; man måste se till det stora hela
och välja den hushållning, som ger nationen största möjliga samlade
inkomst, ty genom denna, ej genom i skogarna anhopade oräntabla
skogskapital, skapas möjligheter att befordra nationens såväl materiella
som kulturella utveckling, hvilken senare äfven är beroende af vårt välstånd,
som åter står i direkt förhållande till de inkomster, som våra tillgångar
lämna.

Det synes mig, att nu anmärkta omständighet, som direkt sammanhänger
med markräntelärans inre väsende, ej är utan betydelse
för hela det ekonomiska lifvet. Visserligen uttalar kommittén som sin
mening att, hvad vårt land angår, detsamma ej kan »antagas vara så
kapitalfattigt, att man skulle nödgas tillgripa ett skogskapital och för
framtiden nedsätta skogsproduktionen i landet för erhållande af rörelsekapital».
Detta antagande bygger, så vidt jag kan finna, på en oriktig
uppfattning af det verkliga sakläget, Sveriges stående utländska
skuld torde kunna beräknas till inemot 1,000,000,000 kronor. Härtill
komma bankernas tillfälliga lån och de skulder enligt kontokurrant,
som enskilda affärer hafva till utlandet. Dessa skulders storlek växlar,
men torde alltid kunna uppskattas till öfver 100,000,000 kronor. En
sådan ställning, om den äfven motsvaras af rika naturtillgångar, torde
vara ägnad att väcka eftertanke. Säkert är att den ej förbättras genom
att drifva en hushållning med vårt skogskapital utan någon hänsyn
till dess ränteafkastning. Medlet till en förbättrad ställning ligger uti
intensivt och målmedvetet arbete, af hvilket en del ägnas åt eu eftertanken
väckande ränteberäkning. Att den framtida skogsproduktionen därigenom
skulle nedsättas är ett ännu obevisadt påstående.

Föreligger nu det fall, att en skog innehåller mer kapital, än
som med den antagna räntefoten kan genom afkastningen förräntas,
och om detta kapitalöfverskott lösgöres, så är det emellertid af vikt
att noga fasthålla, att detsamma ej får betraktas såsom en ränteinkomst
och såsom sådan användas till täckande af årliga utgifter. Det
vore därför oberättigadt, om t. ex. staten efter att hafva inrättat sin

590

hushållning efter markränteläran och börjat lösgöra en del af de otvifvelaktigt
högst betydande kapitalöfverskott, som skogarne då skulle befinnas
innehålla, intoge hela den sålunda uppkommande årsintäkten i
den årliga budgeten för att användas till täckande af andra statens
behof. En del af dessa medel måste i stället fonderas för att användas
till sådana ändamål som förbättrande af skogsmarkerna, d. v. s.
höjande af deras produktivitet, inköp af nya skogar, gäldande af amorteringar
å skulder eller andra dylika ändamål, som gjorde staten ekonomiskt
starkare.

Frågan om markräntelärans betydelse för skoghushållningen är
emellertid ej i alla delar berörd genom de påpekanden, som jag nu
gjort. En i skogshushållningen mycket viktig fråga är anskaffandet
af en god och hastig föryngring efter afverkningen. Det är en utaf
erfarenheten allmänt bestyrkt iakttagelse, att föryngringen är svårare
efter afverkning af äldre än yngre bestånd. Ju äldre bestånden blifva,
desto lättare uppstå — alla försiktigheter till trots — luckor uti desamma;
marken blir uti dessa bevuxen med skogsgräs, som synnerligen
i trakter, där man måste bygga på skogens själfföryngring, göra, att
denna försiggår långsammare och med större svårighet.

Uti sitt referat af en del olika tyska länders ställning till nu omhandlade
fråga har kommittén omnämnt, att man i Wurttemberg nedsatt
omloppstiden bl. a. på grund af erfarenheter om stormskador i äldre
bestånd. Sådana skador, liksom äfven torka, förstörelse genom svampangrepp
o. d., tilltaga äfven i mån af stigande ålder hos skogen. Då
markränteteoriens tillämpning har till följd beståndens tidigare afverkning,
så följer äfven däraf, att den framför skogsränteteorien har den
betydelsen, att den producerar friskare virke.

Med nu gjorda påpekanden tror jag vi hafva visat det oberättigade
i kommitténs påstående, att markränteläran saknar betydelse
utöfver dess fordran på ränta å virkesförrådets värde.

Till frågan om kapitalets delaktighet uti skogsproduktionen är
äfven att hänföra ett kommitténs påstående'', som, om än alldeles påtagligen
oriktigt, dock ej bör lämnas obeaktadt. Kommittén säger
(sid. 32): »Ty det mogna beståndet har här icke karaktär af kapital
utan är tvärtom själft en ränta i förhållande till hela skogen, som är
det verkliga skogskapitalet. Den ränteförlust, som enligt penningränteprincipen
skulle uppstå, om beståndet afverkas efter den tid, då dess
värdetillväxtprocent börjar sjunka under vanlig kapitalränta är därför
blott skenbar». Det kan väl dock knappast sägas vara en »skenbar»
förlust, som xippstår, om man i stället för att lyfta en upplupen ränta

591

å ett kapital och placera densamma på ett fördelaktigare sätt, än nu är
fallet, låter den kvarstå, där den befinnes. Enligt mitt förmenande är
den härigenom uppkommande förlusten så långt ifrån skenbar att den
tvärtom är en oomtvistlig verklighet.

I sin framställning har kommittén sökt visa, att markränteläran
på grund af den omständigheten, att den beräknar huggbarhetsåldern
efter värdetillväxten å beståndets virkeskapital ej skulle vara tillämplig
för eu hel skog. Detta påstående bygger efter mitt förmenande på ett
underkännande af den axiomatiska sanningen, att summan af delarna
är lika med det hela. Något undantag från denna regel göra ej bestånden
uti en skog, vare sig det gäller kostnaderna för deras uppdragande
eller den andel, de lämna uti skogens afkastning. I sistnämnda
hänseenden upptagas de vid årlig eller periodisk uthållighet efter det
belopp de lämna och beträffande omkostnaderna blifva dessa ju lika för
kultur, förvaltning och dylikt, om bestånden tänkas behandlade kvar
för sig eller såsom delar af en hel skog. G. Heyer har i »Handbuch
der forstlichen Statik» gifvit uttryck åt denna sanning i orden: »En
till årligt uthålligt skogsbruk indelad skog kan uppenbarligen betraktas
såsom en komplex af bestånd, af hvilka hvarje särskildt behandlas efter
periodisk uthållighet.»

Innan jag lämnar frågan om kapitalets andel uti skogsproduktionen
vill jag tillåta mig att såsom ett belysande exempel på skillnaden mellan
markränte- och skogsräntelärans resultat anföra följande hämtadt
ur Professor Max Endres: »Waldwertrechnung und Forststatik»

sid. 257.

»En husägare har med utgångspunkt från en årlig nettohyresinkomst
af 4,000 M. köpt sitt tvåvåningshus för 100,000 M. Hans

400,000

kapital förräntar sig alltså efter -^qq qqq = 4 $. Han beslutar sig nu

att för 30,000 M. påbygga en tredje våning och lofvar sig däraf en
hyresinkomst på 1,200 M. I verkligheten erhåller han emellertid blott

(4,000+600)100

600 M. Hans kapital förräntar sig alltså nu blott efter-^qq b(jd+30 000~
3.54$. Denna mindre förräntning härrör däraf, att omkostnaden för

den tredje våningen blott förräntar sig efter 3qqqq ~ 2$. Därigenom

nedpressas husets hela förräntning så, att den blott uppgår till
100,000.4+30,000.2

130,000

3.54$. Skulle 4$ kunna ernås, måste tredje

592

våningen afkasta 1,200 M.; då erhölles —jOOQ+l^OO) 100Tredje

våningen motsvarar den del af virkesförrådet i en hushållning efter
skogsränteläran, hvilken icke längre fullt förräntar sig. Tvåvåningshuset
lämnar visserligen årligen blott 4,000 M. i inkomst, men däremot
också fordrade förräntning efter 4% å anläggningskapitalet, 100,000
M. — hushållning efter markränteläran. Trevåningshuset lämnar en
inkomst af 4,600 M., men anläggningskapitalet är också nu 30,000 M.
högre, och den samlade förräntningen uppgår blott till 3.5 4$ — hushållning
efter skogsränteläran».

Sedan jag nu, om än ofullständigt, sökt belysa den viktiga roll,
som kapitalet spelar såsom produktionsfaktor i skogshushållningen och
i sammanhang därmed sökt bemöta en del af de skäl mot markräntelärans
tillämpning, som kommittén anfört, och hvilka skäl äga mer
eller mindre samband med kapitalets förhållande vid produktionen, får
jag öfvergå till en redogörelse för det tredje produktionselementet uti
skogshushållningen, nämligen arbetet.

Om denna hushållning i fråga om kapitalets deltagande uti produktionen
utmärker sig för en hög grad af intensitet, så är däremot
motsatsen förhållandet ifråga om arbete. Skogsbruket är nämligen i
jämförelse med de flesta andra näringsgrenar synnerligen arbetsextensivt,
en omständighet som socialt sedd måste betecknas såsom en nackdel,
då från denna synpunkt näringsgrenarna få betydelse i den mån,
som de förmå lämna arbete och utkomst åt många samhällsmedlemmar.
I och med stigande intensitet i skogsbrukets handhafvande gör sig en
ändring till det bättre i detta afseende gällande. Jag har redan omnämnt,
att på de tidigare kulturskedena i folkens historia skogen betraktades
såsom och äfven var ett hinder för utvecklingen. I sin ifver
att undanrödja detta hinder hafva de flesta nationer gått så pass långt,
att en reaktion med nödvändighet blifvit följden. Sökte man förr att
blifva skogen kvitt, så lägger man däremot nu på de håll, där man
fått blicken öppen för skogarnas betydelse uti den mänskliga hushållningen,
ner mycket arbete på deras återställande. Denna omständighet
lika väl som den, att kvarvarande skogar under de förändrade förhållandena
börjat underkastas en ordnad hushållning och vård, har gjort,
att skogsbruket börjat taga allt mera arbetskraft i anspråk. Någon
samlad statistik från vårt eget land, som kunde visa ökningen af arbetets
delaktighet uti produktionen, känner jag ej, utan måste för att
visa äfven detta tillgripa tyska uppgifter. Enligt v. Hagens och Donners
förut åberopade arbete var den preussiska statens skogsareal år

593

1870 2.3 7 miljoner har, hvarifrån afverkades 6.6 5 miljoner kbm. med eu
arbetskostnad af 5.61 miljoner Mark och samtidigt utgjorde kostnaden för
kulturer o. d. 2.3 7 miljoner Mark. År 1900 var arealen 2.5 2 miljoner har,
afverkningen 9.61 miljoner kbm., arbetskostnaderna härför 10.Öl miljoner
Mark och kultur- samt dylika kostnader 7.3 2 miljoner Mark. I Sachsen
utgjorde kostnaderna för upparbetande af virke uti medeltal för åren
1854/63 tillhopa 0.70 miljoner Mark och per kbm. 0.93 Mark; åren
1894/1903 voro motsvarande siffror 1.94 miljoner Mark och 1.80 Mark;
kostnaderna för kulturer, dikningar och vägbyggnader uppgingo per har
totalareal under perioden 1854/63 till i medeltal 1.9 9 Mark och 1894/1903
till i medeltal 5.8 5 Mark (Entwicklung der Staatsforstwirtschaft im
Königreich Sachsen).

Om än sålunda arbetets deltagande uti produktionen visar stigande
tendens, så kvarstår dock, att skogsbruket, som under trädens växttid
ej har stort behof af arbetskraft, på grund af hela sin natur alltid
måste blifva, såsom redan är omnämndt, rätt arbetsextensivt. I trots
af detta har denna hushållning dock ett synnerligen gynnsamt inflytande
på arbetsmarknaden, i det att arbetet i densammas tjänst till ej ringa
grad är ett säsongarbete, som bedrifves under tider, då annat arbete
hvilar. Synnerligen uti vårt land och helst i de nordligare delarne af
detsamma kan arbete i skogarna sysselsätta den del af befolkningen,
som i öfrigt har sin utkomst af arbete i jordbruket, under tider, då
arbetet i detta senare på grund af klimatiska förhållanden måste hvila
eller är inskränkt till ett minimum. Det är hufvudsakligen med afverkningar,
transport af virke (utdrifningar och flottningar), kulturer och
afdikningar, som arbetarna finna sysselsättning inom skogsbruket.

Då man emellertid behandlar frågan om skogsbrukets betydelse
för samhället ur synpunkten af de möjligheter att skänka sysselsättning
åt befolkningen, som det erbjuder, bör man emellertid ej enbart fästa sig
vid det arbete, som det i och för sig är i stånd att lämna, utan äfven
taga hänsyn till de arbetstillfällen, som beredas genom de trädförädlande
industriernas verksamhet. Synnerligast för de delar af vårt land,
som närmast äro föremål för kommitténs arbete, äro dessa industrier
af en oerhördt stor betydelse både i anseende till de värden, som af
dem förarbetas och exporteras som ock genom de arbetstillfällen, som
de både direkt och indirekt lämna befolkningen.

År skogsbruket arbetsextensivt i fråga om det egentliga kroppsarbetet,
så är detta ej mindre förhållandet i afseende på dess kraf på
förvaltningsarbete. En person förmår att handhafva hithörande arbeten,
vare sig de nu afse den egentliga förvaltningen eller bevakning af

594

egendomen, för betydande arealer. Vid stigande möjligheter till ett
bättre utnyttjande af skogstillgångarna och därmed deras intensivare
vård stiga, liksom arbetskostnaderna, äfven förvaltningskostnaderna.
Vikten af en rätt ordnad arbetsfördelning mellan de uti skogsbruket
sysselsatta funktionärerna blir vid sådant förhållande än mera skarpt
framträdande. Såsom ägnade att belysa stegringen uti förvaltningskostnader
i de länder, som utmärka sig för ett intensivt bedrifvet skogsbruk,
må här ur samma källor, som förut åberopats, anföras följande
siffror. Uti Preussen utgjorde år 1870 sammanlagda kostnaden för förvaltning
7.5 miljoner Mark och år 1900 15.4 miljoner Mark. Konungarikets
Sachsen förvaltningskostnader belöpte sig i medeltal för åren
1854—03 till 4.96 Mark per har totalareal mot 11.95 Mark åren 1894—
1903. Det må här vara tillåtet att framhäfva, att de alltmera ökade
arbets- och förvaltningskostnaderna mer än uppvägas af ökade inkomster.
Detta är ju också en naturlig sak uti en väl ordnad förvaltning,
uti hvilken man själffallet ej gör utgiften för dess egen skull utan för
att därmed vinna ett förbättradt, resultat, men där man ej heller tvekar
inför en utgift, som kan lämna ett sådant. Som bevis för att ökade
arbetskostnader följts af likaledes ökade inkomster må anföras, att nettobehållningen
af de preussiska statsskogarna, som år 1870 utgjorde 20.7
miljoner Mark eller 47.5 procent af bruttointäkten, år 1900 stigit till
49.9 miljoner Mark eller 52.4 procent af bruttot. Konungarikets Sachsen
nettointäkter utgjorde i medeltal för åren 1854—63 3.7 0 miljoner Mark
och 1894—1903 8.2 7 miljoner Mark.

Framställer man nu den frågan, huru de båda här omdebatterade
principerna förhålla sig till hvarandra i fråga om sina anspråk på arbetet
som produktionsfaktor eller med andra ord i afseende på möjligheter
att bereda befolkningen arbete, så blir svaret, att markräntelärans
tillämpning kräfver mera arbete, alltså lämnar flera arbetstillfällen, än
skogsräntelärans. Detta sammanhänger med de kortare omloppstider
och i följd däraf större afverknings- och kulturytor samt starkare och
oftare återkommande gallringar, som äro utmärkande för markränteläran.
Den intensivare skötseln, som nödvändiggöres af fordran på ränta å
virkeskapitalet, medför äfven, att arbetet såsom produktionselement tages
mera och till den grad i anspråk, som detsamma kan vara ägnadt att
underlätta genomförandet af denna fordran.

Kommittén har (sid. 41) gifvit uttryck åt sin uppfattning angående
följderna för vår industri af markräntelärans tillämpning och uttalar,
att denna kunde blifva till skada för densamma och för vår export.
Den skulle därigenom äfven komma att direkt skada våra arbetare, ty

595

minskad industriell verksamhet med minskad export betyder ju älven
minskade tillfällen till arbete. Att detta ej blir fallet torde emellertid
framgå af det förhållande, att arbetet per kubikenhet förädlad vara
tilltager med virkesdimensionens aftagande. Sätter man exempelvis
sågningen af 1 kubikfot timmer af 11 tums toppdiameter till 1, blir
kostnaden för 1 kubikfot af 8 tums toppdiameter 1.51. Nu kan invändas,
att arbetskostnaderna för de mindre grofva dimensioner, som med markräntelärans
tillämpning skulle produceras, blefve så stora, att de lämnade
intet öfver för företagaren, men i så fall blefve den naturliga följden,
att målet för skogsbruket måste blifva en högre dimension. Visserligen
ingår det ej uti markräntelärans uppgift att producera de mest eftersökta
virkesdimensionerna, men konsekvensen af dess tillämpning måste
i praktiken blifva, att produktionens mål närmar sig denna dimension.
Ty om konkurrensen om de dimensioner, som egentligen ej äro begärliga,
men som köpas, emedan de utbjudas, bortfaller, så stiger priset
på de eftersökta dimensionerna och täcker det bortfallande värdet.

Då i det föregående den invändningen mot markränteläran, att
den ej tillvaratoge markens produktionsförmåga och därigenom verkade
hämmande på vår industri, gendrifvits och här påvisats, att det ogynnsamma
inflytande, som dess tillämpande skulle komma att utöfva på
våra arbetareförhållande hvarken torde vinna stöd af någon erfarenhet
ej heller kunna teoretiskt framdeduceras såsom följd af något markräntelärans
yrkande, så torde de farhågor vara ogrundade, åt hvilka
kommittén på det anförda stället gifvit uttryck. Det må i öfrigt uti
detta sammanhang framhållas, att produktion af särskild! grofva dimensioner,
där detta ej kan ske utan åsidosättande af ekonomiskt sunda
principer, ej är något, i och för sig eftersträfvansvärdt. Den ryska
industrin blir mer och mer i tillfälle att förse marknaden med dess behof
af sådana dimensioner och kan göra detta till priser, hvilka det är
den svenska omöjligt att antaga. Enligt samstämmande meddelanden
äro äfven de ryska virkestillgångarna, som ännu ligga orörda, mycket
rika, och ryska statens beslut att utveckla sin skogsadministration, bland
annat genom inrättande under perioden 1909—1918 af 1,000 nya revir
till de 520, som tillkommit under tiden 1889—1908, visar dess föresats
att söka taga vård om dessa ofantliga rikedomar. Under sådana förhållanden
kan det än mindre blifva förenadt med ekonomisk fördel för
Sverige eller kunna sägas befordra dess industriella verksamhet, om
skogsbruket med åsidosättande af produktionskostnaden söker frambringa
särskildt grofva dimensioner. Vår uppgift torde i stället böra blifva
att söka förse marknaden med de bättre kvalitéer af medelgrofva. di -

596

mensioner, som blifva resultatet af eu hushållning, hvilken bygger på
markräntelärans grund.

Förestående framställning utgör, såsom af densamma torde hafva
framgått, närmast ett försök att klargöra de teoretiska grunderna för
markränteläran och att gendrifva de mot dessa antingen i allmänhet
eller uti kommitténs utlåtande framkomna invändningarna. Beträffande
det praktiska genomförandet af de sålunda angifna grunderna vill jag
till att börja med framhålla, att ett ensidigt yrkande härpå, liksom på
omsättande uti praktiken af hvarje annan än så riktig teori, kan, om
de yttre omständigheterna äro mycket afvikande från dem, som den
framställda teorin afser att skapa, framkalla en sådan omstörtning af
de bestående förhållandena, att det, som med måttfullhet genomfördt
blifvit till gagn, nu vållar skada och ohägn. I föreliggande fall äro
förhållandena sådana, att detta alldeles otvifvelaktigt skulle blifva händelsen,
om åt markräntelärans fordran på den antagna räntefotens utvinnande
gåfves formen af ett kategoriskt imperativ. Kommittén synes
att döma utaf ett dess yttrande (sid. 41) ej vara alldeles främmande för
den uppfattningen, att markräntelärans anhängare påfordra ett dylikt
hastigt genomförande utaf sina åsikter. Denna uppfattning beror på en
fullständig missuppfattning af markräntelärans innebörd. Om det äfven
ur den alldeles renodlade räntesynpunkten vore önskvärdt, att de kapital,
som ej nöjaktigt förräntas, hastigt frigjordes, så äro markräntelärans
anhängare ingalunda blinda för de faror, som härigenom skulle uppstå.
De norrländska skogarnas sammansättning och beskaffenhet äro alldeles
särskildt sådana, att detta skulle leda till en massafverkning, hvilken
skulle återverka uti högsta måtto ofördelaktigt på de allmänna förhållandena
inom Jandsdelen. Om under denna period af afverkning arbetstillfällena
inom skogarna och vid industrin skulle blifva rikliga, så
skulle de efter densammas förlopp på ett synnerligen ofördelaktigt sätt
blifva reducerade till en obetydlighet i jämförelse med detta uppsving.
Den hastiga afvei''kningen skulle medföra en stegring af vår export,
hvilken skulle hafva till oundviklig följd den prisreduktion, som alltid
blir resultatet af hvarje försök att påtvinga den allmänna marknaden
mera varor, än den är beredd att konsumera. Denna prisreduktions
reflexverkan på råvaruprisen skulle icke dröja att gifva sig tillkänna på
ett för skogsägare och arbetare högst kännbart sätt. Rent skogligt
skulle de ogynnsamma verkningarna af markräntelärans forcerade tilllämpning
visa sig uti svårigheter att kunna skaffa föryngring på de
afverkade trakterna. Förmodligen skulle äfven uti klimatologiskt afseende
verkningarna utaf den tillämpade afverkningspolitiken blifva föga

597

hugnesamma. Inför dessa utsikter, som måste blifva oundvikliga följder
af markräntelärans omedelbara tillämpande i full utsträckning, tvekar
naturligen hvarje om sitt ansvar medveten person att påyrka ett sådant
ensidigt utförande äfven af eu från hans synpunkt sedt riktig teori.
Mig veterligen har ej heller ett sådant yrkande någonsin framställts.
När man därför som konsekvenser af markräntelärans antagande såsom
grundläggande princip för skogshushållningen framhåller sådana omkastningar
uti de bestående förhållandena, hvilka här ofvan framställts
såsom antagliga följder af dess ensidiga och omedelbara genomförande,
så gör man sig skyldig till en högst betydlig öfverdrift. Erfarenheten
visar äfven, att ett fullständigt genomförande utaf markränteläran kräfver
en lång tid, äfven om förhållandena äro gynnsammare, än de, hvilka
äro för handen uti vårt land. Beviset härför lämnar oss utvecklingens
gång uti konungariket Sachsen. Redan år 1860 började man där för
hvarje revir föra årliga öfversikter öfver inkomster, utgifter och öfverskott,
hvilka öfversikter äfven innehöllo uppgift om skogskapitalet och
dess förräntning. När man år 1867 fastslog markränteläran såsom den
ledande principen för statens skogshushållning, var man alltså ett stycke
på väg mot målet, som man dock i allo ännu ej nått efter 45 års arbete.
Bör ej detta ur verkligheten hämtade exempel på den försiktighet,
med hvilken teorins omsättande i praktiken försiggår, verka mera öfvertygande
än de svartmålningar, som, då andra bevismedal synas tryta,
utföras af motståndarna till denna teori? Huru hastigt ett genomförande
af markräntelärans principer kan ske blir beroende af omständigheterna
i hvarje särskildt fäll. JDet blir en af skogsindelningens uppgifter att
genom direkta undersökningar samla material för bedömande af dessa
omständigheter och, då fråga är om statsskogar eller under statens kontroll
ställda skogar, den myndighets sak, som fastställer förslagen till hushållningsplaner,
att på grund af det samlade materialet besluta om den
öfvergångstid, som för den under behandling varande skogen bör ifrågakomma.
Erkännandet af nödvändigheten att för fall, som afvika från
det normala, anslå en lämplig öfvergångstid för teorins fullständiga
genomförande är emellertid uti ingen män liktydigt med en eftergift i
afseende på det slutliga målet för hushållningen. Ty detta skulle betyda,
att man i den allmänna hushållningen tillerkände skogsbruket en särställning,
som ifråga om dess kapitalbehof frigjorde det från konkurrensens
lag. Huru viktigt detsamma än är för vår nationella ekonomi,
kan en dylik privilegierad undantagsställning ej däråt medgifvas.

Då markräntelärans mål alltså äfven under den af omständigheterna
betingade öfvergångstiden alltid hålles i sikte, bör det under denna tid

598

vara en förvaltningen åliggande angelägenhet att genom kontrollerande
beräkningar utröna, i hvad mån man rycker detsamma närmare. Vid
de periodiskt återkommande indelningsrevisionerna bör detta göras till
föremål för en undersökning, hvars resultat offentliggöras.

Bortsedt från några smärre olikheter i uppfattning om enskilda
påståenden, blir grundskillnaden mellan den af kommittén företrädda
åsikten och den, till hvilken jag ansluter mig, den, att jag ej kan medgifva
skogsbruket den frihet från ränta å sitt driftkapital, som kommittén
tillerkänner detsamma. Jag kan sålunda ej biträda det a,f kommittén
med dess motivering framlagda förslaget, att skogshushållningen
på kronoparkerna skall afse deras högsta afkastning, utan anser, att
därtill bör fogas bestämmelse om afdrag af ränta å de vid skogsbruket
verksamma kapitaltillgångarna.

Såsom af mina uttalanden i början af detta yttrande framgår,
anser jag, att samma grundsatser böra gälla för såväl statens som den
enskildes skogshushållning. En gifven följd af denna min ståndpunkt
är, att jag ej kan biträda kommitténs mening, när den i andra delar af
betänkandet föreslår, att skogsränteläran skall vinna tillämpning för
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt för de enskilda skogar,
för hvilka kommitténs förslag till utsyningslag är afsedt att gälla.

Det sätt, hvarpå statsmakterna komma att lösa den nu föreliggande
frågan, blir af en mycket stor betydelse för den framtida skogshushållningen
å de svenska statsskogarna och de skogar, hvilkas hushållning
staten kontrollerar. Beslutet kommer emellertid att sträcka sina verkningar
öfver ej blott den skogliga skötseln af dessa, hvilken enligt mitt
förmenande genom de väckande impulser, som tvånget att räkna med
verkliga omkostnader skänker, helt visst skulle röna ett synnerligen
fördelaktigt inflytande af markräntelärans införande såsom grundläggande
princip för hushållningen. Det kommer äfven att vara af vikt för
de sociala och ekonomiska förhållanden, som bero af vår skogsskötsel,
och kommer därför att hafva en betydande räckvidd.

De olika förslag, som föreligga, afse alltså ej endast och uteslutande
skogliga spörsmål, som kunna af vederbörande skogliga myndigheter
utredas och besvaras, utan äfven sociala, nationalekonomiska och
statsfinansiella problem, hvilkas lösande kräfver vetenskapliga insikter i
dithörande ämnen.

Nils G. Ringstrand.

599

Särskild yttrande af herr Kinberg.

Enig med kommittén i fråga om de synpunkter, som numera i
anseende till gynnsammare afsättningsförkållanden kunna och böra uppställas
vid afverknings beräknande och vid skogars indelning till ordnad
hushållning ser jag mig likväl nödsakad göra några erinringar emot
vissa uttalanden uti den i kommitténs betänkande härutinnan lämnade
utredning.

Å sid. 126—127 anför kommittén angående det i domänstyrelsens
cirkulär af år 1902 uti 10 punkten föreskrifna beräkningssätt för allmänna
skogars årsafverkning följande:

»Den utredning, som enligt vår nuvarande ganska ofullständiga
kännedom om gagnvirkesförråd och årshyggets gagnvirkesprocent för
viss minimidimension i norrländska skogar ofvan lämnats om huru tilllämpningen
af gällande beräkningssätt utfäller i visst fall, visar, att
resultatet blir närmelsevis riktigt och snarare för högt än för lågt för
den omloppstid af 160 år och den gagnvirkesdimension, 20 cm. vid
brösthöjd, som hittills varit mest förekommande på statens skogar i
Norrland, men utesluter icke att resultatet kan blifva ett annat för
andra omloppstider.»

»I en skog med normal'' åldersklassfördelning komina bestånden
till afverkning i rätt tid samtidigt som skogsafkastningen blir jämn.
Men där åldersklasserna icke förefinnas i jämn fördelning uppstår svårighet
att uppfylla dessa skogshushållningens tvenne hufvudkxaf och blir
det då afverkningsberäkningens uppgift att på fördelaktigaste sätt tillgodose
bägge. Det från normalskogens regelbundna beståndsförhållanden
härledda sätt för afverkningens beräknande besitter i och för sig ingen
anpassningsförmåga efter skogens tillstånd utan ger för viss omloppstid
som resultat alltid samma del af virkesförrådet så att t. ex. vid
140-årig omloppstid årsafverkningen alltid blir V70-del af skogens virkes -

600

massa oafsedt, om denna utgéres af öfvervägande ung, medelålders eller
gammal skog.

En rent mekanisk tillämpning af normalförråd sformeln skulle därför
få till följd att gammal skog under vissa förhållanden måste öfverhållas
alltför länge då i andra fall däremot ungskog skulle komma till
afverkning. Formeln har dock icke varit afsedd att tillämpas på detta
sätt utan är i punkt 11 af domänstyrelsens förut omnämnda cirkulär
1902 föreskrift lämnad om förhöjning af afverkningsbeloppet.»

Denna föreskrift har följande lydelse:

»Befinnas skogsbestånden vara af den beskaffenhet, att vid deras
successive afverkning, beräknad och ordnad, enligt ofvanstående grunder,
kan befaras att skog af ålder eller annan anledning tager skada, då
må för afverkningens påskyndande afverkningsbeloppet för indelningsperioden
förhöjas under villkor att förslaget därom grundas på vid
taxeringen gjorda undersökningar och i öfrigt fullständigt motiveras;
skolande förhöjningen utöfver det normala afverkningsbeloppet upptagas
såsom ett tillfälligt tillägg. Sådan tillfällig förhöjning i afverkningen
må ock, där genom ogynnsamma dräneringsförhållanden eller af andra
orsaker skogens tillväxt i synnerlig hög grad nedsatts, äga rum i samband
med åtgärder till markens förbättrande och en god skogsföryngring.»

Med de uttalanden, jag nu refererat, har uti betänkandet blifvit
till fullo konstaterad den rätta innebörden af bestämmelserna i 10 och
11 punkterna af ofvannämnda cirkulär, nämligen att dessa två bestämmelser
supplera hvarandra och bilda integrerande moment i beräkningsmetoden.
Där gammal, skadad eller oväxtlig skog förekommer i den
myckenhet, att ett enligt punkt 10 efter normalformeln beräknadt afverkningsbelopp
icke är tillräckligt, utan måste förhöjas för dylik skogs
behöriga afverkning, då skall också bestämmelsen i punkt 11 komma i
tillämpning.

Men det oaktadt har kommittén såsom exempel på ett otillfredsställande
resultat af beräkningsmetoden utvalt vissa skogar i Degerfors,
Åsele, Stensele, Fredrika och Västra Jämtlands revir, för hvilka årsafverkningen,
med förbiseende af bestämmelsen ill punkten i omnämnda
cirkulär, beräknats endast efter normalformeln, ehuru det gröfre virkesförrådet
af 31 cm. och däröfver vid brösthöjd är abnormt stort (50 procent).

Under sådant förhållande träffar kommitténs anmärkning icke beräkningsmetoden
i och för sig utan dess tillämpning. Nedanstående
sammanställning af skogar, för hvilka afverkningsbeloppet beräknats
med tillämpning af såväl punkt 10 som punkt 11 i förberörda cirkulär
utvisar följande resultat:

601

Areal	Frän lägst afsättningsbara dimen-sion uppskattadt virkesförråd (toppar oberäknade)	För 20 är be-räknadt afverk-ningsbelopp	För år beräknadt af-verkningsb elopp
skogs- mark	e * B 3 g §''	Hela upp-skattade virkes-beloppet	Däraf 31 om oo	kbm.	7. 31 cm.	kbm.	% af 31 om.	7o af hela upp-skattade virkes-förrådet	kbm. pr liar och år	Kronoparkernas belägenhet
liar	O » ''	kbm.	kbm p. har	kbm.	träd oo		träd oo
Luleå	distrikt
49,568	21-23	922,352	18.6	351,420 38 «/o af hela v. f.	263,220	74	13,161	3.70	1.42	! 0.230	Tärendö, Torneå, Kalix, Båneå, Jockmocks revir
39,417	25	672,553	17	409,922	277,640	67	13,882	3.35	2.oo	1	Pajala, Ängeså, Pärläfvens, Storbackens, Jockmocks revir
Skellefteå distrikt
44,706	21-23 '' .	1,483,215	33	575,882 38 o/o af hela v. f.	391,960	68	19,598	3.40	1.30	\| 0.508	Arvidsjaurs och Malå socknar
25,131	25	821,996	32.7	503,971	241,160	48	12,058	2.8 9	1.43	1	d:o d:o
Umeå distrikt
4,013	15	125,078	31				3,000		2.40		f. d. stockfåugstskog, afverkad ned till 26 cm. — Rensnings-huggning af skadad och o väl-dig skog
11,261	21	661,483	65	321,846 48 o/„ af hela v. f.	202,900	63	10,145	3.15	1.54	0.90 0	Asele revir
Mellersta Norrlands d-t
17,477 1	25	487,858	28	339,696	176,840	52	8,842 1	2.60 (	1.81	0.5 5 C	Kronoparkema Blaikfjället och Låjtavara i Dorotea socken samt Tjärdalskilen i norra Jämtland. Dessa skogar äro icke typiska för distriktet

Af denna distriktvis och efter afsättningsbar minimidiraension uppställda
tabell framgår i fråga om skogar med 21 cm. afsättningsminimum
att det för 20 år beräknade afverkningsbeloppet i procent af det gröfre
virkesförrådet 31 cm. och däröfver växlar mellan 63 procent och 74
procent, motsvarande i årlig afverkning 3.15 procent och 3.7 0 procent
af den gröfre skogen, som utgör i Luleå och Skellefteå distrikt 38 procent,
i Umeå distrikt 48 procent och i fjällskogarna i mellersta Norrlands
distrikt 69 procent af hela virkesförrådet.

Å skogar med 25 cm. afsättningsminimum utgöra förstnämnda
procenter i olika distrikt 48, 52 och 67 procent, motsvarande i årlig afverk 76 -

602

ning 2.39, 2.6 0 och 3.3 5 procent. Själffallet är att föryngringshuggningar
å dessa sistnämnda skogar endast undantagsvis kunna företagas.
Afverkningen får här hufvudsakligen karaktären af en förhuggning.
På sätt uti 1902 års cirkulär föreskrifves, böra vid sådan huggning
uttagas öfvermogna, skadade eller oväxtliga träd, dock i regeln icke i
större mängd än att beståndens slutenhet om möjligt bibehållas och
marken icke förvildas. Afsikten med denna afverkning är att dels tillgodogöra
det virke, som skulle försämras, dels befordra de kvarstående
trädens utveckling, särskildt deras, som vid en blifvande föryngring
kunna komma att för själfsådden användas.

Vidare framgår att afverkningsbeloppet utgör i procent af hela
alsättningsbara virkesbeloppet för skogar med 21 cm. afsättningsminimum
1.4 2 procent å 1.5 4 procent och för skogar med 25 cm. afsättningsminimum
1.4 3 å 2 procent.

Af det nu anförda torde vara ådagalagdt, att 1902 års beräkningsmetod,
om den någorlunda rätt tillämpas, lämnar ett annat och bättre
resultat, än hvad kommittén velat framställa. Jag kan ej underlåta i
detta sammanhang anmärka, att det förefaller egendomligt, att kommittén
vid valet af de två kronoparker, Skofvelliden och Gräsliden, som på
kommitténs föranstaltande blifvit upptaxerade och undersökta i syfte
bland annat att kontrollera ofvannämnda beräkningsmetod för afverkning,
också träffat sådana skogar, som vid afverkningsberäkningen icke blifvit
tillagda förhöjning jämlikt 11 punkten i förberörda cirkulär. Åfven i
detta fall träffar kommitténs anmärkningar endast metodens tillämpning
och ej själfva metoden.

På i 11 punkten af cirkuläret uttryckligen utsäges, att förhöjning
i afverkningsbeloppet skall grundas på vid taxeringen gjorda
undersökningar och i öfrigt fullständigt motiveras, torde vara uppenbart,
att detta innebär skyldighet för indelnings förrättar en att vid taxeringen
verkställa utredning om den gamla eller öfveråriga skogens förhållande till
den öfriga delen af virkesförrådet. Och då därjämte i cirkuläret framliålles,
att taxeringen skall utföras i enlighet med af skogsvetenskapen
godkända grunder, borde allt efter den norrländska skogshushållningens
utveckling tidsenliga metoder för undersökning af trädens ålder och
tillväxt kunnat komma till stånd.

Att ett allmänt omdöme om, huruvida afverkningen å kronans skogar
i Norrland och Dalarne må anses motsvara hvad som bör uttagas
från skogarna, icke kan grundas på eDstaka exempel, därutinnan delar
jag till alla delar kommitténs uppfattning, men då kommittén för att
få ett mera allmängiltigt uttryck för nuvarande skogspolitik vill söka

603

detta uti hushållningsplanernas sammanlagda afverkningsbelopp vill
jag göra följande erinringar.

Genom 1890-talets ekonomiska uppsving har afsättningsförhållandena
visserligen utvecklat sig äfven i de norra orterna, men denna utveckling
var vid det gamla seklets utgång ej längre kommen, än att
enligt uppgift i skogskommitténs betänkande af den 29 september 1899,
exempelvis inom lappmarken, där största delen af kronans skogar äro
belägna, »endast gröfre dimensioner kunde tillgodogöras, undantagsvis
timmer ned till eller understigande 7 engelska tum i topp». Men som
ett upplysande exempel på den raska utveckling, som därefter ägt rum
i någorlunda välbelägna orter, må bär nämnas ofvan omförmälda Skofvellidens
kronopark i södra Lycksele revir, belägen invid Ume älf och
rörande hvilken park indelningshandlingar varit för kommittén tillgängliga.
Då parken uppskattades år 1901 ansågs minimum för afsättningsbart
virke med hänsyn till afverkningsberäkningen visserligen kunna
sättas till 21 cm. vid brösthöjd, men enligt uppgift i berörda handlingar
voro timmerträden »först vid 31 cm. vid brösthöjd att anse såsom ekonomiskt
afverkningsbara», det vill med andra ord säga, att träd understigande
detta mått ännu betingade oskäligt låga pris. Förså vid t föryngringsliuggning
skulle kunna utföras, måste man, säger förrättningsmannen,
iinna sig uti, att endast eu mindre del af de träd, som därvid
måste fällas, såldes till pris »om än aldrig så lågt» och att resten
brändes på platsen. Men då samma kronopark nu på kommitténs uppdrag
uppskattades, kunde detta ske ned till 10 cm. vid brösthöjd, enär
pappersmasseved och småtimmer numera kunde afsättas från skogen.

Under en sådan öfvergångstid af stark utveckling i fråga om
olika virkessortiments afsättning kan ett vid skogsindelning och efter
då befintliga förhållanden afpassadt afverkningsbelopp icke blifva tilllämpligt
för hela indelningsperioden. Därför hafva också planerna godkänts
allenast för ledning vid skogens skötsel, så att afverkningsbeloppet
med stöd af karta och beståndsbeskrifning må kunna i de årliga
utsyningsförslagen för hushållningens ändamålsenliga bedritvande jämkas
efter förbättrade afsättningsförhållanden och att afverkningen för
reviret därefter må kunna till beloppet sammanställas. Det är alltså
efter de af domänstyrelsen pröfvade utsyningsförslagens afverkningsbelopp
och den virkeskvantitet, som i enlighet därmed årligen utsynas,
stämplas och allt efter konjunkturerna försäljas, som skogspolitiken enligt
min uppfattning bör bedömas och icke efter planerna allenast. Men att
sammanföra, på sätt i kommittébetänkandet skett, samtliga afverkningar
för åren 1901—1909 och uträkna dessa per år och har i ett enda stort

604

medeltal för skogar till belägenhet och beskaffenhet så olikartade, som
skogarna äro inom de särskilda fem nordsvenska distrikten, kan enligt
min mening icke lämna någon nöjaktig upplysning i det afseende,
hvarom här är fråga.

Enligt ofvan lämnade sammanställning af afverkningsbelopp m. m.
för skogar, som blifvit indelade med iakttagande af 10 och 11 punkterna
i 1902 års cirkulär framgår, att afverkningsbeloppen, per har
skogsmark räknadt, ställa sig mycket olika inom olika distrikt, beroende
på skogarnas större eller mindre virkesförråd, med hänsyn hvartill
äfvensom till detta virkesförråds beskaffenhet afverkningsbeloppet blifvit
beräknadt. Detta belopp utgör för skogar inom Luleå distrikt med dess
ofta mycket glesa skogar endast 0.230 kbm. för Skellefteå distrikt 0.508
kbm. och för Umeå distrikt 0.90 0 kbm.

Med hänsyn i viss mån härtill men hufvudsakligen i betraktande
af de olika naturbetingelser för skogsträdens växt och utveckling, som
göra sig gällande under de skilda breddgradex*, inom hvilka reviren och
distrikten äro belägna och med hänsyn hvartill hushållningen måste
anpassas, lärer, för den nuvarande skogspolitikens bedömande efter afverkningarna,
vara nödigt att sammanställa dessa för något så när likartade
områden eller åtminstone säx-skildt för hvarje distrikt, så att resxxltatet
af hxxshållningen för hvarje sådant må komma till synes. Betydande
vidder af den i domäustyrelsens årsbei''ättelser uppgifna skogsmarks areal
utgöras inom de nordligare distrikten af öfverloppsmark, till stor del
belägen inom det till skyddsskogar hänförliga bältet af skogsområdet
mot fjällen. Såväl å dessa skogs in axiker, som å andra skogsområden,
där afsättningsförhållandena ännu äro i hög grad ogynnsamma, kan
endast ett periodiskt eller intermittent skogsbrukssätt användas eller med
andra ord hushållningen kan där ej bedrifvas på samma sätt, som å
skogar, belägna xxnder sydligare breddgrader med gynnsammare förhållanden.

Beträffande afverkningsperioden 1901—1909 är att uppmärksamixxa
de ogynnsaixxma förhållanden, livarxmder afverkningarna och virkesförsäljningarna
å kronans skogar under åren 1907, 1908 och 1909 ägt rum
och hvaroixx domänstyrelsens årsberättelser för dessa år innehålla bland
annat följande:

Genom 1907 års sjunkande trävarupriser blef ej oväsentlig del af
årsafverkningen vid höstaxiktionerna osåld; och då därjämte i följd af det
dåliga affärsläget stora pai-tier af de timmerträd, som såldes, icke afverkades
under vintern utan kvarstodo till den därpå följande, reducerades
i väsentlig mån trävaruindustriens behof af råämne under år 1908,

605

i synnerhet som prisläget å trävarumarknaden fortfarande var lågt.
Köplusten vid detta års auktioner var därför än mindre än år 1907.
Åf utbjudna omkring 400,000 timmerträd inom Luleå distrikt såldes
endast 177,928 träd. I Skellefteå distrikt afyttrades omkring hälften
af utbjudna 604,000 timmerträd. Likaledes var afsättningen i Umeå
distrikt ovanligt svag. Såsom bekant är var trävaruexporten år 1908
mycket lägre än under en längre tidsföljd förut varit fallet.

Ehuru prisen å sågad vara under 1909 års senare del afsevärdt
höjdes, gestaltade sig försäljningarna af kronovirket äfven under detta
år ogynnsamt i följd af de stora flottningsstrejker och arbetsinställelser
inom trävaruindustrin, som under detta år inträffade. Afsevärda delar
af de ehuru väsentligt minskade men utbjudna utsyningsbeloppen inom
distrikten kunde 1909 ej heller afyttras. Först under åren 1910 och
1911 inträdde normala förhållanden, så att virkesförsäljningarna och
afverkningarna på kronans skogar kunde utan hinder fortgå.

Häraf framgår att dessa två senaste årens afverkningar äro de,
som rätteligen angifva den ställning, äfverkningen å kronans skogar
under nuvarande afsättningsförhållanden intager. Afverkningens belopp
under 1911 har visserligen ej ännu kunnat exakt klargöras, men
genom jämförelse mellan i domänstyrelsen befintliga stämplingslängder
angående auktionsvirket för åren 1910 och 1911, kan förhållandet mellan
dessa års virkesförsäljningar närmelsevis bedömas. Vid en anställd sådan
jämförelse har det försålda virkesbeloppet för år 1911 visat sig ungefär
motsvara det föregående årets. Hvad det öfriga mindervärdiga virket,
som säljes under hand, beträffar torde i betraktande af att samma gynnsamma
konjunkturer varit rådande under båda åren ej vara någon
tvekan om att försäljningarna hvad sist nämnda virkesslag beträffar minst
motsvara det belopp, som under det föregående året sålts.

Nedanstående tabell, upprättad distriktvis, utvisar årsafverkningsbelopp
å kronans skogar i medeltal för åren 1901—1910 och särskild!
för det sistnämnda året, hvars afverkningar, på sätt här ofvan är
nämndt, i det närmaste motsvarar dem för år 1911. Tillika är årsafverkningen
angifven dels per år och har skogsmark dels ock i procent åt
totalvirkesförråd. De sistnämnda talen hafva uträknats för åren 1901—
1910 på grund af arealuppgifter uti domänstyrelsens årsberättelse för
år 1905 men för år 1910 på grund af arealuppgifter från 1909 års berättelse.

606

1	Afverkningsbelopp i medeltal per år	t Af kommit-tén beräk- nadt total-virkesförråd	Afverk-ningsbelopp i medeltal per år 1901-1910 nti procent af totala virkesföi''-r&det per har	Afverk- ningsbelopp under 1910 uti procent totala virkes-förrådet per har
Distrikt	1901-1910	år 1910
	kbm.	kbm. per har	kbm.	kbm. per bär	per har kbm.
Luleå distrikt	311,872	0.2 9	522,090	0.45	32	0.90	1.40
Skellefteå »	455,356	0.58	695,764	0.85	50	1.14	1.70
Umeå j>	490,477	0.7 7	621,006	0.91	60	1.25	1.51
Mellersta Norrlands »	291,055	1.26	341,563	1.4 8	70	1.80	2.11
Gäfle-Dala »	359,398	1.04	520,072	1.46	60	1.67	2 4»

Ä sid. 137 af kommittébetänkandet meddelas, att man på grund
af föregående utredning kan antaga att den afsättningsbara tillväxten
å kronans skogar i stort medeltal torde föga öfverstiga 1 procent af
liela skogskapitalet. Då enligt ofvanstående tabell årsafverkningen i
medeltal för åren 1901 —1910, beräknad i procent af virkesförrådet,
väsentligt öfverskrider den omnämnda tillväxtprocenten och detta i än
högre grad är fallet, då man utgår från 1910 års afverkning, som
jämte afverkningen för 1911 tvifvelsutan lämnar det rätta uttrycket för
afverkningarnas ställning under nuvarande afsättningsförhållanden, anser
jag kommittén icke anfört tillräckliga skäl för sin uttalade mening,
att skogarnas öfverårighet icke förminskas med hittillsvarande afverkningsbelopp.

Uti kommitténs betänkande rörande afverkningssätt och föryngring
förekommer bland andra uttalanden angående afverkningarna på kronans
skogar äfven det, att samma uppgift, som förelåg statens skogsförvaltning
för omkring ett hälft sekel tillbaka, ännu kvarstår tämligen oförändrad
— nämligen att skapa växtliga ungskogar i de gamla beståndens
ställe. I anledning häraf vill jag endast anmärka, att detta uttalande
är allt för mycket generaliseradt. Det är riktigt i fråga om skogar,
där afsättningsförhållandena äro så föga utvecklade, att föryngringshuggningar
icke kunna utföras. Man står här fortfarande i regeln utan
några utvägar att skapa ungskogar. Men uttalandet är å andra sidan
icke riktigt utan vilseledande beträffande sådana skogar, där gynnsammare
afsättningsförhållanden råda. Ty där sådana yppat sig, hafva

607

de icke lämnats obegagnade utan i regeln utnyttjats i skogsvårdens
intresse. Afsevärda arbeten äro i sådant afseende utförda; och då enligt
min mening dylika arbeten icke bort i kommitténs betänkande lämnas
helt och hållet obeaktade, utan fastmer för hushållningens rätta bedömande
å de skogar, som under någon längre tid varit under skogsstatens
vård och förvaltning, bort åtminstone omnämnas, har jag funnit
mig böra lämna några exempel på hvad å sådana skogar blifvit åtgjordt
för deras öfverförande till mera normalt tillstånd.

Här nedan lämnas därför dels utdrag af hushållningsplaner och statistiska
uppgifter rörande förvaltningen af Medelpads revir såsom typiskt
för mellersta Norrlands distrikt, dels ock dylika utdrag och uppgifter
rörande några för öfriga distrikt typiska större skogar eller skogskomplex.

Medelpads revir.

Vid den allmänna afvittringens slut i Hafverö socken återstodo af
kronans allmänningsskog vissa öfverloppsmarker, som enligt kungl. bref
1864 bibehöllos i kronans ägo för att såsom kronoparker förvaltas. Till
hufvudsaklig del belägna i socknens utkanter mot Jämtlands och Gäfleborgs
län voro de i det närmaste orörda urskogar. Tillsammans med
dessa och en från förstnämnda län till Västernorrlands län och Hafverö
socken senare öfverförd kronoöfverloppsmark benämnd Turingen, samt
under 1890-talet inköpta skogar, 5,262 har, innehålla revirets nuvarande
kronoparker en areal af 21,304 har skogsmark.

För vården om dessa och andra allmänna skogar bildades år 1867
i Medelpad ett nytt revir. Skogarnes uppskattning påbörjades men
afverkningen tog icke någon fart, förrän under 1870-talet, då trävarukonjunkturerna
förbättrats.x) Genom upplåtelse af flerårig afverkningsrätt
till öfvermogna och skadade bjälk- och sågtimmerträd af minst 12
dec.-tum vid brösthöjd underkastades skogarna från och med 1873 en
allmän beredningshuggning. Skogarna blefvo härigenom visserligen befriade
från de gröfsta träden men tillika belamrade med en myckenhet
affall, hvarjämte undertryckt eller eljest oväxtlig småskog kvarstod å
hyggena, allt till stort hinder för återväxten. Fn ytterligare uppränsuing
af skogarna var därför nödig och så snart afsättningsförhållandena

'') År 1864 gjordes en föx-söksförsäljning å Östra Vassnäs kronopark af ett parti större
och mindre träd, som betingade följande priser: för bjälkträd (14 dec.-tums diameter 24 fot frun
roten) 1 krona, för större timmerträd (9 till 14 dec.-tum vid samma höjd) 30 öre och för mindre
timmerträd 15 öre.

608

möjliggjorde tillvaratagande af kolved, uppläts sådan för afverkning med
början år 1883; och hafva sedermera utan af brott dylika afverkningsupplåtelser
å hyggestrakterna fortgått vid sidan af den s. k. ordinarie
afverkningen af timmer. Mot slutet af 1880-talet, då beredningshuggningarna
afslutats, upprättades provisoriska planer för hushållningen.
Af dessa inhämtas att en mängd öfverårig skog ännu fanns kvar ehuru
af mindre dimensioner, som påkallade snar afverkning. Men man gjorde
äfven den erfarenheten att åter växt genom själfsådd mötte stora svårigheter
i granbestånd och vissa biandbestånd genom markbetäckningens beskaffenhet,
hvarjämte försumpning i många fall kräfde särskilda åtgärder.
Man kunde därför i regeln ej forcera afverkningen af äldre skogsbestånd,
enär föryngringsarbetena då ej kunde utföras successivt efter afverkningen.
Undantag gjordes emellertid, exempelvis å Byskiftet, där en
vid gränsen mot Jämtland belägen granskogstrakt, med en uppskattad
virkestillgång af omkring 100,000 öfveråriga timmerträd, undantogs
från planen för att allt efter konjunkturerna afverkas under någon
kortare tid. Revirstatistiken utvisar att under åren 1890—1900 på
ofvannämnda skifte ett afverkningsbelopp af 86,931 kbm. af äldre skog
uttagits.

Enligt planerna blef förfaringssättet med granskogsbestånden följande:
efter timmerafverkning följde kolvedshuggning, därefter ris bränning

och dikning samt skogssådd, där naturlig föryngring ej kunde
påräknas. I tallbestånden var själfsådd i vanliga fall påräknelig, då
afverkningen ej längre var inskränkt till vissa större träddimensioner i
enlighet med för viss tid uppgjorda afverkningskontrakt, utan fritt
kunde ordnas med hänsyn till förvngringen. På vissa delar af större
brandfält tillgreps skogsodling.

De nyare planer, som efter de provisoriska blifvit upprättade,
innehålla beträffande vidtagna åtgärder och deras resultat samt arbetenas
vidare fullföljande upplysningar, som i kort sammandrag meddelas här:

By skiftet: risbränningar å hyggestr akter öster om Kvarnån hafva
verkställts med goda resultat, i det att rikligt plantuppslag uppkommit.
Väganläggningar och dikningar hafva utförts med god verkan. Ungskogen
i allmänhet af god växtlighet men varierande till slutenhet, å
några ställen såsom å Svartbergets sydvästra sluttning tillfredsställande,
flerstädes mycket god, men å andra ställen icke tillfredsställande. I
synnerhet i fråga om äldre granbestånd har därför i nuvarande plan
föreskrifvits, att skogsodling skall utföras, därest föryngring ej erhållits
inom åtta år efter afverkningen.

Snöl er g skiftet: betydliga vidder upptagas af plantskog; medelålders

609

samt ung skog förekomma dock allmännast. Å brandfält från år 1888
har skogsodling, i den mån kolvedshuggning fortgått, utförts med växlande
resultat. Efter äldre skogseldar norr om Malkomtjärnbäcken finnas
vackra bestånd af ung eller medelålders skog efter själfsådd.

Öraskiftet: Växtligheten god, har ökats efter afverkningen. Denna
har omfattat ränsningsvirke till kolved liksom å andra skiften.

Västra Vassnäs: Inom 1899 och 1900 års hyggen utföras hjälpkulturer
å 27 har. I anseende till ökadt värde å smärre dimensioner
har hyggesmetoden i rena gran skogsbestånd öfvergått i det närmaste
till trakthygge. Växtligheten i allmänhet god.

Östra Vassnäs: I regeln anses själfsådd vid här använd traktblädning
vara att förvänta, men uteblir sådan, skall senast 10 år efter afverkningen
skogsodling vara utförd. Omkring 25 procent af blädningsytan
beräknas kräfva kulturåtgärd.

Södra Viken: De under 1892 och 1893 utförda dikningar och

bäckränsningar ha medfört god nytta och fullföljas enligt uppgjorda
förslag. Naturlig föryngring påräknelig, enär tallen är förhärskande;
huggesränsning och i vissa fall hjälpkulturer verkställas, där själfsådden
visar sig ojämn.

Efter i korta drag lämnad öfversikt af hushållningens utvecklingsskeden
inom reviret, lämnas här utdrag af nu gällande hushållningsplaner
för att belysa skogarnas nuvarande tillstånd äfvensom utdrag ur
afverknings- och försäljningsstatistiken under senaste 20 år.

Utdrag af hushållning splaner för

Kronopark	Areal skogs- mark har	Hush&ll- ningsplans tillämp- ningstid		V i r k e s f	ö r r å	d		Kbm. pr har
21—25 om.	26—30 cm.	31—35 cm.	36 cm. ao	Summa
träd	träd	träd	träd	träd	kbm.
	Hafverö:
Skifl. Bv nr 1.....................	4,679	1905—1924	169,036	118,367	71,875	42,579	401,857	203,133	43
			kbm.	50,824	59,260	50,366	42,683	—	—	—
»	By nr 2.....................	150	1907—1916	6,485	2,406	—	—	8,891	3,305	22
	Ökeskatt		kbm.	1,621	1,684	—	—	—	—	—
	Hemskiflet..................	367	under indeln.	—	—	—	—	—	9,175	25
	inköpta 1889
					^7 cm. oo
	Snöberg.....................	1,912	1907—1916	88,685	51,116	—	139,801	57,952	30
		kbm.	22,171	35,781	—	—	—	—
	Orasjö.....................	864	1901—1920	48,565	46,447	—■	95,012	44,063	50
		kbm.	12,141	32,922	—	—	—	—
		2,371	1901—1920	250,914	70,538	—	321,452	112,106	47
			kbm.	62,729	49,377	—	—	—	—
	Västra Vassnfts ........	463	1907—1916	23,669	21,577		45,246	21,010	45
			kbm.	5,917	15,093	—	—	—	—
	östra Vassnäs Bl. I ••	605	1908—1927		Traktblädning			39,350	65
	> » Bl. II...	700	1908—1927		d:o			48,065	69
				16—25 om.	26—30 cm.	31 cm.—oo
>	Nybo ........................	142	1909—1928	17,726	4,484	3,878	—	25,818	8,144	57
			17—25	26—30 cm.	31—35	36 om. oo
>	Södra Viken...............	1,201	1906—1925	69,668	22,211	17,467	12,355	121,701	64,631	58
					24—30	31 cm.—ao
»	Norra Viken...............	552	1889—1908	—	23,000	13,750	—	36,750	23,393	42
				kbm.	11,043	12,350	—	—	—	—
				21—25 cm.	26—30 om.	31—35 om.	36 cm. oo
	Turingen ..................	1,973	1897—1916	31,984	32,935	27,889	40,988	132,896	86,121	43.7
			9,584	16,017	19,522	40,988	—	—	—
		579	1894—1913	_	—	—	—	—	29,338	51
»	Vallen ..................	2,628	under indeln.	—	—	—	—	— orak.	91,945	35
	inköpt 1899 3 hemskiften Ön-	/ 886/	under indeln.					— orak.	39,550	45
	2 ökeskatteskiften	\ 1,032/						— »	20,634	20
>	inköpta 1891 Alby...............omt.	200	under indeln.	—	—	—	—	— omk.	4,000	20
	inköpt 1889
	Summa	21,304	—	—	—	—	—	—	905,913	42
		—	—	—	—	—	—	—	—	—

611

kronoparkerna i Medelpads revir.

	Åldi	r s k 1	a s s e r	•	A f v	e r k n i	ng enligt p	I a n
i o. n	nio. iy	y o; vi	VII o. VIII	IX o. X	under 20 &rs period	i medeltal pr år	Anteckningar
1—40 har	41—80 har	81—120 har	121—160 har	161—200 har	kbm.	% af hela virkes-förrådet	kbm.	kbm. pr år o. har	% af hela virkes-förrådet
1,352 40	40 109	22	891	2,364	50,800 1,320	25 % 40%	2,540 66	0.54 0.44	1.25 2.00	i Därjämte rensningshugg-ning af skadad, oväxtlig \| och torr skog och affall, \| kalvedshuggning m. m. (Inköpt , { 1889 d:0
180	71	2	10	98	—	—	—	—	—
613	390	617	280	—	34,200	38%	1,710	0.58	1.90	d:o
24	534	70	232	—	22,680	33%	1,134	0.8 5	1.G5	d:o
174	507	1,028	662	—	47,880	42%	2,394	1.00	2.1	d:o
40	132	264	27	—	8,580	40%	429	0.98	2	d:o
242 273	126 116	169	237 137	—	12,740 14,620	32°/. 30%	637 731	1.05 1.04	1.6 1.5	d:o d:o
27	16	98	—	—	2,320	28%	116	0.81	1.4	d:o i
528	116	206	7	343	22,160	34%	1,108	0.9 0	1.7	d:o
40	20	75	352	65	12,000	51%	600	1.1	2.55	d:o
203 60	65	9 77	1,041 190	720 187	25,620 5,760	32% 19%	1,281 288	0.70 0.5	1.6 0.9 5	d:o ( Husbehofsvirke, slåtter o. < bete upplåtet åt härbo-
1,700	395	285	50	197	260,680	36%	13,034	0.80	1.80	( ende lotsar.
393 722	376 258	—	116 52 •	---
6,611 31.3 ®/o	3,271 15.5 %	2,922 13.9 %	4,284 20.3 •/.	3,974 19.0 %	(42 bär \kalmark.

612

Utdrag af öfverjäg mastar e -

Afverkning och virkesförsäljning under 20-

Kronopark	Skogsmark bar					A f	v e r k-
Sålda skogseffekter	Utlämn. skogs- effekter.
å auktion	under hand
antal träd	kbm.	antal träd j kbm. hufvudsakl. torra träd	ved kbm.	kbm.
Turingen ............................	1,973.8 7	63,025	43,935	23,177	18,009.8	31,631	_
Hafverö, Snöbergs s................	1,912.81	26,010	13,467	7,333	4,398.5	52,515	8
„ Byskiftet I ...............	4,679.05	176,498	99,934	74,379	35,992.2	66,025	321
„ II ...............	517.29	1,896	460	382	218.6	8,296	331
„ Örasjö sk...................	863.84	17,825	9,794	4,645	2,028.5	7,401	15
„ Säters sk...................	2,370.6 2	63,930	30,430	40,072	17,228.3	28,889	—
„ Västra Vassnäs .........	463.00	8,679	4,204	1,043	552	2,114	—
Alby ..........................	c:a 200.oo	—	—	—	—	600	5
Vassnäs; östra sk...................	1,305.0 9	13,247	6,763	2,368	719	11,932	—
„ Nybo sk.................	142.18	3,634	1,746	1		—	—
Södra Viken ........................	1,200.8 9	12,486	8,925	7,303	3,337.6	3,725	—
Norra Viken..........................	552.16	11,849	4,896	8,128	3,788.2	12,545	234
Vallen .................................	2,627.54	11,224	3,805	18,963	4,789	6,247	837
Ön ......................................	1,917.84	489	143	1,294	205	10,006	193
Breinön.................................	579.46	23.559	10,152	6,844	1,941	4,607	223
Summa	21,304.14	434,351	238,654	195,932	88,207.6	246,533	2,167
		42.8 »/o		57.7
		Med afdrag för de inköpta	kronoparkerna
För åren 1890—1900...............	16,041.3 7	—	135,282	—	36,750	73,204	717
(11 års-period.)		55	*/•		45 0	lo
För åren 1901—1909...............	16,041.8 7	—	98,964	—	46,205	148,180	84
(y ars-period.J
		33.8	7»		66.2	o/o

613

expeditionens liggare.

årsperioden 1890—1909 inom Medelpads revir.

ning			I n	c o m s t e	r
Summa afverkning	Af sålda skogseffekter	Af arrenden diverse	och	Summa inkomster	Kr. pr bar ! och år
kbm.	kbm. pr har och år	Kr.	öre	Kr. pr kbm.	Kr.	öre	Kr.	öre
93,575.8	2.8 7	394,480	35	4.22	298	80	394.779	15	10
70,388.5	1.85	133,351	72	1.894	225	40	133,577	12	3.49 \|
202.272.2	2.16	691,354	85	3.4 25	16,475	22	707,830	07	7.55
9,305.6	0.90	3,896	82	—	5,888	03	9,784	85	—
19,238.5	1.12	81,046	08	4.216	497	5 8	81,543	66	4.72
71,547.2	1.28	211,190	96	3.49	383	92	211,574	88	4.50
6,870	0.74	35,739	89	5.20	76	07	35,815	96	3.8 7
605	—	175	—	—	185	—	360	—	—
19,414 1,746	\| 0.66	81,140 14,536	49 98	4.18 8.3 26	694 180	16 90	81,834 14,717	65 88	\| 5.73
15,987.6	0.6 7	81,444	99	3.8 0	156	21	81,601	20	3.55
21,463 2	2.00	46,603	03	2.20	166	76	46,769	79	4.23
15,678	0.3 0	25,144	74	1.70	5,440	95	30,585	69	—
10,547	0.25	4,465	20	0.43	4,644	93	9,110	14	—
16,923	1.46	53,107	05	3.18	149	21	53,256	26	4.60
575,561.6	—	1,857,678	15	— „	35,463	14	1,893,141	29
pr år 28,778	1.35.5	pr år 92,883	92	3.24 .	_	_	pr år 94,657	06	4.44

Byskiftet nr 2, Alby, Vallen och Ön.

pr år
22,359

1.33

pr år
81,742

3.65

—

pr år

82,823

—

5.09

32,603

2.03

102,685

—

3.15

—

103,582

—

6.34

Gränning sv allens kronoparlc.

Denna kronopark, innehållande 9,213 har skogsmark, bildades
1865 af ett vid afvittring öfverblifvet kronan tillhörigt område nti
Ramsjö socken i Gäfleborgs län. Belägen i länets nordliga del, intager
parken höjdlägen af 300 å 450 meter öfver hafvet. En del lutar
mot Ljungans floddal, men de hufvudsakliga utfartslederna gå genom
Gränningsån och Enån till sjön Hennan. Norra stambanan berör två
af parkens block ehuru på korta sträckor.

Sedan ett nytt revir år 1867 bildats, Norra Hälsinglands revir, tog
afverkningen sin början, men kunde i följd af ringa efterfrågan ej fullföljas
förr än på 1870-talet, då, efter det plan för hushållningen upprättats,
ett virkesparti af 90,000 bjälk- och sågtimmerträd om minst 11
decimaltum vid brösthöjd försåldes för afverkning under en tid af tio
år. Ny plan uppgjordes 1896—1897 med tillämpning från och med
1898 till och med 1917.

Af sist nämnda plan inhämtas bland annat: Terrängen är starkt
kuperad; ofta med moränblock fylld mark, omväxlande med jämna sandmoar
och grusåsar; de båda sistnämnda marktyperna af mindre omfattning.
Tallen är det förhärskande trädslaget. Granen, sparsamt insprängd
i tallbestånden, är bestånd sbildande endast i enstaka syrliga
sänkor. Skogseldar hafva för gammalt härjat och föranledt skador å
den skog, som öfverlefvat branden, men också förorsakat vidsträckta
»brännor», hvilka i de flesta fall numera äro beväxta med barr- och
löfskog af yngre åldrar ehuru å vissa trakter ännu i glesa bestånd.
År 1892 afbrändes en skogstrakt af omkring 200 hars ytvidd. Skogssådd
utfördes år 1904 med godt resultatx). Några hjälpkulturer utfördes
1909 och 1910.

Nedanstående utdrag af 1898 års hushållningsplan utvisar dåvarande
virkesförråd jämte årsafverkningsbeloppet och hufvudgrunderna
för hushållningen.

Af hushållningsplanen inhämtas vidare, att den öfvermogna eller
skadade skogen skall uttagas under den närmaste tiden, att återväxt
efter afverkning i allmänhet kan påräknas genom själfsådd och att å en
del af hyggena befintlig, för återväxten hinderlig, oväxtlig skog bör uttagas,
i den mån den genom kolning kan tillgodogöras samt att erforderlig
hyggesränsning, där så erfordras, skall verkställas och att hjälp 1)

Undertecknad besökte parken 1910 och besåg bland andra trakter denna skogsodling.

615

kultur genom skogsfrösådd bör ske å sedan gammalt bränd mark inom
block III. Beträffande afverkningen, så bar med hänsyn till angelägenheten
af snar afverkning af öfvermogen och skadad skog i utsynmgsförslagen
hitintills årligen upptagits till afverkning omkring 20,000
timmerträd.

Utdrag af skogshushållning splanen för Gr ånningsv allens kronopark.

Block	Areal skogs- mark	Tillämp-ningstid för hushåll-ningsplan	Virkesförråd 1898
21—25 om.	26—30 cm.	31—35 cm.	36 om.— oo	Summa
antal träd	antal träd	antal träd	antal träd	antal träd	kbm. 1
i, ii, in	9,213	1898—1917 kbm.	179,239 59,149	165,831 91,209	149,504 112,074	201,469 251,826	696,043	514,258

Block	Virkesförråd 1898
Öfvermogen, skadad skog	Summa	Hbm. pr bar
21—30 om.	31—®	Summa
antal träd	antal träd	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
I, II, III ............ kbm.	69,682 24,666	94,187 84,752	163,869	109,418	859,912	623,676	67

Block	Afverkning enligt plan
under 2 0 - å r sperioden	i medeltal pr år
			7° af ! kbm. virkes-! i förråd ,Pr har
antal träd	kbm.	O är af öfvermogen skadad skog	o/o af hela virkes-förrådet	timmer- träd	kbm.
antal träd	kbm.
I, 11, III	330,574	275,623	163,869	109,418	44 °/o	16,528	13,781	2.2 \| 1.49

616

Jämsides med denna timmerafverkning pågår eu omfattande ränsningshuggning
af dels torra träd inom olika delar af parken dels ock
å hyggena af därstädes befintligt affall och kvarstående oväxtlig skog.
En del af torrträden vinna afsättning såsom timmer, resten tillika med

Kronoparken Gränningsvallens

	A f v e r k	d t,	försåldt	virke
	Timmerträd	Eensnings virke	Summa.
	Antal träd	Kbm.	Torr- träd kbm.	Papp kbm.	Kolved kbm.	Kbm.	Kbm. pr år o. bär
1867—1873..............................................	8,170	8,170				8,170
1874—1885..............................................	94,023	75,989	—	—	—	75,989	0.69
1886—1897.............................................	143,524 248,485	105,677 236,352	7,273 19,409		17,830 124,725	130,780 383,479	1.19 3.4
1898-1909..............................................	2,993
Summa	494,202	426,188	26,682	2,993	142,555	598,418	—

Af ofvanstående framgår att det genom rensningshnggningar tillgodogjorda
virkesbeloppet under den senaste tolfårsperioden uppgår
till 147,127 kbm. och tillsammans med den ofvannnämnda, afverkningen
af öfverårig timmerskog utgör 383,479 kbm. motsvarande 3.4 kbm. per år
och har, däraf 1.3 kbm. rensningsvirke och 2.1 kbm. timmerträd. Bruttoinkomsten
belöper sig till 5.18 kronor per kbm. och 17.95 kronor per år
och har. Anmärkningsvärd är prisstegringen under loppet af de på
hvarandra följande perioderna, nämligen från 0.8 5 kronor per kbm. enbart
timmervirke under perioden 1867—1873 till 5.18 kronor per kbm. under
perioden 1898—1909, ehuru under denna senare period 38 procent
utgjorts af rensningsvirke, hufvudsakligen kolved.

617

affallet och. ränsningsvirket å hyggena får användning såsom kolved.
Följande sammanställning, grundad på utdrag af revirexpeditionens handlingar,
utvisar afverkningens förlopp och den afkastniug, parken lämnat
från år 1867 till och med år 1909.

afkastning 1867—1909.

Inkomst af försåldt virke i kronor		U t	gifter i kronor		Behållning kronor
för hela ! parken	pr kbm.	pr år o. har	Å kronop. belöpande personal-aflöning	Utskyl- der	Utsy- nings- kostnad	Sådder, dikning, hygges- räns- ningar	Rfigångs-ränsning m. m. d.	Summa	För krono-parken	pr år o. har
7,011	0.85		5,600.00		176.50		_	5,776.50	1,234.50	_
258,434	3.40	2.33	24,404.96	—	488.05	—	1,563.41	26,456.4 2	231,977.58	2.10
■ 775,335	5.15	7.90	34,800. oo	1,828.16	2,617.3 0	—	1,277.05	40,522.51	734,812.49	6.64
1,984,599	5.18	17.95	26,000. oo	14,346.2 0	5,359.6 4	7,295.52	429.47	53,430.83	1,931,168.17	17.46
3,025.379	—	—	90,804.96	16,174.36	8,641.4 9	7,295.52	3,269.93	126,186.26	2,899,192.7 4

I anledning af denna omfattande afverkning lämnas eu öfversikt
af skogens nuvarande tillstånd, hvartill tillförlitligt material har erhållits
genom de anteckningar, som revirförvaltaren under årens lopp gjort och
efter särskild under år 1910 verkställd undersökning å parken kompletterat.
Med stöd därjämte af skogsindelningshandlingar och karta
hafva, på sätt nedanstående tabell utvisar, skogsbestånden traktvis eller
o-ruppvis af revirförvaltaren sammanställts efter ålder och tiden för dem
öfvergången afverkning med uppgift särskildt om öfverbeståndets och
underväxtens eller ungskogens ålder och beskaffenhet.

618

Öfversikt af skogens

Ungskogsbestånd med öfverståndare
i åldersklass IY—YII

Ungskogsbestånd

areal

skogs mark -

Block o. skifte

areal

skogs mark -

år för

år för
äfverkning -

växt lighet -

träd -

växt -

ålder

verk -

enhet

B. I skift I

10—30

15-15

15—25

30—40

10—30

10-30

B. II skift I

15—25

20—40

Transport • 334

619

nuvarande tillstånd.

	B 1 ä	d a d	e s	k o g	bes	t å n c				Skogsbestånd, som ej berörts	af afverkning
	Ö f	ver	t e s t In	d	Underväxt	Ö f v e r	best	V n d	\|
skogs- mark har	ålder	växt- lig- het	slut- en- het	1 träd- ! slag	år för af-verk-ning	ålder	växt- lig- het	slut- en- het	areal \| skogs-! mark har !	1 I ålder i	växtlig- het	slut- en- het	träd- j slag i L	Underväxt-
__	—		—	—	—	1 !	—	—	I	—	—	—	—
—	—	—	--	—	—		—	—	i	—	-	—	—
—	—	—	—	—		—	—	—		—	—	—	—	[
—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	-	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
_	—	—	—	—-	—	—	—	—	—	—	-*	—
549	IV-V1I	0.9	0.5	tall	1869 1886''	20—40	1	0.5	1 -	—	—	—
		_	_	__			—	—	161	VIII-IX	0.7—0.8	0.6 0.7	tall (gr-)	Ungskog och plantor i luckorna.
													löf
90	X	0.6	0.5	tall	1910	10-30	1	0.5	80	V-VI	0.5	0.3	tall	Återväxt af tall, gran,
43	V-VII	0.6	0.3	tall	1897 1910	15-25	1	0.5	—		—	—		löf.
—			—	—	—	—		—	100	IV-V	0.7	0.5] 0.7)
—	~	'' —	—	—	—	—	—	—	387	IX (XII)	0.6	0,	tall	Kraftigt bestånd, blan-dad med yngre skog.
			__	_	*_	—	—	I _	305	X-XII	0.6	0.5	tall	Återväxt i luckorna.
	—	—	—		—	—	—	''	365	IX-XII	0.6 ] 0.7 \|	0.5] 0.7)	tall	d:o d:o
283	III-V	0.7	0.5] 0.7 j	tall löf	1870] 1880J	ungskog o. plantor	71	V-VIII	0.8	0.6] 0.9j	tall löf
67	VII-X	0.8	0.5] 0.8 J	tall gr- löf	1870] 1880J	20—60 samt plantoi ! 1	290	X-XII	0.8 ] 0.5 J 1	0.5] 0.7 J		j Något yngre skog in-blandad. !
1,032	] --	\| —	l —	1 -	\| -	—	1 —	—	11,759	_	1 _	—	\| —	1

620

			Dntgl	o g s	best	ä n d		Ungskogsbestånd med öfverståndare
									i åldersklass IV—	VII
Block o. i	skifte	areal skogs- mark har	ålder	växt- lighet	slut- enhet	träd- slag i	år för af- verk- ning	areal skogs- mark har	ålder	växt- lighet	slut- enhet	träd- slag	1 år för afverk-ning
		Transporl	334	—	_	_			1,667
								11884					tall
B. III skift I		235	10-20	1	0.3	tall	11891	285	10-30	1	0.7	löf	1888
			Brattberget				(1892				0.3	gr-	1899
			210				tall
»	» »		20—30	1	0.5	(gr-)	1889	—		—	—	—	—
							gran
			62	30	1	0.3	(i»f)	1876
				—		—	—	—	—
							(tall)
»	» II

»	» III	o. IV......	214	10—40	1	1 1	tall	1907
					0.7	0.5 /		(1867
»	» »	»......	150	20—50	i	1 } 0.5 \|	tall	J1868	—	—	—	—	.....	—
			’) 210				(1908
1 1 0.8 \
»	> »	»......	1—6	i	tall	1901	—	—	—	—	—	—
»		» ......	s) 35	1—10	i	0.8	tall	1901	—	—	—	—	—	—
i »	» »	X>......	35	10-30	i	0.7	—	1909	—	—	—	—	—	—
						0.5	tall
>		»......	260	10—30	1 1	0.3	löf	1904	—	—	—	—		—
		Summa	1,745	- 1	—	- \|	- !	- 1	1,952 \|	- 1	- \|	—		—

*) Skogsodlad 1904.

■) Hjälpkultur 1909, 1910.

621

Blädade skogsbestånd

Skogsbestånd, som ej berörts af afverkning

areal	Ö f	v e r b e	s t å n	d	Underväxt		Öfverbest	å n c		1
skogs-									areal
mark bar	ålder	växt- lig- het	slut- en- het	träd- slag	af- verk-	ålder	växt- lig- het	slut- en- het	skogs- mark	ålder	växtlig- het	slut- en- het	träd- slag	Underväxt
					ning		har
1,032	_								1,759
				tall	1874-j
508	X	0.8	0.1	gr-	18761	30	1	0.7	—	—	—	—	—
Brunnberget		0.4	löf	I880J			0.1
135	X	0.6	0.3	tall	1880	10—20	0.5	0.3	—	—	—	—	—
79	VII-X	1	0.5	tall	1880	20-30	1	1 \
								0.7/
			0.7~\|		1898
314	VI-VII	1	O.ij	tall	1899	10-50	1	0.7	303	VI-X	0.5	0.5	tall	Underv. af tall och löf.
		1 O.s			1900
no	V-VI	0.4	tall	1909	10—30	1	0.7	180	vin-xii	0.5	0.4	tall	d:o d:o
65	X	0.6	0.5	tall	1910	20—40	1	0.5	155	VI-X	0.5	0.4	tall	d:o d:o
				tall
42	X	0.6	0.3	löf	1910	10—40	1	o.s	50	V-VII	0.5	0.8	tall
			0.5					1 \ o.nj
150	V-VI	0.8	0.3	tall	1906	10—30	1	—	—	—	—	—
			0.6^ 0.2/	tall ^		1—10		0.3] O.lj
418	V-VII	0.8	f gr-	1900	30	1	—	—	—	—	—
				löf J
				tall 1	1906			0.3\| 0.6 j
200	V-VII	0.8	0.2	gr- i löf)	1900	10—30	1	—
3,0481 —			—			—	\| -	\| 2,447	—	1 -	—	! -	1

Sammandrag af åldersklasserna.

Åldersklass: I—II 3,697 har, däraf 1,952 med öfverståndare ss. fröträd = 40.2 °/o

III-VII 2,596 har........................................................... = 28.2>

VIII och^äldre skog 2,899 har.......................................... = 31.6 °/°

622

Denna öfversikt af skogsbestånden visar att föryngringen fortgår
successivt med den gamla skogens afverkning och ehuru å vissa trakter
ännu ofullständig efterhand kompletterar sig genom själfsådd från kvarlämnade
fröträd (öfverståndare i ungskog) med undantag här och hvar
å äldre brännor, där återväxten genom otillräckligt antal fröträd är
gles och medelst fortsatta hjälpkulturer bör understödjas. Beträffande
åldersklassernas arealfördelning synes mellangruppen, bestående af
åldersklasserna III—VII, vara svag, men härvid är likväl att beakta,
att öfverståndare kvarstå såsom fröträd å ungefär halfva arealen af
ungskogsområdet (klass. I—II) och att dessa medelålders träd till någon
del utfylla bristen. Vidare framgår att 2,447 har ännu icke berörts af
afverkning och att omkring 1,800 har däraf eller omkring 7s af den
totala skogsmarksarealen utgöras af äldre skogsbestånd med yngre skog
i befintliga luckor. Uppenbarligen är nu hufvuduppgiften att tillse å
ena sidan, att denna urskogens sista återstod ej för länge får vänta på
afverkning, men å andra sidan att denna afverkning icke forceras så,
att icke hyggesrensningar och föryngringsåtgärder liksom hitintills i
god tid kunna följa. Det synes då som om det nuvarande sättet att
bedrifva hushållningen är väl afpassadt och därför bör fortgå, om än
det för indelningsperioden bestämda afverkningsbeloppet därigenom
kommer att öfverskridas under de senaste åren af perioden.

Man bör emellertid ha klart för sig det faktum, att efter en sådan
af förhållandena framkallad öfvergångstid af uppdrifven afverkning
följer en period af mer eller mindre reducerad afkastning, tills det nya
materialet hinner tillväxa. För revirets jämna uthålliga afkastning lära
reserver å andra kronoparker vara att tillgå.

Pite kronopark.

Med en ytvidd af 78,630 har duglig skogsmark afsattes denna
kronopark år 1879 efter slutad afvittring i Pite socken. Ehuru inom
yttergränserna inneslutande ett stort antal hemmans- och byområden,
utgör den likväl i stort sedt en sammanhängande skogskomplex, belägen
i socknens västra del mot lappmarken och gränsande i söder
mot Västerbottens län. Parkens östra gräns framgår på ett afstånd
från kusten af 3 å 5 mil. Byske, Åby och Lillpite älfvar samt Rokån
framflyta genom dess område.

Till största delen belägen ofvan marina gränsen intager parken
höjdlägen från 300 till 500 meter öfver hafvet. Endast trakterna vid

'' 623

Rokån och Åby älfs nedre lopp ligga nedom nyssnämnda gräns och
uppnå ej större höjd än 200 å 270 meter öfver hafvet. Till följd af
ogynnsamma dräneringsförhållanden lider en ganska stor del af sistnämnda
skogar af försumpning, i synnerhet å trakter vid Ro k ån.

Då parken tillträddes, var skogen tämligen illa medfaren. Redan
tidigt var nämligen trävarurörelsen här ganska lönande, därigenom att
älfvarne i sitt nedre lopp genom kustlandet erbjödo naturliga utfartsvägar
för vattendragen närbelägna timmerskogar. Och innan enskildes
områden genom afvittring utskiftats, bedrefs här omfattande afverkningar
af bjälkar, timmer och sparrar,1) ty den fåtaliga kronobetjäningen,
som då hade uppsikten öfver kronans allmänningsskog, förmådde
ej skydda densamma. Mot slutet af 1850-talet tillsattes en
skogspersonal inom länet men allt för fåtalig. Först efter densammas
förstärkning 1867 och efter flere års ansträngningar blefvo åverkningarna
stäfj ade.

Åren 1878 och 1879 uppskattades parken provisoriskt (enprocentstaxering).
Afverkning, grundad på denna uppskattning och lämpad
efter dåvarande afsättningsförhållanden fortgick därefter, tills densamma
medelst definitiva planer reglerades med början från år 1896. Sådana
planer äro upprättade för de delar af parken, som äro belägna vid
Byske och Åby älfvar samt Rokån, tillhopa innehållande en areal af
57,508 har skogsmark, hvaremot endast smärre delar af den vid Lillpite
älf befintliga kronoparken blifvit indelad.

Af hushållningsplauerna lämnas här nedan tabellariska sifferutdrag
rörande virkesförråd, afverkning samt åldersklassernas ungefärliga arealfördelning,
jämte kort sammandrag af i planerna angifna grunder för
hushållningen. *)

*) Se 1870 års Norrländska skogskommittés betänkande sid. 47, 125 och 126. Här anföres
bland annat följande: Inom de två nordligaste länen, som senare än de öfriga blifvit föremål för
allmän afvittring och där följaktligen vanan att betrakta den ditintills i allmänhet icke genom
några gränser skilda skogen nästan såsom en för alla gemensam tillhörighet hunnit slå fastare
rötter, samt dessutom lokala förhållanden erbjudit större trygghet mot upptäckt vid den olofligo
handteringens ulöfvande och det kommersiella intresset städse varit villigt att bereda utväg för de
åverkade produkternas fördelaktiga realiserande, förekomma nämligen åverkningar i vida större
mängd än inom de tre sydligare länen.

624

Utdrag af gällande hushållnings -

						V	i r k e s
Block	Areal	Tillämp-ningstid för	24—26 cm.	27—30 om.	31 cm. — <x>	Summa
mark	hushålls- plan
	har		träd	träd	träd	träd	km.
Byske älfs flottningsområde. Block I-IX ..................	29,725 20,213	1896— 1915 1898— 1917 1897— 1916 1899— 1918 1902—1921	376,120 20—24 1 480^63 20—24	287,672 25—29 317^228 25—29	310,729 30— oo 14^514 30— oo	974,521 939,405 afsätt- ningsb.	564,812 418,021 356,653
Åby älfs flottningsområde. Block X-XV.................... Bokåns flottningsområde.
Block XVI—XVIII ............	7,570	1903—1922	2 215,743	120,665	34,295	370,703 afsätt- ningsb.	175,310 137,955

Summa	57,508	—	—	—	—	2,284,629 afsätt- ningsb.	1,158,143 1,059,420

Gentensamma grunder för hushållningen.

Omkring 30 % af träden äro skadade. Ränsningshuggning skall därför öfvergå samtliga
block under perioden. Men då skadade träd i större partier ej enbart kunna afsättas och skogsföryngringen
icke nöjaktigt tillgodoses allenast genom en utplockning af dessa träd ur bestånden,
skall jämväl en del af ordinarie afkastningen uttagas. Och skall, jämte det att skadade träd utränsas
ur bestånden, fbryngringshuggning företagas inom därför lämpliga skogsbestånd i den omfattning,
att omkring ''/s> af skogsmarksarealen under perioden beredes för föryngring. Mera
skadade och s. k. oväxtliga träd af mindre dimensioner, som vid uppskattningen icke voro afsättliga
men under perioden få saluvärde, uttagas utöfver den bestämda afverkningen.

’) Träd under 25 cm. vid brösthöjd icke afsättningsbara.
a) 37,355 träd icke afsättningsbara.

625

planer för Vite kronopark.

förr	å d				A f v e r !	i n i n g
	Däraf skadade	under 20 års period		[ medeltal	aer år
Kbm. per har	träd	kbm.	träd	kbm.	Däraf skadadt kbm.	% af afsätt-nings-bart virke	träd	kbm.	kbm. per har	°/o af afsätt-nings- \| bart j virke
19	264,818	166,387	351,940	227,371	166,387	40 °/o	17,597	11,368	0.88	:i.oi
20	168,814	89,628	212,643	133,429	79,787	37°/o	10,632	6,671	0.38	1.85
	136,010	79,787
18	91,469	47,746 43,098	99,044	45,998	43,098	33.8 °/o	4,952	2,300	0.30	1.66 l
20	525,101	303,761 289,272	—	—	—		'' —	—		_

Beståndsbeskrifningarna utvisa ungefär följande arealfördelning af åldersklasser:

	I—II 1—40 år har	III—IV 41—80 år har	V—VI 81—120 år har	VH—VEU 121—160 år har	IX—X ! 180—200 årj och äldre j skog har
Block I-IX...........................	3,478	10,190	5,427	4,516	6,099 \|
» x-xv .......................	839	4,148	5,145	3,273	6,787 \|
» xvi-xvm..................	534	274	471	2,959	3,330
Summa	4,851 8.4	14,612 25.2 «/0	11,043 19.5	10,748 18.6 %	16,216 28.3 »/o

626

Tillväxt undersök ningar.

Diknings arbeten.

Sammanställning af bestånden efter åsatt växtlighetsgrad.

1	Växtlig-hetsgrad 0.7 och däröfver	Växtlig-hetsgrad 0.6—0.5	Växtlig-hetsgrad 0.4 -0.S	Summa
	har	har	har
Skogsbestånd af alla åldrar :	15,311	24,607	17,545	57,463
	= 26.6 °/o	= 43.4 °/o	30 °/o

De allmänna skogstypernas förekomst inom parken är enligt bestånds -

beskrifningen följande:

Tallhed, öfvergångsskog och mossrik tallskog ...... 18,664 har = 32 %

Barrblandskog................................................................... 29,938 „ = 52 „

Försumpad skog .......................................................... 8,835 „ = 15.5 „

För att utröna tillväxten inom stamklassen 24—30 cm. vid brösthöjd,
hafva 2,106 profträd af tall medelst tillväxtborr undersökts i
sammanhang med skogstaxeringen å block I—V. Mer eller mindre
undertryckta träd hafva ingått i undersökningen men ej sådana träd
som varit behäftade med skador. Resultatet är följande:

Profträdens diameter vid bh. med bark i cm.	Prof- trädens antal	Diametertill-växt vid bh. i cm. under senaste 20 år
24—26 cm......................	1,139	2.4 cm.	Tillväxttid för 7 cm:s
27—28 » .....................	670	2.3 »	stamklass = 61 å
29—30 » .....................	297	2.1 »	62 år.

Omkring 15 å 16 procent af skogsmarken är försumpad. Härtill
kommer att vissa delar af barrblandskogsområdet vid nedre loppet af Åby
älf samt Byske älfs biflöden genom ogynnsamma dräneringsförhållanden
befinna sig i degeuereradt tillstånd. Hufvudsakligen för att bereda aflopp
för stagnerande vatten å myrar, mossar och kringliggande försumpad
eller degenererad mark inom parken hafva under åren 1900—1908 utförts
följ ande dikningsarbeten:

627

Åren 1900—1908.

Areal af myr,
mosse eller
kringliggande
sumpmark
som
dikats

4,818 har

Dikens

längd i meter kbm.
gräfning

299,296

332,141

Kostnad

kronor

86,649

Ängeså kronopark.

Af öfverblifven kronomark vid afvittringen i Öfver-Kalix socken
bildades denna kronopark år 1876, innehållande en areal af 93,611 har,
hvaraf 59,104 har bestå af produktiv skogsmark. Den upptager större
delen af nämnda socken väster om Kalix älf, ehuru afdelad i större och
mindre komplexer genom ett flertal vid afvittringen utskiftade hemmansoch
byområden. Kalix älf med tillflöden, såsom Ångesån, Landsån,
Skröfälfven, Bönälfven m. fl. utgöra flottleder för parkens skogsalster.
Med undantag af ett mindre område, som gränsar mot Korpilombolo
sockenrå, är parken belägen nedom marina gränsenx). Smärre bergshöjder
öfverskrida dock denna gräns.

Under 1870-talet undergick parken provisorisk uppskattning (enprocenttaxering).
Definitiva hushållningsplaner upprättades sedermera
hufvudsakligen under 1890-talet.

Beträffande det allmänna skogstillståndet å parken vid tiden för
densammas tillträdande hänvisas till hvad rörande Pite kronopark är
nämndt såsom fullt tillämpligt äfven här. I skogsindelningshandlingarne
framhålles nämligen hurusom de vattendragen närbelägna skogstrakterna
hufvudsakligen inom block I—VI tillförene varit utsatta för åverkningar,
innan ordentlig bevakning införts, hvaraf följden blifvit att skogsbestånden
å såväl hedarne, hvilka i stor utsträckning förekomma här,
som ock å bergsluttningarna till ej oväsentlig del utglesnats allt för
starkt, så att växtligheten blifvit nedsatt. De medelålders skogsbestånd,
som finnas, uppgifvas dock numera hafva någorlunda slutit sig och den
efter fareldar uppväxta ungskogen, med undantag för kalhuggna eller
helt afbrända delar af hedarna, ser delvis lofvande ut. Å de öfriga
längre in i landet belägna blocken är allmänna skogstillståndet bättre,
ehuru skogen å vissa trakter lidit betydande skador genom eld och
stormar. Å vissa block, såsom VIII, XIII och delar af andra block,
finnas vackra äldre skogsbestånd och den medelåldriga och unga skogen
företer merendels växtliga och slutna bestånd.

1) Denna gräns går här omkring 270 m. ö. h.

628

De naturliga afsättningstillfällena för kronoparksvirket anses sjmnerligen
goda till följd af de många flottbara vattendrag, som framgå
genom parken, men på samma gång uttalas farhågor för att detta gynnsamma
förhållande endast i ringa mån kommer statens virkesförsäljning
till godo, emedan aktiemajoriteten i det ena bolaget efter det andra

Utdrag af gällande hushållnings -

						V	e s
Kronoparkens indelning i block	Areal skogs- mark	Tillämp-ningstid för hus-hållnings-plan	21—25 cm.	26—30 cm.	31—oo cm.	Summa
	har	år	antal träd	antal träd	antal träd	antal träd	kbm.
Block I—IV med Bönälfven, Muggån och Granån till hufvudsak-	17,523	1893—1919	*) 488,656	335,029	120,691 31cm. o. °°	944,376	430,263
» V—VI med Angesån och
Landsån till flottleder ......	8,545	1898—1917	—	236,587	35,682	272,269	173,309
» VII—IX med Skröfölfven, Nits-			920—24cm.	25—29 cm.	30 cm. o.
ån och Lina älf till flottleder	11,069	1899—1918	159,867	409,700	133,640	703,207	381,798
» X—XII med Angesån och Kalix älf till flottleder ......	13,177	1901—1920	*) 299,641	447,197	151,816	898,654	456,187
» XIII—XIV med Angesån till	8,790	1902—1921	») 268,816	327,349	120,715	716,880	356,020

Summa	59,104		1,216,980	1,755,862	562,544	3,535,386	1,797,577
Impediment	34,507	kbm.	386,954	905,490	505,133
\				Däraf afsättligt virkesförråd	1,456,483

Gemensamma bestämmelser för hushållningen inom blocken.

1 anseende till den stora mängd skadade träd, som finnas inom samtliga block, skall en
allmän ränsningshuggning under tjuguårsperioden utföras. För möjliggörande af en fullständigt
genomförd sådan uppränsning af skogsbestånden må, utom skadade träd, tillika uttagas ''/* å V»
af den enligt gällande grunder beräknade ordinarie årsafkastningen att i första rummet utgå af
undertryckt eller öfvermogen skog; och skall afverkningen ordnas så att själfsådden främjas,
hvarjämte när fröår inträffar erforderlig hyggesränsning och markberedning skall företagas.

'') Träd af mindre dimension än 25 cm. vid brösthöjd icke afsättliga.

629

inom orten öfvergår till ett och samma konsortium, som därigenom
ensam dominerar trävarurörelsen i Kalixälfvens nedre flodområde.

Sifferutdrag af ofvannämnda hushållsplaner lämnas här nedan,
utvisande virkesförrådet, åldersklassernas ungefärliga arealfördelning,
afverkningsbeloppet och de allmänna grunderna för hushållningen under
nu gällande tjuguårsperiod:

planer för Ängeså kronopark.

förr	å d			A	f v e r k	ning	e n 1	i g t p	! a n
«	Däraf skadade	under 20-års perioden	I medeltal per år
kbm. per har	från och med 25 cm. och oo			Däraf skadade träd	°/o af afsätt-			kbm. per har	% af afsätt-nings-bart förråd
	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	bart förråd	antal träd	kbm.
24	64,407	43,719	118,747	83.835	64,407	43,719		5,937	4,191		__
20	76,293	57,220	89,683	66,111	76,293	57,220	—	4,484	3,306	—
34	163,741	114,619	190,870	133,609	163,741	114,619	—	9,543	0,680
34	154,656	113,654	195,580	143,525	154,656	113,654	—	9,779	7,176
40	136,033	97,970	154,290	112,231	136,033	97,970	—	7,714	5,611		—
30	595,130	427,182	749,170	539,311	595,130	427,182	37%	37,458	26,965	0.4 5	1.85
24					-

Beståndsbeskrifningarna utvisa ungefär följande
arealfördelning af åldersklasserna.

I—II 1-40 år	in—iv 41—80 år	V-VI 81—120 år	vii—vin 121—160 år	j 161—200 år och äldre träd
har	har	har	har	har
12,435	5,764	8,628	9,808	22,071
21.1 °/o	9.9 %	14.7 %	16.7%	37.5 %

630

Sammanställning af .skogsbestånden efter skogstyp och åsatt
växtlighetsgrad i beståndsbeskrifningen.

Skogstyp	Växtlighets- grad 0.7 och där-öfver	Växtlighets- grad 0.6—0.5	Växtlighets-grad 0.4—0.8	Summa	Procent af parkens totala ytvidd
	har	har	har	har
Tallhed, tallmo (löfrik tall-
skog)..............................	6,730	16,516	1,356	24,602	42 »/o
	= 27.4 %	= 67.1 »/„	= 5.5 %	= 100 %
Öfvergångsskog och mossrik
tallskog .......................	2,360	6,779	2,771	11,910	20.3 %
	= 20 %	= 57 %	= 23 »/„	= 100 %
Barrblandskog ..................	942	14,447	5,005	20,394	34.7 »/„
	= 4.6 %	= 70.8 »/„	= 24.6 %	= 100 «/0
Mossrik granskog...............	622	942	236	1,800	3 %
	= 34 •/.	= 32 %	= 13.3 •/.	= 100 %
Summa	10,654	38,684	9,368	58,706
	= 18 #/„	= 66 %	= 16 %	= 340 bar
				kalmark

Enligt revirexpeditionens bokföring hafva afverkningarna å parken
bedrifvits sålunda:

Åren 1892—1902: 122,657 kbm., i medeltal per år 24,531 kbm. = 0.41 kbm. per har
» 1903—1907: 160,641 » » » 32,128 » =0.55 » »

» 1908—1909: 37,165 » » > 18,582 » =0.31 » »

Orsaken till de två senaste årens minskade afverkning är ogynnsamma
trävarukonjunkturer. Under år 1910 har afverkningen i följd
af förbättrade konjunkturer stigit för hela revirarealen räknadt till 0.7 o
kubikmeter per har.

631

Dikning sarbeten hafva utförts i följande omfattning.

	Areal myr, mosse eller kringliggande försumpad mark	D i k	ens
År.	längd i meter	kbm. i gräfning	Kostnad kronor
1900—1901......	662 har	31,800	27,529	10,575
1902—1903......	2,430 »	94,491	107,419	36,397
1904—1907......	2,402 »	99,658	109,080	25,618
Summa	5,494 har	225,949	244,028	72,590

Af inom parken befintliga impediment utgöras större delen af
myrar och mossar, hvilka ofta sakna aflopp och verka menligt å skogsväxten
på angränsande lågmarker. Dikningen har afsett att bereda
nödigt aflopp.

Edv. Kinberg.

632

Sårskildt yttrande af herr Kinberg.

I den organisation, som framgick ur bestämmelserna i 1869 års
instruktion för dåvarande skogsstyrelse och skogsstaten, var beslutanderätten
angående den lokala skogspersonalens tjänsteverksamhet i hög
grad koncentrerad hos styrelsen. Allt eftersom statens skogshushållning
utvecklades och revirens antal ökades, hopades ärendena hos
styrelsen alltmer och behofvet gjorde sig kännbart af att vissa ärendegrupper
öfverflyttades till den lokala skogsförvaltningens afgörande.

Af den utredning kommittén lämnat dels å sid. 146 angående
domänstyrelsens förslag af år 1884 till ändrad reglering af skogsstaten,
dels å sid. 147 och 148 angående löneregleringskommitténs uttalanden,
dels ock å sid. 155—157 angående den decentralisation, som genom 1909
års instruktion och domänstyrelsens reglementariska föreskrifter för skogsstatens
tjänsteförvaltning af den 30 januari 1910 redan kommit till
stånd, samt efter den omarbetning af 1894 års skogsordning, som
annan kommitté erhållit uppdrag att verkställa, ytterligare kan komma
till stånd, framgår också att uppmärksamheten varit riktad på och att
tid efter annan åtgärder vidtagits för en fortgående sådan öfverflyttning
på den lokala skogsförvaltningen af ärenden, som icke fordrade behandling
i centralstyrelsen.

Af ärenden, hvilkas öfverförande ännu är beroende af nämnda
skogsordnings omarbetning, har domänstyrelsen föreslagit att vissa
ärendegrupper, hvilka nu afgöras i styrelsen, må öfverföras till den
lokala skogsförvaltningen. Att äfven flera dylika till styrelsens handläggning
nu hörande ärenden i följd af förändrade förhållanden, sedan
förenämnda skogsordning vid början af 1890-talet utarbetades, ej
längre nu anses erfordra central behandling, utan kunna öfverlämnas
till den lokala skogsförvaltningens afgörande, lärer kunna tagas för
gifvet.

633

Ehuru af nämnda anledning decentraliseringsåtgärderna ej ännu
kunnat slutbringas och resultatet därföre ej nu kan fullt öfverblickas
synes mig likväl med hänsyn till det ofvan anförda finnas goda skäl för
den uppfattningen, att åtgärderna i nämnda syfte komma i sin fortsättning
att motsvara sitt ändamål, ej endast att lätta centralverkets
arbetsbörda genom att befria detsamma från vissa detaljfrågor, utan
äfven att främja en ändamålsenlig arbetsfördelning inom skogsförvaltningen
och därigenom minska skrifveriet. Genom redan vidtagna
ändringar i arbetsfördelningen nedåt hafva ej allenast öfverjägmästarnes
utan äfven jägmästarnes befogenheter i viss mån vidgats. Att utvecklingen
vidare går i denna riktning ligger i sakens natur, då vid alla
de omorganisationer vid andra ämbetsverk, som under de senare åren
genomförts, den ledande tanken jämväl varit, att intet ärende bör handläggas
i högre instans, än ärendets beskaffenhet kräfver.

Kommitténs majoritet har emellertid uppställt som sitt mål att
genomföra en fullständig ombildning af det nuvarande förvaltningssystemet
till ett nytt, utarbetadt hufvudsakligen efter tyskt mönster,
med följande organ:

I. Revirförvaltare, som på eget ansvar förvalta revir och stå
under personlig kontroll, men opersonlig ledning.

II. Distriktstyrelse, som leder distriktets administration och inspekterar
revirförvaltningen.

III. Domänstyrelsen, som utöfvar den högsta ledningen af statens
skogshushållning.

Det har härigenom blifvit kommittémajoritetens främsta uppgift
att påvisa såväl otillräckligheten af de här ofvan omnämnda decentraliseringsåtgärderna,
som bristerna i det nuvarande förvaltningssystemet.

I det förra hänseendet har framhållits, att öfverjägmästarens beslutanderätt
äfven med den nya ordningen, d. v. s. efter den decentralisation,
som genom 1909 års instruktion och domänstyrelsens reglementariska
föreskrifter af 30 januari 1910 kommit till stånd, afser endast
ett fåtal af de ärenden, som blifva föremål för deras handläggning,
och att deras hufvudsakliga arbete ligger i utredandet och beredandet
af ärendena för öfverordnade myndigheter. Såsom bevis härför åberopas
utdrag af nämnda tjänstemäns diarier, utvisande fördelningen af
1910 års ärenden mellan å ena sidan sådana, som af öfverjägmästarne
afgjorts, och å andra sidan dem, uti hvilka afgörande träffats af Kungl.
Maj:t, domänstyrelsen eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande. De förra
utgöra 25.8 procent, men de senare 74.2 procent. På denna utredning

634

grundar kommittén sitt omdöme, att öfverjägmästaren icke intar den
ställning, som 1889 års omreglering afsåg.

Redan det att decentralisationen icke blifvit slutförd, utan är beroende
af omarbetning af 1894 års skogsordning, förringar betydelsen af
denna utredning, som under nämnda förhållande har föga beviskraft
och därföre kunnat här förbigås. Men då mot förfarandet vid utredningen
kan anmärkas att de diarieutdrag, hvarå densamma blifvit
grundad, omfatta en tidsperiod, som tager sin början en månad tidigare
än domänstyrelsens reglemente utfärdades, och det af helt naturliga skäl
ej heller kan förväntas, att så pass omfattande föreskrifter, som de nu
ifrågavarande, genast efter utfärdandet skulle kunnat i allo bringas i
tillämpning, utan att någon tid bort afvaktas, innan utredningen företagits,
synes det vara nödigt, till förekommande af missuppfattning om
betydelsen af redan vidtagna decentraliseringsåtgärder, att tillförlitligare
siffror genom utdrag af öfverjägmästarnes diarier för en något senare
tidsperiod framläggas, exempelvis fr. o. m. 1 oktober 1910 t. o. m. 30
september 1911; och meddelas därföre härnedan det resultat, som diarieutdragen
för denna tidsperiod utvisa, nämligen:

1 Distrikt	Antal n:r i diariet
• Ärenden afgjorda af	Summa
Kungl. Maj:t	Domän- styrelsen	Konungens befallnings- hafvande.	Öfverjäg- mästare.
Luleå ....................................	37	357	12	266	690
Skellefteå ..............................	38	411	51	298	798
Umeå ....................................	167	502	74	464	1,207
Mellersta Norrlands ...............	64	520	19	610	1,213
Gäfle-Dala..............................	31	411	38	372	852
Summa		2,750		2,010	4,760
Procenttal		57. s		42.2	100

Meddelanden m. in., som ej påkalla särskild åtgärd, såsom mottagandet
af kungl. bref, prejudikat, cirkulär från domänstyrelsen, kartor

o. d. hafva icke upptagits i tabellen. Ansökningar om utsyning å skyddsskogar
inlämnas numera icke till öfverjägmästaren och förekomma därför
ej heller bland hans ärenden.

635

Det nu lämnade procenttalet af ärenden, afgjorda af öfverjägmästarne,
är väsentligt högre än det af kommittén framlagda, hvilket
senare följaktligen icke kan anses hafva bevisat hvad som skulle därmed
bevisas.

I detta sammanhang har kommittén vidare anfört, att en hel del
detaljfrågor, hvilka kunnat utan olägenhet öfverlämnas till jägmästaren,
öfverförts på öfverjägmästaren. Såsom bevis härför åberopas bland
annat några bestämmelser i gällande reglemente. Utan att ingå i något
bedömande af reglementets talrika, måhända allt för mycket i detalj
gående föreskrifter, måste jag likväl påvisa, att de flesta af de utaf
majoriteten såsom bevis framdragna föreskrifterna blifvit framställda i
en belysning, som icke* öfverensstämmer hvarken med ordalydelsen eller
det syfte eller det sammanhang med andra bestämmelser, i hvilket de
tillkommit.

Sålunda kunna bestämmelserna i 30 punkten, andra och tredje
stycket, icke på sätt majoriteten föreställt sig minska jägmästarens
befogenhet eller hämma hans själfverksamhet i fråga om afverkningar
för beståndsvårdens främjande. Båda bestämmelserna hänföra sig uppenbarligen
till föreskrifterna angående utsyningsförslags afgifvande och
den i tredje stycket förekommande föreskriften hänför sig särskildt till
23 punkten, hvari stadgas att i utsyningsförslag bör för hvarje skog

eller---utsyningsområde till ungefärligt belopp upptagas ej mindre

det virke, som enligt hushållningsplan----bör för året utsynas

----än äfven den afverkning, som efter undersökning å skogen

funnits böra genom gallring, rensningshuggning eller andra dylika

huggningar utöfver plan uttagas----. Sådana huggningar kunna

förutses och böra sålunda i hvarje fall kunna i utsvningsförslag upptagas.
Men har så likväl icke skett, och finner öfverjägmästaren vid inspektion
att afverkningen icke lämpligen bör uppskjutas, då äger han enligt
den af majoriteten klandrade bestämmelsen besluta om afverkningens
utförande. Detta går således ut på rättelse i en försummad del af
förvaltningen. Föreskriften i andra stycket rörer däremot i utsyningsförslag
redan upptagen afverkning, som i följd af väderleksförhållanden,
(bristande snötillgång eller annan svårighet för virkesforsling) behöfver
flyttas och därvid jägmästaren har att vända sig till öfverjägmästaren
i stället för att brefväxla med styrelsen.

Denna liksom den föregående föreskriften kan emellertid icke
medföra någon inskränkning i jägmästarens befogenhet i fråga om
tillgodogörandet af eldskadad, stormfälld eller aftorkad skog, hvarföre
kommitténs uttalanden härutinnan icke stå i något sammanhang med

636

ifrågavarande föreskrifter och följaktligen sakna all grund. Huru jägmästaren
skall förfara med virke, som, sedan utsyningsförslag ingifvits,
vindfälles eller genom eld eller eljest skadas, är särskildt stadgadt i
25 § af gällande instruktion.

Vidare har såsom exempel framhållits bestämmelsen i punkt 31
fjärde stycket, åtföljdt af kommentarier. Med denna föreskrift, som
lyder sålunda: »Då sådan värdering sker genom uttagande af profträd,

må, där öfverjägmästaren ej härom beslutat, vederbörande förrättningsman
bestämma det procenttal profträd» o. s. v. förhåller sig på följande
sätt: Värdering genom uttagande af profträd förekommer hufvudsak ligen

i norra delarne af landet, där virkesprisen beräknas per träd, i
löljd hvaraf bestämmelsen har ett ganska begränsadt tillämpningsområde.
Beträffande innehållet är den allenast en ändring af en förutvarande
och strängare bestämmelse, utfärdad af domänstyrelsen i samband med
utsyningsförslagens pröfning år 1898 och innehållande att profträden
skola utgöra 20 procent af stämplingsposten. Denna bestämmelse hade
tillkommit därföre att saluvirkets värdering tillförene varit otillfredsställande.
Sedan en ändring till det bättre inträdt, lades nu i jägmästarens
hand att själf efter förhållandena bestämma procenttalet
profträd, hvilket kan vara olika efter försäljningspostens storlek och
beskaffenhet i öfrigt. Men på det att, därest i något fall värderingen
sköttes otillfredsställande, rättelse skulle kunna ske under öfverjägmästarens
inspektioner har den ifrågavarande föreskriften intagits i
reglementet. Utan att helt utesluta den föregående bestämmelsen, som
på sin tid varit behöflig och medfört god verkan, gjordes föreskriften
nu mera lindrig.

Hvad majoriteten genom nu afhandlade exempel sökt bevisa, har
icke heller här blifvit bevisadt. Det för öfrigt i detta sammanhang
anförda rörer obetydligheter och kräfver därföre ej närmare bemötande.

Med stöd af uttalanden, hvillca i det föregående i vissa delar af
mig berörts, och efter att hafva refererat fjärde stycket af gällande instruktions
3 § samt till förut lämnade citat ytterligare fogat andra sådana från
vissa ämbetsskrifvelser har kommittén kommit till den uppfattningen,
angående öfverjägmästarens och jägmästarens ställning i förvaltningssystemet,
att den förres är ytterst dominerande, men den senares trängd
i bakgrunden såsom ett organ allenast för öfverjägmästarens dispositioner
samt att systemet lägger i den senares hand såväl befogenhet att bestämma
rörande livarje detalj i ett revirs skötsel, som skyldighet att inspektera,
att samma revirs förvaltning handhafves i enlighet med sålunda gifna
bestämmelser. Med förklarande därjämte att öfverjägmästaren ej annat

637

än i enstaka fall kan utöfva denna ledning på grund af personlig kännedom
om de lokala förhållandena, hvarföre misstag anses lätt kunna göras
till men för skogsskötseln och dess ekonomiska resultat, på samma
gång det befaras att den på ofvan nämnda sätt tillbakasatta jägmästarens
intresse minskas och liknöjdhet samt slapphet försvaga hans ansvarskänsla,
sammanfattar kommittén sin mening på sid. 1G5 och preciserar
å sid. 168 och 169 den ställning, som jägmästaren enligt kommitténs
mening bör intaga på följande sätt:

»Revirförvaltarens befogenhet skall dock, såsom äfven redan antydts,
ingalunda vara obegränsad, utan tvärtom underkastad sin gifna
begränsning och kontroll. I stort sedt torde den böra afse alla åtgärder,
som beröra den skogliga skötseln, och som måste bedömas och afgöras
på grund af lokala förhållanden inom ramen .af allmänna hushållningsoch
fastställda skogsindelningsföreskrifter, således ett planmässigt anordnande
och ledning af afverkningar, beståndsvård och kultur, vidare
vissa upplåtelser af grässlätter, mulbete, torf- och grustäkt. Han skall
ansvara för en omsorgsfull och rationell virkesaptering samt för virkets
värdering och vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att skydda och
förbättra förvaltningsobjekten samt anvisa och fördela revirarbetet åt
assistenter och kronojägare, så att det snabbt och väl utföres. För
expeditionsgöromålens noggranna utförande samt för bokföring af penningemedel
och virke bör revirförvaltaren bära ansvaret, liksom han
äfven bör tillse, att beståndshistorik-, arrende- och andra nödiga liggare
noggrant föras.»

»Alla dessa arbeten böra vara fria från det direkta ingripande af
utomstående, som det nuvarande systemet föreskrifver; ty de planläggas
och ordnas bäst på ort och ställe och kunna aldrig rätt bedömas etter
utredningar eller detaljerade, om än väl utförda beskrifningar af de
lokala förhållandena. I dessa arbeten är det äfven, som revirförvaltaren
alldeles särskild! kan gifva prof på sina kunskaper och sin energi. Det
sätt, hvarpå de utföras, kommer därigenom att bära vittnesbörd om
hans förmåga af själfständigt handlande och tänkande.»

Beträffande första stycket af här citerade uttalande angående den
ställning och befogenhet, som bör tillkomma en jägmästare, får jag
utan att likväl här ingå i någon detalj granskning nämna, att jag så
mycket mindre har något väsentligt att däremot erinra, som enligt
min uppfattning denne tjänsteman i hufvudsak redan enligt gällande
bestämmelser har en sådan ställning och befogenhet. Jag vill dock
härvid erinra att upplåtelser af bete och grässlätter och andra dylika

638

Öfversikt af
gällande bestämmelser

angäende
skogstjänstemännens

ställning i
förvaltningssystemet.

ärenden i följd af pågående omarbetning af 1894 års skogsordning
på sätt ofvan är omnämndt ej ännu öfverförts på lokala förvaltningen.

Däremot måste jag taga bestämdt afstånd från innehållet i andra
stycket. Frågan gäller bär en systemförändring och införande af s. k.
opersonlig ledning.

Den motivering för en systemförändring, som kommittén lämnat
i här ofvan om förmälda, i största korthet refererade framställning, är
enligt min mening icke Objektiv, utan grundad på subjektiva åskådningar,
tillkomna, på sätt redan i vissa delar påvisats, genom oförståelse
eller misstolkning af gällande författningars innehåll och anda. Framställningen
rör sig hufvudsakligen med lösryckta exempel och citat,
men innehåller icke, ehuru vida mer af behofvet påkallad, någon samlad
öfversikt .af gällande bestämmelser angående tjänstemännens verkliga
ställning i förvaltningssystemet. För att vidare motivera min uppfattning
och i någon mån fylla luckan i den lämnade utredningen, anföres
följande.

.För den förvaltande skogspersonalens tjänsteverksamhet och den
ställning personalen vid utöfvande af sin verksamhet intager, är i första
rummet nu gällande instruktion den 23 december 1909 grundläggande,
men då en instruktions bestämmelser i regeln äro allmänt hållna och
begränsade till förvaltningens hufvuddrag, hafva jämväl de föreskrifter,
som röra instruktionsparagrafernas tillämpning, i ofvannämnda
hänseende sin betydelse. Öfverjägmästarens ställning angifves hufvudsakligen
i 3—11 §§ och jägmästarens i 14—37 §§ af nämnda
instruktion.

I domänstyrelsens underdåniga skrivelse den 28 oktober 1889
äro motiver anförda beträffande de ändringar i förvaltningssystemet, som
genom sistnämnda års instruktion vidtogos. Beträffande 3—5 §§, hvilka
i allt väsentligt uti 1909 års instruktion bibehållits oförändrade, sådana
de formulerats uti 1889 års instruktion, innehålla motiverna bland
annat följande: För att främja personlig samverkan mellan öfverjägmästaren
och jägmästaren samt tillika förekomma mångskrifveri i
förvaltningen, har i 3 § införts bestämmelse, att öfverjägmästaren årligen
skall besöka revirens skogar för att med jägmästaren öfverlägga
om hvad med revirets förvaltning äger sammanhang. Med bibehållande
af bestämmelsen från 1869 års instruktion om skyldighet att verkställa
inspektion, har därjämte inrymts åt öfverjägmästaren befogenhet, att
mera verksamt ingripa i förvaltningen och att under vissa villkor föreskrifva
jämkningar eller mindre afvikelser från fastställda hushållningsplaner
m. m. Då emellertid jägmästaren skall handhafva den omedel -

639

bara skogsförvaltningen, ansågs nödigt att närmare precisera på hvad
sätt och i hvilka fall öfverjägmästaren må äga göra sin åsikt gällande,
enär eljest kunde befaras att jägmästarens själfverksamhet hämmades.

Jämföras dessa paragrafers innehåll, finner man att öfverjägmästaren
såsom distriktets chef — förutom öfvervakandet att underlydande
personal på föreskrifvet sätt med noggrannhet fullgör sina åligganden
och så mycket som möjligt ägnar sig åt verksamheten i skogarna —
har till uppgift att årligen besöka allmänna skogar i hvarje revir för
öfverläggning med jägmästaren om hvad med revirets förvaltning äger
sammanhang, att för undersökning å stället och för kännedoms inhämtande
om de allmänna skogarnas förvaltning och skötsel företaga
inspektionsresor med rätt för honom att dels efter samråd med jägmästaren
göra jämkning eller mindre afvikelse från hushållningsplan
eller fastställdt arbetsförslag, dels ock, där anledning till anmärkning
mot skogspersonalens tjänstutöfning eller i något hänseende oriktighet,
försummelse eller öfverträdelse ägt rum, vidtaga åtgärd till rättelse
samt, därest i visst fall särskild åtgärd för skogsskötselns främjande
befunnits nödig och böra omedelbart bringas i verkställighet, eller redan
föreskrifven åtgärd funnits böra utföras i annan ordning eller på annat
sätt, än jägmästaren enligt sin uppfattning af förhållandena ansett lämpligt,
därom lämna jägmästaren skriftligt besked.

Tydligt är, att ingripandet i förvaltningsåtgärder sker allenast efter
undersökning å stället, och att med den begränsning, som här är föreskrifven,
samt med bestämmelsen att åt jägmästaren skall lämnas skriftligt besked
afses, på sätt i motiveringen framhålles, att hans själfverksamhet ej må
hämmas. Ty det står honom härigenom fritt att draga meningsskiljaktighet
inför domänstyrelsens pröfning och att såmedelst söka få sin
mening gällande.

1 6 och 7 §§ stadgas att öfverjägmästaren dels med ledning af
de i 17 § omförmälda förslag skall upprätta och till domänstyrelsen
ingifva förslag såväl till de åtgärder, som böra vidtagas å de allmänna
skogarna inom distriktet, som ock till de utgifter, som för ändamålet
erfordras, dels ock, sedan förenämnda förslag blifvit af domänstyrelsen
pröfvade, skall till vederbörande länsstyrelse lämna uppgift å virke m. m.,
som skall å auktion säljas, och därvid föreslå vilkor för försäljningen
m. m.

Vid handläggningen af dessa förslag, som beröra förvaltningens
viktigare delar, förfares på följande sätt: enligt punkt 28 i domänstyrelsens
reglementariska föreskrifter insänder öfverjägmästaren de till
honom från jägmästaren inkomna utsyningsförslag jämte sammandrag

640

för distriktet, med anteckning uti särskildt därför i jägmästarens förslag
afsedd kolumn af de ändringar och tillägg han vid granskning funnit
erforderliga. Hvad förvaltnings- och utgifts förslagen angår, förfares
med dem i enlighet med punkt 45 och 46, tillämpade enligt af domänstyrelsen
lämnad upplysning sålunda:

Omedelbart efter det förslagen inkommit till öfverjägmästaren (15
september i de norra distrikten) skall han till styrelsen insända preliminär
uppgift, summariskt för hela distriktet, å det utgiftsbelopp från reservationsanslaget
till skogsväsendet, som af jägmästaren ifrågasatts. Om
däraf framgår, att summan af dessa belopp jämte öfriga utgifter, som
skulle utgå från detta af riksdagen anvisade anslag, öfverstiga hela dess
belopp, underrättar styrelsen öfverjägmästaren härom till ledning för
den reduktion, som måste göras å de ifrågasatta förvaltningsbeloppen.

Med ledning häraf kunna öfverjägmästarne efter samråd med jägmästarne
upprätta ett lämpligt utgiftsförslag för distriktet, hvilket jämte
jägmästarnes förslag lägges till grund för styrelsens generalförslag rörande
användandet af reservationsanslaget till skogsväsendet. Om vid generalförslagets
upprättande någon ytterligare minskning i utgifterna måste
äga rum, ordnas det så, att öfverjägmästarne härvid kunna rådfrågas.
De kallas nämligen vid tiden för generalförslagets upprättande till sammanträde
inför styrelsen angående förvaltningsfrågor. Om det likväl
senare visar sig att för berörda anslagsbelopps nedbringande för att
nå innanför reservationsanslagets maximibelopp en afprutning hellre
bort träffa ett annat förslag än som skett, kan jämkning sedermera
vinnas.

Innehållet i öfriga paragrafer, som röra öfverjägmästarens verksamhet
i mera administrativt hänseende, lärer ej i detta sammanhang
påkalla vidare belysning.

Hvad därefter beträffar jägmästaren, har han enligt 14 § af instruktionen
att handhafva de allmänna skogarnas omedelbara skötsel och förvaltning.
På honom ankommer därför enligt 17 § af instruktionen att
årligen upprätta häri ofvan omnämnda utsynings- och förvaltningsförslag.
Beträffande dessa förslag, som röra åtgärder för afverkning och virkesförsäljning
samt för skogarnas vård, föryngring och förvaltning i öfrigt,
innehåller punkt 21 i ofvannämnda reglemente följande: Dessa förslag
))påkalla skog stjänstemännens särskilda uppmärksamhet och omtanke, i all
synnerhet som vid hushållningsplaners och afverkningsberäkningens uppgörande
icke kunna på förhand i detalj föreskri/vas alla för skog sskötselns
främjande nödiga åtgärder eller förutses förändringar i skogarnas beskaffenhet,
afsättnings- och andra på skogsskötseln inverkande förhållanden

641

hvilka påkalla särskilda förfaringssätt och därefter lämpade åtgärder. Jägmästaren
skall därför genom undersökning och iakttagelser å ort och ställe
göra nödiga förberedelser och anteckningar för blifvande utsynings- och
förvaltningsförslag, så att dessa förslag må blifva grundade på för handen
varande förhållanden och leda till ändamålsenliga åtgärder och förfaringssätt.
»

Angående beståndsvårdens och skogsföryngringsåtgärders bedrifvande,
om sammanförande af vissa skogar allt efter belägenhet vid flottled
och skogarnas beskaffenhet i lämpliga ntsyningsområden, om flere
års afverkningsbelopps utbjudande å samma skog eller om sammanförande
af revirets afverkningsbelopp på vissa skogar med iakttagande
att motsvarande virkesbelopp besparas å andra, allt där sådant för hushållningens
ändamål och till underlättande af afsättningen är erforderligt,
äfvensom att i utsyningsförslag äfven bör upptagas den afverkning,
som jägmästaren efter undersökning å skogen funnit böra genom gallring,
ränsningshuggning eller under dylika huggningar utöfver planen
uttagas med flera detaljer i förvaltningen äro anvisningar i berörda
reglemente lämnade, hvilka afse att mana revirförvaltarna till aktgifvande
på alla å skogsskötseln och hushållningen i dess helhet inverkande
faktorer.

Jägmästaren har sålunda på grund af 14 och 17 §§ i instruktionen
och i reglementet rörande dessa paragrafers tillämpning gifna föreskrifter
sig anvisadt ett öppet fält för sin verksamhet och ej allenast frihet, utan
också skyldighet att i denna verksamhet inlägga sin energi och sina
insikter. Han kan och bör med ett ord i ofvan nämnda förslag gifva
alla de uppslag till skogshushållningens främjande, han finner för detta
ändamål vara lämpliga.

I en så omfattande förvaltningsverksamhet som den, hvilken åligger
skogsstaten, måste helt naturligt dessutom många andra föreskrifter af
mera administrativ art eller s. k. ordningsföreskrifter i synnerhet i fråga
om penningförvaltning, virkesförsäljning under band in. m. vara af
behofvet påkallade. Någon redogörelse liärutinnan lärer ej här vara på
sin plats i vidare mån, än som för belysande af framställda anmärkningar
i det föregående redan är anfördt.

Det nuvarande systemet är till väsentlig del grundadt på personlig
samverkan mellan öfverjägmästaren och jägmästarne, som äro revirens
verkliga förvaltare. Den förre besöker årligen revirens allmänna skogar
för öfverläggning med revirförvaltarne i förvaltningsfrågor, han äger
ej göra ändring i hushållningsplan eller fastställdt arbetsförslag annat
än i samråd med revirförvaltaren och han kan föreslå ändring eller

Samman

fattning.

642

tillägg i utsynings- och förvaltningsförslag eller i särskilda tall väcka
egna förslag till skogshushållningens höjande, hvilka samtliga förslag
pröfvas af domänstyrelsen. Men öfverjägmästaren skall tillika utöfva
en inspekterande funktion med rätt att ingripa och vidtaga åtgärd till
rättelse ej allenast om oriktighet, försummelse eller öfverträdelse ägt
rum, utan äfven därest i visst fall särskild åtgärd, som af förbiseende
eller annan anledning ej kommit till utförande, befinnes omedelbart böra
verkställas för skogsskötselns främjande eller ändring i redan föreskrifven
åtgärd är behöflig. I dessa senare fall skall, om jägmästaren har skiljaktig
mening, honom lämnas skriftligt besked, så att han kan söka få
denna sin mening gällande genom att underställa frågan styrelsens
pröfning.

Öfverjägmästaren har, i korthet sagdt, alltså eu öfvervakande,
inspekterande och under angifna förhållanden äfven en i förvaltningshänseende
i viss mån ingripande befogenhet, men han har också en annan
och ej mindre maktpåliggande uppgift, nämligen att vid besök å skogarna
genom personlig samverkan och öfverläggningar med revirförvaltarna
stödja dem i deras verksamhet, uppmuntra goda uppslag och initiativ,
där de förekomma, och verka för att sådana må komma till stånd jämväl
i öfriga delar af distriktet samt slutligen att själf väcka förslag till
hushållningens höjande. Och systemet är så afvägdt, att jägmästarens
själfverksamhet icke må hämmas. Också saknas, så vidt jag under
min föregående verksamhet i statens tjänst kunnat inhämta, exempel
på att en revirförvaltare, som har ansvarskänsla och i arbetet duglighet,
icke får i sin verksamhet utöfva sin själf bestämmanderätt. Han är icke,
såsom i betänkandet framhäfts, ställd i bakgrunden som ett organ allenast
för öfverjägmästarens dispositioner, utan han är revirets verkliga förvaltare.
Hans kunskaper och fackliga utbildning likaväl som hans kännedom
om skogarna och de lokala förhållandena med dess skiftande möjligheter
för skogsbrukets bedrifvande kunna fritt göra sig gällande och
komma till användning för hushållningen och dess ekonomiska resultat.
Något hinder finnes uppenbarligen icke härför. Lika öfverdrifvet och
overkligt som talet är om jägmästarens ställning i det nuvarande förvaltningssystemet,
lika grundlöst är också talet om det nuvarande systemets
verkan på jägmästarens nit och ansvarskänsla.

Då enligt gällande bestämmelser kan till öfverjägmästare väljas
den lämpligaste bland erfarna och kunniga revirförvaltare, torde hans
kompetens såsom förman ej kunna dragas i tvifvelsmål. Något sådant
har ej heller uttalats i fråga om hans uppgift såsom inspekterande.
Erkännes hans kompetens att bedöma, huruvida revirförvaltares för -

«43

farande är ändamålsenligt eller icke, måste lians kompetens erkännas
äfven då han i senare fallet bedömer på hvilket sätt åtgärden bör utföras
för att blifva ändamålsenlig och då han i enlighet därmed gifver revirförvaltaren
anvisningar. Att under sådant förhållande en öfverjägmästare
kan under inspektionsresor och andra besök å skogarna ntöfva en för
skogshushållningens främjande mera gagnelig verksamhet, om han fortfarande
äger den befogenhet honom nu tillkommer, än om han enligt
kommitténs teori skall betraktas såsom en »utomstående», den där ej
får ingripa i en om än aldrig så oerfaren och nykommen eller ovillig
och likgiltig revirförvaltares arbeten rörande revirets skogliga skötsel,
lärer väl ej kunna bestridas. Mod hänsyn till den vikt skogshushållningen
äger för vårt lands ekonomi är det nödvändigt att de organ,
genom hvilka kontrollen och tillsynen öfver revirförvaltningarna utöfvas,
äfven äga att ingripa i själfva förvaltningen. På sätt ofvan är nämnd t
har öfverjägmästarens omnämnda befogenhet icke visat sig hämmande
eller hinderlig för en dugande och för sitt kall intresserad jägmästares
verksamhet. Det finnas stora arbetsfält för båda och rikliga tillfällen
till en fruktbringande samverkan för skogshushållningens främjande.

Till stöd för det nya förvaltningssystemet med »opersonlig ledning»
har anförts att detsamma blifvit genomfördt i vissa tyska stater, och hafva
åberopats tyska uttalanden om dess förträfflighet. Meningarna härom
äro dock delade inom den tyska forstlitteraturen. Jag tillåter mig
åberopa den redogörelse i nu berörda hänseende, som lämnats i domänstyrelsens
underdåniga yttrande den 27 september 1911 i fråga om de
administrativa förhållandena inom skogsstaten. Detta yttrande är publiceradt
i skogsvårdsföreningens tidskrift, fackafdelningen häftet 9—10
för år 1911 och den åberopade redogörelsen förekommer å sid. 341—
342. Häraf framgår att revirförvaltaren i den svenska statsskogsförvaltningen
icke kan anses likställd med den preussiska »Oberförster»,
på sätt von Bentheim i sitt arbete »Das Oberförstersystem» ser hans
ställning, och att denne författares reformförslag ej är tillämpligt på
våra förhållanden. Den svenske revirförvaltaren har nämligen en friare
ställning än den preussiska. I »Centralblatt fur das gesamte Forstwesen»
har bemälde författares arbete refererats. Ehuru referenten därvid anser
von Bentheims kritik i många afseenden träffa de österrikiska förhållandena,
hvilka mer eller mindre öfverensstämma med de preussiska,
tar han dock bestämdt afstånd från von Bentheims förslag, att revirförvaltaren
skall vara underkastad endast opersonlig ledning, såsom enligt
hans mening otillräcklig och knappt genomförbar. Med afseende härpå
säger han: »Att planerna för skogshushållningen böra vara ensamma

Opersonlig

ledning.

Ö44

bestämmande, därom äro vi fullt ense med von Bentheim, ty det är ett
ot.ing att hvarje Oberforstmeister eller Forstrat skall kunna föranstalta
nya åtgärder i fråga om skogshushållningen och därmed beröfva den
all stabilitet; men det är också ett oting att tilldela den revirförvaltaren
öfverordnade kontrolltjänstemannen en ren polistjänst och att fråntaga
honom hvarje inflytande på skogshushållningen». Den svenske öfverjägmästaren
äger, på sätt ofvan också är visadt, icke den stora befogenhet
i fråga om skogsliushållningsplaner och ej heller i öfrigt, som inspektionstjänstemännen
i Österrike och Preussen, och hvilken befogenhet
von Bentheim och med honom referenten klandra.

Enligt kommitténs förslag skall distriktsstyrelsen leda och kontrollera
revirförvaltarnes arbeten. Någon olägenhet att hos eu styrelse förena
dessa tvenne uppdrag anser kommittén icke förefinnas, ty — säges
det — beslutanderätten tillhör styrelsen, under det att inspektionen
verkställes af de olika personerna i styrelsen (sid. 181), hvarigenom
den opersonliga ledningen förmenas vara genomförd. Efter slutad inspektionsresa
skall den inspekterande inför styrelsen föredraga sitt inspektionsprotokoll
och styrelsen skall besluta i fråga om de anmärkningar,
som vid inspektionen blifvit framställda mot revirförvaltarnes
förfarande, sedan vederbörande blifvit hörd.

Då emellertid den inspekterande är den ende af styrelsens beslutande
funktionärer, som varit på stället, där det anmärkta förfarandet
försiggått, och då de öfriga funktionärerna följaktligen icke hafva den
kännedom om de lokala förhållandena, som, enligt majoritetens med
mycken skärpa uttalade mening, är en ovillkorlig förutsättning för ett
riktigt bedömande af frågor rörande den skogliga skötseln, blir följden
den, att det blir den inspekterandes personliga uppfattning, som dikterar
styrelsens beslut. Den enda skillnaden mellan det nuvarande och det
nya systemet i nu förevarande hänseende är alltså af rent formell natur
och ligger allenast uti inspektionsresultatets delgifvande i form af ett
styrelsebeslut, men alldeles icke uti något sakligt förhållande. Det
hjälper här föga att föreskrifva att den inspekterande icke får följa sin
personliga åsikt, ty de allmänna direktiv eller riktlinjer för hushållningen,
som enligt majoritetens mening böra utgå från centralstyrelsen,
kunna omöjligen vara så detaljerade, att de kunna efter bokstafslydelsen
tillämpas på de mångfaldigt växlande förhållanden, som förekomma i
våra naturskogar. Och det är därföre allenast genom den undersökning
å stället och en härigenom vunnen personlig kännedom om de lokala
förhållandena, som den inspekterande får sin personliga uppfattning om
huruvida revirförvaltarens förfarande står i öfverensstämmelse med

645

nämnda allmänna riktlinjer eller ej, eller med andra ord, om de äro
ändamålsenliga eller icke.

För så vidt det nr teoretisk eller formell synpunkt låter säga sig,
att olägenhet uppstår genom att förena uppdragen att inspektera och
i vissa fall ingripa i förvaltningen för att leda densamma, så linnes
denna olägenhet likaväl hos en distriktsstyrelse, som hos öfverjägmästareinstitutionen.
Men af hvad härutinnan redan är anfördt torde vara
ådagalagdt såväl att under våra förhållanden någon verklig olägenhet
icke uppstått af att dessa uppdrag äro förenade eller gemensamt ingå
i öfverjägmästarens verksamhet, som ock att den s. k. opersonliga ledningen
under våra förhållanden är otillräcklig och icke kan i praktiken
genomföras.

Ehuru jag af skäl, som i det föregående framförts, ej kan biträda
förslaget om att revirförvaltningen skall vara underkastad endast en
opersonlig ledning, utan anser öfverjägmästarens nuvarande befogenhet
böra bibehållas, därvid likväl åtgärder böra vidtagas, på sätt här nedan
skall närmare utvecklas, dels för att hans verksamhet i skogarna ej må
genom expeditionsgöromål hindras, dels för minskning af distriktens
omfattning, vill jag härmed ej hafva uttalat, att öfverjägmästareinstitutionen
är skickad att för all kommande tid öfvertaga alla de uppgifter
och ärenden, som kunna tillkomma under skogshushållningens fortgående
utveckling och därmed följande revirökning och ytterligare decentralisering
från det centrala ämbetsverket.

En sådan decentralisering torde visserligen oberoende af skogshushållningens
utveckling komma att i viss mån påskyndas i följd af
den på dagordningen nu stående frågan om statsdepartementens omreglering
i samband med centrala ämbetsverks förenande med de departement,
till hvilka de höra. hivad särskild! beträffar det verk, som
har ledningen af statsskogarnas förvaltning om hand och som, ehuru
omorganiseradt såsom en afdelning under jordbruksdepartementet, likväl
fortfarande skulle på eget ansvar afgöra ärenden rörande den verket
nu anförtrodda förvaltningen, kan väl med all sannolikhet antagas att
med denna omorganisation och därmed förenade nya uppgifter och
göromål för ämbetsverket kommer att följa ökadt behof af öfverflyttning
nedåt af ärenden, som röra den lokala förvaltningen.

Men innan denna omfattande regleringsfråga blifvit fullständigt
utredd och slutbehandlad och med ledning af denna utredning det
kan fullt öfverblickas och bedömas, huru mellaninstansen mellan en
blifvande departementsafdelning och revirförvaltningarna bör ordnas,
torde något välgrundadt förslag till eu sådan instans ej kunna fram -

Distrikts styrelse -

läggas, hvarföre jag för min del ej kan biträda hvad kommittén liärutinnan
anfört och föreslagit.

Med denna min uppfattning af den nuvarande situationen anser
jag ändamålslöst ingå i eu detaljerad granskning af kommitténs omorganisationsförslag,
men kan ej underlåta göra en jämförelse mellan
detta förslag och det nuvarande förvaltningssystemet exempelvis för de
två nordligaste länen, hvilka enligt kommitténs förslag skola utgöra
området för en distriktsstyrelse med en chef och två styrelseledamöter.
De afvittrade delarna af dessa län intaga en ytvidd af 1,112 kvadratmil,
hvaraf 4,768,690 har upptagas af kronoparker, öfverloppsmarker
och ett fåtal andra under skogsstatens tillsyn eller förvaltning ställda
boställs- in. fl. slag af allmänna skogar. Hvad särskild! de förstnämnda
slagen af statsskogar beträffar, innehålla de i skogsmark enligt domänstyrelsens
årsberättelse för 1909 2,732,576 har, utgörande af hela landets
statsskogar ej mindre än tre fjärdedelar. Dessa skogar äro nu fördelade
på 35 revir och tre distrikt. På sätt här nedan närmare är utveckladt
har denna organisation visat sig i fråga om personal och arbetskrafter
icke kunna motsvara det nuvarande behofvet för hushållningens tidsenliga
bedrifvande. Likväl går kommitténs förslag ut på att sammanföra
dessa tre distrikt till förvaltningsområde för en distriktsstyrelse
med eu styrelsepersonal af samma numerär som nuvarande distriktschefers.
Men genom att sammanföra dessa i en, sannolikt i någon af
residensstäderna förlagd styrelse dragas de från de orter, där de skola
tjänstgöra. Åtminstone två af dem aflägsnas helt och hållet från den
miljö, i hvilken deras verksamhet nu rör sig. De komma ej vidare att,
så att säga, personligen stå i beröring med företeelserna inom deras
verkliga tjänstgöringsområden uti hvad som rörer underlydande personals
tjänsteutöfning, hvilket är till stort men för deras verksamhet.

Hvad beträffar styrelsens chef torde hans tid hufvudsakligen tagas
i anspråk för ämbetsgöromål, då han, såsom det heter i kommitténs
betänkande, endast tid efter annan skall företaga inspektioner, som han
själf bestämmer. Hvar och eu af de två öfriga ledamöterna i styrelseri
måste deltaga i och vara ansvariga för beslut i viktigare ärenden, som
äfven röra skogar, belägna utom eget inspektionsområde, hvarigenom
deras tid i vida högre grad än nu kommer att tagas i anspråk för
inarbeten, isynnerhet som de nödgas med stöd af handlingarna i ofvan
nämnda ärenden sätta sig in i lokala förhållanden, som de ej känna.
Och, livad som här är af än större betydelse, deras inspektionsområden,
som nu befunnits vara för stora, blifva än mera omfattande, vid det
förhållande att chefens inspektionsresor äro begränsade och mera till -

647

falliga. Det synes mig att allt detta icke kommer att innebära någon
förbättring, ntan en afgjord försämring i det bestående.

Då jag utgår från att hufvud sakligen på det beståendes grund
vinna förbättringar inom skogsförvaltningen, vill jag med afseende å
den närmaste tiden framåt framhålla följande:

År 1902, då Västerbottens och Norrbottens öfverjägmästardistrikt
omreglerades till tre distrikt, nämligen Umeå, Skellefteå och Luleå
distrikt, utgjorde afverkningarna å kronans skogar därstädes 1,077,134
kubikmeter med en totalinkomst af 3,315,603 kronor. Dessa afverkningsbelopp
hafva allt efter afsättningsförhållandenas utveckling år från
år stigit och belöpte sig år 1910 till 1,838,850 kubikmeter med en
totalinkomst af 6,342,772 kronor. [Tnder förutsättning af skogsföryngringsarbetens
bedrifvande i större omfattning än hittills, är det af
synnerlig vikt för hushållningen å statsskogarna, att de möjligheter
för afverkningarnas vidare utveckling, som genom förbättrade afsättningsförhållanden
under senaste tiden yppat sig och efter hand ytterligare
kunna påräknas varda till fullo utnyttjade. Men härmed följer behofvet
af ökade arbetskrafter inom såväl revir- som distriktsförvaltningarna.
1 båda dessa har den nuvarande personalen redan visat sig otillräcklig.
För så vidt hushållningen å statsskogarna skall kunna tidsenligt utvecklas,
så att en god beståndsvård och erforderliga föryngringsarbeten
komma till stånd, är enligt min uppfattning nödvändigt att vissa revir,
som nu äro allt för stora, delas och att distriktens antal inom Västerbottens
och Norrbottens län, där tre fjärdedelar af statsskogarna äro
belägna och där öfverjägmästarnes verksamhet försvåras genom långa
afstånd och bristande kommunikationer, ökas med ett distrikt, så att
reviren kunna fördelas på fyra distrikt, hvarjämte för tillsyn öfver föryngringsarbeten
och beståndsvårdande huggningar erfordras ökning af
kronoj ägarepersonalen.

Såsom revir, hvilka äro allt för stora och utan dröjsmål böra
delas, framhållas Åsele revir, som tillsammans med den nu till Tåsjö
revir hörande delen af Dorotea socken, bör ombildas till två revir, i
sammanhang hvarmed jämkningar mellan Tåsjö, Junsele och Anundsjö
revir erfordras; Norra Lycksele revir, som tillika med Malå socken, nu
tillhörande Norsjö revir, likaledes bör ombildas till två revir, i sammanhang
hvarmed Norsjö och Jörns revir böra regleras till sina gränser,
så att skogsarealen dem emellan utjämnas; Österdalarnas revirs delning

648

Förhöjning
af arfvodet
för öfverjägmästareassistent.

är ock al beliolvet högligen påkalladt, likaså Malmesjaurs revirs,
men i fråga om det senare torde delning böra anstå, tills afvittringen
inom Arjepluogs socken afslutats och kronoparksarealen därstädes blifvit
känd. Afven många andra revir hafva större omfattning än för deras
skötsel och förvaltning är lämplig, men åtgärder för deras reglering
torde ej böra företagas, förr än erfarenhet vunnits om den verkan, som
revirpersonalens befriande från befattningen med enskildes skogar kan
medföra.

Beträffande assistentbiträdet vid öfverjägmästareexpeditionen är i
gällande instruktion stadgadt, att det åligger honom att enligt i förordnandet
meddelade föreskrifter på förmans ansvar biträda vid expeditionsgöromål,
och enligt 9 punkten i reglementariska föreskrifter för skogsstatens
tjänsteförvaltning äger öfverjägmästaren att bemyndiga honom
att till vederbörande jägmästare remittera sådana under öfverjägmästarens
frånvaro inkomna ärenden, hvilka påkalla jägmästarens utlåtande,
älvensom att expediera ärenden, som icke påkalla omedelbart beslut
eller yttrande af öfverjägmästaren.

Då alltså enligt gällande instruktion öfverjägmästareassistentens
åliggande att biträda vid expeditionsgöromål närmare bestämmes af
domänstyrelsen vid förordnandets utfärdande, kan hans arbete utsträckas
äfven till utredningar i ärenden af större vikt och betydelse än dem,
öfverjägmästaren kan bemyndiga honom att behandla. Detta är af stor
vikt för underlättande åt öfverjägmästarens verksamhet i skogarna. Men
lör utförande åt nu nämnda mera maktpåliggande arbeten förutsättes
att assistenten genom föregående tjänstgöring ute å revir vunnit erforderlig
kännedom om skogsförvaltningens olika sidor så i fråga om
utegöromålen, som ock i hvad arbetet å expeditionen däraf beröres.

Med afseende härå anförde löneregleringskommittén i sitt betänkande
angående reglering af skogsstatens löneförhållanden följande: »öfverjägmästareassi
sten tens uppgift blir då i sin mån mera kräfvande än
de flesta öfriga assistenters och bör lämpligen utgöra, så att säga, det
sista stadiet under assistenttiden. Med hänsyn härtill synes ock arfvode
för öfverjägmästareassistent böra sättas till det högsta belopp, som må
anses böra tillmätas assistent vid skogsstaten och befattningen såsom
öfverjägmästareassistent i befordringsväg jämnställas med de mest kräfvande
uppdrag, hvilka för extra jägmästare komma i fråga.»

Arfvodet för assistent vid öfverjägmästareexpedition utgör nu 3,200
kronor och är till beloppet något högre än revirassistentens, men då denne
senare för sina förrättningar åtnjuter, förutom resepenningar, dagtraktamente
af 6 kronor, har han i själfva verket för sin verksamhet en

64V>

större inkomst än assistenten vid en öfverjägmästareexpedition. Härigenom
nppstå för erhållande af fullt kvalificerade personer till sistnämnda
befattning stora svårigheter, hvilka ej kunna förekommas med
mindre än att arfvodet något höjes för denna befattning. Af dessa skäl
anser jag att arfvodet till öfverjägmästareassistent bör bestämmas till
4,000 kronor.

Vid behandling och afgörande af vissa ärenden är det för öfverjägmästaren
behöfligt att rådgöra med juridiskt bildad person. Sådana
ärenden äro: utarrenderingsmål, ärenden, hvilkas behandling står i samband
med enskild persons rättsförhållande, aftal om virke sförsäljning,
m. fl. Ett mindre anslag, 400 å 500 kronor, torde vara erforderligt
för att vid öfverjägmästareexpeditionen kunna erhålla en för oivan nämnda
ändamål kvalificerad person såsom sakkunnigt biträde.

Kommittén har framställt förslag därom, att försäijningsvirket å
kronans skogar skall utstämplas året före försäljningen. Afsikten därmed
är att bereda revirpersonalen tillräcklig tid för stämplingens utförande
m. in., men går också ut på spekulanters bekvämlighet, så att
de i tid kunna göra sina förberedelser för virkesinköp och timmerdrifningar.

Denna förändring af tiden för försäljning innebär för staten som
skogsägare olägenheter, som ej böra förbises. Ju längre i förväg en
skogsägare måste planlägga årsafverkningen i och för försäljning, desto
större risk löper han i fråga om försäljningsresultatet. Priset å råämne
till trävaruindustrien är beroende af marknadsläget och detta ändras
ej sällan under loppet af ett år. Det ena året står exempelvis plankpriset
högt, men sjunker följande året väsentligt. Planlägges årsafverkningen
under det förstnämnda året med hänsyn till marknadsläget och
inriktas densamma hufvudsakligen på utstämpling af gröfre och öfverårig
skog, men sker försäljningen först under det följande året, då
priset redan sjunkit kan det ej bortresoneras, att skogsägaren gjort
en dålig affär genom att uppskjuta försäljningen. Att olägenheter i
en eller annan form i nu berörda afseende äro oundvikliga, om såsom
allmän regel fastslås, att försäljning ej får ske förr än året efter virkets
utsyning, torde vara uppenbart; och komma sådana olägenheter att
drabba i all synnerhet skogsägaren — staten, som årligen har stora
virkesförsäljningar från sina skogar att utföra i marknaden. Att årsafverkningsbeloppen
å statsskogarna ej grunda sig uteslutande på hushållningsplaner,
såsom kommittén förmenar, utan lämpas jämväl efter
konjunktur och afsättningsförhållanden har jag i annat sammanhang
framhållit.

Juridiskt,
biträde vid
öfverjäg*
mästareexjvHditioner.

Virkes fttrsäl.

jnim»

B50

Endast i de revir, som ännu äro allt för stora, exempelvis flere af
lappmarksreviren och ett eller annat revir inom andra orter, där i anseende
till årsafverkningsbeloppens storlek tiden blir väl knapp för revirpersonalen
och spekulanterna att kunna fullt tillgodose kvar och en sina
uppgifter i förberörda afseende, torde staten böra underkasta sig ofvannämnda.
olägenheter i afbidan på att reviren under förutsättning af
orternas utveckling med afseende å kommunikationer kunna delas och
afverkningsbeloppen utan olägenhet säljas samma år de utstämplas. I
många revir däremot kan revirpersonalen, om tiden väl användes, mycket
väl medhinna att på tillfredsställande sätt utstämpla årsafverkningen
och i öfrigt förbereda auktionsförsäljningen af kronovirket. Åfven
spekulanterna kunna beredas tillfälle besiktiga det utstämplade virket
och loga anstalter för dess utdrifning. I flera revir utgöres betydande
del al årsafverkningen af sådant virke, som icke utbjudes å auktion,
utan säljes under hand. Det synes mig på grund af det anförda böra
fortfarande öfverlämnas åt vederbörande centralstyrelse att efter förhållandena
lämpa tiden för virkesförsäljningen.

Enligt nuvarande ordning förbereder revirförvaltaren under löpande
arbetsår sitt utsyningsförslag för det kommande året. Dessa förslag
inkomma vid årsskiftet till öfverjägmästaren och insändes af honom
efter granskning före 1 mars till domänstyrelsen, under hvilken månad
förslagen pröfvas och beslut imder vanliga förhållanden expedieras till
öfverjägmästaren, som har att så fort ske kan öfverlämna de pröfvade
förslagen med hvad därtill hörer till revirförvaltarna. Allt efter som
stämplingarna, som i många revir kunna taga sin början i maj månad,
traktvis eller uti viss del af reviret ägt rum, kunna stämplingslängder
med åtföljande utredning om timmerutbytet m. in. successivt insändas
till ötverjägmästareexpeditionen och där eller genom jägmästaren göras
tillgängliga för spekulanter. Samtliga stämplingslängder skola vara
inlämnade före 20 augusti.

Nuvarande bestämmelser lägga ej hinder för att domänstyrelsen
förbehåller sig pröfning af auktionsanbuden. Därest kommitténs anmärkningar
i fråga om Konungens befallningsliafvandes kompetens att
omhänderhafva virkesförsäljning och pröfning af auktionsanbud kunna
anses befogade och utgöra tillräckliga skäl att befria nämnda myndighet
från detta åliggande, kan det vara lämpligt att vederbörande öfverjägmästare,
hvar inom sitt distrikt, omhändertager åliggandet hvad auktions
utlysande och afhållande beträffar, med en af distriktets revirförvaltare
såsom bisittare och det vid öfverjägmästareexpeditionen anställda juridiska
biträdet såsom protokollsförare; och som öfverjägmästaren enligt nuva -

651

rande bestämmelser har att före 1 september till länsstyrelsen insända
såväl stämplingslängder som auktionsvillkor, kungörelse och annonser
om virkesauktion, kan han utan tidsförlust direkt utlysa auktion till
mediet af september månad. Efter granskning af de för anbuden inlämnade
säkerheter insändas desamma tillika med auktionsprotokoll till
domänstyrelsen af öfverjägmästaren med yttrande öfver anbudens antaglighet.
Om stämplingen af försäljningsvirket och auktionerna ungefärligen
ordnas på ofvan nämnda sätt, torde i flertalet revir några svårigheter
i ofvan berörda hänseenden ej uppstå för revirpersonalen eller
spekulanter.

Edv. Kinberg.

652

Särskild! yttrande af herrar Welander och Wiklund.

Då undertecknade icke kunna instämma i kommitténs förslag om
inrättande af distriktsstyrelser för statens skogar i Norrland och Dalarna,
få vi i denna fråga uttala följande afvikande mening:
stttteskogs- För skötseln af statens skogar bör, liksom ifråga om livarje annan

Infart''och förvaltning, anordnas en efter förvaltningens art lämpad administration,
hehofvet af I likhet med öfriga grenar af statsförvaltningen skall en centralinspektion
styrelse utöfva högsta ledningen och öfverinseendet öfver statsskogshus''
hållningen, men det omedelbara handhafvandet af skogsskötseln vara anförtrodt
åt i orterna bosatta tjänstemän.

Denna centralstyrelse, som sålunda skall hafva att leda skogshushållningen
och som äfven har att bära ansvaret därför, måste det tillkomma
att angifva vissa allmänna grunder för skogarnas skötsel, likasom
ock det måste förbehållas samma myndighet handläggandet af så
viktiga frågor som granskning och fastställandet af upprättade skogshushållningsplaner,
årliga utsynings- och afgiftsförslag för de olika
reviren o. s. v. Däremot måste tillämpningen af dessa allmänna grunder
för skogskushållningen bero på förhållandena i hvarje särskildt fall. På
grund af de växlande förhållanden, som råda i skogarna, kan därför
skogshushållningen i vida mindre grad än fallet är inom de flesta andra
förvaltningsområden i detalj dirigeras genom föreskrifter af en öfverordnad
styrelse. En sådan i detalj genomförd ledning vore icke heller
lycklig. Inom ett verksamhetsområde med så väsentligt olikartade förhållanden
som skogshushållningen, måste alltid gifvas rum åt en viss
själfständighet och frihet till initiativ, något, som äfven bör öka tjänstemännens
intresse för arbetet. Om sålunda tjänstemännen i orterna böra
erhålla en viss själfständighet, måste de å andra sidan vara underkastade
sakkunnig granskning och kontroll liksom öfriga statens tjänstemän, och

K53

detta är så mycket mer af nöden som de skogar, hvilka stå under skogstjänstemännens
förvaltning, representera mycket stora värden samt tjänstemännens
verksamhet och åtgärder i skogarna oftast medföra långt gående
verkningar. Och begångna misstag kunna i många fall icke mera fullt
repareras.

Men lika litet som utförliga stadganden kunna eller böra gifvas
för skogstjänstemännens skiftande verksamhet, lika litet kunna af dem
utförda arbeten och vidtagna åtgärder kontrolleras enbart genom skriftliga
rapporter, utan måste en samverkan ute i skogarna mellan dessa
tjänstemän och de kontrollerande myndigheterna förutsättas. Den inspektion,
som sålunda skall äga rum från öfverordnad myndighets sida,
bör hafva till syfte icke endast öfvervakande af att gifna föreskrifter
blifva rätt uppfattade och tillämpade utan äfven tillsyn därå att skogstjänstemännens
åtgärder i allmänhet äro väl motiverade af rådande förhållanden.
På förut anförda skäl är ett godt resultat på skogshushållningens
område vida mindre beroende af detaljerade bestämmelser än
af vederbörande tjänstemans personliga insats i arbetet. Ett varmt intresse
för detta och goda insikter äro därför oundgängliga fordringar
på revirförvaltaren, men samtidigt bör en rätt utöfvad inspektionsverksamhet
afse att i möjligaste män öka samma intresse och insikter. För
skogstjänstemännen särskildt i nu ifrågavarande delar af landet, hvilka
i regel hafva sin verksamhet förlagd till mera aflägsna trakter, kan det
icke vara annat än uppmuntrande att deras arbeten i öde skogar följes med
intresse genom inspektion från öfverordnad myndighets sida. Det måste
verka sporrande att få ett välförtjänt erkännande, och ingen bör misstycka
en saklig anmärkning. Det bör ock vara af värde för vederbörande
revirförvaltare att få öfverlägga med inspektören om frågor
rörande skogshushållningen, därvid denne senare kan få tillfälle att närmare
förklara innebörden af gifna föreskrifter samt meddela de iakttagelser
och erfarenheter, som han haft tillfälle att göra i andra delar af sitt
större verksamhetsområde. Inspektionsverksamheten skall sålunda icke
blott vara kontroll öfver skogstjänstemännens förvaltning, utan skall
äfven utföras på sådant sätt, att den för dessa verkar understödjande
och uppmuntrande. I de flesta fall torde öfverläggningarna mellan inspektör
och revirförvaltare gifva till resultat förekommande frågors
omedelbara ordnande utan vidare omgång eller skriftväxling. Det måste
dock förutsättas att tydliga misstag kunna hafva blifvit begångna, att
olämpliga åtgärder vidtagits eller att försummelse skett, liksom äfven
kan inträffa att inspektören i föreliggande frågor har en från revirförvaltaren
väsentligt afvikande mening. Skall inspektionen blifva fullt

654

Inspektionsverksamhetens
anordning;.

Inspektion
genom i orterna
bosatta
tjSnstemön.

effektiv, bör vid sist omförmälda förhållande inspektören äga befogenhet
att omedelbart besluta om ändring eller föreskrifva de åtgärder, han
anser nödiga, för så vidt dessa frågor icke jämlikt gällande föreskrifter
böra underställas centralstyrelsens bestämmande. Ansvaret för sålunda
lämnade föreskrifter kommer naturligen att hvila på inspektören, och då
dylika föreskrifter skola affattas skriftligen i inspektionsprotokollet samt
vederbörande skog stjänsteman alltid skall gifvas tillfälle att yttra sig öfver
detta protokoll, ligger häri välbehöilig och tillräcklig säkerhet för att
inspektören icke begagnar sig af sin ifrågavarande befogenhet, annat
än då verkliga skäl föreligga. För ett rätt utförande af en sådan inspektion
måste förutsättas att den inspekterande själf icke blott är fullt
sakkunnig och genom alltjämt ökad erfarenhet söker vidga sina kunskaper,
utan äfven får tid och tillfälle att genom täta resor göra sig
fullt förtrogen med de olika lokala förhållandena.

Det har såväl tidigare som äfven i föreliggande betänkande ifrågasatts,
huruvida icke inspektionen lämpligen kunde utöfvas direkt af
centralstyrelsen, och det skulle otvifvelaktigt innebära många fördelar
om denna, som har ledningen och ansvaret för skogshushållningen
sålunda kunde komma i direkt kontakt med lokalförvaltningarna och
arbetet i orterna. Genom de tillfällen till öfverläggning mellan de
lokala tjänstemännen och representanter för centralstyrelsen, som härigenom
kunde beredas, skulle ock en hel del frågor kunna ordnas och
afgöras på ort och ställe utan tidsödande skriftväxling. På grund af
vårt lands stora utsträckning och outvecklade kommunikationsförhållanden
torde emellertid en sådan anordning, åtminstone hvad beträffar den del
af riket, som kommitténs uppdrag omfattar, icke för närvarande vara
genomförbar. För att en inspektion direkt från centralstyrelsens sida
skulle blifva effektiv, erfordrades ett jämförelsevis stort antal inspektörer,
och de mycket långa afstånden mellan hufvudstaden och de olika reviren
skulle säkerligen orsaka stora resekostnader och mycken tidsspillan.
Inspektörerna komme äfven härigenom att vistas på resor långa tider,
särskilt sommartiden, och häraf skulle stora och knappast öfvervinneliga
svårigheter uppstå att under samma tider uppehålla arbetet vid centralstyrelsen,
där inspektörerna väl måste antagas äfven vara föredragande.

Det synes sålunda endast återstå att bibehålla nuvarande anordning,
enligt hvilken en mellaninstans finnes mellan centralstyrelsen och
revirförvaltaren. Denna mellaninstans skall hafva till hufvudsaklig uppgift
att utöfva den omedelbara tillsynen och kontrollen öfver de lokala
tjänstemännens förvaltning. Denna uppfattning gjordes äfven gällande,

då denna fråga var föremål för behandling i sammanhang med regleringen
af löneförhållandena vid skogsstaten och de allmänna skogsläroverken.
Härutinnan anförde nämligen löneregleringskommittén i
sitt underdåniga betänkande del. 1 följande: »För de uppgifter, som
dessa organ sålunda skola hafva att fylla, är det icke tillräckligt med
ett mindre antal exempelvis, såsom framkastats, två eller tre tjänstemän.
Omfattningen af deras distrikt komme i sådant fall, att redan i
och för sig lägga hinder i vägen för den erforderliga tillsynen, men
därjämte blefve värdet af denna väsentligen minskadt, genom att densamma
svårligen kunde erhålla behörigt underlag af lokalkännedom. I >et
är nämligen att ihågkomma, att förhållandena inom skogsförvaltningen
icke äro likartade exempelvis med dem inom post-, telegraf- eller järnvägsförvaltningarna,
där såväl göromålen som sättet för deras förrättande
torde åtminstone i hufvudsak vara detsamma i olika delar af
landet. Inom skogsförvaltningen åter råda inom skilda landsändar betydande
växlingar. Natur- och växtlighetsförhållandena variera, kulturmetoder,
som äro lämpliga i en trakt, äro det icke i eu annan, livad i
en trakt gäller rörande rätta sättet för en afverkning skulle i en annan
trakt blifva till förlust, de åtgärder, som i norr äro lämpliga för vinnande
af ett gynnsamt försäljningsresultat, äro olämpliga i söder och
växlingar kunna råda icke blott de särskilda öfverjägmästaredistrikten
emellan utan mången gång äfven mellan olika delar af samma distrikt.
Om det redan nu för öfverjägmästarna erbjudes svårigheter, öfvervinneliga
först efter flera års arbete, att ernå den kännedom om förhållandena
inom distriktet och den mångsidiga erfarenhet, som erfordras
för ett rätt bedömande af hushållningens kraf och för en effektiv tillsyn
därå — huru skulle detta kunna vara möjligt inom distrikt, omfattande
hälften eller tredjedelen af riket! För eu nöjaktig tillsyn och kontroll
öfver revirförvaltningen behöfves enligt kommitténs uppfattning fullt
val ett antal tjänstemän, ej understigande det nuvarande antalet öfverjägmästare.
»

I öfverensstämmelse med detta uttalande föreslog löneregleringskommittén
en del förenklingar i arbets- och skrifsätt, hvarjämte kommittén
framhöll såsom synnerligen viktigt att bättre assistentbiträde
bereddes öfverjägmästarna, i hvilket syfte föreslogs eu aflöning åt öfverjägmästareassistenter
med det högsta belopp, som kunde tillmätas assistent
vid skogsstaten eller 3,000 kronor. Vidare föreslog samma kommitté,
att centralstyrelsen skulle befrias från handläggningen af en del
smärre ärenden, hvilka borde kunna afgöras af öfverjägmästaren.

I eu hel del fall hafva ock förändringar i den af lönereglerings -

65«

kommittén förordade riktningen sedermera vidtagits, därom kommittén i
betänkandet lämnat redogörelse. Emellertid har kommitténs majoritet
med stöd af en närmare framställning af nuvarande administrationsförhållanden
framhållit, att förhållandena ännu äro otillfredsställande, bland
annat däri att öfverjägmästarna fortfarande äro för mycket upptagna
med expeditionsarbeten till hinder för fullgörandet af deras viktigaste
uppgift att inspektera skogarna, och att centralstyrelsen fortfarande är
betungad med handläggning af en mängd lokal- och detaljfrågor, som
med fördel kunde öfverlåtas till underordnad myndighet, äfvensom att
revirförvaltaren icke är en verklig förvaltare med viss handlingsfrihet,
utan i hufvudsak eu verkställare af öfverjägmästarens förvaltningsprinciper,
hvaraf skulle följa att hans utbildning och kunskaper samt
lokalkännedom icke utnyttjades i önskvärd utsträckning.

Sist anförda del af detta uttalande synes oss icke kunna fritagas
från en viss ensidighet. Så vidt man utgår från det centrala i revirförvaltarens
verksamhet, nämligen arbetet ute i skogarna, såsom utförande
af utstämplingar, åtgärder för föryngring och andra skogsvårdsarbeten,
afverkning och virkesaptering samt dessa arbetens ordnande
efter lokala förhållanden, torde icke kunna sägas att revirförvaltarna
äro till den grad klafbundna af öfverjägmästarna som majoriteten synes
vilja göra troligt, och detta majoritetens uttalande står för öfrigt ej i
fuil öfverensstämmelse med livad majoriteten på annat ställe framhållit
såsom ett hufvudfel i nuvarande förhållanden, nämligen att öfveijägmästarna
hittills i allmänhet varit bnndna vid sina expeditioner och ej
haft tillfälle till inspektion sresor i skogarna, hvaraf väl borde följa att
jägmästarna i stället fått utföra de för skogshushållningen viktigaste och
mest ingripande åtgärderna tämligen fritt och till och med okontrolleradt.
Påståendet om öfverjägmästarnas dominerande ställning synes likaledes
strida mot kommittémajoritetens påstående, att »öfverjägmästarnas beslutanderätt
äfven med den nya ordningen afser endast ett fåtal af de
ärenden, som blifva föremål för deras handläggning — — — — —».
Häraf synes snarare följa, att centralstyrelsen och icke öfverjägmästarna
är allt för dominerande. Vi vilja jämväl erinra därom att de exempel,
som af kommittémajoriteten anförts såsom uttryck för nuvarande förvaltningssystem,
i en del fall knappast äro fullt belysande eller riktigt
framställda.

Kommittémajoriteten har yttrat bland annat: »Sin mening om
hvad det nuvarande förvaltningssystemet faktiskt innebär anser kommittén
kunna sammanfattas sålunda, att den åt revirförvaltaren anvisat
platsen såsom utförande organ af den förvaltande öfverjägmästarens

657

och den ledande domänstyrelsens föreskrifter.)) Ett närmare studium af
gällande instruktion för skogsstaten äfvensom domänstyrelsens reglementariska
föreskrifter torde dock icke gifva fullt stöd åt en sådan mening.
Det lärer nämligen icke kunna med fog förnekas, att den omedelbara
förvaltningen och skötseln af statsskogarna åligger jägmästaren, som vid
skogens behandling icke är bunden af några detaljerade föreskrifter och
hvilken har icke blott rätt utan äfven skyldighet att lämpa sina förval
tningsåtgärder efter olika lokala förhållanden. Hufvudvikten i öfverjägmästarnas
arbete, enligt nuvarande förvaltningssystem, är äfven afsedd
att ligga på den inspekterande verksamheten ute i skogarna. Öfverjägmästaretjänsterna
hafva emellertid ännu icke utvecklats till hvad de bort
blifva, bland annat af det skäl att öfverjägmästarna fortfarande äro alltför
mycket bundna af inarbete och sakna tillräcklig personlig kännedom
om förhållandena inom sina distrikt. Men dessa omständigheter böra
ej användas som skäl emot öfverjägmästareinstitutionen som sådan.

Äfven om vi sålunda icke kunna i alla delar instämma i den
framställning, som af kommittémajoriteten gifvits åt nuvarande förvaltningssystem,
omfatta vi dock helt dess uttalade mening,

att en väl afpassad arbetsfördelning bör ske mellan olika organer,
så att centralstyrelsen ej upptages af sådana smärre frågor, som kunna
lämpligen afgoras af lägre instanser,

att vidare mellaninstansen ej hindras från att fullgöra sin hufvuduppgift,
nämligen inspektion af arbetena ute i skogarna,,

och att revirförvaltaren lämnas all den frihet i förvaltningen, som
är förenlig med skogsbrukets natur och den ledning och ansvar, som
bör tillkomma centralstyrelsen. Vi hålla dock före att de förändringar,
som i dessa afseenden äro nödiga, bättre kunna åstadkommas på annat
sätt än enligt kommittémajoritetens förslag om distriktsstyrelse.

Den hufvuduppgift, som bör åligga mellaninstansen, hafva vi i
det föregående angifvit vara utöfvandet af effektiv kontroll ute i skogarna.
Såsom förut anförts kunna knappast inom någon gren af skogshushållningen
gifvas detaljerade bestämmelser, utan blir hufvuduppgiften
för tjänstemännen att tillämpa allmänna normer allt efter de skiftande
förhållandena. På grund häraf kan eu inspektion inom skogsbruket
icke såsom inom en del andra af statens förvaltningar blifva en tillsyn
öfver att gifna detaljerade föreskrifter schematiskt tillämpas, utan tvärt
om en kontroll öfver att lokalförvaltningens åtgärder äro väl afvägda
efter rådande förhållanden. Häraf följer att den inspekterande måste
framför allt lära känna just de lokala förhållanden, om inspektionen
skall få fullt värde, äfvensom att inspektionsområdena icke må göras

658

större än att den inspekteraude kan göra sig förtrogen med hvarje revir
såväl ifråga om skogarnas tillstånd som rådande virkespris, afsättningsförhållanden
m. m. Åt en sådan mening har ock löneregleringskommittén
i sitt nyss citerade uttalande gifvit uttryck. Denna princip att arbetena
i skogen måste grundas på lokalkännedom framhålles äfven af kommittémajoriteten,
men endast då det gäller revirförvaltarens verksamhet.
Härutinnan har kommittémajoriteten uttalat att revirförvaltarens arbeten
»planläggas och ordnas bäst å ort och ställe och kunna aldrig rätt bedömas
efter utredningar eller detaljerade, om än väl utförda beskrifningar
af de lokala förhållandena». Men kommittémajoriteten synes icke
hafva vidhållit denna synpunkt ifråga om mellaninstansen. Redan den
omständigheten att Norrland och Dalarna, för närvarande indelade i fem
öfverjägmästaredistrikt, sammanslagits till två stora distrikt, är uttryck
för en motsatt uppfattning.

Förslaget om Af de kraf, som kommitténs majoritet uppställer på eu mellan distrikts-

justans mellan domänstyrelsen och revirförvaltaren, sättes i första rummet
s yre ser. pancpäggn[ng af en (]e] ut af de ärenden, som nu afgöras af domänstyrelsen,
och distriktsstyrelsens hela organisation är närmast densamma
som för ett administrativt ämbetsverk.

Enligt förslaget skall ej med nödvändighet af distriktschefen fordras
en närmare kännedom om förhållandena inom hans vidsträckta distrikts
olika delar. Detta framgår äfven däraf, att det icke antages, att distriktschefen
skall inneliafva sin tjänst på ordinarie stat för en längre tid,
hvarunder han så småningom kunde lära känna sitt distrikt, utan skall
enligt förslaget, distriktschefen i stället förordnas endast på viss kortare
tid, 6 år. Distriktet skall ej heller enligt förslaget vara uppdeladt i
särskilda inspektionsområden mellan de olika inspekterande tjänstemännen,
inom hvilka hvar och en skulle resa en följd af år, utan skall
enligt samma förslag för hvarje år uppgöras eu plan till inspektionsarbetets
fördelning dem emellan. Kommittémajoriteten har framhållit
såsom en fördel med förslaget, att en inspektion, sådan den utaf kommittémajoriteten
föreslagits, blir fullt saklig. Härom har kommittén
anfört: »Inspektionen öfver revirförvaltningen borde utöfvas af styrel sens

medlemmar personligen, men pröfningen af den inspekterandes
anmärkningar äfvensom ledningen af distriktets skogshushållning af
distriktsstyrelsen såsom sådan, hvarigenom en garanti för en fullt saklig
inspektion borde vinnas.» •— Det torde dock få anses tvifvelaktigt om
sakligheten blir i nämnda män större, genom att inspektionsprotokollet
af vederbörande inspekterande föredrages för distriktschefen, då den föredragande
på kännedom om faktiska förhållanden grundade personliga

659

uppfattning väl torde i regel blifva gällande. Förhållandet mellan
distriktschefen och den inspekterande blir i detta fall analogt med den
ställning, som för närvarande öfverjägmästaren vid sina beslut intager i förhållande
till jägmästarnas framställning och härom har kommittén mycket
riktigt yttrat: »På grund af dennes, öfverjägmästarens, större tjänst göringsområde

och mängden af honom åliggande andra uppdrag, kan
han nämligen ej skaffa sig personlig kännedom om livarje föreliggande
fråga utan måste . göra sina beslut och uttalanden beroende af revirförvaltarens
skriftliga redogörelser eller i allmänhet upplysningar, inhämtade
uti andra hand.» Af samma skäl, som öfverjägmästaren måste
stödja sina beslut pa de uppgifter, som af jägmästaren lämnats, emedan
öfverjägmästaren på grund af expeditions- och andra arbeten ej kan
lnnna skaffa sig närmare kännedom om samtliga förhållandena i
skogarna, måste äfven distriktschefen vid sina beslut följa den redogörelse,
som lämnas af den inspekterande tjänstemannen, hvilken varit
på ort och ställe. Ett annat uttryck för underkännande af vikten utaf
den inspekterande verksamheten från mellaninstansens sida hafva vi
funnit däruti, att enligt kommitténs förslag, expeditionsarbetet kommer
att ökas icke blott genom den nödiga öfverflyttningen af en del ärenden
från ^ domänstyrelsen utan äfven därigenom att distriktsstyrelserna fått
sig ålagda en stor medelförvaltning med åtföljande bokföring, ett uppdrag,
som är främmande för dessa tjänstemän med deras hufvudsakliga
inspekterande verksamhet. Härvidlag är äfven att märka, att några
nämnvärda olägenheter ej torde hafva uppkommit med nuvarande anordning,
att skogstjänstemännens löner utbetalats genom vederbörande
Konungens befallningshafvande.

Ehuru expeditionsarbetet sålunda måste i väsentlig mån stegras,
har icke tjänstepersonalen i motsvarande grad ökats utan fast hellre
minskats, åtminstone i fråga om nordligaste distrikten, omfattande
Norr- och Västerbottens län. För närvarande är nämligen sammanlagda
antalet tjänstemän i de tre distriktsförvaltningarna i Norrbottens
och Västerbottens län 3 öfverjägmästare och 3 öfverjägmästareassistenter,
hvilka senare under sista åren tidvis utgjort 4 eller sålunda
tillsammans 7 tjänstemän förutom nödig hjälp för renskrifning m. m.
Om man frånräknar bokhållaren, som kan anses blifva så godt som
uteslutande upptagen af räkenskaper och expeditionsarbete, som rör
medelförvaltningen, skulle distriktsstyrelsen för öfversta distriktet enligt
förslaget bestå af distriktschef, två öfverjägmästare och två assistenter,
hvartill komme en ombudsman, bvilkens tjänstgöring endast beräknas
till någon eller några timmar per dag för handläggning af juridiska

660

frågor. På flera ställen har kommitténs majoritet framhållit, hvaruti
jämväl vi för vår del instämma, att nuvarande öfverjägmästare äro
allt för mycket bundna vid sina expeditioner, hvarigenom de hindras
att fylla sin viktigaste uppgift att inspektera uti skogarna. Enligt
kommittéförslaget skulle visserligen en del ärenden rörande enskilda
skogar fråntagas distriktsstyrelserna, men då samma ärenden äro i förhållande
till samtliga ärenden af ringa antal och medföra relativt ringa
tidspillan för mellaninstansen, torde någon nämnvärd ökad möjlighet till
inspektion ute i statsskogarna icke i följd däraf uppkomma. Vår mening
är därför att genom inrättande af distriktsstyrelser på sätt föreslagits,
någon ökad inspektionsverksamhet icke. torde vara att förvänta, snarare
tvärt om. Af distriktschefen torde nämligen knappast vara att påräkna
någon nämnvärd inspektion uti skogarna, så omfattande som hans
expedition säkerligen blir. Inspektionerna måste därför i dessa delar
af landet hufvudsakligen utföras af de båda bisittarna i styrelsen
och då resorna måste förläggas till den del af året, då marken är bar,
blir tiden för dessa inspektioner ganska inskränkt. Vidare är att märka
att de båda bisittarna knappast kunna samtidigt vistas ute på resor
hela nämnda tid, enär föredragning af det stora antal och delvis viktiga
frågor, som måste förekomma vid en distriktsexpedition, icke torde kunna
för någon längre tid lämpligen öfverlåtas till unga, mindre erfarna
assistenter. Åfven om distriktsstyrelsen som ämbetsverk betraktad är väl
skickad att öfvertaga en del ärenden från domänstyrelsen, är den sålunda
enligt vårt förmenande dock icke väl ägnad för en sadan mellaninstans
hufvuduppgift nämligen att med stöd af en under resor vunnen kännedom
om olika ortförhållanden utöfva sakkunnig inspektion i skogarna.
Det är all anledning befara att dessa distriktsstyrelser blifva hvar för
sig domänstyrelser i smått men icke den mellaninstans, som kräfves
mellan jägmästaren och det ledande centrala ämbetsverket. Emellertid
åberopar kommittémajoriteten i fråga om distriktsstyrelses verksamhet
såsom skäl för styreisernas inrättande, just styrelsernas lokalkännedom
på följande sätt: »Till förmån för inrättande af distriktsstyrelser talar

äfven landets stora geografiska utsträckning och de vidt skilda lokala
förhållanden, som äro rådande och som försvåra och t. o. m. omöjliggöra
för centralstyrelsen att göra sig tillräckligt förtrogen med samt i

erforderlig grad beakta och tillgodose dem---. Distriktsstyrelsen,

hvilken lättare än domänstyrelsen kan skaffa sig en personlig kännedom
om alla de lokala förhållanden, som inverka på skogarnas skötsel, kan
lättare anpassa sig och sin verksamhet efter dessa.» Härvid är emellertid
noga att märka, att kommittén här uppdrager en jämförelse mellan

661

domänstyrelsen och distriktsstyrelserna och icke såsom vederbort mellan
distriktsstyrelserna och öfverjägmästarna, i hvilket fall jämförelsen gifvit
annat resultat, ty då dessa senare af alldeles samma skäl som majoriteten
ofvan anfört vid sin jämförelse kunna lättare än distriktsstyrelsen förskaffa
sig den nödiga personliga kännedomen om olika ortförhållanden,
så måste äfven öfverjägmästaren inom sitt mindre område förutsättas
blifva mer förtrogen med såväl skogliga som andra förhållanden inom
de olika reviren än distriktsstyrelsen. En öfverjägmästare är därjämte
ordinarie tjänsteinnehafvare och kommer att i regel tjänstgöra inom
samma distrikt hela sin tjänstetid såsom öfverjägmästare, medan distriktsehefen
enligt kommitténs förslag blott förordnas på viss kortare tid.

En förklaring till att distriktsstyrelsernas inspekterande verksamhet
ej erhållit den framskjutna plats, som den bort hafva, får man slutligen
af den grunduppfattning, som kommittén gifvit uttryck åt i denna fråga,
då kommittén yttrat: »En fortgående och fruktbringande utveckling af

skogshushållningen inom dess revir förutsätter en ingående kännedom
om skogarna, af deras tillstånd, afsättnings-, flottnings- och arbetsförhållanden
m. m. Denna kännedom måste sökas hos revirförvaltaren
och ej hos öfverordnade myndigheter.» Vidare bär kommitténs majoritet
härutinnan anfört på tal om jägmästarnes arbeten, i hvad de afse
ordnande och ledning af afverkningen, beståndsvård och kultur, virkesaptering
och virkesvärdering in. m., eller de viktigaste sidorna af
revirförvaltarens arbete ute i skogen, och hvilka alltid måste anpassas
efter lokala förhållanden i hvarje revir, ja, t. o. m. olika delar af
reviren. »Alla dessa arbeten böra vara fria från det direkta ingripandet
af utomstående, som det nuvarande systemet föreskrifver, tv de planläggas
och ordnas bäst på ort och ställe och kunna aldrig rätt bedömas
efter utredningar eller detaljerade om än väl utförda beskrifningar af
de lokala förhållandena. Vid dessa arbeten är det äfven som revirförvaltaren
alldeles särskildt kan gifva prof på sina kunskaper och sin
energi. Det sätt hvarpå de utföras kommer därigenom att vara vittnesbörd
om hans förmåga af själfständigt handlande och tänkande.» Med
»utomstående» torde kommittémajoriteten i detta sammanhang icke kunnat
mena någon eller några andra än nuvarande inspekterande öfverjägmästare
och domänstyrelses tjänstemän. Kommittémajoriteten har
alltså ansett, att någon ingående kännedom om lokala förhållanden icke
behöfver finnas hos de inspekterande, men därmed blir ock en verkligt
effektiv kontroll utesluten och distriktsstyrelsens öfvervakande verksamhet
af ringa betydelse. Genom fullföljande af en sådan princip skulle det
inom svensk statsförvaltning enastående förhållande inträffa, att en hel

662

Utveckling af
öfveqägmitetiiremstitutionen.

grupp af tjänstemän skulle blifva i det närmaste okontrollerbara i de
viktigaste delarna af’ sin förvaltning och att en ingående granskning
af skogsskötseln från den ansvariga centralstyrelsens eller den inspekterande
personalens sida skulle t. o. in. kunna anses som ett obehörigt
ingrepp af »utomstående». Vi hålla före, att det icke skulle vara lyckligt
för hushållningen med statens skogar, att drifva krafvet på själfständighet
för revirförvaltaren till sådan ytterlighet så mycket mindre
som detta kraf icke är förenligt med de grundsatser, som i allmänhet
gjorts och göra sig gällande inom vår administration. Vi förmena
tvärtom, att en inspektion, som vill grunda sin kontroll på möjligast
fullständiga kännedom om alla rådande förhållanden, icke kan utgöra
något som helst hinder för -en revirförvaltares handlingsfrihet eller
initiativ. Naturligt torde ock vara att en sådan mera sakkunnig inspektion
är för revirförvaltaren af större värde än eu inspektion af
en för förhållandena mer eller mindre främmande person. Den inspekterande
bör hafva icke blott att anmärka uppenbara felsteg och misstag
i förvaltningen utan äfven, då han finner förvaltningen vara otillfredsställande
däri att förefintliga möjligheter icke utnyttjas d. v. s. brist
på initiativ hos den, hvilkens verksamhet är föremål för inspektion,
vara befogad ingripa till vinnande af rättelse.

Enligt vår mening kan eu välordnad inspektion erhållas genom
ett byggande på redan befintlig grund och med vidare utvecklande af
principer, som redan uttalats af löneregleringskommittén. Denna yttrade
nämligen att genom vissa förändrade af kommittén föreslagna arbetsanordningar,
öfverjägmästarna skulle beredas ökadt tillfälle att vistas
ute på inspektion, och att först sedan erfarenhet vunnits om resultatet
af dessa anordningar, torde med mera säkerhet kunna bedömas, huruvida
de öfverjägmästarne i de tre nordligaste distrikten tillhörande
göromål med nödvändighet kräfde en ökning i antalet öfverjägmästare.
Det torde nu få anses konstateradt, att de förbättringar, som löneregleringskommittcn
ansåg sig kunna förvänta, icke vunnits genom
hittills vidtagna förändringar. Hvad som mycket bidragit härtill torde
vara den omständigheten att trots förhöjningen i aflöning för öfverjägmästareassistenter,
det likvisst visat sig omöjligt att till dessa tjänster
i allmänhet erhålla mera erfarna extra jägmästare och detta af det skäl
hvad angår Norrland att assistenter, förordnade på revir, i regel haft
inkomster, som öfv erstigit öfverjägmästareassistents. För den skull är
nödvändigt att aflöningen för öfverjägmästareassistenter i den del af
landet hvarom nu är fråga höjes med åtminstone 1,000 kronor så att
denna assistenttjänst blir ekonomiskt mer lockande än anställning på

663

revir. Endast härigenom är utsikt att erhålla äldre assistenter, som
genom några års arbete ute på revir vunnit skoglig erfarenhet och ingående
kännedom om revirförvaltning, så att han kan verksammare
biträda öfverjägmästaren i arbetet äfven vid handläggning af större
ärenden. Skulle sålunda mera kvalificerad person erhållas såsom öfverjägmästareassistent,
borde öfverjägmästaren kunna beredas ytterligare
tillfälle till inspektionsverksamhet och särskildt tid till längre resor
därigenom, att assistenten af domänstyrelsen finge befogenhet att sköta
löpande göromål, dock med rätt för domänstyrelsen och öfverjägmästaren
själf att undantaga viktigare ärenden. På grund af distriktens stora
omfattning i Norrland och dåliga kommunikationer är det behöfligt att
öfverjägmästaren får vistas ute på resor längre tid i sträck. Detta
kan dock i allmänhet icke ske bland annat på grund af den stora mängd
löpande expeditionsärenden, som hopa sig på kort tid. Dessa äro oftast
af jämförelsevis ringa vikt men kräfva dock snar expediering.

En del ärenden som komma under öfverjägmästarens handläggning
fordra äfven juridisk kunskap och kräfva i allmänhet mycken tid.

En afsevärd lättnad skulle därför beredas öfverjägmästarna, om
vid öfverjägmästareexpeditionen anställdes juridiskt bildad person som
vid behof biträdde. Då öfverjägmästareexpeditionerna i dessa delar af
landet undantagslöst äro förlagda i stad, torde icke några svårigheter
möta att mot ett tämligen ringa arfvode erhålla kvalificerad person
härtill. Särskildt torde detta vara fallet, då öfverjägmästareexpeditionen
är förlagd i residensstad och biträde kunde erhållas af någon tjänsteman
hos länsstyrelsen.

I likhet med kommitténs majoritet anse vi, att en hel del ärenden
böra aflyftas från domänstyrelsen och läggas på underordnad myndighet.
Likvisst anse vi, att upplåtande af odlingslägeuheter enligt
därför gällande författningar, hvilka upplåtelser ju närma sig till upplåtelser
under fast besittningsrätt äfvensom förordnande af ordinarie
kronojägare, äro så viktiga förfoganden, att domänstyrelsen fortfarande
bör vara i ärenden af dessa båda slag beslutande. Med undantag af
nämnda slag af ärenden kan enligt vår mening, med bibehållande al
öfverjägmästareinstitutionen och under förutsättning att denna utvecklas
enligt ofvanstående förslag, behöflig lättnad beredas det centrala ämbetsverket
genom att till mellaninstansen nedflytta afgörandet af eu del
mindre viktiga ärenden lika väl som med anordnande af distriktsstyrelser.

Det är till och med vår uppfattning att en del mindre ärenden icke
ens behöfva skriftligen afgöras af öfverjägmästaren utan kunna utan

664

olägenhet öfverlämnas till revirförvaltaren. Sådana ärenden synas oss
vara smärre arrendeupplåtelse för viss kortare tid, exempelvis 5 år,
upplåtelse af rätt till slåtter, bete, torftäkt m. m. allt smärre frågor, som
utan olägenhet kunna beslutas af revirförvaltaren. Den granskning
öfverjägmästare eller domänstyrelse kan ägna dylika ärenden med ledning
af insända handlingar blir ock i regel mera formell. Det torde
vara nog att öfverjägmästaren eller domänstyrelsen angifver vissa grunder
för dylika upplåtelser och att jägmästaren till öfverjägmästaren insänder
afskrift af skriftliga överenskommelser.

Under sina inspektioner har öfverjägmästaren sedermera tillfälle
att taga närmare kännedom om jägmästarens åtgärder rörande dylika
arrenden och upplåtelser, hvilka för öfrigt först på ort och ställe kunna
sakligt kontrolleras och bedömas.

På grund af hvad vi i det föregående anfört och då öfverjägmästareinstitutionen,
vidare utvecklad enligt här framhållna grunder, är
enligt vår mening för våra norrländska förhållanden fortfarande väl
lämpad att fylla sin uppgift som mellaninstans inom statens skogsförvaltning,
kunna vi icke biträda kommitténs förslag om anordnande af
distriktsstyrelser.

P. O. Welander.

Ad. Wiklund.

665

Särskild! yttrande af herr Welander.

Majoritetens förslag om beredande af särskild sakkunskap i domän- Fövsay^gstyrelsen
för försäljnings frågors behandling genom införande af en styreisem
särskild s. k. affärsbyrå under en i dylika ärenden speciellt sakkunnig
chef kan jag icke biträda under annan förutsättning än att staten, på
sätt jag i särskild reservation påyrkat, anordnar industriell verksamhet
för egen räkning i nordligaste delarna af vårt land. Eljes kan det på
goda grunder befaras, att denne byråchef, liksom för närvarande domänstyrelsen,
vid prissättningen å virket blir alltför mycket beroende af de
uppgifter, som meddelas från virkesspekulanterna själfva, vid hvilket
förhållande någon fördel icke skulle af anordningen följa. Annorlunda
skulle det ställa sig, om staten i Norrbotten komme att anlägga eget
sågverk och egen pappersmassefabrik. Då skulle domänstyrelsen och
särskild! dess byråchef för försälj ningsärenden erhålla en betydligt
säkrare och mer objektiv grundval för sina prisberäkningar m. in., och
först därigenom skulle enligt min mening tillräckliga skäl vinnas för
en omändring af domänstyrelsens organisation i nyssberörda hänseende.

På grund af hvad kommittén föreslagit och yttrat i fråga om Revislon
anordnande af revision utaf statens skogsförvaltning vill jag anföra följande:
Uti motiveringen har kommittén uttalat: ))Vid utseende af dessa
revisorer bör naturligen hänsyn tagas därtill, att alla fordringar på
nödig sakkunskap varda vederbörligen beaktade.)) Sådana förhållandena
för närvarande äro, måste den mera speciella sakkunskapen beträffande
särskild! norrländska skogsaffärer sökas hos spekulanterna på kronovirket
d. v. s. hos personer, som hafva ett mot kronans motsatt intresse
i afseende å viktiga delar af den förvaltning revisionen skall afse.
Fördenskull har jag ansett det böra i betänkandet bestämdt uttalas, att
minst en af revisorerna bör tagas ur deras led, som icke vare sig utöfva
trävaruindustri eller eljes stå dennas intressen nära.

P. O. Welander.

666

Sårskildt yttrande af herr Ringstrand.

Då jag i vissa fall ej kan biträda kommitténs förslag till lag
angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar inom de delar af
Västerbottens och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken, har jag
mot förslaget i dessa delar anfört min afvikande mening, som afser
bestämmelserna uti lagförslagets § 2 mom. 2 och § 5 mom. 1.

Uti det förra lagrummet har kommittén oförändradt bibehållit
hittills gällande stadgande, att virke af träds öfre del ej må hänföras
till undermåligt virke, när det tydligen visar sig eller ådagalägges, att
det virke är taget af träd, som icke är undermåligt, eller af träd, som
är med vederbörligt tillstånd afverkadt. Öfre Norrlands skogsvårdsförening
hade påpekat att i anledning af detta stadgande stora partier
toppstockar af fullmåliga och stämplade undermåliga träd underkastats
beslag, hvarefter virkesägaren bragts i den ställning, att han nödgats
förebringa en kostsam bevisning om virkets ursprung. Utaf protokollen
öfver rättegångsförhandlingarna rörande denna sak framgår att virkesägarens
upprepade gånger gjorda förfrågningar hos revirförvaltaren, huru
virkets ursprung borde ådagaläggas, af denne lämnats obesvarade, att revirförvaltaren
därefter låtit i beslag taga cirka 16,000 st. propsämnen, att efter
ett flertal vittnens hörande 47 st. utaf dessa kunnat af häradsrätten dömas
förbrutna, samt att revirförvaltaren beträffande en annan virkesägare förfarit
så, att ett under edlig förpliktelse utaf virkesägarens skogsförvaltare
afgifvet intyg ansetts tillräckligt för att ådagalägga, att denne virkesägares
propsvirke ej vore beslag underkastadt. Inför dessa fakta finner
jag kommitténs omdöme om Öfre Norrlands skogsvårdsförenings uttalande
såsom »betydligt öfverdrifvet» ej vara tillräckligt grundadt och anser
äfven hela dess motivering såsom uteslutande byggande på antaganden,
huru i rättsfall af nu omförmäld art kan komma att förfaras, svag och
för virkesägaren ej tillräckligt betryggande. Kommittén omnämner att å
åtskilliga håll, särskildt inom Luleå distrikt, så förfarits, att till veder -

667

börande jägmästare till ledning för dennes kontrollerande verksamhet
öfverlämnats intyg från afverkningsförmän, att uti virkespartiet i fråga
ej funnits andra toppstockar än sådana, som härstamma från fullmåliga
eller stämplade undermåliga träd, ett tillvägagångssätt, som visat sig
vara ganska väl ägnadt att förekomma onödiga beslag. När detta förfaringssätt
visat sig ändamålsenligt, har det synts mig att åt detsamma
kunde gifvas ett uttryck i lagen, och att framför ordet »ådagalägges»
kunde insättas orden »genom intyg af trovärdiga personer». — Beträffande
kommitténs motivering till detta lagrum vill jag för öfrigt anteckna,
att jag ej delar dess uppfattning, att ett öfverflyttande af bevisningsskyldigheten
i förevarande afseende på åklagaren skulle blatid annat
kunna medföra, »att virkesägare funne med sin fördel förenligt att i
ändamål att gifva ett afverkadt undermåligt, men ostäm pladt träd utseendet
af en toppstock, afsåga en mindre del af trädet vid storändan».
För att inför en van granskare gifva en rotstock utseende af en toppstock
fordras i vanliga fall att ej blott en mindre, utan en ganska stor
del utaf trädet afsågas. Nuvarande virkesvärde är alltför högt, för att
någon skulle kunna tänkas finna det fördelaktigt att verkställa en så
långt gående systematisk afsågning af trädens värdefullaste del, som
härför skulle erfordras.

Genom den föreslagna lydelsen af § 5 mom. 1 liar kommittén
velat åt jordägaren förbehålla uteslutande rätt att ansöka om ^stämpling
af undermåligt virke. I jämförelse med nu rådande förhållanden innebär
detta förslag en mycket genomgripande förändring. Tv tvekan
lärer väl numera icke böra råda därom, att ordalagen i § 3 mom. 1
af uti ämnet nu gällande kungl. förordning afse skogsägare, vare sig
denne samtidigt är jordägare eller ej. Betänklig synes mig en sådan
lagändring i så måtto vara, att den, som synes afse jämväl vid lagens
trädande i kraft gällande aftal om afverkningsrätt, därigenom torde
komma i strid med de rättsgrundsatser, som väl vid ny lags stiftande
allmänneligen pläga tillämpas, nämligen att lagligen ingångna aftal
genom de nya stadgandena ej rubbas. I verkligheten skulle det utan
tvifvel ställa sig så, att lagändringen endast skulle drabba äldre kontrakt;
ty vid ingående af nya aftal lärer icke skogsköparen underlåta att trygga
sin rätt antingen genom att af säljaren taga utskrifna ansökningshandlingar
eller genom en generell öfverlåtelse af ansökningsrätten eller på
annat sätt. Af kommitténs motivering att döma synes äfven kommittén
hafva tänkt sig ansökningar från afverkningsrättsinnehafvare enligt
»medgifvande därtill • från jordägarens sida». Då alltså den föreslagna
lagändringens resultat uteslutande torde blifva, att innehafvare af äldre

668

kontrakt genom densamma försättas uti en väsentligen sämre belägenhet
än de, som hädanefter ingå liknande aftal, har jag ej kunnat biträda
kommitténs förslag uti denna del.

Nu anser tydligen kommittén, såsom af dess motivering till förslaget
synes framgå, att ingen inskränkning genom lagändringen vållas
uti afverkningsrättsinnehafvares bestående rätt. Den, som genom aftal
tillförsäkrats äfven undermåliga träd, kan ju vid domstol få jordägaren
förpliktad att göra sådan ansökan, som här afses. Det vill dock synas
mig, som om man vid anvisandet af denna utväg ej tillräckligt beaktat,
bvilka olägenheter densammas anlitande medför. Dessa kunna emellertid
vara'' af den art, att de faktiskt innebära en högst väsentlig rättsinskränkning.
Om nämligen under den rättegång, som kommittén anvisar
afverkningsrättsinnehafvaren att anhängiggöra, tiden för afverkningsaftalets
bestånd utgår, något som ofta torde kunna tänkas blifva fallet,
återstår för den f. d. innehafvaren af afverkningsrätten ej annan utväg
än att väcka ny talan mot jordägaren med yrkande om utbekommande af
skadestånd. Men då storleken af detta väl skall bestämmas med hänsyn
till värdet af de träd, som vid den nu uteblifna stämplingen
kunna antagas hafva blifvit bestämda till afverkning, så torde det häraf
utan vidare framgå, att skadeståndsanspråket är ytterst svårt att till
sin storlek fastslå och styrka. Bevisningen måste uppenbarligen först
gå ut på en individualisering af dessa träd för att därefter öfvergå till
den enklare frågan om bestämmande af deras värde. Beträffande det
första ledet i beviskedjan torde man med kännedom om de olika synpunkter,
som vid en stämpling kunna anläggas, kunna vedervåga det
påståendet, att fackmännen rätt ofta skulle komma att afgifva sinsemellan
skiljaktiga vittnesmål, hvilket gifvetvis skulle försvåra ett rättvist
afvägande af skadeståndets storlek. Redan detta förhållande och
den eventuella utsikten att härigenom kunna skörda en vinst skulle
kunna blifva en eggelse till ofta långvariga processer, efter hvilkas
afslutande man helt visst skulle stå svarslös inför frågan, hvilket
lagens syfte befordrats genom alla de kostnader, som rättegångarna
troligtvis medfört. Enligt kommitténs mening, uttalad i dess motivering,
skulle visserligen den fördelen hafva vunnits, att skogstjänstemannen
ej behöft ingå på tolkning af aftalets innebörd, en åtgärd, hvartill han,
om afverkningsrättsinnehafvaren vore berättigad att ansöka om stämpling,
enligt kommitténs åsikt uti många fall skulle se sig nödsakad, och
hvilken åtgärd syntes vara främmande för hans öfriga tjänsteverksamhet.
Men efter mitt förmenande skulle denna fördel kunna nås med mindre
kostnad och enklare medel. Befarar man nämligen, att skogstjänste -

669

männen genom den undervisning, som under deras utbildning meddelats
dem, ej skulle hafva vunnit klar insikt om vidden af sin befogenhet,
så torde en uti gällande instruktioner eller reglementariska föreskrifter
meddelad bestämmelse vara tillfyllest för att erinra dem om att de vid
en mellan markägare och afverkniugsrättsinnehafvare uppkommande skiljaktig
mening om ett aftals innebörd hafva att, om förlikning ej träftas,
afbryta förrättningen och hänvisa parterna att vid domsto tvista.

I samma § 5 mom. 1 har kommittén angifvit, under hvilka villkor
enligt dess mening utstämpling af undermåligt virke skall kunna
erhållas, och huru därvid bör förfaras. Om för skogens skötsel och
vård erfordras, att sådant virke afverkas, ingår ägaren till vederbörande
skogsingenjör med en skriftlig anmälan, hvarefter syn å skogen förrättas,
och den utstämpling lämnas, som en god skogshushållning medgifver.
'' Det är uppenbart, att denna syn kommer att inskränka sig till
en undersökning, huruvida beståndsvården kräfver afverknmg åt undermåligt
virke. Den ingående granskning af förhållandena, som erfordras
för att kunna fälla ett omdöme, huruvida dessa med hänsyn till skogens
läge i förhållande till afsättningsplatser för virke, skogsmarkens beskaffenhet
och alla andra på bestämmande af en omloppstid inverkande faktorer,
äro sådana, att skogsbrukets syfte bör blifva att frambringa endast
undermåligt virke, kan gifvetvis vid den här afsedda undersökningen
hvarken af ägaren påfordras eller af förrättningsmannen med den begränsade
tid, som står honom till buds, utföras. Det är emellertid ej
uteslutet, ja det är till och med mycket antagligt, att många fall finnas
och att med ökade möjligheter för afsättning af smärre virke än flera
komma att uppstå, då den mest ekonomiska hushållningen skulle vara
att producera exempelvis masseved, som ej uppnådde den i lagförslagets
§ 2 mom. 1 angifna dimensionen. Lagförslaget gifver ingen
ledning för bedömande af frågan, huru det då skall förfaras. Denna
bidst anser jag böra afhjälpas sa mycket hellre, som jag finner den
enda väsentliga anmärkning, som kan framställas mot lagens grundprincip,
vara den, att densamma med undantag för
huggningar faktiskt föreskrifver skogsägaren, att han skall lägga sitt
skogsbruk så, att fullmåligt virke produceras. Det är emellertid gifvet,
att inom ett så stort område, som Västerbottens och Norrbottens läns
kustland väsentligen skilda förhållanden föreligga och äfven betinga
olika mål för hushållningen. A andra sidan är det lika gifvet, att uti
lagen ej kan gifvas uttryck för alla dessa växlingar uti hushållningens
förutsättningar. Lagens allmänna föreskrift maste därför vara begränsad
så, att lagens tillämpning ej försvåras. Men lagen bör samtidigt lämna

670

en utväg öppen för de fall, då specialundersökningar ådagalägga, att
skogsbruket gifver det ekonomiskt bästa resultat, om träden afverkas
innan de uppnått den i lagen angifna storleken. Underkastas dessa
undersökningar granskning af den myndighet, som har högsta ledningen
af tillsynen öfver lagens efterlefvande sig anförtrodd, och om
deras resultat utaf denna myndighet godkännas, så bör det allmänna
medgifva, att hushållningen å den skog, som undersökningen afser, varaktigt
inrättas efter densamma.

I anslutning till det sagda håller jag alltså före, att lagen såsom
första alternativ, då utsyning af undermåligt virke kan medgifvas, bör
upptaga det fall, att en af jordbruksdepartementets skogskontor godkänd
afveikningsplan föreligger, och undermåligt virke i enlighet med densamma
skall afverkas.

En sådan plan anser jag böra upprättas i liufvudsaklig öfverensstämmelse
med de föreskrifter, som gälla eller varda föreskrifna för
skogar, lydande under utsyningslagen. Densamma bör å marken granskas
och af jordbruksdepartementets skogskontor pröfvas i samma ordning,
som afverkningsplaner, hvilka genom skogsägares försorg upprättas
för sistnämnda slag af skogar.

Det torde nu invändas, att, eftersom erfarenheten visat, att hushållmngsplaner
hittills ej upprättats mer än i ett fåtal fäll, ehuru med
dem varit förbunden fördelen att erhålla kostnadsfri utsyning af undermåligt
virke, ej heller den af mig föreslagna bestämmelsen kommer att
erhålla någon användning. Gärna vill jag medgifva, att detta inom
den närmaste framtiden kanske ej blifver händelsen i någon större utsträckning.
I allmänhet äro nämligen skogarna ännu uti stort behof af
rensningshuggningar med ändamål att tillvarataga skadade och undertryckta
träd, och afverkningarna komma helt visst att under ännu en tid hufvudsakligen
inriktas på detta mål. Men i den mån som skogarna blifva genomgångna
med sådana afverkningar, kommer i synnerhet uti de trakter, där
äfven småvirke har afsättning såsom pappermasseved — och detta kan numera
sägas vara fallet mom allra största delen af området — det spörsmålet
att framställa sig för skogsägaren, huru han fördelaktigast bör
ordna sin skogshushållning: om han utan vidare skall sätta produktion
af enligt lagen fullmåliga träd såsom mål för sitt skogsbruk,
eller om han genom en undersökning af skogen skall utröna, huruvida
en annan uppgift är mera i öfverensstämmelse med de föreliggande förhållandena
och därför bättre främjar hans intressen. För min del håller
jag före, att han för sådant fall uti lagen bör äga ett stöd för en åtgärd
i sistnämnda riktning, då utförandet af en sådan, såsom åsyftande en

671

mera medvetet ordnad hushållning'', ej kan annat än främja äfven det
allmännas intressen.

Mot mitt förslag göres måhända den invändningen, att den rätt
för skogsägaren att få en afverkningsplan granskad, godkänd och tilllämpad,
åt hvilken jag önskar få ett uttryck i lagen, är själfklar. .lag
är ej alldeles viss härom och detta så mycket mindre, som ej ens uti
motiven till kommitténs lagförslag något uttalande i den riktningen gjorts.

I förbigående vill jag fästa uppmärksamheten därå, att mitt förslag
ej medför några kostnader för statsverket förutom de obetydliga,
som möjligen kunna sägas vara förenade med planernas granskande
och godkännande.

Med anslutning till nu gjorda uttalanden får jag föreslå, att § 5
mom. 1 af lagen angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar i de
delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken,
erhåller följande lydelse:

»Har skog blifvit till ordnad hushållning indelad enligt afverkningsplan,
som af jordbruksdepartementets skogskontor godkänts, och
önskar ägare af å skogen förekommande undermåligt virke, hvilket enligt
planen är bestämdt att afverkas, att erhålla det virke utstämpladt
till fritt förfogande, ingifve skriftlig anmälan till vederbörande skogsingenjör,
och åligger det denne eller den, som i hans ställe förordnas,
att verkställa utsy ning af sådant virke, om ej laga hinder eljest möter.

År skog, för hvilken sådan afverkningsplan, som i föregående
punkt omnämnes, ej är upprättad, af beskaffenhet att för dess skötsel
och vård fordras afverkning af undermåligt virke, och vill ägare af
sådant virke liafva fri förfoganderätt öfver detsamma, ingifve skriftlig
anmälan till vederbörande skogsingenjör; honom eller den, som i hans
ställe förordnas, åligger det därefter att verkställa den undersökning af
skogen, som af omständigheterna påkallas. Finnes därvid slik afverkning
vara med grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande,
må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen
gifvas till afverkning till fritt förfogande.

Vare sig utsyning af undermåligt virke företages på grund af
bestämmelserna i punkt 1 eller 2 härofvan, må träden ej från skogen
afföras, innan de genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke
stämplade.»

Nils G. Bingstrand.

672

Särskild yttrande af herrar Kinberg, Welander
och Wiklund.

Den allmänna skogsvårdslagen af år 1903 är grundad på en inom
landet häfdvunnen uppfattning att en skogsägare bör hafva fri dispositionsrätt
till sitt skogskapital, alltså utan hänsyn till uthållig afkastning
allenast med den inskränkning, att återväxten icke äfventyras. I skarp
motsättning härmed stå skogslagarna för de två nordligaste länen,
nämligen utsyningslagen för lappmarkerna och dimensionslagen för länens
öfriga delar eller det s. k. kustlandet. Enligt den förra får afverkning
till afsalu äga rum å enskildes skogar endast efter utsyning af vederbörande
skogstjänsteman, och enligt den senare är dispositionsrätten till
skogen på det sätt inskränkt, att träd under en viss dimension ej utan
särskildt tillstånd och utsyning må i form af rundt, biladt eller sågadt
virke till ort utom länen skeppas eller å järnväg forslas och ej heller
till sågad vara eller pappermassefabrikation användas m. m., allt vid
påföljd att virket tages i beslag och dömes förbrutet.

Så välbetänkta och för skogarnas bevarande nödiga, som dessa
lagar än äro, måste man likväl erkänna, att befolkningen i dessa län
med afseende å sin skogsegendom blifvit genom dessa lagar försatt i
en undantagsställning. Skogsägaren får ej fritt disponera sitt skogskapital
och är därjämte underkastad skyldighet gälda utsyningskostnad.
Befolkningen intager sålunda ej samma gynnsamma ställning som sydligare
landsdelars jordägare, hvilka, om blott återväxten ej äfventyras,
kunna fritt disponera sitt skogskapital och helt och hållet undgå utsyningsafgift.
Med hänsyn till denna i ekonomiskt och socialt hänseende
relativt ogynnsamma ställning, hvari den jordägande befolkningen
i de två nordligaste länen befinner sig, synes stor varsamhet vara af
nöden vid valet af de åtgärder, som för den enskilda skogsvårdens
främjande i dessa län kunna anses behöfliga utöfver bestämmelserna i
nu gällande lagar. Ty gifves anledning därtill, att de åtgärder, som i
detta syfte vidtagas, kunna af befolkningen med fog uppfattas såsom

673

ytterligare last på bördan eller ledande till andra olägenheter och missförhållanden,
uppstår missnöje och motvilja mot dessa skogslagar, hvilket
ingalunda är ägnadt att öka, utan tvärtom minskar intresset för skogsvården.

Ur denna synpunkt hysa vi stora betänkligheter mot kommittémajoritetens
förslag att såsom supplement till ofvannämnda lagar införa
skogsvårdsafgifter och inrätta skogsvårdsstyrelser;. och kunna vi dess
mindre biträda detta förslag, som enligt vår uppfattning utvägar kunna
beredas att främja den enskilda skogsvården i dessa län på annat och
för skogsägarnas flertal lämpligare sätt.

Genom att gifva åt här redan befintlig skogsingenjörsinstitution
den utveckling och fasta organisation, som kommittén föreslagit,
hvarigenom ett tillräckligt antal skogstjänstemän anställas för att uteslutande
ägna sig åt handhafvandet af gällande skogslagar ej endast i
fråga om själfva utsyningsarbetet och därmed i samband stående skogsundersökningar
och planläggning af hushållningen med enskildes skogar,
utan äfven för att tillhandagå utsyningssökande och andra skogsägare
med råd och anvisningar rörande skogens och markens vård samt spridande
af kunskap om skogsskötsel i öfrigt inom orterna, torde ej allenast
de berättigade kraf, som den enskilde skogsägaren kan uppställa i afseende
å tillgodogörande af sin skogsegendoms tillgångar, blifva till
fullo tillgodosedda, utan kan uppenbarligen äfven det allmännas intresse
af kunskaps utbredande i skogsskötsel och skogsvård inom nu ifrågavarande
län anses vara väl beaktadt och främjadt. Genom den omnämnda
nya organisationen komma nämligen att här finnas att tillgå
just de organ eller den lefvande kraft för väckande af intresse och främjande
af arbete för skogarnas bättre vård, som 1903 års allmänna
skogsvårdslag ansågs sakna, och hvilken brist därföre måste fyllas genom
det nya organ, som då bildades under namn af skogsvårdsstyrelse.

Men inrättande af sådana styrelser såsom supplement till här ofvan
omförmälda organisation för nu ifrågavarande skogslagars handhafvande
kan däremot enligt vår uppfattning icke vara af något behof påkalladt.
Hvad särskilt angår kustlandet återkomma vi här nedan till denna
fråga i sammanhang med där gällande dimensionslag.

För att förvalta och fördela de medel, som kunna åvägabringas
för främjande af den enskilda skogsvården genom penningebidrag, erfordras
icke så omfattande anstalter som skogsvårdsstyrelser, utan kan
denna fråga lösas på enklare sätt. Af den redogörelse, som lämnats i
kommitténs betänkande under rubriken skogsvårdsafgifter angående de
af länens landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillsatta

Skogsvård

styrelse.

674

Lappland.

Skogarnas
areal och
fördelning
m. m.

skogsvårdsnämnder med uppgift att förvalta och fördela af stat, landsting
eller hushållningssällskap beviljade anslag för den enskilda skogsvårdens
främjande, inhämtas hurusom dessa nämnder med framgång
utöfvat sin verksamhet och på ett lyckligt sätt fyllt sin uppgift, jämväl
med afseende å utbredande inom orterna af kunskap i skogshushållning
genom att anlita skogsingenjör för att hålla föredrag vid sammanträden,
som varit talrikt besökta.

Enklaste och bästa utvägen att lösa uppgiften i fråga om förvaltningen
och fördelningen af skogsvårdsmedlen torde vara att beträda den
redan inslagna vägen. Vi anse därföre att omförmälda skogsvårdsnämnder
fortfarande böra för ändamålet anlitas.

Innan vi öfvergå till frågan om skogsvårdsafgifts upptagande inom
nu ifrågavarande län, lämnas här nedan en kort öfversikt af dessa läns
areal- och öfriga förhållanden, såsom skogarnas fördelning mellan staten
och enskilde m. m.

Af arealtabellen å nästa sida inhämtas att de båda länens lappmarker,
motsvarande hvad sedan gammalt kallats Lappland, innehåller en ytvidd
af 11,923,014 har (1,192.3 kvadratmil). Af denna landsdel är ett område
af 5,362,190 har (536 kvadratmil) ej ännu afvittradt, bestående
till någon ringa del af odlad jord, naturlig äng*) och skogsmark men
hufvudsakligast af kala högfjäll och fjällmarker. Den öfriga delen,
6,560,824 har, har undergått afvittring. Häraf är 3,529,752 har utmark
bibehållen i kronans ägo hufvudsakligen såsom kronoparker och ännu
ej disponerade öfverloppsmarker. Åt hemman och nybyggen hafva tilldelats
3,031,072 har, hvaraf 300,868 har utgöras af inrösningsjord och
2,730,204 har utmark. I sistnämnda utmarksareal är inräknad den
ytvidd, 220,441 har,2) som vid afvittringen blifvit af hemmans och
nybyggens skogsanslag afsatt till allmänningsskogar. Den direkt till
hemman och nybyggen utskiftade utmarken utgör 2,509,763 har.

Denna jordvidd besittes numera ej af den jordbrukande befolkningen
allenast. Enligt norrlandskommitténs tabellbilagor (del 6) innehade
trävaruindustrien år 1900 äganderätten till 237.13 mantal i Lappland

'') I landtmäteristyrelsens årsberättelser uppgifves att i Västerbottens län omkring 8,800
har inägor (odlad jord och naturlig äng) blifvit afmätta och till någon del taxerade.

-’) Häri ingår ej Karesuando allmänningsskog, som blifvit afsatt af kronomark inom
Muonionalusta kapellförsamling och sålunda inom det s. k. kustlandet, hvarföre densamma i
tabellen upptagits under kustlandet.

Öfversikt af areal och skogarnas fördelning inom Norrbottens och Västerbottens läns

lappmarker och kustlandsbygder.

			A f	vittra	d in a r	k			Summa afvittrad mark \| 1	Oafvitt- rad mark	Hela yt-vidden
Tillhörig enskilda.		Tillhörig kronan.
Lappmark.	Kustland	Lappmark	Kustland
Inrös-nings-.jord (odlad jord och naturlig äng).	Utmark (afrös- ningsjord och impedi- ment)	lnrös-nings-jord (odlad jord och naturlig äng)	Utmark (afrös- ningsjord och impedi- ment)	Krono- park, öfver- lopps- mark	Annan kronan tillhörig mark, hvars afkast-ning ej tillfaller stats-vérket	Ivrono- park, öfver- lopps- jnark	Annan kronan tillhörig mark, hvars afkast-ning ej tillfaller stats-verket
bär	har	har	har	har	har	har	har
Norrbottens
län .........	151,283	1,390,869	133,603	1,649,816	2,570,922	8,346	936.646	27,600	6,869,085	3,719,115!ll0,588,200 II
Västerbot-
tens län. .	149,585	1,339,335	143,515	1,398,656	939,810	10.674	267,237	7,455	\| 4,256,267	1,643,075	\| 5,899,342
Summa	300,868	2,730,204	277,118	3,048,472	3,510,732	19,020	1,203,883	35,055 \|ll,125,352	5,362,190l\|l6,487,542
	Sammanställes	arealen	för lappmarker och	kil stlandsbygder inom länen,
	erhållas följande siffror:
L appmarker	300,8681 *) 2,730,204	-	—	3,510,732j 19,020	—	—	—	—
Summa	3,03i,072	—	—	3,529,752	—		6,560,824	5,362,190	11,923,014
Kustlands-
bygder	—	-	277,118	ä) 3,048,472	—	—	1,203,883	35,055	—	—
Summa	_	_	3,325,590	—	—	1,238,938	4,564,528	—	\| 4,564,528
								Summa	11,125,352	5,362,190; 16,487,542

‘) 220,441 har allmänningsskog inberäknad.

2) 74,375 har allmänningsskog inberäknad.

Siffrorna i tabellen äro humtade från den officiella statistiken, Norrlandskommitténs och Skiftesstadgekommitténs
tabellbilagor samt hvad inrösningsjorden beträffar till en del kompletterade med uppgifter ur afvittringsbandlingar.

676

med en totalareal af 821,054 bär, hvaraf 82,088 har inrösningsjord och
738,966 har utmark, motsvarande 3,110 har per mantal. Under mellantiden
från år 1900 intill dess lagen af den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
trädde i tillämpning har, så vidt af officiella källor kunnat inhämtas,
förenämnda fastighetsinnehaf genom ytterligare köp ökats, oafsedt afsöndrade
och inköpta skogsskiften, med 37.68 mantal, motsvarande
efter beräkning af 3,100 hektar på mantal en utmarksareal af omkring
116,800 har.

Därjämte innehar samma industri under afverkningsrätt eu ganska
betydlig del af böndernas skog. Enligt skiftesstadgekommitténs uppgifter
angående aftal om dylika upplåtelser, som kommit till stånd och
voro gällande år 1907, utgjorde totalarealen för dessa aftal inom lappmarkssocknarna
447,377 har. De togo sin början redan före afvittringen
i vissa socknar och hafva sedan fortgått. I vissa fall ha aftal om afverkningsrätts
upphörande kommit till stånd mot viss lösesumma, hufvudsakligen
utgående i virke, utsynadt i förskott enligt särskildt medgifvande.
Enligt i domänstyrelsen erhållen uppgift hafva 27,310 har sålunda frigjorts
från afverkningsrätt. Frånräknas denna ytvidd tillika med arealen
för de aftal, hvilka utgå före 1 januari 1914, erhålles följande öfversikt
öfver afverkningsrätt er, gällande efter sist nämnda tidpunkt:

Tid för afverkningsrättens utlöpande	Areal i hektar	%
Åren 1914-1919...........................	43,041	13.9
» 1920—1929...........................	94,547	27.5
» 1930-1939........................	171,005	58.6
Summa	308,593	—

Sammanfattas det ofvan anförda, finner man att af den i enskild
ägo varande utmarken innehar trävaruindustrien:

med äganderätt .......................................... 855,766 har

» nyttjanderätt...................................... 308,593 »

Summa 1,164,359 har.

Om den utmark i nordligaste och inre delarne af det afvittrade
Lappland frånräknas, som icke kan blifva föremål för hvad man här
egentligen menar med skogsbruk eller virkesproduktion för export, såsom
hela Karesuando socken, (142,802 har afvittrad och hemman tilldelad

677

mark) samt vissa fjällbyars områden i Juckasjärvi, Gellivare, -Jockmocks
och Arjepluogs m. fl. socknar, exempelvis byarna Soppero, Kurravaara,
Pajtasjärvi, Kalasjärvi, Tjantasträsk, Vuortnovuoma, Perraure, Levik,
Njave Västerfjäll, Akkabakte (82,212 har), med flera andra liknande
fjällbyar, inom hvilkas områden de allmänna betingelserna för skogsväxten
äro så nedsatta, att med få undantag den skog, som där finnes,
till största delen utgöres af tallrelikter samt fjällgran och björk, kan
man säga, att trävaruindustrien har under sin disposition minst hälften
af Lapplands i enskild ägo varande utmark. Men då spekulationen
städse uppsöker det bästa, som är att tillgå, d. v. s. de skogrikaste
och gynnsammast belägna skogssocknarna, hafva dessa att visa ett vida
högre procenttal för nämnda industris skogsinnehaf. Såsom exempel
anföras:

Lycksele socken
Åsele »

Dorotea »

Fredrika »

Malå »

Jockmock »

... 87 procent,

... 75 »

...66 »

... 73 »

... 70 »

... 56 »

Bland de moränbildningar, som täcka Lapplands berggrund, brukar
man skilja mellan ytmorän och bottenmorän. Den förra är på grund
af sin mera grusiga konsistens genomsläppande för vatten, är åtkomlig
för luften och bildar en för skogsbruk tjänlig jordmån, ehuru ofta belamrad
med stenar och block. Bottenmoränen, som samlats under isen
och pressats mellan denna och berggrunden, är däremot kompakt och
bemängd med mojord leder vattnet sämre och är med sitt djupare läge
mindre utsatt för luftens inverkan. I den mån den innehåller finare
mopartiklar har den stor benägenhet att suga i sig vatten, och gifver
upphof åt torfbildning och försumpning. Ofver stora vidder särskildt
i Lappland saknas den typiska ytmoränen och är det en mer eller mindre
utpräglad bottenmorän, som ligger i dagen. Denna moränbildning är
för skogsbruk särdeles ogynnsam.

1 de kalla tempererade trakterna, där afdunstningen under den
koi*ta sommaren icke hinner uttorka marken efter snösmältningen, medverka
jämväl klimatologiska faktorer vid torfbildningar och försumpningar.
Nederbördens storlek spelar därvid en mera underordnad roll.
I norra delarne af Lappland, där nederbörden är blott 350 ram. per år,
betäcka myrar större del af landytan än i vida nederbördsrikare trakter
på sydligare breddgrader.

Moränbildningamas

allmänna
beskaffenhet
med hänsyn
till skogsbruket.

678

Skogsvärdsafgift
er.

Den tid af året, som medeltemperaturen är öfver 0°, är ungefär
två månader kortare för nordligare än sydligare Norrland; och förhållandet
mellan vegetationsperiodens längd i sistnämnda del af Norrland och
Lappland har för träd och buskar ansetts vara 4 : 3.

Af ofvan lämnade, ehuru kortfattade uppgifter'') torde framgå, att
en af de viktigaste uppgifterna skogsbruket här har att fylla, är att
genom dränering af mer eller mindre vattensjuk mark söka hålla skogarna
i produktivt skick.

Förordningen om exportafgift å trävaror för skogsvårdsändamål
har endast en kortare tid varit tillämpad. Dess verkan på skogsvården
inom landets skilda delar torde därföre ej ännu kunna helt bedömas.
Sannolikt torde omdömet komma att divergera allt efter ortsförhållandenä
och tillräckligheten eller otillräckligheten af de bidragsbelopp, som erhållits.

I ett afseende lärer dock erfarenhet hafva vunnits, nämligen att det för
främjande af den enskilda skogsvården och i synnerhet de mindre
skogsägarnes är önskvärdt att bidrag må kunna lämnas till de utgifter,
som denna vård kräfver, för att såmedelst få till stånd arbeten, hvilka
sedan kunna verka till efterföljd i orterna.

I fråga om medels anskaffande härtill är att beakta att skogsvårdsafgiften
drabbar i sista hand skogsägaren, som nödgas underkasta
sig en mot afgiften svarande minskning i priset å försäljningsvirket.
Man kan nämligen icke antaga, att virkesköparen, i synnerhet om han
är exportör, såsom fallet är uti ifrågavarande län, skall vid köpet underlåta
bereda sig afdrag för en afgift, som han får vidkännas för sin
exportvara.

Det ofvan sagda gäller emellertid såväl den enskilda som staten
i egenskap af skogsägare, ehuru i högre grad staten, som icke föi
sina skogar begagnar sig af skogsvårdsmedel, utan afstår den del af
dessa medel, som härstammar från virke, afverkadt å kronans skogar,
såsom ett indirekt bidrag till den enskilda skogsvårdens främjande.
Huru stort detta bidrag blir i nu ifrågavarande två län, jämfördt med
bidraget i andra orter, där skogsvårdsafgift redan upptages, beror gifvetvis
på afverkningarna och exporten samt i hvilken mån virket för den
senare härstammar från kronans eller enskildes skogar, livilket allt vi
här ej äro i tillfälle att utreda. I stort sedt torde likväl arealen förde
olika slagen af skog kunna läggas till grund för ett ungefärligt bedömande
af frågan. Såsom siffrorna i arealöfversikten utvisa, upptaga de
statsskogar, hvilkas afkastning tillfaller staten, 44.7 procent af länens

11 A. G. Högboms arbeten: »Norrland», m. fl.

679

afvittrade utmarksvidd och de i Lappland befintliga skogar af samma
slag 56.2 procent af den afvittrade utmarksvidden därstädes. Kronans
skogar af nämnda slag inom de län eller länsdelar, där skogsvårdsafgifter
nu upptagas, utgöra endast 4 procent af utmarksvidden. Genom
skogsvårdsafgifts upptagande i de två nordligaste länen skulle, efter
areal räknad t, statens bidrag i nu ifrågavarande afseende ställa sig 11
gånger och särskild! i Lappland 14 gånger så stort som i öfriga delar
af landet.

Detta så att säga indirekta understöd från statens sida till den
enskilda skogsvårdens främjande kan äfven till sitt ungefärliga penningebelopp
beräknas, om man utgår från den kubikmassa virke, som å kronans
skogar säljes och afverkas för export. Om man från 1910 års
försålda gagnvirke afdrager 6 procent, som möjligen åtgått för konsumtion
i orten, utgör återstoden af försåldt gagnvirke inom båda länen
i sin helhet 1,685,013 kbm., däraf inom Lappland 1,147,423 kbm. Om
sågutfallet beräknas efter samma grund, som kommittén begagnat vid
sin beräkning angående sågutbytet af virket från enskildas skogar, eller
2/s af råämnets kubikmassa, erhålles i sågad vara 1,123,342 kbm. för
länen i sin helhet och däraf 764,948 kbm. för Lappland, samt följaktligen
i skogsvårdsafgifter respektive 112,000 kronor och 76,000 kronor
i afrundade tal. Dessa sistnämnda belopp utvisa den ungefärliga minskning
i statens årliga skogsintäkt, som skogsvårdsafgifts upptagande
kommer att medföra och på samma gång statens så kallade indirekta
understöd för enskildes skogsvård i nämnda län.

Beträffande det gagn för den enskilda skogsvården, som skogsvårdsafgiften
anses medföra, ställer sig detta gagn mycket olika för de
två, i ekonomiskt afseende vidt skilda kategorier skogsägare, som enligt
hvad ofvan är visadt finnas i Lappland, nämligen trävaruindustrien och
den fasta jordbrukande befolkningen.

Att trävaruindustrien för sin del är i besittning af medel och utvägar
att låta verkställa erforderliga arbeten för sina skogars vård
lider intet tvifvel, i synnerhet som dessa skogar till större delen äro
belägna i Lapplands för skogsbörd lämpligaste och i afseende å flottleder
m. in. välbelägna socknar eller socknedelar. Råämnet är för denna
industri af en mycket stor betydelse och då denna omständighet särskilt
är ägnad att framkalla intresse för skogarnas omvårdnad, finnes
all anledning antaga att skogsvårdsarbeten efterhand också komma till
stånd, såsom redan i några lappmarkssocknar visat sig vara fallet.
Under sådana förhållanden kan en skogsvårdsafgift på exportvara af
virke, som härstammar från industriens egna skogar, visserligen icke

680

anses betungande, enär det erlagda afgi ftsbeloppet genom arbetsprestationer
till skogsvårdens fromma å egna skogar kan intjänas till större
eller mindre del. Men å andra sidan kan, vid det förhållande att industrien
i sitt eget välförstådda intresse allt mer tager egen vård om
sina skogar, ifrågasättas, huruvida exportafgift från industriens synpunkt
är behöflig eller fastmer utan olägenhet kan helt undvaras. Det låter
till och med säga sig, att de industriella bolagen i själfva verket skulle
vara mera betjänta af att lagstiftningen icke träder emellan medelst
skogsvårdsafgifters upptagande. Om de till exempel afsätta någon del
af årsvinsten för sin skogsvård, antag minst den summa, som motsvarar
beloppet af skogsvårdsavgift^ för tillverkad och exporterad vara, så
kan denna summa oafkortad användas för sitt ändamål, hvilket däremot
ifråga om skogsvårdsafgift ej kan ske, enär väsentlig del af denna afgift
åtgår till uppehållande af skogsvårdsstyrelse och dess verksamhet.

Centralstyrelsens för Svenska Trävaruexportföreningens svar å ett
af kommittén utsändt frågoformulär torde i frågan i viss mån vara upplysande.
Svaret har följande lydelse: »Åfven besvarandet af frågan rörande
skogsvårdsafgifter är beroende af, om den af oss framställda
tanken att rätta utsyningens storlek efter ägarens villighet att vidtaga
skogs vårdsåtgärd er, vinner bifall. Blir denna plan accepterad, saknas
anletjning att ålägga skogsvårdsafgifter. I motsatt fall torde skäl finnas,
att genom skogsvårdsafgifters upptagande bereda utvägar att främja
skogsvården, och vilja vi för sådant fall anbefalla bestämmelser liknande
dem, som återfinnas i den norska Lov om vmrnskovens bevarelse in. m.
af den 8 augusti 1908.» *)

För den själfagande jordbrukande befolkningen åter ställer sig
denna fråga helt annorlunda. Val kan bonden genom omtänksamhet
ägna hemmanets skog en. omvårdnad, som ej bör underskattas. Genom
att till bränsle och annat smärre liusbehofsvirke tillgodogöra afifall samt
oväxtliga och skadade träd blir skogen efterhand rensad och gallrad,
hvarigenom tillväxten och föryngringen främjas. Men i allmänhet torde
han ej kunna bereda utvägar för sådana åtgärders vidtagande, som
fordra afsevärda kontanta utlägg och hvilka ej, liksom i andra näringar,
kunna inom kort tid åt ägaren återbördas. Befolkningens ställning i
ekonomiskt hänseende är härvid af betydelse. Men då af utrymmesskäl
någon utförlig utredning härutinnan ej kan lämnas, hänvisa vi
endast till de källor, hvilka varit grundläggande för vår uppfattning,
att Lapplands bofasta befolknings ekonomiska ställning är mycket svag.

'') Denna lag gäller endast för vissa i Norge såsom skyddsskogar afsatta skogsområden.

681

Såsom källor åberopas dels länsstyrelsernas senaste femårsberättelser för
år 1901—1905, dels ock befolknings- och fattigvårdsstatistiken för åren
1900—1909. Häraf framgår otvetydigt att försämring i det ekonomiska
tillståndet inträdt, att skattebördan särskildt i Västerbottens lappmarkssocknar
är betungande äfvensom att emigrationen och fattigvård skostnaderna
högst väsentligt ökats under sist nämnda tidsperiod.

Att den jordägande befolkningen inom denna landsdel med dess
nordliga läge, hårda klimat och karga naturförhållanden i öfrigt samt
särskildt med hänsyn till dess svaga ekonomiska ställning ej på långt
när för sina skogar äger förmåga att i samma mån som trävaruindustrin
för sina utnyttja skogsvårdsafgiftsmedlen torde ligga i öppen dag.
Tager man därjämte i betraktande, hurusom en del af denna befolkning
för fyllande af sina lefnadsbehof måste skaffa sig extra arbetsförtjänst
och därtill använda den arbetskraft, som för jordbruket kan undvaras,
framgår tydligt nog att mången ej ens i någon mån blir i tillfälle
göra sig gagn af sagda medel, ehuru han därtill nödgas bidraga, visserligen
indirekt, men därföre ej mindre kännbart.

Under sådana förhållanden tillskapas genom skogsvårdsafgifters,
upptagande en situation, som synbarligen leder till obillighet och orättvisa
mot de mindre skogsägarne, hvilka utgöra det stora flertalet af
Lapplands innebyggare.

Hvad här ofvan blifvit anfördt afser de skogar, som icke blifvit
upplåtna på afverkningsrätt. De skogar åter, som blifvit med sådan
rätt upplåtna och hvilkas areal på sätt här ofvan är nämndt utgör
308,593 har, hvaraf 58.6 procent äro underkastade afverkningsrätt, som
utgår först under åren 1930—1939, komma att under upplåtelsetiden
helt och hållet sakna det stöd och det gagn, som man genom skogsvårdsafgifters
upptagande i andra delar af landet påräknat för de skogsorter,
hvarifrån virket härstammar. Ty hvarken afverkningsrättsinnehafvaren,
som icke äger skogen, eller hemmansägaren, som ej under
en lång tidsföljd har någon inkomst från densamma och hvilkens ekonomiska
ställning därigenom försvagats, kan tänkas villig åtaga sig
arbete och utgifter för skogens vård med utsikt att i bidrag erhålla
endast ringa del af utlagd kostnad och måhända än mindre för sitt
arbete.

Ett ännu egendomligare förhållande är det, som genom skogsvårdsafgifters
upptagande skulle uppstå i fråga om ännu ej afvittrade hemman
och nybyggen. Hemmansägare eller nybyggesåbo, som icke har afvittradt
område, äger enligt 53 § 2 mom. af 1894 års skogsförordning rätt till
utsyning å viss trakt af angränsande kronomark. Vid försäljning åt

682

Uppfattningen
inom or
tema om
skogs vårds -afgift och
skogsvårdsstyrelse.

det utsynade virket skulle han, liksom andra, genom skogsvårdsafgiften
vidkännas minskning i inkomst af försäljningsvirket. Men han har ej
något eget område, där han möjligen eljest, om han haft något sådant,
kunnat åtminstone i någon mån bereda sig gagn af de genom skogsvårdsavgift^
hopbragta medel, hvartill han i sin män bidragit.

Afven hvad nu i dessa två senast omförmälda fall påpekats, äro
olägenheter och missförhållanden, som träffa de mindre skogsägarne
och hvilka ej kunna förbises vid bedömandet af frågan om skogsvårdsafgifts
upptagande.

Kommittén har (i frågeformulär A) framställt vissa frågor rörande
utsyningslagen och bland andra huruvida det vore önskvärdt att skogsvårdsafgift
upptoges samt om dessa utgifter borde förvaltas af särskild
skogsvårdsstyrelse eller om de borde fördelas på de särskilda kommunerna
för att förvaltas af kommunalmyndighet eller särskilda förtroendemän
eller om deras förvaltning och fördelning borde ske på annat sätt
och huru?

Från 12 lappmarkskommuner och 7 inom dessa kommuner befintliga
filialer af länens hushållningssällskap samt från 24 byalag eller
enskilda hemmansägare i lappmarkssocknar hafva svar, tillhopa 43, inkommit
till kommittén. Af dessa innehålla 31 svar uttalande emot och
11 för upptagande af skogsvårdsafgift, de senare med vissa förbehåll.

I ett af de svar, som här upptagits såsom nekande, (Jockmocks kommun)
har direkt uttalande i hufvudfrågan visserligen icke skett, men
däremot mycket starka betänkligheter uttalats på så sätt, att det blefve
»skogsägare, d. v. s. kronan, allmänningar och hemmansägare, som, ehuru
indirekt, dock i sista hand drabbades af denna afgift, äfven om densamma
i första hand finge af trävarubolagen erläggas. Motsvarande lägre virkesanbud
och inköpspris från bolagens sida blefve nämligen följden». För
afslag har vidare bland annat anförts (Åsele kommun) »att afgifterna
komme att lika träffa alla skogsägare, hvaremot eu rättvis fördelning
af desamma skulle möta oöfvervinneliga kvårigheter. Följden blefve
att en hel del skogsägare betungades med utgifter, liv ar af andra drogo
nytta. En dylik beskattning komme att verka obilligt och orättvist».

De förbehåll, som framställts af dem, hvilka uttalat sig för skogsvårdsafgift,
äro dels utsyningsafgiftens upphörande, dels att skogsvårdsafgifterna
i görligaste måtto oafkortade må komma den kommun till
del, hvarifrån virket härstammar.

Beträffande skogsvårdsafgifters fördelning och förvaltning har
enstämmigt anförts i de svar, som innehålla uttalande för skogsvårdsafgifts
upptagande, att afgifterna borde fördelas på kommunerna och

683

förvaltas af antingen kommunalmyndigheter eller särskilda förtroendemän.
I de svar, som innehålla uttalande emot skogsvårdsafgifter, har,
för den händelse sådan afgift oaktadt afstyrkandet komme att upptagas,
framhållits enahanda uppfattning ifråga om lördelningen och förvaltningen,
åt hvilken i ja-svaren gifvits uttryck. I intet af de omnämnda
ja- eller nej-svaren hafva skogsvårdsstyrelser förordats.

1 syfte att göra skogsvårdsafgift mindre betungande liar kommittémajoriteten
föreslagit, att utsyningssökande skulle befrias från erläggande
af stadgad utsyningsafgift. Denna afgift utgår enligt kungl. kungörelsen
den li december 1903 sålunda : för hvarje timmerträd, som 1.5
meter från marken håller, barken inberäknad, minst 30 cm. i genomskärning
med 5 öre; för hvarje timmerträd, som ej uppnår sistnämnda
mått men håller minst 20 cm. i genomskärning med 2.5 öre; samt för
annat utsynadt virke med 2.5 öre för en kbm. fast mått; dock att, där
utsyning afser aftorkad, död skog eller virke å skog, belägen ofvanför
den i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker bestämda odlingsoch
fjällgränsen, synekostnad skall utgå med allenast hälften af häi
ofvan angifna belopp.

Afgiften är sålunda afpassad efter det ungefärliga värdet åt de
olika sortiment, som utsynas, och kan i och för sig såsom utgörande
en ringa del af virkets saluvärde ej anses betungande. Ej allenast utsyningstvång,
utan äfven skyldighet att gälda utsyningskostnad har
uppställts af statsmakterna såsom villkor för tilldelning åt lappmarkshemman
af skogsanslag af den storlek, att de blifva tillräckliga ej allenast
för husbehof, utan äfven för afsalu. Det framgår häraf tydligt, att
afgiften för utsyning å lappmarksskogarna har karaktären icke af någon
pålaga eller skatt, utan allenast såsom ersättning för den kostnad, som
saluvirkets utsyning åsamkar staten. Dessa ersättningsmedel torde därför
ej böra utan fullgiltiga skäl eller mycket ömmande omständigheter frånhändas
staten.

Enligt hvad ofvan är nämndt äger trävaruindustrien en mycket
väsentlig del af Lapplands skogsmarker, och då dessa marker i allmänhet
äro bland de mera •väll) el ägna och skogrika, följer häraf att också
lika väsentlig del af utsyningsafgifterna härstamma från desamma. För
afskrifning allt framgent af dessa nu omförmälda medelsbelopp har
majoriteten ej kunnat anföra några giltiga skäl eller ömmande omständigheter.
Hela afskrifningsfrågan, i och för sig obehöflig, möter sålunda
vid dess genomförande svårigheter eller tillskapar förhållanden, som
leda till efterskänkande af årliga statsmedelsbelopp åt skogsägare, som

684

uppenbarligen däraf ej kunna vara i något behof, hvarigenom efterskänkandet
far karaktär af obehörig- gåfva eller skänk. Härtill kommer
att utsyningsafgifternas afskrifvande enligt majoritetens förslag gjorts till
förutsättning för upptagande af skogsvårdsafgifter, och frågan rörer alltså
ej endast eftergift af vissa ersättningsmedel. Den bör därföre bedömas
och afgöras äfven ur synpunkten, huruvida skogsvårdsafgifts upptagande
i ^ Lappland kan med dess från sydligare landsdelars vidt skilda förhållanden
vara en för den enskilda skogsvårdens främjande lämplig

På grund af hvad vi i det föregående utredt och anfört anse vi
oss hafva ådagalagt, att så ej är förhållandet, hvarföre vi hålla före, att
frågan bör lösas på annat och sådant sätt, som kan leda därtill att
mindre skogsägares ^ behof af bidrag och stöd för vården om deras
skog kan blifva på ett verksammare sätt tillgodosedt, utan att staten
drabbas af onödiga eller allt för stora uppoffringar.

Den hufvudsakligaste uppgiften, som här föreligger, torde vara
att genom verksamma bidrag söka främja dikningsarbeten och andra
markberedningsatgärder å den fasta befolkningens skogsmarker, där sådant
är nödigt för att de må hållas i produktivt skick. Dylika arbeten,
nödvändiga som de äro för skogarnas uthålliga afkastning och därför
också af betydelse för denna befolknings framtida vidmakthållande,
kunna i anseende till därmed förenade kostnader ej utan fullt verksamma
bidrag utföras. Om emellertid ett anslag till skogsvårdens främjande
finge karaktär af statsanslag, skulle det vid bidrags beviljande
kunna tagas större hänsyn till det verkliga behofvet, än om bidragen
utdelas från skogsvårdsafgiftsmedel. Med dessa senare medel bestridas
kostnader för skogsvårdsstyrelse och flera andra utgifter än direkta
bidrag till skogsägare. A hyad som därefter återstår kan hvarje skogsägare
visserligen såsom indirekt delaktig göra visst anspråk, men exportören-skogsägaren
torde, såsom i första hand direkt afgiftspliktig
och med förmåga att genom arbeten å egna skogar göra sig vida större
gagn af skogsvårdsafgiftsmedel än mindre skogsägare, ej underlåta
ställa anspraken a dessa medel vida högre.

Vi anse därföre, att kommittén bort föreslå, att med utsyningsafgifternas
bibehållande ett extra anslag måtte af statsmedel anvisas, för
att efter skogsägares behof användas till främjande af den enskilda
skogsvården.

Härigenom skulle staten visserligen få en direkt utgift, motsvarande
till exempel det ungefärliga beloppet inbetalda utsyningsafgifter,
hvilket i första ögonblicket kan synas vara detsamma, som dessa afgif -

685

ters efterskänkande utan vidare. Men härvid är att beakta, att man
genom det nu föreslagna förfaringssättet kan vinna, hvad enligt vår
uppfattning här är hufvudsak, nämligen att på ett verksamt sätt kunna
främja skogsvården å de skogar i denna landsdel, där detta är af behofvet
mest påkalladt. Genom frågans lösning på nu föreslagna sätt
undgår staten dels den betydliga minskning i årlig skogsmedelinkomst,
som af skogsvårdsafgifters upptagande skulle föranledas, dels ock oegentligheten
af ett efterskänkande utaf en stor del af staten tillkommande
ersättningsmedel äfven åt skogsägare, som däraf icke äro i något
behof.

Enligt ofvan lämnad öfversikt af de två länens arealförhållanden
innehåller det nedom Lappland belägna s. k. kustlandet en ytvidd af
4,564,528 har. Vid den allmänna afvittringen har i kronans ägo hufvudsakligast
såsom kronoparker bibehållits en ytvidd af tillhopa 1,238,938
har, och återstoden, 3,325,590 har, tilldelats hemman ock nybyggen.
Af denna sist nämnda landvidd utgöra 277,118 har inrösningsjord och
3,048,472 har utmark. Med afdrag för den allmänningsmark, 74,375
har, som blifvit vid hemmanens afvittring i Pajala socken, Tärendö och
Muonionalusta kapellförsamlingar afsatt, utgör den omedelbart till hemman
och nybyggen utskiftade utmarken 2,974,097 har.

Liksom i lappland innebafvas skogarna i kustlandet dels af den
själfägande befolkningen och dels af trävaruindustrien. Enligt Norrlandskommitténs
utredning innehade nämnda industri år 1900 äganderätt
till 254.4 mantal, nämligen 95. t mantal i Västerbottens län med
en areal utmark af 224,190 har och i Norrbottens län 159.3 mantal
med en areal utmark af 313,667 har. Under tiden från 1900 tills
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom i vissa delar af Norrland och Dalarna trädde i tillämpning
har berörda fastighetsinnehaf ganska betydligt ökats. Så vidt
af tillgängliga officiella källor kunnat inhämtas uppgår denna ökning,
oafsedt afsöndrade och inköpta skogsskiften, till sammanräknadt 43.5 0
mantal, motsvarande enligt medelarealen per mantal af inom hvartdera
länets kustland förut inköpta hemmansjord en ytvidd af 97,112 har
utmark.

Af böndernas skog innehar samma industri under afverkningsrätt
därjämte följande skogsmarksareal enligt uppgift i förenämnda kommittés
betänkande del. 6 sid. 104 och 105, nämligen:

Kustlandet

Areal,

skogarnas

fördelning.

686

j Afverkningsrtttten utgår under nedannåmnda

tidsperioder.

Areal

har.

Åren 1911—1920................................................

Efler år 1920.....................................................

57,702

86.604

Summa

144,366

Om af de för åren 1911—1920 träffade aftalen här tages i
betraktande endast */s af den uppgifna arealen, blir totalsumman
125,132 har.

Trävaruindustrien kan alltså beräknas innehafva

med äganderätt: ........................................ 635,569 har

» afverkningsrätt:.................................... 125,132 »

Summa 760,701 har

eller närmast 25.5 procent af den i enskild ägo varande utmarken.
Men då skogsspekulationen företrädesvis hållit sig i de socknar, där de
värdefullaste skogstillgångarna funnits att tillgå, visa dessa socknar ett
vida högre procenttal än det för hela kustlandet uträknade medeltalet.
Såsom exempel anföras:

Bjurholms socken .............		..... 40 procent
Degerfors » ................		...... 47.9 »
Burträsks » ................		...... 68.6 »
Norsjö » ................		...... 62.4 »
Älfsby » ................		...... 30 »
Edefors » ................		...... 65.3 »
Råneå » ................		...... 48.7 »
Öfverkalix » ...............		...... 36.9 »

■ De västerut mot lappmarken belägna områden af kustlandet, som
höja sig öfver den s. k. marina gränsen eller den linje, som utmärker
hafvets högsta nivå efter landisens afsmältning, hafva samma naturbeskaffenhet
som lappmarkerna, och intaga inom Västerbottens län omkring
en tredjedel och inom Norrbottens län, där terrängen norr öfver
är lägre, omkring Vs af kustlandet. Öfriga delen med undantag af en
smal sträcka vid kusten eller skärgården har ur geologisk synpunkt
betecknats såsom älf- och hafsaflagringarnas region. Mångenstädes

687

kvarligger dock moränen oförändrad. Myrar förekomma sparsammare i
denna regions mera kuperade trakter, men rikligare å dess flackare
områden, hvilka förekomma här och hvar inom länen, men särskildt
äro utmärkande för Norrbottens kustland.

Ungefär samma uppgift för skogsbruket föreligger här som i lappmarken
eller att genom dränering af mer eller mindre vattensjuk mark
hålla skogarna i produktivt skick.

Kommittén har (i frågeformulär B) framställt vissa frågor rörande
dimensionslagen och bland andra frågan 17, som har följande lydelse:
»Därest så omfattande .förändringar, som näst härofvan ifrågasatts, icke
anses böra eller kunna genomföras, är det. likväl önskvärdt att för
skogsvårdens främjande — med bibehållande i hufvudsak af dimensionslagens
bestämmelser — skogsvårdsafgifter upptagas att användas såsom
bidrag till enskildas skogsvårdsarbeten?» Från länens kustlandskommuner
och en del där befintliga filialer af länens hushållningssällskap samt
byalag hafva inalles 60 svar till kommittén inkommit, hvaraf 30 innehålla
ja och 30 nej; i de förra äro inberäknade 2 svar, däri förordas
införandet af skogsvårdsafgifter, men endast under förutsättning att de ej
uppgå till högre belopp än högst 2 öre per kbm. Såsom villkor för
upptagande af skogsvårdsafgift har framhållits att betryggande garantier
gifvas för att dessa afgifter »ej i främsta rummet komma bolagen till
godo på de mindre hemmansägarnas bekostnad». Mot afgifts upptagande
är anfördt att kommunerna redan äro betungade med utgifter i hög grad
och att afgifterna icke äro för orten lämpliga och ej kunna på lämpligt
sätt fördelas, att naturlig återväxt i allmänhet finnes i orten m. in.

Frågan 18, af hufvudsakligen följande lydelse: Under förutsättning
att skogsvårdsafgifter upptagas, böra dessa afgifter förvaltas af
en skogsvårdsstyrelse eller fördelas på de särskilda socknarna för att
förvaltas af de kommunala myndigheterna eller särskilda förtroendemän
eller böra afgifterna på annat sätt förvaltas och fördelas? har
besvarats på det sätt, att 14 uttalat sig för att afgifterna borde förvaltas
af skogsvårdsstyrelse, därvid i några af svaren framhållits, att
de särskilda kommunerna borde behörigen tillgodoses vid fördelningen
och så vidt möjligt erhålla proportionell andel efter det från kommunerna
utgående råmaterialet, hvaremot 42 svar, med afstyrkande af skogsvårdsstyrelser
inom länen, framhålla att skogsvårdsafgifter, därest sådana
upptagas, böra öfverlämnas till landsting eller hushållningssällskap att
af dem eller deras förtroendemän användas till den enskilda skogsvårdens
främjande eller ock att de fördelas på kommunerna att förvaltas
af kommunalmyndighet eller deras förtroendemän.

Uppfattningen
inom
orterna om
skogsvårdsafgift
och
skogsvårdsstyrelse.

688

Skogsvårds•
af gift eller
statsanslag
för den
enskilda
skogsvårdens
främjande.

Samman fattning.

I fråga om skogsvårdsafgifters upptagande £å. vi för egen del åberopa
hvad vi här ofvan rörande sådan afgifts införande i lappmarkerna anfört
såsom i hufvudsak tillämpligt äfven å förhållandena inom kustlandet.
Visserligen ha skogarna icke inom hela denna landsdel i samma omfattning
som i lappmarken öfvergått till trävaruindustrien, men i ett stort
antal af kustlandets bästa skogssocknar är samma förhållande rådande
som i lappmarken med afseende å trävaruindustriens skogsinnehaf;
och följden blir densamma som i lappmarken, nämligen att de mindre
skogsägarna skulle komma till korta i konkurrensen om skogsvårdsmedlen.
Detta ogynnsamma läge, hvari dessa skogsägare genom förefintliga
förhållanden försättas, har också tagit sig ett bestämdt uttryck
äfven hos dem, som tillstyrkt skogsvårdsavgift^, men därvid uppställt
såsom uttryckligt villkor, att garanti gifves för att dessa afgifter ej i
främsta rummet komma trävaruindustrien till godo på de mindre hemmansägarnas
bekostnad. Men af skäl, som vi härofvan redan anfört, kan en
sådan garanti icke lämnas. Det ligger nämligen i skogsvårdsafgiftsoch
skogsvårdsstyrelsesystemets natur att skogsvårdsmedlen utdelas i förhållande
till utförda arbetens omfattning och kostnad. Då de mindre
skogsägarnes förmåga härutinnan är mycket ringa i jämförelse med
trävaruindustriens, tager denna senare åt sig största delen af skogsvårdsmedlen.
Det hjälper föga att bidragsprocenten ställes något olika för
olika kategorier skogsägare. Förhållandet blir likväl i hufvudsak såsom
ofvan är nämndt.

Utgår man från att syftet med åvägabringande af skogsvårdsmedel
är ej mindre att väcka intresse för skogsvården hos företrädesvis de
mindre skogsägarne, som här utgöra det stora flertalet, än ock att verksamt
söka främja själfva arbetet därutinnan, måste skogsvårdsmedlens
fördelning ske efter det verkliga behofvet. Detta kan ej genomföras
med ofvan nämnda system, men kan däremot väl komma till utförande,
om medlen anvisas såsom statsanslag med bidrag äfven af landsting
eller hushållningssällskap.

I enlighet med härofvan lämnad utredning och hvad i öfrigt anförts
sammanfatta vi vår mening sålunda:

Ehuru vi icke kunnat biträda det af majoriteten föreslagna sätt
för medels anskaffande till den enskilda skogsvårdens främjande i de
två nordligaste länen, anse vi det vara ett stort och viktigt statsintresse,
som här föreligger, att söka väcka, befordra och ekonomiskt stödja
utvecklingen beträffande skogarnas vård inom dessa vidsträckta län.
Skäl äro härför anförda i kommitténs betänkande. Vi vilja endast
tillägga att den undantagsställning, som den fasta befolkningen inom

689

dessa län intager i följd af de betydande inskränkningar i dispositionsrätten
till skogen, som här gällande skogslagar föreskrifva, är ett ytterligare
skäl för staten att ägna sin omsorg om denna befolknings under
mindre gynnsamma naturbetingelser än i öfriga delar af landet bedrifna
skogsbruk, hvars uthålliga afkastning i allmänhet kan anses som ett
bland de främsta villkoren för denna befolknings framtida vidmakthållande.

Vår utgångspunkt är därför att statens åtgärder böra afse att i
främsta rummet stödja de mindre skogsägarna, som helt naturligt hafva
vida större behof af stöd än de större skogsägarna, här representerade
af trävaruindustrin, hvilken, på sätt ofvan är framhållet, i sitt eget
välförstådda intresse och utan någons mellankomst lämpligast själf torde
böra hufvudsakligen ombesörja och bekosta sina skogars vård. Därför
anse vi att erforderliga skogsvårdsmedel böra åvägabringas genom statsanslag
och ej genom införande af skogsvårdsafgift, ty eljest kan det af
oss angifna syftemålet med skogsvårdsmedlen ej vinnas.

För bedömande af den storlek, som kan med statens intressen
vara förenligt att gifva åt ett anslag till berörda ändamål, vilja vi erinra
om följande:

Bibehållas utsyningsafgifter i lappmarken och uteslutas skogsvårdsafgifter
inom de båda länen, komma såväl förstnämnda afgifter som
skogsmedelinkomsten från kronans skogar att fortfarande med oafkortade
belopp inflyta till statsverket, hvarigenom detsamma tillföres en
årlig intäkt, som kan beräknas till 30,605 kronor i utsyningsafgifter och
omkring 112,000 kronor i skogsförsäljningsmedel, som eljest skulle uteblifva,
eller tillhopa omkring 142,600 kronor. Vidare erinras, att äfven
från kustlandet inflyta afgifter dels för utsyning å hemmansskogar med
inskränkt dispositionsrätt, 4,301 kronor, dels för utsyning af undermåliga
träd m. m. å öfriga hemmansskogar, hvilken senare afgift af kommittén
föreslagits böra, liksom nyssnämnda afgifter, inflyta till statsverket.
De utgå nu direkt till förrättningsmännen i form af dagarfvode och
viss ersättning för kost och husrum. Enligt den uppgift om förrättningsdagarnas
antal, som kommittén erhållit, hafva dessa afgifter uppgått
till omkring 20,000 kronor eller något mer. Den nya afgiften,
som utgår per kbm., är beräknad att motsvara den nuvarandes belopp.

Då ändamålet med nu ifrågasatt statsanslag är, att bidrag från
anslaget icke lämnas annat än företrädesvis åt mindre skogsägare och
där behof föreligger, bör det för att fylla sitt ändamål visserligen ej
inskränkas exempelvis till hvad utsyningsafgifterna från länen inbringa
åt statsverket, men behöfver å andra sidan ej utsträckas till det belopp,

690

hvartill skogsvårdsafgifter, om sådana upptagas, skulle enligt majoritetens
utredning komma att uppgå eller 125,000 kronor med utsikt att
framdeles stiga. Vi hålla för vår del före, att om ett statsanslag åt
64,000 kronor beviljas med villkor att länens landsting och hushållningssällskap
eller ettdera af dem lämna bidrag, tillsammans uppgående till
minst en fjärdedel af statsanslaget, så att skogsvårdsmedel blifva tillgängliga
med ett belopp af 80,000 kronor, eller 40,000 kronor för
hvarje län, en god utväg vore funnen att på verksamt sätt höja skogsvården
inom dessa län, där sådant är af behofvet påkalladt.

Med hänsyn till den stora ytvidd hvart och ett af länen intager,
synes anslaget för hvarje län, 40,000 kronor, böra fördelas lika på hvarje
läns lappmark och kustland och i hvartdera länet utses två skogsvårdsnämnder,
en för lappmarken och en för kustlandet, med en inom orten
tjänstgörande skogsingenjör i hvardera nämnden såsom biträdande ledamot.
Härigenom torde utom en rättvis fördelning af skogsvårdsmedlen
mellan dessa hvar för sig betydande länsdelar, jämväl lokal- och sakkännedom
kunna vinnas vid utlämnande af bidrag åt skogsägare inom
de särskilda skogsvårdsnämndernas verksamhetsområden.

Skogsvårds- Beträffande skogsvårdsstyrelsers inrättande inom länens kustland

styrelse, få vi, med åberopande af hvad vi här ofvan rörande skogvårdsstyrelser
inom länen i deras helhet anfört, i öfrigt hänvisa till hvad här nedan
meddelas såsom motiv för ändrad lydelse af 5 mom. af 5 § och af 8,
9, 10, 11 §§ uti det af kommittén framlagda förslag till lag angående
tillsyn och vård af enskildes skogar inom de delar af Västerbottens och
Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken.

Säraa socken Förutom fjällmarker innehåller Särna socken med Idre kapellag

med idre en ytvidd af 438,731 har, hvaraf bibehållits i kronans ägo för att såsom
aPe ag'' kronoparker förvaltas 294,673 har, och resten, 144,058 har, blifvit vid
afvittringen och storskiftet tilldelad enskilde. Af denna sistnämnda
markareal har till besparingsskog afsatts ett område af 44,341 har och
hemman tillagts 99,717 har, däraf 2,857 har inägor.

Af utmarken, 96,890 har, innehafves 45,508 har af den jordbrukande
befolkningen och 51,382 har af trävaruindustrien.

Förhållandena såväl med afseende å klimat och öfriga naturbetingelser
för skogsväxten, som ock i fråga om skogarnes fördelning
mellan staten och enskilde samt hvad de senare beträffar äfven med
afseende å trävaruindustriens skogsinnehaf, äro ungefär desamma som
i Norrbottens och Västerbottens lappmarker.

Med åberopande af hvad vi i det föregående rörande nämnda läns
lappmarker anfört, h vilket i allt hufvudsakligt är tillämpligt på nu ifråga -

691

varande socken och dess fasta jordbrakande befolkning och då enligt
kommitténs förslag skogsingenjörer äfven här böra anställas för hemmansutsyningarnas
handhafvande m. m., anse vi att skogsvårdsstyrelse
och skogsvårdsafgift här icke äro behöfliga och lämpliga, utan att den
enskilda skogsvården hos mindre jordägare bäst främjes genom ett
efter inflytande utsyningsafgiftsbelopp ungefär afpassadt extra statsanslag
för att förvaltas och användas på sätt vi beträffande ofvannämnda
två län föreslagit.

Af det föregående följer, att vi anse ändringar i kommitténs förslag
till dimensionslag och utsyningslag erforderliga, så att nedan nämnda
paragrafer erhålla ungefär följande lydelse, nämligen:

Dimensionslagen:

o §.

5 mom. Vill jordägare — — — tjänlighet till odling samt därefter
till Konungens befallningshafvande insända---befordra ansök ningen

till Konungens befallningshafvandes pröfning.

Finner Konungens befallningshafvande — — — meddela befall ningshafvanden

därtill---hvilken vid vite, som befallningshajvanden

äger bestämma, odlingen — — — fullbordad; skolande underrättelse om
• befallningshafvandens beslut i ärendet meddelas skogsingenjören för jordägarens
för ständigande. På — — — kronomärke.

Å skogsmark —

7 §•

— fått vidkännas.

8 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest Konungens befallningshafvande
finner skälig anledning antaga, att afverkning bedrifves i
strid mot bestämmelserna i 7 § äger Konungens befallningshafvande

förordna en statens skogsingenjör att med biträde af---undersöka

förhållandet och däröfver afgifva redogörelse med förslag till de åtgärder,
som för. markens återställande — — — påkallad. Stanna synemännen
i olika meningar skola de* särskilda meningarna meddelas.

692

Kunna synemännen efter öfvervägande af hvad vid undersökningen
framgått träffa öfverenskommelse med den eller dem, som jämlikt 7 § äro
ansvariga för återväxtens tryggande, om de åtgärder, som höra vidtagas
för markens återställande i skogbärande skick, bör denna skriftligen upprättas
och jämte öfriga handlingar i ärendet af skog singenjören insändas
till skog sinspektören, som tillika med eget yttrande öfverlämnar desamma
till Konungens hefallningshafvandes pröfning.

9 §•

Hav öfverenskommelse, hvarom i nästföregående paragraf förmäles,
icke kunnat träffas eller godkännas, eller hafva, efter det öfverenskommelse
träffats och godkänts, de däri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, äge
Konungens befallningshafvande förordna om talans anhängigg ärande och
utförande vid domstol mot vederbörande. Konungens befallningshafvande
må ock äga att meddela förbud, som i 10 § sägs, där den jämlikt 8 §
verkställda undersökning gifver vid handen, att afverkning bedrifvits i strid
mot bestämmelserna i 7 §, och skäl till sådant förbud i öfrigt förekomma.

10 §.

Har — — — varda på den försumliges — — — verkställighet.

11 §•

Om förbud, hvarom i 9 och 10 §§ sågs, gälle — — —.

Motiver för ändring i dimensionslagen.

5 § 5 mom.

I 3 § 4 mom. i nu gällande förordning 24 juli 1903 stadgas att,
om jordägare vill för skogsmarks uppodling till åker eller äng fälla
skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes än till husbehof,
Konungens befallningshafvande skall, efter det vederbörlig undersökning
ägt rum angående odlingsmarkens läge, storlek och tjänlighet
för odling, äga att, därest det tillämnade odlingsföretaget finnes vara

693

af beskaffenhet att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande
bör medgifvas, därtill lämna bifall med utsättande af viss tid, inom
hvilken vid vite odlingen skall vara fullbordad.

Hufvudsaken är här utredningen om huruvida den för odling
afsedda marken är därtill fullt tjänlig. Har den vid undersökningen befunnits
till läge, storlek och tjänlighet för odling vara lämplig och kunna efter
uppodling anses bereda sin ägare större gagn än om den bibehålies i
ouppodladt tillstånd, torde något skäl ej finnas att förhindra det tillämnade
företaget. Någon ''menlig inverkan på skogsvården å omkringliggande
skogstrakt kan ej tänkas uppstå genom en lämplig befunnen
uppodling af fast eller torrläggning af vattensjuk skogsmark. Vi anse
att giltiga skäl ej anförts för ändring af nu gällande bestämmelse om
Konungens befallningshafvandes afgörande af dylika ärenden och denna
befogenhets öfverflyttande på en skogsvårdsstyrelse, hvarföre ordet
»s&o^svårdsstyrelse» i 5 mom. af 5 § bör utbytas mot Konungens befallningshafvande.
Ett ytterligare skäl till bibehållande af nuvarande ordning
härvidlag se vi uti önskvärdheten att motverka, så vidt möjligt,
ansökningar enligt förevarande moment utan verkligt uppsåt att bringa
odlingen till fullbordande; och vi kunna ej finna annat än att ett utaf
Konungens befallningshafvande meddeladt föreläggande vid vite tillika
med däraf föranledd enklare procedur med påföljdens ikraftträdande skall
visa sig verksammare uti nyss angifna hänseende än en mellan skogsvårdsstyrelsen
och hemmansägaren ingången öfverenskommelse om
viss påföljd i händelse af underlåten odling, hvilken påföljd skulle inträda
ofta nog först efter en tidsödande rättegång.

•

§ 7.

I lagens allmänna motivering framhålles, hurusom dimensionslagen
varit af den allra största betydelse för denna landsdel och att, därest
den icke funnits, tillståndet i fråga om enskildes skogar därstädes skolat
förete en väsentligt annan och långt sämre anblick, än som nu är fallet.
Genom att de träd, som genom lagen skyddas mot för tidig afverkning
äro fullt dugliga till fröträd, har lagen uti föryngringshänseende åvägabragt
en ganska tillfredsställande — om ock relativ — trygghet. Men
då å vissa särskilda trakter, där afsättningsförhållandena varit synnerligt
förmånliga, såsom i närheten af städer och andra mera bebodda platser,
ortsförbrukningen visat tendens att föranleda till öfverdrifven eller
oförnuftig afverkning, hvarigenom skogens återväxt kan äfventyras,
hafva till förekommande af sådan afverkning och med hänsyn jämväl

694

till angelägenheten att vid hemman å sådana trakter bevara nödig husbehofsskog,
vissa bestämmelser införts i 7 §.

Af det anförda framgår, att dessa bestämmelser hafva karaktär af
undantagsbestämmelser i syfte att förekomma skogssköfling på en eller
annan eller vissa kända och så belägna trakter, att afsättningsförhållandena
där äro synnerligen förmånliga och därför kunna gifva anledning
till sköfling af skog. I fråga varande bestämmelser hafva således ett
mycket begränsadt tillämpningsområde. Uppsikten öfver att dessa bestämmelser
behörigen iakttagas synes därför lämpligast öfverlämnas åt
de i länens kustland anställda skogsingenjörer, som genom sin verksamhet
i skogarna hafva goda tillfällen skaffa sig kännedom om huru afverkningen
bedrifves å sådana trakter, som äro utsatta för skogssköfling.
Därföre bör i den instruktion, som varder för dessa tjänstemän utfärdad,
intagas skyldighet för dem att öfvervaka paragrafens efterlefnad äfvensom
att, där öfverträdelse sker, anmäla förhållandet hos Konungens befallningsbafvande.

§§ 8-11.

Då vi af hvad i det föregående är anfördt, ej kunnat finna
tillräckliga skäl föreligga för ett införande af skogsvårdsstyrelser i dessa
delar af landet, och då de befogenheter, som vid tillämpning af denna
lag skulle tillkomma sådana styrelser därstädes, synas oss kunna väl
anförtros åt, allt efter befogenhetens art, antingen vederbörande skogsingenjör
eller ock Konungens befallningshafvande, hafva vi själffallet
ansett vissa ändringar i dessa paragrafer önskvärda. Hvad då säj-skildt
10 § angår, hafva vi ansett att, där de föreskrifna åtgärderna icke
inom förelagd tid fullgöras, deras fullbordande bör lämpligen anförtros
åt vederbörande skogsingenjör, hvilken vid behof bör kunna få härtill
nödiga medel förskotterade från länets skogsvårdskassa.

Utsyningslagen.

Utom det att vi icke kunna helt följa kommitténs majoritet i fråga
om organen för lagens handhafvande, hvarom vi i annat sammanhang
uttalat oss, hafva vi funnit vissa andra bestämmelser i lagen vara af
den art, att vi icke ansett oss kunna godtaga desamma.

På grund däraf att skogarna i dessa trakter ännu hafva karaktär
af naturskogar lära nämligen alla skogsvårdens kraf här icke omedel -

695

bart och ovillkorligen kunna tillgodoses, ty en sådan ensidig tillämpning
af skogsvårdssynpunkten skulle ej sällan medföra uttagande på
mycket kort tid af större delen af virkesförrådet, utan böra dessa skogar
endast så småningom omföras till ordnadt skick, hvarunder fordringarna
på jämn afkastning och en god skogsvård måste sorgfälligt afvägas
mot hvarandra.

Hvad först 2 § angår, hålla vi före att ordalagen i andra stycket
kunna föranleda en sådan tolkning att »skogsvården» skulle tillåtas föranleda
till ett virkesuttag, hvarigenom lagens grundprinciper kunde
trädas för nära. Visserligen synes äfven majoriteten enligt hvad motiveringen
utvisar förmena, att så ej må ske, men så länge orden »att
skogsvården ej tillbakasättes» få förblifva orubbade, kommer faran dock
att kvarstå. Härmed är det naturligen ej vår mening att framhålla,
det allmänna skogsvårdssynpunkter ej skulle få influera på utsyningsbeloppets
storlek; visst icke, men vi anse att dylika synpunkter ej böra
få ett dominerande inflytande därvidlag. Skulle detta blifva fallet, vore
i detsamma lagstiftarens grundtanke, sådan den fått sitt uttryck vid
1873 års afvittrings för fattnings tillkomst, skjuten åt sidan; och detta
skulle vara en olycka för de trakter, hvarom nu är fråga.

Med hänsyn till angelägenheten af att en afverkningsrättsinnehafvare
ej må kunna mot jordägarens vilja på den nya lagen grunda
rätt att erhålla utstämpling i större omfattning än med tillämpning af
hittillsvarande bestämmelser bort ske och då ett uttalande i motiveringen
allenast icke får anses nog kraftigt motverka en sådan följd, hafva vi
ansett att i 3 § borde införas ett stadgande därom att för hemman, som
är besväradt af afverkningsrätt, upplåten före lagens ikraftträdande, utsyningsbeloppet
ej må sättas högre än med tillämpning af hittills gällande
regler skolat ske där ej mellan hemmansägaren och afverkningsrättsinnehafvaren
annorlunda öfverenskommes. Eu tillfälligt ökad afverkning, som
själffallet åtminstone för någon tid nedsätter virkesmassan å hemmanet,
har ur synpunkten af skogsvård för detta icke något berättigande i annat
fall än att den får till följd skogsvårdsåtgärder å hemmanet. En afverkningsrättsinnehafvare
torde emellertid näppeligen finnas villig att
nedlägga någon del af sin vinst på åtgärder utan någon nytta för
honom själf.

Ehuru vi anse, att ett sammanförande af närbelägna skogar under
gemensam afverkningsplan ur skogsvårdssynpunkt understundom kan
erbjuda betydande fördelar, hafva vi likväl ej kunnat förena oss med
majoriteten i dess förslag härom i 4 §. Vi hålla nämligen före, att

696

fara för . missbruk af dylik rätt ligger nära till bands äfvensom att de
af kommittén förordade garantierna häremot icke äro tillräckligt betryggande.

Enligt vårt förmenande böra för upplösning af en sålunda bildad
gemensam hushållsenhet kunna skäligen uppställas enahanda villkor,
som gälla för dylik enhets bildande. För närvarande lärer emellertid
icke finnas möjlighet att lagligen försäkra sig mot att enheten godtyckligt
upplöses. Vid sådant förhållande anse vi, att ett godkännande af majoritetens
förslag i denna del skulle kunna föranleda därtill att lagens hufvudsyfte
— den högsta och möjligast jämna afkastningen å hvarje själfständigt
hemman eller hemmansdel —, äfventyras, hvadan vi nödgas
tillkännagifva vår afvikande mening härutinnan.

Ändringar i nyss nämnda tre paragrafer borde enligt vår mening
vidtagas sålunda:

§ 2-

Utsyning — — tillses att träd — — — skada samt att skogsvården
i öfrigt varder i möjligaste mån tillgodosedd.

Vid--— därå.

§ 3.

Afverkningsplan — — — kan.

För hemman, som är hesväradt af af verkning srätt, upplåten före denna
lags trädande i kraft, må årliga afverkningsbeloppet ej sättas högre än med
tillämpning af hittills gällande regler skolat ske, där ej mellan hemmansägaren
och af verkning srättsinnehafvaren annorlunda öfverenskommes.

Närmare — — — Konungen.

§ 4.

Afverkningsplan---hemmansdel.

Edv. Kinberg.

P. O. Welander.

Ad. Wiklund.

697

Särskild! yttrande af herrar Kinberg och Wiklund.

Ehuru i hufvudsak eniga med kommittén därom, att befattningen
med enskildes under allmän tillsyn ställda skogar bör, där så är
lämpligt och behöfligt, öfverflyttas på särskilda skogsstatstjänstemän, som
därmed uteslutande syssla, kunna vi ej i alla delar följa kommittén
beträffande genomförandet af denna omorganisation; och angifva vi här
nedan i korthet vår skiljaktiga mening.

Genom skogarnas efterhand stegrade värde hafva skogsägarnas
ekonomiska intressen allt mera berörts af utsyningslagen och dess tilllämpning
inom lappmarken. Detta förhållande har verkat därhän, att
allt större arbete måst nedläggas på såväl förberedande åtgärder för
utsyningarna, såsom skogstaxeringar m. m., som ock vid utsyningarnas
utförande. I de lappmarksrevir, där hemmansskogar till antal och areal
förekomma i större omfattning, har därför revirpersonalens tid och
arbetskraft blifvit allt för mycket bunden vid dessa arbeten och förrättningar
till förfång för statsskogarnas förvaltning och vård. Arbetet
härutinnan har i sådana revir ej sällan också blifvit tillbakasatt. Det
försenade eller undanskjutna skogsindelningsarbetet å kronoparkerna
inom många revir vittnar nogsamt härom.

Med undantag af Malmesjaurs, Vargiså och Pärlälfvens revir,
hvilka, fjällmarker ofvan Kvickjokk oberäknade, omfatta omkring 100
kvadratmils sammanhängande ytvidd, hvarinom endast ett fåtal hemmansskogar
äro belägna och där revirpersonalens nuvarande befattning med
utsyningslagens tillämpning icke kan vålla olägenheter af omnämnda
art, förekomma däremot i lappmarkens öfriga revir hemmansskogar i
den omfattning såväl till antal som areal, att fara uppstår för att arbetet
med kronoparkernas vård och förvaltning blifver eftersatt. Med hänsyn
härtill och jämväl ur synpunkten af enskilde skogsägares berättigade
anspråk på tillgång af tillräcklig personal för utsyningslagens tillämpning,
synes det oss lända till såväl statens som enskildes fördel att i

Utsynings lagen.

698

sist nämnda revir öfverflytta revirpersonalens befattning med dessa
skogar på särskilda skogsstatstjänstemän, skogsingenjörer, som få i
uppdrag att därmed uteslutande syssla och tillika tillhandagå med råd
och anvisningar rörande enskildes skogsvård.

Däremot synes oss anledning ej finnas för öfverflyttning af revirpersonalens
nuvarande tjänsteåliggande ifråga om utsyningslagens tillämpning
i sådana revir, där dessa åligganden utan att vålla olägenheter för
statsskogarnas vård och förvaltning kunna fullt nöjaktigt fullgöras af
revirpersonalen. Utom här ofvan omnämnda tre revir i Norrbottens läns
lappmark finnas inom Västernorrlands och Jämtlands län sju revir, där ett
fåtal spridda hemman förekomma med inskränkt dispositionsrätt till
skogen enligt kungl. förordningen 29 juni 1866 och hvilka i likhet med
lappmarkshemman äro underkastade utsyning af vederbörande skogstjänsteman.
Dessa hemman eller hemmansdelar, till antalet omkring 40
och med areal af omkring 48,000 hektar samt fördelade på Anundsjö,
Härnösands, Medelpads, Junsele, Tåsjö, Bräcke och Rätans revir, äro,
revirvis räknadt, ett fåtal och af mindre areal. Omhänderhafvandet al
utsyningarna och kontrollen öfver afverkningarna samt tillsynen öfver
förordningens efterlefnad i öfrigt ombesörjes nu af vederbörande revirpersonal,
och detta åliggande har utöfvats utan förfång för statsskogarnas
vård och förvaltning. Skulle ägarna till dessa skogar ej begagna sig
af det biträde vid skogarnas vård, som vederbörande revirförvaltare i
sammanhang med utsyningarna tvifvelsutan äro beredvilliga lämna, äro
de berättigade hos länens skogsvårdsstyrelser erhålla sådant biträde.
Under nu nämnda förhållanden synes oss anställande af särskilda tjänstemän
för utsyningar och tillsyningsmän för kontrollen å dessa på vidt
skilda orter inom nämnda två län belägna hemmansskogar vara obehöfligt
och ledande till onödiga utgifter för statsverket.

Af enahanda skäl anse vi anställande af särskild personal för utsyningar
å hemmansskogar inom ofvannämnda Malmesjaurs, Vargiså
samt Pärlälfvens revir vara obehöfligt. Genom att, på sätt kommittén
föreslagit, såväl revirförvaltare som skogsingenjör samt dubbel bevakningspersonal
komme att tjänstgöra inom ett och samma område, som
innehåller en betydande landvidd, skulle afsevärda utgifter i aflöning
och respenningar utan någon nytta åsamkas statsverket. Att vederbörande
skogsägare kunna af revirförvaltaren erhålla råd och anvisningar
för sin skogsvård, om de så önska, lider intet tvifvel.

Uti Särna socken med Idre kapellag befintliga, under utsyningstvång
ställda skogar hafva ungefär samma omfattning, revirvis betraktade, som
hemmansskogarna i flertalet af lappmarksreviren, hvadan de icke utan

699

afsevärda olägenheter fortfarande kunna af revirpersonalen omhänderhafvas,
utan anse vi att omkänderhafvandet af utsyningarna på dessa
skogar — på sätt kommittén föreslagit — bör öfverflyttas på skogsingenjör.

Hvad härofvan nu anförts om de olägenheter, som under vissa
förhållanden uppstå genom att revirpersonalen omhänderhar utsyningslagens
handhafvande såväl inom lappmarken som inom Särna socken
med Idre kapellag, är icke tillämpligt på och kan ej gälla öfverjägmästarens
tjänsteutöfning, som är af helt annan art än revirförvaltarnes. Ofverjägmästaren
har i den verksamhet, han i skogarna utöfvar, till hufvuduppgift
att inspektera och i sådant syfte besöka revirens skogar, granska
utförda eller pågående förrättningar och efter öfverläggning och samråd
med revir för valtar ne lämna anvisningar, där så erfordras. En verksamhet
af sådan art kan med fördel på samma gång den ägnas statens skogar
tillika utöfvas å enskildes under utsyningslagen ställda skogar inom
lappmarken, hvilka äro underkastade hufvudsakligen enahanda principer
för hushållningen som statsskogarna. Under inspektionsresor
mellan reviren och de särskilda kronoparkerna inom reviren måste
öfverjägmästaren merendels färdas öfver enskildes skogar eller i deras
närhet och kan i många fall utan att företaga särskilda resor inspektera
och leda skogsingenjörernas arbeten och förrättningar. Arbetskraft och
tid jämte resekostnad besparas genom att inspektionsåliggandet å statens
och enskildes skogar lägges i samma hand. Detta öfverjägmästarens
tjänsteåliggande bör bibehållas äfven hvad allmänningsskogarna beträffar
inom Norrbottens, Västerbottens, Gäfleborgs och Kopparbergs län.
Genom att, såsom vi i annat sammanhang föreslagit, öfverjägmästaredistriktens_
antal inom de två nordligaste länen ökas till fyra och åtgärder
vidtagas för att bereda dessa tjänstemän lättnader i expeditionsarbetet
samt, på sätt här nedan föreslås, inspektionen å enskildas skogar uti
länens kustland öfverlämnas åt en särskildt anställd inspektör beredes
öfverjägmästarna tid för det inspektionsåliggande beträffande enskildes
skogar i lappmarkerna och å allmänningsskogarna, som vi ansett böra
af dem fortfarande utöfvas. I de tyska staterna förvaltas kommunskogar
af samma personal som statsskogarna, och under allmän tillsyn ställda
privatskogar stå under samma forstinspektion som statsskogarna. (Se
1899 års skogskommittébetänkande och Forst und Jagd Kalender, Berlin
19°9).

Inom de ifrågavarande två länens kustland ställa sig förhållandena
annorlunda än i lappmarken och Särna socken med Idre kapellag. Här
gällande lag har en annan innebörd. Utsyningen å enskildes skogar
omfattar enligt denna lag endast träd under en viss dimension och

Dimensions lagen.

700

Skyddsskogar.

afser i hufvudsak att skydda växande ungskog, medan den för lappmarken
gällande lagen åsyftar en fullständig reglering af all saluafverkning
med uthållig möjligast jämn afkastning. Dessa lagar hafva följaktligen
mycket olika ändamål. Med afseende å dimensionslagens tilllämpning
och tillsynen öfver dess efterlefnad erfordras också mera i
detalj gående åtgärder. I sistnämnda hänseende kräfves tillsyn såväl
vid sågverk och andra träförbrukande industriella anläggningar, som ock
vid lastageplatser och järnvägsstationer. Anordnandet af denna tillsyn
och själfva utöfvandet af tillsynen påkallar en verksamhet, som till sin
beskaffenhet ej har något jämförligt eller gemensamt med statsskogarnas
förvaltning. Härtill kommer den omständigheten att statens skogar i
allmänhet äro koncentrerade i kustlandets inre delar mot lappmarksgränsen
och endast i mera spridda smärre skiften förekomma i kustlandets
öfriga delar, där åter hemmansskogarna bilda större sammanhängande
skogsvidder och där utsyningar-åt enskilde hafva sin största
omfattning. Dels med hänsyn härtill, dels i betraktande af här gällande
skogslags särart, synes det oss icke vara lämpligt att öfverjägmästarnas
och revirpersonalens nuvarande tjänsteåliggande med dimensionslagens
handbafvande bibehålies.

Vi anse därföre det vara lämpligt och behöfligt att ofvannämnda
befattningshafvares tjänsteåliggande i fråga om nämnda lag och kungl.
förordningen den 29 juni 1866 angående inskränkt dispositionsrätt till
skogen å vissa skattehemman må öfverflyttas dels å en för båda länens
kustland anställd inspektör, dels å erforderligt antal skogsingenjörer,
assistenter och tillsyningsmän.

Hvad skyddsskogarna i Jämtlands län beträffar bär från och med
år 1911 trädt i tillämpning den af riksdag och regering beslutade omreglering
af länets revir, hvarigenom dessa revir med hänsyn till det
arbete,’ som skyddsskogsområdens bildande föranledt, ökats med tre, så
att revirens antal i detta län nu utgöra sju. I hvarje af dessa revir
äro anställda, utom revirförvaltarna, en assistent och nödigt antal ordinarie
och extra kronojägare. Öfverjägmästaren har öfverinseendet i
enlighet med gällande instruktion. Innan det visat sig att denna nya
organisation är för skyddsskogslagens handhafvande otillräcklig eller
olämplig, torde åtgärder för densammas förstärkning eller ändring i
andra hänseenden icke vara behöfliga, i synnerhet som, enligt hvad statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden af den 14 januari .1910 upplyser,
vid revirregleringen ordnats så, att skyddsskogarna skulle komma att
till hufvudsakliga delar tillhöra vissa revir, på det att skogstjänstemännens
arbete med värden af statens skogar måtte i så ringa mån som möjligt

701

föranleda bristande intresse för de enskilda skogsägarnas skogshushållning.

Enligt 1903 års lag angående skyddsskogar får å sådana skogar
annan afverkning än till husbehof äga rum endast efter utsyning, som
på statens bekostnad af skogsstatens tjänstemän verkställes; dock är
skogsägaren berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning,
som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig. Enligt
lagens ordalydelse är utsyningen icke begränsad till någon jämn årlig,
utan afser en mera periodisk afkastning från skogarna. Det torde därföre
möta svårigheter att bedöma eller beräkna den omfattning, som utsyningsarbetena
under en kommande tid kan erhålla. Under sådant förhållande
torde ej heller vara välbetänkt att nu ytterligare fast anställa
tjänstemän för skyddsskogslagens omhänderhafvande i Jämtlands läa.

Med hänsyn till sistnämnda förhållande anse vi, att jämväl för
skydd sskogarna i Kopparbergs län, hvilka icke intaga någon större
ytvidd, anställandet af ytterligare personal än den redan befintliga är
obehöfligt.

Hvad slutligen beträffar förslaget att öfverflytta å en byrå eller
ett kontor i jordbruksdepartementet de ärenden rörande här ofvan
afhandlade skogslagars och författningars tillämpning å enskildes skogar,
som nu handläggas å domänstyrelsen, synes denna fråga stå i nära
sammanhang med de förändringar i denna styrelses organisation, som
kunna föranledas af statsdepartementens ombildning och samma styrelses
eventuella förenande med jordbruksdepartementet; men innan denna
omfattande regleringsfråga blifvit fullständigt utredd och slutbehandlad
och det med ledning däraf kan fullt öfverskådas och bedömas, huruvida
en sådan öfverflyttning, som kommittén ifrågasatt, kan vara behöflig
och lämplig eller på hvad sätt detta bör ske, kunna vi icke uttala oss
i denna fråga eller biträda kommitténs förslag härutinnan. Skulle på
sätt ofvan är antydt domänstyrelsen komma att förenas med jordbruksdepartementet
såsom en departementsafdelning, torde frågan lätt finna sin
lösning genom att i denna afdelning bildas en byrå för ärenden rörande
enskildes skogar.

Edv. Kinberg.

Ad. Wiklund.

702

Särskildt yttrande af herr Welander.

Af hvad kommittén anfört i afdelningen om statsskogarna, framgår
tydligt den stora vikt, som ligger uppå, att hvarje skoghushållningsenhet
innehåller bestånd af skilda åldrar, så att en möjligast jämn
skogsafkastning erhålles samt att möjligheterna för erhållande af sådana
från skogshushållningssynpunkt lämpliga enheter minskas, ju mindre
areal skogen omfattar. Åfven skogslotternas form kunna vara sådana,
att de försvåra en ordnad skogsskötsel.

Det ändamål, som skogarne inom lappmarken och Särna socken
med Idre kapellag i Kopparbergs län afse att tjäna genom att lämna
den bofasta befolkningen en jämn skogsafkastning måste därför motverkas
om skogarne skiftas i allt för små eller olämpligt formade brukningsdelar.
Kommittén har äfven haft tillfälle att se exempel härpå
särskildt från Särna socken.

Kommitténs förslag om rätt till sammanförande för vissa fall af
skilda hemmansskogar till större hushållsenheter är ock ett uttryck för
den uppfattningen, att skogarnes skiftning yedan drifvits för långt, hvarjämte
kommittén direkt uttalat, att jorddelningarne inom utsyningslagens
giltighetsområde i ej ringa grad föranledt, att skogen icke blifvit det
stöd för jordbruket, som afsedt varit.

Enligt min mening borde kommittén med sådana synpunkter i
frågan låtit sig vara angeläget att undersöka, hvilka åtgärder, som
kunde vidtagas för att förebygga en sådan skadlig utveckling af nu
pågående jorddelning. Staten har både rätt och plikt, särskildt ifråga
om förevarande skogar, att vaka öfver att syftet med tilldelande af
skogsanslagen i dessa delar af landet icke äfventyras.

Lyckligast hade varit, om skiftning af byaskogarne aldrig hade
fått ske utan att hemmanen blott fått sig tilldelade husbehofsskiften
och säkrast skulle ändamålet med dessa skogsanslag befrämjas om
hädanefter all uppdelning af hemmansskogarne förbjödes. Men om detta

703

anses som ett alltför stort ingrepp från det allmännas sida, bör åtminstone
kunna med skäl fordras, att frågan om vidare skiftning af
hemmansskogar under utsyningstvång blir föremål för sakkunnig pröfning
i hvarje särskildt fall. Fördenskull borde åt skogs tjänsteman
beredas tillfälle att utöfva inverkan redan på skiftesläggningen. Åfven
om det får anses som allmän regel, att det är markboniteten och icke
därpå för tillfället befintligt virkesförråd, som skall vara hufvudsakligen
bestämmande för delningen, så gälla dock för dessa skogar så säregna
förhållanden, att det bör uppställas som en oafvislig fordran, att skiftesläggningen
samtidigt skall afse att uppnå en så vidt möjligt lika fördelning
äfven af befintlig ståndskog, samt att äfven de olika lotterna
erhålla en lämplig form.

Skogstjänstemannen skulle sålunda äga befogenhet att afgifva
yttrande dels huruvida hinder möter för skogens skiftning, därigenom
att utsyningslagens kraf på tillfredsställande skogsvård och jämn afkastning
icke kunna tillgodoses för de olika lotterna, i hvilket fall det
sökta skiftet, hvad skogen angår, icke bör komma till stånd,

dels, ifall skiftning af skogen anses kunna ske, huru skiftesläggningen
i så fall lämpligast bör ske för att skogshushållningens kraf
skola blifva i möjligaste mån tillgodosedda.

Då detta är en fråga af stor vikt för en rätt skötsel af de skogar
kommitténs uppdrag omfattar anser jag att kommittén bort göra ett
uttalande i den riktning, som ofvan angifvits.

P. O. Welander.

704

Lagen som
exportlag.

Särskildt yttrande af herr Welander.

Rörande kommitténs »Förslag till lag angående tillsyn å samt vård
af enskildes skogar inom de delar af Västerbottens och Norrbottens
län som ej tillhöra lappmarken» får jag anföra följande särskilda yttrande.

Hufvudinnehållet i gällande lag för Norr- och Västerbottens läns
kustland, hvilken till sina grunddrag af kommittén bibehållits >i det
närmaste oförändrad, är förbud mot export och förädling af virke från
träd under viss dimension, s. k. undermåliga träd. Lagen är sålunda
en export- och dimension slag.

Att lagen fick detta innehåll var fullt förklarligt med hänsyn till
de förhållanden som rådde vid den tid då dessa lagstadganden tillkommo.
Dessa voro nämligen riktade mot då pågående skogsförödande
sparrexport, hvarför äfven dimensionsgränsen sattes så hög att lagen
gaf skydd åt skogen tills den var utväxt från sparrdimension till mindre
sågtimmer.

Försäljningen af undermålig skog i osågad form inom orten var
däremot fri liksom äfven hemmansägare och åbo var och fortfarande
är berättigad att till oundgängligt husbehof försåga undermåligt virke
å husbehofssågar. Sådan frihet kunde ock tidigare medgifvas utan fara
för att någon öfverdrifven afverkning af Ungskog härigenom uppstode.

Vid tiden för lagens tillkomst bestod nämligen befolkningen så
godt som uteslutande af bofasta jordbrukare, och järnvägar saknades
helt och hållet, hvarför förbrukningen och afyttring af skog till husbehof
var inskränkt till närmaste bygd.

Sedan dess hafva förhållandena undergått stora förändringar i
flera afseenden.

Norra stambanan med bibanor har utsträckts hit upp och nya järnvägslinjer
äro under anläggning, hvilket underlättar virkestransporten till
olika delar af länen. Stations- och industrisamhällen hafva växt upp

705

och medfört en stark ökning af den icke-skogsägande befolkningen
samtidigt som äfven hemmanen alltmera uppdelas och bebyggas, hvilket
allt fått till följd en hastig stegring af virkesförbrukningen inom
länen.

Skogsafverkning från hemmanen till användning inom orten,
som förr icke var af någon betydenhet, börjar ock numera taga sådan
omfattning att allvarsamma farhågor uppstått för skogarnas framtida
bestånd. Kommittén har ock genom sina frågeformulär sökt inhämta
upplysningar i detta afseende. Af de svar som inkommit från kommuner
och hushållningssällskap med filialer, tillsammans 43 stycken,
gifva icke mindre än hälften mer eller mindre bestämdt uttryck för den
åsikten att nu gällande export- och dimensionslag ej längre lämnar
tillräckligt skydd för skogen, särskildt invid kommunikationsleder och
större platser. Åfven af svaren från skogsstatstjänstemännen framgår
att afverkningarna af undermålig ostämplad skog redan tagit en oroväckande
omfattning på skogar som äro välbelägna för afsättning inom
orterna och att en inskränkning är af behofvet påkallad.

Redan år 1903 då nuvarande formulering af § 1 bestämdes uttalade
riksdagen sig också mot en ifrågasatt utsträckt rättighet till försågning
för ortens och det allmännas beliof. Vid denna riksdag hade
förutom af kommittén åberopad kungl. proposition i ärendet äfven väckts
motion att rätten till försågning af undermåligt ostämpladt virke skulle
omfatta virke äfven för annans husbehof eller allmänt ändamål.

I riksdagens motivering till nuvarande lydelse af § 1 i nu gällande
lag, riksdagens skrivelse nr 136 den 22 maj 1903 sid. 39 heter
det härom: »Hvad beträffar sista punkten af 1 § anser Riksdagen

angeläget vara, att densamma så affattas, att förbudet icke i något fall
kommer att träffa virke, som afverkats till eget husbehof. Då det väl
kan tänkas, att icke inom hvarje by finnes någon för allmänheten upplåten
husbehofssåg, torde därför orden ''låta vid gården eller inom
samma by’ böra utgå. Att i enlighet med motionärernas förslag från
förbudet jämväl undantaga afverkning för annans husbehof eller för
allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för statens
behof anser Riksdagen däremot icke tillrådligt. Genom ett så vidsträckt
undantag skulle nämligen uppsikten öfver lagens tillämpning hart när
omöjliggöras och lagens effektivitet allt för mycket äfventyras.»

Riksdagen med sin kännedom om förhållandena delade således
icke den uppfattning som dåvarande departementschefen tidigare uttryckte
i sitt af kommittén citerade anförande till statsrådsprotokollet då
proposition i ärendet beslöts och bör med denna Riksdagens motivering

706

anses vara otvetydigt att orden »till oundgängligt husbehof» blott betyda
hemmansägarens eget husbehof.

Kommittén har nu först och främst föreslagit den ändringen att
ostämpladt undermåligt virke ej får å järnväg forslas utom de delar
af Norr- och Västerbottens län som ej tillhöra lappmarken, hvarom anföres
följande motiv: »Det har nämligen visat sig att den frihet, som

härvidlag nu är rådande, i åtskilliga fall, om än hittills ej i mera afsevärd
omfattning, medfört fara för skogssköfling».

Däremot har kommittén icke föreslagit någon inskränkning af
rätten till afyttring inom öfriga delar af länen eller till försågning af
undermåligt ostämpladt virke, ehuru det af svaren från kommuner m. fl.
framgår att genom sådan rätt i många fall och till afsevärd omfattningmedfört
fara för öfverdrifven afverkning hvarför minst lika stort skäl
bort förefinnas till inskränkning ifråga om de delar af länen som icke
ligga inom lappmarken.

Kommittén har tvärtom i afsikt »att för framtiden hindra de olika
tolkningar af stadgandet i fråga, som med nuvarande lydelsen onekligen
kunna förekomma» utbytt orden »till oundgängligt husbehof»
mot »för användning inom orten till eget eller annans oundgängliga
husbehof eller till allmänt ändamål» och har alltså föreslagit den förändring
som riksdagen bestämdt uttalade sig emot år 1903. Att riksdagens
då gjorda uttalande att lagens effektivitet kunde äfventyras genom
utsträckt rätt till försäljning af ostämpladt undermåligt virke inom länen
fortfarande äger full giltighet framgår tydligt af omnämnda svar till
kommittén från orterna.

Att äfven kommittén ansett att sådan frihet att afyttra och försåga
undermåligt virke till annans husbehof och allmänt ändamål kan
få till följd öfverdrifven afverkning och detta till och med till sådan
omfattning att brist på husbehofsvirke kan komma att uppstå för hemmansägaren
är tydligt däraf att den gjorda förändringen ansetts böra
förbindas med ett stadgande i § 7 att afverkning af ostämplade undermåliga
träd ej må så bedrifvas att fastigheten kommer att sakna nödigt
virke för eget husbehof. 1 detta sammanhang må anmärkas att sparande
af nödigt husbehofsvirke är lika nödigt vare sig afverkningen sker efter
föregående utstämpling eller icke och med den nu pågående uppdelningen
af hemman, hvarigenom husbehofvet kommer att utgöra en allt
större del af skogsafkastningen, innebär utstämpling af undermålig skog
enbart efter skogsvårdens fordringar icke i och för sig någon trygghet
för att nödig husbehofsskog sparas å hemmanet. På ett mindre skogsskifte
kan inträffa, att större delen af nu befintlig ståndskog borde af -

707

verkas efter en sträng tillämpning af skogsvårdens kraf med de oordnade
skogsförhållanden, som vanligen råda i dessa trakter, hvarför
stadgande om sparande af framtida husbehof äfven borde gälla då utsyning
sker af vederbörande skogstjänsteman. Med den af kommittén
föreslagna lydelse af lagen kan inttäffa att en hemmansägare eller afverkningsrättsinnehafvare
kan anse sig förhindrad af § 7 att afverka
den undermåliga skogen äfven om detta kunde försvaras från rent skogligsynpunkt,
men af vederbörande skogstjänsteman däremot, som ej äger
göra någon inskränkning i afverkningen för sparande af husbehofsvirke,
kan han fordra detta.

Då förbudet endast afser afverkning af undermålig skog, lämnar
vidare kommitténs förslag till lag rum för sådant förfarande af hemmansägaren
eller afverkningsrättsinnebafvaren att denne afverkar den
undermåliga skogen så långt att hvad som däraf återstår jämte belintlig
fullmålig skog är tillräckligt för framtida husbehof. Afverkar han eller
ny ägare eller afverkningsrättsinnehafvare därefter den fullmåliga skogen
så uppstår härigenom brist på husbehof men han biyter icke mot bestämmelserna
i omnämnda § 7.

En bestämmelse om att för fastigheten nödigt husbehofsvirke alltid
skall sparas är därför af behofvet påkallad.

På grund af de förändrade förhållanden som under senare tid inträdt
ifråga om användning af virke till ortsbehofvet, hvarigenom nuvarande
exportlags effektivitet alltmer minskar, bör lagen utvecklas till att
omfatta förbud mot öfverdrifven afverkning af ungskog för afsalu, oafsedt
om virket försäljes inom eller utom länen.

Om mot den af kommittén föreslagna lagen sålunda måste
anmärkas att den är bristfällig däri att den icke är allmängiltig utan
äger tillämpning endast för sådan öfverdrifven afverkning af ungskog,
där virket säljes utom länet, äro dess rent skogliga brister icke mindre.

Det första villkoret man bör ställa på en lag för enskildes skogar
är att skogens återväxt efter afverkningen skall tryggas, hvarförutan
marken icke kan hållas i skogsproduktivt skick.

Lagen i dess nuvarande lydelse innehåller inga bestämmelser
angående återväxten utan stadgar blott förbud mot försågning och export
af träd under viss groflek. Härigenom sparas visserligen en del till
fröproduktion dugliga träd, åtminstone på sådana hemman från hvilka
icke försäljning af virke inom orten kan ske, men då det för återväxtens
tryggande äfven måste framställas som ett oundgängligt villkor att
afverkningarna utföras i form af ordnade föryngringshuggningar, så att
ungskog kan uppkomma och fortväxa, kan nuvarande lag icke i längden

Dimensionslagen
frfln
skoglig synpunkt:

Återväxten.

708

Bestånds vård.

bevara skogens reproduktion och kan således icke hindra att ungskogen
så småningom aftager i den mån den utväxer till fullmåliga träd
och som sådana eller redan som undermålig afverkas.

Kommittén har visserligen icke lämnat frågan om återväxten helt
och hållet obeaktad, men bestämmelserna äro föga effektiva, hvarjämte
de äro olika, beroende på om afverkningarna ske efter föregående utstämpling
eller icke.

I 5 § föreslås nämligen att förrättningsmannen äger befogenhet
att vid utsyningsförrättning utmärka, fröträd och af motiveringen framgår
att härmed afses äfven fullmåliga träd. Nu gäller om denna som
andra bestämmelser i förevarande lag att de äro behöfliga endast för
dem som icke taga hänsyn till en god skogsvårds fordringar. Det är
då uppenbart, att innan en sådan skogsägare begär utsyning, afverkar
han först alla fullmåliga träd som han kan antaga skola blifva utmärkta
som fröträd.

Lagen lämnar icke heller en förrättningsman någon ledning huru
han bör förfara i det fall att nödiga fröträd saknas. På grund af skador
på skogen, afstannad tillväxt m. m. kan det från viss synpunkt vara
önskvärdt och kanske nödvändigt att afverka skogen, men till följe
af brist på dugliga fröträd, t. ex. genom att alla fullmåliga träd afverkats,
äfventyras å andra sidan skogens reproduktion och utsyningsförrättaren
äger icke befogenhet att fordra vissa åtgärder för erhållande af
utsyning.

I 7 § har kommittén vidare uttalat att afverkning af undermåliga
träd utan föregående stämpling ej må så bedrifvas att skogens återväxt äfventyras.
Fullmåliga träd få således fritt afverkas äfven i det fall att tillräckligt
antal dugliga undermåliga fröträd saknas. Med den föreslagna lydelsen
af 7 § torde för öfrigt icke återväxten kunna anses äfventyrad genom en
afverkning af undermåliga träd, om tillräckligt antal undermåliga och
fullmåliga eller enbart fullmåliga träd sparas och om därefter de fullmåliga
träden uttagas lärer icke något ingripande kunna ske med stöd af 7 §.

Om bestämmelserna som afse att trygga återväxten kunna således
lätt kringgås på grund af den åtskillnad, som göres mellan undermåliga
och fullmåliga träd.

Den grundläggande princip, hvarpå nuvarande dimensionslag hvilar,
är slutligen att skogsägaren får fritt tillgodogöra sig träden i den mån
de utväxa till den i 2 § angifna grofleken. Lagen gör således en bestämd
åtskillnad på träden i bestånden efter deras stamgroflek och blir
härigenom en utpräglad dimensionslag. Att lagen från början erhöll
denna form var mindre underligt, då dimensionsprincipen den tiden

709

gjorde sig starkt gällande till och med å statens skogar i Norrland.
Den oriktiga åskådningen att skogshushållning kan grundas på trädens
groflek, en uppfattning som icke gjort sig gällande i något annat land,
torde dock numera vara allmänt öfvergifven äfven hos oss, och nu
gällande lag för Norr- och Västerbottens läns kustland är den enda
återstående kvarlefva, som vittnar om den låga ståndpunkt som den
norrländska skogshushållningen en gång intagit.

Kommittén har ock i sitt betänkande på flera ställen uttryckligt
framhållit att en afverkning efter dimension är oförenlig med en ordnad
skogsskötsel samt med exempel visat i huru hög grad stamgrofleken
växlar äfven inom jämnåldriga grupper och bestånd.

Kommittén har det oaktadt som grundprincip bibehållit de ursprungligen
1874 fastställda oförändrade dimensionsbestämmelserna i sitt
förslag till lag angående tillsyn å samt vård af enskildes skogar inom
de delar af Norr- och Västerbottens län som ej tillhöra lappmarken.

Som skäl härför anföres bland annat att lagen har hittills visat
sig vara ett kraftigt skydd mot uppenbar misshushållning med eller
sköfling af ungskog och att det för den skull synes kommittén erfordras
synnerligen starka skäl för att upphäfva nuvarande lag och ersätta den
med den för öfriga delen af landet gällande skogslagen.

Den uppgift som föreligger kommittén i detta fall torde dock icke
böra fattas sä att det gäller ett val mellan nuvarande dimensionslag och
den för öfriga landet gällande återväxtlagen, utan i stället bör den vara
att omarbeta först nämnda lag så att den bättre tillgodoser skogsvårdens
kraf samtidigt som den fortfarande lämnar tillräckligt skydd åt
ungskogen. Kommitténs förslag till smärre ändringar i en del punkter
går ock i denna riktning, men ifråga om lagens grundprincip, där en
ändring varit mest behöflig, har kommittén icke föreslagit någon modifiering.

Jag kan så mycket mindre biträda detta kommitténs förslag att
bibehålla lagen som ren dimensionslag, som jag tillfullo delar kommitténs
uttalade mening under rubriken statsskogarna att en dimensionsafverkning
står i strid med de första förutsättningarna för en ordnad beståndsbehandling
och kan då gifvetvis icke anse lämpligt att lägga en sådan
afverkningsform som grundval till en lag angående vård af enskildes
skogar.

Kommittén anför vidare som motiv till sitt förslag, att lagen visserligen
är bristfällig däri att den saknar bestämmelser rörande beståndsvård
men att den å andra sidan dock icke i och för sig lägger hinder i
vägen för en rationell skogsvård, då rätt är gifven till utsyning af

710

undermåliga träd enligt skogsvårdens kraf. Detta låter ju på visst sätt
säga sig, men lagen är dock så affattad, att en afverkning kan ske fullt
lojalt i öfverensstämmelse med lagens grundprincip och dock få till
följd vanvård af skogen. En af hufvudpunkterna i lagen är nämligen
att skogsägaren får fritt afverka träd, som uppnått visst minimimått. Men
då hvarje grupp och bestånd bestå af stammar af olika groflek blandade
om hvarandra, behöfver man icke vara fackman för att förstå, att en
sådan afverkning får i de flesta fall till följd en fördärflig, oregelbunden
utglesning af bestånden med en mängd improduktiva luckor, som hvarken
blir gallring eller föryngringshuggning. Och då lagen lika litet som
kommitténs förslag innehåller något åläggande för skogsägaren att låta
utsyna fullmålig och undermålig skog samtidigt utan vill lämna skogsägaren
full frihet ifråga om de fullmåliga träden, är det tydligen en af
förutsättningarna för förslaget att skogsägarna äfven skola begagna sig
af denna frihet och att afverkningarna skola i regel tillgå just på ofvan
beskrifna irrationella sätt.

Men det är ej nog härmed. En skogsägare, som ej har intresse
af skogens rätta vård, kan icke blott på detta sätt tillfoga skogen svårbotliga
skador och kanske ramponera hela bestånd i trots af lagen eller
rättare som en följd af att han följer lagens grundtanke, utan kan han
efter en dylik genom huggning efter dimension äfven tilltvinga sig utsy
ning af en stor del af återstående undermåliga träd, ty just genom
föregående från skogsvårdssynpunkt beståndsvidriga dimensionsafverkning
blir det ofta en bjudande nödvändighet att äfven afverka större eller
mindre del af de kvarvarande träden.

För den som har intresse för sin skogs ordentliga skötsel och
äfven har härtill erforderliga insikter kommer lagen att medföra onödiga
kostnader. Ty denne torde finna att vid de flesta afverkningar fordras
uttagande af såväl fullmåliga som undermåliga träd och att dessa böra
utmärkas samtidigt och efter enhetliga grunder, hvarför han i regel
måste anlita skogstjänsteman och således blir nödgad att erlägga utsyningsafgift
äfven för den fullmåliga skogen.

Trots det stora tvång, som den föreslagna lagen kommer att pålägga
den enskilde, kan den ändock icke hindra att den för skogens
rätta vård likgiltige, för hvilken lagen i främsta rummet är behöflig,
bedrifver sina afverkningar utan hänsyn vare sig till fordringarna på
återväxt eller en rätt beståndsbehandling.

Genom den rätt till utsyning af undermålig skog, som i förslaget
tillförsäkras skogsägaren, kunna slutligen vederbörande skogstjänsteman

711

komma att ställas inför uppgifter som i praktiken blifva omöjliga att
lösa.

Enligt 5 § i kommitténs förslag till lag åligger det skogsingenjör
att verkställa utsyning af undermålig skog enligt skogsvårdens fordringar.
Han äger visserligen befogenhet att utmärka fröträd, därest
sådana finnas, men han har icke i sin hand att reglera beståndsvården
i det fäll att både fullmåliga och undermåliga träd finnas i bestånden
ty förrättningsmannen kan icke skaffa sig visshet huruvida de förstnämnda
komma att af skogsägaren öfverhållas eller icke, och ännu
mindre vet han huru en ny ägare kommer att förfara härutinnan.

Men ifall den uppfattningen, som äfven kommittén förfäktat, är
riktig att de olika trädgrupperna och bestånden måste behandlas i viss
mån som ett organiskt helt och icke efter stammarnes groflek, så är det
äfven en orimlig fordran att förrättningsmannen skall utföra en utsyning
af undermåliga träd enligt beståndsvårdens kraf med bibehållen rätt för
skogsägaren att förfara som han finner för godt med de fullmåliga
stammarne.

Att dimensionslagen och dess tillämpning icke blifvit mera allmänt
föremål för anmärkningar från skogstjänstemännens sida torde till stor
del hafva sin förklaring däraf, att utsyningarna af undermålig skog
hittills hufvudsakligen omfattat mer eller mindre skadade träd, öfverståndare
i ungskog, träd som saknat förmåga att utväxa till fullmåliga
stammar och så vidare. Dessa rensningshuggningar af sämre skog
hafva dock numera till större delen öfvergått skogarna och turen kommer
nu till sådana medelålders och äldre bestånd där stammarne börja nå
den i lagen bestämda dimensionen och då komma ofvan framhållna
svårigheterna att förena beståndsvård och lagens dimensionsbestämmelser
att allt skarpare framträda.

För att bereda skogsägaren möjlighet att få utsyning verkställd
på sin skog på ett sätt som mera öfverensstämmer med krafven på
ordnad skogshushållning än de grunder hvarpå den föreslagna lagen
hvilar, innehåller förslaget äfven stadgande om rätt för en skogsägare
att få äfven fullmåliga träd utsynade enligt skogsvårdens fordringar
samtidigt med den undermåliga skogen. Denna viktiga förändring af
nu gällande lag har dock af någon anledning icke inrymts i majoritetens
förslag till lag utan i stället endast intagits i form af ett åliggande för
skogsingenjörerna enligt för dessa utfärdad instruktion.

Från det allmännas och skogsvårdssynpunkt kan dock anmärkas,
att äfven om skogsingenjören på begäran verkställer en efter skogsvårdens
kraf utförd utstämpling af såväl fullmåliga som undermåliga

712

träd, så är dock skogsägaren oförhindrad att, med undantag för utmärkta
fröträd, när som helst afverka alla fullmåliga träd och sålunda
till stor del omintetgöra det af skogsingenjören utförda arbetet. Staten
skall således enligt majoritetens förslag nödgas aflöna och tillhandahålla
erforderligt antal tjänstemän för utförande af utsyningar af äfven fullmåliga
träd till alla som härom framställa begäran men utan någon, som
helst säkerhet för att dessa förrättningar äfven af skogsägaren respekteras
och blifva till framtida nytta för skogsvården.

De kostnader, som staten ikläder sig genom anställande af särskild
sakkunnig tjänstemannakår för utförande af dessa utsyningar, äro dock
så stora att det från det allmännas sida bör anses som en rättmätig
fordran att af dessa tjänstemän utförd t arbete äfven bör få ett varaktigt
värde.

Om det sålunda torde få anses uppenbart att nuvarande lag kräfver
en mer djupgående förändring i fråga om dimensionsbestämmelserna måste
man utgå ifrån att befolkningen i denna del af landet själf begärt nuvarande
skydd för den yngre skogen och att någon allmännare önskan
icke gjort sig gällande för upphäfvande af detta skydd, liksom å andra
sidan befolkningen måste fortfarande i möjligaste mån bibehållas vid
sin rätt att fritt förfoga öfver den äldre skogen.

Spörsmålet är således att med bibehållande af dessa hufvudsynpunkter
gifva lagen en form som står i bättre öfverensstämmelse med
skogsvårdens kraf än majoritetens förslag.

Två vägar stå därvid öppna. Den ena är att öfvergå till en ren
ungskogslag med viss ålder å träden som gräns. För tallen torde det
vara ganska lätt att utföra utsyningar och bedrifva afverkningar efter
trädens ålder, enär detta trädslag mest förekommer i rena, jämnåldriga
bestånd på gamla brandfält med eller utan kvarstående öfverståndare.
För granen torde det icke heller möta oöfvervinneliga hinder, dock blefve
svårigheterna för detta trädslag större, hvarjämte det icke blefve så lätt
att anordna lämplig kontroll.

Den andra utvägen, som torde medföra flera fördelar, är att låta
viss dimension å träden fortfarande beteckna gränsen mellan yngre och
äldre skog, men att träddimensionen dock icke får under alla förhållanden
göra. sig ovillkorligt gällande utan att utsyningarna anordnas så att
fordringarna på föryngring och beståndsvård i främsta rummet skola
tillgodoses.

Detta är möjligt endast under den förutsättningen att utsyning af
såväl undermåliga och fullmåliga träd ske samtidigt och af sakkunnig
person efter skogsvårdens fordringar, d. v. s. den rätt för en hvar till

713

biträde af skogsingenjör för utsyning af äfven fullmålig, skogs om kommitténs
majoritet föreslår bör i stället blifva en skyldighet för hvarje
skogsägare ifråga om andra afverkningar än för husbehof.

Skogsägaren bör således fortfarande äga rätt att förfoga öfver den
fullmåliga skogen äfven för afsalu men efter föregående utsyning af
skogsingenjör, hvilken äger befogenhet att spara sådana fullmåliga träd
som måste tillsvidare kvarstå för tryggande af återväxten eller för att
tillgodose beståndsvårdens kraf.

Härigenom får lagen visserligen icke längre karaktär af utpräglad
dimensionslag och blir mera en skogsvårdslag, men torde en dylik
omläggning vara oundgänglig. På grund af den ytterligare inskränkning,
som detta i viss mån innebär för skogsägaren i det allmännas
intresse och med hänsyn därtill att lagen redan förut ålägger skogsägarna
afsevärdt större tvång än i öfriga delar af landet, bör någon
utsyningsafgift icke erläggas för utsyning af fullmålig skog.

Det är icke sannolikt att någon större ökning af tjänstemannapersonalen
skall härigenom blifva erforderlig ty det är att märka att
staten äfven efter majoritetens förslag måste låta anställa tillräcklig
personal för att utföra utsyning af äfven fullmålig skog till alla som
härom göra framställning. Den stora skillnaden råder dock ifråga om
dessa slag af utsyningar att statens kostnader för senare slaget af utsyningar
icke trygga någon bestående nytta för det allmänna. Detta är
däremot fallet om utsyning af äfven den äldre skogen blir ovillkorlig,
hvarför äfven härför ökade kostnader äro väl motiverade.

Kommitténs majoritet har i sitt förslag bibehållit nuvarande dimensionsgräns
21 cm på 4.7 5 meter från storändan, motsvarande nära
10 engelska tum vid trädens brösthöjd utanpå bark. Att en så hög
dimensionsgräns bestämdes vid den tid då lagen tillkom var mindre
underligt och den torde då icke heller hafva närmast bestämts med
hänsyn till trädens medelålder vid denna groflek utan betecknade snarare
gränsen mellan sparr- och mindre sågtimmerdimension.

Det kan dock ifrågasättas om en så hög gräns kan vara fullt
lämplig med nuvarande väsentligt förändrade afsättningsförhållanden.
Icke blott dimensionen å sågtimmer har sedan dess nedgått utan äfven
pappersmasseved och andra smärre sortiment hafva numera högt värde
å stora områden af dessa trakter. Det kan till och med sättas ifråga,
åtminstone för svagare marker, hvilka här förekomma till mycket stor
omfattipng, om det icke kan medföra förlust för skogsägaren att hålla
en så hög afverkningsdimension som 10 tum vid brösthöjd. Denna
groflek motsvaras äfven på medelgoda marker sannolikt af en medel 90 -

Dimension

gräns.

714

Förslag.

ålder af 130—140 år och på sämre växtplatser äfven däröfver. Lagen
utgör således skydd icke blott för den unga skogen utan äfven för
den gamla.

Det synes dock rimligt att sedan träden börja nå den storlek att
de äro dugliga till smärre timmer och annat gagnvirke och frågan om
deras tillgodogörande blir beroende af växtlighet och afsättningsförhållanden
i de olika orterna bör det ock få bero på skogsägarens eget afgörande
att låta skogen utväxa till de sortiment som för honom äro
ekonomiskt fördelaktigast. Som en sådan minimidimension torde kunna
angifvas 8 å 8.5 engelska tum vid brösthöjd utanpå bark eller cirka 17 cm.
under barken pa 4.7 5 meter från roten. Denna stamgroflek motsvaras
dock af en medelålder som för dessa trakter med all sannolikhet icke
understiger 100 år, hvilket bör vara en tillräckligt hög åldersgräns för
ungskog äfven i öfre Norrland. Med denna dimension kommer visserligen
ej så mycket af den gröfre skogen att bevaras på en del hemman
som hittills, men i stället medför detta förslag den stora fördelen att all
utsyning kommer att ske af fullt, sakkunnig person, hvarigenom såväl
återväxt som en ordnad beståndsbehandling tryggas, hvarjämte sköfling
för saluafverkning inom orten ej längre är möjlig, hvilket allt måste
bereda kommande ägare och samhället mycket större fördelar än kommitténs
förslag med högre dimensionsgräns. Skogsägaren beredes ock
fortfarande möjligaste frihet öfver den äldre skogen.

Af hvad i det föregående anförts om majoritetens förslag till lagfor
Norr- och Västerbottens läns kustland framgår som min uppfattning
att detta innebär stora brister och kan, efter nutida uppfattning om
skogsvård, icke motsvara ens mycket lågt ställda fordringar på en
skogslag, trots, det stora ingrepp den gör i den enskildes rätt att fritt
förfoga öfver sin egendom. De fördelar som af lagen kunna vinnas för
det allmänna stå icke i rätt förhållande hvarken till de uppoffringar
skogsägaren måste vidkännas eller de betydande kostnader för statsverket,
som äro förbundna med lagens tillämpning. En mera djupgående
förändring i ofvan angifven riktning bör därför ske af nu
gällande lag mot öfverdrifven afverkning af ungskog i de delar af Norroch
Västerbottens län som ej tillhöra lappmarken. Jag måste här
inskränka mig till att endast angifva följande hufvudgrunder, efter
hvilka en omarbetning bör ske:

Lagen skall till sitt hufvudinnehåll afse effektivt skydd mot öfverdrifven
afverkning af ungskog för afsalu.

Afverkning för afsalu får endast ske efter föregående utsyning

715

eller i vissa fall anvisning enligt skogsvårdens fordringar af vederbörande
skogsingenjör.

Hemmansägaren äger rätt att på begäran få all fullmålig skog
utsynad, endast med den begränsning som är nödig för tryggande af
skogens återväxt och en rätt beståndsvård, hvarjämte äfven för fastigheten
nödigt virke för eget husbehof af undermålig eller fullmålig skog
skall sparas.

För utsyning och stämpling af undermålig skog erlägges af skogsägaren
viss afgift per kbm. enligt härför bestämda grunder.

För utsyning af fullmåliga träd erlägges ingen afgift.

Eget husbehofsvirke äger hemmansägaren fritt afverka och använda.

Den dimension, som angifver trädet som fullmåligt, sänkes till
omkring 17 cm. under barken på 4.7 5 meter från storändau.

P. O. Welander.

716

Särskildt yttrande af herr Welander.

Då jag icke kan dela majoritetens förslag till anordnande af administrationen
för enskildes skogar i lappmarkerna, skjddsskogsområdena
samt Särna socken med Idre kapellag af Kopparbergs län, och då
jag ej heller kan helt instämma i öfriga reservanters härvidlag uttalade
åsikt, får jag i denna fråga anföra följande afvikande mening.

Det är ett sedan länge kändt förhållande, att nuvarande skogspersonal
är allt för fåtalig för att kunna på ett tillfredsställande sätt
handhafva hushållningen med statens och enskildes skogar i Norrland.
I den till kommittén öfverlämnade underdåniga skrivelse, som öfre
Norrlands skogsvårdsförening ingifvit till Kungl. Maj:t har ock framhållits
först och främst, att det saknades tillräckligt antal tjänstemän.
För ett nöjaktigt fullgörande af deras uppgift att handhafva såväl förvaltningen
af kronoparkerna som tillämpningen af gällande skogslagar
kräfdes helt säkert mera arbete än som kunde affordras nuvarande fåtaliga
tjänstemän. En annan olägenhet i nuvarande system vore ock, att
de extra tjänstemän, som sysslade med de enskilda lagarnas tillämpning,
oupphörligen förflyttades. Utgående från samma synpunkter har kommitténs
majoritet såsom motiv för sitt organisationsförslag anfört, att
med skogsstatens nuvarande skogshushållningens som skogsvårdens kraf
icke kunna helt tillgodoses. Härom har majoriteten yttrat: »Den erfarenhet,
som man hittills förvärfvat, motsäger alldeles bestämdt att man med
skogsstatspersonalens nuvarande numerär skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt i skogshushållningens och skogsvårdens intresse använda sig af
förefintliga möjligheter. Det ligger dock i öppen dag att detta är ett
betänkligt förhållande och i hög grad ägnadt att försvåra och fördröja
införandet af en rätt vård och därmed ett rätt ekonomiskt
af statens och de under statens uppsikt och utnyttjande kontroll
ställda skogarna». För de skogar, hvarom i förevarande del af kommitténs
betänkande är fråga, nämligen de enskildes skogar i Norr -

717

bottens och Västerbottens län äfvensom skogar i Västernorrlands och
Jämtlands län under inskränkt dispositionsrätt till skogen enligt 1866
års förordring, skyddsskogarna samt slutligen enskildes skogar inom
Särna socken med Idre kapellag gäller med undantag för skogar under
dimensionslagen, att all skog för afsalu skall utsynas af statstjänstemän,
på ett sätt, som är förenligt med skogens framtida bestånd och föryngring.
Hvad särskildt beträffar skogar under utsyningslagen åligger
det statens tjänstemän att efter uppskattning och undersökning af skogen
beräkna afkastningen och i öfrigt ordna hushållningen å skogen
enligt i hufvudsak samma grunder som för statens egna skogar. Dessa
skogar hafva ock såsom kommittén framhållit i hvad de ligga inom
lappmarkerna erhållit sina nuvarande arealer under sådant villkor.

Någon meningsskiljaktighet om frågan, huruvida antalet skogstjänstemän
för statens och enskildes skogar i'' lappmarkerna behöfver
ökas eller icke torde ej förefinnas. Däremot råder meningsskiljaktighet
i frågan, huruvida skogarna skola uppdelas mellan dessa tjänstemän
geografiskt eller så att vissa tjänstemän erhålla endast kronoparker och
andra endast enskilda skogar. Majoritetens förslag är en strängt genomförd
uppdelning af skogarna på sistnämnda sätt alldeles oafsedt deras
läge, och har majoriteten som skäl för denna delningsgrund uttalat:
»Det är det absoluta talet för de enskilda skogarnas storlek, som jämte
omfattningen af det arbete, hvilket uppstår på grund af den för dem
gällande lagens natur, måste böra anses vara normerande vid ett beslut
i frågan». I sammanhang härmed lämnar majoriteten uppgift om sammanlagda
arealen hemmanskogar och anför vidare, att om ett intresseradt
och fullgodt arbete skall kunna förväntas på denna ansenliga
areal »så är det förvisso af nöden att en tillräckligt talrik och för uppdraget
väl kvalificerad tjänstemannapersonal anställes af staten». Ifall
detta senare verkligen är afsedt att innebära något skäl för det stränga
särskiljande af statens och de enskildes skogar, som fått ett uttryck i
majoritetens förslag, erinras att en uppdelning af skogarna geografiskt
gifvetvis icke utgör något som helst hinder för att vare sig
tillräckligt antal eller väl kvalificerade skogsstatstjänstemän kunna blifva
anställda.

Att majoritetens ofvan uttalade grundsats att endast de enskilda
skogarnas absoluta areal skall vara afgörande i denna fråga är oriktig
och kan leda till orimligheter är uppenbart. Majoriteten har alldeles
förbisett eller rättare sagdt frånsett skogarnas mer eller mindre spridda
läge. Med de ofantliga vidder man här rör sig med, äfven om man
endast utgår från en socken som enhet, kan visserligen en liten pro -

718

cent af hela socknens eller därinom liggande kronoparkers areal betyda
ett ansenligt område, och kan därför för den med förhållandena obekante
synas lämpligt att bilda ett själfständigt revir eller skogsingenjörsområde,
men det är härvid icke utan betydelse, om detta arealområde
ligger koncentreradt på samma ställe, eller om det är fördeladt i
en mängd små skogar öfver hela socknen. För att närmare belysa
hvad en socken häruppe omfattar i areal må exempelvis nämnas att
Jockmocks socken med Kvickjocks kapellförsamling omfattar större areal
än hela Skåne, och att Arjepluogs socken är ungefär lika stor som
landskapet Värmland. Om man tänker härpå måste hvar och en väl
inse, att det är af stor vikt, huruvida förvaltningsområdet ligger koncentreradt
eller är söndersplittradt som vidt skilda parceller. Härtill är
vidare att märka, att lappmarkerna äro till stor del ödemarker,
där till och med körvägar ytterst sparsamt förekomma. Nu är
förhållandet så att i lappmarkerna, där nyssnämnda synpunkt är
särskildt betydelsefull, hemmansskogar och kronoparker i regel ligga
blandade om livarandra. Som belysande exempel bifogas öfversiktskartor
öfver Arvidsjaurs socken i Norrbottens läns lappmarker samt
öfver Lycksele och Stensele socknar i Västerbottens läns lappmarker,
livaraf torde erhållas en tämligen trogen bild, huru de olika slagen af
skogar i lappmarkerna äro belägna. Häraf framgår hurusom de hemmansskogar,
hvilka af majoriteten föreslagits till själfständiga ingenjörsområden
icke utgöra sammanhängande områden utan i stället ligga
blandade med kronoparkerna och särskildt i Arvidsjaurs socken utgöra
endast smärre, spridda fläckar inom de vidsträckta kronoparkerna.
De olägenheter och svårigheter af olika slag, som i lappmarkerna
möta genom brist på kommunikationer, äro redan i och för sig mycket
stora, och det synes därför rimligt, att man åtminstone söker erhålla
koncentrerade tjänstgöringsområden för statens skogstjänstemän och
icke ytterligare försvårar förhållandena genom att uppdela skogarna
på tjänstemännen allt efter ägaren, hvarigenom såväl reviren som ingenjörsområdena
komma att utgöras af öfver ofantliga vidder spridda skogar.
Upplysmngsvis må nämnas att Arvidsjaurs socken har en utsträckning
af öfver 8 mil i längd och bredd, samt att det skogsvårdsområde,
hvaraf Lycksele socken utgör endast en del, har en utsträckning af
öfver 15 mil i längd och 4 till 8 mil i bredd.

Att mycken tidspillan och arbetskraft liksom äfven onödig kostnad
skall gå förlorad genom resor mellan skogar, spridda öfver så vidsträckta
områden, till stor del ödemark är uppenbart, och detta är så mycket
betydelsefullare i dessa delar af landet, som den tid, då man lämpligen

719

kan vistas i skogarna ock där utföra arbeten, är mycket kort. För inre
lappmarken torde den i allmänhet icke öfverstiga fyra månader om året
och då är det icke likgiltigt utan tvärt om af allra största vikt, huru
stor del af arbetstiden åtgår till resor mellan skogarna.

Majoriteten synes ock hafva insett, att deras förslag skulle orsaka
onödiga och tidsödande resor och anför härom. »Förhållandet är emellertid
att en arbetsfördelning sådan som kommittén föreslagit i verkligheten
redan tillämpats, i det att arbetena å de enskilda skogarna som regel
äro öfverlämnade till de extra tjänstemännen, under det att de ordinarie
tjänstemännen i hufvudsak handlägga göromål rörande statsskogarna.
Om nu, genom att praxis upphöjes till lag, något ökade resekostnader i
verkligheten skulle uppstå, så torde dock alla de fördelar, som på förslagets
genomförande äro att vinna, mer än väl uppväga de ökade kostnaderna».
Åfven om förhållandet vore så att arbetet hittills fördelats så olämpligt,
att revirförvaltare endast sysslat med kronoskogarna och assistenterna
ensamt med hemmansskogar, så synes dock detta vara ett allt för svagt
skäl för majoritetens förslag, att sådan olämplig praxis »upphöjes till
lag», och är i hvarje fall bestämdt afvikande från de synpunkter, som
varit ledande i kommitténs arbeten i öfrigt, nämligen att i stället söka
förbättra hittillsvarande förhållanden i alla afseenden. 1 verkligheten
är det emellertid endast undantagsvis, som revirförvaltaren helt och hållet
varit sysselsatt på kronans skogar. I de flesta fall har såväl revirförvaltaren
verkställt utsyningar äfven på hemmansskogar, som äfven
assistenterna biträdt på kronoparkerna, och att revirförvaltarnas arbete
å hemmansskogarna icke varit allt för obetydligt framgår af det antal
dagar, som användts af revirförvaltarna å hemmansskogar under utsyningstvång.
Sammanräknas hvar för sig det antal dagar som assistenter
och revirförvaltare användt å hemmansskogar under åren 1906—1910
befinnes, att omkring V* af hela antalet dagar belöpa sig på revirförvaltningen.
En lämplig fördelning af arbetet har sålunda genomförts
till ej ringa utsträckning, men trots detta är förhållandet mellan antalet
rese- och arbetsdagar mycket ogynnsamt. Sammanräknas hvar för
sig samtliga rese- och förrättningsdagar för utsyningar enligt utsyningslagen
under nyssnämnda fem år, befinnes nämligen antalet förrättningsdagar
utgöra 10,552 och resedagarna 2,222, d. v. s. att för ett arbete,
som på marken kräft en tid af 100 dagar, har i verkligheten åtgått 20
procent eller en femtedel längre tid på grund af resor mellan skogarna,
och detta är en mycket afsevärd tidsförlust i dessa trakter, där skogsarbeten
kunna utföras endast under 4 till 4Va månader på året. Det
bör vara angeläget att här söka minska denna mängd resedagar, men

720

med majoritetens förslag skulle tidsförlusten genom resor gifvetvis i
stället blifva mycket större, och därigenom arbetsresultatet mindre per
år och tjänsteman.

De ökade kostnaderna för staten blefve ock helt säkert genom en
dylik anordning mycket afsevärda, ty det är att märka, att såväl bevakare,
ingenjörer och inspektörer för de enskilda skogarna som motsvarande
tjänstemän på statens skogar, kronojägare, revirförvaltare och
öfverjägmästare skola samtliga åtnjuta reseersättning efter viss taxa,
och då de skogar, de hafva att besöka, ligga inom samma områden,
komme vederbörande tjänstemän att resa om hvarandra efter samma
färdvägar. Det är också att märka att, sedan hemmansskogarna skilts
från nuvarande revir, visserligen den skogsareal, som därefter skulle
komma att stå under jägmästarnas förvaltning blefve mindre, men reviren
skulle hafva samma omfattning som förut och kräfva lika tidsödande
och dyrbara resor. Sammanlagda resekostnaden för revirförvaltare och
skogsingenjör torde därför blifva i det närmaste dubbelt så stor som
fallet skulle blifva om geografisk uppdelning i stället skedde. Men det
är icke blott härigenom som majoritetens organisation blir dyrare än
med en geografisk uppdelning, ty då det måste anses oemotsägligt att
en tjänsteman hinner utföra större arbetsresultat, om skogarna ligga
koncentrerade i ett komplex än om de ligga vidt spridda, särskilt i
dessa trakter, där man måste nästan uteslutande färdas till fots, är ock
klart att totala antalet tjänstemän och därmed statens kostnader måste
blifva större enligt majoritetens förslag. Majoriteten har velat göra
gällande, att en geografisk uppdelning skulle medföra kostnader för
statsverket, därigenom att staten skulle blifva tvungen att »antingen
uppföra bostadsboställen i rätt afsevärd utsträckning inom de nybildade
reviren eller ock att medgifva dessas förvaltare att vara bosatta utom
sina tjänstgöringsområden. Det förra alternativet drager med sig kostnader
af helt säkert betydande storlek, det senare, som uppenbarligen
ej bör utom i tvingande fall tillgripas, orsakar förlust i tid.» I sammanhang
härmed har kommittén framhållit, att förhållandena å förevarande
orter äro sådana att bostäder knappast finnas att hyra ens vid
kyrkplatserna, hvarför riksdagen redan i ett flertal fall anvisat medel
för bostäder åt nuvarande personal. Härtill vill jag blott erinra, att
om bostäder enligt majoritetens framställning icke torde finnas ens för
nuvarande personal, och antalet tjänstemän kommer att ökas såväl efter
majoritetens som här af mig förordade förslag, så måste ju boställen i
hvarje fall köpas eller nybyggas, och den enda skillnaden skulle vara
att dessa nybyggnadskostnader måste blifva större enligt majoritetens

721

förslag, alldenstund tjänstemännens antal måste blifva större. Skulle därvid
i något fall lämplig bostad icke erhållas inom tjänstgöringsområdet, så
torde det i hvarje fall blifva i dettas omedelbara närhet, och dessa jämförelsevis
få fall betyda mycket mindre än om alla skogsingenjörsdistrikten
blefve orimligt vidsträckta. I dessa nordliga delar af landet
är skogstjänstemannens verksamhet i skogen ett säsongarbete, och han
nödgas ligga ute större delen af sommaren i ett sträck; då betyder
det ock i själfva verket mindre, om han bor invid gränsen af sitt område
eller strax därutanför. Olämpligheten af majoritetens förslag blir
särskildt framträdande i fråga om bevakande personal. Bevakarnes
hufvud sakliga uppgift vintertiden blir att öfvervaka afverkningarna och
tillse att det afverkade virket utgöres af endast i vederbörlig ordning
utstämpladt virke. Då afverkningarna ofta pågå samtidigt på flera
skogar i trakten, måste eu oaflåtlig tillsyn ske från bevakarens sida,
hvarför bevakningsområdena måste blifva ganska begränsade. Afsyning
af det afverkade virket tillgår så att detta nedköres till vattendraget
och upplägges i vältor, hvarefter det besiktigas och förses med besiktningsmärke
af bevakarna. Då skogarna ligga om hvarandra kommer i
regel virke att nedköras till samma vattendrag från såväl statens som
enskildas skogar, och bevakarna å olika slag af skogar skulle således
komma att hålla tillsyn å virke efter samma vattendrag ofta om hvart
annat. En sträng uppdelning af skogarna emellan bevakarna torde
därför i praktiken få till följd, att bevakningsområdena blifva nära dubbelt
så många som eljest behöfligt vore. Svårt är att inse, hvarför
icke en bevakare skulle kunna hålla uppsikt öfver afverkningen å alla skogar
och för öfrigt biträda vid samtliga utsyningar och annat arbete i den
trakt, hans bevakningsområde omfattar.

Enahanda förhållande är för öfrigt rådande beträffande öfriga
tjänstepersonalen. Revirförvaltaren måste dock i regel bo på de få
hemmansgårdar, som finnas inom reviret i dessa glest befolkade trakter,
under den tid han är sysselsatt på angränsande kronoparker. Hvarför
skulle han icke samtidigt då kunna utföra utsyningar å dessa hemman
utan en annan statstjänsteman skall för detta ändamål beböfva ditresa?
Och den, som inspekterar kronans skogar lär icke ens kunna undgå,
äfven om han det ville, att samtidigt färdas äfven öfver hemmansskogarna,
men han skulle enligt majoritetens mening icke vara lämplig att
utöfva kontroll äfven för dessa, utan skulle en särskild statstjänsteman
härför anställas, som i sin ordning äfven måste dagligen gå öfver kronans
marker. Enligt majoritetens förslag bör icke en sådan modifikation
af förslaget ske, som i fråga om utsyningslagen tvenne reservanter

722

uttalat sig för, nämligen att statens och enskildas skogar skulle ställas
under en gemensam tjänsteman, åtminstone i sådana revir, där hemmansskogarna
äro få och ligga vidt spridda inom de vidsträckta kronoparksområdena,
i hvilket fall olägenheterna genom långa resor m. in.
enligt kommitténs förslag särskild! skarpt framträda. Kommitténs majoritet
har härutinnan uttalat: »För att gifva åt nu föreliggande fråga
den allsidiga utredning, som dess vikt kräfver, har kommittén äfven
behandlat möjligheten af en partiell uppdelning af arbetet med bibehållande
endast för vissa områden af kommitténs förslag om en särskild personal
för den enskilda skogslagstiftningens handhafvande.» Någon närmare
utredning eller något afvägande mot hvarandra af de fördelar, som en
sådan endast delvis genomförd arbetsfördelning kunde anses innebära
gent emot en fullständigt utförd sådan, har majoriteten dock icke lämnat
utan endast framhållit, att detta ej kunde leda till det afsedda målet, »en
konsekvent genomförd arbetsfördelning», och att man härigenom skulle
»sakna den logiskt genomförda tankegång», som majoriteten förutsatt vara
ett villkor för att få ett fullgodt resultat, samt att äfven om en minskning
af administrationskostnaderna skulle därigenom erhållas, denna
besparing dock icke närmelsevis kunde motsvara de fördelar, som majoriteten
väntade af en helt genomförd arbetsfördelning. Denna framställning
kan icke gifva anledning till annat bemötande än en erinran, att
majoriteten i sin argumentering öfver allt utgått ifrån, att den föreslagna
konsekventa arbetsfördelningen medförde största fördelarna, hvilket
just var hvad majoriteten skulle bevisa.

Majoritetens förslag innebär så ringa blick för önskvärdheten af
att tjänstemännens tid och krafter på ett tillfredsställande sätt utnyttjas,
att det måste förutsättas synnerligen starka, det vill säga rent af tvingande
skäl för en organisation enligt deras förslag. Angående särskildt behofvet
af att tjänstemännens tid och arbetskraft fullständigt utnyttjas
får för öfrigt icke förbises, att en skogsingenjörs arbete i Lappmarkerna
och därmed likställda skogar nästan uteslutande är förlagd till den
korta sommartiden, medan däremot arbetet vintertiden är ringa eller
intet. Det bör för den skull innebära ett bättre utnyttjande af tjänstemannens
arbetsförmåga, om denne samtidigt förvaltar kronoparker,
som medförde äfven en del andra arbeten hvilka kunna utföras vintertiden.
Det enda hufvudskäl kommitténs majoritet anfört, och hvarpå
hela majoritetens förslag står eller faller är den föregifna helt olika
art af arbete, som föreligger skogsstatstjänstemännen i fråga om å ena
sidan statens och å den andra sidan enskildas skogar. I detta afseende
har majoriteten lagt särskild vikt vid den rådgifvande och undervisande

723

verksamhet, som bör åligga tjänstemannen ifråga om de enskildas
skogar, och har majoriteten bland ett af skogsingenjörens åliggande
upptagit, att han skall uppgöra plan för och själf deltaga i utöfvandet
af föreläsningsverksamhet eller annan form af undervisning äfvensom
att bland de medel af hvilka ingenjören bör betjäna sig för att förverkliga
det allmännas afsikt med den enskilda skogslagstiftningen framför allt är
undervisning. Jag vill något uppehålla mig härvid. Då så stor vikt
lägges på skogstjänstemännens undervisande verksamhet, måste man
först fråga sig, hvilka som skola undervisas. I Lappmarkerna innehafvas
skogarna som bekant af två helt olika slag af ägare, nämligen
trävarubolag och den bofasta befolkningen. Det torde icke få antagas,
att de förra skola erhålla undervisning vare sig genom råd och anvisningar
ute i skogen eller genom föredrag. I hvarje fall skulle då denna
ingenjörernas verksamhet icke lämpligen böra ske i skogarna utan vid
bolagsstämmor och styrelsesammanträden. Denna undervisning torde
likvisst få anses öfverflödig, då trävarubolagen i regel hafva för skogsförvaltningen
anställda egna skogsmän, som äro fullt sakkunniga. Af
betydelse blir därför frågan, huru stor del af skogarna under utsyningstvång
nu innehafves af trävaruindustrien, och tillåter jag mig härutinnan
hänvisa till de siffror, som i denna fråga blifvit anförda af öfriga
reservanter. Dessa visa att inom de skogrikare socknarne innehafva
trävarubolagen från 50 å 60 procent ända till 87 procent af hela socknarnes
skogsareal dels med full äganderätt dels i form af afverkningsrätt.
För närmaste framtiden är det således endast för återstående rmga del af
själfägande skogsägare som en direkt skogsundervisning kan hafva någon
betydelse. I fråga om skogar under utsyningslagen är för öfrigt att märka
att enligt kommitténs förslag till sådan lag statens tjänstemän skola icke
blott verkställa en närmare undersökning af skogen, därpå grunda en
ordnad afverkningsplan och beräkna afverkningsbeloppets storlek samt
verkställa all utstämpling, utan äfven därjämte vid hvarje utsyningstillfälle
i syneprotokollet till upplysning och ledning för skogsägaren angifva
de åtgärder, som äro önskvärda för befogande af återväxten m.
m., därvid särskild t bestämmelser skola meddelas i förekommande fall
angående behandling af sämre marker. Staten må härigenom anses
hafva åtagit sig förpliktelse att genom sakkunnig person lämna direktiv
om hvad som hufvudsakligen kräfves för en rätt hushållning af skogen,
och där särskildt ogynnsamma förhållanden vålla att skogs själfåterväxt
icke kan åstadkommas, göras afverkningarna beroende af de åtgärder,
som skogsägaren kan vara villig vidtaga. De råd och den undervisning,
som skogstjänstemannen ytterligare kan behöfva lämna skogsägaren,
kommer därför hufvudsakligen att afse erforderliga hyggesränsningar,

724

markberedning samt dikning eller andra dylika åtgärder, som ej kunna
direkt föreskrifvas, och hvartill skogstjänstemannen kan antagas vara
såväl villig som sakkunnig, äfven om han samtidigt förvaltar kronoparker.
Den rådgifvande delen af skogstjänstemännens verksamhet i dessa trakter
utgör därför icke något som helst hinder för en geografisk uppdelning
af tjänstemännens områden.

Jag vill därför öfvergå till en granskning af de skiljaktigheter i
öfrigt, som kunna råda mellan statstjänstemannens arbete för kronoparker
och enskildas skogar under utsyningstvång och hvilka majoriteten anser
utgöra hinder för att dessa två slag af skogar ställas under samma tjänstemän.
Hvad då först angår det hufvudsakliga af skogstjänstemännens
uppdrag, nämligen planläggningen och ordnandet af skoghushållningen
för bägge slagen af skogar, så äro dessa arbeten helt sammanfallande
så väl i fråga om de förberedande åtgärderna såsom beräknande af skogsafkastningen
in. m. som äfven tillämpningen angående beståndens behandling
under uppväxttiden och deras slutafverkning, föryngringsåtgärder
m. m., hvilket äfven framgår af motiverna för den af kommittén
föreslagna utsyningslagen. Majoriteten har emellertid framhållit att
skogstjänstemännens verksamhet å statens skogar är väsentligt olika
däri att denna innebär en verklig förvaltning, hvarmed sålunda skulle
följa göromål och sysslor af rent ekonomisk art, såsom exempel hvarpå
bland annat nämnts värdering och försäljning af virke, träffande om aftal
om arrenden och markupplåtelse m. m., hvarjämte anförts att förvaltarna
på statens skogar äfven förordnas till allmänna ombud vid flottledssyner,
skiftesförrättningar och andra dylika förrättningar.

Såsom ytterligare exempel på uppdrag af ekonomisk art, som
åligger en statsskogsförvaltare, skulle jag vilja tillägga utförande af
markförbättringar genom bäckrensning och dikning, verkställande af
hyggesrensning, markberedningar, skogskulturer, gallring af ungskogar
och dylika skogsvårdsarbeten. Det är dock enligt min mening så långt
ifrån att en statstjänsteman, som bär att utföra dylika arbeten, skulle i
något afseende för den skull anses mindre väl skickad att samtidigt
tillämpa utsyningslagen å enskildes skogar, att jag tvärt om vill påstå,
att förhållandet är det rakt motsatta, ty just därigenom att han genom
erfarenhet lärt känna skogens värde, och att han själf fått tillfälle att
se såväl det praktiska resultatet af utförda skogsvårdsarbeten af ofvan
omnämnda olika slag såväl i ekonomiskt afseende som äfven i öfrigt,
bör hans intresse och insikter i stället ökas, hvarigenom han kan bättre
fylla sin uppgift att handleda den enskilde skogsägaren. En stigande
intensitet inom skogsbruket, som nu börjar i någon mån göra sig gällande
äfven i lappmarkerna, kan icke heller såsom majoriteten förmenar,

725

innebära stöd för majoritetens uppfattning att tidpunkten nu vore inne
att införa den arbetsfördelning, som kommitténs förslag innebär. I den
mån som virkesvärdena stiga, ökas gifvetvis äfven fordringarna på
skogsstatstjänstemännen att anpassa tillämpningen af lagen och sin rådgifvande
verksamhet efter de förändrade förhållandena, och desto önskvärdare
blir det tvärt om att denne själf genom erfarenhet från skogsförvaltningen
är fullt förtrogen med dessa förändrade förhållanden. Jag
tillåter mig härvid göra en jämförelse med en likartad handtering, nämligen
jordbruket. Skulle väl någon vilja påstå att den, som fått i uppdrag
att utöfva tillsyn och kontroll öfver skötseln af ett jordbruk skulle
vara olämplig för dessa uppdrag, därför att han själf förvaltar en jordbruksegendom?
I stället vore väl sådan praktisk erfarenhet önskvärd
och detta i högre grad ju mer intensivt jordbruket är.

Jag kan alltså icke finna, att hvad majoriteten anfört utgör motiv
för den föreslagna organisationen, utan att hufvudskälen i stället tala
bestämdt emot majoritetens förslag. Vid frågan om reglerande af skyddskogsområdena
i Jämtlands län år 1911, hvilket torde vara med nu förevarande
förhållanden jämförligt fall, fann Kung]. Maj:t lämpligt, hvilket
ock af Riksdagen godkändes, att de nya tjänstgöringsområdena gjordes
koncentrerade och sålunda omfattade såväl kronoparker som därinom
eller intill liggande skyddsskogar. I sitt frågeformulär liar kommittén
framställt till besvarande den frågan, om det kunde anses förmånligt
att jägmästarna befriades från bestyret med enskilda skogar under
utsyningslagen och att i stället särskilda tjänstemän anställdes för
dessas skötsel med uppdrag att lämna skogsägarna råd och anvisningar
om skogens rätta vård. Ehuru det icke kan anses uteslutet att det för
nuvarande revirförvaltare, som länge haft alltför vidsträckta tjänstgöringsområden,
kunde kännas lockande att få eu lättnad i arbetet genom
att öfverlåta handhafvandet af de arbeten, som äro en följd af utsyningslagen,
å annan, liksom det äfven torde framstått som en afsevärd
fördel för hemmansägarna att få särskilda tjänstemän, som enbart ägnade
sig åt deras skogar, är anmärkningsvärdt, att det stora flertalet af såväl
skogsstatstjänstemän som kommuner, hvilka äro förtrogna med förhållandena,
hafva afstyrkt majoritetens förslag, därvid emellertid från flera kommuner
framhållits önskvärdheten af att de för såväl statens som enskilda
skogar i lappmarkerna anställda tjänstemännen skola få sig ålagdt att
meddela sakkunniga råd och anvisningar. Trävarubolagen däremot hafva
bestämdt uttalat sig för eu uppdelning af tjänstgöringsområdena efter
olika ägare och i sammanhang härmed äfven för anordnande af skogsvårdsstyrelse
för dessa skogar. Åfven centralstyrelsen för Svenska Trävaruexportföreningen,
hvilken i en till kommittén ingifven skrivelse

726

framhållit sin uppfattning om utsyningslagen, har förordat såväl särskilda
tjänstemän för hemmansskogarna i lappmarken som äfven skogsvårdsstyrelser.

I fråga särskildt om anställande af inspektörer har kommitténs
majoritet anfört en del andra motiv, som äro värda uppmärksamhet.
Det heter nämligen bland annat att för antagandet att inspektionen å
enskildes skogar skulle af distriktsstyrelserna (öfverjägmästarna) behandlas
såsom mindre väsentlig del af deras skyldigheter talade vissa punkter
uti de svar, som öfverjägmästarna afgifvit på följande till dem af kommittén
riktade fråga: »Har genom föreskrifter eller instruktioner utom
marken nödigt inseende kunnat öfvas öfver utsynings- och dimensionslagarnas
tillämpning inom distriktet och har särskildt vid pröfning af
besvär öfver utsyningsförrättningar erforderlig besiktning på stället
verkställts?» — Härefter har kommittén anfört vissa stycken af öfverjägmästarnas
svar. Dessa utvisa att inspektionerna icke varit så omfattande
som önskligt varit, men de innehålla icke ens någon antydning
om att denna bristande inspektionsverksamhet skulle bero därpå att öfverjägmästarna
betraktat detta sitt uppdrag såsom en mindre väsentlig del
af skyldigheterna, hvilket skulle hos öfverjägmästarna innebära bristande
pliktkänsla. Hufvudorsaken till att inspektionerna ute på marken icke
skett med större omfattning hade ock framgått tydligare om svaret
citerats fullständigare än som blifvit gjordt.

Uppenbart är emellertid att anledningen till den ringa inspektionen
på hemmansskogarna icke är någon annan än att distrikten äro
oformligt stora och att öfverjägmästarne äro alltför mycket upptagna af
expeditionsgöromål, och den påvisade bristen härutinnan kan afhjälpas
genom att öka distriktens antal och samtidigt aflyfta expeditionsbördan
till en del från öfverjägmästarne.

Majoriteten har i fråga om särskilda inspektörer för hemmansskogarna
yttrat bl. a. »Såsom skäl mot att särskilda tjänstemän tillsättas
för inspektionen öfver skogslagarnas tillämpning har man anfört
önskvärdheten af ett enhetligt förfarande vid behandlingen af enskildes
skogar i lappmarken och kronoparker». Något sådant skäl torde
emellertid ej, åtminstone icke inom kommittén, hafva anförts mot kommitténs
förslag, men däremot har framhållits att den omständigheten,
att hushållningen med enskildes och statens skogar skall ske efter
samma enhetliga grunder, talar för att skogarna kunna lämpligast stå
under gemensam inspektion. Majoriteten har ock uttalat, att nämnda
enhetliga behandlingssätt kan ifrågasättas och att en »jämkning» i vissa
fall till och med kan blifva till gagn, utan att emellertid majoriteten

727

på något sätt antyder, i hvilket eller vissa afseenden en sådan jämkning
i förfarandet vid behandlingen af enskildes och statens skogar skulle
vara önskvärd. Tvärtom har kommittén vid behandlingen af utsyningslagen
hela tiden utgått ifrån den förutsättningen att de hufvudgrunder, som
angifvits för hushållningen med statens skogar, skola vara gällande
äfven för enskildes skogar under utsyningstvång. Skulle likväl det
strängt genomförda särskiljande i administrationshänseende, som majoriteten
föreslagit, alltifrån bevakaren till högsta centralmyndigheten, få
en så vidtgående följd att en rubbning skulle ske af själfva de grunder
för skogarnas behandling, hvarå kommittén byggt sitt lagförslag, då
synes mig detta ensamt innebära tillräckligt skäl för starka betänkligheter
mot majoritetens förslag.

Då sålunda enligt min uppfattning detta förslag måste medföra
mycket vidsträckta tjänstgöringsområden samt tidsödande och dyrbara
resor och i följd däraf öfverdrifvet stort antal tjänstemän, hvilket allt
skulle åsamka statsverket onödigt höga administrationskostnader utan
motsvarande nytta för det allmänna, medan däremot genom en uppdelning
af nuvarande revir skulle beredas en erfarnare och sakkunnigare
handledning såväl angående tillämpningen af utsyningslagen, som i fråga
om de råd och anvisningar, som hemmansägaren bör vara berättigad
erhålla utöfver hvad afverkningsplanen i sådant hänseende innehåller får
jag i stället förorda allmän revirdelning för lappmarkerna samt Särna
socken med Idre kapellag.

Majoriteten har vidare framhållit som ett oundgängligt hufvudvillkor
för att en förbättrad organisation skall kunna nöjaktigt tillgodose
statens och de enskildes kraf på ett rätt utnyttjande af skogstillgångarna,
att ett tillräckligt antal tjänstemän skall finnas. Kommittén
har nämligen å sid. 432 uttalat bl. a. »Den erfarenhet, som man hittills
förvärfvat, motsäger alldeles bestämdt, att man med skogsstatsperson
alens nuvarande numerär skulle kunna på ett tillfredsställande sätt i
skogshushållningens och skogsvårdens intresse använda sig af förefintliga
möjligheter, = : = : = Sin naturliga förklaringsgrund finner emellertid
detta sakförhållande, då man tagit kännedom om storleken af de arealer
uti nu ifrågavarande trakter, hvilka antingen äro lagda under skogsstatens
omedelbara förvaltning eller genom gällande lagstiftning kunna
blifva föremål för ämbetsåtgärd från skogsstatspersonalens sida.»

Med anförande af arealuppgifter har kommittén härefter påvisat,
att för de inom lappmarkerna belägna reviren sammanlagda arealen åt
allmänna och enskilda skogar i medeltal utgör

728

i Luleå distrikt............................. 366,875.86 hektar

» Skellefteå » 263,937.06 »

» Umeå » 293,518.84 »

I stort medeltal skulle alltså för dessa tre distrikt erhållas eu
sammanlagd areal af omkring 310,000 hektar.

Göres nu, med stöd af arealuppgifterna å sid. 432—434, en beräkning
af skogsmarksarealen för de af kommittén föreslagna ingen jörseller
skogsvårdsområdena i lappmarkerna erhålles att af sammanlagda
arealen, eller

för Luleå distrikt .................... 1,004,843.3 5 hektar

» Skellefteå » ..................... 430,746.9 8 »

» Umeå » 1,223,387.20 »

» Tåsjö revir ............................... 160,573.7 6 »

summa 2,819,551.29 hektar,

på hvarje skogsområde skulle komma i medeltal 402,793 hektar eller
omkring V3 större areal än nuvarande lappmarksrevirens. På en del
skogsvårdsområden hafva föreslagits biträdande och extra skogsingenjörer,
liksom revirförvaltare för närvarande hafva till sitt biträde assistenter.
Inräknas å ena sidan de biträdande och extra skogsingenjörerna
samt å andra sidan assistenterna, till det antal dessa utgjort under år
1910, utfaller jämförelsen ännu ofördelaktigare för kommitténs förslag.
Men för att en sådan jämförelse skall vara fullständig måste dessutom
beaktas att den skogsmarksareal, hvarå vederbörande tjänstemän hafva
att utföra sitt arbete, utgöres, i fråga om nuvarande reviren, af ett
enda koncentreradt område, men enligt kommitténs förslag af en mängd
vidt spridda skogar. De föreslagna sju skogsvårdsområdena omfatta
nämligen i själfva verket hela lappmarken likaväl som nuvarande 20
revir och äro därföre till sin omfattning i medeltal nära tre gånger så
stora som dessa. Bifogade kartor torde vara i någon mån ägnade att
belysa nu angifna förhållanden. Lycksele och Sorsele socknar, nu fördelade
på tre revir, utgöra tillsammans ett enda skogsområde med en
utsträckning af 20 mil intill barrskogsgränsen och 15 mil till den punkt,
dit afvittringen hittills fortgått. Arvidsjaurs socken, som dock enligt
kommitténs förslag utgör allenast en del af ett skogsvårdsområde, för
hvilket föreslagits en enda tjänsteman, medan den nu är fördelad på
tre revir, omfattar en totalareal af i rundt tal 60 kvadratmil. 1 medeltal
för hela lappmarken skulle hvarje skogsvårdsområde komma att omfatta,
fjällmarker oräknade, en ytvidd af ej mindre än 91.8 kvadratmil.

ARVIDSJAURS SOCKEN

□ Enskildes skogar
lllll Allmänna skogar

---Revirgräns

_}.a

GEN. STAB. LIT. ANST.

gTOsTLs

STEN SELE och LYCKSELE

SOCKNAR

Wm.

Enskildes skogar

Allmänna skogar

Re vi1

		wBå
*@mååå.		iWwm

Generalstabens Litogr. Anst.

729

Men med en skogsmarksareal, som är V3 större än nuvarande
lappmarksrevirs och dessutom spridd på ett område, tre gånger så stort
som dylikt revirs, och med förhållandevis mindre antal skogstjänstemän
kan ej någon förbättrad hushållning vara att vänta; tvärtom torde med
större bestämdhet än kommitténs uttalande i fråga om olägenheterna
af nuvarande systemet kunna sägas att en tillfredsställande skötsel af
de enskildes skogar i lappmarkerna icke skall blifva möjlig i händelse
kommitténs ifrågavarande förslag genomföres.

Bevakarnes eller tillsyningsmännens tjänstgöringsområden äro ock
onaturligt stort tilltagna. För hela lappmarken har föreslagits ett antal
ordinarie tillsyningsmän af endast 27. I medeltal skulle arealen enskildes
skogar inom hvarje bevakningsområde komma att utgöra ej mindre
än 98,480 hektar samt bevakningsområdets omfattning inemot 23 kvadratmil.
Att under sådana förhållanden någon effektiv bevakning eller
tillsyn icke skulle blifva möjlig torde ligga i öppen dag.

Till grund för sitt förslag om skogsvårdsområden och antal tjänstemän
har kommittén åberopat en uppgjord statistik om nuvarande tjänstemäns
använda rese- och förrättningsdagar under åren 1906—1910. En
granskning af förslaget äfven från denna synpunkt ger emellertid tydligt
vid handen att personalen skulle blifva otillräcklig för att nöjaktigt
tillgodose skogsvården å enskildes skogar. Om antalet arbetsdagar
per månad antages till 25, erhålles nämligen, med tillämpning af
kommitténs egna antaganden om arbetsdagarnas antal, en arbetstid ute
å marken, växlande mellan sex och nio månader, eller för hela lappmarken
i medeltal 167 arbetsdagar per år och skogsingenjör. Med de klimatiska
förhållanden, som råda i dessa nordliga trakter, kan emellertid
antagas att arbetet ute i skogarna icke utan olägenhet kan i allmänhet
pågå under längre tid än från den 1 juni till midten af oktober då vintern
inträder. Äfven om en förrättningsman skulle arbeta oafbrutet
under tiden 1 juni—15 oktober, skulle han ej komma högre än till 113
arbetsdagar. Sällan kan dock arbetet pågå så lång tid utan uppehåll;
bland annat torde det ofta möta svårigheter att under brådaste slåttertiden
erhålla nödigt handtlangningsmanskap. I följd häraf lärer få antagas
att, äfven för att erhålla endast 113 arbetsdagar, hela oktober
månad skulle under alla förhållanden behöfva tagas i anspråk.

En tillämpning af majoritetens organisationsförslag skulle således
få till följd att en betydande del af utarbetet måste utföras vintertiden,
då det emellertid i allmänhet icke torde vara möjligt att utföra exemdelvis
utsyningar på ett från skogsvårdssynpunkt tillfredsställande sätt,
och anmärkningar hafva gjorts just däremot att utsyningsförrättningarne

730

nu ofta pågå vintertiden. Antages en arbetstid ute i skogarna af 4V2 månader
för lappmarken, skulle ortspersonalen således behöfva ökas med omkring
50 procent.

Utgår man för kustlandet från en arbetstid af omkring 5 månader,
hvilket torde vara ett nöjaktigt medeltal med hänsyn till dess nordliga
läge, kommer man till samma resultat, en nödig ökning med 50 procent
af ortspersonalens antal; enligt kommitténs beräkningar skulle nämligen
per år och tjänsteman därstädes komma en oafbruten arbetstid af 7Va
månader.

Åfven mot den af majoriteten uppgjorda utgiftsstaten synas befogade
erinringar kunna göras.

Enligt kommitténs beräkningar utgör årliga antalet förrättningsdagar
för ordinarie, biträdande och extra skogsingenjörer i Västerbottens
och Norrbottens län 5,196. För Jämtlands—Dalarnas skogsvårdsdistrikt
torde, med utgångspunkt från att sommartiden där skola finnas anställda
13 dylika tjänstemän och att antalet arbetsdagar kan beräknas till detsamma
som för öfriga skogsvårdsdistrikten, eller 179, motsvarande siffra
blifva 2,327. Då skogsingenjörerna enligt kommitténs förslag skulle
åtnjuta ett dagarfvode af 6 kronor skulle utgifterna härför uppgå till
6 (5,196+2,327) = 45,138 kronor.

Dagarfvodena för de tre skogsinspektörerna torde kunna beräknas
under antagande af resor 120 dagar årligen å 9 kronor eller 360 dagar
å 9 kronor till 3,240 kronor.

Då tillsyningsmännen komma att tjänstgöra ute i skogarna äfven
vintertiden, torde för dem kunna beräknas en genomsnittlig tid, för
hvilken dagarfvode må uppbäras, af 200 dagar. Med tillämpning häraf
skulle dagarfvodena för de 65 tillsyningsmännen uppgå till 19,500 kronor,
för år räknadt. Härtill är att lägga föreslagna 1,425 kronor, ersättningsmedel
för velocipeder.

Dagarfvodena, tillika med nyssnämnda ersättningsmedel, skulle
alltså uppgå till i afrundadt tal 69,000 kronor. Föreslagna 50,000
kronor förslå sålunda icke ens härtill på långt när; och likväl hafva då
icke alls tagits i beräkning de helt visst betydliga utgifter för järnvägsoch
ångbåtsresor, som kommitténs förslag till tjänstgöringsområden
säkerligen skulle komma att medföra. Rese- oclffdagarfvodeskostnaderna
torde sålunda icke böra beräknas till lägre belopp än 100,000 kronor.
Då enligt hvad ofvan anförts personalen måste ökas med omkring 50
procent, torde det få antagas att verkliga kostnaderna för en omreglering
af ifrågasatt slag skulle belöpa sig till mellan 500,000 och 600,000
kronor i stället för af kommittén beräknade 354,300 kronor.

731

I fråga om kostnaderna vill kommittén slutligen göra troligt att
om enskildes skogar frånskiljes skulle besparingar kunna ske af nuvarande
kostnader för ordinarie personal på reviren, hvarmed således
torde afses indragning af tjänster. Den minskning af förvaltningsobjektet
som sker genom frånskiljande af hemmansskogarne torde i de
flesta fall fullt ut motvägas genom att nuvarande assistenter bortgå,
hvarför revirförvaltarnes personliga arbete icke lärer minskas. Skola
därjämte sammanslagning af revir ske blir ju detta att gifva med ena
handen och taga med den andra, hvarigenom icke lärer bli utsikt till
önskvärd utveckling af skogshushållningen åtminstone på statens egna
skogar.

Vill man grunda ett förslag till revirreglering i lappmarken på
den erfarenhet som hittills vunnits om erforderlig arbetskraft därstädes,
synes man kunna utgå från ofvanberörda statistik öfver antalet förrättningsdagar
ute å marken på följande sätt:

Utgår man sålunda från en areal enskildes skogar af

i Luleå distrikt...................... 1,004,843 hektar

» Skellefteå » 430,747 »

» Umeå » 1,223,387 »

och från ett användt dagantal af respektive 502, 305 och 1,138, gifva,
efter en beräkning af 4 Va månaders oafbrutet arbete ute å marken och 25

(4.4 4), — = (2.6 9) och = (10)

113 V ; 113 v 1 113 v

arbetsdagar per månad, värdena —— (4.4 4

uttryck för det antal tjänstemän som under femårsperioden 1906—1910
erfordrats i medeltal per år för enbart utsyning å enskildes lappmarksskogar
inom nämnda distrikt; och distriktens arealer, delade med
sistnämnda tal, uttiycka den areal enskilda skogar, hvarå en tjänsteman
kan medhinna verkställa utsyning m. m.

Dessa arealer blifva då:

för Luleå distrikt = 226,316 hektar

4.44

» Skellefteå » = 160,166 »

2.69 1

it . 1,223,387 10£)59Q

» Umea » —-‘-= 122,339 »

10 ’

Förslag.

En betydlig skillnad råder sålunda mellan distrikten ity att arealen
minskas, ju sydligare distriktet är beläget. Detta är ock helt naturligt,
ty virkesförrådets beskaffenhet och afsättningsförhållandena m. m. göra,

732

Särna socken
kapellag
äfvensom
angränsande
skyddsskogar.

att den saludugliga af kastningen per hektar blir väsentligt mindre i
nordligare trakter.

Då utearbetena hufvudsakligen afse utsyning af virke, samt virkesförråd
och afsättningsförhållanden m. m. äro i stort sedt likartade för
de om hvarandra liggande statens och enskildes skogar, kan skäligen
antagas att samma arbetsprestationer kräfvas för utsyningar å statens
skogar som å de enskildes.

På grund häraf skulle man erhålla ett för nuvarande förhållanden
erforderligt antal tjänstemän för de olika distriktens lappmarker genom
att dela sammanlagda arealerna af statens och enskildes skogar med
näst härofvan angifna arealsiffror per år och tjänsteman. Härvid skulle
erhållas ett nödigt revir af

för Luleå distrikt 11
» Skellefteå » 10 och

» Umeå » 17

eller således tillhopa 38.

Att antagandet om lika arbetskrafter för statens och enskildes
skogar är giltigt, bekräftas ock däraf att antalet helårsassistenter för
dessa^ distrikts lappmarksrevir år 1908 utgjorde 18. Ett stadigvarande
behof af detta antal tjänstemän förutom nuvarande 20 revirförvaltare,
eller tillsammans 38 tjänstemän, har således redan gjort sig gällande.

Föregående. granskning af kommitténs förslag till antal skogsingenjörer
gaf vid handen, att samma antal måste ökas med minst 50
procent eller från föreslagna 12 ordinarie och extra till 18.

Den stora skillnaden råder dock mellan mitt förslag och majoritetens,
att enligt detta senare såväl reviren som skogsingenjörsområdena
måste, hvar för sig, omfatta hela lappmarksområdet, medan däremot enligt
mitt förslag tjänstgöringsområdena för hvarje tjänsteman koncentreras
till ett enda sammanhängande förvaltningsområde och följaktligen i
medeltal omftta hvart och ett, blott hälften af den yta som majoriteten
föreslagit för revir och skogsingenjörsområden. Uppenbart är ock
att mitt förslag skulle innebära en mycket stor inbesparing af arbetskraft
och tid i förhållande till majoritetens.

De under skogsstatens tillsyn stående skogarna i nordvästra Dalarna
omfatta

allmänna skogar.................................... 306,391 hektar

enskildes » 107,475 »

skyddsskogar ....................................... 85,000 »

Summa 498,866 »

733

Förhållandena därstädes torde vara närmast jämförbara med förhållandena
i södra delarna af lappmarken, för hvilka ansetts behöfligt
anställa en tjänsteman för en areal af i medeltal 140,000 hektar. Med
tillämpning häraf skulle för dessa skogar kräfvas tre revir. Under år
1911 hafva för samma skogar varit anställda två revirförvaltare och tre
assistenters, men skulle någon lindring kunna vinnas genom att en del
af skyddsskogsområdet förlädes till Österdalarnas revir.

Beträffande sättet för skogsstatsförvaltningens ordnande i fråga
om hemman under utsyningstvång och skyddsskogar i Jämtlands och
Västernorrlands län ansluter jag mig till hvad herrar Kinberg och Wiklund
därutinnan andragit.

Det skäl, som i fråga om lappmarkerna kan anföras mot en delning
af skogarna i olika tjänstgöringsområden allteftersom de tillhöra
staten eller enskilde, eller att statens och enskildes skogar ligga blandade
om hvarandra, är i stort sedt icke gällande för skogarna i Västerbottens
och Norrbottens läns kustland. Kronans skogar ligga här i allmänhet
samlade mot gränsen till lappmarken. Samma är förhållandet
med flertalet hemman under utsyningstvång. I allmänhet torde fördenskull
här kunna erhållas tämligen sammanhängande områden af å ena
sidan statens skogar och enskildes skogar under utsyningstvång samt
å den andra enskildes skogar under dimensionslagen. Tjänstemännens
resor underlättas ock väsentligt genom ett ganska utbredt vägnät, livarjämte
afsevärda delar af ^kustlandet genomlöpas af norra stambanan
med tillhörande bibanor. Å vissa trakter, särskilt i nordligaste delarna
af ifrågavarande område, äro dock förhållandena tämligen likartade med
lappmarkernas, hvadan det torde komma att visa sig nödvändigt vid en
revirreglering att där göra vissa undantag från nyss angifna grunder.
Att det af kommittén föreslagna antalet skogsingenjörer emellertid är
för litet har jag i det föregående sökt visa.

Af hvad i det föregående anförts lärer framgå att de anmärkningar,
som framställts mot kommitténs förslag i fråga om skogsingenjörer i
lappmarkerna och vissa delar af Dalarna samt Västernorrlands och Jämtlands
län, äfven gälla i hufvudsak beträffande skogsinspektörer. Det
synes mig fördenskull lämpligt, att eu särskild skogsinspektör enligt
kommitténs förslag anställes för de enskilda skogar i kustlandet, för
hvilka dimensionslagen gäller, men att öfriga ifrågavarande skogar, däri
jämväl inbegripna allmänningsskogar, skola inspekteras af för statsskogarna
och enskildes skogar gemensamma inspektörer.

Uppenbart är ock att icke blott revirpersonalen utan äfven öfverägmästarnes
antal behöfver ökas för lappmarken med hänsyn till de

Jämtlands]
och Västernorrlands

län.

Västerbottens
och
Norrbottens
läns kustland.

Skogsinspek törer.

734

ofantliga områden nuvarande distrikt omfatta och får jag i likhet med
herrar Kinberg och Wiklund förorda att förutom nuvarande tre öfverjägmästare
ytterligare en ny öfverjägmästaretjänst inrättas.

Tjanste- Hvad angår inspektör och öfrig föreslagen personal i Norr- och

för^ustian Västerbottens låns kustland bör beaktas att nu gällande lag för enskildes
det ställes skogar i öfriga delar af landet äfven är föremål för omarbetning, hvarTtatPå
väsentliga förändringar äro att förvänta, hvilka sannolikt äfven
komma att omfatta nuvarande länsjägmästare- och länsskogvaktaretjänster.
Det är då sannolikt, att en organisation kan komma att föreslås,
som äfven med fördel kunde vinna tillämpning på enskildes skogar
för hvilka dimensionslagen gäller, helst som det icke heller är uteslutet
att denna senare lag reformerad och en blifvande lagstiftning för öfriga
delar af landet kunna bringas i mera öfverensstämmelse med hvarandra
än nu är fallet.

På grund häraf är det min uppfattning att det vore välbetänkt
att tillsvidare anställa för ifrågavarande del af Norr- och Västerbottens
län erforderlig tjänstepersonal på extra stat.

Enligt hvad som i det föregående anförts har jag således velat
framhålla att — förutom af majoriteten föreslagen skogspersonal i Norroch
Västerbottens läns kustland, hvari jag instämmer -— behof för närvarande
finnes af 1 öfverjägmästaretjänst samt 18 nya revir i lappmarken
samt 1 nytt revir i Särna med Idre i Kopparbergs län, hvarjämte
äfven ökadt antal kronojägare erfordras.

I hvad mån dessa tjänster kunna på en gång anordnas eller detta
bör ske så småningom samt en del af arbetet tillsvidare som nu utföres
af assistenter tilltror jag mig icke kunna bedöma.

Men det är emellertid att märka att detta behof är stödt på uppgifter
för senare år om endast den del af jägmästarnes arbete som omfattar
utsyning af virke samt att ökadt arbete för andra skogsvårdsändamål
hädanefter komma att kräfvas till relativt större omfattning af
skogstjänstemännen. Majoritetens förslag om anställande i stället af 12
skogsingepjörer i lappmarken bör enligt hvad jag påvisat höjas till minst
18 ingenj örer.

Närmare detaljeradt förslag om nya revir, deras omfattning och
den ordning i hvilken de böra nybildas torde lämpligast uppgöras af
vederbörande centralstyrelse.

Jag har därför ej heller ansett lämpligt att uppgöra särskildt
kostnadsförslag utan vill härom blott ytterligare framhålla att huru än
tjänstgöringsområdena anordnas i detalj inom lappmarkena kommer en
geografisk uppdelning att alltid i verkligheten medföra en mycket afsevärd

besparing af arbetskraft genom minskade resor och däraf mindre antal
tjänstemän och minskade kostnader för statsverket än enligt majoritetens
förslag. Att detta senare nu ter sig tämligen fördelaktigt från kostnadssynpunkt
beror endast därpå, att däri föreslagits blott en del af
hvad, som verkligen behöfves.

P. O. Welander.

736

Särskild yttrande af herr Welander.

I fråga om domänstyrelsens framställning angående anordnande
af industriell verksamhet för statens räkning i Norrbotten får jag afgifva
följande från kommitténs flertal afvikande mening.

Statens skogshushållning behöfver icke som sådan omfatta vare
sig afverkning af skog eller virkets förädling, men i vissa fall kan dock
detta vara önskvärdt och nödvändigt för vinnande af bättre ekonomiskt
resultat af hushållningen. Upphuggning af virke kan t. ex. ofta vara
af behofvet påkalladt för att kunna utföra en noggrann virkeskubering
och värdering, särskildt då träden äro behäftade med skador, samt äfven
när genom virkets aptering och eventuellt framförande vid kommunikationsleder
väsentligt ökad spekulation kan vinnas. Det är i hufvdusak
samma skäl, som äfven kunna motivera en förädlingsverksamhet från
statens sida, nämligen utsikten att vinna noggrannare kännedom om
virkets värde samt ökad spekulation på skogsprodukterna genom, att
dessa i förädlad form utbjudas till in- eller utländska virkesköpare.
Anledning för staten att själf förädla sitt virke kan äfven anses förefinnas,
då omkostnaderna för virkets utdrifning till förädlingsorten äro
så stora att den enskilde icke kan med utsikt till skälig vinst bjuda
någon nämnvärd betalning för råvaran.

Domänstyrerelsen har som motiv för sin framställning i hufvudsak
anfört ifråga om försäljning af sågtimmer, att det mötte svårighet,
att erhålla marknad för kronans virke i Norrbottens län åtminstone till
skäliga priser, på grund af den begränsade industriella verksamheten i
orten och däraf följande ringa kunkurrens mellan köpare, äfvensom att
priserna å virket i Norrbotten i allmänhet varit låga. Under de senare
åren har visserligen inträdt någon höjning, men har denna ej framkallats
genom konkurrens mellan köpare i orten utan från spekulanter
från södra Norrland, för hvilka dock kostnaderna för virkets tillgodogörande
måste ställa sig högre än för ortsspekulanterna. Vidare an -

;

737

förde styrelsen att för virke, som ej lämpade sig för försågning, men
vore användbart för pappersmassetillverkning, saknades all afsättning i
Norrbotten. Slutligen har styrelsen såsom en fördel framhållit att Kronan
för det virke, som för dess egen räkning komme att i allmänna flottleder
framflottas, skulle blifva berättigad inom flottningsföreningarna
föra talan, hvarvid initiativ till allmänt gagn kunde tagas.

Kommitténs majoritet har i frågan hufvudsakligen fäst sig vid att
omkostnaderna för virkets tillgodogörande såsom för skogens afverkning
och framforsling samt flottning vore jämförelsevis stora i Norrbotten,
hvarjämte skeppningstiden vore mycket kort, hvilket allt medförde att
virke å rot i Norrbotten hade ett förhållandevis mindre värde än i det
öfriga Norrland. I anledning häraf har kommittén ansett det icke utan
vidare kunna påstås, att virket från Norrbotten blifvit för lågt betaldt.
Kommittén har vidare sökt visa att den sågverksindustriella verksamheten
skulle under senare åren ökats därstädes samt att på allra sista
tiden jämväl i Norrbotten vunnits afsättning för trämassevirke, i följd
hvaraf de förutsättningar, som legat till grund för domänstyrelsens
yttrande ej längre skulle föreligga. Dessutom har kommittén till närmare
belysande af frågan om de af domänstyrelsen ifrågasatta anläggningarnas
lämplighet intagit åtskilliga tabeller innefattande jämförelse
mellan de af vederbörande jägmästare beräknade virkesvärdena äfvensom
vid auktionerna erhållna försäljningspris.

Till hvad kommittén sålunda anfört må först i fråga om den
föregifna ökningen af sågade varor anföras följande:

Den ringa ökning, som kommittén påvisat hänför sig endast till
ett år, hvarpå icke kan grundas någon uppfattning om ökad industriell
verksamhet, enär växlingar gifvetvis alltid förekomma mellan olika år,
hvarför det lätt leder till oriktiga slutsatsar att som kommittén bygga
sin uppfattning endast på en jämförelse mellan två år. Ett allmängiltigt
omdöme kan endast grundas på jämförelse mellan flera år och om
så sker erhålles ett rakt motsatt resultat. Tages ett medeltal för treårsperioderna
1905—1907 å ena och 1907 —1910 å andra sidan erhålles
i förra fallet 75,768 standard och i senare fallet endast 61,778 standard,
hvilket motsäger kommitténs gjorda påstående. Att exporten af sågade
varor är i nedgående är för öfrigt en företeelse, som är kännetecknande
för hela Norrland. Enligt svenska trävaruexportföreningens årsberättelser
utgjorde exporten af plank, battens och bräder från Norrland
d. v. s. Haparanda—Gäfle tullkammaredistrikt följande belopp: 1902
789,734 standard, 1903 834,477 standard, 1904 734,450 standard, 1905

Sågverk.

738

773,125 standard, 1906 791,449 standard, 1907 676,069, 1908 661,969
standard, 1909 557,153 standard, eller i medeltal för åren 1902 till och med
1905 i rundt tal 783,000 standard och för åren 1906 till 1910 i rundt
tal 672,000 standard. Det är att märka att en icke oväsentlig del af
dessa exporterade varor, särskildt nnder senare åren, härröra från importeradt
finskt virke. Importen från Finland utgjorde nämligen år
1905 77,917 kbm. rundvirke motsvarande 51,945 kbm. exportvara, 1906
72,894 kbm. rundvirke motsvarande 48,596 kbm. exportvara, 1907 äro motmotsvarande
siffror 154,260 och 102,840, 1908 226,285 och 150,856, 1909
189,473 och 126,316 kbm. Åt detta förhållande har kommittén icke ägnat
tillräcklig uppmärksamhet. Af denna sistberörda import af virke från
Finland må dock icke dragas den slutsatsen att brist på råvara förefinnes i
Norrbotten och Västerbotten, men importen från Finland verkar därhän
att redan därförutan förefintligt missförhållande mellan tillgång på
råvara å ena och industri för råvarans förädling å andra sidan i dessa
delar af landet än mera skärpes.

Af de af kommittén omnämnda kubiktabellerna framgår att af
utbjudna antal träd kunde försäljas år 1908 64.5 procent, år 1909 64.8
procent och år 1910 89.7 procent. Af de under nämnda år utbjudna
virkespartier förblefvo alltså 10—35 procent osålda. Kommittén har
vidare i samma tabell upptagit förhållandet mellan de erhållna försäljningssummorna
å ena samt jägmästarnas beräknade värden å andra sidan.
Dessa siffror kunna likväl icke tillerkännas någon afgörande betydelse,
då af tabellen icke framgår, i hvilken grad mer avär digt och i hvilken
grad mindrevärdigt virke ingått uti försäljningarna. Men äfven om
man antager att nyssberörda siffror äro ett sant uttryck för förhållandet
mellan det erhållna försäljningsbeloppet och de åsatta saluvärdena
samt att således staten skulle för nämnda tre år erhållit i medeltal
fullt det värde, som åsatts träden framgår icke häraf att domänstyrelsens
uttalade mening skulle vara oriktig, nämligen att den ringa konkurrensen
måste få till följd att staten såsom skogsägare ej erhåller marknad för
sin råvara, åtminstone ej till skäliga priser, synnerligast som nuvarande
förhållanden uppenbarligen inbjuda traktens fåtaliga köpare af råvaror
till sammanslutning för att ej för hvarandra fördyra dessa varor — och
äfven om domänstyrelsen i sin inlaga anfört att priserna varit mycket
låga, men att under de senaste åren något högre priser erhållits innebär
icke ett sådant yttrande att domänstyrelsen anser de nuvarande priserna
fullt tillfredsställande. Tvärtom framgår af hvad styrelsen omedelbart
därpå yttrat om att denna höjning är en följd af konkurrensen från
köpare i mellersta och södra Norrland, hvilka måste räkna med större

739

omkostnader (in ortsspekulanterna, att denna större konkurrens icke kan
leda till fullt tillfredsställande priser.

Det är äfven uppenbart att domänstyrelsens och underordnade
förvaltningsmyndigheters prissättning måste röna stark påverkan af de
anbud, som afgifvas, och då erfarenheten gifver vid handen att år etter
år stora virkesmassor blifva kvarstående osålda måste detta få till följd
att domänstyrelsen och skogstjänstemännen tvingas att beräkna jämförelsevis
låga priser.

För att kunna närmare bedöma i hvilken mån domänstyrelsens
uttalade mening att det ringa antal sågverk och sammanslutningen af
virkesspekulanterna fått till följd allt för låga försäljningspriser hade det
därför varit nödvändigt att kommittén ingått på en granskning huruvida
de grundpris hvarpå virkesvärderingen hittills skett äro att anse såsom
skäliga i förhållande till prisläget på den utländska marknaden, men
har kommittén icke ansett sig böra biträda utaf mig framställdt förslag
härom. Fn sådan undersökning synes dock icke vara opåkallad, helst
som kommittén på annat ställe i sitt betänkande bestämdt uttaiat att
skogstjänstemännen och länsstyrelserna icke kunna anses besitta tillräcklig
kompetens för värdering af virke, hvadan föreslagits inrymmande
af särskild sakkunskap härutinnan i domänstyrelsen.

Rörande trämassefabriker är det visserligen sant att nya sådana
tillkommit. Men om dem gäller i ännu högre grad än om sågverken
att konkurrensen är ringa eller rättare sagdt ingen alls. Åfven här
hade det varit af vikt för frågans bedömande att erhålla upplysning
huruvida de priser, som domän styrelsen under rådande förhållanden
kunnat betinga, äro att anse såsom skäliga. Det hade vidare varit af
värde att utreda, om staten kan vinna afsättning för sådant virke äfven från
aflägset belägna skogar och af äfven smärre dimensioner, och detta så
mycket mer som flera jägmästare uppgifvit att så icke är fallet äfven
i andra trakter än Norrbottens län, äfvensom rörande frågan, hvilka utvägar
måste beredas för att kunna erhålla afsättning för sådant virke.
Kommittén har icke ingått på någon af dessa synpunkter och icke heller
på pröfning huruvida några andra skäl än de af domän styrelsen anförda
kunnat tala för det af styrelsen framförda förslaget. Då af kommitténs
utredning ytterligare bestyrkes domänstyrelsens uttalade åsikt att den
industriella verksamheten i Norrbotten icke står i rimligt förhållande
till de massor virke, som staten där årligen utbjuder, och då vidare af
ofvan anförda siffror framgår att den ringa sågverksindustri, som finnes
i Norrbotten hämtar en afsevärd del af sin råvara från Finland, och
då slutligen ifråga om trämassefabriker någon konkurrens knappast alls

Trämasse fabriker.

740

Lämna de.
norrländska
statsskogama

skälig afkastning
?

Jämförelse
mellan afkastningen

från statsskogarna
i
Norrland
och statsskogarna
i
Baden,

Sachsen och.

Wurtemberg.

Hvilka äro
orsakerna till
den stora
skillnaden i
inkomster
från våra
norrländska
och de utländska
statsskogama
?

torde förekomma måste i första hand sökas svar-på den frågan, huruvida
staten under sådana ogynnsamma omständigheter kan betinga sig
skäliga priser för sin råvara, eller, med andra ord, om statens skogar
i Norrland lämna den inkomst, som med rätta kan fordras. Denna
utredning bör gälla samtliga distrikt i Norrland och Dalarna, enär den
af domänstyrelsen uttalade farhågan att bristande konkurrens och sammanslutningar
mellan spekulanterna kunna nedpressa priserna för virket äfven
kan äga tillämpning i andra delar af Norrland. Härvidlag är ock att
märka att under senare åren flerstädes visat sig svårt att sälja virket
särskildt från de stora kronoskogarna i öfre Dalarna. Innan jag ingår
på den af mig nyss uppställda frågan, vill jag förutskicka en jämförelse
mellan af kastningen från statsskogarna i Norrland å ena samt en del
utländska statsskogar å andra sidan. Häraf kan möjligen en förklaring
vinnas till att vi i vårt land äro så ogynnsamt ställda ifråga om skogsafkastningen
i förhållande till andra europeiska länder. Skillnaden
härvidlag är stor och såväl inom som utom Riksdagen har flere
gånger sådan jämförelse skett, men det är först sedan man känner hvad
som orsakar denna åtskillnad som man kan närmare bedöma hvilka
åtgärder, som ktinna och böra vidtagas. Vid jämförelsen vill jag såsom
motsättning till de norrländska statsskogarna uppställa statsskogarna i
de tre länder, som synas bedrifva den mest intensiva hushållningen,
och där skogsafkastningen äfven är, så vidt jag har mig bekant, högst,
nämligen Baden, Saclisen och Wurtemberg. För årliga nettoafkastningen
per har skogsmark hafva följande siffror i Mark uppgifvits:

Baden 1900 till 1902 49.2 Mark, 1903 40 Mark, 1904 45 Mark
1908 47 Mark eller i medeltal 44 Mark motsvarande omkring 39 kronor.
Sachsen 1900 till 1902 47.3 Mark, 1907 59.86 Mark, 1908 56.33 Mark
eller i stort medeltal 53 Mark motsvarande omkring 47 kronor. Wurtemberg
1900 till 1902 50.7 Mark, 1906 67.86 Mark, 1908 66.6 4 Mark eller
i stort medeltal 60 Mark motsvarande omkring 53 kronor. För de fem
norra distrikten i Sverige utgjorde nettoafkastningen 1909 1.6 6 kronor,
eller om afdrag äfven göres för extra anslag 1.61 kronor per har skogsmark.
Anmärkas må emellertid att för 1910 behållningen lärer blifva
väsentligt högre.

Beräknas skogsafkastningen såsom här skett per har skogsmark
är det hufvudsakligen två faktorer, som äro bestämmande för resultatet,
nämligen dels skogskapitalets storlek och dels virkespriserna. Ifråga om
virkeskapitalets storlek har kommittén redan i det föregående anfört om
ofvannämnda tre utländska statsskogar att deras virkeskapital utgjorde
per har för Baden 290 kbm., för Sachsen 189 kbm. och för Wiirtem -

741

berg (Derbholz) 181 kbm., under det kommittén för de fem norra
distrikten beräknar ett virkesförråd af i medeltal 50 kbm. (fr. o. m.
10 cm. vid brösthöjd). Man finner häraf att det virkeskapital, hvarmed
vi hushålla är fyra till fem gånger lägre än virkesförrådet i de utländska
skogar, hvarom nu är fråga. I förevarande afseende är vidare att märka
att tillväxten från ett skogskapital uttages dels som slutafverkning af
utvuxna mogna bestånd och dels som gallringsvirke i yngre bestånd.
För ofvannämnda utländska statsskogar gäller att de kunna afsätta äfven
smärre gallringsvirke, hvaremot vi i Norrland i regel kunna tillgodogöra
oss hufvudsakligen endast timmerduglig skog. Åfven den smärre trögväxande
granen, som på senaste tid försålts till pappersmassevirke utgöres
af öfvervägande gammal skog. En hel del virke i tätare yngre
bestånd måste därför hos oss bortgå genom själfgallring på grund af
ogynnsamma afsättningsförhållanden, hvilket äfven i någon mån sänker
afkastningen från våra skogar i förhållande till utlandet.

Vill man göra en jämförelse mellan virkespriserna, medför detta
emellertid en viss svårighet, på grund af att de virkesslag och priser,
som angifvas för utlandet icke fullt motsvaras af i Norrland brukliga
virkessortiment. Ris, grenar, stubbved samt därmed jämförliga smärre
virkessorter kunna i regel icke afsättas, och hvad vi hufvudsakligen
sälja från statsskogarna i Norrland torde kunna motsvaras af s. k.
Nutzholz (gagnvirke), hvari dock inbegripes äfven virke af ganska små
dimensioner. Prisen å gagnvirke uppgifvas hafva i medeltal varit följande
i Mark per kbm. Baden år 1900 19.i Mark, 1901 17.8, 1902 15.8
1907 18.57, 1908 19.63, Sachsen 1908 18.33, Wurtemberg 1900 stamved
af ek 36.4, af barrträd 19.8, 1901 ck 36.3 och barrträd 19, 1906 ek
41.55 och barrträd 20.73. I medeltal synas således nettopriserna å
Nutzholz vara under senare år för Baden cirka 19 Mark motsvarande
omkring 17 kronor, för Sachsen cirka 18 Mark motsvarande omkring 16
kronor och för Wurtemberg för barrträd cirka 20 Mark motsvarande
omkring 18 kronor, för löfträd 35 till 40 Mark motsvarande omkring
31 till 36 kronor.

Priserna å försåld timmerskog å rot utgjorde år 1909 enligt domänstyrelsens
årsberättelse i medeltal för de fem norra distrikten 3.5 2 kronor.
Medräknas allt försåldt virke och göres afdrag för upphuggningskostnad,
där sådan förekommit, utgjorde medelpriset å rot för de fem norra
distrikten för senaste tre åren 1907—1909 3 kronor 55 öre. Samma
nettopriser för de närmast föregående treårsperioderna voro 1904—1906
3 kronor 80 öre, 1901—1903 3 kronor 66 öre. Priserna af gagnvirke
äro således i stort medeltal fem gånger högre uti ofvannämnda utländska

742

De grunder
efter hvilka
domänstyrelsen
tidigare
beräk.
nät virkets
värde.

statsskogar, än livad vi erhålla från statsskogarna i Norrland. För löfträdevirke
gäller ännu högre siffra. Åfven om ofvan anförda siffror endast
äro ungefärliga gifva de dock en tillräckligt tydlig förklaring på den
ofantliga skillnad som råder mellan skogsafkastningen från de norrländska
statsskogarna och afkastningen från de utländska statsskogarna.
Bet är hufvudsakligen våra glesa bestånd samt de låga virkespriserna som
orsaka vår ytterligt ringa skogsafkastning, och på dessa förhållanden är
det förnämligast, som vår uppmäksamhet bör koncentreras, då det gäller
att åvägabringa ett bättre sakernas tillstånd. Tätare bestånd och större
skogskapital kan erhållas endast i den män som ungskog skaffas i de
afverkade beståndens ställe och på gamla kalmarker. Med våra naturförhållanden
kunna vi aldrig nå upp till så stor virkesmassa per hektar
som nyssnämnda utländska skogar, men säkert är likväl att flertalet af
våra såväl yngre som äldre bestånd äro mycket glesare och gifva mindre
produktion per hektar, än livad vi kunna och böra erhålla. Att föröka
vårt skogskapital är således ett arbete, hvilket vi omedelbart måste gripa
oss an med, ehuru det dröjer i flera mansåldrar innan målet nås.

Desto angelägnare är det då att undersöka i livad mån afkastningen
kan omedelbart höjas genom högre försäljningspriser. Detta är
en synpunkt, som vanligen icke nog beaktas, utan påyrkas i allmänhet
endast större afverkningar för höjande af statens sfcogsinkomster. Att
afverkningsbeloppet äfven måste stå i rätt förhållande till skogskapitalets
storlek och skogens ålder och tillstånd i öfrigt är uppenbart, och kommittén
har ock med fullt fog framhållit att afverkningarnes massa bör
stegras för tillgodogörande af gammal och skadad skog. Det är dock
väl att märka att denna höjning är mer eller mindre tillfällig och afser
endast en viss öfvergångstid, ty sedan hufvudparten af den öfveråriga
skogen uttagits måste afverkningsbeloppet åter minskas. Fn höjning
af virkets saluvärde däremot betyder en absolut stegrad skogsafkastning.
Men ökning å virkesvärdet särskildt af smärre virke för Norrland får
till följd icke blott att skogsförsäljningsmedlen stegras, utan yttrar sig
äfven på det sätt att härigenom skapas värde åt och möjliggöres
bättre vård å skogar på aflägsna trakter, där virket nu är fullkomligt
eller så godt som fullständigt värdelöst.

En af de viktigaste af de frågor, som hafva sammanhang med afkastningen
från Norrland och en rätt hushållning med dessa skogar är
således huruvida hittills erhållna försäljningspriser äro att anse som
skäliga. Anda till senare åren har den viktiga uppgiften att värdesätta
kronans virke vanligen varit öfverlåten till de lokala tjänstemännen, hvilka
därvid icke erhållit något direktiv från domänstyrelsens sida. Några eu -

743

hetliga grunder hafva därför icke kunnat följas, och någon verklig sakkunskap
för en så komplicerad beräkning som värdesättning åt virke
på rot med ledning af priserna på världsmarknaden och förädlingsomkostnaderna
har icke kunnat begäras af jägmästarna. Kommittén säger
ock om sådan värdesättning af skogstjänstemännen, »att dessa tjänstemän
icke kunna antagas sitta inne med den kännedom om på priserna
inverkande förhållanden, hvilken måste anses erforderlig för ett rätt afvägande
af desamma».

I stort sett torde ock kunna sägas att det i regel varit konkurrensen,
och icke tjänstemännens värdesättning som varit bestämmande
för de priser, som staten kunnat betinga sig, och då konkurrensen i
allmänhet varit ringa, samt virkesköparna i regel utgjorts åt ett fåtal
större trävarubolag, som haft mycket lätt att bilda sammanslutningar,
har staten ofta nog måst nöja sig med hvad dessa varit villiga att
betala. I domänstyrelsens årsberättelser har ock ofta framhållits, att
virkespriserna varit dåliga till följd åt ringa konkurrens och sammanslutning
af köparna. Enligt 1898 års berättelse uppdelades virket detta
år i smärre försälj ningsposter för att öka konkurrens och få mindre
kapitalstarka spekulanter, men synes ringa resultat häraf hatva vunnits.
Huru litet priserna varit ett uttryck för rådande priser i utländska marknaden
framgår t. ex. af årsberättelsen för år 1881, hvari säges att ehuru
marknadsprisen visat stegring, priserna i vissa norrländska revir sjunkit,
emedan köparna bildat förening och för år 1882 uppgifves att ett bolag
behärskade i det närmaste hela Umeälfven, hvartör anbuden i kringliggande
revir voro ytterligt låga. År 1883 däremot voro priserna å
förädlad vara i nedgående, men försäljningspriserna i Lycksele stego
det oaktadt med ej mindre än 50 procent på grund åt ökad konkurrens.

Försök gjordes ock att genom försäljningar till spekulanter utom
orten åstadkomma nya sågverk och ökad konkurrens, men härmed vunnos
ringa resultat. Som exempel på till hvilka priser staten nödgats försälja
sitt virke må nämnas, att i Norrbotten försåldes eu gång öfver en
million grofva bjälk- och sågtiinmerträd för 1 krona 8 öre per styck
samt att 329,000 timmerträd vid ett annat tillfälle bortslumpades för
25 öre per träd.

Några verkliga beräkningar öfver virkets värde i förhållande till
priserna gjordes i allmänhet icke utan statens inkomster från skogarne
blefvo närmast beroende af de priser som köparne enades om att betala
och så fick det fortgå i årtionden. De af trävarubolagen utgifna prisnotorna
å köptimmer var den enda ledning som skogstjänstemännen

744

Nu använda
beräkningsgrunder
vid
timmerskogens
värdesättning.

hade för sina värderingar. Hvilka vinster som härigenom tillkommo köparne
torde väl numera icke kunna utredas. Men som exempel på hvilka höga
vinstberäkningar som lågo till grund lör dylika prisnotor må anföras
en nota från Lnleälfs flodområde så sent som åren 1901—1902. Vid
denna älf opererade då nio trävarubolag. Dessa sammanslöto sig och
utfärdade en gemensam prisnota å köptimmer. Af en person, som
under flera år varit sifferrevisor hos en del af dessa trävarubolag och
förskaffat sig tillförlitliga uppgifter om driftskostnader m. m. har uppgjorts
en vinstberäkning enligt denna nota, hvilken gaf till resultat att
efter afdrag icke blott för alla såg- och skeppningskostnader utan äfven
för kostnader för förvaltningen i öfrigt såsom brandförsäkring, utskylder
provisioner m. m. samt skälig ränta på i affären nedlagda kapital såsom
vinst därutöfver återstod för 9 tums timmer 20.4 7 kronor; för 10 tums
48.3 7 och för 11 tums 48.8 8 kronor per standard. Ehuru den sågade
varan för dåvarande sågverk uppgifvits vara endast omkring 60 procent
af rundtimret efter toppmått äfven för gröfre timmer, utgjorde
nettovinsten dock icke mindre än omkring 6 kronor 25 öre per kbm.
hör mindre dimensioner var vinsten däremot afsevärdt lägre, men då
kronans virke vid denna tid till mycket betydande del utgjordes af just
gröfre virke gifva nämnda siffror en föreställning om "hvilka värden
kronan gatt förlustig, på grund af att vederbörande ämbetsverk och
tjänstemän icke varit sakkunniga på ifrågavarande område.

Under 1900-talet har emellertid den förändringen inträdt att domänstyrelsen
åtminstone för Norr- och Västerbottens län efter prisläget
å den utländska marknaden meddelat vederbörande skogstjänstemän till
ledning vid värdeberäkningen vissa grundpris, beräknade per kubikfot
eller löpfot per stock af olika toppdiameter framme vid älfmynningarna.

Från dessa å priser på framflottadt virke skola skogstjänstemännen
därefter göra afdrag för afverkning, utdrifning och flottning för de olika
virkesposterna samt förekommande skador. Af en sådan beräkning
erhålles trädens nettovärde på rot. Till följd häraf har erhållits mera
enhetlighet vid prissättningen men äfven för domänstyrelsen hvilken
såsom sådan ej har närmare erfarenhet på detta område och då exportörerna
i allmänhet icke meddela de priser, som erhållas vid försäljningar
på utlandet, måste det möta svårigheter att med någon större grad af
noggrannhet utföra dessa beräkningar. Därtill kommer att staten fortfarande
är mycket beroende af konkurrensen och sammanslutningar
mellan köparna. Då det är af största intresse för här behandlade fråga
huru dessa grundpris upprättats, vill jag som exempel meddela den
grundprisnota, som låg till grund för beräkningarna af kronans virke

745

1910. Prisberäkningen pr kubikfot baserades på hösten 1910 efter de
på utländska marknaden noterade priserna på sågad vara pr standard
nämligen

för	9"—	-11" bredder osorterad	£	10.15	eller	117	öre	pr	kbft.
	8"		»	9	»	98	»	»	))
X)	T	» »		8.io	))	92	»	»	y>
x>	6"	» »	»	8	»	87	»	»	»
»	4"—	- 5" » sågfallande	»	7	»	76		))

På grund däraf att en del sämre kvaliteter (utskott och V,)
kunna antagas utfälla för virket i öfre Norrland, antogos följande medelvärden
nämligen

för	9"-	— 11" bredder	105	öre	pr	kbft.
»	8"	»	94	»	»
	7"	»	88	»	»	»
y>	6"	»	83	»	»	»
	4"-	—5" y>	76		»

Efter det sågutfall af ofvannämnda bredder, som kan beräknas ur
stockar af olika toppdiametrar till ofvan angifna medelvärden, erhållas
följande värden pr kubikfot, toppmått för stockar om 19 fot, utan
afdrag för sågningskostnader m. m.

5"	timmer	pr	kbft	0.4 3	kronor
6"	»	»	»	0.46	»
7-		))	»	0.44
8"	»	»	»	0.49	»
9"	D	»		0.51	»
10"	»	))	»	0.6 0	»
11"		»	»	0.6 3	»
12"	))	»	»	0.63	)>
13"	»	»	»	0.67	»
14"	»	»	)>	0.67
15"	»	»	»	0.68	»
16"		»		0.68	t »
17"	»		»	0.66
18"	»		»	0.68	»

Afdragas från dessa värden sågnings- och lastningskostnader in. m.
samt skälig förädlingsvinst skulle alltså återstå stockarnas nettovärde
framflottade vid älfmynningen.

746

Den prisnota, som angifva dessa nettovärden och som af domänstyrelsen
lämnades jägmästarna till ledning vid prissättningen, hade
följande utseende för år 1910:

toppmått 5"	0.20	kronor	pr	kbft	alltså afdrag	0.23	kronor	pr	kbft
y>	6	0.21		»	»			0.25	»	»	»
»	7"	0.2 3	»	»	)>	»	)>	0.21	»	)>	»
y>	8"	0.28	»	>>	j)	»	y>	0.21			»
T>	9"	0.30	»	y>	)•>	»	y>	0.21	»		»
»	10"	0.38	»	»	»	»	))	0.22	»	)>	»
»	11"	0.4 2	»	»	j>	»	y>	0.21	»	»	»
»	12"	0.42	»	>)	»		»	0.21			)>
	13"	0.45	»	»		)>		0.2 2	»	»	»
	14"	0.45		»		»	»	0.2 2	)>		D
»	15"	0.46	»		»	»		0.22		»	)■>
	16"	0.45			»	»	»	0.23		»	))
»	17"	0.44	»	)>	»	»	»	0.2 2	»	»	»
»	18"	0.44	»	»	)>	»	»	0.24	»		))
	Afdraget	kan	alltså	antagas	vara	i medeltal 23	öre pr	kubikfot

rundt virke för 5—7 tum och omkring 22 öre för 8 tum och däröfver.
Sågutfallet har af domänstyrelserna antagits vara 56 till 60 procent af
timmer om högst 7 tums diameter, 60 procent af virke om 8—9 tum
och cirka 66 procent af gröfre virke. De gjorda afdragen motsvara pr
kubikfot rundt

för 5''— 7" cirka 39 öre pr kubikfot sågad vara eller 65 kronor pr standard

» 8"— 9" » 36 » y> » » » » 60 » » »

» 9’''—18" » 33 » » » » » )> 55 » » )>

eller i stort medeltal 60 kronor pr standard. Frågan blir då närmast,
huru stor del af detta afdrag, som kan räknas som vinst. Kostnaderna
för sågning och lastning uppgifvas olika. Enligt den förut omnämnda
beräkningen från Norrbotten år 1901 voro dessa kostnader för timmer
af 7 —11 tums diameter 15—21 kronor pr standard, medan den däremot
för 6 tums timmer uppgifves ända till 29 kronor pr standard, dock
är att märka, att dåvarande sågverk i Norrbotten ej äro att jämföra med
nuvarande fullt modärna sågverk.

Beräknas alla omkostnader för sågning och lastning till 18 kronor
pr standard, torde detta vara fullt tillräckligt. Agentprovisionen kan
beräknas till 2 å 3 procent af försäljningsvärdet. Då försäljningspriset
enligt domänstyrelsens beräkning var 76—105 öre pr kubikfot sågad

747

vara eller i medeltal cirka 150 kronor pr standard, utgjordt skulle alltså
försäljningsprovisionen uppgå till 3 å 4 kronor pr standard. Härtill
komma en del allmänna omkostnader. Dessa utgjorde för sågverk i
Luleå distrikt 9 kronor pr standard, hvari dock, som förut anförts, inräknats
icke blott ränta på i affären bundna kapital utan äfven aflöning
till disponent och personal vid bolagens liufvudkontor m. m., livarföre
dessa allmänna omkostnader kunna beräknas till lägre än 9 kronor pr
standard. Antagas samtliga omkostnader för sågverksrörelsen till 25
högst 30 kronor pr standard, återstå dock enligt de beräkningar, som
ligga till grund för af domänstyrelsen år 1910 värdesatta virke från
statens skogar i Norrbottens och Västerbottens län, en nettovinst för
sågverksägaren af icke mindre än 30 kronor pr standard. Om man
antager, att sågutfallet skulle utgöra blott omkring 60 procent af rundvirkets
massa efter toppmått hvilket dock är utan tvifvel för lågt
räknadt och detta senare efter 80 procent af stockarnas verkliga kubikmassa,
motsvarar ofvanstående nettovinst omkring 3.2 3 kronor pr kubikmeter
verklig trämassa. För år 1909 voro i det närmaste samma
marknadspriser gällande och voro äfven de al domänstyrelsen då utgifna
grundpriser i stort sedt desamma, som ofvan angifvits.

År 1909 utgjorde det medelpris, som köparna betalade för timmer
på rot i Luleå distrikt, 2.2 5 kronor pr kubikmeter, Skellefteå 2.4 0 och
Umeå 4.10 eller i stort medeltal 2 kr. 92 öre pr kubikmeter på rot.
Att vissa poster betalades något öfver de af jägmästarne beräknade
priserna är gifvet, men det händer å andra sidan ej sällan att de måste
säljas under samma pris och år 1909 var försäljningspriset för allt såldt
timmer för Luleå distrikt lägre än det på basis af grundprisnotan af
jägmästarna beräknade värdet.

Vill man nu göra en rätt jämförelse åt den vinst, som staten och
sågverksägarna kunna påräkna böra afdrag för förvaltningskostnader
äfven göras från det af staten erhållna priset för att erhålla ett verkligt
nettopris. Enligt 1909 års årsberättelse utgjorde förvaltningskostnaderna
för statens skogar i de 5 norra länen omkring 25 procent af inkomsterna
under sista året lära de dock icke uppgått till fullt 20 procent
och kan ett medeltal af 20 procent icke anses för högt. Åfdragas förvaltningskostnaderna
återstode således en nettobehållning pr kubikmeter
för staten inom de tre nordligaste distrikten af 2 kronor 34 öre mot
köparnes vinst af cirka 3 kronor 23 öre pr kbm. I mellersta Norrlands
distrikt är konkurrensen större och är anledning antaga, att priserna
där äro relativt bättre. I Gefle—Dala distrikt meddelar icke domänstyrelsen
utan öfverjägmästaren de grundpnser vid älfmynningarna, efter

748

hvilka jägmästarna böra grunda sina beräkningar. För virke, som flottas
efter Dalälfven beräknas priserna vid Tägtens skiljebom och voro dessa
af öfverjägmästaren angifna grundpriserna år 1909 och 1910 pr kubikfot
för olika toppdiametrar följande

tall	5" .......................	år	1909 ....	..... 17	öre	år	1910 .....	..... 19	öre
»	6" .......................		)>	..... 19	»	)>	»	..... 20	»
»	7" .......................	»		..... 22	3)	»	»	..... 23	»
»	8" ......................		»	..... 25	»	2>	»	..... 26	»
»	9". ........................		»	..... 29	»	))	»	..... 30	»
))	10" ........................	»	»	..... 35		))	))	..... 36	»
»	11" och däröfver	))	»	..... 42		))	»	..... 43

För gran 9" och däröfver 10 procents rabatt.

Dessa priser äro således föga afvikande från de af domänstyrelsen
meddelade grundpriserna för Norrbottens och Västerbottens län. Fritt
ombordpriserna i Gefledistriktet äro dock afsevärdt högre än för Öfverbotten,
hvarjämte skeppningsförhållandena m. m. ställa sig gynnsamma.
I följd häraf bör förädling svinsten pr standard här blifva ändå större,
än hvad som angifves för Öfre Norrland.

Trots dessa låga priser möter det dock ofta nog stora svårigheter
för kronan att få virke i Dalälfvens flodområde såldt, hvarföre flera
auktioner ej sällan måste hållas och äfven försäljning under hand tillgripas.

I fråga om de stora kronoparkerna i öfre Dalarna omfattande Älfdalens
och Särna socknar, må anföras som exempel. Det år 1911
utstämplade virket i nämnda socknar utbjöds icke mindre än fyra gånger
(2 gånger å offentlig auktion, 2 gånger genom infordrande af skriftliga
anbud), och dock återstodo vid årsskiftet ej mindre än 92,109
utbjudna träd osålda. Orsaken härtill torde icke vara den, att spekulanterna
icke kunnat betala de begärda priserna, då dessa ingalunda
må få anses varit för höga utan tvärt om för låga, utan fast mera däri,
att spekulanterna enas om gemensamma prisberäkningar och sammanbitit
sig för att sinsemellan fördela det utbjudna virket efter så låga
pris som möjligt. Detta torde ej heller hafva varit svårt att åstadkomma,
då i Norra Dalarna hufvudsakligen blott tre stora trävarubolag
spekulera nämligen Stora Kopparbergs Bergslags A. B., Korsnäs Sågverks
A. B. och Trävaru-A.-B. Dalarna.

I öfre Norrland har ock tydligen en kartellbildning existerat mellan
därvarande sågverk för erhållande af lägre pris på utbjudet kronovirke
åtminstone år 1909, och en gemensam grundprisnota, som de sålunda,
sammanslutna bolagen då utfärdade, hade följande utseende:

749

»Öfverbottens trävara-exportförening.

Grundpris (vid sågen) för uträkning af stämplingar å krono- och allmänningsskogar
inom Luleå och Skellefteå öfverjägmästaredistrikt 1909.

Engelskt mått	6" Kr.	7" Kr.	8" Kr.	9" Kr.	10" Kr.	ii- Kr.	12'' Kr.	13” Kr.	14” Kr.	15” Kr.	16'' Kr.	tf K		18 K	r r.
15''		44		76	1	10	1	66	2	29	2	97	3	65	4	29	4	81	5	34	5	86	6	62	7	16
16''	—	47	—	81	1	17	1	77	2	44	3	17	3	90	4	57	5	13	5	69	6	25	7	06	7	63
IT	—	50	—	86	1	2 5	1	88	2	60	3	37	4	14	4	86	5	45	6	05	6	65	7	50	8	11
18''	—	53	—	91	1	32	1	99	2	75	3	5 <»	4	38	5	14	5	7 7	6	41	7	04	7	94	8	59
19''	—	56	—	96	1	39	2	10	2	90	3	76	4	63	5	48	6	09	6	76	7	43	8	39	9	07
20’	—	59	1	02	1	4 7	2	21	3	05	3	96	4	87	5	72	6	41	7	12	7	82	8	88	9	54
21''	—	62	1	07	1	54	2	32	3	21	4	16	5	11	6	—	6	78	7	4 7	8	21	9	2 7	10	02
22’	—	65	1	12	1	61	2	43	3	36	4	36	5	36	6	29	7	06	7	88	8	60	9	71	10	50
23''	—	68	1	17	1	69	2	54	3	51	4	55	5	60	6	57	7	38	8	18	8	99	10	15	10	97
24''	—	71	1	22	1	76	2	65	3	67	4	75	5	84	6	86	7	70	8	54	9	38	10	59	11	45
25''	—	74	1	27	1	83	2	76	3	82	4	95	6	09	7	14	8	02	8	90	9	7 7	11	03	11	93
26''	—	77	1	32	1	91	2	87	3	97	5	15	6	33	7	43	8	34	9	25	10	16	11	47	12	41
27''	—	80	1	37	1	98	2	98	4	12	5	35	6	57	7	71	8	66	9	61	10	56	11	92	12	88
j Pris pr kbft	-	15	-	19		21	-	25	-	28		SO	~	31	-	31	-	30	-	’29 —	28	_	28		27

OBS. Dessa priser gälla för ordinär skog = B, med ettårig flottning.

För utmärkt god skog = A, höjes prisnotan med 10 %•

För skog af sämre beskaffenhet = C, sänkes prisnotan med minst 15 °/0.

För gran sänkes prisnotan med 15 % för samtliga kvalitéer.

Adalsomkostnader afdragas med 1 */- öre pr kubikfot.

Afdrag för flerårig flottning, utöfver förut fastställda afdrag, skall ske med minst 10 %
För torrtimmer, tummadt inom ytan, 50 % afdrag på B-skogspriset.»

Då det kan vara af intresse att jämföra dessa priser med de motsvarande
grundpriser, som domänstyrelsen uppställt samma år, har jag
beräknat den procent, som de förenade bolagens priser utgjorde af
statens grundpriser. Denna beräkning gaf till resultat att till de Öfverbottens
trävaruexportförening anslutna trävarubolagen kafva förenat sig
om en grundprisnota som för 6 till 9 tums timmer utgjorde blott 71
till 85 procent och för 9 tums timmer och däröfver 64 till 79 procent

750

Statens försäljning
af
pappersved
i öfre Norrland.

af statens redan i och för sig allt för låga grundpris. Till denna gräns
blefvo nu visserligen icke priserna nedpressade vid auktionen men sammanslutningen
torde dock vara närmaste anledningen till att omkring
35 procent af kronans virke blef kvarstående osåldt, i Norrbottens län
detta år, trots den mycket gynnsamma ställningen på den utländska
marknaden, äfvensom till att de sålda posterna åtminstone för Luleå
distrikt såldes för en totalsumma, som till och med understeg förslagspriserna.
Under sådana förhållanden är det föga utsikt att få högre
priser än hvad som under senare åren beräknats. Huru föga lönande
emellertid skogsbruket blir för staten äfven enligt den af domänstyrelsen
utgifna prisnotan, är uppenbart, då flottningen och amorteringen från
öfre delarna af älfvarna, där statens skogar i regel äro belägna, ofta
uppgått till 5 öre och däröfver samt afverkning och utdrifning icke
torde kunna beräknas under 5 öre pr kubikfot eller sålunda tillhopa
för dessa båda utgiftsposter 10 öre för kubikfot. Så t. ex. är ett träd
om 8 tum vid brösthöjd, hvilket kan antagas gifva som timmerbyte, en
stock om 19 fot 6-tum enligt grundprisnotan värd t vid älfmynningen
7(5 öre och efter föreskrifvet afdrag 10 procent för Luleå distrikt omkring
70 öre. Dess verkliga kubikmassa är 5.4 2 kubikfot med en utdrifnings-
och flottningskostnad af 10 öre kubikfot. Återstående nettobehållning
på rot blir då endast 10 öre. Men nu är flottnings- och
amorteringskostnaderna för eu del biälfvar och öfversta delarna af hufvudälfvarna
ned till hafvet ofta öfver 5 ända till 8 å 9 öre per kubikfot,
i enstaka fall ändå högre. För dessa trakter blifva träd af mindre
dimensioner fullständigt värdelösa. Detta styrker riktigheten af de af
jägmästarna lämnade uppgifterna att lägst afsättningsbara dimension ej
sällan är 8 å 9 tum vid brösthöjd i de nordligaste reviren och i vissa
iall ändå högre. Med nuvarande prissättning och den vinstberäkning
för sågverksindustrien, som göres, blir värdet för timmerskogen oskäligt
lågt och på mera aflägset belägna kronoparker står således timmerskog
al smärre dimensioner nu värdelös och förfares, hvilket betyder, att en
ordnad skogsskötsel är omöjliggjord. Till närmare belysning af ofvan
berörda flottningskostnader i Luleå distrikt, bifogas en af vederbörande
flottningschef upprättad tablå öfver dessa kostnader för Råneå, Kalix
och Luleå älfvar med biflöden.

Som kommittén framhållit, hafva fleråriga försäljningar af pappersmasseved
redan skett till ganska afsevärda belopp från kronans skogar
i öfre Norrland, och har kommittén ifrågasatt på den grund att förhållandena
numera äro så förändrade att domänstyrelsens hemställan
redan af denna anledning icke bör föranleda någon åtgärd. I alla hän -

751

delser har kommittén ansett, att man borde afvakta resultatet af dessa
försäljningar innan staten vidtoge åtgärder i den riktning, domän styrelsen
föreslagit. Härtill må dock först anmärkas, att sammanlagda beloppet
för trämasseved, som under närmaste åren försålts från Torneå, Kalix,
Råneå och Luleå älfvars flodområden, utgör endast omkring 175,000
kubikmeter, medan däremot den af kommittén åberopade af jägmästaren
T. Ekman verkställda utredningen utvisat att öfver 2 miljoner kubikmeter
småvirke bör i skogsvårdens intresse afverkas från samma flodområden.
Af denna virkesmassa är nära hälften granvirke.

Rörande nyss omförmälda utredning är vidare att tillägga att
undersökningarna icke afsett alla kronans skogar inom dessa skogsområden
utan hafva från undersökningarna uteslutits alla marker som äro belägna
så långt från vattendragen att afverknings- och flottningskostnaderna
öfverstiga 8 å 9 öre per kubikfot. Anledningen härtill har uppgifvits
vara att denna kostnad jämte ett af staten beräknadt medelpris af 1
krona 50 öre per kubikmeter på rot skulle tillsammans uppgå till den
högsta kostnad 44 kronor per ton torr trämassa, hvilken summa det
konsortium som inledt underhandlingarna med staten stipulerat som det
högsta de vore villiga att betala. I verkligheten finnes därför vida
större virkesmassor småvirke än de uppgifna som böra i skogsvårdens
intresse afverkas. Åfven inom de närmast söder därom belägna floddalarna
finnes säkerligen mycket stora mängder virke, som ur skogsvårdssynpunkt
lämpligen borde uttagas men som icke omfattas af de i
nu förevarande hänseende upprättade aftalen.

Men äfven om det pappersmassevirke, som kunnat afsättas, gäller
liksom ifråga om timmerdugligt virke att allt ej är välbeställdt allenast
därmed att de kunna säljas. En viktig fråga är nämligen äfven om
staten kunnat betinga sig skäligt pris. Konkurrensen här vid lag är
nämligen ringa och säljaren är i dessa fall ännu mera beroende af
köparen än i fråga om timmer.

Jag har därför ansett det vara af vikt att meddela de upplysningar
härom, som kunnat inhämtas. Först får jag då hänvisa till den bilaga
i kommitténs betänkande, som innehåller närmare uppgifter om dessa
försäljningar.

De i nämnda bilaga angifna priserna per kubikmeter äro dock
icke nettopriser på rot utan bruttopriser, hvarifrån skola afräknas hvad
köparne kunna visa sig hafva utlagt i flottnings- och amorteringskostnader.
För trenne kontrakt skall kronan förutom flottningsafgifterna
äfven bekosta afverkning och utdrifning. Virket skall vidare vara fullt
friskt hvarför vid kuberingen af profträd skall frånräknas den del, som är

752

Statens
nettobehållning
för till
Yttersfors
A.-B. levereradt
virke.

Statens
nettobehållning
perkbm.
å till Baltiska
Träv.-A.-B.
levereradt
trämassevirke.

behäftad med skada. Ett närmare omdöme om de ekonomiska resultaten
af dessa försäljningar kan således icke fällas förrän leveransen är gjord
och flottningskostnaden uträknad. Till Yttersfors A.-B. och Baltiska
Trävaru-A.-B. äro emellertid några leveranser fullgjorda, hvilkas resultat
föreligga. Enligt uppgift i domänstyrelsens årsberättelse för 1909 utgjorde
flottningskostnaderna för under året afverkade och flottade 25,170
kubikmeter fast mått pappersmassevirke 81,730 kronor 77 öre eller 1
krona 66 öre per kubikmeter. Då denna omkostnad öfverstiger eller
i det närmaste uppgår till bruttopriset å dimensionerna intill 21 cm.
på ett afstånd öfver 6 kilometer från flottled kan antagas att icke någon
nämnvärd del af virket utstämplats på trakt, belägen på längre afstånd
från flottled.

Under antagande att en del af virkespartiet blifvit utstämpladt
från trakter såväl under som öfver 3 kilometers körväg blir resultatet
att staten fått betala för de smärre dimensionerna 12—17 cm. med
öfver 3 km. drifningsväg och att någon behållning icke heller uppstått
för tall 12—14 cm. med högst 3 km. körväg. I medeltal utgjorde
nettovärdet på rot för hela partiet enligt domänstyrelsens årsberättelse
1 krona 58 öre per kubikmeter, hvartill dock styrelsen anmärkte att
flottningskostnaderna på grund af särskilda omständigheter blifvit större
än styrelsen haft anledning beräkna. Vill man göra ett öfverslag af
statsskogsförvaltningens verkliga nettobehållning på en dylik försäljning
måste man vidare taga i beräkning liksom ofvan i fråga om timmerskog
att de till statsverket inlevererade skogsförsäljningsmedel äro en
bruttobehållning, hvarifrån skall afgå med statens skogsförvaltning förenade
omkostnader. Utgår man från en förvaltningskostnad af 20
procent af bruttoinkomsterna skulle den nettobehållning som tillkommer
statsverket som hittills levererat pappersved alltså utgöra omkring 1 kr.
27 öre per kubikmeter. — För under år 1910 till Baltiska TrävaruA.
-B. levereradt och flottadt trämassevirke utgjorde flottningskostnaden
per kubikmeter för Kalix älf 89 öre, för Råneå älf 1 krona 22 öre och
för Lule älf 1 krona 37 öre per kubikmeter. Efter afdrag häraf återstår
enligt kontrakten nedanstående pris per kubikmeter på rot i kronor
för träd af olika dimensionsklasser

högst 3 kilometer från flottled

12-14 15-17 18-19 20-23 24-26

cm. cm. cm. cm. cm.

Kalk älf .............................. 0.76 1.26 1.76 2.71 3.61

Råneå älf ............................. 0.76 1.34 2.13 3.20 4.40

Lule älf.................................... 0.28 0.78 1.28 2.23 3.13

753

3—högst 6 kilometer från flottled

12-14 15-17 18-19 20 - 23 24-26

cm. cm. cm. cm. cm.

Kalix älf .............................. 0.21 0.7 1 1.21 2.11 3.n

Råneå älf............................... 0.19 0.78 1.24 2.27 3.55

Lule älf ................. (förlust) 0.27 0.23 0.73 1.63 2.63.

På grund af de låga priserna för en utdrifningsväg öfver 6 kilometer
kan antagas att utstämpling icke skett på trakt belägen längre än 6
km. från flottled. Denna beräkning visar att med undantag för dimensionernas
12—14 cm. och 3—6 km. körväg, där förlust uppstått för
staten, priset på rot är mycket lågt och växlar mellan 19 öre till högst
4 kronor 40 öre per kubikmeter. Ett medeltal är här svårt att beräkna
på grund af de stora växlingarna, men antages detta till omkring
2 kronor per kubikmeter, som icke torde vara för lågt om som sig bör
hufvudparten af virket utgöres af smärre dimensioner och göres likaledes
atdrag med 20 procent för statsskogsförvaltningens förenade ordinarie
utgifter skulle såsom statsverkets ingående nettobehållning återstå 1 krona
60 öre per kubikmeter.

Som kommittén redan anfört äro de fabriker, till hvilka försäljningar
skett afsedda för tillverkning af slipad massa. Det tallvirke, som ingått
i försäljningen och som förekommit till någon nämnvärd del endast
enligt kontraktet med Baltiska Trävaru-A.-B. torde komma att hufvudsakligen
användas till försågning eller att apteras till andra virkessortiment.

Pappersmasseveden afser därför så godt som uteslutande gran, och Vinstberäkafser
nedanstående vinstberäkning detta trädslag. I medeltal utgjorde köpanfaf
priset enligt domänstyrelsens årsberättelse för år 1909 3 kronor 24 öre pappersmasper
kubikmeter. För år 1910 till Baltiska Trävaru-A.-B. utstämpladt sevirkevirke
25,000 kubikmeter utgjorde sammanlagda köpesumman enligt kontraktet
78,992 kronor eller i medeltal 3 kronor 16 öre per kubikmeter
brutto. Enligt domänstyrelsens årsberättelse för år 1909 utgjorde beräknade
bruttopriset, för efter Umeå och Indalsälfven utstämpladt virke
enligt kontrakt med E. Unander Scharin 3 kronor 23 öre per kubikmeter.
Bruttopriset på rot synes sålunda ställa sig tämligen öfverensstämmande
för samtliga älfvar, ehuru flottningskostnaderna betydligt
växla.

Om man utgår från att virket utstämplats till ungefärligen lika
fördelning på afstånd från 1—6 km. från flottled, blir utdrifvesvägen i
medeltal 3 km. med hvilken utgångspunkt utdrifningskostnaden icke
torde i medeltal öfverstiga 4 å 5 öre per kubikfot toppmått eller om 95 -

754

kring 1 krona 25 öre per kubikmeter verklig massa. Sammanlagda
kostnaden för råvaran och dess utdrifning skulle sålunda i dessa båda
fall d. v. s. leveranserna till Yttersfors A.-B. och Baltiska Trävaru-A.-B. i
rundt tal blifva resp. 4 kronor 50 öre å 4 kronor 40 öre per kubikmeter
fast mått framflottad till vederbörande älfmynning.

Enligt ett af ombud från bland andra Svenska trämasseföreningen
och Svenska Cellulosaföreningens svenska sektion den 2 december 1908
utgifvet betänkande rörande högre exportafgifter å visst virke och hvilka
ombud alltså torde få anses vara fullt sakkunniga uppgifves att till 1
ton sulfit åtgå 8 kbm. löst mått obarkadt virke och till 1 ton mekanisk
massa 4.6 kbm. likaledes löst mått obarkadt virke. Beräknas att den
fasta massan utan bark utgör högst 70 procent af löst mått skulle till
1 ton mekanisk massa åtgå 3.2 2 kbm. och till 1 ton kemisk massa
5.6 kbm.

Produktionskostnaden beräknas till omkring 30 kronor per ton,
mekanisk massa däri inräknadt äfven skälig ränta på anläggningskostnaderna.
Priset f. o. b. för torr mekanisk massa har varit växlande.
Sålunda noterades denna år 1909 till 90 å 100 kronor per ton fritt
ombord Sveriges ostkust. År 1910 var den nere under 75 kronor och
i början af år 1912 var priset 80 till 85 kronor. Man torde säkerligen
icke räkna för högt, om man utgår från ett medelpris f. o. b. vid
Sveriges ostkust af 75 kronor per ton torr mekanisk massa.

Enligt ofvanstående uppgifter skulle en vinstberäkning för från
statens skogar kontrakteradt och hittills levereradt pappersmassevirke,
ställa sig på följande sätt: Värdet per ton torr massa f. o. b. kronor

7 5:—, afgår afverkningskostnad och inköpspris pr kubikmeter kronor 4.5 0
eller per ton efter i afrundadt tal 3.5 kbm. per ton kronor 15.7 5,
produktionskostnader 30, summa kronor 45.7 5. Nettobehållning per ton
kronor 29.7 5 eller per kbm. fast mått kronor 8.5 0.

En liknande beräkning för sulfitmassa lämnar ungefär samma resultat.
Ett medelpris af 120 kronor per ton torr dylik massa torde ej
vara för högt. Virkesåtgången per ton var 5.6 kbm. fast mått och
samtliga produktionskostnader beräknas vanligen till 50 kronor per ton.
En vinstberäkning för sulfitmassa skulle alltså blifva följande: Värde

per ton kronor 120, afgår, afverkningskostnad och inköpspris per kbm.
kronor 4.5 0 eller per ton å 5.6 kbm. kronor 25.2 0, produktionskostnader
50. Summa kronor 75.2 0. Behållning per ton kronor 44.8 0
eller per kbm. fast mått kronor 8.

Sedan alla omkostnader skett och nöjaktig ränta beräknats på anläggningskostnaderna
skulle alltså återstå den oskäligt stora vinsten af

755

omkring 8 Jcronor per kbm. köpt virke, under det att statens nettobehållning
skulle vara 1 krona 27 öre a 1 krona 60 öre per kbm.

Föregående framställning torde visa, hvilken väg, i hvad Norrland
angår, vi hafva att beträda för att omedelbart öka inkomsterna från
statsskogarna därstädes. Det bar varit utmärkande för statsskogshushållningen
allt sedan 1870-talet, då virkesförsäljningarna började taga
större omfattning, att statsorganen saknat såväl tillräcklig sakkunskap
för beräkning af värdet å råvaran som utvägar att betinga sig skäliga
priser. Dessa hafva mera fått bero af konkurrensen köpare emellan än
af priserna på den utländska max-knaden och så är i stort sedt älven
förhållandet ännu i dag. En allt för stor del af afkastningen från
kronoparkerna i Norrland och Dalarna inhöstas fortfarande af trävaruindustrien.
Prissättningen på timmerskog inom Norrbottens som Västerbottens
län samt Dalarna, från hvilka trakter hufvudparten af inkomsterna
härflyter, är beroende på af domänstyrelsen och vederbörande öfverjägmästare
utfärdade grundpris, hvilka inrymma en nettovinst utöfver omkostnaderna
af omkring 30 kronor per standard, motsvarande mer än 3
kronor per kbm. rundt virke, och hittills fullgjorda kontrakt om
flerårig försäljning af trämasseved i öfre Norrland inrymma en vinst för
köpare af ej mindre än 8 kronor per kbm., medan nettobehållningen för
statsverket utgör allenast 1 krona 27 öre och 1 krona 60 öre per kbm.
Åfven om nu anförda siffror endast äro ungefärliga, visa de likväl i
hvarje fäll att domänstyrelsen nödgas sälja statens virke till allt för låga
priser, och en mycket afsevärd höjning af detta bör ske. För att kunna
närmare bestämma det värde under hvilket virket icke bör säljas och
för att kunna framtvinga sådana skäliga priser, lärer under nuvarande
förhållanden annan utväg icke stå till buds än att staten själf anlägger
och drifver såväl såg- som trämassefabrik. Statens virke förädlas till
allra största delen för export i form af sågade varor eller pappersmassa.
Första villkoret för en riktig beräkning af värdet för råvaran är då en
fullständig kunskap i denna förvaltningsgren, och denna kunskap kan
endast vinnas genom att staten själf drifver förädlingsverksamhet, åtminstone
till så stor omfattning, att staten kan ständigt följa marknadens
växlingar, och känna omkostnaderna för förädlingsdriften samt
dennas utveckling, det utbyte i massa och kvalitet af förädlad vara,
som statens skogar i allmänhet lämnar m. fl. förhållanden. Med den
ringa konkurrens, som nu råder i öfre Norrland och Dalarna och med
nuvarande lätthet för köparna att sammansluta sig, lärer icke, särskildt
med hänsyn till den import, som pågår från Finland vara möjligt att
erhålla någon nämnvärd ökning af priserna utan en sådan kraftåtgärd.

756

Hvilka summor det här gäller för statsverken framgår af följande
siffror.

År 1909 försåldes på rot i Luleå, Skellefteå, Umeå och Gäfle—Dala
distrikt 1,573,214 kbm. Om den i det föregående beräknade vinsten af
30 kronor per standard skulle sänkas till 15 kronor, motsvarande en
höjning af priset på rot med i medeltal 1 krona 50 öre per kbm.,
skulle alltså skogarnas afkastning i dessa delar af landet stiga med
2,359,818 kronor.

Den åsikten att staten må själf förädla sitt virke under vissa förhållanden
har för öfrigt vunnit tillämpning på flera kronoparker i södra
delarna af landet, där afsättningsförhållandena varit ogynnsamma och
sågverk drifvas nu af revirförvaltningarna själfva.

Dessa sågar äro dock i regel gamla och omoderna verk, hvarför
ock förädlingskostnaderna gifvetvis ställa sig ganska höga och rörelsen
ledes icke heller af härför utbildade fackmän. Men trots dessa ogynnsamma
omständigheter hafva dessa försök utfallit i stort sedt gynnsamma,
men det är den stora skillnad mellan dessa delar af landet och
Norrland i detta afseende att den ökade vinst det kan bli fråga om i
södra Sverige är 10,000-tal kronor, då det däremot för Norrland och
Dalarna gäller millioner.

Nuvarande liöga förädlingsvinster för trävaruindustrien förorsaka
emellertid ej blott att kronan icke får fullt betaldt för sitt virke utamden
kanske för vår skogshushållning olyckligaste följden är att smärre träd
i aflägsnare trakter i följd häraf sakna saluvärde och måste stå och
årligen försämras samtidigt som rationell beståndsvård omöjliggöres.

De i upprättade kontrakten anförda uppgifterna om priserna å trämassevirket
för olika afstånd från flottled äro i dessa afseenden belysande.
Härvidlag vill jag ock åberopa de af kommittén verkställda
åldersundersökningarna på vissa kronoparker. Ehuru gränsen för gammal
skog sattes så hög som 160 och 180 år visade sig att endast respektive
28, 35 och 45 procent af den gamla skogens massa utgjordes af timmerträd
30 cm. och däröfver vid brösthöjd samt att ej mindre än 10, 19
och 23 procent af den öfveråriga skogen bestod af småträd under 21
cm. vid brösthöjd. Det visade sig vidare att rötor och andra större
skador förekommo i relativt större omfattning inom de mindx-e dimensionsklasserna.
Det är i främsta rummet denna gamla och skadade
skog af mindre dimensioner, som ur skogshushållningssynpunkt bör afverkas
om det fortfarande tillståndet skall kunna förbättras. Så länge
träd under viss dimension sakna saluvärde kan gifvetvis ej heller skogarnas
hela tillväxt tillgodogöras. Större delen af hvad kommittén i

757

sitt betänkande föreslagit som förbättrade skogliga grunder för hushållningen
med statens skogar torde aldrig kunna omsättas i praktiken,
såvidt ej möjlighet beredes för afsättning för smärre träd och jag instämmer
till fullo i hvad kommittén i detta afseende anfört. »En af
de viktigaste framtida uppgifterna för skogshushållningen i Norrland
är att afsättningsmöjligheterna förbättras.» För mindre värdefullt virke
och för vissa aflägsnare trakter, särskildt i öfre Norrland, äro utdrifningsoch
flottningskostnaderna så stora att virkets återstående nettovärde på
rot icke kan bereda förädlaren den vinst, som den enskilde industriidkaren
måste anse såsom ett minimum. Om staten själf bedrifver
industriell verksamhet i dessa trakter kan den nu ganska begränsade
rayon, till hvilken en ordnad skogshushållning å statens skogar i öfre
Norrland för närvarande måste inskränkas, betydligt vidgas, ty äfven
om staten i vissa fall får en helt ringa direkt behållning, vinnes dock
desto större indirekta fördelar genom en bättre skogsvård och härigenom
ökad framtida produktion.

Till och med från deras sida, som i hvarje industriell verksamhet
från statens sida se ett obehörigt intrång på den enskildes verksamhetsområde,
torde ej betänkligheter böra möta mot ett inrättande af en
statens trävaruindustri för förädlande af råvara, åtminstone från dessa
aflägsna ödemarker, dit den enskilda spekulationen för närvarande och
under den närmaste framtiden icke torde kunna sträcka sig med utsikt
till så stor vinst, som den anser sig böra fordra. Att på sådana trakter
bedrifva statsindustri betyder att skapa värden från skog, som nu står
helt och hållet eller i det närmaste värdelös, äfvensom att bereda möjlighet
till ordnad hushållning och inkomster för staten, som på annat sätt icke
torde kunna vinnas.

I nuvarande tider, då allt större kraf ställas på staten för olika
ändamål, och statsmakterna tvingas att ständigt finna nya utvägar för
att bereda statsverket inkomster, måste det framstå som ett allt viktigare
mål att afvinna statens egna naturtillgångar och främst statsskogarna
all den afkastning, som dessa kunna lämna, innan nya skattekällor anlitas.

Äfven skogarna själfva kräfva för en rätt vård eu mycket betydande
stegring af utgifterna såväl för ökad personal som för direkta
skogsvårdsåtgärder. Skola icke nettoinkomsterna härigenom sänkas,
måste skogsafkastningen höjas. Detta kan till en viss grad ske, om
den af kommittén förordade ökningen af afverkningens massa kommer
till stånd för att tillgodogöra den stora mängden af öfverårig och skadad
skog, men detta är icke någon absolut ökning utan, som jag förut
anfört, blott en tillfälligt stegrad afkastning, som åter sjunker, sedan

758

denna gamla och sämre skog afverkats. Ett ökadt värde per kbm. och
möjligheten att afsätta nu värdelösa smärre träd betyder däremot en
absolut höjning af skogsafkastningen, och intet kan, enligt min mening,
på ett kraftigare sätt bidraga till att åstadkomma sådan prisstegring
och därmed ökade möjligheter till en bättre skogsvård än inrättande
för statens räkning af trävaruindustri på sätt här förordats.

De skäl, som för mig därvid äro afgörande och som i det föregående
af mig framhållits äro:

1. Att möjlighet därigenom vinnes, att tillgodogöra skog af
smärre dimensioner och från aflägsnare trakter, där utdrifningskostnaderna
äro särskilt höga.

2. Att staten endast härigenom blir i stånd att med tillräcklig
sakkunskap beräkna priserna på sitt virke i förhållande till den förädlade
varans värde på den utländska marknaden, och att afväga eu
skälig förädlingsvinst för köparen.

3. Att staten som förädlare icke längre kan, såsom hittills skett,
genom brist på konkurrens eller sammanslutningar mellan spekulanterna
tvingas att sälja sin råvara till underpris.

En dylik industri bör omfatta såväl sågverk som ock framför allt
trämassefabriker, samt förläggas till öfre Norrland, där konkurrensen
för närvarande är svagast och flottningskostnaderna mycket höga.

Sågverksrörelse bör i främsta rummet baseras på råvara från mera
aflägsna kronoparker, där möjligheterna för enskild spekulation äro ringa,
och tilltagas så stor, att däri kan förädlas kronans virke från viss eller
vissa floddalar.

Trämassefabriker böra byggas för tillverkning af sulfatmassa, så
att tall kan i största möjliga mängd tillgodogöras.

Vid anställande af tjänstemän bör detta gifvetvis ske på samma
villkor, som hos enskilde, d. v. s. de böra tillsättas endast tills vidare
och mot en aflöning motsvarande hvad enskilde betalar.

Af den utredning, som redan förefinnes om tillgång på till trämassevirke
dugliga smärre träd, hvilka böra i skogsvårdens intresse tillgodogöras,
och hvaraf ett sammandrag bifogas, framgår att tall och
gran ingå med omkring hälften hvardera, och att således kommitténs
farhåga, att äfven genom sulfatfabriker en alltför ringa del tall skulle
kunna tillgodogöras, är till större delen ogrundad. Någon större betydelse
bör ej heller tilläggas kommitténs invändning, att smärre tallvirke
visat stor benägenhet att sjunka, en benägenhet, som i hvarje fall icke
kan antagas vara mindre, när sådant virke afsättes till enskildes industrier.
För öfrigt torde härmed förhålla sig så, att det är ung skog, som i

759

regel är af mindre dimensioner, som visat benägenhet att sjunka vid
flottning, men det smärre virke, hvarom här är fråga, kommer till öfvervägande
större delen att bestå af gammal skog.

Huruvida här förordade sågverks- och trämasseindustri sedermera
skall vidgas, bör få bero på det ekonomiska resultatet, samt i hvilken mån
antagliga priser erhållas genom försäljning af råvara, men härvid tränger
sig ovillkorligen den frågan på enlivar: Åro landets finanser sådana att vi
hafva råd att afstå miljoner till mellanhänder vid vår statsskogshushållning?
Äfven om genom en sådan utvidgad industriell verksamhet tillgången
på råvara åt enskildes industrier skulle minskas, torde däraf icke några
afsevärda olägenheter inträda. Tvärtom böra stora fördelar vara att
vinna för den enskilda skogshushållningen, åtminstone i öfre Norrland,
där nu staten upprättat fleråriga kontrakt om stora leveranser med de
flesta trämassefabriker, hvarigenom möjligheter knappast finnas under
närmaste framtiden för den själfägande befolkningen att få afyttra
smärre virke. Statens sågverksindustri bör äfven få till följd något
ökad konkurrens i fråga om böndernas skogar. Befolkningen i aflägsnare
trakter har i allmänhet ingen annan utväg att finna afsättning för
sitt virke, än att sälja det som timmer till trävarubolagen, och med
nuvarande ringa konkurrens äro de så godt som tvingade att nöjas med
hvad som bjudes. Som exempel på till hvilka orimligt låga priser befolkningen
under nuvarande förhållanden är nödgad att sälja sitt timmer
aftryckes här prisnota å köptimmer år 1908—1909 för 17 och 19 fots
längder af friskt och rakt furusågstimmer, levereradt fritt utsorteradt vid
älfmynningarna i Norrbotten.

»Köptimmerprisnota 1908—1919.

Prisnota å friskt och rakt furusågtimmer, levereradt fritt utsorteradt vid älfmynningarne.

Engelskt

mått

Kr.

10"

Kr.

12"

Kr.

13"

Kr.

14”

Kr.

15"

Kr.

16"

Kr.

17"

Kr.

18"

Kr.

4 So

5 3 2

5 79

6 48

19''

—

7 2

5 j 4 4

5 j 9

6 4S

7 j26

Tumningen verkställes endast efter fulla tum, 15 procent rabatt
för gran. Att med sådana priser hemmansägarens behållning efter
af drag af flottnings- och utdrifningskostnader blir ytterst ringa är uppenbart.
Af bifogade uppgifter om flottnings- och amorteringskostnader
under senare åren för Kalix, Torneå och Luleå älfvars biflöden framgår,

760

Administration
för den
industriella
verksamheten.

Betydelsen
af en statens
trävaruindu -

att ett hemman icke behöfver vara beläget så synnerligen långt uppe i
landet, förrän dessa kostnader stiga till 4 öre per kubikfot. Beräknas
vidare för skogsägaren, om denne själf afverkar och utdrifver sin skog,
en ersättning af 5 öre per kubikfot för t. ex. 5 km. körväg ned till
vattendraget, erhålles en summa af omkostnader af 9 öre per kubikfot.
Enligt prisnotan mätes timret endast efter fulla tum, d. v. s. stockar
från och med 6 och intill 7 tum i topp, räknas enligt prisnotan blott
som om de alla vore 6 tum. I medeltal hålla dessa i verkligheten
således 6 Va tum. Beräknas ofvannämnda omkostnader till 9 öre per
kubikfot på denna kubikmassa erhålles följande ekonomiska utbyte för
hemmansägaren för mindre timmer af tall.

bruttopris:

17 fot 6 tum tall 35 öre, 17 fot 7 tum tall 61 öre, 17 fot 8 tum tall 104 öre

» » gr. 30

afgår omkostnader å
9 öre pr kbft toppmått 35

nettovärde på rot tall 0

gran (förlust) 5

gr. 52 »	»	» gr. 88
47 »		60
11 »		44
5 »		28

Åfven i frågan om tämligen välbelägna hemman, blir således resultatet
att skogsägaren får så godt som skänka bort smärre träd liksom
äfven toppstockar af gröfre timmerskog och får nöja sig blott med en *
ersättning för utdrifning, under det trävaruindustrien försäkrar sig om
orimliga vinster. För skogar omkring älfvarnes öfre lopp och invid
vissa bivattendrag blir timmer af mindre dimensioner helt och hållet
osäljbart.

Till teknisk chef för sågverk och trämassefabriker, som bedrifves
för statens räkning, böra antagas endast fullt kvalificerade personer,
som anställas endast tills vidare och mot jämförelsevis hög aflöning
och lämpligt tantiöme. För försäljningarne bör staten liksom enskilde
anlita agenter på större utländska försäljningsstäder såsom London och
Paris. Som särskild ledare af denna del af domänstyrelsens verksamhet
bör finnas där anställd speciellt sakkunnig person, hvilken icke bör få
äga del i privat trävaruindustri. Att tillsätta sådan sakkunnig person
enligt majoritetens förslag och utan förbehåll, att han icke får vara
delägare i privat trävaruindustri, kan enligt min mening icke vara tillfyllest
för att afhjälpa den brist på sakkunskap för värdesättning af
virke, som nu måste anses vara för handen. • Sådan anordning kan
tvärtom vara mycket olämplig i flere afseenden.

En af staten bedrifven trävaruindustri lämnar äfven utsikt till
viktiga fördelar i andra afseenden. Härom må i korthet beröras tvenne.

761

Det har ofta anmärkts huru ringa samverkan som råder i fråga om
virkesköp mellan statsskogsförvaltningen å ena och sådana statens förvaltningsgrenar,
som årligen förbruka virke, å andra sidan, bland hvilka
senare främst må nämnas statens järnvägsförvaltning. Denna behöfver
i öfre Norrland årligen stora mängder sliper och sågade varor, men det
möter ofta stora svårigheter för revirförvaltarne att leverera sliprar,
emedan dessa böra tagas af träd, som äro af lämplig groflek, för att
icke allt för mycket virke skall bortgå vid bilningen.

Finge staten ett eller flera sågverk skulle därifrån med stor fördel
kunna levereras såväl bräder som sågade sliprar, och särskildt detta
vore icke minst fördelaktigt för skogsförvaltningen, på den grund att
man i så fall kunde af den mängd krokiga och skadade träd, som finnas
i dessa trakter, aptera korta längder till sliprar och sålunda nyttiggöra
nästan hvarje duglig del af träd, hvilka nu hafva litet eller intet värde
för sågverksindustrien.

Af vida större betydelse blefve dock en statens trävaruindustri;
för de utsikter, som härigenom skulle öppnas för möjligheten att lösa
det svåra problemet att erhålla skogsarbetare på kronoparkerna. De
upplåtelser, som hittills skett på kronans marker i öfre Norrland af
skogstorp, och på senaste åren af s. k. odlingslägenheter och hvilka
varit bland annat afsedda att befordra en rationell skogsvård å kronoparkerna,
hafva enligt min mening livarken för statens skogsförvaltning
eller för kolonisterna själfva i stort sedt blifvit, hvad man hoppats, och
torde knappast kunna antagas blifva det i högre grad för framtiden.

I de fall där lägenheterna upplåtits invid trafikleder och odlade
bygder kan kolonisten åtminstone i de flesta fall finna sin bärgning.
Men svårare ställer det sig för dem, som äro bosatta i ödemarkerna.
De stora mängder torr och skadad skog, som skogsförvaltningen särskildt
under tidigare år fått lämna dem, för ett vanligen helt ringa pris
till understöd, vittnar om att den upplåtna jorden icke är nog för deras
existens. Men det stöd, som man från början väntat för skogsbruket
af dessa lägenhetsinnehafvare har ock till stor del uteblifvit. Hvad man
måste hålla fast vid och utgå ifrån i denna fråga, är att statens skogsförvaltning
har framför allt behof af arbetsfolk i ödemarkerna, samt
att å andra sidan de, som sätta sig ned där, icke kunna existera utan
ständig tillgång på arbete. Skall ett för båda parterna lyckligt resultat
vinnas, måste man enligt min uppfattning söka skapa en annan typ af
kolonister i öfre Norrland. De skola icke såsom nu i främsta rummet
vara jordbrukare, utan skola i stället hafva karaktär af statens skogsarbetare.
Bär tillräckliga möjligheter finnas för ett jordbruk må sådana

stri för samverkan
med
statens
virkesförbrukande
verk
och för anskaffande
af
fast anställda
Skogsarbetare
å kronoparkerna.

762

fortfarande upplåtas, men för skogsskötseln behöfva vi sådana kolonister,
som ägna sig åt skogsarbetet, som sitt hufvudsakliga lefvebröd, och
liafva något odlingsjord endast som stöd.

Å ena sidan bör skogsförvaltningen ha rätt att fordra arbete af kolonisten
enligt upprättadt kontrakt, men skola vi någonsin nå målet att
få fasta arbetare på de vidsträckta kronoskogarne i öfre Norrland, hvilket
är ett oundgängligt villkor för utöfvande af en mera intensiv skogsskötsel
därstädes, måste staten å andra sidan vara i stånd att bereda
dessa arbetare ett säkert lefvebröd, såväl sommar som vinter, genom
arbetet i skogar ne, och det är först genom att staten själf bedrifver
virkesförsäljning och afverkning och blir oberoende af spekulanternas
ofta nog icke antagliga anbud, som staten kan säkert garantera arbete
äfven vintertiden åt de på skogarne bofaste äfvensom fullt planmässigt
ordna afverknings- och skogsvårdsarbetet. Skogsarbetarne böra ej heller
få slå sig ned hvar som helst, där de finna en lämplig odlingsmyr, utan
bör koloniseringen ske fullt planmässigt och i första rummet koncentreras
på de platser, där utsikt till framtida skogsarbete finnes.

Då kommittén ställt sig principiellt afvisande till föreliggande förslag
af domänst yreisen, har jag gifvetvis icke ensam ansett mig kunna
lämna något exakt förslag vare sig om storleken af de kostnader en
eventuell anläggning skulle kunna draga eller om lämpligt läge för eu
sådan, och e j heller närmare utredning af ofvan berörda fråga om skogsarbetare
i öfre Norrland, utan har jag måst inskränka mig till att framhålla
i stora drag, såväl de statsfinansiella fördelar som domänstyrelsens
förslag enligt min mening skulle innebära, som ock de möjligheter til
utveckling för skogsvård å statsskogarne, som samma förslag skulle
medfört.

Härtill må slutligen tilläggas att den ökning af afverkningsbeloppet,
som kommittén förordat, och hvari jag för öfrigt helt instämmer, inom
närmaste framtiden icke bör komma till verkställighet, förrän en grundlig
utredning gjorts i nu föreliggande fråga, äfvensom att de priser domänstyrelsen
hittills kunnat erhålla å pappersmassevirke äro af den beskaffenhet
att fleråriga upplåtelser af trämassevirke icke böra vidare ske innan
samma utredning bragts till slut och frågan om byggandet af en statens
trämassefabrik blifvit definitivt afgjord.

P. O. Welander.

Rättelser:

281 i marginalen står: afverkningssättet, skall vara afverkningsrätter.
605 sista raden står: 1909, skall vara 1910.

BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 16 MARS 1912

NORRLÄNDSKA SKOGSVÅRDSKOMMITTÉN

DEL II.

STOCKHOLM 1912

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmänna skogar i de sex nordligaste länen enligt domänstyrelsens årsberättelser 2
Komplettering af uppgifter enligt domänstyrelsens berättelse år 1905 i afseende

å arealer och hushållningsplaner intill 1/1 1911............................................ 10

Bearbetadt sammandrag af hushållningsplaner för vissa kronoparker.................... 24

Sammandrag af skoguppskattningar å vissa kronoparker inom de 5 norra distrikten 38
Sammanställning länsvis af afverkning och ekonomiskt utbyte från kr ono skogarna

i de sex nordligaste länen under tiden 1871—1900 .................................... 40

Sammanställning i medeltal för år under treårsperioden öfver afverkning och
ekonomiska utbytet från kronoskogar, hvilkas afkastning tillföres statsverket,
åren 1901—1909 ................................................................................ 45

• Redogörelse för återlösning af stockfångstprivilegier................................................ 53

Under 1908—1911 ingångna aftal om köp af pappersmassevirke från kronans

skogar i Norr- och Västerbottens län............................................................ 66

Statsverkets skogsmedel under åren 1870—1910 .................................................... 72

Tablå öfver fördelning af skogsmedlen år 1910 uti uppbördshänseende................ 76

Tablå, afseende afverkningsrätter, som utlöpa efter den 1 januari 1912 ............ 82

Utsyningsstatistik för vissa lappmarksrevir................................................................ 115

Statistik rörande skattehemman under inskränkt dispositionsrätt till skogen inom

Norrbottens och Västerbottens läns kustland................................................ 116

Fr. Tigerhielms utlåtande rörande besparingsskogama............................................ 118

Transumt af Konungens Befallningshafvandes i Kopparbergs län femårsberättelse

för åren 1901—1905 ........................................................................................ 161

Anslag till skogsväsendet och med dem bestridda utgifter .................................... 176

Statsverkets skogsförsäljningsmedel för de sex nordligaste länen ........................ 188

Sammanställning revirvis af behållning åren 1901 — 1909........................................ 189

Sammanställning af svar å förfrågningar ang. lägsta afsättningsbara dimension 190
Bilaga till reservation af herr P. O. Welander........................................................ 195

DEL II.

Allmänna skogar i de sex nordligaste länen

	1	2	1 3	4	5
Kronop arker	Kronans flyg-sands plante-ringar	Kronoöfverlopps-marker samt oaf-vittrade krono-marker, som efter slutad afvittring anses förblifva kronans tillhörig-het	Kungsgårdars m. fl. för statsverket ut-arrenderade eller ai kronan disponerade egendomars skogar samt af tjänstinne-hafvare ännu dispo-nerade militie-boställen	Civila boställens skogar
	> 0	Ytvidd	£	Ytvidd	>	Ytvidd	£	Ytvidd	£	Ytvidd
				ST
		bektar	ar		hektar	ar		hektar	ar		hektar	ar	P	hektar	ar
År 1885.
Norrbottens län........	112	1,851,951	55	—	—	—	—	312,000	—	11	2,423	94	4	2,009	10
Västerbottens » .........	261	424,911	11	—	—	—	—	336,600	—	16	3,654	63	—	—	—
Jämtlands » ........	45	89,946	52	—	—	—	—	—	—	77	36,385	58	1	973	50
Västern orrlands » .........	34	90,692	65	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	232	27
Gäfleborgs » .........	18	64,530	12	—	—	—	—	—	—	24	7,636	89	—	—	—
Kopparbergs » .........	11	154,687	27	—	—	—	—	111,400	—	41	5,903	26	l)l	—	—
Summa	481	2,676,719	22	—	—	—	—	760,000	—	169	56,004	30	7	3,214	87
År 1890.
Norrbottens län.........	112	1,692,630	25	—	—	—	—	874,248	84	8	1,872	18	4	2,009	10
Västerbottens » .........	358	1,115,351	01	—	—	—	—	100,000	—	12	1,504	16	—	—	—
Jämtlands » ........	58	114,670	72	—	—	—	—	—	—	58	30,032	65	1	973	50
Västemorrlands » .........	35	93,716	27	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	219	19
Gäfleborgs » .........	19	64,820	60	—	—	—	—	—	—	21	6,407	79	—	—	—
Kopparbergs > .........	14	238,746	60	—	—	—	—	75,000	—	36	5,063	15	—	—	—
Summa	596	3,319,935	45	—		—	—	1,049,248	84	135	44,879	93	6	3,201	79
År 1895.
Norrbottens län.........	117	1,783,753	44	—	—	—	—	833,012	—	2	346	72	3	1,774	80
Västerbottens > .........	365	1,114,657	07	—	—	36	—	123,213	01	6	584	44	1	118	42
Jämtlands > .........	88	136,523	61	—	—	—	—	—	—	27	9,721	48	1	322	10
Västemorrlands » .........	42	103,139	82	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	227	03
Gäfleborgs » .........	24	66,493	81	—	—	—	—	—	—	13	3,582	87	—	—	—
Kopparbergs » .........	16	399,071	77	—	—	—	—	—	—	24	4,229	63	1	215	2 3
Summa	652	3,603,639	52	—	—	36	—	956,225	01 1	72	18,465	14 1	7	2,657	58

enligt domänstyrelsens årsberättelser.

Bil. 1.

	6	!		7			8	1		9	1		10	1		11	1	12
Ecklesiastika boställens skogar	Skogar till all-männa inrätt-ningars hem-man	Utbrutna stockfångst skogar		Till bergverkens understöd an-slagna skogar	Härads- allmänningar	Kronohemmans och nybyggens skogar	Hufvud- summa
>	Ytvidd	>	Ytvidd	r	Ytvidd	t	Ytvidd	r	Ytvidd	r	Ytvidd	Ytvidd
P E	hektar	ar	5- p	hektar	ar	et- P	hektar	ar	et-	hektar	ar	et- P t—''	hektar	ar	E	hektar	ar	hektar	ar
33	24,416	19				21	129,805	80	1	14,109	65	9	88,854	90	983	855,862	60	2,969,433	73
28	7,558	81	_	_	—	101	66,452	—	—	—	—	—	—	—	844	177,760	28	679,336	83
59	45,734	58																173,040	18
68	29,010	74	—	—	—	56	63,057	71	—	—	—	—	—	—	—	—	—	182,993	37
65	21,256	62	—	—	—	—	—	—	2	5,179	78	2	36,516	70	—	—	—	135,120	11
78	22,365	70	5	300	49	—	—	—	6	2,631	13	5	103,269	87	—	—	—	289,157	72
321	150,342	64	5	300	49	178	258,315	51	9	21,920	56	16	228,641	47	1,827	1,033,622	88	4,429,081	94
37	24,749	Öl				22	129,991	40	1	14,109	65	9	88,854	90	959	797,981	79	2,752,198	28
30	13,784	61	—	—	—	96	69,574	15	—	—	—	—	—	—	703	645,214	89	1,845,428	82
55	44,652	26	—	—	—	1	395	51	—	—	—	—	—	—	8	17,721	19	208,445	83
69	28,465	14	—	—	—	55	62,762	20	—	—	—	—	—	—	16	11,989	20	197,152	—
63	21,750	68	—	—	—	—	—	—	2	5,179	78	2	44,495	12	—	—	—	142,653	97
75	22,183	53	5	302	78	—	—	—	6	2,635	83	7	201,966	91	—	—	—	470,898	80
329	155,585	23	5	302	78	174	262,723	26	9	21,925	26	18	335,316	93	1,686	1,472,907	07	5,616,777	70
36	21,613	06				20	127,812	46	1	14,103	56	13	241,800	43	977	890,250	26	3,914,466	73
30	15,131	93	—	—	—	96	76,659	91	—	—	—	—	—	—	331	189,830	50	1,520,195	28
61	47,769	88	—	—	—	1	395	51	—	—	—	—	—	—	9	18,482	43	213,215	01
68	27,881	17	—	—	—	54	61,626	45	—	—	—	—	—	—	26	29,905	89	222,780	36
64	21,939	89		—	—	—	—	—	2	5,445	43	2	44,502	85	—	—	—	141,964	85
78	23,641	51	1 5	302	\| 76	—	! —	—	5	2,683	j 18	6	208,074	i 41	—	—	—	638,218	1 49
337	\| 157,977	\| 44	I 5	\| 302	1 76	\| 171	\| 266,494	1 33	8	\| 22,232	1 17	\| 21	\| 494,377	\| 69	\| 1,343	1,128,469	\| 08	\| 6,650,840	\| 72

		1		1	2			3			4		1	5
Kronoparker	Kronans flyg-sands plante-ringar	Kronoöfverlopps-marker samt oaf-vittrade krono-marker, som efter slutad afvittring anses förblifva kronans tillhörig-het	Kungsgårdars m. fl för statsverket ut-arrenderade eller ad kronan disponerade egendomars skogar samt af tjänstinne-hafvare ännu dispo-nerade militie-boställen	Civila boställens skogar
	>	Ytvidd	►	Ytvidd	>	Ytvidd	j>	Ytvidd		>	Ytvidd
	fa			fa						fa
	ct- p	hektar	ar	C*-	hektar	ar	Ct~ P	hektar	ar	ct- p	hektar	ar	E	hektar	ar
År 1900.
Norrbottens län........	146	2,333,587	46	—	—	—	—	589,000	—	—	_	_	2	1,335	80
Västerbottens » .........	379	1,166,089	80	—	—	—	—	100,000	—	3	501	12	_	_	_
Jämtlands » .........	104	142,697	68	—	—	—	—	—	—	24	7,301	71	—	_	_
Västernorrlands » .........	82	138,799	50	—	—	—	—	—	—	1	412	63	—	_	_
Gäfleborgs » .........	30	78,779	54	—	—	—	—	—	—	10	2,926	86	—	—	—
Kopparbergs » .........	25	!) 448,746	65	—	—	—	—	—	—	19	2,348	98	2	261	83
Summa	766	4,308,700	63	—	—	—	—	689,000	—	57	13,491	30	4	1,597	63
År 1905.
Norrbottens län.........	206	2,359,893	95	—	—	15	—	1,112,627	84	—	—	_	1	1,043	54
Västerbottens » .........	423	1,072,739	95	—	—	25	—	115,936	60	1	230	77	—	_	_
Jämtlands » .........	103	154,586	99	—	—	—	—	—	—	14	4,119	61	_	_	_
Västernorrlands » .........	61	137,624	57	—	—	—	—	—	—	1	435	71	_	_	_
Gäfleborgs » .........	31	82,263	68	—	—	—	—	—	—	9	2,703	79	—	_	_
Kopparbergs » ...	26	434,413	40	—	—	—	—	—	—	18	2,441	02	1	216	99
Summa	850	4,241,522	54	—	—	40	—	1,228,564	44	43	9,930	90	2	1,260	58
År 1906.
Norrbottens län........	206	2,360,202	90	—	—	15	—	1,122,592	73	—	—	_	1	1,043	54
Västerbottens » ........	423	1,072,739	95	—	—	29		120,345	85	1	230	77	—	—	_
Jämtlands » .........	103	154,586	99	—	—	—	—	—	—	14	4,119	61	—	—	_
Västernorrlands » .........	61	137,624	57	—	—	—	—	—	—	1	435	71	—	—	_
Gäfleborgs » .........	32	82,482	04	—	—	—	—	—	—	8	2,485	43	—	—	—
Kopparbergs » ........	26	434,413	40	—	—	—	—	—	—	17	2,373	92	1	216	99
Summa	851	4,242,049	85	-1	— ]	44 \|	-1	1,242,938	58 1	41 \|	9,645 \|	44 \|	2	1,260 \|	53 1

6	7		8			9			10			11		12
Ecklesiastika	Skogar till all-	Utbrutna		Till bergverkens	Härads allmän-	Kronohemmans	Hufvud-
boställens		männa inrätt-	stockfångst		understöd an-		ningar		och nybyggens	summa
	skogai		ningars hemman		skogar		slagna skogar					skogar
>	Ytvidd	>	Ytvidd	>	Ytvidd	£	Ytvidd		Ytvidd	> 0	Ytvidd	Ytvidd
g- *	hektar	ar	P £	hektar	ar	£	hektar	ar	£	hektar	ar	£	hektar	ar	r*- P,	hektar	ar	hektar	ar
36	20,001	47				9	57,806	41	i	14,103	56	14	286,373	81				3,302,208	51
36	16,335	72	_	—	—	39	32,442	39	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1,315,369	03
61	49,850	88	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	199,850	27
70	28,475	19	—	—	—	21	29,586	51	—	—	—	—	—	—	—	—	—	197,273	83
64	22,177	Öl	—	—	—	—	—	—	i	326	70	1	44,502	85	—	—	—	148,712	96
72	23,536	29	3	222	43	—	—	—	5	2,683	18	8	212,550	16	—	—	—	690,349	52
375	160,376	56	3	222	43	69	119,835	31	7	17,113	44	23	543,426	82	—	—	—	s) 5,853,764	12
37	20,798	85				5	35,047	23	1	14,103	56	18	295,722	08	_	_	_	3,839,236	55
34	17,897	97	_	—	—	23	18,370	96	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1,225,176	25
61	53,859	26	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	212,565	86
70	28,530	84	—	—	—	21	29,039	94	—	—	—	—	—	—	—	—	—	195,631	01
64	22,435	99	1	33	70	—		—	1	326	70	2	44,502	85	—	—	—	152,266	71
74	23,666	77	5	465	23	—	—	—	5	2,275	31	8	212,550	16	—	—	—	676,028	88
340	167,189	18	6	498	93	49	82,458	13	7	16,705	57	28	552,775	09	—	—	—	4) 6,300,905	31
37	20,798	85				5	35,047	23	1	14,103	56	18	295,722	08		_	_	3,849,510	39
34	17,897	97	_	—	—	23	18,370	96										1,229,585	50
61	53,859	26																212,565	86
70	28,530	84	—	—	—	21	29,039	94										195,631	06
64	22,419	96	1	33	70	—	—	—	1	326	70	2	44,502	85	—	—	—	152,250	68
74	23,666	77	5	465	23	—	—	—	5	2,275	81	8	224,902	08	—	—		688,313	70
340	\| 167,173	1 15	1 6	\| 498	1 93	49	\| 82,458	1 13	1 7	\| 16,705	1 57	\| 28	\| 565,127	I oi	I —	I -	I-	\|4) 6,327,857	!19

		1			2			3			4		5
Kronoparker	Kronans flyg-sands plante-ringar	Kronoöfverlopps-marker samt oaf-vittrade krono-marker, som efter slutad afvittring anses förblifva kronans tillhörig-het	Kungsgårdars m. fl. för statsverket ut-arrenderade eller ai kronan disponerade egendomars skogar samt af tjänstinne-hafvare ännu dispo-nerade militie-boställen	Civila boställens skogar
	r	Ytvidd		Ytvidd	r	Ytvidd	£	Ytvidd	t	Ytvidd
		hektar	ar	ct- p,	hektar	ar	c*- SO-	hektar	ar		hektar	ar	E	hektar	ar
År 1907.
Norrbottens län.........	206	2,368,274	81	—	—	15	—	1,114,820	18	_	_		i	1,043	54
Västerbottens » .........	435	1,077,409	83	—	—	18	—	119,209	24	1	230	77	_
Jämtlands » ......... •	103	159,265	—	—	—	—	—	—	—	14	4,119	61	_
Västernorrlands » .........	61	137,624	57	—	—	—	—	—	_	1	435''	71	_
Gäfleborgs » .........	32	82,482	04	—	—	—	—	—	—	8	2,355	32	_
Kopparbergs » .........	26	434,505	33	—	—	—	—	—	—	16	2,281	99	i	216	99
Summa	CO CD 00	4,259,561	58	—	—	33	—	1,234,029	42	40	9,423	40	2	1,260	53
År 1908.
Norrbottens län.........	206	2,368,301	69	—	—	15	—	1,114,820	18	_	_	_	1	1,043	54
Västerbottens » .........	434	1,076,914	66	—	—	19	—	119,704	41	1	230	77	_
Jämtlands » .........	104	159,803	58	—	—	—	—	—	—	14	4,119	61	_
Västernorrlands » .........	61	137,624	57	—	—	—	—	—	_	1	435	71	_
Gäfleborgs » .........	32	82,482	04	—	—	—	—	—	—	8	2,355	32	_
Kopparbergs » .........	28	441,089	33	—	—	—	—	—	—	15	1,960	99	1	216	99
Summa	865	4,266,215	87	—	—	34	—	1,234,524	59	39	9,102	40	2	1,260	53
År 1909.
Norrbottens län.........	206	2,369,206	84	—	—	15	_	1,114,527	92	_			1	1,043	64
Västerbottens » .........	434	1,076,915	11	—	—	19	—	119,704	41	1	230	77
Jämtlands » .........	104	160,317	57	—	—	—	—	_	_	14	4,119	61
Västernorrlands » .........	61	137,624	67	—	—	—	—	—	_	1	, 435	71	_
Gäfleborgs » .........	32	82,482	04	—	—	—	—	—	—	8	2,355	32	_
Kopparbergs *» .........	28	441,112	19	—	—	—	—	—	—	14	1,768	23	1	216	99
Summa] 865 \|	4,267,658 \|	32 1	— 1	— \|	34 \|	— \|	1,234,232	33 \|	38	8,909	64 \|	2	1,260	63

6	7		8	1		9	\|		10	\|		11		12
			Skogar till all-
Ecklesiastika	männa inrätt-	Utbrutna		Till bergverkens	Härads-		Kronohemmans	Hufvud-
boställens		ningars hem-	stockfångst-		understöd an-	allmänningar	och nybyggens	summa
	skogax			man.			skogar		slagna skogar				skogar
fr	Ytvidd	fr	Ytvidd	fr	Ytvidd	fr	Ytvidd	fr	Ytvidd	fr	Ytvidd	Ytvidd
£	hektar	ar	E-	hektar	ar	E	hektar	ar	E	hektar	ar	E	hektar	ar	et- P	hektar	ar	hektar	ar
37	20,798	35				5	35,047	23	i	14,103	56	18	295,722	08				3,849,809	! 75
35	18,072	87	—	—	—	22	16,571	94	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1,231,494	65
61	53,859	26																217,243	87
70	28,530	84	—	—	—	21	29,039	94										195,631	06
64	22,419	96	i	33	70	—	—	—	i	326	70	2	44,502	85	—	—	—	152,120	57
74	23,666	77	5	465	23	—	—	—	5	2,275	31	8	224,902	08	—	—	—	688,313	70
341	167,348	05	6	498	93	48	80,659	11	7	16,705	57	28	565,127	01	—	—	—	«) 6,334,613	60
37	20,798	35				5	35,047	23	1	14,103	56	18	295,722	08				3,849,836	] 63
35	18,072	87	—	—	—	22	16,571	94										1,231,494	65
61	53,859	26																217,782	45
70	28,530	84	—	—	—	21	29,039	94										195,631	06
64	22,419	96	1	33	70	—	—	—	1	326	70	2	44,502	85	—	—	—	152,120	57
74	23,666	77	5	465	23	—	—	—	5	2,275	31	8	224,902	08	—	—	—	694,576	70
341	167,348	05	6	498	93	48	80,659	11	7	16,705	57	28	565,127	01	—	_		*) 6,341,442	06
37	20,798	35				5	35,047	23	1	14,103	56	18	295,722	08				3,850,449	67
35	18,072	87	_	_	—	22	16,571	94										1,231,495	i 10
61	53,842	76																218,279	1 94
70	28,620	77	—	—	—	21	29,039	94										195,720	, 99
64	22,419	96	1	33	70	—	—	—	1	326	70	2	44,502	85	—	—	—	152,120	j 57
74	23,666	77	5	465	23	—	—	—	5	2,275	1 31	8	224,902	08	—	—	1 —	694,406	i 80
341	\| 167,421	1 48	1 6	\| 498	93	\| 48	\| 80,659	1 11	1 7	16,705	1 57	\| 28	565,127	01	\| —	—	1-	\| 4) 6,342,473	1 07

	1	2		3			4			5
Kronoparker	Kronolägenbeter, bolmar och skär	Kronoöfverlopps-marker samt oaf-vittrade krono-marker, som efter slutad afvittring anses förblifva kronans tillbörig-bet	Kungsgårdars m. fl. för statsverket ut-arrenderade eller af kronan disponerade egendomars skogar samt af tjänstinne-bafvare ännu dispo-nerade militie-boställen	Civila boställens skogar
	fr	Ytvidd	> P	Ytvidd	fr	Ytvidd	>	Ytvidd	>	Ytvidd
	£	bektar	ar	ft-	bektar	ar	e+- P	bektar	ar	rf- P	bektar	ar	P	bektar	ar
År 1910.
Norrbottens län.........	—	2,372,309	95	—	2,496	13	—	1,097,555	46	_	_	_	_	1,403	54
Västerbottens > .........	—	1,088,377	59	—	8	—	—	119,210	35	—	230	77	—	_	_
Jämtlands » ........	—	137,837	33	—	8	17	—	—	_	—	1,669	92	_	_	_
Västernorrlands » .........	—	155,833	45	—	435	71	—	15	_	—	—	_	_	21	_
Gäfleborgs » .........	—	80,681	69	—	269	03	—	—	—	—	2,085	12	—	218	99
Kopparbergs » .........	—	444,813	11	—	—	—	—	—	—	—	1,523	90	—	46	88
Summa	—	4,279,853	02	—	3,217	04	—	1,216,780	81	—	5,509	71	—	1,330	41

*) Arealen ej angifven.

2) Den i jämförelse med motsvarande siffra för år 1905 höga siffran finner sin förklaring uti att i siffran för
år 1900 innefattas hela Klotens kronopark, hvilken till afsevärd del är belägen i Örebro län.

s) I denna summa är icke inräknad arealen för kronohemmans och nybyggens skogar, approximativt beräknad
till 1,132,244.7 9 hektar.

4) I denna summa är icke inräknad arealen för kronohemmans och nybyggens skogar.

6) I denna summa är icke inräknad arealen för renbet esfjällens skogar, i berättelsen angifven till 1,051,064.8 8 hektar

	6			7			8			9		10		11		12
			Skogar till all-
Ecklesiastika	männa inrätt-	Utbrutna		Till bergverkens	Allmännings-	Kronohemmans	Hufvud-
boställens		ningars hem-	stockfångst		understöd an-		skogar		och nybyggens	summa
	skogar			man			skogar		slagna skogar					skogar
	Ytvidd	&■	Ytvidd	t	Ytvidd	r	Ytvidd	r	Ytvidd	&•	Ytvidd	Ytvidd
E	hektar	ar	E	hektar	ar	ct- p	hektar	ar	ct-	hektar	ar	E	hektar	ar	et- P	hektar	ar	hektar	ar
	20,715	32					31,437	53		17,649	66		295,010	66		674,227	35	4,519,990	98
—	18,141	98	—	—	—	—	4,318	21	—	—	—	—	—	—	—	46,358	39	1,278,497	81
—	52,089	Öl	—	597	35													210,574	61
—	28,566	64	—	—	—	—	29,039	94										197,688	80
—	22,436	69	—	99	04	—	—	—	—	326	70	—	45,574	66	—	—	—	154,008	56
—	23,633	41	—	464	56	—	—	—	—	2,233	56	—	221,731	11	—	—	—	694,649	80
—	165,583	05	—	1,160	95	—	64,795	68	—	20,209	92	—	562,316	43	—	720,585	74	6) 7,055,410	56

Komplettering af uppgifter enligt kungl. domänstyrelsens berättelse

Distrikt, revir och kronopark	HushålJnings- plan	Inägor	Skogsmark	Impedi ment	-	Summa	Däraf indelade utgången
fast- ställd är	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
Luleå distrikt.
Pajala revir.
Muonio bl. I—VII ............	1909	09—18	5	—	29,062	96	6,075	70	35,143	65
S:a areal för revir		—	407	25	86,542	59	68,852	41	155,802	26	—	—	—	—
Torneå revir.
S:a areal för revir	—	—	272	37	70,132	47	34,769	64	105,174	48	—	—	—	—
Tärendö revir.
Narken, bl. I ..................	1909	06—26	—	_	3,699	20	1,372	95	5,072	15
>, II .................	1909	06—25	—	—	5,182	10	1,744	88	6,926	98
Limingojftrvi, V:a skiftet......	1908	06-24	64	64	4,445	66	1,677	50	6,177	80
S:a areal för revir	—	—	715	96	96,014	19	53,899	45	150,629	60	—	—	—	—
Juckasjärvi revir.
S:a areal för revir	—	—	—	—	81,619	27	159,454	57	190,073	84	—	—	—	—
Gellivare revir.
Valtio, bl. II.....................	1906	06—24	—	—	4,885	80	3,363	55	8,249	35
S:a areal för revir	—	—	—	—	81,776	27	50,076	48	131,852	70	—	—	—	—
Båneträsks revir.
S:a areal för revir	—	—	—	—	49,491	89	32,839	91	82,331	80	—	—	5,713	70
Ängeså revir.
Lina, bl. VI ....................	1906	05—24	_	_	4,450	95	1,053	80	5,504	75
Leipipir, bl. VI..................	1909	09—28	—	—	2,444	47	2,782	98	5,227	45
„ v..................	1908	07—26	—	—	3,361	51	2,042	68	5,404	19
» IV..................	1908	07—26	—	—	2,772	90	1,584	57	4,357	47
Högmyran bl. II ...............	1909	03—22	—	—	5,179	26	4,672	41	9,851	67
S:a areal för revir	—	—	—	—	65,814	48	55,185	52	121,000	—	—	—	—	—
Kalix revir.
Tallberget ........................	1908	08—27	_	_	2,434	25	503	25	2,937	50
Svartträsk bl. I ..............	1909	09—28	10	34	4,177	69	1,707	65	5,895	68
» » 11 .............	1909	09—28	—	—	1,369	47	595	—	1,964	47
S:a areal för revir	—		63	56\| 73,629	08	46,243	24	119,935	88	—	—	—	—

Bil. 2.

år 1905 i afseende å arealer och hu sliålln i ngsplaner intill Vi 1911.

men plan Vi 1911 för	Däraf indelningsplaner gällande för		Däraf	oindelade
impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi ment	-	Summa	inägor	skogsmark	impedi ment		Summa
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har ar	Har	ar
				141	93	76,658	90	21,142	44	97,943	27	265	82	9,883	69	47,709	97	57,858	98
—	—	—	—	144	—	53,731	04	28,556	Öl	82,431	55	128	37	16,401	43	6,213	13	22,742	93
—	—	—	—	196	60	69,833	69	30,218	73	100,249	02	519	36	26,180	50	23,680	72	50,380	58
												-	—	81,619	27	108,454	57	190,073	84
—	—	—	—	—	—	69,520	83	33,905	14	103,425	97	—	—	12,255	44	16,171	29	28,426	73
3,552	73	9,266	43	—	—	38,962	14	21,287	18	60,249	32	—	—	4,816	05	8,000	—	12,816	05
—	—	—	—	—	—	42,412	97	26,239	86	68,652	88	—	—	23,401	51	28,945	66	52,347	17
				33	90	46,137	84	27,099	83	73,271	55	29	66	27,491	19	19,143	..	46,664	28

Distrikt, revir och kronopark	Hushållnings- plan	Inägor	Skogsmark	Impedi- ment	Summa	Däraf indelade utgången
fast- ställd år	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
Bodens revir.
Näsberg ...........................	1907	06—25	_	—	215	48	306	27	521	75
Risberg ..........................	1907	06—25	—	—	1,829	—	419	25	2,248	25
S:a areal för revir	—	—	650	08	71,682	20	18,743	97	91,076	25	344	25	29,267	45
Båneå revir.
S:a areal för revir	—	—	302	20	66,060	40	24,633	25	90,995	S5	65	28	20,745	40
Storbackens revir.
Vuodnaberg........................	1909	09—28	36	2 2	3,082	75	401	01	3,519	98
Svartberget .....................	1909	09—28	—	—	2,981	2 8	468	15	3,449	43
S:a areal för revir	—	—	15	62	65,508	83	53,015	55	118,540	—	—	—	—	—
Pärlälfvens revir.
Pärlan, bl. I ..................	1906	06—15	_	_	2,555	62	595	26	3,950	88
» > VI ..................	lQOf>	05 24			2 844		835	20	3,679	80
» » VII ..................	1906	06—15	_	_	5''964	53	3,938	18	9,902	71
» » VIII ..................	1908	09—28	—	—	10,338	87	3,264	44	13,603	31
» » IX ..................	1908	08—27	8	02	6,422	85	2,077	55	8,508	42
» » IV .................	1908	09—28	5	53	3,814	75	1,280	85	5,101	13
» » III ...............	1910	09—28	5	75	4,846	98	1,782	27	6,634	95
S:a areal för revir	—	—	12	—	45,434	19	33,134	46	78,580	65	—	—	—	—
Jockmocks revir.
Görjeå, bl. II .................	1907	07—26	—	63	5,214	07	1,466	06	6,680	76
» > III ..................	1906	07—26	5	20	3,696	18	1,344	02	5,045	40
» » VIII .................	1908	08—27	—	—	5,746	06	1,648	32	7,394	88
(andel af Pajerim by)	1910	09—28	—	—	448	77	77	93	526	70
Storberget .....................	1909	09—28	—	—	1,633	18	152	35	1,785	53
Högheden ........................	1909	09—28	5	—	452	71	119	08	576	74
S:a areal för revir	—	—	16	—	57,198	15	27,234	Sb	84,449	—	—	—	—	—
S:a areal för distrikt	—	—	2,455	04	910,903	96	607,083	25	1,520 442	25	w	53	55,726	55
Skellefteå distrikt.
Vargiså revir.
S:a areal för revir	—	—	522	09	88,092	85	68,606	89	157,221	83	—	—	—	—
Malmesjaurs revir.
Ljusträsk, bl. 1 ...............	1910	10—29	14	70	4,128	90	1,237	87	5,381	47
» »II	1909	08—27	3	75	4,404	76	938	76	5,347	87
» » III ...............	1909	08—27	8	62	4,431	25	1,340	46	5,780	33
» »IV	1909	09—29	11	63	4,166	15	1,037	40	5,215	18
. » V ...............	1909	05—24	3	50	3,220	55	825	50	4,049	55

men plan Vi 1911 för	Däraf indelningsplaner gällande för			Däraf	oindelade
impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi- ment	Summa
\| Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ai	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
i 7,083	77	36,695	47	169	36	23,030	90	5,681	08	28,881	1 34	136	47	19,383	85	5,979	12	25,499	\|4*
'' 4,847	45	25,658	13	79	77	30,912	34	14,439	96	45,432	07	157	15	14,402	66	5,345	84	19,905	16 o
\| —	—	—	—	40	22	17,281	—	7,336	94	24,658	16	—	—	48,227	83	45,654	Öl	93,881	34
j	—	—	—	22	G2	44,802	17	16,368	62	61,193	41	—	—	632	02	16,755	22	17,387	24
				10	83	21.376	04	5,485	81	26,872	68	5	17	35,822	11	21,749	04	57,576	3 2
15,483	95	71,620	03	839	23	*»34,659	86	337,762	08	773:261	17	1,241	50	sa-sTr	55	353,802		6OT"	05
				1								522	09	88,092	85 '' \|	68,606	8 9	157,221	83

Distrikt, revir och kronopark	Hushållnings- plan	Inägor	Skogsmark	Impedi ment		Summa	Däraf indelade utgången
fast- ställd år	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
Granliden...........................	1904	05-24			6,114	75	2,516	28	8,631	03
Långdalen, bl. I ...............	1907	05—24	4	—	5,725	35	1,424	97	7,154	38
» » II ...............	1907	05—24	8	48	5,825	38	2,464	69	8,298	55
Abram, » I ...............	1910	09—28	17	58	5,156	65	1,799	—	6,973	83
» * 11 ...............	1907	07—26	4	64	2,629	98	778	44	3,413	06
S:a areal för revir	—	—	585	86	136,500	—	87,574	59	224,660	45	—	—	13,000	—
Öfre Byske revir.
Jerfolandet, bl. I .........	1907	05—24	1	75	4,030	12	431	77	4,463	64
» » II .........	1907 ■	05—24	175	12	7,359	24	1,617	66	9,152	02
» » III .........	1907	06—25	8	39	6,662	—	2,225	58	8,895	92
» » IV .........	1907	06—25	—	—	4,467	25	1,558	99	6,026	24
Veståsen, » I .........	1907	07—26	4	13	5,365	67	860	76	6,230	56
» » II .........	1907	07—26	—	—	3,983	—	1,014	35	4,997	35
» » III .........	1907	07—26	4	30	3,114	—	1,158	82	4,277	12
Lomträskvattnet,» II .........	1907	05—24	4	60	1,915	44	416	98	2,336	97
» »III .........	1907	05—24	—	—	2,819	86	1,517	65	4,337	Öl	*
Donkaberget .....................	1910	10—29	1	—	2,232	35	372	95	2,606	80
S:a areal för revir	—	—	317	15	75,546	85	56,721	62	132,585	6 2	—	—	—	—
Arvidsjaurs revir.
Sandberget .......................	1908	06—25	—	—	2,643	69	556	69	3,200	38
Vågträsk...........................	1910	11—30	—	—	1,894	77	498	98	2,393	75
Afvaviken, bl. I ...............	1906	06—25	4	78	4,985	56	1,674	29	6,664	63
> » II ..............	1908	06—25	—	62	4,158	81	1,300	66	5,460	09
S:a areal för revir	—	—	72	24	70,810	93	52,197	46	123,080	63	—	—	—	—
Älfsby revir.
Krongård...........................	1903	02—21	3	40	243	12	37	04	283	56
Sta areal för revir	—	—	434	85	76,332	42	13,756	34	90,523	61	56	60	15,222	48
Piteå revir.
Piteå, bl. III .....................	1904	03—22	6	14	2,292	61	936	60	3,235	25
Petbergsliden ...................	1910	10—29	9	25	969	84	277	89	1,256	98
Storträskliden	1909	09—28	46	49	1,867	59	243	17	2,157	25
Högliden ........................	1909	09—28	6	25	997	39	112	73	1,116	37
Skomanstjälen ..................	1910	10—29	—	—	1,142	23	136	87	1,279	10
Jöfre Sandön .....................	1910	10—29	—	—	234	3 7	66	44	300	81
Sta areal för revir	—	—	222	58	82,001	18	29,155	80	111,379	56	—	—	—	—
Jörns revir.
Dalliden ...........................	1910	10—29	—	—	503	80	68	80	572	60
Bredträskliden ..................	1910	10—29	4	71	1,356	85	161	89	1,522	85
Sta areal för revir	—	—	\| 26	30	58,508 \|54	24,622	76	83,157	60	19	30	28,297	79

men plan ''/i 1911 för	Däraf indelningsplaner gällande för		Däraf	oindelad	e
impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi ment	-	Summa	inägor	skogsmark	impedi ment	-	Summa
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	1 ar
9,250	—	22,250	—	76	90	45,803	72	14,363	37	60,243	99	508	96	77,696	28	63,961	22	142,166	46
—	—	—	—	199	29	48,462	52	12,795	22	, 61,457	03	117	86	27,084	33	43,926	40	71,128	59
—	—	—	—	5	40	13,682	83	4,030	62	17,718	85	66	84	57,128	10	48,166	84	105,361	7S
3,218	08	18,497	06	143	40	10,161	23	1,158	61	11,463	24	234	95	50,948	71	9,379	65	60,563	31
—	—	—	—	130	63	63,327	17	17,272	26	80,730	06	91	95	18,674	Öl	11,883	54	30,649	50
12,463	35	40,780	44	4	71	7,204	10	2,734	44	9,943	25	2	29	23,006	65	9,424	97	32,433	91

Distrikt, revir och. kronoparlc	Hus hållnings-plan	Inägor	Skogsmark	Impedi ment		Summa	Däraf indelade utgången
fast- ställd år	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
Norsjö revir.
Malådalen bl. I o. II ........	1909	08—27	1	82	10,120	62	1,726	08	11,848	52
Fårbäckheden ..................	1910	09—28	4	24	475	—	371	94	851	18
Slåppliden ......... ..............	1908	06—25	31	70	3,822	59	1,617	45	5,471	7-1
S:a areal för revir	—	—	56	35	63,011	40	26,583	81	89,651	66	7	65	5,212	73
Burträsks revir.
Dalkarlså ........................	1910	11—30	_	_	985	74	813	32	1,799	06
Stormyrbrännan ...............	1908	08—27	—	—	536	95	211	80	748	75
Röjmyrberget.....................	1910	10—29	—	—	325	57	62	65	388	22
Björnberget........................	1910	11—30	1	05	1,560	28	123	67	1,685	—
S:a areal för revir	—	-	95	51	20,708	88	9,331	57	30,135	96	—	—	1,131	75
S:n areal för distrikt	_	—	2,33ä	63	671,813	05	368,550	84	1,042,396	52	Sil	45	62,864	75
Umeå distrikt.
Degerfors revir.
Storbrånet ........................	1910	08—27	_	_	763	68	179	57	943	25
Ramsbrännan.....................	1908	07—26	—	—	178	25	58	75	237	_
Gamliden...........................	1909	08—27	—	—	241	50	14	—	255	50
Gällmyråsen .....................	1908	07—26	—	—	341	17	58	52	399	69
Ralberget ........................	1910	08—27	—	—	2,175	13	227	61	2,402	74
Fågelhvinberget................	1909	08—27	—	—	283	21	135	89	419	10
Bastuliden ........................	1908	07—26	4	50	372	98	29	44	406	92
Aggberget ........................	1909	08—27	—	—	1,139	46	99	—	1,238	46
Surtjälen...........................	1910	10—29	6	25	540	70	47	45	594	40
Pyttisberget .....................	1910	09—28	3	76	871	68	99	86	974	80
S:a areal för revir	—	—	139	94	47,811	19	16,404	16	64,335	29	27	08	8,067	81
Norra Lycksele revir.
S:a areal för revir	—	—	20	05	92,301	61	35,674	26	127,995	92	4	80	42,997	49
Södra Lycksele revir.
Nordanås bl. II..................	1908	06—25	—	—	3,462	70	545	60	4,008	30
S:a areal för revir	—	—	109	95	75,532	61	16,422	54	92,065	10	2	01	18,898	43
Asele revir.
Simsjölandet bl. 1—IV ......	1907	06-25	17	80	11,262	58	3,016	22	14,296	60
S:a areal för revir	—	—	109	93	82,355	56	19,191	78	101,657	27	34	35	25,596	10
Sorsele revir.
S:a areal för revir	—	—	7	25	22,873	—	16,944	11	39,824	36	2	—	4,553	94
Stensele revir.
S:a areal för revir	—	—	27	81	88,017	94	67,916	07	155,961	02	—	—	—	—

men plan J/i 1911 för	Däraf indelningsplaner gällande för	Däraf oindelade
impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi- ment	Summa
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	1 jar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
829	68	6,050	06	45	98	43,768	83	13,955	58	57,770	39	2	72	14,029	84	11,798	55	25,831	u
221	05	1,352	80	1	05	3,408	'' 154	1,211	44	4,621	03	94	46	16,168	59	7,899	08	24,162	13
25,982	16	88,930	31	607	36	&5,818	94	67,521	54	303,947	84	1,642	12	372,829	36	275,047	14	649,518	62
3,879	65	11,974	54	49	04	12,273	88	1,076	12	13,399	04	63	82	27,469	50	11,448	39	38,981	71
13,128	64	56,130	93									15	25	49,304	. 12	22,545	62	71,864	99
4,270	65	23,171	09	68	71	41,149	89	7,256	57	48,475	17	39	23	15,484	29	4,895	32	20,418	84
4,743	78	30,374	23	61	79	53,087	80	11,786	5 2	64,936	11	13	79	3,671	66	2,661	48	6,346	93
1,662	84	6,218	18									5	25	18,319	06	15,281	8 7	33,606	IS
—	—	—	—	19	75	45,267	05	9,626	40	54,913	20	7	26	42,750	89	58,289	67	101,047	S 2

Distrikt, revir och kronopark	Hushållnings- plan	Inägor	Skogsmark	Impedi ment		Summa	Däraf indelade utgången
fast- ställd år	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	arl	Har \|	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
Vilhelmina revir.
Skorne........ ..................	1910	10—29	1	50	2,716	25	5,270	_	7,987	75
Malgomajlandet ..............	1908	06—25	30	60	13,189	24	6,220	99	19,440	83
S:a areal för revir	—	—	140	69	75,453	95	37,170	—	112,764	64	—	—	—	—
Fredrika revir.
Skardaåsen........................	1906	06—25	_	_	446	36	29	57	475	93
Vargalandet .....................	1907	07—16	—	—	4,013	36	324	06	4,337	4 2
Hvittanliden bl. L...............	1906	06—25	_	_	2,879	90	963	26	3,843	16
Örålandet bl. 1 o. II............	1906	06—25	—	—	5,439	20	1,546	57	6,985	77
S:a areal för revir	—	—	23	29	57,589	14	17,887	23	75,499	66	—	—	—	—
Bjurholms revir.
Västansjöliden ..................	1908	06—25	—	_	757	20	23	40	780	60
Loberget ...........................	1908	07—26	—	—	576	20	182	90	759	10
Mårdbäcksheden ...............	1907	07—26	—	—	390	10	207	—	597	10
S:a areal för revir	—	—	123	76	24,230	10	16,389	03	40,742	89	—	—	—	—
Anundsjö revir:
S:a areal för revir	—	—	18	01	22,269	90	3,905	65	26,193	56	11	87	9,518	40
S:a areal för distrikt	—	—	7!»	88	588,435	—	247,904	83	837,059	71	8‘i	11	109,632	17
Mellersta Norrlands
distrikt.
Tåsjö revir.
Låjtavare...........................	1906	06—25	—	—	12,314	90	2,724	58	15,039	4S
Saxåmon ...........................	1908	08—27	—	—	7,299	75	999	74	8,299	49
Blajkfjället ........................	1907	06—25	8	65	8,322	90	8,386	23	16,717	78
Häggåskilen .....................	1910	08—27	4	50	665	60	202	71	872	81
Röjningsberget ..................	1910	09—28	—	—	324	34	—	—	324	34
Fågelberget........................	1910	09—28	—	—	2,254	85	702	51	2,957	36
S:a areal för revir		—	440	20	68,342	56	25,601	51	94,384	27	131	39	19,720	91
Junsele revir.
Tunåsen ..........................	1906	05—24	1	43	391	95	48	05	441	43
S:a areal för revir		—	26	96	26,523	25	6,258	38	32,808	59	—	—	—	—
Härnösands revir.
Östra Oxsjö .....................	1906	07—26	—		2,347	42	996	02	3,343	44
Västra Laxsjö ..................	1908	08—27	—		1,317	57	616	09	1,933	66
S:a areal för revir		-	1 -	—	j 13,996	18	4,261	;34	18,257	52	—	—	1,885	88

men plan ‘/i 1911 för	Däraf indelningsplaner gällande för			Däral	oindelade
impedi ment		Summa	inägor	skogsmark	impedi ment		Summa	inägor	skogsmark	impedi ment		Summa
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	a r	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har !	ar
—	—	—	—	140	69	75,365	81	29,258	23	104,764	73	—	—	88	14	7,911	77	7,999	91
—	—	—	—	23	2 9	57,589	14	17,887	23	75,499	66
—	—	—	—	36	67	10,494	51	3,715	09	14,246	27	87	09	23,735	59	2,673	94	26,496	62
1,587	26	11,117	53	6	14	12,751	50	2,318	39	15,076	03
29,27&	2 2	138,98é	50	406	08	«507,979	58	82,9^4	55	391310	21	231	69	180,823	25	iäö,<6§	06	306,7lå
6,344	72	26,197	02	13	15	31,182	34	13,015	77	44,211	26	295	66	17,439	31	6,241	02	23,975	99
—	—	—	—	8	61	22,834	99	5,496	34	28,339	94	18	35	3,688	26	762	04	4,468	65
370	5 7	2,256	45			9,165	92	3,526	63	12,692	60			2,944	38	364	09	3,308	47

Distrikt, revir och. kronopark	Hushållnings- plan	Inägor	Skogsmark	Imped ment	-	Summa		Däraf indelade utgången
fast- ställd år	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	j ar	Har	ar
Medelpads revir.
Hafverö, Snöbergskiftet ......	1908	07—16	_	_	1,912	31	244	86	2,157	17
» Västra Vassnässkiftet	1908	07—16	—	—	463	—	21	50	484	50
» By N:o 2 ..............	1908	07—16	—	—	149	45	134	87	284	32
Vassnäs, Ö:a Vassnässkiftet	1908	08—27	—	—	699	70	43	Öl	742	71
Södra Viken .....................	1909	06—23	1	88	1,200	89	207	34	1,410	11
S:a areal för revir	—	—	81	6 5	22,147	06	2,680	60	24,909	31	—	—	—	—
Norra Jämtlands revir.
Tullingsås ........................	1909	09—18	_	_	585	74	372	01	957	75
Andersön...........................	1910	09—28	39	90	292	27	72	67	404	84
Rödögården........................	1907	06—25	—	20	51	48	26	12	77	80
Hårkaskogen .....................	1908	07—26	10	98	509	69	84	27	604	94
S:a areal för revir	—	—	261	90	16,130	71	5,746	29	22,138	90	18	99	710	04
Östra Jämtlands revir.
Skogen ...........................	1906	03—22	_	_	645	63	76	97	722	60
Näset ..............................	1907	03—22	—	—	307	18	48	40	355	58
Alanäset ...........................	1909	07—26	—	—	1,815	29	231	78	2,046	02
S:a areal för revir	—	—	220	—	19,234	44	3,419	17	22,873	61	75	65	8,609	64
Västra Jämtlands revir.
Jersta ..............................	1906	03—22	_	_	106	51	15	S3	122	34
Högdalen...........................	1906	02—21	1	50	224	21	38	80	264	51
Fjösåsen ...........................	1909	08—27	26	24	401	58	212	84	640	66
S:a areal för revir	—	—	150	05	26,289	26	25,480	75	51,920	06	12	77	8,990	25
Härjedalens revir.
S:a areal för revir	—	—	143	92	38,414	64	8,985	95	47,544	Öl	1	30	2,681	81
S:a areal för distrikt	—	—		68	231,078	10	82,433	99	314,836	77	1W	10	42,598	53
Gäfle—Dala distrikt.
Norra Hälsinglands revir.
S:a areal för revir	—	'' —	160	11	22,467	13	3,643	32	26,270	56	—	—	1,592	61
Västra Hälsinglands revir.
Kronkilen...........................	1908	07—26	_	_	271	43	72	66	344	09
Långvattnet.......................	1908	07—26	—	—	1,298	17	636	03	1,934	20
Voxna Risberg ..................	1910	09—28	—	—	3,286	11	493	39	3,779	50
S:a areal för revir	—	- 1	18 \|68\|	40,805 \|93\|	11,590 j	2 71	52,414	88	—	—	30,247	23

men plan Vi 1911 för	Däral	indelningsplaner gällande för			Däraf	o i	n d e 1 a d	e
impedi- ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi ment	-	Summa	inägor	skogsmark	impedi ment		Summa
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
—	—	—	—	3	35	14,312	23	1,971	21	16,286	79	78	30	7,834	83	709	39	8,622	52
213	53	942	56	217	19	14,586	40	4,328	29	19,131	88	25	72	834	2 7	1,204	47	2,064	46
1,185	43	9,870	72	116	85	8,373	18	1,913	07	10,403	10	27	50	2,251	6 2	320	67	2,599	79
13,317	78	22,320	SO	137	28	13,131	Öl	5,989	85	19,258	14	—	—	4,168	—	6,173	12	10,341	12
972	17	3,655	28	44	33	8,999	20	2,512	89	11,556	42	98	29	26,733	63	5,500	89	32,332	81
22,404	20	65,242	88	540	76	122,585	2 7	38,754	10	161,880	13	543	82	65,894	30	21,275	69	87,713	81
238	96	1,831	57	17	32	14,775	67	2,678	41	17,471	40	142	79	6,098	85	725	95	6,967	59
9,450	74	39,697	97		61	10,350	05	2,080	73	12,431	39	18	07	208	65	58	so	285	52

Distrikt, revir och kronopark	Hushållnings- plan	Inägor	Skogsmark	Impedi- ment	Summa	Däraf indelade utgången
fast- ställd år	gällande under åren	inägor	skogsmark
Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar
Gästriklands revir.
S:a areal för revir	—	—	46	26	5,473	3 9	904	59	6,424	24	24	19	389	64
Kopparbergs revir.
Af Grönsinka.....................	1910	10—29	53	26	1,704	60	588	26	2,346	12
S:a areal för revir	—	—	257	68	8,052	41	2,164	39	10,474	48	75	89	2,690	22
Österdalarnes revir.
Af Älfdalen, Kälkå bl..........	1910	06—25	—	—	7,266	42	1,960	74	9,227	16
S:a areal för revir	—	—	6	08	70,337	17	22,904	67	93,247	92	4	60	61,397	23
Särna revir.
Af Gräfveldalen bl. I—VIII	1908	01—20	26	97	29,308	49	12,316	64	41,652	10
S:a areal för revir	—	—	36	6 2	113,593	63	97,626	59	211,256	84	—	—	22,627	48
Transtrands revir.
S:a areal för revir	—	—	—	—	49,371	51	43,745	78	93,117	29	—	—	10,021	78
Västerdalarnes revir.
Stensbo ...........................	1906	07—26	—	—	155	56	101	75	257	31
S:a areal för revir	—	—	67	26	8,654	3 2	2,164	6 2	10,886	20	—	—	5,962	47
Klotens revir.
Block 18, 19, 20 ...............	1906	06—25	89	79	1,945	68	381	95	2,417	42
» 30, 31, 32 ...............	1907	06—25	194	77	1,912	60	257	34	2,364	71
» 9, af 17 skiftena 1—10	1908	08—27	96	04	1,193	53	291	17	1,580	74
» 10, af 17 » 11—25	1909	09—28	57	03	1,325	58	317	SO	1,699	91
» 7, 8, 11 ..................	1910	10—29	—	—	1,522	92	583	26	2,106	18
S:a areal för revir	—	—	3,354	58	25,545	98	6,488	09	35,388	6 5	—	—	—	—
S:a areal för distrikt	—	—	3,947	27	344,301 \|4 7\| 191,232	32	539,481	06	TÖT	18	134,928	66

men plan >/i 1911 för	Däraf indelningsplaner gällande för		Däraf	o i	n d e 1 a	d e
\| impedi-ment	Summa	inägor	skogsmark	impedi- ment		Summa	inägor	skogsmark	impedi ment		Summa 1 1
Har	ar	Har	ar	Har \|	ar	Har	ar	Har	ar	Har	ar	Har j	ar	Har	ar	Har	ar	Har j	ar
82	71	496	54	22	07	5,083	75	821	88	5,927	70		-	-	—	—	—	—	i
538	89	3,304	50	66	45	2,752	57	730	84	3,549	86	115	84	2,609	62	db 00	66	3,620	12
20,835	99	82,237	82	1	48	8,939	94	2,068	68	11,010	10
8,367	08	30,994	56	36	62	48,054	34	24,409	65	72,500	61	—	—	42,911	81	64,849	S6	107,761	6 7
6,949	17	16,970	95	—	—	13,626	99	17,423	23	31,050	22	—	—	25,722	74	19,373	38	45,096	12
1,903	10	7,865	57	—	—	636	32	255	18	891	50	67	26	2,055	53	6	34	2,129	13
				800	90	13,607	17	3,115	26	17,523	33	2,553	68	11,938	81	3,372	33	17,865	32
Tp66	! 64	n83,399	43	945	45	117,826	80	53,583	86	!172,356	11	P3T	64	91,546	i01	89,281	\|8 2\| 183,725	\|47

Bearbetadt sammandrag af hushållningsplaner för kronoparker i de 5 nordligaste distrikten

för allmänna skogars indelning

	Hushållningsplan				Från lägst afsättningsbara brösthöjdsdimension
Distrikt, revir, kronopark	fast- ställd är		Areal skogs-	Under 21 cm. vid brösthöjd		21—25	cm.	26—30 cm.
gällande år	mark hektar	min. dim.	antal träd	kbm.	min. dim.	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
Luleå distrikt. Pajala revir:
Muonio bl. IX .....................	1905	1903—1912	2,545	—	—	—	—	—	—	38,822	16,927
» » I .....................	1909	1899—1918	4,512	—	—	—	25	11,694	4,843	58,408	30,847
» » II .....................	1909	1899—1918	5,428	—	—	—	25	11,008	4,535	57,161	30,223
» » III .....................	1909	1899—1918	5,532	—	—	—	25	22,370	9,280	98,872	52,284
» » IV .....................	1909	1899—1918	4,780	—	—	—	25	14,321	5,931	74,229	39,145
» » V .............	1909	1899—1918	1,892	—	—	—	25	5,391	2,253	25,301	13,404
» » VI .....................	1909	1899—1918	2,653	—	—	—	25	8,114	3,358	36,864	19,461
» » VII .....................	1909	1899—1918	4,265	—	—	—	25	8,889	3,693	35,869	19,016
Tårendö revir:
Västra Limingojärvi..........	1908	1905—1924	4,446	20	34,667	8,250	—	141,851	44,682	88,816	28,776
Narken bl. I....................	1909	1906—1925	3,525	20	23,501	2,493	21	106,608	21,322	85,410	37,643
» » II........................	1909	1906—1925	5,130	20	34,998	3,707	21	151,837	30,367	110,168	48,519
Torneå revir:
Karl Gustaf.......................	1905	1905—1924	1,505	—	_■	_	21	27,920	7,395	18,371	7,650
Hietaniemi ......................	1907	1906—1915	277	—	—	—	21	8,014	2,340	4,239	1,671
Ängeså revir: Högmyren .......................	1909	1903—1922	5,179				21	123,697	30,921	83,715	41,710
Leipipir bl. VI .............	1909	1909—1928	2,444	—	—	—	25	11,134	2,901	41,378	17,303
» > V ........	1908	1907—1926	3,361	-	—	—	25	13,145	1,751	46,591	23,781

Därjämte har uppskattats under afsättnigsbar dimension: 20 cm. 10,438 träd—2,755 kbm.
21—25 cm. 47,178 träd-12,465 kbm.

* Ingen afverkning.

Bil. 3.

(Norrland och Dalarna), upprättade åren 1901—1909 enligt Domänstyrelsens bestämmelser
till ordnad timmerblädning.

uppskattadt virkesförråd	Omloppstid	Årlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar från-räknade) enligt fastställd bushållningsplan	ö ° ® ® a ** e‘ c» ST - TD 3» 0^.-5 £ 3^''® ® j? t» \| 5= SK 8 vSf a*: . -.2.
31 cm.—oo	Summa	Däraf utgjorde vid tiden för uppskatt-	Växt- tid	För- yng- rings- tid
antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. pr bar	Salu- dug- ligt virke •/«	Ej sa-ludug-liga toppar 7»	kbm.	kbm. pr bar	i °/o af salu-dugligt vir-kesförråd	7o förhöj-ning k nor-malformeln
34,996	28,453	73,818	45,380	241	95	5	200	40	358	0.14	0.83		26
94,321	77,945	164,423	113,635	25	95	5	170	20	2,131	0.4 7	1.93	88	57
88,189	73,268	156,358	108,026	20	95	5	170	20	2,103	0.3 9	2.05	95	60
98,590	81,017	219,832	142,581	26	94	6	170	20	3,088	0.55	2.29	118	79
91.021	73,841	179,571	118,917	25	95	5	170	20	1,535	0.3 2	1.37	30	43
26,286	21,222	56,978	36,879	20	94	6	170	20	_*	—	—	—	—
17,929	13,803	62,907	36,622	14	93	7	170	20	_*	—	—	—	—
18,509	14,534	63,267	37,243	9	93	7	170	20	362	O.os	1.04	—	52
40,757	24,607	306,091	106,315	24	78	22	200	_	1,148	0.26	1.39	39	109
55,682	45,100	271,201	106,558	30	85	15	180	20	1,100	0.3 0	1.20	25	57
64,160	52,590	361,163	135,183	26	85	15	180	20	1,400	0.27	1.21	25	64
2,078	1,368	48,369	16,413	11	87	13	240	_	320	0.21	2.23	—	383
1,002	645	13,255	4,656	17	85	15	180	—	79	0.28	2.01	—	26
75,878	66,724	283,290	139,355	27	84	16	180	—	1,601	0.30	—	23	55
37,197	32,085	89,709	52,289	21	85	15	180	—	795	0.3 2	1.79	60	57
30,299	26,361	90,035	51,893	15	81	19	160	20	498	0.15	1.17	—	42

	Hushållningsplan				Från lägst afsättningsbara brösthöjdsdimension
Distrikt, revir, kronopark	fast- ställd år		Areal skogs-	Under 21 om. vid brösthöjd		21-25	cm.	26—30 om.
gällande år	mark hektar	min. dim.	antal träd	kbm.	min. dim.	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
Kalix revir:
Tallberget bl. I.....................	1908	1908—1917	2,434	—	—	—	21	111,279	30,757	68,742	30,247
Svartträsk » I...................	1909	1909—1928	4,178	—	—	—	23	72,347	24,160	81,213	40,846
> » II.....................	1909	1909—1928	1,369	—	—	—	23	18,213	6,330	18,041	9,352
Råneå revir: Björnberg..............................	1903	1900—1919	1,567	—	—	—	21	53,216	11,887	34,522	13,101
Bodens revir:
Näsberg ..................... .......	1907	1906—1925	215	20	459	91	—	2,273	575	1,081	452
Risberg.................................	1907	—	1,829	20	16,595	3,375	—	65,356	19,940	36,832	18,231
Lilla Lappträsk.....................	1903	1902—1921	793	—	—	—	21	44,272	11,202	15,637	6,708
Storbackens revir:
Ranesvare bl. III ..................	1904	1904—1923	2,021	—	—	—	—	—	—	44,759	25,824
» » IV ..................	1904	1904-1923	2,355	—	-	—	—	—	—	47,956	27,101
Vuodnaberg...........................	1909	1909—1928	3,083	—	—	—	21	83,942	23,760	69,239	34,256
Pärlälfvens revir:
Pärlan bl. I = Råvivaretrakten	1906	1906—1915	2,556	—	—	—	—	—	—	22,549	11,656
> » II = Laddonlandet...	1904	1905—1924	2,347	—	—	—	—	—	—	23,662	8,092
» »V = Storbjörkhöjden	1904	1905—1924	3,186	—	—	—	—	—	—	20,258	7,780
» » VI- Piertinlandet...	1906	1905—1924	2,845	—	—	—	—	—	—	21,668	8,768
» » VII -- Björkberget ...	1906	1906—1915	5,965	—	—	—	—	—	—	44,727	24,267
» » IV ........................	1908	1909—1928	3,815	—	- •	—	21	58,579	17,691	40,688	18,054
> »VIII .......................	1908	1909—1928	10,339	—	—	—	21	90,631	29,600	81,848	34,449
. » IX ........................	1908	1908—1927	6,423	—	—	—	21	84,797	27,381	72,210	32,762

1 Därjämte har uppskattats under afsättningsbar dim. 21 — 25 cm. 52,901 träd—17,930 kbm.

» » » » *

* » » » j>

» » » > »

» » » » >

21-	-25	>	52,539	» —19,350
21-	-25	»	26,618	» —10,161
21-	-25		33,419	» —9,191
21-	-25		41,659	» —15,337

uppskattadt virkesförr&d	Omloppstid	Arlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar från-räknade) enligt fastställd hushållningsplan	-s< e c » ® CsO-S C= 3 S-S''" Q* P 05 ® »6» - 1 <3 c E 8 » pr cs p ? !!.£,
31 cm.—x	Summa	Däraf utgjorde vid tiden för uppskatt-	Växt- tid	För- yng- rings- tid
antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. pr har	Salu- dug- ligt virke 7»	Ej sa-ludug-liga toppar 7»	kbm.	kbm. pr har	i °/o af salu-dugligt vir-kesförråd	°/o förhöj-ning å nor-malformeln
22,629	17,829	202,550	78,833	32	91	9	180	20	935	0.38	1.81	31	115
33,313	25,140	186,873	90,146	22	89	11	200	—	1,421	0.34	1.77	75	119
7,267	5,744	43,521	21,426	16	89	11	200	—	305	0.2 2	1.61	60	112
16,518	8,902	103,256	33,890	22	86	14	195	15	279	0.18	0.95	—	69
304	237	4,117	1,355	6	92	8	170	20	13	0.06	1.04	_	* 114
21,079	18,358	139,862	59,904	33	91	9	170	20	895	0.43	1.64	56	103
8,084	5,946	67,993	23,856	30	91	9	180	—	286	0.3 6	1.32	;—	124
11,836	9,938	56,595	35,762	181	85	15	160	25	330	0.16	l.os	_	73
46,339	40,203	94,295	67,304	292	86	14	180	20	577	0.25	1.0	—	32
65,767	61,912	218,948	119,928	39	85	15	180	20	1,500	0.48	1.47	47	54
34,812	31,675	57,361	43,331	173	86	14	180	20	906	0.35	2.4 2	142	65
10,298	8,885	33,960	16,977	7	85	15	180	20	—	—	—	—	—
9,335	7,379	29,593	15,159	5	85	15	180	20	217	0.0 7	1.7	69	68
17,630	12,098	39,298	20,866	7*	85	15	180	20	178	0.06	1.0	—	34
47,770	40,305	92,497	64,572	ll6	84	16	200	20	1,550	0.26	2.8	213	87
15,808	11,198	115,075	46,943	12	87	13	200	20	342	0.09	0.83	-	64
45,531	32,368	218,010	96,417	9	85	15	200	20	1,284	0.12	1.56	73	85
42,664	30,419	199,671	90,562	14	86	14	200	20	1,068	0.17	1.36	50	74

	\| Hushållningsplan	Areal skogs- mark hektar			Från	lägst afsättningsbara brösthöjdsdimension
Distrikt, revir, kronopark	fast- ställd år	gällande år	Under 21 cm. vid brösthöjd		21—25	cm.	26—30 cm.
min. dim.	antal träd	kbm.	min. dim.	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
Jockmocks revir:
Görjeå bl. II ........................	1907	1907—1926	5,214	—	—	—	—	—	—	111,023	48,217
> > III ........................	1906	1907—1926	3,696	—	—	—	21	166,237	52,109	78,601	38,907
» » IV........................	1905	1905—1924	4,185	—	—	—	—	—	—	59,303	29,224
» » VIII .....................	1908	1908—1927	5,746				23	150,4-04	48 001	187 708	08 1 QQ
Storberget ...........................	1909	1909—1928	1,633	—	—	—	21	60,292	17,591	31,511	15,168;
Summa	—	—	128,396	—	110,220	17,916	-	1,727,831	497,246	2,067,987	975,021
Skellefteå distrikt.
Malmesjaurs revir :
Abraur bl. III........................	1907	1907—1926	2,630	—	—	—	23	35,301	14,862	48,464	23,844
Långdalen bl. I.....................	1907	1905—1924	5,725	—	_	—	23	104,457	34,883	104,211	54,711
» » II.....................	1907	1905—1924	5,825	—	—	—	23	118,078	44,515	143,784	82,676
Ljusträsk » III ..................	1909	1908—1927	4,431	—	—	—	23	189,252	87,247	91,255	52,638
» » II.....................	1909	1908—1927	4,405	—	_	—	23	102,035	39,673	111,046	57,420
Öfre By ske revir:
Lomträskvattnet bl. II............	1907	1907—1926	1,915	—	—	—	23	43,389	15,194	39,181	23,508
» bl. III H-följd A	1907	1906—1925	1,988	—	—	—	25	7,604	2,380	25,454	13,134
» > III » B	1907	1906—1925	832	—	—	—	25	8,397	3,328	31,894	19,138
Jerfolandet bl. I.....................	1907	1905—1924	4,030	—	—	—	23	108,912	30,561	85,218	40,904
» » II ..................	1907	1905—1924	7,359	—	—	—	25	39,640	12,936	154,234	83,286
» » III..................	1907	1906—1925	6,662	—	—	—	25	21,594	7,067	108,241	53,255
» > IV H-följd A ...	1907	1906—1925	3,410	—	—	—	25	24,020	7,151	91,493	43,916
» »IV »B ...	1907	1906—1925	1,057	—	—	—	25	8,521	2,766	32,585	16,032
Viståsen bl. I........................	1907	1907—1926	5,366	—	—	—	23	115,086	51,552	133,357	75,214
» » II .....................	1907	1907—1926	3,983	—	-	—	23	161,626	76,934	142,393	87,144
» '' » III .....................	1907	1907—1926	3,114	—	—	—	23	142,489	67,803	94,669	57,937

Därjämte har uppskattats under afsättningsbar dim. 21—25 cm. 241,275 träd—73,541 kbm.
» » » » » » 21—25 cm. 119,178 träd-^-39,352 kbm.

uppskattadt virkesförråd	Omloppstid	Årlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar från-räknade) enligt fastställd hushållningsplan	< ö n -! -C 5- _ T= 3 er 2 £ a 2\o£g o — » s- 0 PO p ^ - jS » Se-s v g«c 1 1 9 Ce • 8 ** p
31 cm.—oo	Summa	Däraf utgjorde vid tiden för uppskatt-	Växt- tid	För- yng- rings- tid
antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. pr har	Salu- dug- ligt virke °/ / 0	Ej sa-ludug-liga toppar o, / 0	kbm.	kbm. pr har	i °/0 af salu-dugligt vir-kesförråd	7o förhöj-ning & nor-malformeln
51,887	37,953	162,910	86,170	311	91	9	180	20	1,557	0.3 0	1.97	14	87
24,898	17,409	269,736	108,425	29	87	13	180	20	942	0.25	1.0	—	114
22,073	15,839	81,376	45,063	20»	91	9	180	20	720	0.17	1.74	—	96
50,250	38,634	338,357	150,524	26	89	11	180	20	1,401	0.24	1.04	—	76
11,814	9,675	103,617	42,434	26	87	13	180	20	444	0.27	1.20	20	97
1,393,700	1,121,609	5,299,738	2,611,792	—	—	—	—	—	33,668	0.26
34,149	31,915	117,914	70,621	27	85	15	200	20	783	0.30	1.3	43	53
99,622	87,465	308,290	177,059	31	83	17	200	20	1,455	0.25	1.0	20	37
111,601	98,147	373,463	225,338	39	82	18	200	20	1,972	0.3 4	1.1	30	45
39,431	32,864	319,938	172,749	39	79	21	190	20	1,737	0.3 9	1.27	34	115 J
29,690 l	34,715	242,791	131,808	30	82	18	200	—	1,080	0.25	1.0	—	68 \|
28,327	25,925	110,897	64,627	34	84	16	180	20	540	0.23	1.0	_	45
17,368	16,525	50,426	32,039	16	88	12	—	—	337	0.17	1.2	32	44 j
24,928	26,328	65,219	48,794	59	88	12	200	20	526	0.63	1.2	35	43
89,323	80,146	283,453	151,611	38	86	14	180	20	2,084	0.5 2	1.6	60	56
158,336	140,857	352,210	237,079	32	89	11	190	30	3,827	0.52	1.8	100	58
168,145	145,391	297,980	205,713	31	90	10	200	20	3,366	0.51	1.3	100	50
99,932	95,730	215,445	146,797	43	89	11	140	20	2,141	0.63	1.6	30	48
28,024	24,750	69,130	43,548	41	88	12	220	20	481	0.46	1.3	50	42
75,183	60,214	323,626	186,980	35	83	17	200	20	2,006	0.37	1.3	42	72
'' 105,040	84,035	409,059	248,113	62	83	17	200	20	2,887	0.72	1.4	55	75
87,676	69,819	324,834	195,559	63	82	18	200	20	2,924	0.94	l.S	100	91

Distrikt, revir, kronopark	Hushållningsplan	Areal skogs- mark bektar	Från lägst afsättningsbara bTösthöjdsdimension
fast- ställd år	gällande år	Under 21 om. vid brösthöjd		21—25	cm.	26—30 cm.
min. dim.	antal träd	kbm.	min. dim.	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
Piteå revir :
Kaupan.................................	1905	1905—1924	610	18	16,501	3,219	-	14,788	4,010	6,349	2,221
Jörns revir:
	1902	1902 1921	987				23	26,572	9,646	24,775	12,226
Ö. » .....................	1902	1902—1921	1,442	_	—	_	23	40,043	14,535	39,532	19,509
Tallberget ...........................	1905	1905—1924	723	—	—	—	21	35,405	10,887	19,534	8,590
Brännliden ...........................	1905	1906—1925	1,760	—	—	—	21	73,363	22,559	43,050	18,981
Brännäsheden........................	1905	1925—1924	432	-	—	-	21	21,056	6,685	12,153	5,444
Norsjö revir:
Kedtråskheden .....................	1905	1905—1926	664	—	—	—	21	37,181	12,806	36,152	20,824
Malådalen bl. 1:1..................	1909	1908—1927	3,752	—	—	—	21	146,879	32,556	94,459	38,022
» » I: 2..................	1909	1908—1927	518	—	—	—	21	22,937	5,033	13,567	5,350
» » II.....................	1909	1908—1927	6,850	—	—	—	21	236,639	52,060	177,789	71,115
Släppliden ...........................	1908	1906—1925	3.823	—	—	—	24	44,575	14,407	83,406	34,329
Summa	-	-	83,293	-	16,501	3,219	—	1,929,859	684,036	1,988,245	1,021,368
Umeå distrikt.
Deger fors revir:
Mulltjälen ...........................	1903	1904—1923	311	—	—	—	21	10,002	3,146	8,966	4,282
Svartberget...........................	1903	1904—1923	821	-	—	—	21	34,074	10,162	24,967	11,655
Granliden..............................	1909	1908-1927	241	18	19,170	4,669	—	19,838	6,982	9,408	4,808
Södra Lycksele revir.
Nordanås bl. I .....................	1903	1903—1922	1,759	—	—	—	21	57,324	15,512	45,842	26,222
	1902	1902—1921	624				21	27,780	7,518	16,486	9,430
Hvittanliden bl. 11 ...............	1901	1901-1920	2,588	_	—	—	21	90,858	24,586	55,420	31,701
Skofvelliden .......................	1902	1902-1921	1,018	-	—	—	21	33,020	9,224	20,322	11,834

uppskattadt virkesförråd	Omloppstid	Årlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar från-räknade) enligt fastställd bushållningsplan	< ö ◄ ffi ® 1.® 2.,^ s « 3 g,--* ScJR o 3 ® C7pc c- ® ® JLE jT ''T c ® g B "5-g 1 8>CP 8 * p
31 cm.—oo	Summa	Där af utgjorde ■vid tiden för uppskatt-ningen	Växt- tid	För- yng- rings- tid
antal träd	kbm.			kbm. pr bar
antal träd	kbm.	Salu- dug- ligt virke 0/ /o	Ej sa-ludug-liga toppar 0/ 0	kbm.	kbm. pr har	%, af salu- dugligt vir-kesförräd	% förhöj-ning & nor-malformeln
485	255	38,123	9,705	16	90	10	160	10	102	0.17	1.2	—	829
12,506	9,186	63,853	31,058	31	95	5	165	15	326	0.33	1.1		73
18,694	14,296	98,269	48,340	33	95	5	165	15	508	0.3 5	1.1	—	73
9,033	6,800	63,972	26,277	36	88	12	165	15	258	0.36	1.1	—	79
26,467	20,808	142,880	62,348	35	89	11	165	15	617	0.3 5	1.1	—	62
3,921	2,935	37,130	15,064	35	86	14	165	15	143	0.33	1.1	—	104
24,054	20,897	97,387	54,527	82	84	16	220	20	380	0.57	0.8		43
64,013	44,678	305,351	115,256	38	82	18	160	20	1,300	0.3 5	1.4	26	63
6,109	4,396	42,613	14,779	34	78	22	160	20	128	0.2 5	l.ll	—	65
137,240	101,682	551,668	224,857	41	71	29	160	20	2,450	0.41	1.54	39	63
75,263	59,290	203,244	108,026	28	92	8	170	30	1,380	0.3 7	1.38	40	48
1,574,560	1,340,049	5,509,165	3,048,672						35,738	0.43
9,668	8,023	28,636	15,451	50	94	6	160		180	0.58	1.24		47
20,619	16,570	79,660	38,387	47	94	6	160	—	450	0.55	1.25	—	56
4,290	3,574	52,706	20,033	83	90	10	140	20	225	0.93	1.25	—	132
31,107	27,229	134,273	68,963	39	90	10	180	_	692	0.3 9	1.11		54
14,325	13,800	58,591	30,748	49	91	9	160	—	349	0.56	1.25	—	53
45,414	44,485	191,692	100,772	39	91	9	—	—	1,142	0.4 4	1.25	—	54
19,022	19,645	72,364	40,703	40	90	10	180	—	522	0.51	1.43	—	56

	Hushållningsplan		Från lägst afsättningsbara brösthöj dsdimension
	fast- ställd		Areal skogs-	Under 21 om. vid brösthöjd		21—25	cm.	26—30 om.
Distrikt, revir, kronopark	gällande	mark
	år	år	hektar	min.	antal	kbm.	min.	antal	kbm.	antal	kbm.
			dim.	träd		dim.	träd		träd
Åsele revir:
Tallberget ...........................	1904	1904—1923	1,010	—	—	—	21	21,901	5,551	20,635	9,350
Vaksjöberg..........................	1904	1904-1923	1,862	—	—	—	21	38,752	11,439	32,006	16,546
Gärdsjöberg ........................	1904	1904—1923	169	—	—	—	21	5,917	1,819	5,089	2,743
Renhundberget .....................	1904	1904—1923	2,373	—	—	—	21	44,118	14,449	45,879	24,059
Näsberget ..........................	1904	1904—1923	510	—	—	—	21	16,620	5,065	11,305	6,204
Simsjölandet ........................	1907	1906—1925	11,261	—	—	—	21	552,469	168,392	405,636	208,983
Stensele revir:
Jo van bl. I—VI ..................	1901	1900—1919	31,191	20	167,446	34,407	—	770,592	234,876	644,988	334,733
Kyrkberget ...........................	1904	1902—1921	14,076	20	66,886	14,431	—	291,230	106,007	215,550	113,164
Vilhelmina revir:
Vojmåsen ...........................	1905	1905—1924	2,455	20	20,960	5,335	—	85,402	28,199	53,036	27,918
Mötnigselberget.....................	1904	1905—1924	2,077	—	—	—	21	67,827	25,028	49,499	26,681
Luspen bl. I ........................	1905	1905—1924	1,834	—	—	—	—	—	—	2,751	735
Fredrika revir:
Åtjärnliden ......................	1905	1905—1924	1,006	20	1,704	433	—	11,267	3,821	15,587	8,380
Hästliden A ........................	1905	1905—1924	1,184	20	16,229	2,795.	—	63,403	16,172	34,941	18,449
> B ........................	1905	1905—1924	1,663	15	170,854	24,383	—	116,776	27,290	54,182	27,416
Vargålandei ........................	1907	1907—1916	4,013	15	426,051	61,356	—	184,634	40,878	54,651	22,844
Skordaåsen ........................	1906	1906—1925	446	13	19,921	2,633	—	17,723	5,231	11,546	5,842
Hvittanliden bl. I .............	1906	1906—1925	2,880	—	—	—	21	93,373	33,399	64,082	37,359
Högåsen bl. I ..............	1905	1905—1924	3,578	20	26,697	5,761	—	126,406	38,869	111,755	59,006
» bl. II—III .........	1905	1905—1924	11,321	20	78,582	18,087	—	369,764	113,702	319,999	183,039
Käringberget ........................	1903	1903—1922	9,156	—	—	—	21	176,966	60,168	137,028	83,193
Storberget ...........................	1904	1903—1922	14,778	—	—	—	21	314,750	87,941	408,630	183,066
Örålandet bl. I ..................	1906	1906—1925	3,733	13	195,472	26,136	—	137,454	37,194	98,415	54,128
» bl. 11 .................	1906	1906—1925	1,706	13	97,395	12,574	—	83,317	25,395	59,383	34,584

uppskattadt virkesförräd	Omloppstid	Ärlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar frän-räknade) enligt fastställd hushållningsplan	* © _ 3 Ce
31 cm.—oo	Summa	Däraf utgjorde vid tiden för uppskatt-		För-
antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. pr har	Salu- dug- ligt virke °A>	Ej sa-ludug-liga toppar 7»	Växt- tid	yng- rings- tid	kbm.	kbm. pr har	a. ad?’ B, a «’■ Is.i. ■? c	> förhöj-ning & nor-malfonnoln —	© p o «-» d B 1 ce 5 T! * i — 2© ® 1 Ä C r+ c-! 2^ c3 £ '' ^ Tn" ** ri* 1 3Q (; CL i 1 FC? i -8 *5»
18,360	15,354	60,896	30,255	30	92	8	160		346	0.3 4	1.25		47
37,882	34,717	108,640	62,702	34	92	8	160	—	720	0.3 9	1.25	—	43
7,750	7,840	18,756	12,402	73	93	7	160	—	144	0.85	1.25	—	38
53,007	49,855	143,004	88,363	37	90	10	160	—	990	0.42	1.25	—	42
10,023	9,351	37,948	20,620	40	89	11	160	—	230	0.45	1.25	—	52
379,585	357,606	1,337,690	734,981	65	90	10	—	—	10,145	0.90	1.54	30	60
696,249	667,315	2,279,275	1,271,331	41	86	14	150—180	20	11,415	0.3 7	1.05		38
200,838	240,549	774,504	474,151	34	85	15	160	20	4,453	0.3 2	1.11	—	41
42,130	43,611	201,528	105,063	43	88	12	160	20	1,031	0.42	1.11		50
48,718	47,851	166,044	99,560	48	90	10	180	20	898	0.43	1.0		40
. 28,599	17,273	31,350	18,008	10	95	5	190	20	163	0.09	0.95	—	20
16,682	18,768	45,240	31,402	31	92	8	140	20	360	0.36	1.25		40
30,283	28,174	144,856	65,590	55	90	10	180	20	591	0.50	1.0	—	44
28,664	24,894	370,476	103,983	63	91	9	180	20	612	0.3 7	0.65	—	52
—	—	665,336	125,078	31	92	8	140	20	3,000	0.7 5	2.63	no	—
6,316	5,160	55,506	18,866	42	90	10	—	—	213	0.48	1.25	—	87
48,515	47,045	205,970	117,803	41	90	10	150	10	1,325	0.46	1.25	—	59
133,813	140,746	398,671	244,382	68	92	8	140	20	2,813	0.80	1.25	—	42
292,153	287,977	1,060,498	602,805	53	91	9	160	20	6,100	0.54	l.u	—	44
150,147	147,837	464,141	291,198	32	100	—	160	20	4,130	0.45	1.42	—	56
437,189	403,210	1,160,569	674,217	46	91	9	140	20	7,709	0.5 2	1.25	—	40
106,102	106,619	537,443	224,077	60	92	8	—	—	3,053	—	1.47	—	60
70,370	68,593	310,465	141,146	83	91	9	140	10-20	1,606	0.94	1.25	—	49

	Hushållningsplan				Från lägst afsättningsbara brösthöj dsdimension
	fast- ställd år		Areal skogs-	Under 21 om. vid brösthöjd		21 — 25 cm.	26—30 cm.
Distrikt, revir, kronopark	gällande år	mark hektar	min. dim.	antal träd	kbm.	1 min.1 \| dim. i	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
Bjurhohns revir:
Långmyråsen .....................	1905	1905—1924	1,588	16	124,820	13,513	—	49,520	12,642	18,049	7,201
Stenberget ...........................	1905	1905—1924	289	16	4,684	656	—	2,984	706	1,722	780
Gräsliden ..........................	1905	1905—1924	892	16	70,596	9,883	—	43,664	12,812	24,195	12,271
Häggsjömon ........................	1905	1905—1924	327	16	15,819	2,215	—	9,647	2,823	6,479	3,225
Mårdbäcksheden ..................	1907	1907—1926	390	12	45,877	5,673	—	10,151	3,279	2,200	1,110
Summa			135,130		1,569,163	244,940		3,979,523	1,200,277	3,090,629	1,612,941
Mellersta Norrlands distrikt.
Tåsjö revir: Låjtavare bl. I.....................	1906	1906—1925	6,214				25	32,212	10,127	117,347	45,765
» bl. II.....................	1906	1906—1925	3,648	—	—	—	25	29,016	9,025	109,845	48,551
> bl. III...................	1906	1906—1925	2,453	—	—	—	25	8,159	2,539	29,952	12,461
Blajkfjället bl. I..................	1907	1906—1925	3,027	—	—	—	25	4,047	1,175	2§,802	12,731
» bl. II..................	1907	1906—1925	2,640	—	—	—	25	10,759	3,250	50,632	21,063
» bl. III..................	1907	1906—1925	2,656	—	—	—	25	10,061	3,403	38,558	18,045
Junsele revir:
Hömyran..............................	1902	1902—1921	635	20	3,894	608	—	23,111	6,465	22,768	9,334
Ulfvik .................................	1901	1901—1920	5,095	20	49,506	9,653	—	211,595	69,869	148,530	78,186
Tunåsen ..............................	1906	1905—1924	392	18	18,867	2,693	—	22,540	6,622	11,289	5,168
Medelpads revir:
Hafverö, Byskiftet ...............	1905	1905-1924	4,679	—	—	—	21	169,036	57,431	118,367	63,408
Norra Jämtlands revir:
Tjärndalskilen ....................	1905	1905—1924	1,202	_	—	—	23	25,314	5,886	30,816	11,694
Kallsta, Fäbodskiftet ...........	1904	1903—1922	133	—	—	—	21	6,738	1,348	2,764	967
Östra Jämtlands revir: Åslandet .............................	1905	1905—1924	746	18	34,422	6,679	—	42,516	15,037	i 30,917	15,507
Grytan................................	1904	1903—1922	166	20	1,778	320	—	9,719	2,458	! 3,516	1,727

uppskattadt virkesförråd	Omloppstid	Årlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar frän-räknade) enligt fastställd husbål Iningsplan	ö s= * ® i>s§ ® £• 3®. c-£2 O 05 O-o" p o''»•c * B -• O P TO et- 1 P - E 8 ~<rT £? Sf * p ÖB
31 cm	-00	Summa	Däraf utgjorde vid tiden för uppskatt-	växt- tid	för- yng- rings- tid
antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. pr bar	Salu- dug- ligt virke >	Ej sa-ludug-liga toppar 7»	kbm.	kbm. pr har	i 7° af salu-dugligt vir-kesförråd	7o förhöj-ning å nor-malformeln
3,195	1,903	195,584	35,259	22	94	6	120	20	476	0.3 0	1.43		515
288	195	9,678	2,337	8	100	—	160	—	45	0.16	1.92	—	462
22,796	20,055	161,251	55,021	62	100	—	160	—	688	0.7 7	1.25	—	69
4,272	3,300	36,217	11,563	35	100	—	160	—	145	0.44	1.25	—	88
294	220	58,522	10,282	26	100	—	130	—	63	0.16	0.61	—	573
3,018,665	2,929,344	11,657,980	5,987,502						67,024	0.50
82,166	61,221	231,725	117,113	19	81	19	150		1,623	0.36	1.71	30	62
86,326	64,302	225,187	121,878	33	81	19	150	—	1,557	0.43	1.58	10	57
22,951	16,568	61,062	31,568	13	81	19	150	—	342	0.14	1.33	—	48
119,503	95,570	152,352	109,476	36	86	14	150	—	2,210	0.73	2.3 5	90	53
98,848	82,279	160,239	106,592	40	84	16	150	—	1,510	0.57	1.68	25	42
34,777	29,385	83,396	50,833	19	82	18	150	—	553	0.21	1.33	—	44
27,037	20,175	76,810	36,582	57	90	10	130	10	468	0.7 4	1.43	_	49
151,012	137,963	560,643	295,671	58	90	10	140	20	3,362	0.66	1.27	2	51
5,547	4,402	58,243	18,885	48	91	9	130	10	246	0.63	1.43	—	116
114,456	98,709	401,857	219,548	47	93	7	—	—	2,540	0.54	1.25	—	55
38,585	27,546	94,715	45,126	37	90	10	140	20	782	0,65	1.93	55	60
1,363	1,113	10,865	3,428	26	91	9	160	—	44	0.33	—	—	85
47,297	42,159	155,152	79,382	106	88	12	140	_	1,160	1.55	1.67	17	60
2,792	2,144	17,808	6,649	39	91	9	120	20	86	0.51	1.4	_	86

Distrikt, revir, kronopark	Hushållningsplan	Areal skogs- mark hektar	Från lägst afsättningsbara brösthöjdsdimension
fast- ställd år	gällande år	Under 21 cm. vid brösthöjd		21-25	cm.	26—30 om.
min. dim.	antal träd	kbm.	min. dim.	antal träd	kbm.	antal träd	kbm.
Västra Jämtlands revir:
Säter .................................	1902	1901—1920	184	—	—	—	21	13,602	3,828	4,568	1,784
Vången.................................	1904	1900—1919	275	—	—	—	21	7,712	1,689	12,553	5,009
Jersta .................................	1906	1903—1922	107	—	—	—	21	4,713	1,175	4,823	2,194
Högdalen (Hammarnäs) .........	1906	1902—1911	224	—	—	—	21	3,149	720	6,203	2,318
Side ....................................	1904	1903—1922	398	—	—	—	23	5,049	1,598	7,453	3,488
Härjedalens revir:
Blackblötsmyran ..................	1904	1904—1923	686	—	—	—	21	33,071	8,827	18,505	7,669
Bryngelhögen, A. och B..........	1904	1904—1918	497	17	50,454	7,272	—	45,182	16,067	24,944	11,175
Summa			36,059		158,921	27,225		717,301	228,539	823,155	378,244
Gäfle—Dala distrikt.
Västra Hälsinglands revir:
Gullmyrberget........................	1904	1901—1920	1,497	20	6,949	1,703	—	40,939	12,269	48,117	20,714
Karsvallen ...........................	1904	1905—1924	461	15	36,866	4,452	—	22,933	5,408	14,066	4,972
Kårböleskogen .....................	1906	1906—1925	716	15	99,621	11,122	—	61,456	17,737	39,153	18,088
Storbyn bl. I........................	1903	1901—1920	221	20	2,298	229	—	8,671	1,372	4,136	1,053
> bl. 11........................	1903	1901—1920	78	20	1,223	114	—	5,200	823	3,558	911
Kramstad..............................	1901	1901—1920	309	—	—	—	21	17,047	2,745	14,423	3,704
Gästriklands revir:
Säfvestad..............................	1905	1905—1924	366	—	—	—	21	7,269	1,608	5,958	2,269
Stenboskogen ........................	1904	1904—1923	220	—	—	—	21	10,223	2,430	4,747	1,914
Summa			3,868 \|	146,957	17,620		173,738	44,392	134,158	53,625

Därjämte har uppskattats under afsättningsbar dimension 20 cm. 3,649 träd — 406 kbm.

uppskattadt virkesförråd	Omloppstid	Årlig afverkning af salu-dugligt virke (toppar frän-räknade) enligt fastställd hushållningsplan	£.? "■ cg-s S* •3 f: o © £-crpo p 5- B -• © 05 cc ''i p d s 05 T*
31 cm.—oo	Summa	Däraf utgjorde vid tiden för uppskatt-	växt- tid	för- yug- rings- tid
antal träd	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. pr har	Salu- dug- ligt virke 7»	Ej sa-ludug-liga toppar 7»	kbm.	kbm. pr har	i °/° af salu-dugligt vir-kesförr&d	°/o förhöj-ning ä nor-malformeln
3,550	2,316	21,720	7,928	43	84	16			70	0.3 S	1.05		65
15,552	12,860	35,817	19,558	71	90	10	180	10	185	0.6 7	1.05	—	32
5,894	4,927	15,430	8,296	78	84	16	160	20	78	0.73	1.12	—	34
7,653	5,069	17,005	8,107	36	87	13	160	20	78	0.35	l.u	—	34
10,384	9,274	22,886	14,360	36	89	11	160	20	141	0.3 5	l.ii	—	33
9,471	7,501	61,047	23,997	35	86	14	180	20	207	0.3 0	1.0	1.09	60
9,544	7,748	130,124	42,262	85	86	14	120	20	395	0.79	—	—	no 1
894,706	733,231	2,594,083	1,367,239						17,637	0.49
24,996	22,788	129,150	57,474	38	94	6			598	0.4 0	1.11		55 i
12,288	7,247	86,153	22,079	48	82	18	150	20	302	0.66	1.67	40	96 [
38,766	27,656	238,996	74,603	104	95	5	—	—	948	1.32	1.33	20	70
1,357	725	16,462	3,379	15	91	9	—	—	36	0.16	1.17	—	105
1,364	701	11,345	2,549	32	92	8	—	—	33	0.4 2	1.41	—	100
10,169	6,075	41,639	112,524	41	92	8	140	20	148	0.48	1.28	—	52 j
2,231	1,460	15,458	5,337	15	87	13	_	—	55	0.15	1.18	—	80
2,071	1,422	17,041	5,766	26	86	14	160	20	55	0.2 5	l.u	—	82
101,391	68,074	556,244	183,711		1	1	\|	\|	\| 2,175	\| 0.56		1	i

Bil. 4.

Sammandrag af skogsuppskattningar å kronoparker inom de 5 norra distrikten.

				IT p p s	k a t t a d	skog	s t i	1 1 g å n g
Distrikt, revir	Areal skogs- mark hektar	21-	—25	cm.	26-	-30	cm.	31	cm.-	- 00	Summa
antal träd	reduk- tionstal	kbm.	antal träd	reduk- tionstal	kbm.	antal träd	reduk- j tionstal j	kbm.	antal träd	kbm.	kbm. per bär
Luleå distrikt. Pajala revir...	9,738	211,029	0.27	57,030	161,001	0.48	78,016	163,003		137,785	535,033	272,831	28
1 Tärendö > ...	41,560	1,129,715	0.26	297,691	732,123	0.46	338,803	441,641	—	346,338	2,303,479	982,832	24
Torneå » ...	1,782	35,934	0.2 7	9,735	22,610	0.41	9,321	3,080	—	2,013	61,624	21,069	12
Angeså » ...	21,140	534,392	0.2 6	141,557	308,982	0.50	155,261	236,472	_	197,675	1,079,846	494,493	23
Kalix »	. 2,434	111,279	0.28	30,757	68,742	0.44	30,247	22,529	—	17,829	202,550	78,833	32
Råneå » ...	1,567	53,216	0.22	11,887	34,522	0.3 8	13,101	15,518	—	8,902	103,256	33,890	22 \|
Bodens » ...	11,697	468,861	0.24	111,331	204,296	0.53	108,304	78,147	—	65,271	751,304	284,906	24
Storbackens »	7,459	189,382	0.3 2	61,040	161,954	0.54	87,181	112,784	—	95,627	464,120	243,848	33
Pärlälfvens > ...	31,943	335,703	0.3 3	109,361	283,670	0.4 6	129,956	204,215	—	158,063	823,588	397,380	12
Jockmocks »	14,728	586,982	0.31	182,593	280,438	0.4 7	131,516	153,723	—	80,876	1,021,143	394,985	27
Gellivare » ...	15,395	240,139	0.27	64,838	197,291	0.50	98,646	214,536	—	166,901	651,966	330,385	21
Summa	159,443	3,896,632	—	1,077,820	2,455,629	—	1,180,352	1,645,648		1,277,280	7,997,909	3,535,452	22
Skellefteå distrikt.
Malmesjaurs revir	4,106	206,627	0.52	106,791	107,568	0.6 7	71,777	21,892	—	18,935	336,087	197,503	48
Piteå »	24,572	571,496	0.36	203,472	328,187	0.58	188,858	129,458	—	115,339	1,029,141	507,669	21
Jörns »	2,915	129,824	0.31	40,131	74,737	0.44	33,015	39,401	—	30,543	243,962	103,689	36
Norsjö »	22,292	955,767	0.28	271,259	736,964	0.48	352,615	523,235	—	425,485	2,215,966	1,049,359	47
Summa	53,885	1,863,714	—	621,653	1,247,456	—	646,265	713,986	—	590,302	3,825,156	1,858,220	34
Umeå distrikt.
Degerfors revir	1,373	63,914	0.3 2	20,290	43,341	0.48	20,745	34,577	—	28,167	141,832	69,202	50
Södra Lycksele »	17,393	419,128	0.3 0	126,188	327,479	0.56	183,363	323,297	—	306,027	1,069,904	615,578	35
Åsele »	75,090	2,812,564	0.32	910,536	1,955,514	0.54	1,057,115	1,948,219	—	1,857,236	6,716,297	3,824,887	51
Stensele >	45,267	1,061,822	0.3 2	340,883	860,538	0.5 2	447,897	897,087	—	907,864	2,819,447	1,696,644	37
Vilhelmina »	37,220	968,951	0.31	296,211	635,315	0.49	312,454	691,503	—	591,829	2,295,769	1,200,494	32
Fredrika »	58,826	1,786,843	0.29	520,093	1,469,529	0.52	771,229	1,407,914	—	1,361,278	4,664,286	2,652,600	45
Bjurholms >	3,486	115,966	0.2 8	32,262	52,645	0.47	24,587	30,845	—	25,673	199,456	82,522	24
Anundsjö »	1,237	66,339	0.33	21,892	28,998	0.55	15,922	17,789	—	17,269	113,126	55,083	45
Summaj239,892	7,295,527	—	2,268,355	5,373,359	—	2,833,312\|5,351,231	—	5,095,343 18,020,117\|l0,197,010	43

Uppskattad skogstillgång

Distrikt, revir	Areal skogs-	21-	-25 cm.	26-	-30 cm.	31	cm.—	00	Summa
mark												tbm. per har
	hektar	antal träd	reduk- tionstal	kbm.	antal träd	reduk- tionstal	kbm.	antal träd	reduk- tionsta	kbm.	antal träd	kbm.
Mellersta Norr-lands distrikt.
TåsjO revir	15,159	—	—	112,946	—	—	147,984	—	—	359,297	—	620,227	41
Junsele »	11,775	—	—	167,568	—	—	178,871	—	—	237,916	—	584,355	50
Medelpads »	7,050	—	—	120,160	—	—	88,097	—	—	123,397	—	331,654	47
Norra Jämtlands »	6,468	—	—	90,381	—	—	109,083	—	—	224,929	—	424,393	66
Östra » »	1,025	—	—	21,586	—	—	19,646	—	—	49,181	—	90,413	88
Västra > »	1,019	—	—	8,383	—	—	12,941	—	—	29,251	—	50,575 j	50
Härjedalens >	2,304	—	—	47,867	—	—	41,751	—	—	64,694	—	154,312	67
Summa	44,800	—	—	568,891	—	—	598,373	—	—	1,088,665	—	2,255,929	50 i
Gäfle—Dala
distrikt.
Norra Hälsinglands revir	10,508	_	_	78,631	_	_	109,930		—	406,763	—	595,324	57
Västra » »	5,629		—	59,902	—	—	85,504	_	—	130,226		275,632	49
Gästriklands »	1,179	—	—	12,653	—	—	13,666		—	20,602		46,921	40
Särna >	33,793	—	—	250,407	—		296,102		—	645,186 —	1,191,695	35 j
Transtrands »	6,211		—	66,183	—	—	73,506		—	125,064		264,753	43 1
Summa	57,320			467,776	—	—	578,708	1 _	—	\|l,327,841	—	2,374,325	41 i

Sammandrag.

Luleå distrikt''159,443	3,896,632	—	1,077,820	2,455,629	—	1,180,352	1,645,648	—	1,277,280 7,997,909	3,535,452	2*2
Skellefteå »	53,885	1,863,714	—	621,653	1,247,456	—	646,265	713,986	—	590,302 3,825,156	1,858,220	34
Umeå »	239,892	7,295,527	—	2,268,355	5,373,359	—	2,833,312	5,351,231	—	5,095,343 18,020,117	10,197,010	43
Mellersta N orrlands	44,800 57,320			568,891 467,776			598,373			l,088,665i —	2,255,929	50
Gäfle—Dala distrikt	_	_	—	—	578,708 —	—	1,327,8411	2,374,325	41
Summa	555,340		—	5,004,495	—	—	5,837,010		—	9,379,431 —	20,220,936	36

Sammanställning länsvis af afverkning och ekonomiskt utbyte från

			A r	e a 1			A f-
Kxonoparker och från arrendet undantagna domänskogar	Krono- öfver- lopps- marker	Summan af vidstående skogsmarks-arealer + 60 % af den ofördelade arealen	Försålda skogspro-
Med fördelad totalareal	Utan fördelad totalareal	Timmer, sparrar m. m.
Inägor	I Skogsmark	Impediment	Skogsmark
Har	Har	Har	Har	Har	Har	Antal träd	Kbm.
								Norrbottens
1871—1875	—	71,956	25,676	650,727	314,080	776,472	341,444	256,472
1876—1880	—	553,006	375,648	642,137	545,827	1,484,115	522,479	346,042
1881—1885	—	1,026,516	691,827	192	394,259	1,420,890	808,964	517,433
1886-1890	—	997,337	695,293	—	874,249	1,871,586	874,309	486,706
1891—1895	—	1,091,732	692,021	—	833,012	1,924,744	870,230	517,231
1896—1900	6,496	1,398,124	928,967	—	589,000	1,987,124	1,277,501	690,494
							Västerbottens
1871—1875	—	28,329	14,552	21,669	278,301	319,631	92,292	60,089
1876—1880	—	95,683	45,132	676	619,352	715,441	43,697	28,136
1881—1885	—	154,377	82,204	—	528,520	682,897	131,253	98,316
1886—1890	—	594,273	521,077	—	100,000	694,273	242,515	157,382
1891—1895	—	628,462	486,195	—	43,213	671,675	391,035	274,860
1896—1900	1,383	736,400	428,307	—	100,000	836,400	898,950	543,592
			«				Västernorrlands
1871-1875	—	43,991	18,327	—	—	43,991	56,594	44,470
1876—1880	—	65,571	19,445	—	5,099	70,670	58,329	46,339
1881—1885	—	70,244	20,336	56	—	70,247	89,716	67,622
1886—1890	—	72,674	21,042	—	—	72,674	146,838	103,695
1891—1895	—	84,304	18,835	—	—	84,304	124,957	85,633
1896—1900	601	113,362	24,836	—	—	113,362	265,461	139,218

Bil. 5.

kronoskogarna i de sex nordligaste länen under tiden 1871—1900.

verkningsbelopp	Inkomster	Utgifter	Behållning	Behåll-ning i medeltal per har
dukter	Till utsyningsbe-rättigade och till diverse ändamål utlämnadt virke	Summa	Afverk-nings-belopp i medeltal per har
Diverse virke
Kbm.	Kbm.	Kbm.	Kbm.	Kronor 1 ö.	Kronor ! ö.	Kronor ö.	Kronor

län.

14,269	—	270,741	0.3 5
18,791	4,416	369,249	0.25
20,554	4,105	542,092	0.38
18,521	4,171	509,398	0.2 7
29,110	5,345	551,686	0.29
23,890	4,748	719,132	0.36

län.

8,296	—	68,385	0.21
7,822	740	36,698	0.05
11,087	184	109,587	0.16
13,797	355	171,534	0.25
14,242	t-H 5© Öl	289,360	0.43
25,700	4,233	573,525	0.68

län.

1,320	541	46,331	1.05
655	36	47,030	0.66
3,831	456	71,909	1.02
18,750	559	123,004	1.70
8,950	84	94,667	1.12
8,936	2,335	150,489	1.3 2

—	—	—	—	—	—	—
459,144	61	129,723	14	329,421	47	0.22
771,859	22	112,533	19	659,326	03	0.46
771,830	74	143,978	16	627,852	58	0.38
879,253	65	176,254	06	702,999	59	0.36
1,657,288	26	272,043	48	1,385,244	78	0.69
77,318	81	56,330	11	20,988	70	0.29
205,829	74	57,569	68	148,260	0 6	0.22
444,883	11	68,312	81	376,570	3o	0.54
920,302	49	106,821	85	813,480	64	1.24
1,798,053	67	181,098	48	1,616,955	19	1.93
133,874	44	32,145	22	101,729	2 2	1.44
209,717	18	33,228	08	176,489	10	2.51
364,827	55	34,080	57	330,746	98	4.6 9
280,170	09	38,286	98	241,883	11	2.6 7
482,248	73	50,195	68	432,053	10	3.si

	Areal	A f-
Kronoparker och från arrendet undantagna domänskogar	Krono- öfver- lopps- marker	Summan af vidstående skogsmarks-arealer + 60 % af den ofördelade arealen	Försålda skogspro-
Med fördelad totalareal	Utan fördelad totalareal	Timmer, sparrar m. m.
Inägor	Skogsmark	Impediment	Skogsmark
Har	Har	Har	Har	Har	Har	Antal träd Kbm.

Jämtlands

1871—1875	—	11,450	3,247	59,748	—	47,299	6,656	5,348
1876—1880	—	35,407	29,457	19,246	—	46,955	25,572	19,132
1881—1885	—	50,863	39,753	674	—	51,267	46,809	33,851
1886—1890	—	74,045	42,434	—	—	74,045	56,941	40,005
1891—1895	—	92,237	47,360	—	—	92,237	66,341	46,139
1896—1900	979	97,721	46,673	—	—	97,721	213,354	98,244

Gäfleborgs

1871—1875	—	16,130	3,903	6,673	—	20,134	31,311	25,313
1876—1880	—	22,073	4,699	11,587	11,581	40,603	82,994	66,931
1881—1885	—	47,874	10,789	—	—	47,874	36,888	27,883
1886—1890	—	51,813	14,146	—	—	51,813	63,826	46,963
1891—1895	—	53,616	14,200	—	—	53,616	75,598	56,542
1896—1900	211	65,148	15,076	—	—	65,148	127,897	77,716

Kopparbergs

1871—1875	—	20,043	23,309	35,871	_	41,566	42,916	30,651
1876—1880	—	33,565	47,381	26,581	111,794	161,309	16,257	11,968
1881—1885	—	82,086	72,823	—	159,080	241,166	36,339	25,163
1886—1890	—	119,613	119,480	—	75,000	194,613	43,363	26,580
1891—1895	—	241,465	158,048	—	—	241,465	37,176	25,474
1896-1900	4,397	278,193	166,599	—	—	278,193	215,025	144,429

verkningsbelopp	Inkomster	Utgifter	Behållning	Behåll-ning i medeltal per har
dukter	Till utsyningsbe-rättigade och till diverse ändamål utlämnadt virke	Summa	Afverk-nings-belopp i medeltal per bar
Diverse virke
Kbm.	Kbm.	Kbm.	Kbm.	Kronor	ö.	Kronor	ö.	Kronor \| ö.	Kronor

län.

222	—	5,560	0.12	—	—	—	—	_	—	_
300	15	19,447	0.41	37,390	77	23,707	06	13,683	71	0.29
442	941	35,234	0.68	190,005	62	26,202	49	163,803	13	3.20
495	773	41,273	0.56	147,247	07	27,408	30	119,838	77	1.62
2,645	1,078	49,862	0.54	286,227	22	40,042	08	246,185	14	2.6 7
21,896	2,170	122,310	1.25	582,719	23	54,930	93	527,788	30	5.3 5
län.
—	—	25,313	1.25	62,550	37	—	_	_	_
—	564	67,495	1.66	102,971	47	14,809	—	88,162	47	2.17
533	5,888	34,304	0.7 2	102,745	87	16,765	90	85,979	97	1.80
422	—	47,385	0.91	201,400	02	19,593	37	181,806	65	3.51
2,545	153	59,240	1.10	358,063	4 2	28,963	40	329,100	02	6.14
17,465	2,581	97,762	1.50	494,775	86	38,221	18	456,554	73	6.99
län.
617	48,953	80,221	1.93	—	—	_	_	_	_	_
2,546	54,306	68,820	0.4 2	27,391	55	24,938	40	2,453	15	O.oi
2,898	29,472	57,533	0.24	52,474	04	25,102	58	27,371	46	O.u
3,433	10,825	40,838	0.21	84,745	76	22,150	41	62,595	35	0.3 2
10,093	143	35,710	0.15	86,118	57	32,670	66	53,449	91	0.22
32,775	8,701	185,905	0.6 7	706,797	23	88,991	90	617,805	33	2.is

Bil. 6.

Sammanställning i medeltal för år under treårsperioder öfver afverkning och ekonomiska utbytet från kronoskogar, hrilkas afkastning tillföres statsverket, åren 1901—1909.

					Alv	e r lc n i n g	s b	e 1	opp		I	nkomstei						U t g i	f t 0
	k» e v i r o i	s		Sålda sko,	»sprodukter	Utlämnadt														LÖ
			Area	1	G a	g n v i	r k e	Ved, tjärvirke	virke	Summa	P ^ P- ^	Skogs-	Arrende-och. betes-	Utsynings-		Utsynings- och. stämplings- äf-vensom afverk-	Skogs-		Rågångar och				Skatter och			Aflö-			cn
	År	Krouoparker	Odispon.	Timmer	Diverse virke	CD 72 .	p: jd	afverkning	H B'' O X M 5 72 “ B*0	försäljnings-medel och	afgifter o. d. ersättning	Summa inkomster	odling, hygges-	Vägar	Dikning	Bygg- nader	Inven- tarier	Diverse utgifter	Skogs-in delning	ningar och	Summa utgifter	för revir	CR S CO .__ B
Namn	inägor	duglig skogsmark Har	öfverloppsm. skogsmark	antal	kbm	o. d.	cg''<\| &	P-< Qj P K--	kbm	diverse inkomster	medel	för skogs-slcötseln	nings- och för-ädlingskostnad	rensning m. m.		hägnader		onera	arfvoden		p hi Hl K
		Har	Har	träd	kbm	kbm	&• '' CD	•—'' 73 CD		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Luleå distrikt. Pajala ...............	1901-1903	289.8 9	86,083.41	16,883.64	20,959	15,800	160	1,398			17,358	0.17	42,973.30	11.67	1,932.35	44,917.3 2	574.05	52.08	297.88	100. so		1,398.63	61.25	2,249.4 9	216.06	500.8 4	13,470.46	18,921.24	25,996.os	0,25
» ...............	1904—1906	407.25	86,542.59	16,883.64	18,634	14,209	75	617	—	—	14,901	0.14	94,747.0 9	396.9 5	462.29	95,606.38	299.6 7	—	63.58	120.33	-	598.54	—	2,418.76	145.85	631.08	13,673.81	17,951.62	77,654.71	0.7 5
» ...............	1907—1909	1,023.4 9	110,918.5 6	—	—	16,393	67	592	104	222	17,378	0.16	63,736.2 9	310.5 3	585.64	64,632.4 6	475.25	—	—	—		833.33	21.56	7,949.32	4,184.81	490.0 5	14,613.69	25,568.01	36,064.45	0.3 2
Torneå ...............	1901—1903	310.67	61,832.87	_	33,066	20,707	7	1,208	153	1,279	23,354	0.38	28,792.60	324.53	3,407.81	32,524.94	880.43	—	327.54	33.38	—	—	9.7 4	4,072.14	122.7 7	137.20	12,418.7 6	18,001.91	14,523.03	0.23
» ...............	1904—1906	272.3 7	70,132.47	—	44,003	27,842	—	1,160	52	332	29,386	0.4 2	97,730.62	375.98	172.4 7	98,279.07	677.1 g	65.7 3	262.17	131.08	281.47	—	14.25	3,624.5 2	121.02	110.54	13,239.91	18,527.85	79,751.22	1.13
» ...............	1907—1909	1,119.64	70,189.74	—	—	15,417	22	921	273	115	16,748	0.24	54,493.50	364.8 7	33.41	54,891.3 7	974.40	129.69	78.9 2	134.-	909.29	—	41.S2	11,999.24	226.25	34.3 2	15,498.23	30,026.16	24,865.21	0.3 5
Tärendö ............	1901—1903	704	95,407.7 3	_	32,150	19,240	—	743	62	489	20,534	0.22	72,592.94	23.83	222.74	72,839.51	886.4 6	335.6 3	362.04	129.83	—	54.33	26.58	1,771.71	120.56	850.9 7	10,766.3 5	15,304.46	57,535.0 5	0.6 0
» ............	1904—1906	715.96	96,014.19	—	58,773	33,111	3	1,173	163	273	34,723	0.36	84,062.4 7	378.49	604.12	85,045.08	1,017.9 7	509.30	482.55	397.2 s	—	77.—	66.60	1,900.69	221.24	1,510.6 2	10,808.6 9	16,991.94	68,053.14	0.7 0
	1907—1909	738.6 0	94,412.15	—	—	19,689	28	1,012	285	628	21,642	0.23	100,744.7 4	455.2 7	335.4 8	101,535.4 9	1,043.23	429.48	438.0 5	95.6 2	71.16	638.38	59.6 9	6,186.17	310.89	1,386.10	13,646.11	24,305.4 3	77,230.0 6	0.8 1
	1901 1903 1904—1906		80,092.0 7 81,619.2 7	34,902.45 34,902.45	17,939 16,079	11,398		1,951 659			13,349 12,619	0.12	16,331.76 59,653.7 2	68.00	1,507.5 2 444.70	17,907.3 4	222.17	52.21	300.—			65.—		1,050.3 5	104.9 2	619.S4	11,750.09	14,164.58	3,742.76	0.03
» .........	—	11,960	—	—	—	0.11	230.68	60,329.10	298.80	40.9 5	150.—	25.—	—	2,518.33	53.33	776.80	132.19	85.0 2	12,516.93	16,597.35	43,731.75	0.3 8
» .........	1907—1909	—	119,806.50	—	—	8,655	—	609	—	—	9,264	0.08	27,912.80	2,873.8 7	2,128.67	32,915.24	544.2 5	2.6 7	2.75	11.83	—	86.6 7	—	2,123.6 9	121.55	—	14,667.3 7	17,560.7 s	15,354.46	0.13
Gellivare ............	1901—1903	—	86,317.47	27,979.si	30,670	18,576	—	5,977	—	—	24,553	0.21	72,875.19	91.23	2,257.19	75,223.61	370.—	252.55	180.02	—	—	—	88.72	1,286.06	350.9 2	567.12	10,390.06	13,485.45	61,738.16	0.54
» ............	1904—1906	—	81,776.2?	27,979.81	62,165	41,065	15	15,783	—	—	56,863	0.52	130,757.45	112.56	591.46	131,461.4 7	563.02	329.17	279.25	54.—	—	-	13.36	2,766.83	201.43	1,008.84	11,289.56	16,505.46	114,956.01	1.05
v ............	1907—1909	—	125,120.27	—	—	34,076	—	13,263	—	—	47,339	0.38	134,815.28	4,014.4 5	4,017.9 0	142,847.6 3	4,595.2 6	1,050.34	100.22	36.83	—	34.33	75.98	4,000.—	223.95	600.3 4	14,783.66	25,500.91	117,346.72	0.94
Råneträsk .........	1901—1903	—	49,114.59	8,000	19,184	11,218	—	1,053	—	—	12,271	0.21	26,315.41	142.73	2,106.98	28,565.12	1,358.6 7	64.9 0	180.35	—	—	1,475.48	7?. 0 7	1,286.05	104.28	150.6 2	10,074.5 7	14,766.99	13,798.13	0.24
» .........	1904-1906	—	49,491.8 9	8,000	57,487	34,205	—	4,327	206	156	38,894	0.68	85,089.8 9	202.0 2	l,477.is	86,769.09	810.54	52.81	275.3 9	—	—	5,414.46	88.58	2,766.S4	127.7 7	702.59	10,773.26	21,012.24	65,756.85	1.14
> .........	1907—1909	-	72,800.82	—	—	40,650	186	4,585	—	135	45,556	0.6 2	136,832.22	199.91	1,297.8 6	138,329.99	1,307.93	166.71	271.06	9.41	—	1,304.29	19.7 5	4,133.34	268.55	679.47	14,202.7 2	22,363.28	115,966.76	1.59

	B e v i	r e t	s			i f v	e r k n i n g	s b	e 1	opp		I	nkomstei						U t g i	f t e	r					Behållning
Sålda skogsprodukter	Utlämnadt virke	Summa afverkning kbm	« > r—K 5 < P CD '' -J p- pr P p cio p rtx-aq u- CD CD er rr cd o er
Namn			Area	1	G a	g n v i	r k e	Ved, tjärvirke o. d. kbm	Skogs-försäljnings-medel och diverse inkomster	Arrende-och betes-medel	Utsynings-afgift er o. d. ersättning för skogs-skötseln	Summa inkomster	Utsynings- och stämplings- äf-vensom af verk-nings- och för-ädlingskostnad	Skogs-• odling, bygges-rensning m. m.	Vägar	Eågångar och bägnader	Dikning	# Bygg- nader	Inven- tarier	Skatter och onera	Diverse utgifter	Skogs- indelning	Aflö- ningar och arfvoden	Summa utgifter	för revir	CD o rö CfQ n 3 tr* p p P H PT
År	Kronop arker	Odispon. öfverloppsm. skogsmark Har	Timmer	Diverse virke kbm	er CD 05 . y-t c. rF'' B r-CJQ (fl? -P 03 l CD	£ P P< Qj p p: p < So ® y-i 1— cd CD
inägor Har	duglig skogsmark Har	antal träd	kbm
	03 B ^	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Angeså.............	1901—1903		65,814.48	2,000	23,687	15,443		323			15,766	0.23	61,722.80	’ 94.03	2,690.30	64,408.09	333.58		597.—					1,286.06	140.61	774.56	10,812.59	13,944.40	50,463.69	0.7 4
	1904—1906			2,000	27,412	16,244	13	314	_	_	16,571	0.2 4	63,868.2 9	219.92	3,016.78	67,104.99	414.5 s	11.93	411.31	99.17		12.—	84.9 0	2,766.83	224.8 7	1,479.6 7	10,349.7 0	15,854.96	51,250.03	0.76
» ...............	1907—1909	—	74,756.15		13,984	33	442	—	—	14,459	0. in	39,891.3 7	204.3 5	3,194.17	43,289.so	678.54	185.99	435.26	35.96	—	100.—	40.42	2,433.3 4	214.51	1,978.7 8	11,114.77	17,217.57	26,072.8 2	0.3 5
Kalix.................	1901—1903	63.56	65,760.19	_	32,324	17,856	8	2,994	251	352	21,461	0.33	51,441.18	845.43	3,972.73	66,259.34	751.91	—	590.9 2	97.17	14,349.19	• -	65.65	3,024.41	274.49	34.50	13,973.80	33,162.04	23,097.3 0	0.3 5
» ..................	1904—1906	63.56	73,629.08	—	33,628	21,130	—	3,296	138	871	25,435	0.8 5	51,242.31	247.10	209.3 2	51,698.73	553.42	56.09	499.01	89.41	7,885.02	—	124.04	* 3,844.6 5	133.89	1,496.73	13,573.73	28,256.89	23.441.S4	0.3 2
- ..................	1907—1909	10.5 2	81,430.49	—	—	23,569	358	2,867	239	57	27,090	0.3 3	52,350.7 7	499.91	1,907.3 0	54,757.98	1,094.58	389.13	123.18	223.3 8	6,383.20	—	209.2 7	4,972.7 8	1,680.52	1,179.—	16,500.9 9	32,756.03	22,001.9 5	0.2 7
Råneå ...............	1901—1903	393.9 2	66,469.3 5	_	37,856	15,863	—	148	125	—	16,136	0.2 4	39,802.7 9	195.S3	2,444.16	42,442.7 8	1,821.3 s	158.33	146.6 7	no.—	6,960.17	—	19.5 9	1,932. ss	99.0 0	382.9 9	10,107.oi	21,738.5 7	20,704.21	0.31
» ...............	1904—1906	302.20	66,060.40	—	39,330	22,794	11	1,267	49	362	24,483	0.3 7	63,913.85	205.3 7	793.74	64,912.0 0	449.10	1,198.7 7	67.3 7	131.92	770.70	—	28.02	1,599.2 2	417.26	331.13	11,074.90	16,068.39	48,844.57	0.74
»	1907—1909	168.10	65,937.2 8	—	—	17,038	—	3,133	280	47	20,498	0.3 1	51,839.7 9	232.15	818.7 4	52,890.6 8	751.74	616.39	318.59	295.99	3,584.0 5	500.—	91.19	3,955.6 s	276.7 8	707.—	14,136.6 7	25,234.0 s	27,656.60	0.42
Boden ...............	1901—1903	759.94,	71,869.24	_	53,143	25,259	5	2,451	—	220	27,935	0.3 9	42,186.93	1,987.23	l,955.ii	46,129.27	3,323.02	71.50	161.67	111.42	19,526.6 2	1,212.50	43.0 0	4,949.03	306. s 6	693.85	15,847.01	46,247.03	117.76	0 —
	1Q04. 1 QOfi	650.0 8	71 RR9 9! O		33 925	16,869	47		421	231	20,925	0.2!)	78,298.66		260.76	79,877.2 7		71.37	83.83	214.01	10,489.33	1,724.6 0	65.—	6,389. is	888.99	536.15	15,330.41	37,112.72		0.59
» ...............	1907—1909	604.69	72,117.66	—		13,330	25	4,662		344	18,361	0.2 3	62,809.2 7	1,249.31	574.2 5	64,632.83	6,607.56	191.96	17.83	64.3 7	ll,370.os	2,226.9 9	87.63	5,622.66	560.19	270.li	19,945.52	46,965.2 0	17,667.63	0.24
Storbacken .........	1901—1903	15.62	62,508.83	26,600.—	30,834	18,184	7	175	—	240	18,606	0.2 1	43,879.so	82.42	7,789.83	51,752.05	696.83	238.25	170.—	76.42	—	940.—	78.13	3,614.06	79.87	929.24	9,231.66	16,054.76	35,697.29	0.40
» .........	1904—1906	15.6 2	65,508.83	26,600.—	40,531	25,259	2	1,097	90	174	26,622	0.2 9	79,392.15	148.91	2,304.60	81,845.66	452.17	61.—	216.8 7	289.54	—	1,471.53	100.61	3,940.9 3	308.04	990.40	9,207.50	17,038.59	64,807.0 7	0.7 0
» .........	1907—1909	67.6 2	107,218.19		—	16,779	145	1,494	99	390	18,907	0.1S	52,763.7 s	203.—	2,802.7 5	55,769.53	1,305.3 7	420.6 0	269.47	87.50	48.60	1,624.41	201.9 7	8,944.5 3	357.2 5	393.66	11,347.—	25,000.3 6	30,769.1?	0.29
1 Pärlälfven .........	1901—1903	12.—	40,828.01	26,234.—	51,332	22,632	—	44	—	—	22,676	0.3 4	150,722.99	—	2,265.7 2	152,988.71	683.8 6	—	282.08	47.84	—	2,666.6 7	8.80	3,616.08	79.60	921.25	9,427.66	17,734.3 4	135,254.3 7	2.02
» .........	1904—1906	12.—	45,434.19	26,234.—	43,126	21,411	248	53	—	—	21,712	0.3 0	72,513.61	—	699.64	73,213.25	445.7 0	—	148.67	37.33	—	2,743.7 2	1.—	3,932.50	108.15	1,909.45	9,616.99	18,943.51	54,269.74	0.76
- .........	1907- 1909	20.71	72,139.70	—	—	5,055	25	382	—	196	5,658	0.08	45,897.6 3	—	1,311.54	47,209.19	584.51	520.9 2	27.—	—	—	961.6 7	17.36	8,811.34	110.73	2,909.49	10,799.7 5	24,742.7 7	22,466.42	0.31
Jockmock .........	1901—1903	16.—	60,899.15	2,668.74	32,835	14,914	_	108	—	817	15,839	0.2 5	96,434.02	7.92	8,636.98	105,078.9 2	370.8 7	—	308.—	17.57	—	1,892.9 5	25.7 5	3,642.2 4	217.62	193.90	13,728.25	20,397.15	84,681.7 7	1.33
»	1904—1906	'' 16.—	57,198.1»	2,668.74	35,163	16,613	—	287	42	147	17,089	0.2 9	67,030.15	4.33	2,936.0 7	69,970.55	453.96	24.—	434.2 7	147.43	—	3,905.46	24.3 8	4,053.60	96.16	1,699.81	13,467.51	24,306.58	45,663.9 7	0.76
» .........	1907—1909	—	65,132.54	—	—	12,361	2	188	—	100	12,651	0.19	28,999.91	5.66	1,990.6 4	30,996.21	558.33	576.39	324.38	100.6 7	—	423.7 5	45.40	8,936.73	108.7 8	2,160.13	15,182.49	28,417.—	2,579.21	0.0 4

Af ver lc ning s belopp

	B e v	i r e t s			Sålda sko	gsprodukter	Utlämnadt		*3 >	I	nkomster					C t g	f t e	r					Behållning
			Area	1	G a	g n v i	r 1c e	Ved, tjärvirke	virke	Summa	^ 2 p- pr	Skogs-	Arrende* och betes-	TJtsynings-		Utsynings- och	Skogs-									Aflö- ningar och arfvoden			t/l K
Namn	År	Kronoparlcer	Odispou.	Timmer	Diverse virke	er CD 73 .	p: £	afverkning	II	försäljnings-medel och	afgifter o. d. ersättning	Summa inkomster	stämplings- äf-vensom af verk-	odling, hygges-	Vägar	Rågångar och	Dikning	Bygg- nader	Inven- tarier	Skatter och	Diverse utgifter	Skogs- indelning	Summa	för revir	O *73 crq H t/l B ? p p
inägor	duglig skogsmark Har	öfverloppsm. skogsmark	antal träd	kbm	o. d.	g p £ g.	p p: B < P° H *—'' tfi CD	kbm	2L er o O >r- er? ®	diverse inkomster	medel	för skogs-skötseln	nings- och för-ädlingskostnad	rensning m. m.		hägnader		onera	utgifter
		Har	Har		kbm	kbm	P-< * CD		CD 3	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Skellefteå distrikt. Varriså...............	1901-1903	522.0 9	88,092.8 5		68,135	34,201		72		424	34,697	0.3 9	69,288.12	120.7 7	406.0 7	69,814.96	340.42		975.21			226.7 9	37.6 4	2,026.6 5	183.-		10,074.44	13,864.15	55,950.81	0.63
» ...............	1904-1906	522.09	88,092.8 5	—	60,774	32,287	-	60	—	1,185	33,532	0.42	112,986.—	109.6 7	274.18	113,369.85	468.8 3	—	1,862,9 3	—	236.6 4	362.83	5.3 3	2,959.06	201.7 7	—	10,088.50	16,185.9 4	97,183.9 1	1.10
» ...............	1907-1909	60.—	86,792.8 5	—	—	31,584	—	54	280	1,470	33,388	0.38	128,691.33	42.—	491.8 2	129,225.6 5	1,359.2 5	78.3 3	2,412.6 9	20.—	471.8 9	3,045.7 s	45.20	8,811.14	290.8 6	1,046.90	15.012.34	32,594.38	96,631.27	1.11
Arjepluog .........	1901-1903	_	—	101,502.01	61,727	41,274	235	1,362	_	283	43,154	0.13	115,557.52	12.43	4,464.5 s	120,034.53	685.50		136.9 5	87.71			118.-	2,625.9 7	176.82		11,263.86	15,094.81	104,939.7 2	1.03
» .........	1904-1906	—	—	101,502.01	53,351	39,830	172	1,329	—	115	41,446	0.41	155,406.7 5	15.—	1,592.7 5	157,014.50	689.—	—	113.43	130.8 3	—	—	61.57	3,781.33	162.57	19.66	12,549.21	17,507.10	139,507.4 0	1.3 7
» .........	1907-1909	—	—	101,502.01	—	31,461	623	1,163	—	78	33,325	0.33	91,881.91	48.0 9	1,078.6 2	93,008.6 2	1,955.96	—	139.03	98.96	—	33.33	25.-	7,050.15	310.71	-	13,966.71	23,580.so	69,427.8 2	0.68
Malmesjaur ......	1901-1903	585.86	136,500.-	5,173.14	216,107	120,425	3	268	344	318	121,358	0.S5	292,596.96	93.90	931.85	293,622.71	1,188.17	158.7 7	847.2 7	50 —		180.62	102.17	3,014.01	168.94	1,167.33	15,101.47	21,978.7 5	271,643.96	1.91
» ......	1904-1906	585.S6	136,500.-	5,137.14	120,290	71,782	19	425	1,655	1,293	75,174	0.53	302,436.24	80.50	256.—	302,772.7 4	1,720.43	169.2 0	2,945.48	312.09	83.71	1,468.78	107.76	3,368.23	274.17	1,729.31	15,107.3 9	27,286.5 5	275,486.19	1.94
» ......	1907-1909	540.—	140,396.3 8	—	—	42,485	867	419	1,275	396	45,442	0.3 2	199,936.08	247.63	152.5 7	200,337. is	2,796.71	732.6 5	6,669.71	414.06	860.40	3,483.53	92.80	7,283.io	503.-	596.03	17,861.11	41,293.10	159,044.08	1.13
Öfre Byske.........	1901-1903	254.—	75,610.—	—	62,280	85,178	76	1,618	72	187	37,131	0.4 9	75,842.42	77.05	855.0 3	i 76,774.5 0	664.33		501.4 7	111.67		1,960.2 2	39.18	1,507 —	162.-	1,005.66	11,614.98	17,566.51	59,207.9 9	0.78
» .........	1904-1906	317.15	75,546.85	—	56,069	36,441	13	1,652	386	607	39,099	0.52	167,066.—	57.01	1,019.53	168,142.54	1,108.7 5	1.33	307.3 2	419.14	152.93	1,499.17	142.3 9	1,684.11	100.50	2,093.9 a	11,657.42	19,167.05	148,975.49	1.96
» .........	1907-1909	289.2 2	82,890.06	—	—	47,339	820	4,942	825	669	54,595	0.6 6	175.018.6S	214.97	505.5 7	175,739.2 2	1,944.03	5.-	2,316.93	69.74	414.2 5	268.70	63.99	3,548.47	682.81	108.83	14,338.3 9	23,761.14	151,978.08	1.83
Arvidsjaur .........	1901-1903	72.21	70,810.93	—	50,370	29,830	40	2,018	_	311	32,199	0.45	67,515.50	337.6 4	2,524.3 6	70,377.50	399.17	348.17	465.15	210.0 7		634.32	129.3 8	1,507.01	176.19	287.83	11,506.65	15,663.94	54,713.56	0.7 7
» .........	1904-1906	72.24	70,810.93	—	55,318	31,788	41	2,297	310	241	34,677	0.19	110,662.80	410.88	1,256.98	112,330.66	1,472.58	364.36	376.6 9	240.15	—	467.3 3	87.51	1,684.12	189.2 2	1,223.38	12,451.4 2	18,556.7 6	93,773.0 0	1.32
» .........	1907-1909	72.21	73,761.81	-	—	34,386	2,532	3,501	567	339	41,325	0.56	144,020.20	130.3 9	801.13	144,952.0 2	3,675.7 5	33.7 9	1,424.7 4	63.17	681.58	427.3 6	62.01	3,362.31	364.41	462.6 5	15,260.13	25,817.90	119,134.12	1.61
Älfsby ...............	1901-1903	434.85	76,332.4 2	—	65,736	37,982	3	1,881	_	—	39,866	0.52	107,393.95	116.82	1,195.82	108,706.59	1,046.56	486.81	601.27	__	265.5 7	477.45	8.85	2,068.8 s	494.51	245.81	16,565.68	23,261.39	85,445.20	1.11
» ..............	1904-1906	434.85	76,332.42	—	81,777	40,819	—	3,339	—	—	44,158	0.5S	131,513.20	336.9 7	893.5 2	132,743.6 9	822.14	857.2 7	1,627.9?	156.9 2	181.79	317.29	47.88	3,338.7 5	775.7 s	10.-	16,257.3 2	24,388.06	108,355.63	1.41
» ...............	1907-1909	434.85	76,332.42	—	-	33,817	446	3,070	1,799	224	39,356	0.52	129,358.96	712.05	580.16	130,651.17	2,168.52	327.02	1,613.3 7	62.6 7	1,034.90	928.33	50.—	9,866.2 2	629.01	-	21,017.11	37,697.14	92,954.03	1.21
Piteå..................	1901-1903	222.58	82,097.7 4	204.3 0	67,452	25,790	223	3,550	338	48	29,949	0.36	97,361.95	260.80	908.9 3	98,531.6s	1,058.2 5	183.51	191.67	158.9 2	12,616.20	650.33	32.58	3,140.7 5	167.66	328.46	16,051.6 9	34,580.0 2	63,951.6 6	0.77
» ..................	1904-1906	222.58	82,001.18	204.30	56,332	26,525	326	7,332	224	71''	34,478	0.4 2	110,668.24	219.7 5	624.41	111,512.40	2,803.8 0	131.84	168.50	374.26	11,402.3 7	1,075.77	135.98	3,210.50	258.13	266.61	17,407.17	37,234.88	74,277.5 2	0.90
» ..........	1907-1909	313.3 0	90,121.19	-	-	35,985	1,845	10,488	1,397	954	50,669	0.56	87,462.3 2	549.—	958.28	88,969.60	3,575.45	89.83	136.95	95.4 0	4,754.7 2	462. s 5	86.7 4	7,270.4 6	442.4 7	802.8 5	18,441.5 4	36,159.3 5	52,810.25	0.5S

	Rev	i r e	* t s			A f v	e r k	n i n g s b	e 1	opp		I	nkomster						U t g i	f t e	r					Bekållnin	to
Sålda skogsprodukter	Utlämnad t virke	Summa afverkning kbm	P ^ 2 ® er pt is- ac cro r- ^ o £. crq o 3 ^
Namn	År		Area	1	G a	g n v i	r k e	Ved, tjärvirke o. d. kbm	Skogs-försäljnings-medel och diverse inkomster	Arrende-och betes-medel	Utsynings-afgifter o. d. ersättning för skogs -skötseln	Summa inkomster	Utsynings- och stämplings- äf-vensom afverk-nings- och för-ädlingskostnad	Skogs-odling, hygges-rensning m. m.	Yägar	Rågångar och hägnader	Dikning	Bygg- nader	Inven- tarier	Skatter och onera	Diverse utgifter	Skogs- indelning	Aflö- ningar och arfvoden	Summa utgifter	för revir	ce pr^ o Cfq ^ \| sr 1S
Kr onop arker	Odispon. öfverloppsm. skogsmark Har	Timmer	Diverse virke kbm	er CD CC _ Et. \| B C ttQ''cro S-P Ti T p, . CD	P* C P P- Oj \| < ►—* ce CD
inägor	duglig skogsmark Har	antal träd	kbm
	Har	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Jörns..................	1901—1903	46.30	58,877.S9	426.9 6	44,790	28,503	10	2,986			31,499	0.53	99,616.7 9	** 1,015.07	930.7 5	101,562.61	328.14		233.3 3	233.5 0	1,719.3 5		13.33	928.17	115.06	446.5 9	17,574.4 2	21,591.8 9	79,970.7 2	1.3 5
» .................	1904—1906	26.3 0	58,508.54	426.96	40,909	27,629	—	4,059	430	38	32,156	0.54	121,059.os	1,018.63	404.43	122,482.14	308.6 7	—	—	89.;n	—		16.03	1,064.2 0	116.93	336.5 2	24,063.54	25,995.8 0	96,486.3 4	1.63
» ................	1907—1909	26.3 0	62,113.2 7	—	—	38,242	5,556	8,566	791	—	53,165	0.86	137,414.3 4	950.40	833.54	138,698.2 8	3,717.04	46.2 3	133.29	157.17	145.55	--	26.30	2,695.69	534.29	205.eo	30,232.78	37,893.64	100,804.64	1.62
Norsjö ...............	1901—1903	79.21	58,326.68	127.00	73,860	41,314	20	4,038	__		45,372	0.78	164,085.3 5	323.5 3	6,621.44	171,030.8 2	734.7 8	83.3 3	559.42	37.—	3,672.os	68.98	46.6 7	1,579.15	261.31	175.42	13,991.8 6	21,209.50	149,820.8 2	2.56
» ...............	1904—1906	56.3 5	63,011.40	127.0 0	60,945	29,493	7	7,435	430	133	37,498	0.59	140,702.63	352.3 0	3,525.2 7	144,280.3 0	306.50	363.83	588.0 2	71.33	1,623.10	258.83	12.08	2,198.4 2	260.80	2,143.3 5	16,775.84	24,502.10	119,778.10	1.90
» ..............	1907—1909	56.35	72,183.46	—	—	22,618	594	8,705	1,589	66	33,572	0.47	114,545.6 9	537.7 0	2,139.21	117,222.6 0	5,457.16	623.54	142.8 9	92.17	252.—	97.80	23.7 7	6,411.26	433.4 7	747.0 2	21,720.59	36,001.6 7	81,220.93	1.12
Burträsks .........	1901—1903	102.30	16,609.73	332.86	23,024	6,716	2	3,736			10,454	0.6 2	33,429.6 0	196.91	1,502.0 s	35,128.59	1,058.52	302.6 8	67.92	29.50	753.2 4	_	161.9 0	282.8 2	190.78	63.57	10,616.2 9	13,527.2 2	21,601.3 7	1.27
	1904—1906	95.51	20,708.88	332.86	28,538	10,679	—	4,672	—	■ —	15,351	0.7 8	40,187.64	268.33	966.S1	41,422.7 8	1,059.3 4	160.83	17.18	52.64	l,611.io	981.59	48.66	467.13	234.78	75.17	14,585.0 2	19,292.94	22,129.84	1.05
» .........	1907—1909	95.51	21,941.2 5	—	—	10,020	409	1,801	58	63	12,351	0.5 6	62,005.2 2	612.2 0	917.63	63,535.05	1,476.05	383.40	32.17	32.17	11,748.71	2,219. s 3	62.9 5	892.13	298.3 6	287.7 5	22,400.23	39,801.58	23,733.4 7	1.08
Umeå distrikt.
Degerfors............	1901—1903	114.2 2	47,677.9 7	—	42,974	30,353	51	4,213	90	400	35,107	0.74	73,974.4 9	327.71	282.8 6	74,585.06	542.58	53.6 2	106.5 0	235.7 0	4,204.08	3.33	19.17	1,514.93	187.6 7	417.34	11,050.9 7	18,335.s 9	56,249.17	1.18
» ............	1904—1906	139.94	47,811.19	—	49,476	35,910	189	5,752	20	598	42,469	0.811	118,310.99	520.3 7	96.9 0	118,928.31	621.19	1,125.72	73.—	294.01	4,653. s 7	6,089.9 5	77.10	1,809.44	329.6 9	4.3 3	12,965.26	28,043.5 6	90,884.75	1.9 2
» ............	1907—1909	139.9 2	47,811.19	—	—	34,262	347	5,925	795	380	41,709	0.87	150,725.65	533.7 8	96.81	151,356.24	4,745.3 6	234.7 5	204.43	90.58	2,555.9 9	487.4 4	178.63	2,916.7 4	410.2 2	312.47	17.416.4S	29,553.0 9	121,803.15	2.54
Norra Lycksele ...	1901—1903	20.0 5	92,301.61		79,065	47,183	326	3,829	_		51,338	0.56	369,717.2 2	192.28	3,434.14	373,343.6 4	1,100.30	141.10	101.92	133.03	_	_	238.5 7	3,635.9 3	128.6 s	50,17	16,087.3 0	21,617.—	351,726.64	3.81
»	1904—1906	20.0 3	92,301.61	795.il	156,594	100,767	192	11,933	688	1,739	115,319	1.25	429,942.31	427.no	2,388.02	432,758.23	5,998.25	456.01	1,124.68	—	95.3 4	—	518.19	3,333.97	831.68	430.5 5	16,052.91	28,841.58	403,916.65	4.34
	1907—1909	20.0 5	93,096.7 7	—	—	126,664	618	8,169	1,493	2,244	139,188	1.50	462,272.73	556.3 5	1,895.06	464,724.14	6,253.0 2	676.40	2,368.3 6	40.4 2	2,677.2 4	198.il	488.4 0	7,112.10	1,233.12	216.—	21,738.51	43,001.0 s	421,722.46	4.53
Södra Lycksele ...	1901—1903	125.55	75,399.84		70,358	40,604	100	1,407	_	1	42,112	''0.56	196,956.3 6	69.9 8	15,861.4 7	212,887.si	942.3 4	_	77.33	56.3 3	720.3 8	_	87.75	2,662.ts	161.2 2	198.13	14,581.—	19,487.2 2	193,400.59	2.56
	1904—1906	109.9 5	75,532.61	2,608.60	65,632	32,645	104	4,065	—	927	37,741	0.48	158,004.5 7	196.65	4,652.4 7	162,853.6 9	962.0 8	119.41	506.84	89.5 0	160.3 2	116.67	176.3 7	2,406.os	541.16	257.4 5	14,431.74	19,768.2 2	143,085.4 7	1.83
3»	1907-1909	109.9 5	78,141.2 7	—	—	38,912	61	3,956	1,000	448	44,377	0.57	167,598.26	194.07	3,130.5 7	[ 170,922.90	1,514.07	388.24	1,882.3 3	475.08	2,121.41	289.8 5	292.2 8	5,133.4 9	431.2 7	704.9 7	18,058. s 6	31,291.85	139,631.05	1.78

	R e v i	rot	s			A f v	e r k	n i n g s b	e 1	opp		I	nkom ster						U t g i	f t e	r					Behållnin	Ö
Sålda skogsprodukter	Utlämnadt virke	Summa afverkning kbm	V § i fr * u 2L er * cd o p-05 O ce “
Hamn	År		Area	1	a a	g n v i	r k e	Ved, tjärvirke o. d. kbm	Skogs-försäljnings-medel och. diverse inkomster	Arrende-och betes-medel	Utsynings-afgifter o. d. ersättning för skogs-skötseln	Summa inkomster	Utsynings- och stämplings- äf-vensom afverk-nings- och för-ädlingskostnad	Skogs-odling, hygges-rensning m. m.	Vägar	Rågångar och hägnader	Dikning	Bygg- nader	Inven- tarier	Skatter och onera	Diverse utgifter	Skogs- indelning	Aflö- ningar och arfvoden	Summa utgifter	för revir	ce K O OS H in 3 & p g K
Kronop arker	Odispon. öfverloppsm. skogsmark Har	Timmer	Diverse virke kbm	O* r2 2 =*-“ in P=<<j SB.E (K? P ^ g OTC? pj in CD 1	p: 0 pj eu P M- s i p* 2 '' Öl CD
inägor Har	duglig skogsmark Har	antal träd	kbm
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr
Asele..................	1901—1903	172.50	68,142.07	_	104,772	56,264	5	1,241		_	57,510	0.S4	358,653.94	181.10	16,033.3 0	374,868.3 4	1,704.16	495.0 5	167.2 2	124.12	2,042.08		112.66	1,666.0 7	183.03	578.5 7	13,882.6 5	20,955.61	353,912.73	5.18
» ..................	1904—1906	109.98	82,355.56	—	90,623	47,438	18	1,379	385	187	49,407	0.«o	418,531.3 9	325.20	6,962.3 5	425,818.94	1,884.7 3	790.05	937.61	77.44	7,926.11	6,786.8 1	184.5 7	1,894.22	420.06	1,270.5 2	14,150.9 6	36,323.08	389,495.86	4.72
» ..................	1907—1909	109.9 3	81,813.61			63,864	415	1,621	887	395	67,182	0.8 2	362,384.23	479.40	5,859.3 8	368,723.01	2,738.7 7	3,558.56	1,852.3 5	61.20	4,910.11	454.10	360.75	5,738.93	535.6 6	480.16	19,992.94	40,683.53	328,039.48	4.—
Sorsele...............	1901—1903	28.0 5	68,854.4 5	—	50,109	21,964	481	1,222	82	161	23,910	0.3 5	80,249.si	21.09	2,878.13	83,149.03	881.0S		237.6 7	36.50			104.4 7	1,843.50	267.0 s	882. s 6	9,780.59	14,033.75	69,115.28	1.—
'' > ...............	1904—1906	7.25	22,873.—	45,681.45	52,217	38,120	415	3,020	77	371	37,003	0.54	93,736.05	149.83	1,696.91	95,582.7 9	9,554.01	—	429.92	22.83	—	4,466.0 7	123.01	3,058.5 8	457.9 6	_	10,280.3 7	28,392.7 5	67,190.04	0.9 8
1 ’ ............... 1	1907—1909	2._	68,554.4 5			27,746	396	4,385	428	287	33,242	0.48	129,207.4 0	108.76	710.23	130,026.3 9	8,122.7 7	—	1,727.06	56.83	66.0 7	2,053.36	364.0 2	6,110.so	1,085.42	47.5 4	15,282.0 5	34,916.5 2	95,109.8 7	1.39
Stensele ............	1901—1903	27.6 7	79,740.7 1	—	168,340	115,990	55	574	98	—	116,717	1.46	328,443.2 0	_	2,445.7 2	330,888.9 2	1,626.7 2	2.—		17.7 5		70.9 7	187.83	4,152.55	94.7 s	781.30	14,298.6 6	21,233.06	309,655.S6	3.88
» ...........	1904—1906	27.oi	88,017.91	—	159,868	114,197	165	560	18	238	115,178	1.31	382,699.51	87.90	2,130.3 0	384,917.71	905.83	127.15	578.6 7	105 —	—	1,000.—	35.70	2,823.51	494.5 2	468.51	15,501.es	21,040.5 7	363,877.14	4.13
»	1907—1909	27.01	88,017.9 4			45,433	113	283	2,375	450	48,654	0.55	163,068.4 2	97.—	1,381.90	164,547.3 2	9,323.61	541.44	1,769.85	52.08	—	161.60	259.66	7,400.46	399.33	216.75	17,567.2 2	37,692.—	126,855.3 2	1.44
Vilhelmina .........	1901—1903	60.10	68,586.2 7	—	53,927	32,772	—	726	1	325	33,824	0.49	173,025.3 5	196.80	10,192.9 7	183,415.12	1,458.3 7	281.10	821.22	121.72		1,521.52	95.05	1,174.10	190.5 2	638.23	14,175.95	20,477.7 8	162,937.3 4	2.3 7
» .........	1904—1906	140.0 9	75,453.9 5	—	49,555	30,490	2	689	1,444	251	32,876	0.44	172,152.03	273.10	6,218.90	178,644.0 3	2,286.—	512.70	192.87	64.2 5	—	5,046.6 0	98.5s	3,688.46	311.47	2,614.7 7	14,235.2 7	29,050.9 7	149,593.06	1.98
» .........	1907—1909	144.03	73,916.7 5		—	35,014	853	976	945	357	38,145	0.5 2	174,367.14	156.83	3,749.41	178,273.3 s	8,323.7 4	1,132.80	1,705.76	34.50	368.2 5	1,616.27	83.71	7,596.19	362.51	1,518.02	16,181.si	38,923.06	139,350.3 2	1.88
Fredrika ............	1901—1903	36.7 7	53,303.13	—	127,978	46,204	271	877	_	341	47,693	0.8 9	178,336.2 7	105.2 5	5,122.4 7	183,563.9 9	821.08	207.7 6	271.6 7	96.13	444.83	5,415.03	148.20	1,725.94	43.39	962.16	13,418.6 4	23,554.83	160,009.10	3.—
» ............	1904—1906	23.29	57,589.14	—	47,049	32,236	610	1,559	—	228	34,633	0.6 0	194,170.3 9	309.33	3,692.48	198,172.20	727.ss	305.3 7	268.78	93.30	4,565.04	2,530.7 9	244.42	2,805.23	116.97	2,463.2 9	12,548.12	26,669.19	171,503.01	2.98
» ............	1907—1909	23.29	59,542.21	—	—	38,342	1,115	1,564	—	105	41,126	0.6 9	164,561.5 7	223.6 7	1,875.14	166,660.38	1,386.5 7	947.17	23.38	30.—	1,308.0 2	1,859.93	56.7 4	6,271.24	222.34	278.6 0	14,727.50	27,111.44	139,548.94	2.3 4
Bjurholm............	1901—1903	105.60	20,613.60	__	15,391	9,502	871	2,884	—	—	13,257	0.64	27,162.62	881.80	502.3 0	28,546.7 2	286.9 2	66.6 7	71.33	207.7 5	200 —		77.8 7	802.93	161.04	163.08	11,989.0 2	14,026.61	14,520.11	0.7 0
	1904—1908	123.7 0	24,230.10	—	25,816	11,579	237	3,110	—	31	14,957	0.6 2	24,509.44	296.7 5	359.18	25,165.3 7	326.17	122.83	40. ss	129.1 s	3,121.13	—	94.0 2	993.04	191.94	634.56	14,182.68	19,836.43	5,328.9 4	0.22
» .........	1907—1909	162.39	28,782.16	—	—	14,988	179	4,779	—	183	20,129	0.7 0	62,979.33	203.47	147.42	63,330.7 2	786.2 5	709.58	173.50	40.71	13,302.47	187.53	56.6 5	2,253.9 7	239.8 9	946.14	20,618.78	39,315.47	24,015.2 5	0.83
Anundsjö............	1901-1903	18.—	22,104.2 2	—	26,256	17,580	47	539	_	8	18,174	0.82	61,270.43	657.19	528.05	62,455.6 7	388.17	800.92	326.58	81.75		231.—	31.73	737.09	178.50		7,546.56	10,322.30	52,133.3 7	2.36
» ............	1904—1906	18.01	22,269.9 0	—	29,247	17,361	—	606		—	17,967	0.81	54,526.90	448.7 9	1,945.6 2	56,921.31	418.8 7	731.30	241.83	24.17	2,980.7 5	105.—	50.6 7	608.92	254.93	437.78	8,364.83	14,219.0 5	42,702.26	1.9 2
> ............	1907—1909	18.01	25,748.9 0	—	—	15,608	40	664		17	16,329	0.63	65,749.15	324.8 3	3,419.01	69,492.9 9	712.17	501.8 7	194.os	30.50	31.08	108.3 6	10.72	1,399.91	298.53	1,310.3 9	11,203.28	15,800.8 9	53,692.10	2.0S

Afverkningsbelopp

	It e v	i r e	t s		Sålda skogsprodukter	Utlämnadt		=-		Inkomste	r						U t g	i f t e	r
			Area	1	G a	g n v i	r k e	Ved, tjärvirke	virke	Summa	03 m * s b- et	Skogs-	Arrende-och betes-	Htsynings-afgifter o. d. ersättning		Utsynings- och	Skogs-									Aflö- ningar och arfvoden
Namn	År	Kronop arker	Odispon.	Tim	mer	Diverse virke	till ut- synings berättiga	& £: ts	afverkning	c p ^5'' trfS”	försäljnings-medel och	Summa inkomster	stämplings- äf-vensom afverk-	odling, hygges-	Vägar	Rågångar och	\| Dikning i	Bygg-	Inven-	Skatter och	Diverse	Skogs-	Summa
inägor	duglig skogsmark	öfverloppsm. skogsmark	antal	kbm	o. d.	Pj Qj P i’	kbm	diverse inkomster	medel	för skogs-skötseln	nings- och för-ädlingskostnad	rensning m. m.		hägnader	nader	tarier	onera	utgifter	indelning	utgifter
		Har	Har	Har	träd		kbm	kbm	Pj 1 CD	'' -n CD		W H3 B ^	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr. •	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Mellersta Norr-lands distrikt. Tåsjö ...............	1901—1903	415.75	67,927.0 9		62,905	38,666	7	941		42	39,656	0.6	103,631.7 3	427.3 3		104,059.0 5	858.58	1,033.6 0	33.3 3	169.62	3,380.3 6	60.-	98.81	3,840.40	357.2 3	332.5 2	9,807.5 8	19,972.0 5
» ...............	1904—1906	440.2 0	68,342.5 6	—	118,045	44,100	—	415	-	39	44,554	0.7	61,422.3 2	325.12	214.85	61,962.2 9	1,087.16	2,484.3 3	389.14	471.02	5,813.3 5	318.9 0	34.2 s	3,410.58	476.12	2,241.84	10,057.6 7	26,283.8 9
» ...............	1907—1909	146.99	75,122.20	—	—	74,386	—	399	299	150	75,234	1.0	109,157.81	1,428.08	379.73	110,965.62	2,688.03	10,319.4 5	407.31	53.17	6,130.44	740.0 2	79.35	6,131.71	867.03	1,091.02	14,847.8 3	43,355.36
Junsele...............	1901—1903	14.8 6	26,452.24	—	51,582	19,521	17	292	—	—	19,830	0.7	110,153.56	314.39	392.40	110,860.35	385.08	508.0 7	187.02	108.14	1,484.6 6	16.67	24.80	1,181.58	308.32	1,246.3 8	7,208. s 3	12,659.55
» ...............	1904—1906	26.9 6	26,523.2 5	—	79,194	27,549	—	373	—	—	27,922	1.1	85,339.0 7	265.7 9	436.12	86,040.98	919.05	1,556.3 3	431.4 6	42.6 6	7,816.18	176.56	* 21—	1,969.48	462. s 8	279.19	7,682.oo	21,356.85
» ...............	1907—1909	26.96	26,523.25	—	—	26,015	112	65	37	—	26,229	1.0	185,881.45	728.50	556.7 9	137,166.74	1,095.21	1,083.9 9	117.04	168.16	5,301.5 7	173.97	28.9 8	3,882.06	923.3 2	—	10,851.02	23,625.3 2
Härnösand .........	1901—1903	—	12,111.87	—	32,365	14,675	—	3,633	—	—	18,308	1.5	77,565.17	702.17	2,426.7 8	80,694.12	386.4 2	823.01	11.66	8.—	1,736.10	433.42	171.54	925.42	482.6 7	317.65	7,707.75	13,003.64
» .........	1904—1906	—	13,996.18	—	67,928	18,166	3	5,497	—	138	23,804	1.8	76,357.2 2	704.88	191.66	77,253.7 6	491.25	3,837.26	1,354.98	40.—	3,949.14	496.43	120.3 7	814.08	652.6 5	l,571.so	9,161.50	22,490.0 6
» .........	1907—1909	—	12,427.3 7	—	—	24,035	110	10,509	—	17	34,671	2.8	114,213.36	148.5 0	284.80	114,646.66	1,757.01	4,606.71	948.71	22-5 3	5,187.7 2	324.7 3	81.67	1,708.08	795.3 7	798.60	11,954.66	28,185.79
Medelpad .........	1901—1903	142.9 9	24,004.14	—	35,203	19,085	60	11,497		3	30,645	1.3	145,541.6 0	847.5 0	227.56	146,616.6 6	1,138.29	1,185.97	1,256.92	125.83	1,905.94	2,003.18	145.6 7	1,697.18	300.59	410.2 9	9,925.7 8	20,095.64
» .........	1904-1906	81.65	22,147.0 6	—	31,931	15,607	—	18,584	175	2	34,368	1.6	109,578.3 6	1,176.S3	87.96	110,843.15	1,100.4 5	929.5 9	934.87	175.09	1,965.7 5	130.7 5	130.98	1,712.94	981.71	1,176.39	7,785.6 7	17,024.19
» .........	1907—1909	61.66	22,066.6 6	—	—	24,023	326	21,593	153	—	46,095	2.1	121,455.3 0	1,199.—	247.0 8	122,901.3 8	2,659.2 9	1,127.42	922 —	125.03	3,155.97	676.3 s	132.2 7	2,642.6 6	1,284.7 6	779.21	9,842.9 5	23,347.94
Östra Jämtland ..	1901—1903	136.3 4	20,168.79	—	41,370	28,722	7	33,473	170	247	62,619	3.1	204,560.81	2,208.84	473.82	207,242.9 7	1,185.25	169.S2	635.4 8	220.42	2,916.82	807.9 s	3.6 0	1,674.70	677.70	693.93	9,015.3S	18,001.14
»	1904—1906	220.—	21,287.2 8	—	45,789	32,876	2	30,674	265	516	64,333	3.0	210,385.48	2,909.2 2	107.20	213,401.90	1,225.24	745.2 4	1,379.7 9	819.41	2,304.8 5	1,825.5 0	92.53	3,965.19	917.36	652.6 9	8,953.40	22,881.20
»	1907—1909	187.81	17,124.6 4	—	~	70,673	465	21,983	343	1,228	94,692	5.5	437,694.38	3,842.63	83.07	441,619.98	15,906.30	6,184.7 7	812.27	717.95	1,266.19	6,665.06	197.63	7,375.21	1,111.81	1,045.02	12,389.47	53,671.18
Norra Jämtland ...	1901—1903	240.26	16,243,5 9	—	18,401	12,058	i	232	302	—	12,593	0.8	136,700.74	1,897.18	171.57	138,769.4 0	425. S 3	348.61	134.33	191.94	781.96	300.—	15.17	4,599.3 0	264.5 7	494.2 5	7,243.44	14,799.40
. »	1904—1906	261.90	16,242.94	—	23,664	14,950	—	2,098	364	—	17,412	i.i	86,711.50	2,121.08	31.82	88,864.40	432.7 5	881.9 2	158.45	371.97	3,288.2 9	25.83	39.42	7,515.6 6	378.6 4	529.2 5	8,415.45	22,037.6 3
»	1907—1909	266.—	16,242.9 6	—	- .	18,444	39	1,691	507	105	20,786	1.3	108,261.8 5	3,645.9 2	24.10	111,931.92	2,062.9 7	1,623.12	232.il	410.3 9	3,165.58	4,003.4 5	122.3 2	10,223.19	589.4 7	536.61	11,903.6 7	34,872.8 8
Västra Jämtland .	1901—1903	89.4 2	26,579.69	—	35,299:	19,771	1	1,607	1,872	—	23,251	0.9	68,392.—	2,359.3 9	—	70,751.39	688.5 3	2,117.75	113.17	194.7 5	2,456.93	1,162.02	30.58	1,268.87	244.9 0	635.86	8,042.22	16,955.5 s
3>	1904—1906	150.05	28,740.2 9	—	27,674	14,737	—	2,298	866	—	17,901	0.6	55,493.90	2,124.83	28.2 9	57,647.02	465.28	3,437.3 4	273.87	471.74	2,300.9 7	213.83	53.8 7	1,833.8 8	446.9 6	531.92	9,685.92	19,715.58
	1907—1909	156.S7	26,734.60	—	—	29,378	—	10,413	501	—	40,292	1.5	93,580.2 2	2,030.6 7	23.90	95,634.7 9	1,433.2 5	4,914.7 6	746.47	488.31	1,745.08	249.7 2	66.58	3,095. s 7	503.48	386.07	10,811.80	24,451.3 9

Behållning

För revir

Kr. | Kr.

84,087.—	1.23
35,678.40	0.52
67,610.2 6	0.9 0
98,200.80	3.71
64,684.13	2.4 4
113,541.42	4.28
67,690.48	5.59
54,763.7 0	3.91
86,460.8?	6.90
126,521.02	5.24
93,818.96	4.22
99,553.4 4	4.50
189,241.83	9.32
190,520.7 0	8.80
387,948.80	22.41
123,970.09	7.52
66,826.7 7	4.05
77,059.04	4.6 7
53,795.81	2.02
37,931.44	1.31
71,183.40	2.6 5

pr har
skogsmark

Afverkningsbelopp

	It e v	i r e	s		Sålda skogsprodukter	Utlämnadt virke		-e , sfs"		n k o m s t e						U t g i	f t e	r					Behållning
			Area	1	Gr a	g n v i r k e	Ved, tiftrvirke	Summa	m CD ^ K	Skogs-	Arrende-ocb betes	Utsynings-		Utsynings- och	Skogs-									Afl». ningar och arfvoden			GG Sfi-!
Namn.	År	Kr o no parker	Odispon.	Timmer		er l.5-? Ek	ej- P: ti	afverkning	H P	försäljnings-medel och	afgifter o. d. ersättning	Summa inkomster	stämplings- äf-vensom af verk-	odling, hygges-	Vägar	Rågångar och	Dikning	Bygg- nader	Inven- tarier	Skatter och	Diverse utgifter	Skogs- indelning	Summa utgifter	För revir	o CHS W CD .. 3 sf
inägor	duglig	öfverloppsm. skogsmark	antal träd	kbm	virke	o. d.	u b & ET <**<$? g.	P-< Qj 9 P* g < 0 CD	kbm	CO jj* ° 5"	diverse inkomster	medel	för skogs-skötsel	nings- och för-ädlingskostnad	rensning m. m.		kägnader		onera		9 5 K
		Har	Har	Har	kbm	kbm	P* * CD	''* CG CD		CO *73 B ^	Kr.	Kr.	Kr„	Kr.	Kr.	Kr.	Kr. \|	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Härjedalen .........	1901—1903	213.12	35,028.63		19,291	7,753	49	1,299	206	14	9,321	0.3	91,575.64	857.ss		92,433.22	418.-	1,975.88	188.83	78.52	1,457.3 6	399.63	57.81	3,304.8 0	234.se	864.9 7	10,761.6 2	19,741.73	72,691.4 9	2.0 6
» .........	1904—1906	143.9 2	38,414.61	—	22,303	11,368	-	3,761	70	24	15,223	0J	82,484.9 3	1,712.17	—	84,197.10	446.7 0	1,587.91	602.2 2	367.0 9	2,762.0 5	594.3 5	137.43	4,141.98	593.8 6	850.91	11,416.0 s	23,500.58	60,696.5 2	1.57
» .........	1907—1909	138.9 5	38,472.89	—	—	21,798	100	16,938	175	—	39,011	1-	88,532.14	2,653.8 4	—	91,185.98	1,243.40	1,976.17	801.3 6	375.33	1,835.33	456.4 2	234.84	6,105.71	1,186.12	346.63	12,789.93	27,351.24	63,834.74	1.6 5
Gälle-Dala distrikt. Norra Hälsingland	1901—1903	160.61	22,151.7 8		40,972	37,907	924	15,096	61		53,988	2.4	230,217.9 5	2,565.5 2		232,783.4 7	3,461.3 0	1,889.61		299.7 5		2,907.3 9	124.6 5	3,779.3 7	585.44	207.41	7,589.33	20,844.2 7	211,939.20	9.50
> »	1904—1906	160.il	22,467.13	—	34,220	27,974	252	10,130	151	77	38,584	1.7	229,834.3 5	2,778.38	—	232,612.78	1,286.64	6,116.53	286.8 2	467.24	—	966.7 9	220.4 0	4,574.6 2	427.77	82.9 5	7,703.6 7	22,133.43	210,479.3 0	9.30
» »	1907—1909	91.7 2	22,970.7 2	i _	-	42,116	911	14,154	350	-	57,531	2.5	306,437.46	2,932.7 7	—	309,370.2 3	1,699.84	5,125.85	201.9 2	111.50	1,023.0 9	1,370.91	325.6 9	6,999.7 8	418.94	481.9 0	11,004.06	28,763.48	280,606.7 5	12.17
Västra >	1901—1903	14.53	41,137.11	—	94,626	57,745	7	3,440	_	_	61,192	1.5	354,194.7 8	369.59	—	354,564.3 7	1,786.0 7	1,433.5 7	145. —	53.50	7,047.o 2	142.17	70.io	3,002.56	1,613.2 7	222.28	9,076.54	24,592.08	329,972.29	8.0 2
J> »	1904—1906	18.68	40,805.93	—	100,744	48,574	1	1,098	—	415	50,083	1.2	321,556.20	355.—	—	321,911.2 6	1,725.26	2,474.2 7	128.83	10.—	8,140.7 3	449.12	—	2,765.99	5,411.77	1,650.71	8,735.28	31,490.96	290,420.30	7.11
» »	1907—1909	—	39,782.71	—	-	108,866	1,389	13,479	6	294	124,034	3.1	588,034. s 6	293.55	—	588,328.41	3,015.-	1,557.7 7	257.13	100.—	15,053.6 7	290.9 3	13.3 3	7,036.7 2	949.5 2	3,342.7 0	13,747.—	45,363.8 2	542,964.59	13.6 5
Gästrikland ......	1901—1903	36.21	5,449.52	—	9,279	5,895	—	840	3,118	_	9,853	l.s	42,383.12	281.—	—	42,664.12.	126.10	1,458.61	590.3 s	3.17	516.5 9	464.86	_	384.88	151.so	666.0 7	4,890.—	9,252.52	33,411.60	6.09
» ......	1904—1906	46.2 6	5,473.3 9	—	9,590	6,697	-	2,706	3,637	—	13,040	2.4	53,959.00	256.—	—	54,215.60	182.4 2	1,250.10	409.68	9.33	129.7 8	—	46.95	697.06	124.51	372.S3	7,464.6 7	10,687.33	43,528.27	7.89
» ......	1907—1909	153.60	6,410.0 5	—	-	6,399	-	1,443	2,344	-	10,186	1.6	58,890.8»	287.6 7	3,619.S2	62,798.38	693.10	1,953.8 2	207.53	18.33	466.0 6	97.6 2	5.—	1,813.29	186.65	667.8 4	8,702.—	14,811.21	47,987.14	7.31
Kopparberg ......	1901—1903	451.8 2	8,009.7 5	—	3,312	1,409	86	3,334	1,903	1,580	8,312	1.-	21,760.8 0	4,021.0 7	_	25,781.3?	8,207.50	1,908.6 3	937.4 2	203.8 7	31.15	10,327.0 9	518.93	3,559.io	1,198.26	426. so	7,858.51	35,177.2 6	9,395.8 9	1.17
»	1904—1906	257.6 s	8,052.11	—	8,100	3,545	63	8,729	841	600	13,778	1.7	62,143.70	4,381.42	—	66,525.12	19,904.60	3,319.8 5	1,445. ss	46.41	—	4,056.19	262.63	3,506.98	1,154.58	118.05	8,341.34	42,156.3 5	24,368.7 7	2.93
»	1907—1909	95.34	5,116.53	—	—	3,951	299	8,845	569	700	14,364	2.8	44,511.43	2,680.15	—	47,191.58	11,640.9 9	2,163.3 0	808.SS	772.29	448.9 2	432.20	149.50	2,402.3 7	908.8 6	35.S1	8,813.40	28,576.02	18,615.56	3.5 7
Osterdalarne ......	1901—1903	2.6 7	70,353.18	—	87,297	59,111	7	1,028	_	_	60,146	0.9	280,270.6 8	43.33	—	280,314.01	1,618.70	1,189.0?	11.0 7	14.50	6,713.30	1,906.43	53.23	3,092.31	63.91	593.0 8	11,710.01	26,966.21	253,347. so	3.60
»	1904—1906	6.0 8	70,337.17	—	77,574	44,432	49	18,630	18	1,082	64,211	0.9	242,830.01	43.33	—	242,873.3 4	1,754.8 5	1.962.S7	2,813.33	270.2 4	28,978.04	1,859.3 7	125.66	2,552.03	266.9 5	172.0S	11,384.23	52,139.15	190,734.19	2.7 1
» ......	1907—1909	6.0 8	70,337.17		—	63,551	2,133	23,981	47	103	89,815	1.3	383,728.55	6.0 7	—	383,735.22	2,943.80	2,662.19	819.78	318.38	5,387.58	1,080.61	333.2 6	6,571.9 2	388.42	506.3 7	14,345.7 9	35,358.10	348,377.12	4.95
Särna ...............	1901—1903	36.6 2	113,640.88	—	36,064	15,806	479	7,236	_	_	23,521	0.21	162,336.56	10.-	3,956.7»	166,303.3 4	836.7 8	4.17	—	71.—	_	—	77.3 7	6,102.4 2	325.40	166.22	11,310.—	18,893.3 6	147,409.98	1.30
» ...............	1904—1906	36.6 2	113,593.63	—	55,594	20,500	64	9,536	—	—	30,100	0.2 6	169,663.91	15.—	1.525.11	171,204.0 2	1,053.8 5	192.99	—	—	—	33.3 3	158.4S	5,121.25	440.80	283.49	12,076.3 9	19,360.58	151,843.44	1.34
» ...............	1907—1909	73.79	113,593.63	—	-	50,935	287	7,880	-	-	59,102	0.52	202,212.69	15.—	1,534.15	203,761.84	2,221.43	383.5?,	—	—	333.83	330 —	87.11	11,178.0 9	288.96	858.18	14,777.0 9	30,457.7 2	173,304.12	1.52

	Rev	i r e t s				A f v	e r k	n i n g s b	e 1	opp		Inko	m s t e	r					U t g i	f t e	r					Behållning
Sålda skogsprodukter	Utlämnadt virke	Summa afverkrung kbm	Afverkningsbelopp pr bär duglig skogsm.
Namn	År		Area	1	G- a	g n v i	r k e	ved, tjärvirke o. d.	Skogs-försäljnings-medel ock diverse inkomster	Arrende- och betes-medel	Utsynings-afgifter o. d. ersättning för skogs-skötseln	Summa inkomster	Utsynings- och stämplings- äf-vensom afverk-nings- och för-ädlingskostnad	Skogs-odling, hygges-rensning m. m.	Vägar	Rågångar och hägnader	Dikning	Bygg- nader	Inven- tarier	Skatter och onera	Diverse utgifter	Skogs -indelning	Aflö- ningar arfvoden och	Summa utgifter	för revir	pr har skogsmark
Kron oparker	Odispon. öfverloppsm. skogsmark Har	Timmer	Diverse virke kbm	till ut synings berättiga	j till diverse j ändamål
Inägor Har	Duglig skogsmark Har	Antal träd	kbm
kbm	P- 1 ®	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Transtrand .........	1901—1903		49,356.8 5		30,945	15,082	4	18,356			33,442	0.68	125,222.44	26.9 2	2,209.0 5	127,458.41	579.85			50.—			7.3 5	2,862.9 9	28.0 3		12,077.2 5	15,605.47	111,852.94	2.27
»	1904—1906	—	49,371.51	—	25,551	9,960	2	5,188	—	—	15,150	0.31	87,400.15	41.67	1,648.04	89,089. s 6	593.6 2	—	—	—	490.—	—	75.33	2,455.08	94.38	—	12,425.3 6	16,133.7 7	72,956.09	1.4S
»	1907—1909	—	49,371.51	—	—	23,501	184	2,464	—	—	26,149	0.58	92,842.93	25.—	1,622.7 7	94,490.70	1,332.58	90.7 5	16.67	19.25	55.0 5	474.—	126.7 7	5,398.93	221.03	—	13,827.59	21,562.6 2	72,928.0 8	1.48
j Västerdalarna ......	1901—1903	503.7 5	8,323.3 7	_	4,258	2,529	72	2,037	142	33	4,813	0.58	15,216.88	1,243.3 7		1 16,460.2 5	3,586.so	338.62	87.04	53.6 7		1,359.89	34.2 2	716.50	280.30		6,949.8 9	13,406.13	3,053.8 2	0.35
»	1904—1906	67.26	8,654.3 2	—	5,312	2,991	5	2,275	267	14	5,552	0.64	20,952.21	1,260.95	—	22,213.16	4,451.35	319.91	106.3 3	1.67	3,627.68	1,136.05	20.17	784.04	143.6 4	199.0 9	6,138.90	16,928.83	5,284.33	0.61
»	1907—1909	144.31	13,639.65	—	—	7,428	42	5,730	397	40	13,637	1.0	41,223.8 7	2,669.9 5	—	43,893.82	7,385.28	417.3 5	80.43	38.67	2,478.23	1,992.8 7	lOO.os	1,501.3 5	158.18	—	7,761.3 7	21,913.81	21,980.01	1.59
Kloten ...............	1901—1903	3,439.22	25,363.7 2	_	26,588	10,366	17	30,101	3,859	4,786	49,129	1.9	165,213.24	15,139.01	24.18	180,376.43	68,791.52	2,397. s 9	3,387.90	358.83	918.79	25,267.3 7	1,007.5 9	19,464.2 8	26,587.59	2,043.05	16,322.3 9	166,547.20	13,829.28	0.48
	1904—1906	3,354.58	25,545.98	—	25,520	7,686	5	31,368	5,797	3,818	48,674	1.9	229,834.42	15,509.71	—	245,344.13	73,867.3 2	4,141.89	5,151.51	184.8 5	955.41	21,360.50	415.44	21,659.89	33,611.7 8	2,561.42	17,666.13	181,576.14	63,767.99	2.23
	1907—1909	3,365.66	25,716.7 6	—	—	5,295	255	31,680	6,750	5	43,985	1.7	188,616.7 5	15,891.9 7	—	204,508.7 2	106,962.43	6,007.81	7,708.4 2	195.44	2,676.90	20,618.4 9	401.56	24,679.01	34,175.26	2,605.41	18,853.03	224,783.76	—	—

Bil. 7.

Kortfattad redogörelse för hufvudsakliga innehållet i de överenskommelser,
som blifyit träffade i fråga om återlösning af stockfångstprivilegier.

På uppdrag af kommittén upprättad af

William Phllipson.

Öfverenskommelserna hafva träffats under tiden fr. o. ro. år 1886
t. o. m.. år 1908.

Siffrorna hänvisa till efterstående tabell, uppgjord med ledning af
Kungl. Domänstyrelsens ämbetsberättelse för år 1895.

1) Kungl. brefvet den 1 oktober 1886.

Ågarna af Ytterstfors sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en
tid af tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

2) Kungl. brefvet den é juli 1887.

Ågarna af Holm fors sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

3) Kungl. brefvet den 2 december 1887.

Ägarna af Bondersby sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

4) Kungl. brefvet den 22 december 1887.

Ågarna af Björkfors sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.
(Jämför nedan 17.)

5) Kungl. brefvet den 27 januari 1888.

Gellivare Aktiebolag, såsom ägare af Borgfors, Selets, Ljuså och
Hvitåfors sågverk, berättigades att — mot afstående af dessa sågverks
stockfångstprivilegier äfvensom Afvafors och Hvitåfors järnverks kolfångsträtt
å sistnämnda sågverks stockfångstområde — å de åt sågverken
såsom ersättning för den privilegierade stockfångsten mot skogsränta
upplåtna områden under en tid af tio år afverka alla sådana träd, som
1.5 meter från roten i genomskärning hölle 26 centimeter, barken inbegripen,
eller därutöfver, dock med inskränkning och förbehåll dels att,
ifråga om det intill år 1927 enligt Konungens befallningshafvandes i
Norrbottens län utslag den 9 september 1873 åt Borgfors sågverk upplåtna
område i Elfsby socken, endast ett mot de återstående årens stockfångst
svarande antal träd måtte tillgodogöras och att alla intill ofvannämnda
minimidimension å hyggestrakt befintliga, till försågning dugliga
träd därvid skulle gå i afräkning, dels att Borgfors sågverksägare tillerkändt
vederlagsvirke från kronoskog i Arvidsjaurs socken, i hvad
detta ej ännu utstämpiats, skulle afstås till kronan, dels och att de inom
stockfångstområdena befintliga, åt sågverksägarne för undvikande af ägoblandning
mot särskild ränta upplåtna ängsmarker skulle utan ersättning
till kronan afträdas samtidigt med de stockfångstområden, inom
hvilka de voro belägna.

6) Kungl. brefvet den 23 mars 1888.

Ågarna af Lo och Kramfors sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkens stockfångstprivilegier — å de åt sågverken såsom
ersättning för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under
en tid af tio år afverka alla träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver, dock
att å stockfångstområdena Karbäcken, Aldersnäset, Granberget och Bellviken
endast sådana träd finge afverkas, hvilka 1.5 meter från roten i
genomskärning hölle minst 33 centimeter, barken inberäknad.

7) Kungl. brefvet den 28 mars 1888.

Ågarna af Håknäs sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
tio år afverka alla sådanä träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

8) Kungl. brefvet den 18 maj 1888.

Ågarna af Hyngelsböle sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en
tid af tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i
genomskärning hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

9) Kungl. brefvet den 20 juli 1888.

Ågarna af Baggböle sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier i Degerfors och Vännäs socknar —
å de åt sågverket såsom ersättning för den privilegierade stockfångsten
upplåtna områden under en tid af tio år afverka alla sådana träd, som
1.5 meter från roten i genomskärning hölle 26 centimeter, barken inbegripen,
eller därutöfver, dock med undantag af 3:dje, 4:de, 7:de och 9:de
skiftena i Degerfors socken, hvilka skiften icke skulle inbegripas i denna
afverkningsrätt, utan omedelbart efter aftals träffande om afverkningsrätt
å öfriga skiften skulle till kronan öfverlämnas. (Jämför nedan 12.)

10) Kungl. brefvet den 10 augusti 1888.

Ägarna af Säfvars sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — under en tid af tio år å de åt sågverket
såsom ersättning för den privilegierade stockfångsten upplåtna
områden afverka och vid Sandviks eller annat sågverk försåga alla sådana
träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning hölle 26 centimeter,
barken inberäknad, eller därutöfver.

11) Kungl. brefvet den 10 augusti 1888.

Ägarna af Forse sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver; dock
att för 11695 å dessa områden ännu kvarvarande öfverskottsträd lösen
efter 1 krona 86 öre för träd skulle af sågverksägarna erläggas och till
Västern orrlands läns landtränteri inlevereras, innan afverkningen å
stockfångstområdena finge taga sin början.

12) Kungl. brefvet den 25 januari 1889.

Detta utgör följande tillägg till kungl. brefvet den 20 juli 1888
(se ofvan 9): I aftalet finge inrymmas rätt för sågverksägarna att

jämväl å 7:de skiftet inom Degerfors socken afverka träd af de dimensioner,
som för afverkning i öfrigt å stockfångstområdena blifvit bestämda, dock
med villkor att tiden för afverkningen icke utsträcktes längre än till tre
år, efter förlopp hvaraf skiftet skulle till kronan afträdas, att skogsägarna
skulle, intill dess skiftet blefve till kronan öfverlämnadt, utgöra den
därå belöpande andel i årliga skogsräntan med 18 kronor 98 öre samt
att i följd däraf den andel i berörda ränta, från hvars erläggaude
sågverksägarna mot återlämnande af 3:dje, 4:de och 9:de skiftena ägde
att åtnjuta befrielse, bestämdes till 125 kronor 47 öre.

13) Kungl. brefvet den 28 juni 1889.

Ägarna af Qvarnfors sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af

tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

14) Kungl. brefvet den 28 februari 1890.

Ågarna af Ekfors sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver.

15) Kungl. brefvet den 3 april 1890.

Ågarna af Utansjö sågverk berättigades att — emot afstående af
sågverkets stockfångstprivilegier — under en tid af tio år afverka dels
å området mellan Almsele och Råsele b}mr alla träd, som 1.5 meter från
roten hölle i genomskärning 33 centimeter, barken inberäknad, eller
därutöfver, dels ock å området emellan Långvattnets, Gafsele och Hälla
byar alla träd, som 1.5 meter från roten hölle 30 centimeter, barken
inberäknad, eller därutöfver.

16) Kungl. brefvet den 20 april 1894.

Ågarna af Baggböle sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstområden i Lycksele socken — under en tid af
fem år å dessa områden afverka alla träd, som 1.5 meter från roten i
genomskärning hölle 33 centimeter, barken inberäknad, eller därutöfver.

17) Kungl. brefvet den 7 september 1894.

Den enligt kungl. brefvet den 22 december 1887 (se ofvan 4)
Björkfors sågverksägare medgifna afverkningsrätten finge icke omfatta
mindre träd än sådana, som vid 1.5 meters höjd från roten hölle 27
centimeter i genomskärning, barken inbegripen.

18) Kungl. brefvet den 4 juni 1897.

Ågarna af Bure sågverk berättigades att — emot afstående af sågverkets
stockfångstområden — under en tid af fem år å dessa områden
afverka alla träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning hölle 26

centimeter, barken inberäknad, eller därutöfver, med förbehåll att, om
träden vid 1.5 meters höjd vore grö fre på ett håll än på ett annat,
deras storlek skulle beräknas efter medeltalen af största och minsta
tvärmåtten samt att den del af skiftet nr 28 i Burträsks socken, som
låg norr om såväl landsvägen mellan Burträsks kyrka och Åsträsks
järnvägsstation som den från denna landsväg till Sikfors hemman ledande
vägen, skulle vara undantagen från afverkningen.

19) Kungl. brefvet den 20 april 1900.

Dalkarlså sågverksägare berättigades att — mot afstående af sågverkets
stockfångstprivilegier — under en tid af sju år afverka alla träd,
som 1.5 meter från roten hölle 26 centimeter, barken inberäknad, eller
därutöfver, med förbehåll att, om träden vid 1.5 meters höjd vore gröfre
på ett håll än på ett annat, deras storlek skulle beräknas efter medeltalen
af största och minsta tvärmåtten.

20) Kungl. brefvet den 21 september 1900.

Ågarna af Lejonströms sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en
tid af tio år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver, med
förbehåll att, om träden vid 1.5 meters höjd vore gröfre på ett håll än
på ett annat, deras storlek skulle beräknas efter medeltalen af största
och minsta tvärmåtten.

21) Kungl. brefvet den 21 september 1900.

Ägarna af Hörneåfors sågverk berättigades att — emot afstående
af sågverkets stockfångstprivilegier — å de åt sågverket såsom ersättning
för den privilegierade stockfångsten upplåtna områden under en tid af
fem år afverka alla sådana träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter, barken inbegripen, eller därutöfver, med
förbehåll att, om träden vid 1.5 meters höjd vore gröfre på ett håll än
på ett annat, deras storlek skulle beräknas efter medeltalen af största
och minsta tvärmåtten.

22) Kungl. brefvet den 27 november 1903.

Ågarna af Mo sågverk berättigades att — emot afstående af sågverkets
stockfångstprivilegier — under en tid af tolf år å bolagets
stockfångstområden afverka alla träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
bölle 28 centimeter, barken inberäknad, eller därutöfver, dock
att inom de ägofigurer, som å de af F. A. Aspengren och G. A. Halldin
upprättade kartor vore upptagna såsom försumpad mark, ägarna äfven
berättigades afverka träd, som vid vanlig höjd hölle minst 26 centimeter
i genomskärning, med förbehåll tillika att, om träden vid 1.5 meters
höjd vore gröfre på ett håll än på ett annat, deras storlek skulle
beräknas efter medeltalen af största och minsta tvärmåtten.

23) Kungl. brefvet den 30 december 1905.

Töre Aktiebolag, såsom ägare af Törefors sågverk, berättigades
att — mot afstående till kronan af de områden inom Öfver-Kalix och
Neder-Kalix socknar i Norrbottens län, som i ersättning för privilegierad
stockfångst vore åt sågverket mot skogsränta upplåtna, äfvensom af de
till sågverket jämväl upplåtna sex ängslägenheterna Törefors nr 2 i
Neder-Kalix socken — under en tid af sex år från den 1 januari 1906
afverka dels å norra delen af skiftet III i Öfver-Kalix socken, med en
utstakad linje afskild från den öfriga delen af samma skifte, alla de
barrträd, hvilka genom rationell och af vederbörande öfverjägmästare
granskad utsyning kunde med iakttagande af god beståndsvårds fordringar
utstämplas, dels ock å stockfångstområdena i öfrigt alla de barrträd,
som vid tiden för utstämplingen 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle, med inberäknande af barken, 26 centimeter eller däröfver.

24) Kungl. brefvet den 17 juli 1908.

Aktiebolaget Storfors, såsom ägare af Storfors och Brännfors sågverk,
berättigades att — mot afstående till kronan af samtliga de områden
inom Piteå och Arvidsjaurs socknar samt Byske och Jörns socknar,
som i ersättning för privilegierad stockfångst vore åt nämnda sågverk
mot skogsränta upplåtna — under en tid af tio år afverka dels å det
område, som inom Piteå socken tillagts Storfors sågverk för uttagande
intill utgången af år 1933 af en årlig stockfångst af 2,000 träd, det
antal träd med en genomskärning af 26 centimeter eller därutöfver,
barken inberäknad, 1.5 meter från roten, hvilket belöpte å tiden från

då löpande utsyningsperiods slut intill utgången af år 1933, dels å det
inom Arvidsjaurs socken Brännfors sågverk tilldelade stockfångstområde
alla de träd, som 1.5 meter från roten vid utstämpling i genomskärning
hölle, i fråga om trakten öster om den s. k. militärvägen och norr om
Åby älf 28 centimeter eller därutöfver, barken inberäknad, och i fråga
om öfriga delar af samma stockfångstområde 30 centimeter eller därutöfver,
barken inberäknad, dels ock å öfriga nu ifrågavarande stockfångstområden
alla de träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning
hölle 26 centimeter eller därutöfver, barken inberäknad, likväl med förbehåll
att afverkning icke finge företagas å ett norr om Åby älf å det
Brännfors sågverk tilldelade stockfångstområdet i Piteå socken beläget
brandfält af c:a 300 hektars vidd samt att å de trakter af det Brännfors
sågverk tilldelade stockfångstområde, för hvilka sådant förbehåll vid
af vederbörande skogstjänsteman under 1908 års sommar företagen
undersökning å marken befunnes nödigt, utsyning för afverkning icke
finge omfatta ändra träd än sådana, som med hänsyn till en god skogsvårds
fordringar kunde därstädes afverkas, allt i öfverensstämmelse med
hvad i ett af dåvarande öfverjägmästaren friherre Th. Hermelin den 20
juni 1908 afgifvet förslag närmare bestämdes.

Stockfångstskogar, utbrutna åt privilegierade sågverk, intill slutet af år 1895.

Norrbottens	Sågverkens namn	Skogar	Skogsmark	Impedi- ment	Summa
Hektar	År	Hektar	År	Hektar	År
län.
Torneå revir	Ekfors ............	I Öfver-Torneå	socken	8,124	55	2,823	30	10,947	85
	Björkfors.........	» Hietaniemi	>	7,990	51	3,331	75	11,322	26
Kalix »	Bondersby ......	» Öfver-Kalix		3,515	73	1,669	22	5,184	95
	Björkfors.........	» »	»	3,918	94	1,897	15	5,816	09
	Tf .........	» Neder-Kalix	>	3,949	90	1,670	93	5,620	83
	Törefors .........	» »o. Öfver-Kalix »	6,171	03	5,665	75	11,836	7 S
Råneå »	Hvitåfors och Af-
	vafors............	» Råneå	>	5,282	56	3,012	79	8,295	35
Luleå »	Ljuså...............	» Öfver-Luleå	»	3,769	95	954	44	4,724	39
	Selet...............	» »		6,024	54	1,154	39	7,178	93
Norra Piteå »	» ...............	» »	n	981	86	503	43	1,485	29
	Borgfors .........	» Elfsby	>	9,743	66	2,682	67	12,426	33
	» .........	» »	»	10,433	83	1,234	54	11,668	37
Södra » >	Storfors .........	» Piteå	»	3,005	30	302	01	3,307	31
	» .........		»	2,350	86	124	38	2,475	24
	Ytterstfors ......	> »	>	231	51	51	33	282	84
	Brännfors.........	» »	»	2,559	55	658	69	3,218	24
Norra Arvids-
jaurs revir	Borgfors .........	» Arvidsjaurs		697	68	84	67	782	35
Södra d:o »	Brännfors.........			7,300	77	3,299	19	10,599	96
	Ytterstfors ......	» »		5,392	67	1,636	73	7,029	40
Arjepluogs »	Lejonström ......			2,950	88	658 \| 82	3,609	70
		Summa för länet	94,396	28	33,416	18	127,812	46
Västerbottens
län.
Skellefteå revir	Brännfors.........	N:o 1 i Jörns	socken	138	69	52	67	191	36
		Af n:o 2 i Jörns		200	81	30	52	231	33
		N:o 2b» Byske		333	57	119	65	453	22

Nedannämnda år öfver]åtas
till kronan motstående skogar
jämlikt kungl. bref och kontrakt
af följande data (

år	kungl. bref	kontrakt
19 j500	18 tf8 90	18 tf 90
1 9t’, 04	00 00 £3	is;394
18} 98	18,^87	18Y88
19 A 04	18y?87	18y?94
19HH	19?y05	19V06
QO a?- 00 r—t	18Y88	18Y88
19?18	19''y 08	19g08
1897	18t''086	18^86
19J18	19U08	19\|08
18J98	18Y88	18y 88
19J18	19''T:08	19§08
18 j 97	18*86	18yy86
19818	19V08	19808

28)

24)

2 4)

24)

Skellefteå revir

Norsjö

												Nedannämnda år öfverlåtas
Sågverkens namn			Skogar		Skogsmark	Impedi- ment	Summa	till kronan motstående skogar jämlikt kungl. bref och kon-trakt af följande data
						Hektar	År	Hektar	År	Hektar	År	år	kungl. bref	kontrakt
Brännfors.........	N:o	3			915 68	05 91	562 8	41 17	1,477 77	46 08
		4	»		»
	»	5	»	»		293	14	156	35	449	49	19§18	19Y08	19J08
	»	7			»	219	69	124	87	344	56
	»	8	»		»	312	96	172	17	485	13
	»	6 a			»	586	54	22	04	608	58
Ytterstfors ......	»	6b	»		»	123	41	17	63	141	04
	»	10	»			67	68	21	95	89	63
		11	»		»	96	09	124	81	220	90
	»	12		»	»	198	06	21	22	219	28
		13		»		218	82	24	95	243	77	18j97	18*86	184486
	»	14		»		190	50	89	80	280	30
		15	»	»	>	85	19	42	38	127	57
		16			»	63	80	42	39	106	19
		17	»	»	»	96	31	16	27	112	58
	Af	n:o 2	»	Jörns	»	3,825	26	741	76	4,567	02
Holmfors.........	N:o	24 i			469		21		490	19
			*
	>	29 »		»		138	42	102	63	241	05
	»	30 »			»	114	68	33	71	148	39
	»	10 »		Jörns	»	749	Öl	185	62	934	63	■ 18V97	18487	18787
	Af n:o 15	i	»	»	1,398	59	406	06	1,804	65
	N:o	28		»	»	509	66	152	06	661	72
Lejonström ......	»	18 i	Skellefteå	»	108	41	17	66	126	07	19*10	19VOO	19*00
	»	23 »		»	»	135	65	6	24	141 113	89
	»	25 »				109	67	3	56	23
	»	33 »		Jörns		310	28	59	73	370	01	, 18Y97	18487	18Y87
	»	38 »				352	18	135	48	487	66
	»	39 »		»	»	439	54	45	94	485	48
	Af n:o 41	i			128	91	58	10	187	01
	N:o	20 i			32 206	10 17	23 37	14	55 243	24 40
	»	21 »		»		23
	»	22 »		»	»	100	70	10	31	in	01	19J02	18J97	18V97
	»	28 »		»	»	157	25	174	97	332	22
	»	31 »			»	1,022	85	35	13	1,057	98

24)

20)

18)

Burträsks

Degerfors

Fredrika »

Sågverkens namn	Skogar	Skogsmark	Impedi- ment	o k Summa ]
Hektar	År	Hektar	År	Hektar	År
Bure ...............	N:o 32 i Skellefteå socken	76	56	215	59	292	15 \
	»	33» »		39	66	7	83	47	49 1
Lejonström ......	»	19»	»	197	04	36	70	233	74
	»	26» >	»	85	84	9	63	95	47
	»	27»	»	94	10	16	14	no	24
	»	2 » Norsjö	»	160	09	25	12	185	21
		5» »	»	391	94	241	06	633	—
	»	6» »	»	383	05	143	06	526	11
	Af	n:o 15 i »	»	2,196	97	503	79	2,700	76
	N:o 17 i »	»	148	17	75	43	223	60
	»	21» »	»	404	34	13	34	417	68
	»	1 » Malå	»	3,330	45	1,701	36	5,031	SI
\|	»	2 » »	»	1,561	54	408	50	1,970	04
Kvarnfors.........	»	7 » Bygdeå		1,386	05	807	33	2,193	38 ]
	»	17» »		994	59	464	71	1,459	30 J
Bure...............		8 » Burträsks		686	33	686	34	1,372	67
		25» »	»	466	92	466	92	933	84
	»	26» »	»	119	31	119	31	238	62
	»	28» »	»	209	29	209	29	418	5S
		30» »	»	448	32	448	32	896	64
	»	31 »	»	138	89	138	90	277	79
		33» »	»	443	99	444	—	887	99
Dalkarså .........		5 » >		881	63	881	64	1,763	27 ''
	Af n:o 13 i »	»	17	88	17	88	35	76
Baggböle.........	7 skogar » Degerfors »	6,198	82	4,542	72	10,741	54
Säfvar ............	7	» » Säfvars		1,401	99	1,176	45	2,578	44
Baggböle.........	8	» » Vännäs	»	508	49	771	73	1,280	22
Håknäs............	4	» » Bjurholms »	1,824	69	1,307	31	3,132	—
Hyngelsböle ...	1 skog » »	»	706	43	648	52	1,354	95
Hörneåfors ......	1	» » »	»	315	93	243	07	559	—
Håknäs............	Vargålandet ........		3,057	67	1,110	05	4,167	72
Hyngelsböle ...	Burselberg ..........		110	19	62	85	173	04

Nedannämnda år öfverlåtas
kronan motstående skogar
likt kungl. bref ock kontrakt
af följande data

år

j kontrakt''
bref !

19,VO

18J97 | 18!g 97 | is)

19^00

20)

18 T3 99	18 y 89	184/89	13)
19J02	18J97	isy 97	18)
19Y07	19VOO	19V00	1»)
18V99	rl8y>88\ \18V89/	18J/89	9), 1J)
18] 99	18''s°88	18f}88	10)
18V99	00 00 « 00 00 CD 00	18»/89	9)
18198	1853888	184/88	D
18g98	18''5" 88	18588	8)
19t5005	i9yoo	19/000	21)
18\|98	184/88	184/88	7)
18598	18 V 88	18\|88	8)

	Sågverkens namn	Skogar	Skogsmark	Impedi- ment	Summa	Nedannämnda år öfverlåtas till kronan motstående skogar jämlikt kungl. bref och kon-trakt af följande data
Hektar	År	Hektar	År	Hektar	År	år	kungl. bref	kontrakt
Fredrika revir	Hyngelsböle......	Käringsberget ............	402	14	99	26	501	40	18 £ 98	18V88	18 $88
Åsele »	Utansjö............	—	3,685	30	2,661	50	6,346	SO	19’j 04	18 J 90	18''3°94
Norra Lycksele
revir .........	Baggböle.........	Rågoholmen ...............	2,593	33	876	28	3,469	61
	> ........	Matjokkberget ............	590	69	401	04	991	73	t—‘ CD H_ 8	18V>94	18f g95
		Summa för länet	50,776	27	25,883	64	76,659	91
Täster-
norrlands
län.
Norra Ånger-
manlands revir	Mo ...............	Selstamon ..................	1,453	94	1,418	80	2,872	74
		Klocken .....................	374	58	32	SI	407	39
		Vdrtsjö .....................	219	13	41	71	260	84
		Tellsjö........................	2,380	S4	594	10	2,974	94
		Södersel .....................	1,207	80	394	43	1,602	23
		Björnbäck ..................	323	33	141	72	465	05
		Hermansjö..................	140	84	32	09	172	93
		Gålberget ..................	79	—	1	S3	80	83
		Degersj öberg...............	848	94	132	46	981	40
		Kluppsjö.....................	290	34	43	07	333	41
		Degersjö.....................	858	84	182	86	1,041	70	■ 19 V16	194j03	19V04
		Tjern ........................	1,124	71	646	27	1,770	98
		Solberg, litt. Uc .........	1,663	37	522	21	2,185	58
		» litt. Ud .........	1,562	91	386	91	1,949	82
		Djupsjö .....................	745	29	222	34	967	63
		Pengsjö, litt. Ya .........	483	75	202	75	* 686	50
		» litt. Yb .........	662	97	107	21	770	18
		Tällmo, litt. Zb .........	883	52	461	58	1,345	10
		» litt. Zc .........	793	06	108	83	901	89
		Högtjäl .....................	179	39	198	52	377	91
		Rödvattnet..................	4,495	80	2,941	66	7,437	46
Södra d:o......	Lo och Kramfors	Granberget..................	456	28	109	32	565	60
		Vike..........................	469	62	22	5 2	492	14
		Lunne ........................	353	77	30	09	383	86	18198	18V88	18V88
		Aldernäset ..................	585	37	381	67	967	04	1

									Nedannämnda år öfverlåtas !
				Impedi-		till kronan motstående skogarj
	Sågverkens				ment			jämlikt kungl. bref och kon-
	namn								trakt af följande data
Södra Ånger-			Hektar	År	Hektar	År	Hektar	År	år	kungl. bref	kontrakt

manlands revir	Lo och Kramfors	Bellviken ..................	1,074	88	151	27	1,226	15	X
		Karbäcken ..................	723	78	569	54	1,293	3 2
		Nagasjötjälen ............	781	65	183	94	965	59
		Orrnäs........................	745	4 5	318	68	1,064	13
		Vallsjöberget...............	915	38	215	85	1,131	23
		Skafbergsjern ............	929	25	320	43	1,249	68
		Tallnäs .....................	1,534	10	273	21	1,807	31
		Yestra Skirsjöede.........	no	39	22	46	132	85			i
		Östra » .........	266	43	10	7 5	277	18
		Näset .......................	440	24	150	98	591	22	. 18 4 98	18V88	18V88
		Södra Hocksjö ............	756	85	59	6 7	816	5 2
		Norra » ............	1,550	84	267	52	1,818	36			j
		Södra Stenhällan.........	237	09	33	02	270	11
		Norra » .........	1,217	17	429	80	1,646	97
		Rensjö .......................	583	OS	84	S 2	667	90
		Edsta ........................	731	28	283	66	1,014	94
		Regansjö ..................	994	02	359	22	1,353	24
	.	Tallarant....................	1,467	72	988	03	2,455	75
		Smedsböle .................	1,983	38	167	48	2,150	S 6
		Tarasjönäs..................	340	97	78	16	419	13
		Vestvattnet..................	975	16	189	86	1,665	0 2
	Forse...............	Yestansjö ..................	262	18	13	85	276	03
		Aspåsen .....................	958	60	100	60	1,059	20
		Östra Björkhöjden ......	676	66	192	S4	869	50
		Västra » ...... Stocknäs.....................	431	55	127	35	558	90	18 \|99	18''5088	18^88
		206	76	6	06	212	8 2
		Runeåberg..................	344	02	36	88	380	90
		Västby........................	1,361	23	123	45	1,484	68
Jämtlands		Hoimsia .....................	1,105	98	165	83	1,271	81
län.
		Summa för länet	46,343	48	15,282	37	61626	45
Norra Jämt-lands revir ...		Sporrsjönäs ...............	309	53	85	98	395	51	18 y 99	18’s° 88	i 18f}88
		Summa för länet	309	53	85	98	395	51
		Summa summarum	191,825	56	74,668	77	266,494	33

Bil. 8.

Under 1908—1911 ingångna aftal om köp af pappersmassevirke
från kronans skogar i Norr- och Västerbottens län.

1. Till Ytterstfors trävaruaktiebolag.

Kontrakt den 14 april 1908.

Försäljningssätt: virket säljes å rot stående med pris pr kbm.
fast mått; kubikmassan beräknas efter vid stämplingen
uppskattade profstammar; flottningskostnaden till älfmynningen
betaias af kronan.

Kontraktstid: 5 år 1908—1912.

Kvantitet: gran 25,000 kbm. pr år, däraf högst 10 proc. torrt.

Minsta dimension: 12'' x 3".

Flodområde: Pite, Lillpite, Roka, Åby och By ske älfvar.

Betalningstid: Likvid 1 augusti året efter stämplingen med afdrag
af under nästföregående år erlagd flottningskostnad.

1 a. Till — S:a — bolag.

Kontrakt den 6 april 1909.

Försäljningssätt: lika med föregående.

Kontraktstid: 4 år 1909—1912.

Kvantitet: tall, obestämd: de tallträd, som med hänsyn till en
god skogsvård böra uttagas samtidigt med granvirket
enligt kontrakt den 14 april 1908.

Minsta dimension: 12'' x 3".

Flodområde: lika med föregående.

Betalningstid: d d »

2. Till t. Konsul Unander-Scharin, Umeå.

Kontrakt den 6 april 1909.

Försäljningssätt: lika med föregående.

Kontraktstid: 5 år 1909—1913.

Kvantitet: 15,000 å 20,000 kbm. gran, däraf högst 15 % torrt.
Minsta dimension: 12'' x 3.5".

Flodområde: Ume och Vindelns älfvar.

Betalningstid: lika med föregående.

3. Till Baltiska trävaruaktiebolaget och Töre aktiebolag

Af tal den 9 november 1909.

Kontrakt: 4 mars 1910.

Försäljningssätt: lika med föregående.

Kontraktstid: 5 år 1910—1914.

Kvantitet: gran 20,000 kbm. per år.

» tall 15,000 » )) »

Minsta dimension: 12'' x 3".

Flodområden: Torne, Kalix, Råne och Lule älfvar samt Töreån
och Hvitån.

Betalningstid: lika med föregående.

4. Till Yargöns aktiebolag och Fiskeby fabriks aktiebolag.

Kontrakt den 17 augusti 1909.

Försäljningssätt: virket levereras af kronan invid flottled, och
betalar likaså kronan flottningskostnaderna till älfmynningen;
verkliga kubikmassan utrönes genom tumning vid
flottleden, och betalas virket med visst för alla dimensioner
lika pris per kbm. fast mått.

Kontraktstid: ett år (1909—) 1910.

Kvantitet: gran 4,000 kbm., däraf högst 10 % torrt.

Minsta dimension: (6'') 9'' x 3".

Flodområde: Skellefte älf.

Betalningstid: likvid 15 september 1910.

5. Till Öhrvikens aktiebolag, Skellefteå.

Kontrakt: den 25 januari 1910.

Försäljningssätt: lika med 1).

Kontraktstid: 5 år 1910—1914.

Kvantitet: gran 20,000 kbm. per år, däraf högst 15 % torrt.
Minsta dimension: 11 eng. fot x 3 eng. tum.

Flodområden: Skellefte och Kåge älfvar.

Betalningstid: lika med 1).

Tilläggskontrakt: 12 april 1910 ang. mindre tallträd m. m.

6. Till v. konsul E. Unander-Scharin.

K. br. den 28 januari 1910.

Kontrakt: 28 juni 1910.

För sälj ning ssätt: lika med föregående.

Kvantitet: gran 20,000 kbm. per. år under 5 år, däraf högst
15 % torrt.

Kontraktstid: 5 år, 1910—1914.

Minsta dimension: 11 eng. fot x 3 eng. tum.

Flodområden: Skellefte och Pite älfvar.

Betalningstid: lika med föregående.

6 a. Till Skellefteå trämassefabrik.

Kontrakt: 1 november 1910.

Försäljning ssätt: lika med föregående.

Kvantitet: gran 10 å 15,000 kbm. per år under 5 år, 1910—1914;

för torrt virke 25 % lägre pris.

Kontraktstid: 5 år, 1911—1915.

Minsta dimension: 10 eng. fot x 3 eng. tum.

Flodområden: Skellefte, Kåge, Åby och Pite älfvar.
Betalningstid: lika med föregående.

7. Till aktiebolaget Robertsfors.

Kontrakt den 19 april 1910.

Försäljningssätt: virket levereras af kronan å eller invid någon
af flottleder till Rickleåns och Dalkarlsåns flodsystem i
Västerbotten; i öfrigt se bestämmelser under 4).
Kontraktstid: ett år 1910—1911.

Kvantitet: gran 6,000 kbm., däraf högst 10 % torrt (30 % lägre
pris).

Minsta dimension: 9 eng. fot x 3 tum.

Flodområde: Rickleån.

Betalningstid: 1 juli 1911.

8. Till aktiebolaget Robertsfors.

Kontrakt den 6 juni 1911.

Försäljningssätt: lika med 7).

Kontraktstid: fem år 1912—1916.

Kvantitet: gran 7,000 kbm. fast mått, däraf högst 10 % torrt
(30 % lägre pris).

Försäljningspris: 5 kronor 65 öre för vid flottled levererad
kbm.; för torrt virke 3 kronor 95 öre; därvid flottningsoch
amorteringskostnader afdragas.

Minsta dimension: 9 eng. fot x 3 eng. tum.

Betalningstider; 1 juli 1912 etc. 1 juli 1916.

		Högst 3 km. afverkningsväg	Öfver 3, högst 6 km.
Köpare	Trädslag				Medeldiameter i	cm. vid 1.5 m.
		12—14	15—17	18—20	21—23	24—26	12-14	15-17	18—20
1) och 1 a) Ytterstfors trav.-aktie- f	gran	2.03	2.50	3.05	4.07	5.io	1,56	2.io	2.55
bolag, efter Byske älf1) ............1	tall	1.65	2.oo	2.75	4.07	5.io	1.15	1.60	2.25
2) Unander-Scharin .................	gran	2.06	2.60	3.10	4.io	5.15	1.60	2.14	2.6 2
efter Urnan och Windeln. 3) Baltiska och Tore aktiebolag	f gran 57 %\ Itall 43 %i
efter Töreån, Hvitån och Råne älf1)	1.98	2.56	3.02	4.09	5.2 9	1.41	2.oo	2.46
5) Öhrvikens aktiebolag ............	1 gran	2.82	3.60	4.21	5.04	6.15	2.04	2.84	3.45
Skellefteå och Kåge älfvar .........	\ tall	1.55	1.85	2.6 5	3.85	4.85	1.10	1.50	2.20
6) Unander-Scharin
1) Skellefte älf...........................	gran	2.87	3.6 5	4.26	5.09	6.20	2.09	2.89	3.50
2) Pite älf.................................	gran	2.05	2.60	3.10	4.io	5.15	1.60	2.14	2.62
6 a) (Densamme) *) .....................	gran	3.80	4.3 0	4.60	5.45	6.50	2.89	3.40	3.91
4) Vargöns och Fiskeby akti	ebolag gran,	afverkt	idt, per	kbm. fr	iskt vir	ce af a	la dime	nsioner	4.80 kr.,
7) Aktiebolaget Robertsfors	»	>	»	9	»	9	»	>	5.3 0 »

l) Efter öfriga omkontraherade vattendrag c:a 10 och 15 (20 %) lägre pris, beroende på, beräknade base -

afverkningsväg	Öfver 6, högst 9 km. afverkningsväg
höjd från marken.		A	nmärkningar.
21—23	\| 24—26	12—14	15—17	18—20	21—23	24—26
3.50	4.65	0.76	1.30	1.7 5	2.85	3.9 5	För torrvirke 30 % lägre pris.
3.50	4.65	0.40	1.00	1.45	2.85	3.95	»	» 40 % » »
3.30	4.70	0.7 5	1.35	1.78	2.90	4.oo	>	» 30 % » »
3.49	4.77	0.69	1.11	1.55	2.7 9	3.90	»	» 30 % » »
							Furu	Gran	tilläggskontr. *) För torrt virke som får vara högst 55 % af massa —
							27—29	30—oo
25 % lägre. pris.
4.28	5.3 9	1.81	2.08	2.69	3.52	4.63	6.15	7.15
3.8 5	4.40	0.40	0.95	1.16	2.6 0	3.75	5.60	6.60
							4.90	5.90
4.33	5.4 4	1.36	2.13	2.74	3.57	4.68			J) Virke, som horttas jäml. skogs-
3.50	4.70	0.75	1.35	1.78	2.90	4.oo			vårdens fordringar.
4.70	5.80	2.00	2.50	3.00	3.75	4.75			För torrt virke — högst 15 % af massan — 25 % lägre pris.
									D:o
									För virke efter Kåge älf 30 öre per kbm. lägre pris.. För virke efter Åby älf 60 öre
									» » » Pite » 75 » » torrt virke 25 % lägre pris.

och per kbm. torrt virke 3.40 kronor.
» » » » »3.71 »

ringskostnader och högre afverkningspris.

Statsverkets skogsmedel (= skogsförsäljnings

	1870	1871	1872
Norrbottens län .........................................................	93,649.78	191,639.21	215,384.66
Västerbottens > .........................................................	96,147.90	137,669.03	162,792.29
Västemorrlands » .........................................................	7,098.7 7	70,632.28	104,953.7 4
Jämtlands » .........................................................	21,826.89	23,476.56	16,403.09
Gäfleborgs » .........................................................	29,744.96	48,620.16	47,105.22
Kopparbergs » .........................................................	8,416.20	8,050.40	25,596.29
Summa	256,884.4 9	480,087.64	572,235.29
För hela landet	317,254.68	613,706.63	755,391.44
Af skogsmedlen härstammade alltså från de sex nordligaste
länen.......................................................:................	81 %	78 °/o	76 %

	1881	1882	1883
Norrbottens län .........................................................	683,051.99	787,531.08	801,850.91
Västerbottens » .........................................................	145,065.15	32,535.3 6	275,233.99
Västemorrlands » .........................................................	55,315.23	297,752.7 7	163,769.3 0
Jämtlands » .........................................................	231,605.18	205,954.96	191,189.90
Gäfleborgs » ........................................................	56,360.78	13,393.06	234,723.45
Kopparbergs * .......... ..........................................	63,749.92	108,694.31	7,863.08
Summa	1,235,148.2 5	1,445,861.5 4	1,674,630.68
För hela landet	1,506,883.82	1,670,372.30	1,967,598.77
Af skogsmedlen härstammade alltså från de sex nordligaste
länen ........................................................................	82 °/o	87 »/«	85 °/o

Bil. 9.

m. fl. medel) under åren 1870—1910.

1873	1874	1875	1876	1877	1878	1879	1880
496,765.88	147,448.25	668,217.58	461,454.9 7	495,265.4 9	517,289.9 3	304,858.36	516,852.33
159,367.56	236,401.12	36,709.4 7	47,148.09	120,024.61	48,551.18	18,686.7 0	152,183.46
238,567.7 4	141,697.8 8	131,154.6 9	190,625.88	130,028.89	64,974.8 3	57,408.6 8	226,333.93
30,529.61	53,544.7 4	6,185.81	971.66	38,310.03	99,562.08	23,556.86	24,553.23
161,249.08	52,156.06	5,136.30	196,432.10	103,759.14	95,280.7 2	330.25	119,055.16
42,864.20	32,110—	7,794—	25,985.4 7	15,072—	27,853.12	3,344.6 5	64,702.5 0
1,129,344.07	663,358.0 4	855,197.8 6	922,618.17	902,460.16	853,511.86	408,185.50	1,103,680.61
1,361,062.27	826,180.97	1,025,292.19	1,095,946.60	1,074,386.24	1,042,426.58	571,441.16	1,339,015.98
83 %	80 •/„	83 %	84 %	84 %	82 %	71 %	82 %

1884	1885	1886	1887	1888	1889	1890	1891
843,553.7 7	743,308.3 4	678,806.20	611,425.24	731,190.41	789,411.67	1,042,320.2 7	647,523.92
335,639.98	240,674.2 3	317,660.9 7	236,742.20	364,636.28	546,263.82	759,112.26	564,815.40
346,184.70	185,563.90	227,988.3 4	293,023.46	248,490.12	549,367.63	505,268.18	401,687.2 7
151,559.96	169,718.12	110,314.43	149,163.49	97,292.81	161,767.62	217,696.99	259,357.35
100,657.36	108,594.6 8	43,269.52	162,560.04	198,389.7 8	302,343.83	290,436.93	284,383.13
42,695.88	39,470.19	35,195.6 7	63,662.8 0	235,681.5 5	64,356.6 3	24,832.14	15,309.10
1,820,291.6 5	1,487,329.46	1,413,235.13	1,516,577.23	1,875,680.9 5	2,413,511.10	2,839,666.7 7	2,173,076.17
2,093,687.17	1,755,669.13	1,685,418.27	1,745,724.03	2,084,251.08	2,714,646.69	3,186,087—	2,540,840.66
87 %	85 »/,	84 %	87 %	90	89 %	89 °/o	86 •/.

	1892	1893	1894
Norrbottens län .........................................................	816,232.73	756,009.8 3	948,509.8 8
Västerbottens » .........................................................	867,416.4 3	901,139.08	1,039,082.43
Västernorrlands » ........................................................	299,666.0 8	232,456.9 3	244,003.81
Jämtlands » .............................-...........................	168,252.30	197,476.8 2	343,280.5 8
Gäfleborgs » .........................................................	395,155.8 2	364,533.03	377,437.92
Kopparbergs > .........................................................	40,181.45	36,301.50	108,953.83
Summa	2,586,904.81	2,487,917.19	3,061,268.4 5
För hela landet	2,977,580.17	2,923,384.31	3,502.360.14
Af skogsmedleu härstammade alltså från de sex nordligaste
länen........................................................................	87 %	85 %	87 7o

	1903	1904	1905
Norrbottens län .........................................................	1,843,891.8 0	2,263,858.94	1,994,701.34
Västerbottens » .........................................................	2,357,579.18	2,285,573.79	2,287,640.41
Västernorrlands » .........................................................	614,719.22	398,401.97	334,810.12
Jämtlands » .........................................................	590,527.90	496,453.21	395,857.6 2
Gäfleborgs » .........................................................	532,411.91	767,768.95	582,131.68
Kopparbergs » ........................................................	918,935.97	791,367.21	635,875.91
Summa	6,858,065.9 8	7,003,424.0 7	6,231,016.98
För hela landet	8,673,223.85	8,388,879.19	7,559,032.84
Af skogsmedlen härstammade alltså från de sex nordligaste
länen........................................................................	79 »/„	83 %	82 %

1895	1896	1897	1898	1899	1900	1901	1902
1,227,991.91	1,318,110.06	1,343,398.09	2,011,141.2 3	1,717,498.88	1,896,293.04	1,415,867.23	1,626,939.3 4
1,229,062.16	1,091,604.04	1,286,649.51	1,939,226.87	2,050,156.59	2,622,631.8 4	2,412,667.3 5	1,688,663.94
223,036.3 4	372,066.8 2	449,679.6 4	666,130.76	409,614.0 4	513,752.91	532,753.35	366,584.9 9
462,769.06	326,978.5 2	527,365.2 8	732,470.21	600,140.0 3	726,642.12	691,680.43	245,382.89
367,807.21	379,641.80	477,597.8 0	501,362.68	444,331.58	670,945.53	776,183.06	581,430.90
229,846.96	230,951.42	702,806.06	883,919.60	809,784.5 2	906,524.53	881,852.39	589,293.0 8
3,740,513.62	3,719,352.16	4,787,496.3 8	6,734,250.6 5	6,031,525.6 4	7,336,789.97	6,711,003.81	5,098,295.13
4,224,886.36	4,269,224.30	5,455,061.73	7,591,325.89	7,049,056.54	8,318,926.84	7,755,455.96	6,138,770.09
89 °/o	87 %	ce CD o ''	89 %	86 °/o	88 %	87 •/.	83 “/o
1906	1907	1908	1909	1910
2,173,439.50	2,454,742.7 7	1,656,575.2 7	1,431,427.81	1,560,747.90
2,419,864.95	2,630,498.45	1,967,440.71	2,137,124.09	2,784,990.10
445,852.37	584,536.08	597,770.5 7	507,602.7 2	559,206.18
440,020.50	656,064.58	849,173.88	832,211.68	777,363.8 7
476,318.14	741,546.73	1,235,433.2 4	904,511.09	859,737.80
1,084,505.7 7	1,030,436.19	1,120,089.53	845,298.42	1,209,460.45
7,040,001.28	8,097,824.80	7,426,483.20	6,658,175.76	7,751,506.30
8,618,009.37	9,968,984.20	9,540,240.83	8,799,822.64	10,965,150.73
o" 00	81 %	78 »/o	76 »/o	1 71 %

Bil. 10.

Tablå, utvisande de belopp af statsverkets skogsmedel för år 1910, hvilka
å ena sidan indrifvits genom uppbördsförvaltningen, å andra
sidan uppburits af jägmästaren.

Luleå distrikt.

Norrbottens län.

Pajala revir.

Genom uppbördsförvalt
» jägmästaren ...

Tomeå revir.

Genom uppbördsförvalt
» jägmästaren ...

Tärendö revir.

Genom uppbördsförvalt]
» jägmästaren

Juekasjfirvi revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .....

Gellivare revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Råneträsks revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren . ...

Ängeså revir.

Genom uppbördsförvaltningen

» jägmästaren

Kalix revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .........

Skogsförsäljnings- medel	Betesmedel	Arrendemedel	v C o och ersättning för skogsskötseln	a sr 2 p s! ~i	Diverse	Summa för revir
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
58,599	47			147	75	842	68	612	66	60,202	56
651	31		—	10	—	—	—	—	—	661	81
40,318	94	_	_	218	50	74	43	100	60	40,712	47
1,137	98	2	—	115	—	—	—	6	—	1,260	98
65,435	18	_	—_	354	68	449	42	118	10	66,357	38
262	79	7	—	’	—	—	—	17	07	286	86
27,118	40	_	_	4,160		218	81	275	50	31,772	71
1,188	13	—	—	300	—	—	—	—	—	1,488	13
104,561	99	_	_	6,685	_	705	05	702	27	112,654	31
13,090	23	““	—	—	—	—	—	88	70	13,178	93
137,855	99	_	_	57	25	139	87	119	64	138,172	75
328	56	10	—	56	—	—	—	—		394	56
39,934	44	_	_	212	27	1,492	98	5	80	41,645	49
426	78		—	—	—	—	—	36	85	463	63
51,853	38	__	_	460	28	56	01	92	21	52,461	88
411	85	170	40	45	—	—	-	536	61	1,163 1	46

R&neå revir.

Genom uppbördsförvaltni
» jägmästaren .....

Bodens revir.

Genom uppbördsförvaltni
» jägmästaren .....

Storbaekens revir.

Genom uppbördsförvaltni
» jägmästaren .....

Pärlälfvens revir.

Genom uppbördsförvaltni
» jägmästaren ......

Jockmocks revir.

Genom uppbördsförvaltni
» jägmästaren ......

Skellefteå distrikt.

Vargiså revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Arjepluogs revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .....

Malmesjaurs revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Älfsby revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Piteå revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

öfre Byske revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Skogsförsäljnings- medel	Betesmedel	Arrendemedel	Utsyningsafgifter och ersättning för skogsskötseln	Diverse.	Summa för revir
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	1 jo.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
25,866	62			447	57	587	99	5	78	26,907	96
594	28	39	50	45	—	—		2	30	681	08
79,470	85			839	60	520	72	312	10	81,143	27
5,785	92	85	50	98	—	—	—	41	84	6,011	26
22,852	89			6		1,778	85	521	84	25,159	58
1,378	89	37	—	115	—	—	—	—	—	1,530	39
						298	26			298	26
1,511	52	132	—	—	—	—	—	4	80	1,648	32
31,330	Öl			36		1,973	47	15	05	33,354	53
313	88	20								333	33
143,980	87					5	50	281	69	144,268	06
177	10	19	50	72	—	—	—	—	—	268	60
27,236	28			30	41	400	81	125	61	27,793	06
1,882	49	83	75	30	—	—	—	8	—	2,004	24
90,962	72			in		64	19	2,279	92	93,417	83
1,545	33	55	28	78	50	—	—	—	—	1,679	11
146,120	55			33	25	559	10	255	52	146,968	42
—	—	—	—	595	—	—	—	—	—	595	—
122,418	85			379	83	1,898	10	269	61	124,965	89
980	87	81	50	269	10	—	—	—	—	1,330	97
166,181	82			89	25	2,604	84	32	91	168,907	82
2,220	70	147	55	29	—	—	—	46	07	2,443	82

1	Skogsförsäljnings- medel		Betesmedel		Arrendemedel		U tsynmgsalgiiter och ersättning för skogsskötseln		Diverse	Summa för revir
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Arvidsjaurs revir.
Genom uppbördsförvaltningen	93,377	63	—	—	357	09	519	08	168	97	94,422	77
> jägmästaren ............	2,092	43	74	50	8	—	—	—	1	80	2,176	73
Västerbottens län. Jörns revir.
Genom uppbördsförvaltningen	212,270	65	396	65	78	13	585	57	294	75	213,625	75
» jägmästaren ............	6,061	21	-1	—	346	50	—	—	—	—	6,407	71
Norsjö revir.
Genom uppbördsförvaltningen	134,477	79	77	—	—	—	635	61	235	52	135,425	92
» jägmästaren ............	5,812	03	230	75	33	—	—	—	—	—	6,075	78
Burträsks revir.
Genom uppbördsförvaltningen	65,354	78	477	95	—	—	11	01	70	17	65,913	91
» jägmästaren ............	624	43									624	43
Umeå distrikt. Degerfors revir.
Genom uppbördsförvaltningen	146,160	71	337	02	—	—	229	69	—	—	146,727	42
» jägmästaren ............	23	16	—	—	66	—	—	—	—	—	89	16
Norra Lycksele revir.
Genom uppbördsförvaltningen	577,248	45	591	85	—	—	1,866	21	—	—	579,706	51
» jägmästaren ............	1,061	41	—	—	78	50	—	—	79	92	1,219	83
Södra Lycksele revir.											240,450
Genom uppbördsförvaltningen	237,112	—	89	50	48	—	3,200	64	—	—	14
» jägmästaren ............	723	34	—	—	1	—	—	—	14	75	739	09
Åsele revir.
Genom uppbördsförvaltningen	406,034	56	246	95	—	—	5,149	66	78	—	411,431	17
» jägmästaren ............	888	17	23	75	—	—	—	—	41	990	33
Sorsele revir.
Genom uppbördsförvaltningen	72,931	77	46	71	—	—	764	14	—	—	73,742	62
» jägmästaren ............	479	20	—	—	20	—	—	—	—	—	499	20
Stensele revir.
Genom uppbördsförvaltningen	211,888	03	—	—	—	—	1,012	09	—	—	212,900	12
» jägmästaren ............	607	16	—	—	23	—	—	—	—	—	630	16

Vilhelmina revir.

Genom uppbördsförvaltningen
> jägmästaren .........

Fredrika revir.

Genom uppbördsförvaltningen
> jägmästaren .........

Bjurholms revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .........

Hällnäs skolrevir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .........

Af Tåsjö revir.1)

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .........

Växternorrlands län.

Anundsjö revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren .........

Mellersta Norrlands
distrikt.

Af Tåsjö revir.

Genom uppbördsförvaltningen
> jägmästaren ........

Junsele revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ............

Härnösands revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ............

Medelpads revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ............

Skogsförsäljnings- medel	Betesmedel	Arrendemedel	Utsyningsafgifter och ersättning för skogsskötseln	Diverse	Summa för revir
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
167,875	15	117	32			3,097	86			171,090	33
2,386	41	51	50	35	—	—	—	5	50	2,478	41
246,246	54	300				2,087	82	_	_	248,634	36
240	15									240	15
81,501	25	35		35		326	78	897	80	82,795	83
1,107	77	—	—	159	—	—	—	—	—	1,266	77
11,510	84									11,510	84
9	86	—	25	10	—	—	—	682	50	702	61
167,539	55	—	—	—	—	1,532	—	—	—	169,071	£5
63,692	30	38		41		411	71	16	71	64,199	72
873	10			245				1,448		2,566	10
137,169	65			1,066	25			539	70	138,775	60
2,162	19	—	—	460	—	—	—	—	—	2,622	19
119,952	80	117		1,484	50	1,232	58	172	24	122,959	12
187	27	—	—	10	—	—	—	—	—	197	27
106,612	36	34				205	90	306	28	107,158	54
464	69									464	69
106,388	94	40		1,269	97			2,104	75	109,803	66
410	71	—	—	—	—	—	—	517	74	928	45

l) Tåsjö revir hör i sin helhet till Mellersta Norrlands distrikt.

	w					§	3
	o (Tq to		w	> 3		to tr* rf‘ O CD
	S 5 \|£		s to 3	CD P P- CD		■<s a \| to jo: P ^<8	Diverse	Summa
			CD		g		SE.e				för revir
t	g 5 <5		P» CD	CD P- CD		hj
	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Af Bispgårdens skolrevir.
Genom uppbördsförvaltningen	9,463	61	66	—	—	_	_	_	1	23	9,530	84
» jägmästaren ............	—	—	—	—	—	—	—	—		—
Jämtlands län.
Norra Jämtlands revir.
Genom uppbördsförvaltningen	99,105	62	255	_	839	_	26	93	10	_	100,236	55
» jägmästaren ............	2,647	04			605				259	36	3,511	40

Östra Jämtlands revir.
Genom uppbördsförvaltningen	390,211	39	75	—	1,827	—	263	77	_	_	392,377	16
» jägmästaren .........	5,659	78	75	50	447	—	—	—	307	70	6,489	98
Västra Jämtlands revir.
Genom uppbördsförvaltningen	97,347	74	375	—	810	—	_	_	75	_	98,607	74
» jägmästaren ...........	1,627	43	85	—	60	—	—	—	128	19	1,900	62
Härjeådalens revir.
Genom uppbördsförvaltningen	123,904	57	156	—	1,552	—	—	_	1,910	_	127,522	57
» jägmästaren ............	1,253	61	—	—	—	—	—	—	101	79	1,355	40
Af Bispgärdens skolrevir.
Genom uppbördsförvaltningen	41,715	37	—	—	685	—	—	_	10	_	42,410	37
» jägmästaren ............	2,652	08				—	—	—	—	—	2,652	08
Gäfle-Dala distrikt.
Gäfleborgs län.
Norra Hälsinglands revir.
Genom uppbördsförvaltningen	153,735	55	—	—	70	—	—	_	_	___	153,805 5,104	55
» jägmästaren ............	2,124	60			2,852	50			127	30	40

Västra Hälsinglands revir.
Genom uppbördsförvaltningen	613,923	14	—	—	286	50	—	_	1	75	614,211	39
» jägmästaren .............	3,676	05	149	—	—	—	—	—	10	—	3,835	06
Gästriklands revir.
Genom uppbördsförvaltningen	76,635	63	192	_	95	_	4,235	60	_	_	81,158	23
» jägmästaren ............	1,525	18	—	—	98	—	—	—	—	-1	1,623	18

Skogsförsäljnings- medel	Betesmedel	Arrendemedel	u rsymngsaigmer och ersättning för skogsskötseln	1	Diverse	Summa för revir
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
20,340	48	30		129	02			3,845	41	24,344	91
949	53	127	50	1,560	—	—	—	84	10	2,721	13
377,286	09									377,286	09
3,182	12	—	—	—	—	—	—	243	50	3,425	62
218,863	65				_	1,757	84			220,621	49
1,867	61	—	—	125	50	—	—	—	—	1,993	11
134,434	74				_	2,605	23			137,039	97
860	82	20	—	51	—	—	—	—	—	931	82
78,217	26			50	__			2,710	77	80,978	03
2,497	34	275	—	4,006	36	—	—	1,030	25	7,808	95
133,866	41									133,866	41
136,636	46	168	—	15,625	50	—	—	28,129	17	180,559	13
33,463	92									33,463	92
844	12			2,597			—	498	77	3,939	89
376	98	_	_	103		_	_	_	_	479	98

Kopparbergs län.

Kopparbergs revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jagmästaren ......

Österdalarnas revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Säma revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Transtrands revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Västerdalarnas revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ......

Af Klotens revir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren . ...

Grönsinka skolrevir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ............

Bjurfors skolrevir.

Genom uppbördsförvaltningen
» jägmästaren ............

Bil. 11.

Tabell, afseende afverkningsrätter, som utlöpa efter den 1 januari 1912; uppgjord med
ledning af skiftesstadgekommitténs uppgifter därutinnan samt ur domänstyrelsens handlingar
inhämtade upplysningar rörande aflösning af dylika rättigheter.

Socken

By eller skifteslag

dans	Areal upplåten utmark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelsetiden
litt.	har	ar
B	386	98	1889	till 2/2 1939
C	409	03	»	»
D	421	84	»	till 7/2 1939
E	425	98	» •	»
Ae	32	58	1885	» 1935
	77	20	»Vi 1872	» 1922
A	293	04	14,/6 1885	» 1935
Aab	8	75	uii »	» 14/s 1926
Ab	338	83	u/5 1885, 1876	» 1935
Ac	469	56	28/9 1872	> 1922
Adb	184	25	16/, 1876	> 1926
Ae	224	21	21/2 1877	» 1927
Aeaa	27	97	» »	» »
Afa	222	44	M/, 1876	> 14/3 1926
Afb	55	12	»	» »
Afc	51	93	»	» »
Afd	51	30	»	» »
Afe	45	—	»	» 2>
Agb	228	46	h-å OO	» 1927
Aha	11	72	18/1 »
Ai	140	28	s0/9 1876	» 1926
Ba	20	70	”/i »	» »
Bb	64	34		» »
Bc	33	24	3> »
Ba	35	39	3% *
Bb	323	47	10/, 1872	» 1922
Bd	80	75	16/6 1887	» 1937

Norra Lycksele revir.

Lycksele

Ajaur.

Arfträsk m. Bäcklund
.............

Bergvattnet n:o 2
Björksele .........

/ 32

1 /

'' 32

/ 448

7.4

/ 256
13

/128

128

13/

/121

1024

u/640
/ 640
U/

i/640

ii640
/ 640

■64

17/

/256

47/

J 5120

47,

6120

47/

/ 5120

764

1V 64
764

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upplåten utmark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	litt.	har	ar
						f 1872
Lycksele ....	Björksele ............	19/ /128	Be	276	ii	\| 1877	50 år
	» ............					l 16/5 1885
	» ............	19/ /128	Bf	349	15	»
	. » ............	5/ / 64	Eg	172	36	OO tH o	till	1924
	» ............	15/ / 256	Bh	131	33	» »	»	»
	» ............	5/ / 256	Bk	43	26	» »	»	»
	Brännfors............	12/64		855	42	3/x 1883	»	1933
	Busjön ................	V16	A	233	99	1888	»	18/ j 1938
	» ................	3L	C	165	90	»	»	» »
	» ................	3/ / 64	D	184	28	»	»	5/i s
	» ................	3/ / 64	H	172	40	1877		3/3 1927
	» ................	3/ / 64	I	144	87	1884	»	5/3 1934
	Ekorrsjö ............	9/ /128	A	178	09	1887	»	M/t 1937
	» ............	9/ /128	B	169	51	• »	»	» 3>
	Falträsk ............	7/ / 96	Ac	213	10	1872		1922
	»	9/ /128	Ae	194	55	»	»	»
	» ............	9/ /128	Af	288	42		»
	» ............	38/ < 512	Bca	267	27	, »		»
	Forsheden............	7/ / 64	A	263	44	30/7 1 871		1921
	Forsholm ............	14/ / 64		414	12	26''g 1873		»för alltid»
	Forsvall ............	9/ / 64		220	78	Vs 1887	»	1937
	Gustafsholm........			172	38	1885		1935
	Gustafstorp ........	7/ / 64	Ab	440	32	“ 1874	»	1924
	Harrbosele ........	13/ '' 512	A	26	80	13/5 1887	»	1937
	Holmträsk ........	1/ / 24	C	128	72	1882	»	1932
	» ........	V.4	E	401	27	»	»	»
	» ........	v16	H	210	17	»	»
	Husbondliden ....	3/ / 64	A	121	22	Va 1871		1921
	»	1/ '' 32	B	77	19		»
	»	5/ / 64	C	264	42	»
	»	3/ / 64	E	99	01	2>	»
	»	5/ / 64	H	232	47	1871
	»	4/64	I	189	73			>
	»	Vm	K	84	69	»	»	>
	»	21/612	La	omkr. 103	—		»	>
	Lill Holmträsk. ..	Vs	Bah C	» 470	—	2A 1883		1933
	Lillå....................	Il/s56	A	87	66	9/2 1885	»	1935
	» ....................	“/«.	B	87	14	2>		»
	» ....................	Vl,8	C	15	25			>
	Lycksaberg ........	32/ '' 64		2,054	28	18/7 1871		1921

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upplåten utmark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
Lycksele ....	Norrby................			1,441	88	1885	till	29/e 1935
	af Nyklinten ....	V64		omkr. 50	—	10/3 1883	»	1933
	» Rotenträsk ....	7,4		» 400	—	15/x 1886	»	1936
	Rusksele ............	Val	af Ba	205	14	1889		28/9 1939
	» ............	17/ /•2 5	Bb	» 120	—	»		10/io »
	» ............	17 / /128	Bc	250	50	»	»	» »
	» ............	87/ /512	Bd	278	04	»	»	20/i2 1939
	» ............	11/ / 512	Be	34	49	»	»	» »
	» ............	11/ / 512	Bf	34	94			» »
	» ............	11/ / 512	Bg	33	35		»	» »
	Ruskträsk............			308	51	% 1873	»	1923
	Siksele ................		Ca	204	53	1884		Va 1934
	» ................	10/128	Da	237	58	1887	»	12/3 1937
	» ................	10/	Db	227	94	»	»	» »
	Södervik ............	11/		372	35	1885	»	1935
	Vindel-Gransele..	11 /“ /128	A	238	—	3% 1871	»	1921
	»	9/	B	374	55	»	»	»
		63/ / 512	Eaa	329	54		»	»
	»	7,,	Eb	224	91	»	»	»
		7s	F	240	94		»	»
		41/ / 512	Gaa	200	05	»	»	»
	T>	9/ / 266	Gba	17	42			»
	»	8/ / 32	Ha	284	60		»
		8/ / 32	Hb	275	30	»	»	»
	>	3/ / 64	I	106	30
		13/ / 96	K	275	80	»		»
		iS/ / 96	L	294	82		»	»
		44/ 1512	0	249	—		»	»
		11/ ''128	P	201	28	3% 1871	»
	»	8 / / 32	Qa	201	45		»	»
		8/ / 32	Qb	238	16		»	»
	»	9/ /128	R	187	11	»	»	»
		6/ / 64	S	162	22	»		»
	>	19/	T	181	18		»	»
	>	19/ / 256	U	199	80		X>	»
	>	761	Va	152	92	»		»
	»	V32	Vb	125	47	»
		7/ / 64	X	280	82
		7/ / 64	Y	315	58		»	»
	Vormsele............	8/ / 32	A	247	20	28/is 1872		1922

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upplåten utmark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelsetiden
		mtl.	litt.	liar	ar

Lycksele

.... Vormsele

Vorm träsk

Öfverbo...

Yormsele

732	C	198	—
732	Ca	308	73
b/3:	Cb	356	70
V 64	Ce	69	35
1/	De	26	18
	Dd	23	94
1/l28	De	18	43
1B/l024	Dg	39	94
15/ /1024	Dh	35	46
7/	Di	47	46
3/	Dk	214	49
6/	Dn	128	22
n/2M	Do	101	13
1X/266	Dp	96	83
V8	Ec	355	08
5/	Ed	595	03
5/	Ef	271	25
5. '' 64	Eg	187	20
^7256	F	68	12
15/ / 256	Fa	99	54
5/	G	283	86
7/64	C	418	77
Va*	D	446	96
7«*	E	439	61
*7.40	I	104	54
V640	K	30	63
7 64	L	23	64
2/	B o. C	omkr. 70	—
5/	Da	350	80
5/ / 256	Dia	omkr. 50	—
3/	Dma	» 55	—
3/	Ea	» 120	—
3/	Eaa	» 75	—
1 ''	Eba	» 20	—
11/ / 2048	Eha	» 20	—
U/ / 512	Fca	» 180	—
23/ / 512	Fd	» 120	—
Summa	30,731	37

7, 1883

» 1883

15/4 1872

«/, 1876

9/6 1883

» »

15/4 1872
14/4 1888

16/6 1882 och 9/61883
9/6 1883
9/8 1876

9/6 1883

“/. 1887
» 1884

''Vi 1885
9/6 1883
s/s 1871
1Vl 1888
*T/U 1875
» »

» »

% 1876
% 1883
» >

till 1933

» »

» 1922
» »

» 1926
» »

> 1933
» »

» »

» 1922
* 1938
» »

» »

» 1932 och 1933
» 1933
» 1926
» »

» 1933

>> u/3 1937
» 1934

» »

» 1935
» 1933
» 1921

> 1938

> 1925
» »

» »

* 1926

> 1933

				Areal upp-
Socken	By eller skifteslag		Hemmans	låten ut-mark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelsetiden
				har
		mtl	litt.	ar
Södra Lycksele revir.
Lycksele ....	Berglunda............	7*	A-G	414	42	14/2 1876	50 år
Bet,sfil e ................			629	76	16/7 1871 17/e 1884
	Björkberg............	764	Au	372	65
	» ............	7/	B	481	84	» »
		764 7:6	C	391	73	» »
	Blåvik ................	Aa—Ad	413	22	12/j 1872
	Brattfors ............		2,352	20	Vi 1878
	Brännland............ Bysst,rä,sk............	7/ / 64 51/ /6 4	A—F ‘A, B, C, D, E, F, H, I, K	202 j 3,347	76	2% 1889 29/9 1882
		09
	Bäcknäs ............	13/ ,64	1,209	65	14/7 1871
	Bäfverträsk ........	7/ / 64	D	364	10	2% 1884
	» ........	764	E	518	29	» »
	» ........	764	Gb	71	65	16/3 1877
	........	13/ /128	Ga	153	04	» »
	» ........	1/ /128	Gc	45	72	» 3>	y>
	» ........	7/ ''64	H	437	96	» »	»
	» ........	7/ / 64	Ha	411	50	» 2>
	Danaholm............	v«		228	30	s/8 1882
	Fäboliden............	732	A	391	21	«/, 1885
•	y> ............	7,6	Ba	231	22	16/6 1884	T>
	» ............	7l6	Bb	275	60	» 2>	»
	» ............	7*4	C	233	71	74 1887	2>
	» ............	7l6	E	350	04	16/6 1884
	» ............	109/	Ga	606	77	% 1887
	» ............	109/ '' 960	H	561	94	» »	»
	» ............	”/480	I	152	44	» »

	» ............	7,	K	567	73	» y>
	Grafsjö................		69	81	NO 4 OO 00 <x>
	Gäddträsk............	25/ / 64	A, Aa, Ab, Abb, B, Ba, Baa, Bb, Bbb, Bc, Bcc	j 3,849	5 8	29/9 1883
•	Hedlunda ............*	5/. 32	A	237	02	00 o* 00 rH	T>
	» ............	9/ / 64	B	197	25	2> »
	» ............	*/	C	185	41
	» ............	9/ / 64	D	216	60

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	litt.	har	ar
Lycksele ....	Hedlunda ............	5/ / 31	H	277	32	2%	1884	50 år
» ............	9/	I	251	40	»
	Hedmark ............	99/ / 5120	Ac	78	90	13/ / 7	1871
	» ............	11/ / 5120	Ad	12	53
	» ............	11/ / 5120	Ae	12	97	»
	y> ............	11/ / 5120	Af	13	73		»
	T> ............	3/ / 64	Bc	256	18	13/ /ll	1889	2>
	» ............	8/	Cb	no	97	»	»
	Hedvik................	11/ / 32		1,606	55	12/ / 7	1871
	Helsingfors ........		476	30	11/ ''8	1876	»
	Holmlund............	is / / 64		431	87	13/ /1	1872
	Hommyr ............	5/ '' 64	Aa	334	70	''%	1886
	» ............	1/ / 32	Ab	150	10	»
	» ............	V«	Ac	133	93	»
	» ............	29/ /Öl 2	Ca	212	79	»	»
	» ............	V«4	E	177	54			»
	» ............	9/i28	Ia	364	62	»
	» ............	5/ / 64	Ka	399	52	»
	» ............	11 128	L	413	41	» ''
	1 ............	n/ /128	M	481	62	»
	T> ............	11/ /128	Na	340	15	»		)>
	» ............	n/ /128	Nb	367	07	»
	» ............	33/ 1024	Oa	102	13
	» ............	V128	Q	21	66	»	$
	T> ............	5/	Ra	11	32		2>
	T> ............	1/	Sa	271	86	»
	y> ...........	V	Sba	120	02	»
	» ............	Vfii2	Ta	40	20		»
	Insjö....................	7,6		750	1 9	29 9	1883
	Kattisafvan ........	7/ / 64	Ab	329	71	11/ /1	1872
	» ........	7/ / 64	Bc	314	88	»	»
	Knaften ............			2,516	34	r15/ /s 12 / l /2	1877 1886	42 år
	Kroksjö ............	29/ / 768	Ba	406	65	20/ 11	1888	50 år
	2> ............	7/	D	38	83		3>	*
	7> ............	73/ /1024	Ea	380	38
	J> ............	21/ / 256	F	350	91
	» ............	11/ /152	L	43	08			*
	» ............	V32	T	138	53	3>		>

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelsetiden
		mtl	litt.	har	ar
Lycksele ....	Kroksjö ............	B/ / 64 3/	Zb	362	5 5	20/7 1888 21/, 1893 » »	50 år
» ............	Gr	183	82	20 år
	» ............	'' 64 3/	H	229	1 2
	Kronåker ............	1/ /16 13/ / 64 53/ / 512 V32 9/ / 64 25/	104	50 24 66 54 7 7	3 7i 2 1889 •/u 1883 19/i0 1889 » »	50 år »
	Königslund ........ Lomfors ............	Bb	315 175
	» ............	C	48
	» ............	D	217	» »	»
	Lugnet ................	883	81 11 70 24	% 1876 18/7 1871
	Medelås................	/ 64 69/	D-P	388
	Mjödtjämliden .... Norrlunda............	/ 256 11 64 3/ /16 1/	342 322	14/‘ 1888 % 1876	»
	Nytorp................		89	24	v‘ 1871	»
	Pausele................	'' 16 V* U1U «/ / 64. */ -	A Al A» Alu A1V xij It ^ ii ^ il ^ il ^ Aa, Ab, Ac, Aca, Acb, Acc, Acd, Ace, Acf, Adb, Adc, C, D, D1, Dn, Dni, Da, Dab, Dac Aa, Ab, Ac, Ad, Ae, Af,Ay,K,Pb, Pc, Pd, Pe, Pf Fa, Fb, La, Lb G 0. M
	Rusele ................	2,414 l	75	2Y,s 1889	»
	» ................	j 1,334 366	75 20	3% 1889 3 Vs 1889 «/u 1889	»
	» ................	500	8 0
	» ................	1 /16 7/	B, C, E Q 0. D A, B, C, D, G, H	1,124	6 5	13/7 1889 14/s 1887 % 1889 10/\ 1872 13/t 1872 2% 1893 1883	»
	» ................	626	8_8
	Rödingträsk........ Sandås ................	75/ /128 5/ /16 1/ / 8 1?/64 V, «/ / 64	1,966 2,427 204 2,380 593	25 68 42 45	»
	Storbacken ........ Svannäs................	A, B, D	» 20 år
	Söderfors ............		78	50 år
	Tallberg ............		430		12/t 1888 16/3 1877 12/s 1881 ä/8 1885 » »
	Tallträsk ............		618	33 1 5
	Tannfors ...........	33/ '' 256 17/64 1;1*	A, B, D	202
	Tannbäck ..........	484	44
	Tannlund ............		220	91 57 7J.
	Tannsele ............	29/ i 32		1,557 2,602 } 214	% 1883 ®/_ 1871
	Tufträsk ............
	Umgransele ........	3/ /6 4	Na, Nb, Nc, Nd, Ne, Nf	73	u/i 1883

		Areal upp-
	Hemmans	låten ut-mark	Tiden för aflalets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	litt.
har	ar
5/ le 4	0	284	38	13/ / 9	1882	50 år
3/ / 54	T	187	35	6/ / 7	1878
63/ / 64	Aa, Ab, Ac, B,
Eb, Ec, G, H, I, K, 0, P, T, U, W, X, Z Ba, Bb, Ea, F,	4,441	44	11/ /I	1872
S0<’59/36ee4
Ka, Kb, Naa, Nbb, Ncb, Oa, Pa, Q, Sa, Sd, Se, Sg, Sh, T, U	3,049	41	12/ 11	1893	20 år



*"167»M08	A, Aa, Aaa, Ac, Ada, Ae, Af, Ag, Ah, Ak, Ama, Ana, Av, Ap, Aq, År, Araa, Arb, Asa, Ba, Bb, Bc, Bd, Be, Bf, E, D, Da	5,754	52	12/ /l	1887	50 år
	1,230	66	/n/t	1887 och 1889	y>
25/ ! 448		347	53	8/i	1889
63/ / 256	Ba, C, D, Ib	1,202	22	15/3	1877
33/ / 256	Gb, Gc, H	1,156	66	15/6	1884	>
11/ 1256	306	52		1886
	Summa	74,495	62
0/ / 64	Bb	382	05	V10	■ 1900	Till 1 okt. 1920
V32	A	216	76	20/ / 5	1888	50 år
%2	Aa	245	41	»	»
8/«j	C	384	28	/ 7. 1 3/x	1888 1902	20 år

Socker!

By eller skifteslag

Lycksele

Åsele

Umgransele

Yinliden

Vägsele.

Åsele revir.1)

Yänjaurbäck

Ytterfors ....

Örafvan........

» ........

Örehult........

Borgen

Elgsjö

areal

x) Arealen utmark finnes icke särskild! angifven i revirets utsyningsliggare, hvarföre hemmanens totala
i stället upptagits i längden.

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för aftalets	Upplåtelsetiden
		mtl	litt.	har	ar	ingående
Asele............	Elgsiö ................	7„U	Ca	351		( 7. 1 7, 8/ / 5 20,	1888	50 år.
	65	1902 1888	20 år. 50 år.
	» ................	V«4 J 19/ / 64 3,	D	458	64
	» ................	E	545	08	1888	»
	» ................	7* 13/	F	646	32	7i 7. 20/ / 5 20/ • 5 7io 22/ /ll 7,	1892	20 år.
	» ................	G	304	11	1888	50 år.
	» ................	/ 64 11/ i 64 11/	K	289	25	1888	50 år från 2% 1888.
	» ................	Ka	285	28	1888	» » »
	» ................	- 64 11/ /128 13 / / 32 718 7 5/	La	351	42	1899	Tills 2,000 friska träd utsynats. 50 år. Tills 2,000 friska träd utsynats. 25 år från afvittringens slut. » » » »
	Gigsele nr 1........ Holmträsk ........ Lomsjö................	A2 Aca	1,049 304 301	95 29	1882 1887 1872
		Bi	374	44	»
	Nvtiärn ............	/ 32 15 /	528	27	23/ / 7 s7t 25/i S8/1	1889	50 år.
	Sör-Noret............	/ 64 9/	Cc3	85	09	1892	20 år.
	Tallberg ............	i 256 3/ / 32 3/	Aa	594		1881	50 år.
	» ...........	Ab	495	75	1881	»
	Torfsjö................	> 32 15/ /128 25/ / 384 5/	Ah ii	578	05
	» ................	Ah na	385	68			40 år från afvittringens fast-ställande.
	» ................	Ah nb	192	37	- 6/	1872
	» ................	3/	Ah i	392	1 7
	» ................	27/ / 640 59/ ! 320 7l28 7128 7m */« i/ / 20 41/ / 820 67/ /1280 127/ 11280 7»	Ah ib	140	02
Dorotea .......	Lafsjö ................	Ca	302	80			25 år från afvittringens fast-ställelse (1889).
		Caa	10	60	Vi	1873
	» ................	Cab	6	90
	» ................	Ce	249	10
	» ...............	Cf	227	50
	» ................	eg Dba	113	20	11/l2	1872	25 år från afvittringens fast-
	» ................	96	49	ställelse (1889).
	» ................	Dbb	89	68
	» ................	Dd	211	20
	Svanabyn ...........	Cb	131	07	75	1895	20 år.

		Summa 11,483 1	74

Socken

By eller skifteslag

Hemmans

mtl litt,

Areal upplåten
utmark

har ar

Tiden för aftalets
ingående

Upplåtelse tiden

Tåsjö revir.

Dorotea

Afvaträsk.

Fjälltuna
Häggås...

Sorsele revir.

Sorsele

Abmoberg.

Aha .........

Bure .........

Bockträsk.

'' 33
1/

/ 32

V16

3/32

Vl28

128

6/61
X^32

Aaa

Aac

540

407

288

267

423

375

389

143

''61

,128

128

Vei
6/
''61

Vei

192

U/l92

Vei

/ 61
s/

/ 61

V6i

/ 61
2/

/ 61

''61

7 61
1/

/ 61

116

289

254

229

422

427

256

274

231

225

150

111

116

Summa1 3,010 8 o

27io 1902

16/, 1894
»/, 1896

VB 1894

17/7 1896

45 I

Öl

efter /''8 1877
*9/9 1882
27t2 1889

» »

före

22/

1892

Obestämd (till viss dimension).
D:o.

D:o.

20 år.

Obestämd (till viss dimension).
D:o.

D:o.

50 år.

50 år från 1893, då afvittringen
fastställdes.

50 år.

20 år.

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten utmark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	litt.	har	ar
Sorsele ........	Tlor-kträsk...	i,''	M	59	3 7	28/	1892	20 år
		/ 64 2/64	N	116	36		»	»
	» ............	Vl 64	0	93	99	»	»	»
	» ............	2/ / 64	P	96	73	»	»	»
	» ............	2/ / 64	Q	65	31	»	»	»
	» ..........	*/ 64	R	177	07	»	»	»
	» ............	S/e4	S	122	69	»	»	»
	» ............	7128	T	126	55	»	»	»
	» ............	7/ /128	U	85	87	»	»	»
	» ............	3/ ''64	X	121	87	2Vl		»
	» ............	3/ / 64	Y	150	31	»	»	»
	Gargnäs ............			2,050	39	1887	-1889	50 år.
» ............			628	59	29/ '' 9	1882	»
Grundträsk ........	16/64		308	25	8/ <10	1889	»
	Högbränna ........	4/64	A	122	04	22/ / 3	1892	20 år.
	» ........	4/ / 64	B	142	89		»	»
	» ........	4/ / 64	C	174	47	»	»	»
	» ........	4/ / 64	D	168	99	»	»	»
	» ........	31/ / 512	E	196	84	»	»	»
	» ........	31/ / 512	F	139	10	»	»	»
	» ........	31/ /512	G	131	79	»	»	»
	» ........	31 / / 512	H	189	10	»	»	»
	» ........	3/ / 64	M	79	96	»	»	»
	» ........	3/ / 64	N	138	89	2>	»	»
	Staggträsk ........	1/ / 64	D	41	37		1875	50 år.
	» ........	4/ /64	F	161	77	13/ '' 6	1890	»
	» ........	4/64	G	156	42		»	»
	» ........	4 . / 64	H	163	27	»	»	»
	Storbränna ........	9/64		185	95	30/	1893	20 år.
	Blattniksele........	V64	A	296	37	24/ / 2	1888	50 år från 23/4 1888.
	» ........	3/s2	B	244	97		»	» »
	» ........	3/ / 32	C	151	83	»	»	» 2>
	» ........	3/32	D	153	64	»	»	» »
	» ........	Vi,	E	114	48	»	»	» T>
	» ........	V.4	F	279	20	»	»	» 2>
	» ........	V,,	G	132	40	»	»
	» ........	V16	H	130	82		»
	» ........	V 64	I	22	77	»	»	» »
	» ........	S/32	K	171	72	»
	» ........	V 64	L	24	20		»
	y> ........	V»	M	192	83		T>	T> »

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten utmark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden

		mtl	litt	har	ar
Sorsele ........	Blattniksele........	S/S2	N	204	68	24/2 1888	50 år från 23/4 1888.
	» ........	Vl6 6/ / 32	0	93	82	» »	» »
	» ........	P	348	60	» »
	» ........	3/32	Q	266	1 7	» »
		v„	R	119	12	» »	» 2>
	Hemnäs................	5/ / 32 3/ / 32		220	37	1888	50 år.
	Huftasjö ...........		126	72	1882	»
	V„ 15/64 5/ / 64				7/s 1883	» från sl/5 1883.
	Juktfors med		495	85	26/7 1871 6/9 1872	50 år fr. afvittr. fastställelse.
	Öfre Lomfors.... Juktnäs med Sik-

	sele....................	7/ / 64 6/ / 64 8/ / 64 8/ <64 5/		163	90	% 1876
	.Tnktå. hy ............	A	635	60	9/1 1873 » »
		B	288	14
		C	512	68	» »	» *
		D	461	50	» »
		5/	G	386	94	“A 1876
		/ 64 6/	H	429	30	» »	» *
		1 64 1/ ''128 3/ / 64	I	50	98	» »	2> J*
	Kvambränna ....	Aa	75	21	10,/10 1889	50 år.
	»	3/	Ab	72	26	» »	»
	»	3/	Ac	81	87	» »	»
	»	3/	Ad	80	76	» »
	»	3/	Ae	196	80	» »	»
	Norrsele med	1 $ 1 /S2 1 6/32	Aa Ca	353 466	74 88	“/4 1888 23/2 1888 » »	»
	Ostanå ..........	Cb	332	71	T>
	Råstrand med
	Hednäs och Ru-optokheden ....			931	46	1884—89
	Sadeliden med	/ 8/256	C	34	97	18/9 1883	50 år fr. afvittr. fastställelse.
	nedre Lomfors	1 V l / 256	D	72	75	» »
	»	8/ 2B6	E	191	93	» »
	»	V16	G	385	27	1885
	»	V16	H	296	67	» »	* »
	Sandsele med	f 3/64 { VlM l Vl92	Aa	85	64	1889	50 år.
	Ab	24	61	»
	Rågoliden ........	Ac	20	35	»	»
	Sappetafvan och	r i/ J /192	Ad	21	65
	Afvanäs............	l 7*2 5/ / 64	Ae	121	02	»
	» ............	Be	122	90	14/3 1876

Socken

By eller skifteslag

Hemmans	Areal upp-låten utmark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden

mtl	litt.
har	ar
3/ / 32	Ca	203	04	1889	50 år.
1/ /16	Cb	171	50	»
1/ /16	Ce	230	20	»	»
7i«	Cd	161	50		>
v„	De	112	44	1882	>
*/M	Dd	141	13	»	>
V96	Df	149	80	1889
7/ ''96	Dg	147	79	»	»
1 7/96	De	197	52	»
1 3/ 1 64	Dh	85	35	13/, 1876	50 år fr. afvittr. fastställelse.
3/ l i 64	De	77	04	» »	> >
ll/ - 64	Aa	707	86	1876	> >
< 11 / l / 64	Ab	872	33	» »	> >
r</ l 256	Ba	440	77	1889	50 år.
f 17/ / 1792	Be	66	43	»
17/ v ,1792	Bg	56	08	»	>
17/ /1792	Bd	102	37	»	>
3.7/ /1792	Be	42	79	»
17/ /1792	Bf	49	69	»	>
n/ /1792	Bil	60	99	»
3.7 / /128	Bi	1,133	85		>
77/*256	Bk	253	21	»	>
1/u9	Bl	38	26	»	>
5/ ''64	Ca	258	84	»	>
5/ / 64	Cb	403	74	»
3 / / 32	Ce	696	92	»
1/ '' 32	Cd	119	57	»	>
VM	Ce	40	04	»	»
	Cf	114	63	»	>
1 / J 16	Da	324	84	26/7 1871	50 år fr. afvittr. fastställelse.
/ 32	De	153	22	» »	» »
3'' ''32	Dd	568	59	26/« 1887	50 år » 3% 1887. » » »
3/ / 32	De	524	62	» »
3/ / 64	Ea	365	44	u/i 1872	50 år » afvittr. fastställelse.
5/ / 64	Eb	332	90	» »	» »
‘/16	Ga	303	20	nov. 1889	50 år.
Vl6	Gb	360	24	» »	»
V16	H	436	73	13/7 1882	50 år från a9/» 1882.
Vio	Aa	74	09	5/7 1882	50 år fr. afvittr. fastställelse.

Sorsele

ippatafvan
Afvanäs.....

och

Sandsele m. fl.....

sele

lolms
sjö .

» ....................

> ....................

» ....................

> ....................

» ....................

> ....................

Sandsjö m. fl.....

> »

» »

Saxnäs skifteslag

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten utmark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	litt.	har	ar
Sorsele ........	Saxnäs skifteslag	3/ ''64	Ac	56	27	% 1882	50 år	från	afvittr. faställelse.
	»	3/	Ad	58	28	» »
		*/l28	Ae	12	25	u/3 1876
	>	7*4	Af	26	09	» »
	»	7.4	Ag	20	97	» »			>
	»	S5/*56	Ah	107	15	» »
	»	3 / 64	Ai	51	24	5/7 1882	»
	»	3/ / 64	Aj	39	51	» »	»		»
		*/	Ba	83	32		»
	»	i/	Bb	17	3 8	15/, 1885	50 år från	14/t 1885.
	»	1 '' 256	Bd	53	48	nov. 1889	50 år.
		3/	Be	241	78	» •»	»
	»	1/r>	Bf	41	60	U/1 1885	50 år	xån	14/j 1885.
	>	Vw	Bg	158	71	nov. 1889	»	»	nov. 1889.
		Va»	Bh	71	44		»	»	»
		v«	Bi	70	03	» »	»		»
		Va.	Bj	4	67	» »	»	»	»
		7 256	Bk	37	83	» »	»	»	>
	»	1/	Bl	7	24	» »	»	»	>
	>	Vi«	Bm	83	50	» »	»
			Bn	129	10	14/, 1885	»	»	14/j 1885.
		Vl44	Bo	17	06	» »	»	»
		VU4	Bp	16	84	» »	»	>
		Vl44	Bq	13	82	» >	»	»
	>	1/	Br	13	34	» »	»	»
	»	1/. ..	Bs	18	18	» »		»
		5/	Ca	104	53	. */T 1882	»	» afvittr. fastställelse.
	»	3/	Cb	67	14	» »	»
	Stensunds skiftesi.	7/ / 32	A	93	06	50/ll 1889	»	»	14/12 1889.
		15,	D	256	42	}för5/i23 » och	»
		/128				(för 5/64 1882
	» ....................	9/fi4	B	234	84	nov. 1889	»
	» ....................	Vi,»	F	21	13	» »	»
	> ....................	5/	G	346	12	3°/,. »	»	från	14/1? 1889.
	» ...................	5/	H	148	40	» »	»	>	»
	» ...................	/ 64 15/ _	I	129	75	» »	»		»
•	> ...................	15/ /128	K	280	63	» »			>
	» ................... » ...................	*/«4 v..	L	288	30	» » l4/u 1896	20 år.	»	>
		/ 64 5/	M	2S	37	1885	50 år.
	» ..................	5/ /128	N	54	45	»

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten utmark	Tider	för af-ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar	talets
Sorsele .......	Torviksele skiftesi	3/ '' 32	C	265	44	u/,	1876	50 år	från	afvittr. fastställelse.
		»	3/ /128	F	63	77	7t	1886	»	»	3/7 1886.
	Tväråträsk	med	/	Be	490	67	w/l	1872	»	»	afvittr. fastställelse.
	Storbacken		i '' 64	af C	274	98	30/ / 3	1875	»	»	» »
	Nedre Gautsträsks	5/ / 64	Aa	127	46	1889	50 år.
	skifteslag		5/ / 64	Ab	109	30		»	»
	»		9/ ''128	Ba	159	93		»	»
	»		7l28	Bb	155	55		»	»
	»		78	C	213	96		»	»
	»		V24	D	202	27		»	»
	»		7/ 128	F	260	06		»	»
	>>		13/ /128	I	206	72		»	»
	»		13/«8	K	190	60		»
	»		v64	L	31	10		»
	»		5/ / 64	Ma	204	13		»	»
	»		5 i 64	Mb	158	21		»	»
	»		5/ 32	N	378	09		»	»
	»		5/ 32	0	432	93		»	y>
	»		732	P	363	80		»	»
	»		V16	Qa	303	75		»	»
	»		V,6	Qb	203	89		»	»
	»		764	Qc	63	04		»	»
	»		%4	Ra	225	47		»	»
	»		6/ / 64	Rb	208	21		»	»
	»		Vm	U	121	25		»
	»		6/ /128	V	75	44		»
			11 / i 64	X	376	29		»
	Carlslund ....		Y„		oafvittradt		»	»
	af Risnäs ....		, Vie		»			1884	»
	Måskenåive	med	7l*8	A	121	23		1889	»
	Nordanås	och	! 6/ 1 • 256	B	160	33		»	»
	Fjällnäs .....		5/ ^ / 266	C	122	35		»	»
	»		3/ '' 128	D	262	55		»	»
	» .....		3/ '' 640	E	13	25		»
	» .....		7,60	F	94	72		»			/
	» .....		7M	G	403	86		»	»
	2> ,=...		3/ / 64	P	105	09		»
	» .....		V64	R	301	05		»
	Staggträsk		v„	K	148	22	13/6	1890
	2>		n/ /192	0	145	86	1875
•			3umma\|42,585j	88

Sockeu

By eller skifteslag

Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående
mtl	litt.	har	ar
3/ /128	Aa	39	64	''Vt	1871	50 år
1/ / 128	Af	12	74	»
5/ /128	Ac	67	33	»
5/ /128	Ad	101	21	»		»
7/ ''64	Ae	214	06	»	»	1
6/ /128	] Ah	165	75	»	»
''l28	J Ag			»	»
B/ / 64	161	12	»	»	>
/ 256	Aj	7	28	»	»
18/a56	Ai	115	15	»	»	»
S/32	Ak	192	66	»	»
9/ /128	Ba	156	56	»	»	>
9/ /128	Bb-Bh	196	83	»	»
1/ / 64	Ab	37	26	»	»	>
1/ / 64	Bi	41	35	»	»	>
VlJ8	Bj	11	11	»	»	>
7/ /128	Bk	95	41	»	»	»
Vs	Aa	325	—	16/	1871
V4	Ab	575	75	»	»	»
V4	Ac	599	60	»	»	»
v4	Ad	772	60	»	»	>
B/«4	Ba	168	15	»	»	»
B/ / 64	Bb	214	—	»	»	>
B/ / 64	Bc	212	05	»	»	»
B/ / 68	Be	175	30	»	»	>
17/ / 64	Bf	770	50	»	»
13/ /128	Cb	193	90	»	»	»
13/ ''128	Ce	258	20	»	»	>
221/ / 2048	De	450	40	»	»	>
s/64	De	in	20	»	»
*/<4	Df	166	—	»	»	>
9/ '' 128	Dg	161	95	»		»
9/ /128	Dh	176	80	»	»	>
1/64	Eb	36	25	»
v««	Ec	38	45	»		>
v16	Ed	158	65	»	»	>
V 32	Ef	96	75	>	>	»

Upplåtelsetiden

Stensele revir.

Stensele

Barsele

Bastuträsk

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark.	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
Stensele........	Bastuträsk ........	Vs*	Eg	72	65	16/ / 7	1871	50 år.
	5» ........	V.6	Eh	193	65	»
	» ........	1/ / 96	Ei	32	45	»	»	»
	» ........	1/ 196	Ek	30	65		»
	2> ........	V96	El	30	—	»	»
	3> ........	V96	Em	26	50		»
	» ........	Vm	En	25	55	»	»
	» ........	1/ / 96	Eo	30	55	»	»	»
	» ........	4/ 1 bi	Ep	180	45	»	»
	» ........	6/ 64	Ee	220	75	»	»
	» ........	13/ /l 28	Fa	210	75	»	»
	» ........	13/l28	Fb	269	70	»	»	»
	» ........	764	Fc	252	20	»	»
	» ........	7/ / 64	Fd	268	—	»	»	3>
	Bäckmark............	246/ /13824	Ac	205	90	16/ /11	1874
	» ............	35/ /13824	Ad	22	40		»
	» ............	666/ ''41472	Ae	153	45	»	»
	» ............	35/ /1536	Ab	159	10	»	»	»
	» ............	666/ /41472	Af	135	20		»
	7> ............	665/ ''41472	Ag	103	70	»	»
	» ............	1/s84	Ah	4	85	»	»	»
	» ...........	V 64	Ai	80	70	»	»	»
	Dal ....................	7'' / 64	—	1,033	58	21/ /11	1871	y>
	Grundfors............	25/ / 61	Ab	115	25	27/t	1876	y>
	» ............	7/ / 64	B	363	50		»	»
	» ............	7/32	C	725	10	7»	1889	y>
	» ............	VM	I			*74	1876	y>
	» ............	3/ / 32	D	674	90		»	»
	» ............	3/ / 32	1			»	»
	»	35/ / 512	Ea	151	35	»	»
	» ............	13/ /192	F	282	65	»	»	»
	» ............	13/ / 384	Ga	66	95	»	»	y>
	» ............	13/ /192	H	219	30	»	»	»
	Gubbträsk ........	9/ / 64	Da Db	667	50	17/	1872
	» ........	3/ „ '' 16	Ab Bb	865	35	»	»
	Gunarberg ........	9/ 64		792	17	13 / ''8	1872	7>
	Joranträsk ........	7,6	C	246	25	23/ / 6	1886
	7> ........	764	D	203	90	»	»
	» ........	V64	Eaa	81	55	274	1884
	$ ........	764	Eb-Ec	215	60

1 Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	i ar
Stensele ........	Joranträsk ........	V;82	F	108	1 95	2%	1884	50 år.
	Kaskeloukt .......	37,		1,524	67		1871
	Lumsen................	Vs		515	05	V*	1889	2>
	Lajsbäck ............	Ve*		978	67	12/ / 7	1871
	Luspholm............	13/3b		4,134	44	Vs	1872	>
	Norr dal................	11/ 164		2,292	04	*v»	1871
	Nyholm................	9/ / 64		286	06	28/t	»
	Nysele ................	19/ / 64		823	46	1?/7	»	3>
	Näs vattnet ........	8/lS		8,095	25	S3/9	1889
	Pauträsk ............	Vl«	A	516	60	16/ ''12	»
	» ............	ö/ / 64	D	403	50	»	»
	» ............	3/ / 64	E	319	30	»	»
	» ............	3/ / 64	P	270	20	»	»	>
	» ............	3/ / 82	H	583	20	»	»
	» ............	*/l 28	I	250	75
	J> ............	V 256	K	33	50	»
	» ............	V 256	L	16	35	»	»
	» ............	5/	M	548	—	»	»
	T> ............	1/ / 32	N	254	20	»	»
	» ............	6/ /128	0	282	80
	» ............	5/ /128	Pa	376	40	6/ /7	1892	20 år.
	» ............	1/ / 256	Pb	337	95	• »	»
	............	1/ / 256	Pc	40	85	»	»
	» ............	V256	Pd	36	30		»	2>
	3> ............	V1.8	Pe	57	10	16 / ''12	1889	50 år.
	» ............	V8	Q	964	10			»
	» ............	6/128	Ra	366	90	»	»
	y>	V128	Rb	407	60		»
	»• ............	V128	Rc	78	—	27/ /12
	» ............	1/ / 32	Sa	322	40	2>		>
	» ............	Vs*	Sb	144	10	»	»
	» ............	Vis	T	468	—	»	»
		Vis	Ua	443	90		»	>
	» ............	1/ / 32	Ub	213	80	»	»
	» ............	5/ '' 224	Va	210	—	»	»
	» ...........	25/ / 448	Vb	496	15	»		>
	s ............	1 / / 32	Xa	275	65	»		>
	2>	1/ 64	Ya	75	10			>
	»	Vis	Yb	325	85
	2>	Vis	Za	481	50	»	2>
	2> ......	Vis	Zb	378	10			>

100

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tider	för af-ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
Stensele ........	Renberg ............		9/ / 64		570	_	21/7	1871	50 år.
	Rönnäs ...............		7/		432	30	13/3	1889	»
	Sandviks, Ers-marks och Olofs-bergs skifteslag	1 1	8/ / 64 3/80	A Ba	602 522	35 40	27t	1871 »
	»		VM	C	204	40	»	»	»
	»		7/ /160	Da	523	90	9>.	1884	»
	»		7/ /192	Ea	376	60	»	»	»
	»		3/ /6 4	K	474	15	»	»	»
	»		3/ /128	L	87	20	»	»	»
	»		3/ /128	M	218	60	»	»	»
	Stensele och Luspen ............	( l	15 / / 64	Ac	1,214	85	PVt 1871 o. / 18/s 1872	»
	» ............		P*56	Bc	169	55	»	»	»
	» ............		1/ / 64	C	77	50	»	»	»
	» ............	l	7/ / 64	Ca	485	80	P/t 1871o. / 18/s 1872	»
	» ............	v„	Cb	125	—	»	»	»
	» ............		Vl6	Ce	421	15	»		»
	» ............		5/	Ce	805	55	»	»	»
	» ............		3/-32	Da	437	95	»	»	»
	» ............		V64	Db	83	20	»	»	»
	» ............		5/	E	806	20	»	»	»
	Strömsund ........		23/		758	85	23/3	1889	»
	V allnäs................		9L		467	09	21/t	1871	»
	Anäset ................		Vs		291	04	%	1873	»
	Askilje ................		Vas	Aa	671	20	nu	1872
	» ................		v„	Ab	98	65	»	»	»
	» ................		1 /	Ad	67	20	»	»	» •
	» ................		1/	Ae	69	90	»	»	»
	» ................		V128	Af	16	45	»	»	»
	» ................		V*	Ag	29	90	»	»	y>
	» ................		/ 256	Ah	5	75	»	»	>
	» ................		1/	Ai	4	40	»	»
	» ................		3/	Ak	178	85	»	»	»
	» ................		3/	Al	212	30	»	»
	» ................		5/	Ba	272	25	»	»
	» ................		n/	Bb	363	70	»	»	>
	» ................		7/	Bo	200	—	»	»	>
	» ................		ls/96	Bd	265	90	»	»	»
	» ................		v«	Be	39	90	»	»	>

101

Socken

By eller skifteslag

Hemmans

Areal upp-låten ut-mark

Tiden för af-

talets ingående Upplåtelsetiden

mtl

litt.

har

Stensele

Östänsjö

Östervik

Västervik

Fjällbosjö

Olofsberg

Tallträsk

Långbäck

Stentorp

Tallträsk

8	''u		337	83
7	iu		868	11
9	128	Ga	225	85
9/ /1 -28	Gb	197	85
19880^	405504	Ba	230	05
19008	405504	Bb	340	10
3059^	^405504	Bc	59	10
3059	405504	Bd	57	40
3059/ /405504	Be	80	10
3059^	405504	Bf	57	—
3059^	^405504	Eg	54	—
3059^	^405604	Bh	78	—
3059^	^405504	Bi	79	70
3059^	^405504	Bk	59	30
1^	''.4	Bl	101	60
		C	291	60
	<Z2	Da	109	10
	''.32	Db	87	75
*1	u		672	83
			461	40
*/	04		189	67
		Summa	51,302	74

15/7 1871
21/7 1870
13/5 1889

» »

1 Vi *

» »

u/3 1892
28/6 1882
» »

» »

24/s 1889

u/io 1888
,5/e 1882

50 år.

20 år.
50 år.

Vilhelmina revir.

Vilhelmina

Brännberg
Bäsksele .

Dalasjö

/ 64

/16

/ 32
1.

'' 64

1/64

V12.

128

/128
Vl28

S/32

752 05
634 so
105 so
90 8 5
49 20
62 05
25 io
25 55
24 io
24 8 5
721''20

1899

1889

20 år.
50 år.

102

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för aftalets
		mtl	litt.	har	ar	ingående
Vilhelmina....	Grundsjö ............	5/ / 256	B	36	71	1889
	» ............	S/256	Ba	29	86	>
	» ............	5/256	Bb	46	21	»
	» ............	8/256	Bc	101	74	»
	» ............	Vl6	Bd	119	12	»
	» ............	Vei	Be	47	72
	Hacksjö................	5/ ''64	Db	330	35	1900
	Heligfjäll ............	V256	I	36	95	1899
	Idvattnet ............	V.	Ae	405	50	»
	Järfsjö ................	utsk.	Ab	78	50	1894
	» ................	afs.	Ad	141	25	1899
	» ................	utsk.	Af	198	20	1901
	» ................		Af	58	60	1895
	» ................	»	Ai	28	35	1896
	»	7>	Ba	125	80	1894
	»	»	Bd	105	75	1898
	» ...............	11/	Bcb	209	90	1901
	Laxbäcken ........	23/ / 64	A	1,403	05	1889
	» ........	*/„	B	415	35	»
	» ........	7.4	Ba	45	25	»
	» ........	7,4	Bb	112	15	»
	» ........	1/	E	127	50	1893
	» ........	8/ / 32	F	276	15	1889
	» ........	7„	G	314	50	1888
	» ........		K	538	55	1889
	» ........	1/ ^	M	89	80	»
	» ........	7l«	N	442	35	»
	» ........	V„	0	247	10	»
	Latikberg............	*/3 2	Bb	545	0 5	1892
	» ............	3/l28	Bc	68	40
	» ............	5/64	Cg	241	95	1898
	» ............	3/''6 4	Ci	172	80	»
	» ............	Vs	Ck	365	15	»
	» ............	5/ .	Da	336	30	1896
	» ............	13/ ''128	Dda	589	55	1897)
	» ............	7/128	Ddb	258	45	» i
	» ...........	5/64	Ea	159	: 85	1896
	» ...........	6/	Eb	279	i 85	1897
	» ............	5/64	Ec	125	15	»
	» ...........	i7/ 7128	Ed	496	75	?

Upplåtelsetiden

50 år.

20 år.

20 år eller 1,000 träd.

20 år eller 600 träd.

20 år eller 1,000 träd.

20 år eller 500 träd.

20 år.

50 år.

20 år.

50 år

20 år.

2,000 träd (motsv. c:a 20 år).

20 år eller 4,000 träd.

2,000 träd (motsv. c:a 50 år)
20 år eller 3,000 träd.

20 år.

103

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för aftalets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
Vilhelmina ...	Löfnäs ............	1/	I	132	50	1899	20 år.
	Malgovik ........	utsk.	Ag o. Ca	26	45	1899	y>
	Nya Luspen...	Ve*	Ca	673	80	1895	»
	Nyland............	Vs		694	50	J19021 11903)	»
	Nästansjö........	V 64	Dk	87	75	1897	20 år fr. o. m. 1902.
	Siksjö ............	Vs	Aa	951	40	1898	20 år.
	Siksjönäs ........	Va	Af, Ag, Ab, Ba o. Bb	628	55	1889	50 år.
	»	5/	Cb	1,230	90	»	»
	Skansholm ...	3/ / 64	Ab III	80	40	»
	»	7/ / 80	Ag	137	10	1886	» j
. ■	»	7/ / 320	Ah	117	80	1889	»
	»	1, / 64	Ba	38	10	»	»
	»	3/ ! 64	Bb	120	70	»	»
	»	3/ / 64	Bc	127	20	»
1	»	9/ /128	Eg	185	—	»	»
	»	5/ /128	Bi	112	55	»	»
	»	1/	Bo	23	30	»	»
	Strömnäs ........	9/ /128	C	235	25	1898	1,000 träd (motsv. c:a 50 år).
	Tjäl ................	5/ ''128	Ga	179	90	1889	50 år.
	» ...............	1/ •128	Gb	70	45	»	»
	» ............	1/ 128	Gc	20	50	»
	» ..............	1/ /128	Gd	23	30	»
	» ...............	V128	Ge	27	40	»	»
	» ...............	V128	Gf	32	20	»	»
	» ...............	8/ / 512	Ha	15	60	1895
	» ................	3/ 1512	Hb	53	85	»	»
	» ...........	3/ ''512	Hc	15	80	»	»
	» ................	3/ ''512	Hd	14	40	»	»
	» ................	V 512	He	113	10	»	»
	Tresund............	V128	B	44	35	1900	20 år.
	» ............	11/ /192	Da	516	85	1902	20 år eller 3,200 träd.
	» ............''	45''/ /1664	Ha	399	85	1888	50 år.
	» ............	45/ ''1664	Hb	470	25	»	»
			Summa	19,867	5 1

104

Socken	By eller skifteslag	Hemmans •	Areal upp-låten ut-mark
		mtl	litt.	har	ar
Fredr Fredrika........	ika revir. Klippen................	9/ / 64	Bd	448	1 6
	Lögda ................	7«*	A	535	17
	» ................	7i«	Ea	592	4 1
	» ................	9 64	F	291	58
	» ................	15 / IG 4	G	729	4 1
	» ................	7/ /64	H	344	7 1
	» ................	13/ /128	Ia	305	93
	» ................	Vs	K	354	22
	» ................	9/64	L	773	59
	» ................	7s*	M	717	78
	» ................	Va	N	ODO	92
	» ................	3/ / 64	0	138	87
	» ................	7/ 64	Q	464	45
	» ................	3 / /16	R	498	87
	» ................	23/ / 64	S	841	2 6
	Låugbäcken ........	3 '' / 32	B	395	7 7
	» ........	v16	C	501	35
	» ........	Vs*	G	98	85
	» ........	5 128	H	209	52
	» ........	1/ v64 /128	K	81	5 2
	» ........	Ma	279	33
	»	5/ / 64	R	360	04
	» ........	5/ /128	I	153	22
	Myrbränna ........ Nordanås...........	19/ ''96	A	319 504	93 04
	» ............	3 / ■ 16	E	720	3 1
	» ............	3/32	F	295	97
	Norrfors ............ Orrberg ............	Va	A	1,016 383	50 08
	Stensjö................	Va	Ab	423	1 5
	Strand ................	7/ / 64	A	783	88
	Viska ................	15/ / 64	Ac	893	03
	» ................	9/ / 32	Ca	809	29
	» ................	5/ / 64	Ce	157	27
Örträsks.......	Vargträsk............ » ............	i»/ '' 64 n/ / 64	C Cbi	608 587	59 99
	» ............	n/ / 64	Cbn	535	98

Tiden för aftalets
ingående

Upplåtelsetiden

1886

1872

1886

1872

1885

1871

1873

1871

1883

1878

1885

50 år.

40 år, räknadt från afvittringens
fastställelse år 1886.

50 år.

40 år.

50 år.

40 år, räknadt från afvittringens
fastställelse år 1886.
40 år d:o
» d:o
50 år.

105

				Areal upp-
		Hemmans	läten ut-
Socken	By eller skifteslag			mark		talets ingående	Upplåtelsetiden

		mtl	litt.	har	ar
Örträsks........	Örträsk................	9/ / 64	Ea	305	95 70	1887	50 år. »
Lycksele........	Flakaträsk ........	1,914	1886
Granträsk............	11 / /128	Ba	384	82
	» ............	11/ /128	Ca	516	06
	» ............	9,	E	346	1 6	1886
	» ............	"/eé	G	798	52
	» ............	V6.	Ha	319	89		\|
	» ............	V6.	M	67	59
	» ............	Vin	N	61	1 5
	Nyby ................	65/ /768	Aa	240	66
	» ................	65/ / 768	Aba	306	37
	» ................	18/ ''768 13/ / 768	Ac Ad	64 67	26 39	1886
	» ................	13/ /128	Ca	481	77
/	» ................	13/	E	386	47
Vänjaurträsk ....	38/ / 320	A	220	45
	»	27/ /1280	B	55	76
	»	27/ /1280	C	50	48
	»	27/ /1280	D	35	1 9
	»	27/ /1280	E	55	0 1	1873
	»	Vs	Fa	241	37
	»	7e.	I	220	46
	»	3/16	Pa	233	34
	»	Vis	Q	116	43
			Summa	24,592	60
Arjepluogs revir.
Arjepluog ....	Adolfström ........	15/ ''64 3/ '' 16		j 1,938	17	»/„ 1896 12/i2 1897	20 år.
	Bellonäs ............	8/		1,048 406	5 1	27/6 1893 8/2 1894
	Bergnäs Södra. ..	16 9/ / 64	Aa	05	»
	»	9/ .128	Ab	132	73	» »	»
	»	9/ <123	Ac	173	88	» y>	»
	»	4/ / 64	Ba	218	97	15/9 1892	»
		7 / 96	Bb	236	97	8/2 1894	»
	»	Vi,	Bc	249	21	» »	»
	»	v64	Ca	68	42	“/, 1892	»
	»	Vi64	Cb	289	1 2	1892	»

106

				Areal upp-		...
		Hemmans	låten ut-	Tiden för af-
Socken	Hy eller skifteslag			mark:		talets ingående	Upplåtelse tiden
		mtl	litt.	har	ar
Arjepluog ....	Bergnäs Södra ...	11/ / 96	D	366	Öl	72 1894	20 år.
	»	1 i /16	Ea	207	14	» »	»
	»	5/ / 96	Eb	169	28	» »	»
	»	4/ / 64	Fa	173	59	» »	»
	»	5/ '' 96	Fb	80	72	» »	»
	»	9 / / 256	Ga	168	98	» »	»
	»	9/ / 256	Gb	108	48	» »	»
	»	9/ 128	H	158	28	» »	»
	Båtsjaur ............	5 '' / 32	B	479	33	al/3 1892	»
	» ............	13/ / 64	E	782	25	17/3 1894	»
	» ............	13 / 64	F	889	20	29/l 1898	»
	» ............	Ib/ / 64	G	926	36	17/3 1894	»
	Gullön ................	761	Fa	257	50	2% 1897	»
	» ................	s/32	Da	86	33	3/3 1894	»
	» ................	4/ /e 4	Ba	19	39	» »	»
	» ................	4/ / 64	Bc	23	65	» »	»
	» ................	V32	Eb	324	66	» »	»
	» ................	7..	Ec	63	59	» »	»
	Jutis....................	“/,*	A	1,016	70	21/12 1896	»
	» ....................	7«	B	714	20	23/f 1894	»
	» ....................	Vs	D	741	68	22/x 1897	»
	Kasker................	9/ / 64	B	943	89	8/x 1892	»
	» ................	9/ / 64	C	514	78	» »	»
	Kåtjokk ............	7/ / 64 7/ / 64		j 987	41	V 4 » 14/, 1901	» »
	Laisvik................	31/ / 64		2,454	65	10/12 1892	»
	Loholm................ Långnäs (eller	29/ / 64		2,088	98	13/3 1892	»
	Galtisjaur)........	19/ / 64	B	391	88	7/n 1896	»
	» ........	1 / 8	C	336	66	2/s 1898	»
	Krutaholmen ....	14/ / 64		1,237	04	28/i 1892	»
	Maskaur och Rae-kåive samt Mullholm ............		omkr. 2,278	09	f 7» 1895o. \| 16/10 1894	»
	Nurrholm............	13/		l 3,768 J 1,118		13/2 1893 2/1q 1893
	» ............	1 /16		22

	Nvliden	15'' / 64		46	18/io 1894	»

	Kuorokvik ........ » ........	23/ / 64 Vs		} 2,656	38	27/0 1892 6/, 1892	» »

107

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låterf ut-mark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
Arjepluog ....	Racksund ............	7/ / 32				12/ /10	1893	20 år.
» ............	7,		3,225			1894	»
	» ............	3/ /16		25	12 f /io	1893	»
	» ............	7i,				»	»	»
	Rebakudden ........	7, )	Aa	407	86	17/ / 7	1895	»
	Sjulnäs................	Aa	285	35	29'' 13	1892	»
	» ...............	7„	Ab	409	4 5	»	»	»
	» ................	I	Ac	217	66	»	»	• »
	» ................	\ 11/	Ba	292	55	7,	»	»
	» ................	f 64	Bb	427	06		»	»
	Slagnäs................	n/ /128	Aa	441	58	2/ ''4	»	»
	» ................	n/ /128	Ab	338	29		»	»
	» ...............	11/ /128	Ba	164	02	12/ / 2		»
	» ................	7,28	Bb	187	69	»	»	»
	» ................	716	Ca	249	37	»	»	»
	» ................	3/	Cb	218	16	>	»	»
	» ................	11/	D	629	74	7,	»	»
	» ................	11	E	425	79	»	»	»
	» ................	716	Fa	477	22	»		»
	» ................	v16	Fb	199	51	»	»	»
	» ................	7,6	Ga	195	34	»	»	»
	» ................	11 /128	Gb	339	49	»	»	»
	» ................	3/l2R	Gc	62	50	»	»	»
Malmes Arvidsjaur ....	jaurs revir. Pilträsk ............ y> ............	7e, 7b,	Summa 1: Aa 1: Ab	40,509 132 97	67 90 09	Aftalet icke kan lä j lig väg ell \| talets giltig	af så tvistig art. att utsyningi mnas förr än parterna på rätts-er eljes öfverenskomma om af-let.
	Summa	229	99

Öfre Byske revir.

Arvidsjaur

Björknäs
Deppis ..

7b,

295

236

839

419

607

23/4 1892

V» »

7j 1894

» »

20 år.

108

Socken

By eller skifteslag

Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående
mtl	litt.	har	ar
19/ /192	A	392	07	*7U 1893	20 år.
19/ 192	B	360	38	27n 1893	20 »
3; /6 4		315	25	376 1904	20 »
Va		333	—	15/, 1907	5 »
		3,299	21
Vl6	M	312	94	5/2 1892	20 år.
1/ ''32	L	184	41	V2 »	»
VM	K	90	08	» »	»
7m	I	247	32	» »	»
n/64		1,176	27	1894
1 / / 24	Bb	211	95	26A 1895	26 år.
7,*	Bc	253	91	» »	»
7m	C	547	53	» »	»
3/ / 32		301	37	Va »	20 år.
7m		222	04	»7, 1900	»
74		1,165	03	*•/! 1895	»
10/	G	374	44	9/s 1892	»
3/	H	225	16	29/4 1893	»
3/	A	144	42	Va 1894	»
8/ /64	B	125	76	4/2 1892	»
1/	F	117	88	23/n 1896	7>
3/ / 64	E	101	48	Vid 1893	»
1/ / 64	L	27	75	18/9 »	»
7/ /128	I	127	57	«/t 1897	»
				f % 1890	47 år.
Vs		1,414	96	l16/3 1893	44 år.
5/ / 64	Y	205	74	22/j 1898	20 år.
5/	Cb	216	55	» »
11/ /128	Å	312	73	7i	»
5/ / 72	Ca	168	65	» »	»
25/ / 864	G	66	31	» »	»
8/ /128	Pa	41	02	» »	»
25/ / 864	Da	100	53	» »	»
5/ /«4	F1	246	04	» »	»
5/ / 96	Bc	158	53	» »	»

Upplåtelsetiden

Arvidsjaur ....

Framnäs

Strittjomvaren:r 4
Långsel n:r 1 ....

Summa

Arvidsjaurs revir.

Arvidsjaur ..

Backtsjaur

Brännlund
Bäcknäs .

Brunmyrheden.

Dunliden .........

Fiskträsk.........

Grundträsk .....

Grundträskliden

Glommersträsk

*) Strittjomvare by är oskiftad och
byns eller en sjättedel af dennas.

är här arealen beräknad efter hemmanets skattetal i förhållande till hela

109

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	litt.	har	ar
Arvidsjaur ....	Glommersträsk...	5/ /128	Ua	103	13	27l	1898	20 år.
»	5/ /192	H1	72	38	7,	»	»
	»	5/	B	204	08	»	»	»
	»		C Hd	68	12	»	»	»
	»	5/	B''b	147	28	26/i	»	»
	»	7128	D’b	87	03	18U	»	»
	»	5/l28	D!a	121	69	»	»	»
	»	5/l28	K1	99	29	»	»	»
	»	748	Q	88	57	22/ / 2	»	»
	»	7l92	G1	58	03	»	»	»
	»	15 /	L	154	33	»	»	»
	»	5/	B1 a	141	49	»	»	»
	»	11/ /128	Ä	199	73	U/4	»	»
	»	7l28	Hb	97	02	272	»	»
	»	Vx«	E’a	241	37	12/l	»
	»	25/	Db	74	26	7x2	»	»
	»		De	74	66	28/ /12	1897	»
	»		Fb	48	56	»	»	»
	»	5/	Vb	91	33	22/a	1898	»
	Gardejaur............	5/ / 64		182	82	27n	1896	»
	Gullön ................	Va,	Aa	175	55	X72	1902	»
	» ................	764	Ba	24	52	72	1904	»
	» ................	Va*	Bb	182	05	»	»	»
	» ................	764	Bc	148	95	»	»	»
	» ................	3/ /128	Da	60	25	»	»	»
	» ................	3/ /128	Db	98	45	»	»
	.» ................	7128	De	58	09	»	»	»
		732	Ec	14	19	»	»	*
	» ................	7128	Ed	21	18			»
	Hallberg ............	7x28	Ac	37	16	27i	1893	»
	» ............	7l28	Ad	47	83	»	»
	» ............	764	Ae	69	74	»	»	»
	» ............	7X28	Ba	150	06	»	»	»
	» ............	764	Bb	99	48		»	»
	» ............	3/ / 256	Bc	64	99	»	»	»
	»	3/	Bd	72	09	»	»	»
	» ...........	1/ /128	Be	43	16	»	»	»
	» ............	35/	Bf	125	96	»	»	»
	» ...........	71024	Eg	31	53	»	»	»
	» ...........	71024	Bh	31	90	»	»	»
	» ...........	71024	Bi	45	30	»	»	»

Ilo

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelse tiden
mtl	lilt.	har	ar
Arvidsjaur ...	Hallberg ............	3/ /6 4	Ca	196	51	27x	1893	20 år.
	» ............	5/ /128	Cb	209	09		»	»
	» ............		Ce	119	95	»	»	»
	Hålberg................	7 64	Fa	161	14	“/12	1896	»
	» ................	7.	C	335	42	7.	1894	»
	» ................	7.32	B	205	41	7*	1900	»
	Hedberg ............	Vxe	A	163	15	>>	1894	»
	» ............	SL	D	157	89	7t	1897	»
	» ............	Vl6	G	178	21	27s	1894	»
	» ............	7.32	H	50	07	7x2	1893	»
	» ............	732	Fa	88	71	27i!	1897	»
	» ............	3/ / 64	K	124	32	27e	1896	»
	» ............	3/ /6 4	L	209	46	w/3	1897	»
	» ............	7t28	M	65	79	UA	»	»
	Höglieden............	7l28		181	48	73	1895	»
	Högås ................	7X6		145	82	%	1897	»
	Järfträsk ............	9/ /64:	5	497	75	26/ /10	1892
	» ............	U/192	3	226	43	27/ 10	»	»
	» ............	7l2	1	228	24	»	»	»
	» ............	^7128	2	242	61	»	»	»
	» ............	nf /128	4	218	94	»	»	»
	» ............	^7128	4	183	72	»	»	»
	Kläppen ............	782		453	03	73	1894	»
	Krokberg ............	7«		239	03	W/x	1893	»
	Nyvall ................	7.4	Ac	145	82	28/x	1893	»
	» ................	7X6	Da	254	05	V.	1892	»
	» ................	7X6	Db	292	70	7ä	»	»
	» ................	7.	B	543	52	7i	1897
	Norrafvanäs........	7l28	Aa	301	73	27b	1892
	» ........	732	C	136	25	3/ / 2	»	»
	» ........	7/ /128	A	294	69	“/«	1895	»
	Rönnås ................	5/ / 64		197	14	x7i	1898	»
	Rönnliden............	1/ / 32	Ba	124	63	^712	1896	»
	» ............	1/ /16	Aa	194	44	2/ä	1897	»
	Storträsk ............	9/ / 64		366	26	30/	1894	»
	Skogträsk............	9/ /64		213	12	7x0	1898
	Svanträsk............	5/ /16		794	80	“Ao	»	»
	Sandträsk............	3/ / 32	1	260	69	4/	1894	»
	» ............	1/ /16	1	137	30	»	»	»
	» ............	3/ / 32	1	223	67	»	»	»
	» ............	9/ /128	3	145	54	22/ no	1892	»

Socken	. By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp- \| låten ut-mark	Tiden för af- \| talets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har \|	ar
Arvidsjaur ....	Sandträsk............	7ig	2	132	62	27io 1892	20 år.
	» ............	716	2	140	39	''7xo »	»
	Siksjö ................	7l6		478	10	CO OO t-H IN
	Skaraborg............	bU		211	34	in	*
	Storberg ............	7m	A	131	22	13L 1894	»
	» ............	7m	B	167	53	» »
	» ............	7128	C	203	35	» »	»
	» ............	7128	D	205	08	» »	»
	>>	7l6	E	200	30	» »	»
	» ............	7x6	F	167	56	37l 1895	»
	af Treskifte........	748		no	46	12ho 1894	»
	Utterliden............	7/ /128	E	170	49		»
	3> ............	Vr>	2	221	Öl	7t	»
	» ...........	sr	1	330	55	16/,i 1893	»
	» ............	3/	2	338	14	16/x2 1892	»
		7x28	F	161	84	u/t »	»
	Västanås ............	7a		420	81	7 *	»
■ ''		Summa	26,145	27
Norsjö revir.
Malå ............	Nykåtaheden ....	9/ / <34=		614	93	1875	50 »
	Granberget nr 1	6/ / 64		488	75	1893	20 »
	Granberget nr 2	10/ / 64		958	45	2«/t 1892	» »
	Heinnäs................	9/		307	18	27.x !>	» »
	Brunträsk............	8/		360	37	i7u 1888	50 »
	Släppträsk ........	11/ /128	Al	285	17	2°/t 1892	20 »
	»	12/1	Ab	574	61	7, 1889	50 »
	»	18/ •	Aca	211	67	17. 1892	20 »
	»	7/	Ae	407	87	27i »	» »
	Tjäderträsk ........	5/ / 64		318	58	37< 2 1896	» »
	Bastusele ............	13 /	B o. C	508	43	175 1892	» »
	» ............	20/	D—G	1,033	11	16A »	» »
	» ............	5/_ .	H	298	68	18/x2 1889	50 »
	» ............		I-M	847	57	27s 1897	20 »
		vi	N	34	66	17, 1892	» »
	Hundberg............	57/ / 256	B, C, D	855	66	»/„ 1889	50 »
	» ............	21/	E,F,G,H	1.119	98	» »	» »
	» ............	61 /...	I, K.L.IS	856	81	» »	» »
	Asplunda ............		A	651	19	«/ä 1892	20 »

112

Socken

By eller skifteslag

Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
14/ / 64	Aao.Ab	768	74	18/ / 2	1892	20 år.
U/ / 64	Ac	655	56	»	»
19/ /128	Ad	476	55	»	»	»
7/ / 64	Ae	371	31	»	»	»
2/ / 64	Af	89	34	»	»	»
2/ / 64	Ag	106	74		1889	50 år.
5/ '' 128	Ah	120	65	l73	1892	20 år.
7/ ''64	Ai	367	18	8/s	»	»
10 / / 64	Ak	536	03	7»		»
4/ ■ 64	Al	235	65	20/ /12	1889	50 år.
8/fi4	Am	275	41	7,	1892	20 år.
	An .	49	23	»	»	»
7.4	Ao	266	94	»	»	»
1U/64	A	590	27	18/	1889	50 år.
1°/ '' 64	B, C	484	85	»	»	»
5/ '' 64	D	281	43	»	»	»
2/ 64	K	184	02	»
6/ ''64	L	239	57	»		»
2/ '' 64	Ab	158	11	3/	1892	»
V 80	Ac	51	72	»	»	»
/80	Ae	92	65	»	»	»
9/'' ''64	Ab	230	27	22/ / 8	1889	»
%4	A 1	117	70	1875	»
7.4	A 2	133	83		»	»
9/ / 512	Aaa	5	15		» *
S/l28	Aca	21	59		»	»
5 ''128	Ah 1	137	44		1889	»
5/ • 128	Ah 2	192	22		»
20/ / 64		1,173	84	273	1895	20 år.
16 / / 64	A	755	79	n/12	1889	50 år.
13/ / 64	Aa	644	1 6	27/	»
75/ 512	Ab	600	36	28/	»	»
H/ / 384	Bb	115	88		»	»
n/ / 384	Bo	117	82		»
11 / / 384	Bd	103	98		»	»
764	Ba	217	43		»	»
7»	Bb	239	46		»	»
764	Bc	35	08		»	»
18/192	Bd	332	79		»
19/ /192	Be	309	19		»	»
8/ / 64	Bf	538	06	27/ / 9	»	»

Malå

Asplunda

Kokträsk

Sandfors

Södra Malånäs..
Brännas ..........

Långudden
Fårträsk ..

113

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-	Upplåtelse tiden
		mtl	litt.	har	ar	uueis ii	gaenue
Malå ............	Fårträsk ............	V.4 Ve* 7«i 4Jr	Eg Bil	42	86 17 94 60 46 06 02 27 28 55 40 92 96 46 84 Öl 40 56 62 05 62 95 02 7_2		1889	50 år.
		44		»	»
	>y	Bi	372
		Bl	193		»
	Mörttjäm............	B	79	101	»
1		/ 64 2/\	C	162	/12 »	»
		/ 64 4/fii 5/	E	242	»
1	» ............	F	196	»	»
		/ 64 4/\	G	182	»	»
	» ............	/ 64 4 V192 4/fil V192 Vl92 “/lOH 4 V96 Vfil 7«i 19/	H	243
		I	200
,	» ............	K	16	»		»
	» ............	L	19		»
	Aspliden ............	Aa	16		1872
	» ............	B	337		»
		Ca	174		»
	» ............	D	85			»
		E	206		»
	» ............	/ 256 19/ / 256 19/3oo V128 V128 11/ / 256 19/	F	231		»	»
		Ga	147		»
		L	89		»	»
		M	159 87 216
	Ber<r....................	A a
	» ...................	Ba		»
	Björkås................	/ 256 59/	Db	60	06 89 i 78 16 j 84 ! 3 9.		1871
		/ 2304 49/	Dab Fb	63 35
	» ................	/1920 9/
		C2	Fab I L	60 307 133
	Rökå.................... » ....................	/ 64 12/ / 256 3/ /128 4/ / 64 9/ / 64 9/ Z/64		1872	»
		Mb
	» ....................	N	269	89		»	»
	Kina .................... Rentjärnberg .... Ytterberg............	Aa	679 569 236	37 \| 72 2_2	10/_. V»	1889 1892 1889	» 20 år. 50 år.
	» ............	sV4 / 64 8/Ä.	Ab	361	84.	»	»
	» ............	Ac	375 0 4 358 43 59: 0 5 73 2 7 297'' 71			»
	Löparliden ........ » ........ Vännäs ................	/ 64 8/ / 64 3/ /128 2/fii Voi	B Ca Da A	7* » »	1892 » » 1889	46 år. » » 50 år.

114

Socken	By eller skifteslag	Hemmans	Areal upp-låten ut-mark	Tiden för af-talets ingående	Upplåtelsetiden
mtl	litt.	har	ar
Malå ............	Vännäs ...............	V / 64	Aa	303	46		1889	50 år.
	» ...............	5/ /128	B	175	51		»	»
	» ...............	7/ /128	C	150	88		»	»
	Holmsjö ...........	3.8/ / 64	A	859	10	7l°	1892	20 år.
	» ............	2/ / 64	Aa	129	94	»	»
	» ............	9/ /160	Ab	201	1 7	»	»	»
	» ............	9/ / 320	Ac	73	76	»	»	»
	» ............	9/ / 320	Ad	125	09	»	»	»
	» ............	9/ / 320	Ae	75	06	»	»	»
	Tjärnberg ............	3.7/ /64	A	777	31	Vit	1889	50 år.
*	» ............	8/ / 64	B	482	69	»	»
	» ............	n/ / 64	C	630	70	»	»	»
	» ............	15/ /128	D	373	09	»	>i	»
	» ............	7/ / 64	E	456	90	»	»	»
	» ............	1/ /128	F	38	—	»	»	»
	Kuorbevare ........	26/ /64	A, Aa	1,858	97	20/ /12	»
	Öberg ................	5/ /128	B	232	74	74	1892	20 år.
	» ................	5/ /128	C	245	52	»	»	»
	» ................	2/ / 64	D	166	17	»	»	»
	» ................	2/ / 64	E	206	69	»	»	»
	Malåträsk............		805	33	17/ Il2	1889	50 år.
	» ............		Adb	16	08	28/ In	1892	20 år.
	Kentjäm ............	7.4	A	390	91	1889	50 år.
	» ............	V«4	Aa	415	49		»	»
	» ............	1V 64	Ab	604	42			»
	» ............	11/ / 64	Ac	921	02		»	»
	» ............	3/ / 64	Ad	208	33		»	»
	» ............	3/ /64	Ad 1	326	34		»	»
	» ............	4/ / 64	Ae	239	97		»	»
	» ............	4/64	Af	262	06		»	»
	» ............	764	Ag	333	09		»	»
	» ............	7«4	B	236	15		»	»
	» ............	764	Ba	278	36		»	»
	» ............	V64	Bb	325	61		»	»
	» ............	4/ /6 4	Bc	247	61		»
	» ............	4/ / 64	Bd	265	14			»
	» ............	4/ / 64	Be	225	34		»	»
	» ............	5/ /64	Bf	456	93		»	»
	Björk liden............	9/ / 64	A	488	40	14/ll	1892	20 år.
	Jakobslund ........	5/ / 64		372	Öl	74		»
			Summa 45,895	65 \|

115

Bil. 12.

Utsyningsstatistik för vissa lappmarksrevir.

Revir	U t	synadt vir	k e	Medel-talsutsy-ning för år o. har duglig skogs-mark i kbm.	Anmärkningar
Träd under 30 cm. vid brösthöjd	Träd om 30 cm. och där-öfver vid brösthöj d	Summa träd	Summa kbm.
Juckasjärvi.................	188,933	453,664	642,597	514,190	0.26	Uppgifterna afse i medeltal 16 år
Gellivare.....................	105,231	130,874	236,105	. 159,321	0.54	ty ty it yt 12 ,, ,
Råneträsks................	165,140	183,406	348,546	224,225	0.74	yy yy yy yy H yy
Ängeså .....................	346,528	359,198	705,726	437,078	0.63	» ty yy ty 12 ,, ;
Storbackens ...............	940,815	797,975	1,738,790	1,074,154	1.30	yy yy yy yt 15 ,, 1
Pärlälfvens..................	—	—	264,825	136,368	0.53	yy yy yy yy 10 „
Jockmocks ..................	598,214	357,625	955,839	491,155	0.72	yy yy yy it 12 »
Vargiså .....................	34,627	28,362	62,989	42,143	0.68	yy yt it it H ty j
Arjepluogs..................	291,891	356,025	647,916	463,145	0.56	ty yy ty it 15 ,,
Malm esja urs ..............	51,769	43,297	95,066	65,093	0.76	tf yy ty yy H >>
Öfre Byske.................	123,636	121,552	245,188	156,792	0.3 7	yy yy ty yy 15 n
Arvidsjaurs ...............	346,731	223,301	570,032	345,163	0.49	yy yy yy •> 15
Af Norsjö (Malå socken)	252,756	305,588	558,344	369,467	0.50	it yy yy yy 14 ,,
Norra Lycksele............	385,628	453,290	838,918	608,440	0.6 9	yy ty yy yy 1® yt
Södra „ ............	574,406	683,979	1,258,385	911,596	0.58	IX yt yy it ti ±u it
Åsele .......................	1,165,224	1,602,247	2,767,471	2,084,218	0.93	yy it it it lö jj
Sorsele .....................	200,274	207,228	407,502	259,074	0.33	yy it yy yy 14 >j
Stensele .....................	227,368	379,550	606,918	454,341	0.45	»5 yy yy yy 12 »
Wilhelmina ..............	469,545	1,232,356	1,701,901	1,134,992	0.5 2
Fredrika .....................	426,292	255,170	681,462	418,240	0.61	i» :> i) it 15 »

116

Bil. 13.

Sammandrag af uppgifter rörande antalet skattehemman under inskränkt
dispositionsrätt till skogen inom Norrbottens och Västerbottens läns
kustland jämte deras arealer.

Distrikt, revir och socken	Antal	Areal
hektar	ar
Luleå distrikt.
Pajala revir......................................................	42	—	39,412	67
Torneå revir.
Nedertorneå socken .......................................	8	717.17
Karl Gustafs » ..........................................	11	1,916.90
Hietaniemi » ..........................................	7	2,310.91
Öfvertorneå » ..................... ....................	9	2,907.70
Korpilombolo » ..........................................	2	683.98	7,719	49
Tärendö revir.		\
Korpilombolo socken ..........................................	26	9,913.2 7
Tärendö » ........................................	11	10,985.66
Öfverkalix » ..........................................	9	7,774.48	28,673	41
Kalix revir.
Öfverkalix socken ...............................................	28	19,353.20
Nederkalix » ............... ................................	6	3,642.60	22,995	80
Råneå revir.....................................................	43	—	30,870	85
Bodens revir.
Edefors socken...............................................	14	9,665.04
Öfverluleå » ................................................	8	4,938.92
Nederluleå » ................................................	2	1,358.66	15,963	5 2
Summa för distriktet	226		145,635	74
Skellefteå distrikt.
Älfsby revir.
Aifsby socken ..................................................	90	14,190.4 7
Piteå » ................................................	3	1,539.46	15,729	92
Piteå revir ..................................................	16	—	6,314	39

117

Distrikt, revir och socken	Antal	Areal hektar	ar
Jörns revir.
Jörns socken ................................................	33	14,063.07
Byske » ................................................	3	1,215.60
Skellefteå » ................................................	11	1,985.15	17,263	82
Burträsks revir.
Burträsks socken ................................................	33	15,763.5 7
Bygdeå » ...............................................	11	3,040.22
Nysätra » ................................................	9	1,388.51	20,192	30
Norsjö revir .....................................................	18	—	9,237	08
Summa för distriktet	227		68737	51
Umeå distrikt.
Degerfors revir...................................................	6	—	1,636	06
Bjurholms revir.
Bjurholms socken.............................................	2	150.32
Nordmalings » .............................................	2	628.43
Säfvars » .............................................	15	3,267.79
Umeå » ............................................	11	2,286.54
Vännäs » .............................................	8	911.38	7,241	46
Summa för distriktet	44		8,877	52
Sammandrag.
Luleå distrikt................................................	226	—	145,635	74
Skellefteå » ................................................	227	—	68,737	51
Umeå » ................................................	44	—	8,877	52
Summa	497	—	223,250	77

118

Bil. 14.

Utlåtande i anledning af verkställda besiktningar af besparingsskogar
och allmänningar inom Gäfleborgs och
Stora Kopparbergs län.

Vid förrättade undersökningar af besparingsskogar och allmänningar,
tillhörande kommuner inom Gäfleborgs och Stora Kopparbergs
län, har blifvit ådagalagdt, desammas framtida stora betydelse för orterna
såsom innefattande från uppdelning undantagna områden, hvilka genom
ändamålsenlig förvaltning och omvårdnad torde komma att utgöra en
ständigt påräknelig, tryggad inkomstkälla. Men vid dessa skogars nuvarande
förvaltning torde dock med fog kunna framställas väsentliga
anmärkningar. Visserligen hafva redan vid första skörden af den gamla,
öfvermogna skogen, som började under åren närmast efter dessa områdens
utbrytning vid afvittringen eller storskiftet, och hvilken skörd
ännu delvis pågår, opåräkneligt höga inkomster vunnits, hvilka delvis
fonderats,1 delvis användts till för kommunerna gagneliga ändamål.
Därvid ålitas dock skogarne utöfver den beräkneliga normala uthållighetsgränsen,
i synnerhet som vid de omfattande afverkningarne icke
alltid tillbörlig försiktighet kunnat iakttagas af omdömesgilla förrättningsmän,
hvilka ej heller alltid varit att tillgå eller ens ägt befogenhet att
ingripa. Vid första försäljningarne af virke skedde för öfrigt sådana
af träd med vissa dimensioner på 50-årig afverkningsrätt. Man saknade
då tillräcklig erfarenhet om det mindre gynnsamma inflytande afverkningar,
förda utan hänsyn till beståndsvård eller till främjande af naturlig
återväxt, kunde föranleda, och är häruti, jämte benägenheten att på
en gång sammanbringa stora, räntebärande fonder, att söka orsaken till
det mindre goda tillstånd, uti hvilket dessa skogar delvis befinna sig.
Där uttagande af träd, för hvilka endast viss dimension varit bestämmande,
utan hänsyn till deras verkliga beskaffenhet eller mognad, har
nämligen ej kunnat undvikas att en stor myckenhet växtliga sådana fått
följa med i timmermärkningarne, där denna åtgärd till kontroll verk -

119

]igen skett, livilket icke alltid varit förhållandet, utan äfven att vidsträckta
arealer beröfvats tillgång på dugliga fröträd, under det att samtidigt
härtill otjänliga gamla utvuxna träd med mindre mått vid brösthöjd
fått kvarstå för att uttorka eller stormfällas.

Visserligen har till förekommande af sådan skadegörelse samt för
att inskränka afverkningarne till måttet för skogsmarkernas afkastningsförmåga
eller för att råda bot för hvad som redan skett numera för
flere af ifrågavarande skogar upprättats hushållningsplaner, för hvilka
vederbörlig fastställelse redan vunnits, hvarjämte en del äro ställda
under skogsstatens kontroll eller ock förvaltas af skogstjänstemän under
särskilda allmänningsstyrelser, för hvilka af respektive länsstyrelser utfärdade
reglementen gälla. Men dessa åtgärder synas ej ännu åtminstone
hafva verkat tillfyllest, hvarpå såsom bevis må lända att öfver allt förekomma
kalmarker utan återväxt eller med ofullständig bevuxenhet samt
fullkomligt förvildade områden, där någon föryngring utan mellankommande
kraftiga kulturåtgärder icke är att någonsin förvänta.

Af skogsförvaltningarnas redogörelser framgår äfven att, ehuru de
för skogarne gällande nådiga upplåtelsebrefven föreskrifva, att afkastningen
i första hand skall användas till skogarnas skötsel och vård,
hvaruti måste inbegripas skogskultur, där sådan visar sig af behofvet
påkallad, jämförelsevis obetydliga eller inga kostnader af influtna medel
härtill utgått. Endast till utdikningar af myrar, till en del äfven för
bäckrensningar, åtgärder som också må hänföras till skogsvård, men
som först borde kommit i fråga sedan alla för skogsbörd omedelbart
tjänliga trakter blifvit kultiverade, hafva särskildt inom Orsa och äfven
Ålfdalens besparingsskogar större penningemedel blifvit använda, hvilka
åtgärder dock såsom ofullständigt utförda icke utökat den skogbärande
arealen eller ens synas hafva haft något afsevärdt inflytande på kringliggande,
vattensjuka skogsmark.

Bland arbeten, som äfven uppgifvits såsom företagna till skogsvårdens
fromma, må anföras åtskilliga i stor omfattning utförda rensningshuggningar
inom Orsa och Ålfdalens skogar, där dock beredande
af stor inkomst synes hafva varit hufvudsak, att döma af det sätt, på
hvilket desamma blifvit utförda, lämnande såsom synbara resultat ljungbevuxna
kalmarker och hedland med s. k. fröställningar af torkande
träd, som väl härför aldrig varit lämpliga.

Beträffande skogarnes nuvarande förvaltning niå anföras, att samma
eller lika grunder icke tillämpas för dem alla, i det att för de till Svärdsjö
och Envikens socknar äfvensom till Lima och Transtrands socknar hörande
allmänningar gälla enahanda bestämmelser som för häradsallmän -

120

ningar i Mellersta och Södra Sverige och att för förstnämnda båda
skogar finnas upprättade och fastställda hushållningsplaner, som öfvervakas
af jägmästaren i Kopparbergs revir. Sådana saknas däremot för
Lima och Transtrands skogar, från hvilka rätt till afverkning af träd
med viss minimidimension upplåtits under 50 år, öfver hvilken afverkning
jägmästaren i Västerdalarne utöfvar kontroll, utan att dock äga
befogenhet att före trädens fällande företaga eller anordna desammas
stämpling, hvarigenom all effektiv kontroll sålunda omöjliggöres samt
beifrande af öfverträdelser af gällande kontraktsbestämmelser ytterligt
försvåras.

De till flere byalag inom Venjans socken hörande, särskild! utbrutna
besparingsskogarne äro ställde under jägmästarens i Österdalarnas
revir uppsikt och kontroll. Enahanda förhållande råder här som för
Lima och Transtrands anförts. För Särna, Hamra, Ålfdalens och Orsa
besparingsskogar äro särskilda skogsförvaltare antagna, däraf för de
båda förstnämnda skogarne härtill antagits jägmästaren i Transtrands
revir samt jägmästaren i Norra Hälsinglands revir. För Ålfdalens och
Orsa besparingsskogar äro förvaltare ntom skogsstatstjänst antagna.
Särskilda allmänningsstyrelser äro för skogarne utsedda; men saknas
ännu för några skogar fastställda reglementen. Häraf torde framgå
huru behöfligt det vore att bringa enhet uti alla dessa skogars förvaltning
samt att genomföra den skärpta kontroll öfver meddelade bestämmelsers
efterlefnad och föreskrifna arbetens utförande och bekostande,
utan hvilken trygghet icke vinnes för skogarnes fortbestånd. Den befogenhet,
som allmänningsstyrelserna hittills haft att välja förvaltare
samt bestämma dennes lönevillkor, har ej varit till skogarnas fromma,
i det att förvaltaren gent emot styrelsen nödgats intaga en beroende
ställning och sålunda ej alltid har lyckats utverka de anslag, som för
skogsvården visat sig vara af behofvet påkallade samt ej heller erhållit
till sitt biträde tillräckligt antal bevakare och skogsarbetare. Ej heller
synes rättvist att revirförvaltare skola utan all ersättning för resor och
använd tid ombesörja tillsyn och kontroll öfver flere af dessa skogar,
utan att äga ens full befogenhet att vidtaga tillfyllestgörande åtgärder
under det att inom andra revir sådana kostnader gäldas.

Samtliga dessa marker hafva nämligen tillkommit på enahanda
sätt och äro alla att betrakta såsom besparingsskogar, ehuru uti upplåtelsebrefven
vissa benämnts häradsallmänningar.

Om än med hänsyn därtill att dessa skogar tillkommit genom afsöndring
och sammanslagning af viss areal, som rätteligen borde hafva
tillagts särskilda hemman, får anses, att äganderätten otvifvelaktigt

121

tillhör samma hemmansinnehafvare eller kommuner, som således böra
inrymmas i bestämmanderätt öfver förvaltningen, så ådagalägger dock
skogarnes nuvarande tillstånd nödvändigheten af verksam kontroll öfver,
att desamma skyddas och bevaras för all framtid, därvid den förvaltande
och kontrollerande personligheten ej allenast må fullt friställas i sina
åtgöranden gent emot för skogarne utsedda styrelser, utan äfven tillerkännas
rätt att föreskrifva och vidtaga sådana anordningar, som af
gällande hushållningsplaner eller af särskilda förhållanden, såsom vid
inträffande stormskador, eldsolyckor, insektsskador m. m. må finnas
erforderliga.

I sammanhang härmed må tillika framhållas, att bevakarepersonal
för alla skogar utan undantag är allt för fåtalig och icke står i rimligt
förhållande till de stora arealerna samt att lämpligt belägna bevakarebostäder
flerstädes saknas.

Stockholm i november 1905.

Fr. Tigerhielm.

122

Hittorik.

Orsa besparingsskog.

Orsa besparingsskog, bildad enligt bestämmelserna i K. Br.
till kammarkollegium den 19 september 1879, innehåller 69,258.66 har
däraf 28,356.7 4 har inom Orsa och 40,901.8 7 har inom Hamra kapell.
Enligt under utarbetning varande förslag till skogshushållningsplan för
besparingsskogen utgöres häraf 52,468.7 9 har af skogbeväxt mark,
1,142.10 har af kalmark samt återstoden af impedimenta. Skogen är
indelad i 76 stycken block, hvilka till sina gränser bestämts med hänsyn
till läge och virkes tillgång vid den uppskattning för försäljning, som
i slutet af 1880-talet å besparingsskogen verkställts.

Från samtliga dessa block hafva virkesförsäljningar en eller flere
gånger skett efter i hufvudsak följande grunder. Å de block, som
hafva sitt läge i Voxna älfs ådal, 11 till antalet, nris 1—7, 9, 52, 54,
56, äro försålda alla träd, som vid fem fot från marken hålla 13 eng.
tum och däröfver samt å öfriga block alla träd, som vid samma mätningshöjd
hålla 14 eng. tum och däröfver med undantag för block 75, inom
hvilket besparing af gröfre dimensioner för socknens möjliga behof finnes
gjord. Sedermera hafva å blocken 1—6, 8, 9, 36—38, 41, 42, 45, 46,
48, 51—56, 58—70, 72—76 rensningshuggning af skadade, undertryckta,
ej tillväxande samt torra träd verkställts intill 9 eng. tum vid brösthöjd
för tall, 10 eng. tum för gran samt 11 eng. tum för torrträd.

Enligt skogsförvaltarens för besparingsskogen uppgift äro sålunda
från skogens utbrytning den 20 mars 1884 till den 30 dec. 1903
afverkade:

genom förstnämnda dimensionsafverkning intill 13 eng. tum vid
brösthöjd 357,131 samt intill 14 eng. tum 1,867,032 träd samt genom
rensningshuggning 571,638 stycken, eller tillsammans 2,736,801 stycken
växande träd samt därjämte 413,141 stycken torra träd fr. o. m.
11 tum vid brösthöjd eller på hela besparingsskogen 3,148,942 stycken
stammar.

123

Block I. Västra delen gammal, gles granskog, som ofta öfvergår
till kalmark, marken delvis sidländ. — Genom den af afverkningarne
åstadkomna glesställningen hafva stormar och insektshärjningar så godt
som totalt ramponerat bestånden, hvilka nu äro nästan torra hvad
ståndskog beträffar.

I öfrigt utgöras beståpden i sydvästra delen af blocket af fläckvis
förekommande glesa plantskogsgrupper af tall med mycket spridda
öfverståndare, hvilka knappast bilda nöjaktig fröträdsställning. Björk
och aspsly förekommer rikligt. Åfven unga och medelålders bestånd,
hufvudsakligen af tall, fullslutna och i god växtkraft samt uppkomna å
äldre svedjeland förekomma fläckvis.

Block II. I allmänhet plant- och ungskog af tall i ojämna bestånd,
dock något bättre än å l:sta blocket. Spridda öfverståndare
förekomma i ungskogarne samt här och hvar mindre grupper af gammal
tall. Björk och aspsly förekommer rikligt. Afverkningarne synes i
allmänhet för hårdt förda. Föryngring icke nöjaktig.

III blocket lika med block II. Gammal skog är dock här mera
representerad, beroende på att afverkningsbara gröfre stammar här icke
varit så talrikt representerade.

IV blocket. Marken delvis kuperad, beväxt med gammal tall utan
egentlig föryngring. De tvenne afverkningar, som öfvergått blocket,
hafva på grund af trädens dimensioner icke alltför mycket rubbat beståndens
slutenhet utom längst i söder, där kalmark med en och annan
marväxt planta nu förekommer. I öfrigt upptages södra delen af gran
i sidländta eller syrliga lägen och äro här bestånden ramponerade genom
de öfvergångna dimensionsafverkningame, storm- och insektshärjningar.
Mindre bestånd af gran i god växtlighet och slutenhet förekomma dock.

Block V. Norra och västra delen upptages af dels ren gran dels
gran med en och annan kvarlämnad tall samt underväxt af gran, utan
någon föryngring, östra och nordöstra delen utgöra tallmarker med
föga föryngring och en fröträdsställning, som ej får anses tillräcklig.

Mindre grupper gammal tall af dålig växtform äfvensom mindre
svedjer, beväxta med vacker ungskogsbestånd, förekomma. Granbestånden
äro i allmänhet söndertrasade.

Block VI. Ungskog af tall med öfverståndare omväxlande med
gammal i allmänhet gles tall med något föryngring och vackra ungskogsbestånd
af tall, uppkomna efter öfvergångna skogseldar. Tillståndet
kan i allmänhet betecknas såsom godt.

Block VII. Mark starkt stenbunden och grytig, beväxt med gammal,
sluten, men kortväxt tall af i allmänhet lägre dimensioner.

Allmän

begkrifning.

124

Block VIII. Mark lika med den för block VII beskrifna. Bestånden
bildas af yngre tall af god slutenhet, men dock något ojämna.
Öfverståndare af gammal tall. Blocket längst i norr beväxt med gammal
gles, till stor del uttorkad gran. De här verkställda afverkningarne synes
allt för hårdt förda och hafva utan tvifvel orsakat skadan.

Block IX. Marken mycket stenbunden, delvis grytig, beväxt med
ljung. Med undantag af nordvästra delen''förekomma trakter, som äro
bevuxna med gammal tall i medelsliitna bestånd.

Återstående och största delen af blocket är beväxt med mycket
gles gammal tall, som icke iitgör nöjaktig frö träd sställning. Västra delen
mot vattendelaren kalmark. — Föryngring ingen eller högst obetydlig,
hvaremot björk och aspuppslag förekommer ymnigt.

Block X. Marken öster om Qvarnån delvis kuperad, ljungbeväxt
talland, i södra delen beväxt med mycket gles gammal tall äfvensom
spridda ungskogsgrupper af samma trädslag. Föryngring obetydlig.
I norra delen något bättre ungskogsbestånd af tall.

Oaktadt afverkning här skett endast till 14 tums brösthöjd synes
denna icke varit den rätta, då de kvarvarande stammarne inom beståndet
icke kunna anses tillräckliga för en nöjaktig fröträdsställning. Västra
delen beväxt med gammal tall af i allmänhet medelslutna bestånd med
underväxt af björk stundom äfven af gran, men utan egentlig föryngring
af tall. I nordvästra delen af blocket blandade bestånd af tall och
gran. Torrskog förekommer rikligt öfver hela blocket, såväl af tall
som gran och synes ymnigast inom tallbestånd, där granen förekommer
såsom underväxt.

Block XI. Å trakten kring Sundsjöån förekomma gamla, i allmänhet
glesa bestånd af tall äfvensom gran af sämre typ. Likaså tall
med underväxt af tät oväxtlig gran, där tallen företer ett sjukligt tynande
lif. Ungskogsbestånd förekomma mycket sparsamt. Västra delen af
blocket beväxt med gammal gran i dålig växtlighet och af i allmänhet
mindre dimensioner. Tallen som här förut förefunnits är genom den
öfvergångna dimensionsafverkningen utfälld. Granbestånden traktvis uttorkade.

Block XII. Östra delen lika med västra delen af block XI; i öfrigt
utgöres marken af strid stenbunden tallhed, beväxt med mer eller mindre
gles ungskog af tall.

Block XVII. Trakterna söder om Jällsjöån, flacka hedar i sydligt
läge, mot Jällsjön öfvergående till mera kuperade åsar, de förra beväxta
med mycket gles medelålders och äldre tall, de senare med medelålders
tall i ofta slutna bestånd och af god växtlighet. Å trakten norr om

125

Jällsjöån bildas bestånden mestadels af gran af växlande beskaffenhet
från sådana af god slutenhet och växtlighet i de bättre lägena till genom
de öfvergångna afverkningarna söndertrasade, där tallen förut förekommit
tillsammans med gran och utgjort de härskande stammarna,
men genom dimensionsafverkningen blifvit utfälld. Föryngring, som
genom den djupa mossbetäckningen mycket försvåras, saknas.

Block XVIII, öfvervägande gammal gran i glesa slutna bestånd
af dålig växtlighet. Västligaste delen har medelålders tall i jämnt ofta
fuktigt läge med försumpningsväxter af odon sphagnum m. fl.

Block XIX. I norr och söder gående höjdsträckningar med mellanliggande
myrkjölar. Bestånden bildas mestadels af gammal medelsluten
risig gran, ofta syrligt till sumpigt läge, där föryngringen på grund af
markbetäckningen är betydligt försvårad. Gammal tall förekommer
sparsamt i blandning med gran i västsluttningarna. Unga bestånd af
björk i blandning med tall och gran förefinnas högst obetydligt.

Block XX. Västsluttning beväxt med mycket glesa bestånd af
ung och medelålders tall, ofta i syrligt till sumpigt läge. Gamla bestånd
af tall förekomma sparsamt. Större trakter under försumpning och
föryngring på grund däraf omöjliggjord. Trakten längst i öster gammal
gles gran af dålig växtlighet och stamform.

Block XXI. Sydsluttning i oftast syrligt läge med försumpningsväxter
af odon sphagnum m. fl. I allmänhet medelålders bestånd af
tall 40—80 år, slutenhet medelmåttig till gles.

Block XXII, XXIII och XXX. Bestånden bildas mestadels af
gammal oväxtlig, genom de öfvergångna afverkningarne stundom luckig
granskog. Torrskog af tall äfvensom å en del trakter af gran förekommer
talrikt. Bestånden hafva förut utgjorts af öfvervägande tall,
där den nu kvarvarande granen bildar melian- och underbestånd. A
XXX:de blocket utgöres trakten vid Ore älf af torrt hedland, beväxt
med gammal gles barrfattig tall, med ymnig granunderväxt.

Block XXIV. Mellersta delen med medelålders medelslutna och
något luckiga bestånd af tall och gran, hvilken senare i allmänhet är
af dålig växtlighet; östligaste delen gammal oväxtlig gran, i väster
medelålders och ung tall tillsammans med löfskog i mycket glesa bestånd
å kuperad tallhed.

Block XX V se beskrifning på blocken XXII, XXIII och XXX!

Block XXVI. I allmänhet glesa och luckiga bestånd af gran i
dålig växtlighet. Tall, som förut förekommit i blandning med gran,
utfälld. Där rena tallbestånd förut förekommit förefinnas nu kalmarker
eller uppslag af björk, exempelvis Kumpsjöbergen. Trakten närmast

126

norr om Rumpsjön medelålders tall i tämligen god växtlighet och
slutenhet.

Block XXXII, XXXIV se block XII.

Block XXXVI. Västra delen — se beskrifning till västra delen
af block XI. Granen går dock här längre öster ut mot Sandsjöån och
är där bättre. Trakten väster om Sandsjön stenbunden tallmark, betäckt
med ljung och bärris, beståndet gammal mycket gles, föga lifskraftig
tall. Något ungskog af tall tillsammans med uppslag af björk, med
växtlighet under medelmåttan, förekommer här äfven. Södra delen mot
Sandsjön något tätare bevuxen och ungskogen här bättre. Beståndens
slutenhet hafva å blocket i betänklig grad rubbats genom de öfvergångna
afverkningarna och kan för östra delen antecknas att nödiga
fröträd för föryngringen saknas.

Block XXXVII bildas af näset mellan Sandsjöån och Kvarnån,
till största delen upptagande det i öster och väster brant stupande Örnberget.
Bestånden äro i allmänhet slutna och bildas i norra delen af
gammal, i södra af medelålders och yngre tall. Å Örnbergets höjdplatå
synes afverkningen varit för hård, men förefinnes här vacker, om
äfven något gles föryngring af tall.

Block XXXVlIl och XLV. I allmänhet gammal gran af dålig
växtlighet med undantag för någon bäckdal samt fläckvis längst i väster
mot vattendelaren, där växtligheten är något bättre. Tall förekommer
å holmar i myrtrakter vid Sandsjöån, men är i öfrigt utfälld.

Block XXXIX. I allmänhet glesa bestånd af risig och marvuxen
gran. Längs blocket i norr och söder en ljungbeväxt ås med björksly
och marbuskar af gran (kalmark) där tallen genom den öfvergångna
afverkningen blifvit utfälld.

Blod XL. I allmänhet mycket glesa bestånd af äldre tall å stenbundet
hedland underväxt af gran. Ungskogsbestånd af tall förekomma
sparsamt. Beståndens slutenhet är genom afverkningarne betydligt
rubbad, då traktvis tillräckliga fröträd för föryngringen saknas.

Block XLIV. Ren gran i gamla och glesa bestånd, hvilka i allmänhet
utgjort under- och mellanbestånd, där tallen förut förekommit
som hufvudbestånd, men genom de öfvergångna dimensionsafverkningar
uttagits. Några mindre trakter af gammal tall i glesa bestånd finnas.
Föryngring saknas.

Block XLVI. Nordvästra delen gammal gran med enstaka tall
(tallen genom dimensionsafverkningarne utfälld). I öfrigt gammal i allmänhet
ganska sluten tall, där på grund af förefintliga dimensioner de öfvergångna
afverkningarne icke varit till någon skada. Växtlighet medelmåttig.

127

Block XL VII. Södra delen gammal tall i medelslutna bestånd,
föryngring saknas. Västra trakten gammal gran med insprängd tall i
friskt, stundom fuktigt — syrligt läge. Tallen har här förut förekommit
i rikligare blandning med gran, men dels blifvit utfälld, dels äfven torkat.

Granen, i allmänhet oväxtlig, förekommer traktvis som torr.

Block LI. Marken stenbunden, delvis kuperad, ljungbeväxt tallmark.
Bestånden bildas af gammal vacker tall i god slutenhet; mindre luckor
förekomma, i hvilka nöjaktig föryngring förefinnes.

Block LII\ se beskrifning till block IX. Bestånden mot och vid
Storsjön dock något mera slutna.

Block LIII. I allmänhet vackra åsar af ren tall äfvensom tall i
blandning med gran, allt i gamla bestånd. Växtligheten medelmåttig
eller därunder. Slutenheten god. Fläckvis mindre luckor där gran
torkat men föryngring uteblifvit.

Block LIV. Bestånden dels väl sluten ungskog af tall traktvis
med spridda öfverståndare. Västra delen i allmänhet ganska jämna
medelslutna bestånd af medelålders och äldre tall. Sydvästra hörnet
mycket hårdt afverkadt (nästan kalmarlc) samt utan föryngring.

Block LV. Nordöstra trakten lika med sydöstra delen af föregående
block. I öfrigt åsar beväxta med gammal tall, i jämna och
slutna bestånd, för öfrigt ung och medelålders tall i blandning med
björk och af medelmåttig slutenhet.

Block LVI. Mark mycket kuperad och gry tig, beväxt med i
allmänhet gammal tall i väl slutna bestånd. I nordvästra delen förekommer
tall i medelstora och unga bestånd, omväxlande med kalmarker,
där fröträd i tillräckligt antal saknas.

Trakten söder om Ore älf i allmänhet mer eller mindre kuperad,
stenbunden, ljungbeväxt sandjord, bestånden af nöjaktig slutenhet bildas
af tall — undantagsvis af gran — i alla åldersklasser. De gamla bestånden
upptaga dock största arealen.

Naturlig föryngring i allmänhet nöjaktig.

Block XLIX—L. Trakten å båda sidor Mattins-puro tämligen
gles, men höjden mot Lastungsälfsbäcken bevuxen med blandad granoch
tallskog. Ingen eller obetydlig föryngring. En del af Kampmejgshöjden
är beväxt med tät granskog, hufvudsakligast af ett äldre, synnerligen
vackert tallbestånd, som dock på hedlanden intill Ore älf är betydligt
glesare. En del af dessa trakter hafva öfvergåtts af skogseld.
A östra sidan Mattins-puro förekomma stora granbestånd, där grantorka
förorsakat betydande skada.

128

Block XLI. Närmast Vålbergets fäbodar ned mot Ore älf förekommer
en bergshöjd med vacker tall, men själfva höjdplatån i öfrigt
är gles med kvarvarande underbestånd af gran af svag växtlighet och
dålig beskaffenhet samt torde ej äga kraft att för framtiden bilda någen
värdefull skog. Bland denna gran har förut förekommit gammal, grof
tallskog under den l:sta afverkningen och försäljningen af timmerskog.
Sluttningen ned mot Ore älf är äfven bevuxen med granskog af dålig
beskaffenhet. Å öfre delen af detta block har stämpling af timmerduglig
torrskog, tall och gran, under året företagits, hvarjämte värdering
af kolskog af enahanda slag skett med afsikt att försäljas på offentlig
auktion.

Läget och transportväg för öfrigt gynnsamt. Trakten norr om
Yålberget emot Skogs]öån och vägen till Finnberget utgör en vacker
tallås omväxlande med gran. Där hafva under året äfven stämpling^
af torrskog försiggått.

XXXV Blocket. Vid 17:de parallellen vidtager detta block. Södra
delen däraf är vid afverkningar synnerligen hårdt utglesnadt genom
s. k. kulturstämplingar, därvid, egendomligt nog, anmärkes att torrskog
kvarlämnats. Först under innevarande sommar har torrskogen blifvit
föreslagen till försäljning. Marken å denna trakt af blocket är stenbunden
och skogsbeståndet utgöres hufvudsakligast af tall. Den del af
blocket, som ligger närmare »Knoppen», har däremot ej varit föremål för
en dylik, hänsynslös afverkning samt innehåller jämförelsevis vackra
tallbestånd och äfven grupper af växtlig gran.

XXXIII Blocket. Från 18:de parallellen österut kring Abborrkärn
är marken nästan kal efter dimensionshuggning, efter livilken densamma
öfverdragits af hög och tät ljung, hvilken helt och hållet förhindrat all
återväxt. Ofvanom dessa trakter vidtager glesa tallbestånd som å höjdsträckningarna
blifva något tätare och slutligen mot »Knoppen» öfvergå
till rätt vackra ungskogar.

XXVIII Blocket. Mot Hamra sockens rågång samt fram till Finnberget
sträcker sig dels stenbundna marker, bevuxna dels med medelåldrig,
dels glesa äldre tallbestånd, uti hvilken mindre grupper af gran
förekomma. Föryngringen ej normal.

XXIX Blocket. Här förekommande skogsåsar innehålla äldre
tall och granskog. I östra lutningarne af dessa vid Sv ar tkärn sbäcken
förekomma äldre granbestånd. Men mot XVI:de Blocket hafva skogseldar
orsakat stora kalmarker, där föryngring saknas.

XVI och XXVI Blocken. Där marken är stenbunden, har densamma
likaledes skadats af skogseldar. Någon del af sistnämnda

129

block mot Finnberget är dock beväxt med äldre granskog med någon
inblandning af tall.

XIV och XV Blocken, till större delen afbrända. Glesa talloch
granbestånd förekomma dock på gränsen mot Hamra kronopark,
där marken är kuperad samt uppfylld af större kärr och myrar.

XXXII Blocket. Närmast Knoppen förekommer en stor granlid
med underbestånd af dålig beskaffenhet och ringa växtlighet. För öfrigt
antecknas glesa bergssluttningar med blandad tall och gran. En större
sluttning mot skogssjön är hufvudsakligen bevuxen med äldre granskog
af mindre dimensioner och låg växtlighetsgrad. Marken starkt kuperad.
Efter vägen mot Bornsjön har skogen blifvit utglesnad, men den s. k.
Vallmeggåsen innehåller goda äldre tallbestånd. Den del af Harjamegg
och Pallomegg, som delvis ligger inom XIII och XIV Blocken, har
däremot härjats af skogseld.

XIII Blocket närmast omkring Bornsjön beväxt med blandad
tall och gran af god beskaffenhet.

XIV Blocket. Vacker granskog växer å höjden Lilla Korpmegg.
Den del af lilla Dejerberget, som sträcker sig ned mot Dejerbergsvallen,
innehåller äldre gran och Vinan Pinimegg gles gammal gran- och
tallskog, där särskildt må antecknas att en myckenhet grofva träd
uttorkat, förnämligast tall. Å öfversta delen af Kardemegg förekommer
gammal granskog men ned mot myrarne mera tallblandning.

XXXI Blocket. Kaljolamsåsen, där marken är god och växtlig,
innehåller en myckenhet gammal vacker gran, Hästknopparna vacker
gammal tall och äfven på Jannismegg, hvaraf ena hälften ligger på
XXXI blocket och den andra på XXXII, skog af enahanda beskaffenhet.
Laduberget, hvaraf den större anparten tillhör XXXII blocket och återstoden
XXXIII, har vackra bestånd af tall och gran samt äfven vackra
ungskogar.

LVU—LVIII—LXX—LXXI Blocken förete beträffande mark
och bevuxenhet ungefär enahanda beskaffenhet. Delvis förekomma
trakter därinom, hvarest marken är starkt stenbunden, delvis äfven rena
hedland, de senare förnämligast intill Ore älf. Skogsbestånden: äldre
tall, utur hvilka afverkats alla gröfre dimensioner till och med 14
engelska tum vid brösthöjd. Därefter hafva äfven utförts rensningshuggningar,
omfattande lägre dimensioner; och synas dessa härstädes
ej hafva orsakat någon skada genom för stark utglesning.

Å vissa åsar ned mot Ore älf förefinnas skogsbestånd af blandade
åldrar, hufvudsakligast tall. Växtligheten god och föryngringen tillfredsställande.
Å här ofvan först nämnda och sistnämnda blocken

130

antecknas att marken dock får anses vara starkare stenbunden samt att
egentlig föryngring saknas.

LXV Blocket är hnfvudsakligast beväxt med slutna äldre granbestånd
af mindre dimensioner. Växtligheten synes dock svag, hvarför
timmer från dessa ej torde kunna påräknas, hvaremot virket lämpar
sig väl till pappers- och kolved. Den inom blocket belägna Österåmyran,
som äfven sträcker sig inpå LXI—LXVI blocken har varit
föremål för en omfattande utdikning, som haft gynnsamt inflytande på
kringliggande skogstrakter.

Afloppen hafva tagits till österån och dikningen synes i allmänhet
väl utförd, därvid dikesjorden blifvit bortflottad genom väl beräknade
anordningar.

LXIV Blocket. Vackra långväxta granskogar af friskt utseende
förekomma öfver allt i lutningarne mot Qvarnbergsängarne samt intill
LXIII blocket, där dessa granbestånd fortsätta efter Österån ned till
s. k. Prestängarne och till LXI1 blocket, där mera blandning af tall
förekommer.

Af LXI Blocket är den del, som gränsar mot Österån, också beväxt
med gran, men något längre upp med tall af god växtform i slutna
grupper. Emot vägen till Noppikoski till Qvarnbergs by har dock skett
eu afverkning, som något utglesnat skogen. Marken kuperad och öfver
allt starkt stenbunden, synnerligast å de skogsåsar, som sträcka sig
emellan här befintliga stora myrkölar.

LXXII Blocket består dels af hedland dels äfven af stenbunden
mark, beväxt med tallskog, som likaledes genom afverkningar delvis
hårdt ålitats.

LXXVI Blocket. Väster om vägen från Kvarnberget mot Orsa
sträcker sig ett vackert slutet granbestånd af mindre dimensioner, hvilket
såsom pappersved torde gifva mycket hög afkastning. Österut blir
beståndet äldre och glesare med blandning af tall. Rensningshuggningar
hafva därstädes förekommit. I öfrigt ligga inom detta område stora
myrmarker.

LXXI1I Blocket omfattar stora trakter hedland efter Ore älf, bevuxna
med vackra, slutna ungskogar af tall. Trakten kring Tippingsjön
är mera stenbunden och utgöres af tallåsar med stor tillgång på
äldre, något gles timmerskog, inom hvilken rensningshuggningar försiggått,
som synas hafva varit till gagn. I öfrigt förekomma på dessa
trakter stora myrkölar.

LXVIII Blocket är af enahanda beskaffenhet som föregående,
men med någon blandning af gran.

131

LXVII Blocket innehåller å trakten närmast norr om Qvarnberget
föryngring af tall med kvarlämnade, glest stående fröträd. Invid därstädes
förekommande mindre vattendrag återfinnas äfven grupper af
gran. I öfrigt glesa tallbestånd, som dock något tätna mot Qvarnbergets
rågång. Trakten efter vägen ned mot Märrkärn och Ore älf är bättre
samt innehåller större virkesmassa.

LXIX Blocket. Den härstädes såsom blockgräns förekommande
Barkbergsåsen utgör tillika vattendelare emellan flere mindre bäckar,
som dock alla slutligen flyta ner i Ore älf. Skogsbeståndet å denna
höjds västra sida är mycket utglesnadt, då därstädes ursprungligen
varit grof skog, nästan uteslutande af sådana dimensioner, som uti första
försäljningen inbegripits.

BIX Blocket innehåller en stor myckenhet växtlig tallskog i tätare
bestånd ned mot Ore älf i dess krökningar vid Helsingborg.

LX Blocket är hårdt utglesnadt mellan Barkbergsåsen och landsvägen
till Qvarnberget, men bättre ned mot Ore älf. Någon om än
otillräcklig föryngring finnes dock inom de glesa talltrakterna.

XLIII Blocket. Från blockgränsen till öfre Tallsjön förekommer
granbestånd af delvis god beskaffenhet som å trakterna ned mot järnvägslinjen
innehåller blandning af tall.

XLVIII Blocket, hvars gräns utgöres af 16:de parallellen omfattar
hårdt afverkade trakter mellan Tallsjöbäcken och Yansjöån med
gles föryngring. Intill denna trakt å båda sidor stöta dock synnerligen
vackra tallåsar, hvilka torde böra lämnas orörda. Å andra trakter af
blocket, hvarest granen är förhärskande och där grantorka nu orsakar
stor skada, torde fordras att omedelbert företaga kalafverkning med
därefter följande skogsföryngring, i synnerhet som god afsättning finnes
för såväl kolved som pappersved.

För vården och förvaltningen af besparingsskogen finnes reglemente
upprättadt. och af Kungl. Maj:t gilladt den 3 juni 1887 och i
enlighet med detta reglemente är af socknens jordägare utsedd en allmänningsstyrelse
för bevakandet af socknemännens rätt och bästa i
frågor, som röra besparingsskogens förvaltning. Som förvaltare af
besparingsskogen har denna allmänningsstyrelse hos sig anställt ett
forstligt biträde samt som bevakare 3 skogvaktare; och finnes såväl för
dessa som för förvaltaren instruktion af Konungens Befällningshafvande
den 31 okt. 1895 fastställd.

Administra tion.

132

Hamra besparingsskog.

Hamra besparingsskog, som bildats jäml. K. Br. den 19 sept.
1879, omfattar en areal af 3,600.9 8 har, däraf, enligt för skogen upprättad
skogshushållningsplan, 3,108.4 9 har produktiv mark.

Skogsmarken består af starkt stenbunden, ofta kuperad och grytig
moränmark, där trädslaget hufvudsakligast utgöres af tall i gamla och
unga bestånd, hvaremot medelålders bestånd nästan saknas. Af skogens
hela areal hafva, med und. af omkring 650 har, varit föremål för
afverkning. Så hafva från norra delen af skogen mellan åren 1882—
1888 uttagits 90,000 gröfre träd. Sedermera har för skogen hushållningsplan
upprättats med tillämpning från år 1888, enligt hvilken årliga
afverkningsbeloppet fastställts till 5,000 timmerträd. Jämförd med denna
sitfra hafva afverkningarne under 1889—1900 enligt upprättad kontrollbok
omfattat 77,616 st. träd eller 12,616 st. träd utöfver det
i planen för samma tid fastställda beloppet. Någon direkt jämförelse
mellan det fastställda och det uttagna afverkningsbeloppet torde dock
icke kunna genom ofvan antydda siffror erhållas, då med timmerträd
vid tiden för planens upprättande torde hafva afsetts träd af minst 12
tums brösthöjd, men i det afverkade trädantalet från och med år 1893
ingått skadade träd och träd, hvilka ansetts för föryngringen hinderliga
intill 9 eng. tum vid brösthöjd. Genom år 1901 verkställd revision
af skogshushållningsplanen har årl. afverkningsbeloppet, beräknadt efter
nuvarande virkesförråd såsom normalförråd, blifvit fastställdt till 1,221
kbm. Efter denna beräkningsgrund har enligt förd kontrollbok afverkats
år 1901 953 st. träd om 130 kbm och

1902 15,695 » » » 8,301 » eller tillsammans 8,431 kbm,
således för tiden 1901—1907 förutom 5,054 till kubikmassan icke angifna
torra och vindfällda träd.

Någon föryngring har genom de verkställda huggningarna icke
erhållits, men där sådan förut förefunnits har densamma afsevärdt vunnit
i tillväxt genom det ökade ljustillträdet. Föryngring förefinnes visserligen,
men kan dock icke sägas vara nöjaktig, hvartill orsaken torde
ligga i dels markbetäckningens beskaffenhet, dels de vid föryngringshuggningarna
såsom fröträd kvarlämnade trädens höga ålder och till
följd däraf olämplighet såsom sådana.

Hvad i öfrigt själfva afverkningarna beträffar, synas desamma i

133

allmänhet vara förda på ett sätt, hvarigenom den naturliga föryngringen
i möjligaste mån sökt befrämjas, men får dock antecknas att i de högsta
och för vinden mest exponerade lägena nödig hänsyn härtill icke tagits,
i det att en del kalmarker här uppstått, där föryngring på angifna förhållanden
äfvensom i följd af markbetäckningens förvildning torde vara
betydligt försvårad.

För vården och förvaltningen af besparingsskogen finnes af
Konungens Befallningshafvande i Gäfleborgs län fastställdt reglemente
äfvensom för hos allmänningsstyrelsen anställd skogstjänsteman och
skogvaktare vid besparingsskogen af samma myndighet fastställd resolution.
Å besparingsskogen finnes för närvarande anställd en skogvaktare
eller bevakare.

Elfdalens besparingsskog.

Vid storskiftets i Elfdalen afslutande år 1887 har jäml. K. Br.
den 3 sept. 1885 till besparingsskog afsatts 54,191.5 har, däraf 41,187.2 5
har ren skogsmark. Denna besparingsskog är förlagd på trenne skilda
trakter, östra och västra besparingsskogen samt Tvåråbergsskogen. Vid
1888 verkställd uppskattning och värdering af timmertillgången å
besparingsskogen har densamma indelats i 67 stycken afverkningseller
försäljningsblock med tillsammans 1,557,700 stycken träd 13
eng. tum vid brösthöjd och däröfver, med ett beräknadt nettovärde
af 6,051,670 kronor. Samtliga dessa block, med undantag för 44, 48
och 49 med därå uppskattade träd af omförmälda dimensioner eller
1,536,465 stycken hafva af Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs
län försålts för 6,070,467 kronor.

Genom samma myndighet hafva sedermera genom s. k. rensningshuggning
försålts år 1895 från blocken 3, 13, 14, 16, 18—26, 29, 30,
32, 34—36, 38—42 och 47 146,477 st. träd under 13 eng. tum vid
brösthöjd, 56,275 st. timmerdugliga torrfuror samt 135,203 kbm.
kolskog för en sammanlagd summa af 115,000 kronor, år 1896 från
blocken 33, 54—67 för 103,647 kronor 418,954 st. träd under 13 eng.
tum vid brösthöjd, däraf 140,704 beräknats såsom timmerdugliga, samt
1897 från blocken 7—12, 15, 17, 27, 18 och 31 249,470 st. torra
träd för 43,000 kronor.

Administra tion.

Historik.

134

Skogena allmänna
tillstånd.

Genom vederbörande allmänningsstyrelse äro under åren 1898—
1903 försålda från blocken 54, 56, 58, 60 t. o. m. 64, 66 och 67
16,528 st. timmerdugliga vindfällen, 63,875 kbm. kol- och pappersmasseved
för 46,781.5 4 samt från blocken 4—6, 43, 44, 50—52 11,028
träd af tall samt 18,079 torrfuror för 17,500 kronor. Slutligen hafva
under tiden 1891—1903 från samtliga block med undantag af 9 och
37 genom vederbörande skogsförvaltare mindre underhandsförsäljningar
hufvudsakligen af vindfällen och torrskog verkställts; och uppgår försäljningssumman
för dessa underhandsförsäljningar till 48,871.2 9 kronor.
Försäljningssumman för ofvan omförmälda afverkningar uppgår sålunda
till 6,445,293.8 3 kr.

Hvad som af de genom virkesförsäljningarna influtna medlen i
form af utförda arbeten för skogsskötselns befrämjande direkt återfallit
till skogen utgör enligt inhämtade upplysningar:

Dikningskostnader ............................................................ kronor 4,032:

Kulturkostnader ...................................... ® 205:

Byggnader af brandtorn, telefonledning, vägar, broar

och diverse inventarier ............................................ ® 10,019:

Kartritningar ...................................................................... » 2,093:

Indelningskostnad .............................. kronor 14,985: 9 2

Handtlangning därvid ..................... » _4,774: 08 » 19,760: —

Summa kronor 35,109: —

Årliga administrationskostnader äro:

Aflöning till allmänningsstyrelsen ................................. kronor 1,200:

d:o » skogsförvaltaren ......................................... ^ 2,200:

d:o » ord. skogsvaktare ....................................... ® 3,000:

Härtill komma aflöningar till extra bevakare vid kontroll öfver
virkesutdrifningar, brandvakter m. m. och uppgå samtliga administrationskostnader
för år 1903 till 9,283 kronor.

Å Tvåråbergsskogen, omfattande blocken 1—9, utgöras bestånden
nästan uteslutande af tall i gamla men därjämte äfven i unga bestånd.
Medelålders bestånd äro däremot mindre representerade. Slutenheten
är såväl inom yngre som äldre bestånden god om ock något växlande.
Å 5 blocket, som utgöres af ett genom myrkälar sönderskuret och delvis
försumpadt, stenbundet hedland är dock bevuxenheten under medelmåttan.
Kala trakter, uppkomna efter öfvergångna skogseldar, förekomma å 9

135

blocket. Å 10 blocket har under innevarande år omkring 200 har
beväxt med ungskog, öfvergåtts af skogseld och därvid ödelagts.

Västra besparingsskogen, omfattande blocken 10—53, utgör den
största sammanhängande komplexen. Marken utgöres till öfverväo-ande
del af mer eller mindre kuperadt, stenbundet hedland, där skogsbestånden
bildas af tall. Endast väster om Vanån block 19—24 samt i skogens
sydöstra del block 29, 31 förekommer gran såsom bildande rena bestånd
af någon betydelse. Beträffande åldersklassernas fördelning gäller här
hufvudsakl. hvad för Tvåråbergsskogen är anfördt. Skogsbeståndens
slutenhetsgrad är mycket växlande från fullslutna till sådana, hvilka
genom afverkningarna förvandlats till för föryngring för närvarande
icke mottagliga kalmarker. Särskildt hvad trakten väster om Vanån
beträffar hafva här afverkningarna till den lägre dimensionen utförts
på ett för föryngringen ofördelaktigt sätt, hvilket äfven framgår af
lämnade uppgifter om dessa afverkningar. De här förefintliga granbestånden,
som hafva en icke obetydlig utsträckning, äro genom de öfvergångna
afverkningarna så godt som spolierade. Af vid undersökningarna
förda anteckningar framhålles i detta afseende: Block 21. Trakten
närmast Vanån kuperadt hedland, beväxt med gammal tall i ojämna
bestånd med underväxt af björk. I öfrigt utgöres blocket af ett af
myrar sönderskuret land, beväxt med ren tall, tall och gran i blandning
samt ren gran. Genom den blocket öfvergångna föryngringshuggningen
hafva bestånden allt för mycket glesställts, h varefter torka och vindfällen
fullbordat verket. Granen företer i allmänhet en sorglig anblick.

Blockets största sammanhängande fastmark — Storåsen, eller
trakten norr och söder om fäbodestället med samma namn — har genom
afverkningarna förvandlats till kalmark, där endast marbuskar nu äro
till finnandes. Å en del tallåsar inom blocket förefinnas icke ens fröträd
för föryngring. Block 22, trakten längst i väster, stenbundet hedland
beväxt med tall af olika åldrar i mycket glesa bestånd. I öfrigt liknande
2 blocket.

Trakten mellan Tennån och Vanån utgöres i stort sedt af ett i
allmänhet jämnt hedland, där tallen är allena förekommande. Bevuxenheten
är god med undantag af trakten öster och söder om Hedbodarne,
12—13.blockeib hvilka sedan långt tillbaka härjats af skogseld och där
föryngring å betydande arealer ännu så godt som saknas. Liknande
är förhållandet å 9 blocket, där å vattendelaren mellan Tennån och
Vanån af skogseldar härjade trakter ännu ligga kala.

Afven a de trakter, som äro belägna öster om Tennån, nämligen
delar af 10 och 13 samt blocken från och med 25 till och med 44

136

omväxla stenbundna höjder med liedland genomskurna af mossmarker
samt smärre vattendrag. Skogsbestånden ojämna och luckiga genom
allt för hård timmergallring. Där och hvar förekomma dock rätt
vackra ungskogsbestånd, äfvensom goda föryngringar. — Granen återfinnes
i rena bestånd på höjdsluttningarne och i bäckdalarne. Å 41
blocket i trakten af vägen mellan Asplök i närheten af Långtjärn
anträffades inom liedlandet en rätt stor trakt, beväxt med ungtall, som,
ehuru beståndet var slutet, dock synbart skadats af föregående afverkningar,
omfattande grö fre träd, och nu börjat torka. Här torde vara
af nöden att skyndsamt tillgodogöra träden såsom kolved för att söka
motverka redan börjande insektskador och fortgående förstörelse af det
vackra ungskogsbeståndet. I öfrigt må för dessa trakter anföras att
den för så godt som hela besparingsskogen företagna försäljningen af
alla timmerträd, som fem fot från roten höll 13 engelska tum i diameter,
barken inräknad, på en gång och i allt för stor utsträckning, beröfvat
densamma all gröfre skog, därvid ingen hänsyn tagits till förhållanden,
som utöfva inflytande på beståndsvården och på möjlighet att sedermera
fördelaktigt afyttra äfven mindre virkessortiment, hvilka på grund af
afslutad tillväxt eller skada böra borttagas. Men dessutom hafva ytterligare
företagna s. k. rensnings- och beredningshuggningar, för hvilka
ofvan redogjorts, än mera skadat och utglesnat bestånden, inom hvilka
inga afsevärda arbeten till främjande återväxt blifvit utförda. Då sålunda
ingen hänsyn tagits till uthållig timmerafkastning från dessa skogar,
hvilka genom både sitt läge och skogsmarkens beskaffenhet härtill varit
i synnerligt hög grad ägnade, samt äfven försäljning af andra skogseffekter
företagits i stor utsträckning, är uppenbart att öfverafverkning
här föreligger.

Östra besparingsskogen omfattar 54 — 67 blocken, af hvilka de fyra
första äro belägna på östra sidan Rotälfven, de öfriga å västra. Å blocken
öster om Rotälfven bildas bestånden i allmänhet af gammal tall, i de
nedre lägena äfven medelålders. Slutenheten växlande från medelmåttig
till mycket gles. I höj dlägena hafva afverkningarne utförts så hårdt
att marken i det närmaste kallagts och nödiga betingelser för naturlig
föryngring saknas. De afverkade bestånden synas här varit mycket
grofstammiga, hvadan det nuvarande tillståndet torde till största delen
vara att tillskrifva de först öfvergångna dimensionsafverkningarne. Den
å västra sidan af Rotälfven belägna delen af skogen, med undantag af
block 58, beläget å näset mellan Rotälfven och Aspvasslan samt bevuxet
med yngre och medelålders tall af i allmänhet nöjaktig slutenhet, bildar
en tämligen skarp ostlutning. Bestånden bildas här dels af tall dels ren

137

gran. Inom båda äro afverkningarne hårdt utförda och framgår med
all tydlighet att de här verkställda s. k. föryngringshuggningarne endast
varit en afverkning med nedsatt dimension. Härtill kommer att efter
afverkningarne inträffad torka inom granbestånden orsakat att icke
obetydliga kalmarker nu äro till finnandes.

Å- 56 och 57 blocken, som i starka stigningar och brantar höjer
sig från Rotälfven, är skogen tämligen gles, å förra delen hufvudsakligast
bestående af tall med en och annan grandal i sänkorna.
Mellersta delen af blocket är beväxt med gles vacker tall och ungskog
af björk och tall. —''öfre delen däremot starkt utglesnad med björkuppslag.
Här företagna kulturstämplingar hafva blifvit orätt utförda, i
det att ej allenast träd med afslutad växt och skadad skog uttagits
utan äfven sådana af frisk och god beskaffenhet, hvarigenom densamma
utglesnats och marken förvildats. Blocken böra lämnas orörda under
närmaste åren och markberedning i stor utsträckning företagas för att
befrämja naturlig föryngring, enär en del af de kvarlämnade tallträden
äro goda fröträd. Blocken 54 och 55 äro tämligen lika föregående,
ehuru bevuxenheten i östra lutningen något tätare. Och förekommer
därstädes mera gran.

Inom block 67 visar sig grantorka å flere spridda ställen, uppkommen
efter de år 1896 företagna s. k. kulturstämplingarne, där dessa
framgått i rena granbestånd. Stämplingar af gröfre dimensioner anses
däremot ej här hafva orsakat någon afsevärd skada.

Afven å blocken 56—60 och 61 förekommer grantorka å spridda
trakter men inom 62 blocket har samma torka omfattat större trakter
i följd af där timad stormskada, hvilken under år 1901 föranledde eu
afverkning af 16 å 18,000 kbm.

Å 63 blocket uppefter gran^alen nedom Nafvardalsknoppen har
efter kulturstämplingarne likaledes granen börjat gruppvis torka och
det synes uppenbart att denna skada kommer att omfatta hela skogsbeståndet.
— Här torde omedelbart kalafverkning böra tillgripas. —

Inom 64 blocket, som omfattar stora fjällmarker med frisk men
gles skog och hvarest icke någon torrskog förekommer bör dock försiktig
afverkning föras. Åfven 66 blocket innefattar en högt belägen
skogssluttning med gruppvis förekommande gles skog.

Allmänningsstyrelöe, som hos sig har anställd skogsförvaltare.
Vidare 3 ordinarie skogsvaktare, extra skogsvaktare och brandvakter
efter behof.

Jdminutratio
B.

138

Htitorik.

Allmän beskrifnimj.

Särna besparingsskog.

Särna besparingsskog, tillkommen enl. K. Br. 27 juni 1879, utgör
en tredjedel af socknens hela skogsanslag och innehåller:

skogsmark ..................................... 29,619: 3 0 har

berg och myrar................................. 12,840: 5 0 »

vatten................................................. 1,88^:7 0 » eller

tillsammans 44,342: 5 0 har.

Besparingsskogen är indelad i 39 försäljningslotter eller block; och
har såsom grund för denna indelning lagts markens lutningsförhållanden
till förefintliga flottleden. För försäljning har därjämte värdering af
skogen ägt rum, och har därvid uppräknats å de särskilda blocken alla
träd, som vid 5 fot från marken hålla 13 eng. tum i diameter. Resultatet
af denna uppräkning gifver:

Friska träd af tall

Skadade » » »

Friska » )) gran

Skadade » » »

746,490

77,522 824,012
96,899

9,411 106,310
Summa 930,322

Enligt nådigt tillstånd har år 1892 afverkningsrätten till omförmälda
minimidimension under 10 år upplåtits å 18, 23, 24 och 35 blocken
samt år 1893 under 12 år afverkningsrätten till enahanda minimidimension
å besparingsskogens öfriga block. Utan att, som det synes, därtill hafva
erhållits vederbörligt tillstånd, har dock denna minimidimension frångåtts, ,
i det å en del block öfverenskommelse träffats med vederbörande köpare
om densammas nedsättande till 12 I * 3/4 tum, under villkor att från dessa
block endast en afverkning finge företagas och desamma sålunda efter
denna enda drifning återlämnades till socknens fria disposition. Från
en del mera välbelägna block hafva från dessa afverkningsupplåtelser torrskogen
undantagits för att under hand försäljas till husbehof åt enskilda
personer inom socknen.

I stort sedt kan besparingsskogen delas uti tvenne olikartade

områden, det norra och det södra, där gränsen utgöres af 18 parallellen

(se kartan). Norra delen eller höglandsområdet upptages af i nordväst

139

och sydost gående »åsar», hvilkas höjd öfver hafvet uppgår ända till
765 meter, och däremellan liggande myrsträckningar. Detta höglandsområde
omfattar blocken 1—16, 38 och 39.

Block 1. Slökärnsåsen och Taxberget: beväxt med mycket gles
tall och gran, i högsta lägena kalmark eller typisk fjällbjörk. Västra
delen eller sluttningen mot Fuluälfven är tallhed, med medelålders och
gammal skog af mycket ojämn slutenhetsgrad. Mellersta delen af blocket
upptages af en bäckdal, beväxt med tall i ganska god slutenhet. Östra
delen af blocket bildar en fjällartad platå med mycket gles ungskog af
tall samt björk, båda af fjällskogstyp.

Block 2. Västra delen, samma fjällartade platå som östra delen
af l:sta blocket. Östra delen består af utaf sjö och myr sönderskuret
hedland, beväxt med gammal tall af medelmåttig växtlighet och slutenhet.
Läget torrt.

Block 3. Västligaste delen nästan kalmark. Mellersta delen hedland
beväxt med hufvudsakligen ung tall i mycket glesa bestånd. Östra
delen gammal tall af medelmåttig slutenhet i delvis torrt, delvis försumpadt
läge.

Block 4. Å västra delen eller byggningsåsens nordsluttning förekommer
gammal tall- och granskog luckig och ojämn. Mellersta delen
torrt hedland med gles ung- och medelålders skog af tall. Östra delen
gammal tall af medelmåttig slutenhet i delvis torrt delvis försumpadt läge.

Block 5. Hedland med gammal mycket gles tall i köjdlägena,
såsom Brattåsen m. fl. ställen, samt kalmark.

Block 6. Västra delen, i orten benämnd med Busta, beväxt med
mycket gles ungskog af tall och björk, båda af fjällskogstyp, östra
delen gammal gles tall och gran.

Block 7 utgöres af tvenne höjdsträckningar. Grönstadsåsen och
Lomsjöhålla. Typ: hedland, beväxt med delvis medelmåttigt sluten, delvis
mycket gles gammal tall med obetydlig föryngring.

Block 8, 39. Typ: hedland beväxt med medelålders och ung tall,
i allmänhet slutna bestånd.

Block 9. Omfattar tvenne höjdsträckningar, Siksjöberget och
Ekorråsen med mellanliggande af myrsträckningar upptagen dalgång.
Bestånden bildas i östra delen af Siksjöberget af tall och gran af medelmåttig
växtlighet och slutenhet. Västsluttningen be växt med ungskog
af tall med spridda öfverståndare. Slutenheten mycket ojämn. Ekorrberget,
med ytterst gles gammal tall utan föryngring. Höjdplatåerna
af såväl Siksjöberget som Ekorrberget äro så godt som kala.

140

Block 10, 11. Ljungbeväxta hedar med mycket gles bevuxenhet
af gammal tall.

Block 12. Norra delen, delvis försumpade åsar af mycket gammal
och gles tall, där föryngring dels på grund af markens beskaffenhet,
dels på grund af beståndets ålder och barrfattigdom är ytterligt försvårad
eller omöjliggjord. Södra delen, upptagande Båråsen och Säteråsen,
beväxta med gammal tall af medelmåttig växtlighet och slutenhet.

Block 13, 37. I allmänhet hedland: nordsluttningarna granland,
för öfrigt hedland, beväxta med gammal mycket gles tall, närmast hänförliga
till kalmarker, där både föryngring och därför erforderliga
fröträd saknas. Granbestånden genom de öfvergångna afverkningarna
mycket förstörda.

Block 14. Omfattande norra delen af Oresjöåsen, hedland, mycket
försumpadt, omväxlande med grankälar, äfven dessa under försumpning.
Bestånden gamla och glesa. Föryngring saknas mestadels.

Block 15, 16. Upptages af Blekvallsåsen med väst- och ostsluttning.
Blocket i allmänhet med god bevuxenhet; västsluttningen omkring 100-årig tall, uppkommen efter öfvergångna skogseldar, ostsluttningen beväxt
med gammal gran af i allmänhet god växtlighet och slutenhet. .

Block 38. Västra delen består af genom myrar sönderskuret hedland,
beväxt med gammal tall af medelmåttig växtlighet och slutenhet.
Läget torrt. Östra delen, som upptages af Ekorråsens västsluttning
beväxt med ett mycket glest bestånd af gammal tall, närmast hänförligt
till kalmark.

Södra delen, eller den söder om 18 parallellen belägna, innehåller
någon blandning af gran med i öfrigt af enahanda beskaffenhet som
föregående.

Block 17. Innehåller stor myckenhet gran, växande å höga åsar.
Å norra delen af blocket blir marken mindre kuperad och utgöres af
tallåsar med god föryngring. Redan verkställda afverkningar hafva
icke härstädes åstadkommit grantorka, hvilket ofta är förhållandet i
dessa trakter med blandskog.

Block 18 har mera torr och växtlig mark med kort och rottjock
tallskog och mindre god föryngring, synnerligen å Uggåsen. Men trakten
ned mot Särna bys område är beväxt med gles men vacker ungskog,
synnerligast i backsluttningarna.

Block 19. Innehåller god och växtlig skogsmark och är närmast
Lörsjön beväxt med synnerligen lång och vacker ungskog af tall.

Block 20, som omfattar den betydande Lörsjöåsen, är med afseende

141

å markens beskaffenhet samt bevuxenhet närmast att jämföra med föregående
block.

Block 21. Här förekommer öfvervägande gran, synnerligast efter
Oråns vattendrag.

Block 22. Marken höjer sig härstädes rätt betydligt, hvaraf skogsvegetationen
tager påtagligt intryck, därvid särskildt tallar företer kort
och rottjock växtform. Dimensionshuggning har här ej varit rätta skogsbruket,
i det att oväxtliga underbestånd af gran kvarlämnats, hvarigenom
all kraftig föryngring förhindras och den ursprungliga tallmarken omvandlas
till ett så godt som värdelöst, förvildadt källand med dålig,
oväxtlig granskog. Därstädes kvarlämnade få tallar torde helt visst
blifva skadade af storm eller inom kort kullblåsta. Närmare sidvallen
upphör åter granunderväxten, lämnande rum för mera återväxt af tall.
Marken därstädes torr och starkt stenbunden. Vid själfva vallen möter
åter rent granbestånd.

Block 23. Här anträffas ett tämligen stort hedland beväxt med
ungskog, blandad tall och björk samt något gran; och visade ungskogen
mycket god växtlighet ehuru ej fullslutenhet förelåg. Invid Vidkälsbäcken.
förekommer mera sanka marker, gran å västra sidan i bergsluttningarna.
Ofvanom omförmälda björkblandade tallskogsbestånd börjar
marken höja sig in på föregående beskrifna block.

Block 24. Bevuxenheten härstädes i allmänhet ganska god, ehuru
bestånden glesa å vissa höjdlägen.

Block 25. Marken kring Bornsjön upp mot Bornsjösätern starkt
bergbunden men växtligheten å tallskogen god; och förekommer därinom
synnerligen vackra 60-åriga tallbestånd. Föryngringen i allmänhet
tillfredsställande.

Block 26. Här förekomma omväxlande myrar och tallåsar, de
senare delvis företeende god växtlighet, delvis svag på vissa trakter,
där marken är starkt stenbunden och uppfylld af bergskär. Efter Höstån
förekommer å de sankare belägna trakterna granskogsbestånd. Blocket
är slutafverkadt. Torrskog förekommer till obetydlig mängd.

Block 27 företer vackra tallåsar med omväxlande medelåldriga
bestånd samt kraftig ungskog. All gröfre skog till 13 engelska tum
vid brösthöjd har blifvit afverkad. — Stora myrmarker förekomma äfven.

Block 28 beväxt med medelåldrig tallskog, hvarest stora luckor i
följd af stark afverkning förefinnas, men å hvilka föryngringen synes
rätt god.

Block 29. Marken härstädes utgöres af åsar mellan stora myrsträckningar.
Afverkning inom tallbestånden har varit af mindre be 18 -

142

Administra tion.

tydenhet, i synnerhet som täta och vackra ungskogar flerestädes förekomma
å åsarne.

Block 30. Skogsmarken af god beskaffenhet med blandade, växtliga
bestånd och fullt nöjaktig återväxt.

Block 31. Här förekomma de första blandade bestånden, där granen
är af verklig betydenhet. Dessa blandade bestånd sträcka sig i en höjd
mot Hålvallen. Men där ofvan blir marken starkt bergbunden. Östra
delen af blocket är uppfylldt af myrar och mindre tjärnar.

Block 32 innehåller ännu några äldre skogsbestånd samt mycket
vackra ungskogstrakter och i öfrigt god föryngring å tallmarkerna.

Block 33. Östra delen af blocket omfattar vidsträckta tallhedar,
bevuxna med vacker medelåldrig tall. Å vissa trakter förekomma blandade
bestånd af gran och tall. Skogsmarken god.

Block 34 är till betydande delar beväxt med yngre, täta och vackra
tallbestånd synnerligast å åsarna mellan myrsträckningar.

Block 35. Markens beskaffenhet företer omväxlande skogsåsar och
myrsträckningar i likhet med föregående block, men skogsbeståndet
innehåller något mera gran i blandning med tallen.

Block 36. Här är mark och skogsbestånd närmast jämförligt med
föregående block.

Hela besparingsskogen ger intryck af att utgöra det allra största
och värdefullaste samt bäst belägna skogsområdet af Särna och Idre
socknar och omfattar eu enda sammanhängande skogstrakt, efter sin
västra gräns stötande intill Fuluälfven, som är upprensad till södra Fulusjön
och utgör därifrån allmän flottled. Af Söderfors bruks bolag äro dessutom
följande flottleder inom besparingsskogen enligt särskilda överenskommelser
upprensade mot skyldighet att 1905 vid utgången af bolagets
afverkningskontrakt afstå flottlederna utan någon ersättning, men med
rätt att intill denna tid begagna desamma nämligen:

Öjsjöns vattendrag till Fuluälfven,

Galån upp till Dippeln,

Örån med damm i Öresjön,

Lemån till östra Byggesjön samt damm i Korsbäcken,

Björnån, allmän flottled.

Reglemente för vård och förvaltning af Särna sockens med Idre
kapellag skogsmedelsfond och besparingsskog är af Konungens Befall -

143

ningshafvande fastställdt den 31 augusti 1889 samt är af hufvudsskligen
enahanda innehåll som det för Orsa sockens fond och besparingsskog
gällande reglemente.

Lima besparingsskog.

Angående tillkomst och afverkningsrätts upplåtelse från denna
besparingsskog gäller här hvad för Transtrands besparingsskog nedan
blifvit anfördt. Besparingsskogen innehåller 31,629.4 2 har produktiv
skogsmark och är liksom Transtrands besparingsskog indelad i 4 afverkningsblock,
hvarå virkestillgången i och för de gjorda afverkningsrättsupplåtelserna
sålunda approximativt beräknats.

Å l:sta blocket 450 större sågtimmerträd, 32,400 mindre sågtimmerträd
och 80,000 timmerämnen.

Å 2:dra blocket 3,870 större sågtimmerträd, 284,400 mindre sågtimmerträd
och 600,000 timmerämnen.

Å 3:dje blocket 80,370 större sågtimmerträd, 162,720 mindre sågtimmerträd
och 281,040 timmerämnen samt

å 4:de blocket 50,940 mindre sågtimmerträd och 140,000 timmerämnen.

Den för 50 års upplåtelse erhållna köpeskillingen utgör:

Från l:sta blocket .................................... 38,000 kronor,

» 2:dra » 383,000 »

» 3:dje » 357,000 »

» 4:de » 60,000 » eller

tillsammans 838,000 kronor.

I blocket, som är skildt från de öfriga blocken, är beläget i socknens
nordvästra del med Transtrands socken till gräns i norr och Norge
i väster. Skogsmarkens areal uppgår till 4,393.91 har. Beträffande
läge kan skogen delas uti tvenne väsentligen olika typer, den västra
utgörande ett jämt och flackt, af myrsträckningar sönderskuret hedland
samt den östra upptagande i norr västra och östra Närfjällen och i söder
Hundfjället med däremellan liggande dalsträckning, hvars riktning bestämmes
genom den hufvudsakligen i öster och väster gående stora Tandån.
Östra delen af blocket upptager till en del fjäll sträckningen Västra
Kalfven. Skogsbestånden bildas till allra största delen af tall i unga

Eittorik.

Allmän

beskrifning.

144

och medelålders bestånd, någon gång, såsom i blockets nordligaste del
kring Närån, i södra delen vid fäbodestället samt under nordsluttningen
af Hundfjället, äfven af gammal skog. Granen förekommer ytterst sparsamt
och hufvudsakligen i nordsluttningen af Hundfjället, så äfven till
en del i västsluttningen af Västra Kalfven. Beståndens slutenhetsgrad
växlande från fullslutna till glesa. I nordvästra delen af blocket, som uteslutande
upptages af omkring 30-årig tallskog, äro bestånden fullslutna.
Likaså i Tandåns dalgång med undantag för östligaste delen, som till
en del upptages af kalmarker, uppkomna efter öfvergångna skogseldar.
Minsta slutenheten förekommer i de äldre tallbestånden, särskilt i blockets
norra del kring Närån samt ostsluttningen af Hundfjället. Växtligheten
i allmänhet god med undantag för de högsta lägena.

Il blocket gränsar mot Värmlands län och omfattar den nordvästra
delen af de i ett sammanhang belägna 2:dra, 3:dje och 4:de blocken.
Skogsmarken innehåller 14,598.8 6 har samt företer å skilda trakter
inom det stora området mycket olika beskaffenhet, men gäller såsom
allmänt omdöme att densamma får anses såsom besparingsskogens växtligaste
skogsjord. Mellan Rörbäcksnäs och Ingvallshöjden förekomma
stora myrmarker och försumpningar. Åsarne däremellan äro dock af
mycket god beskaffenhet och öfver allt bevuxna med medelåldrig lång
och vacker tallskog, hvarjämte föryngringen synes vara god. I Aspberget
och Risberget utgöres bestånden af värdefull gran med inblandning
af tall, synnerligast å norra ändan af förstnämnda höjd, hvarjämte
ej obetydlig blandning af björk återfinnes mot norska och Värmlandsgränserna.

Öfver hela trakten mellan Ingvallsnäs och Kroksätra antecknas
utomordentligt vackra och växtliga tallbestånd, ungskog med gruppvis
inblandning af medelåldriga träd ned mot Svartåsen, där någon försämring
af marken vidtager med sanka mossar och myrar. Men på båda
sidor al Lötsjöarna vidtaga åter vackra medelåldriga bestånd, förnämligast
tallskogar.

Å norra sidan af bergshöjden Högarne är marken vattensjuk med
oväxtlig skog, till öfvervägande del gran. I det österut belägna berget
är skogsvegetationen däremot gynnsam med blandade eller delvis rena
tallbestånd. Efter Tandådalen å Närfjällets ena sida har där förefintlig
tallskog varit föremål för sträng dimensionsafverkning. Någon blandning
förekommer af gran, som å nedre delen af mot samma vattendrag
sluttande Hundfjället utgör det hufvudsakliga skogsbeståndet men längre
upp åter ersättes af tall — växtligheten svag. — Emot Rörbäcksnäs
och Wallsjö hemmans ägor finnes god föryngring å stora sträckor ända

145

från Tandsjön upp mot Lima kronopark, där beståndet är äldre, samt
har undergått utgallring af till Uddeholms bolag försålda dimensioner.
Längre ned mot Tandsjön blir marken försumpad, men Tandsjöhöjderna
äro delvis bevuxna med medelåldriga granbestånd, delvis med god tallföryngring
blandad med löfträd.

Kring gårdarne Storhöjden förekommer backar med växtlig tallföryngring
och längre ned mot Norra Lötsjön gröfre, frodig furuskog,
östra sidan af Digerberget, trakten ned till Lötsjöarna, är bevuxen till
hufvudsaklig del af tallskogar med blandning af gran, hvilken i sluttningarne
utgör hufvudbeståndet. Växtlighet och föryngring delvis god.
Öfversta delarne af berget torde dock få anses vara lågfjäll af föga
värde såsom skogsmark. Den dimensionsafverkning ned till 10 tum,
som här företagits inom granskogsbältet, har visat sig skadlig och
orsakat inträdande grantorka, dels gruppvis, dels å enstaka stammar.
Uppenbart torde emellertid vara, att, därest huggningarne omfattat en
eller annan tum lägre dimension, skulle sådant varit förstörande för hela
traktens granbestånd, som då fullständigt uttorkat. Genom upprepade
rensningshuggningar lärer i någon mån kunna förekommas ökad spridning
af den insektskada, som nu uppstått.

Emot Värmlandsgränsen utgöres skogen af gran å svag mark med
omväxlande myrkölar och steniga brännor — norr om Jokärn förbättras
marken dock något och är bevuxenheten härstädes tall med blandning
af gran i olika åldersklasser. Marken vid sjön Gry ken samt å Tyrsnäset
är god, beväxt med tall och gran. Enahanda är förhållandet i
Dufberget, ehuru försumpade och äfven starkt stenbundna trakter där
anträffas.

Vid s. k. Grådalsknippen'' förekomma stora tall- och granbestånd,
de senare öfvervägande. Marken mera sidländt. Dock finnas äfven rena
tallåsar. Invid Stultertufbäcken anträffas lågland, delvis försumpadt,
delvis grytigt. Men nästan öfverallt å de torra markerna finnes fullgod
föryngring af 20—40-årig tall.

Mellan Grycken och Långvid samt fram mot Perssätern sträcka
sig vackra åsar, bevuxna äf medelåldrig tall samt god föryngring af
blandad löf- och barrskog, uppkommen efter förutgående skogseldar.
Å den s. k. Midsommarbrännan är tallen 40-årig, likaledes med inblandning
af björk.

Ill blocket, beläget öster och sydost om II blocket, innehåller
8,093.9 3 har skogsmark. Förutom nordöstra delen, hvars gräns i väster
bestämmes af Årån och som hufvudsakligen utgöres af mer eller mindre
kuperadt hedland, sönderskuret af ett i nordväst och sydost sig sträc -

146

Administra tion.

Historik.

kände myrkomplex, utgöres blocket af en i norr och söder gående höjdsträckning,
som i södra delen öfvergår till kalt fjäll. I öfrigt är jordmånen
i höj dlägena mycket grund och berggrunden går ofta i dagen.
Skogsbestånden, som å blocket mestadels bildas af tall, äro mycket ojämna,
ofta luckiga och glesa. Undantag härifrån gifvas dock. Unga och
medelålders bestånd med god slutenhet, uppkomna efter kalhuggning,
förekomma å blockets östligaste, mot Västerdalälfven gående del, äfvensom
å en del andra smärre trakter. Å den söder om norra Almsjön
belägna delen äro bestånden, som här utgöras af gammal skog, ytterst
söndertrasade och utglesnade. Försumpningar förekomma inom blockets
norra och mellersta delar i ganska stor utsträckning.

IV blocket innehåller 4,542.7 2 har och utgör besparingsskogens
sydvästra del mot Värmlands län. Blocket karakteriseras af ett mer
eller mindre kuperadt hedland, sönderskuret af talrika myrar, som å den
jämnare och lägre skogsmarken ofta bilda försumpningar. Skogsbestånden
bildas mestadels af tall samt dessutom af tall och gran af i allmänhet
medelåldriga och yngre, fullslutna bestånd. I blockets sydvästligaste
del förekommer gammal gran i ostsluttning, som till största delen
består af försumpade s. k. grankälar. I öfrigt förekommer gammal skog
af tall å en del mindre holmar samt såsom öfverståndare i ungskogsbestånden.

Allmänningens skötsel och vård handhafves af en styrelse, som
hos sig har anställd en ordinarie samt flera extra skogvaktare såsom
bevakare. Beträffande ingångna nyttjanderättsaftal står skogen dessutom
under allmän uppsikt och kontroll.

För förvaltning af Lima sockens skogsmedelsfond är särskildt
reglemente fastställdt den 28 mars 1873, hvaremot sådant saknas för
själfva skogsvården, då afverkningsrätten genom offentlig auktion den
16 mars 1872 blifvit på 50 år upplåten.

Transtrands besparingsskog.

Besparingsskogen är bildad genom afsättning af en tredjedel af
det enl. K. Br. den 8 april 1870 socknen tilldelade skogsanslag och
innehåller en areal af 24,861.08 har.

147

1 samma K. Br. är medgifvet upplåtelse från besparingsskogen
under en tid af 50 år af träd, som 17 till 20 fot från marken hålla 8
decimaltum. Upplåtelsen skedde den 16 mars 1872 genom offentlig
auktion inför Konungens Befallningshafvande; och indelades skogen för
denna försäljning i 4 stycken afverkningsblock, å hvilka virkestillgången
hvar för sig approximativt uppskattats i större och mindre sågtimmerträd
samt timmerämnen. Genom denna försäljning inflöt:

Från l:sta blocket.

För	större timmerträd ...........	........ kronor	109,353: —
3)	mindre d:o .............	........ 3)	158,550: —	samt
»	timmerämnen....................	........ 3)	180,646: —	365,000: —
	Från 2:dra blocket.
För	större timmerträd ............	........ kronor	72,900: —
)>	mindre d:o .............	........ ))	148,050: —	samt
»	timmerämnen...................	........ 3)	204,800: —	331,000: —
	Från 3:dje blocket.
För	större timmerträd ..........	....... kronor	116.100: —
»	mindre d:o ............	...... ))	100,170: —	samt
3)	timmerämnen...................	........ ))	135,200: —	469,000: —
	Från 4:de blocket.
För	större timmerträd ............	........ kronor	106,200: —
3)	mindre d:o .............	........ 3)	149,400: —	samt
))	timmerämnen......................	........ ))	153,600: —	464,000: —

Summa kronor 1,629,000: —

I blocket är beläget väster om Fuluälfven i socknens norra del och
gränsar mot Särna socken i väster samt innehåller en areal af 4,074.09
har. Skogsmarken närmast Fuluälfven består delvis af hedland, delvis
af något kuperad och stenbunden mark. Skogsbeståndet utgöres här
af medelåldrig tall med god föryngring. Därefter vidtager mera bergbunden
och starkt kuperad mark med äldre tallskog, delvis saknande
god föryngring. Inom vissa områden är föryngringen fullt nöjaktig.
Trakten har varit underkastad afverkning tvenne gånger, därvid alla
träd till kontraktsenliga dimensioner borthuggits. Växtligheten inom
kvarvarande bestånd är mycket god så att ännu en skörd af timmerträd

Allmän
beskrifning.

148

till fulla dimensioner torde kunna uttagas inom återstående, kontrakterade
afverknings tid. Stora trakter förekomma dessutom med fullsluten 80-å 100-årig tallskog, uppenbarligen vuxen efter föregående skogseldar.
Norr om s. k. Särkåsätern upp mot Särna sockens gräns sträcka sig
försumpade marker, bevuxna med gran och något tall. Här förekommer
äldre torrfuror, som, då man tager i betraktande den brandskada af
hvilken desamma bära märke samt åldern å efter branden nu uppvuxna
ungskogar, ådagalägger att träden torkat och kvarstått mer än en
mansålder. Å de försumpade markerna är där förekommande granskog
af föga värde samt företer svag växtlighet. Här torde ej heller kunna
påräknas återväxt, därest icke kraftiga åtgärder vidtagas för att minska
försumpningen, hvilket i någon män och utan allt för stora kostnader
låter sig göra genom att fördjupa eller upptaga tillräckliga aflopp för
vatten från myrarna samt upprensa bäckar för att hindra öfversvämningar.
Den redan förda kontraktsenliga dimensionsafverkningen synes
här ej hafva inverkat menligt på kvarvarande skogsbestånd, inom hvilka
växtligheten fortfarande är god. Ej heller förekommer såsom vanligt i
följd af allt för stor gles-ställning några aftorkade trakter. Måhända
har dock skogsbeståndets beskaffenhet vid de första afverkningarna ej
heller tillåtit så stark uthuggning. Ty ej obetydliga tillgångar afverkningsbara
träd förekomma ännu. Utan tvifvel är äfven orsaken till
detta gynnsamma förhållande att söka i skogsmarkens kraftiga och
växtliga beskaffenhet.

Invid Särkån och Höljan förekommer rätt mycket granskog, blandad
med något tall. I öfrigt utgöras skogsbestånden intill Särna sockens
gräns emot och österut från byn Hägnåsen af gammal gles gran- och
tallskog.

Föryngring saknas och marken har blifvit förvildad samt öfverdragen
af ett tjockt lager ljung och mossa. Här torde knappast återväxt
kunna förväntas genom naturlig föryngring. Å vissa åsar söder
om förenämnda vattendrag kvarstå hela skogshult, där nästan hvarje
träd innehåller afverknings bara dimensioner, hvarför man kan befara att
marken kan blifva nästan kal eller åtminstone blifva i saknad af goda
frö träd. En stor skogstrakt å båda sidor om vägen mellan Sörsjön och
Pannkölsätern hade vid slutet af 1890-talet härjats af våldsamma stormar,
som nödvändiggjorde en betydande afverkning. Här förekommer tämligen
gles och ojämn föryngring å det föga kuperade hedlandet med
stenbunden och mager jord. Längre ned blir marken däremot vida bättre
och af god växtlighet med stora vackra ungskogsbestånd, blandade med
timmerhult. Söderut i stormgatan äro förhållandena åter sämre med

149

kalor utan återväxt. Väster ut från dessa trakter möta äldre tallskogar,
men vid stora Höljån åter granbestånd, som icke synas utväxa till
gröfre dimensioner. Trakten mellan Stora och Lilla Höljån har att
uppvisa söndertrasade bestånd genom föregående afverkningar med dålig
gran och ännu kvarstående spridda tallträd. Granen synes ursprungligen
hafva utgjort underbestånd samt torde nu till ej ringa skada för den
stora skogstrakten komma att under återstående afverkningsperioder
förete svag växtlighet samt därjämte förhindra uppspirande af kraftig
föryngring. Söder om lilla Höljån fram emot Gårsiltjärn, där marken
är mera kuperad och stenbunden, blir skogsbeståndet något bättre med
större tillgång af talltimmer och där och hvar god föryngring. Söder
om dessa trakter anträffas stora brännor med 20—35-årig god återväxt,
hvarjämte skogsbeståndet i öfrigt är något yngre än å här ofvan beskrifna
närmast angränsande trakt.

Intill Grunderkälen på dess västra sida är marken försumpad och
skogen halftorr. Den norra delen af blocket företer bilden af en helt
och hållet afverkad skog, som för framtiden bör under många år fredas
för all afverkning och kultiveras. Å sidosluttningarne af Hajfjällen, så
långt trädvegetationen sträcker sig, förekomma glesa kort växta bestånd
utan återväxt.

II blocket, beläget i socknens norra och östligaste del mot Särna
och Ålfdalens socknar, omfattar en areal af 4,399.17 har produktiv mark
och bildar en 2.2 mil lång ägofigur, sträckande sig från Husvallgölen i
norr till Horrmundsvallsåns inflöde i Fuluälfven i söder. Marken består
af ett i norr och söder genom myrsträckningar sönderskuret, dels kuperadt,
dels torrt och jämnt hedland. Skogsbestånden bildas mestadels
af ung och medelålders tall, som i jämna lägen upptaga den öfvervägande
arealen och förete fullslutna bestånd. I de norra, kuperade
spridda öfverståndare, hvilka i allmänhet på grund af ålder och barrfattigdom
äro odugliga som fröträd, dels medelslutna unga och medelålders
bestånd med enstaka öfverståndare. Gamla träd förekomma
sparsamt i mindre skogsholmar samt äfven något i de jämnare hedlanden,
men äro där i allmänhet mycket glesa och odugliga. Föryngring saknas
här helt och hållet. Från norra delen öfvergår skogen till ett vackert,
slutet ungskogsbestånd. Södra delen omfattar den så kallade Horrmundsåsen,
som är högst i norr, men småningom sänker sig ned mot Fuluälfven
strax intill Horrmundsvallsåns inflöde. Ostsluttningen af omförmälda
ås, som ligger inom blocket, är med få undantag beväxt med
gran i gamla äfvensom till någon del yngre bestånd af växlande slutenhet

150

från fullslutna och af god växtlighet till genom afverkningar söndertrasade
och utglesnade.

I en del sankare lägen och dalgångar förekommer granen i mycket
gamla bestånd af usel form och växtlighet. I öster öfvergår Horrmundsåsen
till stenbunden, svagt sluttande, torr och mager tallhed med mycket
ojämna bestånd af dels ung och medelålders skog under medelmåttig
slutenhetsgrad, dels gamla glesa, nästan utdöende bestånd, genom hvilka
föryngring på grund af deras ålder icke kan erhållas. De delar af
blocket, som ligga väster om Horrmundsåsen, äro beväxta med omkring
120-årig, sluten tall med underväxt af gran, längst i väster mot Fuluälfven
öfvergående till ungskog.

Inom norra delen af blocket förekommer, utom kontrakterade
dimensioner, föga afverkningsbar skog, mera dock i södra delen, mest
bestående af gran.

III ilocket. Beläget söder om föregående-, innehåller en areal af
3,630.8 6 har produktiv mark. Blocket karakteriseras af eu i nordost
och sydost gående höjdsträckning Hambran eller Hammaren, som i ostsluttningen
är beväxt med gammal och medelåldrig gran i ganska
jämna bestånd.

Höjdplatåen är beväxt med öfvervägande gran i gamla bestånd
men dessutom till en obetydlig del äfven af ren tall. Jordmån grund
med berggrund stundom i dagen. Västsluttningen företer samma skogstyp
som höjdplatåen och är mycket försumpad. Tallen har genom de
öfvergångna dimensionsafverkningarne uthuggits, och det kvarvarande
granbeståndet är söndertrasadt. Öster om Hambran förekomma stora
myrtrakter med mindre skogsåsar, beväxta med gammal gles tall utan
föryngring. Marken ofta försumpad. Väster om Hambran anträffas ett
delvis kuperadt och torrt hedland, beväxt med ojämna ungskogar af
tall med spridda öfverståndare.

I de bättre granbestånden torde kunna befaras att kontrakterade
afverkningar skola väsentligt skada och försämra skogens nuvarande
utseende samt förorsaka grantorka.

IV ilocket. Beläget söder om föregående innehåller 564.9 0 har
produktiv mark och företer ungefärligen samma typ som detta, såväl
beträffande mark som bevuxenhet. I västsluttningarne af blocket äro
försumpningarne mera vidt omfattande och beståndet utdöende.

Den del, som gränsar mot Ålfdalens socken, utgöres af ett torrt
och magert af myrar sönderskuret hedland, beväxt med mycket ojämna
och luckiga ungskogsbestånd af tall, uppkomna efter öfvergångna skogseldar.

151

Inom blocket förekomma icke obetydliga arealer beväxta med
mycket gles gran med afslutad tillväxt, utgörande under- eller mellanbestånd
i blandskog, där tallen, som utgjort bufvudbeståndet, blifvit
uttagen; och äro dessa närmast att hänföra till kalmark, där föryngring
icke utan kultur torde kunna vara att påräkna.

Hvad som i sådant afseende anförts vid Lima allmänning gäller Adminittraäfven
för Transtrand. tion -

Yenjans besparingsskogar.

År 1855 och 1857 hade från skifteslagen inom norra Venjan
upplåtelse gjorts under 50 år till Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag
af alla träd, som 10 alnar från roten hölle 12 verktum och därutöfver
i diameter samt ungefär samtidigt genom flere aftal af skifteslagen
i södra Venjan till Korsnäs sågverksaktiebolag sådan upplåtelse
till alla träd, som vid samma höjd hölle minst 10 verktum i diameter;
och hade Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 9 november 1861 medgifvit,
att hela det inom Venjans socken befintliga skogsområde finge
på hemmanen fördelas i enlighet med de i nådiga brefvet den 25 oktober
1826 stadgade grunder under villkor bland annat, att någon vidsträcktare
afverkningsrätt utöfver hvad redan blifvit öfverenskommet icke finge
af socknemännen upplåtas, föreskrifvit, att en tredjedel af den köpeskilling,
som genom de ingångna köpeafhandlingarna betingats, skulle
afsättas till en för socknen gemensam besparingsfond under länsstyrelsens
vård och kontroll; samt att efter utgången af den 50-åriga arrendetiden
åtgärder till förändring i dispositionsrätten öfver skogsmarken
skulle vidtagas i ändamål att åt socknemännen bereda gemensam fördel
af skogens afkastning.

Till de i K. Br. den 9 november 1861 gifna bestämmelser
angående afverkningsrätts upplåtelse har, uppå underdånig ansökan af
skifteslag inom Norra Venjan att få från sina skogar göra upplåtelser
till enahanda dimension som vore skifteslag inom Södra Venjan medgifvet
eller träd, som vid 10 alnar från roten hålla minst 10 verktum,
sådant tillstånd lämnats. Vidare har Kungl. Maj:t genom särskilda
nådiga bref den 5 juni 1874 och den 18 augusti 1882 medgifvit ytterligare
rätt att å Venjans sockens skogar äfven får efter vederbörande

152

Allmän

betkrifning.

jägmästares utsyning till försäljning uttagas lägre dimensioner af skadade
och undertryckta träd, som icke kunna utväxa till timmerdimension,
under förbehåll att i enlighet med stadgandet i ofvan omförmälda bref
af 1861 en tredjedel af köpeskillingen afsattes till socknens besparingsfond.
Dessutom medgifver nådiga brefvet 8 februari 1884 socknemännen
rätt att efter utsyning å socknens skogar till laggved afverka
timmer af mindre dimensioner än som blifvit genom 50-årig afverkningsrätt
försålda.

På grund af särskild underdånig ansökan har Kungl. Maj:t sedermera
genom nådigt bref den 8 juni 1894 förklarat, att därest från skifteslag
inom Venjans socken en tredjedel af skifteslagets hela afrösningsjord
efter uppskattning aflämnas lagligen utbruten till nu under allmän
vård ställd och i ett sammanhang belägen besparingsskog, jordägare
inom sådant skifteslag äga att, såvidt annans rätt därigenom icke förnärmas
och därest icke genom lag annorlunda är eller varder bestämdt
fritt förfoga öfver återstående två tredjedelar af afrösningsjorden med
därå växande skog och att behållna af kastningen af sålunda tillkommen
besparingsskog skall, intill dess annorlunda kan varda förordnadt, användas
på samma sätt som räntan af socknens besparingsfond. I öfverensstämmelse
härmed har enligt Konungens befallningshafvandes i Stora
Kopparbergs län förordnande den 1 maj 1862 genom sådan markafsöndring
från Kjettbo bys, Landbobyns, Gäfvunda och Finngrufvans byar
samt Johannesholms bruk särskilda besparingsskogar bildats, och äro
nu samtliga dessa besparingsskogar inom södra Venjan vederbörligen
aflämnade och ställda under jägmästares uppsikt och kontroll, hvaremot
sådant aflämnande från skifteslagen inom norra Venjan ännu icke skett.

Södra Venjan.

Johannesholms bruks besparingsskog

utgör en areal af 2,271 tunnland och 9 kappland skogsmark, 153 tunnland
och 6 kappland myrslog, 192 tunnland och 30 kappland berg och
mossar samt 322 tunnland och 7 kappland vatten eller tillsammans
2,939 tunnland 20 kappland. Skogen gränsar i norr till Mora socken
och är belägen på båda sidor Venjansjön.

Trakten öster om sjön utgöres af god skogsmark beväxt med medelålders
tall i slutna bestånd af god växtlighet, uppkomna efter trakthuggning
under förra hälften af 1800-talet.

153

Af trakten väster om sjön är östra delen närmast att jämföra med
den öster om sjön belägna, hvaremot västligaste tredjedelen utgöres af
mager tallhed, beväxt med ung och medelålders tallskog med spridda
öfverståndare af tall. Slutenheten i allmänhet nöjaktig dock något ojämn.

Mellanliggande trakten, omfattande omkring 340 tunnland, utgöres
af ett flackt mot norr svagt lutande, försumpadt land, där markbetäckningen
utgöres af öfver fotstjockt Sphagnumlager, beväxt med gammal
till största delen numera utdöd tallskog.

Någon föryngring förekommer ej här och är utan föregående torrläggning
och kultur omöjliggjord.

Lanclbolyns besparing sskog

omfattar en sammanlagd areal af 2,285 tunnland 1 kappland. Östra delen
upptagande ungefärligen halfva skogens areal och utgöres af ljungbeväxt
kuperad tallhed, beväxt med mestadels ung och något medelålders tall
med spridda öfverståndare. Bestånden ojämna från fullslutna till glesa.
Föryngringen i allmänhet nöjaktig. Mellersta delen af skogen utgöres
af ett af myrar sönderskuret bälte, beväxt med dels gammal tall och
något gran, dels gammal gran utan föryngring. Marken i de egentliga
granbestånden vattensjuk på grund af ofvanför liggande myrar.

Längst i väster öfvergår marken till hedland, beväxt med omväxlande
medelålders, jämnslutna och äldre, glesa bestånd af tall med
ojämn föryngring.

Kjättbo besparingsskog. «

Sammanlagda arealen uppgår till 6,781 tunnland 10 kappland, däraf
5,480 tunnland 31 kappland skogsmark. I sydöstra delen af skogen,
där den största sammanhängande skogsmarken förekommer, är densamma
dels försumpad dels under försumpning, och uppskattas denna
trakt till omkring 1,000 tunnland. Bestånden bildas här af gammal
skog af ren gran, tall och gran i blandning samt ren tall. Granen
är i allmänhet oväxtlig samt tallen, där den förekommer i rena bestånd,
på stora sträckor redan utdöd.

I öfrigt består skogen af ett i allmänhet jämnt och af i norr och
söder gående myrsträckningar sönderskuret land, mer eller mindre stenbundet
samt beväxt med gammal, medelsluten eller gles skog af tall,
någon gång i blandning med gran samt utan föryngring. Ung och
medelålders skog förekommer på några holmar i norra delen af skogen.

154

Gäfvunda besparingsskog.

Enligt K. Br. den 20 juli 1900 förlagd i två skiften, det
ena omfattande Myckelåsens fäbodeskog samt det andra en del af skifteslagets
utskog, innehåller en sammanlagd areal af 2,722 tunnland 1
kappland.

Å Myckelåsens fäbodeskogar utgöres östra hälften hufvudsakligen
af ett jämnt, något stenbundet hedland, beväxt med ung och medelålders
tall i jämna och slutna bestånd.

I norra delen af skogen förekommer icke obetydliga försumpningar,
där bestånden bildas af gammal mycket gles tall med ingen eller obetydlig
föryngring. Västra hälften af skogen företer en del olikheter.

Kuperade, ljungbeväxta tallhedar omväxla med jämnare lägen,
bevuxna med dels tall dels gran blandad med något tall. Bestånden äro
här medelåldriga eller icke allt för gamla samt i allmänhet af nöjaktig
slutenhet. Undantag härifrån finnas å mindre trakter af hedlandstyp,
där bestånden genom öfvergångna dimensionsafverkningar blifvit för
mycket utglesnade.

Å den till utskogen förlagda delen af besparingsskogen bildas
bestånden af medelålders eller gammal tall i medelslutna eller glesa
bestånd med obetydlig föryngring.

Finngrufvans besparingsskog

omfattar 1,215 tunnland 14 kappland skogsmark samt 73 tunnland 16
kappland impedimenter eller tillsammans 1,288 tunnland 30 kappland.
Marken, som bildar en svag ostlutning mot Vanån, är i västra delen
något kuperad samt öfvergår i öster till ett jämnt, torrt hedland. Bestånden
bildas mestadels af ren tall samt dessutom af gran i blandning med
tall i västra delen af skogen, där äfven mindre bestånd af enbart gran
förefinnes. Slutenhetsgraden utan undantag god. Bestånden medelåldriga.

Norra Yenjan.

Inom Norra Venjan förekommer besparingsskogen till Stutt, Knås,
Västbygge och Tibergets skifteslag. Dessa besparingsskogar hafva helt
nyligen utbrutits, men är ej kändt huruvida dessa förrättningar vunnit
laga kraft. Af dessa besparingsskogar ligga Knås och Västbygge i ett

155

sammanhang, Statt längst norr i socken på båda sidor Vanån, väster
därom Knås mot Lima socken, samt söder om Knås Västbygge äfvenledes
mot Lima socken i väster samt i söder begränsad af Malungs
socken.

Stutts besparingsskog.

Det s. k. stora skogsskiftet består af låga skogsåsar omväxlande
med mossar, slåttermyrar och kölmarker. Skogen utgöres hufvudsakligen
af äldre tall med blandning af gran, den senare öfvervägande
å trakterna belägna intill de mindre vattendrag, som mångenstädes
genomflyta marken, och orsaka vidsträckta försumpningar genom bristande
aflopp. Den dimensionsafverkning, som här delvis blifvit förd, har mera
varit till skada än gagn i det att bestånden allenast utglesnats utan
att främja eller möjliggöra någon föryngring, hvarjämte därvid den
värderika tallskogen isynnerhet utgallrats. Vissa mindre åsar, där föryngringen
är god, utgöra dock härifrån undantag. Skiftet från Vanån
upp mot Spjuttjäls fäbodar utgör en hög stenbunden ås med hedland
närmast intill ådalen. Bevuxenheten utgör å hedlanden ung tall, å
mellersta delen äldre tall samt å höjden öfvervägande gran blandad med
något tall. Här förekommer äfven stora trakter urskog, som är uttorkad,
och synes densamma böra omedelbart försäljas medan den har något
värde. Då här är fråga om torrgran kan annars befaras att densamma
snart stormfälles.

Knås besparingsskog.

Marken i norra delen består till största delen af hedlandstyp, jämn,
sönderskuren af i norr och söder gående myrsträckningar. Försumpningar
af stor utsträckning. Bestånden bildas i regeln af gammal gles
tall utan föryngring. Längst i norr utgöres bestånden af ungtall i
någorlunda slutna bestånd, som det synes uppkomna efter öfvergångna
skogseldar. Mot södra delen af skogen försvinner tallen och ersättes
då af gran i gamla bestånd. Denna gran är dock icke primär utan
återstoden af ett biandskogsbestånd, där tallen genom de öfvergångna
dimensionsafverkningarne blifvit utfälld.

Denna senare skogstyp karakteriserar också i hufvudsak den söder
om liggande

156

Administra tion.

Historik,

Västbygge besparingsskog.

Bestånden äro ojämna och med få undantag af dålig växtlighet,
där tallen ännu förekommer på några smärre ställen såsom beståndsbildande,
exempelvis i trakten af fäbodställena Lejden samt Hållan, där
densamma är gles; och förekommer här ingen eller föga föryngring.

Tibergets besparingsskog,

den minsta af dem i norra Venjan, kan i få ord betecknas såsom ett
mot öster svagt och jämnt sluttande, försumpadt eller under försumpning
varande magert hedland, där den ursprungliga markbetäckningen, ljung,
delvis ersatts af sphagnum, carex äfvensom öfriga försumpningsväxter.
Beståndet bildas af ren tall af dålig växtform, som till följd af försumpningen
delvis är utdödt.

Interimsallmänningsstyrelse, som hos sig har anställde 2 bevakare,
en för norra och en för södra Venjan. Dessutom stå skogarna beträffande
ingångna upplåtelser under allmän uppsikt och kontroll.

Envikens häradsallmänning.

Envikens häradsallmänning, 2,171.41 har produktiv skogsmark samt
346.6 8 har impediment äges af Svärdsjö och Envikens socknar gemensamt
efter hvars och ens jordetal med undantag för Rupptjärns och
Risets samt Ramsnäs skifteslag, hvilka icke hafva del i allmänningen.

För allmänningen fastställdes den 3 november 1869 hushållningsplan
att gälla till 1889 och skulle enligt fastställelseresolutionen under
indelningsperiodens fem första år afverkas genom beredningshuggning
bjälk- och sågtimmerträd, hvilka 24 fot från marken hölle 9 decimaltum
och däröfver, hvarefter afverkning af torrskog samt upprensning
af vindfällen och skatar efter föregående timmerafverkning skulle äga
rum till kolning. — Sedermera har revision af denna hushållningsplan
verkställts och af Kungl. Domänstyrelsen den 31 augusti 1889 fastställts
till efterrättelse under 20 år från 1 januari 1889; och utgör
årliga ordinarie afverkningsbeloppet enligt denna plan 1,606 timmerträd
att uttagas genom timmerblädning, hvarförutom genom extra afverkning
skall uttagas 5,240 skadade timmerträd äfvensom vindfälld och torr skog.

157

Allmänningen, som bildar en regelbunden fyrsidig figur, delas
genom den i öster och väster gående flott-leden Vallarsån i tvenne delar.

Norra delen omfattar trenne i norr och söder gående, skarpt markerade
höjdsträckningar, från väster till öster: Lamsberget, lorraksberget
och Ickarberget. Bevuxenheten god. Det härskande trädslaget
utgöres af tall i unga och medelålders bestånd ofta med inblandning
af björk. I Lamberget bildas bestånden till väsentlig del af björk med
inblandning af tall i medelåldriga bestånd af utmärkt växtlighet och
slutenhet. Gammal skog saknas nästan. Torrskog förekommer å mindre
trakter rikligt. Naturlig föryngring förefinnes i regel å de trakter som
förut af timmerhygge öfvergåtts och kan densamma anses nöjaktig.

Sydväst om s. k. Björneberg, där marken är starkt stenbunden
och delvis grytig, förekommer gammal timmerskog af gran och tall
med inblandning af yngre och medelåldriga trädgrupper äfven af björk.
I sydöstra trakten utgöres beståndet af gammal tall af synnerligt god
och värdefull beskaffenhet. Mellan Stora och Lilla Björnebergen finnes
en rätt stor trakt beväxt med medelåldrig vacker och växtlig tallskog.
På gränsen mot Öfvertängens by ofvan Lyfsbäcken vidtager bergsbunden
och grytig mark beväxt med tallskog af blandade åldrar. Någon
mindre del af marken brandskadades år 1902. Åfven å dessa trakter
af allmänningen gäller såsom allmänneligt omdöme beträffande skogsföryngringen
att densamma är nöjaktig, men torde dock kraftig markberedning
vid inträffande fröår i hög grad befrämja något tätare ungskogar,
som för höjande af framtida af kastning synas önskliga.

Skötsel och bevakning handhafves af en allmänningsstyrelse under
kontroll af skogsstaten och finnes för allmänningen reglemente af kungl.
befallningshafvande i Kopparbergs län fastställdt den 18 juli 18/0, däraf
dess 6 § tillädes den 12 juli 1884 af samma myndighet. För bevakningen
är en skogvaktare anställd.

Allmän

beskrifning.

Adminiitra tion.

158

Hittorik.

Svärdsjö häradsallmänning.

Svärdsjö häradsallmänning 4,185.8 8 har produktiv skogsmark samt
1,905.41 har impediment eller tillsammans 6,091.2 9 har, förutom 603
har inägor äges af Svärdsjö och En vikens socknemän gemensamt efter
hvars och ens jordetal med undantag af Rupptjärns och Risets samt
Ramsnäs skifteslag, livilka icke hafva i allmänningen del.

Den 3 november 1868 fastställdes för allmänningen hushållningsplan
att gälla till 1889 och skulle enligt fastställelseresolutionen under
indelningsperiodens fem första år afverkas 117,519 st. bjälkar och
sågtimmerträd, dock icke af lägre dimension än 9 decimaltum 24 fot
från marken, hvarefter afverkning af torrskog samt upprensning af
vindfallen och skatar efter föregående timmerafverkning skulle äga rum
till kolning. Genom kungl. skogsstyrelsens resolution den 4 december
1871 har emellertid denna afverkning så utsträckts att samtliga bjälkoch
sågtimmerträd af ofvan angifna dimension finge uttagas äfven om
beräknade antalet 117,519 skulle öfverskridas.

Utom dessa afverkningar hafva enligt innehållet i omförmälda
resolution af 1868 till flottledsbyggnader såväl inom som utom allmänningen
afverkats betydande kvantiteter, bland annat enligt allmänningens
styrelseprotokoll den 12 september 1871 15,000 träd intill 7 v. t. 40 fot
från marken förutom virke, som skadats genom öfvergångna skogseldar.

Den 30 december 1889 fastställdes af kungl. domänstyrelsen en
upprättad ny hushållningsplan för allmänningen att gälla 20 år från
1 januari 1889, därvid skogsbrukssättet ändrades från förut tillämpad
timmerblädning till trakthuggning. Enligt den sålunda fastställda husfa
ållningsplanen utgör årliga ordinarie afverkningsbeloppet från allmänningen
i 7 indelade afverkningsblock sammanlagdt 3,900.9 kbm., hvarförutom
under indelningsperioden genom extra afverkning finge uttagas
6,791 kbm.

Enligt för 5-årsperioden 1889—1894 verkställd utredning öfver
afverkningar och skogsodlingar jämförda med bestämmelserna i fastställd
hushållningsplan har under denna tiden öfverafverkning ägt rum af
2,350.5 kbm. förutom 1,227 st. timmerträd utan angifven kubikmassa
samt föreskrifna kulturer eftersatts för beräknade 2,526.50 kr. På grund
häraf har emellertid vidräkningar ägt rum så att missförhållandena i
detta afseende delvis rättats.

159

I blocket. Bestånden bildas i allmänhet af gammal gran med
någon inblandning af tall, genom föregående blädningar utglesnade och
luckiga bestånd. Ungskogsbestånd förekomma i östra delen af blocket
i blandning med björk och något asp äfvensom å skogsodlade hyggen,
och äro dessa i allmänhet vackra. Å blocket liafva skogsodlingar följt
afverkningarna så att samtliga hyggen vid besiktningen befunnits skogsodlade.

II blocket. Här anmärkes att 13 årshyggen å hyggesföljden B
skogsodlats, 9 å hyggesföljden C och A hvarför å dessa återstå 4 hyggen
å hvardera såsom saknande återväxt. 7 årshyggen hafva kvarlämnats
oafverkade såsom ersättning för de betydande rensningshuggningarna
af vindfällen och torrskog, hvilka måste företagas öfverallt inom perioden.
Härigenom har skogstillgången nedgått betydligt utöfver uppskattad
kubikmassa, hvarjämte äfven skogsbestånden utglesnats. Vid en blifvande
revision torde tillbörlig uppmärksamhet å dessa förhållanden fästas samt
årsafverkningen minskas, där så kräfves nödigt.

III blocket. Bestånden lika med å l:a blocket. Växtligheten i
allmänhet dålig, af periodens årshyggen äro de 9 första skogsodlade,
hvaraf resultatet är medelmåttigt eller därunder, beroende på markens
beskaffenhet.

IV blocket. Hyggesföljderna A och B.

Det härskande trädslaget utgöres af gran i gamla bestånd med
någon inblandning af tall. Rena tallbestånd förekomma i mindre utsträckning.
Granbestånden medelslutna eller därunder och af degenererad
typ. Västra delen af blocket är beväxt med medelålders tall i god
växtlighet och slutenhet, dessutom något gran med inblandning af löf.
Af indelningsperiodens årshyggen äro 13 st. afverkade, men intet skogsodladt.

V blocket. Skogen bildas af öfvervägande gran med något tall
i gamla och glesa bestånd. Skogstyp lika med å föregående block. —
Af indelningsperiodens årshyggen äro 13 afverkade samt de 6 första
skogsodlade. De verkställda skogsodlingarna hafva icke så väl lyckats,
hvilket torde kunna tillskrifvas markens inom hyggena sidländta och
syrliga läge.

VI blocket. På gränsen mot Gäfleborgs län förekommer inom
detta block en stor trakt beväxt med tallungskog med någon inblandning
af asp. Den äldre skogen utgöres öfvervägande af gles tall. Å inre
trakter förekommer god föryngring. Å hyggesföljden A omfattar skogsodlingen
nu 13 år och följer således föreskrifterna uti gällande lius -

Allmän

betkrifning.

160

hållningsplan. Inom hyggesföljden B undergår marken nu rensning
och beredning för sådd nästa vår.

VII blocket. Afven härstädes hafva afverkningarna omfattat något
olika kubikmassa än hushållningsplanen föreskrifver, bvarjämte föryngring
saknas å vissa trakter. Bevuxenbeten omväxlande tall och gran
med någon inblandning af löfskog. Markläget kuperadt men skogsjorden
i allmänhet god och växtlig.

Det synes bufvudsakligast vara under senare tider som någon
större omvårdnad ägnats åt dessa betydande och värdefulla skogsmarker,
som nu ytterligare kräfva arbete för att kunna frambringa ökad afkastning.

Administrationen är densamma som för Envikens häradsallmänning.

•*

Transumt af Konungens befallningshafvandes i Kopparbergs län
femårsberättelse för åren 1901 — 1905.

Förutom de i föregående femårsberättelser omnämnda sockenallmänningar
eller besparingsskogar äro att omförmäla de på senare tider
tillkomna dylika skogar inom Vänj ans socken. Sedan nämligen genom
nådigt bref den 8 juni 1894 förklarats, att, därest från skifteslag inom
denna socken en tredjedel af skifteslagets hela afrösningsjord efter uppskattning
aflämnades lagligen utbruten till en under allmän vård ställd
och i ett sammanhang belägen besparingsskog, jordägarne inom sådant
skifteslag skulle äga att, såvidt annans rätt därigenom icke förnärmades,
och därest icke genom lag annorlunda vore eller blefve bestämdt, fritt
förfoga öfver återstående två tredjedelar af afrösningsjorden med därå
växande skog, hafva jordägarne i åtskilliga skifteslag till besparingsskog
öfverlämnat för sådant ändamål utbrutna delar af skifteslagens
afrösningsjord. I anledning häraf har Kungl. Domänstyrelsen, med tilllämpning
af 14 § 2 mom. af gällande instruktion för skogsstaten af den
29 november 1889 och nådiga brefvet den 9 november 1861 angående
Vänjans sockens skogsafvittring, genom särskilda beslut förordnat jägmästaren
i Österdalarnes revir att taga flera skogsområden, såsom lagligen
utbrutna besparingsskogar under uppsikt och kontroll, nämligen
den 16 november 1896 Kjettbo och Landbobyns besparingsskogar, den
25 januari 1904 Gäfvunda besparingsskog, den 31 maj samma år Finngrufvans
besparingsskog, den 2 augusti 1904 Johannisholms bruks
skifteslags besparingsskog och den 26 maj 1905 Öje byamäns besparingsskog.
Flera skogsområden hafva till besparingsskogar utbrutits, men
icke förr än efter femårsperiodens utgång blifvit såsom dylika ställda
under allmän uppsikt.

Om besparingsskogarnas inom länet tillstånd har, i anledning af

162

väckt fråga om ändrade lagbestämmelser rörande dylika skogar, undersökning
blifvit under perioden verkställd genom Kungl. Domänstyrelsens
försorg. De öfver denna undersökning upprättade instrument utvisa
hufvudsakligen följande.

Orsa sockens besparing sskog, bildad enligt bestämmelserna i nådiga
brefvet den 19 september 1879, innehåller 69,258.6 6 hektar, däraf
28,356.7 9 hektar inom Orsa socken och 40,901.87 hektar inom Hamra
kapellag af Gäfleborgs län. Enligt under utarbetning varande förslag
till skogshushållningsplan för skogen utgöres häraf 52,468.7 9 hektar af
skogbeväxt mark, 1,142.10 hektar af kalmark samt återstoden impedimenter.
Skogen är indelad i 76 block, hvilka till sina gränser bestämts
med hänsyn till läge och virkestillgång vid den uppskattning för försäljning,
som i slutet af 1880-talet å skogen verkställdes.

Från samtliga dessa block hafva virkesförsäljningar en eller flera
gånger skett efter i hufvudsak följande grunder. Å de block, som
hafva sitt läge i Voxna älfs ådal (nris 1—7, 9, 52, 54 och 56) äro
försålda alla träd, som fem fot från marken hålla 13 eng. tum och däröfver
samt å öfriga block alla träd, som vid samma mätningshöjd hålla
14 eng. tum och däröfver med undantag för blocket n:o 75, inom
hvilket besparing af gröfre dimensioner för socknens möjliga behof
finnes gjord. Sedermera hafva å blocken nris 1—6, 8, 9, 36—38, 41,
42, 45, 46, 48, 51—56, 58—70, 72—76 rensningshuggning af skadade,
undertryckta, ej tillväxande samt torra träd verkställts intill 9 eng. tum
vid brösthöjd för tall, 10 eng. tum för gran samt 11 eng. tum för
torrträd. Från skogens utbrytning, den 20 mars 1884, till och med
1903 års utgång hade afverkats genom förstnämnda dimensionsafverkning
intill 13 eng. tum vid brösthöjd 357,131 och intill 14 eng. tum
1,807,032 träd samt genom rensningshuggning 571,638 träd, eller tillsammans
2,735,801 växande träd samt därjämte 413,141 torra träd från
och med 11 tum vid brösthöjd eller på hela besparingsskogen 3,148,942
stammar.

Om flera af blocken anmärkes, att afverkningarna synas i allmänhet
för hårdt förda. Genom den af afverkningarna åstadkomna
glesställningen hafva stormar och insekthärjningar så godt som totalt
ramponerat granbestånden, hvilka, hvad ståndskogen beträffar, voro
nästan torra. Föryngring uppgifves i allmänhet icke nöjaktig. Om ett
och annat block fälles dock omdömet, att tillståndet i allmänhet varit
godt och naturliga föryngringen nöjaktig.

Denna besparingsskog har under perioden, nämligen i Juni 1905,
besökts af Generaldirektören och Chefen för Domänstyrelsen, hvilken

163

i protokollet öfver sin ämbetsresa om skogen bekräftar förut anförda
allmänna omdöme. Han yttrar nämligen:

»Granbestånden voro i allmänhet genom de öfvergångna dimensionsafverkningama
och därefter företagna s. k. rensningshuggningama ramponerade,
hvarjämte grantorka i myckenhet förekom. Inom de rena
tallbestånden hade afverkningarna likaledes förts så hårdt, att nödiga
fröträd för föryngring icke alltid förefanns, hvarför kraftiga åtgärder
omedelbart erfordrades för ändring af nu rådande förhållanden, såväl
genom markberedning, direkta kulturer och torrläggning af under försumpning
varande skogsmark, som genom tillvaratagande af öfverallt
kvarliggande affall äfvensom förefintlig torrskog, hvarför emellertid den
.nu befintliga bevakarepersonalen vore allt för otillräcklig.»

Af Ålfdalens sockens besparing sskog, som enligt nådiga brefvet den
3 september 1885 afsatts och innehåller sammanlagdt 54,191.50 hektar,
utgör 41,187.2 5 hektar ren skogsmark. Denna skog är förlagd på tre skilda
ställen. Efter läget benämnas de olika delarna Östra besparingsskogen,
Västra besparingsskogen och Tvåråbergsskogen. Vid år 1888 verkställd
uppskattning och värdering af timmer tillgången indelades besparingsskogen
i 67 afverknings- eller försäljningsblock med tillsammans 1,557,700
träd 13 eng. tum vid brösthöjd och däröfver med ett beräknadt nettovärde
af 6,051,670 kronor. Samtliga dessa block, med undantag af nris 44,
48 och 49 med därå uppskattade träd af nämnda dimensioner, eller
1,536,465 träd, hafva af länsstyrelsen försålts för 6,070,467 kronor.
Sedermera hafva efter s. k. rensningshuggningar försålts 576,459 träd
under 13 eng. tum vid brösthöjd, 74,354 timmerdugliga torrfuror, 249,470
andra torra träd, 16,528 timmerdugliga vindfällen och 199,078 kubikmeter
kol- och pappersved, för ett sammanlagdt belopp af 325,928
kronor 54 öre, hvarjämte mindre underhandsförsäljningar, hufvudsakligen
af vindfällen och torrskog, verkställts med en sammanlagd försäljningssumma
af 48,871 kronor 29 öre. Försäljningssumman för samtliga afverkningar
uppgår sålunda till sammanlagdt 6,445,266 kronor 83 öre.

A Tvåråbergsskogen, omfattande blocken n:o 1—9, utgöras bestånden
nästan uteslutande af tall i gamla, men därjämte äfven i unga
bestånd. Medelåldersbestånd äro däremot mindre representerade. Slutenheten
är såväl inom yngre som äldre bestånden god, om ock något
växlande.

Västra besparingsskogen, omfattande blocken nris 10—53, utgör
den största sammanhängande komplexen. Marken utgöres till öfvervägande
del af mer eller mindre kuperadt, stenbundet hedland med skogsbestånd
af tall. Endast väster om Vanån (blocken nris 19—24) samt i sko -

164

gens sydöstra del (blocken nris 29, 31) förekommer gran såsom bildande
rena bestånd af någon betydelse. Skogsbeståndens slutenhetsgrad
är mycket växlande; bestånd finnas alltifrån fullslutna till sådana,
hvilka genom afverkningarna förvandlats till för föryngring för närvarande
icke mottagliga kalmarker. Särskilt bvad trakten väster om Vanån
beträffar, hafva afverkningarna till den lägre dimensionen utförts på ett
för föryngringen ofördelaktigt sätt. Här befintliga granbestånd, som hafva
en icke obetydlig utsträckning, äro genom de öfvergångna afverkningarna
så godt som spolierade. Den företagna försäljningen af alla timmerträd
på en gång och i allt för stor utsträckning har beröfvat skogen alla
gröfre träd, hvarjämte ingen hänsyn tagits till förhållanden, som utöfva
inflytande på beståndsvården och på möjlighet att sedermera fördelaktigt
afyttra äfven mindre virkessortiment, hvilka på grund af afslutad tillväxt
eller skada böra borttagas. Men dessutom hafva ytterligare företagna
s. k. rensnings- och beredningshuggningar än mera skadat och
utglesnat bestånden, inom hvilka inga afsevärda arbeten till främjande
af återväxt blifvit utförda. Då sålunda ingen hänsyn tagits till uthållig
timmerafkastning från dessa skogar, hvilka genom både sitt läge och
skogsmarkens beskaffenhet härtill varit i synnerligt hög grad ägnade,
samt äfven försäljning af andra skogseffekter företagits i stor utsträckning,
är uppenbart att öfverafverkning här föreligger.

Östra besparingsskogen omfattar blocken nris 54—67, af hvilka
de fyra första äro belägna på östra sidan af Rotälfven och de öfriga
å västra sidan. Å blocken öster om Rotälfven bildas bestånden i allmänhet
af gammal tall, i de nedre lägena äfven medelålders med slutenheten
växlande från medelmåttig till mycket gles. I höj dlägena hafva
afverkningarna utförts så hårdt, att marken i det närmaste kallagts,
och nödiga betingelser för naturlig föryngring saknas. De afverkade
bestånden synas här hafva varit mycket grofstammiga, hvadan det
nuvarande tillståndet torde till största delen vara att tillskrifva de först
öfvergångna dimensionsafverkningarna. Den å västra sidan af Rotälfven
belägna delen af skogen med undantag af block 58, beläget å näset
mellan Rotälfven och Aspvasslan samt bevuxet med yngre och medelålders
tall af i allmänhet nöjaktig slutenhet, bildar en tämligen skarp
ostlutning. Bestånden bildas här af dels tall dels ren gran. Inom
båda äro afverkningarna hårdt utförda, och framgår med all tydlighet,
att de här verkställda s. k. föryngringshuggningarna endast varit en
afverkning med nedsatt dimension. Härtill kommer att efter afverkningarna
inträffad torka inom granbestånden orsakat, att icke obetydliga kalmarker
nu äro till finnandes.

165

Särna besparing sskog, tillkommen enligt nådiga brefvet den 27 juni
1879, utgör en tredjedel af socknens hela skogsanslag och innehåller
29,619.30 hektar skogsmark, 12,840.50 hektar berg och myrar samt
1,882.7 0 hektar vatten eller tillhopa 44,342.50 hektar. Skogen är indelad
i 39 försäljningslotter eller block; och har såsom grund för denna indelning
lagts markens lutningsförhållanden till förefintliga flottleder.
För försäljning har därjämte värdering af skogen ägt rum, därvid uppräknats
å de särskilda blocken alla träd, som fem fot från marken hålla
13 engelska tum i diameter. Denna uppräkning har upptagit 746,490
friska och 77,522 skadade träd af tall samt 96,899 friska och 9,411
skadade träd af gran, tillhopa 930,322 träd. Enligt nådigt tillstånd har
år 1892 afverkningsrätten till omförmälda minimidimension under tio
år upplåtits å blocken nris 18, 23, 24 och 35 samt år 1893 under
tolf år afverkningsrätten till enahanda minimidimension å öfriga block.
Sedermera har efter öfverenskommelse med vederbörande köpare minimidimensionen
för en del block nedsatts till 12 s/4 tum mot det att från
dessa block endast en afverkning finge företagas och skogen sålunda
efter en enda drifning återlämnades till socknens fria disposition. Från
en del mera välbelägna block hafva vid dessa afverkningsupplåtelser
torrskogen undantagits för att under hand försäljas till husbehof åt
enskilda personer inom socknen.

I stort sedt kan besparingsskogen, som omfattar en enda sammanhängande
skogstrakt, efter sin västra gräns stötande intill Fuluälfven,
delas uti tvenne olikartade områden, det norra och det södra. Norra
delen eller höglandsområdet upptages af i nordväst och sydost gående
åsar, hvilkas höjd öfver hafvet uppgår ända till 765 meter, och däremellan
liggande myrsträckningar. Detta höglandsområde omfattar
blocken nris 1—16, 38 och 39, i allmänhet med gles bevuxenhet af
gammal tall. Södra delen innehåller någon blandning af gran. Skogen
anses utgöra det allra största och värdefullaste samt bäst belägna skogsområdet
inom socknen.

För förvaltningen af Svärdsjö och Envikens socknars allmänningar,
som innehålla, den förra 4,185.8 8 hektar produktiv skogsmark och
1,905.4 1 hektar impediment eller tillhopa 6,091.2 9 hektar förutom 603
hektar inägor, och En vikens häradsallmänning 2,171.41 hektar produktiv
skogsmark samt 346.68 hektar impediment, tillhopa 2,518.09 hektar,
blefvo hushållningsplaner den 3 november 1868 fastställda att gälla till
år 1889. Sistnämnda år fastställdes af Kungl. Domänstyrelsen nya hushållningsplaner
till efterrättelse under 20 år från 1 januari 1889. Enligt
dessa planer utgör å Svärdsjö sockens allmänning, indelad till trakt 21 -

166

huggning i sju afverkningsblock, årliga ordinarie afverkningsbeloppet
sammanlagdt 3,900.9 kubikmeter, hvarjämte under indelningsperioden
genom extra afverkning finge uttagas 6,791 kubikmeter. Å Envikens
sockens allmänning utgör årliga ordinarie afverkningsbeloppet 1,606
timmerträd att uttagas genom timmerblädning, hvarförutom genom extra
afverkning skulle uttagas 5,240 skadade timmerträd äfvensom vindfälld
och torr skog. Å dessa skogar anses skogsföryngringen i allmänhet
vara nöjaktig, men ytterligare arbeten nödiga för att å dessa värdefulla
skogsmarker frambringa ökad afkastning.

Lima och Transtrands socknars allmänning ar, som enligt nådiga
brefvet den 8 april 1870 äro bildade genom afsättning af en tredjedel
af socknarnas skogsanslag, innehålla, Lima sockens 47,714.06 hektar,
däraf 31,629.4 2 hektar produktiv skogsmark och Transtrands sockens

24.861.0 8 hektar. Hvardera skogen är indelad i fyra afverkningsblock.
Genom offentlig auktion inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den 16 mars 1872 försåldes afverkningsrätten å skogarna under en tid
af femtio år af träd, som 17—20 fot från marken hålla 8 decimaltum
i diameter och inflöt genom denna försäljning från Limaallmänningen

838.000 kronor och från Transtrands sockens allmänning 1,629,000
kronor.

Lima besparingsskogs block n:o 1, som är skildt från de öfriga, i
ett sammanhang belägna blocken, ligger i socknens nordvästra del med
Transtrands socken i norr och Norge i väster. Detta block om 4,393.91
hektar har till allra största delen tall i unga och medelåldriga bestånd,
någon gång äfven af gammal skog. Granen förekommer ytterst sparsamt.
Bestånden äro i blockets nordvästra del fullslutna. I östligaste delen
förekomma kalmarker, uppkomna efter öfvergångna skogseldar. Växtligheten
är i allmänhet god med undantag för de högsta lägena. Blocket
n:o 2, som gränsar mot Värmlands län och omfattar den nordvästra delen
af de i ett sammanhang belägna 2:dra, 3:dje och 4:de blocken, innehåller
14,598.8 6 hektar. Denna trakt anses såsom besparingsskogens växtligaste
skogsjord. Bestånd af värdefull gran med inblandning af tall omväxla
med vackra och växtliga tallbestånd. Inom granskogsbältet företagen
dimensionsafverkning har dock orsakat inträdande grantorka dels gruppvis,
dels å enstaka stammar. Blocket n:o 3, beläget öster och sydost om
andra blocket, innehåller 8,093.9 3 hektar skogsmark. Skogsbestånden,
som å blocket mestadels bildas af tall, äro mycket ojämna, ofta luckiga
och glesa. Unga och medelålders bestånd med god slutenhet, uppkomna
efter kalhuggning, förekomma dock å en del trakter. Blocket n:o 4
innehåller 4,542.7 2 hektar och utgör besparingsskogens sydvästra del

167

mot Värmlands län. Skogsbestånden bildas mestadels af tall och dessutom
af tall och gran af i allmänhet medelåldriga och yngre fullslutna
bestånd.

Transtrands besparingsskogs lrsta block, som är beläget väster om
Fuluälfven i socknens norra del och i areal innehåller 4,074.0 9 hektar,
har delvis varit underkastad afverkning tvenne gånger, därvid alla träd
till kontraktsenliga dimensioner borthuggits. Växtligheten inom kvarvarande
bestånd anses mycket god. Stora trakter förekomma med fullsluten
80 å 100-årig tallskog. Andra områden utgöra försumpade
marker bevuxna med gran af föga värde och med svag växtlighet.
Återväxt anses icke kunna påräknas, därest icke kraftiga åtgärder vidtagas
för att minska försumpningen och befordra naturlig föryngring.
Andra blocket är beläget i socknens norra och östligaste del emot Särna
och Ålfdalens socknar. Det omfattar en areal af 4,399.17 hektar produktiv
mark. Skogsbestånden bildas mestadels af ung och medelålders
tall i fullslutna bestånd. Till eu del är blocket beväxt med gran i
gamla och yngre bestånd af växlande slutenhet. Söder om detta block
äro tredje och fjärde blocken belägna, det förra om 3,630.8 6 hektar
och det senare om 569.9 0 hektar produktiv mark. Blocken äro i stort
sedt beväxta med gammal och medelåldrig gran i ganska jämna bestånd.
Däremot har tallen genom öfvergångna dimensionsafverkningar uthuggits.
Betydliga arealer, beväxta med mycket gles gran med afsiutad tillväxt,
äro närmast att hänföra till kalmarker, där föryngring icke utan kultur
torde vara att påräkna.

Af besparingsskogarna inom Vänjans socken är Kjettbo besparingsskog
den största och innehåller i areal 6,781 tunnland 10 kappland, däraf
5,480 tunnland 31 kappland skogsmark. I sydöstra delen af skogen,
där den största sammanhängande skogsmarken förekommer, är densamma
dels försumpad dels under försumpning, och uppskattas denna
trakt till omkring 1,000 tunnland. Bestånden bildas här af gammal
skog af ren gran, tall och gran i blandning samt ren tall. Granen är
i allmänhet oväxtlig samt tallen, där den förekommer i rena bestånd,
på stora sträckor redan utdöd. I öfrigt består skogen af ett i allmänhet
jämnt och af i norr och söder gående myrsträckningar sönderskuret
land, mer eller mindre stenbundet samt beväxt med gammal medelsluten
eller gles skog af tall, någon gång i blandning med gran samt utan
föryngring. Ung och medelålders skog förekommer på några holmar
i norra delen af skogen. Landbobyns besparing sskog omfattar en sammanlagd
areal af 2,285 tunnland 11 kappland. Östra delen, upptagande
ungefärligen halfva skogens areal, utgöres af ljungbeväxt, kuperad tallhed,

168

beväxt med mestadels ung och något medelålders tall med spridda öfverståndare.
Bestånden äro ojämna, alltifrån fullslutna till glesa. Föryngringen
anses i allmänhet nöjaktig. Mellersta delen af skogen utgöres
af ett af myrar sönderskuret bälte, beväxt med dels gammal tall och
något gran, dels gammal gran utan föryngring. Marken i de egentliga
granbestånden är vattensjuk på grund af ofvanför liggande myrar.
Längst i väster öfvergår marken till hedland, beväxt med omväxlande
medelålders, jämnslutna och äldre, glesa bestånd af tall med ojämn föryngring.
Gäfvunda besparingsskog är, enligt nådigt medgifvande den
20 juni 1900, förlagd i två skiften, det ena omfattande Myckelåsens
fäbodeskog samt det andra en del af skifteslagets utskog, och innehåller
sammanlagdt 1,343.7 9 hektar. A det förra skiftet utgöres östra hälften
hufvudsakligen af ett jämnt, något stenbundet hedland, beväxt med ung
och medelålders tall i jämna och slutna bestånd. A norra delen af
skogen förekomma icke obetydliga försumpningar, där bestånden bildas
af gammal, mycket gles tall med ingen eller obetydlig föryngring.
Västra hälften af skogen företer en del olikheter. Kuperade, ljung*
beväxta tallhedar omväxla med jämnare lägen, bevuxna dels med tall,
dels med gran, blandad med tall. Bestånden äro här medelåldriga eller
icke allt för gamla samt i allmänhet af nöjaktig slutenhet. Undantag
härifrån finnas å mindre trakter af hedlandstyp, där bestånden genom
öfvergångna dimensionsafverkningar blifvit för mycket utglesnade. Å
den till utskogen förlagda delen af besparingsskogen bildas bestånden
af medelålders eller gammal tall i medelslutna eller glesa bestånd med
obetydlig föryngring. Finngrufvans besparingsskog omfattar en areal af
600.22 hektar skogsmark och 36.06 hektar impedimenter eller tillsammans
636.2 8 hektar. Marken, som bildar en svag ostlutning mot Vanån, är
i västra delen något kuperad samt öfvergår i öster till ett jämnt, torrt
hedland. Bestånden, som äro medelåldriga, bildas mestadels af ren tall
samt dessutom af gran med blandning af tall i västra delen af skogen,
där äfven mindre bestånd af enbart gran förefinnas. Slutenhetsgraden
anses vara god. Den till Johannisholms bruks skifteslag hörande besparingsskogen,
utgörande en areal af 2,271 tunnland 9 kappland skogsmark, 153
tunnland 6 kappland myrslog, 192 tunnland 30 kappland berg och
mossar samt 322 tunnland 7 kappland vatten eller tillsammans 2,939
tunnland 20 kappland, gränsar i norr till Mora socken och är belägen
på båda sidor om Vänjansjön. Trakten öster om sjön utgöres af god
skogsmark, beväxt med medelålders tall i slutna bestånd af god växtlighet,
uppkomna efter trakthuggning under förra hälften af 1800-talet.
Af trakten väster om sjön är östra delen närmast att jämföra med den

169

öster om sjön belägna, hvaremot västligaste tredjedelen ntgöres af mager
tallhed, beväxt med ung och medelålders tallskog med spridda öfverståndare
af tall. Slutenheten är i allmänhet nöjaktig, men något ojämn.
Mellanliggande trakten, omfattande omkring 340 tunnland, utgöres af
ett flackt, mot norr svagt lutande, försumpadt land, beväxt med gammal,
till största delen numera utdöd tallskog. Någon föryngring förekommer
här icke och är utan föregående torrläggning och kultur omöjliggjord.
Öje lyamäns besparingsskog slutligen innehåller i areal 27.27 hektar och
i uppskattning 1.3364 hektar och utgör en i ett sammanhang belägen,
från byamännens skogsmark under litt. F i Vänj ans socken utbruten
skogsmark, å karta öfver samma skogsmark betecknad med litt. B.

Angående förvaltningen af besparingsskogarna gäller fortfarande
hvad i föregående femårsberättelser omförmälts om då befintliga skogar
af detta slag. De nytillkomna besparingsskogarna inom Vänj ans socken
stå, såsom redan antydts, under skogsstatens omedelbara tillsyn och
uppsikt.

Af de husliållningsåtgärder, som å besparingsskogarna under perioden
vidtagits, märkas i första rummet arbetena för upprättandet af hushållningsplaner
för Orsa och Ålfdalens socknars besparingsskogar. Dessa arbeten,
som redan under föregående femårsperioder fortgått, hafva under nu
ifrågavarande period afslutats, i det vederbörande förrättningsmän till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat af dem uppgjorda
hushållningsplaner, för Ålfdalens sockens besparingsskog den SO november
1903 och för Orsa sockens besparingsskog den 7 februari 1904. Ärendena
hafva af Länsstyrelsen öfverlämnats till Eders Kungl. Majrts nådiga afgörande.
Före periodens utgång hafva emellertid hushållningsplanerna
icke blifvit till efterrättelse fastställda.

Å Orsa sockens besparingsskog har vidare företagits utstämpling
af torrskog samt tillvaratagits vindfällen, toppar o. d. äfvensom verkställts
kolning, allt för befrämjande af den naturliga återväxten. Bäckrensning
och dikning har jämväl ägt rum dels till förekommande och hämmande
af försumpning, dels ock för utvidgande af redan befintlig skogsmark.
Nyttan häraf uppgifves redan vara synbar genom den bättre tillväxt
omgifvande skogsbestånd kan uppvisa. Sammanlagda längden af upptagna
diken utgör 291 kilometer med en kubikmassa af 51,059 kubikmeter,
däraf 46,014 kubikmeter dy och 5,045 kubikmeter sten och grus.
Samtidigt har upprensats 4,275 kilometer bäckar. Kostnaden för samtliga
dessa arbeten uppgår till 16,590 kronor 78 öre. Å skogen hafva
under perioden uppstått elfva tillbud till skogseldar, men dessa hafva
till följd af det väl ordnade brandväsendet, för hvilket Länsstyrelsen i .

170

senaste femårsberättelsen lämnade redogörelse, kunnat hämmas innan
större skada uppstått. Skogen har i allmänhet varit befriad från större
stormskada. Däremot har, i början af perioden, barkborren uppträdt
rätt hotande. Genom företagen fällning och barkning af angripna bestånd
har dock nämnda insekts härjning i stort förekommits. Det för skogens
bevakning anlagda telefonnätet har under perioden fullbordats medelst
anläggandet af telefonledningar till en längd af 79 kilometer, hvarigenom
telefonförbindelse finnes till samtliga byar och lägenheter å skogen.

Bland kulturåtgärder å Ålfdalens sockens besparingsskog förtjäna
särskildt antecknas, hurusom å flera block för en kostnad af omkring

4,000 kronor verkställts utdikning af försumpad skogsmark. Af utdikningarna
uppgifves nyttan redan vara märkbar, i det att en ungskog,
som på dessa trakter före dikningen visade ringa eller ingen växtkraft,
efter dikningen skjutit långa och kraftiga årsskott. Skogsfrösådd har
från och med år 1903 årligen med framgång företagits å skilda block;
dock inskränktes frösådden under periodens sista år i afbidan på hushållningsplanens
tillämpning. För skogens lättare bevakande har från
landsvägen emellan Ålfdalens kyrkoby och Åsens by pågått anläggning
af körväg, som utgår ett stycke söder om sistnämnda by och går
västerut öfver Carlsarfvets skogsmarker genom Sälens och Okbodarnes
fäbodar fram genom besparingsskogen, genom hvilken vägen är ämnad
att fortsättas västerut fram emot Transtrands sockengräns. Stormskador
af afsevärd betjMelse hafva icke under perioden förekommit, och icke
heller hafva skogseldar härjat å skogen, med ett undantag när. Den
13 juli 1904 utbröt nämligen å skogens l:sta block eld, som under ett
dygn skadade omkring 400 tunnland, beväxta med dels gammal dels
yngre barrskog. Stor fara för eldskada å skogen förelåg dock midsommartiden
år 1902. Midsommardagen samma år upptäcktes nämligen
eld inom Ålfdalens kronopark invid gränsen till besparingsskogens l:sta
bevakningsområde, men oaktadt denna eld rasade med sådan styrka och
vann sådan utbredning, att militärhandräckning erfordrades för dess
hämmande, kunde dess spridning in på besparingsskogen förhindras.
Härvid befanns den på besparingsskogens bekostnad nyanlagda vägen
emellan Aspdalens flottningsstation och timmerstationen Kronoborg vara
af stor nytta, då å densamma såväl släckningsmanskap som för släckningen
erforderliga materialier och lifsförnödenheter fort kunde föras till
brandstället. För brandväsendet å skogen hafva brandtornsbyggnader
verkställts vid det s. k. Marieberg inom 2:dra bevakningsområdet.

Såsom redan förut omförmälts, hade afverkningsrätten till timmerskogen
å Särna sockens besparingsskog försålts å viss tid, som först

171

under periodens sista år gick till ända. Af sådan anledning har icke
heller under denna period kunnat å skogen företagas på flera ställen
erforderliga rensningshuggningar eller i nämnvärd grad vidtagas andra
åtgärder i skogsskötselns intresse. Å de block, å hvilka socknemännen
vid försäljningen förbehållit sig rätten till torrskogen, har dock afverkning
af dylik skog planmässigt företagits. Åfven å några andra block
har dylik afverkning för försäljning åt enskilda förekommit, likväl icke
af andra torrträd än sådana, hvilka i anseende till dimensionen utan
tvifvel tillhört jordägarne. Å öfriga block hafva några åtgärder för
egentlig skogsvård icke förekommit. Då afverkningarna företagits genom
s. k. blädning, hafva efter dem icke uppstått större luckor, och på de
allra flesta ställen, där skogen genom afverkningarna blifvit utglesnad,
lärer finnas en rik återväxt, hvadan särskilda kulturåtgärder där icke
ansetts erforderliga. Genom kommunalstämmans beslut har emellertid
under år 1905 lämnats skogstjänsteman i uppdrag att verkställa fullständig
skogsindelning å besparingsskogen, hvilken förrättning skall
vara afslutad före den 1 juli 1908. — Å denna besparingsskog hafva
under perioden förekommit två skogseldar under hetaste delen af 1901
års sommar, hvarigenom all skog på ett område af 11.8 hektar förstördes.
I början af november 1902 hemsöktes skogen af en orkanlik storm,
som kullvräkte träd här och hvar å hela skogen.

Beträffande skogsmedelsfonderna, om hvilkas tillkomst fullständig
redogörelse lämnats i föregående femårsberättelser, får Länsstyrelsen här
nedan omförmäla de förändringar, som under perioden med dem ägt
rum. Angående användningen af skogsmedelsfondernas ränteafkastning
inhämtas väl af statistiska centralbyråns årsberättelser åtskilliga upplysningar,
men har Länsstyrelsen dock ansett sig här böra, i likhet med
hvad i senaste femårsberättelser ägt rum, meddela från vederbörande
kommuner infordrade mera detaljerade uppgifter, oaktadt desamma vid
granskning befunnits såväl ofullständiga som ock i vissa afseenden
stridande mot de uppgifter, som af statistiska centralbyrån lämnats.

Vänjans sockens skog smedels fond, som vid periodens början besteg
sig till 228,764 kronor 46 öre, ägde vid periodens slut eu behållning
af 236,742 kronor 99 öre och har alltså under perioden ökats med 7,978
kronor 53 öre. Denna behållning var bokförd sålunda:

Kassabehållning och inventarier................. 22: 8 2

Obligationer ..................................................... 124,400: —

Depositioner i bank ...................................... 110,120: —

Innestående å giroräkning i bank ............ 2,200: 17

Kronor 236,742: 9 9

172

Den del af fondens räntemedel, som af socknemännen disponerats,
lärer liafva användts till följande ändamål:

År	Kronout- skylder	Till skolorna	Till präster- skapet	Underhåll af vägar och. broar samt af-löning åt soldater	Till bestridan-de af åbo-delning	Odlings- hjälp	Bevak-ning af skogarna	Summa Kronor
1901	672	650	2,000	3,211		1,740	120	8,393
1902	672	870	'' 2,020	673	935	1,561	1,024	7,755
1903	337	879	1,996	707	600	497	2,338	7,354
1904	120	751	2,pi9	188	131	1,502	2,698	7,409
1905	—	752	2,020	1,741	937	1,504	459	7,413
Summa	1,801	3,902	10,055	6,520	2,603	6,804	6,639	38,324 i

Behållningen af Svärdsjö och Envikens socknars skog smedels fond,
som vid periodens början uppgick till 752,450 kronor 98 öre, har vid
periodens slut stigit till 854,531 kronor 99 öre. Denna betydliga
ökning af 102,081 kronor 1 öre är beroende på försäljning af såväl
utstämplade friska träd som äfven af torr och vindfälld skog. Fondens
tillgångar vid 1905 års slut voro i räkenskaperna bokförda sålunda:

Obligationer...............................................................;....... 724,898: —

Fordran af Svärdsjö socken ........................................ 11,230: 47

„ „ Envikens „ 2,621: 34

Å depositionsräkning i bank......................................... 23,200: —

„ upp- och afskrifningsräkning i bank..................... 5,150: —

„ sparkasseräkning i bank............................................. 3,000: —

Fordran af vägkassan..................................................... 700: —

„ för försåldt virke............................................... 74,958: 6 2

Andra fordringar.............................................................. 24,606: 4 4

Kassabehållning................................................................. 36: 4 7

Kronor 870,401: 34

hvarifrån afgår

Skuld till Svärdsjö och Envikens socknar 15,869: 3 5

Kronor 854,531: 9 9

173

Af fondens räntemedel uppgifvas följande belopp hafva af Svärdsjö
socknemän disponerats, nämligen hvart af åren 1901 och 1912
18,689.40 kronor, år 1903 15,574.50 kronor, och hvart af åren 1904
och 1905 17,131.95 kronor eller sammanlagdt 87,217.20 kronor. Dessa
belopp hafva hufvudsakligen fördelats på soldatrotarne och af rotarne
användts för lön till soldaten, aflöningar till prästerskapet, till underhåll
af sommarvägarne, till vägskatt och till nötboskapsafvelns förbättring,
hvarefter återstoden fördelats mellan rotedelägarne. Inom Envikens
socken hafva räntemedlen användts på följande sätt:

År	Till underhåll af vägar och broar	Till nybyggnad af vägar och broar	Till odlingshjälp	Summa
1901	1,161	2,070	_	3,231
1902	1,161	2,070	—	3,231
1903	574	2,005	—	2,579
1904	1,975	—	607	2,582
1905	1,975	—	607	2,582
6,846	6,145	1,214	14,205

Särna sockens skog smedels fonds kapitaltillgång har under perioden
icke undergått någon förändring och utgjorde sålunda vid periodens
slut 2,216,832 kronor 44 öre, hvilket belopp var på följande sätt placeradt,
nämligen:

Obligationer .......................................... 1,539,843: —

Å kapitalräkning i bank .................. 60,455: 6 9

Å löpande räkning i bank............... 334,488: 8 7

Fordran af Särna sockenmän ......... 234,000: —

Aktier i Mora Vänerns järnvägs A. B. 200,000: —

Fastighet och inventarier.................. 2,400:— 2,371,187:56

hvarifrån afgå

Skulder till jordägare i Särna ochldre

Understödsfonden.................................

Lånefonden .........................................

Reserverade medel ............................

Skuld till kassaförvaltaren ...............

Kronor 2,216,832: 4 4

57,954: 50
59,900: —

36,000: —

480:14

20: 48 154,355: 12

174

Af fondens ränteafkastning uppgifvas de utgifter hafva under
perioden blifvit bestridda, som finnas angifna i tabell R.

Lima och Transtrands socknars skog smedels fonds kapitalbehållning,
likaledes sedan senaste femårsperiod oförändrad, uppgick vid 1905 års
utgång till 2,586,000 kronor. Detta fondens kapital var i räkenskaperna
bokfördt sålunda:

Obligationer ..............................................

Å depositionsräkning i bank..................

» upp- och afskrifningsräkning i bank

Olikviderade räntor....................................

Fordringar af kommuner ........................

Fastighet och inventarier.......................

hvarifrån afgå för skulder till

Socknarnas hufvudräkningar ..................

» understödsfonder..................

)) kyrkoherdeboställen............

Konverteringsräkning .............................

2,213,528: —
135,000: —
9,885: 06
45,699: 71
302,865: 18
3,321: 53

1,840: 7 3
121,553: 69
230: 0 6
675: —

2,710,299: 48

124,299: 48.

Kronor 2,586,000: —

Socknarnas andelar af fondens räntemedel hafva anlitats för de i
tabell S angifna ändamål med däri upptagna belopp.

Orsa sockens skog smedels fond, hvars kapitalbehållning vid 1900 års
slut utgjorde 9,647,857 kronor 61 öre, hade hufvudsakligast till följd
af försäljning af skogseffekter vid periodens slut stigit till 9,666,160
kronor 25 öre, däri inberäknadt aktier i Mora—Vänerns järnvägsaktiebolag
till nominellt belopp af 600,000 kronor. Tillgångarna voro vid
1905 års slut placerade på följande sätt, nämligen

I obligationer ..................................................................

Å depositionsräkning i bank .....................................

» löpande räkning i bank...........................................

» upp- och afskrifningsräkning i bank.....................

Fastighet och inventarier .............................................

Lån till Orsa kommun.................................................

» » andra kommuner .............................................

Upplupna, ej förfallna räntor......................................

Aktier i Mora—Vänerns järnvägsaktiebolag............

Fordran af andra skogsmedelsfonder .......................

7,686,900: —
100,000: —
312,359: 91
7,986: 13
11,441: so
793,936: 84
669,906: 89
89,259: 69
600,000: —
687: 63

Kronor 10,272,478: 59.

175

Härifrån afgå skulder till:

Orsa sockens hufvudräkning .................. 358,907: 9 6

Understödsfonden ...................................... 176,710: 38

Konverteringsräkning................................. 70,700:— 606,818:34.

Kronor 9,666,160: 25.

Om användningen af fondens räntemedel under perioden meddelas
uppgifter i tabell T.

Älfdalens socken skogsmedelsfonds kapitaltillgång är sedan senaste
femårsperioden oförändrad och uppgick vid 1905 års slut till 6,154,437
kronor 63 öre. Denna behållning bokfördes i fondens räkenskaper på

följande sätt:

Obligationer......................................................................... 3,648,095: 55

Löpande räkning i bank................................................... 503,055: 15

Upp- och afskrifningsräkning i bank........................... 12,506: 5 4

Fastighet och inventarier .............................................. 7,320: 6 7

Lån till Ålfdalens kommun ......................................... 676,290: —

Upplupna, ej förfallna räntor......................................... 46,223:9 7

Aktier i Mora—Vänerns järnvägsaktiebolag............... 500,000: —

» i Mora—Ålfdalens » 1,000,000: —

Kronor 6,393,491: 8 8

Efter afdrag af skulder till

Ålfdalens sockens hufvudräkning............ 120,935: 28

Understödsfonden .................................... 98,831: 6 5

Jordbrukslåne- och odlingsfonden......... 5,000: —

Skogsutstämplingsräkningen ................. 19,287: 3 2 239,054: 2 5

Kronor 6,154,437: 6 3

Om de belopp, som af skogsmedelsfondens ränteafkastning under
perioden användts till skilda ändamål, meddelas upplysning i tabell T.

1 denna tabell, liksom i de här ofvan lämnade uppgifter om användningen
af räntan af Lima och Transtrands socknars och Särna
sockens skogsmedelsfond, äro icke upptagna de belopp, som enligt Länsstyrelsens
medgifvanden till befolkningens understöd vid inträffad missväxt
fått utgå ur de af skogsmedelsfondernas ränteafkastningar bildade
s. k. understödsfonderna, hvilka komma att i senare afdelning af berättelsen
bland fromma stiftelser vidare omnämnas.

F. HOLMQUIST.

KRISTIAN WIK.

Lars Fernqvist.

176

Bil. 16.

Anslag till skogsväsendet och med dem bestridda utgifter.

År 1885.

Ordinarie anslag (7:de hufvudtiteln)

Bestämda anslaget:

Skogsstaten, aflöning och resepenningar
Skog sskolorna, aflöning och underhåll ...

Säger för bestämda anslaget

Reservationsanslaget:

Till undersökning af vattendrag i Norrland

» skogsinstitutet.................................

» enskilda skogsskolor ........................

» kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet ...

Debet

Balans
från föregående
år
Nettobehållning -

Anslag

■ 238,000

Säger för reservationsanslaget

238,055

Summa 238,055

404,400

22,800

Uppbörd

427,200 —

23,000

21,300

8,600

213,900

266,800

694,000

2,203

Kredit

Utgifter

388,620

22,800

934,258.60

411,420

10,960

24,248

8,600

259,501

303,310

Besparing

Balans
till år 1886

Netto behållning -

15,779

15,779 17

714,731 43 15,779 17 203,748

203,748

934,258.6 0

177

År 1890.

Ordinarie anslag (7:de
hufvudtiteln):

Bestämdt anslag:

För skogsstaten, aflöning och

resepenningar...............

> skogsskolorna, aflöning och
underhåll.....................

Säger

Förslagsanslag :

Till ålderstillägg åt skogsstaten

Reservationsanslag:

Till skogsinstitutet ............

» enskilda skogsskolor......

» kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet ...

Säger

Af hufvudtitelns allmänna besparingar,
vikariatsersätt ning

..............................

Summa kronor

Debet

Balans
från föregående
år
Nettobehållning -

53,864

Anslag

447,208

24,500

471,708

60,000

21,300

8,600

386,992

416,892

5,606

Uppbörd

Brist

62 23

3,749

528

12,475

4,277 47

53,864 oi| 954,206 89 4,399 7o 12,475 34

1,024,885.44

Kredit

Utgifter

421,999

23,244

445,243

72,475

24,309

8,600

355,635 63

388,544 se

5,606

Besparing

25,270

1,255

26,526

Balans
till år 1891

Netto behållning -

86,488

911,870 35 26,526 147! 86,488162

1,024,885.44

178

			D	e	i e t						K r e d	t
År 1895.	Balans från före-gående år Netto-behållning	Anslag	Uppbörd	Brist	Utgifter	Besparing	Balans till år 1898 Netto- behållning
Ordinarie anslag (7:de
hufvudtiteln):
Bestämdt anslag:
För skogsstaten, aflöning och
resepenningar..................	—	—	447,208	—	—	—	3	57	441,289	94	5,921	63	—	—
» skogsskolorna, aflöning och
			47,700				37	50	47,700		37	50

Säger	—	—	494,908	—	—	—	41	07	488,989	94	5,959	13	—	—
Förslagsanslag:
Till ålderstillägg åt skogsstaten	—	—	84,400	—	—	—	—	—	77,545	83	6,854	17	—	—
Reservationsanslag:
Till enskilda skogsskolor ...... » kronoskogarnes förvaltning och främjande af skogs-	136,150	96	8,600		"				8,560	53			■ 224,547	17
väsendet i allmänhet ......			559,092	—	—	—	5,356	33	476,091	59	—	—
Säger	136,150	96	567,692	—	—	—	5,356	33	484,652	12	—	—	224,547	17
Extra ordinarie anslag
(7:de hufvudtiteln):
Till reglering af flottleder i
Norrbottens län...............	5,029	65	—	—	9,421	15	32,116	75	46,567	55	—	—	—	—
Summa kronor	141,180	61	1,147,000	—	9,421	15	37,514	15	1,097,755	44	12,813	30	224,547	17
	1,335,115.91	1,335,115.91

179

			D e b e	t					K r e d	t
År 1900.	Balans från före-gående år Netto-behållning	Anslag	Uppbörd	Utgifter	Besparing	Balans till år 1901 Netto- behållning
Ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln):					V
Bestämdt anslag:
För skogsstaten ....................................	—	—	451,408	—	108	90	444,221	70	7,295	20	—	—
» statens skogsläroverk.......................	—	—	50,500	—	—	—	50,500		—	—	—	-
Säger	—	—	501,908	—	108	90	494,721	70	7,295	20	—
Förslagsanslag:
Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogs-
institutets lärarepersonal ..................	"	''	84,400		“		72,659	05	11,740	95	"
Reservationsanslag:
Till enskilda skogsundervisningen ............	)		< 4,800	—	1		4,800	—	—	—	—	—
» kronoskogarnes förvaltning och befräm-	l 101,604	58	) \|		1 52,742	51
jande af skogsväsendet i allmänhet ...	i		i 1,010,892	—	I		1,063,634	51	101,604	58		—
Säger	101,604	58	1,015,692	—	52,742	51	1,068,434	51	101,604	58	—	_
Extra ordinarie anslag
(9:de hufvudtiteln):
Till afdikningar å kronans skogar i Norr-
och Västerbottens län........................	12,344	49	150,000	—	—	—	77,351	28	—	—	84,993	26
» reglering af flottleder i Norrbottens och
Kopparbergs län ..............................	94,415	78	100,000	—	99,134	75	142,117	93	—	—	151,432	60
Säger	106,760	27	250,000	—	99,134	75	219,469	16	—	—	236,425	86
Summa kronor	208,364	85	1,852,000	—	151,986	16	1,855,284	42	120,640	73	236,425	S6
	2,212,351.01	2,212,351.01

180

År 1905. Ordinarie anslag (9:e hufvudtiteln) Bestämdt anslag: För skogsstaten ................................. » statens skogsläroverk........................	Debet			K r e d i	t
Balans från före-gående år Netto-behållning	Anslag	Uppbörd	Utgifter	Besparing	Balans Netto-till år 1906 behållning
- —	—	645,608 55,000	—	727	15	637,601 53,811	63 06	8,733 1,188	52 94	—	—
Säger	—	—	700,608	—	727	15	691,412	69	9,922	46	—	—
Förslagsanslag:
Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogs-
institutets lärarpersonal........................	—	—	100,000	—	45	85	68,939	66	31,106	19	—	—
Reservationsanslag:
Till enskilda skogsundervisningen ............	)		C 5,600	—	—	—	5,600	—	—	—	)
» kronoskogarnas förvaltning och befräm-	\ 880,256	19									849,371	33
jande af skogsväsendet i allmänhet ...	1		U,599,792	—	17,623	18	1,648,300	04	—	—	J
Säger	880,256	19	1,605,392	—	17,623	18	1,653,900	04	—	—	849,371	33
Extra ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln)
Till beredande af ökade extra lärarkrafter
vid skogsinstitutet ...........................	—	—	5,000	-	—	-	5,000	-	—	—	—	—
» afdikningar å kronans skogar i de norr-
ländska länen och i Kopparbergs län	7,927	79	150,000	-	169	05	150,368	04	—	—	7,728	80
» reglering af flottleder i de norrländska
länen äfvensom i Kopparbergs, Örebro
och Västmanlands län .....................	393,585	10	100,000	—	55,387	78	109,795	50	—	—	439,177	38
Af förslagsanslaget till beredande af dyr-
tidstillägg åt en del tjänstemän och be-
tjänte i jordbruksdepartementet samt där-
till hörande ämbetsverk och kårer.........	—	—	55,490	67	—	—	55,490	67	—	—	—	—
Säger	401,512\| 8 9	310,490	67	55,556	83	320,654	21	—	—	446,906	18
Summa kronor	1,281,769	08	2,716,490	67	73,953	01	2,734,906	60	41,028	65	1,296,277	51
	4,072,212.76	4,072,212.76

181

			D e b e	t					K r e d	t
	Balans										Balans
År 1906.	från före-									till år 1907
	gående år Netto-	Anslag		Uppbörd	Utgifter	Besparing	Netto-
Ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln)	behållning									behållning
Bestämdt anslag:
För skogsstaten ...................................	—	—	677,208		177	08	669,447	23	7,937	86	—	—
» statens skogsläroverk........................	—	—	58,800		—	—	56,612	50	2,187	50	—	—
Säger	—	—	736,008	—	177	08	726,059	73	10,125	35	—	—
Förslagsanslag:
Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogs-
institutets lärarpersonal.....................	—	—	100,000	—	75	-	79,770	59	20,304	41	—	—
Beservationsanslag:
Till enskilda skogsundervisningeh ............	)		f 5,600	—	—	—	5,600	—	—	—	)
» kronoskogarnas förvaltning och hefräm-	\ 849,371	33									\ 727,278	18
jande af skogsväsendet i allmänhet ...	1		11,599,792	—	6,625	73	1,728,510	88	—	—	I
Säger	849,371	33	1,605,392	—	6,625	73	1,734,110	88	—	-	727,278	18
Extra ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln)
Till beredande af ökade extra lärarkrafter
vid skogsinstitutet ...........................	—	—	5,000	—	—	—	5,000	—	—	—	—	—
> uppförande af en provisorisk byggnad
vid skogsinstitutet ..........................	—	—	9,725	—	—	—	9,725	—	—	—	—	—
» afdikningar å kronans skogar i de norr-
ländska länen och i Kopparbergs län	7,728	80	150,000	—	—	—	110,291	91	—	—	47,436	89
» reglering af flottleder i de norrländska
länen äfvensom i Kopparbergs, Örebro
och Västmanlands län .....................	439,177	38	100,000	—	68,731	09	75,785	10	—	—	532,123	37
Fyllnadsaflöning för vikariatstjänstgöring...	—	—	2,979	17	—	—	2,979	17	—	—	—	_
Af förslagsanslaget till beredande af dyr-
tidstillägg åt en del tjänstemän och be-
tjänte i jordbruksdepartementet samt där-
till hörande ämbetsverk och kårer........	-	—	38,231	93	—	—	38,231	93	—	—	—	—
Säger	446,906	18	305,936	10	68,731	09	242,013	11	—	_	579,560	26
Summa kronor	1,296,277	51	2,747,336] lo	75,608	90	2,781,954] 31	30,429	7 6 j	1,306,838]4*
	4,119,222.51	4,119,222.51

182

År 1907.

Ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln)
Bestämdt anslag:

För skogsstaten ....................................

» statens skogsläroverk........................

Säger

Förslagsanslag:

Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets
lärarpersonal.....................

Reservationsanslag:

Till enskilda skogsundervisningen ............

» kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet ...

Säger

Extra ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln)

Till beredande af ökade extra lärarkrafter

vid skogsinstitutet . .........................

» afdikningar å kronans skogar i de norrländska
länen och i Kopparbergs län...

> reglering af flottleder i de norrländska
länen äfvensom i Kopparbergs, Örebro

och Västmanlands län........................

Af förslagsanslaget till beredande af dyrtidstillägg
åt en del tjänstemän och betjänte
i jordbruksdepartementet samt därtill
hörande ämbetsverk och kårer.........

Säger}

Summa kronor

Debet			K r e d i	t
Balans från före-gående år Netto-behållning	Anslag	Uppbörd	Utgifter	Besparing	Balans till år 1908 Netto- behållning
		677,208		155	82	667,833	44	9,530	88
—	—	58,800	-	—	-	58,283	88	516	12	—	-
—	—	736,008	—	155	82	726,117	32	10,046	50	—	—
—	-	100,000	-	—	-	81,131	73	18,868	27	—	-
		f 5,600	_	_	_	5,600	_	_	_	1
► 727,278	18	) )								i 603,594	07
		11,824,792	—	2,413	43	1,950,889	54	—	—	1
727,278	18	1,830,392		2,413	43	1,956,489	54			603,594	07
_	_	7,000	_	_	—	7,000	_	_	_	_	—
47,436	89	150,000	-	—	—	159,057	69	—	—	38,379	20
532,123	37	100,000	-	68,289	34	73,679	08	—	—	626,733	63
		43,219	15	-		43,219	\|15
579,56o\| 26	300,219 15 68,289	34	282,955	(92! —	1-	665,112	183
1,306,838 44	2,966,619) lö\| 70,858	\|-59	3,046,694	1“	\| 28,914	17 7	11,268,706	\|90
4,344,316.18	4,344,316.18

183

			Debet						K r e d	i t
År 1908. Ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln) Bestämdt anslag. För skogsstaten .................................... » statens skogsläroverk........................	Balans från före-gående år Netto-behållning	Anslag		Uppbörd	Utgifter		Besparing	Balans till år 1909 Netto- behållning
—	-	680,108 58,800		1	31	677,584 58,487	87 50	2,524 312	44 50	-	-
Säger	-	-	738,908	-	1	31	736,072	37	2,836	94	-	-
Förslagsanslag: Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogs-institutets lärarpersonal.....................			100,000				82,873	91	17,126	09
Säger	-	-	100,000	-	-	-	82,873	91	17,126	09	-	-
Reservationsanslag: Till enskilda skogsundervisningen ............	.		5,600	_	_	_	5,600	_	_	_	_	_
» kronoskogarnas förvaltning och befräm-jande af skogsväsendet i allmänhet ...	603,694	07	2,264,792		4,560	79	2,443,226	36	_	_	429,720	50
Säger	603,594	07	2,270,392	-	4,560	79	2,448,826	36	-	—	429,720	50
Extra ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln) Af anslaget till ökade extra lärarkrafter vid skogsinstitutet ..............................			6,765	87			6,765	87
Till afdikningar å kronans skogar i de norr-ländska länen och i Kopparbergs län	38,379	20	150,000	_	12,475	09	180,659	28	_	_	20,195	01
» reglering af flottleder i de norrländska länen äfvensom i Kopparbergs, Örebro och Västmanlands län .....................	626,733	63	100,000		79,355	33	64,992	98			741,095	98
Af förslagsanslaget till beredande af dyr-tidstillägg åt en del tjänstemän och be-tjänte i jordbruksdepartementet samt där-till hörande ämbetsverk och kårer.........			40,532	24			40,532	24
Till fyllnadsaflöning för vikariatstjänstgöring	—	—	5,590	64	—	—	5,59<>	64	-	-	-	-
Säger	665,112	83	302,888	75	01,830	4 2	298,541	01	_	_	761,290	99
Summa kronor	1,268,706	90	3,412,188	75	96,392	52	3,566,313	65	19,963	03	1,191,011	49
			4,777,288.17					4,777,288.17

184

			D e b e	t					K	e	dit
År 1909. Ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln). Bestämdt anslag; För skogsstaten..................... » statens skogsläroverk ......	Balans från år 1908 netto- behållning	Anslag		Uppbörd	Utgifter	Omföring ai pensions-afgifter	Besparing	Balans till år 1910 netto- behållning
—	—	1,113,500 89,050	—	610	55	1,091,515 87,434	36	\| 22,392	05	1,819	14
Säger	—	—	1,202,550	—	610	55	1,178,949	36	22,392	05	1,819	14	—	—
Förslagsanslag: Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärareper-sonal ..............................			106,966	59	25		106,991	59
Säger	—	—	106,966	59	25	—	106,991	59	—	—	—	—	—	—
Reservationsanslag: Till enskilda skogsundervis-ningen ........................			7,600				7,600
» kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogs-väsendet i allmänhet ..	^ 419,491	24	2,568,850		14,494	34	2,767,444	12					235,391	46
Säger	419,491	24	2,576,450	—	14,494	34	2,775,044	12	—	—	—	—	235,391	46
Extra ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln). Af anslaget till ökade extra lärarekrafter vid skogsinsti-tutet			8,000				8,000
Till afdikningar å kronans skogar i de norrländska länen och i Kopparbergs län ...............	20,195	01	150,000	—	4,470	73	171,416	14	—	—	_	_	3,249	60

) Ändringen i ingående balansen från år 1908 är beroende på omföring af propriebalans kronor 10,229.2 6.

185

Till reglering af flottleder i de
norrländska länen äfvensom
i Kopparbergs, Örebro och

Västmanlands län............

Af förslagsanslaget till beredande
af dyrtidstillägg ät en
del tjänstemän och betjänte
i jordbruksdepartementet samt
därtill hörande ämbetsverk

och kårer..........................

Till fylinadsaflöning för vika''
riatstjänstgöring ...............

Säge

Summa kronor

Debet

Balans från
år 1908,

netto behållning -

741,095

761,290

Anslag

103,977

2,816

99 264,794

1,180,782 28| 4,150,760 92 100,053 54

Uppbörd

80,452

84,923

5,431,596.69

Kredit

Utgifter

119,443

103,977

2,816

405,654

Omföring af
pensionsafgifter -

Besparing

I Balans till
j år 1910,

netto |

behållning

4,466,639 it 22,392 05 1,819 14 940,746 39

702,105

705,354

5,431,596.69

186

			Debe	t					K i	e	dit
År 1910.	Balans från år 1909 netto- behållning	Anslag		Uppbörd	Utgifter	Omföring af pensions-afgifter	Besparing	Balans till år 1911 netto- behållning
Ordinarie anslag; (9:de hufvudtiteln). Beståmdt anslag: För skogsstaten..................... » statens skogsläroverk .. .			1,113,500 89,050		1,799	6 8	1,077,815 88,257	03 50	\| 19,373	87	18,903	23
Säger	—	—	1,202,550	—	1,799	68	1,166,072	53	19,373	87	18,903	23	—	—
Förslagsanslag : Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärareper-sonal .........................			104,486	94	300		104,786	94
Säger	—	—	104,486	94	300	—	104,786	94	—	—	—	—	—	—
Reservationsanslag: Till enskilda skogsundervis-ningen .......................			7,600				7,600
> kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogs-väsendet i allmänhet ......	235,391	46	2,873,850		3,143	82	2,878,766	29					233,618	99
Säger	235,391	46	2,881,450	-	3,143	82	2,886,366	29	—	—	—	—	233,618	99
Extra ordinarie anslag (9:de hufvudtiteln). Af anslaget till ökade extra lärarekrafter vid skogsinsti-tutet ..............................			8,000				8,000
Till afdikniugar ä kronans skogar i de norrländska länen och i Kopparbergs län ...........	3,249	60	150,000		3	16	148,958	72					4,294	04

187

			D e b e	t					K	e	dit
	Balans från år 1909 netto- behållning	Anslag	Uppbörd	Utgifter	Omföring af pensions-afgifter	Besparing	Balans till år 1911 netto- behållning
Till reglering af flottleder ...... Af förslagsanslaget till bere-	702,105	33	—	—	68,935	72	209,513	26	—	—	—	—	561,527	79
dande af extra lönetillägg åt en del tjänstemän och betjänte i jordbruksdepartementet samt därtill hörande ämbetsverk			839				839
Till fyllnadsaflöning för vika-
riatstj änstgöring..................
Säger	706,354	93	158,839	—	68,938	88	367,310	98	— —	—	—	565,821	83
Summa kronor	940,746	39 4,347,325	94	74,182	88	4,524,536	74	19,373	87	18,903	23	799,440	82
	5,362,254.6»	5,362,254.66

188

Bil. 17.

Statsverkets skogsförsäljningsmedel för de sex nordligaste länen.

Kronor

öre

Kronor

öre

År 1886.
Norrbottens län .
Västerbottens
Jämtlands
V äst ernorrlands
Gäfleborgs
Kopparbergs

År 1890.
Norrbottens län

Västerbottens
Jämtlands
Västernorrlands
Gäfleborgs
Kopparbergs

År 1895.
Norrbottens län .

Västerbottens »

Jämtlands »

Västernorrlands »
Gäfleborgs >

Kopparbergs >

År 1900.
Norrbottens län .

Västerbottens » .

Jämtlands >

Västernorrlands » .

Gäfleborgs »

Kopparbergs »

År 1905.
Norrbottens län

Västerbottens »

Jämtlands »

Västernorrlands »
Gäfleborgs »

Kopparbergs »

Summa

733,338

237,987

168,158

184,031

108,321

39,397

1,471,234

1,037,722

756,592

214,568

503,367

290,216

24,692

2,827,153

1,182,696

1,156,666

455,370

203,158

366,326

228,622

Summa 3,592,839

1,828,588

2,560,162

719,215

509,289

668,477

876,728

7,162,451

1,970,262

2,258,873

382,932

326,518

678,041

585,175

Summaj 6,101,803

År 1906.
Norrbottens län .

Västerbottens >

Jämtlands »

Västernorrlands »
Gäfleborgs »

Kopparbergs »

År 1907.
Norrbottens län .

Västerbottens »

Jämtlands »

Västernorrlands »
Gäfleborgs »

Kopparbergs »

År 1908.
Norrbottens län .

Västerbottens »

Jämtlands » .

Västernorrlands »
Gäfleborgs » .

Kopparbergs >

År 1909.

Norrbottens län ..

Västerbottens
Jämtlands
Västernorrlands
Gäfleborgs
Kopparbergs

År 1910.
Norrbottens län .
Västerbottens
Jämtlands
V ästernorrlands
Gäfleborgs
Kopparbergs

Summa

2,145,448

2,383,702

429,150

439,253

472,699

1,035,504

2,419,744

2,596,208

644,372

676,663

732,108

972,011

7,941,008

1,595,104

1,939,983

837,914

583,484

1,226,794

1,075,329

1,369,743

2,107,469

813,243

497,644

899,461

804,524

6,492,087

1,511,723

2,767,461

766,424

547,377

851,620

1,143,687

6,905,759 03

7,258,611 so

Summaj 7,588,295 | 46

189

Bil. 18.

Sammanställning revirvis af behållning åren 1901—1909.

Distrikt och revir.

Behållning
i medeltal
för åren
1901-1909

Per år
och har
duglig
mark

Distrikt och revir.

Behållning
i medeltal
för åren
1901-1909

Per år
och har
duglig
mark

Luleå distrikt.

Pajala	revir .........	46,571	75	—	42
Torneå	» .........	39,713	15	—	56
Tärendö	> .........	67,606	08	—	71
Juckasjärvi		20,942	99	—	17
Gellivare	» .........	98,013	63	—	78
Råneträsks	» .........	65,173	91	—	90
Angeså	» .........	42,595	35	—	57
Kalix	» ........	22,847	03		28
Råneå	j> .........	32,401	79		49
Bodens	» .........	20,104	81	—	28
Storbackens	» .........	43,757	84	—	30
Pärlälfvens	» .........	70,663	51	—	71
Jockmocks	» .........	44,308	32	—	68
	Distriktet	614,700	16	—	51
Skellefteå	distrikt.
Yargiså	revir .........	83,255	33	—	96
Arjepluogs	» .........	104,624	78	i	03
Malmesjaurs	» .........	235,391	41	i	67
Öfre Byske	» .........	120,053	85	i	44
Arvidsjaurs	> .........	89,207	19	i	21
Älfsby	» .........	95,584	95	i	25
Piteå	» .........	63,679	81	—	70
Jöms	» .........	92,420	57	i	49
Norsjö	» .........	116,939	95	i	62
Burträsks	» .........	22,488	38	i	02
	Distriktet	1,023,646	27	i	26
Umeå distrikt.
Degerfors	revir .........	89,645	69	i	87
N. Lycksele	» .........	392,455	25	4	21
S. Lycksele	» .........	158,705	70	2	08

Åsele revir .........	357,149	36	4	35
Sorsele	» .........	77,138	40	—	53
Stensele	» ........	266,796	11	3	03
Vilhelmina	» .........	150,626	91	1	91
Fredrika	> .........	157,020	37	2	64
Bjurholms	» .........	14,621	43	—	51
Anundsjö	» .........	49,509	24	1	92
	Distriktet	1,713,668	46	2	35
Mellersta Norrlands
distrikt.
Tåsjö revir .........	62,458	55	—	88
Junsele	S> .........	92,142	15	3	47
Härnösands	* .........	69,638	35	5	60
Medelpads	> .........	106,664	47	4	82
Ö. Jämtlands	» .........	255,903	78	14	78
N.	» .........	89,285	SO	5	41
V.	» .........	54,303	55	2	02
Härjedalens	2> ........	65,740	92	1	70
	Distriktet	796,137	07	3	39
Gäfle—Dala	distrikt.
Norra Hälsinglands revir	234,341	75	10	16
Västra »	>	387,785	73	9	75
Gästriklands	revir.........	41,642	34	6	34
Kopparbergs	» .......	11,196	15	2	15
österdalamas	» .........	264,153	04	3	76
Särna	» .........	157,519	18	1	39
Transtrands	» ........	85,912	37	1	74
Västerdalarnas» .........	10,106	05	—	73
Klotens	» .........	19,107	06	—	66
	Distriktet	1,211,763	66	3	45

Obs.! 1909 års arealuppgifter ligga till grund för beräkning af behållningen per år och har
duglig mark.

190

Bil. 19.

Från vederbörande revirförvaltare hafva inhämtats svar på följande
fråga, afseende de allmänna skogarna i de särskilda reviren:

HvilTcen är lägsta afsättningsbara dimension för reviret
eller olika delar däraf?

Svaren ställa sig för de olika reviren ungefärligen sålunda:

Revir:	I allmänhet:	I undantagsfall:
Paj ala	9" i topp eller 23''8"
Torneå	10" vid brösthöjd	7" vid brösthöjd å några få trakter längst i söder.
Tärendö	15'' 7”	15''6" vid bästa flottlederna och med korta drifnings- Tfn v»
Juckasjärvi	7" vid brösthöjd efter Kalix älf 11" vid brösthöjd efterTorne älf.	vagar.
Gellivare	9" vid brösthöjd	5" i närheten af Gellivare.
Råneträsks	9"—10" vid brösthöjd eller 15''6"
Ångeså	10" vid brösthöjd	8" närmast flottlederna.
Kalix	timmer till 15''6" sparrar till 4".
Råneå	c:a 12''5"
Bodens	gängse timmerdimension. 15''x5"—6"
Storbackens	15''x7"—8" i nordligaste de-len.

191

Revir:

Pärlälfvens

Jockmocks

Vargiså

Arjepluogs

Malmesjaurs

öfre Byske

Arvidsjaurs

Ålfsby

Piteå efter Byskeälfven
med
bivatten:

Piteå efter Åby|
älf /

Piteå efter Pite
och Lillpite
älfvar samt
Rokån:

Jöms

Norsjö

Burträsks

1 allmänhet:

I undantagsfall:

15''9" eller 17''8".

17''-19''x 6".

15''6" eller 7" vid brösthöjd,
vid Skellefte älf 15''7".
vid Pite älf 2110".
i östra delen 15''6"
i nordvästra delen 2110''''.

15''9" vid nedre delen af Byske

älf äfven massaved och
props.

massaved och props till 10''3"-i Byske älf timmer till 17''7"
i bivattnen » »17 8"

i Skellefte älf » Hlö''6"

i bivattnen » »J

timmer 17''6"

massaved och props 11''3"
eller 13''4".

timmer af alla dimensioner
samt props och massaved
till 12''3".

timmer till 17''8" eller 19''—
21''x7"

sparrar till 22''5''''.
timmer till 17''5"

sparrar till 16'' — 18'' x 4"
samt

props och massaved.
efter Byske älf gran 4 7»"
vid brösthöjd, eljes c:a 7"
vid brösthöjd,
timmer till 4" i topp; massaved
och props ned till
7''x3"-37,;''.

ned till de minsta sortiment,
men priserna å smärre
virke äro icke antagliga.

i närheten af järn väg finnes
afsättning jämväl för andra
sortiment och lägre dimensioner.

192

Revir:

I allmänhet:

I undantagsfall:

Degerfors

15''x 5"—6"

från parker, välbelägna till
vattendrag med låga
flottningskostnader, äfven
massaved och props till
9''3".

kan efter Umeälfven och nedre
delen af örån 10''4".

Norra Lycksele

viss minimidimension
ej angifvas.

13 4" köpes om virket ned -

föres på vattendrag, men
endast af en del virkesköpare.

Södra Lycksele	8" vid brösthöjd.	10''4".
Åsele	för större delen af reviret	efter Ångermanälfven med
Sorsele	215" eller 17 6".	bivatten 21''4" jämte massaved och props.
15''6" på fördelaktigast be-lägna skogar.
Stensele	minimidimensionen växlande	invid Ume älf t. o. m.
	allt efter flottningskostna-derna 15''x 7" — 8"	7:de distriktet 13''x5"—6 ''.
Vilhelmina	15''x7"—8" eller 19''x6"-7"	å de mest välbelägna par-kerna 13''4".
Fredrika	efter örån och Lögdeån

10x3"—4".

efter Gideån med bivatten
15 6" timmerdimension

Bjurholms	endast timmerdimension	å välbelägna parker och vid höga virkespris 4" vid brösthöjd.
Annndsjö	5" vid brösthöjd.
Tåsjö	inom Ångermanland 4''''—5"]
	i topp ! inom Dorotea 5"—7" i topp]	3"—4" i topp.
Jnnsele	uppgift saknas.
Härnösands	å tre parker till 4" vid brösthöjd å fyra parker till 5''''-6" vid brösthöjd

193

Revir:

Medelpads

Norra Jämtlands

Renbetesfjällen
därstädes
östra Jämtlands

Västra Jämtlands

Renbetesfjällen

därstädes

Härjedalens

Renbetesfjällen
därstädes
Norra Hälsinglands -

Västra Hälsinglands -

I allmänhet:

å en park till 7" vid brösthöjd.

efter Ljungan lägsta dimensioner efter

bivattnen något högre
dimensioner.

omkring Storsjön alla dimensioner,
äfven gallringsvirke
och kolved;
omkringlndalsälfven samt
Långans och Hårkans
nedre lopp props om
omkring Långans, Hårkans
och Ammerälfvens
öfre lopp samt vid Ströms
vattudal 16 5''''

25''5"—217"

17''5"

11x3"—4"

tall 6''''—8" vid brösthöjd
gran 5"—6" )) ))

å mera aflägset belägna
trakter
gran 6"
tall 8"

torrfuror 9"—10''\ allt vid
brösthöjd
tall 6"—7" i topp
gran 4" i topp.
gran 10''3", motsvarande 4"—
5" vid brösthöjd
tall 15''6" timmer, motsvarande
8" vid brösthöjd,
samt kolved till 10''3"-granvirke såsom massaved
10 V2''4"

I undantagsfall:

16''x 7"—8"

23''5"

kolved af 1072''2" och kastved.

stör, gärdsel, hässjevirke
o. d.

å de bäst belägna skogarna
gran 5" och tall 6"— 7"
vid brösthöjd.

lOVs''3"

194

Revir:	I allmänhet: I undantagsfall: furavirke såsom timmer 15''6"—7" kolvirke utanflottning lägsta dimension
Gästriklands	kolvirke medflottninglOVä''4" lägsta dimensioner
Kopparbergs	lägsta dimensioner från Envikens häradsall-
österdalarnas	männing och kyrkoherde-boställes utskog endast timmer. timmer 10''8"—13''6"
Särna	pappersved af gran 10''4" kolved af torr och vind-fälld skog 10''4"- timmer från 6" till 9" i topp kol- och massaved till bästa
Transtrands	vattendragen. längst i söder timmer af alla
Västerdalarnas	dimensioner, massaved till 3 V2" i topp, kolved till 6" midt, längst i norr endast afsättning för tim-mer af minst 9" i topp. i norra delen kolved och massaved till 15''4''''
Klotens	i södra delen jämväl gall-ringsvirke af smärre di-mensioner för kolning i skogen. timmer till 8" vid brösthöjd

samt kolved.

Hällnäs skolrevir timmer till 15''6".

Bispgårdens »

för timmer och papp ved:
invid Indalsälfven 21''3", å

Torresjölandets kronopark

15'' 5", å södra delen af Boda

Grönsinka »

kronopark 11''4", eljes 19''4"
för kolved 9'' 4"
timmer till 5 '' i topp.

Grönsinka

195

Bil. 20 (till reservation af P. O. Welander).

Tabell å totalkostnaden för lottning, flottledsunderhåll samt amortering af
strömbyggnader och inventarier från och med de olika distrikten i Kalix älf
med biflöden t. o. m. Yassholmens gallringsställe år 1910.

Y attendragej	ÖL S	Summa ören	Anmärkningar
Hamn	Distriktsnummer	pr klamp	pr kubikfot	Klpr.	Kubikfot
Kalix älf....................................	Ofvan 1
Kaitum älf.................................	Enskild
Kivijoki .................................	D:o
Hanhijoki .................................	D:o
Kalix älf....................................	1	44.05	5.31	30,267	283,322
D:o ....................................	2	37.8 7	4.6 5	71,764	637,940
Kääntojoki .............................	Enda distrikt	47.44	5.21	7,807	103,297
Onttojoki .................................	D:o	42.87	5.44	2,841	20,684
Kalix älf...................................	3	33.45	4.15	94,092	864,540
Luongasjoki ...........................	Enskild
	1
Vittangi älf ...........................	1
D:o ...........................	2
Ounisjoki .............................	Enskild
Torne och Tärendö älfvar............	2	47.68	6.3 6	1,122	8,029
Junojoki ... ...........................	Enskild
Torne och Tärendö älfvar............	3	42.71	5.66	1,122	8,029
Merasjoki ..............................	Enskild
Vuostojoki..............................	D:o
Saittajoki ..............................	D.o
Torne och Tärendö älfvar............	4	34.94	4.5 7	12,548	83,079
Kalix älf....................................	4	28.7 7	3.64	124,936	1,095,751
Narkån ...................................	1
Koinujoki ..............................	Enskild
Narkån ....................................	2	45.73	5.40	2,660	29,792
Pesosenjoki ...........................	Enda distrikt	53.7 7	7.3 2	14,643	97,941
Painasjoki ..............................	Enskild
Narkån ....................................	3	33.94	4.35	21,311	167,350

196

Vattendrage	n s	Summa ören	Anmärkningar
Namn	Distriktsnummer	pr klamp	pr kubikfot	Klpr.	Kubikfot
Krikenpujanjoki ....................	Enskild
Ajhämäjoki ............................	Enda distrikt	41.74	4.86	2,817	28,637
Kalix älf...................................	5	25.15	3.23	152,522	1,318,896
Teurajärvi vattendrag:
Lehtimäjoki ...........................	i	70.93	9.76	2,484	16,621
Ohtanajoki.............................	2	44.83	5.51	22,408	199,987
Korpilombolojoki .....................	3	35.5 2	4.4 7	25,574	223,805
Suaningijoki ...........................	4	54.71	7.52	7,786	51,673
Pirtijoki .................................	5	42.6 2	5.70	7,953	53,115
Luojoki .................................	6	45.43	5.36	12,974	132,516
Finnijoki.................................	7	30.75	3.92	51,080	438,701
Riesajoki eller Myllyjoki .........	Enskild
Teurajoki ..............................	8	25.21	3.2 7	66,472	529,358
Limingån ................................	1	73.01	8.51	4,420	47,805
D:o .................................	2	44.29	5.86	17,543	130,512
Karrijoki.................................	Enskild
Lahnaån ....................................	Enda distrikt	30.42	3.98	16,482	124,037
Björkån ....................................	Enskild
Qvarnån....................................	Enda distrikt	37.91	5	10,911	81,160
Kalix älf....................................	6	22.2 2	2.89	266,587	2,209,407
D:o ....................................	7	21.56	2.81	279,300	2,279,157
Runnarjoki..............................	Enda distrikt	75.79	8.13	870	11,845
Harrijoki ..............................	D:o
Angesån...................................	1	66.8 0	7.4 7	2,571	29,970
Teletöisenjoki ........................	Enda distrikt
Angesån....................................	2	53.46	6.3 3	3,405	38,464
Hartijoki.................................	Enda distrikt
Angesån....................................	3	48''5 6	5.90	11,728	110,508
Valtiojoki ..............................	Enda distrikt	43.5 7	5.5 2	21,983	164,588
Angesån....................................	4	38.01	.4.78	33,723	275,222
Myllojoki ...........................	Enskild
Pierujoki ..............................	Enda distrikt	45.55	6.06	4,924	33,504
Torasjoki ..............................	Enskild
Angesån....................................	5	30.9 7	3.9 2	66,759	579,270
Lina älf .................................	1

197

V attendragens	Summa ören	Anmärkningar
Namn	Distriktsnummer	pr klamp	pr kubikfot	Klpr.	Kubikfot
Vassara älf ........................	1
Leipipirjoki .....................	Enda distrikt
Vassara älf .....................	2
Nietsajoki ...........................	Enda distrikt
Kutjasjoki ...........................	D:o
Sakajoki..............................	Enskild
Lina älf ................................	2	54.72	6.3 7	31,211	300,644
Leipojoki..............................	Enda distrikt	82.04	8.60	767	8,829
Lina älf ................................	3	46.01	5.4 7	35,546	335,791
D:o .................................	4	36.91	4.51	36,852	348,877
Pempelijoki ........................	Enda distrikt	35.3 5	4.55	9,383	71,201
Angesån.................................	6	27.54	3.52	122,744	1,073,853
Skröfälfven...........................	1	67.13	8.4 2	8,150	71,109
Arrojoki...........................	1	89.2 7	11.12	4,481	32,166
Rovabäcken .....................		125.08	14.23	669	6,569
Arrojoki ...........................	2	75.01	9.13	12,430	114,822
Skröfälfven...........................	2	44.77	5.S6	45,392	363,777
Kattån..............................	Enda distrikt	49.29	6.75	14,595	98,413
Skröfälfven...........................	3	35.62	4.72	65,699	506,030
Nitsån............................	Enda distrikt	45.93	5.52	10,189	118,527
Skröfälfven...........................	4	33.71	4.47	84,969	690,967
Vesterån.................... ......	Enda distrikt	45.92	6.86	4,194	24,567
Saivitsbäcken.....................	D:o	60.30	8.0 7	779	7,880
Rautijoki...........................	D:o
Risån ..............................	D:o	45.05	6.56	2,534	16,702
Ertsjärvs vattendrag .........	Enskild
Bönälfven ...........................	1	37.04	5.34	11,735	66,309
Kölmån ...........................	Enda distrikt	41.81	6.43	6,083	30,073
Marsån ...........................	D:o	42.96	6.3 2	1,389	8,651
Muggån ...........................	D:o	34.68	4.99	11,094	53,687
Bönälfven ...........................	2	'' 32.44	4.53	44,816	227,702
Skröfälfven...........................	5	29.44	3.94	133,434	940,692
Skröfälfven (Tvärån) ............	6	27.92	3.72	137,983	960,619
Angesån.................................	7	22.4 7	2.94	264,961	2,060,115
Poimisån.................................	Enskild

19Ö

V attendrage]	fl s	Summa ören	Anmärkningar
Namn	Distriktsnummer	pr klamp	pr kubikfot	Klpr.	Kubikfot
Lombens vattendrag ...............	Enskild
Pilkån....................................	1	35.9S	4.5 5	8,461	79,417
D:o ....................................	2	23.86	3.26	23,667	146,432
D:o ...................................	3	21.67	2.91	49,349	268,537
Kalix älf..................................	8	20.81	2.6 6	610,877	4,690,800
Lillån ....................................	Enskild
Kälfån...................................	D:o
Grundträskån..........................	D:o
Kalix älf....................................	9	16.96	2.22	625,140	4,797,566
Kalix alf....................................	10	14.68	1.92	626,140	4,797,566

Nederkalix den 8 februari 1911.

Kalix älfs flottningsförening:

Arvid Taube.

199

Flottnings- och amorteringspriser i Råne älf med biyatten.

V	att	en dragens	Flott- ning ören	Amor- tering ören	Summa ören
Namn	Distr. N:o	Distriktsgränser
Harrbäckcn.........		Från 1 l/s km. nedanför Harrträsket till
		Råneträsk .......................................	8.153	1.177	9.330
Rån e Ulf .........	1	Fr. o. m. Råneträsk damm till Ruodna-
		bäckens inflöde .................................	6.790	1.177	7.967
Ruodnabäcken...		Från Lomben till Råne älf .....................	7.062	1.177	8.239
Rå no älf .........	2	» Ruodnabäcken till Skeldoiveforsen ...	6.517	1.177	7.694
D:o .........	3	F. o. m. Skeldoiveforsen till Båtbäckens
		inflöde .............................................	6.244	1.177	7.421
Båtbäcken.........		Från Ripats station till Saimobäckens inflöde	8.061	1.177	9.238
Saimobäcken ...		» Kilvo by till Båtbäcken ..................	6.698	1.177	7.875
Båtbäcken.........		. » Saimobäcken till Nattabäckens inflöde	6.244	1.177	7.4 21
Naulabäcken ...		» Naula damm till Nattabäcken .........	7.153	1.177	8.330
Nattabäcken......		» Naulabäcken till Båtbäcken ............	6.516	1.177	7.693
Båtbäcken.........		» Nattabäckens inflöde till Råne älf ...	6.244	1.177	7.4 21
Harrbäcken ......		> Båtträsket till Siekabäcken...............	6.970	1.177	8.147
Siekabäcken......		» Siekaträsk till Råne älf ..................	6.244	1.177	7.421
] Solbäcken.........		» Solmyran till Råne älf...................
Råne älf .........	4	» Båtbäckens inflöde till Muorkafors ...	5.7 S9*	1.177*	6.966*
D:o .........	5	F. o. m. Muorkafors t. o. m. Ofversels
		damm .............................................	5.102*	1.177*	6.279*
D:o .........	6	Från Öfversels damm till Södra Lillån ...	3.936*	1.177*	5.113*
Södra Lillån......		» Ranesvaara till Råne älf ...............	5.66 9	0.2 7 7	5.946
Råne älf .........	7	» Södra Lillån till Norra Lillån ........	3.419*	0.27 7*	3.696*
Norra Lillån......		» Lullejock till Råne älf.....................	3.410	0.277	3.687
Råne älf .........	8	» Norra Lillån till Hvalflräsk bom......	2.910*	0.277*,	3.187*
D:o .......	9	» Hvalfträsk bom till Lillvass bom......	2.706*	0.277*	2.983*
Livas älf .......	1	» Nilsbäcken till Sol-älfvens inflöde ...
Solälfven .........		» Peinis till Livas älf........................	5.448	—	5.448
Vuoddasbäcken		» Vuoddasträsket till Livas älf............	4,994	—	4.994

200

v	att	e	ndragens	Flott- ning ören	Amor- tering ören	Summa ören
Namn	Distr. N:o	Distriktsgränser
Livas älf .........	2	Från Solälfvens inflöde till Spikälfvens in-			4
			flöde ..........................................	4.084	—	4.084
Hvitträskbäcken		»	Hvitträsket till Spikälfven...............	4.991	—	4.994
Spikälfven ......			Vouttarautio till Livas älf...............	4.539	—	4.539
Blåkölsbäcken...			3 km. ofvanför Grundträsket till
			Livas älf ..................................	3.630	—	3.6 3 0
Livas älf .........	3	»	Spikälfvens inflöde till Lappträsk bom	3.3 5S	—	3.358
D:o .........	4	»	Lappträsk bom till Ytterholmens södra
			rågång ......................................	2.903	—	2.903
D:o .........	5	»	Ytterholmens södra rågång till Rörå
			bom ........................................	2.903*	—	2.903*
Råne älf .........	10	»	Livassbom t. o. in. Degersels bom ...	2.2 76*	—	'' 2.2 76*
Abramsån.........		»	Degervattnet till Råne älf...............	5.586	—	5.506
Råne älf .........	11	»	Degersels bom till Kvarnån ...........	1.859*	—	1.859*
Fredrikaforsälfven			Basutjernarna till Råne älf .........	2.960	—	2.960
Råne älf ........	12	»	Kvarnån till Bjurån........................	1.505*	—	1.505*
Bjurån ............		»	Lillberg till Råne älf .....................	5.185	—	5.185
Råne älf ........	13	»	Bjurån till Agrundet .....................	1.094*	—	1.094* \|
D:o .........	14	Ågrundsbommen....................................	0.653*	—	0.653*

Priserna beräknade i ören per kubfot från och med distrikt till och med utsorteringen vid
älfmynningen.

Med * markerade siffror äro 1909 års priser. Ofriga siffror beteckna normalpriser.

Lassby Niemiscl den 16 september 1910.

För Råne älfs flottningsförening
Sven Lindahl.

201

Flottningskostnader efter Lule älfs llottleder 1909.

Vattendragens namn och. distriktsindelning	å pris pr kbft & distr.	ä pris fr. o. m. distr. t. o. m. Säfvast
Lilla Lule älf distr.	5 Randijaursjön till Purkijaurbommen ...............	1.270	7.140
Pärlälfven	»	2 f. o. m. Luovusselet till Koltaselet ..................	6.214	18.22 7
		3 » Koltaselet till Pertinsjön ..................	4.9S4	12.013
»	»	4 » Pertinsjön till Naustabäcken ............	0.249	7.029
»	»	4 b fr. Nauslasjön till Pärlälfven .....................	4.308	11.088
»		5 » Naustabäcken till Pärlholmsbommen........	0.910	6.7S0
Appoälfven	»	1 » Luobbal i Stenträskb. t. Majtumsjön.........	0.6 50	8.216
»	»	2 f. o. m. Majtumsjön till Torrajaur ..................	0.200	7.566
»		3 » Torrajaur till Vajmat ........................	0.622	7.366
»	»	4 fr. Vajmat till Purkijaur .............................	O ce ti*-	6.744
Lilla Lule älf	»	6 Purkijaursjön till Purkijaurforsen ..................	0.246	5.S70
>	*	7 f. o. m. Purkijaurf. till Vajkijaurluspe ............	0.465	5.62 4
»	»	7 a » Klubbuddsjön till Vajkijaurluspe........	0.6 5 0	5.809
	»	8 fr. Vajkijaurluspe till Lappkistan ..................	0.75 2	5.159
»	»	9 » Lappkistan till Harrijaurrännan..................	0.251	4.4 0 7
Harrijaurbäcken		1 Fatsatsjön och Jertasjön ..............................	0.3 S 6	7.732
	»	2 fr. Jertadammen till Harrijaursjön ..................	1.S16	7.3 46
	»	3 f. o. m. Harrijaursjön till Lilla Lule älf .......	1.374	5.530
Lilla Lule älf	»	10 fr. Harrijaurrännan till Sjellerimholmen .........	0.215	4.156
»	»	11 » Sjellerimholmen till Koskatsbäcken ............	0.156	3.941
»	»	12 » Koskatsbäcken till Stora Lule älf ...............	0.5 71	3.785
Stora Lule älf	>	1 b » Luspe till Packoselet .............................	1.200	5.182
		1 f. o. m. Packoselet till Ligga ........................	0.341	3.9S2
»		2 fr. Ligga till Porsibommen ...........................	0.127	3.641
»	»	3 » Porsibommen till Nedre Bodgrundet............	0.507	3.214
Görjeån	»	1 » Muskaure till Luovusselet ........................	3.151	7.114
	»	2 f. o. m. Luovusselet till Stora Lule älf............	1.256	0.963

202

Vattendragens namn och distriktsindelning	å pris pr kbft & distr.	å, pris f. o. m. distr. t. o. m. Säfvast
Stora Lule älf distr. 4 fr. Nedre Bodgr. till Nedre Edefors ...............	0.0 7 2	2.707
» » 5 » Nedre Edefors till Bodträskån ................	0.0!! 1	2.635
» » 6 » Bodträskån till Svartlå illf .......................	0.0 7 7	2.604
» » 7 » Svartlå älf till Laforsudde ......................	0.13S	2.527
» » 8 » Laforsudde till Bodån ..............................	0.36 5	2.3 SO
» » 9 » Bodån till inledningsbommen .....................	0.0 23	2.024
» » 10 f. o. m. inledningsbommen till Säfvaståns utlopp
i Stora Lule älf .............................................	1.005

Säfvast den 15 december 1909.

Lule älfs flotlningsförening.