Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

1

Nr 92.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld
skogsmark inom Kopparbergs län; given Stockholms slott
den 26 mars 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser
beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagms protokoll 1915,

1 samt. 81 höft. (Nr 92.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark

inom Kopparbergs län.

För tiden intill den 1 juli 1918 förordnas som följer:

1 §•

Har inom Kopparbergs län, vid storskifte av socken eller delning
av därvid utbrutet skifteslag, äga, som är av skogsmarks natur, antingen
imdantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats odelad, må sådan
samfälld äga i den ordning, här nedan sägs, ställas under förvaltning,
där det kan ske utan märkligt förfång för delägare, som ej lämnat medgivande
till åtgärden, och utan kränkning av den rätt med avseende å
ägan, som kan tillkomma någon, vilken ej är delägare däri.

Varder sådan äga ej ställd under förvaltning, må den under enahanda
villkor, efter ty nedan sägs, ställas under avverkningsförbud, där
detta prövas vara ur skogsvårdssynpunkt nödigt.

Å område, som sålunda är ställt under förvaltning eller avverkningsförbud,
skall vad i 10 kap. 1 § byggningabalk samt 21 och 22 §§
i förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805 stadgas angående
nyttjande av samfälld skog icke äga tillämpning.

2 §•

Vill delägare väcka fråga om åtgärd, som i 1 § omförmäles, göre
ansökning därom hos Konungens befallningskavande. 1 ansökningen
skall angivas, vilket skifteslag ägan tillhör.

Kan ej med säkerhet angivas, huruvida ägan lämnats odelad vid
storskifte av socken eller vid delning av därvid utbrutet skifteslag, bör
i ansökningen uppgift lämnas om båda skifteslagen; och skall, tills

3

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 92.

nödig utredning härutinnan förebragts, frågan anses angå det större
skifteslaget.

3 §.

Över ansökningen skall tillfälle att avgiva yttrande lämnas delägarna
i vederbörande skifteslag.

För sådant ändamål skall inom socken, där skifteslaget är beläget,
sammanträde med delägarna hållas inför den, som därtill förordnas av
Konungens befallningshavande; skolande förordnande meddelas ordförande
i kommunalstämma eller annan lämplig person.

Kungörelse om sammanträdet utfärdas av ordföranden och skall
innehålla uppgift om tid och ställe för dess hållande samt den fråga,
som därvid skall förekomma; och skall kungörelsen minst 14 dagar före
sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, där
skifteslaget är beläget, än även införas i tidning inom orten.

Finnes boställe eller annat allmänt hemman hava del i skifteslaget,
skall Konungens befallningshavande föranstalta därom, att ombud
varder av vederbörande myndighet förordnat att vid ärendets behandling
av delägarna föra talan för fastigheten.

4 §•

A sammanträde, som i 3 § sägs, skall förebringas erforderlig
utredning om det skifteslag, ägan tillhör, samt om ägans läge, storlek
och beskaffenhet.

Avser ansökning ägas ställande under förvaltning, må vid sammanträdet
närvarande delägare härom besluta. Avslås därvid ansökningen,
skall densamma anses förfallen, varemot, om ansökningen bifalles,
beslutet skall underställas Konungens befallningshavandes prövning.
Har ansökning, enligt vad nu är sagt, avslagits, må efter yrkande av delägare
fråga om avverkningsförbud å ägan vid sammanträdet upptagas
till behandling.

Avser ärende ägas ställande under avverkningsförbud, skall, evad
yrkandet därom vid sammanträdet omfattats av flera eller färre delägare,
ärendet överlämnas till Konungens befallningshavandes avgörande.

Vid omröstning tillkommer rösträtt en var delägare efter reducerat
jordatal i det skifteslag, ägan tillhör, dock att rösträtt ej må av någon
utövas för mera än en tjugondei av de vid sammanträdet närvarande
delägarnas efter denna grund beräknade hela röstetal. Såsom beslut
gälle den mening, varom delägare, som äga mera än hälften av de av -

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

givna rösterna enligt den vid omröstningen följda röstgrunden, förenat
sig; och skall, där rösterna utfalla lika å ömse sidor, den mening gälla,
vilken de flesta röstande efter huvudtalet bifallit.

Protokollet över ärendet skall, sedan det justerats, genom ordförandens
försorg nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles, uppläsas
i kyrkan i den eller de socknar, där skifteslaget är beläget, samt därefter
insändas till Konungens befallningshavande.

5 §.

Sedan protokollet inkommit till Konungens befallningshavande,
skall före ärendets avgörande tillfälle att däri sig yttra lämnas dem, som,
utan att vara delägare, kunna hava att göra gällande rättsanspråk med
avseende å den äga, ärendet rörer; och skall för sådant ändamål
Konungens befallningshavande låta i länskungörelserna och i tidning
inom orten införa underrättelse om delägarnas beslut om ägans ställande
under förvaltning eller i ärendet föreliggande yrkande om ägans
ställande under avverkningsförbud, med tillkännagivande att yttrande
däröver må ingivas till Konungens befallningshavande inom tid, som
Konungens befallningshavande bestämmer.

Har beslut om ägas ställande under förvaltning underställts
Konungens befallningshavandes prövning, skall, där detsamma finnes
vara tillkommet i laga ordning och hinder enligt denna lag i övrigt
icke föreligger för den sökta åtgärdens beviljande, beslutet av Konungens
befallningshavande fastställas. I motsatt fall varde den i ärendet gjorda
ansökningen avslagen.

tiar ärende rörande ägas ställande under avverkningstörbud överlämnats
till Konungens befallningshavandes avgörande, inhämte Konungens
befallningshavande yttrande däröver av skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga
är om skogsmark, varå bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 angående
vård av enskildas skogar ej är tillämplig, vederbörande revirförvaltare
samt pröve därefter, huruvida sådana omständigheter föreligga, att ansökningen
enligt 1 § må bifallas; och äge Konungens befallningshavande
i sådant fall ställa ägan under avverkningsförbud antingen på viss tid
eller tills vidare.

År äga sålunda ställd under avverkningsförbud, må utan hinder
därav ägan sedermera i anledning av därom gjord ansökning kunna
ställas under förvaltning.

v Här Konungens befallningshavande under behandling av ärende,
som i 1 § avses, finner omständigheterna sådant föranleda, må Konungens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92. 5

befallningskavande ställa ägan under avverkningsförbud, intill dess ärendet
blivit av Konungens befallningshavande slutligen avgjort och, när fråga
är om ägas ställande under förvaltning, beslut, som därom kan bliva
meddelat, träder i tillämpning.

Konungens befallningshavandes beslut rörande ägas ställande under
förvaltning eller under avverkningsförbud skall genom Konungens befallningshavandes
försorg införas i länskungörelserna och i tidning inom
orten; och skall beslut rörande ägas ställande under förvaltning därjämte
tillställas den, inför vilken enligt 6 § ärendets vidare behandling av delägarna
skall förekomma.

Konungens befallningshavandes beslut i fråga om ägas ställande
under avverkningsförbud träder, utan hinder av anförda besvär, i verkställighet
genast efter kungörandet.

6 §•

Har Konungens befallningshavande fastställt delägares beslut om
ägas ställande under förvaltning, skall Konungens befallningshavande
förordna lämplig person, inför vilken delägarna snarast möjligt böra
sammanträda för att antaga reglemente för förvaltningen; skolande
beträffande sådant sammanträde gälla vad i 3 och 4 §§ är stadgat i
fråga om där avsett sammanträde.

Reglementet skall innehålla bestämmelser om grunderna för skogshushållningen
å ägan, om tillämpning å sammanträde med delägarna
av de föreskrifter rörande omröstning, som i 4 § äro meddelade, samt
om val av en eller flera sysslomän för den löpande förvaltningens handhavande
ävensom de övriga bestämmelser rörande förvaltningens anordnande,
som må anses erforderliga.

Het av delägarna antagna reglementet skall underställas Konungens
befallningshavandes prövning.

Sedan protokollet i ärendet inkommit till Konungens befallningshavande,
inhämte Konungens befallningshavande yttrande i frågan av
skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skogsmark, vara bestämmelserna
i lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildas skogar ej
är tillämplig, vederbörande revirförvaltare. Vid ärendets avgörande skall
Konungens befallningshavande tillse, att genom tillämpning av reglementets
bestämmelser en tillfredsställande skogsvård å ägan varder, i den
mån omständigheterna sådant medgiva, betryggad. Finnes reglementet
icke kunna i oförändrat skick fastställas, äge Konungens befallningshavande
däri vidtaga nödiga jämkningar.

6

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 92.

7 §■

Till kostnad för ägas förvaltning enligt denna lag är delägare
icke skyldig att bidraga i vidare mån än med honom tillkommande andel
i ägans avkastning.

Avkastningen av ägan bör i främsta rummet användas till bestridande
av kostnader för förvaltningen och därefter till sådana utgifter,
som avse skifteslagets gemensamma nytta, såsom skogskultur,
anläggning och underhåll av erforderliga vägar och broar eller dylikt,
eller ock till fondering eller till utdelning åt delägarna efter en vars
delaktighet i ägan. Ej må delägarna eller syssloman fatta beslut, som
innebär förfogande över ägans avkastning under längre tid än beslutet
om ägans ställande under förvaltning är gällande.

Syssloman eller, om flera äro utsedda, dessa äga, där ej för visst
fall delägarna annorlunda bestämt, att i mål, som röra förvaltningen,
tala och svara för delägarna.

8 §•

Å äga, som ställts under avverkningsförbud enligt denna lag,
må under den tid förbudet gäller avverkning icke företagas. Efter
framställning av delägare må dock, därest för skogsvården finnes nödigt,
att å ägan viss avverkning sker, utsyning verkställas på föranstaltande
av skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skogsmark,
varå bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildas
skogar ej är tillämplig, genom vederbörande revirförvaltares
försorg; och skall det utsynade genom kronobetjäningen försäljas å
offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat, samt behållna köpeskillingen därför sättas i förvar hos
Konungens befallningshavande för delägarnas räkning.

Beträffande sådana medels användande äga delägarna besluta i
enahanda ordning, som i 3 och 4 §§ är stadgad i fråga om där avsett
sammanträde, dock att beslutet ej skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning; och skola i fråga om användandet bestämmelserna
i 7 § andra stycket äga motsvarande tillämpning. Där sådant fall föreligger,
som avses i 2 § andra stycket, må dock medlen icke av Konungens
befallningshavande utlämnas, innan utrett blivit, vilketdera skifteslaget
ägan rätteligen tillhör; åliggande det Konungens befallningshavande,

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

därest yrkande av delägare därom göres, att insätta medlen i bankinrättning
för att mot ränta innestå under den tid Konungens befallningshavande
förordnar.

» §•

Klander mot sysslomans redovisning för avkastningen av äga,
som är ställd under förvaltning enligt denna lag, eller fördelningen av
samma avkastning tillhör vederbörlig domstols prövning.

Vill delägare föra klagan över delägarnas beslut i ärende, som i
denna lag avses, skall vad i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet är stadgat angående besvär över kommunalstämmas
beslut äga motsvarande tillämpning.

Klagan över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som
ovan sägs, må föras i den ordning, som i 77 § av nämnda förordning
stadgas.

10 §.

Ovar delägare avverkning i strid med enligt denna lag meddelat
avverkningsförbud eller i strid med de för ägas förvaltning fastställda
bestämmelser, varde ansedd som hade han, såsom i 24 kap. 6 § strafflagen
avses, missbrukat sin rätt i samfälligheten, dock att överträdelse
av meddelat avverkningsförbud skall höra under allmänt åtal, samt att
annan förseelse, som här åsyftas, må åtalas av allmän åklagare efter
angivelse av delägare.

11 §•

Sådan kostnad, som kan ifrågakomma för ärendes behandling enligt
3, 4 och 5 §§, skall förskjutas av sökanden, men skall, där ansökningen
föranleder till någon av de i 1 § nämnda åtgärder, slutligen gäldas av
delägarna efter delaktighet i den med åtgärden avsedda äga.

12 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning å de för Lima,
Transtrands, Orsa, Särna, idre och Älvdalens socknar samt inom Venjans
socken avsatta besparingsskogar eller å Svärdsjö och Envikens socknars

8

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 92.

häradsallmänningar ej heller å annan samfälld äga, om vars förvaltning
särskilda i laga ordning meddelade bestämmelser gälla.

Denna lag träder i kraft från och med dagen efter den, då lagen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

9

Utdrag av protokollet över jord b ruksci rend en, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde.

I skrivelse den 30 maj 1913 har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt
om utredning, huruvida icke beträffande Kopparbergs län, i avbidan
på slutlig lagstiftning angående nyttjanderätten till vid skifte undantagen
eller eljest oskift lämnad skogsmark, Kungl. Maj:ts befallningshavande i
länet skulle kunna tillerkännas befogenhet att, på ansökan av delägare
och efter övriga delägares hörande, där förhållandena sådant påkallade,
tillsvidare förbjuda avverkning annat än efter utsyning å dylik skog,
ävensom begärt, att Kungl. Maj:t därefter ville för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med föranledande härav och i enlighet med Kungl. Maj:ts beBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. Hl höft. (Nr 92.) 2

Inledning.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

myndigande liar dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 20
juni 1913 tillkallat häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren friherre
Bror Carl Cederström samt ledamöterna av riksdagens första kammare
Anders Pers och av dess andra kammare Daniel Persson i Tällberg att
såsom sakkunniga biträda inom departementet med verkställande av
utredning i fråga om interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma
vanvård av samfälld skog inom förenämnda län.

Sedan dessa sakkunniga den 27 mars 1914 avgivit betänkande i
frågan samt utlåtanden däröver avgivits dels den 5 juni 1914 av Kung].
Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län, som bifogat yttranden
från åtskilliga kommunalstämmor samt länets skogsvårdsstyrelse, dels
den 15 juli 1914 av domänstyrelsen efter vederbörande skogstjänstemäns
hörande, dels ock av den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén,
anhåller jag nu att få för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende.

Frågan om beredande av skydd och vård åt sådana skogsområden,
som avses i berörda riksdagsskrivelse, har även tidigare varit föremål
för framställning hos Kungl. Maj:t. I skrivelse den 30 december 1909
har nämligen skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län med anledning av
framställning från jordägares sida hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga
i övervägande, huruvida icke socken- och byallmänningar samt byalagen
tilldelade skogsundantag och dylikt borde ställas under skyddet av
ordnad skogsvård. Denna skrivelse har, efter det vederbörande avgivit
yttranden däröver, överlämnats till skogslagstiftningskommittén. Denna
kommitté har ännu icke avgivit betänkande.

Inom riksdagen har frågan varit föremål för behandling såväl år
1912 som år 1913, båda gångerna med anledning av motion i första
kammaren.

I den år 1912 väckta motionen hemställdes, att riksdagen ville
ingå till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till sådana bestämmelser
om nyttjandet av samfälld skog, att dess vanvård måtte förekommas
under den tid, som åtginge för åstadkommande av eu tidsenlig lagstiftning
på detta område.

I denna motion anfördes i övrigt, att vid de storskiften, som förrättats
i Kopparbergs län under mitten av 1800-talet och därförinnan,
för socknarnas och byalagens räkning avsatts marker såsom grustag,
dy- och torvtag, kvarnplatser m. m., vilka »undantag» ofta blivit synnerligt
rundligt tilltagna. Dessa oftast synnerligen väl belägna marker
vore nu utsatta för den största vanvård, då varje än så liten delägare
tillgodogjorde sig den uppväxande skogen därå, så gott han förmådde,

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

och var och eu av de övriga delägarna ej ville stå den andra efter i
iråga om att hålla »undantagen» rena. Det vore tydligt, att det här
gällde ganska betydande samfällda värden, som förslösades. Motionären
antoge, att dessa förhållanden existerade ej blott i Kopparbergs län,
utan hade sin motsvarighet även på andra orter i landet, om ock ingenstädes
i samma utsträckning eller i så utpräglad grad; detta med avseende
på de många delägarna och svårigheten att förena dem om en
gemensam mening angående skötseln av dessa samfälligheter.

Emellertid hade allmänna uppmärksamheten fästs vid ifrågavarande
förhållanden och jordägarna livades av en önskan om ett bättre sakernas
tillstånd. En del av byarnas undantag hade skiftats mellan delägarna,
ehuru nyttan därav vore problematisk på grund av att ägorna i dessa
orter vore så splittrade. Med socknarnas undantag läte sig en uppsittning
knappast genomföra. Vad Mora socken beträffade, så hade
beslut fattats om avverkningsförbud i samband med en beslutad utstakning
av dessa allmänna undantag. Emellertid antoges ett sådant beslut, fattat
av ombud, som valts på kommunalstämma, ej kunna tillerkännas laga
verkan, varför ej heller några åtgärder för dess vidmakthållande kunde
vidtagas. Beslutet visade emellertid en tydlig vilja i den riktningen,
att dessa värden skulle tillvaratagas på ett bättre sätt än hittills. Åven
i en annan av de stora Dalasocknarna hade åtgärder vidtagits i samma
riktning.

Vad som närmast borde göras, även om det finge en interimistisk
karaktär, vore att finna en form för en majoritet av delägare att utverka
avverkningsförbud å den gemensamma marken, varjämte, där avverkningsbar
skog å samfällig mark möjligen funnes, dess avverkning borde få ske
endast efter majoritetsbeslut och till samfällt gagn.

Vid behandling av denna motion yttrade jordbruksutskottet: De
av motionären påpekade missförhållandena vore enligt utskottets åsikt
av den art, att de påkallade särskild uppmärksamhet från lagstiftningens
sida. Bestämmelser syntes därför erforderliga, genom vilka den för
envar delägare i oskift skog av nu ifrågavarande slag i lag medgivna
rätten att till husbehov använda skogen ändrades därhän, att dylika
skogar måtte kunna till samtliga delägares båtnad bliva skötta på ett
ändamålsenligare och mera ekonomiskt sätt, än för närvarande i allmänhet
vore fallet. Ehuru utskottet sålunda funne syftet med motionen synnerligen
behjärtansvärt, ansåge utskottet dock någon särskild åtgärd i anledning
av densamma ej erforderlig, då den föreliggande frågan i annat
sammanhang antoges bliva föremål för vederbörlig prövning. Riksdagen
hade nämligen i anledning av annan motion beslutat att i skrivelse till

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i vad mån behov kunde förehnnas
av bestämmelser, avseende att beträffande vid skifte av jord undantagna
eller därmed jämförliga samfällda ägor eller rättigheter bereda delägarna
i samfälligheten tillfälle att fatta bindande beslut i frågor rörande densamma
samt för riksdagen framlägga det förelag, som av denna utredningkunde
föranledas. Då sålunda enligt utskottets mening de av motionären
framförda önskemålen komme att tagas i beaktande vid omförmälda
utredning, hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Denna utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

I den vid 1913 års riksdag väckta motion förklarade sig motionären
förnya sin anhållan, att riksdagen ville taga i övervägande nödvändigheten
av sådana bestämmelsers åstadkommande, att de i den föregående motionen
skildrade missförhållanden rörande skötseln av samfälld skogsmark skulle
förhindras, intill dess eu definitiv lagstiftning i den önskade riktningen
kunde åstadkommas.

I denna motion anfördes vidare: De former, som kunde finnas lämpliga
att välja för att nå det åsyftade ändamålet, borde givetvis framgå
efter sakkunnig prövning. När det vore fråga om samfälligheter, i vilka
alla eller större delen av en kommuns jordägare ägde del, antoges kommunalstämma
böra tillerkännas rätt att fatta beslut i hithörande frågor
med villkor av Kungl. Maj:ts befallningshavandes fastställelse, sedan
skogsvårdsstyrelsen blivit hörd. Medlemmar av byalag åter kunde tänkas
inkomma till Kungl. Maj:1s befallningshavande med dylik framställning
och erhålla avverkningsförbud, sedan övriga delägare fått tillfälle att
yttra sig i saken.

I sitt yttrande häröver anförde jordbruksutskottet: Det syntes utskottet
otvivelaktigt, att de i motionen påpekade, mångenstädes rådande
missförhållandena beträffande skogssamfälligheters vård och tillgodogörandet
av deras avkastning påkallade reglerande lagbestämmelser i ändamål
att möjliggöra eu till delägarnas gemensamma bästa genomförd rationellare
hushållning med befintlig skogstillgång. Vad som i sådant avseende
kunde anses nödigt eller befogat ur skogsvårdssjmpunkt vore,
enligt vad utskottet inhämtat, föremål för skogslagstiftningskommitténs
uppmärksamhet och antoges komma under riksdagens prövning i sammanhang
med det förslag, vartill nämnda kommittés utredning kunde
giva anledning. Utskottet vore emellertid av den uppfattning, att de
anmärkta missförhållandena i främsta rummet härrörde från den rådande
bristen på lagstadgade former för delägares i samfällighet beslutanderätt
i fråga om deusammas angelägenheter samt frånvaron av auktoriserat
organ för verkställighet av beslut och förvaltning av den samfällda egen -

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

domen. Under åberopande härav och med framhållande av förvaltningssvårigheterna
såsom det väsentliga uti ifrågavarande ämne ansåge sig
utskottet böra biträda den av 1912 års jordbruksutskott uttalade mening
angående betydelsen även för förevarande fråga av den av riksdagen
samma år begärda utredningen om bestämmelser, avsedda att bereda
delägare i vissa samfällighet^- tillfälle att fatta bindande beslut i frågor
rörande desamma. Utskottet ansåge foi-tfai-ande den däi-igenom öppnade
utvägen att avhjälpa de anmärkta missförhållandena vara framför andra
ägnad att främja en tillfredsställande slutgiltig lösning av den nu föreliggande
frågan. Emellertid kunde det med hänsyn till vikten av ett
skyndsamt tillvaratagande av de inti-essen, som stode på spel, ifrågasättas,
huruvida icke åtgärder av interimistisk karaktär lämpligen borde
vidtagas i avvaktan på resultatet av de omförmälda utredningarna. I
detta hänseende hade ixtskottet icke kunnat undgå att taga livligt intryck
av vad i motionen framhållits rörande nödvändigheten av ett omedelbart
ingripande från statsmakternas sida i ändamål att snarast råda bot för
de mest framträdande missbruken av rätten till avverkning å samfälld
mark. Härtill komrne, att, enligt vad utskottet erfarit, inom intresserade
kretsar förefunnes en stai-k opinion till förmån för motionärens framställning.
Sålunda både till utskottet inkommit skrivelser från kommunalstämmoi-na
i Mora och Sollerö socknar samt kommunalnämnden i
Våmhus socken, i vilka skrivelser eftertryckligt framhölles nödvändigheten
av att skyndsamma åtgärder vidtoges i det syfte, motionen avsåge.
Då det vore ovedei-sägligt, att behovet av åtgärder i den av motionären
föreslagna riktningen vore mest framträdande i Kopparbergs län, syntes
en möjlig utväg att åtminstone inom sagda län provisoriskt avhjälpa de
mest i ögonen fallande olägenheterna av det nuvarande tillståndet vara
att finna i den av motionären framkastade tanken om medgivande för
lämplig myndighet att, där förhållandena sådant påkallade, på ansökan
av delägare och efter övriga delägares hörande, meddela temporärt förbud
mot avverkning, antingen helt och hållet eller i viss utsträckning, å
sådana skogsmarker, som avsåges i motionen. Den myndighet, som härvid
närmast kunde komma i fråga, syntes, såsom motionären antytt,
vara Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som emellertid borde äga
skyldighet att över varje ansökan om dylikt avverkningsförbud inhämta
yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Innan någon dylik befogenhet tillerkändes
Kungl. Maj:ts befallningshavande, borde emellertid frågan härom
göras till föremål för en ingående och allsidig utredning, däi-om
Kungl. Maj:t lämpligast kunde föranstalta. På grund av det sålunda

Sakkunniga.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

anförda hemställde utskottet om den åtgärd, som riksdagen därefter
genom sin skrivelse den 30 maj 1913 vidtagit.

Ur de sakkunnigas betänkande, vilket är befordrat till trycket och
till vilket jag i övrigt torde få hänvisa, tillåter jag mig nu omförmäla
följande.

De sakkunniga hade efter undersökning av förhållandena inom ifrågavarande
landsdel funnit sig Övertygade om riktigheten av den uppfattning,
att de missförhållanden, för vilkas avhjälpande åtgärder ifrågasatts,
vore i Kopparbergs län väsentligen mera framträdande än i övriga delar
av riket. Orsaken till att Kopparbergs län kommit att intaga en särställning
i detta hänseende vore helt visst att söka i de egendomligheter
beträffande jordbesittning och ägoreglering, som rått och rådde inom
detta län och som föranlett, att detsamma eller väsentliga delar därav
även i andra lagstiftningsfrågor såsom beträffande jordeböcker, jordregister,
skiftesväsende, fastighetsbokväsende m. m. behandlats olika mot
övriga delar av landet.

Vad anginge jordbesittningsförhållanden och ägoanordning inom
besittningsdelarna, vore här särskilt att märka en ägoblandning, som
tidigare såsom regel sträckt sig utöver gränserna för såväl byalagens
som socknarnas områden och ännu helt säkert ginge vida längre än i
någon annan del av landet. Vidare den av naturförhållandena väsentligen
betingade ägoanordningen, att de förhållandevis små inägorna läge
samlade i tätt bebyggda byområden, under det skogsområdena, för var
by fördelade i hemskogs-, fäbodeskogs- och utskogstrakter, omfattade
betydliga arealer och ofta läge vitt spridda, delvis på stort avstånd från
inägorna. Till byarna hörde fäbodeställen för kreaturens födande och
skötande sommartiden, anlagda på de tidigare gemensamma skogsområdena.
Till var besittningsdel inom by hörde alltså, där ej genom försäljning förhållandena
ändrats, i regel ett, vanligen av en mångfald små ägostycken
bestående, inägoområde kring tomten, ett hemskogsområde, en eller flere
fäbodplatser med tillhörande skogsmark samt ett utskogsområde. Mycket
vanligt vore, att en jordägare hade flera, stundom ett betydligt antal
små besittningsdelar i samma by eller ock i skilda byar och även stundom
inom olika socknar. Såsom väsentligen inverkande omständigheter
på förevarande fråga vore vidare att märka de synnerligen stora byalagen
och folkrika socknarna inom denna landsdel. En alldeles särskild bet}7delse
för besittningsförhållandenas gestaltande hade det speciella skiftesväsen
haft, som införts i detta län genom breven den 9 februari 1802
och 17 augusti 1804 och genom senare författningar vidare reglerats. I

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92. 15

ändamål att skada bot för den då ännu mera än nu rådande oerhörda
ägoblandningen och på så sätt upphjälpa jordbruket i länet hade genom
nämnda två brev föreskrivits, att storskifte skulle med understöd av allmänna
medel företagas i dessa bygder. Det skiftesverk, som i enlighet härmed
påbörjats, hade fortgått till fram mot slutet av förra århundradet och
omfattade en betydande del av länets socknar. Rättesnöre för dessa
skiften hade varit 1783 års förordning om lantmäteri med vissa modifikationer,
som bestämdes genom brevet den 17 augusti 1804 och kungörelsen
den 18 februari 1859. Delningsgrund vid storskiftena hade varit
det av var och en innehavda skattetal, uträknat efter det reducerade
j ordatalet.

Huvudsakligen på statens bekostnad hade sålunda storskifte övergått
i stort sett hela det av Österdalarna och Västerdalarna bestående
s. k. övre Dalalaget eller samtliga socknar inom Nedansiljans, Ovansiljans
och Västerdalarnas fögderier, undantagandes Sävsnäs socken i sistnämnda
fögderi, samt dessutom Svärdsjö och Envikens socknar inom Fall! fogden,
^ varjämte med bidrag av statsmedel på enahanda sätt skiftats
lorsångs, Vika, Stora Tima, Silvbergs och Gustavs socknar i Falu fögderi
samt Säters och Stora Skedvi socknar i Säters fögderi.

I vissa av dessa socknar hade enligt särskilda föreskrifter, innan
skogsmarken delades emellan de i sockenområdet ingående skifteslagen,
avsättning skett av viss del av skogsanslaget till allmänning eller besparingsskog
för socknen. På detta sätt uppkomna skogsallmänningar
funnes för Lima och Transtrands, Orsa, Särna med Idre samt Älvdalens
socknar under benämning besparingsskogar, ävensom för Svärdsjö och
Envikens socknar under benämning häradsallmänningar. I Venjans ''socken
hade dessutom för särskilda skifteslag avsatts besparingsskogar. Dessa
allmänningsskogar vore ställda under tillsyn från det allmännas sida.

Aven mom andra socknar än de nu nämnda hade storskifte efter
enahanda grunder ägt rum, ehuru utan bidrag av allmänna medel, då
dessa bidrag reserverats till de delar av länet, där det ansetts, att ägoblandningen
varit störst och behovet av skifte på den grund mest
kännbart.

Efter de nu omförmälda storskiftesförrättningarna, till vilka initiativet
tagits från det allmännas sida, hade följt åbodelningar av skogsmarken.
Dessa delningar, som vore att anse som fortsättning av sockenstorskiftet,
hade skett på enskilda jordägares initiativ och helt på delägarnas
bekostnad.

Vid nu beskrivna storskiften och åbodelningar hade i regel skett undantag
av mark, utom för sådana behov, som laga skiftesförfattningarna

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

godkände som grund för dylik åtgärd, jämväl för en mångfald andra
ändamål, varjämte icke sällan större eller mindre områden lämnats utanför
delningen, utan att anledning därtill angivits. Vid sockenstorskiftena å
skogsmarken hade i allmänhet före delningen träffats överenskommelse om
vissa undantag för gemensamt behov, men då skiftet sedermera verkställts,
syntes mångenstädes ytterligare en hel del mark hava un dantagits eller
behållits gemensam. Exempel på undantag, som vid sockendelningar uttryckligen
blivit avsatta, vore vägar, grus-, sand-, ler-, torv- och dytag,
stenbrott, utmål för kvarnar, stampar och sågar, flygsandsfält, områden
för s. k. mjågning eller ristäkt för stärkande av älvstränderna till skydd
mot utskärning, »skallplatser» eller områden för utdrivande av rovdjuren
vid skallgång, s. k. vägundantag eller markremsor, som å ömse sidor om
vägarna undantagits och som understundom kunde hava en bredd av hundra
alnar eller mera, vidare, såsom det tycktes, av estetiska skäl, skogbeväxta
holmar och andra platser av värde för traktens utseende.

Vid åbodelningarna hade undantagen av mark i allmänhet varit
än flera och ändamålen därmed än mera växlande än vid sockenskiftena.
Särskilt att märka vore här de mycket talrikt förekommande s. k. stängfångsundantagen
bestående av skogsområden, ofta till betydlig storlek,
som åt delägarna i byar och fäbodeställen utlagts kring byarnas och
fäbodeställenas inägor. Åven vid åbodelningarna hade ofta hänt, att
mark utan angivet skäl lämnats utanför delningen. Stundom kunde man
härvid finna, att anledningen till utelämnandet varit, att markens delande
skulle dragit särskilt hög kostnad eller att marken varit upplåten på
avverkning, varför det ansetts lämpligt, att med delningen finge anstå,
tills dess upplåtelsetiden utlupit.

Av de för byar och fäbodelag sålunda uppkomna gemensamma
skogsområdena hade en stor del senare undergått delning, men ännu
funnes sådana odelade till stort antal och omfång, vadan de tvivelsutan
tillsammans representerade betydande värden, och det vore att antaga,
att större delen av de sålunda bibehållna undantagen icke under närvarande
förhållanden komme att delas. Försök, som på senare tider
gjorts att framtvinga sådan delning, hade nämligen avvisats på den
grund, att delningen ej kunnat ske utan delägares förfång. De vid
sockendelningarna uppkomna gemensamhetsområdena hade bibehållits
odelade, där de ej av förbiseende kommit att intagas i delning av
angränsande enskilda ägor eller, under antagande att de tillhört viss
by, delats mellan ägarna däri.

Av de på omförmälda sätt tillkomna ännu odelade områdena vore
tydligtvis åtskilliga, såsom vägar, en del grustag, stenbrott m. in., fort -

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

farande i bruk för det ändamål, varför de undantagits. Andra hade
helt förlorat eller måhända aldrig fått någon betydelse i sådant avseende.
Många gemensamma områden, som i storskiftes- och åbodelningshandlingarna
upptagits såsom oduglig mark, vore nu att anse såsom skogsmark
av god beskaffenhet.

Att lämna en även blott tillnärmelsevis fullständig utredning om
kvarvarande gemensamma områden utav nu ifrågavarande slag hade i
följd av deras stora antal, storskifteshandlingarnas bristfällighet och
svårigheten att utröna, om ett undantaget område senare undergått
skifte eller annan delning — exempelvis sämjedelning utan tillkallande
av lantmätare — tydligtvis icke låtit sig göra. De sakkunniga hava
emellertid meddelat ett stort antal exempel på dylika undantag inom
ett flertal socknar, varav bland annat framgår, att många av undantagen
hava en betydande storlek. Ensamt inom Sollerö socken uppgå de till
4,593 tunnland.

De sakkunniga hava vidare anfört, att de beträffande det sätt,
varpå delägarna hittills använt och fortfarande använde nu ifrågavarande
samfällda områden, funnit ovan omförmälda riksdagsmotioner i stort
sett lämna en tillförlitlig bild av de rådande förhållandena, lind er
resor i orterna hade de inhämtat, att dessa områden, i den mån de varit
skogbeväxta, synnerligen ofta varit föremål för en hänsynslös skogsskövling.
På vissa orter hade det rent av synts vara karakteristiskt
för de samfällda ägorna, att marken kalavverkats, under det å angränsande
enskilda områden funnes goda skogsbestånd. Särskilt gällde
detta om sockenundantagen, varemot å byaundantagen skogen oftare
sparats.

Typiskt exempel på sockenområdenas behandling utgjorde Mora
sockens gemensamma skogsmarksområden, särskilt de å ömse sidor om
vägarna ofta milslångt sig sträckande, 50 till 100 alnar breda s. k. vägundantagen,
vilkas kalavverkade sträckor skarpt framträdde mot den
angränsande markens täta skogsbestånd. Enahanda vore förhållandet
med de flesta av socknens övriga undantag; så uppgåves ett inom
Oxbergs by vid Sjuby fäbodeställe beläget skogsmarksområde om 50
tunnland, därå skogen tidigare sparats, uppenbarligen av den anledning,
att man ansett området tillhöra byn, numera, sedan upplysning vunnits,
att det utgjorde ett sockenundantag, hava av byamännen kalhuggits,
under det byaskogen sparats. Likaså hade den socknen såsom »dytag»
tillhörande s. k. Lomsmyran nära Vinäs om ungefär 200 tunnland god
skogsmark fullständigt kalhuggits.

Ett påfallande exempel på sådan skövling utgjorde vidare den

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 81 höft. (Nr 92.) 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

behandling, socknens flygsandsundantag vid Bonäs undergått. Detta
område, varå under storskiftet mycket arbete för sandens bindande
uppgåves hava nedlagts och som därefter varit bevuxet med tätt skogsbestånd,
hade för en del år sedan avverkats och skiftats mellan delägarna
i nämnda by, varefter de jordägare, till vilkas ägor marken
lagts, skyndat att ytterligare tillgodogöra sig vad som funnits kvar av
skog därå, enligt vad det uppgivits under inflytande av rådande tvivel
om att marken verkligen tillhört byn. Nu läge området till stor del
kalavverkat.

Uti ovan omförmälda framställning från skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län hade styrelsen meddelat, att till densamma ingivits en
beskrivning angående skogsundantagens behandling, enligt vilken byallmänningarna
i oroväckande grad skövlats på skog. Såsom exempel
därpå både anförts, hurusom den i Ore socken belägna Ostansjö och
Östanviks byallmänning, i areal innehållande 800 tunnland, vore »så
gott som renrakad från skog» i det, så snart en buske komme upp,
densamma nedhögges och hackades till ris för att användas till strö i
ladugårdarna.

Att emellertid på åtskilliga håll strävanden gjort sig gällande att
åvägabringa en ordnad hushållning med dessa områden, vore redan i
det föregående antytt. Sådana strävanden hade understundom medfört
åtgärder, som, ehuru de ej haft att stödja sig på gällande lagstiftning,
dock respekterats och tvivelsutan länt vederbörande skifteslag till avsevärd
nytta. I allmänhet hade det varit vederbörande sockens kommunalstämma,
som härvid tagit saken om hand, men understundom hade en
enskild delägare med samtycke av andra för frågan intresserade delägare
på egen hand gjort dispositioner beträffande undantagens skogsbestånd
och använt därför erhållna medel till skifteslagets nytta. En del exempel
på åtgärder, som i nu angivna syfte kommit till stånd eller planerats,
hava anförts av de sakkunniga.

De upplysningar, som erhållits angående åtgärder för vissa skiftesundantags
användande till gemensam nytta, syntes tydligt giva vid
handen, att i dessa bygder en given tendens ganska allmänt rådde att
för ifrågavarande områden åvägabringa en av delägarna själva anordnad
förvaltning med ändamål dels att skydda skogen å undantagen för skövling
dels ock, där förhållandena medgåve att draga inkomst av skogen,
att därmed ombesörja för skifteslagen nyttiga företag. Att strävandena
i denna riktning allenast i jämförelsevis ringa omfattning krönts med
framgång, hade uppenbarligen haft sin grund i motstånd från delägares
sida samt i brist på stöd i gällande lagstiftning för ett ordnande av

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

frågan utan enhällig anslutning av samtliga delägare. Motståndet från
enskilda delägare hade väl i regel berott på den fördel, dessa kunnat
bereda sig genom begagnande av sin husbehovsrätt å undantagsskogen.
De sakkunniga hade sökt skaffa sig upplysning om den betydelse
för jordägarnas hushållning, som denna husbehovsrätt kunde äga,
och hade därvid från alla håll fått det besked, att något verkligt
behov att för ägornas brukande tillgodogöra sig virkestillgångar å
undantagen ingenstädes förefunnes. Där virket från undantagen av
delägare, som avverkat detsamma, verkligen användes till hemmanets
husbehov, vilket ansåges vara mycket svårt att kontrollera, så skedde
detta ej av brist på egen skog utan i ändamål att spara eller avyttra
denna. I de stora skifteslagen vore emellertid möjligheten
för enskilda delägare att tillgodogöra sig skogen å undantagen tydligtvis
beroende på att andra delägare avstode från eller ej bleve i tillfälle
att deltaga i avverkningen därstädes. Enligt vunna upplysningar vore
det ej ovanligt, att delägare avstode från att deltaga i skövling å undantagen
på den grund, att de ogillade detta sätt att handskas med skogen.
Det syntes även i allmänhet kunna antagas, att de delägare, som mest
droge nytta av skogen å undantagen och som därför ivrigast motsatte
sig genomförandet av en ordnad hushållning, vore de, som minst toge
hänsyn till skogens fortfarande bestånd och övriga delägares skäliga
krav på nytta av sin delaktighet i undantagen. Tydligt vore ock, att
den planlöst bedrivna avverkningen, som huvudsakligen avsåge att under
tävlan med andra delägare söka åtkomma så mycket som möjligt av
skogstillgången, föga rättade sig efter husbehovet och dessutom måste
medföra ett betydligt sämre resultat än en förståndig hushållning med
skogen. De sakkunniga hade av dessa upplysningar funnit sig övertygade
om, att den fria husbehovsavverkningen å undantagen varken
vore erforderlig för hemmansbruket eller eljest för delägarna nödig eller,
åtminstone för en stor del av dem, ens till något som helst gagn.
Enligt erhållna uppgifter ansåges på många orter de delägare, som nu
motsatte sig införandet av ordnad hushållning med undantagen, ingalunda
utgöra majoritet inom skifteslagen. Därest lagen gåve möjlighet
för framtvingande av sådan ordning mot en minoritets bestridande eller
passiva motstånd, skulle därför helt säkert vara att förvänta, att, särskilt
under nu rådande kraftiga tendens att för gemensamt bästa tillvarataga
den tillgång, som läge i undantagens skogsbestånd, på många ställen
i dessa bygder förvaltning av undantagen genom delägarnas försorg
skulle komma till stånd. Någon sådan möjlighet syntes emellertid nu
gällande lagstiftning icke lämna.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

De allmänna bestämmelser i gällande lag, som kunde hava tilllämplighet
på användningen av ifrågavarande områden, innefattades i
föreskrifterna om nyttjandet av samfälld skog, vilka återfunnes i 10
kap. 1 § byggningabalken samt i 21 och 22 §§ av förordningen om
skogarna i riket den 1 augusti 1805. Stadgandet i förstnämnda lagrum
gåve rätt för en var jordägare i by att uti dess oskiftade skog och
mark taga torv, näver, ved, timmer, gärdsel, löv och annat, som till
hus och gård tarvades, varemot förbjödes att detta av bole föra eller
åt annan sälja eller upplåta. 1805 års förordning stadgade i 21 §, att
jordägare, som hade oskift skog och alla vore frälse eller alla skatte,
sins emellan ägde överenskomma om skogens nyttjande så till husbehov
som till avsalu, men att utan sådan enhällig överenskommelse ej något
finge av oskift skog av bole föras eller åt annan säljas eller upplåtas.
I 22 § åter förbjödes avsalu utan medgivande av Kungl. Maj:ts befallningshavande
från oskift skog, däri kronan hade del, och detta även
om det skedde med därvarande boställsinnehavares eller kronoåbos medgivande.
Dessa stadganden lämnade tydligen ingen möjlighet för ordnande
av undantagens förvaltning på annan väg än den enhälliga
överenskommelsens.

Det kunde möjligen ifrågasättas, att utvägar för frågans lösande
kunde vara att finna å ena sidan beträffande sockenundantagen i den uti
10 § av förordningen om kommunalstyrelse på landet intagna bestämmelse
om behandling å kommunalstämma av ärende, som anginge allenast
ägare av i mantal satt jord, och å andra sidan i fråga om byaundantagen
i författningarna om byordning. Båda dessa utvägar hade uti ifrågavarande
bygder i särskilda fall blivit använda och de sålunda åstadkomna
anordningarna för undantagens förvaltning uppgåves flerstädes hava
utan motstånd vunnit tillämpning.

Vad då först beträffade kommunalstämmas befogenhet att enligt
nu gällande lag taga befattning med skiftesundantagen, så skulle väl
kunna tyckas, att detta stode i överensstämmelse med föreskrifterna om
sockenallmänningars förvaltning. Denna skulle nämligen enligt 1805
års förordning tillkomma sockenstämma och för de få ännu kvarvarande
egentliga sockenallmänningarna vore den nu underlagd kommunalstämman.
Ett eller annat av Kungl. Maj:t i administrativ väg meddelat beslut
syntes ock hava gått i den riktningen, att kommunalstämma ägde taga
befattning med ärenden angående socknen tillhöriga skiftesundantag.
(Se t. ex. Kungl. Maj:ts resol. den 21 oktober 1871, intagen i Wennbergs
prejudikatsamling under nr 267.) På senare tid syntes emellertid
Kungl. Maj :t hava tillämpat en motsatt princip, så i resol. den 23 april 1897

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

angående disposition av en vid storskifte å Sollerö sockens skogsmark
såsom allmänt undantag avsatt kvarnplats samt resol. den 20 mars 1901
angående fråga om avgäld för vissa områden, som vid storskifte å Mora
socken avsatts som undantag för gemensam räkning. Det syntes ock
vara uppenbart, att handhavandet av egendom, som icke tillhörde socknen
som kommun och ej heller delägarna i deras egenskap av medlemmar
utav denna, icke utan vidare kunde anses falla under kommunalmyndigheternas
befogenhet. Analogien med de av ålder bestående sockenallmänniDgarna
syntes ej heller låta sig vidhålla, då dessa allmänningar
i motsats till skiftesundantagen just vore förbundna med sockenkommunen
på sådant sätt, att den enskilde jordägaren förlorade sin delaktighet i
allmänningen, i händelse hans hemman genom överflyttning skildes från
socknen, under det att främmande jordägare, vars hemman förlädes dit,
därmed inträdde som delägare i allmänningen.

Föreskrifterna angående byordningar vore lämnade genom resolutionen
på allmogens besvär den 1 september 1741 samt brevet till
landshövdingarna den 20 februari 1742 angående landskulturen. I resolutionen
1741 hade bebådats utfärdandet av förslag till allmän byordning
och därjämte förklarats, att ej allenast de på åtskilliga orter då redan
befintliga byordningar utan även de, vilka därefter kunde inrättas, finge
av vederbörande domare stadfästas samt för lag i byaskråna vara gällande.
I brevet 1742, därvid varit fogat ett av riksens ständer uppgjort förslag
till byordning, hade förklarats, att ehuruväl denna byordning ej kunde
i alla mål och omständigheter vara lämplig för varje landsort, dock däri
merendels anförts allt vad som för en i byalag boende lantman vore
angeläget att iakttaga och efterse; kunnandes dock eljest samma byordning
uti det, som funnes nödigt efter varje orts beskaffenhet samt
grannarnas i byalagen överenskommelse, jämkas och inrättas. Om
verkställigheten av vad i brevet föreskrivits anbefalldes landshövdingarna
att draga försorg. Förslaget till byordning hade innehållit särdeles
detaljerade bestämmelser bland annat angående skogshushållningen, varom
sades, att byamännen till skogens bättre skötsel vart år skulle komma
överens om sina byggen, var dessa skulle ske och hur mycket var och en
skulle tillåtas hugga, varjämte tillagts »för övrigt måge byamännen om
skogens röjning, skötsel samt konservation för framtiden själve förordna,
som de efter varje orts beskaffenhet finna bäst och tjänligt vara». Av
byordningsförslagets lydelse framginge, att förutsättningen varit att för
åstadkommandet av beslut enligt densamma ej skulle erfordras enstämmighet.
Var by skulle, om så åstundades, äga frihet att låta sin byordning
vid häradstinget uppläsas och stadfästas.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

I enlighet med de sålunda lämnade föreskrifter hade å vissa orter
allmänna by ordningar tillkommit på initiativ av landshövdingarna. För
Dalarne hade emellertid någon allmän byordning veterligen ej tillkommit.

Frågan, huruvida nyttjandet av byaundantagen skulle kuuna regleras
genom byordningar, hade år 1912 varit föremål för undersökning av
riksdagens lagutskott vid dess behandling av en dit remitterad motion,
vilken givit anledning till riksdagens förut omförmälda skrivelse samma
år beträffande utredning angående beredande av möjlighet för skiftesdelägare
att fatta bindande beslut om undantag vid skifte m. m. I motionen
hade begärts åtgärder i syfte att bereda majoriteten av delägare i bysamhälligheter
möjlighet att inom området av byns gemensamma ekonomiska
och ordningsangelägenheter fatta för minoriteten lagligen bindande
beslut. Lagutskottet hade väl funnit sig ej kunna biträda motionen
i hela dess vidd men tillstyrkt skrivelse av det innehåll, som riksdagens
förut angivna skrivelse utvisade. Angående möjligheten av den föreliggande
frågans ordnande genom byordningars inrättande enligt därför
gällande föreskrifter hade utskottet yttrat följande.

Åven om genom dylika byförfattningar föreskrifter skulle kunna
meddelas med bindande verkan icke blott i fråga om delägarnas i bysamfällighet
gemensamma ordningsangelägenheter utan även med avseende
på förvaltningen av samfälligheter, kunde det dock svårligen antagas,
att i desamma bestämmelser skulle kunna meddelas av beskaffenhet att
föranleda inskränkning i enskild delägare enligt allmän lag tillkommande
rätt i samfälligheten och medföra befogenhet att med intrång i dylik
rätt genom avtal med annan än delägare med laga verkan förfoga över
samfälligheten i fråga. Tvivelaktigt vore ock, huruvida 1741 års resolution
över huvud taget kunde äga tillämpning å samfälligheter, som vid
skifte avsatts för gemensamt behov; i varje fall kunde ej genom bvordningarna
i det föreliggande hänseendet behovet av bestämmelser
fyllas i fråga om andra samfälligheter än bysamfälligheterna. Med hänsyn
till sistnämnda förhållande och osäkerheten i fråga om byordningarnas
tillämpningsområde, syntes det utskottet, som vore en utredning
av hithörande ämnen av behovet påkallad.

Med anledning av riksdagens i sistberörda ärende avlåtna skrivelse
hade, enligt vad de sakkunniga erfarit, yttranden infordrats från Kung!.
Maj:ts befallningshavande i länen. I avgivet yttrande hade Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Kopparbergs län förklarat sig finna synnerligen
angeläget, att bestämmelser med det i riksdagens skrivelse angivna syfte
komme till stånd, och ansett, att därigenom en kännbar brist i lagstiftningen

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

skulle fyllas, vadan Kungl. Maj:ts befallningshavande på det livligaste
förordat undersökning i ämnet.

I likhet med vad lagutskottet i ovan angivna yttrande uttalat, hade
de sakkunniga funnit det vara uppenbart, att byordningsförfattningarna
icke kunde inverka på den delägare i samfälld mark enligt allmänning
tillkommande rätt över denna mark eller lämna utväg till ordnandet av
förvaltningen utav denna mark efter andra grunder än som angåves i
sådan lag. De sakkunniga ansåge för ty, att på denna väg ett avhjälpande
av de anmärkta missförhållandena ej stode att vinna.

Det skydd mot förödelse av skogsmark, som lagen den 24 juli
1903 angående vård av enskildas skogar vore avsedd att lämna, vore
otillräckligt för förebyggande av den skövling utav befintliga skogsbestånd,
^ varom här vore fråga. Väl syntes den mening ej hava tillräckligt
fog för sig, enligt vilken nämnda lag ej skulle äga tillämpning på de
för socknar undantagna eller oskiftade lämnade ägor. Tvärtom syntes
det uppenbart, att dessa ägor, såsom efter visst andelstal tillhöriga delägarna
inom de av socknar bestående skifteslagen, vore att hänföra till
enskildas skogar lika väl som de ägor, vilka samfällt tillhörde by, hemman
eller hemmansdel med flera delägare. Skogsvårdslagens bristande effektivitet
i förenämnda avseende berodde däremot huvudsakligen på den
omständigheten, att lagen över huvud taget ej lämnade direkt skydd för
växande skogsbestånd, utan helt riktade sig på åstadkommandet av föryngring
efter avverkning. Vidare vore uppenbart, att beträffande ifrågavarande
gemensamhetsområden skogsvårdsstyrelsernas verksamhet till
skogsvårdens befrämjande hindrades eller väsentligen försvårades genom
sådana ofta förekommande omständigheter som områdenas vitt spridda
lägen, osäkerhet angående äganderätten till desamma och det stora antalet
delägare. Det vore ock att märka, att i de fall, där äga avsatts
för ändamål, som ej stode väl tillsammans med bibehållandet av skog å
ägan, skogsvårdsstyrelsen ej skäligen syntes kunna ingripa mot skogsskövling,
även om sådant ingripande eljest enligt skogsvårdslagen borde
äga rum.

Då alltså nu gällande lagstiftning ej lämnade tillräckligt stöd för
ett effektivt ingripande mot rådande missförhållanden i avseende å användningen
av ifrågavarande gemensamhetsområden och för åvägabringande
av tillfredsställande ordning härutinnan, samt det av den förebragta
utredningen syntes uppenbart, att mycket betydande värden skulle
kunna för nyttiga ändamål räddas genom skyndsamt avhjälpande av
denna brist, hade kommitterade funnit det synnerligen angeläget, att en
lagändring i sådant syfte snarast möjligt måtte komma till stånd. Horn

24 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 92.

det icke syntes vara att förvänta, att den under utarbetande varande
revidering av lagstiftningen angående enskildas skogar inom kortare tid
än minst två eller måliända tre år kunde resultera i ny lagstiftning på
området, och det jämväl syntes möjligt, att det definitiva ordnandet av
frågan kunde i någon mån bliva beroende på den utredning, som
begärts i riksdagens förenämnda skrivelse år 1912, ansåge de sakkunniga
det vara nödigt, att de erforderliga lagstiftningsåtgärderna
vidtoges utan att invänta slutförandet av utredningen i omförmälda två
frågor.

Den lagstiftning, riksdagen ifrågasatt i skrivelsen den 30 maj 1913,
skulle väl — enligt vad de sakkunniga vidare anfört — hava till sitt
närmaste föremål allenast öppnande av möjlighet att få mark av ifrågavarande
slag ställd under förbud att avverkas annorledes än efter utsyning.
— Då emellertid det dem lämnade uppdrag ej begränsats på
sådant sätt, att icke jämväl andra anordningar, som kunde vara ägnade
att förebygga vanvård av den samfällda skogen, borde tagas under övervägande,
och det synts de sakkunniga uppenbart,. att verksammaste
sättet att förebygga sådan vanvård vore att därutinnan åstadkomma
lämpligen ordnad hushållning, så hade de i främsta rummet tillsett, huru
en sådan ordning ulan för mycken omgång eller annan olägenhet och
till största möjliga gagn såväl för delägarna som för skogsvårdsintresset
skulle kunna låta sig genomföra. Endast i den mån detta i följd av
rådande förhållanden funnes ogörligt, borde enligt de sakkunnigas mening
det yttersta medlet mot skogsskövlingen, avverkningsförbudet, komma
till användning. I avseende å sistnämnda åtgärd hade de i övrigt funnit
böra anmärkas, att ehuru densamma i sin enklaste form, det absoluta
förbudet mot all avverkning, ej erfordrade vare sig vidlyftiga föreskrifter
eller större apparat för handhavandet, så skulle däremot förbudet, kombinerat
med utsyningsrätt, såsom i riksdagsskrivelsen ifrågasatts, . för
rationell tillämpning förutsätta en organisation av delägarna, som möjliggjorde
besluts fattande om användningen av utsyningsrätten och av den
vinst, som skulle kunna erhållas därav. Att återigen tänka sig det
absoluta avverkningsförbudet såsom enda medlet att undanrödja, det
rådande oefterrättlighetstillståndet skulle helt säkert, även för den jämförelsevis
korta tid, som en provisorisk lagstiftning borde omfatta, icke
ens ur skogsvårdssynpunkt vara tillfredsställande, och ett dylikt förbud
skulle komma att verka förlamande på den mer och mer framträdande
tendensen till självverksamhet för lämpligt ordnande av hushållningen
med skogsundantagen.

25

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 92.

Vid övervägande av möjligheterna att för ifrågavarande skogsområden
anordna en av delägarna själva omhänderhavd förvaltning hade
de sakkunniga funnit en viss åtskillnad vara att göra mellan de större,
av socken eller socknar bestående skifteslagen å ena sidan samt de från
dem utbrutna bya- eller fäbodesamfälligheterna å andra sidan. Vad de
förstnämnda beträffade, erbjöde sig i viss mån analogien med sockenbesparingsskogar
och sockenallmänningar såsom uppslag för anordnandet
av förvaltningen. Den ordinarie sockenrepresentationen enligt förordningen
om kommunalstyrelse å landet gåve ock en naturlig utgångspunkt för
förvaltningens organiserande. Någon betänklighet mot att överlämna
bestämmanderätten över ifrågavarande områden åt denna representation,
sammansatt så, som i berörda förordning stadgades beträffande handhavandet
av frågor, som rörde allenast i mantal satt jord, syntes ej böra
råda, därest för samma bestämmanderätt uppställdes gränser, ägnade att
tillförsäkra alla delägare deras tillbörliga rätt i avkastningen och förebygga
dennas användning på annat sätt än till delägarnas bästa. Vad
åter anginge de jämförelsevis mindre skifteslagen, byar och fäbodelag,
så förefunnes väl beträffande de förra en viss organisation, bystämman,
för handhavande av byns allmänna angelägenheter, men som denna ej
allestädes syntes hava så fast gestaltning och vara med avseende å ledningen
av ärendenas behandling så ordnad, att handhavandet av ifrågavarande
angelägenhet lämpligen borde läggas till densamma, syntes för
så väl byar som fäbodelag erfordras särskild anordning för omhänderhavandet
av förvaltningen utav skogsundantagen.

Härför nödiga bestämmelser hade synts böra omfatta föreskrifter
om utseendet av lämplig person för delägarnas sammankallande och
ledande av deras förhandlingar, om sättet för sammankallandet och om
beslutmässighet för delägarnas majoritet. Emellertid vore att förutse,
att sådana fall kunde inträffa, där äga, som det kunde vara av vikt att
skydda mot skogsskövling, på en eller annan grund icke kunde ställas
under förvaltning. Ett sådant fall förelåge exempelvis då i följd av
ofullständiga uppgifter i skifteshandlingarna osäkerhet rådde, huruvida eu
oskiftad lämnad äga tillhörde den storskiftade socknen eller en däri ingående
by. Så länge sådan osäkerhet fortvarade, kunde det tydligen
ej ifrågakomma att ställa ägan under förvaltning för ettdera skifteslagets
räkning, men däremot kunde det ej rimligen vara något att invända
mot att ägan ställdes under avverkningsförbud, i vilket fall därav
fallande avkastning lämpligen kunde sättas under offentligt förvar, till
dess det temporära hindret för förvaltningens anordnande kunnat bliva
undanröjt. I åtskilliga andra fall kunde det antagas att, ehuru förutBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 81 höft. (Nr 92.) 4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

sättningar i övrigt förelåge för en viss ägas ställande under förvaltning,
tillbörlig majoritet bland delägarna ej kunde vinnas härför. Åven i
sådana fall borde det stå Öppet att få ägans skogsbestånd skyddat genom
avverkningsförbud och möjlighet borde da lämnas delägarna att besluta
om användningen av ägans avkastning.

Utfående från nu angivna synpunkter hade de sakkunniga utarbetat
''nedanstående förslag till lag angående särskilda bestämmelser
beträffande viss samfälld skogsmark inom. Kopparbergs län.

De sakkunniga hava framhållit, att i lagförslaget avsåges allenast
sådana samfällda ägor, som avsatts eller lämnats oskiftade vid sockenstorskifte
eller därpå följande åbodelning inom by, fäbodelag eller annan
sådan samfällighet. Därunder inbegrepes alltså icke samfällda ägor,
som undantagits vid egentliga laga skiften eller storskiften, som ägt
rum inom byalag utan föregående skifte av hela socknen. Såsom ovan
framhållits, hade länets flesta socknar undergått storskifte och på de
orter, där sådana skiften ej förekommit, uppgåves förhållandena ej.förete
den särskilda prägel, som ansetts föranleda speciallagstiftning i förevarande
ämne.

De sakkunnigas lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

lag angående särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark

inom Kopparbergs län.

Inom Kopparbergs län skola under tiden till den 1 juli 1918 beträffande
sådana samfällda ägor av skogsmarks natur, som vid storskifte
av socken eller delning av därvid utbrutet skifteslag antingen för gemensamt
behov undantagits eller eljest lämnats odelade, följande bestämmelser
gälla.

§ !•

Do) Åga, som i denna lag avses, må i den ordning, här nedan
sägs, ställas under förvaltning, där sådant kan ske utan märkligt förfång
för delägare, som till åtgärden ej lämnat medgivande, och utan att

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 92. 27

kränka den rätt med avseende å ägan, som kan tillkomma någon, vilken
ej är delägare däri.

2:o) Varder sådan äga, som i l:o) sägs, ej ställd under förvaltning,
må den under enahanda betingelser, som där angivas, efter ty nedan
sägs ställas under avverkningsförbud, där detta prövas vara ur skogsvårdssynpunkt
nödigt eller lämpligt.

3:o) Å område, som sålunda är ställt under förvaltning eller avverkningsförbud,
skall vad i 10 kapitlet 1 § Byggningabalken samt 21
och 22 §§ i Kungl. Förordningen om skogarna i riket den 1 augusti
1805 stadgas angående nyttjande av samfälld skog icke äga tillämpning.

§ 3.

l:o) Vill delägare väcka fråga om sådan åtgärd, som i § 1 sägs,
ingive ansökan härom till Konungens befallningshavande. I ansökningen
skall angivas, vilket skifteslag ägan tillhör.

2:o) Kan i särskilda fall ej med säkerhet angivas, huruvida äga
tillhör vare sig storskifta^ socken eller därifrån utbruten by eller annan
sådan samfällighet, må dock på sätt i l:o) sägs fråga väckas om ägans
ställande under avverkningsförbud, och skall därvid uppgift lämnas om
båda de skifteslag, till vilka ägan möjligen kan höra.

§ 3-

Över ansökning, som i § 2 sägs, skola delägarna i vederbörande
skifteslag lämnas tillfälle att yttra sig.

Föreligger fall, som i § 2 2:o) avses, skall frågan anses angå det
större skifteslaget.

För inhämtande av yttrande, som ovan nämnts, skall den i ansökningen
väckta fråga, där skifteslaget består av hel socken, förekomma
till behandling å denna sockens kommunalstämma. Innefattar storskiftat
område mera än en socken eller delar av skilda socknar, behandlas
frågan å kommunalstämma i den av socknarna, som Konungens befallningshavande
bestämmer. I andra fall skall frågan förekomma å sammanträde
med delägarna inför den, som av Konungens befallningshavande
därtill förordnas. Kommunalstämma, varom här sägs, må ej utsättas
att hållas tidigare än minst 14 dagar efter dess kungörande. I fall, då
frågan icke skall förekomma å kommunalstämma, skall den, som förordnas
att i ärendet hålla sammanträde med delägarna, utsätta tid och
ort för sammanträdet samt kungöra därom på sätt i 22 och 23 §§
skiftesstadgan sägs.

Förordnande, varom nu ar nämnt, skall meddelas avgiftsfritt.

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

§ 4-

Vid ärendets behandling å kommunalstämma eller sammanträde
med delägare enligt § 3 bör, därest i ansökningen fullständig uppgift
icke lämnats om däri avsedd ägas läge, storlek eller övriga beskaffenhet
eller om äganderätten därtill, utredning, i den mån ske kan, härom
förebringas.

Avser ansökning ägas ställande under förvaltning, må tillstädesvarande
delägare vid sammanträdet däröver besluta. Avslås därvid ansökningen,
skall densamma anses förfallen, varemot, om ansökningen
bifalles, beslutet skall underställas Konungens befallningshavandes prövning.
Har ansökning, enligt vad nu är sagt, avslagits, må delägare vid
samma kommunalstämma eller sammanträde väcka fråga om avverkningsförbud
å den äga, som i ansökningen avsetts.

I fråga om ägas ställande under avverkningsforbud hava delägarna
ej att fatta beslut, utan skall, evad sådant yrkande omfattas av flera
eller färre delägare, protokollet över ärendets behandling för frågans
avgörande till Konungens befallningshavande insändas.

Vid besluts fattande tillkommer rösträtt en var delägare efter reducerat
jordatal; dock att rösträtt ej må av någon utövas för mera än en
tjugondedel av skifteslagets efter denna grund beräknade hela röstetal.
Såsom beslut gäller den mening, varom delägare, som äga mera än
hälften av de avgivna rösterna, sig förenat; skolande, där rösterna utfalla
lika å ömse sidor, frågan avgöras genom lottning.

Där ärendet förekommer å kommunalstämma, lände till efterrättelse
föreskrifterna i Kungl. Förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
å landet med de undantag, som föranledas dels av den i § 3
här ovan givna bestämmelse om stämmans kungörande samt därav att,
där frågan rörer olika socknar eller delar av sådana, samtliga delägare
äga att å den sockens kommunalstämma, därå ärendet förekommer, avgiva
yttrande och deltaga i beslut, dels ock av de i förevarande paragraf
och § 6 givna stadganden om röstgrund och besluts fattande och om val.

§ 5.

Sedan protokoll över ärende, som i § 4 sägs, jämte beslut, där
sådant av delägarna fattats, inkommit till Konungens befallningshavande,
skall tillfälle att i ärendet sig yttra lämnas dem, som, utan att vara
delägare, kunna hava rättsanspråk att däri göra gällande; och skall för
den skull Konungens befallningshavande låta i länskungörelserna och
ridning i orten införa kungörelse om i ärendet föreliggande yrkande
eller beslut, med tillkännagivande, att yttrande däröver till Konungens

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

befallningshavande må ingivas inom den tid, som Konungens befallningsbavande
bestämmer. Där omständigheterna sådant föranleda, må Konungens
befallningshavande i sammanhang härmed ställa den äga, frågan rörer,
under avverkningsförbud, intill dess frågan blivit av Konungens befallningshavande
prövad.

Har beslut om ägas ställande under förvaltning enligt § 4 underställts
Konungens befallningshavandes prövning, skall, där detsamma
finnes vara i vederbörlig ordning tillkommet och hinder i övrigt för sökta
åtgärdens beviljande enligt denna lag icke töreligger, beslutet av Konungens
Detallningshavande fastställas. I motsatt fall varde den i ärendet gjorda
ansökning avslagen.

Har yrkande om avverkningsförbud enligt ovannämnda paragraf till
Konungens befallningshavandes avgörande överlämnats, pröve Konungens
befallningshavande, huruvida sådana omständigheter föreligga, att ansökningen
enligt § 1 må bifallas, och äge Konungens befallningshavande,
där så finnes vara fallet, ställa ägan under avverkningsförbud antingen
på viss tid eller tills vidare, dock att förbud ej må gälla längre än till
den 1 juli 1918. Avverkningsförbud innebär, att å ägan ej må verkställas
avverkning annorledes än i den ordning, som i § 8 sägs.

Avverkningsförbud må ej utgöra hinder för prövning av senare
uppkommen fråga om den med förbudet avsedda ägas ställande under
förvaltning. Besluta delägarna sådan förvaltning, äge Konungens befallningshavande,
där hinder därför ej finnes möta, att med upphävande
av avverkningsförbudet fastställa samma beslut.

Besked om fastställelse av beslut rörande ägas ställande under förvaltning
samt om meddelande av avverkningsförbud skall genom Konungens
befallningshavandes försorg införas i länskungörelserna och i tidning i
orten ävensom tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande
eller annan, inför vilken frågan enligt § 3 behandlats.

Konungens befallningshavandes beslut i fråga om ägas ställande
under avverkningsförbud träder, utan hinder av anförda besvär, i verkställighet
genast efter kungörandet. Har Konungens befallningshavande
fastställt delägares beslut om ägas ställande under förvaltning, skall,
intill dess fastställelsebeslutet vunnit laga kraft eller slutligen prövats,
beträffande den äga gälla vad om äga, som ställts under avverkningsförbud,
är sagt.

§ G.

Har äga ställts under förvaltning, som i § 5 sägs, tillkommer det
delägarna att fatta beslut om grunderna för denna förvaltning; skolande

30 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92.

beslutet jämte reglemente för förvaltningen, där sådant upprättats, underställas
Konungeus befallnmgshavandes prövning.

Ärende, varom i första punkten sägs, behandlas av delägarna å
kommunalstämma eller sammanträde i enahanda ordning, som angående
delägares hörande över ansökan om ägas ställande under förvaltning är
föreskriven. Ifrågakommer därvid val, gälle härom vad angående beslut

i § 4 sägs. .

Å mark, som är ställd under förvaltning, må avverkning ej bedrivas
i annan ordning än enligt därför fastställda bestämmelser.

§ 7.

För ägas förvaltning enligt denna lag må delägare utan sitt medgivande
icke påföras utgift i annan mån än genom användande av på
honom belöpande andel i ägans avkastning.

Fen delägarna eller av dem utsedd styrelse tillkommande befogennet
med avseende å äga, som ställts under förvaltning, innefattar jämväl
rätt att för ägan tala och svara, men icke behörighet till ägans avhändande
eller eljest till åtgärder, som innebära förfogande över ägan
eller dess avkastning under längre tid än till den 1 juli 1918.

Avkastningen av äga, som ställts under förvaltning, bör i främsta
rummet användas till bestridande av kostnader för förvaltningen och därefter
vare sig till sådana utgifter, som avse skifteslagets gemensamma
nytta, såsom skogskultur, anläggning och underhåll av erforderliga vägar
och broar eller dylikt, eller ock till fondering eller utdelning till delägarna
efter en vars delaktighet i den förvaltade ägan.

§ 8.

Där för skogsvården finnes nödigt eller lämpligt, att viss avverkning
sker å äga, som ställts under avverkningsförbud enligt denna lag, må, pa
framställning av delägare, utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg
därå verkställas; och skall det utsynade genom kronobetjäningen å
offentlig auktion försäljas samt behållna köpeskillingen därför sättas
i förvar hos Konungens befallningshavande för delägarnas räkning.

Vilja delägarna besluta om sådana medels användning eller förvaltning,
må det ske i den ordning, som angående ägas förvaltning i § 6
stadgas; och äge i fråga härom bestämmelserna i § ( motsvarande tilllämpning.
Där sådant fall föreligger, som i § 2 2:o) omnämnes, skola
dock alltid medlen hållas i förvar, intill dess utrett blivit, vilketdera
skifteslaget ägan rätteligen tillhör.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92.

§ 9.

Klander mot redovisning för förvaltad ägas avkastning eller fördelningen
därav tillhör vederbörlig domstols prövning.

Vill någon eljest föra klagan över förvaltningsåtgärder eller beslut
av styrelse eller delägare, lände till efterrättelse vad i Kungl. Förordningen
den 21 mars 1862 finnes stadgat om besvär över kommunalstämmas
beslut.

Klagan över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som i
denna lag avses, må föras i den ordning, som i 77 § nämnda förordning
sägs.

§ 10.

Ovar delägare i mark, som ställts under förvaltning eller avverkningsförbud
enligt denna lag, olovligen avverkning därå, straffes enligt
24 kapitlet 6 § strafflagen.

Åtal mot förseelse, som nu sagts, må, där fråga är om mark, som
ställts under förvaltning, väckas av delägare eller styrelse eller, på angivelse
av dem, av allmän åklagare. I andra fall åtalas förseelse av
allmän åklagare.

§ 11.

Sådan kostnad, som för ärendes behandling enligt §§ 3, 4 och 5
kan ifrågakomma, skall förskjutas av sökanden; men skall, där ansökningen
föranleder till någon av de i § 1 nämnda åtgärder, slutligen
gäldas av delägarna i mån av deras andel i den med åtgärden avsedda äga.

§ 12-

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning å de för Lima,
Transtrands, Orsa, Särna, Idre och Älvdalens socknar samt inom Venjans
socken avsatta besparingsskogar eller å Svärdsjö och Envikens socknars
häradsallmänningar.

Denna lag träder genast i kraft.

1 fråga om de särskilda bestämmelserna i lagförslaget hava de
sakkunniga framlagt speciella motiv, av vilka inhämtas följande.

I överensstämmelse med den föreslagna lagens egentliga ändamål
att främja skogsvård och förnuftig användning av skogstillgången
å vissa skifteslag tillhöriga gemensamma ägor, hade till lagens giltighets -

32

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 92.

område endast hänförts ägor, som vore att betrakta som skogsmark.
Huruvida äga skulle hänföras till denna kategori, borde tydligtvis avgöras
efter ägans naturliga beskaffenhet, oavsett det sätt, varpå ägan rubricerats
i skifteshandlingarna. Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke
från lagens tillämplighet bort uteslutas sådana områden, som vid skifte
avsatts för visst ändamål, vilket ej väl kunde stå tillsammans med bibehållande
eller uppdragande av skog å området. Då emellertid i ett ej
ringa antal fall de ändamål, varför äga sålunda avsatts, numera förlorat
all betydelse för skifteslagen och i många andra fall de för vissa ändamål
avsatta ägor vore så rikligt tilltagna, att ändamålen kunde tillgodoses
genom användning av en mindre del av dessa ägor, hade sådan inskränkning
beträffande lagens giltighetsområde ej ansetts böra göras. Däremot
borde enligt § 1 i varje fäll bedömas, huruvida åtgärd, som där avsåges,
kunde vidtagas utan att nu antydda intressen obehörigen träddes
för nära.

I . § 1 angåves de allmänna villkoren för en ägas ställande under
förvaltning eller avverkningsförbud. Då verkan av dessa åtgärder enligt
paragrafens tredje stycke skulle bliva, att den delägarna enligt byggningabalken
och förordningen den 1 augusti 1805 tillkommande rätt till
husbehovsnyttning å ägan upphörde, så vore tydligt, att visst men för
delägare alltid skulle kunna anses vara förhanden, så snart sådan åtgärd
genomförts. Enligt vad förut framhållits, borde emellertid sådant men
svårligen kunna antagas bliva av den betydelse för någon delägare, att
det skäligen förtjänade beaktande. För de troligen ganska sällsynta fall,
där delägare på nu antydda sätt eller eljest verkligen skulle kunna antagas
lida avsevärt förfång av åtgärd, varom här vore fråga, hade emellertid
här införts bestämmelse om att åtgärden under sådana förhållanden ej
Unge tillstädjas. Tydligtvis kunde de fall, då dylik åtgärd kunde vålla
sådant förfång, bliva flera, när det rörde sig om avverkningsförbud, än
när fråga vore om ägas ställande under förvaltning. Ägas förvaltning
syntes nämligen i regel kunna ordnas så, att det speciella ändamålet
ej träddes för nära.

Utom för delägare kunde ifrågavarande åtgärder tänkas vålla men
även för vissa rättsägare, såsom innehavare av avverkningsrätt eller
servitut. Att dessas rätt måste lämnas oförkränkt, folie av sig självt.
Sålunda skulle ett område, varå rätt till avverkning vore upplåten, icke
få ställas under avverkningsförbud, så vitt det inkräktade på denna rätt.
Emellertid kunde det antagas, att sådana upplåtelser, för vilkas giltighet
borde erfordras, att alla delägare därvid medverkat, om de någon gång
förekomme, åtminstone ej vore talrika. Däremot förekomme väl oftare,

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

att hithörande ägor vore besvärade av servitut, såsom rätt till skogsn}
ttning, upplagsplats, grustäkt m. in. I sådana fall hnge för varje
gång prövas, huruvida anordnande av förvaltning eller förbud för avverkning
å sålunda besvärad äga kunde ske utan men för rättsägarna.
Särskilt i fråga om förvaltnings anordnande vore emellertid att märka,
att denna i allmänhet borde kunna lämpas så, att nu angivna intressen
ej träddes för nära. Tydligtvis borde i slika fall omförmälda intressens
tillgodoseende övervakas vid den prövning av antagna grunder för ägas
förvaltning, som skulle äga rum enligt § 6.

I riksdagsskrivelsen den 30 maj 1913 hade Kungl. Maj:ts befall- § 2.
ningshavande angivits såsom den myndighet, som borde besluta angående
den däri ifrågasatta åtgärden. De sakkunniga hade i överensstämmelse
härmed ansett de åtgärder, som nu föreslagits, böra bero på nämnda
myndighets avgörande. I varje fall borde emellertid initiativet till åtgärdens
vidtagande tillkomma delägare.

Såsom förut framhållits, hände det ej sällan, att svårigheter yppades
för avgörande, huruvida äga, som undantagits eller lämnats oskiftad,
tillhörde den storskiftade socknen eller ett därifrån utbrutet mindre skiftesby
eller fäbodelag o. s. v. — som sedermera delats. Med avseende
å talrikheten av sådana fall hade det synts olämpligt att helt
utesluta dem från lagens tillämpning. Sökanden borde emellertid, då
sådant fall förelåge, giva detta tillkänna genom att i ansökningen alternativt
angiva båda skifteslagen, socknen och det därur utbrutna skifteslaget,
vartill ägan möjligen kunde höra. Att sådan äga, därest oklarheten
angående äganderätten ej hävdes, icke kunde bliva ställd under förvaltning,
hindrade ej, att ansökningen riktades på denna åtgärd. Det vore
nämligen förutsatt, att under ärendets vidare behandling utredning'' i
detta avseende kunde förebringas.

Att vid den preliminära behandlingen av ansökning om åtgärd, §
som avsåges i lagen, frågan borde anses röra det i ansökningen angivna
skifteslaget och, i det i § 2: 2:o) omförmälda fall, det större, av socken
bestående skifteslaget, vore betingat av praktiska skäl. Skulle vid den
i § 4 föreskrivna utredning osäkerhet om rätten till ägan bliva hävd,
eller upplystes det, att uppgift i ansökningen om äganderätten vore oriktig,
så komme detta att sålunda inverka på ärendets vidare behandling, att
efter omständigheterna antingen ärendet förfölle eller sökanden med
rättelse av uppgiften om det skifteslag, vartill ägan skulle höra, hos
Kungl. Maj:ts befallningsliavande begärde ny åtgärd för rätta delägares
hörande eller slutligen, där osäkerhet enligt § 2: 2:o) hävts, så att ägan
rätteligen funnits tillhöra det större skifteslaget, den inledda behandlingen
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 81 käft. (Nr 92.) 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

av ärendet fortsattes. Delägarnas yttrande borde inhämtas på Kungl. Maj:ts
befallningshavandes föranstaltande antingen, där frågan rörde ett av socken
bestående skifteslag, å kommunalstämma, eller eljest å sammanträde med
delägarna inför särskilt härför utsedd person. Att i förra fallet ärendets
behandling ansetts böra förläggas till kommunalstämma berodde därpå,
att, såsom förut blivit antytt, i ifrågavarande bygder, där i allmänhet
den ojämförligt större delen av vid kommunalstämma röstberättigade vore
jordägare, denna stämma utgjorde socknens jordägares naturliga representation
och användes på sådant sätt i varjehanda fall. Så t. ex. i fråga
om förvaltningen av vissa socknars besparingsskogar och skogsmedelsfonder.
Ett sammanträde av socknens jordägare skulle även i allmänhet
få huvudsakligen samma sammansättning som kommunalstämman och
helt och hållet den sammansättning stämman töretedde i ärenden, som
rörde allenast i mantal satt jord. Den ordning för ärendenas behandling,
som gällde i fråga om kommunalstämma, syntes även med fördel kunna
tillämpas på nu förevarande ärenden, dock med vissa undantag, av vilka
här angåves bestämmelsen om kungörelsetiden. Då enligt förordningen
om kommunalstyrelse på landet kommunalstämma i visst fall kunde utsättas
att hållas redan samma dag, som kungörelse därom skedde, men
för ärende av förevarande slag det vore av vikt, att delägarna finge
kännedom därom i så god tid, att de finge tillfälle att före sammanträdet
överväga frågan, hade det stadgats, att kungörelse borde ske minst 14
dagar före stämma, varå ärendet förekomme.

Det hade i åtskilliga fall inträffat, att en socken, som undergått storskifte,
efteråt delats i två självständiga socknar. Så vore t. ex. fallet
med Mora, som delats i Mora och Yåmhus socknar, samt Leksand, som
delats i Leksands och Siljansnäs socknar. I vissa fall hade ock i skifte
av en socken ingått by eller hemman från annan socken, varjämte genom
senare överflyttning stundom från eu skiftad socken hemman flyttats till
annan socken. För dessa fall hade i analogi med stadgandet i rättegångsbalkens
kap. 1 § 1 lämnats föreskrift om särskilt bestämmande av
den socken, å vars kommunalstämma ärende, varom nu vore fråga, borde
förekomma. För de fall, då äga tillhörde något av de mindre skifteslagen,
by, fäbodelag eller därmed jämförlig samfällighet, erfordrades
bestämmande av någon person, som borde utsätta och kungöra sammanträde
för delägarnas hörande. Det hade synts lämpligast, att detta
bestämmande överlämnades till Kungl. Maj:ts befallningshavande. De
sakkunniga hade föreställt sig, att i vissa fall, synnerligen där äganderättsfrågan
kunde synas mera invecklad, vederbörande lantmätare eller
någon person, som ägde särskilt noggrann kännedom om fastighets -

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

förhållandena i orten, skulle vara mest lämpad att leda förhandlingarna.
Då kostnaderna för nu avsedda förrättningar, som syntes kunna antagas
bliva till allmänt gagn, borde begränsas så mycket som möjligt, hade
det ansetts, att förordnande, som kunde erfordras för hållande av sammanträde
enligt denna föreskrift, borde meddelas avgiftsfritt.

Mellan de båda åtgärderna, ägas ställande under förvaltning och
avverkningsförbud, gjordes i § 4 den skillnaden att, under det delägarna
tillerkänts rätt att definitivt avslå eller villkorligt bifalla ansökan, som
riktade sig på förstnämnda åtgärd, så skulle de beträffande den senare
åtgärden allenast hava att yttra sig, och avgörandet skulle helt och
hållet tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande. Denna skillnad vore
beroende av sakens natur, enär förvaltningsfrågan måste anses i första
rummet beröra delägarnas rätt, varemot avverkningsförbudet mera direkt
åsyftade allmänt gagn.

Det vore sålunda uppenbart, att ägas ställande under förvaltning
ej borde ifrågakomma, utan att majoriteten bland delägarna önskade
sådan ordning införd. Det skulle för övrigt näppeligen låta sig göra
att utan medverkan av denna majoritet lämpligen reglera en sådan förvaltning.
Att majoriteten härvid borde räknas efter andelstal, syntes
vara tydligt, men de sakkunniga hade, då gemensamma ägors ställande
under förvaltning i allmänhet kunde antagas mest inverka på de mindre
delägarnas rätt, ansett en inskränkning i rösträttens beräknande efter
denna grund böra ske så tillvida, att de större delägarnas röster i viss
mån reducerades. Med den begränsning, som §§ 6 och 7 innehölle
beträffande förvaltad ägas disponerande och användningen av dess avkastning,
borde det ej vara att befara, att den relativa övervikt vid
förvaltningsfrågors avgörande, som sålunda kunde tillkomma de mindre
delägarna, skulle missbrukas till övrigas förfång.

För omröstning enligt denna paragraf syntes vara erforderligt, att
röstlängd, upprättad efter reducerat jord atal, funnes att tillgå. Sådana
längder uppgåves för närvarande vara upprättade för de socknar, som
ägde s. k. skogsmedelsfonder, vilkas förvaltning lydde under kommunalstämman.
För övriga socknar borde det icke bliva förenat med större
omgång eller besvär att, då ärende, som i denna lag avsåges, skulle
förekomma till behandling å kommunalstämma, anskaffa sådan längd.

Då det kunde vara att befara, att vissa delägare, särskilt sådana,
som av en eller annan grund motsatt sig ägas ställande under förvaltning
eller avverkningsförbud, under den tid, som måste åtgå för främmande
rättsägares hörande och ärendets vidare behandling av Kungl.
Maj:ts befallningshavande, skulle sträva att tillgodogöra sig så mycket

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

som möjligt av ägans skogstil]gång, hade bestämmelse om temporärt
avverkningsförbund, avsett att hindra sådant förfärande, intagits i § 5.

Den prövning, som tillkomme Kungl. Maj:ts befallningshavande
beträffande ägas ställande under förvaltning, avsåge dels frågan om den
formellt riktiga tillkomsten av delägarnas därom fattade beslut dels ock
frågan, huruvida detta beslut i materiellt avseende uppfyllde de villkor,
som i förslaget uppställdes för åtgärdens anordnande. Tillses borde
alltså, att ägan vore av det slag, som avsåges i lagen, och att den
tillhörde det skifteslag, vars delägare däröver beslutat, samt vidare att
åtgärden ej kunde anses lända till märkligt men för delägare, som ej
medgivit densamma, eller förringa främmande rättsägares rätt. Däremot
både Kungl. Maj:ts befallningshavande ej att undersöka åtgärdens
lämplighet eller nytta i andra avseenden. Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut borde innefatta antingen fastställelse av delägarnas beslut
om ägans ställande under förvaltning eller ock avslag å den därom
gjorda ansökningen. Förelåge angående samma äga ansökning jämväl
om ägans ställande under avverkningsförbud, borde Kungl. Maj:ts befallningskavande,
därest ansökan om ägans ställande under förvaltning
avsloges, taga frågan om avverkningsförbud under prövning.

I fråga om sökt avverkningsförbud borde Kungl. Maj:ts befallningsbavandes
prövning omfatta ej blott samma omständigheter som
anförts angående ägans ställande under förvaltning utan jämväl lämplighetsfrågan,
sedd ur skogsvårdssynpunkt.

Underställning av delägarnas beslut om grunderna för ägas förvaltning
ävensom av antaget reglemente därför både ansetts nödig till
förebyggande av förvaltnings anordnande på annat sätt än som överensstämde
med lagens mening. Då lagen både den dubbla uppgiften
att dels främja skogsvårdsintresset, dels ock möjliggöra den befintliga
skogstillgångens användande på fördelaktigaste sätt, borde tydligtvis
förvaltningen inrättas efter sådana grunder, att nämnda intressen tillgodosåges,
i den mån icke härifrån undantag i ena eller andra avseendet
måste göras med anledning av det för viss äga vid skiftet bestämda
ändamål, ägans beskaffenhet, annan tillkommande rätt däri eller andra
särskilda omständigheter. Ärende angående förvaltningens reglerande
hade ansetts böra behandlas av delägarna i samma ordning som frågan
om ägans ställande under förvaltning. Där ärendet ej skulle förekomma
å kommunalstämma, borde tydligtvis, om så erfordrades eller funnes
lämpligt, ny ordförande förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Omständigheter, som föranlett förordnande av t. ex. en lantmätare att
leda det förra sammanträdet, behövde ej föreligga, där fråga vore om

37

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition P[r 92.

bestämmande av förvaltningens grunder. I sistnämnda fall syntes sådant
uppdrag i allmänhet helst böra tilldelas någon av delägarna. Då i förordningen
om kommunalstyrelse på landet skillnad gjordes mellan beslut
och val, hade det ansetts erforderligt att här upptaga stadgande om
sättet för anställande av val.

Bland grunderna för förvaltningen, vilka väl beträffande värdefullare
ägor i regel koinme att sammanställas i ett reglemente, borde
tydligtvis upptagas sättet för delägarna att vidare handhava förvaltningen,
bestämmelser . om tider för sammanträden för detta ändamål, sättet för
kallelser därtill in. m. ävensom, där särskild styrelse eller annan förvaltning
tillsattes, regler för dennas verksamhet samt för delägarnas
övervakande av densamma. Bland grunderna för skogstillgångens användande
borde tydligtvis även upptagas bestämmelser angående skogshushållningen.
Som dessa bestämmelser skulle vara normerande för den
ordning, i vilken avverkning skulle bedrivas, borde tydligtvis avverkning
ej få ske, förrän dylika bestämmelser antagits och blivit fastställda.

Genom föreskrifterna i § 7 hade avsetts att ytterligare förebygga
missbruk av den delägarna eller majoriteten av dem tillkommande rätt
att bestämma över gemensam äga, som ställts under förvaltning. Att
härvid lämna allmän föreskrift om hushållning i enlighet med skogsvårdens
fordringar hade med avseende å hithörande ägors skiftande
storlek och läge samt de härför hindrande bestämmelser, som kunde
vara träffade med avseende å vissa ägor, icke ansetts böra ifrågakomma.
Man syntes böra i detta hänseende åtnöjas med den förbättring ur skogsvårdssynpunkt,
som kunde antagas följa därav, att beträffande äga, som
ställts under förvaltning, och för vilken i regel en styrelse eller förvaltare
bleve tillsatt, skogsvårdsstyrelsen Unge denna styrelse eller förvaltare att
vända sig till för att, där så erfordrades, framtvinga betryggande åtgärder
för återväxt eller att avhandla med i syfte att åstadkomma ordnad
skogshushållning.

A äga, som ställts under avverkningsförbud enligt denna lag,
skulle i allmänhet all avverkning vara förbjuden. Emellertid kunde det
av skogshushållningsgrunder vara nödigt eller lämpligt, att gallring eller
avverkning av övermogen eller oduglig skog verkställdes å sådan äga.
J ör sådant ändamål hade i § 8 föreskrivits, att avverkning finge ske
efter utsyning, som enligt antydda grunder verkställts på begäran
av delägare. Utsyningen hade ansetts lämpligast böra uppdragas åt
skogsvårdsstyrelsen. Idealiseringen av sålunda utsynade skogsprodukter
hade, då någon representation för skifteslaget i dessa fall ej funnes
anordnad, ansetts böra ske genom myndighets försorg, och krono -

§ 9.

§ 10.

§ U.

Kommunal stämmor,

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

betjäningen hade synts vara därtill närmast tillhands. Behållna realisationssumman
hade delägarna ansetts böra få disponera, dock allenast i fall
beslut därom kunde åstadkommas. Angående beslutmässighet härvid och
om ordningen för besluts fattande hade samma regler ansetts böra gälla,
som stadgats beträffande ägas ställande under förvaltning, och borde
alltså jämväl för prövning av beslutets lagliga tillkomst detsamma underställas
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Angående sättet för klandrande av redovisning samt klagan över
förvaltningsåtgärder eller beslut av delägare eller styrelse hade bestämmelser
avfattats i analogi med föreskrifterna i § 13 i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894.

Då det ansetts, att avverkning i strid mot föreskrifterna i denna
lag icke utan vidare kunde falla under någon av allmänna strafflagens
ansvarsbestämmelser, hade särskilt stadgande härför meddelats.

Enligt §§ 3 och 4 skulle i anledning av ansökan om ägas ställande
under förvaltning eller avverkningsförbud vissa åtgärder företagas, som
kunde antagas föranleda kostnader, vilka ej borde gäldas av det allmänna.
Huvudsakligen bestode dessa i kungörelse- och kallelsekostnader,
men härtill kunde tydligen för vissa fall komma kostnader för särskilt
förordnad ordförandes resor m. m. Därest ansökningen bifölles, borde
tydligtvis sådana kostnader stanna å skifteslaget och så borde även bliva
fallet, där ansökan om ägas ställande under förvaltning, på sätt i § 4
angåves, föranledde begäran om avverkningsförbud och denna begäran
bleve bifallen.

I de -yttranden över förslaget, som avgivits av kommunalstämmor
inom Kopparbergs län, har förslaget utan någon anmärkning
tillstyrkts av kommunalstämmorna i Leksands, Mora, Orsa, Älvdalens,
Våmhus, Venjans, Bjursås, Ore, Järna, Sollerö, Transtrands,
Flöda, Åls, Gagnefs, Svärdsjö, Envikens, Torsångs, Gustafs och Stora
Tima socknar. Kommunalstämmorna i Nås, Säters, Vika och Lima
socknar hava förklarat sig icke hava något att erinra mot detsamma.
Malungs sockens kommunalstämma har tillstyrkt förslaget under uttalande,
dels att den s. k. fattigskogen inom socknen, innefattande 1,122 tunnland
26 kappland, borde undantagas från lagens tillämpning, enär vid storskiftet
särskilda bestämmelser antagits angående dess förvaltning och tillsyn,
dels ock att det syntes önskvärt, att i lagen intoges bestämmelser, varigenom
möjlighet bereddes personer, som uppfört egna hem å undantagen
utan att äga del i dessa, att få kvarbo mot årlig avgäld till delägarna.

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Rättviks sockens kommunalstämma har mot förslaget endast framställt

erinran i fråga om delägares rösträtt vid beslut i ärenden angående

samfällighet samt därvid ansett V20 av skifteslagets röstetal innebära otillräcklig
begränsning, enär röstetalet för en hel kommun kunde uppgå
till 1,000,000 och V20 härav vore 50,000, men stämma icke kunde beräknas
bliva besökt av röstägare för mer än 80,000 röster, vadan en ensam

röstägare skulle kunna äga majoritet. Med anledning härav har före slagits

begränsning till V20 av de närvarandes röstetal. Kommunalstämmorna
i Siljansnäs, Sundborns, Silvbergs och Särna socknar hava förklarat
sig icke vilja avgiva något yttrande, enär de ansåge lagen icke
komma att hava tillämpning inom dessa kommuner på grund av saknaden
eller obetydligheten av dylika undantag därstädes. Avstyrkande
utlåtanden hava avgivits av kommunalstämmorna i Husby, Stora
Skedvi, Äppelbo och Boda socknar under framhållande, att lagen icke
vore för förhållandena därstädes behövlig, att därvarande undantag icke
vore föremål för skogsskövling, att kostnaderna för förvaltningen möjligen
bleve större än om delägarna finge enskilt ordna saken, att lagens
giltighetstid vore så kort, att den sannolikt aldrig hunne tillämpas, samt
att bestämmelserna syntes hava kunnat gjorts avsevärt enklare.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig helt och Skogsvårdshållet
gilla syftet med lagförslaget, men anfört, att det förefölle styrel- stvrelsensen,
som om en del av bestämmelserna kunnat utgå, såsom icke omedelbart
berörande frågan om skogsvården å ifrågavarande områden. Vad
som vore oundgängligt att stadga vore, att en förvaltande myndighet
inrättades för skogsområdet, att de enskildas rätt till husbehovsavverkning
upphävdes och att skogsvårdsstyrelsen finge beträffande dessa områden
enahanda befogenhet för skogsåterväxtens främjande, som den
ägde beträffande enskildas skogar. Då emellertid dessa synpunkter,
ehuru på ett mera komplicerat sätt, tagit sig uttryck jämväl i lagförslaget,
ville skogsvårdsstyrelsen icke avstyrka dess upphöjande till lag
i föreliggande form.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län har funnit Kungl. Maj it 3
bestämmelser i lagförslagets syfte synnerligen önskvärda och av behovet NajandeT
påkallade och har icke haft annat att erinra mot förslaget, än att i § 4 Kopparbergs
fjärde stycket ordet »skifteslagets» lämpligen syntes böra utbytas mot län‘

orden »de vid stämman eller sammanträdet närvarande delägarnas».

40

Jägmästare
och öv er jägmästare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Jägmästarna i Kopparbergs samt i Osterdalarnas och i Västerdalarnas
revir hava i sina utlåtanden framhållit det trängande behovet av
lagstiftning i förevarande ämne samt förklarat sig icke hava något att
erinra mot förslaget. Overjägmästaren i Gävle—Dala distrikt har anfört
huvudsakligen följande.

Det förslag, kommitterade framlagt, syntes i allt vara ägnat att
främja det mål, detsamma vore avsett att nå. Emellertid syntes ur
formell synpunkt en anmärkning böra göras i det avseendet, att i själva
lagen intet som helst funnes antytt angående detta mål och således ej
heller angående de grunder, varpå förvaltningen av ifrågavarande skogsmark
borde vila. Enligt lagförslagets § 6 skulle det tillkomma jordägarna
att i allt ensamma bestämma om dessa grunder. Om delägarna
sålunda exempelvis enade sig om att som grund för »förvaltningen»
fastslå, att hela skogstillgången skulle realiseras under åren 1915—1917,
syntes lagenligt sett intet häremot kunna invändas, om blott 1903 års
lag om vård av enskildas skogar ej åsidosattes, även om en sådan åtgärd
innebure just motsatsen till den ifrågasatta nya lagens outtalade
innebörd och egentliga andemening. I de speciella motiven till § 6
sades visserligen, att den Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning,
som delägarnas beslut skulle vara underkastat för att äga gällande kraft,
borde innefatta ett tillseende av förvaltningens ordnande på ett med
lagens mening överensstämmande sätt, varjämte denna där i huvuddrag
angåves. Innebörden i denna punkt syntes emellertid på anförda skäl
böra uppflyttas från motiven till själva lagförslaget, helst som »de
speciella motiven» till § 5 på sätt och vis motsade § 6, då i de förra
med skärpa betonades, att Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövningsrätt
endast vore av formell juridisk art, avseende dels frågan om den
formellt riktiga tillkomsten av delägarnas fattade beslut om ägas ställande
under förvaltning dels ock frågan, huruvida detta beslut i materiellt
avseende uppfyllde de villkor, som i förslaget uppställts för åtgärdens
anordnande.

Visserligen vore ifrågavarande lag avsedd att vara endast av interimistisk
natur, men med hänsyn till såväl önskvärd kontinuitet i
arbetet som till undvikande av olägenheter för den befolkning, lagen
skulle drabba, syntes det riktigt, att statsmakterna redan nu toge under
omprövning, varthän ifrågavarande slag av skogar i administrativt hänseende
slutgiltigt skulle hänföras. För egen del ställde sig överjägmästaren
därvid tvekande beträffande lämpligheten av den i lagförslagets
§ 8 givna bestämmelsen om att utsyning skulle verkställas genom
skogsvårdsstyrelsens försorg. Då det utsynade virket sedan skulle för -

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

säljas i vanlig ordning å offentlig auktion genom kronobet jämngen,
förutsatte detta, att icke blott utsyning utan även värdering skulle ske
genom skogsvårdsstyrelsen. På sätt denna styrelse emellertid nu vore
organiserad, syntes den icke vara vuxen uppgiften att utom sin egentliga
rådgivande och kontrollerande verksamhet påtaga sig även en sådan
till den rena skogsförvaltningen direkt hörande uppgift som den ifrågavarande.
Lämpligare syntes vara, att Kungl. Majits befallningskavande
eller vederbörande myndighet skulle äga att förordna skogsstatstjänsteman
till verkställande av den utsyning, som § 8 avsåge.

Domänstyrelsen, som funnit det vara synnerligen maktpåliggande
att nu ifrågavarande samfällda marker snarast möjligt bleve föremål
för en högst önskvärd vård, har till att börja med erinrat om den
skogslagstiftning, som inom Kopparbergs län vore gällande för enskildas
skogar. Denna lagstiftning vore fördelad å tre skilda skogslagar.

För privatskogarna i Sårna socken med Idre kapellag gällde bestämmelserna
i § 1 av förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten
över skogen å vissa skattehemman. Skog till avsalu finge
sålunda där avverkas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande
skogstjänsteman, i män som detta vore förenligt med skogens
bevarande för framtiden och årliga avkastningsförmåga utöver husbehovet.
Skogsvårdsstyrelsens verksamhet sträckte sig ej till denna
del av länet, i följd varav det föreliggande lagförslaget icke lämpligen
kunde komma att gälla samma länsdel. Detta syntes ej heller vara
nödigt, enär, enligt vad av kommunalstämmans i Sårna socken yttrande
i ärendet framginge, någon större areal av sådan samfälld mark, som
nu vore ifråga, icke funnes inom socknen, utan endast några mindre
grus- och dytag, som i allmänhet saknade skog.

För vissa till omfattningen mindre betydande delar av övre Dalarna
gällde bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar.
Så vitt styrelsen hade sig bekant, funnos inom dessa delar av länet ej
några sådana samfällda marker, som avsåges i lagförslaget.

För privatskogarna inom övriga delar av länet gällde lagen angående
vård av enskildas skogar den 24 juli 1903, och det vore här,
som de i lagförslaget avsedda samfällda marker vore belägna.

Ifrågavarande marker syntes kunna jämföras med sockenallmänningarna
och besparingsskogarna i Kopparbergs län. Flertalet sådana
utgjorde gemensam egendom för den jordägande befolkningen inom viss
socken, men några av dem, nämligen de inom Venjans socken bildade
besparingsskogarna, tillhörde uteslutande delägare i vissa skifteslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 81 höft. (Nr 92.) 6

Domän styrelsen.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

På grund härav vore det enligt styrelsens mening önskvärt, att lagstiftningen
för de i lagförslaget avsedda marker, som kunde anses böra
bliva föremål för skogsproduktion, i huvudsak följde samma linjer, som
lagstiftningen för sockenallmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs
län. Det föreliggande lagförslaget avveke emellertid högst väsentligt
från det förslag till lag angående vård och förvaltning av sistnämnda
slag av skogar, vilket utarbetats av den norrländska skogsvårdskommittén
och över vilket styrelsen avgivit utlåtande den 7
juli 1913. Då det förevarande lagförslaget vore avsett att gälla allenast
vissa år, skulle därunder förhållandena kunna så utvecklas, att det
visade sig, huruvida och i sådant fall i vilken omfattning gemensamma
bestämmelser därefter kunde bliva gällande för sockenallmänningarna
och besparingsskogarna samt annan samfälld skogsmark i Kopparbergs
län. Det borde med avseende härpå jämväl tagas i övervägande, huruvida
ej i lagstiftningsväg möjlighet borde beredas att få mark, varom
nu vore fråga, förklarad såsom besparingsskog och därigenom inordnad
under härför gällande författning och regler. I sådant sylte vore det
nödigt, att markerna icke uppdelades mellan de skilda delägarna, med
avseende varpå styrelsen föresloge, att förbud måtte utfärdas mot skifte
av sådan skogsmark, varom nu vore fråga, intill den 1 juli 1918.
Intresset för bildande av sockenallmänningar hade vaknat flerstädes i
riket, och inom vissa delar av Kopparbergs län hade även under senare
åren bildats sådana allmänningar eller besparingsskogar. Sedan Kungl.
Maj:t den 8 juni 1894 förklarat att, därest från skifteslag inom Venjans
socken en tredjedel av skifteslagets hela avrösningsjord efter uppskattning
avlämnades lagligen utbruten till eu under allmän vård ställd och
i ett sammanhang belägen besparingsskog, jordägarna inom sådant
skifteslag skulle äga att, såvitt annans rätt därigenom icke förnärmades
och därest icke genom lag annorlunda vore eller bleve bestämt, fritt förfoga
över återstående två tredjedelar av avrösningsjorden med därå
växande skog, hade nämligen bildats ej mindre än nio besparingsskogar
inom socknen, den sista år 1908.

Beträffande lagförslagets speciella delar ville styrelsen i fråga om
§ 4 instämma i den erinran, som gjorts av Kungl. Majrts befallningshavande.
Vidare ansåge styrelsen i likhet med överjägmästaren, att
bestämmelserna angående ägas förvaltning icke vore fullt tillfredsställande,
då enligt § 6 delägarna kunde besluta om grunderna för förvaltningen
på sådant sätt, att en för skogsproduktion lämplig äga icke
bleve föremål för tillfredsställande skogsvård. Jämfördes denna nästan
obundna frihet för delägarna att bestämma om grunderna för förvalt -

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

ningen av sådan äga med samma delägares maktlöshet i fråga om äga,
som ställts under avverkningsförbud, syntes olikheten bliva alltför stor.
Enligt bestämmelserna i § 8 kunde skogen å en äga, som ställts under
avverkningsförbud, bliva icke blott skyddad utan även väl vårdad medelst
skogsutsyning genom skogsvård sstyrelsens försorg. Däremot mötte intet
hinder för att skogen å en äga, som ställts under förvaltning, även
iramgent kunde bliva föremål för en ruinerande stai''k avverkning och
bristande vård. Det vore fördenskull önskvärt, att grunderna rörande
avverkning och vård av skog å sådan mark, som ställts under förvaltning,
angåves i lagen mindre allmänt än vad som skett i § 6 tredje
stycket. Visserligen borde möjligen undvikas att lämna så restriktiva
bestämmelser, som föreslagits i § 1 av den norrländska skogsvårdskommitténs
förslag till lag för sockenallmänningarna och besparingsskogarna,
i synnerhet som de nu ifrågavarande skogarnas tillstånd i
regeln väl vore sådant, att å dem icke lämpligen kunde omedelbart
tillämpas hushållningsplaner, som avsåge skogens framtida bestånd samt
högsta och möjligast jämna avkastning. Men det skulle vara för skogsvården
lämpligt, om de i första hand sköttes efter anvisning av skogsvårdsstyrelsens
tjänsteman. Denne kunde sålunda antingen årligen eller
på en gång för vissa år efter skogens storlek och beskaffenhet i övidgt
lämna råd och anvisningar rörande vad som borde avverkas och huru
därvid skulle förfaras. Vore delägarna i tillfälle inhämta anvisning
rörande skogens skötsel av annan fackman, borde denne därvid lämna
skriftliga förslag, som underställdes skogsvårdsstyrelsens prövning. Om
delägarna över huvud taget hyste intresse för att vårda skogen å de
samfällda markerna, innebure väl ett sådant förfarande, som nu föreslagits,
det lindrigaste band de kunde underkasta sig.

Sista momentet i § 6 borde med avseende härpå omarbetas.

Hade beslut fattats om ägas ställande under förvaltning och detta
beslut vederbörligen godkänts, syntes det vara ändamålsenligt, att delägarna
icke finge under lagens giltighetstid häva samma beslut. Domänstyrelsen
hemställde, att stadgande härom måtte intagas i lagförslaget.

Det vore enligt styrelsens mening jämväl önskvärt, att de under
skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel kunde få användas för
samtliga hithörande marker, ehuru en stor del av samma marker torde
vara kommuns tillhörighet, vilket enligt nu gällande bestämmelser utgjorde
hinder för dylika medels användande för skogsvård å dem. Det
skulle dock utan sådana medel kunna möta svårighet att försätta en
helt eller delvis kalavverkad samfälld mark i nöjaktigt skogbärande
skick, då enligt lagförslagets § 7 delägare utan sitt medgivande icke

Skogslagst
i ftnin g skommittén.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

finge påföras utgift i annan mån än genom användande av på honom
belöpande andel i ägans avkastning. De mest vanvårdade och överavverkade
markerna, vilka givetvis bäst vore i behov av vård, syntes
åtminstone ej under närmaste tiden kunna utan fortsatt överavverkning
lämna sådan avkastning, att därmed skulle kunna bekostas deras förvaltning
och vård, häri inbegripet nödig skogsodling. Såsom ett ytterligare
motiv i nu angivet avseende ville styrelsen erinra därom, att
därest eu kommuns samfällda mark uppdelades på de skilda skifteslagen,
hinder enligt nu gällande bestämmelser ej syntes möta för att
använda de under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel för
skogsvård å den delade marken, då den ej längre tillhörde kommunen.
För skogsvården vore det emellertid av betydelse, att de samfällda
markerna icke uppdelades. Lagstiftningen borde sålunda icke fresta ägarna
till en dylik delning, utan fastmer söka förekomma eu sådan. Därest
de under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel funnes böra få
användas även för kommun tillhörande marker av nu ifrågavarande slag,
föranledde detta ändring av § 6 i förordningen den 24 juli 1903 angående
skogsvårdsstyrelser.

Den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén har i avgivet yttrande
funnit annat icke vara att ur skogslagssynpunkt erinra i anledningav
förslaget än att, såsom ock av motionären och i riksdagsskrivelsen
i ämnet framhållits, Kungl. Maj:ts befallningshavande borde i varje fall
av ansökan om avverkningsförbud å mark av ifrågavarande natur vara
pliktig inhämta skogsvårdsstyrelsens yttrande över ansökningen, innan
däröver beslutades. På sätt de sakkunniga yttrat, vore lagen den 24 juli
1903 angående vård av enskildas skogar tillämplig på sådana områden,
som betänkandet och förslaget avsåge, och redan på den grund syntes
det vara på sin plats, att, där det enligt förslaget kunde komma i fråga
att beträffande visst område ersätta 1903 års lags bestämmelser med
avverkningsförbud, skogsvårdsstyrelsen bereddes tillfälle att därom yttra
sig. Yttermera syntes en föreskrift härom vara väl motiverad därav
att, jämlikt § 1 2:o) Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning av ingiven
ansökan om avverkningsförbud skulle omfatta jämväl frågan, huruvida
sådant vore ur skogsvårdssynpunkt nödigt eller lämpligt. För angivna
syftet kunde i tredje stycket av förslagets § 5 orden »pröve Konungens
befallningshavande huruvida» utbytas mot »inhämte Konungens betallningshavande
skogsvårdsstyrelsens yttrande däröver och pröve huruvida».

Ehuru det icke tillkomme kommittén att ur annan synpunkt än
den ovan angivna skärskåda förslaget, ville kommittén dock hemställa,

45

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 92.

huruvida icke i § 7 andra stycket ett förtydligande borde göras till förekommande
av den möjliga missuppfattningen, att genom den föreslagna
lagen skulle upphävas delägarnas rätt att, där de voro ense, avhända
sig en äga av ifrågakomna natur; ett sådant förtydligande kunde ske
genom att mellan orden »Den» och »delägarna» inskötes »enligt denna
lag». Då ifrågavarande skogsmark uppenbarligen behövde ställas under
ett särskilt och snart skydd, om den därå växande skogen skulle kunna
bevaras, tillstyrkte kommittén, med åberopande av de gjorda erinringarna,
det föreliggande förslaget.

Över detta yttrande har domänstyrelsen avgivit utlåtande, däri Domänstyrelsen
förklarat sig, synnerligast om uttryckligen från lagens tillämplig- styrelsenhetsområde
undantoges den del av ifrågavarande län, som enligt lagen
om vård av enskildas skogar vore undandragen skogsvårdsstyrelsens
befogenhet, ej hava något att erinra mot vad skogslagstiftningskommittén
anfört angående föreskrift om skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshavande
att i vissa fall höra skogsvårdsstyrelsen, innan beslut fattades.

Däremot ansåge styrelsen knappast fog förefinnas för det av kommittén
föreslagna tillägg till förslagets § 7. Samma skäl, som föranlett styrelsen
att ifrågasätta förbud mot skifte av sådan skogsmark, varom nu vore
fråga, syntes styrelsen tala för lämpligheten av paragrafens utav de
särskilda kommitterade föreslagna lydelse; lagens provisoriska karaktär
syntes jämväl ägnad att i viss mån neutralisera betydelsen av den utav
skogslagstiftningskommittén härvidlag uttalade betänklighet.

Lika med de sakkunniga finner jag en provisorisk lagstiftning i Departementsden
i förslaget angivna riktning vara i avvaktan på den lagstiftning, chefensom
må framkomma som resultat av skogslagstiftningskommitténs arbeten,
nyttig och erforderlig för avhjälpande av de onekligen mycket betydande
olägenheter, som omförmälas i ovanberörda motioner och riksdagsskrivelse.
Det av de sakkxmniga utarbetade lagförslaget synes mig
i huvudsak vara väl ägnat att läggas till grund för en dylik provisorisk
lag. Mot förslaget, att denna lags giltighetstid nu bestämmes till den
1 juli 1918, har jag icke någon erinran. Därest förhållandena icke
medgiva att då utbyta denna lag mot eu definitiv lag i ämnet, kan
ju den provisoriska lagens giltighetstid i erforderlig mån utsträckas.

Med avseende å de mot vissa detaljer i förslaget anförda anmärkningar,
för vilka jag här ovan redogjort, har jag funnit vad skogslagstiftningskommittén
erinrat beträffande lydelsen av tredje stycket i § 5 och
andra stycket i § 7 vara befogat, och de av kommittén föreslagna

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

ändringarna i dessa delar av förslaget vara lämpade att undanröja de
anmärkta bristerna däri.

Ävenledes har jag ansett bestämmelsen om röstgrund i fjärde
stycket av § 4 böra ändras på det sätt Kungl. Maj:ts befallningshavande
föreslagit.

Yad angår de av domänstyrelsen i ärendet avgivna yttranden bär jag
icke kunnat dela styrelsens åsikt om lämpligheten att från den föreslagna
lagens giltighet utesluta de inom ifrågavarande län varande skogar, å
vilka lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildas skogar icke
är tillämplig. Då ändamålet med den föreslagna lagen i främsta rummet
är däri avsedda områdens skyddande mot skogsskövling, som sker genom
överdriven och planlös husbehovsavverkning, och berörda från skogsvårdslagens
tillämpning undantagna skogar i detta avseende ej äro
annorlunda ställda än övriga enskilda skogar i orten, synes principiellt
någon anledning icke vara att ej låta desamma ingå i den föreslagna
lagens giltighetsområde.

Skogar av nu avsedda kategori finnas inom Sårna socken, som
enligt brevet den 27 juni 1879 är underkastad det i stadgan om
avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30
maj -1373 meddelade förordnande, att skogsavverkning utöver husbehov
ej får ske utan efter utsyning och utstämpling av vederbörande
skogstjänsteman, ävensom inom Våmhus in. fl. socknar,r,där förvissa
områden 1 § i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar är
gällande. Om än, såsom domänstyrelsen framhållit, det lärer vara antagligt,
att inom nu berörda delar av länet någon samfälld skogsmark
av betydenhet ej förefinnes, så torde det dock i dessa trakter med
synnerligen exponerat läge vara av vikt att kunna mot förödelse skydda
även de mindre skogsbestånd, som jämväl här på samfälligheterna kunna
förekomma. Emellertid har jag i anledning av domänstyrelsens ifrågavarande
framställning funnit erforderligt, att beträffande de skogar, som
stå utanför tillämpningen av 1903 års skogsvårdslag och med vilka
skogs vårdsstyrelsen i länet följaktligen ej har att taga befattning, särskilda
bestämmelser i lagförslaget införas dels därom, att över ansökning
om avverkningsförbud vederbörande revirförvaltare bör höras, eu
bestämmelse, som "bör hava sin plats i tredje stycket av § 5, dels ock
därom att utsyning, som avses i första stycket av § 8, å ifrågavarande
skogar bör förrättas av statens skogstjänsteman. Att förvaltning, som
enligt förslagets § 6 kau anordnas beträffande skog, som står under
bestämmelserna i förenämnda brev den 27 juni 1879 eller under

47

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 92.

lagen om skyddsskogar, skall lämpas efter de för dessa gällande särskilda
bestämmelser är självfallet.

De betänkligheter, som av överjägmästaren i Gävle—Dala distrikt
och domän styrelsen uttalats därutinnan, att nödig trygghet saknades
för att en under förvaltning ställd äga bleve föremål för tillfredsställande
skogsvård, synas mig visserligen överdrivna, enär ju Konungens befallningshavande
skall fastställa grunder och i förekommande fall reglemente
för ägans förvaltning. Jag har emellertid ansett lämpligt, att
bestämmelserna härom i § 6 förtydligas och utvecklas. I sådant syfte
torde föreskrifter böra införas, att det skall åligga delägarna att snarast
möjligt fatta beslut om förvaltningsgrunder, att dessa grunder skola innefatta
bestämmelser angående skogshushållningen å ägan, att Konungens
befallningshavande skall i ärendet höra skogsvårdsstyrelsen eller, ifråga
om skog, varå lagen om enskildas skogar ej är tillämplig, vederbörande
revirförvaltare, att Konungens befallningshavande skall äga att, därest
av delägarna beslutade förvaltningsgrunder eller reglemente icke kunna
i oförändrat skick fastställas, föreskriva nödiga jämkningar, samt att
Konungens befallningshavande vid fastställelsen har att tillse, att en
tillfredsställande skogsvård å ägan bliver, i den mån omständigheterna
medgiva, betryggad. Då enligt sista punkten av § 6 avverkning å mark,
som är ställd under förvaltning, ej må ske i annan ordning än enligt
därför fastställda bestämmelser, innebär detta faktiskt avverkningsförbud,
intill dess förvaltningsgrunder blivit fastställda.

Med anledning av vad domänstyrelsen anfört i fråga om önskvärdheten
av åtgärder i syfte att bereda möjlighet för skogsvårdsstyrelse
att använda under dess förvaltning ställda medel för sådana skogsområden,
som utgöra soekensamfälligheter, vill jag framhålla, att dylik
möjlighet redan nu torde förefinnas. Dessa samfälligheter äro nämligen,
på sätt de sakkunniga framhållit, otvivelaktigt underkastade lagen den
24 juli 1903 angående vård av enskildas skogar (utom i Sårna socken och
i skyddsskogsområdet, där andra författningar gälla), enär de icke tillhöra
kommunen såsom sådan utan socknen såsom skifteslag. Detta förhållande
bör även medföra, att de icke drabbas av det i 6 § av förordningen
angående skogsvårdsstyrelser stadgade förbud mot användning av skogsvårdsstyrelses
medel å skogar, tillhörande kommun.

Med hänsyn till den framställning, som av Malungs sockenmän
gjorts om undantagande från lagens tillämpning av visst under socknens
fattigvårdsstyrelses förvaltning ställt område, har jag inhämtat, att
härmed avsåges ett vid storskifte å socknen, undantaget större skogsmarksområde,
som enligt därvid fattat beslut skulle användas till fattig -

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

vården tjänande sylten ocli sta under fattig vardsstyrelsens förvaltning.
Då en sålunda anordnad förvaltning ej bör kunna genom beslut enligt
den föreslagna lagen rubbas och det synes möjligt, att även andra fall av
dylik beskaffenhet kunna förekomma, har jag ansett ett allmänt stadgande
böra i lagförslaget införas därom, att lagen ej skulle vala tilllämplig
å samfälld äga, för vilken förvaltning i annan laga oidning än
den förslaget anger blivit bestämd.

I övrigt har jag icke funnit de framkomna erinringarna giva anledning
till ändring i förslaget. För införande av de av mig tillstyrkta
ändringarna ävensom vissa jämkningar i redaktionellt hänseende har
lag låtit förslaget undergå erforderlig omarbetning.

Därefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t behagade
förordna, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets
yttrande skulle genom utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas
över det sålunda utarbetade, såsom bilaga till detta protokoll fogade
lagförslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet:

Herman Schlytern.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

49

Bilaga.

Förslag

till

Lag med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom

Kopparbergs län.

För tiden intill den 1 juli 1918 förordnas som följer:

1 §•

1:°) Har inom Kopparbergs län, vid storskifte av socken eller delning
av därvid utbrutet skifteslag, skogsmark antingen undantag^ för
gemensamt behov eller eljest lämnats odelad, må sådan samfälld äga i
den ordning, bär nedan sägs, ställas under förvaltning, där det kan ske
utan märkligt förfång för delägare, som ej lämnat medgivande till åtgärden,
och utan kränkning av den rätt med avseende å ägan, som kan
tillkomma någon, vilken ej är delägare däri.

2.°) Varder sådan äga, som i l:o) sägs, ej ställd under förvaltning,
en un(^er enahanda betingelser, som där angivas, efter ty nedan sägs
ställas under avverkningsförbud, där detta prövas vara ur skogsvårdssynpunkt
nödigt eller lämpligt.

3:o) A område, som sålunda är ställt under förvaltning eller avverkningsförbud,
skall vad i 10 kap. 1 § byggningabalken samt 21
och 22 §§ i förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805
stadgas angående nyttjande av samfälld skog icke äga tillämpning.

2 §•

. . l;o) Vill delägare väcka fråga om sådan åtgärd, som i 1 § sägs,

mgive ansökning härom till Konungens befallningshavande. I ansökningen
skall angivas, vilket skifteslag ägan tillhör.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 81 höft. (Nr 92.)

7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

2:o) Kan i särskilda fall ej med säkerhet angivas, huruvida äga
tillhör storskiftad socken eller ock därifrån utbruten by eller annan
sådan samfällighet, må dock på sätt i l:o) sägs fråga väckas om ägans
ställande under avverkningsförbud, och skall därvid uppgift lämnas om
båda de skifteslag, till vilka ägan möjligen kan höra.

3 §.

Över ansökning, som i 2 § sägs, skola delägarna i vederbörande
skifteslag lämnas tillfälle att yttra sig.

Föreligger fall, som i 2 § 2:o) avses, skall frågan anses angå det

större skifteslaget.

För inhämtande av yttrande, som ovan nämnts, skall den i ansökningen
väckta fråga, där skifteslaget bestar av hel socken, föiekomrna
till behandling å denna sockens kommunalstämma. Innefattar
storskiftat område mera än en socken eller delar av skilda socknar, behandlas
frågan å kommunalstämma i den av socknarna, som Konungens
befallningshavande bestämmer. I andra fall skall frågan förekomma å
sammanträde med delägarna inför den, som av Konungens befallningshavande
därtill förordnas. Kommunalstämma, varom här sägs, må ej
utsättas att hållas tidigare än minst 14 dagar efter dess kungörande.
I fall, då frågan icke skall förekomma å kommunalstämma, skall den,
som förordnas att i ärendet hålla sammanträde med delägarna, utsätta
tid och ort för sammanträdet samt kungöra därom på sätt i 22 och 23 §§
skiftesstadgan sägs.

Förordnande, varom nu är nämnt, skall meddelas avgiftsfritt.

4 §•

Vid ärendets behandling å kommunalstämma eller sammanträde med
delägare enligt 3 § bör, därest i ansökningen fullständig uppgift icke
lämnats om däri avsedd ägas läge, storlek eller övriga beskaffenhet eller
om äganderätten därtill, utredning, i den mån ske kan, härom förebringas.

Avser ansökning ägas ställande under förvaltning, må tillstädesvarande
delägare vid sammanträdet däröver besluta. Avslås därvid ansökningen,
skall densamma anses förfallen, varemot, om ansökningen bifalles,
beslutet skall underställas Konungens befallning-skavandes prövning.
Har ansökning, enligt vad nu är sagt, avslagits, må delägare vid samma
kommunalstämma eller sammanträde väcka fråga om avverkningsförbud
å den äga, som avsetts i ansökningen.

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

1 fråga om ägas ställande under avverkningsförbud kava delägarna
allenast att avgiva yttrande, och skall, evad sådant yrkande omfattas av
flera eller färre delägare, protokollet över ärendets behandling insändas
till Konungens befallningshavande för frågans avgörande.

Vid besluts fattande tillkommer rösträtt en var delägare efter reducerat
jordatal; dock att rösträtt ej må av någon utövas för mer än en
tjugonde! av de vid stämman eller sammanträdet närvarande delägarnas
efter denna grund beräknade hela röstetal. Såsom beslut gäller den
mening, varom delägare, som äga mera än hälften av de avgivna rösterna,
förenat sig; skolande, där rösterna utfalla lika å ömse sidor, frågan avgöras
genom lottning.

Där ärendet förekommer å kommunalstämma, lände till efterrättelse
föreskrifterna i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
å landet med de undantag, som föranledas dels av den i 3 §
här ovan givna bestämmelse om stämmans kungörande samt därav att,
där frågan rör olika socknar eller delar av sådana, samtliga delägare
äga att å den sockens kommunalstämma, därå ärendet förekommer,
avgiva yttrande och deltaga i beslut, dels ock av de i förevarande paragraf
och i 6 § givna stadganden om röstgrnnd och om besluts fattande samt
om val.

5 §•

Sedan protokoll över ärende, som i 4 § sägs, jämte beslut, där
sådant av delägarna fattats, inkommit till Konungens befallningshavande,
skall tillfälle att i ärendet sig yttra lämnas dem, som, utan att vara delägare,
kunna hava rättsanspråk att däri göra gällande; och skall för
den skull Konungens befallningshavande låta i länskungörelserna och
tidning i orten införa kungörelse om i ärendet föreliggande yrkande eller
beslut, med tillkännagivande, att yttrande däröver må ingivas till Konungens
befallningshavande inom tid, som Konungens befallningshavande
bestämmer. Där omständigheterna sådant föranleda, må Konungens befallningshavande
i sammanhang härmed ställa den äga, frågan rör, under
avverkningsförbud, intill dess frågan blivit prövad av Konungens befallningshavande.

Har beslut om ägas ställande under förvaltning underställts Konungens
befallningshavandes prövning, skall, där detsamma finnes vara
tillkommet i vederbörlig ordning och hinder i övrigt icke föreligger för
den sökta åtgärdens beviljande enligt denna lag, beslutet av Konungens
befallningshavande fastställas. I motsatt fall varde den i ärendet gjorda
ansökning: avslagen.

O O

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Har yrkande om avverkningsförbud överlämnats till Konungens
befallningshavandes avgörande, inhämte Konungens befallningshavande
yttrande häröver av skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skog,
vara bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 om vård av enskildas
skogar ej är tillämplig, vederbörande revirförvaltare samt pröve, huruvida
sådana omständigheter föreligga, att ansökningen enligt 1 § må
bifallas, och äge Konungens befallningshavande, där så finnes vara fallet,
ställa ägan under avverkningsförbud antingen på viss tid eller tills
vidare, dock att förbud ej må gälla längre än till den 1 juli 1918.
Avverkningsförbud innebär, att å ägan ej må verkställas avverkning
annorledes än i den ordning, som i 8 § sägs.

Avverkningsförbud må ej utgöra hinder för prövning av senare
uppkommen fråga om den med förbudet avsedda ägas ställande under
förvaltning. Besluta delägarna sådan förvaltning, äge Konungens befallningshavande,
där hinder därför ej finnes möta, att med upphävande
av avverkningsförbudet fastställa samma beslut.

Besked om fastställelse av beslut rörande ägas ställande under förvaltning
samt om meddelande av avverkningsförbud skall genom
Konungens befallningshavandes försorg införas i länskungörelserna och
i tidning i orten ävensom tillställas vederbörande kommunalstämmas
ordförande eller annan, inför vilken frågan enligt 3 § behandlats.

Konungens befallningshavandes beslut i fråga om ägas ställande
under avverkningsförbud träder, utan länder av anförda besvär, i verkställighet
genast efter kungörandet. Har Konungens befallningshavande
fastställt delägares beslut om ägas ställande under förvaltning, skall,
intill dess fastställelsebeslutet vunnit laga kraft eller slutligen prövats,
beträffande den äga gälla vad som är sagt om äga, som ställts under
avverkningsförbud.

6 §•

Har äga ställts under förvaltning, som i 5 § sägs, åligger det
delägarna att snarast möjligt fatta beslut om grunderna för denna förvaltning,
innefattande bestämmelser angående skogshushållningen å ägan;
skolande beslutet jämte reglemente för förvaltningen, där sådant upprättats,
underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Ärende, varom i första punkten sägs, behandlas av delägarna å
kommunalstämma eller sammanträde i enahanda ordning, som är föreskriven
angående delägares hörande över ansökan om ägas ställande
under förvaltning. Ifrågakommer därvid val, gälle härom vad angående
beslut i 4 § sägs.

53

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 92.

Har ärende, varom i första punkten sägs, inkommit till Konungens
befallningshavande, inhämte Konungens befällningshavande yttrande
däri av skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skog, vara bestämmelserna
i lagen den 24 juli 1903 om vård av enskildas skogar ej är
tillämplig, vederbörande revirförvaltare. Finner Konungens befallningshavande
av delägare beslutade förvaltningsgrunder eller reglemente icke
kunna i oförändrat skick fastställas, äge Konungens befallningshavande
föreskriva nödiga jämkningar. Vid fastställelse, varom nu är i fråga,
har Konungens befallningshavande att tillse, att en tillfredsställande
skogsvård å ägan bliver, i den mån omständigheterna medgiva, bet
ryggad.

A mark, som är ställd under förvaltning, må avverkning ej bedrivas
i annan ordning än enligt därför fastställda bestämmelser.

7 §•

För ägas förvaltning enligt denna lag må delägare utan sitt medgivande
icke påföras utgift i annan mån än genom användande av på
honom belöpande andel i ägans avkastning.

Den delägarna eller av dem utsedd styrelse enligt denna lag tillkommande
befogenhet med avseende å äga, som ställts under förvalt innefattar

jämväl rätt att för ägan tala och svara, men icke behörighet
till ägans avhändande eller eljest till åtgärder, som innebära förfogande
över ägan eller dess avkastning under längre tid än till den 1
juli 1918.

Avkastningen av äga, som ställts under förvaltning, bör i främsta
rummet användas till bestridande av kostnader för förvaltningen och därefter
till sådana utgifter, som avse skifteslagets gemensamma nytta,
såsom skogskultur, anläggning och underhåll av erforderliga vägar och
broar eller dylikt, eller ock till fondering eller utdelning till delägarna
efter eu vars delaktighet i den förvaltade ägan.

8 §•

Där för skogsvården finnes nödigt eller lämpligt, att viss avverkning
sker ä äga, som ställts under avverkningsförbud enligt denna lag, må,
på framställning av delägare, utsyning verkställas genom skogsvårdsstyrelsens
försorg eller, där fråga är om skog, varå bestämmelserna i
lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildas skogar ej är tilllämplig,
av statens skogstjänsteman; och skall det utsynade genom

54

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

kronobetjaningen försäljas å offentlig auktion samt behållna köpeskillingen
därför sättas] i förvar hos Konungens befallningshavande för delägarnas
räkning.

Vilja delägarna besluta om sådana medels användning eller förvaltning,
må det ske i den ordning, som i 6 § stadgas angående ägas
förvaltning; och äge i fråga härom bestämmelserna i ( § motsvarande
tillämpning. Där sådant fall föreligger, som omnämnes i. 2 § 2:o), skola
dock alltid medlen hållas i förvar, intill dess utrett blivit, vilketdera
skifteslaget ägan rätteligen tillhör.

9 §•

Klander mot redovisning för förvaltad ägas avkastning eller fördelningen
därav tillhör vederbörlig domstols prövning.

Vill någon eljest föra klagan över förvaltningsåtgärder eller över
beslut av styrelse eller delägare, lände till efterrättelse vad i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 finnes stadgat
om besvär över kommunalstämmas beslut.

Klagan över Konungens befallningskavandes beslut i ärende, som
avses i denna lag, må föras i den ordning, som i 77 § nämnda förordning
sägs.

10 §.

Övar delägare i mark, som ställts under förvaltning eller avverkningsförbud
enligt denna lag, olovligen avverkning därå, straffes enligt
24 kap. 6 § strafflagen.

Åtal mot förseelse, som nu sagts, må, där fråga är om mark, som
ställts under förvaltning, väckas av delägare eller styrelse eller, på angivelse
av dem, av allmän åklagare. 1 andra fall åtalas förseelsen av
allmän åklagare.

11 §•

Sådan kostnad, som kan ifrågakomma för ärendes behandling
enligt 3, 4 och 5 §§, skall förskjutas av sökanden, men skall, där ansökningen
föranleder till någon av de i 1 § nämnda åtgärder, slutligen
gäldas av delägarna i mån av deras andel i den med åtgärden avsedda äga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

55

12 §•

\ad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning å de för Lima,
Transtrands, Orsa, Sårna, Idre och Älvdalens socknar samt inom Venj ans
socken avsatta besparingsskogar eller å Svärdsjö och Envikens socknars
häradsallmänningar ej heller å annan samfälld äga, om vars förvaltning
särskilda i laga ordning meddelade bestämmelser gälla.

Denna lag träder i kraft från och med dagen efter den, då lagen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 22 mars 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29
januari 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld
skogsmark inom Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström.

Lagrådet yttrade:

2 §•

Då, såsom motiveringen vid 2 och 3 §§ giver vid handen, ansökningen
jämväl i det fall, som i 2 § andra stycket avses, kan riktas på
ägans ställande under förvaltning, bör lagtexten formuleras i enlighet
härmed. Därjämte synes redan i detta stycke böra utsägas, att i här
åsyftade fall frågan skall anses angå det större skifteslaget. Med någon
jämkning av formuleringen i övrigt torde förevarande andra stycke böra
innefatta föreskrift, att där ej med säkerhet kan angivas, huruvida ägan
lämnats odelad vid storskifte av socken eller vid delning av därvid utbrutet
skifteslag, uppgift bör i ansökningen lämnas om båda skifteslagen,
samt att, tills nödig utredning härutinnan förebragts, frågan
skall anses angå det större skifteslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

57

3 och 4 §§.

Enligt förslaget skall ärende, som däri avses, av vederbörande
jordägare behandlas å kommunalstämma, om skifteslaget består av hel
socken eller det storskiftade område, vartill den ifrågavarande samfällda
ägan hör, innefattar mera än en socken eller delar av skilda socknar,
men i övriga fall å sammanträde inför en av Konungens befallningshavande
särskilt förordnad ordförande. För ärendets behandling å
kommunalstämma skulle i allmänhet föreskrifterna i förordningen om
kommunalstyrelse på landet lända till efterrättelse, dock med vissa i
förslaget angivna undantag.

Det vill synas, som om den olika procedur, vilken sålunda allt
efter skifteslagets beskaffenhet föreslagits för ifrågavarande ärendens
behandling, med fördel kunde utbytas mot ett enhetligt förfarande för
alla fall. Lagbestämmelserna skulle därigenom vinna större enkelhet
och överskådlighet. Vid en sådan förändring måste tanken på att förlägga
hithörande ärendens behandling till kommunalstämma övergivas.
Detta torde emellertid ej böra anses såsom någon nackdel, då åtskilliga
av de i förenämnda förordning för kommunalstämma givna stadgandena
måste, så vitt angår ifrågavarande ärendens handläggning, betraktas
såsom obehövliga eller mindre lämpliga samt en tillfredsställande ordning
för samma ärendens behandling synes kunna åvägabringas, utan
att deras handläggning i något fall hänvisas till kommunalstämma.

Enligt lagrådets mening kan saken lämpligen ordnas sålunda, att
i varje fall, då ansökning av ifrågavarande art bör av delägare i samfälld
äga behandlas, sammanträde med delägarna för sådant ändamål inom
socken, där skifteslaget är beläget, hålles inför en av Konungens befallningshavande
särskilt förordnad ordförande. Härtill torde, åtminstone i
de tall då skifteslaget omfattar socken eller mera, företrädesvis böra
förordnas kommunalstämmas ordförande. Den utsedde ordföranden borde
utfärda kungörelse om sammanträdet med uppgift om tid och ställe för
dess hållande samt om den fråga, som därvid skulle förekomma, varjämte
det borde åligga ordföranden att föranstalta därom, att kungörelsen
bleve minst fjorton dagar före sammanträdet såväl uppläst i kyrkan i
den eller de socknar, där skifteslaget vore beläget, som ock införd
i tidning inom orten. 1 övrigt torde om ärendes handläggning å sammanträde,
varom nu är talat, kunna i huvudsak gälla vad förslaget
innehåller om ärendes behandling av delägare annorledes än å kommunalstämma,
dock med vissa här nedan angivna ändringar av detalj föreskrifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 81 höft. (Nr 92.)

8

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Därest den av lagrådet nu utvecklade meningen godkännes, påkallas
därav, att ur ifrågavarande paragrafer uteslutes vad däri finnes stadgat
om kommunalstämma. I stället torde i 3 § böra införas de bestämmelser
om sammanträde med delägare, om utseende av ordförande och om
kungörande av sammanträde, som av lagrådet ovan antytts. I detta
sammanhang hemställer lagrådet jämväl om intagande i 3 § av ett stadgande
av det innehåll, att där boställe eller annat allmänt hemman finnes
hava del i det skifteslag, ärendet angår, Konungens befallningshavande
skall föranstalta därom, att ombud varder av vederbörande myndighet
förordnat att vid ärendets behandling av delägarna föra talan för sådan

fastighet. __

Bestämmelsen i andra stycket av 3 § bör, såsom vid 2 § anmärkts,
överflyttas till sistnämnda paragraf. Stadgandet i sista stycket av 3 §
lärer icke hava sin rätta plats i den nu föreslagna lagen, varför detta
stadgande bör ur förslaget uteslutas.

I andra stycket av 4 § synes sista punkten böra undergå sådan
jämkning, att därav framgår, hurusom i där åsyftat fall fråga om avverkningsförbud
å den äga, ansökningen avsett, ma vid sammanträdet kunna
icke blott väckas utan, där så skett, jämväl upptagas till vidare behandling
av delägarna. För ernående av lull tydlighet torde i fjärde stycket
av *4 § böra uttryckligen angivas, att det jordatal, efter vilket delägares
rösträtt skall beräknas, är honom tillkommande reducerat jordatal i det
skifteslag, vartill den äga hör, som frågan gäller. Då det synes mindre
lämpligt, att vid lika röstetal lotten skall fälla utslag ! frågor, som här
avses, hemställes om sådan ändring av stadgandet i sista punkten av
förevarande stycke, att, där rösterna utfalla lika å ömse sidor, den
mening skall gälla, vilken de flesta röstande efter huvudtalet bifallit.

Då vid klagan över delägares beslut i ärende, varom i denna lag
är fråga, besvärstiden bör, såsom jämväl är förutsatt i förslagets 9 §,
räknas från tiden för delfående^ erfordras i lagen föreskrift därom, att
protokollet över ärendet skall, sedan det justerats, genom ordförandens
försorg nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles, uppläsas i kyrkan
i den eller de socknar, där skifteslaget är beläget. En dylik föreskrift
kan lämpligen intagas i ett nytt stycke i 4 §.

5 och 6 §§.

Sedan ansökning om ägas ställande under förvaltning eller avverkningsförbud
inkommit till Konungens befallningshavande, bör givetvis,
för att ändamålet med den sökta åtgärden icke må äventyras, möjlighet

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

vara beredd att förekomma avverkning å ägan under tiden till dess
Konungens befallningshavande i ärendet meddelat slutligt beslut och,
om detta innefattat bifall till ansökningen, beslutet vunnit laga kraft
eller i fall av besvär prövats av högre myndighet samt, därest fråga är
om förvaltning, denna trätt i verksamhet. Detta intresse är i förslaget
tillgodosett dels genom föreskriften i 5 § första stycket, att Konungens
befallningshavande må, där omständigheterna sådant föranleda, i sammanhang
med kommunikation av delägarnas beslut om förvaltning eller
yrkande om avverkningsförbud, ställa ägan under avverkningsförbud,
intill dess frågan blivit prövad av Konungens befallningshavande, dels ock
genom bestämmelsen i samma paragrafs sista stycke, att om Konungens
befallningshavande fastställt delägares beslut angående ägas ställande
under förvaltning, densamma skall stå under avverkningsförbud, intill
dess fastställelsebeslutet vunnit laga kraft eller slutligen prövats. I
samma syfte är också stadgandet i 6 § sista stycket, att avverkning å
mark, som är ställd under förvaltning, ej må bedrivas i annan ordning
än enligt därför fastställda bestämmelser, avsett att verka, då meningen
därmed även lärer vara, att avverkning å sådan äga ej får ske, förrän
bestämmelser om skogshushållningen därå blivit fastställda.

Enligt lagrådets åsikt böra dessa skilda föreskrifter sammanföras
till ett stadgande, vilket borde innehålla, att, där Konungens befallningshavande
under behandling av ärende, som i 1 § avses — följaktligen
när som helst från det ansökan om förvaltning eller avverkningsförbud
inkommit och tills Konungens befallningshavande i ärendet
meddelat slutligt beslut — finner omständigheterna sådant föranleda,
Konungens befallningshavande må ställa ägan under avverkningsförbud,
intill dess ärendet blivit av Konungens befallningshavande slutligen
avgjort och, när fråga är om ägas ställande under förvaltning, beslutet
därom träder i tillämpning. Ett sådant stadgande, vilket lämpligen
borde få sin plats såsom ett femte stycke i 5 §, skulle fullständigas
genom den i 5 § sista stycket intagna föreskriften, att Konungens
befallningehavandes beslut i fråga om ägas ställande under avverkningsförbud
utan hinder av anförda besvär träder i verkställighet genast
efter kungörandet. Härigenom och då vad 6 § sista stycket innehåller
om att antagna skogshushållningsgrunder skola tillämpas torde vara så
uppenbart, att det icke behöver utsägas, skulle samma stycke kunna utgå.

Förslaget innehåller i sista punkten av 5 § tredje stycket ett
uttalande angående innebörden av avverkningsförbud. Pin dylik bestämmelse
synes emellertid böra meddelas i sammanhang med stadgandena
i förslagets 8 §.

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Syftet med föreskriften i 5 § fjärde stycket torde bliva uppfyllt,
om densamma inskränkes till ett förklarande allenast, att om äga är
ställd under avverkningsförbud, ägan utan hinder därav sedermera må
i anledning av därom gjord ansökning kunna ställas under förvaltning.

Enligt motiven skall förordnande att leda sammanträde med delägarna
vid behandling av ingiven ansökan om ägas ställande under
förvaltning icke innebära bemyndigande att jämväl leda det sammanträde,
som, efter det Konungens befallningshavande fastställt delägarnas
beslut om förvaltning, skall hållas med delägarna för beslutande av
grunderna för förvaltningen, utan förutsättes, att särskilt förordnande
i sådant hänseende skall meddelas. Detta framgår dock ej med full
tydlighet av lagtexten, likasom i denna ock saknas föreskrift om vem
som har att ansvara för att sammanträde för sistnämnda ändamål
varder utlyst och hållet. Frågan torde böra lösas sålunda, att i 6 §
införas bestämmelser därom, att Konungens befallningshavande vid fastställande
av beslut om ägas ställande under förvaltning skall utfärda
förordnande för lämplig person, vilken har att snarast möjligt utlysa
och hålla sammanträde med delägarna för ovan omförmälda ändamål,
samt att med avseende å sådant sammanträde skall gälla vad 3 och 4 §§
innehålla om där avsett sammanträde. I sammanhang härmed synes
föreskriften i 5 § därom att Konungens befallningshavandes beslut skall
tillställas den, inför vilken frågan enligt 3 § behandlats, höra ändras
sålunda, att, när fråga är om ägas ställande under förvaltning, beslutet
därom skall tillställas den, inför vilken enligt 6 § ärendets vidare behandling
av delägarna skall förekomma. Med förslagets bestämmelse
att beslutet skall tillställas den, som varit ordförande vid sammanträde
enligt 3 §, torde vara åsyftat, att beslutet skall hos honom tillhandahållas
delägarna, men en sådan anordning lärer vara å ena sidan obehövlig,
enär beslutet i allt fall föreslagits skola intagas i länskungörelserna,
vilka äro tillgängliga i varje socken, och å den andra mindre
ändamålsenlig i det fall, att ordföranden icke är bosatt i socknen.

De ärenden, som kunna förekomma å det i 6 § omförmälda sammanträdet,
synas böra inskränkas till antagande av bestämmelser angående
skogshushållningen å ägan samt reglementariska föreskrifter
rörande utövandet av delägarnas beslutanderätt under förvaltningens
fortgång och rörande förvaltningens anordnande i övrigt. Det remitterade
förslaget förutsätter icke, att reglementariska föreskrifter i varje
fall skola antagas. Emellertid torde för en ordnad förvaltning av ifrågavarande
art krävas, att vissa regler äro på förhand fastställda för delägarnas
sammanträden och förvaltningens anordnande, om än sådana

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92. 61

regler i många fall givetvis kunna bliva synnerligen enkla. Till dylika
regler höra bestämmelser angående val av ordförande vid delägarnas
sammanträden, sätt och tid för dessas kungörande, val av en eller flera
personel att handhava den löpande förvaltningen, den befogenhet, som
delägarna med avseende härå vilja upplåta, o. s. v. Nämnda bestämmelser
synas lämpligen böra med de antagna grunderna för skogshushållningen
sammanföras till ett reglemente. I fråga om rösträtt å sammanträde
med delägarna kunna uppenbarligen icke i reglementet få intagas
andra föreskriftei än de, som i lagförslaget meddelats angående sammanträde
för behandling av ansökan om förvaltning eller avverkningsförbud.

.För att handhava den löpande förvaltningen måste givetvis en
eller flera personer av delägarna utses. De, som sålunda utses, äro rätteligen
att betrakta icke såsom styrelse utan såsom sysslomän, då de endast
aga förvalta en för delägarna samfälld egendom, men icke företräda
någon från delägarna skild sammanslutning. I regel torde förvaltningen
bliva så enkel, att densamma kan anförtros åt en enda syssloman,
eventuellt med biträde av tillsyningsman. Om det skulle befinnas nödigt
att utse mera än en syssloman och i sådant fall sysslomännen i någon
fråga skulle stanna i olika meningar, uppkommer visserligen den olägenheten,
att frågan måste hänskjutas till avgörande av delägarna. Men
dylika fall torde med hänsyn till ifrågakommande ärendens beskaffenhet
bliva så sällsynta, att någon större vikt icke lärer behöva fästas vid
nämnda olägenhet.

Då vid sammanträde enligt 6 § val icke synes kunna förekomma,
torde andra punkten i paragrafens andra stycke höra utgå.

I 6 § tredje stycket synes tredje punktens innehåll rätteligen hava
sin plats före styckets andra punkt.

7 §•

Då i andra stycket stadgas om delägarnas eller av dem utsedd
styrelses rätt att för ägan tala och svara, kan härmed allenast syftas å
den processuella behörigheten i mål, som avse ägans förvaltning. Något
stadgande angående delägarnas behörighet att tala och svara för ägan
torde icke vara erforderligt. Styrelsens behörighet i berörda avseende
utesluter naturligtvis icke rätt för delägarna att meddela styrelsen instruktioner
i dylika mål, ej heller rätt för dem att, om så finnes lämpligt,
föi visst fall utse särskilt ombud. Om behörighet till ägans avhändande
åter bör stadgande icke meddelas i denna lag; reglerna för behörighet
härutinnan beröras icke av förslagets bestämmelser. Delägarna behålla

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

den rätt att avhända sig ägan, som dem eljest tillkommer, men tydligt
är, att denna rätt icke får utövas genom beslut i den ordning, som i
förevarande lag föreskrivits för ägans förvaltning. Däremot bör lagen
innehålla förbud för delägarna och för styrelsen att vidtaga förvaltningsåtgärder,
som innebära ett förfogande över ägans avkastning utöver
tiden för den särskilt anordnade förvaltningen. Med hänsyn till
vad sålunda framhållits torde förevarande paragraf böra undergå någon
jämkning, varjämte erinras om vad förut anmärkts rörande utbyte a\
styrelse mot syssloman.

8 §•

I stället för sista punkten i tredje stycket av 5 §, ur vilken paragraf,
såsom förut nämnts, denna punkt bör utgå, torde i förevarande
paragraf böra intagas den huvudregeln, att å äga, som är ställd under
avverkningsförbud enligt denna lag, avverkning under den tid förbudet
gäller icke må företagas.

Därjämte hemställes, att uttrycket »av statens skogst]änsteman»
utbytes mot »genom vederbörande revirförvaltares försorg», då det torde
vara förslagets mening, att i avsett fall denne skall besluta om. den
erforderliga utsy ningen, att beträffande den offentliga auktion, å vilken
det utsynade virket genom kronobetjäningen skall försäljas, föreskrives,
att den skall vara så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat, att då det icke för skyddande av minoritetens bland delägarna
rätt torde vara erforderligt, att delägarnas beslut rörande försäljningsmedlens
användning skall underställas Konungens befallningskavandes
prövning, paragrafen underkastas erforderlig jämkning, samt
att till sista punkten göres ett tillägg av innehåll, att det åliggei
Konungens befallningshavande, därest yrkande av delägare därom göres,
att insätta medlen i bankinrättning för att mot ränta innestå under den
tid Konungens befallningshavande förordnar.

9 §•

Därest vad lagrådet vid 6 § hemställt om den löpande förvaltningens
uppdragande åt syssloman vinner beaktande, följer härav, att
den sålunda utsedde sysslomannen för sin förvaltning är redovisningsskyldig
inför delägarna enligt allmän lag, ävensom att klander av redovisning
skall instämmas till allmän domstol, k örsta stycket skulle i
sådant fall strängt taget bliva obehövligt, men kan bibehållas för tydlighets
skull. Vad andra stycket innehåller om klagan över förvaltmngsåtgärder
eller beslut av styrelse bör däremot utgå. Ett dylikt stadgande

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 92.

63

förekommer i 13 § av forordnmgen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket i fråga om klagan över åtgarder
och beslut av allmännmgsstyrelse och är i nämnda förordning av
noden, da i regel delägare i häradsallmänningen icke själva omedelbart
besluta om nagra forvaltmngsåtgärder, utan endast genom sockenombud
utse en allmännmgsstyrelse, som utövar delägarnas beslutanderätt rörande
allmannmgen i alla frågor, som icke i reglementet äro särskilt undangna.
I forevaiande fall åter aro delagarna själva de, som i regel fatta
de avgörande besluten, medan styrelsen endast har verkställande mynigbet
An tydligare blir detta, om den eller de personer, vilka den
omedelbara förvaltningen tillkommer, betecknas icke såsom styrelse utan

I anledning barav bemställes, att i andra stycket av förevarande
paragraf allenast ma upptagas en föreskrift, att där någon delägare vill
fora klagan over delägarnas beslut i ärende, som i denna lag avses, vad
i forordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet är
stadgat angående besvär over kommunalstämmas beslut skall äga motsvarande
tillämpning. s

10 §.

förhållandet mellan bär ifrågasatta stadganden å ena sidan och
närmast motsvarande bestämmelser i allmänna strafflagen å den andra
skalle enligt lagrådets mening tydligare framgå av en avfattning, som
mnebolle, att dar delägare övar avverkning i strid med enligt denna komedde
at avverknmgsförbud eller i strid med de för ägas förvaltning
iaststallda bestämmelser, han skall anses som hade han, såsom i 24 kap
b § strafflagen avses, missbrukat sin rätt i samfälligheten, dock att överträdelse
av meddelat avverknmgsförbud skall böra under allmänt åtal,
samt att annan förseelse, som här åsyftas, må åtalas av allmän åklagare
efter angivelse av delägare. ö

Ur protokollet:
Erik Öländer.

64

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott den 26
mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,
vok Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anmälde lagrådets
den 22 mars 1915 avgivna yttrande över det den l9 januari samma
£ tm lagrådet remitterade förslag till lag med särskilda bestämmelser

beträf!t IS a„-

{Örde 8dÄ“d^Z\mnade redogörelsen beröra
erinringar icke lagförslagets grunder. De avse i allmänhet endast fu
ständigande eller gförtydligande av stadgande!! i forslaget samt vissa
ändringar i lagens uppställning. I några enskildheter har dock hem
ställts gom mera i sak verkande ändringar. Da dessa ändringsförslag
synas vara ägnade att främja förslagets syfte, anser jag dem hora

godkännas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92. 65

I enlighet med vad lagrådet hemställt hava därför ändringar vidtagits
i förslaget, vilket dessutom undergått smärre formella jämkningar
i åtskilliga hänseenden.

Departementschefen uppläste härefter det sålunda omarbetade lagförslaget
och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.

Statsrådets övriga ledamöter förenade sig i denna hemställan;

och behagade Hans Maj:t Konungen härtill lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet skulle
med den lydelse, bil. till detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Curt Rohtlieb.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 81 käft. (Nr 92.)

9