Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

9

Nr 9.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni
1891; given Stockholms slott den 22 januari 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av
85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 1 avd. 8 höft. {Nr 8—9.) 2

10

Kungl. Majtts nåd. proposition nr 9.

Förslag

till

Lag om

ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

Härigenom förordnas, att 85 § i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, äge rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan
duglig karl i sitt ställe. Lag samma vare, där anställning såsom förste
styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare
ställning.

Utbryter krig, soin till följd av fartygets nationalitet eller lastens
beskaffenhet samt resans riktning medför fara för uppbringning eller till
följd av resans riktning medför minfara, eller inträda under krig sådana
ändrade förhållanden, att enligt vad nu är sagt fara för uppbringning eller
minfara uppstår, äge sjöman ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt
äga tillämpning jämväl där avtalet om anställning dessförinnan ingåtts.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
torsdagen den 14 januari 1915.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,
von Sydoav,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot föredrog, efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, följande den 18
december 1914 från kommerskollegium inkomna skrivelse:

»Under det nu pågående kriget har kommerskollegium vid upprepade
tillfällen från mönstringsförrättare och andra i saken intresserade fått mottaga
förfrågningar, huruvida sjöman äger rätt att påfordra avmönstring på
grund av fara för minor.

I anledning av dessa framställningar har kollegium, bland annat,
i skrivelse den 12 nästlidna november anmodat direktionerna för flertalet
sjömanshus i riket att till kollegium inkomma med upplysning, huruvida
och i vilken omfattning avmönstring påkallats hos vederbörande mönstringsförrättare
med anledning av den i vissa farvatten rådande faran från utlagda
minor och, i sådant fall, huru mönstringsförrättaren avgjort saken
och huru denna i övrigt utfallit. Tillika anmodades direktionerna att för

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

den händelse, såvitt för dem vore bekant, fråga om rätt till avmönstring
på grund av minfara skulle hava blivit inom vederbörande sjömanshusdistrikt
föremål för domstols prövning, till kollegium inkomma med upplysning
om sakens utgång.

På denna cirkulärskrivelse hava nu svar ingått från samtliga ifrågavarande
sjömanshusdirektioner. Av den sålunda verkställda utredningen
framgår, att under de gångna krigsmånaderna avmönstring i ett mycket
stort antal fall, med åberopande av minfara, påfordrats av såväl hela
fartygsbesättningar som enskilda besättningsmän, men ock att bland
mönstringsförrättarna mycket stor villrådighet är rådande i fråga om den
rätt, som enligt gällande lagstiftning kan anses tillkomma sjöman i förevarande
avseende. Mönstringsförrättarna hava också i stor utsträckning
förfarit olika på olika platser. Under det att sålunda mönstringsförrättare
i vissa fall uttryckligen vägrat sin medverkan till avmönstring under
åberopande av, att yrkandet därå icke ägde stöd i gällande lag, har genom
mönstringsförrättarnas bemedling saken i ett större antal fall ordnats så,
att sjömannen avstått från sitt yrkande mot det att hyran förhöjts.
I ett fåtal fall har vid sjömans vägran på grund av minfara att fullgöra
ingånget hyresavtal åtal för rymningsbrott anhängiggjorts mot sjömannen.

Man står här inför ett rättsförhållande, som icke kan anses vara
uttryckligen reglerat i gällande sjölag. Bland de omständigheter, som
medföra rätt för sjöman att häva hyresavtal, nämner sjölagen icke minfara
— helt naturligt, då själva sakförhållandet icke existerade vid sjölagens
tillkomst. Huruvida, på grund av allmänna avtalsregler, minfara kan anses
giva sjöman ifrågavarande rätt, är i varje fall omtvistligt.

Att sjöman emellertid vid minfara bör äga sådan rätt, synes kollegium
vara naturligt. Ett uttryckligt fastställande av denna grundsats
skulle också stå i full inre överensstämmelse med sjölagens bestämmelser
om hyresavtal. Kollegium erinrar härutinnan därom, att enligt 85 § sjölagen
fara för uppbringning under vissa angivna förutsättningar giver sjöman
rätt att erhålla entledigande.

Den lucka i sjölagen, som alltså numera enligt kollegii mening i
omförmälda avseende föreligger, torde kunna utfyllas genom att i andra
stycket av nämnda lagrum minfara angives, jämte fara för uppbringning,
såsom grundande rätt för sjöman att häva hyresavtal.

På grund av vad sålunda anförts hemställer kollegium, att andra
stycket i 85 § sjölagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utbryter krig, som antingen till följd av fartygets nationalitet eller
lastens beskaffenhet samt resans riktning medför fara för uppbringning

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

eller ock, till följd av resans riktning, medför minfara, äge sjöman ock
rätt att erhålla entledigande.»

Härefter anförde föredragande departementschefen följande:

»I 70 § av sjölagen den 23 februari 1864 stadgades, att var och en
av besättningen skulle vara berättigad att uppsäga tjänsten, när krig uppstode,
varigenom till följd av fartygets eller lastens beskaffenhet eller
resans riktning uppbringning kunde befaras.

Denna bestämmelse upptogs ej i det förslag till sjölag, som den 22
februari 1887 avgavs av en därtill förordnad kommitté. Enligt vad i
motiveringen till förslaget anfördes, fann kommittén det genom nämnda
bestämmelse lämnade medgivandet temligen obehövligt, då redaren, som
ägde rätt att av sådan anledning som den omförmälda avskeda besättningen,
hade vida större risk av resans företagande oaktat krigets utbrott och
således måste antagas, om verklig fara förefunnes, självmant avbryta resan.
Skulle han, oaktat sådan fara verkligen vore för handen, fordra avtalets
fullgörande, syntes sjömannen även utan uttryckligt lagbud vara berättigad
att undandraga sig dess fullgörande.

Då förslaget sedermera blev föremål för granskning i högsta domstolen,
anmärktes emellertid, att bland de fall, då sjöman ägde uppsäga
tjänsten, syntes utan tillräckligt skäl vara uteslutet det, då krig uppstode,
varigenom uppbringning av fartyget kunde befaras, i vilket fall sjöman
ingalunda, såsom i förslagets motiv anfördes, torde äga undandraga sig
uppfyllande av tjänsteavtalet, med mindre sådant vore honom i lag uttryckligen
medgivet.

I anledning av denna anmärkning infördes i 85 § andra stycket av
det förslag, som förelädes 1891 års riksdag, den ännu gällande bestämmelsen
i förevarande ämne.

Den fara för sjöfolket, som föranledes därav att ett fartyg är utsatt
för sammanstötning med utlagda minor, är utan tvivel ej blott jämförlig
med utan väsentligt större än den, som följer av risken för fartygs uppbringning.
Det synes därför vara ett fullt befogat anspråk, att sjöman
vid minfara skall åtnjuta samma rätt till entledigande, som är honom
tillerkänd vid fara för uppbringning. Huruvida i saknad av särskilt stadgande
dylik rätt tillkommer sjöman på grund av allmänna rättsregler, är
i hög grad ovisst. Den nuvarande bestämmelsen i 85 § andra stycket
upptogs, såsom jag nyss nämnt, i sjölagen med hänsyn därtill att ett uttryckligt
medgivande i lag ansågs erforderligt för att sjöman skulle äga
undandraga sig uppfyllande av tjänsteavtalet, och den omständigheten, att
sålunda ett fall av krigsfara uttryckligen reglerats, medför ökad svårighet att
för andra, liknande fall tillämpa allmänna rättsgrundsatser. Vid tiden för

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

sjölagens tillkomst fanns ej någon anledning att i detta sammanhang
fästa avseende vid minfara. Att nu, under helt ändrade förhållanden,
ett stadgande om rätt till entledigande på grund av sådan fara intages
i lagen, måste anses påkallat av ett verkligt behov.

Vid den omarbetning av 85 § andra stycket sjölagen, som av nämnda
anledning synes böra vidtagas, torde även en annan synpunkt förtjäna
beaktande. Enligt den nuvarande lydelsen, som förutsätter att krig »utbryter»,
torde rätt till entledigande knappast vara medgiven i annat fall än
då hyresavtalet ingåtts före krigets början. En så sträng begränsning lär emellertid
icke överensstämma med stadgandets syfte. Även under ett pågående
krig kan på grund av ändrade förhållanden sådan ökning av faran
för sjöfarten inträda, att det icke kan vara skäligt att framtvinga fullgörande
av ett hyresavtal, som slutits visserligen efter krigets utbrott men
innan förändringen inträffade. Så är händelsen, om det farvatten, resan
skall avse, vid tiden för hyresavtalets ingående varit oberört av kriget men
sedermera in dragits i krigsskådeplatsen genom fientliga operationer eller
minors utläggande. En dylik ändring av förhållandena under krig synes
i fråga om inverkan på hyresavtalets giltighet böra likställas med krigs
utbrott.

För att ändamålet med den ifrågasatta lagändringen skall vinnas
även med hänsyn till det nuvarande krigstillståndet, måste den föreslagna
lagen erhålla tillämpning jämväl beträffande avtal, som ingåtts före dess
ikraftträdande, och någon betänklighet häremot torde icke böra möta.

Enligt nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12
juni 1891.»

Efter att hava uppläst nämnda förslag, av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar, hemställde föredragande departementschefen, att för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över
förslaget skulle inhämtas genom utdrag av protokollet. I denna hemställan
instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen därtill lämna

bifall.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

15

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

Härigenom förordnas, att 85 § i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, äge rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan
duglig karl i sitt ställe. Lag samma vare, där anställning såsom förste
styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare
ställning.

Utbryter krig, som till följd av fartygets nationalitet eller lastens
beskaffenhet samt resans riktning medför fara för uppbringning eller till
följd av resans riktning medför minfara, eller inträda under krig sådana
ändrade förhållanden, att enligt vad nu är sagt fara för uppbringning eller
minfara uppstår, äge sjöman ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft från och med dagen efter den, då lagen
i Svensk författningssamling utkommit från trycket, samt äga tilllämpning
jämväl där avtalet om anställning dessförinnan ingåtts.

16

Kun yl. Maj:ts nåd. proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
19 januari 1915.

N ärvararide:

Justitieråden Bergman,
Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 14 januari 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12
juni 1891.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden Herman Falk.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl.'' May.ts nåd. proposition nr 9.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 22 januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot lagrådets den
19 januari 1915 avgivna utlåtande över det den 14 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen
den 12 juni 1891; och hemställde föredragande departementschefen, att
förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, med en mindre,
redaktionell jämkning av den föreslagna slutbestämmelsen, jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 1 avd. 8 käft. (Nr 8—9.) 3