KungI. Maj:is Nåd. Proposition Nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om skyddskoppympning; ginen .Stockholms slott den 12
mars 1915.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl.-Maj:t härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om skyddskoppympning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kung], nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll It) 15. 1 samt. 67'' käft. (Nr 7S.)

1

9

Kunpl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Förslag

till

Lag: om skyddskoppympning.

Med upphävande av nådiga reglementet för skyddskoppympningen
i riket den 29 september 1853 ävensom av övriga mot vad här nedan
stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

Om ympningsplikt.

1 §•

Till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning
är en var pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas,
undergå ympning med skyddskoppor (vaccination eller re vaccination).

2 §.

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår,
då det fyller sex år.

3 §•

Oberoende av skyddskoppympning, som ägt rum enligt 2 §, åligger
ympningsplikt:

a) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning
bland manskapet vid hären eller marinen;

b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sin
utbildning;

c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, om
och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda ympning;

d) utländska jordbruksarbetare eller andra utlänningar, som inkomma
i riket för att söka arbetsanställning, därest hälsovårdsmyndigheten å
den ort, dit de inkommit eller där de vinna anställning, finner skälig

3

Kutig]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i riket
och därför förordnar om deras ympande; samt

e) den, som intages å tvångsarbetsanstalt.

4 §•

_ Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig.

Beslut, som i första stycket sägs, meddelas av Konungens befallmngshavande
på framställning av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet.
I beslutet skola noggrannt angivas tid och område för
ympningsplikten samt dess omfattning i övrigt.

För truppförband eller del därav eller för flottans station eller för
flottavdelning meddelas beslut, varom här är fråga, av vederbörande chef.

5 §•

1 mom. Ympningsplikt enligt denna lag åligger icke den, som
förat haft smittkoppor eller som tre gånger eller någon gång under
de närmast föregående fem kalenderåren här i riket undergått vederbörlig
skyddskoppympning.

, 2 mom. Från skyddskoppympning skall den befrias, beträffande vil sen

genom läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstvrelsen meddelade
föreskrifter, styrkes, att han icke utan men för hälsan kan undergå
ympning.

Sådan befrielse gäller för ett år i sänder. Om efter nämnda tid
ympningsplikt föreligger och förlängd befrielse från ympning sökes,
skall nytt läkarintyg företes.

Befrielse, som nu sagts, meddelas, vad angår ympningsplikt enligt
3 § a), b) eller c) eller 4 § tredje stycket, av vederbörande chef, vad
angår ympningsplikt enligt 3 § e), av direktören för anstalten och eljest
av vederbörande tjänsteläkare.

C §•

Den, som icke förut haft smittkoppor och som ej heller tre gåno-er
eller någon gång under det närmast föregående kalenderåret här ‘1 riket
undergått vederbörlig skyddskoppympning, må icke

a) inskrivas å sjömanshus;

b) vinna anställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården
eller vid hälsopolis;

c) efter avlagd medicine kandidatexamen börja tjänstgöring vid
sjuk vårdsanstalt; eller

4 Kungl. Maj .is Nåd. Proposition Nr 78.

d) antagas till elev vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller
vid sjuksköterskekurs.

Om ympare.

7 §•

1 mom. Skyddskoppympning må verkställas endast av deri, som
äger behörighet att utöva läkarkonsten, eller av medicine kandidat,, som
fullgör värnpliktstjänstgöring och genomgått föreskriven undervisningskurs
i skyddskoppympning.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas, må, där för viss
ort eller för viss tid möjlighet saknas att på tillfredsställande sätt ordna
skyddskoppympningen med anlitande allenast av ympare, varom ovan
förmäles, jämväl annan lämplig person av vederbörande hälsovårdsmyndighet
i den ordning, som stadgas i 8 §, antagas till ympare
(särskild ympare).

Till särskild ympare må antagas allenast den, som genomgått föreskriven
undervisningskurs i skyddskoppympning; och bör därvid i främsta
rummet barnmorska ifrågakomma.

3 mom. Om antagna särskilda ympare samt deras tjänstgörings områden
och tjänstgöringstid skall anmälan av hälsovårdsmyndigheten göras
hos tjäll stel åkaren, Konungens befallningshavande och medicinalstyrelsen.

8 §•

1 mom. Civil tjänsteläkare må icke utan medicinalstyrelsens medgivande
undandraga sig att vara ympare inom kommun, däi han är
bosatt.

2 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
eller i kommun, där civil tjänsteläkare eljest är bosatt, må, därest
denne är pliktig åtaga sig att vara ympare, icke antagas särskild ympare,
utan att Konungens befallningshavande, efter prövning att skyddskoppympningen
icke kan ordnas på annat tillfredsställande sätt, sådant
medgivit.

.Dock må för område, inom vilket enligt 4 § skyddskoppympning
påbjudits, hälsovårdsmyndigheten med vederbörande tjänsteläkares medgivande
tillfälligt antaga särskild ympare.

3 inom. 1 andra fall, än i 2 mom. sägs, tillkommer det hälsovårdsmyndigheten
att etter samråd med tjånsteläkaren i orten besluta,
om särskild ympare skall för kommunen eller del därav antagas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

o

Om ympämne.

9 §•

1 mom. Skyddskoppympning skall ske med animalt ympämne
(animal vaccin).

2 mom. Skulle vid något tillfälle animal vaccin i tillräcklig mängd
icke stå till buds, äger medicinalstyrelsen förordna, att ympning jämväl
med humaniserat ympämne må äga rum under iakttagande av de försiktighetsmått,
som styrelsen aktar nödigt föreskriva.

Sådan ympning må icke verkställas av annan ympare, än som omförmäles
i 7 § 1 mom., och ej heller företagas mot bestridande av den
ympningspliktige eller dennes målsman.

3 mom. Om tillhandahållande och försäljning av animal vaccin
förordnar Konungen på framställning av medicinalstyrelsen.

Om skyddskoppympningens verkställande och anordnande.

10 §.

Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård
om person, för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för
att denne befordras till föreskriven ympning.

11 §•

1 mom. Efter undergången ympning skall, för utrönande av dess resultat,
den jnnpade besiktigas av vederbörande ympare, som äger härför
utsätta tid och plats; dock är den, som på grund av stadgandet i 4 §
undergått ympning, befriad från sådan besiktning.

2 mom. Visar sig vid besiktning, att skyddskoppympningen icke
slagit an, skall ympningen upprepas sist inom ett år från den förra
ympningen. Slår ympningen ej heller då an, anses vederbörlig skyddskoppympning
ändock hava ägt rum.

3 mom. Det åligger ympare att, efter avslutad ympning, som av
hälsovårdsmyndighet anordnats, för varje ympad person kostnadsfritt
utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, om ympningen
och dess resultat.

6

Kung1. Maj:ts Nad. Proposition Nr 7S.

Har ympning ägt ruin enligt 2 §, är ymparen dock icke pliktig att
utan särskild begäran utfärda intyg, som nu sagts.

Vid ympning, som förrättas på grund av stadgandet i 3 § a), b)
eller c) eller varom beslut meddelats enligt 4 § tredje stycket, skall
anteckning om ympningen och dess resultat göras i den ympades inskrivningsbok
eller i däremot svarande bok.

12 §.

1 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
åligger det hälsovårdsmyndigheten att, efter ty lämpligast prövas,
anordna skyddskoppympning för allmänheten.

2 mom. Å landet i övrigt bör skyddskoppympning^ i den omfattning,
som befinnes möjlig, företagas å ympnings- och besiktningsmöten.

Plan för dylika möten uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd
med vederbörande ympare och underställes, när ymparen är civil tjänsteläkare,
förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.

Hälsovårdsmyndigheten har att för mötet upplåta lämplig lokal, där
så erfordras, belyst och uppvärmd.

3 inom. Skyddskoppympning enligt 3 § a), b), och c) ävensom
ympning, som påbjudits enligt 4 § tredje stycket, anordnas av vederbörande
chef. Om ympning enligt 3 § e) föranstaltar direktören för anstalten.

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning, som verkställes å ympnings- och besiktningsmöte
eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, ävensom
ympning, varom förmäles i 3 § eller varom beslut meddelats enligt
4 § tredje stycket, är avgiftsfri för den ympade.

2 mom. För inställelse såsom ympare vid ympnings- och besiktningsmöte
å annan ort, än i 12 § 1 mom. sägs, utgår till civil tjänsteläkare,
som icke är där bosatt, resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel
enligt grunder, som Konungen föreskriver.

Härjämte är läkaren berättigad till ersättning med belopp, som
Konungen bestämmer, för varje vid sådant möte ympad person, vilken
ersättning skall bestridas av vederbörande kommun.

3 mom. För annan av hälsovårdsmyndighet anordnad skyddskoppympning,
än i 2 mom. sägs, utgår ersättning till ymparen av vederbörande
kommun i enlighet med träffat avtal.

4 mom. Har staten eller kommun fått vidkännas särskild kostnad
för ympning, varom stadgas i 3 § d), är arbetsgivare, med vilken han
därlörut träffat avtal om arbetsanställning, pliktig gottgöra sådan kostnad

Kungl. Maj.is Nåd. proposition Nr 78.

7

Om kontrollen över skyddskoppympning^.

14 §.

I. inom. Ympare skall gorå anteckning om varje av honom utförd
ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, förd ympning^
ournal.

2 mom. Före den 10 januari varje år skall uppgift om ympning,
som under tiden från och med den 1 januari till och med den 31
december nästföregående år ägt rum på grund av stadgandet i 2 §,
genom utdrag av ympningsjournalen av ymparen insändas till vederbörande
pastorsämbete, som därefter ofördröjligen skall i församlingsboken,
med ledning av utdraget, göra anteckning om sålunda fullgjord ympningsplikt.

Sedan dylik anteckning ägt rum, skall utdraget sist den 31 januari
samma år av pastorsämbetet insändas till vederbörande tjänsteläkare.

15 §.

1 inom. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
må icke till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke
undergått skyddskoppympning eller på grund av 5 § är därifrån befriad;
dock att lärjunge på grund därav, att han icke undergått skyddskoppympning,
ej må förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt
för blinda eller för sinnesslöa och intagande i tvång^uppfostringsanstalt
efter domstols förordnande ej heller av sådan grund förvägras.

2 inom. När årligen förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet,
vilka under året inträda i den för skolgång bestämda åldern,
åligger det pastorsämbete att i förteckningen för varje barn göra anteckning
därom, huruvida barnet undergått skyddskoppympning.

3 inom. Sist inom en månad, sedan barnen intagits i skolan, skall
skolrådet anmana föräldrar eller andra, som vården om de barn, vilka
ej undergått skyddskoppympning, åligger, att ombesörja, att sådan ympning
inom en månad efter anmaningen verkställes.

Skolrådet skall därefter, så snart ske kan, till hälsovårdsmyndigheten
i kommunen insända förteckning dels å de i skolan intagna barn,
som, oaktat anmaningen, icke inom föreskriven tid undergått skyddskoppympning,
dels ock å de skolpliktiga men icke i skolan intagna barn,

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

som icke undergått sådan ympning, ävensom uppgift om sistnämnda
barns uppehållsort.

4 inom. Efter mottagande av sådan förteckning, som i 3 inom.
sägs, skall hälsovårdsmyndigheten beträffande de barn, vilka uppehålla sig
inom kommunen, själv övervaka, att dessa befordas till skyddskoppympning,
samt beträffande de barn, som vistas å annan ort, göra anmälan
hos hälsovårdsmyndigheten därstädes, som däretter har att tillse, att
skyddskoppympning behörigen äger rum.

16 §.

Föreligger för stad anledning till avvikelse från de i 14 och 15 §§
givna kontrollbestämmelser, må medicinalstyrelsen, på framställning
av hälsovårdsmvudigheten eller stadsfullmäktige, medgiva de ändringar
eller undantag, som finnas påkallade och icke försvåra kontrollen över
skyddskoppympningen i övrigt.

Om tillsynen över skyddskoppympningen.

17 §•

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen
i enlighet med den för styrelsen gällande instruktion. .

Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid
krigsmakten fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöveiläkaren,
vad angår marinen.

18 §.

Konungens befallnmgshavande har att vaka däröver, att hälsovårdsmyndigheterna
i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,
för vilket ändamål Konungens befallningshavande jämväl,
då sådant finnes av nöden, ägor förelägga lämpliga viten.

19 §.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial- eller extra provinsial-,
stads-, köpings- och municipalläkares åligganden med avseende å skyddskoppympningen
stadgas i gällande läkarinstruktion.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

9

Föreskrifter i avseende å lagens efterlevnad.

20 §.

Underlåter någon, som är ansvarig för fullgörande av den i 2 §
omförmälda ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda åligger, äger
hälsovårdsmyndigheten att medelst föreläggande av viten, som tillhopa
ej må överstiga tjugu kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra sin
skyldighet. Tredskas han ändock, må myndigheten anmäla förhållandet
hos Konungens befallningshavande, som äger att vid förhöjda viten giva
enahanda föreläggande.

21 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 §
första och andra styckena ålagts, eller att till undergående av sålunda
ålagd ympning befordra annan, för vars befordrande till ympning han
enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig, som i 3 § d) omförmäles, att fullgöra
sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare, om ledamot av styrelse för skola eller läro- eller
uppfostringsanstalt, eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare
i strid mot vad i 15 § 1 mom. stadgas i skolan eller anstalten
intager lärjunge, vilken icke må där mottagas,

eller om någon i strid mot vad i 6 § stadgas anställer eller mottager
person, som där omförmäles.

Ej må straff enligt denna § tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.

22 §.

1 mom. Verkställer någon skyddskoppympning, utan att vara därtill
behörig, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra
kronor.

2 mom. '' Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
som i 1 mom. sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt 67 käft. (Nr 78.) 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

rum och han därav undfått del, fällas till de böter, som för sådan förseelse
äro stadgade.

3 mom. Visar ympare vid skyddskoppympnings verkställande eller
eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger vårdslöshet,
oförstånd eller oskicklighet, straffes med böter från och med 5 till
och med 100 kronor, där ej förseelsen är belagd med strängare straff enligt
allmänna strafflagen.

23 §.

Förseelse mot denna lag hör under allmänt åtal.

24 §.

Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och, där
sådan ej finnes, vid allmän underrätt i den ort, där förseelsen skett.

25 §.

Böter och viten, som enligt denna lag åläggas, tillfalla kommunens
kassa. Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om besvär m. m.

26 §.

över beslut, vilka enligt denna lag ankomma på Konungens befallningshavande
eller hälsovårdsmyndighet, må besvär anföras, över
Konungens befallningshavandes beslut hos Konungen inom tid, som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd, samt över hälsovårdsmyndighets beslut hos Konungens befallningshavande
inom tid, som är stadgad för överklagande, i stad, av stadsfullmäktiges
och, på landet, av kommunalstämmas beslut; dock länder beslutet,
utan hinder av besvär, till efterrättelse, intilldess annorlunda kan
varda vederbörligen förordnat.

27 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås i denna lag hälsovårdsnämnd eller,
där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916;

dock att Konungen äger förordna, att 3 och 4 §§, helt eller delvis,
jämte de bestämmelser i övrigt, som därmed sammanhänga, skola
dessförinnan å dag, som Konungen bestämmer, träda i kraft.

Skyddskoppympning, verkställd i enlighet med nådiga reglementet
för skyddskoppympningen i riket den 29 september 1853, gäller såsom
vore den förrättad enligt denna lag.

Beträffande ympning, som enligt nämnda reglemente skall ske under
år 1915, skola de i 8, 11, 12, 13 och 15 §§ i reglementet givna kontrollbestämmelserna
tillämpas; dock att stadgandena om föreläggande av
vite ej må tillämpas, sedan denna lag trätt i kraft. Föreläggande av
vite, som redan dessförinnan ägt rum, vare förfallet, där ej vitet före den
1 januari 1916 blivit utdömt genom utslag, som vunnit laga kraft eller
ej överklagat varder.

Det åligger vederbörande hälsovårdsmyndighet att i god tid före
den 1 januari 1916 vidtaga på densamma enligt denna lag ankommande
åtgärder för ordnande efter nämnda tid av skyddskoppympningen
inom kommunen eller samhället.

Vid lagens utfärdande anställd ympare, som varken är jämlikt 7 §

1 mom. behörig att verkställa skyddskoppympning eller kan enligt 7 §

2 mom. antagas till särskild ympare, må dock kunna till särskild ympare
antagas, om vederbörande tjänsteläkare härtill lämnar medgivande.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Medicinal*
styrelsens
betänkande
den 27 maj
1913 angåen.
de skyddskoppympningens

ordnande.

Utdrag av protokollet över civilärenden., hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1915.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, lantförsvars-,
sjöförsvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen, anmälde chefen för
civildepartementet, statsrådet von Sydow det på grund av nådigt uppdrag
den 17 november 1909 av medicinalstyrelsen, jämte särskilt tillkallade
sakkunniga professoren Svante Arrhenius och förste provinsialläkaren
And. Larson, den 27 maj 1913 avgivna betänkande angående skyddskoppy
rapningens ordnande, innehållande förslag till lag om skyddskoppympning
och till kungörelse angående skyddskoppympning era i riket.
Tillika anmäldes över betänkandet avgivna yttranden dels av överståthallarämbetet
och Konungens befallningshavande i länen, efter vederbörande
förste provinsialläkares samt förste stadsläkares i Stockholm och Göteborg

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

ävensom åtskilliga vaccinatörers hörande, dels av domkapitlen, Stockholms
stad konsistorium, hovkonsistorium, universitetskanslern, efter
hörande av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt Karolinska
institutets lärarkollegium, läroverksöverstyrelsen, folkskolöverstyrelsen,
direktionen för Stockholms stads undervisningsverk, tekniska högskolan,
Chalmerska institutet, fångvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,
efter hörande av direktionerna för sjömanshusen, samt arméförvaltningen
och marinförvaltningen, dels ock av svenska förbundet mot
vaccinationstvanget och en del enskilda personer.

Härefter anförde departementschefen:

Med hänsyn till de många erinringar, som i de avgivna yttrandena
framkommit mot medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag, och då även i
övrigt ändringar befunnits nödiga, har ärendet inom departementet gjorts
till föremål för ytterligare utredning och beredning. Het har därvid ansetts
lämpligast att i största möjliga omfattning sammanföra de erforderliga
allmänna bestämmelserna rörande skyddskoppympningens ordnande i en
författning, som torde böra komma till stånd under riksdagens medverkan

Innan jag närmare ingår på medicinalstyrelsens utredning och det
lagförslag i ämnet, jag således anser böra föreläggas riksdagen till antagande,
tillåter jag mig att, huvudsakligen efter medicinalstyrelsens
framställning, i korthet erinra om tidigare och nu här i landet gällande
författning sbestämmelser om skyddskoppympning en ävensom de framställningar
om ändrade bestämmelser i ämnet, som förelegat inom riksdagen.

Historik.
Tidigare
författningar
om skyddskoppy
maningen.

... ,.Pä medici förslag föreskrevs redan den 3 april 1804 bland annat, att lands hövdingarna

i riket skulle söka förmå upplysta och nitiska medborgare att såsom
vaccmationsförestandare hava inseende över skyddskoppympningen, varjämte kyrkoherdarna
skulle utse klockare eller andra kunniga personer att densamma verkställa.

Därefter utfärdades den 14 juli 1810 en kunglig kungörelse till vaccinationens
ailmannare och säkrare befrämjande, med förbud för andra än läkare att vaccinera,
om icke intyg om förvärvad skicklighet i konsten vederbörligen erhållits, samt med
“Aggande för varje husfader att till vaccinationsföreståndaren årligen anmäla de
under hans uppsikt stående personer, som ej haft smittkoppor eller blivit vaccinerade.

Dessa personer skulle av vederbörande läkare befordras till vaccination.

Pullt obligatorisk skyddskoppympning blev sedermera genom nådiga reglementet^
den 6 mars 1816 genomförd i riket, med skyldighet för var och en att
undergå sådan — barn under de två första levnadsåren.

Kyrkoråden ägde att handhava ympningen ända till 1843, då sockennämnderna
nngo övertaga denna skyldighet.

Ehuru upprepade kontrollföreskrifter under årens lopp utfärdades, gjorde sig
dock behov av ytterligare föreskrifter gällande. En ny författning i ämnet tillkom, reglemente
JCungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för skyddskoppympningen i riket

1 863 ärs

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78-

den 29 september 1853. Denna ännu gällande författning skärpte 1816 års reglemente
i fråga om skyddskoppympningens fullgörande och stadgade därjämte, skyldighet
för en var, som har tillsyn över vaccinationen eller bestyr därmed, att i möjligaste
måtto befordra förnyad skyddskoppympning.

Då emellertid även detta reglemente vid sin tillämpning under en följd av år
visat sig alltför litet effektivt och därför behövde undergå omarbetning och komplettering,
hemställde medicinalstyrelsen i underdånig skrivelse den 8 juni 1894, efter
en vidlyftig utredning och motivering, att nya och skärpta bestämmelser rörande
skyddskoppympningen i riket måtte utfärdas. . .... , .

Proposition I anledning härav framladesvid 1897 års riksdag ett förslag till förordning

till 1897 års angående skyddskoppympningen i riket. Förslaget, varöver begärdes riksdagens
riksdag, yttrande och vartill fogats ett förslag till vaccinationsreglemente för riksdagens delfående,
bibehöll obligatorisk skyddskoppympning för barn före utgången av det på dess
födelseår närmast följande kalenderåret, men påbjöd därutöver obligatorisk ^vaccination
under det kalenderår, då barnet fyller 12 år. I mån av tillgång skulle animalt ympämne
kostnadsfritt tillhandahållas vaccinatörerna från en därför särskilt inrättad statsanstalt.
Skärpta kontroll- och ansvarsbestämmelser upptogos vidare i förslaget.

Vederbörande riksdagsutskott avstyrkte propositionen, som också avslogs av
riksdagen.

I sin skrivelse den 5 maj 1897 anförde riksdagen, vid tillkännagivande av detta sitt
beslut, att den ej av de andragna skälen för det ifrågasatta lagförslaget kunnat övertygas
om nödvändigheten av den genomgripande förändring i lagstiftningen angående vaccinationen,
som samma förslag innebure. Statistiken utvisade, ej mindre att smittkopporna,
som förut ofta anställt svåra härjningar bland Sveriges inbyggare, på senare
tid här uppträtt mera sällan och mycket lindrigare, än även att Sverige, uti ifrågavarande
avseende vore bland de allra bäst lottade land i Europa. Men även under
förutsättning, att någon fördel i ifrågavarande hänseende skulle kunna vinnas genom
införande av de skärpta bestämmelser, som föreslagits, hölle riksdagen före, att de
stora olägenheter och svårigheter, som därav skulle förorsakas allmänheten, vida
övervägde fördelarna. Vaccinationen, sådan den nu bedreves, syntes hava tillvunnit
sig allmänhetens förtroende, och riksdagen vore övertygad, att detta skulle framdeles
bliva förhållandet i allt högre grad. Däremot befarade riksdagen, att de stränga
bestämmelser, som innefattades i Kungl. Maj:ts förslag, möjligen kunde bland
befolkningen väcka ovilja, vilken särskilt torde komma att vända sig emot de föreslagna
straffbestämmelserna. Förtroendet för skyddskoppympningen skulle, enligt
riksdagens förmenande, till och med kunna därigenom rubbas. Förslaget om upprättande
av en anstalt för framställande av animal vaccin fann däremot riksdagen
behjärtansvärt. De enda anmärkningar, som efter riksdagens mening kunde med fog
framställas mot det nuvarande vaccinationssystemet, gällde nämligen användningen
av humaniserad lymfa, enär det utrönts, att därigenom, om också endast i undantagsfall,
smitta kunnat överföras till den vaccinerade. Då det ju borde vara for
staten ytterst maktpåliggande, att densamma, när den påbjöde vaccination,.därvid tillhandahölle
absolut ofarlig lymfa, funne riksdagen varje sådant, om ock sällsynt, fall
innebära tillräcklig maning till en förbättring i nu anmärkta hänseende.

Proposition Frågan om ny lagstiftning angående skyddskoppympningen förelädes

till 1898 härefter jämväl 1898 års riksdag. Den obligatoriska revaccmationen uteslöts och
års riksdag. en mildringar i ansvarsbestämmelserna företogos.

Men ej heller denna gång vanns en lösning av frågan. Vederbörande utskott,
som fått ärendets beredande till sig överlämnat, hemställde, att riksdagen måtte för.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

klara sig icke kunna förorda förslaget. Denna hemställan bifölls av andra kammaren,
medan däremot forsta kammaren principiellt anslöt sig till förslaget. Riksdagen anma
de i skrivelse den 13 maj 1898, att förslaget, i följd av kamrarnas skiljaktiga
beslut, förfallit. &

Nästa gång frågan kom före var vid 1908 års riksdag, då av enskild motionär Motioner
framställning gjordes, att åtgärder måtte vidtagas för vaccinationstvångets avskaf- v>d 190 8
fande eller begränsning och att i samband därmed sådana bestämmelser måtte med- års riksdagdelas,
som kunde anses nödiga för allmän säkerhet beträffande ovaccinerade, när
epidemi på någon ort hotade.

\id samma riksdag väcktes vidare förslag om åstadkommande av en allsidig
utredning rörande behovet överhuvud av ändringar i nu gällande föreskrifter angå”
ende skyddskoppympningen i riket. .

Riksdagen beslöt, i anledning av nämnda motioner, att i skrivelse till Kuno-1.

Maj it anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en allsidig utredning rörande
behovet av ändringar i nu gällande föreskrifter rörande skyddskoppympning i
riket samt därefter till riksdagen inkomma med de förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

Såsom skäl^ för denna framställning, innehållen i riksdagens skrivelse den 28
maj 1908, nr 2, åberopade riksdagen, att den nu gällande lagstiftningen i ämnet företedde
brister och syntes föråldrad. Beträffande omarbetningen av gällande bestämmelser
i ämnet hade riksdagen visserligen beaktat, att bland läkarna i vårt land
och i utlandet enstaka röster höjts för vaccinationstvångets upphävande. Emellertid
vore hela vaccinationsfrågan av så allvarlig och invecklad natur, att en noggrann
utredning i varje fall borde föregå, innan några förändringar vidtoges i nu gällande
bestämmelser härutinnan, varvid man givetvis först borde söka efter orsakerna till de
fel, som hittills vidlått skyddskoppympningen. Om uteslutande animal lymfa komme
till användning, och därhän syntes vi snart komma i vårt land, skulle säkerligen åtskilliga
av de anmärkningar, som framställts mot vaccinationen, förlora sin°udd; och
detta syntes väl ännu mera bliva fallet, därest fordringarna höjdes i avseende på
vaccinatörernas utbildning och kompetens. Då således en allsidig utredning i detta
ämne, enligt riksdagens mening, borde komma till stånd, skulle givetvis även frågan
om vaccinationstvångets upphävande eller begränsning komma under behandling. °

Efter det medicinalstyrelsen den 13 november 1908 avgivit underdånigt utlå- Nådigt upptände
over riksdagens nyssnämnda skrivelse, anbefallde Kungl. Maj:t, genom beslut drag den 17
den 17 november 1909, medicinalstyrelsen att, med biträde av två utav styrelsen till- november
kallade sakkunniga, verkställa en allsidig utredning rörande behovet av ändringar i 19 0 9-

nu . gällande föreskrifter om skyddskoppympningen i riket samt därefter till Kungl.

Maj.t inkomma med de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Det är till fullgörande av detta uppdrag, som medicinalstyrelsen nu avgivit
förevarande betänkande av den 27 maj 19 13,

Under det nyssnämnda utredning pågick, väcktes emellertid, såväl vid 1 9 1 0 års som Motioner
vid 1 91 2 års riksdag, ytterligare motioner i frågan. Dessa gingo ut på, att riksdagen vidi9i0och
måtte ingå till Kungl. Maj:t med framställning, att åläggandet för föräldrar att låta vacci- 1912 års
liera sina barn måtte upphävas eller, om detta nu ej skulle kunna ske, att den nämnda rik8dag''
tvångsbestämmelsen måtte suspenderas, intill dess den pågående utredningen i vaccinationsfrågan
framlagts och lett till resultat.

1910 års motioner avslogos av riksdagen. I anledning av motionerna till 1912
års riksdag beslöt riksdagen en hemställan till Kungl. Maj:t, att den av 1908 års riksdag
begärda utredningen måtte slutföras så tidigt, att nya bestämmelser i ämnet kunde
om möjligt, utfärdas under år 1913.

16

Medicinalstyrelsens

frågavarande
utredning av
vaccinationsfrågan.

Ur smittkoppornas

historia -

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 78.

Medicinalstyrelsen lämnar i sin ifrågavarande utredning av vaccmationsspörsmålet
först en del data ur smittkoppornas och skyddskoppvmpningens
historia ävensom en kort översikt av lagstiftningen å förevarande
område i olika länder. Efter att härefter hava berört viktigare
koppepidemier i Sverige åren 1847—1913, behandlar styrelsen i
särskilda avdelningar av betänkandet dels smittkoppornas _ spridmngssätt
och bekämpande, dels skyddskoppympningens vetenskapliga grund och
immunitetslärans tillämpning på densamma, dels och slutligen skyddskoppympningens
olägenheter och sättet att förekomma dem, varjämte
redogörelse lämnas för beredning och kontroll av animal ympämne.
Härefter framlägger styrelsen de författningsförslag, vartill den verkställda
utredningen givit anledning. _ .

Till utredningen är fogad den vetenskapliga undersökning, som
professor Arrhenius ägnat »vaccinationens teoretiska grunder», ävensom
en närmare redogörelse för smittkoppdödligheten i Sverige under åren

1776—1875. ,

Några sammanfattningar och utdrag av det förevarande betänkandet

i vad det hänför sig till omständigheter, som äga betydelse för lagstil tningen
på området, torde till en början vara på sin plats.

Smitkoppsjukdomen har varit känd i Kina och Indien åtminstone 1,000 år före
vår tidräkning. I Europa synes sjukdomen uppträtt, om ej förr, så mot slutet av
500-talet e. Kr. På 1500-talet var den känd över hela Europa och gick dar under
de följande århundradena fram i epidemier, som likställde den med pesten Srnittkouporna
blevo ett av mänsklighetens svåraste plågoris; det beraknas att under 1500
—1700-talen i Europa ungefär 400,000 personer årligen doft i smittkoppor. Vad
Sverige beträffar skola under åren 1749—1800 sammanlagt ungefär 270,000 människor

hava bortryckts i smittkoppor. ..... . „

Kopporna äro icke en sjukdom, som kommer pa tillfälliga besök i mer eller

mindre utbredda epidemier såsom kolera och pesten, vilka farsoter mellan epidemierna
draga sig tillbaka till sina utomeuropeiska härdar, utan sjukdomen ar en i
Europa stadigt bofast farsot, som ständigt hotar med nya utbrott.

Läno-e stod man värnlös mot smittkoppsjukdomen. På 1700-talet började man
dock här ”och var tillämpa en sedan uråldriga tider i Kina och Indien anvand metod
att frivilligt bibringa en person smittkoppor, en ympning med naturliga smittkoppor.
Denna kallades inoculation (variolisation) och fick flerstädes en ratt stor användning.
Den sjukdom, som härigenom framkallades, var emellertid äkta koppor; den gav visserligen
individen ett gott skydd mot följande anfall av koppor, men var pa samma
gång ofta anledning till nya epidemier genom att smitta spreds till omgivningen som
i regel ej var inoculerad. I Sverige, där den första inoculationen utfördes 1754,
nådde variolisationen dock aldrig större utbredning. .

Mot slutet av 1700-talet skedde i olika länder försök att avsiktligt inympa kokoppor
för att vinna skydd mot smittkoppa. Den engelske läkaren Jenner förde,
efter långvariga experiment, denna ympning till en praktisk fullkomnmg. I en skri

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

1798 vände sig Jenner direkt till allmänheten med sina erfarenheter; granden till
skyddskoppympningen var lagd och metoden vann flerstädes en hastig utbredning.
Under de båda första årtiondena av 1800-talet antogs den såsom obligatorisk i flera
länder, i Sverige såsom förut meddelats 1816, sedan den varit anbefalld såsom en
frivillig åtgärd sedan 1804.

Med avseende å frågan om smittkoppornas spridningssätt och bekämpande
anför medicinalstyrelsen, bland annat, följande:

Smittkopporna spridas genom ett smittämne, vars natur ännu ej är fullt känt.
Det kan inympas på människor och djur och hållas vid liv även utanför den levande
organismen. Ehuru detsamma lätt dödas genom desinfektionsmedel, har det stor förmåga
att bibehålla sin livskraft i t. ex. kläder, lump eller andra föremål, med vilka
det kommit i beröring, samt i bostadslägenheter. Smittkopporna spridas sålunda ej
endast genom personlig beröring med koppsjuka utan även genom förmedling av bostäder
eller föremål, som blivit förorenade av sådana sjuka.

Smittämnet finnes i kopputslaget och, då detta kan uppstå ej endast å huden,
utan även å näsans, munnens och svalgets slemhinnor o. s. v., är det sannolikt, att
det befinner sig i ytterst fint fördelat tillstånd i den sjukes omedelbara närhet. På
längre avstånd torde infektionen kunna förmedlas, förutom genom personer och föremal
såsom bärare av smittämnet, även genom insekter (flugor).

femittkopporna äro således, såsom namnet också angiver, ytterst smittsamma.
Det är en känd sak, att blotta vistandet för en kort stund i ett ram, där en koppsjuk
i framskridet sjukdomsstadium vårdas, är tillräckligt att överföra sjukdomen.

Beträffande det personliga överförandet av smitta är av vikt att ihågkomma,
dels att de sjuka i regel icke torde sprida smitta, förrän en eller annan dag förgått
efter utslagets framträdande, och dels att smittkoppornas inkubationstid (utvecklingstid
efter ådragen smitta) är lång, i regel 10—13 dagar, samt att sjukdomen ej sällan
förekommer i så lindriga former, särskilt hos skyddsympade, att den ej alltid uppmärksam
mas. ^ Sjömän och resande, som ådragit sig smitta å annan ort, insjukna
också ofta först efter sin hemkomst och därvid ej sällan så lindrigt, att sjukdomen
ej blir igenkänd, förrän den blivit spridd till andra personer i hemtrakten; även
kan, såsom ofta hänt, smittämnet hemföras med sådana personers kläder eller andra
effekter. Aven enbart godsförsändelser, framför allt begagnade kläder, lump o. d.,
hava upprepade gånger fört koppsmitta till vårt land.

Sjukdomens spridningssätt och smittämnets egenskaper och i första hand iukubationstidens
längd medföra också, att det är förenat med mycket störa svårigheter
att förhindra sjukdomens inträngande i landet. Karantän och observation kunna
ej användas, då den fria samfärdseln, om dessa åtgärder skulle effektivt genomföras,
i allt för betänklig grad härigenom skulle rubbas.

A id sjukdomens bekämpande inom landet kan man ej heller med samma tillförsikt
begagna sig av de vapen, som vid andra epidemier vunnit förtroende. Det
torde först böra fastslås, att smittkopporna aldrig varit en farsot, som uteslutande
följt fattigdom och osnygghet i spåren. Tvärtom hava de ofta utgjort ett gissel för
de bäst lottade i samhället. Detta får dock ej tydas så, att icke sjukdomen kan
vinna större utbredning i överfyllda bostäder och uppträda i svårare former, där
trångboddhet, nöd och osnygghet äro rådande. Att döma av den erfarenhet, man
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 67 käft. (Nr 78.) 3

Smittkoppornas
spridningssätt
och
bekämpande.

18

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

hittills vunnit, synes det emellertid i hög grad osannolikt, att kopporna skola kunna

utrotas enbart genom förbättrad hygien.---

Smittkoppsepidemierna från fordom och allt intill nuvarande dagar visa, att
människornas mottaglighet för smittkoppor är mycket stor och mer allmän än för

flertalet andra epidemiska sjukdomar. —-- .

Vid kampen mot smittkopporna har från vissa håll den moderna epidemisjukvårdens
betydelse överskattats. Skulle man, med uteslutande av ympningen,
endast lita till isolering och observation, måste dessa åtgärder vidtagas i långt större
utsträckning än vad som i förening med ympning är behövligt. Kostnaderna skulle
växa högst betydligt och ingripandet i den personliga friheten skulle bliva långt större,

under det att effekten med säkerhet skulle bliva mindre. ----

Kostnaderna för de provisoriska åtgärder, som måst vidtagas vid de jämförelsevis
små epidemier av smittkoppor, som under de 30 senaste åren hemsökt Sverige, hava
varit mycket betydliga och lämna det oaktat bevis därom, att isolering av de sjuka,
internering och observation av de sjukas umgänge samt desinfektion, huru nödvändiga
dessa åtgärder än äro, endast i förening med skyddskoppympning förmått stärka

en smittkoppsepidemi.--— _ ,

Tvenne allmänt gängse misstag hava spelat in vid bedömandet av skyddsympningens
värde. Först och främst har icke tillräcklig uppmärksamhet ägnats
däråt, att ympskyddet icke får väntas vara absolut. Då så visat sig ej vara fallet,
har man därför velat frånkänna skyddskoppympningen även det stora värde, den
verkligen äger. Förhållandet är ju, att dess skyddande förmåga i allmänhet räcker
med full kraft omkring 10 år och därefter avtager, om den ock även efter denna
tid är nog mäktig att kunna förvandla en ytterst farlig sjukdom till en jämförelsevis
ofarlig.---

Till ett orättvist bedömande av skyddskoppympnmgens varde gor aven den sig
skyldig, som glömmer, att det förhållandet, att ympning blivit verkställd, långt ifrån
alltid innebär, att resultatet av ingreppet blivit positivt, ehuru på grund av bristande
kontroll så uppgives. Orsakerna till misslyckade ympningar kunna vara av flera slag.
Ympämnet kan av olika anledningar redan före ympningen vara mindervärdigt eller
det kan vid själva ympningstillfället förstöras genom oförsiktigt användande av desinfektionsmedel
o. d. Ymptekniken kan därjämte vara felaktig och sålunda giva

anledning till sämre resultat. _ .

Där lekmannavaccinatörer, såsom fallet är i Sverige, i mycket stor utsträckning
ympa, kunna dessa felkällor vid ympningens utförande bliva avsevärda.

Efter framhållande att ett viktigt bevis för skyddskoppympnmgens
gagn ligger i den erfarenhet, som blivit samlad av läkare under mer än
ett århundrade vid behandling av oräkneliga mängder koppsjuka, avslutar
medicinalstyrelsen sin utredning i nu förevarande del med följande uttalande:
^ .

»Åtgärderna mot smittkopporna måste sålunda enligt medicinalstyrelsens
mening allt fortfarande bestå dels uti vidtagande av, å ena
sidan, isolering av sjuka, internering eller observation av personer, som
varit i beröring med de sjuka, samt desinfektion av bostäder och förbrukningsartiklar
m. m., dels, å andra sidan, uti skyddsympning i stor

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 78.

19

utsträckning. Vid tillfällen, då landet är fritt från smittkoppor och ett
eller annat sjukdomsfall införes, kunna de förra åtgärderna företrädesvis
användas, särskilt om sjukdomsfallen omedelbart bliva upptäckta. Skulle
däremot denna första försvarslinje icke vara mäktig nog att hindra
sjukdomens framträngande, träder skyddsympningen i främsta rummet,
och är denna då icke redan allmänt genomförd, kunna svårigheterna att
på en gång utföra den i tillräcklig utsträckning bliva större än att de
kunna övervinnas och landet sålunda ligga öppet för sjukdomens vidare
utbredning.

En kombination av obligatorisk skj^ddsympning med isolerings- och
desinfektionsåtgärder innebär därför det bästa och tryggaste värnet mot
kopporna. Vår snart hundraåriga erfarenhet säger oss också detsamma.»

Den avdelning av medicinalstyrelsens betänkande, som behandlar skyddskoppympning
ens vetenskapliga grund och immunitetslärans tillämpning på
densamma, är av den vetenskapliga natur, att en sammanfattande redogörelse
därav näppeligen kan här meddelas. Jag tillåter mig därför
allenast anföra de slutord, varmed referenten i denna del, professorn A.
Pettersson, avslutar sin framställning:

»Det har aldrig förnekats från något håll, att smittkoppor höra till
de sjukdomar, som meddela immunitet, och detta gäller såväl svåra som
lätta former. Det är vidare fullständigt bevisat, att smittkoppor kunna
överföras på kalv och att de efter några passager genom sådana fullständigt
förhålla sig som vanliga kokoppor. Ympning med denna sort
vaccin utgör sålunda endast en följdriktig användning av de kunskaper,
som studiet av immuniteten givit oss. Vad kokoppor av obekant
ursprung beträffar, så är det, som i det föregående framhållits, i högsta
grad sannolikt, att de hava samma etiologi. Skulle detta verkligen
icke vara förhållandet, så faller emellertid därigenom ingalunda kokoppympningens
berättigande från immunitetssynpunkt. Det har nämligen
visat sig, att den förvärvade immuniteten ibland ej är absolut specifik.
Vid immunisering mot ormgifter erhållas antitoxiner, som verka skyddande
mot gifter av ej fullt samma slag som det vid immuniseringen
använda. Om kokoppor och smittkoppor framdeles skulle mot förmodan
visa sig icke vara orsakade av samma virus, så äro sjukdomarna i alla
fall uppenbarligen så närbesläktade, att man lätt inser, att de förra
skydda mot de senare.

Ympning med kokoppor för ernående av skydd mot smittkoppor
utgör, som av det föregående framgår, endast det först kända och först
praktiskt utnyttjade specialfall, där man använt den aktiva immunise -

Skyddskoppympningens

vetenskapliga
grund m. m.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

ringen för bekämpande av smittsamma sjukdomar. Sådan immunisering
har visat sig praktiskt användbar och vinner, allteftersom metoderna
för densamma fullkomnas, allt större och större utbredning i
fråga om andra sjukdomar än smittkoppor. Så länge fara för smittkoppor
förefinnes, skulle det därför vara i hög grad oklokt att, innan
en bättre metod kan sättas i stället, och så långt hava vi ännu icke
kommit, övergiva kokoppympningen, som praktiskt visat sig giva synnerligen
gott resultat.»

Den obligatoriska skyddskoppympningens gagn och betydelse framgår
också, erinrar medicinalstyrelsen, av sjukdomsstatislikens vittnesbörd.

Sjukdoms -statistiken
rörande
smittkoppor.

Under de 10 år, som närmast föregingo vaccinationens införande, eller åren 1792—
1801, doge) i Sverige 44,184 personer av smittkoppor. I och med vaccinationens införande
hos oss inträdde emellertid en stor förändring i avseende å smittkoppornas utbredning i
vårt land. Jag hänvisar härvid till den översikt av skyddskoppympningen i Sverige, som
återfinnes i betänkandet (sid. 11—13), ävensom till den ganska upplysande grafiska
framställningen (tab. I — sid. 3 i betänkandet) över i Sverige inträfiade dödsfall
på varje miljon invånare under åren 1749—1894. Särskilt anmärkningsvärd är
den synnerligen ringa förekomsten under senare år av smittkoppor i vårt land;
under 25-årsperioden 1885—1910 således allenast 91 dödsfall.

Samma erfarenhet åberopas från andra länder. Så var t. ex. i Tyskland under
perioden 1886—1899 den årliga dödligheten i smittkoppor per 1 miljon invånare allenast
1.77. I Ryssland, där obligatorisk ympning icke förefinnes, skall dödligheten i denna
sjukdom vara »synnerligen stor», och uppgives t. ex., att i detta land under åren 1891—
1893 288,120 personer dött i smittkoppor, d. v. s. ungefär 96,000 om året. En grafisk tabell
(sid. 10 i medicinalstyrelsens betänkande), utvisande antalet dödsfall i smittkoppor
på varje miljon invånare i Tyskland och i Österrike under åren 1847—1897, förefaller
rätt upplysande. Det framgår av denna tabell, att i båda de nämnda länderna dödligheten
i smittkoppor betydligt avtagit efter smittkoppepidemien i sammanhang med
och efter kriget 1870—1871, men allt fortfarande är ganska hög i Österrike, där
ingen obligatorisk skyddsympning är införd, under det att i Preussen, där obligatorisk
skyddsympning infördes år 1874, dödligheten är ytterst ringa.

Under redogörelsen för viktigare koppepidemier i Sverige åren 1847—1913 har
mier i Sverige medicinalstyrelsen vidare lämnat en redogörelse för omfattningen och arten av dessa
under senare epjdemier samt för de lärdomar, som av dessa ansetts kunna dragas med avseende å
det skydd för smittkoppsjukdom, som skyddskoppympningen kan lämna. Hänvisande
till denna redogörelse, torde jag allenast behöva sammanfattningsvis omförmäla
följande.

Under koppepidemierna i Sverige åren 1856-—1862 insjuknade i hela riket 20,545
personer eller mindre än 5.42 pr 1,000 invånare. Av de döda voro 67 % i åldern 21
—50 år. Förhållandet mellan ympade och icke ympade angives allenast för Stockholm,
där dödligheten år 1857 var 12.6 % av »ympade», 34.6 % av »ovisst om ympade» och
39.6 % av »ej ympade». För åren 1858—1860 var dödsfallsprocenten bland ympade
sjuka 7,8, under det att för icke ympade sjuka eller för sjuka, om vilka det var ovisst,
om de ympats eller ej, dödsfallsprocenten uppgick till 28.8. Under epidemien år 1884
i Stockholm voro av 16 insjuknade under 10 år alla ovaccinerade.

Koppep ida -

årtionden.

Åren 1892—1894

21

Kung!. Mnj:ts Nåd, Proposition Nr 78.

hemsöktes Göteborg och kringliggande trakt av smittkoppsepidemier, som räknade
tillsammans 316 sjukdoms- och 28 dödsfall; det anges, att »dåliga vaccinationsförnallanden»
bidragit till sjukdomens spridande. Under 1913 års epidemi i Stockholm
msjuknade 36 personer, varav 2 avledo (den ena 30 och den andra 48 år), båda
alkoholister. ''

Av särskilt intresse under nuvarande förhållanden torde vara den epidemi, som
[emsokte betydande delar av Europa och jämväl vårt land i sammanhang med och
efter det fransk-tyska kriget 1870—71. I detta avseende erinras om följande.

• / d®n franska armén har antalet dödsfall i smittkoppor under det nämnda

kriget och omedelbart därefter uppskattats till approximativt 23,400 man. Under
narma8t efter kri§et blev genom flyktingar och krigsfångar smittkoppepidemien
utbredd over Tyskland, England, Österrike och Skandinavien. I England, Bayern och
Sverige dogo under de svåraste av dessa år respektive 10,2, 10,4 och 9,3, i Preussen
Österrike och Belgien däremot 26,2, 31,4 samt 41,6, allt på 10,000 invånare. Miinchen
torlorade i denna sjukdom år 1871 8,9, London 24,2, Berlin 63,2, likaledes på 10 000
“1“ \ , W*en d°g° år 1872 enligt samma beräkningssätt 52,6. Under åren

i lo,5’ dä denna allmänna epidemi varade, utgjorde dödligheten i koppor i England,
Skottland, Bayern och Sverige i årligt medeltal pr 10,000 invånare 3,16, 3,14,
3,4 6 och 3,33, medan under samma period i länder, som ej hade genomfört allmän
skyddsympnmg, såsom Preussen, Österrike, Belgien och Nederländerna statistiken
visar 9 53, 13,60, 12,93 och 9,68 dödsfall pr 10,000. En följd av erfarenheterna från
aenna tid var, bland annat, tillkomsten av tyska vaccinationslagen av år 1874 vars
genomförande medfört, att Tyskland sedan dess är ett av de bäst ympade länderna.

Totala antalet i smittkoppor avlidna personer i Sverige, som under åren 1871
0C .,,.1872 uppgick till respektive 329 och 346 personer, steg, med den nyssberörda
smittkoppepidemiens utbredning till vårt land, till: år 1873 1,122, år 1874 4,063 år

187°. J2;1}9 0

och 144 for de tre därefter följande åren 1877, 1878 och 1879.

Irån den nu nämnda epidemien lämnas också upplysningar om dödligheten i
smittkoppor å olika orter i riket, varav i ett distrikt (med 308 insjuknade och 34
döda) 7.46 /o folio på de med framgång ympade och 91.30 % på de icke ympade.
Allmänt erinras om den stora procent av de icke ympade, som folio offer för epideruicn,
- ävensom om den svårartade beskaffenheten av de många smittkoppsfall, som
uppträdde bland barn, och den stora dödligheten bland dessa.

I den särskilda redogörelse för smittkoppdödligheten i Sverige under åren 1776
1875, som är fogad till medicinalstyrelsens betänkande, visas, att smittkoppdödsfallen
efter vaccinationens införande mest inträffat bland helt andra åldersklasser än vad
fallet var före densamma och uttalas, att denna förändring måste hava sin orsak i
skyddskoppympningen, sådan den hos oss varit anordnad.

• -^Hifrån 1826 och särskilt under perioden 1856—1875 har antalet dödsfall varit
mmSto,,1 åldersgruppen 3—5 år, om man bortser från den del av befolkningen, som
uppnatt oO ars ålder. Den största ökningen i antalet dödsfall träffas i åldersgruppen
5U är- Heras antal under tioårsperioderna 1856—1865 och 1866—1875 är nästan
lika stort som bland barn intill ett år vid samma tid. Procenttalet för den nämnda
, av a^a dödsfall i smittkoppor under tioårsperioden stiger från 0,2 %

,5 ?C^ 1786~1795 anda till 30,9, respektive 30,5, under tioårsperioderna 1856
186o och 1866—1875. Nästan en tredjedel av alla dödsfall i smittkoppor inträffade

sålunda under dessa år bland de individer

som befunno sig i den verksammaste

Koppepidemin
efter fransktyska
kriget
1870—71.

Smittkoppdödligheten

i Sverige
1776—1805.

22

Kungl, Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

delen av sitt liv. Procenten dödsfall bland den del av befolkningen, som hunnit över

50 år, har höjt sig från 0,02 till 9,9. .

Följande sammanfattning göres av den ifrågavarande undersökningen.

I Sverige var dödligheten i smittkoppor i tydligt avtagande redan före den tidpunkt,
då vaccinationen infördes. Den sänkning, som inträdde under den narmaste
tiden därefter, kan ej heller anses vara orsakad av vaccinationen enbart, då dcmia
utfördes i alldeles för ringa utsträckning för att kunna framkalla en sa stor efiekt.
Bland de lägsta åldersklasserna, om man undantager den på 0—1 år, är däremot
vaccinationens gynnsamma inverkan på dödligheten i smittkoppor oomtvistlig. Et
annat, men föga önskvärt resultat, som vaccinationen medfört, är ökningen av dödligheten
i smittkoppor i åldersgrupperna ovan 20 år. Vaccinationen skyddar mov
dödsfall i koppor under en tidrymd av 15 till 20 år. Efter vaccinationens införande
har fördelningen av dödsfall i koppor bland könen i den mognare åldern blivit en
annan än förut, i det att antalet män, som duka under för koppor, numera ar mycket
större än antalet kvinnor.

Invändningar
mot skyddskoppympningen.

Vaccinationsspörsmälet har i vårt land under senare tider vant föremål
för livligt meningsutbyte både i tidningsartiklar, broschyrer och på
annat sätt. Det är också otvivelaktigt, att en viss opinion förefinnes
mot bibehållande av den obligatoriska skyddskoppympmngen. Särskilt
inom vissa landsdelar är denna opinion mycket märkbar och har tagit
sig uttryck i ett flertal petitioner och framställningar till Kungl. Maj:t i
syfte att vinna befrielse från skyddskoppympning. De inom riksdagen
åren 1908, 1910 och 1912 väckta motionerna, om vilka jag förut erinrat,
äro också vittnesbörd om livligt allmänt intresse för frågan.

Allmänna er- Man vänder sig vid sina invändningar gentemot vaccinationen särinringar
mot mot ^et tvång på individen, som den obligatoriska skyddskoppymp ning

ningen anses innebära, samt förmenar, att sådan ympning, förutom att
avsevärda faror för liv och hälsa äro därmed förenade, numera ar

fullständigt obehövlig. . ..

Då dessa invändningar särskilt framhållits i det yttrande, som over
medicinalstyrelsens nu ifrågavarande förslag avgivits av svenska forbundet
mot vaccinationstvånget, skall jag här i korthet erinra om huvudinnehållet
av detta yttrande.

S ve n s k a
förbun det
mot

vaccinatioD8t
v&nget.

Förbundet framhåller sålunda att, enligt dess mening, riksdagens
förutberörda framställning år 1908 om en allsidig utredning av vaccinationsspörsmålet
icke av medicinalstyrelsen efterkommits, i det ic e
någon av dem, som deltagit i utredningsarbetet, vant motståndare

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

till vaccinationstvånget och icke ens någon person med moderat uppfattning
av frågan haft tillfälle att inom kommissionen göra sin mening
gällande. Det av medicinalstyrelsen avgivna betänkandet präglas, förmenar
förbundet, av en bestämd, stark tendens att i största möjliga
man framhålla vaccinationens värde och nödvändighet samt att förringa
dess vådor. Under åberopande av det material, som förbundet samlat,
och med stöd av den, enligt förbundets mening, däri framlagda bindande
bevisningen om vaccinationens värdelöshet och dess stora fara
för hälsa och liv, anhåller förbundet, att Kungl. Maj:t ville — tillmötesgående
de många tusen svenska mäns och kvinnors önskningar,
vilka, genom att underteckna petition slistor i sådant syfte, bönfalla om
vaccinationstvångets upphävande — i blivande proposition till riksdagen
föreslå vaccinationstvångets fullständiga avskaffande, så att vaccination
ej längre må, i strid mot grundlagens bild (R. F. § 16), kunna påtvingas
någon utan bliva en frivillig sak.

I de bifogade, av olika personer författade skrifterna framläggas åtskilliga förhållanden,
som skulle tala ^ emot vaccinationstvånget. Till en början anföres så i
skriften: »År vaccinations tvång överensstämmande med medborgerlig frihet?», att en
tvångsv accinering av hela folket är ett obehörigt tvång på individen. I intet annat
fall, där staten pålägger sina medborgare visst tvång, utom i vaccinationsfallet, angriper
staten en frisk person, vilken icke ännu hunnit bli farlig, med kroppsliga tvåno-såtgärder.
Barnet,^ som fö des, är i och med detsamma en individ i staten och skydcfas
till liv och lem såsom sådan, men det skall dock nu vaccineras och vaccineras mot föräldrarnas^
vilja, ifall en smittkoppepidemi i framtiden möjligen skulle utbryta. Man
vill alltså skydda barnet självt mot sjukdomen och andra barn att smittas av detsamma,
ifall det såsom ovaccinerat skulle insjukna i smittkoppor. Detta ingripande
är fullkomligt ^enastående och skulle till sina konsekvenser leda till, att man vaccinerade
alla människor mot alla epidemiska sjukdomar. Det är statens rättighet att
sörja för den allmänna. hygienen och att i vissa fall oskadliggöra sjuka individer,
men det är ett oberättigat tvång och ett ingrepp i den personliga friheten att angripa
ett friskt barn, som ej ännu visat sig farligt.

I skriften: »Böra lagar om vaccinationstvånget grundas på mer eller mindre osäkra
hypoteser?» bär författaren efter viss utredning sammanfattningsvis framhållit bland
annat »att så länge icke ens koppornas skyddskraft mot sig själva är bevisad, utan tvärtom
den sakliga bevisningen talar däremot, då sakna också alla andra hypoteser för vaccmationsskyddet
den nödvändiga förutsättningen», att »om vaccinen innehåller smittämne,
närbesläktat med smittkoppgift, så måste vaccinens mikroorganismer stegra
smittkoppornas verksamhet vid inträffandet av samtidig utveckling av de båda sjukdomarna»
samt att . »i analogi med den allmänna erfarenheten under den tid, då
kopporna voro allmänna, att efterföljande sjukdomsfall i regeln äro svårare än föregående,
vaccinationen måste, i stället för att mildra sjukdomen, försvåra densamma»

I ovngt vänder sig förevarande skrift huvudsakligen mot vaccination under pågående
epidemi. r

24

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

1 en av förbundet åberopad skrift av d:r Otto Eeimers framhålles, att vaccinationen,
förutom att den är förbunden med fara och sannolikt verkar degeneratiyt
på rasen, för närvarande är en onödig säkerhetsåtgärd, en alltför stor och farlig
apparat för att användas i avsikt att hindra uppträdandet av eu sjukaom, som numera
ej existerar i vårt land, utan allenast kommer på ett och annat kort besök.

I stället för genom tvångsvaccination synes, fortsätter d:r^ Eeimers, problemet
lösas enklare, ofarligare och säkrare dels genom sådana skyddsåtgärder som karantänsbehandling
av personer, kommande från koppsmittad ort, och desinfektion av
misstänkta smittförande importartiklar såsom lump och dylikt, vilka åtgärder hora
grundas på epidemirapporter från konsulära myndigheter i utlandet, dels, i den händelse
att koppsjukdomen det oaktat skulle uppträda i vårt land, genom ordnandet av
en effektiv isolering och internering av sjuka och misstänkta smittobärare samt desinfektion
av deras smittförande tillhörigheter, åtgärder, som redan länge och med
framgång använts såväl hos oss som i utlandet.

Vidare, såsom en kraftigt understödjande faktor, genom höjande av den samhälleliga
och enskilda hygienen, genom förbättrade bostads- och arbetsförhållanden,
större allmän och enskild renlighet samt grundligare och mera allmänt spridd kännedom
om de epidemiska och smittofarliga sjukdomarnas spridningssätt och mera

^ Det synes uppenbart, anför slutligen d:r Reimers, att arbetet för kultursamhällenas
skydd mot epidemiska och överhuvud taget smittsamma sjukdomars härjningar
bör gå i ovan angivna riktning och ej genom på konstlad väg framkallad immunitet,
även om denna vid vissa tillfällen och i enskilda fall möjligen kan hava sitt berättigande.
Ty varthän skulle det leda, om vi som skydd mot alla möjliga smittsamma
sjukdomar skulle vaccineras och revaccineras eller undergå någon liknande behandling?
Säkerligen skulle folkhälsa och rasförbättring härav ej röna en gynnsam påverkan.
... ,

Till några uttalanden från förbundet angivande de faror, som anses iorenade

med skyddskoppympningen, skall jag återkomma här nedan. _

Förbundet har vidare särskilt vänt sig mot den av medicinalstyrelsen aberopade
statistiken på förevarande område och de slutsatser, man därav dragit. Förbundet förmenar,
att statistiken är tendentiös, ensidig och missvisande. ^ Med lösryckta statistiska
exempel kan, säger förbundet, ingenting bevisas. Statistiken från ett land med ymptvång,
åberopad gent emot ett annat land utan ymptvång, behöver ej ha ringaste betydelse som
bevis för vaccinationens skyddande förmåga, när andra exempel motsäga den. Hänvisandet
till koppornas avtagande efter införande av vaccinationstvång, utan att samtidigt
undersökes, dels om alla ymplagar haft sådan verkan, dels om andra orsaker
än vaccinationen kunnat verka samtidigt med denna, är ävenledes en ofullständig
bevisföring. Att upprätta jämförelser mellan dödlighetsprocenten bland vaccinerade
och ovaccinerade, utan att taga hänsyn till åldersförhållanden m. m., är ett oriktigt
förfarande, ledande till falska slutsatser. Att hänvisa till åldersförskjutningen efter
införandet av vaccinationen, utan att undersöka, huruvida andra orsaker än vaccinationen
verkat, är ett ovetenskapligt förfarande. Förbundet har tillika i detalj kritiserat
siffrorna i medicinalstyrelsens betänkande, särskilt vad avser de relaterade^ koppepidemierna.
Genom uppställande av en hel del diagram från olika länder rörande
koppepidemiers utbredning och förhållandena under dessa epidemier har förbundet
velat påvisa vaccinationens fullständiga vanmakt samt isoleringens och andra samtara
åtgärders överlägsenhet i kampen mot smittkopporna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 25

Att i detalj redogöra för förbundets statistiska framställningar kan här ei ifrågakomma.
Utöver vad ovan omförmälts, hänvisar jag således till förbundets yttrande, som
i sammanhang med propositionen i ämnet torde böra överlämnas till riksdagen.

Det ar obestridligt, att skyddskoppympning icke är alldeles utan
faror för den enskilde, men dessa kunna genom lämpliga föreskrifter
reduceras till ett minimum. I sin utredning i nu förevarande betänkande
bar medicinalstyrelsen ingående redogjort för de faror och olägenheter,
som stundom visa sig efter utförda ympningar.

. 1 detta afseende anför styrelsen, efter att till en början hava redo gjort

för det normala ympningsförloppet, bland annat, följande.

, 1 v1^11 ymPade siälv kan genom egen eller omgivningens ovarsamhet föranleda cn

del obehag. Genom att t. ex. riva sönder kopporna med fingrarna kan han medelst
dem överföra lymfa till andra delar av kroppen och sålunda framkalla koppor å icke
avsedda stallen; om härvid ömtåligare delar, såsom de kvinnliga könsorganen, men
an mera ogonen, bliva säte för koppor, kunna obehag och någon gång faror inträffa
Koppor pa Ögonlocken kunna sålunda bliva åtminstone besvärliga nog och om hornhmnan
angnpes, kan kvarstående men bliva följden i form av nedsatt synförmågaenstaka
fall aro även kända, då synförmågan alldeles förstörts.

Genom intim beröring med andra personer har det vidare inträffat, att den
ympade pa dessa kunnat överföra lymfa och sålunda ympat dem utan att själv veta
av det. Om dylik oavsedd ympning skulle träffa ett eljest sjukt barn eller ömtåligare
organ, kunna en del obehag följa.

Genom bristande aktsamhet kunna även andra slags svårigheter uppstå. Om
ej renlighet och snygghet iakttagas och kopporna rivas sönder med smutsiga fingrar
eder mot orena föremål o. s. v., kunna de bliva infekterade. Om på dylikt sätt infekterade
koppor galler alldeles detsamma som om andra infekterade sår å kroppsytan,
infektionen kan sålunda förlöpa såsom en lindrig inflammation av lymfbanor och lymfkörtlar
som utan varbildning snart nog går tillbaka; eller kan den leda till varbildn.
jng.1 körtlarna, vilken efter varets uttömmande åter går till hälsa; någon gång kan
allmän blodförgiftning inträffa med allvarligare följder.

i an .infekti“ kan ocksä bero På s- k- ros och kan då, alldeles som för unnandet

ar med eljest uppträdande rosfebrar, växla från helt lätta anfall till de
mest svurartade.

i i ..X ?n, !redj.e ,for,m av infektion av ympkoppan har även iakttagits, yttrande sig i
blott lokala forandnngar uti densamma, i det att den omvandlas till ett mer eller
mindre orent sår med ful beläggning, som sönderfaller brandigt och även kan o-ripa
in på_ omgivande vävnad för att så småningom läkas med kvarlämnande av tydligt
vider 07 lka gangränerande sär llava iakttagits huvudsakligen å mycket klena indi Bihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 67 käft. (Nr 78.) 4

Faror och
olägenheter
av skyddskoppympning.

Medicinal styrelsen.

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Nu omskrivna infektioner kunna även framkallas direkt vid ympningen, om
ymparen åsidosätter iakttagandet av erforderlig snygghet och renlighet eller använder

förorenad lymfa. . , .,

En annan art av understundom farliga komplikationer har iakttagits vid ympning
av barn lidande av en eller annan sjukdom. Särskilt omskrivna äro de fall,
då barn med kroniskt eksem blivit ympade. Det har därvid inträffat, att eksemet
förvärrats och att ympkoppor utbrett sig på eksematöst förändrade^ hudpartier i stor
utsträckning. Ofta nog slipper den ympade undan utan kvarstående men, vilket
dock icke alltid är fallet; i den utländska litteraturen finnas fall angivna, dar forloppet
varit så svårt, att t. o. m. döden följt. Särskilt i de sällsynta undantagsfall,
då under sagda omständigheter en »vaccina generalisata» utvecklat sig, har forloppet

visat sig vara mycket svårartat. . , ,

Det är emellertid ingalunda vanligt, att ympning av barn med kroniskt eksem
har sådana följder. Från ympanstalten i Wien t. ex. meddelas, hurusom barn lidande
av kroniskt eksem, under iakttagande av vissa särskilda försigtighetsmått,
mycket väl kunnat ympas utan någon olägenhet. Det faller av sig självt, att sadana
barn åtminstone under epidemifria tider befrias från ympningen.

Ympning av personer lidande av andra hudsjukdomar, såsom prungo, urticana
m. fl., har även visat sig olämplig, ehuru ej i samma grad som i ovannämnda fall.

Sammanträffandet mellan ympning och en mycket smittsam hudsjukdom, lmpetmo
har låtit rätt mycket tala om sig på grund av några inträffade epidemier
därav''i Tyskland. Det synes som om därvid, åtminstone ibland, oren lymfa orsakat
spridningen; i andra fall har säkerligen sjukdomen spritts på annat sätt, och det
bär endast förelegat en tidsgemenskap med ympningen. Sjukdomen ar icke svårartad
och utgången av de med ympkoppor komplicerade fallen angives vara god.

Fn annan anledning till komplikationer vore, om personer med latent sjukdom
såsom difteri, barnförlamning etc., under inkubationsstadiet, d. v. s. under en perio
av redan förvärvad men ännu icke utbruten sjukdom, bleve ympade och kopporna
utvecklades samtidigt med att sjukdomen började visa symptom. Det gäller tydligt
vis här endast en tillfällig samtidighet, som är utan större betydelse, men som av
okunnighet tytts som exempel på av ympning framkallad sjukdom.^

Vid ympning med animal lymfa kan syfilis icke överföras pa den ympade, ty
det är till fullo känt, att denna sjukdoms mikrob icke utvecklas å kalvar, från vilka

^ ^ Likaså behöver man icke hysa några farhågor för överförande av tuberkulos

vid ympning med animal lymfa; innan denna användes, slaktas nämligen alltid
kalven, och skulle vid den av sakkunnig veterinär därvid utförda undersökningen
några ''som helst tecken på tuberkulos finnas i kalvkroppon, kasseras och forstores
all från sagda kalv tagen lymfa. Även må här erinras om skillnaden mellan tuberkulosen
hos människor och hos nötkreatur.

Några händelser av överföring av främmande sjukdomar genom animal lymta

hava icke omtalats från Sverige.

Ympning med lmmaniserad lymfa (tagen från ympkoppor a manniska) kan tyclligtvis
medföra samma icke önskade följder som ympning med animal lymfa.

Därutöver kunna även andra följder tillstöta, vilka för fullständighetens skuJ
böra omnämnas, även om de numera äro av föga praktiskt intresse, då ju så gori
som uteslutande animal lymfa enligt nu framlagt förslag skall användas _

Om lymfa tages frän sjuk person, så föreligger i vissa fall mojligneten, a.t
sjukdom kan överföras till den ympade, helst om nödig försiktighet vid ympkoppans

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 27

skattning icke iakttages, så att blod eller annan vävnadssaft från den sjuke blandas
med ympkoppans innehåll. Det har sålunda inträffat, att syfilis överförts på den
ympade, ehuru i vårt land ytterst sällan något sådant förekommit.

Det har sagts, att skrofulös och tuberkulos skulle hava i stor utsträckning genom
skyddskoppympningen överförts till ympade. Med avseende på denna fråga må
först erinras, att, trots upprepade undersökningar av innehållet från ympkoppor hos
människor, det dock aldrig lyckats att påvisa tuberkelbaciller i sådant innehåll
(Jochmann). Det har icke heller vid något tillfälle kunnat bevisas, att skrofulös
eller tuberkulos genom ympning överförts på människor. Att många ympade —
särskilt barn — någon tid efter ympningen förete tecken på skrofulös eller tuberkulos
är en annan sak, som emellertid icke behöver betyda annat än samtidighet;
något förhållande av orsak och verkan behöver ingalunda förefinnas. Skrofulös och
tuberkulos äro ju mycket vanliga sjukdomar, men förekomma icke oftare bland ympade
än bland icke ympade barn.

Efter anförande av en iakttagelse från Uppsala, fortsätter styrelsen:

Vad särskilt skrofulosen beträffar må erinras om, att den ju är en vanlig barnsjukdom,
som mycket ofta uppträder under de tidigaste levnadsåren, alltså under
den period, då barnen pläga ympas. Skrofulosen antages bestå uti en viss konstitutionsanomali,
som bland annat yttrar sig i benägenhet för körtelansvällningar, hudutslag
o. dyl., en viss egenartad »exsudativ diatlies», vartill under vissa förhållanden
och rätt ofta en tuberkulos infektion tillstöter.

Att ympningen skulle kunna förorsaka en dylik diathes hos de ympade, är
helt och hållet uteslutet. Att hos barn, lidande av skrofulös, j''mpningen, i likhet
med varje annan retning, under ogynnsamma omständigheter kan bidraga till att
framkalla eu del obehag, såsom hudutslag o. d., torde däremot icke kunna förnekas.
Att så emellertid ingalunda behöver bliva fallet, därom vittnar erfarenheten på det
allra bestämdaste.

— — — — Frågan om tuberkulosens överförande genom ympningen har studerats
av många allvarliga forskare, varvid dock, såsom ovan sagts, sådan överföring
icke kunnat påvisas. Emellertid kan man icke förneka möjligheten av, att tuberkulos
kan överföras vid ympning med humaniserad lymfa, om denna tages från ett
tuberkulöst barn, särskilt om blod eller annan vävnadssaft genom ovarsamhet vid
lymfans tagande tillblandats. Att sådan överföring icke ägt rum i någon som helst
avsevärd utsträckning kan dock under alla förhållanden med största bestämdhet påstås.
Belysande i detta hänseende är tuberkulosens förhållande under lS-hundratalet
— ympningens århundrade. — — — —.

Beträffande överföring av andra sjukdomar genom ympning med humaniserad
lymfa har det ibland antagits, att några hudsjukdomar (t. ex. impetigo), ja t. o. m.
barnförlamning, överförts vid ympning, i senare fallet därigenom, att lymfa tagits
från barn, som varit smittat av, ehuru ännu ej insjuknat i, nämnda sjukdom.

Att under epidemi avgöra, huruvida ympade, som insjukna, ådragit sig sjukdomen
genom ympningen, eller om de förvärvat den på samma sätt som icke ympade
sjuke i deras omgivning, är naturligtvis vanskligt. Att överförande på detta
sätt av smittsamma sjukdomar genom ympning från arm till arm. kan äga rum,
torde icke kunna förnekas; däremot kan säkert påstås, att det är mycket sällsynt.
Emellertid utgör möjligheten av en sådan överföring en maning till att endast undantagsvis
använda humaniserad lymfa och att, om så göres, gå till väga med största
omsorg och särskilt noga pröva den person, från vilken lymfan skall tagas. Man

28

Kung!. 3faj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Läkarerfarenheter
i
Sverige.

Svenska
förbund et
mot

vaccina tions tvånget.

Utlandets
ställning
till vaccinationsfrågan.

Utländska
auktoriteter ■

bör tydligtvis även, om möjligt, undvika att ympa, under det att annan sjukdom än
smittkoppor uppträder epidemiskt.

Medicinalstyrelsen meddelar vidare, att, på förfrågan hos rikets samtliga
läkare, om under åren 1908—1912 av dem personligen iakttagits
anmärkningsvärda sjukdomsfall eller sjukdomstillstånd såsom följder av
vaccination, svar inkommit från 985 läkare. Av dessa hava 940 besvarat
frågan med ett enkelt nej, medan av övriga 45 omförmälas
vissa ogynnsamma iakttagelser, för vilka medicinalstyrelsen redogjort
i sitt betänkande. Vidare har lämnats en kritisk redogörelse utav inkomna
uppgifter om anmärkningsvärdare sjukdomsfall eller sjukdomstillstånd,
vilka anmälts av läkare eller andra personer. Beträffande
denna redogörelse får jag, i övrigt hänvisande till medicinalstyrelsens
betänkande i förevarande del (sid. 87—90), allenast omförmäla, att i 2
fall möjlighet ansetts föreligga, att barnförlamning överförts genom ympning,
att i 1 fäll överföring av syfilis genom ympning med humaniserad
lymfa ansetts sannolik, att i 1 fäll lungsjukdom ansetts vara en följd
av ympning samt att uppgifter dessutom lämnats om ett eller annat fall
av eksem eller liknande utslag i följd av ympning.

I de av Svenska förbundet mot vaccinationstvånget åberopade skrifter har bland
annat under titeln: »Vilka vådor kunna vara förenade med vaccinationen ? », av dr. Hj. Selldén
sammanförts en rad av fall, däri enligt hans uppfattning verkliga, ofta farliga sjukdomar
föranletts av vaccinationen. Tillika har därvid omförmälts och åberopats ett
flertal uttalanden av utländska läkare, som bekämpa vaccinationstvånget. Författaren kommer
till resultat, att tusentals iakttagelser tala sitt tysta men allvarliga språk: det är
vådor förenade med vaccinationen. Vidare har förbundet åberopat en utredning av
d:r Hj. Helleday angående vaccinationens olägenheter och faror. Denne författare kommer,
efter anförande av åtskilliga fall, huvudsakligast från utlandet, som ansetts
ådagalägga vaccinationens stora faror för hälsan, till samma resultat som d:r Selldén.
Jag hänvisar till dessa skrifter, som återfinnas i det propositionen bifogade yttrandet från
ovannämnda förbund. De torde böra sammanställas och jämföras med den ingående
utredning, som i avdelningen om »Skyddskoppympningens olägenheter och sättet att
förebygga dem» innehålles i medicinalstyrelsens betänkande och varur några brottstycken
här ovan meddelats.

Såsom ytterligare stöd för den i medicinalstyrelsens betänkande
hävdade mening om skyddskoppympningens betydelse åberopar styrelsen
uttalanden av utländska auktoriteter pa området.

Jag torde i sådant hänseende allenast böra anföra de citerade utlåtandena
av särskilda kommissioner, som för vaccinationsspörsmålets utredande
varit verksamma i England och Tyskland.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

29

Den kommission, som parlamentet i England år 1889 tillsatte för Den engelske
en allsidig utredning av skyddskoppympningen, sammanfattar sitt år komnii88io1896
avgivna utlåtande sålunda. t n"n6 u“4''

T) i ../v» -j -j , # tanae av 189G.

-Betrattande det skydd, som av ympningen lämnas mot smittkoppor,
uttalas:

1) att den minskar mottagligheten för sjukdomen;

2) att den förändrar sjukdomens karaktär och gör den a) i mindre
grad livsfarlig och b) mildare och av ett mera godartat förlopp;

3) att det skydd, som vinnes mot sjukdomen, är störst under de år,
som följa omedelbart på ympningen.

Det är omöjligt att med noggrannhet bestämma, huru länge denna
period av högsta skydd varar. Ehuru ej i varje fall lika, torde denna
period i allmänhet, om den skall angivas, äga en varaktighet av gott 9
eller 10 år.

Vidkommande den förnyade ympningen, revaccinationen, uttalas:

att denna återställer det skydd, som efter en tids förlopp minskats,
men att erfarenheten visar, att detta skydd ånyo avtar, så att operationen
med vissa mellantider måste förnyas för att tillförsäkra en person det
största möjliga skydd, som ympningen kan giva.

Om isoleringens betydelse för smittkoppsjukdomens bekämpande
yttrar kommissionen följande:

Vi kunna ej anse någonting vara mera förhastat än slutsatsen att
ympningen inom landet utan fara kan övergivas och ersättas av systematisk
isolering.

Om en sådan förändring gjordes beträffande våra nu brukliga
åtgärder mot smittkopporna och om det, som sattes i stället för

s -.ddsympningen, Vk8a^e s% sakna förmåga att hindra sjukdomens

spridning (man kan ej förutsätta, att det skulle kunna minska faran
o som an&ripas)j sa vore det omöjligt att utan rysning tänka

på följderna. För att undvika missförstånd är det lämpligt att upprepa,
att ji långt ifrån vilja underkänna värdet av eu systematisk isolering.
\ i hava redan angivit dess vikt. Men vad som kan vinnas
därmed såsom hjälpmedel vid sidan av ympningen är en sak; någor,
annat är, huruvida man kan med förtroende sätta isolering i ympniugens
ställe. r I

I Tyskland har skyddskoppympningen likaledes varit föremål för in- D,n t„ka
gående utiedningai både 1885 och 1898. Av den tvska kommissionen kommiesiosistnämnda
år fastslås följande satser- " uens

J tände av 1898.

;•;() Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Sr > s 1)

en genomgången koppsjukdom lämnar med sällsynta undantag
skydd mot upprepat anfall av samma sjukdom;

2) ympning är i stånd att åstadkomma liknande skydd,

3) varaktigheten av det genom ympning vunna skyddet mot koppor
växlar inom vida gränser, men utgör i genomsnitt 10 år;

4) för att ernå ett tillräckligt skydd genom ympning är minst en
koppa nödvändig;

5) förnyad ympning efter förloppet av 10 år etter första ympnmgen

är nödvändig; . . ... . ... , , ,

6) ett gott vmpningstillstånd hos omgivningen förhöjer det relativa

skydd, som individen förvärvat mot koppsjukdom, och ympning medför
därför icke blott ett individuellt utan även ett allmänt gagn i förhållande
till smittkoppfaran;

7) vmpningen kan under vissa förhållanden vara förenad med tara

för den ympade. Vid ympning med humaniserad lymfa, är faran för
överföring av syfilis, ehuru utomordentligt ringa, dock. icke helt och
hållet utesluten. Av andra ympskador förekomma påtagligen blott tillfälliga
sårsjukdomar. Alla dessa faror kunna genom sorgfälligt utförande
av ympningen inskränkas till en så ringa omfattning, att nyttan av ympningen
oändligt överväger de möjliga skadorna; o

8) sedan ympningens införande har ingen vetenskapligt påvisbar
tillväxt av vissa sjukdomar eller av dödligheten i allmänhet gjort sig
gällande, som kan anses såsom en följd av ympningen.

Av kommissionens slutsatser må för övrigt följande antöras. . .

Smittkoppornas stora smittsamhet, som icke ger oss möjlighet
att med rimliga kostnader på vanligt sätt enbart med isolering och
liknande åtgärder kunna behärska deras stora dödlighet, deras smärtsamma
förlopp och svåra följdsjukdomar, motiverar alldeles särskilda
sarder

Det skydd, ympningen giver, är för den, som fördomsfritt granskar

förhållandena, oomtvistligt. . . . .

Angående den tid, skyddet varar, ha åsikterna vant mycket delade,
detta dels beroende på, att många gånger uppgifterna om verkställda
ympnino-ar varit alldeles felaktiga och dels även därtör, att man ansett, att,
om vid en förnyad ympning positivt resultat erhölles, detta betydde, att
skyddet vid denna tid upphört. Nu känna vi, att detta icke är fallet,
utan att skyddet räcker betydligt längre, än vad denna reaktion utvisar,

och får kontrolleras på helt annat sätt.

Utföres ympningen med animal lymfa, åro de farhågor, som otta
hvsts för att med humaniserad lymfa vissa smittsamma sjukdomar skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 31

kunna införas, hävda, då dels dessa sjukdomar aldrig finnas hos de
djur, med vilkas hjälp lymfan erhålles, och dels själva tillvägagångssättet
vid lymfans beredning utesluter en sådan fara.

Slutligen kommer farhågan för att skyddskoppympningen skulle
nedsätta barnens motståndskraft mot andra sjukdomar samt gorå dem
svagare. Dödlighets- och sjukdomsstatistiken från det århundrade,
under vilket skyddsvmpningen använts, talar härvid ett fullkomligt
lugnande språk, som icke kan giva minsta stöd för en sådan farhåga.

Andra länders lagstiftning på förevarande område visar också, att
obligatorisk skyddskoppympning i det alldeles övervägande antalet stater
upprätthålles och flerstädes skärpts under senare år. Under hänvisning
Till den redogörelse härför, som lämnats i medicinalstyrelsens betänkande,
må här allenast erinras om följande.

I Danmark föreskriver en lag av 1871, att varje barn skall ympas före fyllda
7 år; förnyad ympning är obligatorisk allenast vid armén; vid koppepidemi å viss
plats kan dock påbjudas ympning för en var därstädes vistande person, som ej haft
skyddskoppor eller genomgått smittkoppor.

I Norge förefinnes, enligt författningar av 1810 och 1811, allmän ympningsplikt
endast vid koppepidemi; dock får intet barn intagas i skola eller uppfostringsanstalt
utan att vara skyddsympat eller hava genomgått koppor, med undantag dock för folkskolorna.
Genomgången ympning erfordras jämväl för konfirmation, giftermål,
militärtjänst, anställning som lärling i hantverk samt för understöds erhållande av
eller upptagning i offentliga stiftelser.

I Tyskland bestämmer en lag av 1874, att varje barn skall ympas före utgången
av det närmast födelseåret följande kalenderåret ävensom att varje barn i offentlig
eller enskild skola skall underkastas förnyad ympning inom det år, då det fyller 12
år, så framt det ej haft smittkoppor eller med framgång undergått förnyad ympning
under loppet av de senaste fem åren. För inträde i armé och flotta fordras förnyad
ympning.

I England påbjuder en lag av 1898, att ympning av barn skall ske före sex
manaders ålder, så framt ej barnets föräldrar eller målsmän inom 4 månader efter
barnets födelse inför domare på heder och samvete avgiva en förklaring, att de anse
ympningen kunna medföra skada för barnets hälsa.

Vad Frankrike beträffar, föreskriver en lag av 1902, att ympning är obligatorisk
under loppet av första levnadsåret och att förnyade ympningar skola ske under det
ll:te och det 21:sta levnadsåret.

I Italien skola, enligt en lag av 1888, barn ympas under första levnadsåret och
ånyo ympas i skolan, om vid intagning därstädes 10 år förflutit från första ympningen.
Förnyad ympning fordras dessutom vid inskrivning i hären eller flottan, för anställning
i kommunal tjänst och i vissa ämbetsbefattningar samt vid intagning i straff
anstalt.

Utländsk

lagstiftning

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Allmän ympning äger rum vid koppepidemi.

I Spanien är, enligt en förordning av 1903, ympning och förnyad ympning obligatoriska
vid smittkoppepidemi.

För mottagning i skola eller annan offentlig anstalt (med undantag av sjukhus)
fordras bevis om ympning eller förnyad ympning, som skall vara utförd, den förra
före utgången av 2:dra levnadsåret och den senare under tiden mellan 10:de och
20:de åren.

I Finland, flertalet av kantonerna i Schweiz, i Portugal, i Ungern och i Rumänien är
skyddskoppympning för barn likaledes obligatorisk.

Slutligen torde böra omförmälas, att vaccinationstvång och ^vaccination under
senaste åren införts jämväl i Japan, där man förr lidit av svåra smittkoppepidemier.

Däremot är obligatorisk skyddskoppympning icke föreskriven i Ryssland, i Österrike
(där dock ympning sedan 1891 är föreskriven för intagande i folkskolor,
barnhus och försörjningsanstalter), i Holland (där lärare och elever vid offentliga skolor
dock skola vara ympade; ympningstvång för intagning i skola förefinnes icke) och
i Belgien (där dock vissa mindre betydelsefulla undantag finnas).

o o

Behovet av Att behovet i vart land av en ny lagstiftning rörande skyddskoppymp Zm3skydds-7

ningen länge förelegat framgår redan av den korta historik, jag tidigare
koppympning, lämnat.

Medicinal- 1 medicinalstyrelsens förberörda skrivelse den 8 juni 1894 har stv styreism.

relsen utförligt behandlat de brister, som vidlåda de nuvarande bestämmelserna
i detta ämne. Dessa hava befunnits huvudsakligen bero därpå,
att en stor del av landets befolkning på grund av bristande kontroll
aldrig blivit ympad. Många hava undandragit sig ympning av ren
liknöjdhet, då de på grund av de relativt sällan uppträdande epidemierna
ansett den överflödig; andra hava varit principiella motståndare till
vmpningen och av denna anledning avsiktligt hållit sig undan.

En ytterligare anledning till att lörhållandena på detta område äro
otillfredsställande och att, ehuru vårt land under nära ett århundrade
haft vmpningstvång, upprepade epidemier ej kunnat undvikas, har varit
den, att ingen allmän förnyad skyddskoppympning (revaccination) funnits
påbjuden, vilket gjort, att även de, som en gång underkastats ympning,
på grund av att dennas skyddande förmåga icke gör sig gällande mer
än ett begränsat antal år, efter denna tid ånyo varit mottagliga för
smittkoppor.

Då nu, anför medicinalstyrelsen i sitt förevarande betänkande, G0
år förflutit, sedan gällande vaccinationsförordning utfärdades, hava natur -

Kungi Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 33

ligtvis förhållanden hunnit inträda, som göra, att icke endast skärpt
kontroll över förordningens efterlevande visat sig nödig, utan även andra,
av den praktiska erfarenheten eller vetenskapens utveckling betingade
ändringar däri behöva genomföras.

redan nu meddela, att jag på grunder, som jag senare blir
1 tillfälle att närmare utveckla, ansett mig böra föreslå bibehållande av
obligatorisk skyddskoppympning för hela folket. Att lagstiftningen
härom kräver en vittgående omarbetning, lärer emellertid vara klart
f.enfom ^en av medicinalstyrelsen framlagda utredning. Ytterligare stöd
härför finner jag i riksdagens uttalanden 1908 och 1913.

hinder^ de senare åren hava, på sätt förut erinrats, jämväl i vårt
land motståndarna till den obligatoriska skyddskoppympningen sett sina
led tillväxa; antalet av dem, som undandraga sig sådan ympning är
tvivelsutan också i tillväxt. Detta synes framgå av den i medicinalstyrelsens
betänkande (sid. 11—13) intagna tabellen över skyddskoppympningen
1 Sverige under tiden 1801—1910.

Vidare är det otvivelaktigt, att ingalunda alla, som i vaccinationsj011
mamma antecknats såsom vaccinerade, verkligen haft skyddskoppor.
Hänga barn bliva ympade av oskickliga vaccinatörer och antecknas såsom
med. framgång vaccinerade, ehuru vid sedermera företagen läkarundersökning
inga eller alltför otillräckliga tecken av nyligen genomgångna
skyddskoppor kunnat spåras. I åtskilliga fall antecknas också,
att vaccinationen lyckats, ehuru vaccinatören icke varit i tillfälle att
besiktiga den ympade och således lämnat sin uppgift om vaccinationens
iramgång allenast efter föräldrars eller målsmäns utsago eller
antaganden.

Dessa förhållanden visa uppenbart hän på behovet av effektivare
inseende än nu över att det med skyddskoppympningen avsedda syftet
verkligen vinnes. Ett fullständigt och i alla detaljer genomtänkt kontrollsystem
. är således nödigt, men uppmärksamheten måste tillika inriktas
därpå, att ett sådant system icke blir så invecklat, att kontrollen
snarare försvagas än stärkes.

Eu bland de mest betydande bristerna i nuvarande lagstiftning
om skyddskoppympning är, att förnyad sådan ympning icke är för
något fall obligatoriskt påbjuden. Den uppmaning härtill, som innej.
nuvarande reglemente om skyddskoppympningeu i riket, har
alltför litet uppmärksammats; och det är allenast vid hotande eller utBihang
till riksdagens jnotokoU 1915. 1 sand. 67 haft. (Nr 78.) 5

Departements chefen.

Bet pågående
kriget
en fara för
smittkoppepidemier.

34 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

bruten smittkoppepidemi, som ^vaccination i någon avsevärdare omfattning
förekommer. .... .

Nu gällande bestämmelser lämna vidare otillräckliga garantier för
att ett otadligt ympämne (vaccin), lätt tillgängligt för alla, ständigt
står till buds, liksom att anställda ympare sitta inne med erforderlig utbildning
för att med omdöme och skicklighet kunna verkställa skyddskoppympning.
Vid sist berörda förhållanden har riksdagen också i sina förut
omförmälda skrivelser den 5 maj 1897 och den 28 maj 1908 fäst uppmärksamhet.
_ _

Men härtill komma särskilda omständigheter, vilka göra fragans
snara upptagande till lösning synnerligen trängande. Dessa omständigheter
hänföra sig till det pågående förhärjande kriget.

Det är tyvärr att befara, att utbredda och svåra epidemier kunna
följa i spåren av allt elände och all nöd, som kriget redan medfört och
ytterligare skall komma att medföra. Bland dessa epidemier äio smittkopporna
kanske den, som närmast hotar oss. Den tidigare omtörmälda
smittkoppepidemien efter fransk-tyska kriget 1870 71, vilken sträckte

sig över stora delar av Europa och jämväl svårt hemsökte vårt land,
visar, hurusom utbredda smittkoppepidemier lätt följa i spåren av ett
större krig.

Med de allmänt förbättrade hälsovårdsförhållandena under de senaste
årtiondena överallt i Europa och de stora framsteg, som det militära
sanitetsväsendet likaledes torde hava undergått sedan 1870 71 års krig,

borde dock goda utsikter förefinnas att efter det nu pågående kriget
eventuellt uppkomna smittkoppepidemier skola kunna hållas inom snäv are
gränser än epidemien efter kriget 1870—71. Men^ erinras må å andra
sidan att, i jämförelse med det sistnämnda kriget, så många flera länder
nu äro invecklade i krig och bland dessa också sådana, där smittkopporna
äro stationära och årligen skörda talrika offer. Antalet krigsfångar,
som torde komma att spridas över en god del av Europa, blir
också sannolikt betydande. I nu berörda omständigheter ligger därför
en ytterligare fara för smittkoppepidemiers uppkomst och utbredning
genom kriget. Då man därjämte tager i betraktande denna sjukdoms
starka smittsamhet samt den livliga genomgångstrafik för personer
och gods, som försiggått i vårt land under de senare månaderna och som
sannolikt kommer att fortfara, så länge kriget varar, och under tiden
närmast därefter, måste det anses vara särskilt påkallat, att vält land
just nu söker rusta sig för mötande av möjliga epidemier av denna art.

35

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 78.

En tidsenlig lagstiftning om skyddskoppympning kan i sin mån icke
oväsentligt minska faran.

De viktigaste spörsmål, som en ny lagstiftning rörande skyddskoppympningen
liar att taga ståndpunkt till, hänföra sig dels till spörsmålet,
om obligatorisk skyddskoppympning för hela folket i barndomen
bör upprätthållas, dels till de krav, som kunna uppställas på förnyad
skyddskoppympning, revaccination, i allmänhet eller för vissa kategorier
personer eller vid särskilda tillfällen, dels ock slutligen till de garantier,
som böra krävas för att ympningen må bliva sakkunnigt och på för den
ympade ofarligt sätt verkställd, med avseende vara huvudsakligast frågorna
om fullt kompetenta ympare samt om det lämpligaste ympämnet
träda i förgrunden.

Jag skall därför nu övergå till behandling av dessa spörsmål och se
till, huru desamma synas böra för närvarande lösas och vinna uttryck i lagbestämmelser,
varefter jag, i sammanhang med den speciella motiveringen
till erforderliga stadganden i övrigt rörande skyddskoppympningen, torde
få upptaga en del andra viktigare detalj spörsmål i ämnet.

Det för hela skyddskoppympningens ordnande grundläggande spörsmålet
är, huruvida den obligatoriska skyddskoppympningen av hela folket 1
under barndomen bör bibehållas eller ej.

Medicinalstyrelsens nu föreliggande lagförslag upptager obligatorisk
barnympning, framflyttad från nu föreskriven tid — innan barnet uppnått
två års ålder — till senast under det kalenderår, under vilket barnet fyller
sex år.

I själva huvudfrågan, den obligatoriska skyddskoppympningens bibehållande,
anför medicinalstyrelsen, att styrelsen varit fullt enig såväl
inom sig som med samtliga de för utredningen av denna fråga tillsatta
sakkunniga. Såsom stöd för sin mening bar styrelsen åberopat hela den
framställning om vaccinationsspörsmålet, som styrelsen lämnat, samt den
stora enigheten bland de svenska läkarna om barnympningens gagn och
betydelse.

Obligat»-•isk skyddskoppympning
av
barn.

Medicinalstyrelsens

förslag.

36

Avgivn a
yttranden.

ProfesBorn
I. Holmgren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Att vmpningsförfarandet från början kommit att främst rikta sig
på barnen, har sin orsak i, att smittkoppsjnkdomen haft en utpräglad
typ av barnsjukdom. I följd härav och då man under tiden närmast
efter skyddskoppympningens införande antog, att den en gång ympade
bleve för hela sitt liv immun mot smittkoppor, är det uppenbart, att
man strävade efter att redan under de allra första levnadsåren skyddskoppympa
barnen. I alla de länder, som anslöto sig till ett mer
eller mindre utpräglat vaccinationstvång för hela folket, infördes
också barnympning och fastställdes dess verkställande till barnets första
eller andra levnadsår, en anordning, som, på sätt i den förut lämnade
redogörelsen för utländsk lagstiftning i ämnet meddelats, ännu i allmänhet
vidhålles.

Av 985 läkare, som besvarat de av medicinalstyrelsen utsända
frågeformulären rörande bibehållandet av den obligatoriska folkympningen,
hava 973 förordat tvångsympning i barnaåldern, medan blott 12 uttalat
sig mot en obligatorisk sådan ympning. De överläggningar i denna
fråga, som förts inom svenska läkarsällskapet åren 1896 och 1908, utvisa
likaledes stor enstämmighet i uppfattningarna om barnympningens
gagn och betydelse. I

I de över medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag nu avgivna
yttrandena har med stor enstämmighet av läkare och myndigheter uttalats,
att en allmän ympning av hela folket i barndomen är nödig och .
därför bör bibehållas.

En skiljaktig uppfattning i detta hänseende har dock kommit till
uttryck, förutom i det förut berörda yttrandet av svenska förbundet mot
vaccinationstvånget, av professorn vid Karolinska institutet Israel Holmgren.
Vid lärarkollegiets vid institutet behandling av medicinalstyrelsens
ifrågavarande betänkande har professor Holmgren, med avseende
å den allmänna obligatoriska folkvaccineringen uttalat sig pa
följande sätt:

»Frågan om den obligatoriska skydd skoppymningen har städse visat sig äga
förmåga att uppröra sinnena på ett sätt, som eljest brukar vara religiösa eller politiska
stridsämnen förbehållet, och som man vid behandlingen av medicinska spörsmål
i allmänhet är förskonad ifrån.

Detta är ett påtagligt vittnesbörd om, att subjektiva känslostämningar ingripit
förvirrande i frågans sakliga bedömande.

För min del är jag övertygad därom, att en god del av denna förvirring framkallats
därav, att man icke vederbörligen beaktat, att ympspörsmålet består av två
alldeles skilda huvudfrågor, vilka strängt måste hållas isär, nämligen dels frågan om,
huru ympningen med kokoppor inverkar på organismen, och framför allt om den

37

Kung1. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78.

lämnar skydd mot koppsmitta, således en mera rent medicinskt vetenskaplig fråga,
dels för det andra frågan om vilka lagstiftningsåtgärder, som vår medicinska kunskap
om vaccinationens verkningar bör föranleda, således en fråga av mera praktisk
art, tillhörande den allmänna hälsovården och samhällshygienen.

Vad den första frågan beträffar framgår av medicinalstyrelsens ifrågavarande
betänkande, att ingen anledning finnes att betvivla, att den så kallade vaccinationen
lämnar ett skydd mot smittkoppor, som för viss tid är absolut och för en ytterligare
tidrymd relativt. Vidare framgår av betänkandet, att erfarenheten icke bekräftat de
från en del håll framkastade farhågorna, att vaccinationen skulle medföra skadliga
biverkningar på organismen.

Vaccinationen är sålunda istånd att utan risk för hälsotillståndet i övrigt skydda
den ympade individen mot smittkoppor.

Denna första del av vaccinationsspörsmålet tyckes mig ligga fullt klar.

Vad återigen beträffar den andra huvudfrågan, nämligen vilka lagstiftningsåtgärder,
som^ höra baseras på denna kännedom om vaccinationens skyddskraft mot
smittkoppor, så är den betydligt svårare att besvara.

I sitt förslag till lag om skyddskoppympning föreslår medicinalstyrelsen i huvudsak
följande åtgärder:

I-o) oberoende av smittkoppepidemi: vaccination av alla barn, revaccination
av härens manskap jämte några andra yrkesgrupper;

II:o) under smittkoppepidemi: vaccination av smittkällans omgivning i vederbörlig
utsträckning.

Den viktigaste huvudfrågan är givetvis, om den obligatoriska vaccineringen av
hela nationen under barndomen bör bibehållas eller ej. Vid bedömandet härav måste
man till en början göra klart för sig, att ett jakande svar på denna fråga visserligen
icke följer som ett korollarium till uppfattningen om, att vaccinationen lämnar
ett visst individuellt skydd mot smittkopporna.

Man måste också lämna klara bevis för att smittkopporna utgöra en stor fara
för samhället och att den obligatoriska vaccineringen av hela nationen i barndomen
är ett effektivt och för samhället oumbärligt skydd mot denna fara. Jag kan icke
finna, att i betänkandet tillräckliga skäl förebragts för en sådan uppfattning.

Ismittkopporna ha i vårt land under de sista årtiondena uppträtt mycket sparsamt.
I betänkandet finnes en tablå över smittkoppornas förekomst 1883—1911, varav
man ser, att på de sista 15 åren uppträtt sammanlagt 138 fall, cirka 9 om året.
Detta synes innebära och tolkas också allmänt så, att under nuvarande förhållanden,
då sedan länge vaccinationen i barndomen varit obligatorisk, smittkopporna hos oss
icke ha någon jordmån för sin utbredning. Men är det verkligen vaccineringen under
barndomen, som är anledningen till denna lyckliga förändring?

Isom av betänkandet framgar, har man funnit, att vaccinationen lämnar skydd
mot koppsmittan i cirka 10 ar. Efter denna tid är individen åter mottaglig för densamma,
om han än kan påräkna, att den skall förlöpa lindrigare än hos en ovaccinerad.
Under hittills rådande vaccinationsförhållanden befinner sig, frånsett barnen och en
viss del av de värnpliktiga, den övervägande massan av vårt folk ä andra sidan
dessa tio år, da absolut skydd av vaccineringen kan påräknas. Redan härav måste
man draga den sannolika slutsatsen, att största delen av vårt folk icke är immun mot
koppsmitta. Om epidemierna numera hos oss endast ge upphov till ett ringa antal
sjukdomsfall, så kan detta alltså, teoretiskt sett, icke i huvudsak bero på det skydd,
som den under barndomen eller värnpliktstiden förrättade vaccinationen medfört.

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Detta teoretiska resonnemang bekräftas, som mig synes, fullständigt och avgörande
av erfarenheten. Låt oss tänka efter, hur det går till, när en koppepidemi
uppkommer och utvecklas. Smittan inkommer med någon person från utlandet; denna
person smittar sin omgivning; hälso- och sjukvårdsmyndigheterna ingripa, man isolerar
så gott man kan, vaccinerar alla, som varit eller rimligen kunna tänkas bliva
utsatta för smittorisken, och efter några 10-tal fall, ofta mycket mindre, är epidemien
utslocknad. Detta har på senare tider varit det typiska förloppet i vårt land.

Kan nu rimligen den föregående vaccineringen i barndomen tillräknas förtjänsten
av detta förlopp? Påtagligen icke. Det är den sjukes omgivning, som insjuknar, de''
personer, med vilka han kommit i beröring, så framt de ej genom nyligen skedd
vaccinering äro immuna, och sedan i andra hand de, som komma i beröring med de
först insjuknade. Att den sjuke smittar sin omgivning, bevisar naturligen, att omgivningen
är mottaglig för smittkoppor trots vaccineringen i barndomen. Ingen rimlig
anledning finnes att antaga, att icke befolkningen i övrigt företer samma grad av
mottaglighet för smittkopporna. Trots detta stannar epidemien vid några 10-tal fall.
Varför sjukna ej ofantligt många fler? Tydligen därför, att de ej kommit i beröring
med smittämnet eller genom skyndsamt företagen vaccinering hunnit förskaffa sig
immunitet. Någon annan förklaring gives helt enkelt icke.

Jag kan ej finna annat än att de nu påpekade förhallandena lämna ett logiskt
bindande bevis för, att vaccinationen i barndomen icke kan tilldelas huvudförtjänsten
av, att koppmorbiditeten på senare tid hos oss varit så låg. Det är tvärtom alldeles
påtagligt, att det är isoleringen och ympningen i epidemiens omgivning, som äro de
avgörande för epidemiens begränsning. Ett mycket vackert exempel härpå synes mig
den nyligen timade epidemien här i Stockholm lämna. I denna epidemi insjuknade
36 personer. Samtliga dessa voro vaccinerade i barndomen. Det visade sig här,
liksom vid andra epidemier, att risken för den sjukes omgivning att bliva smittad är
mycket stor, undantagandes för de personer, som under de närmast föregående åren
vaccinerats. Vaccinationen i barndomen lämnar påtagligen för den vuxne icke längre
skydd.

Däremot är risken för andra än dem, som komma i direkt beröring med de
sjuka, mycket liten. Möjligen på något enda undantag när, kunde i alla fallen vid
denna epidemi konstateras en direkt samvaro med någon av de sjuka, På sjukhuset
S:t Göran, där den först insjuknade låg relativt länge odiagnostiserad, uppträdde, trots
riklig kommunikation mellan den smittade avdelningen och sjukhusets övriga delar
via sköterskepersonalen, ekonomidepartementet och så vidare, icke ett enda fall av
smittkoppor på de andra sjukavdelningarna.

Påtagligen ligger i dessa förhållanden förklaringen till, att epidemien icke fick
större utbredning.

Ingen kan nämligen betvivla, att hundratusenden av Stockholms befolkning,
ehuru vaccinerade i barndomen, skulle liksom dessa 36 ha insjuknat i smittkoppor,
om de blivit utsatta för smittan. Men de sjuknade icke och förklaringen härtill
måste ligga däri, att de genom isoleringen av de sjuka och immuniseringen av smittokällornas
omgivning förmedels skyndsam vaccination aldrig blivit utsatta för infektionsmö
j ligheten.

Det synes mig, av vad jag nu anfört, alldeles uppenbart, att en obligatorisk
vaccination i barndomen icke är i stånd att förhindra, att en i landet inkommen
smittkoppepidemi når huru stor utbredning som helst. För att genom vaccination
förhindra uppkomsten och utbredningen av smittkoppepidemier fordras påtagligen,
att revaccination för varje genomlupet levnadsdecennium påbjöds.

39

Kungl. Maj:t-'' Nåd. Proposition Nr 78.

Det nu sagcla gäller koppepidemiernas omfattning. Annorlunda ställer sig saken,
om man tänker på epidemiernas mer eller mindre svårartade karaktär. Det synes i
detta avseende sannolikt, att redan en enda vaccination i barndomen lämnar en viss
garanti för ett relativt godartat förlopp av en långt senare ådragen variola. Men
denna omständighet kan enligt min mening omöjligt utgöra något berättigande för ett
lagstadgande om obligatorisk barnvaccinering. Ty då det av koppstatistiken framgår,
att sedan länge de hos oss uppkomna koppepidemierna kunna begränsas till ett
ganska ringa antal fall (enligt min bestämda uppfattning på grund av isolering av
smittobärarna och vaccinering av omgivningen), så följer därav, att omsorgen om att
detta ringa ^ antal fall måtte förlöpa så lindrigt som möjligt icke är ett samhällsintresse
av så betydande omfattning, att för den skull vaccinationen av hela folket i
barndomen kan ifrågasättas.»

Professor Holmgren vann icke något understöd bland lärarkollegiets övriga medlemmar
för sill mening om obehövligheten och olämpligheten av barnympningen; och
anförde därvid professor Santesson, att, enligt hans bestämda uppfattning, vaccinering
av hela folket genom ympning av barnen spelar en stor och välsignelsebringande
roll. Detta visades bland annat av tillståndet i andra kulturländer, där tvångsvaccination
ej är rådande, såsom till exempel i England. Där torde väl, anför professor
Santesson, i det hela hygienen stå lika högt som hos oss, men likväl är därstädes
kampen mot kopporna vida svarare än i Sverige, där vaccinationen är allmännare
genomförd. Barn, som ej äro vaccinerade, torde ännu lättare än vuxna
drabbas av koppsmitta och få sjukdomen i svårare form samt förete större dödlighet
än äldre. Man vore därför skyldig göra vad man kunde för att skydda dem.

För egen del får jag, beträffande frågan om vidhållande av en
obligatorisk skyddskoppympning av hela folket, ansluta mig till medicinalstyrelsens
förslag.

Fn dylik ympning är uppenbart ett tvång på individen i samhällets
.intresse — ett tvång, som beklagligtvis många människor känna
som obehörigt. Men jag kan ej finna detta tvång så artskilt från andra
tvångsåtgärder, som i det helas intresse och för allas välfärd påläggas
enskilda samhällsmedlemmar, att det bör principiellt avvisas.

Avgörande för frågan om den allmänna folkvaccineringen är enligt
min mening närmast, huru svaren utfallit på följande två spörsmål. Det
ena — är en dylik folkvaccinering ett nödvändigt medel i kampen mot
smittkoppsjukdomen? Och det andra — kan en dylik skyddskoppympning
verkställas utan fara och risk för den ympade?

Den förra frågan besvaras med nära nog enhälligt ja av landets
medicinska läroanstalter och myndigheter samt den praktiska läkarkonsten.
De överläggningar i denna fråga, som åren 1896 och 1908 fördes
inom svenska läkarsällskapet, visa likaledes stor enstämmighet i uppfattningarna
om barnympningens gagn och betydelse. 1''tlandets erfarenheter och
lagstiftning gå i alldeles övervägande grad i samma riktning. Det synes mig
omöjligt att med fog påstå, att icke skyddskoppympningen ger ett skydd,
som för viss kortare tid är absolut och som i allmänhet gör en även
långt därefter ådragen koppsjukdom lindrigare till sitt förlopp. Eu all -

Karolinska

institutets

lärarkolle gium.

Departe ments chefen.

40

Kung]. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

män ympning förhöjer det relativa skydd, som individen förvärvat, och
medför därför också ett allmänt gagn i förhållande till smittfaran. Det
är därför fullt befogat av samhället att påbjuda en sådan skyddsåtgärd.
Det vore också, enligt min mening, ödesdigert, om man nu ej upprätthölle
en anordning, som under nära ett sekel varit gällande och som
åtminstone bidragit till, att vårt land under senare år förskonats från
svårare smittkoppepidemier.

De, som hysa en annan mening rörande vaccinationens behövlighet,
hänvisa till, att sjukdomen hos oss alltid införes utifrån och att de
relativt få smittkoppepidemierna under senare åren lyckligt bekämpats
genom isolering och internering av de koppsmittade och dem, med valka
de kommit i beröring. Dylika åtgärder samt hygieniska förbättringar i
allmänhet anses därför av denna menings förfäktare fullt tillräckliga till
bekämpande av smittkoppsjukdomen och till och med vida verksammare
än vaccin ationen.

Det må vara obestridligt, att smittkoppepidemierna hos oss under
senare år alltmer avtagit i antal och omfattning och att vårt land i allmänhet
måste anses mindre utsatt för smittkoppfara än t. ex. England
med sin ofantliga sjötrafik till och från alla jordens länder. Isoleringens
betydelse för förhindrande av smittkoppsjukdomens spridning kan icke förnekas,
men motväges genom smittkoppornas långa inkubationstid, 10—13
dagar, samt svårigheten att genast från början alltid igenkänna smittkopputslaget.
Denna omständighet framgår klart av 1913 års epidemi
i Stockholm, då den därunder först insjuknade vårdades på landets förnämsta
specialsjukhus för hudsjukdomar, utan att diagnosen från början
kunde bestämmas.

Om man med uteslutande av ympningen skulle lita endast till
isolering och observation, torde, såsom medicinalstyrelsen framhållit,
dessa åtgärder behöva vidtagas i långt större utsträckning än vad
som i förening med ympning är behövligt. Kostnaderna skulle växa
högst betydligt och ingripandet i den personliga friheten bliva långt
större, under det att effekten med säkerhet skulle bliva mindre. Internering
och observation av de sjukas umgänge samt desinfektion äro nödvändiga
moment i kampen mot smittkopporna, men de utesluta icke behovet
av det ytterligare skyddsmedel, som ympningen innebär. Professor
Holmgren konstaterar också i sitt förut åberopade yttrande, att
ingen anledning finnes att betvivla, att icke vaccinationen lämnar ett
skydd mot smittkoppor, som för viss tid är absolut och för en ytterligare
tidrymd relativt.

Den redogörelse av professor A. Pettersson rörande smittkoppdödligheten
i olika åldrar i Sverige 1776—1875, som fogats till medicinal -

41

Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

styrelsens betänkande och som jag tidigare berört, visar en betydlig förskjutning
efter vaccinationstvångets införande i dödligheten till nackdel för
de äldre åldersklasserna, medan den väsentligen sjunkit i åldern 1—10
ar, den eljest mest mottagliga åldern för smittkoppsjukdomen. Detta
förhållande torde vara ett bevis för, att just den hos oss gällande barnympningen
visat en verkligt skyddande kraft, samtidigt som frånvaron
av revaccinationstvång medfört ökat antal smittkoppfall bland vuxna.
Samma förhållande har iakttagits i Danmark, där under åren 1890—1899
89 fall av smittkoppor inträffade bland personer under 15 år — i Danmark
är, såsom förut omförmälts, barnympningen utsträckt till barnets
7:de år —, mot 288 fall bland äldre personer.

Av allt vad som förekommit i denna fråga synes mig vara klart,
att en kombination av obligatorisk skyddskoppympning med isoleringsoch
desinfektion såtgärder innebär det bästa värn mot smittkoppor, som
på vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan givas.

Det andra spörsmål, på vars besvarande synes bero, om den obligatoriska
folkympningen bör bibehållas, är, huruvida en dylik ympning
kan verkställas utan fara eller risk för den ympade. Den ingående
redogörelse, medicinalstyrelsen lämnat för skyddskoppympningens faror
och olägenheter och varav jag ovan anfört väsentliga delar, ådagalägger,
att dessa faror uppträda mera i undantagsfall och att de i
alla händelser kunna undanröjas eller åtminstone reduceras till en obetydlighet.
Förutsatt att i största möjliga utsträckning animalt ympämne
kommer till användning och att ympningen anförtros åt fullt
kompetenta personer, är risken för individen av ympningen mycket
liten. Sedan skyddskoppympningens införande har, såsom också "konstaterats
av den tyska kommissionen av 1898, ingen vetenskapligt påvisbai
tillväxt av vissa sjukdomar eller av dödlig\heten i allmänhet
gjort sig gällande, som kan anses såsom en följd av ympningen. Ur
den synpunkt, varom nu är fråga, kan . således, enligt. min uppfattning,
icke något hinder förefinnas mot ett vaccinationstvång för hela
befolkningen, men angeläget är också att vid den lagstiftning, som nu
föiberedes, söka tillse, att sådana bestämmelser träffas, att ympningen
blir ofarlig.

På grund av vad sålunda anförts och vad av medicinalstyrelsens betänkande
framgår, kan jag således icke annat än förorda, att en obligatorisk
skyddskoppympning av hela folket, förlagd till barnaåldern, fortfarande
upprätthålles i vårt land.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 67 käft. (Nr 78.)

6

42

Framflyttning
av åldern
för barnympning.

Medicin alb
ty re 1 s en.

A vgivna
y t tr anden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Till stöd för sitt förslag om framflyttande av ympningstvånget
intill barnets sjätte levnadsår har medicinalstyrelsen huvudsakligen
anfört följande.

Den tidigaste barnaåldern är, såsom statistiken lär, den för sjukdomar
och dödsfall mest utsatta. Många av de sjukdomar, som träffa
barn i denna ålder, tros nu, ehuru helt visst med orätt, bero på skyddsympningen,
som sålunda ofta får bära skulden för dessa åkommor. Det
kan därför ur denna synpunkt vara befogat att uppskjuta ympningen
till en tidpunkt, då barnet vunnit bättre krafter och stadigare hälsa, men
innan det nått skolåldern och sålunda dels blir mera utsatt för smitta
och faror från andra håll än hemmet och dess omgivning, dels även i
sin tur mera farligt för andra.

Det är vidare otvivelaktigt förbundet med viss svårighet att få barnen
i den tidigaste åldern inställda till vaccinationsmöten och avsyningar,
särskilt på landet, och mödrarna äro helt naturligt mera känsliga för
ingrepp å barnen under deras tidigaste år, än om ympningen förlägges
till barnets mer framskridna ålder.

Förslaget i nu förevarande del har jämväl vunnit övervägande anslutning
i de nu avgivna yttrandena. Dock äro meningarna härom icke så eniga
som beträffande ympningstvångets upprätthållande.

Från flera håll har sålunda gjorts gällande, att den föreslagna framflyttningen
av ympningen vore en obehörig eftergift åt vaccinationstvångets
motståndare. Vidare kunde därav befaras större svårighet att verkställa ympningen
av barnen, då dessa vid en högre ålder vore omedgörligare. Jämväl
ökad motvillighet hos föräldrarna mot ympningen kunde därvid emotses.
Då med genomförande av medicinalstyrelsens förslag ympningen
säkerligen komme att i regel ske vid 6-års-åldern, skulle, påpekas det
vidare, den större kraft, rörlighet och företagsamhet, som barnen i den
nämnda åldern äga i jämförelse med späda barn, föranleda vissa svårigheter
med avseende å iakttagandet av nödig stillhet och aktsamhet efter
ympningen. Följden härav kunde komma att visa sig dels i ökade
subjektiva och objektiva olägenheter av det på ympningen följande febertillståndet,
dels i överförandet av ympämnet från pustlerna till ställen,
där det kunde framkalla olägenheter, t. ex. ögonen. De späda barnen
vore vidare så mottagliga för koppsmitta, att de snarast möjligt behövde
förlänas det skydd för sådan smitta, som ympningen medförde.

Å andra sidan har, med förordande av förslaget om ympningens
framflyttande, bland annat framhållits, att faran för smitta vore mindre,
ju yngre barnet vore. Under den tidigaste aldem vore barnets beröring
med andra personer ringa och risken att ådraga sig smittkoppor obe -

43

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

tydlig, helst koppsmittan ej längre vore en inhemsk sjukdom utan i vårt
land numera alltid infördes på nytt från utlandet. Medicinalstyrelsens
förslag gåve däremot ett effektivare skydd än nu gällande bestämmelser
just under skolåldern, den tid då faran för spridning av epidemier i
allmänhet är störst. Dödligheten under de två första levnadsåren, särskilt
under det första, är alltid stor, och allt borde därför undvikas, som i någon,
om än så ringa, mån kunde nedsätta barnets motståndskraft. Kontrollen
bleve dessutom lättare, om ympningsplikten sammanfaller med skolåldern.

De skäl, som anförts för medicinalstyrelsens förevarande förslag, nepartesamt
den övervägande tillslutning, den ifrågasatta framflyttningen av mentBympningsåldern
vunnit bland läkarna och eljest i de avgivna yttrandena, chefensynas
mig böra föranleda till ett godkännande av medicinalstyrelsens förslag
jämväl i denna del. De invändningar, vilka framkommit mot förslaget,
om de också äro av en viss betydelse, torde ingalunda vara avgörande.

Den stora dödlighet, som förekommer bland de späda barnen, gör det
påkallat att uppskjuta ympningen till en tid, då barnen äro mera motståndskraftiga
i allmänhet. Visserligen utgör ympning ett ofarligt och
relativt ringa ingrepp, men i vissa undantagsfall och hos klena barn
bör varje åtgärd undvikas, som kan få sken av att nedsätta barnets
allmänna hälsotillstånd. Då smittkopporna ej längre äro en inhemsk
sjukdom, kan det ej heller, ur synpunkten att skydda barnen för smittfara,
vara nödigt att företaga en så tidig ympning, som den, vilken nu
är föreskriven. Vid epidemi bör emellertid ympningstvång kunna föreskrivas
även för barn under sex år, ett förhållande, vartill jag återkommer
längre fram.

^ I anslutning till den mening, jag sålunda uttalat, har också 2 § i Departementsdetgav
mig upprättade lagförslaget avfattats. förslagets 2 §. I

I 4, 5 och 8 §§ av medicinalstyrelsens förslag till lag om skydds- R«yaccina.
koppympning behandlas den viktiga frågan om förnyad skyddskopp- tion''
ympning, revaccination, under vissa förhållanden.

På sätt av det föregående framgår, äro den medicinska vetenskapen
och den praktiska läkarkonsten numera eniga om, att skyddskoppympningen
allenast giver ett relativt skydd, ett skydd under vissa
år, som kunna sättas till omkring 10 år mot sjukdom och 20 år mot
död. I följd av insikten härom har förnyad ympning i flera länder påbjudits.
. Så har obligatorisk revaccination, såsom förut nämnts, år 1902
införts i Frankrike, där den första ympningen skall ske vid ett års
ålder och två förnyade ympningar verkställas, nämligen vid 11 och vid

44 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

21 års ålder. Jämväl i Japan skall obligatorisk revaccination hava
nyligen påbjudits.

Det förslag till nya bestämmelser om skyddskoppympningen, som
framlades för 1897 års riksdag, upptog obligatorisk revaccination
under det kalenderår, då barnet fyller 12 år — den första ympningen
skulle enligt detta förslag ske före utgången av det på barnets födelseår
närmast följande kalenderåret.

I nu föreliggande förslag från medicinalstyrelsen har en dylik obligatorisk
revaccination för hela folket icke upptagits, men däremot sådan
påbjudits, dels för vissa kategorier, som av den ena eller andra anledningen
ansetts särskilt utsatta för koppsmitta, dels ock i nödig omfattning
vid inträffad eller hotande koppepidemi. I fråga om samtliga dessa
fall förtjänar redan nu erinras därom, att befrielse från revaccineringsplikten
äger rum under vissa förhållanden. Ett generellt stadgande
härom är intaget i 5 §, varjämte i 6 § för där avsedda fall eu motsvarande
föreskrift är given. Till dessa stadganden återkommer jag
senare.

Revaccination
av värnpliktige.

Medicinal atyrelsen.

Den första kategori, för vilken revaccination av medicinalstyrelsen
upptagits, är värnpliktiga och stamrekryter.

Med avseende härå erinrar medicinalstyrelsen i sitt förevarande betänkande
först, att vid vunnen insikt om att skyddskoppympningen allenast
skyddade mot koppsmitta under ett visst begränsat antal år man
i allmänhet i Europa närmast påbjöd revaccination^för skyddande av
krigshärarna. Härefter anför styrelsen huvudsakligen följande.

Med förläggande av ympningen till 6-års-åldern kan man räkna på
skydd åtminstone mot död i smittkoppor till den tid, då den manliga
befolkningen inkallas till sin första värnpliktsövning. Skola de värnpliktiga
stå fullt beredda för sin uppgift, får icke en så viktig del av deras
utrustning saknas som förnyad skyddskoppympning. En sådan åtgärd
kan nämligen icke medhinnas vid en på grund av krigsfara påbjuden
mobilisering och att utan revaccination skicka de värnpliktige i fält och
utsätta dem för att där komma i kontakt med smittkoppfara, skulle
kunna svårt hämna sig.

I sundhetscollegii cirkulär den 15 februari 1849 föreskrevs, »det
skall varje rekryt inom den indelta armen, vid första möte eller sammandragande
av kår och vid den värvade vid antagandet, av vederbörande
läkare vid regementet eller kåren vaccineras utan avseende därpå, att
rekryten möjligtvis genomgått naturliga koppor eller styrkt sig vara
förut med skyddskoppor ympad».

45

Kungi. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Genom nådigt brev av den 11 mars 1904 föreskrev Kungl. Maj:t
»att värnpliktig, så fort ske kunde efter början av berörda tjänstgöring^
skulle med animal vaccin ympas, så framt han däremot icke gör invändning)).

Med en föreskrift om obligatorisk förnyad ympning av värnpliktiga
och stamanställda, utan den i sist anförda författning'' medgivna frivilligheten,
skulle man fa största delen av den manliga befolkningen
skyddad. Och denna del av befolkningen är därav i större behov än
kvinnorna, vilka, enligt vad vi känna av vår statistik, i långt mindre
glad träffas, av smittkopporna, troligen på den grund att de äro mindre
utsatta för infektion.

I detta sammanhang har jag att erinra om följande.

^ en framställning av den 18 augusti 1914 gjorde överstyrelsen för överatyraisjukvårdstjänsten
vid armén framställning därom, att sådan ändring med .sen f8r
det snaraste måtte vidtagas i de genom ovanberörda nådiga brev den 11 ^snst/n
mars 1904 meddelade bestämmelser rörande skyddskoppympning av vid armén\
ärnpliktiga, att orden »sa framt han däremot icke gör invändning»
måtte uteslutas. Till stöd härför åberopades dels en av sjukvårdsstyrelsen
den 10 oktober 1913 gjord framställning i samma syfte, dels ock
att, med hänsyn till nu rådande förhallanden och då fara syntes förefinnas,
att även vårt land kan indragas i den allmänna världsbranden,
frågan. om de värnpliktigas obligatoriska revaccination blivit aktuell,5
enär vid eventuella sammanstötningar med en fientlig här, varest smittkoppor
är en gängse sjukdom, våra egna trupper lätt kunde bliva angripna
av denna sjukdom.

Efter det yttranden över denna framställning avgivits av medicinalstyrelsen
och marinöverläkaren, fann Kungl. Maj:t, genom beslut den 10
september 1914, framställningen icke för det dåvarande böra föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

. Av sjukvårdsstyrelsens årsberättelser framgår, att den nu gällande
frivilliga skyddskoppympningen av de värnpliktige icke utfallit tillfredsställande.

Sålunda inhämtas av berättelsen för 1911, att flertalet militärläkare, understundom i Den frivilliga
starka ord, framhålla gagnlosheten av nu gällande stadganden i ämnet och den inbjudan, revaccinasom
dessa ansetts innebära till tredska mot revaccinationen. Från Svea artilleriregemente tioneu.
anföres sålunda, att revaccinationen störts genom att de värnpliktige, utan att anföra
något skäl, undandragit sig vaccination vid redan utsatt förrättning. Av vederbörande
militärläkare yttras vidare: vid Norra skånska infanteriregementet, att revaccinationen
av de värnpliktige för länge sedan förlorat sin aktualitet — de värnpliktige
från Hälsingborg och Landskrona hava så innerligen väl reda på, att man ej behö -

46

Avgivna

yttranden,

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 78.

ver låta vaccinera sig; vid Skånska husarregementets avdelning i Hälsingborg, att
utgången av årets revaccination ej varit vidare tillfredsställande: dels ha de flesta
värnpliktige vägrat att underkasta sig densamma, dels har resultatet i övrigt vant
dåligt; och med avseende å samma regementes avdelning i Landskrona anföres,
att revaccinationen av de värnpliktige omfattats med stor motvilja, i det endast
ett tjugutal varit villigt undergå sådan. Vidare förmäles: från Jönköpings regemente:
revaccinationen av värnpliktige har ånyo lämnat ett resultat,, som föranleder
fråga, huruvida den frivilliga revaccinationen fortfarande bör kvarstå; att endast
86 värnpliktige mer eller mindre frivilligt underkastat sig ^vaccination^ är
på det högsta att beklaga; hellre då helt och hållet borttaga vaccinationsbestämmelserna.
Från Kalmar regemente: större delen av de värnpliktige har vägrat att
låta vaccinera sig; de nuvarande bestämmelserna angående denna revaccination äro i
hög grad otillfredsställande; antingen hör densamma vara obligatorisk eller ej alls
förekomma. Från Smålands husarregemente: nästan alla värnpliktiga vid en skvadron
vägrade att underkasta sig revaccination; såsom skäl uppgavs i allmänhet, att
de vore vaccinerade förut; det skulle vara till oerhörd tillfredsställelse för mili
tärläkarne att slippa dessa obehag. Från Bohusläns regemente: revaccinationen har
under senare år varit rätt så obehaglig på grund av de förvända föreställningar, som
kommit till uttryck särskilt från den s. k. herrbeväringens sida; 1911 voro blott 88
av 900 villiga därtill; jag har, säger vederbörande regementsläkare, för framtiden
tänkt upphöra med att övertala; vore det ej lämpligt att upphäva påbudet, som i
själva verket är satt ur kraft genom tillåtelsen att neka? Vid Göta trängkar: alla
värnpliktiga vägrade att låta vaccinera sig. Vid fälttelegraf kåren: en enda av de
värnpliktiga underkastade sig revaccination. Vid Upplands infanteriregemente: ingen
enda värnpliktig befanns villig att underkasta sig revaccination. Vid Norrlands
artilleriregementes detachement i Boden: revaccination verkställdes å de nyantagna
rekryterna samt 13 värnpliktiga vid 8:de batteriet, å de övriga batterierna vägrade
samtliga beväringsmän att undergå vaccination. Vid Boden—Karlsborgs artilleriregementes
detachement i Boden: benägenheten att låta revaccinera sig är hos de värnpliktige
mycket liten och synes bliva allt mindre för vart år, varför den bör vara
obligatorisk för alla, om något skall vinnas med densamma.

Allenast vid Östgöta trängkår synes, att döma av de uttalanden, som i forenämnda
årsberättelse förekomma rörande revaccinationen av värnpliktige många
militärläkare hava inga uttalanden härom —, denna vaccination haft framgång.
Det heter nämligen från detta truppförband: circa 90 % av de värnpliktiga hava
låtit vaccinera sig, men mycken övertalning krävdes som vanligt; önskvärdheten av,
att normerna för revaccinationen av värnpliktiga revideras, är uppenbar.

Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget om obligatorisk revaccination
av värnpliktiga har i de avgivna yttrandena allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Jämväl för min del finner jag, att en obligatorisk revaccination
av värnpliktiga bör införas. Den frivilliga, revaccinationen är uppenbart
ej tillfyllest. Innan en under riksdagens medverkan tillkommen
lag stadgat en dylik obligatorisk revaccination, har dock en sådan ej
kunnat komma till stånd.

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78. 47

Att det är av särskilt behov påkallat att göra de värnpliktiga immuna
lör koppsmitta, torde vara uppenbart. Statistiken från smittkoppsjukdomens
härjningar inom härarna är härvid upplysande, och erfarenheterna
tran fransk-tyska kriget 1870—71 har varit ett varnande exempel, som
1 andra länder medfört bestämmelser om obligatorisk skyddskoppympning
av de värnpliktiga. F 0

Jag biträder i följd härav medicinalstyrelsens förslag.

Stadgande^ om skyddskoppympning av värnpliktiga återfinnas under Departements.
0 3 J 1 inom departementet utarbetade lagförslaget. Medicinal- förslagets
styrelsens förslag att med värnpliktiga likställa »stamanställda rekrvter» 3§a),b)oohc)''
har upptagits i 3 § a), varvid ett formellt förtydligande ägt rum.

Jämväl da värnpliktiga inkallas till rikets försvar, synes ympningspiikt
för de sålunda inkallade under vissa förhållanden vara nödig. Vid
dessa tillfällen bliva ju ofta äldre årsklasser uppbådade och den ympning,
de undergått under sin första tjänstgöring som värnpliktiga, kan
icke alltid lämna tillräckligt skydd mot koppsmitta, för vilken de tilläventyrs
bliva utsatta. Att för dessa fall föreskriva obligatorisk revaccinermg
torde dock vara att gå. för långt. Lämpligast synes vara att åt
vungl. Maj: t överlämna att i varje fall besluta i frågan. Stadgande
härom är intaget i 3 § c).

Befrielse från ympningsplikt i nu nämnda fall bör föreligga under
samma omständigheter som befria från revaccineringsplikt i allmänhet.

Anordnande av skyddskoppympning, varom här är fråga, bör givetvis
ankomma på vederbörande chef, som därvid icke lärer underlåta att
samråda med behörig militär tjänsteläkare (jfr dep:s lagförslag 12 8 3
mom.). ö 3

Medicinalstyrelsens förslag i 4 § av dess lagförslag upptager vidare obli- Vaccination
gatorisk ^vaccination för den, som första gången går i sjötjänst, av sjöfolk.

Såsom motiv för förslaget i denna del anför medicinalstyrelsen, att bland Medicinalvrken,
vilkas utövare i särskilt hög grad äro i behov av skydd för smittkop- styrdsen''
porna, sjömännens är det viktigaste. Smittkopporna äro, erinrar styrelsen
numera icke inhemska hos oss utan införas alltid utifrån och detta liar
hittills nästan regelbundet skett sjöledes. Ju livligare förbindelser vi få
med främmande hinder, desto större blir risken att sjöledes få in smittkoppor
i. landet. Det är därför av betydelse att skydda landet genom
obligatorisk, förnyad ympning av sjömän.

Förslaget i denna del, varöver yttranden avgivits av samtliga Avgivna
sjomanshusdirektioner i riket samt kommerskollegium, har emellertid yttranden.
mötts av starka gensa gor. Sjömanshusen

m. (1.

48

Kommers kollegium.

Kungl- Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

Det övervägande antalet sjömanshusdirektioner liar helt och hållet
avstyrkt förslaget, under framhållande huvudsakligen, att rekryteringen
av sjöman, redan nu allt svårare, därmed komme att väsentligen äventyras,
varmed rederinäringen skulle tillfogas betydande skada; att taran
för att svenska sjömän skulle sprida koppsmitta vore mindre, än att
sådan smitta överfördes genom utländska sjömän,^ som nu .1 stor utsträckning
användas å svenska fartyg, särskilt å trader pa utlandet;
att den föreslagna revaccinationen skulle bliva svar att praktiskt
genomföra, i det att medel för dess bekostande ofta saknas^ hos
den, som går i sjötjänst; att fartygs avfärd genom vaccinationstvånget
för besättningen kunde försenas; att säkerheten för fartyg kunde
sättas i fara, enär, om vaccinationen,. såsom antagligt vore, ver -ställdes omedelbart före avgången, det febertillstånd, som alltid inträdde
vid en lyckad ympning, skulle medföra arbetsoduglighet under nugra
dao-ar hos den ympade samt att, då flertalet sjömän toge anställning 1
handelsflottan först efter slutad värnplikt, en särskild skyddskoppympning
av sjömän, om obligatorisk revaccination infördes för de värnpliktige,
icke vore förestavad av något mera Iram trädande behov varken
för sjömannen själv eller hans omgivning.. _ ,

Några sjömanshusdirektioner, som ej motsatt sig förslaget, hava
framhållit, att bestämmelsen, sådan den av medicinalstyrelsen föreslagits,
vore olämplig. Den borde i stället ersättas . med en föreskrift därom,
att sjöman skall å det sjömanshus, där han inskrives eller därifrån han
utmönstras, styrka, att han undergått revaccination på sådan tid, att lian,
medan han är inskriven å sjömanshus, kan anses immun för koppsmitta.

Jämväl Sveriges fartygsbefälhavareförening och Hälsingborgs sjöfartsförening
hava avstyrkt förslaget i nu förevarande del, liksom även
svenska maskinistbefälhavarförbundet. Den sistnämnda organisationen nar
emellertid framhållit, att, om ändock ett lagstadgande 1 föreslaget syfte
komme till stånd, det borde sörjas för, att vården av den ympade under
konvalescenttiden bleve kostnadsfri eller så litet ekonomiskt kännbar för
honom som möjligt.

Kommerskollegium har, med understrykande av de synpunkter, som
framförts från flertalet sjömanshusdirektioner och vilka gåve vid handen,
att avsevärda olägenheter och svårigheter av förslagets genomförande
kunde vållas den svenska sjöfartsnäringen, likaledes avstyrkt förslaget.
Detta skulle ej heller giva nödig effektivitet i det syfte man ville tillgodose.
Därest i allt fall ett förslag i antydd riktning ansåges höra genom -

Rimgl. Mgj.ls Nåd. Proposition N:r 78. 49

föras, borde, uttalar kollegium, pastorsämbetena förständigas att, då
någon i och lör inträde i sjötjänst anmäler sig för uttagande av prästbetyg,
. erinra vederbörande om, att revaccination skall ske och lämna
anvisningar härför. Allmän kungörelse med erinran om dylikt revaccinationstvång
borde dessutom tid efter annan införas i ortstidningarna.

Efter _ de invändningar, som mött förslaget i nu förevarande
del, tiar jag givetvis hyst tvekan, huruvida detsamma borde upptagas
eller icke. _ Jag har dock icke kunnat undgå finna, att sjömännen,
särskilt de i utrikes sjöfart anställda, äro särskilt utsatta för koppsmitta,
och att det till deras eget skydd, ej mindre än för dem, med vilka de
a fartyget eller i land, särskilt efter avmönstring, komma i beröring, är
önskvärt, att obligatorisk revaccination föreskrives. Det är också en0rätt
stor kar, det här är fråga om. År 1913 var sålunda antalet å sjömanshus
mslmvna 37,491.

Med denna uppfattning synes någon annan praktisk lösning icke givas,
an att skyldigheten för sjömannen att visa sig hava genomgått skyddskoppympning
å sådan tid, att han under några år framåt kan anses
immun mot koppsmitta, bindes vid inskrivningen å sjömanshus. Fullständigt
skydd kan tilläventyrs en sådan föreskrift icke giva, men ett
efter omständigheterna ganska gott relativt skydd torde dock ernås.

Då enligt nu föreliggande förslag skyddskoppympningen i vidsträckt
grad blir kostnadsfri för de ympade, synas de uttalade farhågorna för,
att kostnader skulle vållas sjömännen genom en påbjuden revaccination,
icke vara framträdande. ’

Ett vidsträckt bekantgörande av denna .ympningsplikt är givetvis
lämpligt; och lära sjömanshusen ej underlåta att härutinnan vidtaga
lampliga åtgärder. ö

Departements chefen.

... , ^av vad sålunda anförts och vad i medicinalstyrelsens be- Departetankande
tram hålles, har jag därför ansett en föreskrift i lagförslaget höra mente‘s för''
intagas därom, att ingen må inskrivas å sjömanshus, som icke visar sio- s'':‘s G § 4
hava undergått skyddskoppympning, som verkställts inom det inskrivningen
närmast föregående kalenderåret. Om en dylik tidrymd, inom
vdken revaccination skall hava ägt rum, bliver bestämd, torde de betänkligheter,
varmed medicinalstyrelsens förslag mötts, i icke ringa mån
förminskas, då därigenom i många fall en revaccination i sammanhang
med mskrivningen å sjömanshus bliver obehövlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. ti? höft. (Nr 78.) 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Revaccination I 4 § av medicinalstyrelsens lagförslag upptages vidare revaccinationsandra^kate
plikt för den, som vin ner anställning vi d tullver ket eller vid sj ukan
gorier.6 vårdsanstalt eller som efter avlagd medicine kandidatexamen
börjar tjänstgöring vid sjukhus eller som antages till elev vid
b arnmorskeun der visnings ans tal t.

Medicinal- Medicinalstyrelsen anför härom: Då koppornas smittämne är syn gt-yreisen.

ner]igen livskraftigt och därför ej sällan vidhäftar begagnade kläder,
lump in. fl. artiklar, bör även tullverkets personal, som, förutom vid beröringen
med fartygsbesättningarna, även kan utsättas för smitta vid
sysslandet med sådana varor, bliva underkastad förnyad ympning.

Slutligen synes särskilt skydd böra beredas den stora befolkningsgrupp,
som sysslar med sjukvård, nämligen läkare, sjukhuspersonal och
barnmorskor.

Avgivna Några anmärkningar mot revaccinationsplikt för de i förslaget i dessa

yttranden. ^e|ar Upptagna kategorier hava icke framkommit i annat avseende, än
att generaltullstyrelsen ifrågasätter, huruvida, beträffande tullverkets personal,
någon allmän lagbestämmelse rörande re vaccination^ är behövlig.
Styrelsen vore nämligen vid antagande av sådan personal oförhindrad att
uppställa de kvalifikationer och villkor, som den ansåge nödiga.

Vidare har i flera yttranden uttalats den mening, att den här ifrågavarande
re vaccinationen allenast bör föreskrivas, om skyddskoppympning
icke ägt rum under de anställningen närmast föregående fem kalenderåren.

Nya kate- Men härjämte hava uttalanden skett om införande av obligatorisk
goners ^vaccination även för vissa andra kategorier anställda, vilka
tagande, ansetts särskilt utsatta för koppsmitta. I sådant avseende bär i
olika yttranden revaccination påyrkats för »all personal i den allmänna
sjukvården», »hälsopolis», »elev vid sjuksköterskekurs», »polis och hotellpersonal»,
»personal vid sjömanshotell och natthärbärgen i större städer»,
»hamn- och stuveriarbetare», »arbetare och arbeterskor, som i vissa industrier,
särskilt pappersbruk och spinnerier, sysselsättas med sortering
och bearbetning i första hand av lump och dylikt», samt »handklaversoch
positivartister».

Departements■ Med avseende å vad sålunda förekommit har jag till en början an diefcn.

sett? att medicinalstyrelsens förslag om ^vaccination. för den, som vinner
anställning »vid sjukvårdsanstalt», bör utvidgas till att omfatta anställning
»vid den allmänna sjukvården». Syftet med en sådan ändring
är närmast att under revaccinationstvånget inbegripa jämväl epidemi- och

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

distriktssjuksköterskor, vilkas anställande på landsbygden bliver allt vanligare
och vilka måste anses utsatta för en ej så ringa smittfara.
Vidare synas mig sådana förhållanden föreligga med avseende å »hälsopolis»
och »elev vid sjuksköterskekurs», att jämväl för dessa obligatorisk
revaccination före anställningen bör påfordras.

Övriga väckta förslag om upptagande under revaccinationsbestämmelserna
av nya kategorier utöver de av medicinalstyrelsen föreslagna
anser jag däremot icke böra vinna avseende. Stor varsamhet synes böra
i allmänhet iakttagas beträffande föreskrifter i nu förevarande avseende,
som avse den enskilda arbetsanställningen, och vid koppepidemi kan,
även om en mera allmän ympningsplikt icke anses av nöden, ympningsplikt
alltid åläggas vissa kategorier, som efter epidemiens utbredning och
art kunna anses särskilt utsatta för smittfara.

Vidare anser jag, att beträffande samtliga förevarande kategorier
revaccinationsplikten bör bestämmas på samma sätt som motsvarande
plikt för dem, som skola inskrivas å sjömanshus, d. v. s. så, att plikten
anses fullgjord, om ympning ägt rum under det kalenderår, som
närmast föregått tiden för arbetsanställningens, tjänstgöringens eller
undervisningens början.

Medicinalstyrelsens förslag till lag om skyddskoppympning upptager
vidare föreskrift om revaccination för utländsk s. k. säsongarbetare,
då han inkommer hit till riket, samt för den, vilken första
gången intages å tvångsarbetsanstalt.

Med avseende härå anför medicinalstyrelsen följande.

Med s. k. säsongarbetare, som inkomma hit från länder, där skyddsympning
är ofullständigt genomförd och smittkoppor sålunda ofta rådande,
har sjukdomen, såsom erfarenheten nyligen lärt oss°), stundom införts i
landet. För att förebygga sådant böra dylika arbetare vara pliktiga
underkasta sig sk}Mdskoppympning och hälsovårdsmyndigheterna böra
utrustas med rätt att föranstalta om ympning i den utsträckning och
vid de tillfällen, då sådant befinnes nödiert.

Den lösa befolkning, som går under namn av »lösdrivare» eller
»luffare», är av många anledningar en farlig förmedlare av smittsamma
sjukdomar och detta gäller i alldeles särskild grad kopporna med deras

*) Fallet, refererat å sid. 41 i betänkandet, avser en mindre koppepidemi, som
år 1911 utbröt i Y. Broby socken i följd av en ung galizisk arbeterskas insjuknande
i smittkoppor omkring två veckor efter ankomsten till riket.

Dep:s förslag
6 §, b) c)
och d).

Revaccination
av utländska

säsongarbetare

och tvångsarbetsfångar.

Medicinal styrelsen.

Utländska

säsong arbetare.

Avgivna

yttranden.

Departe ments chefen.

52 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

smittsamhet och långa inkubationstid. Att åtgärder vidtagas för förebyggande
av smittans spridande denna väg, är därför synnerligen viktigt,
och medicinalstyrelsen föreställer sig, att revaccination av dem, som intagas
på tvångsarbetsanstalt, därför icke bör underlåtas.

I avgivna yttranden har, vidkommande de utländska säsongarbetarna,
icke i sak förekommit annan erinran, än att några myndigheter funnit
uttrycket »utländsk s. k. säsongarbetare» alltför obestämt.

I sammanhang härmed har emellertid förslag också väckts, att ympningsplikten
måtte gälla »varje utlänning, som på grund av sin sysselsättning
kan befaras kunna sprida koppsmitta». Vidare har framhållits,
dels att författningen borde angiva, vilken som ägde att »påfordra»
sådan skyddskoppympning, varom här är fråga, dels ock att dylik ympning
kunde orsaka den kommun, som föranstaltade därom, en rätt
avsevärd kostnad, varför föreskrift erfordrades om, på vilken denna
kostnad skulle stanna.

De personer, som medicinalstyrelsens förslag om ympningsplikt för
»utländska s. k. säsongarbetare» avser att träffa, äro huvudsakligen de
tillfälliga utländska arbetare, som pläga hit till riket inkomma för jordbruksarbeten
i södra delarna av landet, den populärt kallade galizierimporten.
Otvivelaktigt är, att koppsmitta lätt kan överföras hit till
landet med dessa arbetare, som nästan uteslutande äro av galizisk, polsk
eller rysk nationalitet och således hemmahörande i länder, där smittkopporna
äro ständigt förekommande och där någon effektiv obligatorisk
skyddskoppympning ej är föreskriven.

Enligt en av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik år 1909
avgiven undersökning av utländska jordbruksarbetare i Sverige hade
år 1907 dylika tillfälliga jordbruksarbetare anställts till ett antal, inberäknat
uppsvningsmän, av 1,678. Efter nämnda tid torde antalet
dylika arbetare per år snarare hava nedgått än ökats.

1 sak anser jag mig böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag. Uttrycket
»s. k. utländska säsongarbetare» torde emellertid, för att mer
exakt beteckna vad som avses, böra utbytas mot »utländska jordbruksarbetare».
N

Det synes vara lämpligt, att rätten att påfordra ympning för ifrågavarande
personer bör tilläggas vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet
såväl å den ort i riket, dit arbetaren inkommer, som å den plats, där han
vinner arbetsanställning.

53

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78.

Det bör också ankomma på nämnda myndighet att i de speciella
fallen avgöra, huruvida och i vad omfattning ympning bör påfordras,
ävensom att medgiva de undantag, som kunna befinnas påkallade.

Den _ skyddskoppympning, varom här är fråga, bör uppenbarligen
vara avgiftsfri för den ympade. Skulle däremot några särskilda kostnader
för nu ifrågavarande ympning vållas staten eller kommun, synas
dessa böra av vederbörande arbetsgivare återgäldas. Staten torde komma
att tillhandahålla vaccinen kostnadsfritt, och kostnaden för själva ympningen
kan ej bliva för arbetsgivaren i någon mån betungande.

Beträffande den utvidgning av ympningsplikten för andra hit ankommande
. utländska arbetare, som, på sätt förut erinrats, påyrkats i
några avgivna yttranden, finner jag någon allmän ympningsplikt för
sådana arbetare icke böra stadgas. Däremot synas skäl föreligga att
låta vederbörande hälsovårdsmyndighet kunna ålägga sådan utlänning
ympningsplikt, därest skälig anledning finnes befara, att smittkoppsjukdom
genom honom kan införas hit till riket. Givetvis bör ett
sådant åläggande närmast ifrågakomma, när vederbörande kommer från
land, där obligatorisk ympning ej är föreskriven eller där koppepidemi
vid tiden för ankomsten hit till riket eller närmast därförut, enligt
vad känt är, förekommer. Avseende torde jämväl böra fästas vid, om
arbetare flockvis inkomma och vinna anställning, ävensom vid anställningens
beskaffenhet. Det förekommer sålunda, som bekant, att utländska
textilarbetare emellanåt anställas i avsevärt antal å samma plats här i
landet; och ett påbjudande av ympning av sådana kan ofta hava fog
för sig.

Efter nu antydda grunder äro, i hithörande delar, 3 § d) och 13 § nep:» förlag
4 mom. i det av mig framlagda lagförslaget avfattade. 3 § d) och

Medicinalstyrelsens förslag om vaccination av den, som första gången Rcvacdnation
intages a tvångsarbetsanstalt, har icke mött någon erinran hos de hörda av tvAnosmyndighetema.
_ I sitt yttrande framhåller dock fångvårdsstyrelsen, att arhclsfångar''
genom uteslutning av orden »första gången» stadgandet kunde ges den Fängvårdsvidare
tillämpning, som av omständigheterna i olika fall-och under olika Bt?relBenförhållanden
kunde anses påkallad. Förutsättningen för en dylik ändring
av avfattningen vore dock, att bestämmelsen icke i sitt av medicinalstyrelsen
föreslagna skick finge tolkas såsom en föreskrift att skyddskoppympning
är obligatorisk för värjo person, som första gången intages
å tvångsarbetsanstalt.

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Departe- Medicinalstyrelsens förslag synes mig tillräckligt motiverat; dock

menta- torde jämväl här undantag böra ske för den, som undergått skyddse
h e fc n. k0ppympnjng inom de närmast före intagningen liggande fem kalenderåren.
Ympningsplikten torde härmed icke lämpligen böra bindas vid,
att det är första gången, som personen intages å tvångsarbetsanstalt.

Dep:s förslag I anslutning härtill har 3 § e) i det nu framlagda förslaget formulerats.

3 5 e'''' (jfr också 5 § 1 mom. och 12 § 3 mom.).

Reraccina- Slutligen har medicinalstyrelsen framlagt förslag [1 § 5 mom., 4 § f)

tekopp-*1 och 8 §] om obligatorisk skyddskoppympning vid hotande eller

epidemi, inträffad smittkoppepidemi.

Medicinal- Såsom motivering för detta förslag anför medicinalstyrelsen föl styreUcn.

jande;

Då genom den föreslagna lagen en stor del barn under 6 ars aldei
ej är ympad samt kvinnorna och en del av den vuxna manliga befolkningen
ej blivit ympade mer än en gång, är det nödvändigt, att i tider,
då smittkoppepidemi hotar eller redan utbrutit, en allmän ympning, av
personer i alla åldrar utan dröjsmål kan företagas i den utsträckning,
som befinnes nödig. I nu gällande förordning gives icke någon befogenhet
för vederbörande myndigheter att påbjuda allmän ympning,
respektive förnyad ympning, men allmänheten är, såsom erfarenheten givit
vid handen, dock i farans stund i allmänhet villig att underkasta sig
skyddsympning. Ett fastslående av skyldigheten från individens sida
och befogenheten från det allmännas att anordna allmän ympning vid
behov torde därför icke möta hinder från annat håll än vaccinationens
motståndare.

Avgivna Förslaget i denna del har i allmänhet mött tillslutning i sak bland

yttranden. de pdrda myndigheterna. Det framhålles härvid flerstädes, att en ympningsplikt
vid koppepidemi är av alldeles särskild betydelse och bliv ex
den° viktigaste förbättringen av nuvarande bestämmelser rörande skyddskoppympningen.

Svenska för- Däremot har, bland annat, i ett par av de skrifter, som svenska förbundet mot

bundet mot vaccinationstvånget åberopat (kap. III och V i yttrandet), payrkats, att förs aget i
vaccinations- denna del icko måtte vinna avseende. Det framhålles härvid, att vaccinering
tvånget. un(jer pågående epidemi är i högsta grad fördömlig, varför också en mängd läkare,
som eljest trott på vaccinationens gynnsamma betydelse, dock skola hava bestämt
motsatt sig sådan vaccination. Medicinalstyrelsens förslag om allmänt vaccinationstvång
under pågående epidemi borde därför i allra första hand förkastas. För övrigt

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

erinras om, att verkliga motståndare till vaccineringen även då skulle kränkas till
sin övertygelse och samvete, så mycket mer som de just i detta fall hava de allra
största skäl att vägra inympning av ett med kopporna besläktat smittämne. Klart
är, att under epidemier en mängd personer kommer i beröring med smittan, utan
att dock sjukdomen utvecklar sig, emedan kroppens reagerande krafter tillintetgöra
den. Men om nu vaccingiftet, som bland annat även, åtminstone ofta, innehåller
försvagat smittkoppgift, införes i blodet, där koppsmitta redan förut finnes, är det ett
naturligt förhållande, att giftet förstärkes och att således smittkopporna bringas till
utveckling just genom vaccineringen.

Professor Israel Holmgren, vilken, på sätt jag förut omförmält,
avstyrkt den obligatoriska folkvaccineringen i barndomen, bär ställt sig
sympatisk till nu förevarande förslag och förklarar i sitt förut berörda
yttrande inför Karolinska institutets lärarkollegium, att skyddskoppympning
vid epidemi »otvivelaktigt är ett kraftigt och oumbärligt vapen för
begränsandet av en utbruten epidemi».

De skäl, vilka anförts mot ympningsplikt under hotande eller ut- nepartemenhbruten
koppepidemi, synas icke kunna tillmätas någon betydelse gent cAc/V:n emot

det törord, som från olika håll lämnats en dylik ympning. Jag
biträder således medicinalstyrelsens förslag i denna del.

Emellertid torde ett par jämkningar i förslaget böra ske. Mindre DeP-.s förslag
lämpligt torde sålunda vara, att, såsom styrelsen ifrågasatt, i lagen in- 4
skriva ett stadgande om, att en var skall vara ympningspliktig, som
befinner sig å det område, för vilket påbjudes skyddskoppympning under
förhallanden, varom nu är fråga. En dylik föreskrift skulle också
drabba resande och andra, som tillfälligt för någon kort tid befinna sig
inom området. Möjlighet att meddela en dylik bestämmelse bör kanske
finnas,^ men den bör ej upptagas i lagen utan bero av prövning i de
olika fallen. Omfattningen av den påbjudna ympningen torde därför böra
överlåtas åt vederbörande ortsmvndighet, som kan överskåda och bedöma,
huru stor utsträckning i särskilda fall, som bör givas åt ympningsplikten.
Att den emellertid, på sätt medicinalstyrelsen ansett nödigt
och som ytterligare understrukits i flera av de avgivna yttrandena, bör,
när omständigheterna därtill föranleda, kunna omfatta jämväl de späda
barnen, oavsett att barnympning enligt lagförslaget annars må uppskjutas
till det 6:te levnadsåret, synes vara önskvärt. Men givetvis bör
en dylik ympning av de spädare barnen icke påbjudas i andra fall, än
då av epidemiens hotande eller inträffade utbredning så prövas oundgängligt.

Det är givetvis maktpåliggande, att ett påbud om ympning vid
koppepidemi verkligen i tid kommer till stånd och att det med avseende

56

Om ympare.

Nu gällande
bestämmelser.

Kungl May.ts Nåd. Proposition Nr 78.

å den tid, påbudet skall gälla, samt området och omfattningen i övrigt
av ympningen erhåller en så tydlig avfattning, att misstag om påbudets
innebörd icke kan uppkomma. I följd härav bör, enligt min mening,
den ändring göras i medicinalstyrelsens förslag, att det överlåtes åt vederbörande
Konungens befallningshavande att meddela beslut om påbud,
varom bär är fråga. Ett ytterligare skäl till en sådan anordning är, att
det kan bliva nödigt att förordna om ympningsplikt för flera närliggande
kommuner och att, om frågan överlåtes helt åt kommunalnämnd, den
möjligheten ej är utesluten, att olika nämnder fatta olika beslut, ehuru
förhållandena inom de olika kommunerna äro helt analoga. Initiativet
synes dock böra utgå från vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet.

En skyddskoppympning vid epidemi kan givetvis, alldeles oberoende
av den obligatoriska vaccinationen av värnpliktiga i allmänhet, också
vara befogad, för truppförband eller del därav eller för flottans stationer
eller för flottavdelning. Ett stadgande om huru beslut härom bör fattas
har ansetts nödigt, då den allmänna regeln rörande tillkomsten av beslut
om ympning, varom här är fråga, icke lämpar sig för dylika fall.

Åven från den revaccineringsplikt, som jag nu berört, bör befrielse
stadgas för de fall, då sådana förhållanden föreligga, som vanligen befria
från eu eljest föreliggande dylik plikt.

Med avseende å den synnerligen betydelsefulla frågan om vilka,
som må verkställa skyddskoppympning, må till eu början erinras om
de bestämmelser, som nu gälla. Enligt 1853 års reglemente för skyddskoppympningen,
§ 4, tillkommer rättigheten att vaccinera:

a) vederbörligen examinerade läkare och kirurger;

b) klockare och barnmorska, som behörigt styrkt att de, i överensstämmelse
med vad i avseende å dem särskilt finnes föreskrivet, förvärvat
godkänd skicklighet i vaccinations verkställande;

c) andra personer av båda könen, vilka, med företeende av vederbörande
provinsial- eller stadsläkares intyg att de, jämte kännedom om
vaccinationsjournalers förande, äga erforderlig skicklighet i ympningens
verkställande och kunskap om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken
samt huru dessa från liknande sjukdomar urskiljas.

Enligt § 7 i berörda reglemente skola inom varje socken finnas en
eller flera vaccinatörer — angränsande socknar kunna förena sig om

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 57

en vaccinatör . , varvid församlingens klockare företrädesvis bör till
sådan befattning ifrågakomma; och äger han, om lian därtill utses,
icke undandraga sig densamma. Den kommunala hälsovårdsmyndigheten
äger ock att på grund av företedda kunskapsbetyg bemyndiga även
andra, som anmäla sig, att utöva skyddskoppympning inom församlingen.

Det åligger^ vidare nämnda myndighet att bland sina ledamöter utse
en eller två personer att i egenskap av vaccinationsföreståndare hava
närmaste tillsynen över skvddskoppympningen.

.. det förslaS tl!I förordning angående skyddskoppympningen i riket, som, Förslagen av

pa satt förut omförmälts, framlades för 1897 och 1898 års riksdagar, skulle rättig- 1897 och 1898.
heten att vaccinera tillkomma

a) legitimerade läkare;

b) andra personer av båda könen, vilka, på sätt särskilt funnes stadgat, inhämtat
kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera ävensom förvärvat
insikt om äkta skyddskoppors förlopp och kännetecken jämte kunskap om sättet att
fora vaccinations journal samt häröver erhållit föreskrivna intyg; och

c) dem, vilka, då förordningen trädde i kraft, ägde behörighet att vaccinera.

Vidare föreslogos närmare bestämmelser om bildandet av vaccinationsdistrikt

och vaccinationskretsar samt utseende av vaccinatörer för dessa.

I civil tjänst anställd läkare skulle icke, utan på av medicinalstyrelsen godkända
skäl, kunna undandraga sig att vara vaccinatör inom kommun, där han var bosatt.

I stad skulle stadsläkare i regel vara vaccinatör.

Befattningarna som vaccindepåföreståndare föreslogos till indragning.

Det i medicinalstyrelsens ifrågavarande betänkande framlagda Medicinalförslaget
till lag om skyddskoppympning (§ 6) innehåller, att endast st«relaena
legitimerad läkare samt annan såsom ympare anställd person äger att
utföra ympning med skyddskoppor, denna må ske offentligen eller enskilt.

Enligt förslaget till kungörelse angående skvddskoppympningen i riket
(§ 5) skulle till ymparbefattning vara kompetenta

a) legitimerad läkare och

b) barnmorska eller annan person, som med vitsord om godkända

insikter genomgått av medicinalstyrelsen anordnad kurs i skyddskoppympning.
" 11

Enligt samma förslag skulle vidare i stad, köping eller municipalsamhälle
med egen tjänsteläkare och i kommun, där civil tjänsteläkare
eljest är bosatt, endast läkare äga rätt att ympa med skyddskoppor,
så vida icke Konungens befallningshavande, efter vederbörande förste
provinsialläkares hörande, annorlunda bestämt. Varje å sådan ort bosatt,
i civil tjänst anställd läkare skulle vara skyldig att av vederbörande
hälsovårds- eller kommunalnämnd mottaga uppdrag att vara
ympare i kommunen.

bihang till riksdagens protokoll 191''). 1 samt. 67 käft. (Kr 78.)

8

58

Kung!- Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

I övriga delar av riket skulle däremot, då svårighet möter att till
ympare erhålla läkare, annan kompetent person kunna antagas till
ympare, och borde i främsta rummet barnmorskor därvid ifrågakomma.

De vid kungörelsens ikraftträdande redan anställda ympare skulle
fortfarande få kvarstå i sin tjänst, om vederbörande hälsovårdsmyndighet,
efter tjänsteläkarens hörande, sådant medgåve.

Vaccinationsföreståndarebefattningarna skulle indragas såsom obehövliga.

Med avseende å skälen för nämnda förslag antör medicinalstyrelsen
i betänkandet:

De i dessa paragrafer införda bestämmelserna angående kompetens
såsom ympare och rätt att utöva ympning höra till de viktigare ändringar,
som i förordningen föreslagits. De innehålla dock ingalunda någon
nyhet, som skulle bliva utmärkande för vårt land. Tvärtom har fordran
på större kompetens hos ymparna sedan lång tid tillbaka varit fastställd
i flertalet stater. Så blev t. ex. i England redan 1853 bestämt, att
ymparna skulle vara legitimerade läkare, och för dessa blevo tidigt särskilda
kurser anordnade vid vissa offentliga ympuingsanstalter, som ensamma
äga rätt att utfärda erforderliga kompetensbetyg. I Tyskland
äro sedan 1885 noggranna föreskrifter utfärdade angående fordringarna
på ympare. Åven där få endast läkare befatta sig med ympning. Likaså
i Danmark, Frankrike, Italien m. fl. länder.

Det är också naturligt, att medicinsk sakkunskap är av betydelse
så väl för själva ingreppets riktiga utförande som ock för bedömande av
en del med ympningen förbundna tillfälligheter.

Medicinalstyrelsen har emellertid icke kunnat taga steget fullt ut
och föreslå, att all ympning skall verkställas av läkare, då härigenom
på landsbygden i en del orter på grund av de stora avstånden svårigheter
möjligen skulle uppstå att få ympningen genomförd. Den yrkesgrupp,
ur vars led man då närmast skulle söka ersättning för läkare, är
barnmorskornas, som på grund av utbildning i aseptik torde vara den
lämpligaste.

Särskild undervisning bör meddelas läkarna under deras medicinska
kurs samt barnmorskorna och möjligen andra personer, som skola anställas
såsom ympare, vid särskilt för ändamålet anordnade kurser.

För legitimerad läkare hava inga särskilda kurser påyrkats i förslaget,
men medicinalstyrelsen förutsätter, att obligatorisk undervisning
i skyddskoppympning framdeles kommer att anordnas vid de medicinska
läroanstalterna och anser, att särskilt förslag härom bör utarbetas av
de medicinska fakulteterna och Karolinska institutet.

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 5!)

För övriga ympare måste tydligtvis särskilda kurser anordnas. Då
närmast läkarna, enligt medicinalstyrelsens mening, huvudsakligen barnmorskor
höra antagas till ympare, synes det lämpligt, att dessa kurser
anordnas i städer, där barnmorskeundervisningsanstalter äro förlagda. I
Stockholm torde, om en central ympanstalt kommer till stånd, undervisningen
också lämpligen förläggas till denna. Visserligen erhålla barnmorskeeleverna
redan nu någon undervisning i vaccination vid barnmorskeundervisningsanstalterna,
men den är föga ingående, och det synes
lämpligast, att undervisningen uti skyddskoppympning meddelas av läkare,
som äro särskilt förtrogna därmed, samt att eleverna därvid få tillfälle
att se och deltaga i ympning i större skala.

Något detaljerat förslag i denna del är ännu icke utarbetat, då
medicinalstyrelsen ansett sig först böra avvakta, huru det nu framlagda
förslaget i dess helhet bliver mottaget. Saken kan sedan, anser medicinalstyrelsen,
utan svårighet utredas och ordnas.

Tillika torde i detta sammanhang böra omförmälas, dels att för
antydda kurser en ökad kostnad mot nu kräves, varemot indragandet
av vaccindepåbefattningarna medför en besparing, dels ock att medicinalstyrelsen
ansett belöningar och understöd till lekmannavaccinatörer
fortfarande, såsom hittills, höra kunna utgå.

I flertalet avgivna yttranden har medicinalstyrelsens ifrågavarande
förslag lämnats utan erinran. Dock hava i några yttranden dels påyrkats,
att, såsom nu, lekmannaympare fortfarande måtte i regel bibehållas,
dels åter att icke annan än läkare måtte äga rätt att verkställa
skyddskoppympning, dels oek att sådana bestämmelser måtte meddelas, att
annan ympning än genom läkare bleve sällsynta undantagsfall.

Tillika hava från ett par håll anmärkningar framkommit mot den
företrädesrätt till ymparbefattning, som föreslagits för barnmorskor,
ävensom mot skyldigheten för varje civil tjänsteläkare att mottaga
vmparuppdrag inom kommun, där han är bosatt. Allmänt har man
vidare motsatt sig förslaget om att nuvarande ympare skulle kunna bibehållas
vid ympningsrätt även mot tjänsteläkares avstyrkande.

Då det yttrande beträffande rätten till verkställande av skyddskoppympning,
som avgivits av Karolinska institutets lärarkollegium, synes
vara av beskaffenhet att böra särskilt uppmärksammas, torde det väsentliga
av referentens, professor Key-Åberg, yttrande inför kollegiet böra
här återgivas.

Avgivna

ytti-anden.

Karolinska

institutet.

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Professor Key-Åberg yttrade huvudsakligen:

De förslag till nya författningar rörande skyddskoppympningens ordnande i vårt
land, som i här föreliggande betänkande blivit av medicinalstyrelsen jämte särskilt
tillkallade sakkunniga framlagda, äro onekligen — sedda mot bakgrunden av den impopularitet,
vaccinationen för närvarande i vida kretsar hos oss åtnjuter ägnade
att rätt mycket överraska. Men denna överraskning är för en vän av vaccinationen
av angenämt slag. Medicinalstyrelsen och dess sakkunniga medhjälpare hava tydligen
kännt sig fullt vissa om, var sanningen i dagens vaccinationsfråga är att söka. Och
detta har givit dem mod att, utan några som helst medgivanden åt motståndarna, lugnt
utsätta sig för den stormlöpning från deras sida, som ganska säkert icke kommer att
utebliva.

Karolinska institutetes lärarkollegium synes mig kunna och böra giva de framlagda
förslagen sitt kraftiga stöd. Därmed vill jag emellertid icke hava sagt, att jag
tror det vara sannolikt, att var och en av kollegiets medlemmar skulle befinnas villig
helt godtaga varje särskild punkt i samma förslag. Detta så mycket mindre som jag
själv icke kan detta.

Det är inför §§ 6 och 7 av förslaget till lag och § 5 av förslaget till kungörelse,
som jag för min del kommit att stanna tveksam. Ifrågavarande paragrafer innehålla
bestämmelser rörande den personal, som närmast skulle hava att befatta sig med
vaccinationen, eller vaccinatörerna,

Såsom vaccinatörer skulle enligt förslaget, såsom hittills, förutom läkarne, även
barnmorskor och andra personer i större eller mindre antal komma att tjänstgöra.

Efter erinran om de skäl för detta förslag, som åberopats, fortsätter referenten:

Det är naturligt, att medicinsk sakkunskap är av betydelse så väl för själva ingreppets
riktiga utförande som ock för bedömandet av en del med ympningen förbundna
tillfälligheter. Medicinalstyrelsen har emellertid icke kunnat taga steget
fullt ut och föreslå, att all ympning skall verkställas av läkare, då på landsbygden i
en del orter svårigheter härigenom möjligen skulle uppstå att på grund av de stora
avstånden få ympningen genomförd.

Men är nu verkligen här anförda sakförhållande, eller vårt lands stora utsträckning
och därmed sammanhängande, ofta jämförelsevis glesa befolkning, ett tillräckligt tungt
vägande skäl för bibehållandet av en så i alla avseenden föråldrad institution som
klockaren-vaccinatören, respektive barnmorskan-vaccinatrisen? Jag vill icke tro det och
klagar mycket, att medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna taga det tydligen ifrågasatta
steget fullt ut, eller att överlåta all ympning åt läkarna.

Skyddskoppympningens aktier stå för närvarande på många håll i vårt land
mycket lågt. Och fara värt är det, att någon höjning av desamma icke står att vinna
ensamt genom lagstiftning. Allmänhetens förtroende har nu till stor del gått förlorat,
och skall detta kunna återvinnas, måste det, efter allt att döma, framför allt ske genom
att å ena sidan till det minsta möjliga reducera den fara, varmed vaccinationen, enligt
vad erfarenheten visat, kan vara förenad, å andra sidan skaffa möjligast görliga
hot för de nu alltför talrika resultatlösa ympningarna.

Det framtida ympämnet bliver ju, bortsett från ganska säkert mycket sällsynta
undantagsfall, den animala lymfan. Om ympningen därmed säges i betänkandet: ''Ympning
med animal lymfa kräver mer utvecklad teknik och ställer därför större anspråk
på ymparens utbildning — —’. Man menar här naturligtvis större än vad fallet är
vid användning av humaniserad lymfa. Och längre ner läses: ’En viss svårighet att
erhålla verksam animal lymfa har betonats av rätt många läkare, vilka framhållit de

Öl

Kung]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

olägenheter, som härigenom uppstått. Dessa svårigheter torde dock i flertalet fall bero
på felaktig förvaring av lymfan samt bristfällig teknik och kunna därför båda dessa
anledningar till ympningens misslyckande beräknas falla bort, då ympningen lägges
i mer kompetenta händer, än förut varit förhållandet. Det är emellertid nödvändigt,
att största^ omsorg ägnas såväl åt lymfans beredande som åt dess handhavande’.

Alltså, utan ökad teknisk färdighet och utan omsorg i fråga om vaccinens handhavande,
få vi icke vänta några mera tillfredsställande resultat av ympningen med den
animala lymfan. Och dock skall ympningen därmed fortfarande kunna verkställas av
andra än läkare!

Nej, skall skyddskoppympningen lyckas återvinna det förtroende, den eu gång
hos oss haft, är det, enligt min mening, oavvisligen nödvändigt, att ympningen bliver
ett operativt ingrepp, som ej får utföras av annan än legitimerad läkare.

Mina herrar! Skullen I icke vara av samma exklusiva mening som jag i denna
fråga eller kanske icke vilja giva konkret uttryck däråt i Edert yttrande med anledning
av den föreliggande remissen, vågar jag dock anhålla, det I villen i samma yttrande
kraftigt understryka icke önskvärdheten, utan nödvändigheten av att det under
en ny tingens ordning på skyddskoppympningens område måtte i största möjliga utsträckning
bliva läkarne, som handhava vaccinationen.

Inom kollegiet företogs omröstning mellan två föreliggande yrkanden
i denna del, det ena att kollegiet skulle uttala sig för att ympning
skulle få utföras endast av legitimerad läkare, och det andra, att
ympningen i största möjliga utsträckning skulle handhavas av läkare.

Det förra förslaget samlade 11 röster, det senare 7.

Det torde av den förut (sid. 25—28) lämnade redogörelsen otvety- Departement
digt framgå, att de olägenheter och sjukdomstillstånd av övergående natur, ^efen.
som kunna följa på en ympning, mindre ofta förekomma och bliva av
mera ofarlig beskaffenhet, i den mån ympningen verkställes av fullt
kompetenta ympare och animal vaccin användes.

Det torde också vara klart, att ympningen måste betraktas som ett
larurgiskt ingrepp, vilket kräver nära nog samma sakkunskap och noggrannhet
som andra operationer, samt att ympning med animal vaccin
erfordrar mera utbildad teknik och ställer större fordringar på ymparens
utbildning, än om humanisera! ympämne användes.

För statsmakterna måste det vara eu oavvislig plikt, när de påbjuda
eu tvångsvaccinering, framför allt då denna gives en sådan omfattning,
som av medicinalstyrelsen ifrågasatts och av mig i det väsentliga förordats,
att också träffa sådana anordningar, att denna ympning sker i den
möjligast riskfria form.

Konsekvensen av allt detta borde vara ett stadgande om förbud
för annan än läkare att befatta sig med skyddskoppympning. Nästan
överallt i utlandet, där vaccinationstvång införts, är det också läkarna,
och dessa allena, som utföra ympning.

62

Dep:B förslag
7 och 8 §§.

Kungl- Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78.

Ehuru medicinalstyrelsen väl erkänt betydelsen av att skyddskoppympningen
anförtros allenast åt läkare, har styrelsen dock ansett,
att detta steg, med hänsyn till vårt, lands förhållanden, icke nu kan
helt uttagas. Efter ytterligare överläggning med medicinalstyrelsen har
också jag kommit till den uppfattning, att ett ovillkorligt förbud för ympning
genom annan än läkare skulle kunna medföra vissa svårigheter å
en del orter. Men om således undantag från en regel, som helst borde
helt upprätthållas, tillsvidare höra ifrågasättas, måste detta emellertid ske
under starka garantier för att icke undantagen bliva regel.

Det förslag i nu förevarande del, som jag här framlägger, upptager
därför först (7 § 1 mom.) eu bestämmelse om, att allenast den,
som äger behörighet att utöva läkarkonsten, må verkställa ympning.
Momentet har avfattats på sätt, som skett, huvudsakligen för att beakta
den invändning, som av de militära sjukvårdsmyndigheterna framställts
mot det av medicinalstyrelsen använda uttrycket »legitimerad läkare»,
i det att med sistnämnda avfattning läkarestipendiater, som icke
avlagt medicinsk licentiatexamen, skulle bliva undantagna från rätten att
under sin tjänstgöring vid truppförbanden verkställa skyddskoppympning.

Vidare har i departementets förslag medicine kandidat, som genomgått
föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning och som fullgör
sin värnpliktstjänstgöring, likställts med läkare, som äger behörighet
att utöva läkarkonsten. Med hänsyn till den föresla,gna revaccinationen
av värnpliktiga och mobiliserade kan det nämligen emellanåt
bliva av nöden att för sådan vaccinations verkställande även tillita
värnpliktig medicine kandidat. Jag har så mycket hellre ansett mig
kunna giva momentet ovanberörda avlattning, som jag förutsätter, att
erforderlig kurs i skyddskoppympning lör medicine studerande kommer
att utsättas till sådan tid, att den antingen föregår eller följer omedelbart
efter avläggandet av medicine kandidatexamen. Medicinska fakulteten
i Uppsala har också i sitt nu avgivna yttrande förklarat sig beredd
att anordna sådana kurser vid universitetet.

Endast i de fall, att för viss ort eller vid tillfälligt behov möjlighet
verkligen saknas att på tillfredsställande sätt ordna skyddskoppympningen
med anlitande allenast av läkare såsom ympare, synes
annan lämplig person, främst barnmorska, som genomgått föreskriven
undervisningskurs i skyddskoppympning, böra kunna antagas som ylöpare
(särskild ympare).

Att i stad eller annat samhälle med egen tjänsteläkare eller i kommun,
där civil tjänsteläkare eljest är bosatt, sådan läkare i regel bör bli ympare,

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78-

synes lämpligt. Särskild ympare torde således här allenast behöva anställas i
mycket sällsynta undantagsfall, åtminstone när det ej gäller fyllande av ett
tillfälligt behov, och har jag ansett provning om särskild ympares antagande
för sådan ort böra, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, ankomma
på Konungens befallningshavande (8 § 2 mom).

I andra än nu nämnda fall bör hälsovårdsmyndigheten efter samråd
med tjänsteläkaren i orten, äga anställa särskild ympare (8 § 3 mom.).

Med hänsyn därtill att, såsom medicinalstyrelsen ifrågasatt och
jämväl .av mig, på sätt längre fram skall omförmälas, anses påkallat,
tjänsteläkaren skall för inställelse å vmpnings- och besiktningsmöte
å landet å ort, där han ej är bosatt, erhålla viss ersättning av
statsmedel, under det särskilda ympare skola helt avlönas av kommunerna,
Lära de kommunala hälsovårdsmyndigheterna icke frestas att anställa
särskilda ympare i andra fall, än då så är oundgängligen nödigt.

\ id tillfälligt behov av ympare i anledning av förordnande om
skyddskoppympning vid epidemi bör sådan ympare kunna, utan hinder
av eljest gällande regler för ympares anställande, antagas av hälsovårdsmyndigheten
efter medgivande av vederbörande tjänsteläkare.

Slutligen anser jag, att någon allmän rätt för de vid lagens ikraftträdande
anställda ympare att med sådan verksamhet fortfara icke bör
lämnas, utan att denna rätt maste bliva beroende av medgivande från vederbörande
tjänsteläkare. Denne bör givetvis därförinnan noga förvissa si0-om, att ymparen, med hänsyn till utbildning och praktisk erfarenhet samt
personliga kvalifikationer i övrigt, kan betros med ymparbefattning
efter de strängare fordringar, som den nya lagen skulle ''medföra i olika
avseenden. Härav påkallat stadgande återfinnes under lagförslagets övergångsbestämmelser.

lill frågan om anvisande av medel för de kurser i skyddskoppympning,
vilka medicinalstyrelsen skulle hava att anordna, torde jag få
återkomma i annat sammanhang.

o o

o

Jag skall nu övergå till det betydelsefulla spörsmålet om vilket
ymp ämne, som md användas vid skyddskoppympning, en fråga, som är av
synnerlig betydelse för en framgångsrik och ofarlig ympning.

Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget till lag om skyddskoppympning
upptager i 2 § bestämmelser, att ympning skall ske med
amma It ympämne, dock att, om svårighet att anskaffa sådant ympämne
skulle uppstå eller förhållandena i övrigt gjorde det önskvärt, läkare

Depr&förslagets
övergångsbestämmelser.

Om ympii
inne.

Medicinal styrelsen.

64

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

ägde rätt att med den ympningsskyldiges eller dennes målsmans medgivande
ympa med humanisera! ympämne. Vidare innehåller lagförslaget*
ett stadgande, att då vid inträffad eller hotande epidemi allmän ympning
påbjudits, ingen må vägra läkare, som utfört ympning, att av
ympad person taga ympämne.

Såsom särskild motivering till sitt nämnda förslag anför medicinalstyrelsen
följande:

I propositionen med förslag till förnyat reglemente angående
skyddskoppympningen, som förelädes 1897 och 1898 års riksdagar,
framhöllos fördelarna av att använda animalt ympämne, men ansågs tillräcklig
mängd därav svårligen kunna anskaffas, och föreslogs därför,
att läkare, men också endast dessa, skulle få uppsamla humaniserad
lymfa. Efter denna tid har emellertid staten övertagit den sedan 1884
av Stockholms hälsovårdsnämnd drivna beredningen av ympämne i
Stockholm, och har ympanstalten lagts under bakteriologiska avdelningen
av statsmedicinska anstalten. Beredandet av ympämne i tillräcklig
mängd och av bästa beskaffenhet bör därföre numera vara betryggat.

Visserligen har det varit ytterst sällsynt, att sjukdomar överförts
med humaniserad lymfa, och detta fastän ympningen i så stor utsträckning,
som i vårt land varit förhållandet, handhafts av personer utan
särskild sakkunskap vid bedömande av, huruvida sjukdom förelegat hos
det barn, från vilket ympämne hämtats, eller ej, men det är tillräckligt,
att möjlighet för överförande av sjukdom vid användande av humaniserad
lymfa föreligger, för att det bör tillses, om icke den skyddsympning,
staten kräver, må kunna fullgöras utan någon risk för individen.
Om i samband med smittkoppsepidemi brist på ympämne skulle
inträda, vilket vid flera tillfällen i olika länder inträffat, bör dock humaniserad
lymfa få komma till användning, men endast därest ympningen
verkställes av läkare och med av läkare insamlad lymfa. Någon
gång förekommer, att vid ympning särskilt påfordras, att humaniserad
lymfa skall användas, och bör detta då under samma förutsättningar
kunna ske.

Ympning med animal lymfa kräver mer utvecklad teknik och
ställer därför större fordringar på ymparens utbildning, men detta ympämne
är att anse som ofarligt och dess beskaffenhet kan noggrann!
kontrolleras. Nästan överallt i andra länder användes därför också numera
sådan lymfa och även här i landet har bruket av densamma
blivit allt allmännare.

Ett stort antal läkare har även uttalat sig för ett uteslutande användande
av animal lymfa, en del med angivande av motiv.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. fif>

En viss svårighet att erhålla verksam animal lymfa har betonats
av rätt många läkare, vilka framhållit de olägenheter, som härigenom
uppstått. Dessa svårigheter torde dock i flertalet fall bero på felaktig
förvaring av lymfan samt bristfällig teknik, och kunna därför båda dessa
anledningar till ympningens misslyckande beräknas falla bort, då ympningen
lägges i mer kompetenta händer, än förut varit förhållandet.

Det är emellertid nödvändigt, att största omsorg ägnas så väl åt lymfans
beredning som åt dess handhavande.

I de avgivna yttrandena har det vida övervägande antalet lä kåre Avgivna yttoch
ympare uttalat sig för användande av animalt ympämne, medan ett randenlitet
fåtal förordat humaniserat ympämne eller ansett "det likgiltigt, vilketdera
slaget av ympämne användes.

Några av de hörda myndigheterna hava uttalat sig för ett bestämt Medicinska
förbud mot användande av annat än animalt ympämne. Bland dessa fakI"‘|tnedten 1
märkes särskilt medicinska fakulteten i Lund, som funnit önskvärt, att
användandet av humaniserad lymfa helt förbjödes, och att sålunda all
vaccinering uteslutande måtte företagas med animal vaccin.

Från alla håll erkännes, erinrar fakulteten, att användandet av humaniserad
lymfa innebär en, om ock minimal, risk för den därmed ympade. Att förslaget dock
medgiver dess användande beror hufvudsakligen på den framhållna möjligheten att,
om vid smittkoppepidemi animal lymfa ej finnes att tillgå i tillräcklig mängd, vid
sådana tillfällen önskvärd vaccination ej skulle kunna genomföras, om ej humaniserad
lymfa finge användas. För att minska den förefintliga risken har emellertid
användandet av humaniserad lymfa helt förbehållits läkarna. För det första torde
det, fortsätter fakulteten härefter, vara mer än tvivelaktigt, om, för den händelse
vaccination och framförallt revaccinationen kommer att bedrivas i den utsträckning
förslaget avser, så omfattande revaccinationer behöva företagas, att ej ympanstalten
skulle kunna lämna tillräcklig lymfa. Skulle mot förmodan detta dock inträffa, torde
det ej möta svårigheter att från andra länders ympanstalter erhålla det tillskott i
lymfa, som i så fall möjligtvis kunde erfordras. Att just i epidemitider tillgripa
humaniserad lymia. är dessutom ej utan sina betänkligheter. I utredningen uppgives,
att ett noggrant iakttagande av nödiga försiktighetsmått »under allmänhetens massrusning
i och för ympning» vid i gång varande epidemier »blir synnerligen svårt»,
samt att »ympningen då helt säkert kommer att utföras under ogynsamma förhållanden
och ''tekniken’ med stor sannolikhet då också kommer att brista i ett eller annat hänseende».
Vad som sålunda anförts angående svårigheten att iakttaga nödiga försiktighetsmått
vid ympning under epidemitider gäller i ännu högre grad med avseende
på den alldeles särskilda omsorg, som användandet av humaniserad lymfa
fordrar för att ej faran av dess användande skall stiga. Under sådana tider, som
här åsyftas, kunna hos ympade, från vilka lymfa skall tagas, relativt lätt sjukdomar
överföras. Den sjukdom, som därvid erbjuder den största risken, är kanske syfilis,
och tänker man sig en epidemi i en stor stad med dess i betydlig grad syfilitiskt
infekterade befolkning samt de latenta, men dock smittfarliga perioderna av denna
Bihang till riksdagens protokoll IDlö. I sand. <17 haft. (Nr 78.) il

66

Kimgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

Departements chefen.

sjukdom, synes det uppenbart, att faran för överföring av sagda sjukdom under
nämnda förhållanden ingalunda är obetydlig.

Då sålunda bibehållande av rätten till användande av humaniserad lymfa
knappast kan anses behövlig, då risken är oomtvistlig, om än i regel minimal, då
risken ökas i epidemitider, just då, när man tänkt sig humaniserad lymfa företrädesvis
anvijpd, och då slutligen vaccinationens motståndare från den humaniserade
lymfans användning hämta sina enda ovederläggliga argument för vaccinationens
faror och mot själva vaccinationen, anser fakulteten, att uteslutande animal vaccin
bör komma till användning vid vaccinationen.

I ett par andra yttranden framhålles, att det föreslagna förbudet
att vägra läkare att vid koppepidemi taga ympämne av ympad person,
en vägran, som enligt medicinalstyrelsens förslag till kungörelse angående
skyddskoppympning^ i riket belagts med böter, vore synnerligen olämpligt.

På sätt framgår av medicinalstyrelsens förut berörda utredning angående
de faror och olägenheter, som stundom uppstå efter utförda ympuingar,
kan, låt vara i sällsynta undantagsfall, ympning med humaniserad
lymfa medföra överföring av svåra sjukdomar eller sjukdomsanlag.
Med animal lymfa är sådant så gott som uteslutet. Den rationellaste
lösningen av förevarande spörsmål är således utan tvivel att förbjuda
användandet av annat än animalt ympämne. Jag åberopar härvid särskilt
vad medicinska fakulteten i Lund, på sätt nyss omförmälts, härom yttrat.

Medicinalstyrelsen har emellertid på ytterligare gjord förfrågan,
om ej ett sådant förbud kunde redan nu meddelas, framhållit, att den
visserligen antoge, att användandet av humaniserad lymfa knappast komme
att äga rum, om styrelsens förslag upphöjdes till lag, men att en säkerhetsventil
härvid erfordrades för att man ej skulle bliva strandsatt i de
sällsynta undantagsfall, då av en eller annan anledning animalt ympämne
i tillräcklig mängd icke funnes tillverkat eller kunde från utlandet anskaffas.

I följd av detta uttalande har jag måst avstå från att nu föreslå
ett absolut förbud mot användande av humaniserad lymfa. Jag anser
emellertid, att medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del bör skärpas
dels genom en uttrycklig föreskrift om, att humaniserat ympämne ej får
användas i annat fall, än då animal vaccin verkligen saknas, dels ock
genom att lägga möjligheten att kunna använda humaniserad lymfa i styrelsens
egen hand, således hos den myndighet, som har överinseendet
över tillverkningen av animalt ympämne här i landet och som således
bäst känner, huruvida sådan brist råder på animal lymfa, att ett användande
av humaniserad lymfa är nödvändigt. Givetvis undersökes då
också, om animal lymfa kan erhållas från utlandet. Vid ett medgivande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ?''S.

a.tt; ympa med humaniserat ympämne böra uppenbarligen nödiga försiktighetsmått
föreskrivas, så att en omsorgsfull undersökning kommer
till stånd angående den persons hälsotillstånd, från vilken sådant ympämne
tages. J

Det är att önska och förvänta, att den möjlighet till undantagsfall,
som sålunda inrymts från regeln om animalt vmpämnes användande,
icke skall behöva i praktiken anlitas.

Då det är av vikt, att största omsorg ägnas åt den animala lymfans
handhavande, lärer medicinalstyrelsen ej underlåta att meddela de anvisa
ningai och råd, som kunna påkallas för att lymfan alltid må hållas i
iullgott skick.

I anslutning till vad sålunda anförts har 9 § i det av mig nu fram- DeP:s förslag
lagda forslaget avfattats. 9 §. °

I sammanhang härmed har rätten att taga ympämne av ympad
person uteslutits. Skulle mot förmodan humaniserad lymfa i något
undantagsfall behöva användas,. lära större svårigheter ej mota för sådan
lymfas anskaffande på den frivilliga överenskommelsens väg.

I det förslag till kungörelse angående skyddskoppympningen i riket, Kostnadsfritt
som medicinalstyrelsen jämväl framlagt i sitt nu förevarande betänkande iiUhandhål|.
!ar uPPtag!ts en bestämmelse därom (§ 2), att animalt ympämne, avsett ''
tor offentlig ympning, skall utlämnas kostnadsfritt från medicinalstyrel- ämnesens.
vaccinationskontor till hälsovårds- och kommunalnämnder, förste
provmsialläkare och i tjänst anställda ympare, varemot animalt ymp- 8tyreUen''

ämne, avsett för enskild ympning, skall försäljas genom medicinalstyrelsens
försorg.

... 1 sammanhang härmed anför styrelsen, att i följd av det nu om förmälda

förslaget anslaget till statsmedicinska anstalten, som hittills
levererat ympämne, behöver höjas med förslagsvis 10,000 kronor årligen.

I de avgivna yttrandena har det kostnadsfria utlämnandet från Avgivna
statsanslag av animalt ympämne för offentlig skyddskoppympning an- 5''ttra»dentmgen
direkt förordats eller lämnats utan anmärkning-.

O

1 ör min del finner jag önskvärt, att animal lymfa i den utsträckning,
som medicinalstyrelsen ifrågasatt, kostnadsfritt tillhandahålles. Därjämte
|1°rc|.e truppförband av olika slag böra tillerkännas sådan förmån. Jag har
darfor för avsjkt, att, såsom jag anmält i statverkspropositionen, i annat
sammanhang föreslå sådan ökning av anslaget till statsmedicinska anstalten,
att det antydda kostnadsfria utlämnandet av animal vaccin kan
genomföras.

D e p a r t oine
n tflchefen.

Dep:s förslag.
0 § 3 mom.

Special*

motivering''.

Ympning spliktens

begränsning.

Dep:s

förslag

5 §•

1 mom.

08 Kun c/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Då emellertid frågan härom beror av de medel, som riksdagen kan
anvisa till statsmedicinska anstalten, har i det lagförslag, varom här är
fråga, allenast införts ett stadgande om, att det ankommer på Kungl.
Maj:t att, på framställning av medicinalstyrelsen, besluta om animalt
vmpämnes tillhandahållande och försäljning.

Sedan jag sålunda genomgått de huvudspörsmål, vilka varit att
beakta vid den revision av bestämmelserna om skyddskoppympning,
som nu ifrågasättes, skall jag beröra de andra förslag till ändringar eller
tillägg till medicinalstyrelsens författnings förslag, vilka jag funnit påkallade,
och i sammanhang därmed göra några erinringar vid olika paragrafer
i det av mig framlagda författningsförslaget.

Såsom en särskild 5 § under avdelningen i lagförslaget »om vmpningsplikt»
hava införts stadganden, som begränsa ympningsplikten
dels så, att dylik plikt i vissa fall överhuvud icke föreligger, dels ock
så, att denna plikt är framskjuten eller tillfälligt suspenderad.

I förstnämnda hänseende har (5 § 1 mom.) stadgats, att för den,
som eu gång haft smittkoppor eller som tre gånger undergått vederbörlig
skyddskoppympning, ympningsplikt ej föreligger.

Den allmänna befrielsen från skyddskoppympning för den, som en
gång haft smittkoppor — på sätt medicinalstyrelsen framhållit anses
därmed immunitet för sjukdomen vara en gång för alla förvärvad —
har icke ansetts böra bindas vid intyg av viss beskaffenhet, som det
ofta torde bliva svårt för vederbörande att anskaffa, utan synes detta
förhållande böra få styrkas efter omständigheterna genom läkarintyg,
bevis av pastorsämbete o. s. v.

Förslaget om att den, som tre gånger undergått skyddskoppympning,
är befriad från ympningsplikt, har synts påkallat med hänsyn till
att ympningsplikt flera gånger under olika förhållanden kan inträda
för en och samma person. Eu tre gånger förrättad ympning bör medföra
skälig immunitet. Stadgandet hindrar givetvis icke, att en person
frivilligt genomgår sådan ympning än flera gånger.

Den allmänna regeln, att den, som under de närmast föregående
fem kalenderåren här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning,
icke är ympningspliktig, har jämväl funnit uttryck i nu förevarande
moment. Medicinalstyrelsen har för ett visst fall av revaccineringsplikt
föreslagit detta undantag. Starka skäl tala emellertid för att giva det
en vidsträcktare omfattning.

Kungl. Majsts Nåd. Proposition Nr 78. (!'';)

•n . rec^an antytts, hava de nu nämnda omständigheterna

vilka befria från revaccineringsplikt i de fall, då en egentlig sådan plikt
ar /öreslagen, betydelse också för de i G § omnämnda fall, då revaccinenngsphliten
blott består däri, att om revaccination ej ägt rum, så
förvägras en person inträde eller anställning i viss inrättning eller anstalt.

-1 öreligger i ett sådant fall någon av de ifrågavarande omständigheterna
sa anses nämligen tillräcklig trygghet finnas, och vederbörande sökande
skall da mottagas. Som redan nämnts, är den tid, inom vilken vaccination
skall ha skett för att befria från revaccination, i förevarande fall
bestämd till ett år.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna tillfälliga befrielsen, i följd av 2 mc
sjukdom, från skyddskoppympning har med viss jämkning upptagits såsom
2 mom. 1 5 §. r 0

Med avseende härå må omförmälas, att flera av de hörda myndigheterna
påyrkat, att det läkarintyg, som skall presteras för att befrielse
från ympnmgsplikt på grund av sjukdom skall föreligga, bör vara utfärdat
av tjänsteläkare. ^ Den farhågan uttalas nämligen, att i annat fall
läkare, som äro motståndare till hela vaccinationen, skulle anlitas för
meddelande av befrielseintyg. Med hänsyn till de många enskilda praktiserande
läkarne, särskilt i de stora städerna, har jag emellertid icke
ansett en avvikelse från medicinalstyrelsens förslag påkallad.

Den här ifrågasatta grunden för befrielse från vaccinationsplikt är
naturligtvis utan giltighet i de i 6 § avsedda fall.

Medicinalstyrelsen har i sitt lagförslag infört en bestämmelse, som
a l agger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att ombesör ja, att ympmngsplikt
^ för varje till deras omvårdnad hörande barn och minderårig
under 18 år varder i föreskriven ordning fullgjord. Denna bestämmelse
överensstämmer tämligen nära méd motsvarande stadgande i nu gällande
reglemente. Jag anser mig också böra upptaga förslaget. En viss
utvidgning av stadgandets omfattning synes mig emellertid nödig. Den
av medicinalstyrelsen satta åldersgräns, vid vilken föräldrarnas och med
dessa likställda vårdares ansvar för ympningspliktens fullgörande skulle
upphöra, leder nämligen därtill, att personer, som äro över 18 år, alltid
sjalva Hiva ansvariga för ympningsplikts fullgörande. År den ympnragspliktige
i ett sådant fall sinnesslö eller eljest oförmögen att taga
.mild om sin egen person, är det emellertid orimligt att lägga detta ansvar
pa honom själv. Det är därför nödigt att även i fråga om ympningsphktiga
över 18 år, om vilken annan är pliktig att hava vård, lägga
ansvaret på den vårdnadspliktige. Då vårdnadsplikten icke alltid ligger
h°® föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän utan jämväl kan ligga t. ex

Om skyddskoppympnings
verkställande

och anordnande.

Vårdares
ansvar.

Dep:s förelag
10 §.

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7S.

hos ledningen av en anstalt, där den ympningspliktige är intagen, synes
en utvidgning av stadgandet även i denna riktning oundgänglig.

Befattning Enligt medicinalstyrelsens förslag till lag om skyddskoppympning,

och förnyad x § 3 mom., samt till ''kungörelse om skyddskoppympuingen i riket, § 1,
Medicinal, skall skyddskoppympning, som icke slagit an, upprepas sist
styrelsen, inom ett år från den förra ympningen, varefter, om ympningen ej
heller då slår an, den ympade är befriad från vidare ympning; och skall
för utrönande av ympningens framgång den ympade undergå besiktning,
med undantag dock för den, som ympats vid hotande eller inträffad
epidemi.

Avgivna I ett par avgivna yttranden har påyrkats, att, om ympningen vid

yttranden. förgta tillfället ej slagit an, den skall förnyas två gånger, innan frihet inträder,
och har härvid erinrats, att i propositionerna till 1897 och 1898
års riksdagar ett stadgande av sistnämnda innebörd fanns upptaget.

Departements- Medicinalstyrelsens förevarande förslag i 1 § 3 mom. av lagen och
chefen. § y mom. 1 och 3 i kungörelsen hava sammanslagits i 11 § i det av
förslag*'' 11 § mig uppgjorda lagförslaget. Jag har därvid icke funnit anledning att
i och 2 mom. avvika från förslaget om att den, på vilken ympningen ej slagit an,
allenast en gång är underkastad upprepad ympning. Den tredje ympning,
som från några håll ifrågasatts, lärer vara utan större betydelse
och skulle förorsaka åtskilliga besvär och kostnader.

Dep:ts förslag I § 1 mom. 2 av medicinalstyrelsens kungörelseförslag har upptill
§ 3 mom. g-tg en föreskrift om, att det åligger ympare att vid besiktning för varje
ympad person utfärda intyg, enligt fastställt formulär, om den utförda
ympningen och dess resultat.

Ett så vidsträckt intygsgivande synes obehövligt och alltför betungande
för ymparen. I sådant hänseende synes till en början mindre påkallat,
att särskilt intyg för varje ympad alltid avgives vid ympning enligt 2 §
(barnyrapning). Anmälan om sådan ympning har föreslagits skola genom
journalutdrag ske hos vederbörande pastorsämbete, som därom har att
göra anteckning i kyrkoböckerna (jfr dep:s förslag 14 §). Luder vissa
förhållanden kan det emellertid inträffa, att behov av intyg gör sig
gällande. För person, som flyttar ur sin församling, och som vaccinerats
så sent, att uppgift härom icke hunnit införas i församlingsboken
och därigenom ej heller inflyter i flyttningsbetyget, är det uppenbarligen
av vikt att inför pastor i den församling, dit han flyttat, undergången
vaccination kan styrkas för att uppgift därom må införas i församlingsboken
i denna församling. Närmast med tanke på dessa fall har i förevarande
moment intagits det förbehåll, att ymparen på särskild begäran
är skyldig att utfärda intyg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

71

siff enlSr^S M 8ärSviI? TlS ^ pnin^ av vä™pliktiga - vare

och alltför betlei!rihgt 4i *redJe.st7cket ~ torde vara obehövligt
ocn alltför betungande for vederbörande ympare. Den anordnino- före

iMkrivnTÄ„T’ rP"ng sW 1 ynpades

err rpLn8''j„Ä

i1 ■ frä"“ ;™.stam.,,Blända, som icke hava inskrivmngssrår’ande
bok «éd8en d '' ^^"SBbok eller annan däremot

anteeknmgars .^bÄ Ä

kostnadtfceh a“r°Van omK™«da intyg synas böra lämnas

.^5«^ympningen g6n ®" “*** *“** 1 rättningen för

lcomnleLir medicinalstyrelsens förslag till lag om skyddskoppympning

Ät »“ritetMr®1! förslT*f ki!" »

beitämm£. om, ?u bSÄ? ToSgl

c? r

f ran laWns bostad an två kilometer, utgå efter den klass i träl
ande resereglemente, som är bestämd för provfnsialläW men an^at"
fall med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren åt bo

ntknvedoTerSa,fmi?g'' Annan ymPare än tjänsteläkare skulle ärna att
av vederbörande kommun uppbära dels årligt arvode dels ock tv

mötemsgomaför ^ ^nia^ °’ch diktnings DWo7r

fÖrtag T?1'' medicinalstyrelsen i motiveringen följande rd

so 1 S > °Ch dG enS,dlda kommunernas intresseg påbjuder en
ra, som var och on måste v,„,m..i™„.i-„ a

Ympningamöten
och
kostnaderna
för
rmpningen.
Medicinalstyrelsen.

underkasta sig, torde det få anses såsom
: drabba både stat och kommun, och

att

åtgärd, som var och eu UUUCiJi

skäligt, att kostnaderna härför drabl
den enskilde, om In

Snher™t/1e ^ .** «™0fa, östaten skull bära

sto.ulema för ilo tjänsteresor, som vissa läkaro-yrnpare efter fastställd

plikt i enlighet med givna bestäm mel -

72 1''tungt. Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

reseplan behöva göra för verkställande av ympning och efterbesiktning
å offentligt ympningsmöte; på kommunerna skulle komma dels ersättning,
enligt av Konungen fastställd taxa, för å offentligt möte verkställda
vmpningar jämte besiktning och intyg däröver, dels skäligt arvode åt
Vissa ympare. Den, som ej vill underkasta sig ympning pa offentligt
möte, bör rimligtvis själv betala ymparens besök enligt enskild överenskommelse.
.

Kostnaderna för de tjänsteresor för ympnmgens fullgörande, som
skulle drabba staten, kunna, förmäler medicinalstyrelsen, icke direkt ano-ivas.
Utredning härom kan svårligen utföras, emedan aet ar omöjligt
att på förhand beräkna, i vilken utsträckning läkare med rätt till ersättning
av statsmedel komma att användas i och för ympmngen. tt
ungefärligt begrepp om kostnaderna kan emellertid i ås genom jämförelse
med det med dessa ympningsresor i avseende på resornas omfåno-
mest likställda uppdrag, för vilket ersättning av statsmedel redan
ut o-är, nämligen tillsynen av sinnessjuka och idioter i kommunerna.
Kostnaderna för denna tillsyn uppgick i medeltal för 10-årspenoden

y902_1911 till 33,750 kronor årligen. De resor, denna tillsyn kravel-,

torde emellertid kunna antagas vara mer omfattande än vad som kan bliva
förhållandet med resorna för skyddskoppympningens fullgörande, vadan
kostnaden för dessa bör kunna beräknas åtminstone icke överskrida
de förra. Att läkare framdeles komma att anlitas för ympning i allt
större utsträckning, är väl antagligt; i den mån så sker, komma givetvis
även kostnaderna att ökas, varför en ökning av nu erforderligt statsanslag
längre fram torde bliva behövlig.

1 de avgivna yttrandena har flerstädes framhållits betydelsen eller
nödvändigheten av, att ympningen bliver kostnadsfri i så stor utsträcknino-
som möjligt. I sammanhang härmed har påyrkats, att uttryckliga
bestämmelser härom borde intagas i lagen. Ett flertal detaljanmärkningar
hava också kommit till synes.

Departements- Vad beträffar stad och andra samhällen med egen tjänsteläkare
ekefZ synas andra stadganden icke behöva meddelas för skyddskoppympDep:s
förslag n''inffens föranstaltande än ett allmänt åläggande att, eftersom lämpligast
12 §1 mom. öv anordna skyddskoppympning för allmänheten. Vidare synes det
bär böra bliva vederbörande samhälles sak att själft bestrida kostnaden
för sådana förrättningar, och staten torde sakna anledning att därvid
träda emellan.

Dems forsla- Annorlunda förhåller det sig med avseende å den egentliga lands12
§ 2 mom” wden Här synes nödvändigt att. jämte påbjudande av ympnmgsmoteu
18 § 2 mou’- i “ så stor utsträckning som möjligt, staten jämväl ikläder sig resekostnads-
och traktamentsersättning vid sådana möten för vissa läkar -

Avgivna

yttranden.

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

ympare. Då jag ansett nödigt, att i regel allenast läkare erhåller ympningsrätt,
bliva visserligen kostnaderna ej så små; men skall det verkligen
lyckas att upprätthålla ett vaccinationstvång och vinna garantier
iör en sakkunnig och ofarlig ympning, lärer denna konsekvens vara
oundviklig.

.De närmare bestämmelserna om den ersättning, som staten bör lämna
åt tjänsteläkare för inställelse vid ympnings- och besiktningsmöten å
landet, synas, böra överlåtas åt Kungl. Maj:t att meddela. Frågan om
denna ersättning beror ytterst av de anslag för ändamålet, som riksdagen
kan anvisa, och lämpar sig ej för bestämmelser i en lag. Jag ansluter
mig emellertid härutinnan till de grunder, efter vilka in ed ic i n al s tyrelse n
ansett den nu nämnda ersättningen böra utgå. Till det anslag, som för
detta ändamål bör äskas av riksdagen för år 1916, torde jag i annat
sammanhang få återkomma.

Plan för ympningsmöten synes böra uppgöras i samråd med vederbörande
ympare och fastställas, när ymparen är civil tjänsteläkare, av
förste provinsialläkaren. Detta i syfte, att kontroll måtte vinnas över,
att mötena anordnas på lämpligt sätt och så, att statsverket icke betungas
med onödiga utgifter. Givetvis bör dessutom planen så uppgöras,
att förrättningarna sa litet som möjligt inkräkta på läkarens verksamhet
och tillgänglighet i övrigt för allmänheten.

Det har vidare ansetts nödigt fastslå, att hälsovårdsmyndigheten
skall för ympningsmöten upplåta lämplig lokal, där så erfordras belyst
och uppvärmd. (12 § 2 mom. sista stycket.)

I 13 § hava sammanförts erforderliga stadganden dels i fråga om Dep:s förslag
ympads helnande från att gälda kostnaden för undergången ympning, ***
dels ock huru ersättning skall utgå till ymparen.

1 förstnämnda hänseende finner jag, lika med medicinalstyrelsen, i mom.
att, då staten i allmänt intresse påbjuder eu tvångsåtgärd sådan som
skyddskoppympning, densamma också bör i vidsträcktaste grad vara
kostnadsfri för den, mot vilken tvånget riktas. I följd härav och då en
sådan regel synes böra vinna uttryck i själva lagen, har i 13 § 1 mom.
införts en allmän föreskrift, att ympning, som verkställes å ympningsoch
besiktningsmöte eller eljest på anordnande av hälsovårdsmyndighet,
skall vara kostnadsfri för den ympade.

I sakens natur torde ligga, att ympning av värnpliktiga och mobiliserade
samt ympning, som eljest påbjudits av militärmyndighet, ävensom
ympning av tvångsarbetsfångar, bör, oberoende av huru den förrättas,
vara kostnadsfri för den ympade. Att detsamma tydligen bör vara förhållandet
med utländska arbetare, vilka åläggas ympningsplikt, har tidiBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 67 höft. (Nr 78.) 10

74

2 mom.

3 mom.

4 mom.

Kontrollen
över sky ddskoppympningen.

Medicinal*
styrelsen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

gare berörts. Om dessa förhållanden har dock ett uttryckligt stadgande
ansetts böra inflyta i nyssnämnda moment.

Vill den ympningspliktige eller hans föräldrar eller den, som eljest
är för hans ympning ansvarig, ej anlita de av hälsovårdsmyndighet anordnade
ympningsförrättningarna, utan enskilt vända sig till vederbörande
ympare, bör kostnaden för sådan ympning uppenbarligen gäldas
av den, som härför anlitat ymparen.

Vidkommande ersättningen till ymparen hava bestämmelser om den
förut berörda gottgörelsen av statsmedel åt tjänsteläkare för inställelse å
vissa ympnmgsförrättniij gar ävensom om kommuns skyldighet att härvid
lämna ersättning för varje ympad upptagits såsom 2 mom. i 13 §. Med
avseende å beloppet av sistnämnda ersättning anser jag, att den av medicinalstyrelsen
föreslagna ersättningen av 50 öre för varje ympad är
för närvarande skälig — anmärkas må dock, att i flera av de avgivna
yttrandena denna ersättning ansetts böra förhöjas till en krona.

För annan av hälsovårdsmyndighet anordnad ympning än den nyss
berörda bliver det vederbörande kommuns sak att ensam bestrida kostnaden.
Ymparens ersättning bör således här bero av avtal mellan
denne och kommunen (13 § 3 mom). Att, såsom medicinalstyrelsen
föreslagit, upptaga några stadganden om de former, under vilka sådan
ersättning bör utgå, har icke synts påkallat.

Slutligen har såsom ett 4 mom. i nu förevarande § införts det förut
berörda stadgandet, att arbetsgivare, hos vilken utländsk arbetare anställts,
är pliktig ersätta vederbörande den särskilda kostnad, som för
ympning av sådan arbetare uppstått.

Med avseende å den svårlösta frågan om den kontroll, som givetvis
kräves över skyddskoppympning^^ anordnande och verkställande,
innehållas bestämmelser dels i 3 § av medicinalstyrelsens lagförslag,
dels ock i §§ 3 och 4 av medicinalstyrelsens förslag till kungörelse
angående skyddskoppympningen i riket.

Med avseende å innebörden av förstnämnda författningsförslag anför
medicinalstyrelsen i sin motivering följande:

Lika viktigt, som att staten underlättar ympningens fullgörande och
svarar för, att densamma utföres å ett för individens hälsa oskadligt sätt,
lika nödvändigt är det, att inseende utövas däröver, att det med åtgärden
avsedda syftemålet verkligen vmnes. För detta ändamål måste en
betryggande kontroll utövas, och denna förlägges lättast till intagningen
i skolorna, vilken till tiden plägar sammanfalla med eller komma kort
efter den tid, som nu föreslagits såsom gräns för tillåtelsen att vara oym -

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 75

pad. Såsom allmän regel bör därför uppställas det villkor för inträde i
undervisningsanstalt, att intyg lämnas om fullgjord ympning, och synes
inskränkning häruti böra göras, endast där svårighet med skolpliktens
fullgörande kan uppstå genom detta villkor, såsom vid intagning i folkskola,
skola för dövstumma eller blinda samt anstalt för sinnesslöa. I
fråga om barn, som intagas i sådan undervisningsanstalt, bör visserligen
i nämnt avseende fordras, men, om sådant av en eller annan anledning
icke kan företes, må inträde visserligen ej förvägras, men i stället
bör föreskrivas, att ympning inom kortare, bestämd tid skall ske. Kontrollen
över dess fullgörande bör, såsom i § 4 av kungörelsen angående
skyddskoppympning föreslås, utövas genom samverkan mellan hälsovårdsoch
skolmyndigheterna samt ymparen.

Det omförmälda förslaget i kungörelsen (§§ 3 och 4) synes innebära,
att varje ympare skall föra journal över alla av honom utförda ympningar med
angivande av ympningens resultat, att utdrag av journalen skola före den 10
december årligen till pastorsämbetet insändas, avseende ett år, räknat från
och med den 1 december föregående år, att pastorsämbetet med ledning
av dessa utdrag skall i kyrkoboken göra vederbörliga anteckningar om fullgjord
ympningsplikt, att pastor därefter senast den 31 december skall insända
utdragen till vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet, att
denna myndighet därefter inom januari månads utgång det följande året
skall överlämna utdragen, i stad och annat samhälle med egen tjänsteläkare,
till denne, och, å övriga orter, till vederbörande provinsial- eller
extra provinsialläkare, samt att nyssnämnda läkare häruppå skola uppgöra
summarisk förteckning av utdragen och bifoga densamma årsberättelserna
till medicinalstyrelsen.

Bemärkas bör, att enligt nu gällande föreskrifter bl. a. journalerna
skola av pastor, vilken bekommit dem från vederbörande kommunala
hälsovårdsmyndighet, översändas till Konungens befallningshavande, som
åter har att tillställa dem vederbörande provinsialläkare, samt att gällande
läkarinstruktion bygger sina föreskrifter om läkares åligganden
med avseende å skyddskoppympningen på dessa nu gällande bestämmelser,
vadan denna instruktion behöver undergå de förändringar, som
kunna påkallas av att ändrade bestämmelser i detta hänseende komma
till stånd.

Vidare upptager medicinalstyrelsens förslag i 4 § av kungörelsen
stadganden om tillvägagångssättet för ympnings verkställande å icke
skyddskoppympade barn, som intagas i folkskolor och en del andra
undervisningsanstalter, där intagningsplikt föreligger.

Dessa stadganden innehålla föreskrifter om, att pastorsämbete, vid
uppgörande av föreskrivna förteckningar å skolpliktiga barn, skall därå an -

76

Avgivna

yttranden.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

teckna, om ympningsplikten fullgjorts eller ej, att namnen å intagna barn,
som ej fullgjort sin ympningsplikt, skola av föreståndaren eller, där sådan
icke finnes, av den lärare, som av vederbörande skolråd eller styrelse
därtill utses, uppföras å eu särskild lista, vilken senast 14 dagar efter
barnens mottagande i skolan överlämnas till hälsovårds- eller kommunalnämnden
i den kommun, där skolan eller anstalten är belägen, att
det härefter åligger nämnden att, med överlämnande av listan till vederbörande
ympare, befordra de försumliga till ympning senast inom en
månad, att ymparen därvid har att dels föra journal över de ympade
och dels å ovannämnda lista införa anteckning om utförd ympning och
dess resultat, samt att listan häreiter skall återställas till skolan eller
anstalten för att där förvaras.

I motiven till de nu berörda kontrollbestämmelserna anlör medicinalstyrelsen,
att de sålunda föreslagna stadgandena innebära en betydlig
förenkling mot nu för rapporters avgivande och vidare bearbetning.
Prästerskapet skulle befrias från de tidsödande utdragen ur kyrkoböckerna
över ympningspliktiga samt direkt från ymparen få mottaga
förteckning över dem, som fullgjort sin ympningsplikt, varom anteckning
skulle göras på förut påbjudet sätt i kyrkobok och sedan vid utfärdande
av prästbevis.

Flera läkare hava, meddelar medicinalstyrelsen, påpekat, att för närvarande
rapporterna över utförda ympningar så sent inkomma till pastorsämbetena,
att många ympade dessförinnan hunnit avflytta från församlingen,
och att därför ingen anteckning om vaccination kunnat göras i utflyttningsbetygen.
Följden bliver, att mången ympad på sin nya hemort
med orätt antecknas såsom ej ympad. Det anses därför önskligt, om
ymparnas listor kunna inlämnas till pastorsämbetena i god tid före höstflyttningarna.

Medicinalstyrelsen anmärker emellertid häremot, att ympningarna utföras
på många orter under september månad, och att flyttningarna åtminstone i
städerna ske den l:a oktober, vadan det är omöjligt att få in listorna i
önskad tid annat än möjligen på enstaka ställen å landsbygden. Med
den omläggning av vaccinationen, som föreslagits, varigenom kontrollen
över fullgjord ympning bliver förlagd till skolan och till året efter det, då
ympningen senast skall ske, torde, anser medicinalstyrelsen, den påpekade
bristen icke vara av någon större betydenhet.

Förslagen i nu förenämnda delar hava i de avgivna yttrandena varit
föremål för en stor mängd erinringar.

Det lärer icke erfordras att lämna en fullständigare redogörelse

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 77

för dessa detaljspörsmål, som givetvis kunna tänkas anordnade på
olika satt; anmarknmgarna äro också till stor del av formell art.

Några av de viktigare erinringarna i sak skola dock här beröras,
borste stadslakaren 1 Stockholm har sålunda hemställt om en ingående
omläggning av kontrollföreskrifterna. Hans förslag går huvudsakligen
ut pa följande. Utdrag av ympnmgsjournalen borde ej behöva insändas
till pastorsämbetet, utan, såsom i Stockholm praktiserats, siälva
journalen, vilken borde få föras i form av koncept till ympningsin ygien;.

.n7ldare 1^''a&asättes5 huruvida det längre behöves att delgiva de
verkställda ympningarna med vederbörande pastorsämbete i och för
anteckning 1 kyrkoböckerna, I Stockholm finge pastor ingen kännedom
om ympmngarna, och den enskilde skulle enligt förslaget bekomma
särskilt intyg av ymparen om fullgjord ympningsplikt. Om
emellertid pastorsämbetenas medverkan vid kontrollen å vmpningens
tillgörande fortfarande skulle fordras, funnes dock betänkligheter
mot att aven enskilda ympare skulle hava skyldighet att insända
små journaler eller journalutdrag till pastor. ‘De komme allmänt
att underlåta detta, och 1 de större städerna kände de ofta ej heller
forsamlmgsgränserna; Det vore därför lämpligare, om enskilda ympare
alades att insända sina uppgifter direkt till vederbörande tjänsteläkare,
som sedan skid e hava att översända dem till pastor, om dennes medveikan
skulle bibehållas. Omvägen med journalutdragens insändande av
pastor . till halsovardsnamnd och, såsom meningen syntes vara, ehuru
den ej tydligt uttryckts, av nämnden till vederbörande tjänsteläkare,
saknade praktisk betydelse och invecklade allenast anordningen Journalutdragen
kunde av pastor sändas direkt till tjänsteläkaren eller, om
pastors medverkan ej föreskrevs, direkt till denne läkare av ymparen
Skulle halsovardsnämnderna anses böra följa ympning^ i detalj, vilket
icke syntes behövligt och knappast komme att ske, kunde föreskrivas,
att tjanstelakaren skulle gorå anmälan hos hälsovårdsnämnden om journalernas
mottagande och innehåll.

I flera yttranden har vidare anmärkts på den korta och olämpliga
tid, som pastorsämbetena skulle få till sitt förfogande för införande
(''.ter journalutdragen av vederbörliga anteckningar i kyrkoböckerna. Särskilt
vore de föreslagna bestämmelserna olägliga med hänsyn till utflyttningarna
pa hosten, 1 det att härmed många utflyttningsbetyg komme
att sakna anteckningar om fullgjord ympningsplikt.

För min del finner jag medicinalstyrelsens förevarande förslag kunna Departement
vissa avseenden forenklas, utan att den nödiga kontrollen därmed bo- chefcnno
ver försvagas.

78

Kund. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Dep:s förslag Jag är ense med medicinalstyrelsen om, att ympare bör föra ympM
«■ nino-sjournal över alla verkställda ympnmgar (jtr dock vad som yttrats
under 16 8). Formulär till sådan journal bör fastställas av medicinalstyrelsen,
som därvid bliver i tillfälle att lämna anvisningar om antecknandet
av ympningens framgång o. s. v.

I huvudsaklig anslutning till medicinalstyrelsens förslag har vidare
i 14 8 2 inom. av det nu framlagda förslaget upptagits eu skyldighet för
ympare att över ympningar enligt 2 § insända journalutdrag till vederbörande
pastorsämbete, som i församlingsboken har att anteckna den fullborda
ympningsplikten. Däremot har det ansetts vara en omgång, att
journalutdragen efter deras begagnande av pastorsämbetena skola sandas
till hälsovårdsmyndigheten, för att sedan av denna överlämnas till
vederbörande tjänsteläkare, varför i stället föreslagits, att pastorsämbete
skall direkt till denne läkare översända journalutdragen. Det synes icke
behövligt, att hälsovårdsmyndigheten följer ympnmgarna i detalj, och sa
komme i allt fall knappast att ske, även om medicinalstyrelsens förslag i

denna del upptoges. „ „ „ . , ^ • c

På sätt jag förut vid behandlingen av 11 § i det av mig framlagda
förslaget anfört, skulle vidkommande annan ympning an barkympning
i regel särskilt intyg av ymparen meddelas den ympade.
Anteckning om dylika ympningar i kyrkoböckerna, vilket skulle medföra
ett betydligt besvär för vederbörande pastorsämbeten, bor således
icke vara behövligt. Med nyssnämnda intyg kan den som undergått
ympning, styrka, att och när sådan ympning verkställts. Har intyg
förkommit, lärer, utan särskilt stadgande, vederbörande kunnat av ymparen
erhålla ett dublettintyg eller ett journalutdrag. Givetvis ar den
ympade också oförhindrad att uppvisa intyget hos vederbörande pastorsämbete,
som därvid ej lärer underlåta att gorå anteckning i forsamlingsboken
om den verkställda ympningen, efter vilken anteckning en uppgift
om ympningen, där så begäres, kan inflyta å prästbetyg, som fram Dep:s

förslag Med avseende å barnvmpningen torde däremot pastorsämbetes direkta
i5 § i mom. medverkan icke kunna undvaras. Bland annat for kontrollens skull har
denna ympnings fullgörande förlagts till skolålderns inträde. Da 3 i
medicinalstyrelsens förslag, som vunnit allmän tillslutning i de avgivna
yttrandena och mot vilket icke heller jag har någon erinran i sak, just
avser denna kontroll, har styrelsens berörda förslag ansetts hora ingå

under förevarande avdelning (15 § 1 inom.).

DeP:s förslag Enligt gällande skolstadga skall pastorsämbete årligen upprätta for35
§ 2 mom. teckning över de barn inom skoldistriktet, vilka under aret inträda

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ?

/6.

79

den för skolgång bestämda åldern, d. v. s. under året fylla sju år.

Därest i denna förteckning efter församlingsboken antecknas, om barnet
undergått skyddskoppympning, varom stadgande införts i 15 8 2 mom.
galler det således att träffa bestämmelser om, huru de icke skyddskopp ympade

skolpliktiga barnen skola befordras till undergående* av sådan
ympning. °

. A diet ar. målsman, som i allmänhet bör befordra varje under hans om- DeP:S förslag
vårdnad stående person till skyddskoppympning (10 § i dep:s förslag), bör 15J 3 och
denne anmanas att fullgöra sm berörda skyldighet, vilken anmaning
synes kunna aggas på vederbörande skolråd, till vilket först berörda förtecknmg
a skolpliktiga barn mom församlingen ingår. Att målsmannen
hanud anlitas, ar pakallat jämväl därav, att denne bör lämnas tillfälle
att efter omständigheterna påyrka befrielse eller uppskov med ympnmgen
av skal, som upptagits i 5 § i lagförslaget. Underlåter målsmannen
emellertid att vidtaga på honom ankommande åtgärd för befordrande
av under hans omvårdnad stående barn till ympning, måste
det bliva hälsovårdsmyndighetens sak att ingripa. För detta ändamål behover
denna myndighet hava tillgång till uppgifter å sådana barn. Dessa
uppgifter kunna av skolrådet meddelas efter pastors förteckning å skol Pi

,Harvld bör emellertid skiljas på barn, som vistas inom
skoldistriktet, och barn som uppehålla sig å annan ort (t. ex. intagna i
dovstumsko a eller blmdskola eller i uppfostringsanstalt, med avseende varå
intagmngsphkt föreligger), om vilka förhållanden nyssberörda förteckning
b°r “behålla upplysning eller skolrådet enligt skolstadgan är pliktigt
att skaffa upplysning. Det skulle härefter ankomma på hälsovårdsmyndigheten
i orten att, vidkommande de inom distriktet vistande barnen
w - A,vervaka, att dessa befordras till undergående av ympning, varemot’
beträffande barn, som vistas å andra orter, anmälan om den underlåtna
ympningen bor goras hos vederbörande hälsovårdsmyndigheter å de olika
platser dar barnen uppehålla sig, vilka myndigheter hava att tillse, att
skyddskoppympning behörigen äger rum.

+-ii -^oalsovardsmy Qdigh etern a få, därest ympning icke godvilligt kommer
till stånd, sedan vanda sig med förelägganden enligt 20 8 till vederbörande
malsmän för att bringa dessa att fullgöra sin skyldighet.

After nu antydda grunder hava 3 och 4 mom. av 15 8 i departementets
förslag avfattats. s 1

■ av b![ste stadslakaren i Stockholm gjorda erinringarna hänföra d.P:. f8„i.P

N , ar.ma.st 11 1 forhallandena i denna stad. Att i lagen införa några 16 ssärskilda
föreskrifter i detta hänseende för Stockholm har dock synts
mindre lämpligt, utan har i stället upptagits eu allmän rätt för medicinal -

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

styrelsen att medgiva de ändringar och undantag från kontrollbestämmelserna
i lagen, som kunna befinnas påkallade och icke försvåra kontrollen
över skyddskoppympningen i övrigt (16 § i departementets förslag;.

Denna rätt har begränsats till stad.

Med nu angivna bestämmelser kan också medicinalstyrelsens förslag
i § 10 av kungörelsen — mot vilket förslag betänkligheter kunna resas
— helt utgå.

Om tillsynen
tvär skyddskoppympningen.

Dep:a förelag
17—19 §§.

Såsom 17—19 §§ i det av mig framlagda förslaget hava upptagits
en del allmänna bestämmelser rörande tillsynen över skyddskoppympningen.
De motsvaras närmast av § 9 i medicinalstyrelsens kungörelse Det

har emellertid icke ansetts nödigt och lämpligt att upptaga
detaljerade åligganden för vederbörande myndigheter. Sådana aro av
beskaffenhet att kunna behöva ändras utan den omgång, som deras
upptagande i en lag medför, och de torde därför böra göras till mstruk tionsbestämmelser.

,

Då vederbörande militära förvaltningsmyndigheter hora betros med
tillsynen över skyddskoppympningen i vad angår värnpliktiga och vid
krigsmakten fast anställda, har ett uttryckligt stadgande härom upptagits.
Denna tillsyn bör dock utövas i samråd med medicinalstyrelsen, pa det
att nödig enhetlighet med avseende å skyddskoppympningen i sm helhet
må kunna vinnas.

Föreskrifter i Med avseende å de grannlaga spörsmålen angående de föreskrifter,
afseende å som krävas för lagens efterlevande, synes det vara önskvärt att iakttaga
''Tevande ''1" en viss försiktighet, för att ej ökad motvilja mot lagstiftningen på detta
område skall uppkomma. Lagstiftningen om skyddskoppympningen ai
tillkommen i individens såväl som i samhällets intresse, men dennas
gagn och nödvändighet stå icke alltid klara eller ostndiga for den
stora allmänheten.

Nu gällande
ansvarsbestämmelser.

De nu sällande ansvarsbestämmelserna, i vad de ej avse ympares försumligieter
en fråo-a, som icke kan bliva föremål för större meningsskiljaktighet, hänföra sig
luvudsakligen till följande förhållanden (§ 23 i 1853 års reglemente).

Underlåter utan laga förfall någon av föräldrar, målsmän, husbönder eller andra,
dika hava ovaccinerade barn under sin vård, att inom föreskriven tid låta barnet vaccineras
eller vägrar att å tid och ställe, som av vederbörande blivit bestämdt och kundorda,
inställa barn eller tjänstehjon, som ej bevisligen vant med framgång vaccinerat
eller haft smittkoppor, eller ock, vid vaccinatörens besök i huset, undanhåller den
vaccinationsskvldige eller på ett eller annat sätt lägger hinder i vagen för vaccinationens
verkställande, har vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet eller polis
myndighet att förelägga den sålunda försumlige eller tredskande viss tid, inom vilken

81

Kungl. Ma.y.ts Nåd. Proposition Nr 78.

vid vite av 1 Rdr till 3 Rdr 16 skillingar banko, den uraktlåtna vaccinationen bör
vara verkställd. Försummas även detta, uttagas de förfallna böterna och nv tid, med
fördubblat vite, förelägges. Följer även nu icke rättelse, anmäles förhållandet hos
Konungens befallningshavande, som i anledning därav vidtager den åtgärd, vartill
omständigheter och gällande författningar föranleda.

Om sådan uraktlåtenhet eller tredska visas, då smittkoppor i orten yppats, bestammas
böterna alltid första gången till högsta beloppet eller 3 Rdr 16 skillingar
banko. Skulle genom försummelse att låta med skyddskoppor ympa ovaccinerad
person denne angripas av smittkoppor och smittan därigenom utbredas, förfares efter
förordningen den 11 december 1816*) om vad i händelse av yppad koppsmitta bör
iakttagas.

Till enahanda böter som för uraktlåten vaccination är också den förfallen, som,
efter verkställd ympning, försummar att enligt kallelse den vaccinerade till besiktning
inställa, varjämte denne senare i sådant fall såsom icke vaccinerad anses och alltså
bör underkastas förnyad ympning.

ion- ^et förslaS til1 förordning angående skyddskoppympningen, som framlades för
189/ års riksdag, upptog i huvudsak följande ansvarsbestämmelser.

Målsman, som utan giltigt skäl underlåter att efter anmaning fullgöra vad honom
åligger med avseende å befordran av under hans tillsyn stående barn till vaccination
eller ^vaccination eller besiktning, skulle vara förfallen till bötesstraff fr. o. m. 2 t. o. m.
20 kronor. Med enahanda ansvar skulle också den straffas, som, sedan han fyllt
18 år, utan giltig orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse vad
honom åligger med avseende å undergående av vaccination eller revaccination. Visade
sålunda sakfälld person fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllande
av ifrågavarande skyldighet, ägde vederbörande hälsovårds- eller''kommunalmyndighet
förelägga honom viss tid, inom vilken, vid vite, berörda skyldighet skulle
vara fullgjord. Försuttes vitet, ägde nämnda myndighet att genom nytt vite göra sig
hörsammad. Hjälpte ej heller detta, skulle nämnden anmäla förhållandet hos Konung
gens befallningshavande. Av kommunalnämnd förelagda viten finge tillhopa ei överstiga
20 kronor. J

Dessutom föreslogs ^ dels bötesansvar av 2 kronor för den, som på anfordran ej
styrkte, att han undergått vaccination eller revaccination eller, om så ej skett, att
giltigt skäl därtill förefunnes, dels ock sådant ansvar om 2 till 50 kronor för föreståndare
för skola eller anstalt m. fl., som ej avfordrade i skola eller anstalt intaget barn
intyg om undergången vaccinering eller ej befordrade sådant ovaccinerat barn till
ympning.

Såsom förut omförmälts, blevo dessa straffbestämmelser föremål för erinringar
inom riksdagen och voro i sin mån anledning till förslagets avvisande.

1 följd av dessa anmärkningar blevo också bötesbeloppen avsevärt minskade i
det förslag, som förelädes 1898 års riksdag, men som ej heller kunde genomföras.

T medicinalstyrelsens nn föreliggande förslag äro ansvarsbestämmelserna
för överträdelse av lagen upptagna i kungörelseförslaget och innehålla
huvudsakligen följande:

Målsman samt envar person över 18 år, som utan giltigt skäl uraktlåter
att fullgöra vad honom enligt §§ 1 (barnympning), 4 (revaccination
vid särskild anställning) och 5 (vaccination av utländsk säsongarbetare

*) Upphävd genom hälsovårdsstadgan för riket den 25 sept. 1874.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 67 käft. (AV 78.) \ \

Förslagen av
1897 och 1898.

Medicinal styrelsen.

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

och straffarbetsfånge) i förslaget till lag om skyddskoppympning och
förslaget till kungörelse åligger, skulle straffas med böter Irån och med
två till och med tjugu kronor. Visade sålunda sakfälld person^ fortfarande
försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllandet av ifrågavarande
skyldighet, skulle vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd
äga förelägga "honom viss tid, inom vilken, vid vite, berörda skyldighet
skulle vara fullgjord. Försuttes vitet, ägde nämnden att genom nytt vite
göra sig hörsammad eller anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande.
Av kommunalnämnd förelagda viten finge tillhopa ej överstiga
tjugu kronor. „

Om föreståndare för skola eller anstalt, som i § 3 vangaende anmälan
av ympningspliktiga skolbarn) av lagförslaget och § 4 i kungörelseförslaget
avses, underlåter sina skyldigheter med avseendeå skyddskoppympningen,
skulle sådan person, där underlåtenheten icke enligt allmän
lag är belagd med högre ansvar, kunna åläggas böter av från och med
två till och med femtio kronor.

Avgivna I de avgivna yttrandena har huvudsakligen framhållits, att straff yttranden.

bestämmelserna borde innehållas i själva lagen, och att det borde uttryckligt
utsägas, huruvida Konungens befallningshavande ägde eller
icke ägde att meddela handräckning till fullgörande av ympnmgsplikt.

Tillika har i ett par yttranden påyrkats, dels att bötesbestämmelserna,
på det att lagen måtte bliva effektiv, måtte avsevärt skärpas, dels att
kommunalnämnds rätt att förelägga viten borde utgå eller överflyttas
till Konungens befallningshavande, enär sådan nämnd emellanåt visat
sig sakna förutsättningar att kunna ordna vitesförelägganden på ett tillfredsställande
sätt, dels ock att ett vitesåläggande borde kunna äga rum,
utan att den tredskande förut ådömts böter för förseelser mot gällande
vaccinationsförfattningar.

För egen del lår jag i detta ämne anföra följande.

Uppenbart torde vara, att, om förslaget uppdelats i eu lag och en
administrativ författning, ansvarsbestämmelserna för lagens överträdande
bort upptagas i lagen. Med de huvudsakliga stadgandenas sammanförande
till en lag måste självfallet denna lag innehålla erforderliga
ansvarsbestämmelser.

Att bland korrektiven mot lagens åsidosättande upptaga ratt tor
Konungens befallningshavande att meddela handräckning till verkställande
av ympning, har jag ansett icke böra ifrågakomma. Medlet är
visserligen verksamt, men föga tilltalande; och jag befarar, att dess till -

Departements chefen.

83

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

gripande i ett fall som detta snarast skulle leda till ökad motvilja mot
hela lagstiftningen i detta ämne.

flen åtgärd, som synes främst böra ifrågakomma för att göra lagens Dep:s förslag
toreskrilt om barkympning (2 §) effektiv, synes mig vara vitesföreläggan- 20 *■
den, först av vederbörande hälsovårdsmyndighet och sedan, om den försumlige
ändock tredskas, av Konungens befallningshavande, efter anmälan
från hälsovårdsmyndigheten. Dessa förelägganden skola naturligtvis
riktas mot den, som i varje särskilt fall är ansvarig för verkställandet
av den i 2 § föreskrivna allmänna barnympningen, d. v. s. i
regel mot föräldrar eller förmyndare. Undantagsvis kan det vara någon
annan, vilken vården om barnet åligger, och föreläggandet skall då
riktas mot denne. Bestämmelserna härom äro intagna i 20 §.

Med stadganden av nu angiven innebörd har jag icke ansett lämpligt
upptaga medicinalstyrelsens förslag om bötesansvar för målsman, som
underlåter fullgöra sin skyldighet med avseende å befordrande till skyddskoppympning
av den, som står under hans omvårdnad.

För att gorå övriga föreskrifter om vaccinationsplikt verksamma har Dep:» förslag
jag åter ansett bötesstraff lämpligt. Dessa föreskrifter hava ju alla före- 21 ^
stavats av en särskild smittfara, och den mildare utvägen med vitesförelägganden
har därför ansetts ej böra användas. Detta bötesstraff är
naturligtvis icke tillämpligt å de fall, som avses i 3 § a), b), c) och e)
eller i 4 § tredje stycket, lika litet som å de i 6 upptagna.

Med bötesstraff torde vidare böra beläggas åtgärder, som eludera
stadgandena om undergången skyddskoppympning för intagning i skola
eller viss anställning.

Straffskalan bär ansetts böra sättas till från och med 5 till och med
50 kronor, vilket innebär eu förhöjning gent emot medicinalstyrelsens
förslag, som, i vad avser motsvarande förseelser, har en bötesskala av
från och med 2 till och med 20 kronor.

Upptagna bestämmelser angående bötesstraff för dels den, som verk- Dep » förslag
ställer skyddskoppympning utan att vara därtill enligt lagen berättigad, 22 §•
dels ock för ympare, som i sådan egenskap visar vårdslöshet, oförstånd
eller oskicklighet, torde ej tarva särskild motivering. Straffskalan har
här föreslagits till Irån och med 10 till och med 200 kronor i förstnämnda
fallet och från och med 5 till och med 100 kronor i senare
fallet. Den första straffskalan är upptagen enligt medicinalstvrelsens
förslag, i den senare är bötesminimum sänkt från 10 till 5 kronor. Härvid
är dock att uppmärksamma, att medicinalstyrelsens förslag upptager
en särskild straffskala för vissa förseelser av ympare av från och med
2 till och med 50 kronor.

84

Dep:a förslag
23, 24 och

25 §§.

Besvär m. in.

Dep:« förslag

26 §.

Dep:s förslag
27 §.

Lagens ikraftträdande

jämte övergångsbestämmelser.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Bestämmelserna om forum, åtal och bötesförvandling torde ej påkalla
någon utläggning.

Då tillfälle till besvär över av Konungens befallningshavande eller
hälsovårds- eller kommunalnämnd meddelade beslut enligt förevarande
lag bör finnas, hava stadganden härom införts i 26 § av det bär framlagda
förslaget.

Slutligen bär införts (27 §) en förklaring av det flerstädes i lagen
för enkelhetens skull använda uttrycket »hälsovårdsmyndighet».

Med hänsyn till de förhållanden, som kunna tänkas inträda under
eller efter det pågående kriget och varom jag tidigare uttalat mig, synes
det vara önskvärt, att Kungl. Maj:t beredes tillfälle att förordna om
ikraftträdande redan under år 1915 av de under sådana förhållanden
viktigaste bestämmelserna i lagen, nämligen 3 och 4 §§ eller någon av
dem, jämte därmed sammanhängande stadganden.

I andra delar än de nyss berörda torde lagen böra träda i kraft

den 1 januari 1916. .... . . ,

Om de föreslagna övergångsbestämmelserna i övrigt torde jag ej behöva
yttra mig annorledes än att med avseende å stadgandet, att nu anställda
ympare med vederbörande tjänsteläkares medgivande kunna
antagas ^ till särskilda ympare, hänvisa till vad härom förut anförts i
annat sammanhang.

Efter att hava uppläst det inom civildepartementet upprättade förslaget
till lag om skyddskoppympning, hemställde föredragande departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen
att antaga det ifrågavarande lagförslaget.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i denna hemställan.

Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda
hemställt; och skulle proposition till riksdagen avlåtas
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.