Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
1
t
Nr 69.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående utsyning å viss skog inom Västerlottens
och Norrlottens läns lappmarker med flera områden;
given Stockholms slott den 12 februari 1915.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till förordning angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Johan Beck-Friis.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.)
1
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
2
Förslag
till
Förordning angående utsyning ä viss skog inom Yästerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.
Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:
1 §•
A följande fastigheter, nämligen:
1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur
inom avvittrade delar av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
samt inom Särna socken med Idre kapellag av Kopparbergs
län, allmännings- och husbehovsskogar dock undantagna;
2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen
den 29 juni 1S66 angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län;
3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i
skrivelsen till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående dispositionen
av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare
sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen
den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter
om åsättande av grundskatt m. ro.; samt
4) inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman
och krononybyggen under åborätt,
skola vederbörande rättsägare med avseende å dispositionsrätten
över skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna förordning
stadgas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
3
2 §•
Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens oundgängliga
husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogstjänsteman.
Vad nu är stadgat gälle jämväl lövträd ovan odlingsgränsen.
3 §•
Utsyning verkställes enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas
av vederbörande jägmästare på fastighetsägarens eller åbons begäran
eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats
av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren
godkännas av domänstyrelsen.
Av jägmästare upprättad plan skall, så snart ske kan, tillställas
sökanden.
Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje fastighet, där ej
domänstyrelsen, efter framställning av den, som äger eller med åborätt
innehar närbelägna fastigheter, förordnat, att skogen därå tills vidare
skall utgöra en skogshushållningsenhet under gemensam avverkningsplan.
5 §. -
Avverkningsplan skall avse viss tid och grundas på undersökning
av skogen. Planen skall så upprättas, att skogsägarens ekonomiska
intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens
krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad
skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.
Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd
eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,
skall i avverkningsplanen behandlas för sig.
Närmare föreskrifter för skogstjänstemännen rörande avverkningsplanen
och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
6 §•
Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande jägmästare;
och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyningen
och stämpla det utsynade virket.
_ Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum, skall genom förrättningsmannens
försorg meddelas sökanden genom brev, som skall
med posten avsändas senast fjorton dagar före förrättningen.
7 §•
Utsyning verkställes för en tid av tre år; dock må på domänstyrelsens
prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,
att utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år.
Fråga om utsyning för längre tid framåt prövas av Konungen.
8 §•
Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd tills vidare överhållas
såsom fröträd, skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen.
Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt
märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd av vederbörande
jägmästare.
9 §•
Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han, mot bevis
utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud protokoll över förrättningen
Detta skall innehålla uppgift på det utsynade virkesbeloppets storlek
de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som må
hava blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna såsom villkor eller
angivna såsom behövliga, den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av
dylikt slag skola vara vidtagna, ävensom beloppet av den ersättning,
som skall utgå för förrättningen. Har föreskrift lämnats om fröträds
överhållande, skola jämväl dessas antal och växtplats angivas i protokollet.
Protokollet skall förses med besvärshänvisning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
5
10 §.
Vill fastighetsägare eller åbo för skogsmarks uppodling till åker
eller äng fälla skog, göre anmälan därom hos vederbörande jägmästare;
och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i sammanhang
med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning å
den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet
och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens befallningshavande
insända instrumentet över undersökningen med uppgift å
den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det
yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda, önskar sökanden
vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad
antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande
jägmästare eller kronobetjent, varefter denne med ärendet vidare
förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen verkställas
av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två andra trovärdiga
män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning i ärendet
till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med eget yttrande
befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes prövning.
Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas,
meddele Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande
av viss tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande
äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse
om Konungens befallningshavandes beslut i ärendet meddelas jägmästaren
för sökandens förständigande. Vid nästa ordinarie utsyning eller tidigare,
om sökanden det begär och vill stå kostnaden, skall skogen å det med
ansökningen avsedda området genom jägmästarens försorg stämplas.
Vad sålunda stämplats skall avräknas vid utsyning i övrigt å fastigheten.
11 §•
Den, som till annat ändamål än husbehov avverkar virke, vare
pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande
av kontroll över avverkningen meddelas av jägmästaren.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
12 §.
För utsyning och stämpling samt jämlikt 10 § verkställd undersökning
skall sökanden till statsverket gälda gottgörelse enligt grunder,
som bestämmas av Konungen.
Vid nu nämnda förrättningar ävensom vid upprättande av avverkningsplan
skall sökanden utgöra nödig hantlangning.
13 §.
Ändring i avverkningsplan, upprättad av jägmästare, må sökas
genom besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å
sextionde dagen från den dag, planen blev fastighetsägaren eller åbon
tillställd.
Den med jägmästares beslut i annat ärende missnöjde må däröver
föra klagan genom besvär hos vederbörande överjägmästare före
klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av
beslutet.
Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos
domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från den dag,
klaganden erhöll del av samma beslut.
Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen
föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del
av samma beslut.
14 §.
Sker avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade föreskrifter,
vare straffet böter från och med tjugufem till och med fem hundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen
eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas
i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som
låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp,
motsvarande virkets värde.
Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid avverkning
i strid mot denna förordnings föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i sam
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
fälligheten, hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket
samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning
efter ty här förut är sagt.
Förbrytelse mot 11 § straffes med böter från och med tio till och
med ett hundra kronor.
15 §.
Rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, men rätt
att utföra åtal äge endast kronobetjänte och tjänstemän vid skogsstaten.
Har någon av betjänte vid skogsstaten gjort beslag, skall lian, så snart
ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom bos någon
av de åtalsberättigade.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.
16 §.
Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fäll virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som
äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst
åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan
sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
17 §•
Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom genom försäljningav
förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 14 § utdömd
ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att eu fjärde
-
8
Kiingl. Majds Nåd. Proposition Nr 69.
del tillfaller åklagaren och tre fjärdedelar kronan; dock att, där någon
av betjänte vid skogsstaten verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen
undfå hälften.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman
nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om
sådana medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen
sägs.
18 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill
någon på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt
allmänna strafflagen.
19 §.
Utan hinder av bestämmelserna i denna förordning skola lapparna
bibehållas vid dem medgivna rättigheter till skog.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1916; dock att för
fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före förordningens
trädande i kraft, årliga avverkningsbeloppet ej må sättas högre än på
grund av hittills tillämpade regler skolat ske, där ej mellan fastighetsägaren
eller åbon, å ena, och avverkningsrättsinnehavaren, å andra sidan,
annorlunda överenskommits. Ej heller verkar denna förordning rubbning
i bestämmelser om utsyning, vilka av skogsstatens tjänstemän
meddelats enligt förut gällande föreskrifter.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
9
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
februari 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde.
I 8 § av stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läus lappmarker föreskrives, att hemman och
nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehov
utan ock till avsalu; dock att ägare av frälse- och skattehemman
samt lägenheter ej må över den vid avvittring tilldelade skogen äga
vidsträcktare dispositionsrätt än enligt 1 § av förordningen den 29 juni
1866 är ägare av däri omförmälda hemman förunnad. Denna föreskrift
angående dispositionsrätten över skogen, vilken fortfarande gäller, äger
tillämplighet å alla frälse- och skattehemman samt lägenheter inom de
delar av lappmarkerna, som undergått avvittring, allenast med undantag
av några få, i administrativ väg till Västerbottens län från Västernorrlands
och Jämtlands län överflyttade fastigheter samt ett redan år
1805 avvittrat hemman i Åsele socken.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.)
Inledning.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Nämnda förordning av den 29 juni 1866 innehåller bestämmelser
angående dispositionsrätten över skogen å sådana skattehemman i Norrland
och Kopparbergs län, som uppkommit av nybyggen, vilka efter den 29 juni
1866 från kronan upplåtits, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka
föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda.
Bestämmelsernas innebörd är i huvudsak följande: Å skatte
hemman,
som uppkommer av sådant nybygge, varom nu nämnts, äger
skatteman ej annan rätt över hemmanets skog, än att han därifrån må
dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och
dels efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman
fritt taga eller försälja vad därutöver kan med bevarande för framtiden
av skogens bestånd årligen avverkas. Vill ägare av nu ifrågavarande
skattehemman för skogsmarks uppodling till åker eller äng å hemmanet
fälla skog utöver husbehovet och den år sav verk ning, som enligt vad
ovan sagts må äga rum, skall han därom göra anmälan hos vederbörande
skogstjänsteman, vilken det åligger att verkställa besiktning å den
uppgivna odlingsmarken samt insända besiktningsinstrumentet jämte
eget yttrande i ärendet till Konungens befallningshavande. Finnes skäl
att för ändamålet medgiva avverkning, skall sistnämnda myndighet för
odlingens fullbordande utsätta viss tid vid lämpligt vite, varefter skogstjänstemannen,
därest avverkning medgivits, i behörig ordning utsynar
och utstämpla!- virket å odlingstrakten, vilket därefter får av hemmansägaren
fritt fällas och användas. Ägare av skattehemman av nu ifrågavarande
slag, vilken överträder den honom enligt förordningen tillkommande
rätt över hemmanets skog, straffas såsom för skogsåverkan enligt 24
kapitlet strafflagen. Skogsstatens tjänstemän och betjänte ävensom
kronobetjänte äga lika behörighet att åtala sådan överträdelse och taga
det oloviigen avverkade virket i beslag. Av den behållning, som uppkommer
genom sådant virkes försäljning, njuter beslagaren 20 procent;
återstoden tillfaller skogsplanteringskassan.
Utsyning å de fastigheter, för vilka utsyningstvång, på sätt ovan sägs,
gäller, sker i överensstämmelse med föreskrifterna i fråga om utsyning å
kronohemman. Sådatia föreskrifter innehållas nu i förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894. I
denna förordnings 56 och 58 §§ stadgas huvudsakligen följande: Vederbörande
jägmästare skall efter hos honom gjord anmälan hålla syn å stället
och verkställa utsyning. Därvid må skogen ej hårdare anlitas än med
dess bestånd i framtiden är förenligt, och bör utsyningen helst så inskränkas,
att skogen fortfarande må lämna enahanda årlig tillgång på
träd, som äro till timmer eller bräder användbara; dock att fullmogen
11
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
skog ej så länge må sparas, att den av ålder eller eljest tager skada.
Domänstyrelsen har att meddela skogstjänstemännen nödiga föreskrifter
rörande vad i övrigt bör iakttagas vid dylika förrättningar.
Enligt kungörelsen den 11 december 1903 angående avgäld för
utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen, vilken tillkommit
utan riksdagens medverkan, samt skrivelsen till domänstyrelsen den 22
december 1905 utgår utsyningsavgift i fråga om större virke efter
dettas dimensioner och i fråga om mindre virke efter kubikmassan sålunda:
för varje timmerträd, som 1.5 meter från marken håller, barken
inberäknad, minst 30 centimeter i genomskärning, med 5 öre; för varje
timmerträd, som ej uppnår sist nämnda mått men håller minst 20 centimeter
i genomskärning, med 2.5 öre; samt för annat utsynat virke med
2.5 öre för en kubikmeter fast mått; dock att, där utsyning avser avtorkad,
död skog eller virke å skog, belägen ovanför den i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker bestämda odlings- och fjällgränsen,
synekostnad skall utgå med allenast hälften av dessa belopp.
Utsyningsavgiften betalas till statsverket. I fråga om ersättning till
förrättningsman för ovan omförmäld besiktning å uppgiven odlingsmark
skils i brevet till skogsstyrelsen den 20 april 1883.
Angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker meddelades ytterligare föreskrifter genom kungörelsen den
5 juni 1909. Enligt denna skall av det skogsanslag, som tillkommer
hemman och nybyggen, viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt
husbehov men återstoden för varje avvittringslag avsättas till allmänning
att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet
med de grunder, som av Konungen bestämmas. Husbehovsskogen skall
utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge (särskild
husbehovsskog); dock att, där i viss trakt hinder möter att utlägga
all den till husbehov avsedda skogsmarken i närheten av inägorna, viss
andel av denna skogsmark skall utläggas gemensamt för två eller flera
brukningsdelar (samfälld husbehovsskog). — Samma den 5 juni utfärdades
lag angående husbehovsskogar inom vissa områden, vilken lag har avseende
å den skog, som vid avvittring inom de områden av Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka Konungens
befallningshavande då ännu icke meddelat avvittringsutslag, komme att
tilldelas hemman, nybyggen eller lägenheter; och innehåller lagen bestämmelser
om hushållningen å nyssnämnda särskilda och samfällda husbehovsskogar.
Något avvittringsutslag på grundval av 1909 års kungörelse har
ännu icke meddelats. Redan före kungörelsens tillkomst har emellertid,
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
i överensstämmelse med jordägarnas uttalade önskan, inom sex socknar
i Norrbottens läns lappmark liksom även inom den till kustlandet hörande
Pajala socken med Tärendö och Muonionalusta kapellförsamlingar viss
andel av skogsanslaget avsatts till allmänningar, som äro samfälld egendom,
i vilken varje jordägare har del i förhållande till sin skatt. Allmänningarna,
rörande vilkas förvaltning särskilda brev utfärdats av
Kungl. Maj:t, stå uti allt vad skogshushållningen vidkommer under
skogsstätens vård och förvaltning. För utsyning å allmänningarna
erlägges avgäld till statsverket enligt ovan omförmälda bestämmelser.
Avvittringen i de två nordligaste länen har numera slutförts utom
i den ovan odlingsgränsen belägna delen av Västerbottens län samt i
Karesuando (Enontekis) socken av Norrbottens län ävensom beträffande
överloppsmarker nedom odlingsgränsen i Arjeplogs socken av sistnämnda
län. Å dessa oawittrade områden gälla — såväl för kronohemmans-
och nybyggesåbor som för skatte- och frälsehemmansägare
— 53 och följande §§ i 1894 års allmänna skogsordning. Dessa lagrum
gälla även för kronohemmans- och nybyggesåbor beträffande de områden
i lappmarkerna, som blivit åt dem genom avvittring bestämda och avrösade.
I detta sammanhang är slutligen att anmärka, att enligt skrivelsen
till Konungens befallningshavande i Kopparbergs län den 27
juni 1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Sårna socken
med Idre kapellag jordägarna därstädes icke äga vidsträcktare dispositionsrätt
över den skiftade skogen än enligt 1 § av 1866 års förordning
är ägare av däri omförmälda hemman förunnad, samt att nämnda förordning
även gäller för en del mindre, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker,
om vilka föreskrifter givas i brevet till kammarkollegiet
den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899.
Skyddsskogar finnas icke i lappmarkerna eller i Sårna socken
med Idre kapellag.
Vid olika tillfällen hava försök gjorts att få det i lappmarkerna gällande
utsyningstvånget upphävt.
Sålunda anhöll Norrbottens läns landsting i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 8 oktober 1881, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta
proposition därom, att 1866 års förordning och 8 § i 1873 års avvittringsstadga
måtte, såvitt de rörde Norrbottens län, varda upphävda samt att
den för länets kustland gällande s. k. dimensionslagen av den 29 september
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
1874 måtte förklaras skola tillämpas jämväl i länets lappmark i den
mån avvittringen därstädes fortginge och skattemarken genom fastställda
gränser bleve bestämd. Som skäl för sin framställning anförde landstinget,
att ehuru 1866 års förordning utövat ett välgörande inflytande
på skogsväsendets ordnande i de nordligaste länen, hade likväl åtskilliga
i förordningen förekommande bestämmelser inverkat menligt på odlingens
utveckling i de inre delarna av landet eller lappmarkssocknarna samt
ålagt innehavarna av de i förordningen omförmälda hemman vida tyngre
skattebördor, än som vilade på andra hemman.
I avgivet utlåtande tillstyrkte Konungens befallningshavande i
Norrbottens län den av landstinget gjorda framställningen.
Dåvarande skogsinspektören i Norrbottens distrikt, vilken jämväl
hördes i ärendet, ansåg däremot, att den inskränkning i rätten till
skogens begagnande, som stadgades i 1866 års förordning, verkat välgörande
på hushållningen med skogarna å de därav berörda hemmanen
samt att de kostnader och olägenheter, landstinget ansett vara en följd
av förordningens tillämpning, icke syntes honom nog betydande att påkalla
hela förordningens upphävande, om än tillräckligt stora att möjligen
böra föranleda vissa jämkningar i densamma. I sådant avseende
föreslog skogsinspektören, att odling å skogsmark skulle kunna medgivas
utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande, men efter
syn, som samtidigt med årsutsyningen skulle hållas av skogstjänsteman,
biträdd av två trovärdiga män, med villkor att i syneinstrumentet
stadgades viss tid, inom vilken, vid fastställt vite, odlingen
skulle vara fullbordad. Skogsinspektören erinrade vidare, att den
åt skogstjänstemannen utgående ersättningen icke vore så betungande
som landstinget ansett och att vid de vanliga årsutsyningarna, då
endast ett mindre antal träd för varje hemmans skog utsynades, någon
oskälig inkomst för förrättaingsmannen ej uppstode. Då åter i följd av
eld eller annan skada eller för odlings skull en mängd mindre stammar
skulle å en liemmansskog utstämplas, kunde väl förrättningsarvodet
härför bliva tryckande och lämna för stor ersättning för förrättningsmannens
arbete. Skogsinspektören ansåg fördenskull, att i detta senare
fall ersättningen för förrättningen skulle lämpligen kunna nedsättas.
Landstingets framställning om upphävande av 8 § i 1873 års avvittringsstadga
och tillämpning i dess ställe inom lappmarken av den för Norrbottens
läns kustland gällande dimensionslagen avstyrktes av skogsinspektören.
I likhet mod skogsinspektören avstyrkte skogsstyrelsen i utlåtande
den 27 mars 1882 landstingets framställning, under uttalande, att bifall
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
till densamma skulle Lava till omedelbar följd skatteskogarnas snara uthuggning
intill de små virkesdimensioner, som bestämdes i dimensionslagen.
Styrelsen avstyrkte även förslaget att med prövning av ansökning
om skogsmarks uppodling till åker eller äng å nu ifrågavarande hemman
skulle förhållas på sätt skogsinspektören ifrågasatt. Däremot föreslog
styrelsen en nedsättning i det vederbörande förrättniDgsman då tillkommande
arvode.
Landstingets hemställan föranledde icke någon annan slutlig åtgärd,
än att Kungl. Maj:t i skrivelse den 26 maj 1882 förordnade, att utsyningsavgiften
skulle på visst i skrivelsen närmare angivet sätt nedsättas.
Efter motion vid 1888 års landsting i Västerbottens län gjorde
landstinget hemställan hos Kungl. Maj:t om utstämplingstvångets upphävande
i länets avvittrade lappmarker och om dimensionslagens tilllämpning
därstädes; Kungl. Maj:t lät emellertid med frågan bero.
Vid 1889 och 1894 års riksdagar väcktes motioner i samma syfte.
I den tidigare motionen anfördes: Skogsmarkernas i lappmarken ofantliga
areal gjorde det omöjligt för den fåtaliga jägeribetjäningen att
skaffa sig noggrann kännedom om den till vart hemman hörande skog,
helst som jägeribetjäningen i främsta rummet måste ägna sin uppmärksamhet
åt de vidsträckta kronoparkeruas vård och skötsel. Utstämplingen
verkställdes därför ofta så att säga på måfå i de skogar, vilka ägarna icke
låtit vederbörande revir förvaltare mot särskild — ofta dryg — ersättning
uppskatta. Följden härav bleve den, att ung, i full växtkraft varande
skog utstämplades, under det att mogen och övermogen skog lämnades
kvar att ruttna bort och förhindra återväxten. På dessa grunder och
med anledning av framställningar, som gjorts till motionären såväl från
hela kommuner som från ett stort antal hemmansägare inom lappmarkerna,
hemställdes om införande av dimensionsprincipen därstädes. —
Motionen vann icke riksdagens bifall.
I den senare motionen yttrades i huvudsak följande: Erfarenheten
hade visat, hurusom utstämplingstvånget innebure en fara för hemmanens
övergång till trävarubolagen; sågverksägarna hade sålunda i
1866 års förordning en mäktig bundsförvant till sitt utvidgningsbegär.
Motionären ville särskilt åberopa en av docenten Bovallius författad
tidningsartikel under rubriken »Lappmarkslagen och dess verkningar»,
vari framhölles, att lagen icke fyllt någon av de uppgifter, för vilka
den tillkommit. Beträdande först lagens uppgift att skydda lappmarksskogarna
i deras egenskap av stormkappa för det nedre landet, erinrades, att
det visserligen funnes delar av lappmarksskogarna, som kunde och borde
tjänstgöra som skydd för nedanför liggande såväl skogar som odlade
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
bygder, men att dessa skogar till allra största delen läge ovanför den s. k.
kulturgränsen, vilken avskure de lappländska fjälltrakterna från den öster
om dem liggande, i allt väsentligt med kustlandet likställda delen av
lappmarkerna. De ovanför kulturgränsen belägna skogarna vore till
största delen statens egendom och kunde därför utan vidare skötas så, att
de kunde lämna det erforderliga skyddet mot stormarna. Beträffande en
annan uppgift för lappmarkslagen, eller att förskaffa skogarna en rationell
vård, anmärktes, att det förmynderskap, som staten genom lappmarkslagen
åtagit sig, långt ifrån att hava visat sig välgörande tvärt om
verkat skadligt för en rationell skogsvård. Oaktat lagen tillämpats i
över 20 år, trodde författaren, att en opartisk granskare icke skulle
kunna uppgiva många ställen, där något som helst tecken till rationell
skogsvård kunde iakttagas. Författaren påpekade vidare, att det även
med avseende på den mogna skogen vore av stor vikt att kunna avverka
mera skog under den tid, då konjunkturerna vore goda, och mindre
kvantitet under tryckta tider; detta vore med de hushållningsplaner,
som nu uppgjordes, omöjligt, då enligt dessa ett lika stort antal av de
mogna träden fördelades på varje år av den 40—60-åriga blädningstiden;
en förändring till det bättre vore ej tänkbar med bibehållande av utsyningstvånget.
Vidkommande slutligen ett tredje motiv för lappmarkslagen,
eller att reglera böndernas ekonomi och åt dem bevara deras
hemman, erinrades, att sågverksbolagen köpt hemman i större utsträckning
inom lappmarkerna än inom övriga delar av Norrland, ehuru likväl
hemmansköp inom sistnämnda delar börjat vida tidigare. Under åberopande
av vad Bovallius anfört ville motionären framhålla, att enligt
hans förmenande lappmarkslagens snara upphävande vore en nödvändighet
för att vidmakthålla den svenska trävaruindustriens nuvarande predominerande
ställning i världsmarknaden, samt föreslog, att lappmarkslagen
utbyttes mot en dimensionslag. Härigenom skulle hemmansägaren förhindras
att skövla sin skog, men å andra sidan kunna tillgodogöra sig
den mogna skogen.
Det tillfälliga utskott, som behandlade ifrågavarande motion, ansåg,
att ehuru skogsförhållandena inom lappmarkerna i vissa avseenden lämnade
anledning till anmärkning, vore dock olägenheterna icke av den
betydenhet, motionären framhållit; skogsområdena inom lappmarkerna
hade nyligen blivit tillträdda och det kunde icke rimligtvis begäras, att
förhållandena hunnit fullständigt ordnas på den korta tid, som förflutit
efter tillträdet. Utskottet framhöll vidare, att enär, enligt dess förmenande,
utsyningstvånget å ena sidan vore ett nödvändigt korrektiv
mot en brådstörtad överavverkning i lappmarkerna men å andra sidan
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
medgåve avverkning av träd av vilken dimension som helst, där ett sådant
borde till följd av ålder eller beskaffenhet eller för återväxten borttagas,
vore motionärens anmärkningar icke av den beskaffenhet, att de
borde föranleda till något riksdagens uttalande. Utskottet hemställde
därför, att motionen ej måtte bifallas; och första kammaren, där motionen
väckts, biföll utskottets hemställan.
I helt annan riktning än de hemställanden och motioner, för vilka
nu redogjorts, gick eu vid 1908 års riksdag väckt motion i ämnet. I
denna föreslogs, »att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
undersökning ur olika synpunkter rörande de till lappmarksbefolkningen
donerade statsskogarnas vård och brukande samt förslag till lagstiftning
och eventuellt även andra åtgärder för upprätthållande av dessa
skogars vid avvittringen avsedda ändamål.» I motionen framhöllos de
olika sätt, på vilka man sökte kringgå 1866 års förordning: ett mycket
praktiserat sätt vore att i tid och otid begära laga skifte, varvid med
stöd av skiftesstadgan omfattande utsyningar av s. k. likvidskog erhöllos
utan hänsyn till skogens bestånd. Den i motionen såsom vanligast
framhållna metoden för förordningens kringgående vore att mellan
de ordinarie utsyningarna och utan avräkning å dem förskaffa sig extra
utsyning av s. k. »skadad skog», därvid tolkningen av begreppet skadad
skog lämnade utrymme för stor godtycklighet och frikostighet. I en
tilläggsmotion vände sig motionären, bland annat, även mot de s. k.
förskottsutsyningarna, under uttalande, att dylika icke borde medgivas
annorledes än till förmån för lappmarksbefolkningen samt att, om dylika
ändock beviljades för att understödja eller rädda ett bolags affärer, de
måtte ske på villkor, att befolkningen bereddes annan arbetsförtjänst
i stället för den, som förlorades för de år, utsyningarna erhållits
i förskott.
I utlåtande över motionerna förklarade det utskott, som behandlade
dem, sig visserligen anse deras syftemål behjärtansvärda. Men
under hänvisning till, bland annat, dels den år 1907 tillsatta
Norrländska skogsvård skommittén, F som säkerligen komme att
beakta i vad mån utsyning av skadad skog och förskottsutsyning kunde
anses berättigade och förenliga med rationell skogsvård och uthållighetsbruk
av skogen, dels ock skiftesstadgekommittén, som prövade ståndekogslikvidens
skogsvårdsenliga genomförande och möjligheten av inskränkning
av skiftesvitsordet beträffande skogsmark i syfte att denna
skulle kunna bibehållas oskiftad till hinder för obehöriga spekulanter
och till gagn för bättre skogsvård, framhöll utskottet, hurusom sålunda
en väsentlig del av de åtgärder, som för det dåvarande kunde ifrågakomma
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69. 17
för främjande av motionernas syfte, redan vore föremål för bedömande,
vadan utskottet hemställde om avslag å motionerna; och riksdagen biföll
denna hemställan.
Den s. k. Norrländska skogsvårdskommittén tillsattes den 5 juli
1907. Dess uppdrag innebar verkställande av utredning angående de
åtgärder, som kunde böra vidtagas för åstadkommande av en rätt vård
av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland
och Dalarna samt upprättande av de förslag, till vilka den verkställda
utredningen kunde föranleda. Till ordförande i kommittén förordnades
hovstallmästaren G. Tamm samt till ledamöter f. d. byråchefen E. G.
Kinberg, ledamoten av riksdagens första kammare auditören A. H. Fahlén,
ledamoten av riksdagens andra kammare D. Persson i Tällberg, jägmästaren,
numera överjägmästaren P. O. Welander och dåvarande skogschefen,
extra jägmästaren N. G. Ringstrand. Sedan Persson på begäran
entledigats från förordnandet, erhöll ledamoten av riksdagens andra
kammare A. Wiklund i Brattfors den 22 maj 1908 förordnande att i
Perssons ställe vara ledamot i kommittén.
Kommitténs slutliga betänkande, som avgavs den 16 mars 1912,
innehåller, bland annat, följande
Förslag
till
lag angående utsyning å enskildas skogar i Yästerbottens
och Norrbottens läns lappmarker.
1 §•
I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd
avverkas annat än efter utsyning och stämpling, ej heller lövträd
ovan odlingsgränsen utan efter tillstånd av vederbörande skogstjänsteman,
dock att vad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för hemmansägare
att, utom i fall som i 10 § sägs, från hemmanets skog fritt taga
vad till dess husbehov tarvas ävensom stubbar och rötter för tjärbränning.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 60 höft. (Nr 69.) 3
Norrländska
skogsvårdskommitténs
förslag till
ntsymngslag.
18
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
2 §•
Utsyning verkställes enligt en för viss tid upprättad avverkningsplau.
Sådan plan skall vara grundad på en undersökning om skogens
tillstånd och avpassad efter ortsförhållandena ävensom avse skogens
framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning; och bör
därvid tillses såväl att träd icke må så länge sparas, att de taga skada,
som ock att skogsvården ej tillbakasättes.
Vid upprättande av dylik plan skola sådana områden, där i följd
av markens försumpning eller brist på fröträd eller andra omständigheter
naturlig återväxt icke är möjlig, avskiljas samt behandlas för sig;
och må erhållande av utsyning å dylikt område göras beroende av att
trygghet vinnes för vidtagande av erfordeiliga åtgärder för återväxt därå.
3 §•
Avverkniugsplan skall antingen upprättas av vederbörande skogstjänsteman
på hemmansägarens begäran eller ock, där den genom hemmansägarens
egen försorg upprättats av annan sakkunnig person, vara
i vederbörlig ordning granskad och godkänd i jordbruksdepartementets
skogskontor. Fastställd plan skall tillställas hemmansägaren så snart
ske kan.
Närmare föreskrifter för skogs tjänstemännen i fråga om vad
beträffande avverkningsplaner och utsyningar är att iakttaga meddelas
av Konungen.
4 §•
Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje hemman eller
hemmansdel; dock må på Konungens prövning ankomma att, när särskilda
skäl därtill äro, på framställning av ägaren medgiva, att närbelägna
skogar må sammanföras under gemensam avverkningsplan. Har
så skeft, skall planen gälla även mot ny ägare.
5 §•
Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsingenjör,
vilken det därefter åligger att såvitt möjligt inom den 1 nästföljande
oktober, där ej laga hinder möter, verkställa utsyning och stämpling.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
19
6 §•
Tiden för utsyning skall genom skogsingenjörens försorg kungöras
i vederbörande kyrka minst fjorton dagar förut. Skola flera sådana
förrättningar under året verkställas inom samma socken, bör i kungörelsen
angivas tiden och stället för den förrättning, som är avsedd
att först taga sin början, samt för övriga förrättningar den ordning,
vari de komma att företagas.
7 §•
Utsyning verkställes för en tid av tre år i sänder; dock må på
Konungens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,
att utsyning må ske för längre tid framåt än tre år.
8 §•
Hantlangning, som erfordras för uppskattning av skogen eller
vid utsyning, skall, därest sökanden icke tillhandahåller densamma, av
honom bekostas.
9 §■
Vid utsyningsförrättning skall förrättningsmannen, innan han från
stället avreser, mot bevis, men utan lösen, tillställa sökanden eller hans
ombud protokoll över förrättningen, vilket skall innehålla uppgift på
utsynade virkesbeloppets storlek samt besvärshänvisning ävensom, i
förekommande fall, den ersättning, som för förrättningen skall utgå.
10 §.
Har i protokoll över utsyning föreskrift lämnats, att vissa träd
å utsyningstrakten skola överhållas såsom fröträd, må desamma, där
de blivit genom skogstjänstemans försorg tydligt utmärkta, icke avverkas
utan efter tillstånd av vederbörande skogsingenjör.
11 §•
I protokoll över utsyning böra även angivas de åtgärder, som i
och för främjande av återväxt å hyggestrakten anses önskvärda.
20
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 69.
Angående understöd av skogsvårdsmedel för dylika eller andra
skogsvård såtgärder samt skogs vårdsstyrelses befattning med skogsmedlens
förvaltning och fördelning m. m. är särskilt stadgat.
12 §.
Vill ägare erhålla tillstånd att för skogsmarks uppodling till åker
eller äng fälla skog annat än för hemmanets oundgängliga husbehov,
göre därom anmälan hos vederbörande skogsingenjör, vilken det åligger
att vid därefter skeende utsyning å hemmanet verkställa besiktning å
den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet
och tjänlighet till odling samt därefter till skogsvårdsstyrelsen
insända besiktningsinstrumentet med uppgift å den tid, som anses för
odlingens fullbordande erforderlig, jämte det yttrande i övrigt, vartill
besiktningen kan föranleda. Önskar ägaren att utan avbidande av utsyningsförrättning
vinna handläggning av ärendet, äge han på egen
bekostnad antingen för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd
av vederbörande skogsingenjör eller kronobetjänt, varefter denne med
ärendet vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta odlingsmarken
besiktigas av två trovärdiga män samt insända deras över besiktningen
avgivna intyg jämte ansökning i ärendet till endera av nämnda
tjänstemän, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till
skogsvårdsstyrelsens prövning.
Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara av
beskaffenhet, att avverkning av virke till fritt förfogande bör medgivas,
meddele skogsvårdsstyrelsen därtill tillstånd med utsättande av viss tid,
inom vilken odlingen skall vara fullbordad, skolande underrättelse om
styrelsens beslut i ärendet meddelas skogsingenj ören för ägarens förständigande.
Sedermera har skogsingenj ören att vid nästa ordinarie
utsyning eller tidigare, om ägaren det begär och vill därför vidkännas
kostnaden, i behörig ordning utstämpla virket å odlingstrakten, vilket
härefter må av ägaren fritt fällas och användas. Vad sålunda utstämplats
skall avräknas vid utsyning i övrigt för hemmanet.
13 §.
Den, som avverkar utsynat virke, skall vara pliktig ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen
av skogsingenj ören meddelats.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
21
14 §-
Deri, som vill för annat ändamål än till hemmanets husbehov avverka
lövträd nedom odlingsgränsen, skall, innan sådan avverkning sker,
därom underrätta vederbörande skogsingenjör.
15 §.
Ändring uti av skogsingenjör upprättad awerkningsplan sökes hos
vederbörande skogsinspektör genom besvär innan klockan tolv å sextionde
dagen från det planen blivit hemmansägaren tillställd.
Den med skogsingcnjörs beslut i övrigt missnöjde må däröver
föra klagan genom besvär bos vederbörande skogsinspektör innan klockan
tolv å trettionde dagen från det han erhållit del av beslutet.
Mot beslut av skogsinspektör föres talan genom underdåniga besvär,
som skola vara inkomna till jordbruksdepartementet innan klockan tolv
å trettionde dagen från det klaganden fält del av samma beslut.
16 §.
1 mom* Sker avverkning i strid mot de i denna lag meddelade
föreskrifter, vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader,
och skall det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det
är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och
dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa
avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande
värdet av samma virke.
Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat icke
vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid avverkning
i strid mot denna lags föreskrifter tillika missbrukat sin rätt
i samfälligheten, hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade
virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning
efter ty här förut är sagt.
2 mom. För annan överträdelse av de enligt denna lag meddelade
föreskrifter vare straffet böter.
22
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
17 §.
1 mom. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,
tillkommer allmän åklagare samt skogsingenjör och tillsyningsman, var
inom sitt tjänstgoringsområde, men rättighet att utföra åtal äge endast
allmän åklagare och skogsingenjör, och skall förty annan, som gjort
beslag, därom så snart ske kan göra anmälan hos allmän åklagare eller
skogsingenjör.
2 mom. Sedan beslag ägt rum, skall, vid äventyr att beslaget
eljest förfaller, inom sextio dagar frågan om beslagets giltighet underställas
prövning av domstolen i den ort, där beslaget skett, genom
instämmande av virkesägaren eller, där denne ej är för åklagaren känd
eller icke kunnat med stämning anträffas, genom anmälan hos domstolen
eller domaren, för vilken senare händelse av domstolen eller
domaren ofördröjligen skall om beslaget utfärdas kungörelse, innefattande
föreläggande för virkesägaren att inställa sig inför domstolen å
den allmänna rättegångsdag, som infäller näst efter en månad från
kungörelsens dag, ävensom meddelande att rätten då vill, utan hinder
av virkesägarens utevaro, till prövning upptaga fragan om beslagets
giltighet och huru med virket bör vidare förhållas. Denna kungörelse
skall genom åklagarens försorg befordras till uppläsande i kyrkan i
den församling, där beslaget skett, samt införas uti minst en av ortens
tidningar.
3 mom. Försäljning av beslagtaget virke må ej ske, innan frågan
om beslagets giltighet slutligen prövats, där ej virkesägaren begär, att
försäljningen det oaktat skall äga rum eller överexekutor på anmälan
av åklagaren, med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för
handen eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än
skäligt är, därom förordnar.
Närmare bestämmelser om sättet för försäljning av beslagtaget
virke meddelas av Konungen.
4 mom. Försäljes beslagtaget virke, innan det dömts förbrutet,
skall, intill dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman
nedsättas hos Konungens befallningshavande i länet, och vare
om insättning av sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen
sägs.
18 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla länets skogsvardskassa.
Genom försäljning av beslagtaget virke uppkommen behållning
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
23
ävensom, där virket undgått beslag, ersättning jämlikt 16 § fördelas
sålunda, att en tredjedel tillfaller skogsvårdskassan samt två tredjedelar
åklagaren, dock att, där annan behörig person verkställt beslaget, denne
skall av åklagarandelen undfå hälften.
19 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon på grund
av denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
20 §.
Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning jämväl för enskildas
skogar inom Sårna socken med Idre kapellag av Kopparbergs
län ävensom för skogar till sådana skattehemman i de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som icke tillhöra lappmarkerna, samt i
Västernorrlands och Jämtlands län, vilka i fråga om dispositionsrätten
öv<-r skogen äro underkastade inskränkningar jämlikt kungl. förordningen
den 29 juni 1866.
21 §.
Utan hinder av bestämmelserna i denna lag skola lapparna vara
såsom hittills berättigade att, i den mån för utövande av dem tillkommande
betesrätt å skogsmark är nödigt, till hushållsbehov begagna skogen.
Förutom ovan intagna förslag till utsyningslag har kommittén -■indra förslag
framlagt förslag till lag angående tillsyn å samt vård av enskildas av kommittenskogar
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej
tillhöra lappmarken, avsedd att ersätta den nuvarande så kallade dimensionslagen
Till detta förslag torde jag senare i dag få återkomma.
Därjämte har kommitténs majoritet — bestående av ordföranden
samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand — i betänkandet framlagt
följande förslag:
att förordningen om skogsvårdsavgiftx) måtte förklaras skola gälla
även för Västerbottens och Norrbottens län samt Sårna socken med Idre
kapellag;
‘) Numera förordningen den It oktober 1912.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
att i stället de i kungörelsen den 11 december 1903 angivna avgifter
för utsyning måtte upphöra att utgå, när utsyningsförrättningen
avsåge hemman i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker eller
Sårna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län och verkställdes åt
ägare av sådant hemman liksom ock då förrättningen verkställdes å sådan
allmänning inom Västerbottens eller Norrbottens län, för vilken funnes
anställd av Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare;
att beträffande Västerbottens och Norrbottens län måtte antagas
ett i betänkandet framlagt förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser
i nämnda två län, enligt vilket förslag inom vartdera av länen
skulle finnas en skogsvårdsstyrelse, vars huvudsakliga uppgift skulle
vara att befrämja den enskilda skogshushållningen och förvalta de medel,
som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflöte till skogsvårdskassan;
samt att förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli
1903 måtte förklaras skola i tillämpliga delar gälla även för Sårna socken
med Idre kapellag.
I alla dessa delar hava kommittéledamöterna Ivinberg, Weländer
och Wiklund avgivit gemensam reservation, vari de förorda bibehållande
av utsyningsavgifter och beviljande av särskilt statsanslag till skogsvårdens
främjande i dessa trakter samt avstyrka förslagen om upptagande
av skogsvårdsavgifter ävensom om inrättande av skogsvårdsstyrelser
i Västerbottens och Norrbottens län samt om utsträckande av
Kopparbergs läns skogsvårdsstyrelses verksamhet till Sårna socken med
Idre kapellag.
De sålunda av kommittémajoriteten framställda förslagen angående
skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsavgifter böra enligt min .mening icke
för närvarande upptagas till prövning. För att kunna allsidigt bedöma
dessa förslag, angående vilkas lämplighet mycket delade meningar
uttalats icke blott, såsom ovan anförts, inom kommittén utan även i
de över kommittéförslaget angivna utlåtandena, anser jag nämligen, att
de utredningar böra avvaktas, som äro att förvänta dels från kommittén
för omarbetning av 1903 års lag angående vård av enskildas skogai
samt därmed sammanhängande ämnen (den s. k. skogslagstiftningskommittén)
dels ock från sakkunniga för avgivande av betänkande
rörande hushållningen med allmänna skogar inom södra, och mellersta
delarna av riket. Dessa utredningar torde nämligen i viss män kunna
utöva inflytande på nyss nämnda frågor.
Kommittén har vidare framlagt förslag till lag angående allmänmngsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län, enligt vilket ^stämpling av
i behörig ordning fastställt avverkningsbelopp skulle ske genom en av
25
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 69.
Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare eller, där sådan icke funnes anställd,
av vederbörande skogsingenjör.
Åven denna fråga torde för närvarande lämpligen böra lämnas å sido.
Därjämte innehåller betänkandet ett utförligt motiverat förslag till
organisation av personalen för utsyningslagens handhavande. Enligt detta
förslag skulle överjägmästarnas, jägmästarnas och kronojägarnas åligganden
med avseende å ifrågavarande skogar överflyttas å respektive
skogsinspektörer, skogsingenjörer och tillsyningsmän samt domänstyrelsens
göromål med avseende å den enskilda skogshushållningen å ifrågavarande
områden överflyttas på ett inom jordbruksdepartementet inrättat
skogskoutor. Mot detta förslag hava reservationer avgivits av Welander
samt i vissa detaljer av Kinberg och Wiklund.
Till detta förslag återkommer jag i annat sammanhang, men vill
redan nu nämna, att förslaget om inrättande av ett skogskontor inom
jordbruksdepartementet icke synes mig nu böra upptagas till prövning.
över kommitténs förslag till utsyningslag hava utlåtanden avgivits
av Konungens befallningshavande, landstingen och hushållningssällskapen
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Kopparbergs
län, skogsvårdsstyrelserna i de tre sistnämnda länen, överjägmästarna i
Luleå, Skellefteå, Umeå och Gävle—Dala distrikt ävensom den 7 juli 1913
av domänstyrelsen efter överläggning med överjägmästarna. Härjämte har
Svenska trävaruexportföreningen i tre till Kungl. Maj:t inlämnade skrifter
yttrat sig i ämnet; och har domänstyrelsen jämväl häröver avgivit utlåtanden
den 28 januari och den 14 november i.914 samt den 20 januari 1915.
För kommitténs motivering till lagförslaget, reservationerna inom
kommittén mot detsamma, de erinringar, som framställts i utlåtandena,
ävensom trävaruexportföreningens förslag och der huvudsakliga av domänstyrelsens
däröver avgivna yttranden anhåller jag nu att få redogöra.
1 den allmänna motiveringen till förslaget yttras följande:
»Jordägarna i lappmarkerna hava icke samma fria förfogande över
skogskapitalet som i andra landsdelar; de hava allenast tillerkänts den
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.) 4
Utlåtanden.
Motiveringen,
reservationerna
och
utlåtandena.
Lagens
principer.
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
rätt till avkastning av skogen, som denna — efter förutgången, av sakkunnig
tjänsteman hållen sjn på stället — kan anses uthålligt lämna
utöver husbehovet. Härav framgår, att stadgandena angående hushållningen
med förevarande skogar äro av väsentligt olika karaktär mot
all annan skogslagstiftning i vårt land, även däri att de icke innebära
någon inskränkning av förut givna rättigheter, utan äro ett uttryck för
de villkor, under vilka de vanligen mycket betydande skogsanslagen
erhållits. Dessa villkor voro även bestämmande för skogsanslagens storlek.
Det syfte, som ursprungligen avsågs med förevarande skogar,
nämligen att de skulle befordra landets uppodling och bebyggande
genom att bereda befolkningen direkt inkomst av skogens avkastning
samt arbetstillfällen med skogsdrivning vintertiden, finner kommittén
fortfarande vara synnerligen viktigt, och är den omständigheten att
numera betydande delar av ifrågavarande skogar kommit ur den jordbrukande
befolkningens hand icke ägnad att i någon mån förringa
riktigheten av en sådan uppfattning.
Kommittén har såväl under sina resor som även genom inkomna
svar på kommitténs frågeformulär blivit i tillfälle att erfara, hurusom
i dessa trakter råder en mera allmänt utbredd uppfattning om utsyningslagens
nytta för de trakter den avser, men det bar å andra sidan framhållits,
att lagen alltför mycket inskränker den enskildes fria verksamhet
med avseende å skogen. De erfarenheter, som under senare tider vunnits
angående enskildas skogshushållning i övriga delar av landet, giva dock
oförtvdbart vid handen, att den inskränkta dispositionsrätt till skogen, som
sålunda föreskrivits, varit välbetänkt och nödvändig för att åt ifrågavarande
hemman även för framtiden bereda ett erforderligt stöd från skogen.
Ehuru kommittén alltså icke finner något skäl tala för förändring
eller upphävande av den allmänna princip, på vilken nu gällande lagstiftning
för ifrågavarande skogar vilar, eller att desamma skola under
statens uppsikt och kontroll underkastas sådan hushållning, som avser
deras framtida bestånd samt möjligast jämna och värdefulla avkastning,
så har dock kommittén ansett önskvärt, att dessa stadganden finge uttryck
i en särskild lagstiftning rörande enskildas skogar i lappmarkerna
och därmed jämställda skogar. I det förslag till sådan lagstiftning,
som kommittén uppgjort, hava jämväl nu gällande bestämmelser angående
sättet för hushållningens ordnande i viss mån utvecklats, varjämte
tillagts åtskilliga stadganden i ändamål att tillgodose önskemålen såväl
om föryngring efter avverkningarna som ock om återförande av improduktiv
skogsmark till produktiv eller åtminstone förhindrande av utveckling
i motsatt riktning. Klart är emellertid, att i denna lag ej
kunna inrymmas mera speciella föreskrifter, utan böra dessa naturligen
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
såsom hittills meddelas från den överordnade myndighet, som har högsta
inseendet över ifrågavarande skogar i vad på statsmyndighet beror.
Rörande de allmänna synpunkter, som för kommittén varit vägledande
vid lagförslagets utarbetande, tillåter sig kommittén att här
anföra följande.
Till en början anser sig kommittén böra uttala, att den rätt till
bestämmande av skogsavkastningens storlek samt till utstämpling av all
skog för avsalu, som staten hittills förbehållit sig och fortfarande bör
äga, även måste anses innebära en förpliktelse från det allmännas sida
att låta på sådant sätt utföra skogsuppskattning, awerkningsberäkning
och utsyning, att skogsägaren tillförsäkras all den avkastning, som
skogen under rådande förhållanden förmår uthålligt lämna.
Beträffande det sätt, varpå denna angelägenhet lämpligast bör
ordnas, vill kommittén framhålla såsom sin mening, att en ändring bör
ske uti nu praktiserade systemet, enligt vilket åt det centrala ämbetsverket,
domänstyrelsen, överlåtits att i form av föreskrifter för skogstjänstemännen
utfärda nästan alla bestämmelser rörande ovannämnda
viktiga förrättningar. Den enskilde skogsägaren får härigenom icke
kännedom om vad han kan hava rätt att fordra av vederbörande tjänsteman,
t. ex. i fråga om skogens uppskattning in. m., varjämte föreskrifterna
kunna hastigt förändras och bliva beroende av personliga åsikter
hos vederbörande ämbetsmän. Det ligger visserligen i sakens natur, att
större delen av hithörande bestämmelser äro av sä detaljerad och fackmässig
art, att de icke lämpligen kunna inrymmas i lag, men å andra
sidan torde vara tydligt, att nu gällande stadganden, vilka huvudsakligen
blott innehålla, att syn skall hållas på skogen innan utsyning
verkställes, varvid skall tillses, att skogens framtida bestånd och tillgången
på timmerdugliga träd bevaras samt att skogen ej får överhållas
så länge, att den tager skada, äro alltför ofullständiga och icke
motsvara nuvarande krav på en ordnad skogshushållning. Vid den tidpunkt,
då 1866 års förordning och 1873 års avvittringsstadga utfärdades,
var för dessa trakter ett ordnat skogsbruk knappast möjligt, och några
bestämmelser i denna riktning skulle varit av ringa betydelse. Fölen
stor del av dessa skogar råda dock numera väsentligt förändrade
förhållanden, och hushållningen kan nu inom i lag bestämda gränser i
vida högre grad än förr inriktas på en planmässig och rationell skogsskötsel,
och då bör även uttryck härför givas i lagen, liksom även där böra
angivas de huvudgrunder, efter vilka skogens avkastning skall beräknas.
I vilka avseenden nu gällande stadganden enligt kommitténs uppfattning
kräva förändring skall närmare framgå av följande framställning.
28
Ogynnsamma
omständigheter
och bestämmelser.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Om ock, såsom ovan anförts, de allmänna grunderna för förevarande
lagstiftning äro, i stort sett, riktiga, har likväl behandlingen
av dessa skogar på grund av åtskilliga ogynnsamma omständigheter
varit i flera avseenden långt ifrån tillfredsställande. Övre Norrlands
skogsvårdsförening, vilken i skrivelse till Kungl. Maj:t påpekat en del
bristfälligheter, som enligt föreningens mening vidlådde utsyningslagen
och särskilt sättet för dess tillämpning, har härutinnan anfört bl. a.:
Det saknades ett för lagens rätta handhavande tillräckligt antal tjänstemän.
Skogsstaten hade inom lappmarken den dubbla uppgiften att
dels leda vården av kronoparkerna och dels därjämte utstämpla allt
saluvirke på enskildas skogar. Ett nöjaktigt fullgörande av dessa
åligganden krävde helt säkert vida mer arbete än som rimligtvis
kunde avfordras den nuvarande fåtaliga personalen. Följden bleve att
arbetet förytligades, så att varken statens eller enskildas skogar finge
en vård, som ens närmelsevis motsvarade de värden, vilka de representerade.
Denna ytlighet framträdde särskilt skarpt å privatskogarna,
där stämplingarna vanligtvis utfördes av revirförvaltarnas assistenter,
vilka alltför ofta förflyttades. Härigenom rubbades all slags kontinuitet
i skötseln av dessa skogar. Det vore ej undantag men snarare regel,
att den vart tredje år återkommande stämplingen å en hemmansskog
verkställdes av olika tjänstemän. Under sådana förhållanden vore det
för vederbörande förrättningsman omöjligt att förskaffa sig den personliga
erfarenhet om varje särskild skogs behov av vård, utan vilken ett
framgångsrikt och intresserat arbete vore fullkomligt otänkbart. Hushållningen
med lappmarkshemmnnens dyrbaraste tillgångar komme sålunda
ofta att grundas, ej på kunskap om verkliga förhållanden, utan på det
subjektiva omdömet hos tillfälligtvis förordnade assistenter, vilka ej
sällan saknade tillräcklig erfarenhet för det dem lämnade uppdraget.
Denna anmärkning gällde mindre själva stämplingen än bestämmandet
av utsyningsbeloppets storlek och, framför allt, valet av stämplingstrakt.
Det inträffade nämligen alltför ofta, att utstämplingen ej bleve förlagd
till den del av skogen, som, skogligt sett, vore i största behov av
avverkning. 1 många fall hade förrättningsmämnen ej före stämplingen
ens besökt den utsyningsberättigade, även om denne bott å hemmanet,
utan han hade verkställt utsvningen, då han på sin färd från ett hemman
till ett annat passerade skogen. I följd härav hade ej heller hemmansägaren
blivit i tillfälle att med sin större lokalkännedom giva förrättningsmannen
den upplysning och ledning, vilken endast kunde vara
till gagn för den sak, som denne tjänade.
Åven om kommittén icke kan i allo bekräfta den sålunda uttalade
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
åsikten att avverkningsbeloppets storlek skulle vara beroende på det
subjektiva omdömet hos tillfälligtvis förordnade assistenter, vilket påstående
motsäges därav att beräkningen av årsavkastningen är bestämd
att ske efter vissa grunder, varigenom givetvis spelrummet för det
subjektiva omdömet i ej ringa mån begränsas, så äro dock de brister,
som förekommit i fråga om avverkniugsberäkningen för hemmansskogarna,
alltför uppenbara för att undgå att väcka särskild uppmärksamhet.
Dessa brister torde enligt kommitténs förmenande hava allra
mest föranletts därav, att avverkningsberäkningarna icke grundats på
en tillräckligt noggrann undersökning av virkesförrådet samt att beräkningssättet
i och för sig icke kunnat i tillräcklig mån anpassas efter
de ofta mycket abnorma skogsförhållanden, som råda för dessa skogar,
samtidigt som det ej lärer kunna med fog bestridas, att skogstjänstemännens
fåtalighet, varigenom arbetet ej sällan måst utföras under
trycket av stor brådska, ävensom assistenternas oupphörliga förflyttningar
och därav härflytande bristande kännedom om skogarna ofta inverkat
menligt på utförandet av de arbeten, som av förevarande lagstiftning
föranletts.
För att avhjälpa anmärkta missförhållanden i organisationshänseende
har ock kommittén föreslagit, att antalet tjänstemän skall ökas,
i det revirförval tama skola helt befrias från bestyret med hemmansskogarna
och detta i stället överlämnas till särskilda statstjänstemän,
skogsingenjörer, vilka skola hava till uppdrag jämväl att meddela skogsägarna
lämpliga råd och anvisningar med avseende å skogsskötsel^ och
anser kommittén en sådan anordning verksam till ernående av ett ökat
samförstånd mellan de enskilda och utsyningsförrättarna. Det torde
även kunna förväntas att, om såsom instans närmast skogsingenjören
sättes särskild tjänsteman, skogsinspektör, vilken skall hava sin uppmärksamhet
uteslutande riktad på de enskilda skogarna, det icke utan
skäl överklagade missförhållandet, att nuvarande andra instansen, överjägmästaren,
ofta nog ej fått tid till nödiga inspektioner rörande första
instansens verksamhet, skall upphöra.
Åven ett par andra omständigheter, som visserligen ej direkt härflyta
från lagens innehåll eller tillämpning, men som dock varit ägnade
att i sina följder motverka lagens syfte och fördenskull synas icke
lämpligen böra här helt lämnas å sido, vill kommittén i detta sammanhang
beröra, nämligen hemmanens alltmera fortgående uppdelning på
flera ägare ävensom skogarnas upplåtande under avverkningsrätt för
längre tid.
Jorddelningarna, såväl laga skiften som i senare tid jämväl hem -
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
man sklyvningar, inom de delar av landet utsyningslagen berör hava. i
ej obetydlig grad föranlett, att skogen icke blivit det stöd för jordbruket,
som avsett varit. Förutom att skiftesdelägarna under den tid skiftet
pågått saknat den inkomst av skogen, som eljest skulle kunnat erhållas
genom försäljning av skogsförnödenketer, och i följd härav samt av de
stora kostnaderna för skiftet ej sällan bragts i ekonomiska svårigheter,
hava ståndskogslikviderna ofta föranlett uttagande på en gång av så stor
del av skogskapitalet, att för de särskilda hemmanen lagens grundtanke
måste anses trädd för nära, varjämte utsyningar av s. k. likvidskog, som
vanligen utgått i bestämt antal träd av vissa dimensioner,, icke heller
kunnat utföras efter beståndsvårdens fordringar. Genom en långt driven
utskiftning av skogen har därjämte understundom inträffat, att skogsskiftena
gjorts så oformliga eller blivit av så ringa areal, att ett ordnat
skogsbruk försvårats och i vissa fall knappast varit möjligt, särskilt med
den ojämna åldersklassfördelning, som ofta är rådande i förevarande
trakter. I 1909 års lagstiftning angående avvittring i lappmarkerna
och om husbehovsskogar hava införts bestämmelser, som avse, genom
stadganden om odelbara samfällda skogar, att inom nämnda lagstiftnings
giltighetsområde förhindra uppkomsten i framtiden av alltför små skogshushållningsenheter,
stadganden, som förefalla kommittén väl grundade.
Anda intill senare tid hava utsyningsförfattningarna allmänt tilllämpats
så, att skogsstatstjänstemännen icke ägde vägra att utstämpla
i behörig ordning till ståndskogslikvid bestämda träd, även om de ansett
en sådan utstämpling kunna föranleda till att vederbörande skogs bestånd
för framtiden äventyrades. Gent häremot har emellertid under senaste
åren gjorts gällande önskvärdheten av att endast så stor del av ståndskogslikviden
skulle behöva utstämplas, som kunde avverkas utan att
utsyuingslagens grundprincip, sådan den i författningarna uttalats, bleve
åsidosatt. Såväl ur rättslig synpunkt med hänsyn till villkoren för
sk"gsanslagens åtnjutande som ock av praktiska skäl på grund av de
vådor för lappmarksskogarnas bibehållande, som tillämpning av den
motsatta uppfattningen visat sig medföra, ställer sig kommittén avgjort
på den senare meningens ståndpunkt. Denna har ock på allra sista
tiden vunnit stöd uti 1906—1911 års skiftesstadgekommittés förslag till
lag om skifte av jord §§ 158—161 ävensom därtill hörande motivering,
till vilken kommittén i huvudsak ansluter sig.
De mångåriga avverkningsrätterna hava även haft en ofördelaktig
inverkan på hemmansägarnas ekonomi och därigenom medelbart på skogsvården,
ty av avverkningsrättsinnehavarna har givetvis icke varit att vänta
annat intresse än att utfå den skog, som kunnat tillkomma dem enligt
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
awerkningskontrakt, och av jordägarna, som i de flesta fall avhänt sig
avverkningsrätten mot en jämförelsevis obetydlig ersättning, har man lika
litet kunnat påräkna något livligare intresse för vården av skog, varifrån
icke under lång tid varit att förvänta avsevärd avkastning utöver
husbehovet.
I åtskilliga av de svar, som avgivits till kommittén från ortsbefolkningen,
har ock uttalats, att dylika avverkningsrätter bidragit till
nu rådande mindre tillfredsställande skogsförhållanden.
Allt efter som avvittringen fortgått, hava sådana upplåtelser kommit
till stånd, och desamma besvära ännu för lång tid framåt stora arealer
av utsyningslagens giltighetsområde, särskilt inom lappmarkerna. Till
belysande härav har kommittén, med ledning av skiftesstadgekommitténs
uppgifter härutinnan och upplysningar, hämtade från hos domänstyrelsen
befintliga handlingar rörande under senare år i och för avlösning av
dylika rättigheter medgivna förskottsutsyningar, låtit uppgöra en tabell,
avseende avverkningsrätter, som utlöpa efter den 1 januari 1912.
Enligt denna tabell besväras, med reservation för de arealer, som
utan att förskottsutsyning för avlösningen behövt äga rum blivit från
avverkningsrätt frigjorda, vilka arealer i varje fall torde vara jämförelsevis
obetydliga, hemmanen inom nedanstående revir av dylika rättigheter
sålunda:
inom Norra Lycksele revir .................. 30,731.3 7 har
» Södra » » 74,495.6 2 »
» Åsele » 11,483.7 4 »
» Tåsjö )> 3,010.8 0 »
» Sorsele » 42,585.8 8 »
» Stensele » 51,302.7 4 »
5) Vilhelmina » .................. 19,867.51 »
» Fredrika » 24,592.6 0 )>
» Arjeplogs » 40,509.6 7 »
» Malmesjaurs » 229.9 9 »
» Övre Byske » .................. 3,299.21 »
» Arvidsjaurs » 26,145.2 7 »
y> Norsjö » .................. 45,895.65 »
Summa 374,150.05 har.
Vad som emellertid måhända i ännu högre grad än ovan angivna
förhållanden varit till hinder för en rätt skötsel av dessa skogar torde
dock vara deras karaktär av urskogar samt de ogynnsamma flottnings
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
och avsättningsförhållandena. I förstnämnda avseende må särskilt framhållas
svårigheten att åstadkomma en väl ordnad hushållning med den
ojämna fördelning av ung, medelålders och äldre skog, som ofta råder
i dessa trakter och vilken blir mera framträdande, ju mindre hushållsenheten
är.
Uti inkomna yttranden från ortsbefolkningen klagas ganska allmänt
över de dryga flottningskostnaderna. Förnekas må ej heller, att
hitintills ofta nog sagda kostnaders storlek inverkat hämmande på
skogsvården i dessa långt från kusten belägna trakter. Samtidigt må
eimdlertid rättvisligen erkännas, att under senare tid förhållandena härvidlag
avsevärt förbättrats, i vilket avseende särskilt är att bemärka,
hurusom genom ändrade grunder beträffande fördelning av samma kostnader
å (dika virkesslag till förmån för mindrevärdigt virke kunnat beredas
möjligheter för avsättning med fördel av virke, som förut icke
haft saluvärde.
I fråga om avsättningsförhållandena i övrigt gäller för dessa skogar
i huvudsak detsamma som för kronoparkerna i samma trakter: svårigheten
att avsätta smärre dimensioner har orsakat, att nödiga föravverkningar
i yngre bestånd icke kunnat tillgodogöras, varav följden blivit
en på viss dimension grundad avverkningsform, ett förfaringssätt, som
icke varit ägnat att på ett tillfredsställande sätt befordra vare sig föryugringen
eller en rätt beståndsvård.
Till beståndens oregelbundna utglesning har ytterligare bidragit
att icke blott mer eller mindre skadade, utan även så kallade övermogna
timmerträd tidigare (till år 1902) uttagits i form av så kallade extra
avverkningar utan behörig hänsyn till ett uthålligt skogsbruk.
Sistnämnda slag av avverkningar, som under 1890-talet övergingo
större delen av ifrågavarande skogar och icke sällan samma skog flera
gånger, hava dock vant av behovet påkallade för tillgodogörande av
träd, som annars skulle försämrats i värde, men de synas icke alltid
hava utförts på fullt ändamålsenligt sätt och å en del platser, särskilt
i Norrboitens och Kopparbergs län, kommit att omfatta eu alltför betydande
del av det avsättningsbara virkesförrådet.
Härutinnan torde åtskilliga av de svar, som inkommit från skogstjänstemän
på kommitténs fråga: »Hava genom så kallad extra avverkning
eller eljest skadade och övermogna träd uttagits till större omfattning
å hemmansskotrarna och i så fall i vilken omfattning och under
vilken tidsperiod?» vara i viss mån upplysande.
Jägmästaren i Ängeså revir har uppgivit, att genom extra avverkningar
i kanske större omfattning än lämpligt varit under åren
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
1896 till 1901 från de flesta hemmansskogar inom reviret uttagits all
mera skadad och oväxtlig skog.
Jägmästaren i Råneå revir har angivit mängden skadad skog,
som sålunda under tidsperioden 1895—1902 uttagits, till 20 å 30 procent
av skogskapitalet.
Jägmästaren i Bodens revir har anfört, att, enligt under tidsperioden
1895—1903 uppgjorda avverkningsplaner, genom extra avverkning
uttagits det mesta av all grövre skadad och övermogen skog i
reviret.
I Storbackens revir har under åren 1896—1902 sådant uttag skett
i stor omfattning, till 20 å 35 procent av skogskapitalet.
Jägmästaren i Jokkmokks revir har ansett, att å de bolagsskogar
inom reviret, som 1899 och 1900 undergått uppskattning, utstämpling
av skadad och övermogen skog ägt rum i den omfattning, att vissa av
nämnda skogar kunna anses vara ödelagda, detta beroende på att även
mycken frisk skog medtagits i stämplingarna.
I Malmesjaurs revir nttogs i slutet av 1880- och början av 1890-talen övermogen och skadad skog i tämligen stor utsträckning, i vissa
fall till inemot 30 å 50 procent av skogens avsättningsbara virkestillgång.
Jägmästaren i Tåsjö revir har såsom svar å frågan uppgivit, att
från och med år 1895 inom reviret genom extra avverkningar uttagits
497,000 sådana träd, sannolikt motsvarande omkring 300,000 kubikmeter.
För tiden därförut saknades uppgifter.
Jägmästarna i Sårna och Transtrands revir hava uppgivit, att
under tidsperioden 1895—1900 genom extra avverkning uttagits inom
Sårna socken 300,231 träd under 31 centimeter brösthöjdsdiameter ävensom
604,448 träd med 31 centimeter brösthöjdsdiameter och däröver.
I sammanhang härmed hava samma jägmästare upplyst, att den 1
januari 1901 inom socknen återstått ett avsättningsbart skogsförråd av
994,758 träd under 31 centimeter brösthöjdsdiameter ävensom 620,710
träd med 31 centimeter brösthöjdsdiameter och däröver, vadan alltså under
nämnda sex år genom extra avverkningar uttagits inemot 36 procent
av antalet avsättningsbara träd, motsvarande mer än 50 procent av
kubikmassan.
Aven om ovan framhållna svårigheter med avseende på avsättningsförhållanden
m. m. fortfarande äro för handen beträffande avsevärda
delar av lagens giltighetsområde, så hava likvisst för ej obetydliga delar
av samma område förbättrade förhållanden numera inträtt, så att även
smärre dimensioner fått saluvärde. I följd härav har det blivit möjligt
Bihang till riksdagens protokoll, 1915. 1 sand. 60 höft. (Nr 69.) 5
Föreslagna
förändringar.
\
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
att ägna bestånden eu bättre vård under uppväxttiden ävensom att utföra
verksamma föryngringshuggningar, varigenom ordnade beståndsförhållanden
så småningom kunna åstadkommas. Nu finnas sålunda
mångenstädes större förutsättningar för införande av en rätt skogsskötsel
än vid tiden för nu gällande stadgandens tillkomst.
Angående den närmare tillämpningen av utsyningslagen bar domänstyrelsen
föreskrivit, att uppskattningen av virkesförrådet skall ske från
lägsta avsättningsbara dimension med särskiljande av dels friska och
växtliga, dels övermogna och dels skadade träd. Arsavverkningen beräknas
efter normalförrådsformeln på sätt för kronoparker är föreskrivet.
Kan det befaras, att vid en efter denna grund beräknad avverkning skog
av ålder eller annan anledning tager skada, må avverkningen tillfälligt
förhöjas. 1 samband med åtgärder till markens förbättrande och till en
god skogsföryngring må ock sådan tillfällig förhöjning äga rum, där
genom ogynnsamma dräneringsförhållanden eller av andra orsaker skogens
tillväxt i synnerligen hög grad nedsatts. Såsom förutsättning för förhöjning
skall gälla att densamma grundas på undersökning av skogen
och jämväl i övrigt är fullständigt motiverad. Jägmästaren äger bestämma
om dylik förhöjning för den närmast förestående utsyningeu,
men skall frågan om fortsatt tillämpning därav underställas överjägmästarens
prövning.
Med ledning av uppgifter från jägmästarna i lappmarksreviren har
kommittén låtit uppgöra en tabell över virkesutsyningarna åren 1895—
1909 (bil. 12 vid kommitténs betänkande). Av denna tabell framgår, att
årliga medeltalsutsyningen för hektar och revir varierat från 0.2 6 kbm.
(Jukkasjärvi revir) till 1.3 kbm. (Storbackens revir) samt i stort medeltal
uppgått till omkring 0.7 0 kbm. för hektar.
De förändringar, som beträffande nyssnämnda föreskrifter och i
övrigt synas kommittén önskvärda för åstadkommande av eu förbättrad
hushållning med dessa skogar, sammanfalla till väsentlig del med vad
därutinnan föreslagits ifråga om statens skogar.1) Här må därför endast
framhållas följande:
»Fordran på uthållighet för de särskilda hemmansskogarna bör i
huvudsak grundas på samma principer, som uttalats angående kronoparkerna.
Redan den omständigheten att även smärre träd numera
flerstädes hava saluvärde innebäf skäl för att den form, som uthållig
-
’) Se kommitténs betänkande sid. 11 — 142; sammanfattningar sid. 48—49 och
141—142.
35
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
hetskravet nu fått i lagstiftningen, eller att skogarna skola lämna
enahanda årlig tillgång på träd, som äro till timmer eller bräder
användbara, icke längre bör bibehållas. Vid strävandet efter uthållig
avkastning må icke virkesmassan eller trädantalet vara enbart avgörande,
utan bör såsom uthållighetens mål i stället uppställas, att skogens värdeavkastning
skall vara i möjligaste mån jämn. Med sådan utgångspunkt
bliva dimensionerna på de i årsavverkningen ingående träden av mindre
vikt, liksom ock det saknar betydelse, till vilken grad avverkningen
utgöres av huvudavverkning eller föravverkning i yngre bestånd.
Kommittén finner ej heller varken nödigt eller från skogshushållningssynpunkt
lämpligt, att den mogna skogens överhållande för bevarande
av en jämn avkastning skall enbart bestämmas i förhållande till
den tidpunkt, då träden kunna anses börja taga skada, utan bör man
här liksom i fråga om kronans skogar utgå från den avverkning, som
för närvarande med hänsyn till beståndens mognadsålder samt deras
beskaffenhet i övrigt bör uttagas, och må denna avverkningsbara del av
virkesförrådet i allmänhet icke kvarstå längre, än som är nödigt för
att vinna erforderlig jämnhet i avkastningen.
Beträffande den tidrymd, inom vilken den övermogna skogen
borde uttagas, hava uttalanden i riktning mot fastslående av en viss
tid härför gjorts såväl vid skogsvård stör e ningens diskussionsmöten som
ock särskilt uti ett till kommittén avgivet yttrande från Svenska trävaruexportföreningen.
Härutinnan vill kommittén såsom sin mening
anföra, att någon på förhand bestämd generell övergångstid härför icke
kan uppställas, utan att denna fråga bör avgöras i varje särskilt fall
med tanken fästad på lagens ändamål att betrygga skogarnas framtida
bestånd ävensom högsta och möjligast jämna avkastning för ägaren.
I fråga om beräknandet av årsavverkningens storlek vill kommittén
framhålla, förutom att det hittills använda sättet härför är i sig självt
mindre tillfredsställande, särskilt vid abnorm åldersklassfördelning, att
även de uppgifter, varpå avverkningsberäkningen grundats, vanligen
inskränkts till eu uppskattning av det avsättningsbara timmerförrådet,
fördelat på vissa dimensionsklasser. Någon närmare beskrivning av de
särskilda bestånden och deras behov av avverkning, undersökning av
åldersklassfördelningen och skogens tillväxtförmåga in. m., varförutan
en skogs hushållning icke kan på ett tillfredsställande sätt planläggas,
har däremot, med hänsyn bland annat till skogspersonalens fåtalighet, icke
kunnat hittills ske. Aven om under senare är föreskrivits, att, den ordning,
i vilken avverkningen bör fortgå, skall antecknas vid uppskattningen,
måste dock sådan anvisning bliva mycket osäker och av ringa
36
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
värde, särskilt för skogar av mera betydande areal, då avfattning å karta
av bestånden ej sker. Val av stämplingstrakt och beståndsvården i allmänhet
hava därför ofta blivit i allt för hög grad beroende av den mer
eller mindre ytliga kännedom om skogens tillstånd, som vederbörande
utsyningsförrättare kunnat hinna förskafta sig vid varje särskilt utsyningstillfälle.
I fråga om de ekonomiska grunderna för skötseln av ifrågavarande
skogar gäller, liksom för kronoparkerna, att avsättningsförhållandena
redan från början föranlett därtill, att man utgått från viss timmerdimension
och häremot svarande medelålder som normal omloppstid utan
närmare undersökning, Imruvida härigenom även skulle vinnas största
avkastning per ytenhet.
Med hänsyn till att ifrågavarande hemmansskogar iiro anslagna
som stöd åt det i dessa nordliga trakter svaga jordbruket, är av särskild
vikt, att hushållningen inriktas på vinnande av högsta skogsavkastningen.
Då denna är i mycket hög grad beroende av avverkningsåldern,
bör samma ålder varken vara för hög eller för låg, utan så avpassas, att
markens hela produktionsförmåga utnyttjas.
Den skogsekonomiska princip, som vill låta hushållningen bestämmas
av jämförelse mellan den avkastning, som skogskapitalet lämnar
genom sin naturliga värdetillväxt, och den avkastning, som skogskapitalet
skulle giva, förvandlat till penningar, är för dessa skogar så mycket
mindre berättigad, som lappmarkens hemmansägare och därmed likställda
blott äro tillförsäkrade skogens avkastning, men icke äga själva skogskapitalet
på samma oinskränkta sätt som andra hemmansägare i landet.
Någon realisation av virkeskap italet kan här således aldrig tänkas
bliva förverkligad, ty detta kapital måste alltjämt vara bundet vid
hemmanet som växande skog för att för framtiden kunna bereda den
bofasta befolkningen den direkta avkastning och de arbetstillfällen, varav
den är i behov för sin existens. v
Skogar, underkastade utsvningstvång, hava därför icke reellt realisation
svärde, utan blott ett värde, som bestämmes av den behållna
avkastningens storlek, och beträffande dylika skogar måste fördenskull
strävandena gå ut på att så mycket som möjligt höja denna avkastning
med de hjälpmedel, som stå till buds och vartill även hör att välja en
härefter avpassad mognadsålder å bestånden.
För den självägande bonden, vilken som bofast jordbrukare ser
sin egen och sina efterkommandes framtid bäst tryggad genom att hemmanets
såväl åker som skog alltjämt hållas i god hävd och lämna mesta
möjliga avkomst, är ock ovannämnda åskådning helt naturlig. Något
37
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
annorlunda ställa sig däremot förhållandena för delägarna i trävarubolag.
Först må då anmärkas, att dessa, ofta bosatta i annan del av landet,
icke hava samma intresse som den å hemmanet bofaste att detta som
sådant bibehålies och utvecklas. För dem betyder hemmanets skog
blott ett kapitalvärde, som de gärna genom avverkning helt eller delvis
omföra till annan värdeform, om ett gynnsamt tillfälle erbjuder sig, och
så snart utsikt finnes att på annat håll få större ränteavkastning, än
vad skogen genom sin tillväxt förmår ge på sitt realisationsvärde, är det
för affärsmannen icke längre fördelaktigt att bibehålla den omloppstid
och det vanligen mycket värdefulla virkeskapital, som behöves för att
avvinna marken värdefullaste avkastning. Frestelse att avverka och förädla
större eller mindre del av skogskapitalet kan ock uppstå i sammanhang
med nedläggande av en sågverksrörelse. Det kan även för
bolagsdelägarna framstå som en mer eller mindre nödtvungen åtgärd att
genom sänkning av omloppstiden tillgripa eu del av skogskapitalet för
den händelse att aktierna betalats till högre pris eller skuldamorteringarna
äro större än som svarar mot skogens avkastningsförmåga,
liksom det även kan synas önskligt för dem, som inneliava en aktiemajoritet,
att genom övergång till en kortare omloppstid åstadkomma
en tillfälligt hög skogsavverkning och därav orsakad ökad utdelning
på aktierna, varigenom dessa skenbart stiga i värde och kunna med
fördel avyttras.
Åtskilliga omständigheter kunna därför för affärsmännen och trävarubolagen
göra det önskvärt att lösgöra större eller mindre del av
virkeskapitalet, och detta kan antagas komma att föranleda till framställningar
om nedsättning av skogens omloppstid under den, som fordras
för bibehållande av stöi''sta skogsavkastningen. Då en dylik åtgärd, även
om den kan från ren affärssynpunkt innebära ett visst berättigande,
likväl är till framtida skada såväl för hemmanet och skogsbruket som
för trävaruindustrin själv och det allmänna, vill kommittén uttala, att
skogsskötseln å dessa skogar bör, såväl ifråga om skogens mognadsålder
som uti övriga hänseenden, inriktas på att vinna högsta skogsavkastningen.
Även med de ökade arbetskrafter, som kommittén föreslagit, blir
det icke möjligt för vederbörande skogstjänsteman att hinna skaffa sig
en så noggrann kännedom om den stora mängd hemman, som höra till
hans tjänstgöringsområde, att en planmässig hushållning kan enbart
därpå grundas. Till ledning för utsyningsförrättarna bör därför för
varje hushållsenhet finnas en för vissa år uppgjord avverkningsplan.
Denna skall omfatta kartläggning av området och beskrivning av de olika
38
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
bestånden, deras ålder och beskaffenhet i övrigt ävensom den avverkning,
som finnes böra övergå skogen, vidare eu beståndsvis utförd uppskattning
av virkesförrådet och dettas beräknade tillväxtförmåga samt en
undersökning av åldersklassernas förekomst såväl till areal som virkesmassa;
på trakter, där avsättning kan ske endast till vissa timmerdimensioner,
bör tillväxtundersökningen därjämte omfatta en utredningom
den tid, som i medeltal åtgår för trädens inväxande från en lägre
till en högre dimensionsklass. Även om dylika planer icke kunna upprättas
i alla avseenden så fullständiga, som för statens skogar, utan
måste utföras så att säga i stora drag, äro de dock av grundläggande
betydelse för skogens behandling under viss tid framåt.
Under antagande av den fullständigare undersökning av skogen,
som här föreslagits, skall den avverkning, som bör utgå för viss tid
från en skog, framgå som ett direkt uttryck för skogens tillstånd och
behov av avverkning samt berättigade krav på jämn avkastning, men
behöver och bör icke göras så beroende av matematiska beräkningar,
som hittills skett.
Det är först genom att uppställa eu dylik på faktiska förhållanden
— beståndens ålder och uppskattade virkesmassa samt utförda beräkningar
över tillväxtförmågan — grundad jämförelse mellan en föreslagen
avverkning under viss tid, å ena, och skogens beräknade avkastning för
tiden efter periodens slut, å andra sidan, som man blir i stånd att
överblicka hushållningen och bedöma, huruvida avverkningen är rätt
avpassad efter skogens tillstånd och det för skogen gällande kravet på
jämn avkastning.
Då det, såsom förut anförts, för hemmansägaren icke är avkastningens
massa, utan dess värde, som har största betydelsen, bör vid
avverkningsberäkningen icke heller avkastningens jämnhet endast bedömas
efter kubikmassan, utan en höjning eller sänkning ske för de olika
treårsutsyningarua i förhållande till virkets värde, varigenom vissa
beståndsvårdshuggningar av mindre värdefull skog kunna påskyndas.
Rörande skogarnas föryngring måste man för dessa trakter även
för framtiden huvudsakligen vara hänvisad till skogens självsådd. Då
all avkastning med undantag för hemmansägarens egna husbehov endast
får ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten
bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta blir avsevärt lång.
Kommittén har likväl icke kunnat lämna obeaktat, att så ogynnsamma
förhållanden här råda på vissa ställen till följd av marktäckets
beskaffenhet, försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., att direkta
åtgärder äro nödvändiga efter avverkning av nuvarande bestånd för att
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
bibehålla marken i skogsprodukt^ skick. Dylika områden torde i allmänhet
vid avvittringen hava betraktats såsom oduglig mark och tillagts
hemmanen utöver skogsanslagen. Med de ändrade förhållandena hava
emellertid nu flerstädes träd å desamma erhållit saluvärde, och fördenskull
synes numera tiden vara inne att införa stadganden såväl till förhindrande
av dylik marks övergående till improduktiv som även i
riktning mot möjliggörande och påskyndande av återväxt därå. I sådant
syfte har kommittén föreslagit, att för mark, där i följd av försumpning,
brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt icke är möjlig,
utsynings erhållande må göras beroende av att vissa direkta föryngringsåtgärder
vidtagas. De åtgärder, som på övriga delar av skogen kunna
bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen, böra
föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till den förkortning
av omdrevstiden för skogen, som blir en följd av samma åtgärder.
För ytterligare tryggande av själv föryngring har kommittén, med
hänsyn till att i följd av hemmanens alltmera fortgående uppdelningskogens
avkastning för husbehovsändamål kan antagas komma att utgöra
allt större del av samma avkastning, jämväl funnit nödigt, att
skydd beredes mot avverkning för husbehov av fröträd, som genom
beslut vid utsyning förklarats skola viss tid överhållas, samt fördenskull
i lagförslaget intagit bestämmelse härom.
Ur synpunkten av ernående av en god skogsvård å ifrågavarande
skogar har kommittén föreslagit lagstadganden även i vissa andra
ämnen, därom nu icke finnes något föreskrivet. Sålunda har kommittén
ansett lämpligt bland annat, att den undantagsställning i fråga om
skogsvårdsavgifters utgörande, som dessa trakter hittills intagit, skall
upphöra, att såsom följd härav ifrågavarande skogar skola stå under
visst inseende av skogsvårdsstyrelse, samt att i lagen beredas möjligheter
för sammanförande under vissa villkor av skilda hemmansskogar
i samme ägares hand till gemensam hushållsenhet.»
I ett vid betänkaudet fogat särskilt yttrande anför kommittéledamoten
Welander följande:
»Stor vikt ligger uppå, att varje skogshushållningsenhet innehåller
bestånd av skilda åldrar, så att en möjligast jämn skogsavkastning erhålles.
Möjligheterna för erhållande av sådana från skogshushållningssynpunkt
lämpliga enheter minskas, ju mindre areal skogen omfattar.
Aven skogslotternas form kunna vara sådana, att de försvåra en ordnad
skogsskötsel.
Det ändamål, som skogarna inom lappmarken och Sårna socken
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
med Idre kapellag i Kopparbergs län avse att tjäna genom att lämna
den bofasta befolkningen en jämn skogsavkastning, måste därför motverkas,
om skogarna skiftas i allt för små eller olämpligt formade brukningsdelar.
Kommittén har även haft tillfälle att se exempel härpå
särskilt från Sårna socken.
Ett av kommittén avgivet förslag om rätt till sammanförande för
vissa fäll av skilda hemmansskogar till större hushållsenheter är ock ett
uttryck för den uppfattningen, att skogarnas skiftning redan drivits för
långt, varjämte kommittén direkt uttalat, att jorddelningarna inom utsyningslagens
giltighetsområde i ej ringa grad föranlett, att skogen icke
blivit det stöd för jordbruket, som avsett varit.
Enligt min mening borde kommittén med sådana synpunkter i
frågan låtit sig vara angeläget att undersöka, vilka åtgärder, som kunde
vidtagas för att förebygga en sådan skadlig utveckling av nu pågående
jorddelning. Staten har både rätt och plikt, särskilt ifråga om förevarande
skogar, att vaka över att syftet med tilldelande av skogsanslagen
i dessa delar av landet icke äventyras.
Lyckligast hade varit, om skiftning av byaskogarna aldrig hade
fått ske, utan att hemmanen blott fått sig tilldelade husbehovsskiften och
säkrast skulle ändamålet med dessa skogsanslag befrämjas, om hädanefter
all uppdelning av hemmansskogarna förbjödes. Men om detta anses som
ett alltför stort ingrepp från det allmännas sida, bör åtminstone kunna
med skäl fordras, att frågan om vidare skiftning av hemmansskogar
under utsyningstvång blir föremål för sakkunnig prövning i varje särskilt
fall. Fördenskull borde åt skogstjänsteman beredas tillfälle att utöva inverkan
redan på skiftesläggningen. Åven om det får anses som allmän
regel, att det är markboniteten och icke därpå för tillfället befintligt
virkesförråd, som skall vara huvudsakligen bestämmande för delningen,
så gälla dock för dessa skogar så säregna förhållanden, att det bör uppställas
som en oavvislig fordran, att skiftesläggningen samtidigt skall
avse att uppnå en så vitt möjligt lika fördelning även av befintlig ståndskog,
samt att även de olika lotterna erhålla en lämplig form.
Skogstjänstemannen skulle sålunda äga befogenhet att avgiva
yttrande, dels huruvida hinder möter för skogens skiftning därigenom,
att utsyningslagens krav på tillfredsställande skogsvård och jämn avkastning
icke kunna tillgodoses för de olika lotterna, i vilket fall det sökta
skiftet, vad skogen angår, icke bör komma till stånd, och dels, ifall
skiftning av skogen anses kunna ske, huru skiftesläggningen i så fall
lämpligast bör ske, för att skogshushållningens krav skola bliva i möjligaste
mån tillgodosedda.
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Då detta är eu fråga av stor vikt för en rätt skötsel av de skogar
kommitténs uppdrag omfattar anser jag, att kommittén bort göra ett
uttalande i den riktning, som ovan angivits.»
I fråga om lagförslagets titel och giltighetsområde samt i sammanhang
därmed 20 § anföra:
Kommittén: »Med hänsyn till att lagens huvudsakliga stadganden
innebära ett utsyningstvång och bestämmelser rörande detta tvångs realiserande
ävensom till att lagens huvudsakliga giltighetsområde är Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, har kommittén, ehuruväl lagen innehåller
åtskilliga föreskrifter utöver utsyning samt även, såsom av lagförslagets
20 § framgår, är avsedd att gälla för Sårna socken med Idre
kapellag av Kopparbergs län samt för sådana hemman inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland samt Västernorrlands och Jämtlands
län, i fråga om vilka dispositionsrätten till skogen är inskränkt enligt
förordningen den 29 juni 1866, ur synpunkten av önskvärdheten att
erhålla en så kort rubrik som möjligt ansett lämpligt åt denna giva den
avfattning, som skett. Härvidlag har ock för kommittén varit i viss
mån bestämmande, att de författningsbestämmelser, som äro avsedda att
av lagen ersättas, i allmänna språkbruket gemenligen gått under benämningarna
utsyningslagen eller lappmarkslagen.» — »Kommittén har ansett
samtliga de skogar, som för närvarande stå under utsyningstvång, fortfarande
böra så behandlas. Visserligen har Övre Norrlands skogsvårdsförening uti
skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat bland annat: ''dimensionslagenbör gälla för
alla skogar på kustlandet, vilka ej äro av krononatur, sålunda även för de hemman
av skattenatur, vilkas ägare för närvarande på grund av förordningen
den 29 juni 1866 endast hava inskränkt dispositionsrätt till skogen.
Dessa hemmans antal och areal äro förhållandevis obetydliga. Ett införande
av enhet i lagstiftningen för skattehemmansskogar å kustlandet
kan därför ej sägas medföra någon som helst risk för en skogsskövling’.
Denna föreningens åsikt omfattas jämväl, enligt vad de till kommittén
ingångna svaren å utsända frågeformulär utvisa, av åtskilliga skogsägare
uti ifrågavarande trakter. Ett inslående på den sålunda antydda vägen
har emellertid icke synts kommittén tillrådligt. Onekligt torde nämligen
vara, att åberopade 1866 års författning är ägnad att lämna ett verksammare
skydd för skogens bestånd än en dimensionslag kan giva ävensom
att betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman
under utsyningstvång fullväl motivera skillnaden i lagstiftning beträffande
dispositionsrätten över skogstillgången. Såsom ett huvudskäl för ett
upphävande, vad skattehemmanen angår, av utsyningstvånget har anförts,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.) 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
att dessa hemmans antal och arealer vore förhållandevis obetydliga.
Härutinnan hyser likväl kommittén eu i viss mån avvikande mening,
till stöd varför kommittén vill påpeka, att dylika hemman inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland äro ej mindre än 497 stycken
med en sammanlagd areal av 223,250.7 7 hektar.»
En ledamot av skogsvårdsstyrelsen i Västentorrlands län: »De
skogar, som här avses, utgöra inom länet 36 jordeboksnummer
med en total ägovidd av 43,822.2 9 hektar, fördelad på 12 socknar. [
jämförelse med inom länet i sin helhet i enskild ägo befintlig skogs -egendom — 2,044,459 hektar — representera således dessa fastigheter
allenast en obetydlig del eller något mer än 2 procent av denna areal.
Redan denna omständighet ställer mig tvekande inför frågan, huruvida
det kan anses nödigt och nyttigt att, såsom kommittén föreslagit, bibehålla
en särskild lagstiftning för dessa skogar inom länet. Kommittén
har nämligen i sitt betänkande givit uttryck åt den uppfattningen, att
utsyningstvång bör upprätthållas även för framtiden beträffande samtliga
de hemman och lägenheter, vilka för närvarande äro underkastade dylik
inskränkning med avseende på dispositionsrätten till skogen. Åven om
en sådan begränsning i rätten till skogsavkastningen skulle kunna anses
betingad av förhållandena å hithörande skogar inom Norr- och Västerbotten,
torde det i allt fall vara höjt över allt tvivel, att knappast någon
enda av de omständigheter av vare sig social eller klimatologisk natur,
som kunna andragas såsom skäl för bevarandet av utsyningstvång inom
t. ex. lappmarken, bör tillerkännas betydelse för våra bvgder, där skogens
ekonomiska uppgift onekligen träder i förgrunden och där fördenskull
skogsskötseln bör ordnas så, att inga värden förfaras. Under sådana
förhållanden kunna enligt mitt förmenande endast påtagliga förmåner
för den enskilda skogsägaren med avseende å skogens vård och förvaltning
motivera bibehållandet av detta samhällets förmynderskap över
dessa skogar. De anordningar, som kommittén föreslagit härutinnan,
kunna emellertid icke anses tillfredsställande för förhållandena inom
länet — — — —. Om alltså med hänsyn till vad sålunda blivit anfört
större frihet i nu ifrågavarande avseende skulle finnas böra medgivas innehavare
av hithörande hemman och lägenheter inom Västernorrlands län,
bör likväl en sådan åtgärd göras beroende därav, att de garantier i form
av begränsad dispositionsrätt till skogen, som samhället på sin tid förbehållit
sig för vinnandet av syftemålet med upplåtelser av mark till
anläggning av bygd, utbytas mot andra, vilka skäligen kunna anses
lika betryggande för ifrågavarande egendomars framtida besutenhet som
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
dessa. Eu dylik avlösning skulle då lämpligen kunna ske på grundval
av en överenskommelse mellan staten och vederbörande skogsägare, varigenom
denne senare ålades, att i enlighet med av exempelvis skogsvårdsstyrelsen
och vederbörande jordbrukskommission upprättad plan till
visst belopp av den uttagna skogsavkastningens värde under viss tid
verkställa sådana odlingsarbeten och förbättringar av skogsmarken, som
kunna lända fastigheten till varaktigt gagn. Konsekvensen av här givna
uppslag bjuder y att överinseendet över dessa såväl som andra skogar
inom länet för framtiden överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen, vilken —
utrustad med de befogenheter, som omständigheterna kunna påkalla —
skulle hava till uppgift att utöver sin vanliga funktion övervaka uttagandet
av det överåriga skogskapitalet och ordnandet av vederlag härför i odling
och in arkförbättringar.»
Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: Med hänsyn
till den ringa arealen av ifrågavarande skogar inom länet och då dessutom
de klimatiska och växtgeografiska faktorer, vilka bidragit att
motivera en statskontroll över förvaltningen av de enskilda skogarna
i exempelvis Västerbottens och Norrbottens lappmarker, icke torde vara
att räkna med för Västernorrlands läns vidkommande, hade man på
sina håll satt i fråga, huruvida tillräckligt tungt vägande skäl för
utsyningstvångets bibehållande inom sistnämnda län kunde anses föreligga,
och yrkande på ett fullständigt avskaffande av nämnda tvång
hade icke saknats. Det syntes icke heller kunna bestridas, att utsyningstvånget,
sådant det hittills trätt i verksamhet, icke varit ägnat att stadfästa
någon övertygelse om utsyningsinstitutets nytta eller berättigande,
och för den händelse man skulle vara nödsakad förutsätta, att utsvningen
allt framgent skulle komma att verkställas enligt hittills tillämpade
grunder, skulle ett bibehållande''av utsyningstvånget för Västernorrlands
läns del knappast kunna anses motiverat. Man torde emellertid kunna
förvänta, att den av kommittén föreslagna omläggningen av utsyningsväsendet,
därest den genomfördes, skulle visa sig ägnad att undanröja
de viktigaste av de betänkligheter, som utsyningstvånget i dess nuvarande
form icke kunnat undgå att framkalla, och i sådant avseende borde man
särskilt vara berättigad att fästa goda förhoppningar vid kommitterades
förslag om förändrad ordning för skogslagarnas handhavande. Ett utsyningsväsen,
som vore grundat på rationella skogsvårdsprinciper och
handhades av eu därtill organiserad, kompetent tjänstemannakår, syntes
Konungens befallningshavande icke blott vara av betydande nytta för
skogsförvaltningen å de fastigheter, vilka vore underkastade utsynings
-
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
tvång, utan även hava en viss betydelse för spridandet av kunskap om
och intresse för god skogs förvaltning över huvud taget. Den garanti
mot överavverkning, som utsyningstvånget innebure, torde icke kunna
fullt effektivt ersättas genom någon annan anordning, och den omständigheten
att allenast en ringa del av länets skogsareal vore underkastad
utsyningstvång syntes icke i och för sig utgöra något skäl för upphävande
av utsyningstvånget, därest dess bibehållande ur andra synpunkter
skulle anses lämpligt.
Överjägmästarna, under överläggningen inför domänstyrelsen: De
områden, lagförslaget skulle avse, vore ej fullt tydligt angivna. I rubriken
sades det avse enskildas skogar, men meningen vore väl, att det även
skulle gälla skogar å kronohemman och nybyggen samt å oavvittrade
marker inom lappmarkerna, i den mån som enskilda därstädes ägde rätt
till utsyning av skogsalster. Jämväl under sådan förutsättning vore
emellertid dessa skogar enligt skogsordningen att anse såsom allmänna
skogar. Enligt förordningarna den 21 december 1865 och den 18 september
1874 angående utsyning och försäljning av skogsalster från kronans
skogar i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen angåvos de
vara statens skogar. Likaledes skulle väl förslaget avse alla de skogar,
för vilka bestämmelserna i förordningen den 29 juni 1866 vore gällande,
sålunda vissa skattehemman inom de norrländska länen och Kopparbergs
län äveusom sådana överloppsmarker, varom talas i brevet till
kammarkollegium den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899,
eller s. k. försålda överloppsmarker. På grund härav ansåges nödigt,
att de paragrafer, som angåve lagens tillämpningsområde, omredigerades.
Domänstyrelsen: Lagförslaget avsåga bland annat att till en författning
sammanföra de bestämmelser, som gällde nybyggen och kronohemman,
frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarken och i Sårna
socken med Idre kapellag i Dalarna ävensom vissa i förordningen den
29 juni 1866 omförmälda skattehemman i Norrland och Kopparbergs
län. Med dessa likställda med avseende på dispositionsrätten till skogen
vore försålda överloppsmarker, som omförmäldes i brevet till kammarkollegium
den 29 juni 1866 och i kungörelsen den 26 maj 1899.
Förslaget borde sålunda gälla alla dessa fastigheter, vilket med den
avfattning, som 1 och 20 §§ erhållit, icke syntes kunna vara fallet.
Däremot komme förslaget enligt lydelsen av 1 § att omfatta alla
skogar utan undantag inom lappmarkerna. Vissa hemman därstädes
hade emellertid fri dispositionsrätt till skogen. Härom ville styrelsen
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
anföra följande: Fyra dylika hemman jämte från dem avsöndrade eller
styckade lägenheter vore belägna inom Asele socken. De bildade byn
Skolan, urspungligen tillhörande Åsele skolbord, vilket ägdes av kronan,
och för vilket efter skattläggning till 1 mantal avvittring fastställdes
år 1805. Enligt brev den 30 april 1823 såldes härav % mantal år
1824 och skattebrev utfärdades därå år 1828. Härigenom »frånhändes
Kungl. Maj:t och kronan förbemälda s/4 av Åsele skolbord om ett
mantal samt tillsynades desamma Johan Christoffersson, dess hustru,
barn, arvingar, arvinge efter arvinge, med hus, jord, åker, äng, skog.
mark, fiske och fiskevatten, kvarn och kvarnställe, torp och torpställen
samt alla andra tillägor att njuta, bruka och behålla under skattemannabörd
och rättighet». Vid den allmänna avvittringen av Åsele socken
resolverade Konungens befallningshavande i Västerbottens län den 13
juni 1874, att förnyad avvittring icke skulle övergå de år 1805 redan
avvittrade fastigheterna. Ifrågavarande 3U mantal hade därefter skiftats
i fyra hemman, därav tre om vartdera V21 mantal och ett om V8 mantal. —
Inom Dorotea socken vore belägna dels byn Lillånäset, vilken enligt
brev den 12 maj 1865 vore överflyttad från Jämtlands län, dels byarna
Norra och Södra Bellvik, vilka överflyttats från Tåsjö socken i Västernorrlands
län år 1889. Vid sådant förhållande vore icke bestämmelserna
i 8 § av 1873 års avvittringsstadga gällande för dessa byar. —
Styrelsen hade intet att erinra mot att för ovannämnda fastigheter i
Västerbottens län skulle komma att gälla samma lagstiftning med avseende
på skogens nyttjande som för övriga skogar inom lappmarken. —
På grund av vad styrelsen sålunda anfört borde 20 § erhålla följande
lydelse:
»Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning jämväl för sådana
skogar i övriga delar av de norrländska länen och i Kopparbergs län,
vilka i fråga om dispositionsrätten över skogen äro underkastade inskränkningar
jämlikt kungl. förordningen den 29 juni 1866.»
1 §•
Kommittén anför: »Det skydd för skogen, som förevarande lagstiftning
avser att giva, gäller huvudsakligen barrskogen. Enahanda förhållande
torde även hittills varit rådande, ehuruväl i lag icke funnits angiven någon
skillnad härvidlag mellan barr- och lövskog. De numera i viss mån
ändrade möjligheterna att med ekonomisk fördel tillgodogöra sig träd,
som förut saknat avsättningsvärde, torde emellertid göra det önskvärt
att åt lagen giva en avfattning, som icke försvårar ett tillgodogörande
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
av träd, vilka utan fara för lagens syfte kunna avverkas. De trakter,
förevarande lagstiftning- avser, äro, med undantag för de mot fjällen
gränsande landsdelarna, hänvisade till producerande av barrträd i än
högre grad än dimensionslagens giltighetsområde; och nyssnämnda lag
har, som bekant, funnits böra skydda endast barrskogen mot överdriven
avverkning. En omständighet, som även i någon mån synts
kommittén tala för likformighet härutinnan mellan utsynings- och dimensionslagarna,
är den, att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland
dessa båda lagar skola tillämpas vid sidan av varandra, vid vilket
förhållande det naturligen icke kan vara lämpligt att avverkning av
lövträd för avsalu skall vara förbjuden på ett hemman, varemot sådan
avverkning skall vara lovgiven å grannhemmanet. Av kontrollhänsyn
har emellertid kommittén i 14 § av förevarande lagförslag stadgat
anmälningsplikt för vissa fall i fråga om avverkning av lövträd. — Då
i de övre, mot fjällen belägna trakterna lövskogens bevarande är av vikt
för hindrande av fjällgränsens nedgående, har likväl kommittén funnit
nödvändigt stadga det undantag från förut angivna regel, att ovan den
fastställda odlingsgränsen avverkning av lövträd ej må ske utan på förhand
erhållet tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. På grund av
rådande avsättningsförhållanden torde fara för överdriven avverkning
av lövskog uti dessa trakter ej vara för handen, men tänkas kan, att
framdeles så skall bliva händelsen, och i varje fall torde, då här liksom
i övrigt avverkning för hemmanets eget behov är fri, nämnvärda olägenheter
av inskränkningen icke kunna uppstå. I övrigt innehåller paragrafen
icke någon annan nyhet i förhållande till nu gällande bestämmelser
än att, då genom 10 § den fria avverkningen för hemmanets husbehov
blivit för visst fall begränsad, hänvisning till nämnda paragraf här
funnits lämplig.»
Landstinget och hushållningssällskapet i Västerno rrlands län ävensom
en ledamot i länets skogsvårdsstyrelse framhålla — under instämmande
från trävaruexportföreningen —, att då odlingsgränsen vore endast
en mer eller mindre godtyckligt uppdragen gräns och ej i huvudsak
betingad av biologiska olikheter mellan områdena ovanför och nedanför
densamma, borde lövträd få fritt avverkas intill barrträdsgränsen.
Såsom ytterligare skäl härför anmärkes därvid, att björk rikligt förekomme
som inblandning i de bestånd, som uppkommit på torrlagda
vattensjuka marker, vilkas areal årligen ökades, och att det måste anses
såsom en onödig, föga praktisk omgång att för varje fall, då en för
barrskogens utveckling nödig gallring av lövskog skulle företagas, under
-
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
ställa sådan åtgärd vederbörande skogstjänstemans avgörande, även om
gallringsvirket skulle avses till försäljning.
Konungens befallning skavande i Västerbottens län yttrar, att då
anledning funnes till antagande, att ej ens de av kommittén föreslagna
arbetskrafterna för utsyning och stämpling komme att visa sig tillräckliga,
syntes det kunna ifrågasättas, om ej — för att i någon mån minska
arbetet med utsyning och stämpling — den i 1 § tillkomna nyheten, att
utsyningstvånget skulle ovan odlingsgränsen omfatta även lövträd, kunde
eftergivas.
Aven överjägmästarna, under överläggningen inför domänstyrelsen,
säga sig anse, att lagförslaget borde omfatta jämväl lövträd, men att
det kunde ifrågasättas, om dessa borde få avverkas endast efter tillstånd,
sålunda utan stämpling. Såsom skäl för sin mening anföra de, att
medan virke av lövträd tillförne i allmänhet saknat saluvärde inom lappmarkerna,
avyttrades det nu därstädes och fördes även i vissa fall fram
till flottlederna.
Domänstyrelsen utlåter sig: »Det kan ifrågasättas, huruvida det av
kommittén avsedda målet i fråga om skydd för lövträd kan uppnås på det
sätt, som här föreslagits. Om en skogstjänsteman lämnar tillstånd till avverkning
av lövträd på ett område, kan detta ofta nog ej angivas med sådan
precision, att icke avverkningen kan sträckas längre än avsikten varit. Här
är nämligen i regeln fråga om stora, öde trakter. Endast i några fall har
bygden sträckt sig upp i eller över barrskogsgränsen. Där är det lättare att
närmare angiva viss lokal, varest lövskog må utan lära avverkas. Men
ett allmänt och starkare skydd för lövträden är ock av nöden i sådan
bygd- Till^ och med husbehovsavverkningen av lövskog kan under
dylika förhållanden vara i behov av en ordnad begränsning. Styrelsen
får med^ avseende härpå erinra om Umeälvens floddal ovanför Tärna,
val est nagra byar äro för både bygg) i ads beh o v och vedbrand hänvisade
till lövträden i björkskogsregionen. Liknande skydd behöver lövskogen
på \ issa ställen inom Karesuando, Vittangi och Jukkasjärvi socknar,
varvid särskilt må erinras om trakterna invid järnbanan mellan Gellivare
och riksgränsen. Det hade fördenskull vant önskvärt, att bestämmelserna
till lövskogens skydd varit skarpare än de av kommittén föreslagna.
Det är visserligen på relativt få ställen i lappmarken, som avverkning
av lövskog äger rum i sådan utsträckning, att en begränsning
därav måste anses nödig. Men i dessa fall är det av synnerligen stor
vikt, att avverkningen sker på sådant sätt, att återväxt härefter inträder.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Nu bedrives avverkning’ av lövskog inom fjällskogsområdet utan hänsyn
härtill, vanligen med kvarlämnande av höga stubbar, varefter stubbskott
ej framkomma, och utan att vissa lämpliga stammar kvarlämnas. Rättelse
härav vinnes ej genom att jägmästaren lämnar allenast tillstånd
till avverkning av lövskog, även om han därvid uttalar önskvärdheten
av att avverkningen utföres enligt vissa av honom angivna regler. I
alla kritiska fall erfordras utsyning även av lövskog ovan odlingsgränsen.
Det innebär fara att dröja med bestämmelsen härom, ty det gäller frågan
om skogsgränsens bevarande. Det är relativt lätt att i tid förekomma
skogsgränsens nedgående genom en därpå inriktad skogsvård, men har
en förskjutning nedåt av skogsgränsen inträtt genom skövling inom
fjällskogarna, är det förenat med snart sagt oöverstigliga svårigheter
ätt hela de sår, som slagits av ovarsamhet och tanklöshet. Frågan är
av lika stor betydelse för lappmarkerna som för de områden, där skyddsskogslagen
äger tillämpning, vars bestämmelser gälla även lövskogen.
Det synes emellertid ej vara lämpligt att i fråga om avverkning av
lövskog för avsalu göra skyddsskogslagen gällande inom vissa delar av
lappmarken, emedan detta skulle medföra omgångar och dyrbara undersökningar.
Målet nås lättast genom föreskrift om utsyning och stämpling
enligt nu föreliggande lagförslag även av lövskog, där sadant anses
nödigt. Härvid må erinras, att enligt ordalydelsen av 8 § av 1873 års
avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
jämförd med 1 § av förordningen den 29 juni 1866, jämväl lövskogen
torde kunna anses vara underkastad utsyning och stämpling. Den
ifrågasatta föreskriften skulle sålunda icke innebära något tillägg utöver
vad som nu är gällande angående de i 8 § av 1873 års avvittringsstadga
avsedda skogar. Bestämmelserna i förordningen den
29 juni 1866 hava emellertid aldrig givits en så vidsträckt tillämpning,
att däri inbegripits även lövskogen. På grund av vad styrelsen sålunda
anfört, torde 1 § böra erhålla följande lydelse:
»I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd
avverkas annat än efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman,
dock att vad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för
hemmansägare att, utom i fall, som i 10 § sägs, från hemmanets skog
fritt taga vad till dess husbehov tarvas ävensom stubbar och rötter för
tjärbränning. Vad nu om barrträd är stadgat gäller jämväl lövträd ovan
odlingsgränsen.'')'')
I anslutning till överjägmästarnas ovan angivna uttalanden rörande
lagförslagets titel och giltighetsområde anföra vidare:
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Överjag mästaren i Umeå distrikt, att efter ordet »hemmansägare»
borde insättas orden »och åbo» och efter ordet »hemmanets» orden »och
nybyggets», samt
Västerbottens läns hushållningssällskap med instämmande av Konungens
befallningshavande i länet: Det i 1 § och längre fram i förslaget
förekommande uttrycket »hemmansägare», efter bokstaven avseende
ägare av i mantal satt jord, borde utbytas mot »jordägare», »fastighetsägare»
eller dylikt, avseende varje ägare av skogbärande mark. Ingen
anledning syntes nämligen förefinnas att från lagens tillämpningsområde
undantaga vare sig torplägenheter, vilka ju i vissa fall kunde äga avsevärd
omfattning och många gånger större skogsbestånd än svagare
hemmanslotter, eller i 3 § i lagen angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 och
22 § 2 mom. i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896 omförmäld lägenhet, d. v. s. icke till
stödskog hänförlig jord, som av bolag eller förening förvärvats. Att
märka vore nämligen, att förevarande lagförslag vore avsett att tillgodose
skogsvårdens intressen och icke endast, i likhet med föregående s. k.
norrlandslagstiftning, att skydda jordbruket.
Trävaruexportföreningen föreslår, att hemmansägarna icke vidare
skulle äga att, såsom hittills skett, taga husbehovsvirke av barrträd utan
föregående utsyning, samt anför såsom skäl härför följande: Föreningen
kunde väl förutse, att förslaget skulle möta motstånd från befolkningens
sida. Vid närmare eftersinnande skulle man dock finna, att ingen verklig
olägenhet därmed förknippades, förutsatt att utsyningen alltid skedde
kostnadsfritt. Åven i de fall, då någon skulle hava hushållat mindre väl
med de åt honom för treårsperioden utstämplade träden, hade han alltid
att fritt förfoga över så stora natur atillgångar i avfall, nedfallna torra träd
och framför allt i växande lövträd, att han icke behövde lida brist, åtminstone
icke på bränsle. Anordningen vore föreslagen närmast av angelägenheten
att förebygga, att skogen beskattades hårdare, än som överensstämde
med antagna regler för hushållningen. Och fördelarna av denna
såsom nödvändig ansedda kontrollåtgärd vore så påtagliga icke minst
från nationalekonomisk synpunkt, att dess genomförande borde vara ett
allmänt önskemål. — Föreningen föreslår följande lydelse av 1 §:
»I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd
avverkas annat än efter utsyning och stämpling, ej heller lövträd ovan
barrträdsgränsen utan efter tillstånd av vederbörande skogstjänsteman,
dock att vad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för hemmansägare
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 60 höft. (Nr 69.) 7
50 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 69.
att från hemmanets skog fritt taga stubbar och rötter samt nedfallna
torra träd.»
Domänstyrelsen yttrar angående föreningens förslag: Husbehovs
rätten
skulle enligt detta begränsas att omfatta lövskog samt av barrträd
allenast stubbar och rötter jämte torra vindfällen. I regeln torde detta
visserligen vara nog för bränslebehovet, men sådana fall förekomme
dock, då bränslebehovet ej kunde fyllas på dylikt sätt och i följd därav
utsyning av barrskog för ändamålet måste äga rum. Endast efter
utsyning skulle hemmansägaren kunna avverka barrträd till gårdens
behov av hässje- och stängselvirke, byggnads- och sågtimmer m. m.
Domänstyrelsen vågade ej förorda en dylik begränsning. Det bleve nog
svårt för hemmansägaren att i detalj fixera vad han under tre år kunde
behöva använda till husbehov särskilt av smärre dimensioner till stör och
gärdsel m. m. Behövde en hemmansägare mera än vad som utsynats
för tre år, skulle han antingen begära extra utsyning för ändamålet
eller ock köpa virke, om sådant funnes till salu i orten. Begränsningen
komme att fresta till lagbrott: husbehovsavverkning utan utsyning.
2 §•
Kommittén anmärker till en början, att denna paragraf innehåller
de huvudsakligaste principerna för lagens tillämpning; och hänvisas
rörande motiven för paragrafens bestämmelser i huvudsak till lagens
allmänna motivering.
Utav formuleringen av paragrafens andra stycke och lagens allmänna
motivering torde framgå, att i paragrafen hyllas den s. k.
skogsränteläran, enligt vilken den fordran uppställes på skogshushållningen,
att den största möjliga nettoavkastningen i värde, uppkommen
genom tillväxt såväl i massa som kvalitet, skall vinnas per ytenhet av
marken. Detta kan med andra ord uttryckas så, att så länge ett bestånd
lämnar högre avkastning i värde än förut, avverkas det icke, även
om denna avkastning t. o. in. är väsentligt mindre än den avkastning,
som ägaren av beståndet skulle bekomma, därest detta varit förvandlat
i penningar. En nödvändig följd av denna läras tillämpning är, att
beståndets omloppstid blir lång. I motsats mot skogsränteläran fordrar
markränteläran, att skogen och dess skilda delar genom sin tillväxt i värde
skola å sitt realisationsvärde lämna gängse penningränta. Så snart så
ej är förhållandet eller, med andra ord, virkeskapitalet på grund av allt
-
51
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
för ringa tillväxt är oräntabelt, företages avverkningen. Markränteläran
har sålunda kortare omloppstid och mindre myckenhet virkeskapital än
skogsränteläran.
Kommitténs majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna
Kinberg, Welander och Wiklund, hyllar skogsränteläran och uttalar
härom i avdelningen angående statens skogar, att följande huvudkrav
böra ställas på en rationell hushållning med dessa skogar:
1) Skogshushållningens ledande ekonomiska princip skall vara att
avvinna skogarna största behållna avkastningen per ytenhet.
2) Avverkningssättet bör icke bestämmas generellt, utan lämpas
efter rådande lokala förhållanden i syfte att i möjligaste mån befordra
beståndens vård och lämpliga föryngring.
3) Beräkningen av skogsavkastningen skall ske enligt sådana
grunder, att nödig hänsyn tages till såväl en rationell skogsvårds fordringar
som berättigade krav på jämn avkastning.
Såsom i den allmänna motiveringen till lagförslaget framhållits,
har kommitténs majoritet ansett markränteläran vara för de enskilda
skogarna i lappmarken desto mindre berättigad, som lappmarkens fastighetsägare
blott vore tillförsäkrade skogens avkastning men icke ägde
skogskapitalet på samma oinskränkta sätt som andra fastighetsägare i
landet.
Däremot uttala sig ledamöterna Fahlén och llingstrand i särskilda,
vid kommittébetänkandet fogade, utförligt motiverade reservationer till
förmån för markränteläran. Härvid framhåller Fahlén med styrka, att
man under alla förhållanden måste beräkna ränta på skogskapitalet och
att skogsränteprincipen innebär, att en del av denna ränta kapitaliseras
för att framdeles åstadkomma högre årsavkastning. För en ekonomisk
kalkyl borde man emellertid även taga hänsyn till den avkastning,
denna sparade ränta skulle givit, om den lösgjorts. Därjämte borde
beaktas, att de grövsta dimensionerna, vilka fordrade längsta omloppstiden
och största skogskapitalet, icke numera syntes vara relativt till smärre
dimensioner lika värdefulla som förut. Emellertid framhåller Fahlén, att för
lång tid framåt syntes varken den ena eller den andra av dessa principer
kunna utan starka modifikationer tillämpas å ifrågavarande naturskogar.
Åven Ringstrand betonar såsom grundskillnad mellan hans och
majoritetens uppfattning, att han icke kunde medgiva skogsbruket den
frihet från ränta på sitt driftkapital, som majoriteten tillerkände detsamma.
Den önskade högsta avverkningen borde vara den, som framkomme
efter avdrag av ränta å de vid skogsbruket verksamma kapitaltillgångarna.
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Av de myndigheter, som avgivit utlåtanden över lagförslaget,
hava allenast Konungens befallning shav ande, landstinget och hushållningssällskapet
i Västernorrlands län samt en ledamot av länets skogsvårdsstyrelse
samma ståndpunkt härutinnan som reservanterna inom kommittén,
varjämte överjägmästaren i Luleå distrikt omfattar en i praktiken
i riktning mot skogsränteläran modifierad markräntelära; de övriga
antingen omfatta skogsränteläran uttryckligen — såsom över jägmästarna
i Tjmeå, Skellefteå och Gävle-Dala distrikt — eller göra icke något direkt
uttalande i frågan.
Trävaruexport förening en, som framhåller lappmarksskogarnas mindre
göda beskaffenhet1), föreslår att genom större avverkningar än hitintills
fortast möjligt omföra skogarna till dugligare bestånd samt framställer
i anslutning härtill följande vidlyftigt motiverade förslag i fråga om
grunderna för hushållningsplanernas upprättande: Hushållningsplanen
skulle hava till syfte att förbättra och höja hemmanets skogsavkastningsförmåga
huvudsakligen genom avverkning av skadade och övermogna
träd samt befordrande av naturlig återväxt ävensom genom
kultur- och torrläggningsåtgärder. 1 hushållningsplanen skulle all skadad
och torr skog samt all frisk skog i ålder över 150 år beräknas till
slutavverkning under 40 år, varjämte under samma fyrtiårsperiod årsavverkningen
för frisk skog i ålder under 150 år skulle beräknas till
närmare angiven myckenhet. Hushållningsplanen skulle jämväl upptaga
kostnad för kultur- och torrläggningsåtgärder efter viss, likaledes angiven
beräkningsgrund. Hemmansägaren skulle vara berättigad att kostnadsfritt
erhålla utsyning enligt hushållningsplanen, men tillika vara skyldig
att för varje utsynad virkesmängd utgöra därå belöpande del av den i
planen beräknade skogsvårdskostnaden; dock att, om, sedan allt utsynat
virke avverkats och skogsvärdet å vad därav skulle taxeras enligt
lagen om skogsaccis och om virkestaxering blivit genom sådan taxeringfastställt,
det visade sig, att fjärdedelen av detta värde understege skogsvårdskostnaden
enligt hushållningsplanen, hemmansägarens skyldighet
att utgöra den med utsyningen förbundna skogsvårdskostnaden skulle
begränsas till belopp, motsvarande sagda fjärdedel. Hade allt det utsynade
virket använts till hemmanets behov och således ej taxerats, skulle ej
någon skogsvårdskostnad utgöras. Slutligen skulle vid utsyningen tillses,
att avverkningens ekonomiska resultat bleve det bästa möjliga.
*) Föreningen anser för sin del ej otroligt, att lappmarksskogarna innehålla 75 procent
oväxtlig skog, d. v. s. skog med, praktiskt sett, avstannad tillväxt eller så trögt växande, att den
enligt föreningens åsikt borde ersättas med ny skog.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 53
I fråga om föreningens förslag yttrar domänstyrelsen huvudsakligen
följande.
Styrelsen bestrede, att avverkningarna å ifrågavarande områden
bestämts till för små belopp till skada för skogarna och deras rätta
ekonomiska utnyttjande. Tvärtom hade extra avverkningar av sämre
skog utöver den normala avverkningen förekommit i mycket stor omfattning'',
därom närmare bestämmelser också utfärdats i domänstyrelsens
reglementariska föreskrifter. Att dessa extra avverkningar emellertid
finge ske med försiktighet, framginge därav, att det hade — särskilt
inom Norrbottens läns lappmarker — konstaterats en efter avverkningen
ökad benägenhet för uttorkning av ett antal träd inom bestånden,
vilken företeelse icke kunnat sättas i direkt förbindelse med överårighet
hos de utdöende träden. Det egendomliga förhållande syntes föreligga,
att beståndens mottaglighet för uttorkning blivit störst, där man mest
avvikit från uthållighetsprincipen. Dock hade man, såvitt till styrelsens
kännedom kommit, ingenstädes gått så långt, att under en skogsindelningsperiod
75 procent av skogarnas virkesmassa utsynats. Helt visst skulle
detta inneburit en stor fara för de därefter kvarvarande resterna av
bestånden.
\ id all skogsmdelning hade ett av syftemålen varit att från abnorma
skogsförhållanden bereda övergång till normala, ej att bevara en abnorm
skog i oförändrat skick; övergångstiden hade såvitt möjligt begränsats
till halva omloppstiden. Hade däremot skogens tillstånd motiverat eu
förhöjning av det reguljära avverkningsbeloppet och en sådan följaktligen
medgivits, innebure detta eu förkortning av övergångstiden.
Då en dylik förhöjning av avverkningsbeloppet varit ganska vanlig,
följde härav, att de nuvarande skogsägarna tillerkänts en så stor avkastning,
som enligt gällande bestämmelser kunnat försvaras. Det vore oriktigt
att skylla bristande skogsvård på staten, ity att skogsvården överlämnats
åt skogsägarna själva, medan staten allenast förbehållit sig att begränsa
avverkningen. — Lappmarksskogarnas skötsel lämnade visserligen mycket
övrigt att önska — men vanskötsel förekomme dock ej, såsom föreningen
påstått; och vidare borde ihågkommas, att överavverkning icke skett,
vilket däremot vore fallet på flertalet andra privatskogar i riket. I fråga
om beståndsvården funnes för övrigt urskuldande moment: sådant virke,
som för beståndsvården i första hand borde avverkas, saknade förr saluvärde,
och så vore till stor del förhållandet ännu; ändring häri hade
skett först under de senare åren. Det vore icke gällande författningar
och ej heller domänstyrelsen och dess tjänstemän, som hindrat egentlig
beståndsvård inom lappmarksskogarna. Den stora mängd torrträd, som
54 Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 69.
enligt vad föreningen meddelat utsynats inom vissa av lappmarksskogarna,
torde visa, att skogstjänstemännen insett betydelsen av att i främsta
rummet tillgodogöra sådant virke, som snarast skulle bliva värdelöst,
och sålunda främja den del av bestånd svården, som benämndes rensningshuggning.
Givetvis måste torrträd i rätt stor mängd förekomma
inom skogsbestånd, som tillförne uteslutande varit föremål för naturens
egen hushållning och först under en relativt kort tid — efter avvittringen —
varit underkastade ordnad avverkning. Mot denna bakgrund måste
lappmarksskogarna betraktas. Därav kunde bland annat dragas den
slutsats, att ej ens den ytterligt konservativa hushållning, som naturen
ensam utövat, varit ödesdiger tör skogarnas bestånd. De hade bevarats
ganska värdefulla och såsom en samlad förmögenhet tillfallit hemmansägarna.
Att klokt nyttja detta kapital och därvid så förvalta detsamma,
att det minsta möjliga förfores under den tid, som erfordrades för att
överföra urskogen till sådana beståndsformer, som under lappmarkernas
naturbetingelser kunde anses normala vid en ordnad hushållning, detta
vore den närmaste uppgiften. Härvid vore säkert, att en brådstörtad
övergång från naturstadiet till kulturstadiet innebure fara, och faran
växte, om man med frånseende av de olika typer, som inom lappmarksskogarna
funnes, ville tillämpa en gemensam schablon såsom norm för
hushållningen. Inom lappmarken liksom annorstädes växlade skogarna
efter markens sammansättning och lutningsförhållanden, efter trädslagens
art, beståndens ålder och täthet, platsens höjd över havet och exposition
för vindar m. m. De vore under skilda lörhallanden olika känsliga och
ömtåliga för hård behandling. En sådan allmän norm, som föreningen
föreslagit för avverkningen inom dessa skogar, vågade domänstyrelsen ej
förorda. Skulle man göra som töreningen ville, skulle allt tal om forstlig
fackkunskap i första hand kastas över bord. Föreningen hade ej gjort
allsidiga och grundliga undersökningar för sitt radikala förslag. De kommande
ägarna bleve lidande, de nuvarande finge stor vinst. Kravet på
uthållighet kunde ej helt suspenderas, ehuru avvikningar därifrån måste
medgivas, i män som sådant för en god beståndsvård och föryngring
vore nödvändigt. Men avvikelserna måste hållas inom rimliga gränser,
så att ej ödesdigra följder uppkomme av dem. Sålunda måste exempelvis
hänsyn tagas till kravet på allt mer ökat husbehovsvirke. Fn
kraftig avverkningspolitik för lappmarksskogarna enligt föreningens förslag
vore till skada ej blott för den jordbrukande befolkningen, vilken,
enligt vad erfarenheten visade, ej kunde bevara kontanta tillgångar utan
på längre eller kortare tid, vanligen det senare, förbrukade dem, men
äA7en för skogarna. Vilken garanti funnes för att ej bestånden, sedan
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 55
de starkt utglesnats, skulle i ökad grad avtorka? Att de i hög grad
skulle komma att ramponeras av fjäll vindarna, vore säkert.
Beträffande förslaget angående skogskulturer och deras omfattning
hade styrelsen den uppfattning, att efter avverkning på sätt föreningen
ifrågasatt skogsodling tvivelsutan bleve nödig i mycket stor utsträckning,
men att någon säkerhet ej funnes för att återväxten därmed vore betryggad!
Hittills utförda skogskulturer inom lappmarken hade nämligen i många fall
givit mycket nedslående resultat. Det syntes därför innebära en fara att
i stor omfattning ordna avverkningen så, att återväxten måste baseras
på skogsodling. Detta borde åtminstone ej ske förrän säkra erfarenheter
vunnits därom, att man på sadant sätt kunde nå det mål, som
eftersträvades; kunde så ej ske, måste avverkningen ordnas enligt andra
principer. Hittills sträckte sig erfarenheten i fråga om lappmarken
knappast längre, än att man med framgång kunde underhjälpa och
främja den metod för skogarnas föryngring, varav naturen under årtusenden
betjänat sig och därvid såsom slutresultat lämnat oss de
skogsrikedomar, som nu exploaterades. Därvid vore hoppet, att framtidens
skogar skulle bliva vackrare än de nuvarande. Men alltför
mycket finge man dock ej hoppas kunna avvinna den karga naturen,
särskilt ej i . närheten av fjällgränsen. En stor del av lappmarksskogarna
hade visserligen ej fjällskogstyp, men de borde dock ej likställas
med övriga skogar i Norrland och Dalarna, såsom föreningen delvis gjort.
Föreningen Båge ej någon framtida fara genom konsekvenserna av
sitt förslag vare sig för trävaruexporten eller för lappmarksbefolkningen.
Ehuru domänstyrelsen icke tilltrodde sig förmågan att klart bedöma de
förhållanden, som skulle inträda omkring fyrtio år härefter, om föreningens
avverkningspolitik genomfördes, torde man dock våga påstå,
att det tvivelsutan vore en fördel för trävaruindustri, export och befolkning,
om lappmarksskogarnas avkastning fyrtio år härefter icke
bleve väsentligt mindre än vad deras avkastning nu lämpligen borde
vara. Med berått mod syntes man ej böra beröva de träförädlände industrierna
möjlighet att framgent i samma mån som för närvarande
främja nationens ekonomi.
Huvudsakligen på dessa skäl hemställde domänstyrelsen, att föreningens
erinringar ej måtte föranleda någon vidare Ivungl. Maj:ts åtgärd.
Styrelsen tilläde, att de av föreningen föreslagna bestämmelser, därest de
över liuvud taget kunde anses höra tillämpas å någon skog i lappmarken,
ej hörde hemma i en lag, utan i en hushållningsplan. De
speciella bestämmelserna i en sådan plan både ingalunda erhållit någon
snäv begränsning genom den allmänt hållna lydelse, som kommittén
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
givit ifrågavarande paragraf. Det nu sagda gällde även vad paragrafen
innehölle om kultur- och torrläggningsåtgärder.
Föreningen svarar härå huvudsakligen följande:
Föreningen vidhölle, att de av föreningen föreslagna avverkningsnormerna
vore sunda och ändamålsenliga. Skogens avkastningsförmåga
måste höjas snarast möjligt genom realisation av den oväxtliga skogen
och dennas ersättande med ny skog. Fördelarna med föreningens förslag
framträdde särskilt, om man betänkte förslaget, att skogsägarna skulle
äga skyldighet att för skogens förbättring genom kultur och dikning
nedlägga avsevärda kostnader, vilka vore betydligt större än de, som
staten offrade å sina skogar. Styrelsens farhågor för att skogen skulle
torka, om så starka avverkningar företoges, som föreningen föreslagit,
vore ogrundade. Styrelsen hade — särskilt vad Norrbottens län anginge
— förväxlat orsak och verkan, ity att skogens avtynande tillstånd givit
anledning till avverkningarnas större omfattning där än i \ ästerbottens
länr) och icke denna till torkan. Styrelsen hade här förväxlat, orsak
och verkan. Känt vore, att skog av alla slag torkade i Norrbottens
län även på trakter, där avverkning ej ägde rum. Men under sådana
förhållanden räddades mera skog från värdeförlust genom torka, ju
hastigare avverkningen skedde. Avverkade man endast i samma mån,
som torkan fortskrede, komme avverkningen att utgöras allenast av
torrskog. Man måste avverka kraftigare för att hinna fa skörda, medan
skogen vore vid liv, då den ägde dubbla, ja fyrdubbla värdet mot värdet,
sedan den vore död. — Domänstyrelsens farhagor för aterväxten, om
avverkningarnas storlek ökades, vore ej berättigade. Dreves eu kraftig
avverkningspolitik och vidtoges omfattande torrläggningsåtgärder, bleve
nog föryngringsresultaten även genom kulturer tillfredsställande; erfarenheter
hade vunnits från resultatrika kulturer i övre Norrland. Slutligen
ville föreningen påpeka, hurusom både i tidningspressen och i riksdagsmotioner
framkommit yttranden, som visade, att föreningen icke vore
ensam om sin åsikt, att den nuvarande hushållningen med ifrågavarande
skogar icke blott vore förkastlig utan rent av oförsvarlig.
I häröver avgivna utlåtanden vidhåller domänstyrelsen sina förut
gjorda uttalanden och utvecklar desamma än ytterligare.
1 fråga om sista delen av paragrafens andra stycke yttrar kommitténs
majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand:
»Kommittén har ansett det böra i lagen uttryckas, att vid
>) Enligt domänstyrelsens uppgift utsynades åren 1903 -1909 i Norrbottens län 3,22a,523
kubikmeter och i Västerbottens län 1,240,699 kubikmeter.
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
avverkningsplanens uppgörande förrättningsmannens uppmärksamhet
skall vara oavlåtligen riktad på ett tillgodoseende av skogsvårdens krav,
vilket emellertid ej må föranleda därtill att lagens grundidé — ernående av
en möjligast jämn, uthållig avkastning — trädes för nära, utan fastmera
verka därhän, att möjligheterna till föryngring m. m. bliva utnyttjade
så mycket som möjligt.»
I gemensam reservation anföra kommittéledamöterna Kinberg,
Welander och Wiklund följande: »På grund därav att skogarna i dessa
trakter ännu hava karaktär av naturskogar lära alla skogsvårdens krav
här icke omedelbart och ovillkorligen kunna tillgodoses, ty en sådan ensidig
tillämpning av skogsvårdssynpunkten skulle ej sällan medföra uttagande på
mycket kort tid av större delen av virkesförrådet, utan böra dessa skogar
endast så småningom omföras till ordnat skick, varunder fordringarna på
jämn avkastning och en god skogsvård måste sorgfälligt avvägas mot varandra.
Vad 2 § angår hålla vi före, att ordalagen i andra stycket kunna
föranleda en sådan tolkning, att »skogsvården» skulle tillåtas föranleda
till ett virkesuttag, varigenom lagens grundprinciper kunde trädas för
nära. Visserligen synes även majoriteten enligt vad motiveringen utvisar
förmena, att så ej må ske, men så länge orden »att skogsvården ej
tillbakasättes» få förbliva orubbade, kommer faran dock att kvarstå. Härmed
är det naturligen ej vår mening att framhålla, det allmänna skogsvårdssynpunkter
ej skulle få influera på utsyningsbeloppets storlek; visst
icke, men vi anse, att dylika synpunkter ej böra få ett dominerande inflytande
därvidlag. Skulle detta bliva fallet, vore i detsamma lagstiftarens
grundtanke, sådan den fått sitt uttryck vid 1873 års avvittringsförfattnings
tillkomst, skjuten åt sidan; och detta skulle vara en olycka för
de trakter, varom nu är fråga.»
I anslutning härtill föreslå reservanterna följande lydelse av paragrafens
andra stycke: »Sådan plan skall vara grundad på en undersökning
om skogens tillstånd och avpassad efter ortsförhållandena ävensom
avse skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning;
och bör därvid tillses, att träd icke må så länge sparas, att
de taga skada, samt att skogsvården i övrigt varder i möjligaste mån tillgodosedd.
»
Med reservanterna instämma domänstyrelsen, Västerbottens läns landsting
samt överjägmästarna i Gävle—Bala, Umeå och Skellefteå distrikt.
Landstinget anför därvid såsom skäl, att, med avseende å skogshushållningen
i förevarande landsdelar, åt synpunkten att träd ej borde så
länge sparas, att de toge skada, borde givas ett visst företräde framför
synpunkten att skogsvården ej tillbakasattes; och överjägmästaren i
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.) 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 69.
Skellefteå distrikt framhåller härvidlag, bland annat, att enligt avvittringsstadgan
skulle hemman och nybyggen, såvitt tillgång funnes, erhålla
skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu; lappmarksskogarna vore
alltså understödsskogar och vid sådant förhållande finge skogsvården ej
sättas i första rummet.
Konungens befallningshavande i Norrbottens län yttrar: Reservanterna
kunde val anses hava skäl för sin mening, men å andra sidan
torde kunna erinras, att lagbestämmelser icke borde lägga hinder i vägen
för en avverkning, som betingades ur skogsvårdssynpunkt, även om
densamma måste medföra någon jämkning i principen om skogens jämna
avkastning. Kommittémajoritetens förslag till formulering av ifrågavarande
paragraf, vilket inrymde något större handlingsfrihet åt den skogstjänsteman,
som vid utsyning hade att tillämpa lagen, ansåge Konungens
befallningshavande därför vara att föredraga framför reservanternas.
Givet vore dock, att skogstjänstemannen i avseende å lagens tillämpning
i denna del finge en synnerligen vansklig och grannlaga, ofta krävande
uppgift att fylla.
Slutligen säga överjägmästarna i Skellefteå och Luleå distrikt sig
anse det vara överflödigt att särskilt betona, att avverkningsplanen
skulle avpassas efter ortsförhållandena, vadan bestämmelsen härom enligt
deras mening borde utgå.
Vidkommande härefter paragrafens sista stycke yttra:
Landstinget och hushållningssällskapet i Västernorrlands län samt eu
ledamot i länets skogsvårdsstyrelse: I fråga om tredje stycket hade man
svårt att följa tankegången, ty antagligen hade kommittén väl inte tänkt
sig, att å de därstädes avsedda markerna utsyning av redan mer eller
mindre skadad och oväxtlig skog skulle företagas senare — för att ej
säga kanske ej alls — än å de bättre markerna och de bättre bestånden,
där markägaren skulle vara fritagen från åtgärder efter avverkningen.
Lyckligare hade varit, om bestämmelsen gått i den riktningen, att vid
större tillgång på marker, »där i följd av försumpning eller brist på
fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt icke är möjlig»,
utsyningen hade gjorts större, för att så snart som möjligt förse sådana
marker med bättre skogsbestånd, men att samtidigt det blivit föreskrivet
ovillkorlig skyldighet för skogsägaren att vidtaga nödiga åtgärder för
återväxtens betryggande.
Västerbottens läns hushållningssällskap: »Skyldigheten att vidtaga
''erforderliga åtgärder för återväxt’ för att utsyning skall kunna erhållas
å försumpad mark synes svävande och av beskaffenhet att kunna bliva
59
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
synnerligen betungande för markägaren. Bestämmelsen torde böra omformuleras
därhän, att jordägare skall vara skyldig att i fall av föreliggande
art vidtaga direkta åtgärder för återväxt på området, dock så,
att jordägare icke må förpliktas att i sådant avseende nedlägga kostnader
till större belopp än exempelvis det utsynade virkets halva värde, beräknat
efter lämplig grund. I motsatt fall kommer utsyning aldrig att
begäras å dylikt område, utan det blir föremål blott för avverkning till
husbehov, helst husbehovsavverkning å dylikt område icke avdrages
från utsyningsbeloppet enligt den för hemmanet upprättade avverkningsplanen,
vilket däremot är fallet med husbehovsavverkningen å i avverkningsplanen
ingående mark. Med den av kommittén föreslagna formuleringen
kan således tänkas uppstå en tendens att anse all icke i avverkningsplanen
ingående mark såsom ''tillspillogiven’. Ifrågasättas kan,
om icke för dylik mark i stället borde stipuleras, att även husbehovsvirke
Unge tagas endast efter utsyning.»
Konungens befallningshavande i Norrbottens län: »Sådana områden
som de i paragrafens sista stycke omförmälda förekomma inom länet
till mycket stor omfattning och åtgärder för återväxt å samma områden
skola i många fall visa sig resultatlösa eller i alla händelser medföra
kostnader, som icke stå i rimligt förhållande till därmed avsett gagn.
Att under alla omständigheter kräva dylika åtgärder såsom villkor för
erhållande av utsyning, synes därför mindre välbetänkt och kommer
endast att föranleda till att även fullt utväxt skog ofta nog får kvarstå
för att så småningom ruttna ner. Konungens befallningshavande föreställer
sig emellertid, att med hänsyn till lagtextens avfattning avsikten
varit, att skogstjänstemannen i förevarande fall skall äga förfara efter
omständigheterna.»
3 §■
Kommittén anför:
»Visserligen skall skogsingenjör hava bland sina viktigaste uppgifter
upprättande av avverkningsplaner för enskildas skogar, men håller
likväl kommittén före, att, på sätt hittills skett, skogsägarna böra vara
berättigade att genom egna skogstjänstemän upprätta sådana planer
samt sedermera få dessa underställda högre myndighets prövning. Skillnaden
beträffande planernas bringande till rättskraft skall ligga däri att,
då planen uppgjorts genom skogsägarens försorg och sedermera underställts
statsmyndighets prövning, denna prövning skall verkställas hos
den myndighet, som enligt kommitténs förslag skall haVa den högsta
60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69-
tillsynen över ifrågavarande lags tillämpning, eller jordbruksdepartementets
skogskontor, medan eljes, d. v. s. när planen uppgjorts av
skogsingenjör, densamma tager åt sig laga kraft i och med det att den
tid, varigenom skogsingenjörs beslut härutinnan må överklagas, gått till
ända. På det att denna tid ej skall onödigt utdragas har kommittén
funnit lämpligt att i förslaget inrymma bestämmelse att planen skall,
så snart ske kan, delgivas hemmansägaren.
Rätt att hos skogsingenjör begära upprättande av avverkningsplan
tillkommer allenast hemmanets ägare, vilket emellertid ej må tolkas
så, att han skulle kunna genom underlåtenhet att begära sådan plan
betaga en avverkningsrättsinnehavare möjlighet att utfå inköpt skog;
för sådan händelse torde avverkningsrättsinnehavaren kunna få hemmansägaren
vid domstol förpliktad göra ansökan om plan.
Begäran om upprättande av avverkningsplan bör i regel framställas
så tidigt, att planen kan hinna uppgöras och vinna laga kraft, innan
den skall genom utsyning bringas till tillämpning. Likaså bör, där
planen uppgjorts genom hemmansägarens egen försorg, densamma i god
tid före utsynings verkställande underställas vederbörlig prövning. Rörande
tillvägagångssättet vid upprättande av avverkningsplaner håller kommittén
före, att reglerna därutinnan för uppgörande av skogshushållningsplaner
för kronoparker böra i tillämpliga delar följas.
Kommittén har visserligen utgått ifrån att avverkningsplaner med
det i lagen avsedda innehåll skola upprättas för samtliga av lagen berörda
skogar, men av flera anledningar kan tänkas, att sådana ordnade
förhållanden finnas lämpligen endast så småningom kunna åstadkommas.
Dels äro nämligen redan på sina håll tämligen fullständiga hushållsplaner
upprättade, vilka utan olägenhet kunna fortfarande tillämpas.
Dels måste ock kunna förutsättas att å vissa trakter så många framställningar
om erhållande av avverkningsplan göras, att skogspersonalen
ej medhinner att tillmötesgå allas önskningar därvidlag. Kommittén
anser därför, att man lämpligen bör förfara så, att nya avverkningsplaner
upprättas först i mån som redan uppgjorda planer utlöpa eller
revision av dem enligt hittills gällande regler må ske.
För revision av sålunda fastställd avverkningsplan synas böra
gälla samma regler som för upprättande av sådan plan. —
Den förändring beträffande organiserandet av statens tillsyn å
lagens efterlevnad samt medverkan till åstadkommande av förbättrade
förhållanden ifråga om skogsvården å ifrågavarande hemman, som kommittén
i detta betänkande föreslår, skall, enligt vad kommittén förväntar,
hava till följd, att en ökad samverkan ernås mellan befolkningen och
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
statstjänstemannen. Till följd härav lärer ock få förutsättas, att förrättningsmännen
såväl vid uppgörandet av avverkningsplaner som även vid
själva utsyningarna skola låta sig angeläget vara att inhämta de av
förrättningarna berördas mening samt tillmötesgå deras önskningar, där
så lämpligen kan ske.
På förut angivna grunder har kommittén ansett lämpligt, att i
lagen icke intagas de närmare ordnings- och andra föreskrifter, som för
lagens tillämpning kunna finnas erforderliga, utan att sådana föreskrifter
i stället skola meddelas från den myndighet, som enligt kommittén
skall hava den högsta tillsynen över lagen, d. v. s. jordbruksdepartementets
skogskontor; och har kommittén därvid utgått
från den förutsättningen, att de utav kommittén såväl i allmänhet
som särskilt i motiveringen till förevarande paragraf uttalade önskemål
bliva beaktade.»
Kommitténs majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna
Fahlén och Ringstrand, anför vidare:
»Där ett hemman är besvärat av avverkningsrätt till skogen, kan
tänkas, att avverkningsrättsinnehavaren skulle vilja på den nya lagen
grunda rätt att emot jordägarens bestridande erhålla utstämpling i större
omfattning, än med tillämpning av hittillsvarande stadganden bort ske;
och har ock på sådan grund inom kommittén ifrågasatts att från lagens
tillämpning helt undantaga sådana hemman för den tid avverkningsrätten
är gällande, försåvitt ej överenskommelse i annan riktning träffas mellan
hemmansägaren och avverkningsrättsinnehavaren. Kommittén vill emellertid
hålla före, att ifrågavarande förhållanden kunna på ett nöjaktigt sätt
ordnas utan att lagen för dem sättes ur verket. Genom reglementariska
föreskrifter torde nämligen syneförrättarnas uppmärksamhet kunna fästas
på angelägenheten av att en sådan följd av lagen, som ovan antytts
såsom eljes möjlig, undvikes ävensom närmare bestämmelser meddelas
om huru vid förekommande konflikter mellan de båda, var för sig berättigade,
intressena lämpligen bör förfaras. Det lärer väl ej få anses
uteslutet att i många dylika fall just beträffande utsyniDgsbeloppets
bestämmande hittills tillämpade regler fortfarande komma att läggas till
grund eller åtminstone öva en betydande inverkan i riktning mot kommitténs
här anförda önskemål. Det synes kommittén icke obilligt, utan
fasthellre tilltalande och rättvist, att i dylikt fall, där med tillämpning
av de nya bestämmelserna utsyningsbeloppet skulle bliva högre än om
hittillsvarande regler följts, höjningen bör komma hemmansägaren, och
icke avverkningsrättsinnehavaren, till godo, varför för sådan händelse
torde kunna för bestämmande av det högre utsyningsbeloppet skäligen
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
fordras företeendet av en överenskommelse, varigenom hemmansägaren
tillförsäkras hela direkta nyttan av ökningen.»
I gemensam reservation anföra Kinberg, Welander och Wiklund:
»Med hänsyn till angelägenheten av att en avverkningsrättsinnehavare
ej må kunna mot jordägarens vilja på den nya lagen grunda
rätt att erhålla utstämpling i större omfattning än med tillämpning av
hittillsvarande bestämmelser bort ske och då ett uttalande i motiveringen
allenast icke får anses nog kraftigt motverka en sådan följd, hava vi
ansett, att i 3 § borde införas ett stadgande därom, att för hemman, som
är besvärat av avverkningsrätt, upplåten före lagens ikraftträdande, utsyningsbeloppet
ej må sättas högre än med tillämpning av hittills gällande
regler skolat ske, där ej mellan hemmansägaren och avverkningsrättsinnebavaren
annorlunda överenskommes. Eu tillfälligt ökad avverkning,
som självfallet åtminstone för någon tid nedsätter virkesmassan å hemmanet,
har ur synpunkten av skogsvård för detta icke något berättigande i
annat fall än att den får till följd skogsvårdsåtgärder å hemmanet. En
avverkningsrättsinnehavare torde emellertid näppeligen Unnas villig att
nedlägga någon del av sin vinst på åtgärder utan någon nytta för
honom själv.»
I överensstämmelse härmed föreslå reservanterna, att efter orden
»ske kan» inskjutes följande tillägg till paragrafen: »För hemman, som
är besvärat av avverkningsrätt, upplåten före denna lags trädande i kraft,
må årliga avverkningsbeloppet ej sättas högre än med tillämpning av hittills
gällande regler skolat ske, där ej mellan hemmansägaren och avverkningsrättsinnehavaren
annorlunda överenskommes.»
Med reservanterna instämma domänstyrelsen, Konungens befallning shavande,
landstingen och hushållningssällskapen i Västerbottens och Norrbottens
län samt överjägmästarna i Gävle-Dala, Umeå, Skellefteå och Luleå distrikt.
Domänstyrelsen anför vidare: Såsom styrelsen komme att i fråga
om skogsadministrationen närmare anföra, ansåge styrelsen, att, rörande
lappmarksskogarnas förvaltningspersonal, någon annan ändring ej borde
ske än ökning av jägmästarnas antal samt att jägmästarna borde vid
utövningen av sin befogenhet enligt föreliggande lagförslag stå under
domänstyrelsens inseende. I överensstämmelse härmed borde den befogenhet,
som enligt förslaget inrymts åt jordbruksdepartementets skogsbyrå,
utövas av domänstyrelsen, som ock torde böra meddela de närmare
föreskrifter, som omförmäldes i paragrafens andra stycke och därstädes
angåves tillkomma Konungen, men rörande vilka i motiven sades, att de
skulle meddelas av skogskonto^.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 63
I anslutning härtill föreslår domänstyrelsen dels följande lydelse
av paragrafens första stycke: »Avverkningsplan — — granskad av överjägmästaren
och godkänd av domänstyrelsen. Plan, som enligt vad nyss
är sagt av jägmästare upprättats eller ock av domänstyrelsen godkänts, skall
tillställas hemmansägaren så snart ske kan», dels ock att sista ordet i
paragrafens sista stycke utbytes mot »domänstyrelsen».
Slutligen är i fråga om denna paragraf att anmärka, hurusom:
Konungens befallningshavande i Västerbottens län framhåller vikten
av att sådana åtgärder vidtagas, att den lastställda planen verkligen
kommer fastighetsägaren tillhanda utan oläglig tidsutdräkt;
Konungens befallningshavande i Norrbottens län anmärker, att förslaget
att endast hemmansägaren skall få begära avverknmgsplan syntes
innebära en betänklig inskränkning i en genom lagligt avtal förvärvad
rätt samt att i fråga om avverkningsrättsinnehavarens eventuella domstolstalan
det väl kunde ifrågasättas, om denna skulle komma att föranleda
åsyftad påföljd; och
Skogsvårdsstyrelsen och Konungens befallningshavande i Kopparbergs
län yttra: »Med hänsyn till den säregna sönderdelning av hemmanens
skogsmark, som tillämpas i norra Dalarna, torde det möta svårigheter att
upprätta avverknmgsplan för varje hemmansdel, därest ej i lag bestämmes
någon viss minimiareal, som en hemmansdel skall hava för att vara
berättigad till särskild avverknmgsplan.»
^ §•
/ Kommitténs majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna
Fahlén och Ringstrand, anför följande:
»Denna paragrafs förra del innehåller allenast ett bekräftande av
den redan hittills gällande principen, att särskild plan skall upprättas
för varje särskilt hemman eller hemmansdel. I paragrafens senare del
har emellertid av skäl, som nedan anföras, intagits en undantagsbestämmelse
från nyss omnämnda allmänna regel. En speciell anledning för
kommittén att taga denna fråga under omprövning har givits genom
Kungl. Maj:ts beslut den 31 juli 1908, därigenom till kommittén överlämnats,
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén
lämnade uppdrag, två skrivelser av domänstyrelsen, den 24 december
1907 och den 30 maj 1908, angående sammanförande till en hyggesföljd
med gemensam avverkningsberäkning av vissa hemmansskogar inom
Västerbottens läns lappmarker, samt en skrivelse i ämnet från Mo &
64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Domsjö aktiebolag. I sistberörda skrivelse antöres bland annat. Rörande
den av bolaget ifrågasatta sammanslagningens lämplighet ur skog svår dssynpunkt
torde endast en mening råda. Ju större komplex skogsmannen
finge behandla som enhet, desto lättare hade han att varje år koncentrera
avverkningen till de trakter, där behovet av en huggning vore
mest påträngande. Och i de många fall, då avverkningen måste, efterföljas
av skogskultur, bleve det först genom en sådan koncentration av
hyggena möjligt att med rimlig kostnad inhägna kulturfälten, vilketoftast
visat sig vara ett oundgängligt villkor för att kulturen skulle
lyckas. Åven ur ekonomisk synpunkt vore en gemensam behandling
av större komplex fördelaktig, särskilt genom ett bättre utnyttjande av
upptagna avverknings vägar och möjligheten att förlägga varje års
flottning till ett färre antal vattendrag. Någon av sammanslagningen
vållad svårighet att efterleva bestämmelsen i 58 § av gällande skogsordning
torde ej kunna påvisas. För utsyningsområdet som helhet betraktat
kunde domänstyrelsen genom bestämmelser i hushållningsplanen
reglera årsavverkningarnas storlek lika väl som förut på varje hemman.
Det viktiga kravet på en relativt jämn årsavverkning för vinnandet av
stabila arbetsförtjänster i orten kunde härigenom fullt komma till sin
rätt. Däremot kunde sammanslagningen onekligen medföra rubbningar
i den från varje hemman utgående årsavverkningens jämnhet genom
att till avverkning förfallna träd på vissa hemman under flera ar komme
att besparas, medan motsvarande virkesbelopp uttoges på andra hemman,
där avverkningen vore mer brådskande. Härigenom uppstode på de
senare en s. k. överavverkning. Sådana träd, som från skogsvårdssynpunkt
sett fortfarande borde kvarstå, kunde ''överavverkningen’ däremot
aldrig nå, enär den utsynande jägmästaren naturligtvis ej stämplade
dem. Det enda man riskerade genom sammanslagningen vore följaktligen,
att vissa hemman försattes i ordnat skick tidigare, andra senare
än om avverkningen utförts hemmansvis. Visserligen hade i liknande
fall framhållits, att om ägandebolaget efter ett dylikt hemmans genom
sammanslagningen möjliggjorda ''överavverkning frånsålde sig detta
hemman, så skulle härigenom kunna uppstå ett jordbruk utan den
stödskog, som lagstiftningen numera velat tillförsäkra hemman i bondehand.
Häremot erinrades, att den växtliga skogen ända upp till lämpligaste
avverkningsåldern och även den överåriga skog, som för åteiväxtens
skyddande borde kvarstå, alltid funnes kvar på hemmanet, om
också förekomsten av sådan skog i vissa gränsfall kunde vara ringa.
Ett på nyssnämnda skäl grundat förbud mot hemmans sammanslagning
skulle alltså innebära ett försök att i de fall, då tillgången på livskraftig
65
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 69.
skog vore liten, åt en eventuell köpare garantera ett visst förråd överårigt
virke. Man frågade sig då, vilket gagn köparen skulle få härav.
Ty det vore givet, att den överåriga skogen med hela sitt värde ökade
köpeskillingen. För motsvarande belopp kunde därför köparen, om
den överåriga skogen redan avverkats före försäljningen, tillhandla sig
samma virkesmängd från annat håll och hade då förmånen att endast
behöva likvidera i mån av virkets förbrukning i stället för på en gång
i förskott. Något intresse för den förmodade bonden-köparen kunde
alltså på denna väg svårligen tillgodoses. Situationen vore följaktligen
denna: Om flera hemman sammansloges till ett utsyningsområde, vore
det möjligt, att något av dem komme att berövas all den överåriga
skog, som icke av skogsvårdshänsyn behövde kvarstå. Det vore vidare
möjligt, ehuru ytterst osannolikt, att ett sådant hemman därefter utbrötes
ur gemensamheten och försåldes. Men det hade icke kunnat bevisas,
att köparen härvid skulle haft större fördel av att den överåriga skogen
varit kvar.
I skrivelsen den 24 december 1907 uttalade domänstyrelsen, att
en sådan sammanslagning enligt gällande bestämmelser icke torde kunna
ske, men att frågan kunde anses hava kommit i ett annat läge, då den
behandlades i samband med hushållningsplaners upprättande och avsåge
skogar, som tillhörde samma by eller i övrigt bildade för skogshushållning
lämpliga komplex. Det torde emellertid möta svårighet att finna
lämpliga former för att giva laglig rätt åt ett sådant sammanförande.
Ett dylikt anordnande syntes emellertid styrelsen från skogsvårdssynpunkt
ofta erbjuda stora fördelar.
I sin senare skrivelse i ämnet har domänstyrelsen bland annat
uttalat farhåga för att en sådan sammanslagning av hemman uti skogshushållningshänseende
skulle kunna föranleda överavverkning å vissa av
de särskilda hemmanen.
Kommittén håller före, att ett dylikt system ofta nog skall kunna,
med hänsyn till ojämn åldersklass fördelning de särskilda fastigheterna
emellan eller eljest ur skoglig synpunkt, erbjuda ej oväsentliga fördelar
uti skogshushållningshänseende, och har på den grund i föreliggande
paragraf berett möjlighet för systemets omsättande i praktiken. Då
det emellertid icke torde kunna bestridas, att en obunden rätt härutinnan
skulle kunna medföra för lagens syfte ovanliga konsekvenser, har
kommittén ansett nödigt att härmed förbinda starka garantier, i första
hand riktade mot ett rubbande av hushållningen under den en gång
fastslagna perioden. Fördenskull har ock kommittén i sitt förslag som
följd av ett medgivande i ämnet upptagit ovillkorlig giltighet för planen
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.) 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
under hela den period, för vilken den fastställts, vilken giltighet sålunda
ej ens av ny ägare till viss del av hushållsområdet må rubbas. Eljes
skulle nämligen kunna tänkas inträffa att, sedan exempelvis ett par
treårsutsvningar förlagts uteslutande till viss del av komplexet, denna
del försåldes och sedermera ny awerkningsplan begärdes för återstående
del av komplexet i ändamål att dymedelst erhålla ökad avverkning En
annan och viktig garanti för att systemet ej skall utan skäl komma i
tillämpning har kommittén trott sig finna däri, att frågan alltid skall
underställas Kungl. Maj:ts avgörande, därvid Kungl. Maj:t må äga med
bifall till framställningen förbinda ytterligare lämpliga befunna villkor.»
Kinberg, Welander och Wildund anföra i reservation:
»Ehuru vi anse, att ett sammanförande av närbelägna skogar under
gemensam awerkningsplan ur skogsvårdssynpunkt understundom kan
erbjuda betydande fördelar, hava vi likväl ej kunnat förena oss med
majoriteten i dess förslag härom i 4 §. Vi hålla nämligen före, att
fara för missbruk av dylik rätt ligger nära till hands ävensom att de av
kommittén förordade garantierna häremot icke äro tillräckligt betryggande.
Enligt vårt förmenande böra för upplösning av en sålunda bildad
gemensam hushållsenhet kunna skäligen uppställas enahanda villkor,
som gälla för dylik enhets bildande. För närvarande lärer emellertid
icke finnas möjlighet att lagligen försäkra sig mot att enheten godtyckligt
upplöses. Vid sådant förhållande anse vi, att ett godkännande
av majoritetens förslag i denna del skulle kunna föranleda därtill, att
agens huvudsyfte — den högsta och möjligast jämna avkastningen å
varje självständigt hemman eller hemmansdel — äventyras, vadan vi
nödgas tillkännagiva vår avvikande mening härutinnan.»
I anslutning härtill föreslå reservanterna, att 4 § måtte innehålla
allenast följande stadgande: »Awerkningsplan skall upprättas särskilt
för varje hemman eller hemmansdel.»
Angående överjägmästarnas överläggning inför domänstyrelsen innehåller
styrelsens utlåtande följande: »Skilda meningar framkommo angående
lämpligheten av att bereda möjlighet för att sammanföra närbelägna
skogar under gemensam awerkningsplan. I skogsvårdens
intresse kunde det visserligen vara till gagn, men det beredde å andra
sidau möjlighet för överavverkning å enskilda skogar, vilka, när den
gemensamma planen upphörde att gälla, kunde bliva föremål för sin
separata hushållning.»
I sina utlåtanden yttra härutinnan särskilt:
Överjägmästaren i Umeå distrikt: »Med förundran måste man fråga
sig, hur den ifiågasatta sammanslagningen av närbelägna hemmans
-
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
skogar under en gemensam avverkningsplan — därvid utsyningsbeloppen
för ett flertal skogar skulle uttagas från en enda hemmansskog, vilken
efter en eller ett par utsyningar bleve uttömd på det egentliga virkesförrådet,
eller med andra ord helt och hållet slutavverkad — kan låta
förena sig med de riktlinjer för framtiden, vilka kommittén framhållit
böra följas, eller att skogens avkastning ''skall vara i möjligaste mån
jämn’. Förslaget är sålunda enligt min mening mycket farligt, då det
dels kan alldeles upphäva fordran på uthållighet, dels motverka en
rationell skogsvård, som man dock bör eftersträva;)) samt
Överjägmästaren i Skellefteå distrikt: »Kommitténs majoritet har vid
avfattandet av 4 § återigen skjutit ''skogsvården’ i förgrunden. Visserligen
— och detta med rätta -— bör denna synpunkt beaktas, dock ej
till en grad, som gör, att lagens huvudsyfte kan äventyras. Så länge
garantier icke finnas mot att en genom sammanslagning av flera närbelägna
hemman eller hemmansdelar bildad hushållsenhet kan upplösas,
synes det riskabelt medgiva dylika sammanslagningar. Den bestämmelsen
att avverkningsplanen skall gälla även mot ny ägare borgar ju
icke för att ej viss del av komplexet frånsäljes efter planens utgång,
och fall kunna tänkas, då under en gången indelningsperiod avverkningarna
varit förlagda till just denna del av komplexet, enär avverkning
just där varit mest brådskande.))
Jämväl över jägmästaren i Gävle—Dala distrikt samt Västerbottens
läns landsting ansluta sig till reservanterna.
Härjämte utlåta sig:
Konungens befallning skavande i Norrbottens län: »Den av reservanterna
påpekade risken är nog ej så stor med de garantier, som kommitténs
majoritet föreslagit; och dessutom måste den ifrågasatta anordningen
medföra betydande fördelar för större skogsägare, som driva
rationellt skogsbruk;» samt
Domänstyrelsen: »Tvivelsutan innebär det en möjlighet till bättre
skogsvård att kunna sammanföra skilda hemmansskogar till ett gemensamt
hushållningsområde. Exempelvis kan härigenom ett överskott av
gammal skog på ett skifte genom normal avverkning lättare avverkas
och beståndet föryngras, än om varje skog skall behandlas särskilt för
sig. Å andra sidan kan det dock ej heller bestridas, att genom ett
dylikt förfarande den uthålliga skogsavkastningen å någondera skogen
kan på sådant sätt äventyras, därest de förenade skogarna kunna, förrän
utjämning av förrådet inträtt, åter skiljas. Styrelsen anser fördenskull
nödigt, att föreningen göres något mera stabil än vad kommittén ifrågasatt.
Detta mål kan nås genom ett tillägg av innehåll, att föreningen
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
må upphöra allenast efter Konungens medgivande. Paragrafens sista punkt
skulle förslagsvis kunna givas följande lydelse: ’liar sådant samman
förande
skett, må gemensamheten icke upphöra, med mindre Konungen därom
förordnar— 1 paragrafen förutsattes, att en dylik förening av skogar
till ett gemensamt hushållningskomplex skulle medgivas allenast då
skogarna tillhörde samma ägare. Konsekvensen torde likväl fordra, att
samma rätt må tillkomma skilda ägare, varigenom möjlighet sålunda
bereddes för bildande av ett slags gemensamhetsskogar. I sådant syfte
torde ordet ägaren i paragrafens första punkt böra ändras till ägare.''»
Under ifrågavarande paragraf är slutligen att anmärka följande:
Västerbottens läns hushållningssällskap uttalar den åsikten, att bestämmelsen
att Konungen skall pröva sammanförande under gemensam
avverkningsplan innebär onödig omgång, vadan prövningen enligt hushållningssällskapets
mening bör ske i samma ordning, som för upprättande
av avverkningsplan är föreskriven i 3 §.
Konungens befallning skonande i Västerbottens län instämmer häri
under uttalande, att ifrågavarande angelägenhet vore av en sådan praktisk
beskaffenhet, att avgörandet borde fä vila på praktiska skogstjänstemän.
Landstinget och hushållningssällskapet i Västernorrlands lön samt en
ledamot i länets skogsvårdsstyrelse anföra: Det vore en alltför vidlyftig
procedur, att Konungen skulle pröva den under de sista åren aktuell
blivna frågan om sammanförande av flera hemman i samma avverkningsplan;
saken borde överlämnas till den persons avgörande, som i varje fäll
fastställde hushållningsplanen.
5 §•
Kommittén framhåller, att denna paragraf icke i sak innehåller
någon nyhet i förhållande till vad som nu gäller.
Konungens befallning skavande i Västerbottens län yttrar: Vad kommittén
framhöll kunde väl vara sant, men i praktiken hade nog den
1 oktober ofta vida överskridits såsom sluttid för begärda utsyningsförrättningar,
och det syntes fördenskull både önskvärt och viktigt, att
om samma sluttid framgent bestämdes, den bättre än hittills kunnat ske
bleve iakttagen. Möjlighet härtill borde, när så erfordrades, beredas
genom extra förstärkning av arbetskrafterna och föreskrift lämnas, huru
förfaras borde, när skogsingenjör uppenbarligen icke inom angivna tid
kunde medhinna alla begärda utsyningar.
Domänstyrelsen har ej annan hemställan i fråga om denna paragraf,
än att ordet »skogsingenjör» utbytes mot »jägmästare».
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
69
6 §•
Kommittén yttrar:
»Denna paragraf motsvarar helt och hållet tredje stycket i skogsordningens
59 §, varutöver några ytterligare bestämmelser i ämnet synas
kommittén icke vara av behovet påkallade, särskilt som förrättningsmännen
kunna antagas dessutom i regel visa vederbörande allt det tillmötesgående
i fråga om delgivning av tiden för förrättningen, som skäligen
må kunna på fordras, såsom exempelvis underrättelse några dagar i förväg
genom brev eller bild.»
Mot paragrafens innehåll hava anmärkningar framställts från
åtskilliga håll:
Överjägmästaren i Gävle—Bala distrikt anmärker, att kungörelse i
kyrka vore ett föråldrat bruk och icke passande för de lappländska förhållandena
och de ofantliga avstånden därstädes, vadan kungörelsen borde
utbytas mot skyldighet för utsyningsförrättaren att per post underrätta
utsyningstagaren om förrättningen.
I denna anmärkning instämma Konungens befallning skavande i Västerbottens
och Norrbottens län samt landstinget och hushållningssällskapet i
sistnämnda län.
Västerbottens läns hushållningssällskap föreslår, att paragrafen kompletteras
med föreskrift, att förrättningen skall kungöras jämväl i lämplig
ortstidning, enär ytterst få byar funnes i lappmarken, som ej hade postgång
åtminstone en gång i veckan.
Konungens befallningshavande, landstinget och hushållningssällskapet i
Vasternorrlands län samt en ledamot i länets skogsvårdsstyrelse anse, att
paragrafen bör kompletteras med bestämmelse om skyldighet att underrätta
per post.
Domänstyrelsen hemställer allenast, att ordet »skogsingenjörens» ändras
till »jägmästarens».
7 §•
Kommittén anför härunder:
»Motsvarande bestämmelser till denna paragraf återfinnas nu i 56 §
av skogsordning^, vars stadganden härutinnan kommittén ansett böra
bibehållas. Härvid vill emellertid kommittén anföra, hurusom paragrafens
bestämmelser icke må lägga hinder i vägen för en skogsägare, som så
önskar, att spara sin skog under exempelvis en tid av tre år för att
sedermera i ett sammanhang få utstämpling för sex år, utan att Kung].
Maj.ts tillstånd därtill erfordras. I många fall torde nämligen, såväl på
?0 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.
grund av utsyningsbeloppens ringa storlek som även av andra giltiga
orsaker, kunna antagas, att en sålunda sammanförd avverkning ställer
sig för skogsägaren ekonomiskt fördelaktigare än avverkningens fördelande
på två eller flera treårsutsyningar.
Kommittén har haft under omprövning, huruvida lämpligen skulle
kunna åt underordnad myndighet, i detta lull skogsinspektören, uppdragas
att besluta rörande förskottsutsyning för sex år och att följaktligen
Kungl. Maj:ts prövning endast skulle erfordras, där förskottsutsyningen
skulle avse längre tid, men har kommittén, utgående från
önskvärdheten av en så vitt möjligt enhetlig lagtillämpning, stannat vid
de nu gällande bestämmelserna härutinnan. — En dylik begäran om
förskottsutsyning kan, enligt vad erfarenheten givit vid handen, grundas
å vitt skilda skäl. Såsom sådana synas kunna gälla, att jordbruket
drabbats av missväxt, eller att hemmansägaren av andra ekonomiska orsaker
ser sig nödsakad att för sin bärgning på en gång uttaga större del av
skogsavkastningen än med tillämpning av den rena uthållighetsprincipen
bör ske, eller att flottningsförhållandena likaledes kunna gorå ett större
virkesuttag på en gång önskligt, eller att därigenom avlösning av hemmanet
graverande avverkningsrätt möjliggöres.»
Domänstyrelsens utlåtande innehåller härutinnan följande:
»Mot bestämmelserna i denna paragraf, som äro lika lydande med
vad nu i sådant avseende gäller, har styrelsen intet att direkt erinra. Dock
får styrelsen ifrågasätta, huruvida det ej vore lämpligt att från Konungen
på domänstyrelsen överflyttades befogenheten att pröva ärende angående
förskottsutsyning för en tid av tre år framåt utöver de i paragrafen
avsedda tre år. På sådant sätt komme allenast ett mindre antal ärenden
angående utsyning i förskott, nämligen de, som avsåge mera än tre år,
att göras till föremål för Konungens prövning, vilket med hänsyn till
den förhållandevis ringa materiella innebörden av vanligen förkommande
smärre förskottsutsyningar torde kunna anses vara väl motiverat.»
Styrelsen föreslår följande lydelse av paragrafen: »Utsyning verkställes
för en tid av tre år i sänder, dock må på domänstyrelsens prövning
ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att utsyning må
därutöver ske för en tid framåt av högst tre av. Fråga om utsyning för
längre tid framåt prövas av Konungen.»
8 §•
Kommittén yttrar under denna paragraf:
»Den nu gällande bestämmelsen i ämnet återfinnes i 56 § av skogsordningen
och har här upptagits, dock med ett tillägg, avseende att
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 71
undanröja all tvekan, huruvida sökande skall vara pliktig tillhandahålla
eller bekosta hantlangning, som erfordras för den skogsuppskattning,
vilken alltid skall föregå själva utsyningen.»
Såsom här ovan omförmälts har kommitténs majoritet, bestående
av ordföranden samt Falilén och Ringstrand, föreslagit, att de i kungörelsen
den 11 december 1903 angivna avgifter för utsyning skulle
upphöra att utgå, när utsyningsförrättningen avsåge hemman i lappmarkerna
eller Sårna socken med Idre kapellag och då förrättningen
verkställdes åt ägare av sadant hemman, liksom ock då förrättningen
verkställdes å sådan allmänning inom Västerbottens och Norrbottens
län, ^ för vilken funnes anställd av Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare
1). Detta förslag sammanhänger med kommittémajoritetens förslag
om inrättande i dessa trakter av skogsvardsstyrelser och upptagande
av . skogsvårdsavgifter därstädes. Mot dessa förslag hava kommittéledamöterna
Kinberg, Weländer och Wiklund avgivit gemensam reservation,
vari de avstyrka majoritetens förslag i frå^a om skogsvårdsavgifter och
skogsvåidsstyrelser samt förorda bibehållande av utsyningsavgifter.
De inkomna utlåtandena innehålla härutinnan huvudsakligen följande:
Konungens befallning skavande, landstinget och hushållningssällskapet
i Norrbottens lön, vilka äro ense med kommittémajoriteten i fråga om
skogsvårdsavgifter och skogsvårdsstyrelser, yttra, ätt då staten genom
särskild lagstiftning till förekommande av skogsskövling i sitt eget intresse
ingrepe i den enskildes fria dispositionsrätt över skogen, borde staten
själv vidkännas omkostnaderna för dylik lagstiftning och den enskilde
sålunda icke betungas med utsyningsavgifter.
Konungens befallningskavande och hushållningssällskapet i Västerbottens
län tillstyrka majoritetens förslag i fråga om skogsvårdsavgifter
och skogsvårdsstyrelser liksom ock det därmed sammanhörande förslaget,
att utsyningsavgifter skulle i vissa fall upphöra att utgå.
Landstinget i Västerbottens län anser däremot., att då de skäl
reservanterna anfört till stöd för sitt avstyrkande av majoritetens förslag
samt till förmån för sitt eget förslag, syntes fullgiltiga, finge lands
-
P tiar må anmärkas, att enligt för Västerbottens och Norrbottens läns kustland gällande
förordning (dimensionslngen) ersättning för i lagen omförmäld utsyning och stämpling av undermålig
skog skall betalas till förrättningsmannen efter vissa i lagens 4 § angivna regler, men att
kommittén, som avgivit förslag till ny dimensionslag, däri föreslagit, att för sagda utsyning
och stämpling i stället skulle gäldas gotfgörelse till statsverket enligt grunder, som av Konungen
komme att bestämmas. I fråga om dimensionslagens tillämpningsområde bär således kommittén
förordat utsyningsavgifter.
72
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 69.
tinget, med åberopande jämväl av en i hela länet, såväl kustlandet som
lappmarken, bestämd folkmening, avstyrka vad majoriteten föreslagit i
fråga om skogsvårdsstyrelser samt skogsvårds- och utsyningsavgifter och
i stället fullt ansluta sig till vad reservanterna hemställt.
Konungens befallningshavande, landstinget och hushållningssäVskåpet
i Västernorrlands län ävensom (va, ledamöter av länets skog svar dsstyrclse
förklara sig anse, att ett eventuellt avskaffande av utsyningsavgifterna
även borde omfatta Västernorrlands län.
Konungens befallning skärande, hushållningssällskapet och slog svål dsstyrelsen
i Kopparbergs lön uttala sin anslutning till förslaget om inrättande
av skogsvårdsstyrelser och upptagande av skogsvårdsavgifter.
Över jägmästaren i Luleå distrikt förmenar på anförda skal, att
skogsvårdsavgifter icke borde utgå för virke från Norrbottens och \ ästerbottens
län och ej heller skogsvårdsstyrelser där inrättas. I stället
borde till de redan befintliga skogsvårdsnämndemas disposition fortfarande,
men i större utsträckning än hittills, anvisas belopp till främjande
av den enskilda skogsvården. Åven bibehållandet av utsyningsavgifter
motsatte sig överjägmästaren, under förklarande, att om staten
ingrepe i den enskilda äganderätten, borde den enskilde kunna å sin
sida fordra att ej behöva betala kostnaderna för detta förmynderskap.
Dessa borde enligt överjägmästaren helt vila å statsverket.
Överjägmästaren i ''Skellefteå distrikt biträder icke majoritetens förslag,
såvitt det angår skogsvårdsavgifter och skogsvårdsstyrelser, samt
yttrar rörande förslaget om utsyningsavgifter: Majoritetens förslag i
fråga om dessa vore inkonseqvent. Antingen skulle utsyningsavgifter
bibehållas även inom lappmarkerna, vilket ock syntes vara det rätta,
enär statsmakterna uppställt skyldighet att gälda utsyningskostnad såsom
villkor för tilldelning åt lappmarkshemman av skogsanslag av sådan
storlek, att de bleve tillräckliga ej allenast för husbehov, utan även för
avsalu, eller ock skulle samma bestämmelse gälla för alla skogar, vilka
vore underkastade utsyningstvång, antingen desamma vore belägna inom
lappmarkerna eller kustlandet.
Över jägmästaren i Umeå distrikt ansluter sig till reservanterna.
Domänstyrelsen förordar skogsvårdsstyrelser allenast inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland och skogsvårdsavgift»™ upptagande
allenast från därstädes belägna enskilda skogar. I fråga om
utsyningsavgifter anser domänstyrelsen lika med reservanterna, att dylika
avgifter fortfarande böra utgå för utsyningsförrättningar, som handhavas
av skogsstatens personal och avse enskildas skogar i lappmarkerna, Sårna
socken med Idre kupellag i Kopparbergs län, allmänningsskogar i Väster
-
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
bottens och Norrbottens län ävensom de hemman i sistnämnda två läns
kustland samt Västernorrlands och Jämtlands län, vilka äro underkastade
utsyningstvång. (Jämväl för utsyning enligt den föreslagna nya dimensionslagen
bör enligt domänstyrelsen — med visst undantag — gäldas
uDyningsavgift, i stället för nu utgående ersättning efter dagberäkning
till förrättningsmannen). Vidare föreslår domänstyrelsen, att utsyningsavgift
skall utgå: för träd, som 1.5 meter från marken håller, barken
inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning, med 6 öre för en
kubikmeter fast mått och för annat utsynat virke med 3 öre för en
kubikmeter fast mått; dock att, där utsyning avser avtorkad, död skog
eller virke av skog ovan odlingsgränsen, utsyningskostnaden skall utgå
med allenast hälften av här angivna belopp, att minsta avgift för utsyningsförrättning
skall utgöra 3 kronor, samt att för undersökning
genom skogstjänsteman av uppgiven odlingsmark, varom förmäles i såväl
nu förevarande lagförslag som dimensionslagen, sökanden skall, ändå
att utsyning ej sker, gälda gottgörelse till statsverket med 3 kronor.1)
I överensstämmelse härmed hemställer domänstyrelsen, att följande
stadgande insattes såsom en första punkt i paragrafen: »För utsyning och
stämpling skall sökanden till statsverket gälda gottgörelse enligt grunder,
som av Konungen bestämmas.''» Domänstyrelsen anser sig vidare böra
erinra, att såsom hantlangare ej böra räknas så kallade prickare vid
utsyning, att dylika personer böra anskaffas av jägmästaren och avlönas
av staten samt att till sådana arbeten helst bör användas kronojägare
eller extra kronojägare.
9 §•
Kommittén framhåller, att de i denna paragraf omhandlade ordningsföreskrifter
icke innebära någon nyhet i förhållande till vad nu gäller.
Domänstyrelsen hemställer, att utsyningsavgifter måtte uttagas även
för utsyning av lövskog, därest sådan kommer att äga rum, samt erinrar,
att orden »i förekommande fall» synas kunna utgå.
10 §.
Angående skälen för den inskränkning uti rätten att uttaga husbehovsvirke,
varom i paragrafen stadgas, hänvisar kommittén till vad
kommittén anfört i den allmänna motiveringen och som finnes återgivet
P Motiveringen härtill återfinnes i ett av domänstyrelsen avgivet särskilt utlåtande, som
refereras i propositionen med förslag till ny dimensionslag vid 6 § av kommitténs förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 6U käft. (Nr 69 ) 10
74
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 69.
å sid. 39 här ovan. Rörande sättet för den i paragrafen omordade
utmärkningen av fröträd m. m. anmärker kommittén, att nödiga föreskrifter
torde böra lämnas från jordbruksdepartementets skogskontor
samt av vederbörande skogsinspektörer.
Domänstyrelsen erinrar endast, att ordet »skogsingenjör» bör ändras
till »jägmästare».
11 §•
Kommittén uttalar sig på följande sätt:
»Med den förändrade organisation av skogsadministrationen, som
kommittén föreslår, har kommittén avsett att vinna bl. a. ett närmare
samförstånd och en ökad samverkan mellan de restriktiva skogslagarnas
handhavare, å ena, samt den skogsbrukande allmänheten, å andra sidan.
Detta samförstånd och denna samverkan torde komma att skapa ett
livligare skogsvårdsintresse hos befolkningen, ett intresse, som även
lärer väsentligt komma att stödjas av en alltmera ökad insikt, om att
genom direkta åtgärder till skogsvårdens fromma den egna fördelen
bäst främjas.»
Konungens befallning slipande, i Västerbottens län ifrågasätter — för
att öka utsikten att behövliga åtgärder för befrämjande av återväxt å
hyggestrakten komma att vidtagas — om icke angivandet av åtgärder
i protokollet över utsyning bör inskränkas till de verkligt »behövliga»
i stället för de i paragrafen föreslagna, vidsträcktare »önskvärda».
Domänstyrelsen anför: »Föreskriften i första stycket avser att
framkalla åtgärder för skogsvård och är i följd härav av stort intresse.
Det är ock synnerligen lämpligt, att dylika åtgärder behandlas i samband
med utsyning och stämpling, enär dessas art och omfattning till
huvudsaklig del måste vara härav beroende. Dock vore det önskvärt
och i ett stort antal fall nödigt, att skogsvårdsåtgärderna ställdes i
oskiljaktigt samband med utsyningsförrättningen. Utsyningstagaren skulle
nämligen vara skyldig utföra de arbeten till skogsvårdens främjande,
som vid förrättningen bestämdes. Först härigenom kunde stämplingen
utföras på det för en god hushållning lämpligaste sätt. Förrättningsmannen
kunde sålunda bortse från den möjlighet, varmed han nu alltid
måste räkna, nämligen att några direkta åtgärder till skogsvårdens
främjande icke komme att utföras; utsyningstagaren begränsar sina
åtgärder till att avverka de träd, som utsynats. Lämpligen synas de
åtgärder för föryngring m. in., som för en stämplings utförande på visst
ifrågasatt sätt böra vidtagas, kunna avhandlas, förrän stämplingen äger
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
ruin, och förrättningen ställas i samband med utsyningstagarens benägenhet
att utföra vissa arbeten, varå han i sådant fall skulle lämna skriftlig
förbindelse. Detta komme att stå i överensstämmelse med den praxis,
som utbildat sig, att vid fastställande av hushållningsplaner för hithörande
skogar medgiva viss förhöjning i avverkningens belopp under
villkor, att vissa åtgärder till skogsvårdens främjande av skogsägaren
utföras. Sådana åtgärder äro nämligen ägnade att höja skogens avkastningsförmåga.
Domänstyrelsen har ock vid planernas prövning förbehållit
sig rätt att sänka avverkningsbeloppet, om de bestämda skogsvårdsåtgärderna
försummas.
Paragrafens andra stycke synes styrelsen böra omarbetas med avseende
därpå, att skogsvårdsavgifter och skogsvårdsstyrelse icke böra
förekomma inom lappmarken, men bidrag till skogsvårdens främjande
utgå av statsmedel, varvid utsyningsavgifterna må i första hand härför
tagas i anspråk.»
Domänstyrelsen föreslår följande lydelse av denna paragraf: »I
protokoll över utsyning böra även angivas de åtgärder, som i och för
främjande av återväxt å hyggestrakten anses önskvärda, och därest skogsägaren
enligt avverkning splanen eller eljest är skyldig utföra åtgärderna,
viss tid härför i protokollet bestämmas.''»
12 §.
Kommittén utlåter sig:
»Denna paragraf, motsvarande 5 § i 1866 års förordning, innehåller
i huvudsak enahanda bestämmelser som stadgandena härutinnan
uti den nya lagstiftningen om avvittring och husbehovsskogar i lappmarkerna.
Eu olikhet är, att enligt kommittémajoritetens förslag skogsvårdsstyrelse
skall utöva den befogenhet i avseende på prövning av ansökningar
om odling, som i nämnda lagstiftning fortfarande förbehållits
Konungens befallningshavande. Skogsvårdsstyrelserna lära nämligen få
anses i likhet med befallningshavaudena skickade att bedöma frågan
om ett ifrågasatt odlingsföretags lämplighet såsom sådant samt i högre
grad än befallningshavandena sakkunniga beträffande ett dylikt företags
inverkan på hemmanet i fråga. Härutinnan hänvisas jämväl till vad
kommittén på annat ställe anfört rörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
m. m.1). — Åt ett medgivande av avverkning för odling enligt
denna paragraf bör givas formen av ett avtal mellan skogsvårdsstyrelsen
'') Se kommitténs betänkande sid. 346 347 och 416 —426.
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
och jordägaren, uti vilket stadgas viss påföljd för underlåtenhet att
inom bestämd tid fullgöra odlingen i fråga.»
Över jägmästarna uttala under överläggningen inför domänstyrelsen
såsom sin åsikt, att det vore nödvändigt, att tillstånd till avverkning
av skog för markens uppodling till åker eller äng vore förenat med
föreskrift att vid påföljd av vite fullgöra uppodlingen inom viss tid samt
att kontroll funnes över att så verkligen skedde.
Konungens befallning skavande i V ästernorrlands län har icke något
att erinra mot kommitténs förslag att från länsstyrelserna till skogsvårdsstyrelserna
överflytta prövningen av ansökningar om odling samt finner
den föreslagna formen för medgivande av avverkning i och för odling
praktisk och välbetänkt.
Västerbottens läns landsting framhåller, att om — såsom landstinget
förväntar — skogsvårdsstyrelser i de två länen ej komma att inrättas,
bör paragrafen så ändras, att skogsvård sstyrelsen ersättes med Konungens
befallningshavande.
Konungens befallningsliavande i Västerbottens län anför: »Därest
tvekan kan råda, huruvida skogsingenjör alltid kan anses tillräckligt
förfaren för att bedöma ej blott skogsmarks tjänlighet till åker eller
äng utan även den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
bör det honom härutinnan givna uppdraget överflyttas till vederbörande
lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent, i synnerhet som erfarenheten
understundom visat, att begäran om tillstånd till sådan uppodling mera
varit föranledd av önskan att åtkomma träden än att verkställa odlingen.
Nu gällande bestämmelse om vite såsom ansvarspåföljd för underlåtenhet
att verkställa odlingen inom föreskriven tid har kommittén borttagit,
varigenom säkerligen utsikten om uppodlingens verkställande icke ökats.»
Domänstyrelsen yttrar: »Paragrafen bör omarbetas till närmare
överensstämmelse med 5 § i 1866 års förordning, varvid emellertid bör
iakttagas, att den stämpling, som bär omförmäles, bör kunna utföras
av vederbörande kronojägare, enär bär ej avses att därvid främja skogsvård.
Tillstånd till avverkning av skog för markens uppodling till
åker eller äng bör vara förenat med ett av Konungens befallningshavande
utfärdat åläggande för hemmansägaren att vid vites påföljd
hava inom viss tid utfört uppodlingen. Det bör tillkomma vederbörande
skogst) änsteman och kronobetjänt att övervaka, det odlings företaget
varder behörigen handlagt, på det att tillståndet till sådan avverkning
icke må bliva allenast en förevändning att avverka skog och därefter
låta marken ligga öde. Tillika bör vid paragrafens omredigering hänsyn
77
Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 69.
tagas till att skogsadministrationen inom lappmarken förbliver oförändrad
och att skogs vårdsstyrelse därstädes icke kommer till stånd.»
Enligt domänstyrelsens förslag till paragrafens lydelse borde det första
stycket ej annorledes ändras, än att vederbörande skogsingenjör ersattes
med vederbörande jägmästare och skogsvårdsstyrelsen med Konungens
befallningshavande, varemot det andra stycket borde lyda på följande sätt:
»Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget.
vara av beskaffenhet att avverkning av virke till fritt förfogande hör
medgivas, meddele befallningsliavanden därtill tillstånd med utsättande av
viss tid, inom vilken vid vite, som befallning sliavanden äger bestämma,
odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om befallningshavandens
beslut i ärendet meddelas jägmästaren för jordägarens förständigande.
Sedermera har jägmästaren att vid nästa ordinarie utsyning
eller tidigare, om ägaren det begär och vill därför vidkännas kostnaden,
i behörig ordning utstämpla eller genom kronojägaren låta utstämpla
virket å odlingstrakten, vilket härefter må av ägaren fritt fällas och
användas. Vad sålunda utstämplats skall avräknas vid utsyning i övrigt
för hemmanet.»
13 §.
Kommittén anmärker, att denna paragraf är avsedd att ersätta, i
vad förevarande skogar angår, 62 § i gällande skogsordning samt att
lagens 16 § 2 mom. innehåller ansvarsbestämmelser för förseelse mot
nu förevarande paragraf.
Domänstyrelsen hemställer allenast, att ordet »skogsingenjören» utbytes
mot »jägmästaren».
14 §.
Under denna paragraf framhåller kommittén, att paragrafens bestämmelser
vore motiverade av en önskan att, såvitt möjligt, i och för kontrollen
å lagens efterlevnad vederbörande skogstjänsteman skulle hållas underkunnig;
om varje mera omfattande saluavverkning å dessa skogar och
torde icke numera, med de förbättrade kommunikationsförhållanden,
som inträtt för ifrågavarande landsdelar, vålla vederbörande nämnvärt
besvär.
Överjägmästarna i Gävle—Dala och Luleå distrikt anse emellertid,
att paragrafen bör utgå, den sistnämnde under uttalande, att paragrafen
vore meningslös.
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Åven Konungens befallning skavande i Västerbottens och Norrbottens
lån samt landstingen och hushållningssällskapen i nämnda län och Västernorrlands
län ävensom en ledamot i sistnämnda läns skogsvårdsstyrelse anse,
att paragrafen bör uteslutas ur förslaget, och de skäl, som därvid anföras,
äro: att paragrafen ODÖdigtvis betungade den enskilda skogsägaren
utan att bidraga till kontrollen, att paragrafens betydelse vore
ringa mot det trakasseri och besvär, som den komme att medföra, och
slutligen att paragrafen vore onyttig och upptoge tjänstemannens tid.
Domänstyrelsen har ej annan erinran, än att ordet »skogsingenjör»
bör ersättas med »jägmästare».
15 §.
Kommittén anför:
»Kommittén har- funnit särskild besvärstid böra stipuleras, inom
vilken talan må föras mot av skogsingenjör uppgjord avverkningsplan.
Denna är nämligen för skogsskötseln å hemmanet ifråga av så grundläggande
och genomgripande art, att åt densamma bör ägnas synnerlig
uppmärksamhet, varförutom den i många fall torde påkalla granskning
ute å marken. Av sådan anledning har ock kommittén ansett, att
denna bevärstid bör bliva något längre än som gäller för besvär i
övrigt mot beslut av skogsingenjör».
Domänstyrelsen hemställer i sitt förslag till paragrafens ordalydelse,
dels att orden »skogsingenjör» och »skogsinspektör» utbytas mot respektive
»jägmästare» och »överjägmästare», dels att paragrafens tredje stycke måtte
erhålla följande lydelse: »Mot beslut av överjägmästare föres talan genom
besvär hos domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen Irån det
klaganden fått del av samma beslut», dels ock att i paragrafen måtto
inflyta följande bestämmelse: y>Den med domänstyrelsens beslut missnöjde
må däröver föra klagan genom underdåniga besvär, som skola vara inkomna
till jordbruksdepartementet innan klockan tolv å trettionde dagen från det
klaganden fått del av samma beslut.»
16-19 §§.
Kommittén yttrar härutinnan:
»I dessa paragrafer stadgas om påföljderna av överträdelser mot
lagen. Härvidlag vill kommittén särskilt anmärka, hurusom kommittén
av lämplighetshänsyn uti denna lag intagit bestämmelser om att, därest
i strid mot lagens bestämmelser avverkat virke undgår beslag, den,
som låtit verkställa avverkningen, skall vara skyldig utgiva ersättning
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 79
med belopp, motsvarande virkets värde, ävensom att beslag, för att
bliva beståndande, skall inom viss kortare tid underställas domstols
prövning. Härvid har kommittén även låtit sig ledas av en önskan att
vinna likformighet mellan den av kommittén för Västerbottens och Norrbottens
läns kustland föreslagna nya dimensionslagen och utsyningslagen.»
I fråga särskilt om 16 § yttrar kommittén: Sista punkten i första
momentets första stycke hade tillkommit, enär ändamålsenligheten av
ett dylikt stadgande ådagalagts av erfarenheten. Ej sällan hade nämligen
inträffat, att en till beslag behörig person avhållit sig från att
med beslag belägga virke av rädsla för de efterräkningar av ekonomisk
art, som kunde väntas för honom uppkomma, därest av honom gjort
beslag bleve hävt. Omförmälda tillägg torde sålunda kunna leda till,
att lagöverträdelser, som eljest måhända skulle bliva obeivrade, vederbörligen
näpsas, samtidigt som i många fall virkesägare skulle befrias
från de olägenheter, nuvarande stadganden kunde tänkas medföra.
Över jägmästarna, hava under överläggningen inför domänstyrelsen
uttalat: Olovligen avverkat virkes tagande i beslag borde icke göras
beroende av att virket läge kvar å skogen eller, om det vore bortfört,
fortfarande vore i avverkarens besittning; köpare av olovligen avverkat
virke borde nämligen göras medansvarig för lagöverträdelsen.
Domänstyrelsen ansluter sig till den av över jägmästarna uttalade
åsikten och föreslår i överensstämmelse härmed följande lydelse av första
stycket i första momentet: »Sker avverkning — — skall det avverkade
virket tagas i beslag och dömas — — avverkningen eller, om virket där
efter
försålts, köparen, vilkendera bäst gälda gitter, skyldig---av
samma virke.» '' J °
Slutligen framhåller Konungens befallning skavande i Norrbottens län
följande: Enligt första momentet kunde avverkning i strid mot lagens
föreskrifter straffas med fängelse. Innefattade avverkningen förbrytelse
mot allmänna strafflagen, skulle stadgandet dock ej äga tillämpning.
Då straffsatsen i 24 kapitlet 6 § strafflagen icke vore högre än böter,
förelåge här en ojämnhet, som måste undanröjas.
Vidkommande 17 § anföra:
Kommittén: De mot paragrafens andra moment svarande bestämmelserna
i 13 § 2 mom. av kommitténs förslag till ny dimensionslag
hade tillkommit delvis med föranledande av en motion vid 1905 års
riksdag samt riksdagens skrivelse i anslutning till motionen. — Skilda
meningar kunde göra sig gällande rörande längden av den tid, inom
80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
vilken frågan om beslagets giltighet borde underställas domstols prövning.
A ena sidan finge ju nämligen ej denna tid tillmätas så kort,
att svårigheter kunde tänkas uppstå för åtalsmyndigheten att fullgöra
vad på densamma ankomme för fullföljd av beslaget, men å den andra
borde ej heller förbises, att tiden ej finge utsträckas så långt, att hela
stadgandet bleve till ingen eller ringa nytta. Kommittén hade stannat
vid att föreslå en tidslängd av sextio dagar från beslagsåtgärden. Kommittén
ville nämligen hålla före, att svårighet ej borde för åtalsmyndigheten
uppstå i följd av ett sådant bestämmande, vilket däremot skulle
kunna tänkas bliva förhållaudet, därest samma tid än mera inskränktes.
Helt naturligt torde ock vara, att i flertalet fall vederbörliga åtgärder
för beslags vidmakthållande komme att vidtagas inom betydligt kortare
tid än den såsom maximitid lämplig befunna. — Då det ej sällan visat
sig omöjligt eller åtminstone förenat med ej ringa svårigheter att erhålla
tillförlitlig kunskap om äganderätten till beslagtaget virke, hade kommittén
i föreliggande moment inryckt bestämmelser om proceduren för
sådana händelser. Såsom härmed likställda hade kommittén ansett höra
behandlas de fall, då virkesägaren väl vore för åklagaren känd, men ej
trots gjort försök kunnat med stämning anträffas. — Såsom av momentets
sista punkt torde finnas framgå, skulle det tillhöra, åklagaren att
befordra kungörelsen, varom i momentet stadgades, ej mindre till uppläsande
uti kyrkan i den församling, där beslaget skett, än ock till införande
uti en av ortens tidningar. Dessa åtgärder syntes icke med
nödvändighet böra vara vidtagna inom den angivna tiden av sextio
dagar från beslaget, om än det finge fordras, att åklagaren icke dröjde
därmed längre än vad skäligt vore. Kostnaden härför borde, om beslaget
bleve beståndande, gottgöras åklagaren av försäljningssumman för
det beslagtagna virket, där ej domstolen annorlunda förordnade. —
Tredje momentet innehölle stadganden, avsedda att i görligaste män
undanröja vissa olägenheter i följd av beslag såväl för jvirkesägare
som för åklagare. ''Enligt detta moment skulle nämligen åtgärder för
försäljning av beslagtaget virke vidtagas, redan innan frågan om beslagets
giltighet slutligen prövats:
a) alltid, då virkesägaren det begärde; och
b) där överexekutor, på anmälan av åklagaren, funne skäligt härom
förordna med hänsyn till att fara för virkets förstörelse vore för
handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större
än skäligt vore. — Det hade synts kommittén lämpligt, att enheiliga
principer med avseende å sättet för försäljning av sålunda beslagtaget
virke tillämpades. Bestämmelser härutinnan torde emellertid ej lämp
-
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69. 81
ligen böra inrymmas i lagen, utan fasthellre borde det överlämnas åt
Konungen att härom stadga, och hade kommittén givit uttryck åt denna
sin uppfattning i momentets senare stycke. — I fjärde momentet, vilket
stode i omedelbart samband med det nästförutstående, hade upptagits
likartade bestämmelser med dem, som funnes meddelade i senare stycket
av 10 § i gällande lag om vård av enskildas skogar.
Konungens befallningshavande i Norrbottens län: »Jämväl revirpersonalen
— jägmästare och kronojägare — bör hava beslagsrätt; det torde
nämligen i många fall vara svårt att avgöra, om ett vid vattendrag
ostämplat virkesparti avverkats å enskild skog eller kronoskog.»
Domänstyrelsen: »I första momentet torde orden ''skogsingenjör’ och
''tillsyningsman’ böra utbytas mot respektive jägmästare’ och ''kronojägare’,
varjämte en bestämt angiven maximitid torde böra vara föreskriven,
inom vilken ''annan’, som gjort beslag, därom skall göra anmälan hos
allmän åklagare eller jägmästare. På det att ej sådan anmälan skall
kunna på grund av andra åligganden undanskjutas alltför länge med
hänsyn till den i andra momentet bestämda tid, inom vilken beslagets
giltighet skall underställas domstols prövning, hemställes, att till orden
’så snart ske kan’ fogas orden ''och senast inom fjorton dagar’. Domänstyrelsen
anser sig ock böra omnämna, att det i vissa fall kan vara
nödigt att så gott som omedelbart, efter det beslag skett, försälja det
därvid beslagtagna virket. I avlägsnare delar inom lappmarken medför
nämligen ett förfarande jämlikt bestämmelserna i tredje momentet
tidsutdräkt, varunder virket kan förstöras eller, om besiaget skett på
våren, efter det vattendragen brutit upp, nedföras i flottleden, sedan det
försetts med ägarens flottningsmärke. — Sedan 138 § utsökningslagen
blivit genom lag den 11 oktober 1912 ersatt med i viss mån andra
bestämmelser, bör den åberopade paragrafen ändras till 160 §.»
Under 18 § framhåller domänstyrelsen, att enligt styrelsens förslag
skulle någon skogsvårdskassa icke komma till stånd för lappmarkerna,
och att fördenskull böter och andel av behållningen utav försålt beslagtaget
virke torde böra tillfalla kronan men disponeras till befrämjande
av skogsvård å privata marker inom lappmarkerna.
21 §.
Kommittén anmärker, att paragrafens innehåll hämtats från 1873
års avvittringsstadga och här upptagits, på det att ej ifrågavarande rättighet
för lapparna skulle kunna anses bortfalla.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.) It
82
Departementschefen.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
Konungens befallning skavande i Västerbottens län yttrar: »Lagen den
1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige giver
dem i 3 § vida större rättigheter än 1873 års avvittringsstadga beträffande
skogen inom länets lappmarker och någon anledning att minska
deras rättigheter härutinnan har icke nu anförts. Det synes fördenskull,
som om paragrafen i stället bör innefatta en erinran, att, utan hinder
av bestämmelserna i utsyningslagen, lapparna skola bibehållas vid dem
medgivna rättigheter beträffande skog m. m.»
Överjägmästarna hava under överläggningen inför domänstyrelsen
föreslagit, att paragrafen måtte förklaras gällande allenast för de nomadiserande
lapparna;
men domänstyrelsen anser detta vara överflödigt, enär bestämmelserna
i allt fall komme att gälla endast denna del av lappbefolkningen.
Nu ifrågavarande lagförslag har varit föremål för granskning inom
jordbruksdepartementet. Därvid hava — delvis på grund av de inkomna
utlåtandena — åtskilliga ändringar i förslaget vidtagits.
Sedan departementschefen härefter uppläst det sålunda omai''betade
förslaget, kallat förslag till förordning angående utsyning å viss skog
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,
anförde han vidare.
Jag anhåller nu att få angiva de synpunkter, som i det väsentliga
varit för mig bestämmande vid framläggandet av det omarbetade
förslaget.
Till eu början må framhållas, att jag till fullo biträder vad kommittén
i den allmänna motiveringen till sitt lagförslag anfört såsom skäl
för utsyningstvångets bibehållande å skogarna i lappmarkerna. Det
skydd mot hänsynslösa avverkningar, som utsyningstvånget innebär,
torde vara det mest effektiva. Också hava statsmyndigheterna städse
lämnat framställningar om friare dispositionsrätt över lappmarksskogarna
utan bifall, och alla de myndigheter och korporationer, från vilka
utlåtanden inkommit över kommitténs förslag, hava uttalat sig i samma
riktning.
I detta sammanhang vill jag erinra om befogenheten av kommitténs
erinran, att en författning, byggd på utsyningstvång, ej står i god
83
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
överensstämmelse med 101 § skiftesstadgan och att till följd härav
konflikt lätt kan uppstå för det fall, att skogslikvid vid laga skifte
måste sättas i skogsförnödenheter. Detta har i verkligheten många
gånger inträffat vad de nu gällande utsyningsföreskrifterna beträffar.
Denna svårighet torde emellertid lämpligast lösas genom ändring i
skiftesstadgan. Sådan utväg har skiftesstadgekommittén också föreslagit
i fråga om såväl detta fall som liknande konflikter mellan
skiftesstadgan och skogslagar i andra orter, där dispositionsrätten till
skogen är inskränkt, d. v. s. Gottland, Öland och skyddsskogsområdena.
Förslag i ovan angiven riktning har, enligt vad jag inhämtat,
chefen för justitiedepartementet för avsikt att snarast möjligt framlägga
för Kungl. Maj:t.
Det har ansetts lämpligt, att den författning, som utfärdas i
ämnet, erhåller benämningen förordning.
Beträffande den föreslagna förordningens giltighetsområde synes
det av lätt insedda praktiska skäl vara lämpligt att söka åvägabringa
en för lappmarksskogarna — de egentliga statsskogarna naturligtvis
undantagna — i möjligaste mån gemensam skogslagstiftning. Ur sådan
synpunkt torde förordningen böra hava avseende ej blott å de skogar,
för vilka 8 § i 1873 års avvittringsstadga gäller, utan jämväl å kronohemman
och krononybyggen under åborätt inom de avvittrade delarna
av lappmarkerna, för vilka nu gälla motsvarande utsyningsbestämmelser
i 53 och följande §§ i 1894 års allmänna skogsordning, samt å de av domänstyrelsen
i dess utlåtande över lagförslaget angivna fastigheter inom Åsele
och Dorotea socknar. För sistnämnda fastigheter gälla nu varken utsyningsförfattningarna
eller 1903 års lag angående vård av enskildas
skogar. Däremot bör enligt min mening 1894 års allmänna skogsordning
fortfarande gälla för de oavvittrade delarna av lappmarkerna, enär härvarande
skogsinnehavare ej rättvisligen torde kunna åläggas vidtaga
åtgärder i avseende å skogsvården på områden, vilka de efter avvittring
måhända ej disponera. Ej heller synes den föreslagna förordningen
böra gälla allmänuingsskogar inom lappmarkerna och de i lagen den 5
juni 1909 omförmälda husbehovsskogarna; de för dem utfärdade bestämmelserna
torde vara tillfyllest.
Vad angår de utsyningstvång underkastade enskilda skogar, som
äro belägna utom lappmarkerna, synas förslagen om ufsyningstvångets
upphävande såvitt anginge dessa skogar icke böra vinna avseende ; de
skäl, som kommittén och Konungens beiällningshavande i Västernorrlands
län anfört mot dylikt upphävande torde liga giltighet, vartill
kommer, att icke från någon av de myndigheter, vilkas utlåtanden
Bubriken och
1 §•
84
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
infordrats, med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Yästernorrlands län,
gjorts hemställan om större frihet nti ifrågavarande avseende.
I enlighet med domänstyrelsens erinran böra vissa i styrelsens
utlåtande omförmälda, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker jämväl
inbegripas under förordningen.
Slutligen torde praktiska hänsyn tala för, att alla kronohemman
och krononybyggen inom avvittrade delar av de sex norra länen, alltså
även utanför lappmarkerna, läggas under den föreslagna förordningen.
Enligt 53 § i 1894 års allmänna skogsordning gälla nu för dem
samma bestämmelser rörande dispositionsrätten över skogen, som
tillämpas å skattehemman i lappmarkerna.
De fastigheter, som förordningen är avsedd att omfatta, äro alltså
följ ande:
a) alla skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller
frälsenatur inom avvittrade delar av lappmarkerna och inom Sårna
socken med Idre kapellag av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar
dock undantagna;
b) utom lappmarkerna, till största delen inom Västerbottens och
Norrbottens läns kustland, belägna skattehemman, som avses i förordningen
den 29 juni 1866;
c) en del mindre, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka
omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående
dispositionen av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen
kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman,
m. m. och kungörelsen den 26 maj 1839 angående förändring
i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. in.; samt
d) inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman
och krononybyggen under åborätt.
I överensstämmelse härmed hava det omarbetade förslagets rubrik
och 1 § formulerats; 20 § i kommitténs lagförslag har uteslutits och
de i åtskilliga paragrafer förekommande orden hemman och hemmansägare
utbytts mot respektive fastighet och fastighetsägare, varjämte åbo
likställts med hemmansägare.
På de av domänstyrelsen anförda skäl böra enligt min mening
för lövträd ovan odlingsgränsen gälla samma regler som för barrträd,
eller att de i regel icke få avverkas till avsalu annorledes än efter utsyning
och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Däremot torde, på sätt i
de flesta utlåtandena framhållits, föreskriften i kommittéförslagets 14 §
rörande lövträd nedomjfodlingsgränsen vara onödigtvis betungande utan
motsvarande nytta, vadan denna paragraf uteslutits i det omarbetade
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
förslaget. Likaså finner jag trävaruexportföreningens förslag, att husbeliovsvirke
av barrträd ej skulle få tagas utan föregående utsyning,
innebära alltför stort tvång för befolkningen för att böra vinna avseende.
Den i kommittéförslagets 1 § influtna, från allmänna skogsordningens
57 § hämtade bestämmelsen om rätt att fritt tillgodogöra
sig stubbar och rötter för tjärbränning har i det omarbetade förslaget
uteslutits. Om det än kan synas överflödigt, må likväl framhållas, att
detta icke får tolkas så, som om utsyning och stämpling hädanefter
skulle erfordras för dylikt tillgodogörande; uteslutningen har orsakats
allenast därav, att bestämmelsen i fråga ansetts beröra ett ämne, som
vore på sidan om förevarande författningsförslag.
En viktig del av författningsförslaget är föreskriften, att utsyning skall 3 §•
verkställas enligt en för viss tid upprättad avverkningsplan. Nyttan med
dylika planer, om vilkas innehåll kommittén uttalar sig i den allmänna
motiveringen, sjmes uppenbar; och med den ökade revirpersonal, som
jag kommer att föreslå, torde kunna förväntas, att fullt tillfredsställande
avverkningsplaner skola efter samverkan med skogsägarna komma till stånd.
I likhet med kommittén — se 3 § i dess förslag — anser jag,
att endast fastighetsägaren (eller åbon) bör tillerkännas rätt att begära
upprättande av avverkningsplan. Denna bör nämligen icke i något avseende
röna inflytande av befintliga avverkningskontrakt å fastigheten,
vilket måhända eljest skulle kunna tänkas bliva förhållandet. Försummar
fastighetsägaren att begära avverkningsplan, torde — såsom kommittén
framhållit — avverkningsrättsinnehavaren kunua få honom vid domstol
förpliktad att framställa begäran därom; och om fastighetsägarens försummelse
härutinnan vållat skada, synes ersättning kunna utdömas.
Då kommitténs förslag om inrättande inom jordbruksdepartementet
av ett skogskontor icke för det närvarande torde böra företagas till prövning,
torde granskning och godkännande av avverkningsplan, som upprättats
av annan än vederbörande skogstjänsteman, böra, såsom domänstyrelsen
hemställt, överflyttas på vederbörande överjägmästare och domänstyrelsen
på sätt i det omarbetade förslagets 3 § föreslagits.
De synpunkter, som varit för kommittémajoriteten bestämmande 4 §•
i fråga om dess förslag i 4 § om beredande av möjlighet för sammanförande
av en ägares eller åbos olika fastigheter under gemensam avverkningsplan,
biträder jag till fullo. Det synes mig emellertid icke
behövligt, att Kungl. Mnj:t skall pröva ansökningar i förevarande ämne.
Dylikt sammanförande torde böra underlättas, och jag kan ej föreställa
mig, att dess beviljande i något fall måste förenas med villkor
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
av sådan vikt, att de böra meddelas av Kungl. Maj:t. Den myndighet,
som enligt min åsikt lämpligen bör komma i fråga, är domänstyrelsen.
Av synnerlig vikt torde det härvidlag vara, att styrelsen samtidigt med
förordnandet meddelar sådana föreskrifter rörande avverkningsplanen
och dess tillämpning (se 5 § sista stycket i mitt förslag till förordning),
att därigenom förhindras, att utsyningarna å de sammanslutna fastigheterna
så företagas, att någon av dem blir föremål för överavverkning.
Att, såsom kommittén föreslagit, föreskriva, att gemensam avverkningsplan
skall gälla även mot ny ägare, torde, särskilt för det fall att de
sammanförda fastigheterna komma i olika ägares händer, vara alltför
vittutseende för att kunna i detta sammanhang äga rum. — Ett föreslaget
stadgande, att även fastigheter, tillhörande olika ägare eller
innehavda av olika åbor, skulle kunna sammanföras under gemensam
avverkningsplan, har, såsom ägnat att i tillämpningen medföra avsevärda
svårigheter samt för övrigt näppeligen varande av någon praktisk
betydelse, icke intagits i det omarbetade förslaget.
I detta sammanhang må, med anledning av Konungens befällningshavandes
och skogsvårdsstyrelsens i Kopparbergs län förslag i fråga
om viss minimiareal skogsmark för avverkningsplans uppgörande för
hemmansdel inom Sårna socken med Idre kapellag, allenast framhållas,
att fastighetens storlek och skogstillgång utöver husbehovet få avgöra
avverkningsplanens innehåll; att med anledning av berörda förslag införa
någon bestämmelse i förordningen, synes mig däremot icke vara
lämpligt.
I fråga om de regler, efter vilka utsyning och stämpling böra
verkställas, har kommittén framhållit, att den rätt till bestämmande av
skogsavkastningens storlek och till utstämpling av all skog för avsalu,
som staten hittills förbehållit sig, även innebär en förpliktelse från det
allmännas sida att låta på sådant sätt göra avverkningsberäkningen,
att skogsägaren tillförsäkras all den avkastning, som skogen förmår lämna,
samtidigt med att kravet på uthållighet i möjligaste mån tillgodoses.
Det sätt, varpå denna förpliktelse skall fullgöras, anser kommittémajoriteten
enligt 2 § i dess lagförslag böra gå ut på att — med bibehållande
av kravet på uthållighet — förskaffa skogsägaren den högsta avkastningen,
varmed synes avses värdeavkastningen enligt skogsränteläran.
Emellertid torde kunna ifrågasättas, huruvida ett strängt fasthållande av
denna åsikt står väl tillsammans med beskaffenheten av nu ifrågavarande
skogar. Dessa äro i regel naturskogar, som hittills ej varit föremål för
ordnad hushållning, och bestå till en mycket stor del av såväl torkande
och torra träd som dåligt växande träd. För tämligen lång tid framåt
87
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
synes också det viktigaste av de mål, som hushållningen å dessa skogar
har sig förelagda, vara att omföra skogarna till fullt dugliga bestånd;
och det medel, som härvidlag kommer att i mycket hög grad främja
målets vinnande, torde vara att genom ökade avverkningar befria skogarna
ej blott från torkande och torra träd utan även från överåriga och
skadade eller eljest dåligt växande träd. Emellertid torde man å andra
sidan icke heller kunna uppsätta såsom regel, att avverkningarna skola
bedrivas i full överensstämmelse med markränteläran, enligt vilken ju
träden böra avverkas, så snart de icke — genom sin tillväxt — lämna
gängse penningränta å sitt realisationsvärde, och ej heller synes trävaruexportföreningens
radikala förslag vara ägnat att kunna följas. I dessa
avseenden hava åtskilliga av de skäl, som domänstyrelsen i sina utlåtanden
över trävaruexportföreningens förslag i frågan anfört mot alltför omfattande
årliga avverkningar, synts mig mana till viss försiktighet. Enligt min
mening kommer det bästa och säkraste resultatet att vinnas, om man å ena
sidan strävar efter den högsta värdeavkastning, som skogarna förmå uthålligt
lämna, men å andra sidan bedriver avverkningarna så, att skogsägarens
krav på någorlunda skälig ränta å virkeskapitalet i möjligaste
mån tillfredsställes, samt om härvid särskild uppmärksamhet ägnas åt
höjande av skogens alstrings förmåga. Ordalagen i första stycket av det
omarbetade förslagets 5 §, vilken motsvarar kommittéförslagets 2 §,
hava tillkommit från en dylik utgångspunkt. De äro valda i avsikt
att icke utgöra uttryck för någon viss teoretisk hushållningsprincip.
Det har för övrigt ansetts riktigast att icke i förordningen intaga närmare
detaljföreskrifter i avseende å avverkningarnas bedrivande. — Slutligen
må erinras, att redan nu visserligen medgives förhöjning i den
ordinarie avverkningen å fastigheter, som ej äro besvärade av avverkningsrätt;
men såsom villkor för förhöjningen uppställes därvid städse,
att fastighetsägaren förpliktar sig att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder
å det område, där avverkning skett.
Ur 5 paragrafens andra stycke har det av kommittén i tredje
stycket av dess 2 § föreslagna stadgandet, att erhållande av utsyning
å område, som med sagda stycke avsåges, skulle kunna göras beroende
av att trygghet vunnes för vidtagande av erforderliga åtgärder för
återväxt därå, uteslutits, enär stadgandets bibehållande synts kunna
föranleda den misstolkning av paragrafen, att då fråga vore om annat
område än det nyssnämnda, vederbörande icke skulle vara berättigad
att t. ex. för medgivande av förhöjning i den ordinarie utsyningen
stadga såsom villkor, att åtgärder för återväxten vidtoges.
I fråga om utsyningarnas storlek å improduktiv skogsmark upp -
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
skattar jag till fullo den i några från Västernorrlands län inkomna utlåtanden
framhållna vikten av att så snart som möjligt förse dylik mark
med goda skogsbestånd, men de av domänstyrelsen uttalade betänkligheterna
mot alltför brådstörtade avverkningar hava naturligtvis sin fulla
giltighet även här.
De reglementariska föreskrifter, som givas skogstjäustemännen,
synas fortfarande som hittills böra meddelas av domänstyrelsen, enär —
såsom förut framhållits — kommitténs förslag om inrättande av ett
skogskontor icke för det närvarande torde böra upptagas till prövning.
I enlighet med vad i de flesta utlåtandena uttalats synes det mest
praktiskt att meddela tiden för utsyningen genom brev i stället för,
såsom kommittén föreslagit, genom kungörelse i kyrka. En bestämmelse
härom bör ej heller bliva i någon mån betungande. Skulle svårigheter
möta att exakt bestämma tiden, torde ett ungefärligt angivande av densamma
vara tillfyllest.
7 § har, på av domänstyrelsen anförda skäl, ändrats i överensstämmelse
med dess förslag.
Kommitté förslagets 9 och 11 §§ hava i det omarbetade förslaget
sammanförts till en paragraf, den 9. Därvid hava ändringar gjorts i
huvudsaklig överensstämmelse med domänstyrelsens hemställan. Därjämte
har andra stycket av kommittéförslagets 11 § uteslutits, då av skäl,
som förut framhållits, kommittémajoritetens förslag om upptagande av
skogsvårdsavgift^!- och inrättande av skogsvårdsstyrelser icke för det
närvarande torde böra upptagas till prövning.
Av sistnämnda anledning hava de uppgifter, som i kommittéförslagets
12 § lagts på de föreslagna skogsvårdsstyrelserna, i det omarbetade
förslagets 10 § överflyttats på Konungens befallningshavande; och anser
jag jämväl de av domänstyrelsen rörande paragrafen i övrigt föreslagna
ändringar böra vinna avseende.
Nära sammanhängande med frågan om skogsvårdsavgifters upptagande
är spörsmålet om utsyningsavgifternas bibehållande. Härför
har redogjorts vid 8 § av kommitténs lagförslag. Då, såsom jag redan
i början av min framställning anfört, kommittémajoritetens förslag om
upptagande av skogsvårdsavgifter icke nu torde böra upptagas till prövning,
lärer därav följa, att utsyningsavgifter fortfarande böra gäldas.
Något giltigt skäl för att staten under alla omständigheter skulle efterskänka
dessa, synes mig nämligen icke hava blivit förebragt. Emelie:
tid synas de nuvarande föreskrifterna om utsyningsavgifternas belopp
och sättet för deras beräknande böra undergå vissa jämkningar. I
sådant avseende har här förut vid kommitténs 8 § omförmälts ett av
Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 69. 89
domänstyrelsen framlagt förslag. Vid frågans avgörande bör emellertid
även uppmärksammas ett av kommittén framlagt förslag i fråga om
utsyningsavgifter inom dimensionslagens tillämpningsområde i kustlandet,
vilket förslag innefattar i någon mån lägre avgifter än domänstyrelsens.
I vilket fall som helst synes det önskvärt, att samma taxa blir gällande
för utsyning i vartdera fallet. Då emellertid avgifternas bestämmande
bör tillkomma Kungl. Maj:t, torde det tillåtas mig att, sedan nu förevarande
författningsförslag undergått statsmakternas prövning, i mån
av då föreliggande omständigheter föreslå Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om gäldande av utsyningsavgifter.
Uppenbart torde vara, att föreskriften, att sökanden skall vara
pliktig utgöra nödig hantlangning, även innebär skyldighet att bekosta
sådan, för den händelse den ej lämnas av sökanden.
De ändringar, som i 13 § vidtagits i jämförelse med kommittéförslagets
15 §, äro endast en följd av min i annat sammanhang angivna
ställning till frågan, hur handhavandet av den föreslagna författningen
bör ordnas. — Fjärde stycket åsyftar såväl beslut, som meddelats av domänstyrelsen
såsom första instans, som ock beslut, som styrelsen fattat i
anledning av besvär över beslut av överjägmästare.
Beträffande de i kommittéförslagets 16 § upptagna straffbestämmelser
anser jag, att fängelsestraffet bör utgå. Stadgandet, att olovligen
avverkat virke kan tagas i beslag, torde i förening med bötesstraffet
innebära tillräckligt verksamt straffhot. Icke heller förekommer fängelse
uti straffskalan i någon av de författningar, som äro den föreslagna
förordningen närstående, såsom lagarna den 24 juli 1903 angående vård av
enskildas skogar och angående skyddsskogar, lagen den 13 juni 1908 angående
vård av enskildas skogar inom Gottlands län, lagen den 5 juni
1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och lagen den 20
juni 1913 angående vård av enskildas skogar på Öland. —Förslaget att
göra köpare av olovligen avverkat virke solidarisk med avverkaren i
fråga om ersättning för virket, därest det undgått beslag, kan jag ej
biträda, då förslaget icke torde stå i överensstämmelse med gällande
rättsgrundsatser angående de rättigheter, vilka tillkomma den, som i god
tro förvärvat lös egendom.
Från nyssnämnda författningar hava hämtats de i 15 § första
stycket i det omarbetade förslaget intagna bestämmelser angående beslagsrätten.
I fråga om åtalsrätten torde det icke vara behövligt eller ens
lämpligt att medgiva åtalsrätt även åt betjänte vid skogsstaten, utan
torde det vara tillfyllest, att sådan befogenhet tillkommer kronobetjänte
och tjänstemän vid skogsstaten. Om exempelvis tjänsteman vid skogsBihnng
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.) 12
13 §.
14 §
15—16 §§
17 §.
90 Katigt. Maj ds Nåd. Proposition Nr 69.
staten icke funnit skäl till åtal i visst fall, bör det ej tillkomma vederbörande
bevakare att på egen hand ingripa med dylikt åtal. Däremot
synes lian efter ett av honom gjort beslag böra göra anmälan därom
hos någon av de åtalsberättigade. Härtill kommer, att erforderlig kompetens
att vederbörligen utföra talan i mål om förbrytelser mot förevarande
förordning icke alltid lärer kunna förutsättas hos betjänte vid
skogsstaten.
Av domänstyrelsen föreslaget tillägg till kommittéförslagets 17 §
1 mom. har intagits i det omarbetade förslaget.
Då rätten att taga virke i beslag begränsats till det fall, att det
avverkade virket ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, torde det näppeligen kunna inträffa, att
ägare av i beslag taget virke vore okänd. Kommittéförslagets stadgande
i 17 § 2 mom. skulle därför erhålla skäligen ringa praktisk betydelse.
Vid sådant förhållande har stadgandet, som ej har någon motsvarighet
i ovan angivna närstående författningar, uteslutits och ersatts med andra
stycket av 15 §; dess förebild återfinns i nyssnämnda författningar.
I det omarbetade förslagets 16 § influtna föreskrifter om sättet för
försäljning av förbrutet virke hava hämtats från de närstående författningarna.
Böter torde böra fördelas på samma sätt som genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag; så föreskrives i alla närstående författningar.
Då, såsom förut nämnts, kommittémajoritetens förslag om upptagande
av skogsvårdsavgift^- icke nu torde böra upptagas till behandling, har
i det omarbetade förslaget den ena bötesandelen m. m. tillerkänts
kronan i stället för skogsvårdskassan.
Bestämmandet av bötesandelarnas storlek har skett närmast i överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i lagarna om skyddsskogar
och husbehovsskogar.
Beträffande andra stycket av förevarande paragraf må anmärkas,
att den i 17 § 4 mom. av kommitténs lagförslag åberopade 138 § utsökningslagen
blivit genom lagen den 11 oktober 1912 om ändring i vissa delar
av utsökningslagen ersatt med 160 § i nu gällande utsökningslag samt
att det särskilda stadgande, som i förevarande stycke åberopas, utgöres
av kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i anledning av
lantränteriernas indragning med 1909 års ingång.
övergångs- Ett stadgande av den innebörd, som reservanterna under kommitté
stadganden.
förs]age£8 3 g föreslagit, anser jag böra vinna beaktande såsom en gärd
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.
av rättvisa mot fastighetsägaren. Att de av kommittémajoriteten omförmälda
reglementariska föreskrifterna icke, såsom nämnda majoritet
hållit före, äro platsen för ett dylikt stadgande, är enligt min mening
uppenbart, då rättsförhållandet mellan fastighetsägaren och innehavaren
av avverkningsrätt å fastigheten icke torde kunna göras beroende av
innehållet i en för skogstjänstemännen meddelad instruktion. I stället
synes, såsom reservanterna föreslagit, stadgandet böra intagas i själva
förordningen. Därvid har det emellertid ansetts lämpligt att giva detsamma
formen av övergångsstadgande.
Innebörden i det sist intagna övergångsstadgandet är den, att om
skogsägare redan före förordningens trädande i kraft erhållit utsyning
för tid, som sträcker sig därutöver, skall denna utsyning bliva beståndande
för den därmed avsedda tiden.
Övriga ändringar i och tillägg till kommitténs lagförslag torde
icke vara av den art att behöva särskilt motiveras.
Härefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen att antaga förordning angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden i överensstämmelse med det av honom upplästa förslaget;
och behagade på statsrådets tillstyrkan Hans Maj:t
Konungen härtill lämna bifall samt förordnade, att
proposition i ämnet med den lydelse, bil. — till detta
protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Rohtlieb.