Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
1
Nr 59.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
anslag till iståndsättande av Sandvikens hamn på Öland;
given Stockholms slott den 5 mars 1915.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att såsom bidrag till bestridande av kostnaden för iståndsättande
av Sandvikens hamn i Persnäs socken på Öland i enlighet med den av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därför upprättade arbetsplan bevilja
ett anslag av 248,000 kronor samt därav på extra stat för år 1916
anvisa ett belopp av 50,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att av
tillgängliga medel förskottsvis redan under år 1915 utanordna sistnämnda
belopp.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 51 käft. (Nr 59.)
1
2
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Förut utförda
arbeten vid
hamnen och
till desamma
beviljade
statsbidrag.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I den till nu pågående riksdag avlåtna statsverkspropositionen har
Kungl. Maj:t under punkt 21 i sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för anordnande av skydd
mot stendrift i Sandvikens hamn samt bortmuddring av i hamnen inkommen
sten beräkna ett anslag på extra stat för år 1916 av 50,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel förskottsvis
redan under år 1915 utanordna beloppet.
Efter det utredningen i ärendet nu blivit slutförd, ber jag att åter
få upptaga denna fråga till behandling.
Här må först meddelas några uppgifter om förut utförda arbeten
vid hamnen och de härför beviljade statsbidrag.
Sandvikens hamn, som är belägen på norra Olands västkust vid
Kalmarsund, har till betydande del tillkommit på bekostnad av statsmedel.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
3
Den första hamnanläggningen på platsen utfördes under åren 1870—
1873 i enlighet med en av dåvarande chefen i östra väg- och
vattenbyggnadsdistriktet, överstelöjtnanten C. A. Grafström upprättad
plan. Genom nådigt brev den 29 juli 1870 hade för denna anläggning
anvisats ett statsbidrag av 18,000 kronor, utgörande omkring
två tredjedelar av den till 27,400 kronor för företaget beräknade
kostnaden.
Nästan omedelbart efter det berörda anläggning, som utgjordes av
en hamnarm (norra hamnarmen) och en lastbrygga söder om denna, blivit
färdig, blev den emellertid den 9 februari 1874 svårt skadad genom en
häftig nordostlig storm med ovanligt högt vattenstånd, därvid hela
överbyggnaden förstördes och lastbryggan ramponerades. Med anledning
därav ingingo Persnäs sockenmän, vilka enligt kontrakt åtagit
sig att utföra ifrågavarande hamnbyggnad, med framställning om
erhållande av ytterligare statsbidrag till densamma. Till stöd därför
anfördes, att kommunen, som på hamnbyggnaden redan nedlagt
18,231 kronor och ännu häftade i skuld för en del därav eller för 4,750
kronor, icke mäktade ensam utgöra kostnaden för hamnens iståndsättande,
vartill jämlikt ett av överstelöjtnanten Grafström upprättat
betänkande erfordrades 9,450 kronor. Sockenmännen anhöllo förty, att
Kungl. Magt måtte för ändamålet bevilja kommunen ytterligare 6,300
kronor, motsvarande två tredjedelar av den sålunda beräknade kostnaden,
mot det att kommunen åtoge sig att svara för arbetets utförande
och framtida underhåll. Genom nådigt brev den 28 augusti 1874 blev
ifrågavarande framställning bifallen. Den 19 oktober 1876 blev därefter
hamnanläggningen avsjmad och godkänd.
Till den sålunda färdiga hamnbyggnaden både, förutom statsbidragen
å tillhopa 24,300 kronor, tillskjutits av Kalmar södra läns landsting
1,500 kronor och av Persnäs kommun i penningar och arbete, enligt
hamnstyrelsens uppgift, ett belopp ej understigande 50,000 kronor.
Ganska snart efter det hamnanläggningen genom den sålunda verkställda
reparationen blivit färdig, visade det sig emellertid, enligt vad
hamnstyrelsen uti en angående förhållandena vid hamnen lämnad
redogörelse uppgiver, att hamnen icke med rimliga kostnader kunde
bibehållas vid sitt djup och sålunda uppfylla sitt ändamål. Anledningarna
härtill voro, att stark sanddrift söderifrån uppgrundade
hamnen och förminskade segeldjupet, samt att hamnarmen var för
låg, vilket sistnämnda förhållande hade till följd, att den vid nordliga
stormar utefter havsstranden norrifrån vandrande stenen kastades över
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
hamnarmen in i hamnen, där sålunda stendrivor hopades och hotade
att tilltäppa hamninloppet. Den starka sjögången, som vräkte över
den låga hamnarmen, åstadkom dessutom en mycket besvärande påkänning
för i hamnen liggande fartyg, som icke heller voro skyddade
för de västliga vindarna, för vilka hamnen låg öppen. Genom nu
anförda förhållanden uppstod fara, att hamnen, som tidtals var så
gott som ofarbar, skulle bliva alldeles oanvändbar för de hamnen
vanligen trafikerande fartygen.
År 1887 uppgjordes förslag till avhjälpande av berörda olägenheter.
Detta förslag, som på uppdrag av hamnstyrelsen var upprättat
av chefen för östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, överstlöjtnanten
O. F. Zander, innefattade anläggning av en vågbrytare eller
hamnarm mot söder, den befintliga norra hamnarmens förstärkning, förlängning
av gamla lastbryggan söderut och hamnens uppmuddring.
På framställning av hamnstyrelsen beslöt Persnäs kommun att till
utförande av dessa arbeten — med undantag av den norra hamnarmens
förstärkning, därför kostnaden uppskattats alternativt till 23,700 kronor
eller 15,400 kronor och varmed till följd av ekonomiska svårigheter i orten
ansågs böra anstå — anvisa en tredjedel av den för de övriga arbetena
beräknade kostnaden, 41,100 kronor, med 13,700 kronor, under förutsättning
att bidrag av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet
erhölles till ett belopp, motsvarande återstående två tredjedelar eller
27,400 kronor. Sedan kommunen gjort underdånig framställning om
erhållande av statsbidrag till sistnämnda belopp, anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i infordrat utlåtande den 3 maj 1889, att, därest
hamnen skulle kunna ordnas på tillfredsställande sätt, början ovillkorligen
måste göras med att giva den norra vågbrytaren såväl en
lämplig riktning mot stranden som erforderlig höjd, samt att den
södra hamnarmen måste göras tät och givas så stor höjd, att icke sand
vid något tillfälle kunde kastas in i hamnen. Med anledning härav och
då partiella förbättringar endast för eu kortare tid uppfyllde ändamålet,
ansåg styrelsen sig icke kunna förorda det framlagda förslaget i dess
föreliggande form. Genom nådigt brev den 24 maj 1889 blev också
kommunens ifrågavarande ansökning avslagen.
Sedan därefter nytt förslag till hamnens förbättring och förstärkning
blivit utarbetat av dåvarande kaptenen vid väg- och vattenbyggnadskåren
C. H. Öhnell, gjorde hamnstyrelsen å Persnäs kommuns vägnar
förnyad ansökan om statsbidrag till dess genomförande. I något
ändrad form blev detta förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
5
tillstyrkt med hänsyn till den av Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilt
framhållna ökade vikt för kommunen, som hamnen erhållit genom
den betydande stenindustri, som uppstått i orten, varjämte åberopades,
att underlåtenheten att snart vidtaga kraftiga skyddsåtgärder otvivelaktigt
skulle medföra hamnens fullkomliga förstörelse. Detta förslag avsåg
anläggning av en södra hamnarm till skydd mot sanddriften, anläggning
norr om norra hamnarmen av en yttre vågbrytare till skydd mot stendriften
över nämnda hamnarm, norra hamnbassängens uppmuddring till
nödigt omfång och djup samt last bryggans förlängning. Med anledning
av den gjorda ansökningen beslöt Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 26 juni 1891 att, med fastställande av upprättad arbetsplan,
för ändamålet anvisa ett statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av
78,900 kronor, utgörande två tredjedelar av den beräknade kostnaden
i dess helhet, 118,400 kronor. Det sålunda anvisade beloppet skulle
utgå med 40,000 kronor av 1891 års och med 38,900 av 1892 års
anslag till understödjande av brobyggnader och mindre hamnbyggnader
samt upprensning av åar och farleder. Genom ett den 22 september
1891 med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättat kontrakt
åtog sig den för företagets utförande valda arbetsdirektionen å kommunens
vägnar arbetets utförande i enlighet med den fastställda planen
samt att, jämte uppfyllande av övriga stadgade villkor, ansvara för
hamnens framtida underhåll.
Arbetet bragtes därpå till utförande under åren 1891—1895. Innan
det hunnit bliva avsynat, inträffade emellertid nordliga stormar,
som åter inkastade massor av sten och skärv i hamnen, vilka bildade
en ny stendriva.
Med anledning därav blev på hamnstyrelsens föranstaltande ett
nytt förslag upprättat till hamnens iståndsättande. Detta förslag, som
uppgjordes av dåvarande majoren vid väg- och vattenbyggnadskåren
E. Westerberg, avsåg dels anläggande av ytterligare en skyddsarm vid
inloppet till hamnen, nämligen eu tvärgående ledarm från norra hamnarmen
ut mot den yttre norra vågbrytaren, avsedd att hindra stendrivans
framträngande ända till hamnöppningen och hamninloppets därigenom
befarade tilltäppande, dels ock bortmuddring av den inuti hamnen
befintliga stenen. Sedan den uppgjorda arbetsplanen blivit av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen omarbetad, därvid den till 16,050 kronor
beräknade kostnaden för arbetet nedbragts till 11,330 kronor, fastställde
Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 11 februari 1898 på
hamnstyrelsens å kommunens vägnar gjorda ansökning arbetsplanen
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Major Blombergs
förslag
till hamnens
iståndsättande.
Hamnsfcyrelsens
framställning
om
statsbidrag i
maj 1910.
samt beviljade till dess utförande ett statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av 7,500 kronor, utgörande omkring två tredjedelar av den
beräknade kostnaden, att utgå av ovanberörda, till Kungl. Maj:ts disposition
ställda anslag för år 1898. Den 13 augusti 1898 åtog sig arbetsdirektionen
å kommunens vägnar att utföra arbetet till den 1 december
1899 i enlighet med den fastställda arbetsplanen samt, bland annat, att
ansvara för arbetets framtida underhåll.
Ungefär en månad innan detta arbete sålunda skulle varit slutfört
uppstod den 24 oktober 1899 en nordostlig orkanlik storm med åtföljande
högt vattenstånd. Den höga sjön vräkte därvid massor av
sten och skärv över både yttre vågbrytaren och den därinnanför varande
norra hamnarmen in i hamnen och bildade där en ny stendriva nästan
lika stor som den, som förefanns, innan det sist utförda muddringsarbetet
påbörjats.
Det hade därmed, framhåller hamnstyrelsen i sin ovanberörda redogörelse,
visat sig att, ehuruväl sanddriften i hamnen upphört, sedan den
södra hamnarmen blivit anlagd, de verkställda arbetena emellertid icke
varit tillfyllest för hämmande av den norrifrån kommande stendriften.
Med anledning av den sist timade olyckan hemställde hamnstyrelsen
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att åtgärder måtte vidtagas
till förebyggande av de ständigt återkommande olyckorna vid
hamnen. Sedan Kungl. Maj:t, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning, genom nådigt brev den 9 augusti 1901 till undersökning
för skydd mot stendrift vid hamnen anvisat ett statsbidrag av 300
kronor, förordnade styrelsen den 21 september 1901 dåvarande distriktsingenjören,
numera distriktschefen i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
majoren i väg- och vattenbyggnadskåren A. Blomberg att
efter undersökning på platsen uppgöra fullständig arbetsplan till skydd
mot stendrift vid hamnen. I maj 1903 ingav major Blomberg sådan
arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter granskning av
denna anmodade styrelsen Blomberg att upprätta ny arbetsplan i enlighet
med vissa av styrelsen givna anvisningar. Med anledning härav
inkom Blomberg i mars 1907 med ny arbetsplan, omfattande ett huvudförslag
och två alternativ, betecknade A och B.
Med underdånig skrivelse den 30 november 1910 överlämnade därefter
Kungl. Majrts befallningshavande i Kalmar län till nådig prövning
en av hamnstyrelsen å Persnäs kommuns vägnar gjord underdånig ansökan
om erhållande av statsanslag för hamnens förstärkning och
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59. 7
fördjupning i enlighet med det av major Blomberg upprättade förslaget,
alternativ A.
I berörda ansökan anföres, bland annat, följande.
Oaktat de stora ansträngningar, som gjorts för hamnens vidmakthållande,
vore denna likväl för det dåvarande i det närmaste ofarbar. Frågan om hamnens
skyddande mot stendrift och dess försättande i ett tillfredsställande skick vore
för Persnäs kommun och för hela orten av djupt ingripande betydelse, rent av
en livsfråga för orten. Då jordmånen vore karg, åkerbruket stode på en låg
ståndpunkt och skog saknades, vore befolkningen för sin existens nödsakad att
ägna sig åt binäringar. De binäringar, som stode till buds, vore huvudsakligen
brytning och bearbetning av den såväl i hamnens omedelbara närhet som överallt
eljest inom socknen i riklig tillgång förefintliga kalkstenen, som vore av utmärktaste
beskaffenhet och som utskeppades till olika platser inom och utom riket.
Denna i stor omfattning bedrivna stenindustri beredde ortens befolkning rikliga
tillfällen till lönande arbetsförtjänst. Det hade även varit ifrågasatt att vid
hamnen anlägga fabriker för tillverkning av cement och kalk, men dessa företag
hade icke kunnat bringas till stånd på grund av det otillfredsställande skick, vari
hamnen befunne sig. De sjöfarande, som angjorde denna, klagade också allmänt
över dess dåliga beskaffenhet. Under de nuvarande riskabla förhållandena i
hamnen hände det, att assuransbolagen förvägrade fartygsägare och rederier att
låta hos bolagen assurerade fartyg angöra hamnen, vid äventyr att de, därest
olycka inträffade i hamnen, ginge förlustiga rättigheten att utfå assuransen. Frakterna
i hamnen hade därför blivit oskäligt höga, vilket inverkade hämmande på stenindustriens
utveckling. Så framt denna industri skulle kunna fortgå och utvecklas,
vore det en trängande nödvändighet, att hamnen försattes och bibehölles i
sådant skick, att den för utskeppning av stenen kunde anlöpas av fartyg, vilket
voro så mycket viktigare, som järnvägsförbindelsen på ön icke kunde bliva av någon
betydelse för stenindustrien, enär denna hade sin avsättning på fastlandet och på
utlandet. Det ginge nämligen ej att anlita järnvägen för transport av denna industris
produkter, enär frakt- och omlastningskostnaderna då bleve så dyra, att all
stenexport från orten till följd därav skulle omöjliggöras. Genom hamnens försättande
i ett för trafiken tillfredsställande skick skulle större möjlighet till
stadigvarande lönande arbetsförtjänst kunna beredas såväl den jordbrukande som
den icke jordbrukande befolkningen, vilken då icke behövde, såsom nu skedde,
emigrera och söka sin utkomst i främmande land.
Utom för sjöfarten i allmänhet hade Sandvikens hamn stor betydelse såsom
nödhamn för sjöfarande i Kalmarsund, enär det å Ölands västra kust mellan Borgholm
och öns nordligaste udde icke funnes någon annan hamn. Vid inträffande
svårt väder hände det rätt ofta, att de sjöfarande, hur opålitligt skydd hamnen
än lämnade, sökte skydd där, understundom till sådant antal, att hamnen vore
fylld av fartyg.
Till följd av sin svaga skatteförmåga kunde kommunen, som fått vidkännas
högst betydliga uppoffringar för hamnens byggande, förbättrande och underhåll,
icke ens tillnärmelsevis bestrida de för hamnens försättande i ett tillfredsställande
skick erforderliga kostnaderna, som uppgingo till betydande belopp.
Av de utav major Blomberg senast utarbetade förslagen ansåge liamnstyrelsen
alternativet A vara det lämpligaste. Detta förslag innebure norra yttre vågbryta
-
8
Yttrande av
major Blomberg.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
rens förlängning och förhöjning, uppförandet av en fristående vågbrytare till
skydd mot nordvästliga stormar, hamnens uppmuddring och gamla norra hamnarmens
förändring till lastbrygga. Kostnaden för detta förslags genomförande
beräknades uppgå till 340,060 kronor.
Under åberopande av det sålunda anförda har hamnstyrelse!! anhållit
om statsbidrag till sistberörda belopp, 340,060 kronor, mot det
att kommunen åtager sig att ansvara för arbetets utförande. Därest
statsbidrag icke kunde beviljas till hela nämnda belopp, anhåller hamnstyrelsen,
att till kommunen måtte för ändamålet anvisas högsta möjliga
bidrag.
Ur ett den underdåniga ansökningen bifogat, av major Blomberg
den 15 januari 1910 avgivet yttrande angående hamnen må följande här
återgivas.
De vid hamnen uppförda skyddsanordningarna vore ramponerade av sjön
och erbjöde alltför ringa motstånd mot sjö och stendrift. Om stark nordlig
storm, som vore farligast, skulle uppträda, innan de hunne iordningställas,
kunde de totalt förstöras. Även vid mindre våldsam blåst påginge stendriften
in i hamnen, och således ökades allt mer de blivande kostnaderna för hamnens
befriande från indriven sten. Sjöfarande klagade över, att hamnen vore farlig och
stundom omöjlig att angöra för såväl ångare som seglare.
Det skulle enligt gällande bestämmelser åligga kommunen att iordningställa
hamnen enligt de av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanerna med risk att
i annat fall få återbetala vad som uppburits av statsmedel, åtminstone till de två
sista byggnadsföretagen. Strängt tillämpande av dessa bestämmelser skulle medföra
ohjälplig ruin för kommunen, utan att tillförsäkra det allmänna en fullt
tillförlitlig hamn, ty även om kommunen mäktade utan vidare bidrag av staten
fullborda hamnarbetet, hade erfarenheten lärt, att ogynnsamma väder- och sjöförhållanden
kunde kombinera sig så, att den fastställda hamnkonstruktionen visade
sig för svag. Därför torde få anses, att hamnstyrelsen slagit in på riktig väg,
då den utverkat sig uppgörande av förslag till mera betryggande skyddsanordningar,
i hopp att till dessas utförande erhålla kraftig hjälp av staten. Gott stöd
för detta hopp syntes föreligga i talrika exempel på statens ingripande till hjälp
åt mindre bemedlade samhällen, som genom vidriga naturförhållanden fått sina
existensmöjligheter minskade.
Realiserandet av det föreliggande förslaget till hamnens förstärkning och
uppmuddring torde långt överskrida kommunens krafter, även om statsunderstöd
till två tredjedelar av kostnaden vore att påräkna. Med hänsyn till hamnens
nödvändighet för orten, dess föregåenden och de motigheter, som ständigt rest
sig vid byggnadstillfällen, förelåge talande skäl för ett mer än vanligt kraftigt
ekonomiskt understöd av staten. Icke minst skulle ett sådant motiveras av,
att hamnen hade avsevärd betydelse för sjöfarten i allmänhet såsom nödhamn,
och tydligt vore, att dess vikt som sådan skulle i väsentlig grad ökas i samma
mån som inseglingen till hamnen förbättrades, vilket även den nya arbetsplanen
avsåge att åstadkomma.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59. 9
Vid den underdåniga ansökningen finnes även bifogat ett den 17
januari 1910 av Oskarshamns ångfartygsaktiebolag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgivet yttrande, vari åtskilliga fartygsbefälhavare
m. fl., som pläga trafikera hamnen, instämt. Bolaget anför följande:
Bolaget, som allt sedan år 1875 med egna ångare trafikerat Sandviken och
Norra Ölands övriga hamnar, hade sedan flera år tillbaka haft avsevärda svårigheter
vid angörandet av Sandvikens hamn till följd av den uppgrundning, som stendriften
därstädes förorsakat och fortfarande förorsakade. Då bolaget numera använde
större och modernare ångare, inverkade också uppgrundningen så mycket menligare.
Därest hamnen icke inom eu snar framtid skulle förfalla i den grad, att
angörandet av densamma bleve omöjligt och sjötrafiken således tvingades att därstädes
totalt avstanna, måste inom närmaste tiden kraftiga åtgärder vidtagas för
reparation av hamnen och åstadkommande av skydd för densamma. Utförseln
från Sandviken av såväl lantmannaprodukter och kreatur som alster från flera
stenhuggerier medelst ångare och seglare på in- och utrikes fart hade varit jämförelsevis
livlig. Då dessutom passagerarantalet ständigt växte, synnerligast sedan
järnvägstrafik öppnats på norra Öland, skulle trafikanterna från Ölands samtliga
norra socknar och framförallt Sandvikens samhälle tillskyndas stora olägenheter,
om trafiken i Sandvikens hamn finge nedläggas.
Enligt det av major Blomberg uppgjorda förslaget, alternativ A, skulle erforderligt
skydd vinnas mot stormar från sydväst och väster till nordost och de
möjligheter till utveckling för orten, som Sandvikens läge erbjuder, genom ökad
sjöfart bättre utnyttjas, varjämte hamnen skulle kunna tjäna såsom nödhamn för
hela norra Öland för medelstora och mindre fartyg, som passera Kalmarsund.
Kronofogden i Ölands fögderi har avgivit yttrande över hamnstyrelsens
ansökning och därvid, med framhållande av hamnens betydelse
för orten och särskilt för kalkstensindustrien i Persnäs och angränsande
kommuner samt hamnens nuvarande, nära nog otrafikabla skick,
förordat bifall till ansökningen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande har, med hänvisning till vad i
den underdåniga ansökningen och av kronofogden blivit anfört, för
egen del yttrat, att, ehuru de ifrågasatta hamnarbetena vore synnerligen
dyrbara, Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl, då de prövades
vara för hamnens fortfarande bestånd nödvändiga och Persnäs kommun
omöjligen mäktade bära de därmed förenade utgifterna, vartill medel
icke heller kunde annorledes i orten uppbringas, tillstyrkte, att statsbidrag
till största möjliga belopp bleve till arbetenas utförande beviljat.
Efter nådig remiss har därefter väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 21 mars 1914 avgivit underdånigt utlåtande i ärendet. Styrelsen
anför huvudsakligen följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 51 käft. (Nr 59.) 2
Yttrande av
Oskarhamns
ångfartygsaktiebolag.
Yttranden av
kronofogden
i Ölands fögderi
samt
Kungl. Maj:ts
befallningshavande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtande.
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Den av major Blomberg i maj 1903 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ingivna arbetsplanen omfattade ett av honom förordat huvudförslag jämte ett
alternativt förslag. Enligt det förra skulle det behövliga skyddet beredas genom
att förlänga den norra yttre vågbrytaren förbi den från norra hamnarmen utbyggda
tvärarmen och förhöja den, så att krönhöjden för yttre vågbrytaren i
hela dess längd bleve 3 meter över lågvatten. Genom dessa anordningar skulle,
enligt Blombergs åsikt, stendriften kunna hållas längre från det in till hamnen
ledande gattet, så att därigenom stenens insugning genom detta skulle förhindras,
varjämte mellan yttre vågbrytaren, den tvärgående ledarmen och norra inre hamnarmen
skulle bildas en avskild bassäng, där den vandrande stenen kunde samlas
och stendrivan hållas från hamnen.
Vid prövning av detta förslag funne väg- och vattenbyggnadsstyrelsen det
icke vara av sådan beskaffenhet, att genom dess utförande ett effektivt skydd
mot stendriften i hamnen kunde förväntas. Sökte man, med ledning av under
åren 1889, 1895 och 1902 verkställda uppmätningar av stendrivans form och läge,
klargöra vilka förändringar, som ägt rum med stendriften i följd av de utförda
skyddsarbetena — den yttre norra vågbrytaren och den tvärgående ledarmen —
så syntes erfarenheten under tiden från år 1894, då den yttre vågbrytaren fullbordats,
hava givit vid handen att stendrivan inuti hamnen tillväxte dels genom
att stenen slungades över den yttre vågbrytaren och norra inre hamnarmen in i
hamnbassängen, dels därigenom att stenen framdreves utefter utsidan av yttre
vågbrytaren och möjligen även efter utsidan av norra hamnarnen samt insöges i
hamnen genom gattet med den s. k. »runddans vid nordliga och nordvästliga
stormar. Stendrivan i hamnen syntes dock numera huvudsakligast tillväxa på
sistnämnda sätt, samt till mindre del genom att sten slungades över även norra
hamnarmen, ehuruväl jämväl detta i någon mån skedde.
Dessa omständigheter, sammanställda med den gjorda erfarenheten att den
utbyggda tvärgående ledarmen visat sig icke kunna ieda stenen ut från gattet,
så att insugningen av densamma förekommes, syntes göra det otvivelaktigt, att
den föreslagna förlängningen av yttre vågbrytaren fram förbi ledarmen icke kunde
komma att medföra det avsedda resultatet. Då icke stenen, som framdrivits
längs tvärriktningen utefter ledarmen, kunnat undgå att böja av i sydlig riktning
mot gattet och sugas in genom detta, så komme än mindre den sten, som dreves
längs yttre vågbrytaren i sydvästlig riktning utefter den föreslagna förlängningen,
att genom denna förlängning hindras från att insugas i hamnen vid nordliga och
nordvästliga stormar: stenen släppte ledningen av den förlängda vågbrytaren
ungefär lika nära gattet som den förut släppt ledningen av tvärarmen och därtill
med en riktning, som mera bure av mot hamnöppningen.
Ett verkligt skydd mot stendriften vid hamnen syntes endast kunna vinnas,
om den utmed yttre vågbrytaren vandrande stenen fördes ut på så djupt vatten,
att strömmen icke längre hade kraft att suga den med till och in genom hamngattet
samt om det därjämte förhindrades, att sten kastades över norra hamnarmen.
För sådant ändamål syntes en tillräckligt stark och hög vågbrytararm
böra i riktningen nordväst till väst föras ut till 6 meters vattendjup under lågvattenytan,
med krönet å höjden 4 meter över samma yta, samt den innanför
belägna delen av norra hamnarmen förstärkas och uppföras till nämnda höjd av
4 meter över lågvattenytan. Med hänsyn till en av hamnstyrelsen den 27 februari
1904 gjord hemställan, att i samband med bortmuddring av stendrivan i hamnen
11
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
den norra hamnarmen måtte förändras till lastbrygga, finge, under sådan förutsättning,
förhöjningen ske å yttre norra vågbrytaren i stället för å inre norra
hamnarmen.
Den nya av major Blomberg i mars 1907 till styrelsen ingivna arbetsplanen,
som utarbetats enligt nu angivna grunder, omfattade ett huvudförslag och två
alternativ, A och B.
Huvudförslaget avsåg endast åtgärder till förhindrande av stenens inkommande
i hamnen, men däremot icke hamnens befriande från den därstädes nu
förefintliga stenmängden eller andra nödiga åtgärder för dess försättande i gott
skick, såsom beredande av behövligt kajutrymme genom norra hamnarmens ändring
till lastbrygga, ytterligare muddring samt åstadkommande av ökat lugn i
hamnen genom en fristående vågbrytare till skydd mot nordvästliga stormar, vilka
samtliga åtgärder däremot inginge i alternativ A, varför även kostnaden för detta
alternativ beräknats uppgå till 340,060 kronor, mot 217,950 kronor för huvudförslagets
ofullständiga åtgärder. Alternativet B, som skiljer sig från alternativ A
med avseende å anordningen av vågbrytaren till skydd mot nordvästliga stormar,
vore beräknat till en kostnad av 362,530 kronor.
Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överlämnat sistnämnda arbetsplan
till lotsstyrelsen, hade lotsstyrelsen uti ett till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 17 maj 1907 avgivet yttrande, efter att i ärendet hava hört lotskaptenen i
Kalmar, anfört, att alternativet A vore det för hamnens skyddande lämpligaste
förslaget, att de däruti upptagna anordningarna kunde bliva till nytta för den
allmänna sjöfarten och att de stora utgifterna kunde vara berättigade, om en
tillräcklig lokaltrafik därigenom kunde uppammas.
Det av major Blomberg föreslagna byggnadssättet för yttre vågbrytarens
förhöjning och förlängning hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke funnit tillräckligt
betryggande, utan syntes ett solidare byggnadssätt vara nödvändigt. Under
besök på platsen under augusti månad 1914 "både ledamoten i styrelsen, överstelöjtnanten
i väg- och vattenbyggnadskåren O. Z. Ekdahl tagit förhållandena på
platsen i övervägande och därvid i samråd med hamnstyrelsen, i ändamål att
vinna nedsättning av de stora kostnaderna, funnit skäligt att, med bibehållande
av den föreslagna förhöjningen till 4 meter över lågvattenytan för den yttre
norra A7ågbrytaren och dess förlängning, denna senare förlängning förkortades till
endast ungefär halva längden, då den komme att stanna vid cirka 4,8 meters
djup under lågvattenytan, samt att den fristående vågbrytaren uteslötes. Säkerheten
för att den utefter yttre vågbrytaren och dess förlängning vandrande stenen
skulle stanna på djupt vatten eller vandra förbi hamngattet utan att komma
in genom detta bleve därigenom i viss mån mindre än med förlängningen utdragen
ända till 6-metersdjupet, men hamnstyrelsen hade ansett, att det näppeligen
varit behövligt att tänka sig vågbrytaren utdragen till nämnda djup. Beträffande
åter den fristående vågbrytaren, så vore denna visserligen önskvärd, men när
efter norra hamnarmens ändring till lastbrygga fartygen icke behövde ligga vid
den nuvarande, mitt för hamngattet belägna lastbryggan, som vore fritt utsatt för
den västliga sjön, utan vid den norra kajen, så vore de därstädes. icke i lika
grad utsatta för och oroade av den sjö, som vid västliga och nordvästliga stormar
bröte in genom hamngattet.
I varje fall syntes med den yttre norra vågbrytarens förlängning utöver
4,8 metersdjupet och med utförande av den fristående vågbrytaren böra anstå, till
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ''59.
dess erfarenheten visat dessa åtgärder vara ovillkorligen behövliga och de sålunda
icke kunde undgås. Skulle detta, mot vad nu finge anses troligt, framdeles
verkligen bliva fallet, kunde dessa tilläggsarbeten då utföras utan hinder
av de arbeten, som för närvarande antoges bliva tillräckliga. Skulle åter en
ännu större förhöjning än den nu föreslagna visa sig erforderlig för den yttre
vågbrytaren och dess förlängning, så kunde höjden med ringa kostnad ökas till
5,2 meter över lågvattenytan genom en påmurning av krönet med två granitskift,
fästade medelst kraftiga bultar i parapetmurverket.
Med de förut omförmälda ändringarna av det alternativa förslaget A, på
sätt närmare angåves i en utlåtandet bifogad, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utarbetad arbetsplan, hade kostnaden, ehuru ett starkare byggnadssätt måst användas
för den yttre norra vågbrytarens förhöjning och förlängning, kunnat minskas
till ett beräknat belopp av 275,500 kronor.
Efter återgivande av vad förut i ärendet förekommit och efter att hava
framhållit hamnens betydelse för orten och stenindustrien därstädes, anför vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen vidare, att utförseln från hamnen av lantmannaprodukter,
kreatur och alsterna från flera stenhuggerier med ångare och seglare
på in- och utrikes fart hittills varit mycket livlig. Då dessutom passagerarantalet
över hamnen ständigt växte, synnerligast sedan järnvägstrafik öppnats på
norra Oland, så skulle trafikanterna från Ölands norra socknar och utförseln
därifrån tillskyndas stora svårigheter, om trafiken i hamnen komme att nedläggas.
Oaktat de stora ansträngningar, som av Persnäs kommun blivit gjorda för
hamnens förbättring och vidmakthållande, vore det på grund av de svåra naturförhållandena
oundgängligen nödvändigt att utföra de nu föreslagna åtgärderna,
såvitt hamnen skulle bliva försatt i ett för trafikens upprätthållande erforderligt
skick och verksamt skydd erhållas mot dess vidare uppgrundning genom
stendrift; och då Persnäs kommun icke torde kunna bära större kostnader för
hamnen än vad kommunen redan fått vidkännas, men hamnens vidmakthållande
i för trafiken användbart och tryggande skick vore en ofrånkomlig betingelse för
möjligheten att kunna åt befolkningen, såväl den jordbrukande som den icke
jordbrukande arbetarbefolkningen, i Persnäs, Föra och Källa socknar, som bildade
hamnens trafikområde, bereda de tillfällen till lönande biförtjänster och till
stadigvarande arbetsförtjänst, som måste beredas, så framt icke emigrationen
från ön skulle taga en ännu större omfattning än vad redan vore fallet, torde
staten böra hjälpande träda emellan för betryggande av hamnens bestånd.
På grund av vad sålunda anförts, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen bevilja
ett anslag utan återbetalningsskyldighet av 275,500 kronor till ^undsättande
av hamnen och beredande av skydd mot dess uppgrundning
genom stendrift, i enlighet med den härför i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utarbetade arbetsplanen.
Enligt det vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande fogade
kostnadsförslag skulle kostnaderna för de ifrågasatta arbetena fördelas
på följande sätt, nämligen:
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
för ny vågbrytararm jämte pirhuvud ........................... kronor
» den nu befintliga norra vågbrytarens påbyggnad »
» förändring av norra inre hamnarmen och rummet
mellan denna och norra vågbrytaren till
lastbrygga.......................... )>
» hamnens uppmuddring ................................................ »
» borttagande av tvärarmen......................................... »
» planering för tillfartsväg till lastbryggan ............ »
Summa byggnadskostnad kronor 229,627:
Därtill komma till omkring 20 procent av byggnadskostnaden
beräknade diverse kostnader, oförutsedda
utgifter, stormskador, entreprenörens arbetsledning
och entreprenörsvinst samt kostnader
för övervakande och kontroll å entreprenadarbetets
utförande under byggnadstiden »
Summa kronor 275,500: —
93,160:
61,440:
27,722
46,885
250
170
45,873: —
Med underdånig skrivelse den 19 augusti 1914 har Kungl. Maj:ts
befallningshavande överlämnat förnyad underdånig framställning i ämnet
från hamnstyrelsen å Persnäs kommuns vägnar. Under åberopande av
förberörda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda förslag hemställer
nu hamnstyrelsen, att statsbidrag för ändamålet måtte beviljas
till ovannämnda belopp, 275,500 kronor. Då hamnen de senaste åren
allt mer och mer igenfyllts av den vid nordliga och nordostliga stormar
uppkommande grus- och stendriften samt vid sådant förhållande
arbetet med förbättring av hamnen komme att ställa sig dyrare, om
detsamma fördröjdes, och det följaktligen för hamnens skyddande vore
synnerligen önskvärt att redan under innevarande år genom anläggande
av den i arbetsplanen upptagna vågbrytararmen förhindra vidare grusoch
stendrift, hemställer hamnstyrelsen tillika, att erforderligt belopp
för påbörjande av anläggandet utav nämnda vågbrytare måtte utanordnas
redan under år 1915.
Beträffande behovet av de föreslagna arbetena vid hamnen anför
hamnstyrelsen ytterligare:
»Vid hamnen bo i egna bostäder omkring sextio familjer, som för sitt uppehälle
uteslutande äro hänvisade till stenindustrien. Förutom denna arbetarstam
har en väsentlig del av kommunens medlemmar sin största inkomst genom stenförädling.
I församlingen finnas aderton slipverk, drivna medelst vindkraft; på
dessa slipas golvplattor och kakelugnsplaner, vilkas tillverkningsvärde uppgår
per år i medeltal till 15,000 kronor. Dessa slipverk ägas av mindre bemedlade
Hamnstyrelsens
förnyade
framställning
om statsbidrag
i augusti
1914.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Yttranden av
kronofogden
och Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
Departements
chefen.
personer. Visserligen hava arbetsförhållandena inom byggnadsverksamheten
under de senaste åren varit mycket ojämna, särskilt vad kalkstensindustrien beträffar,
men det oaktat har värdet av den förädlade och oförädlade sten, som
utförts från Sandvikens hamn, utgjort i medeltal 100,000 kronor per år. Outtömliga
förråd av råmateriel för tillverkning av kalk finnas men hava icke kunnat
komma till användning av det skäl, att de planer, som flera gånger uppgjorts
för anläggning av kalkbruk, till följd av hamnens dåliga beskaffenhet icke kunnat
realiseras.
Skulle hamnen fortfarande få fyllas med grus och sten, bliver följden,
att de vid hamnen befintliga mekaniska stenhuggerierna måste nedlägga sin
verksamhet och det i desamma nedlagda kapitalet gå förlorat. Följden bleve
vidare den, att stenindustrien upphör, och att arbetarbefolkningen på samma
gång måste söka sin utkomst på annan ort och även emigrera.
Persnäs kommun är tyvärr icke ensam om att drabbas av de skadliga följderna
av hamnens förfall, utan även angränsande kommuner lida stora förluster
genom att gå miste om förmånen att över Sandvikens hamn äga förbindelse med
fastlandet.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande har, med tillstyrkande av hamnstyrelsens
sistberörda framställning, tillika överlämnat förnyat yttrande
i ärendet av kronofogden i Ölands fögderi, vilken bland annat anför,
att, därest den betydande stenindustrien i orten till följd av hamnens
dåliga beskaffenhet komme att helt eller delvis nedläggas, allvarsamma
ekonomiska svårigheter torde uppstå för befolkningen i Persnäs och
angränsande socknar, vilken för sin utkomst vore mer eller mindre beroende
av denna industri. Kronofogden meddelar vidare, att de kommunala
utskylderna inom Persnäs kommun under senare år varit anmärkningsvärt
höga samt att kommunen, enligt hamnstyrelsens uppgift, utöver
influtna hamnavgifter bidragit till hamnanläggningen, dess förbättring
och underhåll med sammanlagt omkring 75,000 kronor.
Redan av den sålunda lämnade utredningen framgår, att Sandvikens
hamn är av den allra största betydelse för befolkningen i Persnäs socken
och kringliggande ort. Det bär i detta hänseende framhållits, att
befolkningen med hänsyn till den dåliga jordmånen ej kan livnära sig
ensamt å jordbruk utan måste mer eller mindre söka sin utkomst av
binäringar. Därvidlag synas huvudsakligen endast sjöfart och stenindustri
kunna komma i betraktande.
De upplysningar, som jag ytterligare inhämtat, hava bestyrkt detta
förhållande. Persnäs socken hade sålunda vid ingången av år 1914 en
folkmängd av 1,472 personer. Av dessa äro 64 familjer med tillsammans
294 personer, som äro bosatta vid Sandvikens hamn eller dess
närhet, för sitt uppehälle uteslutande beroende av stenindustrien. Förutom
dessa familjer äro en mängd inom Persnäs och en angränsande socken
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
15
bosatta personer, som äga mindre jordbruk eller driva annan hantering,
väsentligen beroende av den inkomst, de hava av nämnda industri.
Denna stenindustri, för vars bedrivande outtömliga förråd av råmaterial,
kalksten av god beskaffenhet, lära finnas i orten, drives fortfarande
i ganska avsevärd omfattning. Sålunda har värdet av de från
Sandviken utskeppade produkterna av denna industri under senare tid
uppgått till i medeltal omkring 100,000 kronor om året.
De båda största stenhuggerierna äro Aktiebolaget Merserums stenhuggerier,
som år 1914 sysselsatte en arbetsstyrka av 48 man, och
Sandviks sten- och bildhuggeri, där samma år omkring 30 man voro
anställda. Dessutom finnas inom Persnäs socken 18 och inom Dofta
by i Föra socken 6 enskilda slipverk.
Denna industri har emellertid varit stadd i tillbakagående. Jag
vill i sådant hänseende nämna, att tillverkningsvärdet vid Aktiebolaget
Merserums stenhuggerier år 1892 uppgick till omkring 450,000 kronor,
och att bolaget sistnämnda år sysselsatte 225 arbetare. Anledningen
till denna tillbakagång lärer, enligt vad som uppgives, väsentligen vara
att tillskriva hamnens med åren allt sämre beskaffenhet.
Trafikfrekvensen i hamnen är dock alltjämt ingalunda obetydlig,
under det sista årtiondet omfattande ungefär 300 fartyg per år, därav
omkring 250 med mer än 10 tons dräktighet. De influtna hamnpenningarna
hava under tidigare delen av samma period uppgått till över
2,000 kronor om året, enstaka år till över 2,500 kronor.
Antalet fartyg, som anlöpt hamnen under år 1913, uppgick emellertid
icke mer än till omkring 240 eller föga mer än hälften av motsvarande
antal för år 1907. Det årligen inflytande beloppet av hamnpenningar
har under åren 1909—1912 nedgått till 1,500 å 1,600
kronor och år 1913 till ännu lägre belopp.
Vad jag sålunda anfört synes i och för sig utgöra tillräckliga skäl
för att vidtaga åtgärder i syfte att förbättra hamnförhållandena och
därigenom bereda ökade utkomstmöjligheter för ortens befolkning. Ett
studium av befolkningsrörelsen inom Persnäs socken ger ökad styrka
åt dessa skäl. Folkmängden inom socknen uppgick vid slutet av år
1890 till 1,948 personer, vid slutet av år 1900 till 1,849, vid slutet av
år 1910 till 1,578; vid början av år 1914 hade den såsom nämnt sjunkit
till 1,472, och vid 1915 års ingång har den ytterligare nedgått till
1,443 personer. Sedan år 1890 har folkmängden sålunda ständigt
minskats, under år 1913 ungefär sex gånger så mycket som å länets
hela landsbygd eller med 2,42 % av folkmängden i socknen mot 0,44 %
av invånarantalet i samtliga landskommuner. Motsvarande siffror för
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
år 1911 voro 3,61 % för socknen och allenast 0,12 % för länets hela
landsbygd.
Anledningen till denna folkminskning är att söka i en alltjämt
fortgående emigration. Denna har under de åtta senaste åren varit ungefär
fyra gånger så stor som i Kalmar läns landsbygd i dess helhet. År
1913 var denna disproportion störst; då utgjorde nämligen antalet emigranter
från länets hela landsbygd allenast 0,62 % av folkmängden,
under det att motsvarande siffra för ifrågavarande socken uppgick till
2,95 %, således nära fem gånger så stort antal.
De anförda siffrorna tala ett tydligt språk. Folkminskningen i
orten fortgår, emigrationen ökas. Med hänsyn till vad ovan blivit anfört
angående hamnens betydelse för orten synes det också vara klart, att,
därest hamnen icke bliver iståndsatt utan allt mer får förfalla, detta
kommer att hava svåra följder för befolkningen och än mera skärpa
nu angivna missförhållanden. Huru otillfredsställande anordningarna
vid hamnen redan för närvarande äro, belyses bäst därav, att assuransbolagen
ofta förbjuda hos dem assurerade fartyg att angöra hamnen.
Bliver hamnen icke iståndsatt, kommer sjöfarten till och från densamma
småningom att bliva omöjliggjord. Detta kommer i sin ordning sannolikt
att medföra nedläggande av de i orten befintliga stenhuggerierna och
slipverken, vid vilka nu en så väsentlig del av befolkningen är sysselsatt
och har sin bärgning. Industriens nedläggande komme säkerligen
att förorsaka ytterligare ökad emigration; i varje fall måste den i industriens
tjänst anställda arbetarstammen söka sin utkomst på annat håll.
Kommer hamnen däremot att på tillfredsställande sätt iståndsättas
och förses med effektiva skyddsanordningar, är all anledning antaga,
att frekvensen där skall kraftigt ökas. Den å norra Öland tillkomna
järnvägen torde i så fall i sin mån också bidraga till livligare trafik.
Därest hamnförhållandena sålunda bleve ordnade, skulle därutinnan
hinder icke vidare möta för realiserande av de förefintliga planerna
om anläggande av kalkbruk och cementfabrik å platsen. Det torde
utan vidare kunna antagas såsom visst, att hamnfrågans lösning och
förbättringen av sjöfartsförhållandena skulle över huvud taget föranleda
allmän uppblomstring av näringslivet i orten och i väsentlig mån förbättra
en stor del av befolkningens utkomstmöjligheter.
Åven såsom nödhamn synes Sandvikens hamn hava viss betydelse, då
den är den enda hamnen på Ölands västkust mellan Borgholm och öns
nordspets. Det torde vara uppenbart, att denna hamnens betydelse
skulle i hög grad ökas i samma mån densamma fördjupas dit hän,
att den bliver tillgänglig jämväl för mer djupgående fartyg, än nu är
fallet.
17
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Emellertid lärer vara obestridligt, att statsbidrag är en nödvändig förutsättning
för, att en förbättring av hamnen skall kunna komma till stånd.
De skäl, som vid föregående tillfällen föranlett beviljande av anslag till
ifrågavarande hamn, synas mig tala för, att staten jämväl nu träder
hjälpande emellan. Det är också angeläget, att denna hjälp kommer
snart, då med hänsyn till den ständigt fortgående uppgrundning^! av
hamnen varje uppskov med dess iståndsättande kommer att medföra
ökade kostnader för företagets genomförande.
Hamnstyrelsens föreliggande framställning går ut på, att hela kostnaden
för hamnens förbättrande skulle bestridas av statsmedel. Beträffande
det av riksdagen årligen beviljade anslag till hamnbyggnader
m. m. är emellertid genom nådig kungörelse den 27 juni 1914 i överensstämmelse
med riksdagens beslut stadgat, att statsbidrag må av Kungl.
Maj:t bestämmas till högst två tredjedelar av den beräknade kostnaden
för företaget eller, för mindre hamnar, till högst nio tiondelar av berörda
kostnad samt att menighet eller andra vederbörande, vilka antagas
komma att av företaget hava nytta, skola bestrida den återstående
kostnaden för dess fullbordande. Därest statsanslaget bestämmes till
nio tiondelar av kostnaden — något som ej kan ske utan att vederbörande
landsting åtagit sig att ansvara för underhåll av hamnbyggnaden
— få emellertid enligt dessa bestämmelser endast sju niondelar
användas till arbetets utförande, varemot återstående två niondelar skola
avsättas till en hamnfond. Med hänsyn, bland annat, till vad sålunda är
stadgat beträffande disponerandet av berörda anslag för understödjande av
hamnbyggnader m. m. har jag ansett det icke i förevarande fall böra
ifrågakomma, att hela kostnaden skulle utgå av statsmedel, utan funnit
det riktigast, att de kommuner, som bilda hamnens trafikområde, eller
andra vederbörande, därest statsbidrag skulle kunna utverkas för företaget,
bidraga med åtminstone en tiondel av den beräknade kostnaden.
Med anledning därav har jag genom Kungl. Majrts befallningshavande
från Persnäs, Föra och Källa kommuner, vilka uppgivits utgöra hamnens
trafikområde, låtit infordra yttranden, huruvida de vore villiga att bestrida
nyssberörda andel av kostnaden för företaget. Källa och Föra kommuner
hava i avgivna yttranden visserligen vitsordat nyttan och behovet
för orten av den ifrågasatta hamnförbättringen men ändock med hänsyn
därtill, att de äro i osedvanligt hög grad betungade av utgifter
för andra ändamål, förklarat sig icke kunna bevilja något bidrag till
företaget. Persnäs kommun har däremot genom beslut å kommunalstämma
den 14 februari 1915 åtagit sig att ensam bestrida ifrågavarande
tiondel av de beräknade kostnaderna för förbättringen av
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 51 haft. (Nr 59.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
hamnen eller 27,550 kronor, under villkor att statsbidrag till återstående
beloppet erhålles, ävensom att ansvara för hamnens framtida
underhåll i enlighet med de föreskrifter, som äro eller kunna bliva
meddelade.
Med hänsyn till föreliggande förhållanden synes det skäligen
icke kunna påfordras, att Persnäs kommun skall bidraga till företagets
utförande med större belopp, än vad sålunda blivit utfäst.
Enligt av hamnstyrelsen lämnad uppgift hava de utgifter, som kommunen
under åren 1870—1913 fått vidkännas för arbeten vid hamnen,
uppgått till minst 134,000 kronor, däri inbegripna de utgifter, som täckts
av influtna hamnavgifter. Frånsett de sistnämnda, skulle kommunens
bidrag till hamnanläggningen och dess underhåll i allt fall uppgå till
det med hänsyn till kommunens storlek och ekonomiska förmåga avsevärda
beloppet av ungefär 75,000 kronor. Kommunens bärkraft är tydligen
också ringa. År 1911 uppgingo dess inkomster till 18,934 kronor,
dess utgifter till 16,196 kronor, dess tillgångar till 28,205 kronor samt
dess skulder till 2,301 kronor. Kommunalskatten för år 1911 uppgick
till det högst avsevärda beloppet av 17 kronor 55 öre per beräknad
inkomst av 100 kronor. Fattigvårdskostnaden har efter år 1890 varit
osedvanligt stor i Persnäs kommun; den uppgick år 1912 till 6 kronor 14
öre per 100 kronors beräknad inkomst eller 137 procent i jämförelse
med den på samma sätt beräknade kostnaden för länets hela landsbygd.
Det förtjänar i detta sammanhang erinras, att riksdagen för en
mängd smärre fiskehamnar beviljat anslag, motsvarande hela kostnaden.
Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade förslaget går i
första hand ut på att förhöja och förlänga den yttre norra vågbrytaren samt
att verkställa bortmuddring av i hamnen inkommen sten. Vågbrytarens
förhöjning och förlängning avse att medföra skydd mot vidare grusoch
stendrift samt därav följande uppgrundningar, varigenom de dryga
muddringskostnaderna för framtiden komme att i hög grad minskas.
Redan förut är genom den södra hamnarmens anläggande (år 1894)
sörjt för förhindrande av den vid sydliga vindar uppkommande sanddriften,
i fråga varom klagomål därefter ej försports. Efter genomförandet
av de nu föreslagna skyddsanordningarna skulle således hamnen
vara skjMdad både mot stendriften norrifrån och sanddriften söderifrån.
Förslaget innebär vidare, att den norra hamnarmen och rummet mellan
denna och den yttre vågbrytaren förändras till lastbrygga för att bereda
i hamnen befintliga fartyg en mot västliga och nordvästliga stormar
bättre skyddad plats än vid den nuvarande lastbryggan. Denna är
nämligen belägen mitt för hamninloppet, till följd varav de där förtöjda
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59. 19
fartygen ofta få svår påkänning av de från nämnda håll kommande
stormarna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har visserligen påpekat, att med
de nu föreslagna förbättringarna av hamnen ej vinnes full säkerhet för
förebyggandet av olägenheter för framtiden. Men därmed bliver i allt fall,
enligt styrelsens mening, det strängt nödvändiga behovet avförbättring tillgodosett,
och torde sedermera erfarenheten få utvisa vad därutöver framdeles
må åtgöras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser icke några
arbeten eller anordningar utöver de nu av styrelsen föreslagna för närvarande
vara med hänsyn till hamnbyggnadens bestånd eller skyddandet
av fartyg i hamnen ovillkorligen erforderliga, och skulle mot styrelsens
förmodan dylika tilläggsarbeten framdeles visa sig önskvärda, torde då
intet hinder möta att utföra dem såsom påbyggnader till de nu föreslagna
anläggningarna, utan att dessa till någon del bliva onyttiga.
Med avseende å vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda anfört
torde, enligt min mening, styrelsens förslag innebära en med hänsyn
till föreliggande omständigheter tillfredsställande lösning av frågan.
Beträffande det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknade
kostnadsbeloppet, 275,500 kronor, har jag ej funnit anledning att däremot
göra erinran. Kostnaderna för företaget torde nämligen vara i
största möjliga mån nedbragta av styrelsen, så att en ytterligare minskning
av dem icke låter sig göra.
Med stöd av vad sålunda förekommit och då Persnäs kommun förbundit
sig att för framtiden ansvara för underhållet av hamnen, anser jag
mig böra förorda anvisande av ett statsanslag till nio tiondelar av kostnaden
eller i runt tal 248,000 kronor.
Det sålunda ifrågasatta anslaget synes lämpligen kunna fördelas på
tre år. För år 1916 torde böra anvisas 50,000 kronor; och då det är
av vikt, att arbetet påbörjas redan i år, torde beloppet ställas till förfogande
under år 1915.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att såsom bidrag till bestridande av kostnaden
för iståndsättande av Sandvikens hamn i Persnäs
socken på Öland i enlighet med den av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen därför upprättade arbetsplan
bevilja ett anslag av 248,000 kronor samt därav på
extra stat för år 1916 anvisa ett belopp av 50,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga
20
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
medel förskottsvis redan under år 1915 utanordna
sistnämnda belopp.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.