Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
1
Nr 53.
Kungi. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen angående avstående
till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande
rätt till visst område av den så kallade Västermarken:
given Stockholms slott den 26 februari 1915.
Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att kronan må till Eskilstuna stad utan vederlag avstå den rätt,
kronan kan äga till det område om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter av
den på västra sidan om Eskilstunaån belägna så kallade Väst erm ar ken,
som avfattats å en i statsrådsprotokollet omförmäld, av förste lantmätaren
Axel W. Lodén år 1890 upprättad karta.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 45 höft. (Nr 53.)
1
Stadsfullmäktiges
i Eskilstuna
an sö Jemn
g.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 53.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari
1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenbebg,
Statsråden: VON Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Yennersten anförde:
Med underdånig skrivelse den 7 oktober 1911 har magistraten i
Eskilstuna till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län
överlämnat och till bifall förordat en av stadsfullmäktige i Eskilstuna
gjord underdånig ansökning, som i huvudsak innehöll följande.
Allt sedan Eskilstuna fristads grundande och även dessförinnan
hade den på västra sidan om Eskilstunaån invid den gamla stadsgränsen
belägna så kallade Västermarken innehafts av Eskilstuna stad och Karl
Gustavs stads manufakturverk samt delvis varit upplåten till bostäder
för stadens båtsmän och delvis nyttjats av fristadens smeder. Någon i
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
behåll varande urkund angående denna marks upplåtande lunnes visserligen
ej, men torde upplåtelsen sammanhänga med Konung Karl IX:s
donation till staden år 1606, genom vilken bestämdes, att en hantverksstad
skulle byggas vid Eskilstuna och därtill, bland annat, upplåtas
några bondgårdar med åker och äng. I uppkommen jordtvist mellan
ägarna till ovannämnda manufakturverk, brukspatronerna Anders och
Isac Rothoff, samt Eskilstuna stad träffades efter ärendets hänskjutande
år 1756 till riksens ständer en förlikning, som rörande Västermarken
innehöll följande bestämmelse: »Beträffande ^Väster utmarken, som
gränsar intill Nygärdet, så kommer densamma hädanefter som hittills
att nyttjas så väl av Carl Gustavs stads Manufacturverk som Eskilstuna
stad samfält; dock förbehålles Staden de å samma utmark allaredan
gjorda uppodlingar och Intagor, vilka likväl intet få utvidgas eller göras
varken flera och större än de nu för tiden äro.» Denna förlikning fastställdes
av Kungl. Maj:t den 20 oktober 1756, varvid anfördes, bland
annat, följande. »Nu som parterne denna förlikning å ömse sidor
ärkänt, samt förklarat att de densamma otvunge av fri vilja och välbetänkt
mod ingångit, slutit och belovat; och Riksens ständer densamma
till Nådig stadfästelse anmält; Så emedan Vi finne det varken Vår och
Kronans rätt därigenom kan ske för när, ej heller förlikningen, så veterlig!
vara kan länder till den tredjes mehn och förfång, utan att saken
är av den beskaffenhet att förlikning härutinnan är tillåtelig; för den
skull wele vi härmed berörde förlikning till parternas rättelse och efterlevnad
å ömse sidor i nåder gilla och fastställa.» Genom nådigt brev
den 16 april 1771 lädes till staden Eskilstuna att med den förenas »till
en samfäld fristad för arbetare uti järn- och stålmanufakturen samt
varjehanda andra metallförädlingar» Karl Gustavs stads manufakturverks
ägor med verkstäder och tillhörigheter, som Kungl. Maj:t i skrivelse
samma dag bemyndigat Bergs- och Kommeree-Kollegium att av Manufakturverkets
ägare inköpa för en köpeskilling av 120,000 daler kopparmynt,
vartill pengar skulle tagas från den under jernkontorets disposition
lämnade extra licens fonden. Detta köp omfattade samtliga det
ursprungliga manufakturverkets ägor med undantag av ett litet område
omkring vattenfallet, som kronan sedermera eller år 1812 förvärvade för
anläggande av Carl Gustavs stads gevärsfaktori. Genom införlivningen
av dessa manufakturverkets ägor förvärvade Eskilstuna stad alltså nämnda
verks rätt till Västermarken. Sedan under åren 1813 och 1824 dåvarande
ägarne av hemmanet Fors hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anhållit
att få skattelcöpa »så mycket av den uti Forss socken belägna Västermarken,
som icke av någon viss enskild person innehades», vilken an
-
4 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 53.
sökning- emellertid blev av åtskilliga bestridd, lät Kungl. Magt och
kronan till Väster-Rekarne häradsrätt instämma såväl Eskilstuna stad
och fristad som oek Karl Gustavs stads manufakturverk jämte flera
enskilda personer med yrkande om förpliktande för dem att styrka deras
förmenta ägande- och dispositionsrätt till lägenheter å Västermarken.
Detta mål, vari beslut meddelades av häradsrätten den 6 december 1828
och av Södermanlands lagmansrätt den 19 juni 1829, avgjordes den
28 oktober 1830 av Svea hovrätt genom dom, som av Kungl. Maj:t
fastställdes den 25 september 1834; och anförde därvid hovrätten, bland
annat följande. Ehuru äganderätt icke omförmäldes i 1756 års förening,
likväl och som den staden och manufakturverket därigenom förbehållna
rättighet att marken begagna icke blivit till någon viss tid inskränkt
samt Kungl. Maj:t, oaktat sådan obegränsad besittningsrätt till Västermarken
vore staden och manufakturverket genom föreningen förbehållen,
icke desto mindre i den nådiga fastställelsen förklarat sig iinna kronans
rätt därigenom icke kunna för när ske, prövade hovrätten på detta
och övriga anförda skäl lika med lagmansrätt en rättvist förklara Eskilstuna
städs och fristads innevånare jämte deras medparter icke kunna på
grund av det å kronans vägnar då väckta påstående förpliktas att vidare
än som skett styrka deras rätt till lägenheter å Västermarken. I en
därefter under år 1835 uttagen stämning å staden framställde ägaren av
Fors hemman och Tunafors bruk yrkande om skifte ä Västermarken.
Denna rättegång nedlados emellertid genom en följande år träffad förlikning
av innehåll att bruket skulle äga att å marken begagna bete,
torv- och grustäkt gemensamt eller i likhet med staden, dock utan att
hinder lädes för stadens disposition av samma mark. Emellertid avsade
sig brukets ägare den 1 augusti 1864 all slags dispositions- och nyttjanderätt
till Västermarken, varefter och sedan bruket år 1873 försålts till
Eskilstuna järnmanufakturaktiebolag i köpekontraktet uttryckligen stadgades,
att med köpet icke skulle följa någon rätt till Västermarken. — Av
det sålunda anförda framginge, att om än någon full äganderätt för
staden till Västermarken icke tydligen kunde påvisas, obegränsad besittningsrätt
till densamma dock tillerkänts staden, vilken sålunda, frigjord
från alla främmande anspråk å Västermarken, genom eu den
4 november 1890 börjad och den 12 i samma månad avslutad samt
därefter vederbörligen fastställd lantmäteriförrättning fått sin andel i
nämnda utmark bestämd till 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter, därav 6 hektar
52 ar 80 kvadratmeter utgjorde åker in. m., 25 hektar 18 ar 50 kvadratmeter
betesmark och 69 ar 30 kvadratmeter impediment, vilket område
till sina gränser utmärkts å en i kopia ansökningen bilagd av förste
o
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 53.
lantmätaren Axel W. Lodén i sammanhang med förenämnda lantmäteriförrättning
upprättad karta.
Med åberopande av 1756 års av Kungl. Maj:t fastställda förlikning
ävensom av Kungl. Maj:ts ovannämnda år 1834 meddelade dom sökte
Eskilstuna stad år 1891 vid Väster- och Oster-Rekarne härads tingslags
häradsrätt lagfart å stadens andel i Västermarken, men beslöt häradsrätten,
då staden icke visat laga åtkomst för förre ägarne till ifrågavarande
mark, förklara ansökningen vilande, varjämte staden ålades
jämlikt § 10 i förordningen angående lagfart å fast egendom kungöra
detta rättens beslut. Sedan därefter ärendet år 1902 vid häradsrätten
fullföljts, meddelade rätten den 13 december samma år följande utslag:
»Enär Eskilstuna stad på den i ärendet åberopade förlikningen av
den 19 juni 1756, som den 20 oktober samma år vunnit nådig fastställelse,
icke kan grunda någon äganderätt till lägenheten Västermarken
samt någon annan fångeshandling icke blivit i ärendet företedd, varder
ansökningen av häradsrätten avslagen.»
De besvär, som staden därefter såväl hos hovrätten som ock hos
Kungl. Maj:t anfört över berörda utslag, hade icke föranlett ändring i
detsamma.
Genom Västermarkens intagande i den av Kungl. Magt den 27
november 1896 för Nyfors samhälle fastställda stadsplanen, som med
av Kungl. Magt den 5 november 1909 fastställda ändringar nu vore
gällande, hade störa olägenheter på grund av omförmälda tvistig^ äganderättsförhållanden
för såväl staden som enskilda uppstått, särskilt genom
den i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907
meddelade föreskriften att å område, som enligt gällande tomtindelning
utgjorde en tomt, men varav särskilda delar vore i olika ägares hand,
nybyggnad ej finge äga rum. I flere kvarter ingingo nämligen såväl
delar av den av staden disponerade Västermarken som ock av enskilda
personer med full äganderätt tillhörig mark, och kunde flere av dessa
kvarter icke indelas i lämpliga tomter på annat sätt än att i vissa tomter
konune att ingå delar såväl av enskild mark som ock av stadens Västermark,
vilka senare delar ej kunde med äganderätt förvärvas, och varigenom
alltså byggnads uppförande därstädes omöjliggjordes för don
enskilde markägaren. Enligt samma lag torde icke ens staden i saknad
av lagfart kunna erhålla vederbörligt tillstånd att å Västermarken för
eget bruk uppföra byggnader. Då staden sålunda ägde obestridd och
obegränsad nyttjanderätt till ifrågavarande delar av Västermarken, men
under nuvarande förhållanden icke kunde tillgodogöra sig denna nyttjanderätt,
och dessutom enskilda lede inskränkning i nyttjanderätten till sina
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
ägande tomtdelar, samt därtill komme att staten icke kunde hava någ-on
nytta av sin ifrågasatta äganderätt till Västermarken, utan snarare torde
hava fördel av att förhållandena ordnades så, att stadsdelen kunde bebyggas
och därigenom bliva mera skattegivande, hemställde stadsfullmäktige,
det Kungl. Maj:t täcktes medgiva Eskilstuna stad att med
sådan rätt förvärva ifrågavarande av staden nu disponerade områden av
Västermarken om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter, — varav enligt n,u
gällande stadsplan 11 hektar 9 ar utlagts till gator och öppna platser —
att det för staden bleve möjligt att därstädes försälja och med tomträtt
upplåta tomter.
Sedan härefter Kungl. Maj:ts befallningskavande anmodat magistraten
att från stadsfullmäktige infordra ej mindre upplysning, huruvida
Västermarkens gränser, sådana de å den i ärendet åberopade, av förste
lantmätaren Lodén år 1890 upprättade karta funnes utmärkta, blivit i
behörig ordning fastställda, än även redogörelse över huru och med
vilken rätt Västermarken av dess innehavare nyttjades, har magistraten
med skrivelse den 30 december 1911 överlämnat ett av drätselkammaren
i Eskilstuna å stadens vägnar avgivet och av flere bilagor åtföljt yttrande
i berörda hänseenden ävensom särskilda till Kungl. Maj:ts befallningshavande
ställda skrifter, däri ett stort antal personer, som av
staden arrenderade lotter och andra områden å Västermarken, förklarat
sig icke hava något att erinra mot bifall till stadens ifrågavarande
ansökning. I sitt berörda yttrande anförde drätselkammaren, bland annat,
att enligt den åberopade kartan åteeknat bevis hade den av förste lantmätaren
Lodén verkställda utstakning av rågångarna vunnit laga kraft,
vilket jämväl framginge av utdraget av Väster- och Oster-Rekarne
häradsrätts lagfartsprotokoll den 6 oktober 1891, som i avskrift bifogats
stadsfullmäktiges framställning i ärendet. Beträffande utnyttjandet av
Västermarken hänvisade drätselkammaren till en dess yttrande bilagd
förteckning över av Eskilstuna stad utarrenderade byggnadsplatser, s. k.
lotter, samt de mindre områden, som upplåtits på kort tid till trädgårdstäppor,
upplagsplatser o. d. Med undantag av ovannämnda områden
samt de platser, som upptoges av staden tillhöriga vattenledningstorn
samt stall och andra byggnader för renhållningsverket, läge hela Västermarken
utan all användning.
Med upplysning att den i ärendet omförmälda lägenheten Västermarken,
som vore belägen inom den med Eskilstuna stad numera förenade
Fors socken, icke funnes i kronans jordebok upptagen, anmodade
7
Kungl. Maj:ts Nwi. Proposition Nr 53.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande härefter förste lantmätaren Gustaf
Indebetou att efter noggrann undersökning meddela alla de upplysningar
angående sagda lägenhet, som kunde finnas i provin slantmäterikontoret
att tillgå och som på bedömande av den nu föreliggande frågan kunde
äga något inflytande.
I sitt med anledning härav avgivna yttrande anförde förste lantmätaren,
bland annat, följande. Genom Konung Karl X Gustavs brev
av år 1658 och 1659 vore till Eskilstuna stad donerade eller anslague
"några Eskilstuna innevånares samt Prästebordets åkrar och ängar.».
A 1647 års »karta över Eskilstuna stads och Prästegårds ägor» angäves,
vilka ägoområden, som vid denna tid tillhörde staden och prästgården.
Ibland dessa ägor funnes Västermarken icke intagen. Västermarken
kunde på grund härav icke mod fog anses vara inbegripen uti de ägor,
som av Konung Karl X Gustav »till tomter, kryddgårdar och annat
utrymme» Eskilstuna stad tillägnats. Av åberopade lantmäterihandlingar
och kartor framginge däremot med tillräcklig tydlighet, att Västermarken
utgjorde del av en utmark, vara dels vissa lägenheter till odling intagits
och dels viss nyttjanderätt åt olika intressenter upplåtits. Å eu del av
de områden därav, varå odlingar upptagits, hade under tidernas lopp
sedermera äganderätt och lagfart av enskilda personer förvärvats, och
en del av dessa områden hade i laga ordning efter skedd aflösning
blivit skattlagda. Av föreliggande utredning syntes vidare framgå, att
ifrågavarande utmark vore eu kronoutmark och att nuvarande Västermarken
således måste anses vara av samma natur; att Kungl. Magt och
kronan aldrig avhänt sig utan tvärtom alltid hävdat sin äganderätt till
Västermarken och vid intet tillfälle Eskilstuna stad eller någon annan
enskild kunnat styrka sig äga bättre sådan rätt därtill än Kungl. Maj:t
och kronan. Denna utmark funnes icke i jordeboken angiven, men
torde närmast vara att hänföra till sådana ägor, som Konung Gustav Wasa
uti 1542 års plakat avsett med förklaringen, att »sådane ägor, som
°byggde liggie, höre Gud, Oss och Sveriges Crone til». På Västermarken
hade, såsom förut framhållits och av samtliga lantmäterihandlingar
inhämtats, viss nyttjanderätt (betesrätt och möjligen rätt till torvoch
grustäkt) blivit upplåten till enskilda. Dessa nyttjanderättsinnehavare
vore enligt samma handlingar Eskilstuna stad, Karl Gustavs
stads manufakturverk, Tunafors bruks iigare och Fors prästboställe.
Numera hade emellertid såsom av handlingarna framginge Eskilstuna
stad jämväl förvärvat sig den nyttjanderätt, som innehafts av såväl
Karl Gustavs stads manufakturverk som Tunafors bruks ägare. Såsom
Förste lantmätaren
Gustaf
Indebetou.
Siade fullmäktige
Sdkilstnna.
8 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 53.
nyttjanderättsinnehavare förutom Eskilstuna stad skulle följaktligen endast
kvarstå Fors prästboställe. På grund härav ansåge förste lantmätaren,
att äganderätten till Västermarken, sådan den å 1890 års karta funnes
utmärkt, tillkomma Kungl. Maj:t och kronan, under det att viss nyttjanderätt
till densamma innehades av såväl Eskilstuna stad som ock Fors
prästboställe Tima.
Med anledning av vad förste lantmätaren sålunda anfört har Kungl.
Maj:ts befallningshavande genom magistraten i Eskilstuna låtit inhämta
yttranden i ärendet av innehavaren av Fors kyrkoherdeboställe kontraktsprosten
Albert Sjöholm samt av Eskilstuna,Klosters och Fors församlingar
å gemensam kyrkostämma ävensom av stadsfullmäktige, därvid kontraktsprosten
tillkännagivit, att då frågan icke gällde tvenne så kallade torp å
Vöstermarken, vilka tillhörde Fors pastorsboställe, och den övriga delen av
Västermarken, vartill möjligen fordomtima dispositionsrätt varit överlåten
åt pastor i Fors, icke blivit begagnad eller utnyttjad och i allt fall vore
så gott som värdelös, kontraktsprosten för sin del icke hade något att
invända mot bifall till ifrågavarande ansökning.
Även kyrkostämman, som förmält sig instämma i ett av vederbörande
kyrkoråd avgivit yttrande i ämnet, har förklarat, att från dess
sida intet hinder mötte för bifall till ansökningen; varande av kyrkorådet
i dess berörda yttrande anfört, bland annat, att den betesmark,
som å nu ifrågavarande områden blivit upplåten till Fors pastorsboställe,
veterligen i mannaminne icke blivit begagnad och kunde i framtiden
så mycket mindre komma bostället till godo som en stor del av dess
mark blivit exproprierad och de för jordbruket erforderliga byggnaderna
såsom obehövliga blivit enligt nådigt tillstånd borttagna; och vore denna
mark i övrigt av ringa värde.
Stadsfullmäktige hava, med avseende å vad förste lantmätaren
Indebetou yttrat, i skrivelse till Kungl. Maj:ts befallningshavande den
11 april 1912 anfört, bland annat, följande.
De av förste lantmätaren åberopade handlingar och kartor syntes
bil övervägande del äga betydelse endast i fråga om uppdragandet av
griinsen mellan stadens och landets jurisdiktion; och i alla händelser
torde av denna utredning icke hava framkommit något, som kunde
anses vederlägga vad stadsfullmäktige i sin ansökning i ärendet andragit.
Förste lantmätarens påstående, att jämväl Fors prästboställe Tima skulle
äga nyttjanderätt till Västermarken, kunde stadsfullmäktige icke finna val
9
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 53.
grundat. I den mellan staden samt ägarna till Karl Gustavs stads manufakturverk
år 1756 träffade och av Kungl Maj:t efter anmälan av riksens
ständer fastställda förlikning nämndes icke Fors prästboställe; och torde
denna omständighet med tillräcklig tydlighet påvisa, att bostället vid denna
tidpunkt varken ägde eller påstått sig äga någon rätt till Västermarken.
Först vid den lantmäteriförrättning, som följde på 1756 års förlikning,
omnämndes av bostället framställt anspråk på nyttjanderätt till Västermarken;
och funnes jämväl i kartbeskrivningen bostället upptaget såsom
innehavare av sådan nyttjanderätt; dock torde denna lantmätarens åtgärd,
som syntes föranledd av blott påstående från boställskavarens
sida, icke för bostället kunna konstituera någon rätt till Västermarken,
särskilt som denna förrättning icke torde hava blivit vederbörligen
fastställd och högsta domstolen genom dom den 29 augusti 1816 i
likhet med samtliga underrätter frånkänt 1757 års karta allt laga vitsord.
För övrigt hade nu såväl boställsinnehavaren som kyrkostämman
med Eskilstuna, Kloster och Fors församlingar förklarat sig icke hava
något att erinra mot bifall till oftanämnda underdåniga ansökan.
Förste lantmätaren avslutade sitt yttrande med påståendet, att
enligt hans mening innehade Kungl. Maj:t och kronan äganderätten,
medan viss nyttjanderätt (betesrätt och möjligen rätt till torv och grustäkt)
innehades såväl av Eskilstuna stad som Fors prästboställe Tunn.
Vad först äganderätten beträffade så måste ''det väl fortfarande
vara obestyrkt, hur det därmed förhölle sig. Angående däremot stadens
nyttjanderätt så innehölle 1756 års förlikning endast, att staden jämte
manufakturverket fortfarande såsom dittills ägde nyttja Väster utmarken.
Någon begränsning av nyttjanderätt en omtalades där icke. Stadsfullmäktige
åberopade sig vidare på Svea hovrätts den 28 oktober 1830
givna, av Kungl. Maj:t den 25 september 1834 fastställda dom.
Dessa domar, som redan i ansökningen åberopats, och betydelsen
av desamma syntes förste lantmätaren helt hava förbisett, då han ville
gorå gällande, att staden skulle iunehava endast en så betydligt inskränkt
nyttjanderätt som betesrätt (och möjligen rätt till torv- och grustäkt).
Att gamla lantmäteriförrättningar särskilt omnämnde betesrätten, torde
väl bero därpå, att marken då endast eller i huvudsak brukades till
bete; och hemställde på anförda skäl stadsfullmäktige, som ansåge, att
Eskilstuna stad numera ensam vore innehavare av ständig och obegränsad
nyttjanderätt till Västermarken, att avseende ej måtte fästas vid vad
förste lantmätaren däremot i sitt utlåtande anfört.
Sedan Kungl. Maj:ts befallnings havande därefter genom magistraten
infordrat stadsfullmäktiges i Eskilstuna yttrande, huruvida och med vilket
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 45 höft. (Nr 53.) 2
Kungi. Maj.ta
befaUningsiHivande
i
Södermanlands
län.
10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 53.
belopp staden skulle vara villig tillösa sig kronans rätt till Västermarken,
hava stadsfullmäktige i skrivelse den 13 juni 1912 anfört följande:
»Kungl. Maj:t och kronan har från första början upplåtit utmarken
Västermarken till staden att användas till dess nytta; och torde den
enda olikhet mellan denna och annan av kronan till staden upplåten
jord varit den, att beträffande Västermarken icke vid upplåtelsen stipulerats,
att densamma skulle upplåtas till tomter för bebyggande.
Den rätt kronan möjligen kan äga till Västermarken torde enligt
stadsfullmäktiges förmenande för kronan hava ringa eller intet värde,
då genom den rättegång mot staden, vilken förut i ärendet åberopats,
det fastslagits, att en obegränsad besittningsrätt till Västermarken blivit
förbehållen staden och manufakturverket, vars rätt dock senare övergått
på staden.
Enligt vad stadsfullmäktige redan i sin ansökan framhållit komme
det alltid för staten bliva fördelaktigt, att förhållandena så ordnades,
att stadsdelen kunde bebyggas och därigenom bliva mera skattegivande.
hör egen del kan ej staden räkna på någon nämnvärd vinst på försäljning
av tomter å Västermarken, alldenstund tomtpriserna här äro
synnerligen låga, och kostnaderna för ordnande av gator samt framdragande
av vatten och avloppsledningar i denna oländig^ stenbundna
mark däremot komme att bliva högst betydande.
Med anledning härav hava stadsfullmäktige tänkt sig att kronan
utan ersättning skulle överlåta sin rätt å staden.
Skulle emellertid Kungl. Maj:t anse, att något pris borde sättas
på kronans rätt till Västermarken, hemställa stadsfullmäktige att i sinom
tid däröver få avgiva underdånigt yttrande.»
Med underdånig skrivelse den 26 juli 1912 har Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Södermanlands län till Kungl. Maj:t överlämnat de
inkomna handlingarna i ärendet och därvid anfört, bland annat, följande.
Lägenheten Västermarken, som icke funnes i kronans jordebok
antecknad, syntes utgöra en del av en fordom invid Eskilstuna stad
belägen kronoutmark. Av denna utmark eller allmänning hade under
tidernas lopp delar tillagts angränsande kronohemman; eu del hade av
enskilde uppodlats, därå lagfart erhållits, medan den återstående delen
av utmarken, den nuvarande Västerm arken, hade kommit att åt kronan
odisponerad bibehållas. Att Västermarken aldrig blivit kronan frånhänd
utan förblivit i dess ägo, torde med all tydlighet framgå av den av
förste lantmätaren förebragta utredningen. Och kronan hade vidare vid
de tvister, som förevarit rörande Västermarken, alltid med framgång
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
hävdat sin äganderätt därtill. Samtliga parter och domstolar syntes
även städse hava utgått från att kronans äganderätt till Västermarken
varit att anse såsom ostridig. Av ålder torde däremot en viss nyttjanderätt
hava åvilat Västermarken. Denna nyttjanderätt omtalades i handlingarna
första gången i den av Kungl. Magt den 20 oktober 1756
fastställda förening mellan Eskilstuna stad och brukspatronerna Rothoff.
I föreningen sades, beträffande Västermarken, att den hädanefter som
hittills komme att nyttjas samfällt av parterna. Avgörande för frågan
om innehållet av nyttjanderätten sludle då vara, huru Västermarken vid
tiden för denna förening av parterna nyttjades. Några upplysningar
därutinnan kunde dock icke hämtas av föreliggande utredning. Däremot
omtalades vid upprepade tillfällen efter 1756 års förening denna nyttjanderätt
såsom en betesrätt. Stadsfullmäktige ansåge Eskilstuna stad numera
vara ensam innehavare av denna nyttjanderätt. Någon tvekan
torde dock råda, huruvida icke även Fors prästboställe hade del i densamma.
Vid lantmäteriförrättningar å Västermarken åren 1757, 1811
och 1850 samt i Kungl. Maj:ts dom den 17 april 1855 och ett av
Kungl. Maj:ts befallningshavande den 15 maj 1850 meddelat förordnande
angåves nämligen betesrätten till Västermarken även tillkomma nämnda
boställe. Att Fors prästboställe i 1756 års förening icke omnämndes,
torde icke hava någon betydelse i berörda hänseende, då ju denna förening
avsåge att reglera rättsförhållandena allenast mellan Eskilstuna
stad och brukspatronerna Rothoff. Av ifrågavarande område vore 4
hektar 15 ar 2 kvadratmeter av staden utarrenderade till enskilda, varjämte
staden tagit mark i anspråk för uppförande av vattenledningstorn
samt för stadens renhållningsverk erforderliga byggnader. Återstående
delen av Västermarken vore odisponerad. Av handlingarna inhämtades
slutligen, att de å Västermarken rådande ägande- och nyttjanderättsförhållanden
syntes för Eskilstuna stad och enskilda medföra högst
väsentliga olägenheter. Genom Västermarkens intagande i stadsplanen
skulle nämligen hinder i vissa fall möta för bebyggande av staden eller
enskilda tillhöriga, å Västermarken liggande tomter. På grund av vad
sålunda anförts och då genom Västermarkens upplåtande till staden ovan
anmärkta hinder skulle undanröjas samt Västermarkens bibehållande
för kronan icke syntes vara erforderligt, tillstyrkte Kungl. Maj:ts befallningshavande
bifall till ifrågavarande ansökning så till vida, att
Eskilstuna stad berättigades att mot lösen, som borde bestämmas i den
ordning gällande expropriationslag föreskreve, med äganderätt förvärva
lägenheten Västermarken, sådan den å 1890 års av förste lantmätareu
Lodén upprättade karta funnes till läge och gränser utmärkt.
12
Lantmäteri
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
Kammarkollegium, som genom nådig remiss den 3 augusti 1912
fått sig anbefallt att avgiva utlåtande i ärendet, har efter inhämtande
av yttranden av kammararkivet och lantmäteristvrelsen den 7 augusti
1913 avgivit dylikt utlåtande.
Lantmäteristvrelsen har i sitt berörda yttrande efter framläggande
av en omfattande utredning i ämnet jämte erinran därom, att genom nådigt
brev den 3 augusti 1909 förordnats, att Klosters och Fors socknar jämte
det å Västermarken anlagda Ny fors municipalsamhälle skulle med 1907 års
ingång i kommunalt, administrativt och judiciellt hänseende förenas med
Eskilstuna stad, vidare anfört följande. Av nämnda utredning torde få
anses ådagalagt, att Västermarken ursprungligen utgjort utmark till de /
gamla från Eskilstuna kloster till kronan indragna ocli under åren 1906
—1608 till Eskilstuna stad upplåtna hemmanet Fårkätte jämte torpen
Nibble och Blaxtorp ävensom möjligen till Fors gamla prästbord, samt
att äganderätten till Västermarken tillkommit Eskilstuna stad huvudsakligen
genom nyssnämnda upplåtelse, men i fråga om prästbordets
andel i marken, därest till densamma hört sådan andel, genom 1958
och 1959 års upplåtelser av staten för anläggning av Karl Gustavs stad.
Att ursprungliga upplåtelsen under något av åren 1606—1608 av Fårkätte,
Nibble och Blaxtorp med till dem lydande utmark eller Västermarken
under århundraden ej varit fullt känd, kunde hava berott på
att någon urkund angående denna upplåtelse ej anträffats och säker
uppgift om densamma sålunda svårligen kunnat erhållas annat än ur
anteckningar i de gamla jordeböckerna från förra delen av 1600-talet.
Genom 1658 och 1659 års nådiga brev hade Fors gamla prästbord
avträtt sin eventuellt förut ägda andel i Västermarken till Eskilstuna
gamla stad tillika med alla sina förut innehavda ägor, med undantag
endast av 4 tunnland åker vid ån omkring nuvarande länslasarettets
område. Det faktum, att prästbordet sedermera det oaktat fått behålla
vissa av sina gamla åkrar med mera väster om kyrkan dels inom och
dels utom den 1658 fastställda stadsplanen för Karl Gustavs stad, torde,
vare sig detta skett på grund av någon överenskommelse mellan vederbörande
eller till följd av vägran från prästbordets innehavare att
avträda jorden eller av annan anledning, i och för sig icke medföra
äganderätt till detta område för prästbordet, såvitt icke någon handlinginnebärande
sådan rätt skulle kunna uppvisas. Möjligt vore dock, att
prästbordet kunde göra anspråk på ifrågavarande mark på grund av
urminnes hävd. Sådant anspråk torde dock näppeligen kunna godkännas
åtminstone beträffande den del av samma mark, som otvetvdbart folie
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
inom 1658 års fastställda stadsplan, enär Kungl. Maj:t uttryckligen
förklarat, att denna mark skulle av prästbordet avträdas till den nya
stadens bildande. Att under tidernas lopp en mängd intagor gjorts å
Västermarken och innehavarna av de till arealen betydligaste av dem
till och med kunnat förskaffa sig äganderätt därtill mot stadens bestridande,
hade säkerligen berott huvudsakligen på ovan antydda omständighet,
att tillgång till handlingar rörande 1606—1608 års upplåtelser
till staden saknats, så att man vid avgörandet av uppkomna tvister
om äganderätten till Västermarken i allmänhet ej gått längre tillbaka
än till de, i jämförelse med de nyssnämnda, mindre upplåtelser av jord
till staden, som skedde under åren 1658 och 1659 av konung Karl X
Gustav. Men även hade åtkomsten av äganderätt till intagor inom
Västermarken från början varit en följd av oriktiga uppgifter. Såsom
ovan visats förekommo nämligen i början av 1600-talet eller vid den
tid, Fårkätte, Nibble och Blaxtorp med den till dem hörande utmarken
Västermarken först upplätos till Eskilstuna gamla stad, icke några intagor
å Västermarken. 1646 års karta över Eskilstuna stads dåvarande inägor
väster om ån jämförd med jordeböckerna utvisade, att torpet Grindstugan,
som först upptogs i 1648 års jordebok, då nyligen upptagits på stadens
ägor, det vill säga på oodlad mark och utmark (— Västermarken) till
Fårkätte, Nibble och Blaxtorp; och av jordeböcker och kartor framginge,
att Spik- och Smedstorpet börjat upptagas under 1620-talet samt Kvarngärdsstugan
under 1630-talet. De nu nämnda betydande intagorna å
Västermarken nämligen Smeds- och Atorp, Kvarngärd sstugan och Grindstugan
eller Knoptorpet upptogos från början i jordeböckerna under
kronotitel och detta uppenbarligen beroende på oriktiga uppgifter om
deras läge, vilket ej kontrollerades på stället av lantmätare vid deras
upptagande i jordeböckerna, såsom vid skattläggning av hemman. Enligt
anteckningar i jordeböckerna ansåges nämligen alla dessa tre lägenheter
vara belägna inom kronohemman, dem de ej tillhört och inom vilkas
områden de ej kunde vara belägna. Sålunda innehölle äldre jordeböcker,
att Spiksmeds-, Smeds- eller Åtorpet, legat på Hovs, Kvarngärdsstugan
på Källby och Grindstugan på Gredby kronohemmans ägor. Då dessa
lägenheter å tider, som nyss angivits, upptagits inom staden tillhöriga
Västermarken, vilken med bestämda rågångar varit från nämnda kronohemman
skild, vore berörda uppgifter om deras belägenhet på dessa
hemmans ägor uppenbarligen oriktiga och till följd därav även lägenheternas
upptagande i jordeböckerna med krononatur. Västermarken
hade säkerligen från 1527, då klostret och dess hemman indrogos till
kronan, och under nära 100 års tid till upplåtelsen av Fårkätte, Nibble
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
och Blaxtorp 1606—1609 med rätta ansetts såsom krono-, men sedan
dessa hemman och tory) helt överlåtits till staden och till följd därav
avförts ur jordeböekerna, vore den till dem lydande marken, varuti
Västermarken även inginge, ej längre att anse såsom krono. Emellertid
skatteförsåldes Grindstugan redan 1666 och hade huvudsakligen nästan
allt sedan dess brukats och innehafts av borgare i Eskilstuna, och
Åtorpet skatteförsåldes 1731 samt hade sedan likasom Kvarngärd sstugan
med flera lägenheter ingått i hemmanet Fors vid dess skattläggning.
Men den omständigheten att Atorpet, Kvarngärdsstugan och Grindstugan
sålunda i jordeböekerna från början oriktigt upptagits såsom krono hade
väsentligen bidragit till, att Västermarken åtminstone under vissa tider
ansetts såsom kronan tillhörig och endast med viss nyttjanderätt upplåten
till Eskilstuna stad. De till arealen ansenliga intagorna Kojt- eller
Eransosvreten, Erik Ols Enkas vret samt Smeds- och Sågarvretarna vore
väl ej i jordeböekerna särskilt upptagna, men sammanfattades 1812 med
de nyssnämnda Åtorpet och Kvarngärdsstugan och skattlades till ett
enda hemman, som föreslogs till 1/l mantal under namnet Fors. Att
detta hemman, som endast vore sammansatt av intagor på stadens
Väster mark, av vilka de till arealen väsentligaste skett ej långt före
skattläggningen, blev skattlagt och särskilt att skattläggningen fastställdes,
berodde säkerligen väsentligt på att av de lägenheter, av vilka
hemmanet Fors bildades, de två, vilka förut varit i jordeböekerna upptagna,
stått under krono titel. Att detta varit oriktigt, undersöktes ej
då. Denna skattläggnings tillkomst och fastställelse inverkade emellertid
därtill, att staden åtminstone å vissa tider och av vissa personer ansågs äga
endast nyttjanderätt å Västermarken. Denna uppfattning hade medfört,
att även andra ägare av större och något äldre intagor inom Västermarken,
såsom av lägenheten Vakten, Eriksdahl, Björktorp eller Forsbomska
vreten, Grindstugan med flera, torde hava erhållit äganderätt med
lagfart å sina innehavda lägenheter. Men nu påvisade omständigheter
rörande de under nära tre århundraden inom Västermarken gjorda intagor
syntes ej böra bortskymma det rätta förhållandet, att Eskilstuna stad dock
under sagda tid haft och ännu hade äganderätten till Västermarkens
område, såvitt ej andra personer under tidernas lopp förvärvat sådan
rätt till viss del därav. Men även nyttjanderätten till Västermarken
syntes numera åtminstone till huvudsakligaste del tillhöra staden. Tunafors
bruks ägare torde väl ej haft någon särskild sådan rätt, men hade
likväl såsom nämnts formligen avsagt sig anspråk därpå. Karl Gustavs
stads manufakturverks nyttjanderätt inom Västermarken enligt 1756 års
förening kunde möjligen ock på sätt ovan antytts eller eljest hava över
-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
gått på Eskilstuna stad; om så icke skett, syntes samma rätt likväl icke
hava tillkommit Kungl. Maj:t och kronan. Ej heller Tima kyrkoherdeboställe
eller Fors prästbord torde äga nyttjanderätt inom Västermarken
utom där innehavda lägenheter. Fors prästbord bestode av följande
fastigheter: Tima kyrkoherdeboställe, Va mantal krono, hemmanet Stenby,
1 mantal krono, torpet Vakten, intaget av Västermarken, torp från Fors
hemman, av dess intagor å Västermarken (nordligaste delen av Erik
Ols änkas vret). Men därjämte hade till prästbordet länge hävdats vissa
åkrar väster om kyrkan inom och utom den för Karl Gustavs stad år
1658 bestämda stadsplanen. Vid avslutandet av 1756 års förening hade
Fors prästbord icke därför ut ansetts äga nyttjanderätt inom Västermarken,
♦ill vilken Fors prästbord måste hava avstått all sin rätt med mera mot
vederlag av Stenby hemman. Den omständigheten, att prästbordet eller
bostället vid upprättandet av 1757 års karta över Västermarken likasom
vid ett eller annat tillfälle senare uti protokoll eller beskrivning över
lantmäteriförrättningar till följd av uppgift eller påstående därom av
prästbordets innehavare antecknats såsom innehavande dylik rätt inom
Västermarken, kunde givetvis icke i och för sig grundlägga sådan rätt.
På grund av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört syntes ej mer
än rätt och billigt, att den underdåniga ansökningen bifölles på så sätt,
att Eskilstuna stad utan lösen erhölle tydlig och full äganderätt till
V ästermarken, helst staden egentligen redan förut torde äga sådan rätt,
och ett sådant beslut skulle lända såväl det allmänna som enskilda till
gagn samt i övrigt bidraga till slutligt ernående av det mål, statsmakterna,
på sätt förestående utredning visade, under århundraden avsett och
eftersträvat, nämligen Eskilstuna stads utveckling, särskilt väster om ån.
För egen del har kammarkollegium anfört följande.
Av handlingarna i ärendet framginge, att olika meningar gjort sig
gällande angående naturen av den så kallade Västermarken, i det att
förste lantmätaren och Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett kronan
innehava äganderätt till densamma, medan däremot lantmäteristyrelsen
uttalat den åsikt, att Västermarken av Eskilstuna stad innehades med
äganderätt och följaktligen ej längre vore att anse såsom krono.
I ärendet torde enligt kollegii mening icke föreligga fullständig
utredning i berörda hänseende; och torde för övrigt frågan angående
äganderätten till Västermarken icke tillkomma administrativ myndighets
prövning och avgörande.
Emellertid syntes sannolika skäl tala för riktigheten av lantmäteristyrelsens
antagande, att i förutvarande Fors socken belägna hemmanet
Kammar
koUegii
utlåtande.
Departements
ehefen.
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
Fårkätte samt torpen Nibble och Blaxtorp upplåtits till Eskilstuna genom
Konung Karl IX:s donation, och att Västermarken ursprungligen utgjort
utmark till dessa, Eskilstuna kloster ursprungligen tillhörande men år
1527 till kronan indragna egendomar och jämväl möjligen till Fors
gamla prästbord.
Då det enligt vad handlingarna gåve vid handen vore av synnerligen
stor betydelse för Eskilstuna att kunna disponera över nu ifrågavarande
område av Västermarken på sådant sätt, som i ansökningen
närmare angåves, och härför erfordrades, att kronan till; staden avstode
den rätt, kronan möjligen kunde innehava till samma område, finge
kollegium, under framhållande att Fors nuvarande kyrkoherdeboställe
icke syntes hava någon rätt till detta område, i underdånighet hemställa,
det täcktes Kungl. Maj:t med anledning av föreliggande ansökning till
Eskilstuna stad avstå den rätt, kronan eventuellt kunde innehava till ifrågavarande
område av Västermarken om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter,
sådant detta område blivit å den i ärendet åberopade, av förste lantmätaren
Loden år 1890 upprättade karta avfattat.
Härjämte och då med hänsyn till den rätt, varmed staden för närvarande
ostridigt innehade sagda område, kronans eventuella rätt till
området måste anses vara av ringa värde för kronan, tilläte kollegium sig
tillika i underdånighet hemställa, att det ifrågasatta avståendet av kronans
berörda rätt till Västermarken måtte medgivas utan särskild ersättning
till kronan.
Såsom kammarkollegium i sitt utlåtande framhållit, torde någon
fullständig utredning ej föreligga i fråga om äganderätten till Västermarken.
Kronans eventuella rätt till det område av Västermarken, som
stadsfullmäktige i Eskilstuna önska få med äganderätt upplåtet till
Eskilstuna stad, kan emellertid ej, med hänsyn till den rätt staden för
närvarande innehar till området i fråga, anses vara av något större
värde för kronan. Däremot är det av största betydelse för Eskilstuna
stad, att detta område, som ju numera i såväl kommunalt som administrativt
och judiciellt hänseende är förenat med Eskilstuna, tillfälle!''
staden med full äganderätt, så att de olägenheter, som på grund av
ifrågavarande tvistiga äganderättsförhållanden uppstått för staden och
enskilda må bliva undanröjda. Med hänsyn härtill synes mig, att kronan
bör till Eskilstuna stad avstå den rätt, kronan eventuellt kan hava till
förevarande område av Västermarken, ävensom att för överlåtelsen ej
bör krävas något vederlag.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att kronan må till Eskilstuna stad utan vederlag avstå den rätt,
kronan kan äga till det område om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter av
den på västra sidan om Eskilstunaån belägna så kallade Västermarken,
som avfattats å meranämnda, av förste lantmätaren Axel W. Lodén år
1890 upprättade karta.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hane
Magt Konungen bifalla; och skulle proposition till
riksdagen avlåtas av den lydelse, bilagan litt. .. . vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 45 höft. (Nr 53.)
3