Kungl. Maj:tx nåd. proposition nr 5.
1
N:r 5.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med, förslag till
instruktion för riksdagens justitieombudsman och instruktion
för riksdagens militieombudsman; given Stockholms
slott den 23 december 1914.
Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.
Maj:t till riksdagens prövning framlägga härvid fogade förslag till
instruktion för riksdagens justitieombudsman och
instruktion för riksdagens militieombudsman.
Kungl. Maj:t
städse välbevågen.
förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till riksdagens protokoll I9t5. 1 sand. ö höft. (Nr 5.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
Förslag
till
instruktion
för riksdagens justitieombudsman.
1 §•
Riksdagens justitieombudsman åligge att utöva en allmän tillsyn över
lagars, författningars och instruktioners efterlevnad av domare, ämbetsoch
tjänstemän samt, om de i sina ämbetens utövning av vald, mannamån
eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter, dem vid vederbörliga domstolar i laga
ordning därför tilltala eller låta tilltala; dock vare krigsdomstolarna samt
ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna
medel, så ock Konungens justitiekansler och riksdagens militieombudsman,
undantagna från justitieombudsmannens tillsyn.
Har jämte ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under
justitieombudsmannens tillsyn, annan ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under militieombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd,
som justitieombudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för
sådan åtgärd anställa och utföra talan även mot sist nämnde ämbets
O
eller
tjänsteman.
2 §.
Justitieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beivra sådana
av domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen
härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.
o
Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
Finner justitieombudsmannen någon domare, ämbets- eller tjänsteman,
vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, hava felat endast av
ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller
avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.
4 §•
Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes hava
i mål, som från annan domstol än krigsdomstol kommit under högsta
domstolens prövning, av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt
dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen
styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet,
ära eller egendom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess
ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande
komma sig till last, vare justitieombudsmannen pliktig att vid riksrätt den
eller de felande under tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra;
och före justitieombudsmannen då alltid själv talan.
§•
Då riksdagens konstitutionsutskott enligt 106 § regeringsformen
ställt någon statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen,
åligge honom likaledes att inför riksrätten själv föra talan.
6 §.
Justitieombudsmannen äge i andra fall än de i nästföregående två
§§ nämnda att antingen själv eller genom ombud utföra de åtal mot
domare, ämbets- och tjänstemän, vartill han finner sig föranlåten. Innan
rättegång anställes, bör justitieombudsmannen lämna den eller dem, vilka
äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid,
inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av
ämbetsmännen i allmänhet inä han fordra den lagliga handräckning, som
de efter 91) § regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av
alla fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter,
4
Kung 1. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
vilka han bör dem meddela; ägande han, vad vites föreläggande beträffar,
därtill lika rätt med justitiekanslern.
7 §.
Skulle, emot förmodan, justitieombudsmannen någon domare, ämbets-
eller tjänsteman utan skäl tilltala eller låta tilltala eller genom obehöriga
tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med
åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar.
För åtal och påståenden, som justitieombudsmannens ombud utföra och
framställa i enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare
han ansvarig.
8 §•
Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser, övervara domstolars
och ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet att
sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, ämbetsverks
samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar.
9 §•
Klagar någon hos justitieombudsmannen över åtgärd av domare,
ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, och
sin klagan, skriftligen författad, med handlingar och bevis söker styrka,
må justitieombudsmannen, om han, efter de i 1 och 2 §§ bestämda grunder,
finner sakens beskaffenhet och vikt det fordra, anställa eller låta
anställa åtal eller i annat fall förfara såsom i 3 § sägs.
Står domare, ämbets- eller tjänsteman, över vars åtgärd klagan föres
hos justitieombudsmannen, för sin ämbetsutövning ej under hans utan
under militieombudsmannens tillsyn, må justitieombudsmannen giva den
klagande anvisning att, där honom så gott synes, hos militieombudsmannen
söka laga rättelse.
Då klagande sådant begär, läte justitieombudsmannen meddela honom
bevis, att han ernottagit klagoskriften.
10 §.
Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av enskild
man anmäld klagan, som tillhör området för justitieombudsmannens
Kungl. Maj:t>s nåd. proposition nr 5.
5
ämbetsutövning, åligge det denne, där anmälan hos honom göres och han
anser klagan vara på goda skäl grundad, att giva den klagande det lagliga
biträde, som omständigheterna påkalla.
11 §•
Där riksdagen eller dess bankoutskott eller riksdagens revisorer beslutit
att ställa fullmäktige i riksbanken eller i riksgäld skontoret under
Tilltal, åligge det justitieombudsmannen att själv eller genom ombud sådan
talan utföra.
12 §.
Justitieombudsmannen skall årligen företaga inspektionsresor för att
göra sig noga underrättad om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden
i övrigt, som tillhöra området för hans ämbetsutövning.
13 §.
Det åligge justitieombudsmannen att till varje lagtima riksdag avlämna
en allmän redogörelse för sin förvaltning av det honom anförtrodda
ämbetet samt däruti med avseende på området för sin ämbetsutövning utreda
lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar
samt avgiva förslag till deras förbättring. Han vare ock skyldig
att för varje lagtima riksdag uppgiva, såväl vilka av föregående riksdagar
fattade beslut och gjorda framställningar efter sistförflutna lagtima riksdags
början blivit av Konungen gillade och föranlett bestämmelsers utfärdande
eller annan åtgärd, som även vilka beslut och framställningar icke blivit
för Konungen föredragna eller av Konungen prövade. Justitieombudsmannens
ovannämnda redogörelse och berättelse böra genast vid riksdagens
början ingivas för att kunna i tid hänvisas till granskning av lagutskottet,
dit jämväl i samma ändamål hans ämbetsdiarier och registratur inlämnas.
14 §.
Finner justitieombudsmannen, att inom området för hans ämbetsutövning
antingen någon lags eller författnings otydlighet eller domares,
ämbets- eller tjänstemäns skiljaktiga begrepp om dess ändamål föranleda
olika eller oriktig tillämpning därav, bör han i sin berättelse till riksdagen
yrka en till enhet och sammanhang i tillämpningen verkande förklaring
av en sådan lag eller författning.
6
Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr o.
15 §.
Skulle justitieombudsmannen erfara, att inom området för hans ämbetsutövning''
något emot gällande bestämmelser stridande förfarande är
brukligt vid domstolar eller ämbetsverk eller hos ämbets- eller tjänsteman,
må han i sin berättelse anmärka oriktigheten därav. Ar åter något missbruk
uppkommet i brist av stadganden, åligge honom att för riksdagen
framhålla angelägenheten av erforderliga bestämmelsers meddelande.
16 §.
De lagförklaringar, som högsta domstolen på inkomna förfrågningar
av domare och ämbetsmän givit, skola av föredraganden i högsta
domstolen opåmint tillställas justitieombudsmannen, vilken det åligger att
anmäla dem hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner någon
sådan förklaring vara olämplig eller under namn av förklaring ny lag
stiftad.
17 §.
Anser justitieombudsmannen, att inom området för hans ämbetsutövning
någon bestämmelse, som det ankommer på Konungen att meddela,
är behövlig, eller någon ändring erfordras i förut meddelad sådan bestämmelse,
eller eljest någon anstalt är nödig till befrämjande av allmänt gagn,
må han därom göra anmälan hos Konungen.
18 §■
Finner justitieombudsmannen, att inom området lör hans ämbetsutövning
någon författning icke efterleves utan fallit i glömska, och anser
han det vara utan nytta, att den åter bringas i tillämpning, må han, om
det ankommer på Konungen att upphäva författningen, därom göra hemställan
hos Konungen och i annat fall anmäla förhållandet för riksdagen.
19 §•
Justitieombudsmannen bör inhämta noggrann kännedom om anledningarna
till häktande av personer, som åtalas vid annan domstol än krigsdomstol,
och om tiden för deras hållande i fängsligt förvar. Det åligge
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
7
honom ock att besöka fängelserna för att eöra sig underrättad om fångarnas
skötsel och underhåll. De fånglistor, som enligt särskilda författningar
inkomma till justitieombudsmannen, skola av honom granskas.
50 §-
Justitieombudsmannen, som förer ordet bland de till tryckfrihetens
vård av riksdagen valda kommitterade, bör med synnerlig uppmärksamhet
och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten är stadgat.
21 §.
över alla mål, som anmälas hos justitieombudsmannen, och alla
åtgärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar
och likaledes registratur av utgående expeditioner.
22 §.
Justitieombudsmannen, vars vistelseort i och för ämbetet är huvudstaden,
må ej under sin tjänstetid utöva någon annan befattning i allmän
tjänst.
23 §.
Justitieombudsmannen äge antaga och entlediga tjänstemännen vid
sin expedition.
Dessa vare skyldiga att efterkomma justitieombudsmannens föreskrifter
i tjänsten, och äge han att mellan dem fördela göromålen.
24 §.
Justitieombudsmansexpeditionen skall varje söckendag hållas öppen
för allmänheten under den tid justitieombudsmannen bestämmer.
När justitieombudsmannen för ämbetsresa lämnar huvudstaden, skall
han bemyndiga en tjänsteman vid sin expedition därstädes att under tiden
öppna till ämbetet ankommande brev och besörja sådana uppskov ej tålande
anteckningar och meddelanden, som ej innefatta beslut eller annan
justitieombudsmannen tillhörande ämbetsåtgärd.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
, 25 §.
Justitieombudsmannen äge, med uppbärande av full avlöning, årligen
åtnjuta semester en och en halv månad. Under denna tid, liksom
ock då justitieombudsmannen eljest är av laga förfall hindrad att utöva
sitt ämbete, skall detta förestås av den, som i stadgad ordning utsetts att
efterträda honom i händelse av hans avgång från ämbetet.
Om semester och annan ledighet för tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen
samt om vikarier för derå under ledighet bestämrne
justitieombudsmannen.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 5.
9
Förslag
till
instruktion
för riksdagens militieombudsman.
1 §•
Riksdagens militieombudsman åligge att utöva en allmän tillsyn över
lagars, författningars och instruktioners efterlevnad vid krigsdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel ävensom att, om ämbets- eller tjänsteman i sitt ämbetes
utövning vid krigsdomstol eller i annan ämbetsutövning, för vilken
åtnjutes avlöning från nämnda medel, av vald, mannamån eller annan orsak
begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina
ämbetsplikter, honom därför i laga ordning tilltala eller låta tilltala vid
vederbörlig domstol.
Har jämte ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under
militieombudsmannens tillsyn, annan ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under justitieombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd, som
militieoinbudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för sådan
åtgärd anställa och utföra talan äfven mot sist nämnde ämbets- eller
tjänsteman.
V id fullgörande av vad enligt 1 § åligger militieombudsmannen
skall lian särskilt övervaka efterlevnaden av
strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar
och om rättegången därstädes samt andra författningar, i den män
de skola tillämpas av sådan domstol;
värnpliktslagen samt övriga bestämmelser om värnpliktigas inskrivning,
redovisning och tjänstgöring;
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 5 liäft. {Nr 5.)
2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade
utbildningskurser;
bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad;
bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna
medel samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;
bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenad väsende, i
vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll
och vård av materiell, anskaffande och användande av andra förnödenheter
samt utförande av arbete för försvars väsendets behov;
bestämmelser om förråd, utrustning och dylikt, som avser krigsberedskap;
samt
bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och
tillhandahållande såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra
handlingar.
3 §•
Det tillkomme ej militieombudsmannen att ur militärteknisk synpunkt
utöva tillsyn å militära anordningar.
4 §.
Militieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beivra sådana av
domare, ämbets- eller tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen
härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grov försumlighet eller bereda
en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller kunna föranleda,
att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.
Finner militieombudsmannen någon domare, ämbets- eller tjänsteman,
vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, hava felat endast av ovarsamhet,
utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller
avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.
3 §•
Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes hava i mål,
rö
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
11
som från krigsdomstol kommit under högsta domstolens prövning, av egennytta,
vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon,
emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen styrkta förhållande,
mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära eller egendom, vare
militieombudsinannen pliktig att vid riksrätt den eller de felande under
tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och före militieombudsmannen
då alltid själv talan.
7 §•
Militieombudsinannen äge i andra fall än det i nästföregående §
nämnda att antingen själv eller genom ombud utföra de åtal mot domare,
ämbets- och tjänstemän, vartill han finner sig föranlåten. Innan rättegång
anställes, bör militieombudsinannen lämna den eller dem, vilka äro i fråga
att tilltalas, tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid, inkomma
med de upplysningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen
i allmänhet må han fordra den lagliga handräckning, som de
efter 99 § regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av alla
fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka
han bör dem meddela; ägande han, vad vites föreläggande beträffar, därtill
lika rätt med justitiekansler!!.
8 §•
Skulle, emot förmodan, militieombudsinannen någon domare, ämbetseller
tjänsteman utan skal tilltala eller låta tilltala eller genom obehöriga
tillmälen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med åklagare
i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar. För
åtal och påståenden, som militieombudsmannens ombud utföra och framställa
i enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han
ansvarig.
c?
9 §.
Militieombudsinannen må, när han det nödigt anser, övervara
domstolars och ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet
att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars,
ämbetsverks samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar.
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
10 §.
Klagar någon hos militieombudsmannen över åtgärd av domare,
ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn,
och sin klagan, skriftligen författad, med handlingar och bevis söker styrka,
må militieombudsmannen, om han, efter de i 1,2 och 4 §§ bestämda
grunder, finner sakens beskaffenhet och vikt det fordra, anställa eller
låta anställa åtal eller i annat fall förfara såsom i 5 § sägs.
Står domare, ämbets- eller tjänsteman, över vars åtgärd klagan föres
hos militieombudsmannen, för sin ämbetsutövning ej under hans utan under
justitieombudsmannens tillsyn, må militieombudsmannen giva den klagande
anvisning att, där honom så gott synes, hos justitieombudsmannen söka
laga rättelse.
Då klagande sådant begär, läte militieombudsmannen meddela honom
bevis, att han emottagit klagoskriften.
11 §•
Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av enskild
man anmäld klagan, som tillhör området för militieombudsmannens
ämbetsutövning, åligge det denne, där anmälan hos honom göres och han
anser klagan vara på goda skäl grundad, att giva den klagande det lagliga
biträde, som omständigheterna påkalla.
12 §.
Militieombudsmannen skall årligen företaga inspektionsresor för att
göra sig noga underrättad om de förhållanden, som tillhöra området för
hans ämbetsutövning.
13 §.
Det åligge militieombudsmannen att till varje lagtima riksdag avlämna
en allmän redogörelse för sin förvaltning av det honom anförtrodda ämbetet
samt däruti med avseende på området för sin ämbetsutövning utreda
lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar
samt avgiva förslag till deras förbättring. Nämnda redogörelse bör genast
vid riksdagens början ingivas för att kunna i tid hänvisas till granskning
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
IO
O
av lagutskottet, dit jämväl i samma ändamål hans ämbetsdiarier och
registratur inlämnas.
14 §.
Finner militieombudsmannen, att inom området för hans ämbetsutövning
antingen någon lags eller författnings otydlighet eller domares,
ämbets- eller tjänstemäns skiljaktiga begrepp om dess ändamål föranleda
olika eller oriktig tillämpning därav, bör han i sin berättelse till riksdagen
yrka en till enhet och sammanhang i tillämpningen verkande förklaring
av en sådan lag eller författning.
15 §.
Skulle militieombudsmannen erfara, att inom området för hans
ämbetsutövning något emot gällande bestämmelser stridande förfarande
är brukligt vid domstolar eller ämbetsverk eller hos ämbets- eller tjänstemän,
må han i sin berättelse anmärka oriktigheten därav. Är åter något
missbruk uppkommet i brist av stadganden, åligge honom att för riksdagen
framhålla angelägenheten av erforderliga bestämmelsers meddelande.
16 §.
Anser militieombudsmannen, att inom området för hans ämbetsutövning
någon bestämmelse, som det ankommer på Konungen att meddela,
är behövlig, eller någon ändring erfordras i förut meddelad sådan
bestämmelse, eller eljest någon anstalt är nödig till befrämjande av allmänt
gagn, må han därom göra anmälan hos Konungen.
17 §•
Finner militieombudsmannen, att inom området för hans ämbetsutövning
någon författning icke efterleves utan fallit i glömska, och
anser han det vara utan nytta, att den åter bringas i tillämpning, må
han, om det ankommer på Konungen att upphäva författningen, därom
göra, hemställan hos Konungen och i annat fall anmäla förhållandet för
riksdagen.
IS §.
Militieombudsmannen bör inhämta noggrann kännedom om anledningarna
till häktande av personer, som åtalas vid krigsdomstol, samt om
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
tiden för hållande i fängsligt förvar av sådana häktade och av dem, som
vid krigsdomstol dömts till frihetsstraff. Det åligge honom ock att besöka
militärhäkten, arrester och fängelser för att göra sig underrättad om
nämnda fångars skötsel och underhåll. De fånglistor för militärhäkten
och arrester samt de andra fånglistor, som enligt särskilda författningar
inkomma till militieombudsmannen, skola av honom granskas.
19 §.
Över alla mål, som anmälas hos militieombudsmannen, och alla
åtgärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar
och likaledes registratur av utgående expeditioner.
20 §.
Militieombudsmannen, vars vistelseort i och för ämbetet år huvudstaden,
må ej under sin tjänstetid utöva någon annan befattning i allmän
tjänst.
21 §•
Militieombudsmannen äge antaga och entlediga tjänstemännen vid
sin expedition.
Dessa vare skyldiga att efterkomma militieombudsmannens föreskrifter
i tjänsten, och äge han att mellan dem fördela göromålen.
22 §.
Militieombudsmansexpeditionen skall varje söckendag hållas öppen
för allmänheten under den tid militieombudsmannen bestämmer.
När militieombudsmannen för ämbetsresa lämnar huvudstaden, skall
han bemyndiga en tjänsteman vid sin expedition därstädes att under tiden
öppna till ämbetet ankommande brev och besörja sådana uppskov ej tålande
anteckningar och meddelanden, som ej innefatta beslut eller annan militieombudsmannen
tillhörande ämbetsåtgärd.
Militieombudsmannen äge, med uppbärande av lull avlöning, årligen
åtnjuta semester en och en halv månad. Under denna tid, liksom ock då
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
15
militieombudsmannen eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete,
skall detta förestås av den, som i stadgad ordning utsetts att efterträda
honom i händelse av hans avgång från ämbetet.
Om semester och annan ledighet för tjänstemännen vid inilitieombudsmansexpeditionen
samt om vikarier för dem under ledighet bestämm e
militieombudsmannen.
16
Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet injör
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
onsdagen den 23 december 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Fkus,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
, Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet
och chefen för sjöförsvarsdepartemet anförde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Hasselrot följande:
»Enligt det av innevarande års senare riksdag såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antagna förslaget till vissa, för inrättande
av ett militieombudsmansämbete erforderliga grundlagsändringar hänvisas
för närmare bestämmande av militieombudsmannens — liksom av justitieombudsmannens
— ämbetsplikter till en instruktion, som utfärdas av riksdagen.
1 sammanhang med utfärdande av en sådan instruktion är det
behövligt att vidtaga vissa ändringar i den för justitieombudsmannen gällande
instruktionen. 1 det utlåtande, konstitutionsutskottet avgav i förenämnda
grundlagsfråga, framhöll utskottet såsom önskvärt, att riksdagen
före slutligt antagande av de erforderliga grundlagsändringarna måtte sättas
i tillfälle att taga under omprövning förslag till instruktioner för de
17
Kungl. MajUs nåd. proposition nr 5.
båda ombudsmännen, och förklarade utskottet sig förutsätta, att utarbetandet
av dessa förslag komme att verkställas av Eders Kungl. Maj:t.
Efter det jag den 16 sistlidna oktober inför Eders Kungl. Maj:t
erinrat om dessa förhållanden, behagade Eders Kungl. Maj:t på min hemställan
bemyndiga mig att tillkalla tre ledamöter av riksdagen för att
inom justitiedepartementet biträda vid uppgörande av förslag till vissa
ändringar i instruktionen för justitieombudsmannen och till instruktion
för militieombudsmannen. I enlighet härmed har jag för berörda ändamål
tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare byråchefen greve
G. Lagerbjelke samt ledamöterna av riksdagens andra kammare professorn
N. Eden och F. W. Thorsson. De sålunda tillkallade hava sedermera den
19 innevarande december avgivit utlåtande med förslag dels till instruktion
för riksdagens justitieombudsman dels till instruktion för riksdagens
militieombudsman.»
Efter att hava redogjort för utlåtandets och förslagens innehåll anförde
föredragande departementschefen vidare:
»Vad först beträffar de i 3 § av förslaget till instruktion för justitieombudsmannen
och 5 § av förslaget till instruktion för militieombudsmannen
innefattade stadgandena för det fall, att någon domare, ämbetseller
tjänsteman finnes hava felat av ovarsamhet, utan vrång avsikt, torde
icke något vara att erinra mot uteslutandet av den nuvarande bestämmelsen
om dylika måls hänvisande till justitiekanslern, liksom ej heller mot
det föreslagna stadgandet, att vederbörande ombudsman äger låta bero vid
vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest i saken förekommit.
Men att därjämte uttryckligen bemyndiga ombudsmännen att fästa vederbörandes
uppmärksamhet på det begångna felet torde vara överflödigt,
allra helst som redan med nuvarande lydelse av instruktionen för justitieombudsmannen
utbildat sig en fast och i allmänhet obestridd praxis i
denna riktning. Den ifrågasatta bestämmelsen i sistnämnda avseende
synes därför lämpligen kunna utgå ur förslagen.
I övrigt anser jag de båda förslagens lydelse ur de synpunkter, från
vilka en granskning av desamma inför Eders Kungl. Maj:t bör ske, vara
tillfredsställande, och även i fråga om de i utlåtandet innefattade uttalanden
om förslagens syfte finner jag mig icke föranlåten till någon erinran.
I ett avseende, nämligen såvitt angår ombudsmännens rätt att taga
del av hemliga handlingar, skiljer sig den i utlåtandet framställda uppfattning
från den mening, åt vilken jag gav uttryck vid föredragning
inför Eders Kungl. Maj:t av förslaget till omförmälda grundlagsändringar.
Under framhållande av nödvändigheten att utrusta militieombudsmannen
med dylik rätt yttrade jag vidare, att vissa hemliga handlingar dock vore
Bihang till riksdagens protokoll 1915. I sarnl. 5 Käft. (Nr 5.)
ö
18
Kungl. Maj:is nåd. proposition nr 5.
av den art, att deras utlämnande till inilitieombudsmannen icke borde
utan vidare följa av hans instruktion utan få bero av Kungl. Maj:ts medgivande
i varje särskilt fall. Den befogenhet, jag sålunda förutsatte för
inilitieombudsmannen, är vidsträcktare än den, som tillkommer den nuvarande
särskilda myndigheten för tillsyn å försvarsväsendet, civilkommissionen.
Denna har nämligen icke fritt tillträde till något slag av
hemliga handlingar utan äger enligt sin instruktion allenast att, om den
anser tillgång till sådan handling vara av nöden för något sitt behov,
därom i vart fall göra framställning hos Kungl. Maj:t. Nu har emellertid
i utlåtandet gjorts gällande, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om vissa handlingars förklarande för hemliga icke inskränka justitieombudsmannens
tillgång till dessa handlingar och lika litet skola få någon
dylik betydelse för inilitieombudsmannen. Vid sådant förhållande kunde,
enligt vad i utlåtandet vidare anförts, någon tvekan ej råda därom, att
den genom 99 § regeringsformen och 8 § i instruktionen för justitieombudsmannen
honom beredda tillgången till ämbetsverkens och ämbetsmännens
handlingar avsåge handlingar av alla slag, även sådana som för
allmänheten vore hemliga, och detsamma skulle då gälla om militieombudsmannen.
De skäl, som åberopats för denna mening, tinner jag
vara övertygande. Och någon betänklighet synes mig icke gärna kunna
vara förenad därmed, att man alltså icke skall kunna beträffande hemliga
handlingar av någon art låta det bero av Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd,
huruvida justitieombudsmannen eller inilitieombudsmannen skall äga att
taga del av desamma. Såsom i utlåtandet även framhållits, ligger det i
sakens natur, att i den mån föreskrifter meddelats om försiktighetsmått
vid utlämnade hemliga handlingars förvarande, om tiden för deras återställande
eller dylikt, även ombudsmännen böra rätta sig efter dessa föreskrifter.
Berörda utlåtande torde få biläggas detta protokoll.»
Föredraganden hemställde härefter, att ifrågavarande båda förslag
med angivna jämkning måtte föreläggas riksdagen till prövning. I denna
hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;
och täcktes, med bifall därtill, Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:te nåd. proposition nr 5.
19
Bilaga.
Till herr statsrådet och chefen för kungl justitiedepartementet.
På grund av Kungl. Maj ds bemyndigande den 16 oktober 1914 har
herr statsrådet kallat oss att inom justitiedepartementet biträda vid uppgörande
av förslag till vissa ändringar i gällande instruktion för justitieombudsmannen
och till instruktion för militieombudsman.
Det sålunda oss givna uppdraget har föranletts därav att innevarande
års senare riksdag'' i huvudsaklig: överensstämmelse med en av Kungl.
Maj:t till riksdagen avlåten proposition såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antagit förslag till de grundlagsändringar, som erfordras
för inrättande av ett militieombudsmansämbete. Efter förebilden
av de stadganden, som gälla om justitieombudsmansämbetet, angivas i
nämnda förslag huvudgrunderna för de uppgifter, som skola tillkomma
militieombudsmannen; men liksom justitieombudsmannens ämbetsplikter,
enligt därom i grundlag meddelad föreskrift, äro närmare bestämda i en
av riksdagen för honom utfärdad instruktion, skall enligt förslaget även
militieombudsmannens ämbetsutövning närmare regleras genom en instruktion,
som utfärdas av riksdagen. Då vid sidan av den ombudsman, som
hittills ensam företrätt riksdagen i sådan egenskap, ställes ytterligare en
ombudsman, ligger det i sakens natur, att, såsom ock vid berörda förslags
handläggning inför Kungl. Maj:t och i riksdagen framhållits, det i sammanhang
med uppgörande av instruktion för militieombudsmannen är
behövligt att i justitieombudsmannens instruktion vidtaga de ändringar,
som erfordras för avskiljande av militieombudsmannens åligganden och
uppdragande av gränsen mellan de båda ombudsmännens verksamhetsområden.
Det synes vara lämpligt att, då en omarbetning av justitieombudsmannens
instruktion i vissa delar alltså nu måste företagas, sträcka denna
något utöver vad som vore påkallat allenast av nämnda anledning. Den
gällande instruktionen är av den 1 mars 1830, men de ändringar i förutvarande
bestämmelser, som föranledde, att en ny instruktion då utfärdades,
voro av ganska ringa omfattning, och till största delen härleda sig
20
Kungl. Maj:ts nåd. -proposition nr 5.
instruktionens stadgandcn från tiden för justitieombudsmansämbetets tillkomst.
Det är vid sådant förhållande förklarligt, att dessa stadganden
delvis blivit föråldrade såväl till innehållet som än mer till formen.
Vissa bestämmelser äro byggda på förutsättningar, som icke numera
äga någon motsvarighet i verkligheten. Andra äro så avfattade, att
olika meningar uppkommit, huruvida den utveckling, justitieombudsmannens
verksamhet under tidernas lopp i vissa avseenden erhållit, överensstämmer
med deras innehåll och syfte. I dylika fall står man inför
valet att antingen åstadkomma en omläggning av det hittills tillämpade
förfarandet genom bestämmelsernas förtydligande i sådan riktning eller
ock, om en ändring av detta förfarande icke anses önskvärd, giva instruktionen
en lydelse, genom vilken detsamma otvetydigt erkännes såsom berättigat.
Det förhållandet, att instruktion för militieombudsmannen skall
utarbetas, gör det angeläget att nu taga ståndpunkt i dylika frågor rörande
innehållet i justitieombudsmannens instruktion. Den överensstämmelse,
som enligt de såsom vilande antagna grundlagsstadgandena linnes mellan
huvudgrunderna för dessa båda ämbeten, bör givetvis utsträckas till instruktionens
närmare bestämmelser om desamma, i den mån ej olikhet
påkallas av skiljaktighet i ämbetenas uppgifter. Men det kan icke vara
lämpligt att vid reglering av det nya ämbetet från instruktionen för det
äldre hämta stadganden, som numera sakna tillämpning eller vilkas innebörd
i viktiga hänseenden är oviss. Likaså synes det, särskilt med hänsyn
till kravet på likhet mellan de båda instruktionerna, icke gärna låta sig
göra att lämna den ålderdomliga formen för justitieombudsmannens instruktion
orubbad. Uttryck, som strida mot nuvarande språkbruk eller
enligt detsamma framstå såsom dunkla och svårfattliga eller i annat avseende
mindre lämpliga, böra icke införas i det nya ämbetets instruktion,
och vid sådant förhållande böra uppenbarligen dylika uttryck även i instruktionen
för det äldre ämbetet underkastas erforderlig jämkning. I fråga
om såväl innehållet som formen bör man dock tydligen framgå med varsamhet
vid revidering av en sådan sedan lång tid gällande författning som
instruktionen för justitieombudsmannen. Även med denna begränsning
erhålla emellertid ändringarna i nämnda instruktion så stor omfattning,
att det för deras genomförande synes vara ändamålsenligt; att låta instruktionen
såsom helhet ånyo utfärdas.
Under iakttagande av sålunda angivna grunder hava vi utarbetat och
få härmed till herr statsrådet överlämna dels förslag till instruktion för
justitieombudsmannen dels förslag till instruktion för militieombudsmannen.
Rörande särskilda bestämmelser i dessa förslag tillåta vi oss att anföra
följande.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
21
Förslaget till instruktion för justitieombudsmannen.
Första stycket i 1 §, vilket motsvarar § 1 i gällande instruktion,
skiljer sig från denna huvudsakligen i det avseendet, att vid bestämmande
av justitieombudsmannens ämbetsuppgifter hänsyn tagits till det verksamhetsområde,
som skall tillkomma militieombudsmannen. I enlighet med
den genom de vilande grundlagsstadgandena uppdragna gränsen mellan
dessa båda ämbetsmäns åligganden föreskrives nämligen, att krigsdomstolarna
samt ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel skola vara undantagna från justitieombudsmannens
tillsyn. Att undantag från nämnda tillsyn göres även för justitiekanslern
överensstämmer med gällande instruktion. Ett liknande undantag
stadgas vidare i fråga om militieombudsmannen; det ligger i sakens natur,
att kontroll å den ena ombudsmannen från den andras sida icke kan
ifrågakomma. Nuvarande instruktion innehåller jämväl en erinran därom,
att justitieombudsmannens göromål och förhållande ej äro av egenskap att
kunna av justitiekansler!! åtalas. Denna bestämmelse har nu uteslutits.
Utan tvivel bör fortfarande gälla, att justitiekanslern icke skall hava någon
tillsynsrätt i fråga om justitieombudsmannens — liksom ej heller beträffande
militieombudsmannens — ämbetsutövning, men stadgande härom
har sin plats i den av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen för justitiekanslern.
Det i förslaget liksom i motsvarande grundlagsbestämmelse använda
uttrycket »ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel» tager ej särskild hänsyn till den möjligheten,
att någon för olika slag av ämbetsutövning åtnjuter avlöning dels från
nämnda dels från andra medel. Någon tvekan bör dock ej uppstå därom,
att i sådant fall endast den ämbetsutövning, för vilken avlöning utgår från
de till försvarsväsendet anslagna medel, skall stå under militieombudsmannens
och den övriga ämbetsutövningen under justitieombudsmannens tillsyn.
I andra stycket av samma § har införts bestämmelse för det fall,
att ansvaret för en felaktig åtgärd — under vilket uttryck i överensstämmelse
med den nuvarande instruktionens terminologi givetvis även
en ämbetsförsummelse innefattas — vilar dels å någon, vars ämbetsutövning
står under justitieombudsmannens tillsyn, dels å annan ämbetsman,
som på grund därav att hans avlöning utgår från de till försvarsväsendet
anslagna medel i allmänhet icke står under justitieombudsmannens utan
under militieombudsmannens tillsyn. Sådant kan förekomma, om åtgärden
vidtagits av en ämbetsmyndighet, sammansatt av personer från båda dessa
22
Kanal. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
ämbetsmannakategorier, såsom förhållandet är t. ex. med en inskrivningsrevision.
Då det icke kan vara lämpligt, att i ett dylikt fall befogenheten
att ställa de felande till ansvar skulle i fråga om vissa av dem tillkomma
den ena och beträffande de övriga den andra ombudsmannen, och
ej heller att någondera ombudsmannen skulle vara utesluten från rätt till
åtal mot personer, vilkas ämbetsutövning i övrigt står under hans tillsyn,
torde saken böra ordnas så, att båda ombudsmännen, var för sig, äga åtalsrätt
mot samtliga de felande. Därmed följer visserligen att inom ett område
av ringa omfattning kommer att finnas möjlighet till att båda ombudsmännen
ingripa i samma ärende. Men någon olägenhet härav torde
icke vara att befara. En liknande möjlighet till konkurrens har, inom ett
mycket vidsträcktare område, alltid funnits i fråga om justitieombudsmannen
och justitiekansler!), och den senares åtalsrätt skall även framgent omfatta
alla de förseelser, som de båda ombudsmännen äga att åtala. Utan
särskilt stadgande skall otvivelaktigt en var av dessa högsta åklagare finna
det opåkallat och olämpligt att ingripa i ett ärende, som redan upptagits
av en med honom likställd myndighet.
Förslagets 2 § överensstämmer med samma § i gällande instruktion.
Enligt § 3 i nuvarande instruktion må justitieombudsmannen, om
han förmärker, att någon domare, ämbets- eller tjänsteman felat utan vrång
avsikt, endast av ovarsamhet, justitiekanslern sådant vid handen giva, likväl
utan att sitt tillkännagivande med något påstående beledsaga. Rörande
innebörden av denna bestämmelse har i vissa uttalanden om justitieombudsmansämbetets
ställning och uppgifter framställts den meningen, att
den justitieombudsmannen tillerkända befogenheten att till justitiekanslern
överlämna behandlingen av de lindrigare förseelser, om vilka denna § i motsats
till den nästföregående handlar, skulle vara avsedd att angiva den enda
utväg, som står justitieombudsmannen till buds, om han anser en dylik
förseelse böra föranleda någon åtgärd. Justitieombudsmannen skulle i
sådant fall icke äga att själv väcka åtal för en förseelse av denna beskaffenhet,
och han skulle ej heller vara berättigad att på annat sätt än genom
åtal fästa uppmärksamheten på det begångna felet och söka åstadkomma
erforderlig rättelse.
Yi hava icke ansett oss äga anledning att ingå i granskning av denna
tolkning. Det torde vara tillräckligt att framhålla, att utvecklingen av
justitieombudsmannens ämbetsverksamhet faktiskt gått i en helt annan
riktning, och att denna utveckling otvetydigt vunnit allmänt stöd och
gillande. Stadgandet om vissa ärendens hänskjutande till justitiekanslern
lär sedan lång tid tillbaka endast i sällsynta undantagsfall hava tillämpats
och torde numera fullkomligt sakna betydelse. I stället har ju
-
Kungl. Muj:ts nåd. proposition nr 5. 23
stitieombudsmannen ansett si" oförhindrad att, då rättsligt beivrande av
en dylik förseelse funnits påkallat, själv anställa åtal. Och justitieombudsmannens
ingripande har i ganska vidsträckt omfattning iklätts även
andra förmer än åtalets. Genom direkt hänvändelse till vederbörande ämbetsman,
skriftligen eller särskilt vid inspektioner muntligen, har justitieombudsmannen
fäst hans uppmärksamhet därpå att han förfarit felaktigt. Om i sådana
tall, da en bestämmelse kunnat vara föremål för olika tolkning, justitieombudsmannen
velat angiva en viss tolkning såsom den enligt hans mening riktiga,
har han lämnat meddelande jämväl härom. Icke sällan har justitieombudsmannen
låtit frågan om åtal bero därav, huruvida ämbetsmannen medgivit
felet och förklarat sig ämna för framtiden undvika dess upprepande. Ett
villkor för dylika ärendens avveckling utan åtal har ock varit, att om det
allmänna eller någon enskild genom förseelsen lidit skada, som kunnat och
bort gottgöras, den felande lämnat sådan gottgörelse.
Att en återgång från den sålunda angivna utvecklingen skulle ske,
torde knappast kunna ifrågasättas. De lindrigare förseelsernas överlämnande
till justitiekanslerns behandling skulle innebära en omväg, genom
vilken någon fördel icke vore att vinna. A andra sidan synes det olämpngt,
om justitieombudsmannen för sitt inskridande mot dylika förseelser
icke skulle hava att tillgå annat medel än åtal. Det allmännas intresse
av att rättelse vinnes och liknande förseelser för framtiden undvikas kan
ofta lika väl betryggas utan en så sträng åtgärd. För den felande ämbetsmannen
innebär det i regel en stor fördel, om saken avvecklas under
hand; delar han icke justitieombudsmannens mening om förfarandets felaktighet,
står det honom alltid fritt att tillkännagiva detta och underkasta
sig den härmed förenade risken, att justitieombudsmannen anstäler
åtal. Och för bevarande av den ställning i det allmänna medvetandet,
som bör tillkomma justitieombudsmansämbetet, är det önskvärt att
detta icke måtte nödgas alltför ofta anlita åtalsforinen i obetydliga frågoi.
Den nuvarande, på en långvarig utveckling grundade tillämpningen
torde, hava träffat det ur praktisk synpunkt rätta, i det att den lämnar
justitieombudsmannen fria händer och möjlighet att i varje särskilt fall
välja det lämpligaste tillvägagångssättet. Syftet med en jämkning av instruktionens
bestämmelse i ämnet bör därför vara att bringa dess° lydelse
till otvetydig överensstämmelse med praxis.
I enlighet med det sålunda anförda liar hänvisningen till justitiekanslern
uteslutits ur förslaget. Härav följer utan vidare, att justitieombudsmannen
på grund av de allmänna stadgandena i 1 § själv måste hava
åtalsrätt även i fråga om lindrigare förseelser. Någon skyldighet att åtala
dylika förseelser ålägges honom däremot icke, utan skall''han" liksom hit
-
■24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
tills vara berättigad att, om lian anser vad i saken förekommit icke vara
av beskaffenhet att föranleda åtal, låta därvid bero. Såsom exempel
på förhållanden, som kunna föranleda att åtal icke prövas erforderligt,
namnes i förslaget, att rättelse vunnits eller att förklaring, som den
felande avgivit, är sådan, att därvid kan få bero. Det överlämnas emellertid
åt justitieombudsmannen att pröva, huruvida i fall, då rättelse icke
vunnits eller avgiven förklarings innehåll befinnes vara mindre tillfredsställande,
åtal bör ske eller icke. Därjämte införes i instruktionen uttrycklig
bestämmelse, att justitieombudsmannen kan, där han så prövar
erforderligt, särskilt fästa vederbörandes uppmärksamhet därpå att förfarandet
varit felaktigt. Innan ett ärende, som ej föranlett åtal, avskrives från
vidare handläggning, får justitieombudsmannen taga under övervägande,
huruvida vad som redan förekommit i ärendet kan antagas hava givit vederbörande
en tillräckligt klar uppfattning av det felaktiga, i hans förfarande
— särskilt till efterrättelse för framtiden —- eller en erinran därom är behövlig.
Genom den valda ordalydelsen är uttryckt, att justitieombudsman
nens erinran icke innebär en disciplinär åtgärd; förslaget avser alltså inga
lunda någon rubbning av den grundsatsen, att justitieombudsmannen år
endast åklagare utan någon, vare sig disciplinär eller annan, domsrätt. .
Förslagets 4 § skiljer sig i sak från samma § i nuvarande instruktion
därigenom, att dels justitieombudsmannens förpliktelse att föra talan mot
högsta domstolens ledamöter i enlighet med det vilande förslaget till ändmi(r
i 101 § regeringsformen inskränkes till förseelser i sådana mål,
so inifrån annan domstol än krigsdomstol kommit under högsta domstolens
prövning, dels den bestämmelse om åtal mot regeringsrättens ledamöter,
som redan 1909 infördes i nämnda § i regeringsformen, nu upptages
även i instruktionen.
Ur 5 § har uteslutits bestämmelsen om tilltal mot »den i kommandomål
konungen rådgivande ämbetsman». Då härmed sedan lång tid tillbaka
avses chefen för vederbörande försvarsdepartement, följer justitieombudsmannens
förpliktelse att föra dylik talan av vad som är stadgat om
åtal mot statsrådets ledamöter, och nämnda bestämmelse är därför obehövlig.
Övriga ändringar i samma § äro endast redaktionella.
1 6 § har, förutom en del redaktionella jämkningar, vidtagits den
ändring i sak, att justitieombudsmannen förklarats böra iakttaga ett förfarande,
vartill han enligt nuvarande lydelse endast är berättigad, nämligen
att, innan åtal anställes mot en ämbetsman, lämna denna tillfälle att yttra
sig över den anmärkning, som förekommit mot honom. Att förklaring
sålunda åtminstone i regel inhämtas före åtals anställande. synes överensstämma
med god ordning och har utan tvivel även förut tillämpats.
25
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
Bestämmelserna i 7 § hava dels underkastats vissa redaktio- 7 §.
nolla jämkningar dels förtydligats i det avseendet, att den justitieombudsmannen
ålagda ansvarigheten för hans ombuds åtal och påståenden skall
gälla i förhållande till samtliga ombud.
I 8 § hava vissa i detalj gående och delvis föråldrade bestämmelser 8 §.
utbytts mot en allmännare avfattning, utan att dock härmed avsetts någon
ändring i sak.
Instruktionens från 99 § regeringsformen hämtade föreskrift om
justitieombudsmannens tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks
protokoll och handlingar gör icke något undantag för handlingar,
som på grund av tryckfrihetsförordningens stadganden eller någon med
stöd av dem meddelad bestämmelse äro hemliga. Huruvida detta oaktat
även justitieombudsmannen är utesluten från att taga del av hemliga
handlingar annat än i den mån och i den ordning, tryckfrihetsförordningen
det medgiver, är en fråga, som hittills icke blivit närmare prövad.
Justitieombudsmannen har för sin verksamhet, inom det område där denna
väsentligen rört sig, icke i någon större utsträckning haft behov av tillgång
till sådana handlingar. Dock saknar frågan ingalunda betydelse för
justitieombudsmannen, icke ens vad angår hans tillsyn å domareverksamheten.
Exempelvis må erinras om att enligt det förslag till ändrad lydelse
av 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, som av detta års senare riksdag antagits
såsom vilande, domstolarnas protokoll i vissa mål, där offentlighet
kan medföra våda för rikets säkerhet, i allmänhet icke skola få utlämnas.
Tydligt är, att justitieombudsmannen bör äga att övervaka rättskipningen
även i dessa mål, och att detta för honom skulle försvåras, om han icke
utan vidare kunde utfå protokollen i desamma.
I vida högre grad kommer emellertid frågan om tillgång till hemliga
handlingar att erhålla betydelse för militieombudsmannen. Hans
verksamhet måste ofta beröra förhållanden, som icke kunna utredas och
granskas, utan att han får taga del av dylika handlingar. Det är därför
nödvändigt, att i sammanhang med militieombudsmansämbetets inrättande
klargöres, vilken befogenhet i detta avseende skall tillkomma dess innehavare;
och vad härutinnan skall gälla för honom bör äga tillämpning även
beträffande justitieombudsmannen.
Av tryckfrihetsförordningens stadganden framgår enligt vår uppfattning,
att de icke inskränka justitieombudsmannens tillträde till ämbetsverkens
handlingar och lika litet skola få någon sådan betydelse för militieombudsmannen.
Dessa stadganden gälla handlingars utlämnande åt
allmänheten, särskilt för befordrande till trycket, men de avse säkerligen
icke att reglera handlingars tillhandahållande för den enligt andra grundjBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 5 höft. {Nr 5.) 4
26
Kungl. Majds nåd. proposition nr 5.
lagsstadganden anordnade offentliga kontrollen. För ett särskilt fall, nämligen
såvitt angår militära handlingar, linnes i tryckfrihetsförordningen
stadgat, att genom beslut om deras hemlighållande konstitutionsutskottets,
statsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Härav torde icke
böra dragas den slutsatsen, vare sig att kontrollmyndigheterna icke skulle
äga fri tillgång till andra hemliga handlingar, om vilka någon motsvarande
bestämmelse ej meddelats, eller att det fria tillträdet till de hemliga
militära handlingarna ej skulle gälla andra än de uppräknade institutionerna
och således ej justitieombudsmannen. Då vid 1896 års riksdag
förslag till de ännu gällande bestämmelserna om militära handlingar antogs
såsom vilande, voro meningarna synnerligen delade, huruvida nämnda förbehåll
om kontrollinstitutionernas rätt borde införas i grundlagstexten. Den
dåvarande chefen för justitiedepartementet betecknade detsamma såsom fullständigt
obehövligt. Och konstitutionsutskottet, som för sammanjämkning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet framlade det sedermera antagna
förslaget, erinrade därvid om att vid utskottets föregående behandling av
detta ärende utskottet ansett det vara satt utom allt tvivel, att utskottens
och statsrevisorernas grundlagsenliga rätt genom det ifrågasatta lagförslaget
icke kunde varda inskränkt; men då andra kammaren funnit nödigt, att
en uttrycklig bestämmelse därom bleve införd, hade utskottet för undanröjande
av all tvekan ansett lämpligt att sammanjämka de olika besluten
på det sätt, att andra kammarens beslut i förevarande hänseende upptoges
i sammanjämkningsförslaget. Någon motsvarande bestämmelse finnes ej i
det den 20 december 1912 av en kommitté avgivna förslaget till tryckfri
hetsordninor, och i motiveringen till förslaget har, såsom eu allmän anmärkning
vid de däri uppställda undantagen från offentlighetsprincipen,
framhållits, att det icke funnits behövligt eller lämpligt att — såsom i
gällande lag i ett enstaka fall skett — i lagtexten giva uttryck åt det
självklara förhållande, att dessa undantag icke verka inskränkning i den
kontroll över statsförvaltningen, som lagenligt skall utövas. På en liknande
uppfattning beror utan tvivel, att icke i nyssberörda förslag till ändring
av 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen gjorts något förbehåll om justitieombudsmannens
rätt att utfå protokollen i de mål förslaget avser; det har ansetts,
att protokollens förklarande för hemliga icke inverkar på denna rätt.
Om alltså tryckfrihetsförordningens bestämmelser angående vissa
handlingars hemlighållande icke äga tillämpning mot justitieombudsmannen,
kan någon tvekan ej heller råda därom, att den genom 99 § regeringsformen
och 8 § i instruktionen honom beredda tillgången till ämbetsverkens
och ämbetsmännens handlingar avser handlingar av alla slag och
även sådana, som för allmänheten äro hemliga. Detsamma skall då gälla
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
27
om militieombudsmannen. Att genom ett tillägg till den äldre bestämmelsen
låta en uttrycklig föreskrift i ämnet inflyta i instruktionerna anse
vi under sådana förhållanden icke vara erforderligt.
Det resultat, vartill man sålunda kommit, torde ock ur praktisk synpunkt
vara tillfredsställande. Det viktiga medborgerliga förtroendeuppdraget
att vara riksdagens ombudsman kan icke antagas bliva överlämnat
åt någon sådan person, att hemliga handlingars utgivande till honom
skulle vara förenat med våda för det allmänna. Aven om utgivandet
skulle bero på tillstånd i varje särskilt fall, kan det knappast
tänkas, att dylikt tillstånd någonsin skulle förvägras. Vid den granskning:
av statsförvaltningen, som olika riksdagsutskott och statsrevisorerna
verkställa, står tillgång till en stor mängd hemliga handlingar öppen för
ett avsevärt antal personer, utan att detta ansetts innebära någon risk.
Å andra sidan skulle det för ombudsmännen — i synnerhet för militieombudsmannen
— mången gång kunna bliva i hög grad hinderligt, om
tillstånd skulle behöva inhämtas. Framför allt kunde svårighet och tidsutdräkt
uppstå, om under en inspektionsresa det befunnes erforderligt att
taga del av en hemlig handling, till vars utbekommande tillstånd icke på
förhand utverkats. I sakens natur ligger, att i den mån föreskrifter meddelats
om försiktighetsmått vid utlämnade hemliga handlingars förvarande,
om tiden för deras återställande eller dylikt, även ombudsmännen böra
rätta sig efter dessa föreskrifter.
Första och tredje styckena i 9 § motsvara i huvudsak § 9 i gällande
instruktion. Av de i 3 § vidtagna ändringar följer, att i förevarande §
hänvisningen till justitiekanslern bör utbytas mot åläggande för justitieombudsmannen
att iakttaga det förfarande, varom stadgas i 3 § med dess
ändrade lydelse. Angående inkommande klagomål har hittills den förutsättning
varit stadgad, att de skola vara styrkta genom »fullständiga handlingar
och bevis». Det torde vara uppenbart, att om denna bestämmelse
tolkas efter ordalagen, genom densamma väl stränga anspråk skulle ställas
på klaganden. Och faktiskt lärer knappast hava ifrågakommit, att varje
klagan, som ej åtföljts av »fullständig» utredning, av denna anledning
blivit avvisad. Det synes därför vara lämpligt att förmildra nämnda bestämmelse
genom uteslutande av ordet »fullständiga».
Det torde lätt nog kunna inträffa, att en klagande misstager sig om
gränsen mellan de båda ombudsmännens verksamhetsområden, och särskilt
förefaller det sannolikt att, åtminstone under den närmare framtiden, justitieombudsmannen
stundom kan komma att anlitas för klagomål, som det
ankommer på militieombudsmannen att handlägga. Den ombudsman, som
mottagit klagomålet, bör då hänvisa klaganden till den andra ombudsman
-
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
10 §.
11 §■
12 §.
nen. Dock synes det ej vara lämpligt att stadga någon ovillkorlig skyldighet
härtill; är klagomålet av den beskaffenhet, att det uppenbarligen
ej förtjänar avseende, bör det det vara den förre ombudsmannen obetaget
att utan vidare för sin del avföra ärendet. Bestämmelse om sådan hänvisning
har införts i andra stycket av 9 §.
Att justitieombudsmannen icke blott äger upptaga mål, i vilka
anmälan gjorts, utan lika väl är berättigad och skyldig att ingripa mot
missförhållanden, som på annat sätt kommit till hans kännedom, synes så
tydligt framgå särskilt av bestämmelserna i 1 §, att något ytterligare
stadgande därom icke erfordras. Detsamma skall uppenbarligen gälla om
militieombudsmannen.
Enligt nuvarande instruktions § 10 åligger det under viss förutsättning
justitieombudsmannen att omhändertaga en av justitiekanslern avvisad
klagan, »evad målet är av allmän vikt eller icke». Efter de i 3 § vidtagna
ändringarna synas dessa ord sakna betydelse, och de hava därför nu uteslutits.
Då det icke gärna kan åläggas justitieombudsmannen att med
uppmärksamhet följa alla till justitiekanslern inkommande ärenden, har
den förres skyldighet att taga befattning ined ett dylikt klagomål gjorts
beroende av anmälan från den klagande. Övriga ändringar i förevarande
§ äro endast redaktionella.
Stadgandena i § 11 av gällande instruktion äro till sin innebörd
ganska dunkla. Om med dem skulle vara åsyftat, att justitieombudsmannen
vid sin granskning av förhållandena inom ett ämbetsverk borde inskränka
sig till sådant, i avseende varå funnes särskild anledning att befara någon
felaktighet, och att en allmän, även till andra förhållanden utsträckt
granskning endast skulle få ske genom Kungl. Maj:ts försorg, har justitieombudsmannen
enligt praxis intagit en väsentligt friare ställning. Vid
de inspektioner, han företager hos domare och andra myndigheter,
omfattar hans granskning, i den mån tid och andra omständigheter
det medgiva, allt som hör till vederbörandes ämbetsutövning. Utan tvivel
bör ock så vara förhållandet. Någon sådan anmälan till Kungl. Maj:t
angående allmän inspektion av domstol eller ämbetsverk, som i nämnda
§ omförmäles, torde däremot icke hava förekommit, i varje fall icke under
senare tid. Hittillsvarande § 11 har därför såsom betydelselös och möjligen
vilseledande ansetts böra utgå ur instruktionen.
Förslagets 11 § motsvarar § 12 i gällande instruktion med någon
jämkning i avfattningen.
Den enligt § 13 i instruktionen justitieombudsmannen tillagda befogenheten
att genom resor förskaffa sig upplysningar om lagskipningens
tillstånd har, som bekant, i stor utsträckning av honom begagnats, och
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
29
dylika inspektionsresor höra numera till de viktigaste delarna av hans
ämbetsförvaltning. Bestämmelsen i ämnet, vilken har sin plats i 12 § av
förslaget, synes därför komma att bättre motsvara såväl sin betydelse som
den nuvarande tillämpningen, om den ändras därhän, att justitieombudsmannen
skall årligen företaga inspektionsresor. Då tillsyn å lagskipningens
tillstånd visserligen utgör det förnämsta ändamålet för dessa resor
men även andra föi''hållanden inom området för hans ämbetsutövning kunna
avses med desamma, har ett tillägg gjorts i sådant hänseende.
Det skulle kunna ifrågasättas att i instruktionen införa bestämmelse
om rätt för justitieombudsmannen att även genom ombud inhämta de upplysningar
om faktiska förhållanden, som kunna erfordras för utredning av
någon under hans behandling varande angelägenhet. Justit eombudsmannens
befogenhet härtill synes emellertid icke, lika litet som hans rätt att
enligt 6 § till rättegångsombud välja den han finner lämpligast oavsett
ämbetsställning och boningsort, skäligen kunna dragas i tvivelsmål. Hans
handlingsfrihet i dessa avseenden torde icke vara underkastad annan begränsning
än som, med hänsyn till kostnadernas betäckande, kan följa av
beloppet å de till hans förfogande ställda expensmedlen.
I 13 §, som motsvarar § 14 i gällande instruktion, har det numera 13 §.
betydelselösa stadgandet om justitieombudsmannens rätt att i sin redogörelse
till riksdagen anmärka bristerna i »allmänna hushållningen» utelämnats.
På samma sätt har förfarits med bestämmelsen om hans skyldighet att förutom
de berättelser, som avgivas vid riksdagarna, årligen mellan dessa
genom trycket kungöra ett utlåtande i vissa avseenden. Denna bestämmelse
fanns tidigare intagen även i 100 § regeringsformen. Oaktat densamma
därifrån uteslöts redan vid årliga riksdagars införande, har den
fått kvarstå i instruktionen men uppenbarligen saknat all betydelse. Att
skyldigheten till berättelses avgivande vid riksdagarna förklarats gälla endast
vid lagtima riksdagar överensstämmer likaledes med nämnda § i regeringsformen.
Bestämmelserna om redogörelse för riksdagsskrivelsers behandling
hava sammanförts och förtydligats. Jämväl i övrigt innebär förslaget beträffande
denna § ej någon ändring i sak.
14—18 §§ i förslaget motsvara §§ 15, 16, 18—20 i gällande in - id—is §§.
struktion. De vidtagna förändringarna avse att åstadkomma en tydligare
och mera tidsenlig avfattning utan att innebära någon olikhet i sak. Vad
angår det i sista punkten i nuvarande § 20 innefattade stadgandet, att
justitieombudsmannen skall vidtaga åtgärd för upphävande av sådana lagar
och författningar, vilka han ej finner stå i förening med antagna regeringslagar,
torde detta stadgande hava avsett de år 1809—1810 antagna
»regeringslagar» och numera, då så lång tid förflutit från regeringsformens
30
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 5.
och övriga grundlagars tillkomst, få anses överflödigt. Nämnda stadgande
har därför i förslaget uteslutits.
§ 21 i nuvarande instruktion är alldeles föråldrad och har därför
icke upptagits i förslaget.
19 § i förslaget motsvarar § 17 i gällande instruktion. Den vidtagna
nedflyttningen av denna § har haft till ändamål att undvika avbrott
i följden av de §§, som handla om justitieombudsmannens befattning med
lagstiftningen och därmed sammanhängande förhållanden.
De jämkningar, som vidtagits i lydelsen av samma §, torde endast
i vad de avse fånglistorna erfordra någon förklaring. Enligt kungl. kungörelserna
den 9 november 1906 angående fångförteckningar och rapporter
från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket samt den 16 december
1,910 angående fångförteckningar och rapporter från straffängelserna i riket
sfiola dylika handlingar för alla fångvårdsanstalter, härunder inbegripna järn väl
militärhäkten och arrester, inkomma till justitieombudsmannen liksom till
justitiekanslern. Det i instruktionen använda uttrycket »fånglistor», vilket
utan tvivel bör anses innefatta såväl fångförteckningarna som de i nämnda
kungörelser även omförmälda rapporter och mönsterrullor, har i förslaget
bibehållits. Beträffande sådana listors överlämnande för granskning synes
den ändring lämpligen kunna vidtagas, att listor för militärhäkten
och arrester ej längre skola ingå till justitieombudsmannen utan endast
till militieombudsmannen. I övrigt torde justitieombudsmannen fortfarande
böra erhålla fullständiga fånglistor. Att härom förordna ankommer
emellertid på Kungl. Maj:t. Någon begränsning i justitieombudsmannens
åliggande att besöka fängelserna torde ej böra vidtagas. Då
efter den ifrågasatta förändringen beträffande fånglistorna någon full likställighet
i detta avseende ej längre skulle finnas mellan justitieombudsmannen
och justitiekansler!!, har den förut gällande bestämmelsen i ämnet
ansetts lämpligen kunna utbytas mot föreskrift, att de fånglistor, som
enligt särskilda författningar inkomma till justitieombudsmannen, skola
av honom granskas. Instruktionen förutsätter alltså utfärdande av sådana
författningar genom Kungl. Maj:ts försorg.
20 § i förslaget motsvarar § 22 i gällande instruktion.
21—24 §§, som handla om justitieombudsmansexpeditionen och
därmed sammanhängande förhållanden, motsvara §§ 23 och 24 i nuvarande
instruktion. Den senare har uppdelats i tre §§. Härvid har bestämmelsen
om att under justitieombudsmannens ämbetsresor vissa brådskande
göromål skola utföras av »den tjänsteman, som expeditionen i
huvudstaden förestår», underkastats den ändring, att justitieombudsmannen
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 5.
31
skall bemyndiga en tjänsteman vid expeditionen att utföra dessa göromål.
Övriga jämkningar äro blott formella.
Enligt den såsom vilande antagna, ändrade lydelsen av 97 § regeringsformen
och 68 § riksdagsordningen göres ej någon ändring i det
förhållandet, att justitieombudsmannens utsedda efterträdare förutsattes
tillfälligt utöva ämbetet endast under den tid justitieombudsmannen kan
vara av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad. Vid propositionens
behandling inom konstitutionsutskottet uppstod fråga, huruvida
semesteidedighet, kunde anses inbegripen under vad sålunda är
stadgat om laga förfall. I anledning härav framhölls i utskottets utlåtande,
att beviljad tjänstledighet enligt praxis ansåges såsom laga förfall för
statsråd. Då det icke funnes anledning att tolka begreppet »laga förfall»
strängare i fråga om riksdagens ombudsmän än beträffande statsråd, syntes
bibehållandet av gällande grundlagsstadgande i ämnet alltså icke lägga
hinder i vägen att, därest så funnes lämpligt, i respektive instruktioner
inrymma bestämmelser om att ombudsmännen må äga rätt till semesterledighet.
En sådan bestämmelse har nu införts i 25 §, där tillika upptagits
stadgande, att justitieombudsmannen äger bestämma om semester och
annan ledighet för tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen samt
om vikarier för dem under ledighet. Det har härvid förutsatts, att längden
av tjänstemännens semester kommer att på justitieombudsmannens
förslag bestämmas av riksdagen i sammanhang med fastställande av staten
för justitieombudsmansexpeditionen.
Enligt föreskrift i nuvarande instruktion har justitieombudsmannen
hittills vid ledighet måst avstå halva sin avlöning till ersättaren. Att
såsom allmän regel fordra detta är uppenbarligen obilligt och strider mot
vad som eljest plägar gälla beträffande ämbetsmäns avlöning under ledighet.
I begreppet semester ligger, att under denna skall åtnjutas full
avlöning, och stadgande härom har nu i fråga om justitieombudsmannen
införts i förslaget till instruktion. Aven vid annan ledighet på grund av laga
förfall är den hittills gällande regeln för sträng. Bestämmelser om de avdrag,
som för ledighet av annat slag än semester skola göras från justitieombudsmannens
avlöning, synas emellertid icke hava sin plats i instruktionen
utan i särskilda avlöningsregler, som vidfogas staten för justitieombudsmansexpeditionen.
1 dem torde jämväl böra angivas grunderna
för ersättarens avlöning under hans utövning av justitieombudsmansämbetet
samt beträffande tjänstemännen vid expeditionen böra meddelas bestämmelser
om avdrag från avlöningen vid annan ledighet än semester och om
ersättning till vikarier. Dylika avlöningsbestämmelsers antagande torde
25 §.
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
böra ankomma på initiativ inom riksdagen eller från justitieombudsmannen
själv, och utarbetande av förslag till desamma synes icke ingå i
det oss givna uppdraget.
Förslaget till instruktion för militieombudsmannen.
Förslaget till instruktion för militieombudsmannen har sina förutsättningar
i den allmänna karaktär, som de vilande grundlagsbestämmelserna
givit åt militieombudsmansämbetet såsom en motsvarighet till justitieombudsinansämbetet
för ett speciellt område, den militära rättskipningen
och förvaltningen. Vid utarbetande av förslaget till instruktion för det
nya ämbetet hava vi, såsom förut antytts, ansett oss böra så nära som
möjligt följa det äldre ämbetets instruktion och i alla tillämpliga delar
upptaga samma bestämmelser. Skulle erfarenheten giva vid handen, att
militieombudsmannen för sitt speciella ämbetsområde behöver även andra
och särskilda föreskrifter, måste det bliva framtidens sak att meddela
sådana, sedan ämbetet någon tid fått praktiskt verka. För vår del hava
vi inskränkt oss till att dels närmare utveckla och begränsa ämbetets
uppgifter dels ock i de från instruktionen för justitieombudsmannen upptagna
bestämmelserna göra vissa mindre jämkningar och tillägg, som redan
nu vid det nya ämbetets tillkomst framstå såsom påtagligen erforderliga.
1 1 §, som motsvarar 1 § i förslaget till instruktion för justitie
ombudsmannen,
angivas inilitieombudsmannens ämbetsuppgifter i överensstämmelse
med de grunder, som föreskrivas i 96 § regeringsformen
enligt dess såsom vilande antagna lydelse.
Med hänsyn till det sätt, varpå nämnda uppgifter bestämmas, erfordras
tydligen icke någon motsvarighet till den beträffande justitieombudsmannen
meddelade föreskriften om justitiekanslerns och den andre ombudsmannens
undantagande från hans tillsyn.
2 § har till ändamål att närmare angiva området för militieombudsmannens
ämbetsutövning. Liksom enligt 1 § lägges hans uppgift så, att han
särskilt har att övervaka efterlevnaden av författningar, som avse försvarsväsendet
eller äga tillämpning inom detsamma. Dock åsyftar förslaget
ingalunda, att hans tillsyn skulle vara inskränkt till allenast sådan ämbetsutövning,
som är direkt reglerad genom stadgandcn i författningar. Liksom
i fråga om justitieombudsmannen ligger det i sakens natur, att där
särskild bestämmelse i visst avseende saknas, vederbörande ombudsman
likväl skall äga tillse, att ämbetsmännen så förfara, som överensstämmer
33
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
med gällande författningars grund och mening, så att det allmänna bästa
iakttages och på samma gång enskilda åtnjuta rätt och billighet.
Den gjorda uppräkningen av författningar är, såsom förslagets lydelse
även utvisar, icke avsedd att vara fullständig utan endast att framhålla
de viktigaste huvudgrupperna av de bestämmelser inom det militära området,
vilkas tillämpning skall ställas under militieombudsmannens kontroll.
Till största delen sammanfaller denna uppräkning med den redogörelse
i samma ämne, som innefattades i propositionen om förenämnda grundlagsändringar
och av konstitutionsutskottet lämnades utan erinran. Ett
par nya huvudgrupper hava emellertid tillagts, varjämte några av de i
propositionen upptagna blivit på ett fylligare sätt angivna. Därvid har
även den för nu fungerande civilkommission utfärdade instruktionen tjänat
till jämförelse, och vissa punkter äro formulerade i anslutning till denna
instruktion.
Såsom den första gruppen av författningar nämnas strafflagstiftningen
för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar och om rättegången
därstädes samt andra författningar, i den mån de skola tillämpas
av sådan domstol. Så är förhållandet särskilt med vissa delar av allmänna
strafflagen. Att, dessa lagars och författningars efterlevnad faller under
militieombudsmannens kontroll, följer direkt av regeringsformens grundläggande
bestämmelser om hans ämbete.
Härnäst upptagas värnpliktslagen samt övriga bestämmelser om värnpliktigas
inskrivning, redovisning och tjänstgöring. Dylika bestämmelser
innefattas särskilt i den s. k. inskrivningsförordningen. Det torde vara
uppenbart och är även i den anförda propositionen förutsatt, att den militära
förvaltning, som regleras genom dessa författningar, skall stå under
militieombudsmannens tillsyn.
Då militieombudsmannen bör ägna uppmärksamhet även åt motsvarande
förhållanden i fråga om den vid krigsmakten fast anställda personalen,
har ett tillägg om kontroll å efterlevnaden av gällande bestämmelser
angående dennas antagande och entledigande gjorts till den i propositionen
förekommande uppräkningen. Jämväl bestämmelser om deltagande
i de för krigsmakten anordnade utbildningskurser hava ansetts
böra särskilt nämnas.
Med den följande punkten, bestämmelser om krigsmäns behandling
och omvårdnad, kommer man in på ett av civilkommissionens förnämsta
verksamhetsområden, och även själva formuleringen är gjord i anslutning
till civilkommissionens instruktion, enligt vilken kommissionen äger
att undersöka, huruvida truppens, särskilt de värnpliktigas, behandling och
omvårdnad giva anledning till erinringar. Såsom framgår av den till
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 5 häft. (Nr 5.) 5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
grund för instruktionen liggande motiveringen, till vilken hänvisas även i
förenämnda proposition, avses härvid med »omvårdnad» särskilt att i fråga
om beklädnad, kost och bostäder allt ordnas för manskapet på bästa
möjliga sätt.
De härefter följande tre författningskategorierna avse ämnen, som
falla inom den andra av civilkommissionens huvuduppgifter, nämligen
tillsynen över försvarsväsendets ekonomiska angelägenheter och all försvarsmateriell
av olika slag.
Här upptagas först bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet
anslagna medel samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter.
Vidare nämnas bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsen,
i vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande,
underhåll och vård av materiell, anskaffande och användande
av andra förnödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets
behov. Såsom exempel å författningar av dessa båda slag erinras i propositionen
dels om de för penningförvaltningen och därmed sammanhängande
angelägenheter gällande kassa- och avlöningsreglementen, dels
om förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsen,
dels ock om de för armén — med motsvarighet för marinen — utfärdade
vapenvårds-, artillerimateriell-, kasernvårds-, ingenjörmateriell-, intendenturmateriell-,
fredsförplägnads- och sjukvårdsmateriellreglementen samt instruktionen
för arméns intendenturförråd. Jämväl angående förvaltningen
av lantförsvaret tillhörande fastigheter finnes en särskild förordning. I
övrigt gäller på detta område en mångfald olika bestämmelser. De av oss
valda uttrycken i instruktionen torde få anses innefatta samtliga här uppräknade
författningar och övriga bestämmelser av samma karaktär.
Rörande kontroll å vissa sidor av krigsberedskapen stadgas i civilkommissionens
instruktion, att kommissionen äger undersöka, huruvida försvarsmedlen
i fråga om utrustning och dylikt äro i ett sådant skick, att de vid
fredsbrott kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Såsom motsvarighet
härtill nämner föreliggande förslag tillsyn å efterlevnaden av »bestämmelser
om förråd, utrustning och dylikt, som avser krigsberedskap». Den enligt
denna formulering åt militieombudsmannen anförtrodda uppgift synes
vara tillräckligt vidsträckt hållen för tillgodoseende av det syfte, som i
propositionen angives sålunda, att folkrepresentativ tillsyn däröver, att försvarsmöjligheterna
stå effektivt till buds, när helst fredsbrott kan inträffa,
måste anses såsom en viktig förutsättning för det allmänna förtroendet
till försvarsväsendet, särskilt med hänsyn därtill att den offentliga kritiken
ic regel är utesluten från hithörande, av naturliga skäl hemliga förhållanden,
A andra sidan ligger en begränsning däri, att endast bestämmelser om
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
35
förråd, utrustning och »dylikt» upptagas. Och över huvud taget gäller
särskilt angående denna punkt, liksom i allmänhet i fråga om allt vad
som i instruktionen blivit anfört till utvecklande av militieombudsmannens
ämbetsuppgifter, att hans ingripande icke kan gå utanför de gränser, som
följa av ämbetets i de vilande grundlagsförslagen angivna karaktär, och
vilka vi ansett oss böra genom en särskild § i instruktionen (3 §) närmare
markera.
I huvudsaklig överensstämmelse med propositionen omförmälas slutligen
i denna § bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande
och tillhandahållande såväl av koncept till utgående expeditioner
som av andra handlingar. Av det nya ämbetets natur och motsvarighet
till justitieombudsmansämbetet bör följa, att militieombudsmannen har att
utöva vederbörlig kontroll över dessa sidor av den militära förvaltningen,
liksom justitieombudsmannen alltid gjort inom den civila.
Då det vilande grundlagsförslaget, vilket såsom kvalifikation för militieombudsmannen
uppställer fordran på »lagkunskap», däremot icke hos
honom förutsätter militär fackkunskap, synes härav bliva en given följd,
att hans kontrollerande myndighet icke kan vara avsedd att omfatta vissa
roent fackmässiga sidor av försvarsväsendets organisation och verksamhet.
Åt detta förhållande torde böra givas uttryck i instruktionen. Ä andra
sidan kan därvid gränsen för hans verksamhetsområde icke uppdragas så,
att frågor av militärt fackmässig eller, såsom termen lämpligen torde
kunna avfattas, militärteknisk natur utan vidare ställas utanför detsamma.
De flesta angelägenheter inom försvarsväsendet kunna ju i större
eller mindre mån sägas vara av denna natur, och genom deras uteslutande
skulle därför militieombudsmansinstitutionen kunna bliva en
form utan innehåll. Om militieombudsmannen bör gälla vad som vid
civilkommissionens inrättande anfördes om denna, nämligen att den stadgade
kontrollens förnämsta uppgift skall vara att undersöka dels förvaltningen
av de till försvaret anslagna medel dels de värnpliktigas behandling
och vård. Vid granskning av militära anskaffningar och annan
medelsförvaltning inom försvarsväsendet kan det emellertid, även om
granskningen endast åsyftar tillgodoseende av statsverkets ekonomiska intressen,
ofta icke undvikas att beröra frågor av militärteknisk art. Och
likaledes torde det mången gång icke låta sig göra att gå till grunden
med undersökning av manskaps behandling, utan att man ställes inför
någon dylik fråga. Vad som bör undantagas synes därför vara icke vissa
militära frågor utan allenast sådan granskning av förekommande frågor,
för vilken erfordras en fackkunskap, som militieombudsmannen icke kan
förutsättas besitta. I förslaget uttryckcs detta så, att det ej tillkommer
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
militieombudsmarmen att ur militärteknisk synpunkt utöva tillsyn å militära
anordningar. Under nämnda synpunkt innefattas härvid även den
strategiska och den taktiska. Såsom exempel på de förhållanden inom
försvarsväsendet, där det militärtekniska måste anses vara dominerande,
må nämnas planer för krigsmaktens sammandragning eller verksamhet under
krigstid eller vid krigsfara, frågor om övningarnas tekniska anordning,
frågor om konstruktionen av vapen och annan för krigsbruk avsedd materiell,
av krigsfartyg samt av rikets fästningsverk och andra fasta försvarsanstalter.
Att åstadkomma någon fullständig uppräkning är tydligen icke
möjligt. Ur andra synpunkter än den militärtekniska skall däremot militieombudsmannen
enligt förslaget äga att kontrollera även militära anordningar,
som icke äro av så övervägande teknisk natur, att de undandraga
sig hans bedömande. Om t. ex. en militär anskaffning skett på sådant
sätt, att statsverkets ekonomiska intressen, med överträdelse av gällande
bestämmelser eller annorledes, icke vederbörligen iakttagits, eller om det
anskaffade vidlådes av brister, angående vilka han kunnat bilda sig en tillförlitlig
uppfattning, skall han vara befogad att ingripa. Likaså skall det
icke tillkomma honom att kontrollera övningarnas militära lämplighet,
men väl att tillse, att de icke innebära oskälig ansträngning av manskapet.
Och det förhållandet, att han icke får utöva någon tillsyn ur militärteknisk
synpunkt, bör icke anses utgöra hinder för honom att i motiveringen
till en ur annan synpunkt framställd anmärkning mot en åtgärd utveckla,
att denna uppenbarligen icke varit nödvändig ur militärteknisk synpunkt.
Till ytterligare belysning av vad den föreslagna bestämmelsen enligt
vår mening skall innebära tillåta vi oss att i största korthet redogöra för
ett par från civilkommissionens verksamhetsområde hämtade fall, i vilka
ingripande ägt rum från kommissionens sida, samt till denna redogörelse
anknyta uttalanden, i vad mån och på vilka grunder befogenhet att taga
befattning med liknande förhållanden synes böra tillkomma militieombudsmannen.
En sådan sammanställning torde så mycket mer kunna äga
betydelse, som det icke lärer kunna komma i fråga, att militieombudsmannens
behörighet ur förevarande synpunkt skulle bliva mer begränsad
än civilkommissionens.
Vid en marschövning hade den befälhavande officern, i anledning
därav att från manskap under en rast förekommit rop efter vatten, avskilt
en del av manskapet, inom vilken han funnit antagligt att de personer,
som höjt ropen, befunno sig, och låtit denna del marschera en
längre väg än det övriga manskapet, varav även föranletts, att samma del
lått åtnjuta väsentligt kortare rastetid än huvudstyrkan. Civilkommissionen
gjorde anmärkning häremot på den grund, att marschförlängningen skulle
37
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
hava inneburit en tillrättavisning. Officern bestred detta och gjorde gällande,
att med berörda åtgärd från hans sida avsetts att förbättra de
brister i marschdisciplinen, som under marschen framträtt,
p.. t Om en dylik förlängd marsch utgör en s. k. straffmarsch, står den
i strid med gällande bestämmelser, och militieombudsmannen skall därför
vara berättigad att påkalla undersökning, huruvida så varit förhållandet.
Likaså måste det anses falla inom militieombudsmannens behörighet att
tillse, om marschförlängningen inneburit en för sträng behandling av manskapet.
Ett annat ingripande från civilkommissionen avsåg det förhållandet,
att de vid en viss ammunitionsfabrik använda maskinerna för laddning av
patroner syntes vara felaktiga. Vid laddningen erhöll nämligen en del
patroner ingen eller endast obetydlig krutsats, medan andra patroner fingo
så stark krutsats, att vid skottens avlossande förefanns synnerlig fara, att
gevären skulle sprängas sönder. Sprängning av gevär hade ock förekommit,
varjämte en stor mängd patroner måst kasseras.
Aven med ett dylikt fall synes militieombudsmannen icke kunna
frånkännas behörighet att ur vissa synpunkter taga befattning. På grund
av maskinernas felaktighet kan det vara befogat att begära undersökning,
huruvida vid anskaffande av desamma nödig omtänksamhet visats genom
att anställa prov å deras brukbarhet och tillförsäkra statsverket säljarens
garanti för denna. Risken för gevärssprängningar och för patroners bristande
användbarhet berör likaledes ett betydande ekonomiskt intresse, som
militieombudsmannen äger att bevaka. Och jämväl ur den synpunkten,
att med dylika sprängningar är förenad stor fara för människoliv, bör det
tillkomma honom att påkalla åtgärder för missförhållandenas avhjälpande.
I 4 § har för angivande av de fel, som militieombudsmannen förnämligast
bör anmärka och beivra, först upptagits vad i detta avseende är
stadgat för justitieombudsmannen enligt § 2 i hans instruktion. De där
meddelade bestämmelserna synas nämligen, i vad enligt desamma vissa
brott ur subjektiv synpunkt företrädesvis påkalla beivran, väl lämpa sig
såsom vägledning även för militieombudsmannen. Den i samma § angivna
objektiva synpunkten, att ett fel bereder allmän osäkerhet för medborgares
rättigheter, äger likaledes stor betydelse inom militieoinbudsmannens
verksamhetsområde. Härutöver har emellertid gjorts ett tillägg,
enligt vilket med fel av nämnda beskaffenhet likställas sådana, som
kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt
ändamål. Detta tillägg synes lämpligt och behövligt särskilt i betraktande
därav, att det nya ämbetet väsentligt mer än det äldre får till uppgift att
taga befattning med praktiska förvaltningsfrågor. Erinras må, att stad
-
38
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
gandena i förevarande § icke avse omfattningen av militieombudsmannens
behörighet; de hava endast till ändamål att såsom särskilt betydelsefulla
framhålla vissa synpunkter, som han inom de genom 1—3 §§ angivna
gränserna för sin behörighet bör anlägga vid utövningen av sin kontrollerande
verksamhet.
5—12 §§. 5—12 §§ äro upptagna från det föregående förslaget, där de äga
motsvarighet i 3, 4, 6—10 och 12 §§. De röra formerna för utövning
av militieombudsmannens tillsynsmyndighet; att de båda ombudsmännen
böra i huvudsak likställas i detta avseende, följer av de i regeringsformen
angivna gemensamma grunderna för deras verksamhet.
5 och 11 §§ i förslaget till instruktion för justitieombudsmannen
sakna motsvarighet i det nu förevarande. Att utföra den i förstnämnda
§ omförmälda talan mot ledamot av statsrådet skall enligt 106 § regeringsformen,
i vilken någon ändring ej är föreslagen, fortfarande tillkomma
justitieombudsmannen ensam. Aven sådan talan mot fullmäktig i riksbanken
eller i riksgäldskontoret, varom 11 § handlar, skall tydligen alltid
utföras av justitieombudsmannen.
13 §. Skyldigheten att till riksdagen inkomma med förteckningar å riksdags
skrivelser
till Kungl. Maj:t och de i anledning av dem vidtagna åtgärder
synes icke lämpligen kunna uppdelas på de båda ombudsmännen utan
fortfarande böra åligga endast justitieombudsmannen. Med det undantag,
som föranledes härav, hava bestämmelser motsvarande 13 § i förslaget till
instruktion för justitieombudsmannen upptagits i samma § av förevarande
förslag.
U-17 §§. De i 14, 15, 17 och 18 §§ i föregående förslag innefattade bestäm
melserna
om justitieombudsmannens rätt att rörande brister i lagstiftningen
m. m. göra framställningar hos riksdagen och Kungl. Maj:t böra likaledes,
på grund av överensstämmelsen mellan de båda ombudsmansämbetenas
uppgifter, erhålla motsvarighet i fråga om militieombudsmannen. Samma
bestämmelser hava därför upptagits i 14—17 §§ i förevarande förslag.
Däremot innehåller detta icke någon bestämmelse, som motsvarar 16 § i
föregående förslag. Det synes nämligen vara lämpligt att även för framtiden
överlämna åt justitieombudsmannen ensam att hos riksdagen anmäla
lagförklaringar.
is §. Militieombudsmannens tillsyn å fängelseväsendet har enligt förslaget
begränsats vida mera än justitieombudsmannens. Den förre skall nämligen
endast taga befattning med de häktade, som rannsakas vid krigsdomstol,
och de personer, som av sådan domstol dömas till frihetsstraff.
Härav följer visserligen att, då en person, som icke tillhör krigsmakten
men likväl åtnjuter avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel,
39
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.
kan komma att för ämbetsfel rannsakas och dömas av annan domstol än
krigsdomstol, militieombudsmannen icke skall hava att granska anledningen
till hans häktande ellar verkställigheten av det honom ådömda frihetsstraffet,
ehuru nämnda person för sin ämbetsutövning står under militieombudsmannens
tillsyn. Någon betänklighet häremot torde dock icke böra
möta, då en sådan persons intressen i stället skola tillvaratagas av justitieombudsmannen.
Ur enkelhetens synpunkt torde den i förslaget angivna
fördelningen vara att förorda. Att inspektera militärhäkten och arrester
skall tillkomma militieombudsmannen, men andra fängelser skola icke
utgöra föremål för hans tillsyn annat än i den mån där förvaras häktade
eller till frihetsstraff dömda personer, med vilka han enligt det nyss
anförda har att taga befattning. Beträffande fånglistorna synes den fördelning
vara lämplig, att militieombudsmannen i stället för justitieombudsmannen
erhåller sådana för militärhäkten och arrester, men att av övriga
listor vilka fortfarande tillställas justitieombudsmannen med samma
fullständighet som hittills — militieombudsmannen endast mottager utdrag
avseende de häktade, som åtalas vid krigsdomstol, och de fångar,
som av sådan domstol dömts till frihetsstraff.
19—23 §§ innehålla organisatoriska bestämmelser om militieoinbuds- 19~23 §§■
mansexpeditionen m. m. och äro avfattade i överensstämmelse med vad
som beträffande samma ämnen är stadgat i 21—25 §§ i förslaget till instruktion
för justitieombudsmannen. Även i fråga om militieombudsmansexpeditionen
erfordras vissa särskilda avlöningsbestämmelser, som lämpligen
meddelas av riksdagen vid fastställande av stat för denna expedition.
Att uppgöra förslag till organisation av densamma ävensom utreda de ekonomiska
frågor, som sammanhänga därmed, torde icke tillkomma oss.
Att 20 § i det föregående förslaget icke har någon motsvarighet i
det nu förevarande, beror därpå att justitieombudsmannens ställning såsom
ordförande bland tryckfrihetskommitterade lämnas orubbad.
Stockholm den 19 december 1914.
Nils Eden.
G. Lagerbjelke.
F. W. Thorsson.