Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

1

Nr 48.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående avstående
eller upplåtande i vissa fall av mark från kronoegendomar;
given Stockholms slott den 5 februari 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
att för tiden intill den 1 juli 1916

dels medgiva,

att, då för allmänt ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande
författning enskild man, menighet eller inrättning kan förpliktas avstå
eller upplåta jord eller lägenhet, erfordras, att staten tillhörig mark avstås
eller upplåtes, Kungl. Maj:t må äga, utan riksdagens hörande i
varje särskilt fall, förordna om markens avstående eller upplåtande;

dels ock besluta:

l:o) att för mark, som sålunda avstås eller upplåtes, lösen eller
ersättning skall med nedan angivna undantag utgå efter ty i gällande
författning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov
är föreskrivet och till beloppet bestämmas, då jordområde, som skall
lösas, är obebyggt och understiger fem hektar, samt Kungl. Maj:t finner
skäligt sådant medgiva, av tre gode män, av vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet och sökanden, var för sig, utse en och domaren i
orten den tredje, samt i annat fall av sådan nämnd, som omförmäles i
berörda författning;

2:o) att i fråga om mark, som är avsedd att användas för framdragande
av elektrisk ledning, utom vad under l:o) stadgas, jämväl föreskrifterna
i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, skola lända till efterrättelse;

3:o) att, där Kungl. Maj:t lämnat kommun, enskild person eller
bolag tillstånd att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Maj:t ock må,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 40 käft. (Nr 48.) 1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

där så prövas lämpligt och utan avseende därå, om för järnvägens anläggning
statsbidrag åtnjutes eller icke, ej mindre medgiva, att mark,
som står under kronans omedelbara disposition eller tillhör någon av
de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar
eller någon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, upplåtes utan annan
ersättning till kronan, än att, därest och i den mån å sålunda upplåten
mark växande skog ingår i upplåtelsen och Kungl. Maj:t icke finner
skäl annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skall utgå efter
Kungl. Maj:ts bestämmande, än även tillåta vederbörande att kostnadsfritt
för anläggningen begagna sådana å kronans ägor belägna kalkoch
stenbrott jämte grustäkter, som kunna vara disponibla;

4:o) att jämväl i övrigt, då fråga allenast är om upplåtelse av mark
till begagnande för ändamål, som förut nämnts, utan att marken avstås,
det må ankomma på Kungl. Maj:t att, där omständigheterna därtill föranleda,
medgiva undantag från den under l:o) angivna regel; samt

5:o) att vad sålunda stadgats icke har avseende å de i 8 och 12
§§ av lagen den 31 augusti 1907 om stadsplan och tomtindelning berörda
fall.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kung], nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beclc-Friis.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 5
februari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WallenbeRG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars-, civiloch
ecklesiastikdepartementen anförde departementschefen, statsrådet
friherre Beck-Friis.

I anledning av Knngl. Maj:ts den 29 maj 1914 "till riksdagen
avlåtna proposition har samma års senare riksdag|för tiden intill den
1 juli 1915 medgivit, att Kungl. Maj:t skulle äga att i vissa närmare
angivna fall utan riksdagens vidare hörande förordna om avstående eller
upplåtande av mark från kronoegendomar, samt fattat vissa i sammanhang
därmed stående beslut.

Ett liknande medgivande synes böra hos riksdagen påskas jämväl
beträffande tideu från och med den 1 juli innevarande år.

4

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

Jag finner mig emellertid böra i visst hänseende nu föreslå ett
förtydligande av en utav de till medgivandet fogade bestämmelserna,

Riksdagen har nämligen plägat såsom punkt 3:o) besluta:

»att, där Kungl. Maj:t lämnat kommun, enskild person eller bolag
tillstånd att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Maj it ock må, där så
prövas lämpligt och utan avseende därå, om för järnvägens anläggning
statsbidrag åtnjutes eller icke, ej mindre medgiva, att jord, som står
under kronans omedelbara disposition eller tillhör någon av de under
bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller
någon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas fond,
stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, upplåtes utan särskild ersättning
till kronan, än även tillåta vederbörande att kostnadsfritt för
anläggningen begagna sådana å kronans ägor belägna kalk- och stenbrott
jämte grustäkter, som kunna vara disponibla.»

Bestämmelser i enlighet härmed'' hava plägat införas i Kungl.
Maj:ts resolutioner vid meddelande av koncession å enskilda järnvägsanläggningar.

Det förtydligande, jag avser, gäller den å den upplåtna marken
växande skogen.

I skrivelse den 25 november 1911 erinrade domänstyrelsen om
vissa förhållanden beträffande Dala—Hälsinglands järnvägsaktiebolags
järnvägsbyggnad mellan Orsa och Bollnäs samt anförde att, då värdet
av till avverkningsbara (saludugliga) dimensioner utvuxen skog i regeln
vore mångdubbelt större än värdet av den mark, varå skogen växte,
kunde vid upplåtelse av mark från kronans fastigheter för järnvägsan1
äggning i de fall, då ersättning härför ej utginge, stora värden avhändas
kronan genom att den å marken växande skogen icke undantoges
vid markupplåtelsen. För järnvägsanläggningen vore det dock
endast marken, som behövde upplåtas. På grund härav hemställde
styrelsen, att vid upplåtelser av mark till järnvägsanläggning i de fall,
då ersättning härför ej utginge, berörda upplåtelser måtte förklaras avse
allenast själva jorden och sålunda från upplåtelsen undantagas den å
den upplåtna marken möjligen växande skogen.

Framställningen remitterades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som däröver hörde distriktscheferna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten,
utom i övre norra distriktet, varest inga enskilda järnvägsanläggningar
finnas.

Cheferna i östra och västra distrikten förordade domänstyrelsens
framställning, vilken de funne synnerligen befogad. Chefen i östra

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48,

distriktet meddelade, att inom detta distrikt det redan nu förfores på
det av domänstyrelsen förordade sättet, och anförde såsom exempel att,
då Sävsjöström—Nässjö järnväg anlades, den skog, som växte å kronomark,
över vilken banan skulle gå fram, blivit av vederbörande jägmästare
utstämplad och försåld, innan järn vägsarbetet där påbörjats.

De övriga tre distriktscheferna uttalade däremot motsatt åsikt.
Chefen i södra distriktet framhöll, att bestämmelsen om upplåtande av
fri mark från kronans fastigheter till järnvägsanläggningar tillkommit
för att underlätta och uppmuntra det enskilda järnvägsbyggandets emedan
detta sistnämnda ansetts gagneligt för riket. Under förutsättning att
denna bestämmelse vant välbetänkt, syntes domänstyrelsens motiv till
dess framställning, nämligen att skogens värde i regeln vore mångdubbelt
så stort som den mark, varpå den växte, samt att på detta sätt
störa värden avhändes staten, åsyfta, att bestämmelsen medförde för
stor förlust för staten i förhållande till det understöd, som staten ansåges
böra giva det enskilda järn vägsbyggandet. Häremot kunde invändas,
att under den tid, ifrågavarande bestämmelse tillämpats, av
kronojorden även fritt upplåtits åkerjord, som även hade mångdubbelt
värde mot kal skogsmark, och detta till betydliga värden, utan att det
mera allmänt gjorts gällande, att understödet i denna form skulle vara
överdrivet stort. Det läge i sakens natur, att fördelarna av statens fria
markupplåtelse bleve mycket olika eller rent av slumpvis fördelade, och
omöjligt vore således ej, att bestämmelsen om fri kronomark kunde tillföra
någon enstaka järnväg relativt stora fördelar, men i stort sett finge
man väl antaga, att de järnvägar, som haft att glädja sig åt dylikt stort
statsunderstöd, redan vore byggda, om för övrigt ekonomisk möjlighet
till deras åstadkommande funnits. Att på nuvarande stadium av det
enskilda järnvägsbyggandet minska statens bidrag syntes vara mindre
välbetänkt, och skulle det ske på det av domänstyrelsen föreslagna sättet,
sjmtes det sannolikt, att berörandet av kronomark skulle bliva en olägenhet
i stället för en lättnad. Den föreslagna bestämmelsen skulle i vissa
fall komma att verka som förbud på obestämd tid för arbetets utförande,
emedan avverkning måste ske genom statens försorg, innan marken
finge tagas i anspråk för järnvägsbyggande. Avverkningen vore beroende
av såväl årstiden som väderleksförhållanden och därför skulle
den förordade förändringen medföra nödvändigheten av att föreskriva
viss tid, inom vilken avverkningen skulle vara slutförd och virket avlägsnat
från järnvägens blivande område. Någon för hela landet generell
regel härför syntes vara svår att finna på grund av vinterns olika
inträdande på olika breddgrader. Bestämmelse i detta avseende skulle

6

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

därför i varje särskilt fall böra föreslås av domänstyrelsen, innan Kungl.
Maj:t beviljade koncession. I många fall, i synnerhet i sydligare delar
av landet, syntes värdet av skogen på kronomark ej motsvara kostnaderna
för dess tillvaratagande genom statens försorg, och i dessa fall
syntes det vara onödigt att göra åtkomsten av kronomark mera invecklad
än den förut varit. Han ansåge därför, att såväl mark som skog
borde av staten avstås utan ersättning.

Chefen i mellersta distriktet anförde, att då järnvägsbyggnader avstaten
främjades direkt genom penningar och genom fritt överlämnande
av mark, byggnadssten, kalk och grus, det i princip ej skulle vara
någon nyhet, om även växande skog fritt lämnades, utan endast innebära,
att staten ännu något kraftigare ville understödja järnvägsbyggandet.
Det vore naturligtvis för järnvägsbyggandet av rätt stor vikt att även
få fritt disponera den växande skogen, vilken alltid kunde beräknas få
god användning till grundförstärkningar, syllar, byggnads- och ställningsvirke.
Om fullständigt fri upplåtelse av skogen ej ansåges böra ifrågakomma,
skulle man kunna tänka sig, att densamma av domänstyrelsen
efter billig värdering kunde överlåtas å järnvägen, i vilket fall alla
transportkostnader skulle bortfalla till fördel såväl för staten som järnvägen.
En värdering med ty åtföljande antagligen tidsödande underhandlingar
och uppgörelser mellan kronan, järnvägsbolaget och entreprenören
skulle emellertid draga med sig extra kostnader och olägenheter,
vilka ofta komme att motsvara en stor del av skogens värde, och
det syntes därför lämpligast, att växande skog å till järnvägsbyggnad
överlämnad fri mark även finge fritt medfölja marken.

Chefen i nedre norra distriktet yttrade, att då värdet av den
växande skog, som förefunnes å från kronans fastigheter för järnvägsbyggnad
upplåten mark, i de allra flesta fäll tvivelsutan vore försvinnande
litet jämfört med de oftast högst betydande värdestegringar för angränsande
eller närbelägen kronoskogar, vilka direkt föranleddes av
järnvägs framdragande, det borde synas ganska skäligt, att bland de
förmåner, som från det allmännas sida plägat tillförsäkras järnvägsföretagen,
jämväl måtte ingå rättigheten att tillgodogöra sig värdet av å
upplåtna delar av kronomark växande skog.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrade för egen del i utlåtande
den IG december 1914 följande:

»Enligt den uppfattning, som sedan gammalt bibehållit sig inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om tolkningen av ifrågavarande bestämmelse
i koncessionerna för de enskilda järnvägarna, skall den växande
skogen ej tillfalla järnvägsbyggnaden. Styrelsen har nämligen alltid

7

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 48.

hyst den åsikten, att bestämmelsen om fri upplåtelse av kronomark tillkommit
för alt underlätta framkomsten för järnvägarna och ej för att
pa sådant sätt ekonomiskt bidraga till deras förverkligande.

Denna uppfattning har jämväl hysts av många järn vägsbyggare,
och det har ofta förekommit, att vederbörande järn vägsbefäl, innan arbetet
påbörjats å kronans mark, påkallat vederbörande jägmästares bistånd för
att fa skogen borttagen. Distriktschefen i östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet
har, såsom ovan nämnts, hänvisat till, huru vid Nässjö—Sävsjöströms
järnvägsbyggnad skogen tillvaratagits för statens räkning genom
skogsmyndigheternas eget initiativ.

Det är emellertid väl bekant, att ett motsatt förfarande vid många
järnvägsbyggnader ägt rum, eller att järnvägsbolagen tillvaratagit den
växande skogen, som använts för järnvägsbyggnaden.

Skulle emellertid järnvägsbolagen hava en sådan rättighet, torde
mycket egendomliga förhållanden kunna inträffa, exempelvis om järnvägen
till större delen av sin sträckning komme att framgå över kronomark,
vilket torde kunna inträffa såväl i Norrland som annorstädes
inom landet. I dylika fall torde järnvägsbolagen ej för eget behov få
användning för allt på området växande virke, utan'' kunde till och med
bedriva affärer med detsamma, vilket under alla förhållanden ej lär
hava avsetts med den ifrågavarande bestämmelsen.

_ En medelväg, att bolaget skulle få fritt använda endast så mycket
av virket, som kunde åtgå för järnvägsbyggnaden, synes ej heller tilltalande,
då en effektiv kontroll i sådant avseende från skogsmyndigheternas
sida torde vara i det närmaste omöjlig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan''sålunda ej finna anledning
att frångå sin gamla uppfattning om tolkningen av den ifrågavarande
bestämmelsen utan får för sin del instämma i domäustyrelsens hemställan.
»

Slutligen har järnvägsstyrelsen i utlåtande den 13 januari 1915
förklarat sig icke hava något att erinra mot domänstyrelsens nu ifrågavarande
hemställan, under förutsättning att densamma icke innebure
skyldighet för vederbörande järnvägsbyggnad att övertaga den å den
upplåtna marken möjligen växande skogen, därest ej särskild överenskommelse
därom träffades.

Frågan, huruvida det medgivande om upplåtelse av viss kronomark
utan ersättning till kronan, som lämnas vid koncession å euskild
järnväg och som grundar sig på riksdagens årliga beslut i nu
förevarande ämne, innefattar även kostnadsfri upplåtelse av den å

8 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 48.

samma mark växande skogen, synes hittills hava i praktiken besvarats
på olika sätt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger sig hava
sedan gammalt omfattat den tolkning, att skogen icke medföljer.
Chefen i östra distriktet har meddelat, att i detta distrikt hittills förfarits
på detta sätt. Åven av chefernas i mellersta och nedre norra
distrikten yttranden synes framgå, att den av dem tillstyrkta fria upplåtelsen
även av skogen enligt deras åsikt skulle innebära en utvidgning
av de förmåner, staten hittills lämnat enskilda järnvägsbyggnader.
Den förre yttrar nämligen, att detta skulle innebära, »att staten
ännu något kraftigare ville understödja järnvägsbyggandet», och den
senare anser det ganska skäligt, »att bland de förmåner, som från det
allmännas sida plägat tillförsäkras järnvägsföretagen, jämväl må ingå
rättigheten att tillgodogöra sig värdet av å upplåtna delar av kronomark
växande skog». Däremot synes chefen i södra distriktet anse, att
rätten till skogen redan nu ingår i den fria upplåtelsen, enär han anser
det mindre välbetänkt att på nuvarande stadium av det enskilda järnvägsbyggandet
»minska statens bidrag». Den sålunda yppade osäkerheten
i tillämpningen, vilken även bestyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
synes höra avlägsnas genom att uttryckliga bestämmelser i
ämnet givas.

I likhet med samtliga de tre styrelser, som yttrat sig i ämnet,
anser jag såsom huvudbestämmelse böra gälla, att växande skog icke
kostnadsfritt medföljer vid den upplåtelse av mark, som sker utan
ersättning till kronan. Såsom järnvägsstyrelsen framhållit, bör det tydligt^
icke heller åläggas järnvägsföretaget såsom någon skyldighet att
inlösa skogen. Om däremot vederbörande järnvägsföretag önskar förvärva
även den växande skogen och Kungl. Maj:t finner detta böra ske,
möter naturligtvis icke hinder för att skogen ingår i upplåtelsen, men
då bör i regel ersättning utgå för densamma. För procedurens förenklande
synes denna ersättning icke behöva bestämmas enligt expropriation
sförordningen utan böra utgå efter Kungl. Maj:ts bestämmande.
Emellertid torde fall kunna inträffa, då skogens beskaffenhet, dess
ålder (t. ex. icke avsättningsbar ungskog), dess ringa mängd, dess
belägenhet eller ock andra omständigheter kunna göra det för kronan
mindre lämpligt att undantaga dylik skog. Detta kan äga rum i fråga
om en viss del av järnvägens sträckning, under det att beträffande en
annan del förhållandet är motsatt. Det synes därför böra få ankomma
på Kungl. Maj:t att efter vederbörlig utledning i varje särskilt fall
pröva, huruvida och i vad mån växande skog må utan särskild ersättning
medfölja vid upplåtelsen. Därest skogen icke ingår i upplåtelsen, bör den -

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

samma tillgodogöras genom skogsförvaltningens försorg, vilket naturligtvis
kan, ifall från järnvägsföretagets sida så önskas och överenskommelse
träffas om pris m. m., ske genom skogens försäljning till järnvägen.
Skulle skogen icke bliva såld till järnvägen, lärer med dess avverkningför
kronans egen räkning kunna ordnas så, att av skogens kvarstående
ej vållas dröjsmål med järnvägsbygget.

I enlighet med denna uppfattning har jag infört vissa ändringar
och tillägg i ovanberörda punkt 3:o). De bestämmelser, som i övrigt
erfordras, exempelvis för reglerande av förhållandet mellan järnvägsbygget
och skogsavverkningen, torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Ö Jag vill uttryckligen framhålla, att det i detta ärende är fråga
allenast om ersättning till kronan. Arrendatorers och andra enskilda
rättsägares rättigheter beröras icke av denna fråga.

Jag vill därjämte fästa uppmärksamheten på, att enligt berörda
punkt 3:o) frågan endast gäller förhållandet till järnväg, som anlägges
av kommun, enskild person eller bolag. Någon inverkan på det ännu
olösta spörsmålet om förhållandet i vederlagshänseende beträffande jord
eller annat, som från domänfonden avstås till statens järnvägar eller
annan statsinstitution, har denna fråga icke.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att för tiden intill den 1 juli 1916

dels medgiva,

att, då för allmänt ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande
författning enskild man, menighet eller inrättning kan förpliktas avstå
eller upplåta jord eller lägenhet, erfordras, att staten tillhörig mark avstås
eller upplåtes, Kungl. Maj:t må äga, utan riksdagens hörande i
varje särskilt fall, förordna om markens avstående eller upplåtande;

dels ock besluta:

Do) att för mark, som sålunda avstås eller upplåtes, lösen eller
ersättning skall med nedan angivna undantag utgå etter ty i gällande
författning angående ]ords eller lägenhets avstående för allmänt behov
är föreskrivet och till beloppet bestämmas, då jordområde, som skall
lösas, är obebyggt och understiger fem hektar, samt Kungl. Maj:t finner
skäligt sådant medgiva, av tre gode män, av vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet och sökanden, var för sig, utse en och domaren
i orten den tredje, samt i annat fall av sådan nämnd, som omförmäles
i berörda författning;

2:o) att i fråga om mark, som är avsedd att användas för framdragande
av elektrisk ledning, utom vad under Do) stadgas, jämväl
Bikung till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 40 höft. (År 48.) 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 48.

föreskrifterna i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, skola lända till efterrättelse;

3:o) att, där Kungl. Maj:t lämnat kommun, enskild person eller
bolags tillstånd att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Maj:t ock må,
där så prövas lämpligt och utan avseende därå, om för järnvägens anläggning
statsbidrag åtnjutes eller icke, ej mindre medgiva, att mark,
som står under kronans omedelbara disposition eller tillhör någon av
de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar
eller någon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, upplåtes utan annan
ei sätt ning till kronan, än att, därest och i den män å sålunda upplåten
mark växande skog ingår i upplåtelsen och Kungl. Magt icke finner
skäl annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skall utgå efter
Kungl. Maj:ts bestämmande, än även tillåta vederbörande att kostnadsfritt
för anläggningen begagna sådana å kronans ägor belägna kalkoch
stenbrott jämte grustäkter, som kunna vara disponibla;

4:o) att jämväl i övrigt, då fråga allenast är om upplåtelse av
mark till begagnande för ändamål, som förut nämnts, utan att marken
avstås, det må ankomma på Kungl. Maj:t att, där omständigheterna
däi till föl anleda, medgiva undantag från den under l:o) angivna revelj
samt ’

5:o) att vad sålunda stadgats icke har avseende å de i 8 och 12
§§ av lagen den 31 augusti 1907 om stadsplan och tomtindelning berörda
fall.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan blev av Hans Maj:t Konungen bifallen; och
skulle proposition i ämnet av den lydelse, bilaga . . .
till detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Lekander.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIE BOLAG, 1915.