Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Nr 24.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10
och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901; given
Stockholms slott den 29 januari 1915.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över bilagda förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av
§§ 10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901; och vill Kungl.
Maj:t, efter mottagandet av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och förordna om utfärdande av författning i
ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen
med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 18 höft. (Nr 24.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan
den 18 oktober 1901.

§ io.

Mom. 1. Vid varje lasarett skola finnas:

1. en direktion, utsedd på sätt i § 13 sägs;

2. en läkare, som utses i den ordning § 21 stadgar;

3. en syssloman, tillsatt i enlighet med § 34;

4. en av direktionen antagen prästman, som vid lasarettet biträder
i vad till hans ämbete hörer;

5. nödig sjukvårdsbetjäning, som läkaren äger tillsätta och entlediga,
dock med skyldighet att vid nästkommande direktionssammanträde
därom göra anmälan, samt nödig ekonomibetjäning, vars antagande och
entledigande tillhör direktionen.

Mom. 2. Avlöning till tjänstemän och betjäning utgår enligt stat,
som efter förslag av direktionen bestämmes av landstinget.

Finner direktionen ändring i de fastställda avlöning sbeloppen nödig,
och kan ej lämpligen landstingets sammanträde avvaktas, äger direktionen
i ämnet fatta beslut, som länder till efterrättelse, intill dess frågan
blivit av landstinget prövad.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare äger landstinget befogenhet
att, jämte de allmänna villkor för avlöningens åtnjutande, som landstinget
kan finna lämpligt bestämma, tillika beträffande sådan läkares rätt
att utöva enskild läkarpraktik föreskriva, att läkare vid lasarett eller lasar
ettsav delning med minst 50 sjuksängar icke må utom, lasarettets område
utöva dylik praktik med undantag av:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

1) konsultation pa annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i lasarettsläkarens egen bostad, samt

3) behandling av sjukdomsfall, då vård genom annan läkare icke är
att tillgå eller där lasarettsläkaren på grund av sin utbildning eller sin
verksamhet såsom lasar ettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

önskar landstinget i fråga om rätten att utöva enskild praktik föreskriva
enahanda villkor för läkare vid lasarett eller lasarettsavdelning med
mindre antal sjuksängar än nyss nämnts eller bestämma andra villkor än
ovan sagts, skall landstingets beslut därom för att bliva gällande underställas
Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Mom. 3. För dem av de i mom. 1 nämnda tjänstemän och betjäning,
som icke på grund av andra bestämmelser kunna komma i åtnjutande
av pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring vid lasarettet och som
en längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden samt av ålder
eller sjukdom eller under tjänstgöring ådragen skada nödgas lämna
sin befattning, äger direktionen att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp
för återstående livstid, vilket i mån av förtjänst och behov prövas
skäligt.

Mom. 4. För beredande av nödig vila åt läkare och sjukvårdsbetjäning
äger direktionen hos landstinget göra framställning om beviljande
åt dem av någon tids årlig semester.

§ 21.

Mom. 1. Lasarettsläkare utnämnes av Kungl. Maj:t efter förslag
av medicinalstyrelsen, och erfordras för behörighet till denna befattning
att, vid ansökningstidens utgång, hava efter vunnen legitimation bestritt
läkar- eller underläkartjänst under minst ett år vid lasarett eller därmed
jämförlig sjukvårdsinrättning.

Mom. 2. Vid inträffande ledighet av lasarettsläkarbefattning skall
direktionen ofördröjligen till medicinalstyrelsen insända uppgift å de löneförmåner,
som komma att av befattningens nye innehavare åtnjutas, ävensom
d samtliga de villkor för avlöningens åtnjutande, som jämlikt §10 må
hava föreskrivits.

Sedan dylik uppgift inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse,
som bör införas i allmänna tidningarna tre gånger, tillkännagiva,
att till Kungl. Maj:t ställd ansökning till befattningen skall före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första gången
varit offentliggjord, till medicinalstyrelsen ingivas; börande i kungörelsen

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

särskilt angivas dels löneförmånerna dels ock de för dessas åtnjutande
bestämda villkor.

Efter ansökningstidens utgång skall medicinalstyrelsen pröva de sökandes
behörighet och, med avseende fäst å deras ådagalagda skicklighet
och förtjänst, varvid särskilt bör tagas i betraktande förutgången
berömlig tjänstgöring å sjukhus, å förslag uppföra tre sökande, om så
många anmält sig och funnits behöriga.

Förslag och ansökningshandlingar skola därefter ofördröjligen översändas
till lasarettsdirektionen, som äger att till förmån för någon av
de sökande, som funnits behöriga, avgiva sitt förord, däröver klagan ej
må föras.

Sedan direktionen till medicinalstyrelsen inkommit med sitt förord,
skall styrelsen till Kungl. Maj:t insända samtliga tjänstens tillsättande
rörande handlingar jämte eget yttrande.

Mom. 3. Utnämnd lasarettsläkare är skyldig att inom en månad
efter utnämningsdagen tillträda sin tjänst samt att, sedan detta skett,
därom ofördröjligen göra anmälan hos såväl direktionens ordförande som
medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Majå Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Fkiis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennnersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Av medicinalstyrelsen har väckts fråga om ändrad lydelse av §§
10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 i syfte att på närmare
angivet sätt reglera lasarettsläkarnas rätt att vid sidan av lasarettstjänsten
utöva enskild verksamhet.

Förslaget har föranletts av vissa utav Skaraborgs läns landsting
beslutade inskränkningar i lasarettsläkarnas inom länet rätt i nämnda
avseende och har närmast samband med frågan om återbesättande av
läkartjänsten vid länslasarettet i Lidköping, »lag torde därför till en
början höra lämna en redogörelse för vad i detta ärende huvudsakligen
förekommit.

Skaraborgs läns landsting tillsatte år 1906 en kommitté med uppdrag
att inkomma med förslag till omorganisation av underläkarbefattningarna
vid länets lasarett. Denna kommitté inkom med betänkande
till följande års landsting. I sammanhang med utlåtande angående

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

ändring med avseende på nämnda underläkarbefattningar ansåg sig
kommittén böra — utom sitt egentliga uppdrag — behandla även
andra förhållanden vid lasaretten. Kommittén påpekade, hurusom de
dåvarande otillräckliga lönerna för lasarettsläkarna tvingade dessa att
i alltför stor utsträckning ägna sig åt enskild praktik, variör de ofta
vore frånvarande från lasarettet dagligen eller flera gånger i veckan,
flera timmar varje gång. Då det syntes kommittén, att lasarettsläkarna
icke kunde tillförbindas avstå från enskild praktik i vidsträcktare mån,
än de själva funne nödigt, såvida icke den minskning i inkomst, som
härigenom skulle uppstå, gottgjordes dem genom en ganska avsevärd
höjning av den kontanta avlöningen, föreslog kommittén en betydlig höjning
av lasarettsläkarnas avlöningsförmåner. För åtnjutande av den högre
lönen ansåg kommittén, att vissa villkor borde uppställas, och hemställde
fördenskull om följande tillägg till då gällande bestämmelser om
sättet för lönens utgående: »Med undantag för konsultation, begärd av
annan läkare inom länet, må lasarettsläkare icke åtaga sig och utöva
enskild praktik utom lasarettets område.» — Vid ärendets behandling av
landstingets hälsovårdsutskott skärptes bestämmelserna än mera, så att
de av landstinget den 17 september 1907 slutligen fastställda villkoren
erhöllo följande lydelse: »Med undantag för konsultation, begärd av
annan läkare och vilken endast får ske i särskilda undantagsfall, må
lasarettsläkare icke utöva enskild praktik utom sjukhusets område, utom,
såsom förut sagts, i rent humanitära fall, och ej heller utan direktionens
särskilda medgivande åtaga sig enskilda uppdrag.» *)

Länets dåvarande lasarettsläkare förklarade sig villiga att^ underkasta
sig dessa bestämmelser om inskränkning i rätten till praktik utom
lasarettens område. Då medicinalstyrelsen fick kännedom om de av
landstinget för åtnjutande av lönen sålunda fastställda villkoren, inlade
emellertid styrelsen, som ansåg de genom villkoren gjorda inskränkningarna
i lasarettsläkarnas berörda rätt mindre lämpliga för sjukvården i
länet i dess helhet, i skrivelse den 30 mars 1908 sin gensaga mot sådana
villkors fastställande och anmodade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet att giva landstinget del av styrelsens betänkligheter, på
det att fråga om en modifiering av de fattade besluten måtte inom
landstinget tagas i övervägande. Landstinget ansåg sig emellertid ej
böra ändra sitt beslut.

fl Orden »såsom förut sagts» hänföra sig till följande uttalande i hälsovårdsutskottets
motivering: »Att i rent humanitärt hänseende utan ersättning \id hastiga
sjukdomsfall lämna läkarvård, då annan lämplig läkarvård saknas, kan naturligtvis
icke förnekas.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Sedan läkaren vid länslasarettet i Lidköping P. J. C. Lundgren
den 5 augusti 1909 avlidit, gjorde direktionen för lasarettet anmälan
därom hos medicinalstyrelsen och avlämnade tillika uppgift å de löneförmåner,
som utgingo till lasarettsläkaren, dock utan att därvid omnämna
ovanberörda, av landstinget beslutade villkor för avlöningsförmånernas
åtnjutande. I den av medicinalstyrelsen utfärdade kungörelse,
varigenom läkar be fattningen kungjordes till ansökning ledig, blevo
nyssnämnda villkor ej heller intagna. På grund härav anförde lasarettsdirektionen
i en till Kungl. Maj:t den 11 november 1909 ingiven skrift,
att det vore tvivelaktigt, om en sökande av ifrågavarande lasarettsläkartjänst
skulle vara skyldig att, därest lian utnämndes till tjänsten, underkasta
sig omförmälda, icke i behörig ordning kungjorda lönevillkor,
men att å andra sidan landstingets beslut i förevarande fall borde upprätthållas.
Direktionen anhöll därför, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
den åtgärd, vartill Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna föranleda.
Till följd av remiss avgav medicinalstyrelsen underdånigt utlåtande i ärendet
den 15 december 1909 och framförde därvid samma betänkligheter
mot landstingets bestämmelser med avseende på lasarettsläkarnas rätt
till enskild praktik, som uttalats i förenämnda skrivelse till Kungl. Majrts
befällnmgshavande, samt hemställde, att, därest Kungl. Maj:t icke funne
någon åtgärd behövlig för ifrågavarande landstingsbesluts förändring,
lasarettsdirektionens underdåniga framställning icke måtte till någon
Kung]. Maj:ts åtgärd föranleda.

Genom nådigt brev den 4 februari 1910 anbefallde Kungl. Maj:t
därefter medicinalstyrelsen att i den ordning, § 21 mom. 2 av lasarettsstadgan
föreskreve, ånyo kungöra ifrågavarande läkartjänst till ansökning
ledig och därvid jämväl angiva ovanberörda, av landstinget beslutade
villkor för åtnjutande av de med tjänsten förenade avlöningsförmåner.

Sedermera anmälde medicinalstyrelsen i skrivelse den 22 april 1910,
att den av Kungl. Maj:t sålunda meddelade föreskrift blivit av medicinalstyrelsen
fullgjord, men att vid ansökningstidens utgång ingen sökande
anmält sig. I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 10 juni 1910 medicinalstyrelsen att i ovannämnda ordning
ännu en gång kungöra ifrågavarande lasarettsläkartjänst till ansökning
ledig med angivande av de utav landstinget beslutade villkor.

I skrivelse den 15 augusti 1910 meddelade därefter medicinalstyrelsen,
att styrelsen i enlighet med denna föreskrift ånyo kungjort
tjänsten till ansökan ledig, men att vid ansökningstidens utgång
ej heller då någon sökande anmält sig, i sammanhang varmed

Medicinal styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

styrelsen anhöll om föreskrift, huru med ärendet vid sådan utgång skulle
förfaras. Med anledning av vad sålunda förekommit anbefallde Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 19 augusti 1910 Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet att hos landstinget göra den framställning i ämnet,
vartill omständigheterna föranledde. På grund härav överlämnade Kungl.
Maj:ts befallningshavande med underdånig skrivelse den 11 november
1910 utdrag av det vid ifrågavarande ärendes behandling i landstinget
den 20 september 1910 förda protokoll, av vilket framgick, att landstinget
för sin del beslutat vidhålla sina förut i frågan fattade beslut
om lasarettsläkarnas tjänstgöring.

Till följd av remiss har medicinalstyrelsen häröver avgivit underdånigt
utlåtande av den 13 oktober 1911.

Efter en sammanfattning av vad förut i ärendet förekommit, yttrar
medicinalstyrelsen i detta utlåtande följande:

»I sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes framställning
talar 1910 års landsting ej längre om att vidhålla landstingets beslut angående villkoren
för den förhöjda lasarettsläkarlönens åtnjutande utan om vidhållande av landstingets
beslut angående lasarettsläkarnas tjänstgöring. Denna olikhet av ordalydelsen
motsvarar en verklig förändring i avseende på beslutets innebörd. Under det att beslutet
av år 1907 angående lasarettsläkarnas tjänstgöring endast var villkorligt och
bundet vid övergång till en högre avlöning, vill landstinget nu göra beslutets iakttagande
till villkor för befattningens erhållande och sannolikt även för dennas bibehållande
och således tillöka den av Kungl. Maj:t fastställda instruktionen med
ifrågavarande bestämmelser. Medicinalstyrelsen anser emellertid, att ett sådant tillägg
till lasarettsläkarinstruktionen icke lagligen kan ske, utan att Kungl. Maj:t prövat och
godkänt bestämmelserna. Mot de av landstinget fastslagna bestämmelsernas ordalydelse
och innebörd har emellertid medicinalstyrelsen en del anmärkningar att framställa.

I avseende på det sakliga i dessa anmärkningar får styrelsen hänvisa till sin

förenämnda underdåniga skrivelse den 15 december 1909 samt till styrelsens ovan berörda

skrivelse av den 30 mars 1908 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs
län. Utom de sålunda framställda anmärkningarna vill styrelsen nu framhålla
det oriktiga i att vid villkorens formulering använda ett så otydligt uttryck som »humanitära
fall». Möjligen avses härmed sjukdoms- eller olycksfall under sådana förhållanden,
att det allmänt skulle betraktas som omänskligt, om en person, som kunde
hjälpa, nekade att göra det. Den mildring av villkoren, som torde vara ägnad att

ligga i medgivandet angående de »humanitära fallen», är enligt styrelsens åsikt en dast

skenbar och av ingen betydelse. Ingen läkare skulle under de anförda förhållandena
underlåta att lämna den vård, han förmår, och den, som icke skulle göra
det, skulle därigenom otvivelaktigt utsätta sig för allmänt klander. Bestämmelsen är
alltså överflödig och genom tillägget »utan ersättning» i viss mån kränkande för hela
läkarkåren, då detta förutsätter, att utsikten till pekuniär ersättning skulle i sådant
fall kunna vara drivfjädern för en läkares handlande. — Skulle åter uttrycket »humanitär»
här anses hava ungefär samma betydelse som »ömmande», skulle under
undantaget falla en mycket större del av de sjukdoms- och olycksfall, som behöva
läkarvård, och särskilt torde väl samtliga konsultationer falla därunder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Ser man till, huru omförmälda bestämmelse uppfattats av vederbörande lasarettsläkare,
finner man av de svar, styrelsen erhållit på utsända frågeformulär, att
Skaraborgs läns lasarettsläkare endast i 3 fall tillämpat bestämmelsen under tiden
sedan 1908 års början. I alla fallen var det fråga om förlossningar. Läkarens ingrepp
var i ett fall betingat av tröga värkar, i de två andra av blödning, den ena
gången vid placenta praevia, den andra vid kvarliggande placenta. I de båda sistnämnda
fallen var det sålunda fråga om sådana fall, som fordrade omedelbart ingripande.
Läkarna synas således tolkat bestämmelsen enligt det förra alternativet.

I enlighet med vad medicinalstyrelsen förut anfört, anser styrelsen, att det
varken är rätt eller klokt att hindra länets invånare att tillgodogöra sig lasarettsläkarens
erfarenhet och speciella utbildning och att fördenskull undantag från det
allmänna förbudet mot praktik utom lasarettets område bör medgivas för sådana fall
där lasarettsläkarens speciella skicklighet är för ett falls diagnosticerande eller behandling
behövlig. Medicinalstyrelsen finner därför en ändring av formuleringen av meromnämnda
»undantag» nödig, så att läkaren medgives rätt till praktik utom lasarettets
område »i alla de fall, där annan eller för sjukdomsfallets art särskilt ägnad läkarvård
saknas». Detta inbegriper icke endast de fall, där ögonblicklig läkarhjälp är
behövlig, utan även sådana fall, där lasarettsläkarens speciella förmåga är av nöden
för fallets rätta bedömande och vård.

Vad angår rätten att låta konsultera sig av annan läkare anser medicinalstyrelsen,
att inskränkningen i denna rätt till »särskilda undantagsfall» är fullkomligt
obefogad. Såsom en av länets lasarettsläkare i sitt svar på referentens av lasarettsärenden
i medicinalstyrelsen fråga framhållit, kan ingen annan än läkaren själv avgöra,
om ett undantagsfall föreligger och detta i allmänhet ej förr, än han sett fallet.
Landstinget har ej heller vågat sig på att bestämma, vilken som skall pröva om ett
undantagsfall föreligger. Då konsultation begäres av en annan läkare, kommer således
lasarettsläkaren att i så gott som varje fall stå tvekande, huruvida han utan
att bryta mot villkoren kan mottaga kallelsen. Så har han dock i allmänhet gjort
inom Skaraborgs län under åren 1908—1910. Bestämmelsen är alltså tvetydig och
svår att tillämpa. Fara för missbruk av en friare konsultationsrätt finnes ej heller.
En strängt upptagen lasarettsläkare mottager ej en kallelse till konsultation på landsbygden
med särskild tillfredsställelse; säkerligen är en landsresa i de allra flesta fall
ej en rekreationsresa utan i stället ganska ansträngande, och ett besök för konsultation
i staden kan ej taga avsevärd tid från lasarettet.

Aven i ett tredje avseende måste medicinalstyrelsen inlägga sin gensaga mot
villkoren, nämligen däri, att det enligt styrelsens åsikt icke kan förmenas den lasarettsläkare,
som icke har bostad inom lasarettsområdet, att lika väl som en kollega,
vilken åtnjuter denna förmån, taga mot patienter i bostaden.

Vad slutligen angår förbudet för lasarettsläkarna att utan direktionens medgivande
åtaga sig enskilda uppdrag, är även denna bestämmelse otydlig och kan giva
anledning till trakasserier. Medicinalstyrelsen finner ej, att landstinget eller kommittén
givit skäl för en så långt gående och i individens självbestämningsrätt så ingripande
föreskrift som denna. Styrelsen anser bestämmelsen böra modifieras och vill
fördenskull hemställa om en omformulering därav genom ett utbyte av ordet »enskilda»
mot ordet »enskilt, avlönat»

Medicinalstyrelsen, som med anledning av vad som sålunda förekommit ansett,
att en ändring borde företagas i lasarettsstadgan, har uppgjort och får nu underställa
Kungl. Maj:t förslag härtill. Därvid har styrelsen sökt tillse, att å ena sidan det
mål, ovannämnda landsting åsyftat, måtte kunna nås inom stadgans ram, utan att å
Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 18 käft. (Nr 24.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

andra sidan obehörig inskränkning finge göras i lasarettsläkarens handlingsfrihet i
fråga om de fall, då han enligt styrelsens mening ovillkorligen bör vara berättigad
om icke rent av pliktig att med sina speciella kunskaper och färdighet stå kolleger
och sjuka till tjänst.

Styrelsen har ansett den ifrågasatta stadgeändringen så mycket angelägnare,
som Skaraborgs läns landsting icke ensamt handlat i här ovan angiven riktning.
Under senare åren hava även flera andra landsting omreglerat lönestaterna för
länens lasarett och därvid beslutat mer eller mindre omfattande inskränkningar i
läkarnas rätt till enskild praktik, om också ingenstädes så vitt gående som i Skaraborgs
län.

Där strängare bestämmelser kunde finnas av behovet påkallade än dem, lasa*
rettsstadgan enligt nedanstående förslag skulle medgiva, borde frågan härom underställas
Kungl. Maj:ts nådiga prövning, så att ensidiga eller tilläventyrs förhastade och
skadliga beslut kunde förebyggas.

I en till medicinalstyrelsen ingiven skrivelse har styrelsen för Sveriges lasarettsläkarförening
framlagt sin uppfattning av vad som synts föreningen olämpligt av
Skaraborgs läns landstings inskränkningar i läkarnas rätt till praktik. Medicinalstyrelsen,
som i allo delar de betänkligheter, som där uttalas mot vissa av landstingets
bestämmelser, vilkas olämplighet torde framgå av de anförda exemplen, har
dock, såsom av förslaget synes, ansett sig kunna tillstyrka Kungl. Maj:t att medgiva
landstingen rätt att fastställa något längre gående inskränkningar än lasarettsläkarföreningens
styrelse föreslagit.

Medicinalstyrelsen vill slutligen uttryckligen framhålla, att det i avseende på
lämpligheten av sådana bestämmelsers utfärdande förhåller sig mycket olika med
olika lasarett. De mindre lasaretten giva icke sina läkare tillräckligt med arbete, och
det är vid dem fullkomligt obehövligt att bestämma några inskränkningar. Därför
synas landstingen böra väl överväga, innan sådana inskränkningar beslutas. Till
läkarplatserna vid de mindre lasaretten torde, om samma bestämmelser där bleve
gällande som för de mycket stora lasaretten, sökande icke heller erhållas, med mindre
även samma lön där beviljades läkarna som vid de större.»

På grund av vad sålunda anförts liar medicinalstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes fastställa nedanstående ändringar i lasarettsstadgan: -

»§ 10.

Mom. 2. Avlöning-----landstinget.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare må landstinget,
därest så finnes lämpligt, såsom villkor för lönens åtnjutande föreskriva,

dels att lasarettsläkaren icke utan direktionens medgivande må
innehava enskilt, avlönat uppdrag,

dels även att han icke äger utom lasarettets område utöva enskild
läkarpraktik med undantag för: l:o) konsultation på annan läkares kallelse,
2:o) mottagning för sjuka i sin egen bostad samt 3:o) läkar -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

behandling i sådana fall, där annan eller för sjukdomsfallets art särskilt
ägnad läkarvård saknas.

Önskar landstinget få andra villkor gällande, skall beslutet därom
underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

§ 21.

Mom. 2. Vid — — — — — åtnjutas ävensom å de villkor för
lönens uppbärande, som ''kunna vara jämlikt § 10 bestämda.

Sedan — — — — — — ingivas; börande i kungörelsen särskilt
angivas dels löneförmånerna dels de för lönens åtnjutande i vederbörlig
ordning fastställda villkor.»

I styrelsens för svenska lasarettsläkarföreningen ovan åberopade,
till medicinalstyrelsen ingivna skrivelse av den 17 augusti 1911, vilken
medicinalstyrelsen vidfogat sitt ovan återgivna utlåtande, anföres följande: »På

samma gång som det synes minst sagt tvivelaktigt, huruvida det är med
lasarettsvårdens och den sjuka allmänhetens intresse verkligen överensstämmande,
att särskilda bestämmelser och villkor i detta hänseende uppställas utöver dem, som
lasarettsstadgan redan nu innehåller, anser lasarettsläkarföreningen — därest dylika
av landsting eller direktion vid större lasarett dock anses nödiga — att dessa villkor
endast böra innefatta bestämmelser därom, att lasarettsläkaren ej äger rätt att utanför
lasarettet utöva s. 1c. ackordpraktik eller hava mottagningar med undantag för utom lasarettet
befintlig bostad samt att lasarettsläkaren utan direktionens medgivande ej får hava
enskilt avlönat uppdrag.

Angående övriga uppställda eller föreslagna villkor och inskränkningar i lasarettsläkarens
verksamhet vågar lasarettsläkarföreningen påstå, att dessa för den sjuka
allmänheten kunna medföra verkliga olägenheter utan att vara av någon som helst
betydelse för den samvetsgranna skötseln av lasarettet. Vad beträffar rätten utan
vidare för annan läkare att på egen eller patientens önskan begära och för lasarettsläkaren
att medgiva konsultation, där sådan av vederbörande anses nödig eller
lämplig, torde riktigheten av ovan gjorda påstående vara alldeles självklar. Huru
ofta är icke här konsultationen ett viktigt och underlättande förarbete för vad som
sedan följer på lasarettet. Men även med avseende på den inskränkningen, att lasarettsläkaren
endast vid konsultation skulle äga rätt att besöka sjuka utanför lasarettet,
kunna några exempel ur läkarens praktiska verksamhet bäst tydliggöra, till
vilka olägenheter, ja rent av absurditeter en dylik kategorisk bestämmelse kan leda.
Om sålunda en på lasarettet polikliniskt behandlad patient i hemmet försämras (t. ex.
får en efterblödning) skulle lasarettsläkaren, som behandlat patienten, ej ha rätt att
på kallelse besöka honom, eller, om en på lasarettet en längre tid vårdad sjuk under
slutet av behandlingen önskar vårdas hemma och kanske ett fåtal besök från
lasarettsläkarens sida skulle vara behövliga, skulle denne ej få besöka honom, utan
patienten nödgas byta om läkare.

Styrelsen för
svenska lasarettsläkarföreningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Eller vidare om en patient, som endast med svårighet kan transporteras, önskar
lasarettsläkarens omdöme, huruvida han för operation kan eller bör föras till lasarettet,
låter sig detta icke göra, med mindre än att annan läkare tillkallas för att i
sin tur konsultera. Av vilken ödesdiger betydelse kan ej en av en dylik bestämmelse
betingad tidspillan bliva exempelvis vid ett svårt olycksfall eller en på en perforation
beroende akut bukhinneinflammation ? Man kan ju också tänka sig det
fallet, att för sjuk, som genom ombud önskar lasarettsvård, plats för tillfället saknas;
icke bör han förvägras lasarettsläkarens besök, därest denne finner dylikt av behovet
påkallat och har tillfälle därtill.

Flera sådana exempel skulle kunna framdragas. Detta hindrar ej, att erfarenheten
visar, att dylika äro sällsynta, äro undantagsfall, som omöjligen kunna hava
nämnvärd betydelse för skötseln av lasarettet. Av så mycket större betydelse äro
dylika fall för läkarens samvete, som skall slitas mellan plikten gent emot den sjuke
och plikten att uppfylla inskränkande bestämmelser, som i det särskilda fallet kunna
visa sig minst sagt oändamålsenliga och kanske för patienten ödesdigra».

styrelsen för Sedermera liar styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen på
allmänna g-runcj av remiss inkommit med utlåtande i ärendet den 29 december

RTPTlflKä lo Irop-

föreningen. 1911. Med erinran om de av Skaraborgs läns landsting föreskrivna
inskränkningar i lasarettsläkaruas inom länet rätt att utöva enskild
praktik samt det av landstinget för dem meddelade förbudet att åtaga
sig enskilda uppdrag, anför styrelsen följande:

»Det förefaller läkarföreningens styrelse uppenbart, att Skaraborgs läns landsting
härmed överskridit sin befogenhet. Det kan nämligen svårligen anses tillkomma
landstingen att utfästa särskilda villkor för lönens åtnjutande eller att i övrigt utfärda
föreskrifter utöver ramen av ovannämnda nådiga stadga.

Då emellertid icke blott Skaraborgs läns utan även, enligt vad styrelsen har sig
bekant, åtskilliga andra landsting icke synas hava fullt riktig uppfattning om behörigheten
härutinnan, torde det, såsom av medicinalstyrelsen framhålles, vara av behovet
påkallat, att lasarettsstadgan förtydligas beträffande vad som i detta avseende
må kunna stå landstingen fritt och vad som icke bör av dem få föreskrivas.

Givet är dock, att landstingen, som bestrida lasarettsläkarnas avlöning, böra
tillerkännas så stort inflytande med avseende å instruktionen för dessa som lämpligen
ske kan med hänsyn till den enskilda sjukvårdens behov.

I sak ställer sig då frågan: är det från lasarettsvårdens synpunkt behövligt att
begränsa läkarens övriga verksamhet, och i vad mån kan detta ske utan större skada
för allmänhetens sjukvårdsbehov?

Vad den första frågan beträffar, så torde det, som medicinalstyrelsen påpekar,
vara tydligt, att det icke är behövligt eller lämpligt att göra inskränkningar
i läkarnas vid de mindre lasaretten rätt till utövahdet av verksamhet vid sidan av
tjänsten.

Självfallet måste även lasarettsläkaren, oberoende av om han är anställd vid
ett större eller vid ett mindre lasarett, liksom varje annan medborgare vara oförhindrad
att åtaga sig såväl kommunala som andra allmänna och enskilda uppdrag,
när dessa icke äro förenade med lön eller arvode.

Svårare blir det att avgöra, i vilken utsträckning det med hänsyn till allmänhetens
sjukvårdsbehov kan vara lämpligt att för läkarna vid de större lasaretten
stadga förbud för enskild praktik.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Att, såsom en del landsting vilja göra, fråntaga läkaren rätten till så gott som
all verksamhet utom lasarettet kan dock svårligen anses rimligt. Däremot finner
läkarföreningens styrelse det ingalunda olämpligt, att läkarna vid de större lasaretten,
med det dryga arbete, som skötseln av dessa fordrar, förbjudas att syssla med
s. k. ackords- eller familjepraktik och att de på ett eller annat sätt förhindras att
alltför ofta begiva sig utom lasarettsorten på sjukresor.

Något men för fullgörandet av lasarettsläkarens tjänsteåligganden kan däremot
svårligen uppstå genom den mottagning av sjuka, som äger rum i läkarens egen bostad,
antingen denna nu är belägen inom eller utom lasarettsområdet. Härvid har
den sjukvårdsbehövande allmänheten ett stort intresse, som onekligen skulle i hög
grad trädas för nära, om anordnandet av regelbundna mottagningar i läkarens eii
skilda bostad icke tillätes. Lasarettsläkaren är nämligen ofta nog just den läkare
inom en vid omkrets, till vilken allmänheten, och detta ofta med fullt skäl, helst
vill vända sig i en del svårare eller mera egenartade sjukdomsfall.

Aven i fråga om konsultation, som begäres av annan läkare, bör lasarettsläkaren
lämnas full frihet. Man kan nämligen tryggt utgå ifrån att, när en läkare anser
behov föreligga af rådföring med lasarettsläkaren, så har han därför så goda grunder,
att det ur sjukvårdens synpunkt vore högst olämpligt att vilja söka lägva något
hinder i vägen härför.

Skaraborgs läns landsting fasthåller likväl med synnerlig iver sitt anspråk att
lasarettsläkarna endast skola äga att låta sig konsulteras i »undantagsfall». En sådan
föreskrift innebär uppenbarligen för hela lasarettsområdets befolkning en högst
betydande och synnerligen oändamålsenlig inskränkning i utnyttjandet av läkarens
— antingen han nu är kirurg eller invärtes läkare — speciella sakkunskap och erfarenhet.
På de flesta orter finnes nämligen icke mer än en läkare, som besitter särskild
utbildning inom vissa områden av läkekonsten. Skall denna läkare icke av
allmänheten kunna få rådfrågas, såvida icke ett »undantagsfall» föreligger eller därest
icke patienten — om han är oförmögen att själv besöka läkaren — låter intaga sig
å, lasarettet, torde följden i många fall bliva den, att den sjuke antingen får kalla
läkare från långt mera avlägsen ort eller avstå från att inhämta den mera sakkunniges
råd.

»Men>, säger man, »om lasarettsläkaren får obegränsad rätt att låta sig konsulteras,
kan man befara, att skötseln av lasarettet därav kommer att lida.»

Läkarföreningens styrelse kan dock svårligen föreställa sig, att med den plikttrohet,
som utmärker den svenska lasarettsläkarkåren och som denna väl sannolikt
aven i framtiden kommer att bibehålla, en sådan farhåga skall kunna komma att
besanna sig. Såvitt styrelsen har sig bekant, hava i de sällsynta fall, där verkligen
en mindre god skötsel av något lasarett kunnat konstateras, anledningen härtill varit
att söka i andra förhållanden än i lasarettsläkarens konsultationspraktik.

För att kunna bilda sig en på erfarenhet grundad uppfattning i denna fråga
har lakarforemngens styrelse under hand vänt sig till några av landets lasarettslakare
^ med anhållan om deras yttrande rörande konsultationspraktikens betydelse.
De mottagna svaren gå alla i samma riktning, nämligen att denna praktik överallt
häller sig inom mycket måttliga gränser och under inga förhållanden kan i stort sett
menligt inverka på lasarettsvården. Däremot framhålles den ofantligt stora betydelse,
som det kan äga för den sjuke att vid mera svårtydda sjukdomsfall hava tillgång
till lasarettsläkarens i vissa avseenden större erfarenhet.

Styrelsen håller således före, att lasarettsstadgans föreskrifter i § 22 och § 28,

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

mom. 1 äro fullt tillräckliga för att reglera vad lasarettens läkare härvid hava att

iakttaga. ...

Läkarföreningens styrelse är vidare fullt ense med medicinalstyrelsen därutmnan,
att det varken är rätt eller klokt att hindra länets invånare att tillgodogöra sig lasarettsläkarens
erfarenhet och speciella utbildning vid sådana sjukdomsfall, där särskilda
insikter just behövas. Någon begränsning av lasarettsläkarens frihet att, oberoende
av om han konsulteras av annan läkare eller ej, syssla med sådan praktik, som faller
inom området av hans speciella fackkunskap, kan därför icke tillrådas.

Det är nämligen lätt att förutse, i huru hög grad sjukvården skulle lida av ett
förbud, som hindrade lasarettsläkarna att åtaga sig vården av de sjukdomsfall, i
vilkas igenkännande och behandling de hava bättre förutsättningar än övriga läkare
i orten. Inom en del kirurgiska specialområden, såsom exempelvis i fråga om öron-, näsoch
halssjukdomar, ögonlidanden, obstetriska och gynekologiska fall, samt, beträffande
invärtes medicinen, i diagnosen och behandlingen av vissa grupper av mera invecklade
sjukdomar, fordras det nämligen mången gång alldeles speciella studier. En läkare,
som icke erhållit grundlig utbildning på kliniker, kan därför svårligen anses fullt
kompetent att med tillräcklig sakkunskap ansvara för behandlingen av dessa.

Men om det då finnes en läkare inom lasarettsområdet, som speciellt ägnat sig
åt studiet av någon särskild grupp av sådana sjukdomar, synes det styrelsen orimligt,
att de sjuka icke skola äga tillkalla just den, som i det föreliggande fallet är den
ende fullt sakkunnige. Häremot kan visserligen invändas, att den sjuke vid sådant
fall icke behöver undvara lasarettsläkaren. Han kan ju anmoda någon annan läkare
att begära konsultation. Detta innebär dock ett tvång för den sjuke, som denne
icke kan undgå att finna synnerligen opåkallat och hindersamt.

Ofta inträffar det för övrigt, att en på lasarettet opererad eller behandlad patient
önskar lämna lasarettet, innan han blivit fullt läkt eller behandlingen helt
avslutats, för att i hemmet fortsätta efterbehandlingen. Att i sådana fall fordra
förmedling av annan läkare, för att lasarettsläkaren skall äga rätt att handhava denna
efterbehandling, förefaller styrelsen synnerligen opraktiskt; och rent av absurt blir
det, om lasarettsläkarnas instruktion till exempel nödgar en barnmorska, som behöver
anlita lasarettsläkaren för en svårare förlossningsoperation, att först skicka efter provinsialläkaren,
för att denne sedan i sin tur skall anmoda lasarettsläkaren att infinna
sig, eller om en person, som brutit benet av sig på gatan, icke omedelbart kan kalla
kirurgen-lasarettsläkaren hem till sig, utan måste anlita stadsläkaren för att framföra
detta bud.

En annan omständighet, som i detta sammanhang icke bör förbises, är den hämmande
inverkan, som en begränsning av lasarettsläkarens verksamhet endast till
lasarettet måste hava på hans vidare utveckling i yrkeserfarenhet och människokännedom.
Utan daglig kontakt med sjuka i andra sjukdomsstadier och andra sociala
förhållanden än flertalets av lasarettspatienterna och tvingad till en ständig isolering
på sitt sjukhus är det fara värt, att lasarettsläkaren snart nog blir ensidig i sitt kall
samt förlorar den blick för allmänmänskliga förhållanden, på vilken ett framgångsrikt
utövande av läkarkallet i så hög grad beror.

Enligt styrelsens uppfattning må således gärna läkarna vid de större lasaretten
förbjudas att utom lasarettet sysselsätta sig med den s. k. allmänpraktiken, men bör
däremot intet hinder läggas för anordnandet av mottagningar i deras egen bostad,
för konsultationer eller för enskild praktik inom vars och ens specialfack.

Att avfatta stadgebestämmelser härom, så att de inrymma alla möjligheter, som
kunna tänkas förekomma, är dock synnerligen svårt.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

Styrelsen håller före, att detta heller icke är nödvändigt, utan att det snarare
vore olämpligt att i dessa bestämmelser beröra undantagsfall eller detaljer.

Framför allt anser sig styrelsen, med den kännedom den har om våra lasarettsläkare,
höra framhålla, att man vid stadgans avfattande utan våda kan utgå från den
förutsättningen, att dessa läkare väl förstå stadgans andemening och besjälas av redligt
uppsåt att lojalt foga sig efter dess bestämmelser.

I fråga om medicinalstyrelsens punkt 3:o) har läkarföreningens styrelse ansett sig
böra föreslå en något annan formulering, som synes styrelsen bättre motsvara tankegången
i denna bestämmelse. I övrigt vill styrelsen ansluta sig till vad medicinalstyrelsen
yttrat och föreslagit.

Däremot synes det tvivelaktigt, huruvida landstingen kunna anses äga alla de
förutsättningar, som erfordras för att avgöra, när och i vad mån lasarettsvården fordrar,
att lasarettsläkaren underkastas inskränkningar i sin övriga verksamhet. Läkarföreningens
styrelse hemställer därför, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
huruvida icke landsting, som önskar att binda lasarettsläkaren vid dessa villkor^ skall
vara skyldigt att underställa detta beslut medicinalstyrelsens godkännande.»

På grund av vad sålunda anförts har styrelsen för allmänna svenska
läkarföreningen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad medicinalstyrelsen föreslagit, fastställa nedanstående
ändringar i lasarettsstadgan:

»§ 10.

Mom. 2. Avlöning —----landstinget.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare må landsting med
medicinalstyrelsens begivande som villkor för lönens åtnjutande föreskriva,

dels att lasarettsläkare icke utan direktionens medgivande må innehava
enskilt, avlönat uppdrag,

dels även att han icke äger utom lasarettets område utöva enskild
läkarpraktik med undantag för:

1) konsultation på annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i sin egen bostad,

3) behandling av sjukdomsfall, då annan läkarvård saknas eller där
lasarettsläkaren pa grund av sin utbildning äger särskild sakkunskap.

§ 21.

Mom. 2. Vid —---åtnjutas ävensom å de villkor för lönens

uppbärande, som kunna vara jämlikt § 10 bestämda.

Kungl. Maj:t«
befallningsbavande
m. fl.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Sedan — — — — ingivas; börande i kungörelsen särskilt angivas
dels löneförmånerna, dels de för lönens åtnjutande i vederbörlig ordning
fastställda villkor.»

På grund av nådig remiss har sedermera överståthållarämbetet, efter
hörande av Stockholms stadsfullmäktige, ävensom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i samtliga län, efter det landstingen, direktionerna över
vederbörande sjukvårdsinrättningar samt stadsfullmäktige i Norrköping,
Malmö, Göteborg och Gävle yttrat sig, inkommit med utlåtanden i
ärendet.

De meningar, som därvid uttalats, framgå av följande redogörelse.

Överståthallarämbetet har ingen erinran att framställa mot medicinalstyrelsens
förslag.

Stadsfullmäktige i Stockholm anse i likhet med hälsovårdsnämnden därstädes, att, då
lasarettsstadgan jämlikt § 1 mom. 2 av densamma allenast äger supplementär tilllämpning
å stadens sjukhus, intet särskilt yttrande påkallas från stadsfullmäktiges sida.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Stockholms län och länets landsting hava intet att
erinra mot medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Norrtälje vill, då lasarettet tillhör de mindre, ej förneka
lasarettsläkaren att utöva enskild praktik, men kan ansluta sig till allmänna svenska
läkarföreningens mening.

Lasarettsdirektionen i Södertälje har ingen erinran att göra mot medicinalstyrelsens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Östhammar kan ej förorda den föreslagna inskränkningen
med avseende å läkares rätt till enskild praktik vad beträffar läkarna vid de mindre
lasaretten, enär det förutsätter, att lönen sättes lika högt som för läkarna vid de
större lasaretten.

Direktionen för Löwenströmska lasarettet i Stockholms län gör intet bestämt uttalande
men anför, att nuvarande lasarettsläkaren, till följd av arbetsbördau vid
lasarettet, redan avsagt sig i det närmaste allt arbete utanför sjukvårdsinrättningen.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Uppsala län har icke avgivit något yttrande i sak,
enär universitetet i Uppsala tillhandahåller länet visst antal sjuksängar och i övrigt
ombesörjer läkarvården, så att någon särskild lasarettsläkare inom länet icke finnes
anställd.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Södermanlands län förordar medicinalstyrelsens
förslag, dock med den av allmänna svenska läkarföreningen föreslagna avfattningen
av § 10 mom. 2 punkt 3.

Södermanlands läns landsting finner för sin del, att meddelandet av lagliga bestämmelser,
enligt vilka begränsning må kunna av landsting fastställas i lasarettsläkares
rätt att utöva enskild praktik och åtaga sig enskilda uppdrag, otvivelaktigt
skulle innebära en trygghet för sjukvårdens behöriga skötsel vid lasarettet. Vid jämförelse
mellan de av medicinalstyrelsen och allmänna svenska läkarföreningens sty -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

relse framställda särskilda förslagen har landstinget ansett medicinalstyrelsens förslag
aga företräde, i det att det av läkarföreningens styrelse ifrågasatta stadgandet, att
landsting skall i varje särskilt fall inhämta medicinalstyrelsens medgivande till föreskrifter
i berörda hänseende syntes landstinget mindre ändamålsenligt; och har landstmget
sålunda uttalat sig för medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Nyköping anser den föreslagna ändringen i lasarettsstadgan
tillgodose både allmänhetens och lasarettens intressen och tillstyrker medicinalstyrelsens
förslag med allmänna svenska läkarföreningens formulering av 8 10 mom 2
punkt 3.

Lasarettsdirektionen i Eskilstuna ansluter sig till lasarettsläkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Flen anser, att några nya bestämmelser i det förevarande
hänseendet icke höra i lasarettsstadgan införas samt att, därest landsting vill fastställa
särskilda bestämmelser utöver lasarettsstadgans föreskrifter, beslut härom bör
underställas myndighet, som i högre instans har att övervaka läkarvårdens utövande
inom riket. Vid mindre lasarett, ofta förlagda ute på landsbygden, skulle enligt direktionens
mening bestämmelser, avsedda att hindra lasarettsläkares rådfrågande i andra
fall, an att den sjuke befunne sig på lasarettet eller fördes till läkarens bostad eller
ock annan läkare begärde konsultation, med visshet leda till mycket svåra förhållanden.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Östergötlands län instämmer i det av styrelsen för
allmänna svenska läkarföreningen framställda förslaget under förutsättning, att ändringarna
icke komma att beröra de mindre lasaretten, vid vilka förhållandena gestalta
sig helt annorlunda än vid de större och där det torde vara fullkomligt obehövligt
att stadga inskränkningar med avseende å lasarettsläkarnas praktik och verksamhet* i
övrigt.

Östergötlands läns landsting och stadsfullmäktige i Norrköping instämma med allmänna
svenska läkarföreningen.

Lasarettsdirektionen i Söderköping refererar de av Östergötlands landsting år 1910
vid fastställande av ny lönestat för läkarna vid länslasaretten inom landstingsområdet
uppställda villkor för åtnjutande av förhöjda avlöningsförmåner samt anför, att
dessa vinkor i stort sett överensstämma med de bestämmelser, allmänna svenska
läkarföreningen föreslagit, och hemställer därför direktionen, att, därest Kungl. Maj:t
skulle finna en ändring av lasarettsstadgan i nu ifrågavarande hänseende erforderlig
den måtte företagas i enlighet med allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Linköping förordar allmänna svenska läkarföreningens förslag
under förutsättning, att ändringen endast kommer att omfatta de större lasaretten.

Lasarettsdirektionen i Kisa har ingen erinran att framställa mot medicinalstyrelsens
förslag.

Sjukhusstyrelsen i Norrköping .anför, att alla, som haft att yttra sig i saken, varit
eniga om, att lasarettsläkaren bör hava rättighet att hålla mottagning för sjuka på
sitt mottagningsrum. Ävenså råder enighet därom, att han på annan läkares kallelse
bor äga rätt att besöka sjuka för konsultation. Däremot har något olika uppfattning
gjort sig gällande i fråga om läkares eventuella rättighet att utöva praktik utom
sjukhuset att göra s. k. sjukbesök. Sjukhusstyrelsen finner det hart när omöjligt
att utfinna några fullt lämpliga bestämmelser angående begränsningen av lasaretteläkarens
praktik utom sjukhuset, och styrelsen anser för sin del några bestämmelser
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 18 käft. (Nr 24.) 3

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 24.

därom ej heller vara nödvändiga. Huvudsaken är, att läkaren ägnar behövlig tid åt
lasarettet, och därom finnes redan stadgande i 22 § av lasarettsstadgan. Vad angår
de mindre lasaretten, kan man enligt styrelsens mening i allmänhet antaga, att läkarens
tid ej är så upptagen av lasarettsarbete, att han ej skulle hava tid övrig för
arbete i grannskapet av lasarettet.

Lasarettsdirektionen i Vadstena ansluter sig till medicinalstyrelsens och allmänna
svenska läkarföreningens uppfattning.

Lasarettsdirektionen i Finspång håller före, att under närvarande förhållanden och
i varje fall beträffande sådana lasarett, som icke äro större än det uti Finspång, det
vore olämpligt att förhindra lasarettsläkaren att inom rimliga gränser utöva enskild
praktik även utom lasarettet.

Kungl. Maj:ts befallningshavavde i Jönköpings län biträder allmänna svenska läkarföreningens
förslag.

Jönköpings läns landsting erinrar, att det år 1909 beslutat om en avsevärd förhöjning
av lasarettsläkarnas i länet kontanta löneförmåner, fullt jämförligt med den
av Skaraborgs läns landsting år 1907 beslutade. Landstinget har emellertid icke
för dessa förmåners åtnjutande stadgat någon begränsning i lasarettsläkares rätt att
utöva enskild praktik eller åtaga sig enskilda uppdrag utöver vad gällande lasarettsstadga
därom redan innehåller. Landstinget anser de ifrågasätta bestämmelserna
överflödiga. Skulle likväl sådana bestämmelser befinnas önskvärda, förordar landstinget
allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Jönköping synes icke anse något behov av föreslagen restriktion
i lasarettsläkarens enskilda praktik föreligga. Om några villkor likväl skola
uppställas, biträder lasarettsdirektionen allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Direktionen för TJlfsparre—Hägerflychtska länslasarettet i Eksjö anser, att endast i den
mån, den icke erfordras för lasarettets räkning, må lasarettsläkaren använda sin arbetskraft
i privat läkarverksamhet utom lasarettet. Enligt direktionens åsikt torde det
knappast förekomma, att en lasarettsläkare för enskild praktik åsidosätter lasarettets
intressen. Ur denna synpunkt skulle bestämmelser av nu föreslagen art vara obehövliga.
Däremot kunna de vara nyttiga för att fastslå, i vad mån enskild verksamhet
verkligen är tillåten, då lasarettsläkares avlöning ju mången gång icke är större, än
att han i enskild praktik måste söka utvidga densamma. Direktionen biträder medicinalstyrelsens
förslag med den ändring, att i meningen »där annan eller för sjukdomsfallets
art särskilt ägnad läkarvård saknas» det sista ordet såsom lämnande
utrymme för godtycklig tolkning utbytes mot »icke kan erhållas».

Kungl. Maj-ts befallningshavande i Kronobergs län ansluter sig i sak till medicinalstyrelsen,
men framhåller tillika, att förslaget till ändrad lydelse av § 10 i lasarettsstadgan,
såsom allmänna svenska läkarföreningen också föreslagit, torde böra delvis
underkastas en förtydligande omredaktion.

Kronobergs läns landsting yttrar, att, då det genom vad i ärendet förekommit visat
sig vara av behovet påkallat, att närmare bestämmelser meddelas angående lasarettsläkares
rätt att utöva enskild läkarpraktik och att mottaga annat enskilt uppdrag,
samt medicinalstyrelsens föreliggande förslag icke synes inskränka landstingets
nuvarande befogenhetsområde i berörda avseende, landstinget tillstyrker bifall till
medicinalstyrelsens förslag till ändring av lasarettsstadgans 10 och 21 §§, dock med
den lydelse av § 10 mom. 2 punkt 3, som allmänna svenska läkarföreningen föreslagit.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 24.

Lasarettsdirektionen i Växjö ansluter sig till allmänna svenska läkarföreningens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Ljungby framhåller olägenheterna av, att lasarettsläkarens i
en mindre ort rätt till enskild praktik inskränkes, men ansluter sig för övrigt till
medicinalstyrelsens förslag med den av allmänna svenska läkarföreningen föreslagna
modifikationen.

Kungl. Maj-.ts befallningskavande i Kalmar län och länets landsting förorda ändring
i enlighet med medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Kalmar, som för nämnda lasarett ej funnit behov av de
ifrågasatta bestämmelserna, ansluter sig i huvudsak till medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Oskarshamn biträder allmänna svenska läkarföreningens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Västervik har ingen erinran att framställa mot medicinalstyrelsens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Borgholm finner för sin del lasarettsstadgan redan nu innehålla
för lasarettens skötsel fullt betryggande föreskrifter. Skulle något landsting för
lasarettsläkares åtnjutande av högre löneförmåner uppställa för hans läkarverksamhet
mera restriktiva bestämmelser än dem lasarettsstadgan innehåller, böra dessa enligt
direktionens mening i varje fall ej hava giltighet, förrän de av Kungl. Maj:t blivit
gillade och stadfästa.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Gottlands län, länets landsting och lasarettsdirektionen
i Visby hava anslutit sig till allmänna svenska läkarföreningens förslag, dock
med den av medicinalstyrelsen förordade bestämmelsen om rätt för landsting att
under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande föreskriva även andra villkor än
de i § 10 uppräknade.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Blekinge län, länets landsting och lasarettsdirektionen
i Karlskrona ansluta sig till medicinalstyrelsens uppfattning, dock med den av
allmänna svenska läkarföreningen föreslagna ändringen i 3 punkten av § 10 mom.
2. I fråga om de mindre lasaretten anser Kungl. Maj:ts befallningshavande och direktionen
varken nödigt eller lämpligt att göra de ifrågasatta inskränkningarna i rätten
till enskild praktik. Skall emellertid en sådan uppdelning av lasaretten i större och
mindre göras, torde i lasarettsstadgan böra angivas, vilka lasarett man bör anse såsom
större och vilka såsom mindre.

Lasarettsdirektionen i Karlshamn förordar medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Kristianstads län, länets landstmg samt lasarettsdirektionerna
i Kristianstad och Simrishamn förorda medicinalstyrelsens förslag, medan
lasarettsdirektionen i Ängelholm tillstyrker allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län finner lämpligt, att i författning bestämmes
gränsen för landstingets befogenhet i avseende å villkor, som må föreskrivas
vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare. Det gäller att åstadkomma bestämmelser,
som å ena sidan skola utgöra en garanti för, att läkaren icke åsidosätter sin
lasarettstjänst, men å andra sidan icke förhindra, att hans specialinsikter i möjligaste
mån komma den allmänhet till godo, vilken ej är i oavvisligt behov av eller
till äventyrs ej kan beredas plats å lasarett. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

det av medicinalstyrelsen uppgjorda förslaget vara att förorda. Skulle emellertid den
bestämmelse däri, enligt vilken landstinget icke skulle äga att stadga förbud för
lasarettsläkaren att utöva enskild läkarpraktik i sådana fall, då annan eller för sjukdomsfallets
art särskilt ägnad läkarvård saknas, anses allt för mycket inskränka
lasarettsläkarens befogenhet att utöva enskild praktik och den av allmänna svenska
läkarföreningen föreslagna avfattningen vara att föredraga, förordar Kungl. Maj:ts
befallningshavande, att, på sätt medicinalstyrelsen jämväl föreslagit, bestämmelse
meddelas om rätt för landstinget att fatta beslut om även andra villkor än de i författningen
angivna, att underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Malmöhus läns landsting förordar medicinalstyrelsens förslag med allmänna svenska
läkarföreningens formulering av punkt 3 i § 10.

Stadsfullmäktige i Malmö och sjukhusdirektionen i Malmö biträda allmänna svenska
läkarföreningens förslag.

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund har intet att erinra
mot medicinalstyrelsens formulering.

Lasarettsdirektionen i Hälsingborg biträder allmänna svenska läkarföreningens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Ystad förordar allmänna svenska läkarföreningens förslag
med den ändring, att meningen »dels även att han etc.» ändras till »dels även att
han icke äger utom lasarettets område eller, där detta är beläget i stad, utom stadens
område utöva enskild läkarpraktik med undantag för etc.».

Lasarettsdirektionen i Hörby uttalar sig i överensstämmelse med landstinget.

Lasarettsdirektionen i Trälleborg finner ändring obehövlig.

Lasarettsdirektionen i Landskrona delar medicinalstyrelsens uppfattning, enär i
dess formulering läkaren ändock kan bistå allmänheten men tillika får sin tid mindre
splittrad och sålunda bliver i stånd att följa läkarvetenskapens utveckling.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län förordar en formulering av § 10 i enlighet
med medicinalstyrelsens förslag, dock att 3:e punkten bör avfattas i enlighet
med allmänna svenska läkarföreningens förslag och att ordet »direktionens» utbytes
mot »medicinalstyrelsens efter direktionens hörande lämnade».

Vidare föreslår Kungl. Maj:ts befallningshavande på angivna grunder att närmast
efter punkt 3 i § 10 insättes följande:

»Ej må dock vad nu är stadgat om rätt för lasarettsläkare att under vissa
villkor innehava enskilt, avlönat uppdrag och utom lasarettets område utöva enskild
läkarpraktik lända till befrielse för honom från iakttagande av föreskrifterna i § 22
punkt 3 och § 28 punkt 1».

Hallands läns landsting förordar medicinalstyrelsens formulering med allmänna
svenska läkarföreningens formulering av § 10 mom. 2 punkt 3.

Lasarettsdirektionerna i Halmstad och Falkenberg förorda allmänna svenska läkarföreningens
förslag, varemot lasarettsdirektionen i Varberg biträder medicinalstyrelsens
förslag.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län har i huvudsak icke något
att erinra mot medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Göteborgs och Bohus läns landsting samt lasarettsdirektionen i Uddevalla anse medi
cinalstyrelscns förslag lämpligt med den förändring, att § 10 mom. 2 punkt 2 ändras
darhan, att mottagning av sjuka i läkarens bostad må äga rum, endast om denna är
belägen inom lasarettets område.

Förste stadsläkaren i Göteborg, anför följande:

»Förhållandena ställa sig naturligtvis väsentligt olika på de större mot på de
smärre lasaretten. Att göra någon inskränkning i lasarettsläkarens rätt till fri praktik
å de senare, där hans arbetstid icke kan utfyllas av arbetet å lasarettet, torde icke
1 ... yara nödigt eller lämpligt. De större lasaretten däremot lägga nog i

fufr ,, Stän till full nytta och drivas så ekonomiskt som möjligt. Det är därför naturligt att
landsting och liknande penningbeviljande myndigheter vilja ha så mycken valuta
som möjligt av sjukhusläkaren, i all synnerhet om han kan anses ha skälig ersättning
i sm lön för det arbete, han nedlägger på sitt lasarett.

Man får dock å andra sidan se till att sjukvården inom länet i sin helhet, genom
inskränkning i läkarens rätt till praktik, icke blir lidande, då naturligtvis icke endast
sjukhuset med de där intagna patienterna bör ha tillfälle att tillgodogöra sig en lasarettsläkares
specialkunskaper.

Rätt för lasarettsläkaren till konsultation av annan läkare bör därför i första
hand vara fri och en inskränkning till »ömmande» och dylikt gör lätt stadgan tvetydig.

Vidare bör läkaren ha rätt till mottagning av sjuka, icke blott inom sjukhuset,
utan även, om han har bostad utom sjukhuset, inom denna.

Att lägga hinder i vägen för sjukbehandling utom sjukhuset i de fall, då ingen
annan läkare än lasarettsläkaren kan anträffas, kan naturligtvis icke vara på tal.

Slutligen kommer den mest svårlösta frågan, nämligen om rätten till praktik
utom sjukhuset utan konsultation. Det är naturligtvis denna rätt, som skall inskränkas
1 ,^örsto “öjHga grad, för att läkaren skall ha tillfälle att ägna sig så odelat som
möjligt åt sjukhusets angelägenheter. Att börja med bör naturligtvis all ackord- och
familjepraktik vara förbjuden, och vidare torde man kunna begära, att praktiken bör
inskränka sig till länets område samt endast omfatta fall, där lasarettsläkaren på grund
av. sin utbildning äger särskild sakkunskap. Här skulle möjligen en inskränkning kunna
goras för den händelse enskild praktiserande sakkunnig läkare funnes att tillgå, men
härigenom lägges ett hinder i vägen för länets sjuka att välja sakkunnig och särskilt
att fä begagna sig av just den, som de själva äro med om att avlöna.

I likhet med allmänna svenska läkarföreningens styrelse anser jag medicinalstyrelsen
bör lämna sitt godkännande till föreslagen inskränkning i lasarettsläkarnes
rätt till praktik såsom villkor för löneförändring.

Förbud att mottaga uppdrag utan medgivande av direktionen kan naturligtvis
endast gälla för den händelse uppdraget är förenat med ersättning.»

Hälsovårdsnämnden i Göteborg åberopar förste stadsläkarens yttrande,
förslå Stadsfullmäktige 1 Göteborg biträda, med vissa förtydliganden, medicinalstyrelsens

Styrelsen för allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg förordar medicinalstyrelsens
förslag.

Direktionen för Holtermannska sjukhuset i Göteborg förordar medicinalstyrelsens
förslag med allmänna svenska läkarföreningens formulering av ifrågavarande § i lasarettsstadgan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24

Lasarettsdirektionen i Kungälv förordar medicinalstyrelsens förslag och
Lasarettsdirektionen i Strömstad allmänna svenska läkarföreningens förslag
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län och länets landsting hava ingen
erinran att framställa mot medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Alingsås förordar lasarettsläkarföreningens förslag, enär
medicinalstyrelsens icke lämpligen torde kunna tillämpas pa de minsta lasaretten
och någon lämplig gräns mellan de större och mindre lasaretten kanske svårligen
kunde dragas.

Lasarettsdirektionen i Borås biträder medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Vänersborg vill ej avstyrka en ändring i den av medicinalstyrelsen
föreslagna riktningen. Dock framhåller direktionen, dels att inskränkning
i läkares rätt till fri verksamhet ej må föreskrivas för läkare vid mindre lasarett
(cirka 50 sängar och därunder), dels behovet av att, där inskränkning stadgas, lönen
regleras i förhållande till den minskade inkomstmöjligheten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län anser, i likhet med lasarettsdirektionerna
i Mariestad och Falköping samt länets landsting, att en ändring i lasarettsstadgan,
på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, icke bör äga rum. Det av länets landsting år
1907 fattade och år 1910 bekräftade beslutet uti nu ifrågavarande ärende har enligt
Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppgift visat sig vara välbetänkt, och har icke
någon olägenhet försports varken för läkarna själva eller från allmänheten. Vården
och tillsynen av lasaretten har blivit betydligt förbättrad, och läkarna hava med större
intresse och kraft ägnat sig åt sina mera avlönade och med rikliga förmåner begåvade
tjänster. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes åsikt torde det vara
mindre lämpligt att på administrativ väg minska landstingens inflytande på lasarettsvården,
och hemställer Kungl. Maj:ts befallningshavande därför, att medicinalstyrelsens
framställning icke måtte vinna nådigt bifall.

Lasarettsdirektionen i Lidköping har anfört, att de vid länets lasarett genom Skaraborgs
läns landstingsbeslut av den 17 september 1907 gällande bestämmelser ej vid
detta lasarett, såvitt direktionen har sig bekant, medfört några olägenheter för allmänheten.
Direktionen, som anser, att landstingets syften huvudsakligen bleve tillgodosedda
jämväl med den ändring i bestämmelserna, medicinalstyrelsen föreslagit,
uttalar sig emellertid för en omformulering av lönevillkoren i enlighet med detta
medicinalstyrelsens förslag till ändring av nu gällande nådiga lasarettsstadga

sålunda: ,

»Som villkor för lönens åtnjutande föreskriver landstinget, dels att lasarettsläkaren
icke utan direktionens medgivande må innehava enskilt avlönat uppdrag, dels
att han icke äger utom lasarettsområdet utöva enskild läkarpraktik med undantag
av:

1) Konsultation på annan läkares kallelse.

2) Läkarbehandling i sådana fall, då annan eller för sjukdomsfallets art särskilt
ägnad läkarvård saknas.»

Kungl. Majds befallningshavande i Värmlands län, länets landsting och lasarettsdirektionen
i Karlstad förorda allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Filipstad biträder allmänna svenska läkarföreningens förslag
med det tillägg, att vederbörande lasarettsdirektions yttrande inhämtas, innan landstinget
fastställer lönestat för det under direktionen lydande lasarettet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24. 23

Kungl. Maj-.ts befallningsliavande i Örebro län är övertygad om, att det för lasaretten
oe.k djSS ,bllvande utveckling är lyckligt, att landstingens makt och befogenhet beträffande
lasaretten och dess läkare icke inskränkes, och avstyrker Kungl. Mairts befallningshavande
bifall till medicinalstyrelsens hemställan om ändrad lydelse av 8 10
i lasarettsstadgan. Särskild mening är uttalad av föredraganden, som biträtt medicinalstyrelsens
förslag.

Öreb) o läns landsting avstyrker likaledes de föreslagna ändringarna.

Lasarettsdirektionen i Örebro tillstyrker medicinalstyrelsens förslag med den ändring,
. att till § 10 mom. 2 punkt 2 fogas följande bestämmelse: »Vid fastställande
av lönestat för läkare vid lasarett med minst 75 sängar eller vid kirurgisk lasarettsaydelmng
med minst samma antal sängar må landsting såsom villkor för lönens åtnjutande
föreskriva etc.»

Kommittén för utredning och förslag angående ordnande av lasarettsvården inom Öre
bro län anser, att, då landstingen hava att bestrida lasarettsläkarnas avlöning, landstingen
böra tillerkännas rätt att i avsevärd grad bestämma frågan om lasarettsläkarnas
rätt att utom deras egentliga tjänst utöva enskild verksamhet. Kommittén
meddelar, att Örebro läns landsting år 1904 i sammanhang med lönereglering för
lasarettsläkaren i Örebro från och med ingången av år 1905 stadgat skyldighet för
lasarettsläkaren »att ej åtaga sig enskild praktik i staden förrän efter de ordinarie
lasarettsgöromålens avslutande för dagen och att företaga resor till landet endast för
konsultativ kirurgisk praktik.» Kommittén förordar emellertid medicinalstyrelsens
förslag, dock med den ändring, att 10 § mom. 2 punkt 2 erhåller följande lydelse»Vid
fastställande av lönestat för läkare vid lasarett med minst 75 sängar eller vid
kirurgisk lasarettsavdelning med minst samma antal sängar bör landsting såsom villkor
för lönens åtnjutande föreskriva» etc.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västmanlands län instämmer i medicinalstyrelsens
förslag. J

Västmanlands läns landsting tillstyrker likaledes medicinalstyrelsens förslag, men
med den ändring, att i § 10 mom. 2 orden »med medicinalstyrelsens begivande»
insättas.

Lasai ettsdirektionen i Västeras förordar medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Köping förordar medicinalstyrelsens förslag, dock med de
ändringar, att orden »med medicinalstyrelsens begivande» böra inflyta i § 10

mom. 2 samt att punkt 3 avfattas i enlighet med allmänna svenska läkarförenintrens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Sala instämmer med medicinalstyrelsen.

Lasarettsdirektionen i Norberg biträder likaledes medicinalstyrelsens förslag men
ifrågasätter, huruvida de föreslagna restriktionerna ej böra för de mindre lasaretten
väsentligt lindras eller rent av helt bortfalla.

Kungl. Maj-.ts befallning shav ande i Kopparbergs län och länets landsting förorda följande

lydelse av § 10 mom 2: »Avlöning etc.---landstinget. Vid fastställande av

lönestat for lasarettsläkare må landstinget, därest så finnes lämpligt, såsom villkor
för lönens åtnjutande föreskriva: att lasarettsläkaren icke utan direktionens medgivande
må innehava enskilt avlönat uppdrag. Önskar landstinget få andra villkor
gällande, skall beslutet därom underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Lasarettsdirektionen i Falun finner olägenheter kunna uppstå vid tillämpningen
såväl av de av medicinalstyrelsen som de av läkarföreningen föreslagna bestämmelserna.
Direktionen anser, att landsting icke böra äga befogenhet att för lasarettsläkarens
verksamhet uppställa föreskrifter utöver vad lasarettsstadgan innehåller,
men då sådana föreskrifter i vissa fall kunna befinnas lämpliga, anser direktionen,
att det må ankomma på vederbörande landsting att till Kungl. Maj:t därom göra
underdånig hemställan.

I samma riktning har lasarettsdirektionen i Smedjebacken uttalat sig.

Direktionen för Mora lasarett ansluter sig till vad allmänna svenska läkarföre
ningen föreslagit, dock anser direktionen, att tillägget till § 10 mom. 2 punkt 3
lämpligen bör formuleras sålunda:

»3) behandling av sjukdomsfall i övrigt, då annan läkarvård saknas eller som
tillhöra det område av medicinen, lasarettsläkaren särskilt företräder å sjukhuset.»

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Gävleborgs län har anfört följande:

»Kungl. Maj:ts befallningshavande kan icke annat än i viss mån dela landstingets
betänkligheter. Så vitt visat blivit, har varken Skaraborgs läns landsting,
vars beslut i ämnet givit uppslag till den nu föreliggande framställningen, eller något
annat bland rikets landsting hittills sökt att i sina lönestater för lasaretten införa
några lönevillkor, vilka kunna anses menligt inverka på läkarnes lasarettstjänst, utan
hava de blott sökt vinna trygghet mot att läkarna på ett sätt och i en omfattning,
som kunde inverka störande på denna tjänst, ägnade sig åt annan verksamhet, vilicet
enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning måste anses vara en dem på
grund av sakens natur tillkommande befogenhet, som ej genom lasarettsstadgan kan
dem fråntagas. Så vitt visat är, har ej heller från något håll gjorts försök att påtvinga
en redan vid ett lasarett anställd läkare nya lönevillkor, utan har det blott
varit fråga om lönevillkoren för nytillträdande läkare, vilka således själva kunnat avgöra,
om de velat åtaga sig tjänsten med dessa villkor eller icke. I överensstämmelse
härmed skulle det visserligen kunna ifrågasättas, om icke i lasarettsstadgan
skulle kunna införas förbud såväl mot ett ensidigt ändrande av gällande lönevillkor
som mot fastställandet av sådana villkor, som kunna anses menligt inverka på lasarettstjänsten.
Då emellertid något behov av dylika bestämmelser hittills icke framträtt
och det i övrigt synes Kungl. Maj:ts befallningshavande givet, att, därest missförhållanden
i berörda avseende skulle yppa sig, rättelse däri även med nu gällande
bestämmelser kan vinnas, har Kungl. Maj:ts befallningshavande ej anledning att för
sin del påyrka någon ändring i nämnda hänseende av gällande bestämmelser i ämnet.
Och får Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i övrigt ej kan underlåta att framhålla
vikten av att undvika sådana bestämmelser, som kunna menligt inverka på de anslagsbeviljande
korporationernas offervillighet för lasarettsväsendet, på grund av vad sålunda
blivit anfört, i underdånighet avstyrka bifall till medicinalstyrelsens framställning.
»

Gävleborgs läns landsting har avstyrkt de föreslagna ändringarna av § 10 i lasa"
rettsstadgan under uttalande av betänkligheter, huruvida Kungl, Maj:t äger konstitutionell
rätt att föreskriva inskränkning i landstingets rätt att bestämma om lasaretts"
läkarnas avlöningar och därmed förbundna villkor.

Stadsfullmäktige i Gävle hava i huvudsak anslutit sig till medicinalstyrelsens
förslag.

Kungl.

Lasarettsdirektionen i Gävle håller före, att vid tillräcklig lön för lasarettsläkare
vid större lasarett de villkor böra få uppställas, att han ej må åtaga sig ackord eller
hava mottagning annat än å lasarettet eller i sin bostad. Skulle direktion eller
landsting önska, att i särskilda fall ytterligare villkor uppställas, anser direktionen
allmänna svenska läkarföreningens formulering vara den lämpligaste.

Lasarettsdirektionen i Söderhamn tillstyrker medicinalstyrelsens förslag med allmänna
svenska läkarföreningens formulering av § 10 mom. 2 punkt 3.

Lasarettsdirektionen i Hudiksvall förordar medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län, länets landsting samt lasarettsdirektionerna
i Härnösand och i Örnsköldsvik förorda allmänna svenska läkarföreningens
förslag.

Lasarettsdirektionen i Sundsvall tillstyrker allmänna svenska läkarföreningens försteg»
på det att icke mindre välbetänkta villkor skola av landstingen uppställas i fråga
om lasarettsläkarnas enskilda verksamhet.

Lasarettsdirektionen i Sollefteå har överlämnat yttrande från lasarettsläkaren å
lasarettet därstädes, däri denne anfört att, vad beträffade detta lasarett, några särskilda
bestämmelser ej syntes nödvändiga utöver de inskränkningar, som nu gällande
lasarettsstadga föreskreve. Tillika har överlämnats utdrag av lasarettsdirektionens
protokoll för den 26 juli 1912, utvisande att direktionen då beslutat uttala, att den
beträffande Sollefteå lasarett icke ansåge, att några särskilda bestämmelser rörande
läkarens rätt till enskild praktik erfordrades utöver dem, som direktionen funnit böra
förenas med av lasarettsläkarna i länet begärd löneförhöjning.

Dessa bestämmelser innefattade, att läkaren skulle förbinda sig att icke åtaga
sig ackord med fabriker och sjukkassor med förpliktelse till sjukbesök samt att ej
heller företaga sjukresor till utom Sollefteå boende personer, varvid dock undantag
kunde göras för besök av sjuka, för vilka läkarvård vore oundgänglig och ej kunde
av annan läkare för tillfället erhållas.

Lasarettsdirektionen i Backe förordar, med viss modifikation med hänsyn till de
små lasaretten, medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län, länets landsting samt lasarettsdirektionen
i Östersund förorda medicinalstyrelsens förslag med allmänna svenska läkarföreningens
formulering av § 10 mom. 2 punkt 3.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens län, länets landsting samt lasarettsdirektionen
i Umeå förorda medicinalstyrelsens förslag, under det att lasarettsdirektionen
i Skellefteå förordar allmänna svenska läkarföreningens förslag

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län anser, att de bestämmelser, som
i det förevarande sammanhanget kunna komma att meddelas, böra inskränkas till att
avse rätten för lasarettsläkarna att utöva enskild praktik. Kungl. Maj:ts befallningshavande
har i huvudsak intet att erinra mot medicinalstyrelsens förslag, på sålunda
angivet sätt begränsat; dock anser Kungl. Maj:ts befallningshavande den av
allmänna svenska läkarföreningen valda formuleringen av punkt 3 vara att föredraga.
Slutligen framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande, att statsmakterna icke funnit
sig böra inskränka överläkarnas vid statens hospital och asyler rätt att utöva enskild
praktik på de områden, där dessa läkare äro särskilt sakkunniga.

Bihang titt riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 18 käft. (Nr 24.)

I ärendet ingiven
skrift.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Norrbottens läns landsting tillstyrker allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Piteå anser, att angående de mindre lasaretten tills vidare
inga förbud för läkarnas praktik utom tjänsten böra finnas, samt ansluter sig i övrigt
till medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Luleå förordar medicinalstyrelsens förslag med punkt 3 formulerad
på sätt, allmänna svenska läkarföreningen föreslagit.

Lasarettsdirektionen i Haparanda förordar medicinalstyrelsens förslag oförändrat.

Slutligen hava i eu den 8 mars 1913 till Kungl. Maj:t ingiven
skrift Carl Persson i Stallerhult, Olof Jonsson i Hof, Aug. Henricson
i Karlslund, S. Ii. Kvarnzelius, E. A. Nilsson i Örebro, greve Nils Posse
å Vreten, F. W. Thorsson i Ystad och Bernh. Eriksson i Grängesberg,
samtliga då ledamöter av riksdagen, uttalat sin mening i frågan och
därvid anfört följande:

si anledning av kungl. medicinalstyrelsens förslag till ändring i §§ 10 och 21
av gällande lasarettsstadga den 18 oktober 1901 få undertecknade andraga följande.

Genom den föreslagna ändringen av § 10 i lasarettsstadgan skulle i denna införas
bestämmelser, som, i motsats mot vad enligt den nu gällande kan ske, skulle
i högst betydlig grad inskränka kommunernas befogenhet att vid beviljande av anslag
till lasarettsläkartjänster fästa de villkor för tjänstens utövande, som anses lämpliga
för att läkarens verksamhet skall såvitt möjligt odelat tillgodokomma lasarettsvården.
Förslaget innebär nämligen, att endast vissa begränsade inskränkningar skola få av
kommunerna göras i läkarens rätt att utöver lasarettsvården driva enskild praktik.

Landstinget i Skaraborgs län ävensom landstingen i Gävleborgs och Örebro län
hava i infordrade yttranden över förslaget på anförda skäl motsatt sig detsamma; och
de grunder, som av landstingen därför anförts, åberopas av oss.

Vi tillåta oss fästa uppmärksamhet därvid, att kostnaden för lasarettsläkarens
avlöning är en så beskaffad kommunal beskattningsfråga, varom handlas i mom. 2
i 57 § regeringsformen. Let synes under sadana förhållanden kunna sättas i fråga,
huruvida det icke är principiellt främmande för den tanke, som ligger till grund för
kommunernas beskattningsskyldighet och beskattningsrätt för allmänna ändamål, att
inskränka bestämmanderätten ifråga om de villkor, varunder skattemedel skola användas
och utbetalas.

Men om sådana inskänkningar i kommunernas fria beslutanderätt, varom här är
fråga, skola kunna stadgas, synes det i allt fall såsom om det bör kunna jämväl
ifrågasättas, huruvida desamma böra kunna tillkomma i annan form än kommunallagarna
själva, vilka innehålla de allmänna bestämmelserna om kommunernas rätt
och skyldighet i hithörande fall, d. v. s. att Konung och riksdag måste besluta
härom. Visserligen är nu gällande lasarettsstadga tillkommen å administrativ väg.
Men dels innehåller denna stadga, såsom förut är anmärkt, icke så beskaffade inskränkningar
i kommunernas fria beslutanderätt, som här äro föreslagna, och dels
torde det kunna anföras, att den administrativa lagstiftningsrätten alltmer anses böra
begränsas till meddelande av s. k. ordningsföreskrifter, och att det alltmer iakttages,
att där rättigheter beröras, som tillkomma kommunerna likasom enskilda, riksdagens
beslut plägar inhämtas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Gävleborgs läns landsting har i sitt utlåtande också framhållit denna omständighet,
då det uttryckt sina betänkligheter emot, att en sådan ändring av läsarettsstadgan
skulle kunna genomföras på administrativ väg, och har Konungens befallningshavande
i Gävleborgs län jämväl i sitt yttrande sagt sig i viss mån dela dessa
betänkligheter.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län har i sitt yttrande jämväl påpekat,
att varken Skaraborgs läns landsting eller något annat landsting sökt att i sina
lönestater införa sådana bestämmelser, som kunna menligt inverka på läkarens lasarettstjänst,
utan tvärtom endast avsett att vinna trygghet för, att lasarettsvården
skall bli den bästa möjliga, och framhåller Konungens befallningshavande med allt
skäl, att detta »måste vara en dem på grund av sakernas natur tillkommande befogenhet».

\ad Konungens befallningshavande i Gävleborgs län jämväl i övrigt anfört, anse
vi utgöra talande skäl emot införandet av här ifrågavarande nya bestämmelser i lasarettsstadgan,
vilka bestämmelser ingalunda kunna anses behövliga ur lasarettsvårdens
synpunkt, men enligt vår uppfattning innebära ett skadligt intrång i landstingens
rätt att på bästa sätt tillgodose denna viktiga vård.»

Såsom av det ovan atergivna framgår, råda olika meningar, huru Departementslångt
landstingens befogenhet för närvarande sträcker sig i fråga om chefenrätten
att vid bestämmande av lönestater för lasarettsläkare föreskriva
villkor för avlöningens åtnjutande. Så anse medicinalstyrelsen och
allmänna svenska läkarföreningen, att Skaraborgs läns landsting vid fastställandet
av ovan återgivna lönevillkor för lasarettsläkarna i länet överskridit
sin lagliga befogenhet, i ty att det icke skulle kunna anses tillkomma
landsting att utan Kungl. Maj:ts medgivande föreskriva dylika
särskilda villkor eller i övrigt utfärda bestämmelser utöver vad lasarettsstadgan
i sådant avseende innehåller. A andra sidan hava vissa landsting
och länsstyrelser anslutit sig till den meningen, att landstingen
lagligen äga befogenhet att utan inskränkning bestämma om lasarettsläkarnas
avlöning och därmed förbundna villkor. Att en författning
sålunda på grund av frånvaron av tydliga och uttömmande bestämmelser
i visst avseende kan tolkas på så olika sätt, som här är fallet, måste
givetvis anses i hög grad otillfredsställande. Vilken mening man än
må hysa i själva saki rågan, synes det mig därför uppenbarligen vara
lämpligt att avhjälpa ifrågavarande brist i författningen. Man bör alltså
kunna vara ense därom, att i lasarettsstadgan böra inrymmas bestämmelser,
som fullt tydligt giva vid handen, vilken befogenhet landstingen
i förevarande avseende skola äga.

Jag vill då till en början erinra, att medicinalstyrelsens föreliggande
förslag avser två olika frågor, nämligen dels lasarettsläkares rätt att vid
sidan av sin tjänst över huvud taget innehava enskilt uppdrag, dels
ock särskilt deras rätt att utöva enskdd praktik. Jag vill först upptaga
den förra frågan till behandling.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

I detta avseende har föreslagits, att landsting skulle äga föreskriva,
att lasarettsläkare icke utan vederbörande lasarettsdirektions medgivande
må innehava enskilt, avlönat uppdrag. Därvid må till en början erinras,
att i 25 § av lasarettsstadgan redan finnes föreskrivet, att lasarettsläkare
icke utan särskilt, efter lasarettsdirektionens hörande av medicinalstyrelsen
meddelat tillstånd lår åtaga sig annan tjänstebefattning.
Grunden till medicinalstyrelsens nu förevarande framställning har emellertid,
såsom av det föregående framgår, varit angelägenheten av att lasar
ett släkarnas rätt att utöva enskild praktik icke till men för den sjukvårdsbehövande
allmänheten kringskäres i vidare mån, än som med hänsvn
till lasarettsvården är nödvändigt. Härtill bör också statens intresse
i den föreliggande frågan anses vara begränsat. Skulle landsting
finna lämpligt exempelvis att beträffande förening av tjänster eller mottagande
av stadigvarande uppdrag vilja föreskriva motsvarande villkor
som för åtnjutande av löneförmåner i statens tjänst i allmänhet äro stadgade,
synes anledning icke föreligga att härutinnan inskränka landstingens
fria beslutanderätt, då allmänhetens sjukvårdsbehov icke direkt
beröres av denna fråga. Genom bestämmelser i lasarettsstadgan synes
sålunda endast böra regleras landstingens rätt att meddela särskilda föreskrifter
i avseende å lasarettsläkarnas enskilda praktik. Landstingens
befogenhet att i övrigt stadga allmänna villkor för avlöningens åtnjutande
bör däremot enligt min mening lämnas helt fri.

Vad nu angår frågan om lasarettsläkarnas rätt att utöva enskild
praktik, stå här direkt stridiga intressen emot varandra. Från lasarettsvårdens
synpunkt måste nämligen strängt tillses, att lasarettsläkaren icke
på grund av annan verksamhet försummar skötseln av sitt lasarett. A
andra sidan har allmänheten i viss mån berättigade anspråk att vid förefallande
behov få anlita lasarettsläkaren, vilken ofta på sitt område är
den ende specialisten på platsen eller i allt fall på grund av sin utbildning
och erfarenhet den mest kompetente att behandla vissa sjukdomar.
Därtill kommer, att lasarettsläkaren i många fall är med nödvändighet
hänvisad till enskild praktik för vinnande av tillräcklig inkomst för sitt
uppehälle. Vid meddelande av de bestämmelser, varom nu är fråga, gäller
det sålunda att undvika de båda ytterligheterna, förbjudandet av all praktik
utom lasarettet och tillåtandet av sådan praktik utan någon inskränkning,
och att finna en medelväg mellan dessa varandra rakt motsatta ståndpunkter,
så att rätt kommer att i vederbörlig mån utskiftas åt båda
hållen. Å ena sidan är därvid självfallet, att bestämmelserna böra innefatta
största möjliga garanti för, att lasarettsvården ej på grund av läkarens
enskilda praktik försummas, å andra sidan torde man ej, utö\er

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

vad för vinnande av denna garanti är nödvändigt, böra begränsa läkarens
verksamhet utom lasarettet utan i förevarande hänseende giva honom fria
händer i den omfattning, lasarettstjänstens tillbörliga tillgodoseende medgiver.
Frågan i dess helhet är av stor vikt icke blott för den talrika
lasarettsläkarkåren utan ock för den stora allmänheten. Jag anser det
därför vara av synnerlig vikt, att frågan erhåller en fullt tillfredsställande
lösning.

Ännu för något eller några årtionden tillbaka utgick lasarettsläkarnas
avlöning på de flesta håll med mycket ringa belopp; deras arbete
med sjukvården inom lasaretten var då också ganska måttligt. Därav
följde emellertid, att lasarettsläkarna för sin utkomst voro företrädesvis
hänvisade till enskild praktik, en utväg, varav de också i stor utsträckning
allmänt begagnade sig. Rätten till enskild praktik var för dem
otta ett livsvillkor och sådan praktik för många den huvudsakliga inkomstkällan.
Numera måste emellertid förhållandena anses vara i
väsentlig mån förändrade. Den moderna kirurgien har under de senaste
årtiondena gjort storartade framsteg, och sjukvårdsarbetet inom lasaretten
har i samband därmed i väsentlig mån ökats. Detta innebär, som självfallet
är, att lasarettsläkarens tid och krafter numera i långt högre grad
än förut tagas i anspråk för skötseln av hans lasarett. På de största
lasaretten torde det således vara mycket ringa tid, som för läkaren bliver
övrig för verksamhet utom lasarettet. Givet är emellertid, att härvidlag
lasarettets storlek fortfarande kommer att spela en avgörande roll. Samtidigt
med den ökning av lasarettsarbetet, som sålunda ägt rum, har förklarligt
nog uppstått en tendens att genom meddelande av särskilda föreskrifter söka
minska lasarettsläkarnas verksamhet utom lasaretten. I samband härmed
har också deras avlöning i regel höjts i väsentlig mån. Föreskrifter i
nu antydd riktning hava meddelats icke blott av Skaraborgs läns landsting
utan ock, såsom av den lämnade utredningen framgår, av andra landsting.
Med hänsyn till den förändring, som, på sätt nyss nämnts, i fråga om
hithörande förhållanden ägt rum, torde tillkomsten av dessa föreskrifter få
anses helt naturlig. Ofta nog torde de hava föranletts av missförhållanden
i nu omhandlade hänseende, som tidigare förekommit å en eller annan
plats, och det närmaste ändamålet med dem lärer i regel hava varit att för
framtiden förebygga sådana. Att för närvarande dylika missförhållanden
skulle existera, som behöva undanröjas, har knappast påståtts. Redan
under sin utbildningstid å de stora sjukhusen torde de blivande lasarettsläkarna
växa in i den åskådningen, att lasarettstjänsten i första hand ovillkorligen
skall tillgodoses och att annan verksamhet får ifrågakomma
endast i den mån tid och krafter därför bliva övriga. Otvivelaktigt torde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

ock vara, att lasarettsläkarnas plikttrohet samt nit och intresse för sina
göromål utgöra den säkraste garantien för en god skötsel av lasaretten;
med lagbestämmelser kan man visserligen förhindra dem att mer än som
vederbör ägna sig åt privatpraktik men svårligen tvinga dem att sköta
lasarettstjänsten väl.

Med det sist anförda vill jag emellertid ingalunda hava sagt, att de
ifrågasatta lagbestämmelserna skidle bliva obehövliga. Av vad jag förut
yttrat framgår nämligen, att jag tvärtom anser det önskvärt, att den uti
ifrågavarande avseende nu befintliga luckan i lasarettsstadgan utfylles på
lämpligt sätt. I detta sammanhang vill jag erinra, att vissa redan nu
förefintliga bestämmelser i nämnda stadga indirekt i viss mån innebära
en begränsning av lasarettsläkarnas rätt till enskdd praktik. Sålunda
stadgas i § 22, att lasarettslåkare bör hava sin bostad inom lasarettet
eller i dess grannskap. Finnes lämplig bostad inom lasarettets område
upplåten åt läkaren, skall han begagna sig därav. Läkaren lår ej under
dygnet avlägsna sig på längre tid, än som med lasarettets fördel och
de sjukas behöriga vård är förenligt, och skall noga ställa sig till efterrättelse
vad i § 28 därom är föreskrivet. I sistnämnda § stadgas bland
annat, att lasarettsläkare minst en gång varje dag, på tid, som av direktionen
efter läkarens förslag bestämmes, skall infinna sig å lasarettet lör
mottagning och utskrivning samt tillsyn och behandling av sjuka. Härförutom
bör läkaren besöka lasarettet så ofta omständigheterna det fordra.
Inkommer olycks- eller sjukdomsfall, som kräver skyndsam behandling,
skall han ofördröjligen infinna sig å lasarettet.

Redan dessa bestämmelser torde, om de strängt tillämpas, innebära
cn rätt så kraftig garanti mot försummelse från lasarettsläkarnas sida
beträffande lasarettens skötsel. Den meningen har också förfäktats, att
bestämmelserna i fråga borde anses fullt tillräckliga lör ändamålet och att
några nya bestämmelser i ämnet följaktligen icke skulle behövas. I viss mån
är jag också benägen att giva dem, som hysa denna mening, rätt, nämligen
i fråga om de mindre lasaretten. Det torde nämligen vara ovedersägligt,
att läkarna vid dessa äro upptagna av sin tjänst endast en del och understundom
allenast en mindre del av dagen och att det därför är fullständigt
obehövligt att stadga inskränkningar i deras rätt till privatpraktik. Direktionerna
vid ett flertal sådana lasarett ävensom åtskilliga av de myndigheter,
som yttrat sig i ämnet, hava också uttryckligen framhållit detta. På denna
punkt synes knappastråda mer än en mening. Det vore givetvis ändamålslöst
att genom meddelandet av nya föreskrifter föranleda läkarna vid dessa lasarett
att gå sysslolösa under tid, då tjänsten ej tager deras krafter i anspråk;
har allmänheten i orten behov att anlita sådan läkare, synes det icke finnas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

någon rimlig anledning att söka förhindra detta. Därtill kommer, att
avlöningen vid dessa mindre lasarett icke är högre tilltagen, än att läkarna
där för sitt uppehälle äro hänvisade till enskild praktik såsom en väsentlig
inkomstkälla. Rätten till dylik praktik kan rimligen icke frånkännas
dessa läkare, utan att deras avlöning i motsvarande grad höjes, så att

den bliver ungefär lika stor som för läkarna vid de större lasaretten _

en lösning av frågan, som emellertid utan vidare får anses utesluten.

I vissa fall har också vid upprättandet av provinsial- och extra
provinsialläkardistriktsindelning tagits i beräkning, att läkare å dylikt
mindre lasarett skulle helt kunna tillgodose läkarbebovet inom lasarettets
omnejd.

j sålunda kunna ut^a från, att de ifrågasatta bestämmel serna

äro obehövliga och olämpliga, såvitt angår läkarna vid de mindre lasaretten.
Fråga uppstår då, var gränsen bör dragas mellan större och mindre
lasarett. . Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle det ankomma på landstingen
sjäbva att bestämma, vilka lasarett som uti ifrågavarande hänseende
skulle anses såsom respektive större och mindre. Detta synes miomindre
tillfredsställande, då landstingen i olika län givetvis kunna hava
sinsemellan väsentligt olika uppfattning härutinnan, och följaktligen

någon enhetlighet i tillämpningen i sådant fall ej skulle stå att vinna.
Läkarföreningens förslag synes mig därför vid valet mellan dessa
två alternativ vara att i denna del föredraga. Enligt detta skulle nämligen
medicinalstyrelsen äga att pröva, huruvida det lasarett, varom i
'' särskilt fall är fråga, är av den storlek, att föreskrivandet av inskränkning
i läkarens rätt till enskild praktik är behövlig eller ej.
Härigenom kunde enhetlighet och likformighet i lagtillämpningen
vinnas, då det bleve en enda myndighet, som skulle för hela landet
avgöra dessa frågor. Det synes mig emellertid med fog kunna

ifrågasättas, huruvida man ej skulle kunna gå ännu längre och i författningen
uttryckligen undantaga de mindre lasaretten, &d. v. s. frånkänna
landstingen befogenhet att för läkarna vid lasarett med sängantal
under ett angivet minimum föreskriva sådana lönevillkor, varom här är
fråga. Jag förbiser härvid icke, att beläggningssiffran icke alltid utgör
ett fullt riktigt uttryck för lasarettsarbetets omfattning för läkaren och
att man för att bilda sig ett omdöme, huruvida ett lasarett ur denna
synpunkt är att betrakta såsom större eller mindre, rätteligen även bör
taga i betraktande eu del andra omständigheter, särskilt^ de förekommande
sjukdomsfallens art. På ett lasarett, där läkaren exempelvis

är känd såsom särskilt framstående kirurg, torde sålunda denna omständighet
ofta medföra, att mera svårbehandlade operativa fall där

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

talrikt förekomma och att lasarettsarbetet där således i allmänhet bliver
mera maktpåliggande och kräver mera tid än vid lasarett med något
högre beläggningssiffra. Då emellertid antalet sjuksängar äi den enda
fixa norm, efter vilken en dylik uppdelning av lasaretten i stöire och mindre
synes kunna ske, lärer man fa hålla sig till denna. Lasarettsdiiektionen i
Örebro och en för utredning angående lasarettsvården inom Örebro län
tillsatt kommitté hava i avgivna yttranden föreslagit, att i förevarande
avseende böra undantagas lasarett och kirurgisk lasarettsavdelning med
mindre än 75 sjuksängar. Lasarettsdirektionen i Vänersborg har däremot
ansett, att till mindre lasarett böra räknas de med cirka 50 sjuksängar
eller därunder försedda. 1 övrigt förekommer i de avgivna yttrandena
ej något uttalande därom, var gränsen mellan större och mindre
lasarett lämpligen bör dragas. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat,
torde en läkare knappast kunna ensam sköta en lasarettsavdelning, där
såväl medicinska som kirurgiska fall förekomma, med större antal sjuksängar
än 60 å 75. Överskndes detta antal, lärer behov av jämväl en
underläkare föreligga. Arbetet å ett lasarett med en beläggningssiffra av
50 å 75 torde således kunna anses såsom mycket betungande för en
lasarettsläkare, som saknar biträde av underläkare. På grund härav
synes det mig, som om man vid ett avgörande i förevarande a\ seende
lämpligen borde kunna följa det senare av de två nyss angivna alternativen.
I anslutning till denna mening har jag föreslagit sådan lydelse
av § 10 i lasarettsstadgan, att landsting beträffande lasarett eller avdelning
därav, som är försedd med lägre antal sjuksängar än 50, icke skulle
äga inskränka läkarens rätt till enskild praktik.

Enligt från medicinalstyrelsen lämnad uppgift angående antalet sjuksängar
å lasaretten i riket vid 1914 års ingång skulle av rikets lasarett
och sjukhus alla utom nedannämnda 13 lasarett, vilka enligt berörda uppgift
hava ett antal sjuksängar växlande mellan allenast 46 och 28, falla
m under de föreslagna bestämmelserna. De lasarett, som sålunda icke
skulle beröras av den ifrågasatta ändringen av lasarettsstadgan, äro Oskarshamns,
Ljungby, Skellefteå, Kungälvs, Finspångs, Piteå, Kisa, Östhammars,
Strömstads, Haparanda, Borgholms, Backe och Smedjebackens lasarett,

I detta sammanhang må erinras om läkar föreningens förslag, att de
angivna inskränkningarna i lasarettsläkares rätt till privatpraktik skulle
få av landsting föreskrivas först efter det att medicinalstyrelsen lämnat
medgivande därtill. Föreningen har nämligen ansett det tvivelaktigt, huruvida
landstingen kunna anses äga alla de förutsättningar, som erfoidras
för att avgöra, när och i vad mån lasarettsvården fordrar, att lasarettsläkaren
underkastas inskränkningar i sin Övriga verksamhet. Därest åt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

paragrafen givits den formulering, föreningen ifrågasatt, torde detta förslag
halt visst fog för sig. Med den begränsning av de avsedda bestämmelserna,
jag ovan föreslagit, synes det mig däremot knappast erforderligt,
att en dylik föreskrift meddelas.

Yad P''*er angår de större lasaretten, äro medicinalstyrelsen, allmänna
läkarföreningen och lasarettsläkarföreningen fullt ense därom, att det bör
vara läkarna vid dessa lasarett förbjudet att utöva s. k. ackordspraktik.
Däivid^ torde särskilt hava avsetts fabriksackorden, vilka ställa stora
krav på läkarens tid och som, då det gäller större ackord, helt naturligt
måste i avsevärd grad verka splittrande och störande för lasarettsarbetet.
Aven de s. k. familjeackorden kunna, om också i regel ej i
samma omfattning, lätt medföra enahanda olägenheter. Medicinalstyrelse.
11^ och de bägge läkarföreningarnas uppfattning härutinnan anser jag
därför vara välgrundad.

Någon meningsskiljaktighet synes ej råda därom, att lasarettsläkarna
icke böra äga rätt att hålla mottagning för sjuka annorstädes än inom
lasaiettet och i sin bostad, varjämte allmänna läkarföreningen framhållit
önskvärdheten av, att nämnda läkare förhindras att alltför ofta be°-iva
sig utom lasarettsorten på sjukresor.

Att lasarettsläkarna, på sätt medicinalstyrelsen och läkar föreningarna
föreslagit, böra äga rätt att hålla mottagning för sjuka i sin egen bostad,
vare sig denna är belägen inom eller utom lasarettsområdet, ävensom
att stå till tjänst för konsultation på annan läkares kallelse, synes
mig uppenbart. Att förmena dem en sådan rätt skulle i hög grad strida
mot den sjukvårdsbehövande allmänhetens intressen och kunna kränka
dessa, utan att motsvarande nytta för lasarettsvården skulle vinnas.
Det kan nämligen icke rimligen antagas, att lasarettsläkarnas verksamhet
i dessa två avseenden skulle bliva så tidsödande och krävande, att
därigenom deras plikter mot deras lasarett skulle åsidosättas. Och endast
om detta bleve fallet, torde det kunna anses rätt och billigt att förhindra
allmänheten att anlita en lasarettsläkare, för vilken den har förtroende.
Detsamma torde gälla om ämbetsbröders anspråk på att i förekommande
fall få konsultera lasarettsläkare. Vid bedömande av denna
fråga äro de ovan omförmälda upplysningar, som på begäran av allmänna
a karforen ingen s styrelse lämnats av en del lasarettsläkare, av stort intresse.
Dåligt nämnda upplysningar har kousultationspraktiken för dessa
ay° aDidse. hållit sig inom mycket måttliga gränser och under inga
föihållanden, i stort sett, kunnat inverka menligt på lasarettsvården. 1
övrigt åberopar jag i dessa avseenden vad medicinalstyrelsen och allBihang
till riksdagens protokoll 11)15. 1 sand. IS JtiiJ''1. (Nr 24.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

manna läkar föreningen därutinnan anfört, mot vilket någon befogad
invändning icke synes kunna göras. Att lasarettsläkare har både rättighet
och skyldighet att behandla sjukdomsfall, då vård genom annan
läkare icke är att tillgå, är av humanitära skäl utan .vidare sjaiviallet.

Slutligen återstår det mest omtvistade spörsmålet, nämligen normerandet
av lasarettsläkares rätt till enskild praktik i de fall, där han

äger särskild sakkunskap. .

Medicinalstyrelsen och allmänna läkarförenmgen hava jamval i denna
del uttalat i viss mån överensstämmande mening, av medicinalstyrelsen
uttryckt så, att det varken är rätt eller klokt att hindra länets invånare
att "tillgodogöra sig lasarettsläkarens speciella utbildning och erlarenhe .
Mot den uppfattning, som sålunda kcmmit till synes, torde knappast
något vara att invända. Det förtjänar särskilt iramhallas, att enligt
gällande stadga angående sinnessjuka (§17) det uttryckligen medgivits
överläkare vid statens anstalter för sinnessjuka att utom sm anstalt utöva
enskild praktik, såvitt rör sinnessjukdomar* För övrigt synas mig
de skäl, som medicinalstyrelsen och läkarföremngarna i denna del antort
vara av övertygande beskaffenhet. Lasarettsläkarna höra i regel till
landets grundligast utbildade läkare och de hava genom de gynnsamma
förhållanden, varunder de utöva sin verksamhet, bättre tillfälle att bibehålla
och alltjämt utbilda sin läkarskicklighet än flertalet läkare, som
icke hava sin verksamhet förlagd till sjukhus. Erfarenheten torde också
visa, att lasarettsläkarna, särskilt på kirurgiens område, åtnjuta stort
förtroende. Det är i regel just dem, länets invånare i svarare sjukdomstall
helst vilja rådfråga. Medgives icke lasarettsläkaren rätt till praktik i detta
avseende, skulle detta ofta kunna leda till den alldeles orimliga påföljden
att, därest en sjuk önskar anlita lasarettsläkaren såsom den kanske ende
kompetente läkaren på platsen, han skulle vara nödsakad att orst
vända sig till annan läkare för att genom dennes bemedling la konsultation
med lasarettsläkaren till stånd. De av medicinalstyrelsen och allmänna
läkarföreningen i förevarande avseende förslagsvis formulerade
bestämmelserna hava emellertid icke fått fullt samma innebord Enligt
medicinalstyrelsens förslag i denna del skulle sålunda enskild lakarpraktik
utom lasarettets område vara medgiven i sadana tall, dar tor
sjukdomsfallets art särskilt ägnad läkarvård saknas, under det att medgivandet
enligt läkar föreningens formulering skulle gälla behandling
av sjukdomsfall, där lasarettsläkaren på grund av sm utbildning ager
särskild sakkunskap. Vid jämförelse mellan dessa bagge alternativ
framgår, att medicinalstyrelsens förslag är mera snävt avfattat. Under
det att sålunda enligt läkarföreningens formulering en lasarettslakare

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

skulle äga behandla ett fall, så snart det ligger inom hans specialfack,
skulle enligt medicinalstyrelsens förslag detta få ske endast under den
ytterligare förutsättning, att annan specialist på platsen saknas. Därest
en annan, kanske mindre kompetent läkare, vilken annonserat sig som
specialist i samma fack som lasarettsläkaren, linnes på platsen, skulle
alltså lasarettsläkaren i regel icke få utöva enskild praktik i sitt fack.
Under de tider, då den enskilde läkaren vore av en eller annan anledning
frånvarande från orten, skulle däremot lasarettsläkaren få utöva
dylik praktik. Olämpligheten för allmänheten av en så beskaffad bestämmelse
torde vara påtaglig. Vidare må här även erinras om de i lagen
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli
1901 meddelade bestämmelser, enligt vilka vid inträffat olycksfall läkarundersökning
så snart som möjligt skall ske. Inträffar ett olycksfall,
till vars bedömande och behandling lasarettsläkaren är särskilt kompetent,
och äro, såsom ofta torde vara fallet, omständigheterna sådana, att
patienten ej omedelbart kan intagas å lasarettet, måste det ju även vara
i hög grad olämpligt, att det skulle vara lasarettsläkaren förmenat att begiva
sig till sjukplatsen. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens och
olycksfallsbolagens behov av sakkunnig läkare för bedömande av ådragna
skador synes en bestämmelse i enlighet med medicinalstyrelsens förslag
mindre ändamålsenlig. Läkarföreningens förslag förefaller mig därför vara
att bestämt föredraga i denna del. Den rätt att utöva enskild läkarverksamhet,
som, i enlighet med vad nu anförts, skulle tillkomma lasarettsläkaren,
då det gäller tillgodogörande av hans särskilda vetenskapliga utbildning
å ett visst område, synes mig emellertid böra tillkomma honom
jämväl i de fall, där han genom sin verksamhet och erfarenhet såsom
lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap. Det torde nämligen med
fullt fog kunna antagas, att lasarettsläkaren mången gång enbart genom
sin kanske fleråriga praktiska verksamhet å sjukhus förvärvat sådan
skicklighet inom visst område, att han är mera kompetent än annan i
orten tillgänglig läkare att bedöma och behandla sjukdomsfall, som
falla inom nämnda område.

Medicinalstyrelsens förslag, att, därest landsting önskar få andra
villkor gällande än de, som nu omförmälts, beshitet därom skall underställas
Kungl. Majt:s prövning och godkännande, finner jag vara lämpligt
och har därför intet att däremot erinra.

Vad beträffar de föreslagna ändringarna av § 21 i lasarettsstadgan,
innehålla de blott konsekvenser av de nu förordade bestämmelserna, och
har jag ej heller funnit något att erinra mot dem.

I detta sammanhang må jämväl erinras om den föreliggande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

frågans sociala sida, vilken berörts av allmänna läkarföreningen. Utan
tvivel ligger ett avsevärt mått av sanning i föreningens uttalande om
den hämmande inverkan, som en begränsning av lasarettsläkarens verksamhet
endast till lasarettet i längden måste medföra i fråga om såväl
yrkeserfarenhet som kännedom om allmänmänskliga förhållanden. Under
sina utbildningsår på universitetsklinikerna har den blivande lasarettsläkaren
i regel icke något tillfälle att iakttaga och behandla sjuka annorstädes
än å sjukhuset, där den praktiska medicinska undervisningen
meddelas. Av största betydelse måste det därför vara för honom
att efter avslutad utbildning i någon mån få tillfälle till praktik även
utom lasarettet. Förvisso är en sådan verksamhet, utövad i hemmen
bland personer av skilda samhällsklasser och med skilda levnadsvillkor,
ägnad icke blott att fördjupa kännedomen om sjukdomsorsaker och
sjukdomsbetingelser utan även att öppna blicken för många för läkarkallets
utövande ej oviktiga företeelser, dem han eljest mindre lätt eller
kanske alls icke skulle lära känna.

Till sist vill jag särskilt betona, att vad här föreslagits endast har
till ändamål att skapa fasta normer för den verksamhet, lasarettsläkare
må utöva vid sidan av sin huvuduppgift. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att, på sätt framgår av ovan intagna redogörelse för de i
ärendet infordrade utlåtanden, förutom länsstyrelsen och landstinget i
Skaraborgs län endast tvä länsstyrelser och landsting uttalat sig emot
införandet av de föreslagna bestämmelserna i lasarettsstadgan. Samtliga
övriga länsstyrelser och landsting liksom ock de hörda lasarettsdirektionerna
och sjukhusstyrelserna, med ett fåtal undantag, hava mer
eller mindre bestämt framhållit behovet och önskvärdheten av bestämmelsernas
antagande vare sig enligt medicinalstyrelsens eller enligt allmänna
läkarföreningens förslag.

Ovannämnda tre landsting, som uttalat skiljaktig uppfattning, hava enligt
min mening sett saken ur alltför ensidig synpunkt, nämligen enbart ur
lasaretts vård ens synpunkt. Såsom jag i början av mitt anförande framhållit,
gäller det emellertid här att icke ensidigt tillgod ose lasarettsvården på bekostnad
av den sjukvårdsbehövande allmänhetens intressen; i stället gäller det,
som ovan sagts, att utfinna bestämmelser, som innebära en lämplig medelväg
mellan de båda ytterlighetsståndpunkterna och sålunda medföra en garanti
för att lasarettstjänsten ägnas all den tid, dess behöriga tillgodoseende
kräver, samtidigt med att obehöriga hinder icke uppställas för allmänheten
att, då så påfordras, även utom lasarettet draga nytta av lasarettsläkarens
genom studier och praktik vunna sakkunskap. Det allmännas bästa bör
sålunda vara den ledande synpunkten. Att medgiva landstingen att utfärda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

så stränga föreskrifter som de av Skaraborgs läns landsting i ämnet beslutade,
synes mig icke klokt redan av det skäl, att de icke äro med
nödvändighet betingade av hänsyn till lasarettsvården. Oavsett att vid
sådant förhållande lasarettsläkarnas rätt till fri verksamhet under från
tjänsten ledig tid och allmänhetens rätt att få anlita vilka läkare, den
helst vill, utan tvingande anledning kränkas, kommer därtill, att dylika
onödigt stränga föreskrifter, såsom erfarenheten i föreliggande fall också
lärer hava givit vid handen, i regel torde vara svåra att noggrannt
efterleva. Och att medgiva utfärdandet av föreskrifter, som icke undantagslöst
kunna efterlevas, kan näppeligen anses tillfredsställande.

I ovan återgivna skrift av den 8 mars 1913 hava Carl Persson i Stallerhult
m. d. ledamöter av riksdagen, i likhet med Kungl. Mapts befallningshavande
och landstinget i Gävleborgs län, framfört tvivelsmål, huruvida nu behandlade
frågor kunna anses falla inom gränserna för Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsmakt. Därvid har i nämnda skrift såsom skäl anförts, att
kostnaden för lasarettsläkarnas avlöning är en så beskaffad kommunal beskattningsfråga,
som avses i § 57 mom. 2 i regeringsformen och varom det tillkommer
Konung och riksdag gemensamt att lagstifta. Därjämte har åbelopats,
att den administrativa lagstiftningsrätten alltmer ansetts böra begränsas
och att riksdagens beslut alltmer plägar inhämtas i frågor, där kommunerna
tillkommande rättigheter beröras. Enligt min mening lärer emellertid
hinder icke föreligga för Kungl. Maj:t att i administrativ väg utfärda
här föreslagna bestämmelser, varmed avses att i den allmänna
sjukvårdens intresse i visst hänseende fastställa villkor för avlöningens
åtnjutande, då Kungl. Maj:t enligt gällande stadgan den, vare sig det
är fråga om läkarbefattningar, som tillsättas av Kungl. Maj:t eller icke,
har befogenhet att utan inhämtande av riksdagens medgivande föreskriva
villkor för åtnjutande av tjänstårsberäkning lika med civila läkare
i statens tjänst. Även i de fall, då vederbörande läkares avlöning icke
till någon del utgår av statsmedel, har det sålunda städse ansetts tillkomma
Kungl. Maj:t att föreskriva de villkor för åtnjutande av tjänstårsberäkning,
som i varje särskilt fall funnits nödiga och lämpliga ur det
allmännas intresse. Gällande bestämmelser om rätt till tjänstårsberäkning
återfinnas i 57 § av gällande läkarinstruktion. Jag erinrar också, att
enligt gällande författningar avlöningsstaterna för åtskilliga andra, rent
kommunalt avlönade tjänster skola underställas Kungl. Maj:ts godkännande,
och det har förekommit — så vitt jag vet utan att någon
anmärkning framställts däremot — att sådant godkännande vägrats på
grund av de ur det allmännas synpunkt oantaghga villkor, kommunen
fästat vid avlöningen. Med hänsyn till den allmänna betydelse, den nu

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

föreliggande frågan äger, och då landstingens intressen i hög grad därav
beröras, finner jag mig emellertid böra tillstyrka, att, ehuruväl gällande
lasarettsstadga tillkommit i administrativ ordning, riksdagens yttrande i
ärendet likväl inhämtas.

Yad angår ikraftträdandet av de nu ifrågasatta bestämmelserna anser
jag, att de icke böra erhålla retroaktiv verkan. Ett motsatt förfarande
skulle nämligen med hänsyn till redan träffade avtal och fastställda
lönevillkor måhända på sina håll kunna medföra en del svårigheter.
Jag anser mig slutligen böra meddela, att, därest riksdagen
ej har något att erinra mot införandet i lasarettsstadgan av de föreslagna
bestämmelserna, jag har för avsikt att föreslå motsvarande bestämmelsers
intagande i den tuberkulosstadga, som kan förväntas bliva
utfärdad längre fram under innevarande år. Förslag till dylik stadga
föreligger, och har från medicinalstyrelsen infordrats utlåtande däröver,

som emellertid ännu icke inkommit.

Härefter uppläste departementschefen det förslag till kungörelse
angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan den 18
oktober 1901, som'' är bilagt detta statsrådsprotokoll, samt hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta
riksdagens yttrande över förslaget, med förklarande
att Kungl. Maj:t vill, efter mottagandet av
riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av
samma förslag och förordna om utfärdande av författning
i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm, ii. h. Beckmans Boktrycken, 1915-