Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Nr 184.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall;
given Stockholms slott den 27 april 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om talan i viss
ordning angående rätt till strömfall.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 166 käft. (Nr 184.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Förslag

till

Lag

om talan i viss ordning angående rätt till strömfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har vid skifte av by eller annat skifteslag uttrycklig bestämmelse
icke givits angående strömfall, hörande till skifteslaget, må domstols
prövning av frågan, huruvida strömfallet må anses tillkomma den fastighet,
vilken stranden tillskiftats, eller utgöra skifteslagets gemensamma tillhörighet,
påkallas såväl av ägaren till nyssnämnda fastighet efter stämning
å skifteslagets övriga delägare som ock av dessa efter stämning å strandägaren.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där vid klyvning eller
styckning av fastighet uttrycklig bestämmelse om densamma tillhörigt
strömfall icke meddelats.

2 §•

Har vid skifte, klyvning eller styckning av samfällighet, vartill hör
strand vid strömfall, detta tillagts viss ägolott, stånde ägaren av denna
lott fritt att, där han vill vinna visshet, att kronan ej äger anspråk på
strömfallet, efter stämning å kronan hos domstol begära prövning av
dylikt anspråk. Har strömfallet ej ingått i delningen, tillkomme rätten att
väcka talan, som nu sagts, samfällighetens delägare; och vare lag samma,
där fråga är om by eller annan samfällighet, som ej i laga ordning
undergått delning.

Där fastighet, till vilken hör strand vid strömfall, av ålder utgjort
ett skifteslag för sig, vare fastighetens ägare berättigad att mot kronan
föra talan, som i första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

3 §•

År strömfall med eller utan strand för alltid avsöndrat, äge avsöndringens
ägare den rätt till talan, som enligt 1 och 2 §§ tillkommer
ägaren av stamfastigheten.

4 §•

Vad i denna lag stadgas om strömfall gälle ock beträffande sådan
del av vattendrag, som beröres av anordningar för tillgodogörande av
strömfall i vattendraget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 5 mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anförde i
underdånighet:

inne ,av Eders Kungl. Maj:t genom nådiga brev den 13 januari
och den 13 juli samma år tillsatta kommittéer, de s. k. vattenrättsoch
diknmgslagskommittéerna, vilka erhållit i uppdrag att utarbeta förslag,
den förra kommittén till ny lagstiftning angående jordägares rätt över
vattnet å hans grund och till de förändrade bestämmelser i andra delar
av lagstiftningen, som därav påkallades, samt den senare till ny lagstiftning
angående jords torrläggning och därmed sammanhängande
ämnen, avlämnade med underdånig skrivelse den 17 december 1910 av
kommittéerna gemensamt utarbetat betänkande med förslag till vattenlag,
omfattande rättsregler såväl beträffande vattens tillgodogörande som i
fråga om avledande av vatten för torrläggning av mark, ävensom vissa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184. 5

andra i samband därmed stående författningsförslag. Efter det åtskilliga
myndigheter och enskilda korporationer avgivit underdåniga yttranden
över förslagen, hava dessa med vissa tidsavbrott varit föremål för bearbetning
inom justitiedepartementet. Då, såsom särskilt på senaste tiden
i ett flertal uttalanden från skilda delar av landet framhållits, saknaden
av en modern vattenrättslagstiftning, i vilken vattenkraftsintresset såväl
som andra ifrågakommande intressen tillbörligen tillgodoses, utgör ett
av de största hindren för ett så rationellt och fullständigt tillgodogörande
som möjligt av den naturrikedom landet äger i sina vattenfall, har jagvidtagit
åtgärder till ett skyndsamt slutförande av omförmälda bearbetning;
och jag hoppas att kunna inom kort inför Eders Kungl. Maj:t
anmäla ett på grundvalen av kommittébetänkandet uppgjort förslag till
ny lagstiftning på det ifrågavarande området.

Bland de av ovannämnda kommittéer utarbetade förslagen förekommer
emellertid ett, som jag anhåller att redan nu få underställa
Eders Kungl. Majris beprövande, nämligen förslag till ''lag om särskild
prövning av strandägares rätt till strömfall eller annat område i rinnande
vatten invid stranden’. Syftemålet med detta förslag är att bereda
strandägare, som förmenar sig vara ägare till vattenområdet utanför
stranden eller en del av detsamma, möjlighet att förvissa sig, huruvida
äganderätten därtill göres honom stridig, samt att få annans motsatta
anspråk med avseende därå i laga ordning prövat. För detta ändamål
innehåller förslaget dels bestämmelser om ett preklusions t erfarande, i det
att på ansökan av strandägaren föreläggande genom offentlig kallelse
gives eventuella anspråkshavare att inom viss tid anmäla sitt anspråk
vid äventyr, om den tid försittes, av anspråkets förlust, dels ock stadgande^
varigenom det medgives en strandägare rätt att i provokatorisk
ordning instämma talan mot den, som påstår sig äga bättre rätt till
vattenområdet. Därest genomförandet av en lagstiftning i denna riktning
befinnes önskvärt, vilket jag för min del anser vara fallet, torde
därmed icke böra tövas, till dess frågan om en ny vattenrättslagstiftning
blivit löst eller färdig att lösas. För tillämpningen av sistnämnda lagstiftning,
då den en gång kommit till stånd, synes det tvärtom vara eu
fördel, om verkningarna av den förra redan hunnit göra sig gällande.»

Efter att hava redogjort för kommittéernas ifrågavarande förslag
med tillhörande motiv (se bil. B och C till detta protokoll) anförde
departementschefen vidare:

»1 likhet med kommittéerna anser jag det vara av synnerlig vikt,
att klarhet och trygghet i avseende på äganderättsförhållandena till
vattenområden, särskilt, strömfall, så vitt möjligt åstadkommes. För

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

vinnande av det med en ny vatten ramlagstiftning åsyftade resultatet
med hänsyn till nyttiggörandet av landets vattenkraft torde detta kunna
betecknas såsom en nödvändig förutsättning. Erfarenheten har visat,
att i det nämnda avseendet stor osäkerhet råder. På sätt kommittéerna
framhållit, gör denna rättsosäkerhet sig gällande huvudsakligen i två
hänseenden. Å ena sidan är det allt som oftast föremål för olika
meningar, huruvida ett visst vattenområde tillhör ägaren av stranden
utmed detsamma eller om det utgör en gemensam tillhörighet för det
skifteslag, den by eller annan samfällighet, vartill strandfastigheten hör.
Å andra sidan kan strandägaren eller delägarne i det skifteslag, inom
vilket stranden är belägen, utsättas för att kronan på annan grund än
strand äganderätt gör anspråk på bättre rätt till vattenområdet.

"Vad rättsosäkerheten i förstnämnda hänseende angår, torde denna
visserligen till en del bero på den av kommittéerna omförmälda skiljaktigheten
i åsikter angående frågan, huruvida den grundsats, som beträffande
byar fått uttryck i 12 kap. 4 § jordabalken och som innebär,
att med äganderätten till stranden är förenad äganderätten även
till viss del av det utanför stranden varande vattenområdet, äger tillämpning
jämväl i fråga om de särskilda lotter, vari en by genom skifte i
vederbörlig ordning uppdelats, för den händelse icke annorlunda blivit
vid skiftesförrättningen bestämt. Såsom av kommittéerna erinrats, har
lagberedningen i motiven till sitt år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk
efter en ingående undersökning av den historiska rättsutvecklingen
på ifrågavarande område uttalat sig för riktigheten av den åsikten, att
där skifteshandlingarna icke uttryckligen angiva eller eljest genom sitt
innehåll berättiga till antagande, att ett vattenområde verkligen ingått
i skiftet, området måste fortfarande betraktas såsom en skifteslagets
gemensamma tillhörighet. I rättsskipningen återigen har, särskilt
på senare tid, en motsatt uppfattning gjort sig gällande, i det att vattenområde,
som vid skifte av den samfällighet, vartill detsamma då hört,
icke blivit uttryckligen undantaget från delningen, ansetts tillhöra den
fastighet, som vid skiftet bekommit stranden. Vilkendera av dessa
åsikter har mest fog för sig, kan vid detta tillfälle icke bliva föremål
för undersökning. Tydligt torde emellertid vara, att rättsosäkerheten i
det ifrågavarande hänseendet icke skulle helt försvinna, även om det
vore möjligt att genom ett generellt lagbud lösa den antydda meningsskiljaktigheten.
Den huvudsakliga grunden till den angivna rättsliga
ovissheten synes nämligen vara att söka i den ofullständighet och oklarhet,
som ofta vidlåda skifteshandlingar. Och då det näppeligen torde
gå för sig att genom ett lagstadgande föreskriva, huru dessa handlingar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

höra i varje särskilt fall tolkas, kommer en viss rättsosäkerhet under
alla förhållanden att kvarstå.

Beträffande den rätt till vissa vattenområden, som kan tillkomma
kronan oberoende av strandäganderätten, kan uppenbarligen någon
allmän lagföreskrift icke införas, vare sig till bekräftande eller ogillande.
De rättsliga grunder, som kunna åberopas till stöd för en dylik rätt,
äro sinsemellan så olikartade och för övrigt av den omtvistade beskaffenhet,
att särskild prövning erfordras för varje speciellt fall.

För hävande av rättsosäkerheten i båda de angivna hänseendena
synes det således böra skapas en utväg, som kan tillgripas beträffande
varje särskilt vattenområde, i fråga varom ovisshet förefinnes. Vad
kommittéerna härutinnan föreslagit synes mig böra i stort sett godkännas.
Av de myndigheter, som yttrat sig över förevarande lagförslag,
hava också vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt lantmäteristyrelsen huvudsakligen tillstyrkt förslaget. Kammarkollegium,
som förklarar sig i övrigt ej hava något att erinra emot införande
av lagbestämmelser i förslagets syfte, hemställer dock, huruvida
ej till betryggande av kronans rätt till vattenfall vid förslagets antagande
borde förordnas, att stadgandena i detsamma tills vidare ej skulle
tillämpas å kronans strömfall, samt att frågan om lagens fulla tillämpning
jämväl å dylika strömfall finge bero av Eders Kungl. Majrts
beslut framdeles efter anmälan av kammarkollegium.

Endast från ett håll har förslagets antagande fullständigt avstyrkts,
nämligen av förste lantmätaren i Västerbottens län, vilken i
ett till lantmäteristyrelsen avgivet yttrande anfört följande: Utan att
bestrida riktigheten av kommittéernas uppfattning om vikten av att
klara och ostridiga äganderättsförhållanden bleve rådande med avseende
på strömfall, kunde han icke finna annat än att det sätt, varpå förslaget
sökte bana väg för detta önskemål, måste väcka de starkaste betänkligheter,
särskilt för den händelse strandfastigheten utgjorde en del
av en skiftad by, där vid skiftet vattenområdet icke ingått i delningen.
Det syntes honom otvivelaktigt, att i sådant fall det föreslagna preklusionsförfarandat
mången gång skulle verka därhän, att delägare i vattenområdet
frånhändes viktiga och värdefulla rättigheter. Man behövde
därvid endast ihågkomma den svenska allmogens lugna kynne, dess
ovana vid hänvändelse till domstolar och myndigheter samt dess motvilja
för processer för att inse, att åtminstone från bondeklassens sida
endast sällan erforderliga åtgärder skulle komma att vidtagas för
värnande av de hotade intressena. Och även om rättsanspråken bevakades,
skulle sökandens motparter åsamkas både besvär och kostnader,

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

för vilka ersättning icke alltid vore att påräkna, även om sökandens
anspråk saknade varje befogenhet. Då en tillämpning av förslaget ofta
skulle medföra verkliga rättsförluster, syntes tendensen i detsamma icke
stå väl tillsammans med billighet och rättvisa. Det syntes, som om vid
sådant förhållande man hellre borde eftersätta det praktiska svftet med
förslaget.

Vad sålunda i det nu återgivna yttrandet anförts bär jag icke
kunnat finna övertygande. De uttalade farhågorna för rättsförluster
såsom en följd av det ifrågasatta preklusionsförfärandet torde vara överdrivna.
Såsom jag i det följande får tillfälle att närmare omnämna,
har lagförslaget numera blivit omarbetat bland annat i det hänseendet,
att såsom förutsättning för utfärdande av den offentliga kallelse, varmed
preklusionsförfai''andet inledes, föreskrivits en efter vederbörligt förordnande
hållen lantmäteriförrättning, kungjord på det sätt som beträffande
dylika förrättningar i allmänhet finnes stadgat. Härigenom har ytterligare
garanti skapats därför, att någon rättsförlust icke skall kunna
uppstå till följd av bristande kännedom om det av sökanden framställda
anspråket, på samma gång som tillfälle beretts delägarna i skifteslaget
att redan innan ansökan om kallelse göres framställa de erinringar de
kunna hava att göra mot sökandens påstådda rätt till vattenområdet.
Att skiftesdelägarna eller andra skulle avhållas från bevakande av sin
rätt, för den händelse en sådan verkligen förefinnes, allenast av fruktan
för besvär och kostnader torde icke behöva befaras. Även för dem är
det givetvis till fördel, att befintlig ovisshet i fråga om rätten till vattenområdet
för framtiden undanröjes.

Till kammarkollegii ovannämnda hemställan får jag tillfälle att
återkomma i det följande.

På sätt jag nyss antytt, har jag låtit kommittéförslaget i vissa
delar undergå en omarbetning, som delvis föranletts av de anmärkningar
mot förslaget, vilka framställts av lantmäteristyrelsen samt vissa genom
styrelsens försorg hörda lantmäteritjänstemän. För de ändringar i förslaget,
som härvid vidtagits, anhåller jag nu få lämna en kort redogörelse.

Såsom av rubriken till det av kommittéerna utarbetade lagförslaget
framgår, har detsamma avsetts att tillämpas i fråga om strömfall och
andra områden i rinnande vatten. Anledningen därtill, att kommittéerna,
vilka vid förslagets utarbetande, enligt vad av den allmänna motiveringen
till detta framgår, i främsta rummet tänkt på strömfallen för
främjande av vattenkraftens tillgodogörande, dock låtit de föreslagna
bestämmelserna bliva tillämpliga även beträffande andra områden i rin -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

ilande vatten, tiar angivits vara dels svårigheten att avgöra, var ett
strömfall börjar och var det slutar, dels oek den omständigheten, att
det mången gång kan vara särdeles ändamålsenligt att till ett gemensamt
tillgodogörande sammanföra strömfall eller forsar, som äro från
varandra åtskilda genom en längre eller kortare sträcka lugnt framrinnande
vatten, varjämte framhållits, att det frånsett vattenkraftens tillgodogörande
kan vara av ekonomisk betydelse att få frågan om äganderätten
till vilken del som helst i ett rinnande vatten för framtiden avgjord.

Av lantmäteristyrelsen jämte en förste lantmätare har anmärkts,
att det i praktiken torde visa sig förenat med stora svårigheter att avgöra,
om ett vatten kan sägas vara rinnande eller, såsom kommittéerna
uttryckt sig, i stort sett stillastående. Under det att omförmälde förste
lantmätare framhållit, att det med hänsyn till förslagets syfte vore naturligare
att begränsa tillämpningen till strömfall, har styrelsen för sin del
hemställt, att förslaget måtte omarbetas så, att dess bestämmelser komme
att gälla såväl rinnande som stillastående vatten. Enligt styrelsens förmenande
kunde enahanda olägenheter, som föranleddes av ovisshet i
fråga om äganderätten till strömfall, ofta framträda även då fråga uppstode
att, använda annat vatten för industriella eller andra ändamål,
såsom vid utnyttjande av hamnlägenheter och dylikt. Ett sådant område
kunde med avseende på belägenheten och andra förhållanden ofta
vara av naturen danat på särskilt sätt, så att detsamma i likhet med
ett strömfall ägde ett helt och hållet annat värde än vattnet i övrigt
och på grund härav icke kunde utan delägares förfång skiftas. Ur
övriga intressenters synpunkt förefunnes ingen anledning att utesluta
en lägenhet av ifrågavarande slag från det föreslagna förfarandet.

Att anmärkningarna om svårigheten att avgöra, om ett vatten är
rinnande eller icke, hava visst fog torde icke kunna förnekas. Obestridligt
torde det också vara, att åstadkommandet av klara äganderättsförhållanden
även beträffande områden i sjöar och invid havsstrand kan
vara av stor ekonomisk betydelse och i allt fall, om det låter sig göra,
måste betraktas såsom önskvärt. Såsom skäl därtill, att förslagets bestämmelser
icke gjorts tillämpliga i fråga om stillastående vatten, hava
kommittéerna allenast framhållit svårigheterna att erhålla en exakt begränsning
av det område i dylikt vatten, vilket strandägarens anspråk
må omfatta. Dessa svårigheter torde emellertid icke vara oöverkomliga.

Enligt vad lagberedningen anfört i motiven till sitt ovan omförmälda
förslag, är innebörden i den norm, som rörande fördelning avvattenområde
byar emellan innefattas i bestämmelserna uti 12 kap. 4 §
jordabalken, den att till varje by, som ligger vid vattnet, skall läggas
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 166 höft. (Nr 184.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

den del av vattenområdet, vilken är dess strand närmast. I det nyssnämnda
förslaget till ny jordabalk (2 kap. 4 §) har också intagits ett
stadgande av detta innehåll, ett stadgande som dock kompletteras med
bestämmelsen, att vid öppna havsstranden och utom skären ävensom i
regel i de öppna delarna av vissa större insjöar strandägares område i
vattnet sträcker sig endast 180 meter från det ställe invid stranden,
där stadigt djup av två meter vidtager. Den sålunda av lagberedningen
uppställda regeln om gränser i vatten gäller endast såvitt angår förhållandet
byar emellan; i fråga om gränsen mellan de särskilda ägolotter,
vari en by genom skifte uppdelats, innehåller beredningens förslag, att
därutinnan skifteskartan med tillhörande handlingar skall lända till efterrättelse.
För det särskilda fall, varom här är fråga, där man visserligen
utgår ifrån att, om meddelägarna i skifteslaget icke i anledning
av den utfärdade kallelsen anmäla anspråk på del i vattenområdet, detta
måste anses hava vid skiftet tilldelats den fastighet, som bekommit
stranden, men där skifteskarta och handlingar icke lämna upplysning
i fråga om gränserna i vattnet, synes det ligga nära till hands att
analogivis tillämpa den föreslagna regeln även beträffande del av by.
En sådan utsträckning av regeln förefaller så mycket naturligare som lagberedningen
uti en i jordabalksförslaget intagen bestämmelse om rätt
för strandägare att nyttja till by hörande vattenområde, som vid skifte
av bjm icke undantagits såsom samfällt för delägarna men likväl icke
ingått i delningen, tillerkänt varje strandägare en dylik rätt i fråga om
den del av området, som ligger hans strand närmast.

Om man i anslutning till det nu sagda låter det ifrågasatta preklusionsförfarandet
avse den del av vattenområdet, som är sökandens
strand närmast, d. v. s. närmare denna strand än den till annans fastighet
hörande, erhålles en allmängiltig begränsning för det område
sökandens anspråk, såvitt bär är i fråga, må omfatta, och något hinder
finnes vid sådant förhållande icke för en tillämpning av den föreslagna
lagen även å områden invid havsstrand samt i sjöar och andra vatten,
som icke kunna betecknas såsom rinnande. Att den nämnda begränsningen
är av stor betydelse jämväl för lagens tillämpning beträffande
strömfall och andra områden i rinnande vatten får jag strax tillfälle
närmare utveckla. Jag vill emellertid betona, att genom valet av begränsningen
på sätt ovan sagts något uttalande icke må anses vara
gjort vare sig om riktigheten av lagberedningens tolkning av stadgandena
i 12 kap. 4 § jordabalken eller angående den frågan, huruvida
dessa stadganden böra i allmänhet vinna analog tillämpning beträffande

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

särskilda ägolotter i by. Härutinnan bör lagstiftaren hava fria hander,
då det ifrågakommer att pröva förslaget till ny jordabalk.

Ehuru gällande lag icke innehåller något uttryckligt stadgande
om viss begränsning av strandäganderätten i havet och större insjöar,
framgår dock av vad i 2 och 6 §§ av lagen den 27 juni 1896 om ratt
till hake är föreskrivet i fråga om fiskerätten därstädes att en dylik
begränsning finnes. Att sökanden till preklusionsförfarande enligt det
föreliggande lagförslaget icke må sträcka sitt anspråk till de delar av
havet och större insjöar, som överhuvud icke äro underkastade enskild

äganderätt, är uppenbart. ... ,

Av den i 2 § av kommittéförslaget intagna bestämmelsen jamte

vad i motiven därtill anförts framgår, att preklusionsförfarandet enligt
förslaget icke är riktat mot rågrannar på andra sidan det vattendrag,
vid vilket sökanden äger strand. Med andra ord: den, som ager motliggande
stranden, är icke i anledning av den utfardade kallelsen pliktig
att till bevarande av den honom (hans fastighet) tillkommande rätten till
vattenområdet intill gränsen mot sökandens fastighet göra anmälan
därom inom preklusionstiden; och detta gäller, evad gränsen redan
finnes i laga ordning bestämd eller icke samt vare sig fastigheten pa
andra stranden tillhör annan by eller den utgör del av samma skifteslag
inom vilket sökandens fastighet är belägen. Huruvida detta ar i
alla avseenden lämpligt synes kunna ifrågasättas. Givet är visserligen,
att förfarandet icke får föranleda rubbning i en redan i laga ordning
bestämd rågång eller ägogräns. År gränsen mot fastigheten a andra
stranden däremot icke redan bestämd, kan oppenhallandet av frågan,
var gränsen skall gå, medföra framtida förvecklingar. Visserligen ar
faran härför icke av någon betydenhet, då fråga ar om fastighet tillhörande
annan by än den, inom vilken sökandens strand är belägen,
enär jordabalken ju för detta fall giver ett direkt stadgande, hur rågången
skall dragas. Värre är det, om den motliggande stranden tillhor en
fastighet inom samma skifteslag som sökandens fastighet och gransen
i vatlnet de båda skifteslotterna emellan icke är fastställd eller eljest
behörigen bestämd. Det må väl vara sant, att, såsom kommittéerna
framhållit, sökandens anspråk gent emot delägarna i samma skifteslag
vilar på den förutsättningen, att vattendraget blivit jämte marken på
ömse sidor därom uppdelat mellan delägarna. Underlåta meddelagarna
i skifteslaget att anmäla sitt anspråk på vattenområdet, maste det också,
såsom förut erinrats, anses vara konstaterat att sagda förutsättning forelio-o-er
Men om skifteshandlingarna icke innehålla någon föreskrift, var
ägogränsen i vattnet mellan skifteslotterna framgår, kan frågan härom

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.

framdeles bliva föremål för tvist, då i gällande lag någon allmän regel
icke linnés efter vilken gränsen kan bestämmas. Stadgandena i 12
kap. 4 § jordabalken aro ju enligt sin ordalydelse tillämpliga allenast i
flaga om byar. Den trygghet för framtiden man med det föreslagna
förfarande! avser att bereda sökanden blir vid sådant förhållande, även

om något anspråk på bättre rätt till vattenområdet icke anmäles, strängt
taget ej mycket värd. B

Vado ?ngär gränserna för det med preklusionsförfarandet avsedda
vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget heter det i motiven till
kommitteforslaget, att dessa gränser äro givna genom strandens utsträckning.
Detta torde emellertid vara riktigt endast såvitt angår det
omedelbart intill stranden belägna vattenområdet. Hur gränslinjerna
skola dragas från stranden ut i vattnet, kan bliva föremål för''olika
meningar. A agot direkt stadgande härom innehålles varken i 12 kap
4 § jordabalken eller i annat lagrum i gällande lag ens i förhållandet
byar eme lan. Med åberopande av grunderna för nyssnämnda lagbud
lava somliga förfäktat den åsikten, att rågångarna böra i vattnet utdragas
i den riktning de äga på land, under det att av andra gjorts
gällande, att ragångarna i vattnet skola dragas vinkelrätt mot stranden,
samt återigen andra förmenat, att delningen bör ske medelst vinkelräta
linjer mot vattendragets mittlinje. Varder den förut omförmälda bestammeisen
i 2 kap. 4 § av lagberedningens förslag till ny jordabalk
upphöjd till lag, astadkommes härutinnan nödig klarhet, såvitt det är
fråga om skilda byar. Tillhöra däremot de till sökandens fastighet på
samma sida om vattendraget angränsande fastigheterna samma skifteslag
som det, inom vilket sökandens fastighet är belägen, lämnar ej heller
nyssnämnda förslag någon anvisning, hur gränserna mot desamma skola
ga. .beträffande granserna uppåt och nedåt i vattendraget gäller således
detsamma som förut sagts om gränsen mot fastighet på andra sidan
vattendraget.

.... , Attde* mecl hänsyn till det allmänna syftet med förevarande lågors
lag skulle vara till stor fördel, om förhållandena kunna ordnas så
att strandagarens rätt till vattenområdet tryggas även gent emot rågrannar
ar uppenbart. Ångra betänkligheter mot att låta en förefintlig tvetydighet
i avseende på gränsen i vattnet mot graunfastighet, vare sigdenna
ligger på samma sida om vattendraget som sökandens eller på
motsatta sidan, losas i den ordning förslaget stadgar svnas mig icke
heller finnas, under förutsättning att det icke lämnas sökanden fritt att
i sm ansökan om kallelse enligt förslaget välja vilken gräns som helst.
va kommer heller icke att ske, om man i lagförslaget intager den här

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

förut från delvis annan synpunkt ifrågasatta bestämmelsen, varigenom
det område, som sökandens anspråk må omfatta och vilket således blir
det med preklusionsförfarandet avsedda, fixeras till den del av vattenområdet
utanför sökandens strand, som ligger denna strand närmast.

I överensstämmelse med det nu anförda hava 1 och 2 §§ i kommittéförslaget
omarbetats, därvid i sista stycket av 1 § intagits föreskrift
dels om den förut omförmälda begränsningen i fråga om havet och
större sjöar dels ock därom att, för den händelse i nyssnämnda del av
vattenområdet finnes i laga ordning bestämd gräns mot annan fastighet,
ansökan om utfärdande av den kallelse, varmed preklusionsförfarandet
inledes, ej må avse större del av området än intill denna gräns.

I motiven till kommittéförslagets 2 § framhålles, att det i lagförslaget
är fråga allenast om äganderätten till det avsedda vattenområdet.
Preklusionen gäller således icke en nyttjande- eller servitutsrätt,
som någon förmenar sig hava beträffande vattenområdet. Till
bevarande av en dylik rättighet erfordras icke anmälan inom den föreskrivna
tiden. Då detta emellertid synes böra tydligt angivas i lagtexten,
har en mindre omredigering i anledning härav vidtagits i 1 §.

Med särskild hänsyn därtill, att förslagets tillämplighetsområde utvidgats
att omfatta jämväl sjöar och andra mera stillastående vatten, har
det ansetts lämpligt att i förslaget införa en i överensstämmelse med lagen
den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående jordägares rätt
över vattnet å hans grund avfattad föreskrift för den händelse, att det
vattenområde, varom fråga är, ligger inom mera än eu domstols domvärjo.
Denna föreskrift har intagits såsom 2 § i det omarbetade förslaget.

Den tid, inom vilken det åligger eventuella anspråkshavare till det
vattenområde preklusionsförfarandet avser att anmäla sitt anspråk, har
av kommittéerna föreslagits till två år efter kallelsens utfärdande. Under
det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen häremot framhållit, att det
vore en fördel, om den ifrågavarande tiden förkortades till exempelvis
ett år, vilket enligt styrelsens förmenande vore fullt tillräcklig tid, har
vattenfallsstyrelsen såsom sin åsikt uttalat, att två år vore väl kort tid
''med hänsyn till det stora antal vattenfall, å vilka kronan lärer kunna
framställa anspråk’. ''Det torde därför’, säger sistnämnda styrelse, ''höra
tagas under omprövning, huruvida icke denna tidsfrist lämpligen bör
utsträckas, därvid emellertid för vinnande av trygghet angående rättsförhållandena
preklusionstiden icke bör göras längre än som befinnes
oundgängligen nödvändigt för ett behörigt bevakande av kronans anspråk’.

Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag funnit detsamma
icke böra föranleda någon ändring i kommittéförslaget. Å ena sidan

Kuwjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

synes det icke vara lämpligt att tillmäta tiden kortare än till två år,
särskilt med hänsyn därtill, att enligt en i 6 § bibehållen föreskrift det
åligger den, som vill göra sökandens äganderätt till vattenområdet stridig,
att inom preklusionstiden ej blott anmäla sitt anspråk utan därvid
även angiva den grund, varå anspråket stöder sig. Att å andra sidan
med hänsyn till den rätt kronan kan äga bestämma tiden till mera än
två år torde icke vara behövligt. Genom de utredningar, som under
de senaste åren ägt rum i fråga om kronans rätt till vattenfall, som
befinna sig i enskild besittning, har ett ganska ansenligt material hopbragts
för bedömande, huruvida kronan med fog kan framställa anspråk
på äganderätten till visst strömfall eller icke. I den mån de rättegångar,
som å kronans vägnar anhängiggjorts beträffande bättre rätt
till strömfall, vinna slutligt avgörande, torde också de därvid av högsta
instans meddelade domsluten kunna antagas mången gång lämna en
värdefull ledning för de myndigheter, som hava att träffa bestämmande,
huruvida anspråk från kronans sida bör med avseende å visst vattenområde,
i fråga om vilket analoga förhållanden föreligga, anmälas eller
icke. Att för kronans del föreskriva en längre anmälningstid än den,
som bestämmes för anmälande av enskildas anspråk, eller att, såsom av
kammarkollegium ifrågasatts, förklara den föreslagna lagen tills vidare
icke tillämplig mot kronan synes under alla förhållanden icke vara en
tillrådlig utväg. En dylik för kronan gynnsammare ställning finnes icke
stadgad med avseende å de i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig
hävd givna bestämmelserna. Skulle det visa sig, att det ifrågavarande
förslaget, om detsamma blir lag, medför en större anhopning
av ärenden, som kunna beröra kronaus rätt, synes mig den utvägen
böra tillgripas, att extra arbetskraft anlitas för de utredningar, som
erfordras. Det bör för övrigt märkas, att ett fullständigt avslutande
av undersökningen i fråga om visst vattenområde ej torde vara behövligt
för avgörande, om anspråk därå från kronans sida bör anmälas
eller icke. Den nyss antydda föreskriften därom, att anmälan om anspråk
på vattenområdet skall angiva grunden för anspråket, innebär
givetvis endast, att denna grund skall helt allmänt uppgivas. Den närmare
utvecklingen behöver ej förebringas förr än i den rättegång, som
i anledning av den gjorda anmälan kan komma att anhängiggöras; och
att i denna rättegång nödigt uppskov vägras för slutförande av den
utredning, som från kronans sida är erforderlig, torde icke vara att
befara.

Enligt 3 § i kommittéförslaget skall ansökan om kallelse vara
åtföljd av dels en av lantmätare upprättad karta över det avsedda vatten -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

området, utmärkande gränserna därför uppåt och nedåt i vattendraget,
och dels en av förste lantmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman
i lantmäteristyrelsen uppgjord redogörelse för vad beträffande det ifrågavarande
vattenområdet mä förekomma i handlingarna rörande skiften
och andra lantmäteriförrättningar å det skifteslag, vartill strandfastigheten
hör, eller ock, därest strandfastigheten utgör ett skifteslag för
sig, intyg därom.

Nyssnämnda bestämmelser hava i vissa hänseenden kritiserats av
lantmäteristyrelsen jämte de av denna hörda förste lantmätarne. Styrelsen
har sålunda ställt sig mycket betänksam mot föreskriften, att
gränserna för vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget skola utmärkas
å kartan, särskilt med hänsyn därtill, att härav skulle kunna
föranledas den uppfattningen, att gränserna toge åt sig laga kraft, för
den händelse anmälan om motanspråk icke gjordes inom preklusionstiden.
Styrelsen hölle före, att någon bestämmelse angående gränserna
i vattnet knappast vore erforderlig. Ansåges detta vara fallet, bleve
det enligt styrelsens mening nödvändigt, att gränsernas bestämmande
ägde rum vid en lantmäteriförrättning efter vederbörligt förordnande
och med biträde av gode män, till vilken förrättning borde inkallas
såväl rågrannar som de, mot vilkas anspråk trygghet åstundas.

Emot föreskriften, att den ovan omförmälda redogörelsen angående
skifteshandlingarnas innehåll i fråga om vattenområdet skall upprättas
av förste lantmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman i
lantmäteristvrelsen har anmärkts bland annat, att da förste lantmätarnes
tid vore strängt upptagen av andra ur det allmännas synpunkt angelägna
och grannlaga göromål, det kunde befaras, att de ej utan åsidosättande
av dessa göromål medhunne ifrågavarande uppdrag; att detsamma
vore förhållandet med ''vederbörande tjänsteman i lantmäteristyrelsen’,
varmed enligt nämnda styrelses förmenande avsåges kommissionären
hos styrelsen, i fråga om vilken det för övrigt vore ovisst,
att han alltid ägde erforderlig sakkunskap för uppgörande av den åsyftade
redogörelsen; att förste lantmätarnes biträde kunde bliva erforderligt
vid behandling av uppkommande tvister angående vattenområdet
vid underdomstolarna likasom lantmäteristyrelsens yttrande kunde komma att
påkallas vid målens avgörande i högsta domstolen och att på grund
härav såväl styrelsen som förste lantmätarne borde helt och hållet ställas
utanför den föreskrivna förundersökningen; samt att i lantmäterikontoren
ofta saknades värdefulla äldre kartor och handlingar, som däremot funnes
hos befolkningen i orten. I anledning härav har det ifrågasatts, att
redogörelsen likasom kartan borde upprättas av vederbörande lantmätare

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 184.

och att detta borde ske vid offentligen kungjord förrättning på platsen
efter förordnande av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Ett ordnande
av saken på detta sätt har ansetts medföra åtskilliga fördelar.
Den uppmätning, som för kartans uppgörande måste verkställas, kunde
lättare företagas, om förrättningen hölles efter vederbörligt förordnande,
enär förrättningsmannen då även mot bestridande ägde rätt att beträda
mark, tillhörig'' annan än sökanden. En särskilt förordnad förrättningsman
hade vidare större möjlighet att bereda sig tillgång till kartor och
handlingar hos vederbörande skiftesdelägare samt att i övrigt införskaffa
erforderliga upplysningar. Slutligen skulle undersökningen och dess ändamål
på detta sätt få stor notoritet.

De sålunda gjorda anmärkningarna och förslagen synas i hög grad
värda beaktande. Beträffande först anmärkningen mot föreskriften, att
kartan skall upptaga gränserna för det ifrågavarande vattenområdet
uppåt och nedåt i vattendraget’, torde det kunna antagas, att meningen
icke varit den, att gränserna skulle taga åt sig laga kraft, om anmärkning
icke framställdes inom den i förslaget föreskrivna tid. Med den
av mig förut ifrågasatta ändringen av förslaget därhän, att med ansökan
om kallelse enligt 1 § och det därpå följande förfarandet skall
avses den del av vattenområdet, som är närmare sökandens strand än
den till annans fastighet hörande stranden, kommer visserligen lagen
att angiva den grund, efter vilken gränserna skola uppdragas. Men då
ju en felaktighet i uppmätningen kan ifrågakomma, synes det vara
olämpligt att tillerkänna kartan sådan betydelse, att för vinnande av
lättelse i eu dylik felaktighet anmälan i den ordning förslaget innehåller
skulle behövas. Skall kartan beträffande gränserna erhålla dylikt
vitsord, synes det nödvändigt att anordna uppmätningen i de former,
som finnas föreskrivna för rågångsförrättning, vilket återigen från annan
synpunkt icke torde vara lämpligt. Med anledning härav har stadgandet
om karta synts mig höra ändras sålunda, att på kartan upptages
allenast den till sökandens fastighet hörande stranden på sådant sätt, att
dess läge varder fullt bestämt. Åro gränserna för strandens utsträckning
sålunda konstaterade, innebär ju detta — under förutsättning av
förstnämnda förändrings vidtagande — faktiskt också kännedom om
gränserna för det pretenderade vattenområdet, även om dessa ej äro å
kartan utmärkta eller i vattnet utstakade.

Vidkommande därefter förslaget, att såväl kartan som den omförmälda
redogörelsen skola upprättas vid en efter vederbörligt förordnande
av lantmätare hållen, offentligen kungjord förundersökning, synes mig
såsom den största fördelen härmed böra betecknas den omständigheten,

O 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

att därigenom från det föreslagna preklusionsförfarandet borttages varje
sken av sökanden-strandägarens gynnande på bekostnad av andras, särskilt
övriga delägares i skifteslaget, rättmätiga anspråk. Därigenom att en
offentlig förundersökning hålles bliva de, vilkas rätt kan vara i fråga,
i tillfälle att redan på det förberedande stadiet anföra vad de akta nödigt
till bevakande av sin rätt. Om också härvid icke några omständigheter
förebringas, som enligt stadgandet i förslagets 4 § innebära
hinder för kallelses utfärdande, kan det väl tänkas, att sökanden på grund
av de upplysningar, som framkomma, finner att hans förmodade äganderätt
till vattenområdet är i hög grad tvivelaktig och på grund därav
avstår från att påkalla utfärdande av kallelse enligt lagförslaget. Att,
såsom lantmäteristyrelsen ifragasatt, lantmätaren vid ifrågavarande för
rättning skulle biträdas av gode män torde dock icke vara behövligt
eller lämpligt. Varken för den uppmätning, som erfordras för upprättande
av karta över stranden, eller för redogörelsens utarbetande är
gode mäns biträde till någon fördel. Då redan nu vissa lantmätenförrättningar,
t. ex. ägostyckningar, kunna äga rum utan biträde av
o-ode män, införes icke någon nyhet därigenom, att förrättningen anförtros
åt lantmätaren ensam. Att till förrättningen särskilt kalla rågrannar
och dem, mot vilkas anspråk i fråga om vattenområdet trygghet
åstundas, synes icke heller vara behövligt. \''ad rågrannar beträffar,
innebär ju förslaget, att någon rubbning i en fastställd eller eljest
behörigen bestämd ägogräns i vattenområdet icke kan bliva följden av
preklusionsförfarandet. Att detsamma i ännu högre grad är förhållandet
med avseende å gränserna på land, således de rågångar respektive
skifteslinjer, som begränsa sökandens strandområde, ^är uppenbart; mot
sådant anspråk på vattenområdet, som grundas dära, att hela stranden
eller del därav rätteligen tillhör annan, är förfarandet enligt det föreliggande
förslaget icke riktat. Rågrannarnas inkallande till förundersökningen
har därför icke någon som helst betydelse och torde allenast
vara ägnat att fördyra saken. Vidkommande eventuella anspråkshavare
är det visserligen, såsom förut sagts, av en viss vikt, att dessa vid förundersökningen
få framlägga sina synpunkter. Åtminstone torde detta galla
i fråga om delägarna i det skifteslag, inom vilket sökandens fastighet
är belägen. Men härav följer icke, att det är behövligt eller lämpligt
att på annat sätt än genom offentliggörande av kungörelse på sätt och
inom tid, som om lantmäteriförrättningar i allmänhet är stadgat, sörja
för att de, som tilläventyrs hava ett mot sökandens stridigt anspråk,
erhålla underrättelse om förundersökningen. Därest föreskrift om deras
särskilda kallande till densamma infördes, skulle detta innebära, att det
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 166 höft. (Nr 184.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

preklusionsförfarande, för vars igångsättande förrättningen hålles, Unge
giltighet endast mot dem, som i behörig ordning bekommit kallelse.
En dylik föreskrift skulle således stå mindre väl tillsammans med förslagets
syftemål, som ju är att bereda sökanden trygghet mot värjo
anspråk på vattenområdet, även sådana, varom han ej på förhand äger
någon som helst kännedom.

På, grund av vad nu anförts synes upprättandet av karta —- vilken
såsom förut sagts bör hava till ändamål allenast att fastställa läget av
den ° strand, med vais ägande anspraket pa det utanför varande vattenområdet
är förenat — ävensom av redogörelsen för innehållet i skifteshandlingarna
böra verkställas av en för ändamålet utav Eders Kun°d.
Maj:ts befallningshavande förordnad lantmätare vid sammanträde, som
efter förutgången kungörelse hålles på platsen. Då det vid en eventuellt
uppstående rättegång angående vattenområdet kan vara av vikt att ä<-a
kännedom om vad vid förrättningen andragits, synes protokoll böra* i
vanlig ordning föras. Finnas ej inom skifteslaget alla skifteshandlingar
tillgängliga, som böra läggas till grund för redogörelsen, måste tydligtvis
ett uppskov äga rum för att bereda förrättningsmannen tillfälle att
i länets lantmäterikontor skaffa sig tillgång till vad som fattas.

I anledning av lantmäteristyrelseus anmärkning därom, att det i
kommittéförslaget i samband med stadgandet om redogörelsen använda
uttrycket ''skifte eller annan lantmäteriförrättning å det skifteslag, vartill
strand fastigheten hör’, icke med tydlighet utmärker, att härmed
avses såväl förrättningar, vilka angått byalaget eller skifteslaget i dess
helhet, som de, vilka berört endast den del därav, varur den ifrågavarande
fastigheten eller den, från vilken densamma upplåtits, blivit
utbruten, har sagda uttryck vid förslagets omarbetning utbytts mot ett
annat, som synes mig tydligare klargöra meningen.

o 1 kommitté förslaget finnes ingen föreskrift, att sökanden skall styrka
sin åtkomst till strandfastigheten. Ehuru, såsom förut erinrats, den, som
äger eller förmenar sig äga bättre rätt till strandfastigheten, icke genom
proceduren enligt lagförslaget går förlustig sitt anspråk i detta hänseende,
synes det dock i ändamål att såvitt möjligt förebygga procedurens
begagnande av annan än den rättmätige ägaren till strandfastigheten
— vara ^ lämpligt föreskriva, att sökanden skall visa att han erhållit
lagfart å fastigheten eller, om han förvärvat densamma genom fång,
varmed han enligt äldre lag ej varit skyldig att lagfara, styrka sin åtkomst
till fastigheten. Stadgande härom har i det omarbetade förslå o*et
intagits i 3 §. ö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

De i 4 § vidtagna ändringarna äro allenast sådana, som föranletts

av den omarbetning 3 § undergått.

I 6 §, enligt vilken försummelse att inom föreskriven tid anmäla
anspråk om bättre rätt till vattenområde, varom fråga är, medför
anspråkets förlust, göres från denna regel undantag för vissa rättsanspråk.
Vad kommittéerna härutinnan föreslagit har synts böra i viss mån ändras.
Enligt kommittéförslaget föranleder den sagda regeln icke rubbning i
bland annat den rätt, som kan grundas på privaträttsligt förfogande,
varom sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande ägt kännedom.
Detta stadgande står emellertid icke i överensstämmelse med vad eljest
gäller i fråga om en fastighetsägares bundenhet av de upplåtelser beträffande
fastigheten eller del därav, som kunna vara gjorda av en föregående
ägare till densamma. Då det här, såsom förut framhållits, är
fråga allenast om äganderätt men ej om andra rättigheter till vattenområdet,
måste man i första hand söka ledning av stadgandet i 12 §
lagfartsförordningen för att kunna avgöra, om ett av föregående ägare
träffat förfogande med avseende på vattenområdet gent emot sökanden
såsom nuvarande ägare av den fastighet, vartill vattenområdet förmenas
höra, äger giltighet eller icke. Har föregående ägare, innan fastigheten
av honom överläts till sökanden, försålt vattenområdet såsom avsöndring
till annan person, och har lagfart å dennes fång sökts tidigare än å
sökandens, gäller överlåtelsen av vattenområdet gent emot sökanden,
oavsett om denne, då kallelse enligt förevarande lagförslag utfärdas,
äger kännedom om överlåtelsen eller icke. Någon preklnsion i fråga om
rätten till vattenområdet bör då icke kunna inträda för den, till vilken
detsamma överlåtits. Genom bestämmelsen i kommittéförslaget att
preklusionsföreskriften icke inverkar på den rätt, som kan grundas på
sökt lagfart å vattenområdet, är hans rätt också tryggad. A andra
sidan kan den omständigheten, att sökanden, efter det han i god tro
sökt lagfart å hela fastigheten med vad därtill hör, således utan undantag
för vattenområdet, erhållit kännedom om eu tidigare gjord, men
icke genom lagfartsansökning tryggad överlåtelse av vattenområdet, icke
utan " vidare medföra, att sökanden är skyldig respektera sistnämnda
överlåtelse. Med den av kommittéerna föreslagna formuleringen skulle
emellertid, för den händelse kännedomen om det tidigare fånget förvärvats
av sökanden, innan kallelsen enligt lagförslaget utfärdas, sökanden
icke ens genom preklusionsförfarandet bliva tryggad i sin lätt.
Sökandens rätt skulle således enligt förslaget bliva sämre än enligt
eljest gällande lagstiftning. Det torde kunna antagas, att detta icke
varit av kommittéerna åsyftat, och den omarbetning av förslaget, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

i förevarande hänseende vidtagits, lärer därför vara att betrakta mera
såsom omredigering än som en ändring i sak. Genom den i det omarbetade
förslaget valda formuleringen fastslås, att den rätt till vattenområdet,
som kan grundas på ett lagligen gällande privaträttsligt förfogande,
icke beröres av förslagets preklusionsbestämmelser. Huruvida
förfogandet är gent emot sökanden gällande eller icke, avgöres däremot
ej här; härutinnan komma andra lagstadganden till tillämpning.

Då, enligt vad nyss framhållits, frågan om giltigheten av en utav
föregående ägare gjord överlåtelse av vattenområdet beror väsentligen
därpå, om och när lagfart å överlåtelsen blivit sökt, kan det vid första
påseendet synas överflödigt att i lagbudet särskilt tala om den rätt,
som grundas på sökt lagfart. Undantagsvis torde emellertid sistnämnda
bestämmelse kunna hava en självständig betydelse, och densamma har
därför i det omarbetade förslaget bibehållits. ''

Redan förut har påpekats, att det föreslagna preklusionsförfarandet
icke bör hava någon inverkan på den rätt till vattenområdet annan
kan hava på den grund, att han äger bättre rätt än sökanden till den
strand, varmed äganderätten till vattenområdet av sökanden påstås vara
förenad. Om sökanden visas icke vara behörig ägare av stranden, kan
någon rätt till det utanför varande vattenområdet icke längre finnas för
honom personligen. Ifall hela stranden frånvinnes sökanden, torde om
riktigheten av det sagda olika meningar icke kunna råda. Går sökanden
däremot miste om äganderätten allenast till en del av stranden på
grund av t. ex. en rågångstvist, kan det måhända förefalla mindre naturligt,
han skall nödgas avstå även motsvarande del av vattenområdet,
ehuru efter kallelse enligt lagförslaget någon anmälan om bättre rätt
till detta icke blivit gjord. Då emellertid hela förslaget är byggt därpå,
att den del av vattenområdet, som är varje strandfastighet närmast,
måste, när annat ej påstås, anses utgöra ett tillbehör till strandfastigheten,
torde jämväl i sistnämnda händelse sökandens rätt till den del
av området, som är närmast den honom frångångna delen av stranden,
böra ^ övergå till strandens rättmätige ägare. Till undvikande av missförstånd
har stadgande härom intagits i 6 §.

För övriga i förslaget vidtagna ändringar torde någon närmare
motivering icke behöva lämnas, helst desamma äro huvudsakligen av
formell art.»

Föredraganden uppläste härefter ett i enlighet med det avgivna yttrandet
avfattat förslag till lag om särskild prövning av strandägares rätt
till vattenområde invid stranden (se bil. A vid detta protokoll) och hemställde
i underdånighet, att lagrådets yttrande över förslaget måtte, för

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184. 21

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag ur protokollet
inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om särskild prövning av strandägares rätt till vattenområde invid stranden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Völ- ägare a\ hemman, hemmansdel eller annan ej genom avsöndring
tillkommen fastighet, vartill hör strand vid vattenområde, vinna
trygghet för framtiden mot annans anspråk på äganderätt till den del
av vattenområdet, som ligger fastighetens strand närmast, äge han hos
allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som må anse
sig äga bättre rätt till sagda del av området eller äga andel däri, att
inom två år efter kallelsens utfärdande hos domaren anmäla sitt anspråk.

Lillhör strand vid vattenområde för alltid avsöndrad lägenhet, äge
lägenhetens ägare söka kallelse, som nu nämnts, där han visar, att den
rätt. till vattenområdet, som må hava tillkommit stamhemmanets ägare,
blivit till honom överlåten.

Med ansökan enligt denna § må ej, där inom den del av vattenområdet,
som ovan sägs, finnes i laga ordning bestämd gräns mot
annan fastighet, avses mera av vattenområdet än intill denna gräns, ej
heller i fråga om större insjö eller havet den del därav, till vilken
strandäganderätten icke sträcker sig.

2 §•

Ligger vattenområde, beträffande vilket strandägare vill göra ansökan,
som i 1 § sägs, inom särskilda under samma hovrätt lydande
underrätters domvärjo, äge den hovrätt på anmälan av strandägaren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

förordna, vid vilken underrätt ansökningen må upptagas. År den del
av vattenområdet, varom fråga är, belägen inom två hovrätters domvärjo,
meddelas sådant förordnande av Konungen.

3 §•

Ansökan enligt 1 § skall innehålla uppgift å det vatten, vari det
med ansökningen avsedda området är beläget, samt å den fastighet,
vartill vattenområdet förmenas höra; finnes gängse benämning å strömfall
eller annat vattenområde, varom fråga är, varde den benämning i
ansökningen uppgiven.

Ansökningen skall vara åtföljd av:

1) bevis att sökanden erhållit lagfart å nämnda fastighet eller,
där denna av sökanden förvärvats genom fång, varmed han enligt äldre
lag ej varit skyldig att lagfara, handlingar, som styrka hans åtkomst;

2) karta över den strand, vid vilken det med ansökningen avsedda
vattenområdet är beläget, upprättad så, att strandens läge varder fullt
bestämt, samt försedd med bevis därom, att vid skifte å det skifteslag,
vartill sökandens fastighet hör, eller sedermera verkställd delning å
utbruten del därav stranden tillagts sökandens fastighet eller, där fråga
är om avsöndrad lägenhet, den fastighet, varifrån lägenheten upplåtits,
eller ock intyg därom, att sökandens fastighet av ålder utgjort ett skifteslag
för sig; och

3) redogörelse för vad beträffande det ifrågavarande vattenområdet
må förekomma i protokoll, föreningar eller beskrivningar, hörande
till varje lagligen gällande skifte, klyvning eller styckning, som berört
sökandens fastighet.

Karta och redogörelse, som nu nämnts, skola efter förordnande
av Konungens befallningshavande upprättas av lantmätare vid sammanträde
å platsen, kungjort i den ordning som om lantmäteriförrättning i
allmänhet finnes stadgad. Vid sammanträdet skall föras protokoll såsom
vid annan lantmäteriförrättning.

4 §•

Företer sökanden handlingar, som i 3 § sagts, varde kallelse utfärdad,
så framt ej av redogörelse, varom i nämnda § förmäles, oförtydbart
framgår, att vid skifte, klyvning eller styckning, som i redogörelsen
omnämnes, vattenområdet i fråga undantagits från delningen
eller tillagts annan fastighet än sökandens.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Kunna skiftes- eller andra handlingar, som i 3 § under 3) omförmälas,
icke tillrättaskaffas vare sig hos skiftesdelägarna eller i länets
lantmäterikontor, skall den omständigheten, att redogörelse, som i nämnda
lagrum sägs, icke företes, ej utgöra hinder mot kallelses utfärdande.

5 §•

Kallelse skall ofördröjligen anslås å rättens dörr samt på sökandens
bekostnad genom domarens försorg införas tre gånger, minst en
och högst två månader mellan varje gång, såväl i allmänna tidningarna
som i en eller flera tidningar inom orten, första gången inom en månad
efter utfärdandet.

Sökanden åligge att inom två månader efter kallelsens utfärdande
delgiva densamma för kronans räkning med Konungens befallningshavande
i det län, där vattenområdet är beläget, samt inom samma tid
till domaren ingiva lagligt delgivningsbevis. Vill sökanden vinna trygghet
mot anspråk från delägarna i skifteslag eller annan samfällighet,
som sökandens fastighet må tillhöra, skall han inom sex månader efter
kallelsens utfärdande på nu nämnt sätt hos domaren styrka, att han
delgivit kallelsen med delägarna i samfälligheten. Sådan delgivning
må ske i den ordning 11 kap. 12 § rättegångsbalken städgar, ändå att
fråga är om annan samfällighet än byalag och ändå att delägarnas antal
icke överstiger tio.

6 §•

Vill någon göra sökanden äganderätten till det med ansökningen
avsedda vattenområdet stridig, ingive inom den i kallelsen utsatta tid
till domaren skriftlig anmälan om sitt anspråk jämte uppgift om grunden
för detsamma; försitter han den tid, vare sitt anspråk förlustig, dock
vad angår rättsägare, beträffande vilken delgivning av kallelsen är i 5
§ andra stycket föreskriven, allenast såvitt inom där stadgad tid lagligen
styrkts, att sådan delgivning skett. Anmälan av en delägare i samfällighet
gälle för alla.

Vad nu sagts föranleder dock ej rubbning i den rätt till vattenområdet,
som kan tillkomma annan på grund därav, att han äger bättre
rätt än sökanden till stranden utmed vattenområdet, eller som kan grundas
på privaträttsligt förfogande rörande området eller på därå sökt lagfart
eller på domstols efter den 30 april 1881 meddelade beslut i tvist om
detsamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

7 §•

Göres anmälan, som i 6 § sägs, vare strandägaren berättigad att
efter stämning hos allmän domstol . påkalla prövning av det anmälda
anspråket. Har av delägare i skifteslag eller annan samfällighet anmälan
gjorts för samfällighetens räkning, må delgivning av stämningen ske på
sätt och inom tid, som i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas,
ändå att fråga är om annan samfällighet än byalag och ändå att delägarnas
antal icke överstiger tio.

Vill den, som gjort anmälan, själv stämma, vare det honom
obetaget.

8 §•

Ändå att kallelse i den ordning denna lag stadgar ej utfärdats
eller delgivning av utfärdad kallelse icke på sätt i 5 § föreskrives ägt
rum, vare ägare av fastighet, som i 1 § sägs, berättigad att efter stämning
hos allmän domstol påkalla prövning av sitt anspråk på bättre rätt
i förhållande till viss motpart med avseende å den del av vattenområdet,
som i nyssnämnda § omförmäles. Där strand vid vattenområde tillhör
för alltid avsöndrad lägenhet, äge ock lägenhetsägaren gent emot stamhemmanets
ägare den rätt, som nu sagts.

9 §.

Ansökan, som i 1 § sägs, så ock rättens beslut däröver skall intagas
i lagfartsprotokollet. Sedan bevis om kallelses delgivning, efter
ty i 5 § sägs, till domaren inkommit, varde beviset å nästa rättegångsdag
för lagfartsärenden infört i nämnda protokoll. Lag samma vare
beträffande anmälan, som jämlikt 6 § göres hos domaren. Om vad i
lagfartsprotokollet sålunda ''intagits skall anmärkning göras i den hos
rätten i överensstämmelse med protokollet förda bok.

I fråga om talan, som anhängiggöra jämlikt 7 eller 8 §, skall
vad särskilt finnes stadgat om anteckning i lagfartsprotokollet av talan
innefattande klander å annans åtkomst till fast egendom äga motsvarande
tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 166 höft. (Nr 184.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

10 §.

y ad i denna lag finnes stadgat beträffande ägare av fastighet skall
gälla jämväl i fråga om den, som med stadgad åborätt besitter hemman
eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så ock den,
som under fideikommissrätt innehar fast egendom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om särskild prövning av strandägares rätt till strömfall eller annat område
i rinnande vatten invid stranden.

1 §•

Vill ägare av hemman, hemmansdel eller annan ej genom avsöndring tillkommen
fastighet, vartill hör strand vid strömfall eller annat rinnande vatten, vinna
trygghet för framtiden mot annans anspråk på vattenområdet utanför stranden, äge
han hos allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som må anse sig
äga bättre rätt till området eller andel däri, att inom två år efter kallelsens utfärdande
hos domaren anmäla sitt anspråk.

Tillhör strand vid strömfall eller annat rinnande vatten för alltid avsöndrad
lägenhet, äge lägenhetens ägare söka kallelse, som nu nämnts, där han visar, att
den rätt till vattenområdet, som må hava tillkommit stamhemmanets ägare, blivit
till honom överlåten.

2 §•

Där till fastighet, som i 1 § sägs, hör allenast ena stranden vid rinnande
vatten, må med ansökan enligt nämnda § ej avses mera av vattenområdet utanför
stranden än intill gränsen mot fastighet å andra stranden.

3 §•

Ansökan enligt 1 § skall innehålla uppgift å det vattendrag, vari det med
ansökningen avsedda området är beläget, samt å den fastighet, vartill vattenområdet
förmenas höra; finnes gängse benämning å strömfall, varom fråga är, varde den
benämning i ansökningen uppgiven.

Ansökningen skall vara åtföljd av:

1) en av lantmätare upprättad karta över det avsedda vattenområdet, utmärkande
gränse''rna därför uppåt och nedåt i vattendraget, med åtecknat bevis
dels att stranden tillhör sökandens fastighet och dels att vattenområdet i dess helhet
utgöres av strömfall eller annat rinnande vatten; och

2) en av förste lantmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman i lantmäteristyrelsen
uppgjord redogörelse för vad beträffande det ifrågavarande vattenområdet
må förekomma i protokoll, föreningar eller beskrivningar, hörande till

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.

varje lagligen gällande skifte eller annan lantmäteriförrättning å det skifteslag, vartill
strandfastigheten hör, eller ock, där strandfastigheten utgör ett skifteslag för
sig, intyg härom.

4 §‘

Förete1 sökanden handlingar, som i 3 § sagts, varde kallelse utfärdad, såframt
ej av redogörelse, varom i nämnda § förmärs, oförtydbart framgår, att
vattenområdet i fråga undantagits från skifte eller tillagts annan fastighet än
sökandens.

Kunna skiftes- eller andra handlingar, som i 3 § under 2) omförmälas, icke
tillrättaskaffas vare sig i vederbörande arkiv eller hos skiftesdelägarne, skall den
omständigheten, att redogörelse, som i nämnda lagrum sägs, icke företes, ei utgöra
hinder mot kallelses utfärdande.

5 §•

Kallelse skall ofördröjligen anslås å rättens dörr samt på sökandens bekostnad
genom domarens försorg införas tre gånger, minst en och högst två månader mellan
varje gång, såväl i allmänna tidningarna som i en eller flera tidningar inom orten
första gången inom en månad efter utfärdandet.

Sökanden åligge att inom två månader efter kallelsens utfärdande delgiva
densamma för kronans räkning med Konungens befallningshavande i det län, där
vattenområdet är beläget, samt inom samma tid till domaren ingiva lagligt delgivnmgsbevis.
Vill sökanden vinna trygghet mot anspråk från delägarne i skifteslag
eller annan samfällighet, som sökandens fastighet må tillhöra, skall han inom
sex månader efter kallelsens utfärdande pa nu nämnt sätt hos domaren styrka, att
han delgivit kallelsen med delägarne i samfälligheten. Sådan delgivning må ske i
den ordning il kap. 12 § rättegångsbalken stadgar, ändå att fråga är om annan
samfällighet än byalag och ända att delägarnes antal icke överstiger tio.

6 §''

Vill någon göra sökanden rätten till det med ansökningen avsedda vattenområdet
stridig, ingive inom den i kallelsen utsatta tid till domaren skriftlig anmälan
om sitt anspråk jämte uppgift om grunden för detsamma; försitter han den
tid, vare sitt anspråk förlustig, dock vad angår rättsägare, beträffande vilken delgivning
av kallelsen är i 5 § andra stycket föreskriven, allenast såvitt inom där
stadgad tid lagligen styrkts, att sådan delgivning skett. Anmälan av en delägare
i samfällighet galle för alla.

• 4. Xf^ ■ nu sa£$s föranleder dock ej rubbning i den rätt, som kan grundas på
privaträttsligt förfogande, varom sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande ägt
kännedom, eller på domstols i tidigare rättegång efter den 30 april 1881 meddelade
beslut, ej heller i den rätt, som kan grundas på sökt lagfart å vattenområdet.

7 §•

Gröres anmälan, som i 6 § sägs, vare strandägaren berättigad att efter stämning
hos allmän domstol påkalla prövning av det anmälda anspråket. Har av delägare
i skifteslag eller annan samfällighet anmälan gjorts för samfällighetens räk -

Kungi. Majds Nåd. Proposition AV 184.

ning, må delgivning av stämningen ske i den ordning 11 kap. 12 § rättegångsbalken
stadgar, ändå att fråga är om annan samfällighet än byalag och ända att delägarnes
antal icke överstiger tio.

Vill den, som gjort anmälan, själv stämma, vare det honom obetaget.

8 §•

Ändå att kallelse i den ordning denna lag stadgar ej utfärdats eller delgivning
(iv utfärdad kallelse icke på sätt i 5 § föreskrives ägt rum, vare ägare av
fastighet, som i 1 § sägs, berättigad att efter stämning hos allmän domstol påkalla
prövning av sitt anspråk på bättre rätt i förhållande till viss motpart med avseende
å vattenområdet utanför stranden. Där strand vid strömfall eller annat rinnande
vatten tillhör för alltid avsöndrad lägenhet, äge ock lägenhetsägaren gent emot
stamhemmanets ägare den rätt, som nu sagts.

9 §•

Ansökan, som i 1 § sägs, så ock rättens beslut däröver skall intagas i lagfartsprotokollet.
Sedan bevis om kallelses delgivning, efter ty i 5 § sägs, Ull
domaren inkommit, varde beviset å nästa rättegångsdag för lagfartsärenden infört i
nämnda protokoll. Lag samma vare beträffande anmälan, som jämlikt 6 § göres
hos domaren. Om vad i lagfartsprotokollet sålunda intagits skall anmärkning göras
i den hos rätten i överensstämmelse med protokollet förda bok.

I fråga om talan, som anhängiggöres jämlikt 7 eller 8 §, skall vad särskilt
finnes stadgat om anteckning i lagfartsprotokollet av talan innefattande klander å
annans åtkomst till fast egendom äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Vad i denna lag tinnes stadgat beträffande ägare av fastighet skall gälla
jämväl i fråga om den, som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet,
tillhörande kronan eller allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt
innehar fast egendom.

Denna lag skall träda i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Bil. C.

Motiv till förslaget
till
Lag

om särskild prövning av strandägares rätt till strömfall eller annat område

i rinnande vatten invid stranden.

Att det för möjliggörandet av ett för såväl den enskilde som det allmänna
gagneligt utnyttjande av landets ännu obegagnade vattenkraft är av synnerlig vikt,
att klara och ostridiga äganderättsförhållanden råda med avseende på strömfallen,
ligger i öppen dag. Våra hittills icke bebyggda vattenfall äro, åtminstone vad de
större angår, i allmänhet av den beskaffenhet, att deras utbyggande är förenat med
avsevärda kostnader och med risken, att tillfredsställande ränta på det nedlagda
kapitalet kan erhållas först etter en följd av år, sedan hela fallets kraft kommit
till användning. Dylika byggnadsföretag måste därför regelmässigt finansieras för
en ganska lång tidrymd med möjlighet av större eller mindre förlust under de första
åren men utsikt till vinst sedermera. Vid sådant förhållande är det tydligt, att den,
som förmenar sig vara ägare till ett strömfall och på grund därav berättigad att
tillgodogöra sig detsamma, lätt nog avhålles från att bebygga fallet för kraftens
uttagande, därest han ej är förvissad om, att hans rätt till fallet icke kan förr eller
senare göras honom stridig och möjligen frånvinnas honom. Och även om han,
utan. denna förvissning, skulle vilja för egen del påtaga sig risken att framdeles
möjhgen bliva utsatt för annans anspråk på fallet, kan det möta svårigheter att finna
en förlagsgivare med samma uppfattning.

Trygghet i det omförmälda hänseendet torde emellertid de rådande förhållandena
ofta nog ingalunda erbjuda. Visserligen vilar den svenska lagstiftningen sedan
gammalt på den uppfattningen, att »den äger vatten, som land äger», d. v. s. strandägarens
rätt är ej begränsad av strandlinjen, utan sträcker sig utöver denna och
omfattar jämväl en del av vattenområdet utanför. Men frånsett de undantag från
denna regel, som föranledas av särskilda omständigheter (avtal, urminnes hävd m. m.),
hava, som bekant, olika åsikter gjort sig gällande, huruvida regeln äger tillämpning
endast med avseende å byar eller jämväl beträffande de särskilda lotter, vari
en by eller ett skifteslag genom skifte i vederbörlig ordning uppdelats. Denna
meningsskiljaktighet, vilken tagit sig uttryck både i rättslitteraturen och i domstolarnas
rättstillämpning, föranledes därav, att handlingar rörande verkställda
skiftesförrättningar, särskilt de från äldre tid, i de flesta fall icke med tydlighet
utmärka, huruvida eller i vilken mån de till ett skifteslag hörande vattenområden
blivit jämte marken mellan delägarne fördelade eller icke. Naturligtvis förekomma

Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 184. 31

fall, där denna fråga vid skiftesförrättningarna på otvetydigt sätt avgjorts. A ena
sidan kunna vattenområdena hava direkt upptagits i delningsbeskrivningen och sålunda
oförtydbart ingått i delningen mellan de olika skifteslotterna. A andra sidan hava
esomoftast strömfall och andra vattenområden, tillhörande skifteslaget, helt eller
delvis genom uttrycklig bestämmelse avsatts för delägarnes gemensamma behov.
Där man förfarit på det ena eller andra sättet, kan någon tvekan uppenbarligen
icke finnas; vad vid skiftesförrättningen blivit bestämt är för framtiden avgörande.
Men, såsom ovan nämnts, lämna skifteshandlingama ofta nog icke någon bestämd
upplysning härutinnan. Möjligen^kan detta förklaras därav, att vid tiden för skiftet
vattenområdena icke ansetts äga någon ekonomisk betydelse, i följd varav desamma
lämnats åsido, liksom hade de varit att betrakta såsom impedimenter; mera sällan
torde de dock tydligt hava angivits såsom sådana.

Den rättsliga ovisshet, som råder till följd av den utav skifteshandlingamas
oklarhet föranledda stridigheten i åsikter, förefinnes ej blott i fråga om sjöar och
andra huvudsakligen stillastående vattensamlingar utan även beträffande rinnande
vatten, där den skarpast kommer till synes med avseende å strömfall på grund av
det ökade värde, som vattenkraften på senare tider erhållit. Anmärkas bör dock,
hurusom i de åtminstone under de senaste decennierna förekomna fall, där frågan
om betydelsen av skifteshandlingarnas tystnad rörande ett till skifteslaget hörande
strömfall gjorts till föremål för prövning av högre instans, den uppfattningen i allmänhet
synes hava gjort sig gällande, att rätten till strömfall, varom vid skifte
någon särskild bestämmelse icke träffats, tillkommer den skifteslott, som därvid fått
sina ägor utlagda vid fallets strand.1) .

Lagberedningen har i sitt under år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk
ingående behandlat förevarande spörsmål samt underkastat detsamma en granskning
såväl ur rättshistorisk synpunkt som med hänsyn till rättsuppfattningen hos befolkningen
inom skilda delar av riket. Kommittéerna tillåta sig att i detta avseende
hänvisa till beredningens betänkande. -'')

Lagberedningen bär på grund av berörda utredning stannat vid den åsikten,
att ett vattenområde, vilket icke, såvitt skifteshandlingarna på ett eller annat sätt
utmärka, ingått i ett skifte, måste fortfarande anses såsom en byns eller skifteslagets
gemensamma tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett. På
denna uppfattning vilar den av lagberedningen föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 10 ^

av den nya jordabalken. .

Vid första påseendet kan det synas, som om med denna rättsuppfattning
frågan skulle vara löst och all tveksamhet vid tillämpningen undanröjd. Så kan
väl ock sägas bliva förhållandet, där spörsmålet föreligger alldeles rent, eller således
där icke blott uttryckliga bestämmelser i ena eller andra riktningen i skifteshandlingarna
saknas, utan därjämte skifteshandlingarna äro fria från varje antydan till
ledning för omdömet om vad skiftesmännen och delägare må hava avsett eller vad
som till äventyrs må kunna betraktas såsom följdriktiga slutsatser beträffande
vattenområdet av de åtgöranden, som vid skiftet vidtagits i övrigt. Det är emelleitid
mycket vanligt, att antydningar givas i skifteshandlingarna åt ena eller andi a

'') Se Kungl. Maj:ts domar den 15 mars 1881 (N. J. A. s. 120, 124) och den 24 mars 1885
(N. J. A. s. 104) samt Göta hovratts dom den 16 juni 1882 (N. J. A. 1885 s. 138).
z) Se lagberedningens förslag till jordabalk III s. 145 ff.

Kungl. Maj:ts JSåd. Proposition Nr 184.

hållet, ehuru direkt uttalande saknas. I detta avseende kunna arealuppgifterna
rörande skifteslaget i dess helhet och de olika skifteslotterna ävensom det sätt,
varpå gradering av de vid vattnet belägna ägofigurerna verkställts, äga en viss betydelse.
Likaså kan de olika områdenas färgläggning på kartan och skifteslinjernas
utdragande därstädes mer eller mindre långt i viss mån inverka eller i allt fall
enligt någon parts förmenande böra inverka på frågans bedömande. Huru skifteshandlingarna
böra i det ena eller andra hänseendet rätteligen tolkas, kan ej avgöras
genom en allmän regel utan måste i varje särskilt fall prövas. Även med
lagberedningens rättsuppfattning kvarstår således en mängd tveksamma fall, i vilka
jordägaren måste säga sig själv, att hans rätt till vattenområdet utanför hans strand
är synnerligen oviss, ehuru kanske något anspråk från övriga skiftesdelägares sida
aldrig framställts och ej heller något nyttjande av vattnet från deras sida någonsin
ifrågakommit. Det spörsmålet står nämligen kvar, huruvida icke, trots saknaden
av uttryckliga bestämmelser i skifteshandlingarna, dessa ändock på indirekt
väg måste anses hava avgjort frågan till förmån antingen för strandägaren eller
för skiftesdelägarne.

I ett annat icke mindre viktigt avseende lider den svenska rätten av motsvarande
oklarhet beträffande strandägares rätt i vattnet. Författningarna angående
avvittringen i rikets norra delar innehålla den bestämmelsen, att större strömfall
på kronomarkerna, vilka »till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna
ägors befrielse från översvämningar jämte dylikt mera» i framtiden kunde behöva
användas, borde icke genom skatteköp eller på annat sätt avhändas kronan, utan
dispositionsrätten därtill alltid kronan förbehållas, och i detta avseende av den omkringliggande
kronomarken ett utmål av ett, två till tre tunnland eller mera, om
så nödigt prövades, därtill avsättas; dock ägde Konungens befallningshavande meddela
intill sådana strömfall boende åboar och hemmansinnehavare tillstånd att begagna
sig därav tillsvidare mot en viss lämplig penningavgift och med förbindelse
att dem utan ersättning avträda, om och när de för förenämnda ändamål erfordrades.
Jämväl för övriga delar av riket har genom kungl. brevet den 28 december
1822 i huvudsakligen samma ordalag meddelats motsvarande förbud mot att genom
skatteköp avhända kronan strömfall å kronohemmans eller annan kronojords områden.
Den tillämpning, som dessa föreskrifter erhållit, har ofta skett på sådant
sätt, att ovisshet kan råda eller i allt fall faktiskt uppstått, huruvida ett visst givet
strömfall verkligen blivit undantaget vid markens upplåtelse från kronan eller
icke. Till känslan av osäkerhet på detta rättsområde bidrager även den här och
var framträdande åsikten, att kronan skulle alltjämt äga en verklig regalrätt till
vissa vatten.

Den ovisshet, som således med hänsyn såväl till övriga skiftesdelägares som
kronans möjliga anspråk råder beträffande den rätt, vilken tillkommer strandägaren
i fråga om vattenområdet utanför stranden, medför, såsom förut framhållits, särskilt
vad angår strömfallen stora ekonomiska olägenheter, och dessa olägenheter drabba
ej blott strandägaren själv utan medelbart landet i dess helhet. Den förkovran,
som ett rationellt utnyttjande av vattenkraften skulle i ekonomiskt hänseende till -

x) Se t. ex. stadgan angående avvittringsverket i Jämtland med vad därvid kommer att
iakttagas den 8 december 1820, § 11; samt stadgan angående avvittringsverket i Västernorrlands*
Västerbottens och Norrbottens län den 10 februari 1824, § 10.

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

föra landet, måste, intill dess klarhet vunnits, skjutas undan, och den värdefulla
tillgång strömfallen representera ligga utan avkastning. Tädan för det allmänna av
detta osäkerlietstillstånd blir allt betänkligare, ju mer vattenkraftens ekonomiska
betydelse tillväxer. I ändamål att minska de ifrågavarande olägenheterna hava
kommittéerna i sitt förslag till vattenlag (2 kap. 22—24 §§ samt 12 kap. 11 §)
intagit bestämmelser, varigenom den strandägare, som i förlitande på sin rätt till
vattnet bebyggt ett strömfall, tryggas i rättigheten att tillgodogöra sig vattnet i
fallet. Denna trygghet ernås dock, såvitt angår vattenbyggnader, vartill medgivande
erhålles efter det den nya lagen trätt i tillämpning, först sedan viss tid förflutit
efter byggnadens fullbordande. Under hela den tid, då kostnaderna för bebyggandet
nedläggas utan att någon avkastning därå erhålles, svävar således bebyggaren ännu
i ovisshet. Väl har genom föreskrift i vattenlagens 2 kap. 23 § ersättning för
byggnaderna tillerkänts honom, för den händelse rätten till vattnet skulle frånvinnas
honom, men den påräknade avkastning, vilken skolat ersätta ränteförlusten under
byggnadstiden, går han miste om. De nämnda bestämmelserna synas därför icke
vara tillräckliga för skapande av den trygghet, varav strandägaren är i behov för
att kunna nyttiggöra den vattenkraft, som enligt hans förmenande tillkommer
honom. Redan innan han uppgör planen för fallets bebyggande och det sätt, varpå
vattenkraften skall komma till användning, är det av vikt för honom att erhålla
säker förvissning därom, att något hinder mot utnyttjandet icke framdeles uppstår
genom andras möjligen berättigade anspråk på fallet.

Behovet av en utväg, varigenom strandägaren kan redan på förhand vinna
nödig klarhet i förevarande hänseende, är desto kännbarare, som det synes tveksamt,
huruvida det enligt gällande lag står honom öppet att genom anhängiggörande
av rättegång mot delägame i skifteslaget eller mot kronan få ett möjligen befarat
anspråk från motsidan prövat. Med den svenska rättens obenägenhet för provokatoriska
rättegångar löper han fara, att en dylik talan icke av domstolarna upptages.

Förevarande lagförslag avser att bereda strandägaren den nämnda möjligheten
att redan innan han vidtager åtgärder för tillgodogörande av det strömfall,
som ligger invid hans strand, erhålla en rättslig uppgörelse beträffande de eventuella
anspråk på fallet, som kunna finnas hos skifteslagets delägare eller hos kronan
såväl som hos varje annan, dock med undantag (se 6 §) för vissa anspråk, vilkas
berättigande icke bör kunna bestridas. Svårigheten att avgöra, var ett strömfall
börjar och var det slutar, jämte den omständigheten, att det mången gång kan
vara särdeles ändamålsenligt att till ett gemensamt tillgodogörande sammanföra
strömfall eller forsar, som äro från varandra åtskilda genom en längre eller kortare
sträcka lugnt framrinnande vatten, hava föranlett förslagets avfattning så, att med
dess bestämmelser omfattas varje vattenområde, där vattnet är rinnande. Såsom
skäl härtill kan även framhållas, att det frånsett vattenkraftens tillgodogörande kan
vara av ekonomisk betydelse att få frågan om äganderätten till vilken del som
helst i ett rinnande vatten för framtiden avgjord. Däremot äro bestämmelserna
icke tillämpliga med avseende å områden i havet eller i sjö eller annan vattensamling,
vars vatten är i stort sett stillastående. Ehuruväl det måste medgivas,
att en större klarhet i äganderättsförhållandena jämväl till dylika vattenområden
vore önskvärd, hava kommittéerna dock funnit svårigheterna att erhålla en exakt
begränsning av det område i sådant vatten, vilket strandägarens anspråk må omfatta,
tala mot en utsträckning av den ifrågasatta lagstiftningen även till stillastående
Bihang filt riksdagens protokoll 19lä. 1 sond. Illa höft. (Nr 184.) 3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

vatten. Att avgöra, huruvida ett vatten är rinnande eller ej, torde icke medföra
några svårigheter.

Den klarhet, som lagförslaget åsyftar att bereda, hänför sig icke blott till
rätten att tillgodogöra sig vattnet utan därjämte till själva grunden, således till
strömfallet eller vattenområdet i dess helhet. Att förslaget icke inskränkts blott
till vattnets tillgodogörande följer av den ståndpunkt kommittéerna i vattenlagsförslaget
i likhet med gällande vattenrättsförordning intagit därutinnan, att äganderätten
till grunden och rättigheten att råda över vattnet därå såsom regel förklarats
följas åt. Det rättsskydd, som enligt förevarande förslag kan under vissa omständigheter
för strandägarens räkning vinnas i fråga om rätten till strömfall eller
annat område i rinnande vatten, är således olika det skydd, som enligt vattenlagsförslaget
viss tids förlopp utan att klander väckes medför för strandägare, som i
laga ordning byggt i vatten eller fått en i enlighet med äldre lag uppförd vattenmygg11^
inskriven i vattenboken; sistnämnda rättsskydd avser nämligen endast
vattnets tillgodogörande.

1 §•

msökan om Den väg kommittéerna ansett böra väljas för åstadkommande av klarhet

°kallelse rörande äganderättsförhållandena till strömfall och andra områden i rinnande vatten

är i främsta rummet införandet av ett preklusionsförfarande: föreläggande av viss
tid för eventuella anspråkshavare att anmäla sitt språk vid äventyr, om den tid
försittes, av anspråkets förlust. I förevarande paragraf stadgas sålunda rätt för
strandägaren att hos allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som
må anse sig äga bättre rätt till vattenområdet, att inom två år efter kallelsens utfärdande
hos domaren anmäla sitt anspråk Såsom ovan framhållits, åsyftas huvudsakligen
med kallelsen dels delägarne i skifteslaget dels ock kronan. Undantagsvis
torde emellertid även från annat håll kunna föreligga anspråk, som infalla under
paragrafens tillämpningsområde. Ett sådant anspråk kan t. ex. tänkas från ägaren
av en skattlagd kvarn, såg, benstamp eller dylik anläggning, vilken för länge sedan
utrivits och vars forna belägenhet kanske numera är okänd. Vidare måste här
medräknas det anspråk på vattenområdet, som oberoende av strandäganderätt kan
tänkas tillkomma annat skifteslag eller särskild del därav. Vad angår delägarne i
samma skifteslag, så kan ovissheten gälla strandägarens förhållande vare sig till
alla övriga delägare i det ursprungliga skiftet eller ock allenast delägarne i senare
lantmäteriförrättning rörande viss del av skifteslaget. Det kan ju hända, att vid
laga skifte å hela skifteslaget vattenområdet uttryckligen delats, men att vid senare
skiftesåtgärd, hemmansklyvning eller ägostyckning, inom någon av skifteslotterna
frågan om vattenområdet lämnats oklar.

Den rätt till ansökan, som här stadgas, avser i första hand ägare till andel
i by eller således ägare av hemman, hemmansdel eller annan ej genom avsöndring
tillkommen fastighet. I andra stycket utsträckes emellertid rättigheten till att
gälla även ägare av för alltid avsöndrad lägenhet, för så vitt nämligen lägenhetsägaren
kan genom bestämmelse i avsöndringshandlingen eller på annat sätt,
såsom genom dom i tvist angående upplåtelsehandlingens tolkning, visa, att stamhemmanets
mot den upplåtna andelen av stranden svarande rätt till vattenområdet
därinvid övergått till lägenhetsägaren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

2 §•

Det vattenområde, som avses med ansökan enligt 1 g, skall vara beläget vid Motliggande
sökandens stånd. Genom strandens utsträckning äro gränserna för det pretenderade ''räu

vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget givna. Tillhöra båda stränderna på
samma sträcka sökandens fastighet, omfattar det anspråk, för vilket sökanden vill
förvärva trygghet, tydligtvis vattendraget i hela dess bredd. År däremot allenast
ena stranden tillhörig sökanden, bör det helt naturligt icke stå i sökandens fria skön
att sträcka sitt anspråk hur långt ut i vattendraget som helst. Ingår fastigheten på
andra stranden såsom del i annat skifteslag än det sökandens strandfastighet tillhör,
kan rågången i vattnet skifteslagen emellan vara lagligen fastställd eller eljest behörigen
bestämd och blir naturligtvis i sådant fall också bestämmande såsom gräns för
det vattenområde, varpå sökanden kan göra anspråk. Finnes däremot icke sådan
rågång, vilket torde vara det vanligaste, kommer i avseende å dennas bestämmande
stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken till tillämpning: hälften av vattendraget, räknad
efter dettas bredd, tillhör ena stranden och andra hälften skifteslaget å motsatta
stranden. Kallelseansökningen kommer således i regel att avse vattenområdet intill
vattendragets mitt. Tillhöra fastigheterna å ömse sidor samma skifteslag, blir förhållandet
liknande. Gent emot delägarne i samma skifteslag vilar sökandens anspråk
på den förutsättningen, att vattendraget blivit jämte marken på ömse sidor
därom uppdelat mellan delägarne. Enligt denna förutsättning måste ägogräns i vattnet
finnas eller kunna uppdragas mellan strandfastigheterna. Sökandens anspråk kan
icke omfatta mera än området intill denna gräns. I överensstämmelse med vad
nu sagts har i förevarande paragraf föreskrivits, att ansökan om kallelse, som göres
av ägaren till ena stranden vid rinnande vatten, skall anses avse vattenområdet intill
gränsen för motliggande fastighet, oavsett huruvida denna gräns redan finnes fastställd
eller framdeles kommer att bestämmas i enlighet med jordabalkens föreskrifter.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att för ena strandfastigheten kan
finnas en servitutsrätt med avseende på tillgodogörandet av vattnet å den del av
grunden, som tillhör fastigheten på andra stranden. En dylik rättighet beröres icke
av den ifrågavarande lagstiftningen. Det är allenast äganderätten som avses med
det här föreslagna preklusionsförfarandet. Om således sökanden förmenar sig på grund
av urminnes hävd hava rätt att utnyttja vattnet å den till andra stranden hörande
grunden, kan han icke i den ordning här stadgas vinna trygghet för framtiden i
avseende på denna rätt. Lika litet behöver andre strandägaren till bevarande av eu
dylik rättighet till vattnets tillgodogörande i det vattenområde, vartill sökanden
förmenar sig vara ägare, iakttaga vad här föreskrives angående skyldighet att anmäla
sitt mot sökandens stridiga anspråk.

3 och 4 §§.’

I ändamål att förekomma ovisshet beträffande det vattenområde, som avses Villkor för
med ansökan om kallelse enligt denna lag, föreskrives i 3 §, att ansökningen skall
vara åtföljd av behörig karta över området..

Såsom ovan sagts, åsyftar den procedur, som inledes med den i 1 § omförmälda
ansökan, att häva befintlig osäkerhet i fråga om rätten till vattenområdet

Kalielsen s
offentlig -görande och
delgivning.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 184.

utanför stranden. Där sådan osäkerhet icke finnes, vore det följaktligen oriktigt
att tillstädja en slik procedur, som alltid är i någon mån betungande för de åsyftade
motparterna och, därest dessa icke bevaka sina rättigheter, kan föranleda förlusten
av dem. När skifteshandlingarna uttryckligen förklara eller eljest oförtydbart giva
tillkänna, att. vattenområdet undantagits såsom samfällt för delägarne, bör alltså
ml?.’ Som * 1 § sä§5 * * 8’ ^c*ce utfärdas. Annat förhållande skulle för övrigt verka
alltför stötande, särdeles i händelse skiftet nyss förut avslutats och bestämmelsen
i fråga således är av helt färsk datum.

r...,, ® 111 a^'' domstolen, hos vilken kallelsens utfärdande begäres, skall vara i till fälle

att bedöma, huruvida ett sådant hinder som det nyssnämnda möter, måste
domstolen äga kännedom om vad skifteshandlingarna möjligen innehålla i fråga
vattenområdet. En sådan kännedom kunde måhända vid första påseendet synas
lämpligast beredas domstolen därigenom, att sökanden ålades förete samtliga skifteshandlingar.
Men a ena sidan skulle domstolen icke hava möjlighet att kontrollera,
om de företedda handlingarna avsåge alla skiftesförrättningar, till vilka hänsyn
maste tagas, och å den andra vore det att pålägga domstolen ett alltför tidsödande
besvär, om skifteshandlingarna skulle i deras helhet granskas av domstolen. Man
har därför ansett saken lämpligast böra ordnas så, att sökanden ålägges ingiva
en av vederbörande lantmäteritjänsteman uppsatt redogörelse i det förevarande
hänseendet. Denna redogörelse kan bestå i antingen transsumerade avskrifter av
skitteshandlingarna med intyg om dessas fullständighet eller ock ett på annat sätt
upprättat sammandrag. Då det här icke är fråga om en tolkning av skifteshandfmgaina
utan allenast ett konstaterande av vad dessa uttryckligen giva bestämmelse
om, hava skifteskartorna ansetts icke böra läggas till grund för redogörelsen,
»kulle strandfastigheten utgöra ett eget skifteslag, ersättes redogörelsen med ett
intyg härom.

Därest av den nu nämnda redogörelsen skulle oförtydbart framgå, att vattenområdet
undantagits från skifte eller tillagts annan fastighet än sökandens, må
ansökningen, enligt vad 4 § angiver, icke bifallas. Har området uttryckligen tilllagts
sökandens fastighet, är visserligen sökandens rätt gent emot andra delägare
i skifteslaget fullt klar. Men själva skifteslagets rätt kan. enligt vad ovan framhållits,
vara underkastad motsatta anspråk från kronan eller annan. Därför bör
också vid sådan^ händelse kallelse kunna utfärdas, sökanden dock obetaget, enligt
vad av 5 § framgår, att underlåta eljest föreskriven delgivning med skiftesdelägarne,
da någon tvist från deras sida icke kan ifrågakomma.

Därest skifteshandlingar varken återfinnas i vederbörande arkiv eller förvaras
hos skiftesdelägarne, bör saknaden av sådan redogörelse, som ovan omförmälts, icke
utgöra hinder mot utfärdande av kallelse; det kali nämligen i sådan händelse icke
gärna vara uppenbart, att vattenområdet uttryckligen undantagits från skiftet.

5 §•

Beslutar domstolen kallelses utfärdande, skall denna publiceras genom kun görelse

på närmare angivet sätt. Behovet härav grundas därpå, att kallelsen är

riktad till envar, som karl vilja påstå en mot sökandens stridig rätt. Men i vanliga
årii f.r ^ ai!tinöeTJ skiftesdelägarne eller kronan eller ock bådadera, som åsyftas,
lill förebyggande aå långt rimligt av verklig rättsförlust till följd av ovetenhet om

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 184.

sökandens anspråk hava kommittéerna ansett kungörandet ''böra kompletteras med
kallelsens delgivande dels för kronans räkning med Konungens befallnmgshavande
i länet och dels, där ej sökanden enligt vad vid 4 g framhållits finner det onödigt,
med skifteslagets delägare. För sistnämnda delgivning har det i 11 kap. 12 § rättegångsbalken
medgivna sättet ansetts medföra tillräcklig trygghet, på samma gång
som därigenom sökanden besparas från de besvär och kostnader, som mangen gång
skulle vara förenade med kallelsens överlämnande till varje särskild delägare. Ett
dylikt överlämnande skulle för övrigt stundom vara. rent av outförbar!. Stadgande
om sagda delgivningssätts tillåtlighet har därför i paragrafen intagits. Den tid,
inom vilken delgivningen skall vara verkställd och bevis därom inlämnat till domaren,
har ansetts böra sättas längre i fråga om delgivningen med skiftesdelägarne.
Försummas denna tid, är visserligen kallelseatgärden utan verkan mot dem, med
vilka delgivning bort äga rum, men i förhållande till andra möjliga sakägare blir
kallelsen giltig.

6 §.

Har kallelsen behörigen publicerats och i de fall, då sådant erfordras, delgivning
ägt rum, åligger det envar, som vill göra sökandens påstådda äganderätt
till vattenområdet stridig, att inom två år efter kallelsens datum anmäla motanspråk
hos domaren. Framställes av någon delägare i skifteslag eller annan samfällighet
påstående därom, att vattenområdet utgör samfällighetens gemensamma
tillhörighet, bör dock denna anmälan vara gällande även för övriga delägare. Förflyter
nämnda tid utan att anmälan göres, är rätten till anspråkets framställande prekluderad.

Härifrån torde dock böra göras undantag för vissa rättsanspråk, nämligen
sådana, som grunda sig på ett privaträttsligt förfogande, varom sökanden vid tiden
för kallelsens utfärdande ägt kännedom, eller ock på en inom ej allt för avlägsen
tid meddelad dom. Vad det förstnämnda undantaget angår, ligger det i sakens
natur, att sökanden måste vara bunden av ett avtal, som han själv ingått, oberoende
av om medkontrahenten vid tagel1 någon åtgärd till skydd för den rättighet,
han på grund av avtalet äger, eller han underlåter detta. År det fråga om ett
avtal med eller eljest ett förfogande av någon, från vilken sökanden härleder sin rätt,
synes det icke lika klart, att detta bör under alla förhållanden vara för sökanden
bindande, tiar sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande varit okunnig om berörda
förfogande och han således varit i god tro beträffande sin egen rätt, torde
något hinder icke finnas att låta det rättsskydd, som det förevarande förslaget avser
att bereda, bliva gällande jämväl mot ett på dylikt förfogande grundat anspråk,
dock endast för den händelse detta ej blivit tryggat i den ordning 12 § lagfartsförordningen
stadgar, d. v. s. genom en tidigare lagfartsansökan, som direkt avser
vattenområdet i fråga. Någon rubbning i den genom nämnda lagbud stadgade regeln
avses ej med förevarande förslag. . .

Vidkommande det andra undantaget, kunde det strängt taget synas riktigast
att låta varje på föregående rättsligt avgörande grundad rättighet gälla mot den
hävd, varom här är fråga. Ändamålet med den förevarande lagstiftningen^ skulle
dock kunna väsentligen förfelas, därest trygghet ej vunnes gent emot anspråk, vilkas
giltighet baseras på dom, oavsett för hur lång tid tillbaka densamma meddelats.
I analogi med vad som stadgats i 12 kap. 11 § av förslaget till vattenlag

Anmälan av
motansprak.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

har man därför ansett sig böra stanna vid att från den i förevarande förslag avsedda
preklusionen undantaga allenast sådana äganderättsanspråk, som grundas å en
efter den 30 april 1881 meddelad dom.

7 §•

Hatt att påkalla
provning av
anmält anspråk.

I denna paragraf tillerkännes sökanden uttryckligen rättighet att genom stämning
påkalla domstols avgörande över ett anmält motanspråk.

Samma skäl, som tala för ett förenklat delgivningssätt, då helt byalag, vars
delägare äro flera än tio, skall stämmas, och som föranlett medgivande av nämnda
delgivningssätt i fråga om kallelsen, samma skäl göra sig gällande även här, då
anspråk anmälts för helt skifteslag eller för annan samfällighets räkning. Någon
risk för rättssäkerheten torde ej vara att befara genom begagnandet av det förenklade
sättet för delgivningen, även om samfällighetsdelägarnes antal icke skulle
överstiga tio. För sökanden innebär nämnda delgivningssätt en förmån även därutinnan,
att han undgår faran att uteglömma någon delägare, som möjligen är
okänd. Det torde nämligen icke kunna anses erforderligt, att i nu avsett fall stämningen
upptager namnen på de särskilda delägarne i samfälligheten.

. Att den, som anmält motanspråket, äger när som helst instämma talan om
prövning av detsamma, är visserligen självklart, men har dock ansetts böra här
utsägas.

8 §•

Zoriii ZTan. . ... . fången gång kan det hända, att en strandägare allenast från ett bestämt
hall befarar ett mot hans eget stridande anspråk i avseende på vattenområdet utanför
stranden. I ett sådant fall synes det vara en onödig omgång att tillgripa den
i det föregående omhandlade kallelseproceduren, då denna allenast skulle hava till
påföljd, att motanspråket, om vars tillvaro strandägaren kanske redan har kännedom,
anmäles. För strandägaren själv torde det vara bättre att äga möjlighet till
en omedelbar talan mot den, hos vilken motanspråket finnes eller befaras. För denne
andre torde olägenheten av att intvingas i en process förr än han själv möjligen
skulle funnit mest lägligt, icke vara så stora, att man därför bör avstå från beredandet
av möjlighet ° för strandägaren att jämväl på denna väg åstadkomma nödig
klarhet i avseende på rättsförhållandena rörande vattenområdet. Därest, såsom ofta
torde vara förhållandet, den utredning motparten kan vilja förebringa är av vidlyftig
beskaffenhet, lär nödigt uppskov i rättegången icke komma att förvägras honom.
På grund av det nu sagda har i förevarande paragraf uttryckligen tillerkänts strandägaren
befogenhet att mot annan anhängiggöra stämningstalan rörande vattenområdet
vid stranden, även om denna rätt icke enligt gällande regler skulle kunna
anses tillkomma honom.

9 §•

Anteckning
i lagfarttprotckollct.

Då vad som åtgöres i ärenden av här avsedda art nära berör strandfastighetens
rättigheter för framtiden, är det nödvändigt, att såväl kallelsesökandens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

anspråk som eventuella motanspråk ävensom rättens beslut och vad eljest i ärendet
förekommer varder antecknat i lagfartsprotokollet och den därtill hörande boken.
Stadgande härom har meddelats i denna paragraf.

10 §.

Vad i denna paragraf stadgats står i nära överensstämmelse med den i 14
kap. 2 § av förslaget till vattenlag intagna föreskriften.

Åbo oek
fideikommissinnehavare.

Kungl. Ma jäs Nåd. Proposition Nr 184.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den
24 apr il 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,
Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,
Justi tierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
5 mars 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om särskild prövning av strandägares rätt till vattenområde
invid stranden,

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av häradshövdingen Karl Henrik Högstedt.

Förslaget föranledde nedanstående yttranden av lagrådets ledamöter.

Justitieråden Bergman och Dyberg:

Den utomordentliga betydelse, som de i vårt lands många vattendrag
befintliga strömfallen hava för industrien i landet, är uppenbar.
Utnyttjandet av den i strömfallen varande vattenkraften bör fördenskull
naturligtvis av staten befrämjas. I fråga om äganderätten till strömfallen
anses emellertid för närvarande i viss mån råda ett osäkerhetstillstånd,
vilket anses vara en av de främsta orsakerna till att en så stor
del av vattenkraften ännu är obegagnad. Det är detta osäkerhetstillstånd,
som föranlett de s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéerna att i
sammanhang med sitt förslag till vattenlag, varmed bland annat avses
att giva rättsregler för ett mera fullständigt tillgodogörande av vatten -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

kraften, framlägga ett särskilt lagförslag, varigenom medel skulle beredas
strandägare att i vissa fall få frågan om äganderätten. till strömfall och
annat område i rinnande vatten invid stranden avgjord snabbare än
som kan ske med nu gällande lagbestämmelser. Sistnämnda lagförslag
ligger till grand för det nu till lagrådets granskning remitterade förslaget.
Båda dessa förslag avse införande av ett preklusionsförfarande
samt medgivande att anhängiggöra s. k. fastställelsetalan, men under
det att kommittéförslaget, såsom nämnt, endast avsåg strömfall och annat
område i rinnande vatten, gäller det remitterade förslaget jämväl område
i stillastående vatten.

Det lärer kunna antagas, att kommittéernas mening varit, att deras
sistberörda förslag skulle bliva föremål för lagstiftning i sammanhang
med deras förslag till vattenlag. För en sådan gemensam handläggning
talar bland annat det förhållandet, att även i förslaget till vattenlag
upptagits preklusionsbestämmelser, som stå i ett visst samband med
det preklusionsförfarande, varom nu är fråga. Mest önskvärt hade
varit, att i sammanhang därmed tillika förekommit till bedömande de
av lagberedningen utarbetade bestämmelser om ägogränser, som innefattas
i andra kapitlet av dess förslag till jordabalk.

Då nu förhållandena ansetts påfordra, att det särskilda förslaget
om preklusion utan samband med övriga omförmälda lagförslag framlägges
för riksdagen, har detta orsakat vissa svårigheter. Man har
nämligen icke undgått att i förslaget komma in på ett par frågor,
rörande vilkas besvarande skiljaktiga åsikter föreligga. Den ena frågan
gäller, huruvida, när beträffande de till ett skifteslag hörande vattenområden
skifteshandlingarna icke utmärka, om eller i vilken mån dessa
områden blivit jämte marken mellan delägarna fördelade, samma
vattenområden skola fortfarande anses såsom en skifteslagets gemensamma
tillhörighet eller de skola anses hava tillagts de ägolotter,
utanför vilkas stränder de äro belägna. Såsom i motiven anmärkes,
har lagberedningen i sitt förslag till jordabalk beträffande denna fråga
kommit till en annan åsikt än den, som i allmänhet gjort sig gällande
i domstolarnas rättstillämpning. Den andra frågan gäller, huru stadgandena
i 12 kapitlet 4 § jordabalken angående ägogränser i vatten
böra tolkas, och huruvida dessa stadganden böra i allmänhet vinna
analog tillämpning i fråga om särskilda ägolotter i by. Även härom
har lagberedningen uttalat sig i sitt förslag till jordabalk. Enligt vad
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet synes utmärka,
har det icke varit avsett att genom bestämmelserna uti det remitterade
lagförslaget göra något uttalande om vad som i ovanberörda tvenne
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 166 höft. (Nr 184.) 6

42 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

frågor skall anses vara gällande rätt, enär, såsom departementschefen
yttrar, lagstiftaren härutinnan bör hava fria händer, då lagberedningens
förslag till jordabalk ifrågakommer till prövning. Det torde emellertid
icke kunna förnekas, att bestämmelserna i det remitterade förslaget
lätteligen kunna tolkas såsom innebärande ett avgörande från lagstiftarens
sida, huru förutberörda två frågor rätteligen böra besvaras. Genom att
tillerkänna strandägaren förmånen att begära preklusionskallelse kan förslaget
i viss mån sägas hava tagit avstånd från lagberedningens ovanbe-ida
asikt i tra^dn om strandägarens eller skifteslagets bättre rätt till
ett vattenområde. Om i anledning av kallelse, som på begäran av strandägaren
utfärdats, ingen anmälan göres, blir det faktiskt strandägarens
äganderätt till vattenområdet, som härigenom konstateras, även om i det
föreliggande fallet förhållandena skulle vara sådana, att enligt lagberedningens
åsikt området fortfarande varit att anse såsom skifteslagets
gemensamma tillhörighet. Vad beträffar den andra frågan, tolkningen av
stadgandena i 12 kapitlet 4 jordabalken och deras analoga tillämpning
i fråga om särskilda ägolotter i by, torde den omständigheten, att gränserna
för det vattenområde, som preklusionsförfarandet skall gälla, i förslaget
bestämts med användande av de utav lagberedningen föreslagna
grunder för gränsbestämning i vattendrag, med visst fog kunna tolkas
såsom ett godkännande av dessa grunder.

Nu berörda förhållande, att genom det remitterade förslaget kan
anses i viss mån ske ett föregripande av prövningen av lagberedningens
omförmäld a förslag, synes tala emot, att det remitterade förslaget nu
upphöjes till lag.

Mot det föreslagna preklusionsförfarandet må vidare anmärkas,
att detsamma med avseende å huvudprinciperna väsentligt skiljer sig
från det preklusionsförfarande, som omförmäles i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning, det enda egentliga
preklusionsförfarande, som för närvarande torde förekomma i svensk
lagstiftning. Under det att sistnämnda förfarande är riktat mot rättsanspråk,
som äro för sökanden okända, är det remitterade förslagets
tillkomst föranledd av önskan att bereda sökanden-strandägaren visshet,
huruvida han har att vänta äganderättsanspråk från två kända håll,
skifteslaget och kronan, ja, förslaget förutsätter, att preklusionsförfarandet
kan vara riktat mot allenast en av dem. Förslaget har visserligen givits
eu vidare omfattning, men de andra äganderättsanspråk, som i kommittéernas
motiv mera i förbigående beröras, torde vara utan praktisk
betydelse, varför man lärer kunna bortse från dem.

Då man vid val av medel för ernående av det med den nu ifråga -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

sutta lagstiftningen avsedda ändamålet bestämt sig lör preklusionsförfarandet
såsom det lämpligaste, torde man hava utgått från det antagandet,
att strandägaren i många fall skulle genom att begära preklusionskallelse
å skifteslaget och kronan kunna utan rättegång vinna den önskade
vissheten därigenom, att någon anmälan i anledning av kallelsen icke
göres. Det synes kunna starkt ifrågasättas, huruvida fog finnes för
ett dylikt antagande, så vitt fråga är om strömfall. Preklusionsförfarandet
torde icke komma till användning i andra fall, än då strandägarens
bättre rätt till fallet i förhållande till skifteslaget eller kronan
är åtminstone i någon mån tvivelaktig; och det torde i sådana fall icke
vara att förvänta, åtminstone då strömfallet ej är av alltför obetydligt
värde, att skifteslaget eller de, som hava att tillvarataga kronans rätt,
skola underlåta att genom en anmälan bevara rätten att få sitt anspråk
på strömfallet prövat av domstol. Vad skifteslaget beträffar, erfordras
enligt förslaget ej anmälan av samtliga delägare, utan anmälan av en
delägare skall gälla för dem alla. Det ma tillika framhallas, att det
remitterade förslaget föreskriver, förutom kallelsens kungörande på
närmare angivet sätt, särskild delgivning av kallelsen med delägarna i
skifteslaget, resp. kronans representant, för att preklusion må kunna
inträda. Såvida på grund av utfärdad kallelse anmälan i vederbörlig
ordning göres, har sökanden-strandägaren icke haft någon fördel av
kallelsens utfärdande, ty för att vinna den avsedda tryggheten beträffande
äganderätten måste han anhängiggöra rättegång mot dem, som anmält
sig. Däremot har förfarandet, särskilt på grund av den i 3 § föreslagna
lantmäteriförrättningen, förorsakat sökanden kanske ej obetydliga
kostnader.

På grund av vad sålunda anförts mot det ifrågasatta preklusionsförfarandet,
synes förslaget i denna del ej kunna tillstyrkas.

Med hänsyn till den stora nationalekonomiska betydelsen därav,
att den inom landet befintliga vattenkraften kommer till nyttig användning,
är det emellertid av vikt, att det hinder härför, som ligger i det
nuvarande osäkerhetstillståndet i avseende a äganderätten till strömfall,
snarast möjligt undanröjes. Såsom förut framhållits, gör sig nämnda
osäkerhet rörande äganderätten till strömfall gällande dels i föihållandet
mellan ägare av strandfastighet och det skifteslag, vartill strandfastigheten
hör, dels i förhållandet mellan enskilda rättsägare och kronan.
1 förra fallet beror osäkerheten huvudsakligen på den otydlighet, beträffande
vattenområdens behandling, som i stor omfattning vidlåder
äldre skifteshandlingar. I förhållandet mellan enskilda och kronan ät
osäkerhetstillståndet väsentligen beroende på den oklarhet, som till följd

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

av den historiska utvecklingen kan sägas råda i fråga om betydelsen
av vissa anspråk, vilka beträffande vattenområden från kronans sida
göras gällande på annan grund än strandäganderätt. Ett medel att i
särskilda fall påskynda hävandet av ifrågavarande osäkerhetstillstånd kan
vara, att vederbörande rättsägare berättigas att i större omfattning, än
eljest är rättsligen medgivet, genom fastställelsetalan hos domstol påkalla
prövning av motsidans anspråk. I förslaget har även denna utväg
jämsides med det föreslagna preklusionsförfarandet anlitats genom stadgandena
i 8 §. Då vattenkraftens tillgodogörande i stort sett är ett
för hela landet synnerligen viktigt intresse, synes för befrämjande av
detta intresse en utsträckning av rätten att anhängiggöra fastställelsetalan
vara befogad, under förutsättning att den undantagslagstiftning, som en
sådan utsträckning innebär, icke göres mera omfattande, än för vinnande
av dess ändamål kräves, och att i fråga om rätten att väcka talan eu
rättsägare icke obehörigen gynnas framför en annan.

Härvid synes då först och främst föremålet för en talan av ifrågavarande
art böra begränsas till strömfall och sådana delar av det vattendrag,
däri strömfallet är beläget, som behöva användas för tillgodogörande
av strömfallet. Endast i fråga om sådant vatten gör sig det nationalekonomiska
intresse, som ovan berörts, gällande med erforderlig styrka.
Det närmare bestämmandet av gränserna för ett omtvistat område torde
få bero på utredning av vederbörande parter i varje särskilt fall.

Vad beträffar de rättsägare, vilka kunna ifrågakomma att erhålla
utsträckt rätt till anställande av fastställelsetalan, synes i förhållande
mellan strandägare och skifteslag sådan rätt rättvisligen icke kunna
tillerkännas allenast endera parten. Redan enligt nu gällande rätt torde
i allmänhet en av strandägare mot skifteslag eller tvärtom av skifteslag
mot strandägare anhängiggjord talan angående äganderätt till vatten
icke kunna avvisas såsom en otillåten fastställelsetalan. Men i något
enstaka fall kunde måhända förhållandena gestalta sig så, att domstolen
komme till ett sådant slut. En bestämmelse om rätt till fastställelsetalan
för klargörande av rättsförhållandet mellan strandägare och skifteslag torde
följaktligen ej vara alldeles obehövlig. Emellertid torde, såsom ovan antytts,
rättvisan kräva, att därvid samma rätt gives vardera parten. Det bör således,
för den händelse vid skifte uttrycklig bestämmelse icke givits
rörande till skifteslaget hörande vattenområde, varom nu är fråga, medgivas
såväl ägaren av den fastighet, vilken stranden tillskiftats, som
ock skifteslagets övriga delägare att efter stämning å vederparten underställa
fragan om äganderätten till vattenområdet domstols prövning. Ena -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

hända rätt bör också tillerkännas den, som genom avsöndring fått endera
sidans rätt till vattenområdet på sig överlåten.

I förhållande mellan enskild rättsägare och kronan lära däremot
sällan sådana omständigheter förekomma, att domstolarna skulle anse
nu gällande rätt tillåta eu fastställelsetalan av den enskilde. Då emellertid,
enligt vad ovan anförts, fog torde förefinnas för medgivande åt
enskild rättsägare att beträffande vattenområde av nu ifrågavarande
beskaffenhet mot kronan anställa fastställelsetalan för prövning av anspråk,
som av kronan grundas på annat förhållande än strandäganderätt,
svnas lagbestämmelser härom böra utfärdas. Rätt att anställa
sådan talan synes böra i fråga om vattenområde, som vid skiftesförrättning
tillagts viss ägolott, tillerkännas ägolottens ägare, men beträffande
område, som vid skifte lämnats odelat, tillkomma skifteslaget. Beträffande
vattenområde utanför oskiftad fastighet, som av ålder utgjort
ett skifteslag för sig, bör rätten att anställa talan naturligen tillkomma
ägaren av nämnda fastighet. Åven i de nu avsedda fallen bör, där
vattenområde blivit föremål för avsöndring, ägaren av den avsöndrade
lägenheten få utöva den rätt till talan, som eljest skulle tillkommit stamfastighetens
ägare.

Därest det remitterade lagförslaget, på sätt nu antytts, inskränkes
till att avse rätt till anställande av fastställelsetalan i vissa fall, lärer
det ej kunna ifrågakomma att för dylika speciella fall meddela några
särskilda föreskrifter om delgivning av stämning. Ej heller torde för
sådan händelse bestämmelser i de ämnen, som beröras i 9 § andra
stycket och 10 § av förslaget, vara lämpliga eller behövliga, lika litet
som någon särskild föreskrift angående tiden för lagens ikraftträdande
torde vara erforderlig. Däremot torde under nämnda förutsättning krävas
ändring av förslagets rubrik.

Justitierådet Sjögren:

Det remitterade förslaget har ursprungligen ingått i den serie av
förslag till vattenlagstiftning, som utarbetats av de s. k. vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna. Då ett på grundvalen av dessa kommittéers
betänkande utarbetat förslag till ny lagstiftning på ifrågavarande
område icke nu föreligger till granskning, uppstå särskilda svårigheter
vid förevarande förslags bedömande. Så hava i 2 kap. 22 24

§§ samt 12 kap. 11 § av berörda kommittéers förslag till vattenlag

upptagits preklusionsbestämmelser, som, ehuru mindre långt gående,
dock till sitt allmänna syfte äro likartade med de nu föreslagna. Då
nämnda bestämmelser avse redan bebyggda strömfall, men föreliggande

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

förslag ursprungligen i främsta rummet åsyftat strömfall, som ännu
icke tagits i bruk, hade det varit önskvärt, att samtliga dessa preklusionsbestämmelser
kunnat bliva föremål för bedömande i ett sammanhang.
Räckvidden och behovet av nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärd
hade då kunnat tillförlitligare utrönas.

Vidare kan mot utbrytningen av nu förevarande förslag anmärkas,
att detsamma i vissa delar grundar sig på den i lagberedningens
år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk föreliggande utredningen om
gränsbestämning i vattendrag, men i andra avseenden avviker från
samma utrednings resultat. Då lagberedningens förslag icke i motsvarande
delar ännu undergått någon granskning, måste anmärkta förhållande
medföra särskilda svårigheter vid förslagets bedömande. Visserligen
är det uppenbart, att avsikten icke varit att föregripa revisionen
av jordabalken i berörda delar, men denna avsikt har icke kunnat fullt
genomföras. Att så är förhållandet, torde framgå av de i 1 § föreslagna
stadgandena angående gränserna för det område, för vilket
preklusionen skulle gälla.

Oklart är också förevarande förslags förhållande till den i lagberedningens
ovan omförmälda förslag framlagda åsikt, att icke strandägarna
såsom sådana, utan skiftesdelägarna samfält äga rätten till
vattenområdet, där ej av skifteshandlingarna framgår, att nämnda område
ingått i skiftet. Ett preklusionsförfarande av nu ifrågasatta art
kunde, så vitt det är riktat mot skiftesdelägarna, motiveras genom
angelägenheten att minska den med lagberedningens ståndpunkt förenade
faran för de intressen, som äro beroende därav, att rätten till
vattnet, där ej annat framgår av skifteshandlingarna, ansetts tillkomma
strandägarna. Detta skulle innebära, att skiftesdelägarnas rätt väl principiellt
kunde godkännas, men i verkligheten åtminstone i ett avsevärt
antal fall vore så svag och i det allmänna rättsmedvetandet så fördunklad,
att samma rätt lämpligen borde göras till föremål för preklusion.
Men med en dylik motivering kan förslaget icke gärna antagas,
förr än lagberedningens förslag prövats. Vad sålunda är sagt gäller
om de fall, då skifteshandlingarna icke lämna någon som helst ledningför
avgörandet av frågan om rätten till vattenområdet. Vidkommande
dessa fall skulle ett godkännande av nu föreliggande förslag innebära,
att lagstiftaren åtminstone tills vidare skulle underlåta att lösa en
principfråga, som bör av honom avgöras. I stället skulle bördan läggas
på den enskildes initiativ och på domstolarna.

Vad åter angår de fall, då skifteshandlingarna innehålla en viss,
om ock mer eller mindre ofullständig, ledning, och sålunda avgörandet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

i tvist mellan strandägaren, å ena, och skiftesdelägarna, å andra sidan,
i första hand beror av en tolkning av skifteshandlingarna, synes —
åtminstone så länge lagstiftaren icke avgjort principfrågan — ett preklusionsförfarande
lika litet grundat. Det är i dessa fall tydligen omöjligt
att på förhand taga ståndpunkt för vare sig strandägare eller skiftesdelägare.
Någon giltig grund, varför preklusion skulle givas till strandägarens
förmån, synes icke kunna anföras. Själva besittningsförhållandet,
som måhända kunde anses utgöra en dylik grund, kan vara osäkert.
I och för sig kan besittningen av vattenområdet i vissa fall anses tillkomma
skiftesdelägarna lika väl som strandägaren. Här föreligger,
beträffande skifteshandlingarna, i främsta rummet en vanlig tolkningsfråga,
vilken åtminstone för närvarande icke mer än andra dylika synes
böra göras till föremål för preklusion.

Vidkommande det remitterade förslagets ställning till de anspråk,
som kronan oberoende av strand ägarerätt kan äga till vissa vattenområden,
må anmärkas, att sedan kronan under senaste år väckt ett
flertal rättegångar för att hävda sina anspråk och för sådant ändamål
låtit verkställa de mest ingående utredningar, man icke gärna, innan
dessa rättegångar blivit avgjorda, synes kunna i strandägarnas intresse
införa ett mot kronans anspråk riktat preklusionsförfarande. Ett dylikt
preklusionsförfarande skulle här likasom i fråga om skiftesdelägarnas anspråk
kunna motiveras därmed, att kronan i ett avsevärt antal fall, principiellt
sett, kunde antagas hava en rätt, men att denna rätt vore så
svag och i det allmänna rättsmedvetandet så fördunklad, att preklusionsförfarandet
vore påkallat. Men huru härmed i verkligheten förhåller
sig, kan för närvarande — innan knappast något enda dylikt mål av
mera typisk art blivit slutligen avgjort — svårligen tillförlitligt överskådas
och bedömas. Kammarkollegium har ock ifrågasatt, att det föreslagna
preklusionsförfarandet tills vidare icke skulle äga tillämpning å
kronans strömfall. Också torde det vara sällsynt, att staten inför ett
preklusionsförfarande, särskilt riktat mot dess egna anspråk. Utomordentligt
starka skäl måste i allt fall förebringas till stöd för en d}dik mot
kronan riktad lagstiftningsåtgärd. Då staten i äldre tid någon gånginfört
ett särskilt preklusionsförfarande för reglering av rättsförhållandet
mellan kronan och enskilda, synes lagstiftaren hava ansett, att en eventuellt
förhandenvarande rättsosäkerhet icke skulle lända de enskilda, utan
kronan till fördel. Ett exempel härpå förekommer i k. br. den 16 mars
1824 (kammarkoll. cirk. den 14 april s. å.) angående en förändrad
reglering med kronoskogarna och allmänningarna i riket.

Eu sammanfattning av vad sålunda anförts synes giva följande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

resultat. Den rättsosäkerhet, som avser strandägarnas rätt mot skiftesdelägarna,
bör för de fall, då skifteshandlingarna icke lämna någon
ledning, hävas genom en lagstiftning, som till ledning för domstolarna
avgör rättsfrågan. En sådan lagstiftning skulle bliva av eu viss betydelse
även för de fall, då skifteshandlingarna väl lämna någon ledning,
men denna är otillräcklig. Den rättsosäkerhet åter, som beror av kronans
anspråk, bör så vitt möjligt hävas genom fullföljd av anhängiga
rättegångar i typiska fall. Huruvida därefter i de hänseenden, varom
fråga är, kommer att kvarstå någon rättsosäkerhet, som påkallar särskilda
lagstiftningsåtgärder, kan tydligen icke nu bedömas.

Vidkommande förslagets detaljer, så vitt de avse preklusionsförfarandet,
föranleda i detta sammanhang huvudsakligen de i 1 § meddelade
bestämmelserna några erinringar.

Vid bestämmande av det vattenområde, för vilket preklusion skulle
gälla, har man i 1 § förbigått det fall, att å stränderna eller å öar och
holmar finnas märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen i vattnet
mellan skilda skifteslag. I sådant fall skall enligt lagberedningens förslag,
som i detta avseende torde överensstämma med gällande rätt, dessa
märken äga vitsord. Enligt förevarande förslag åter inträder här såsom
grund för preklusionsförfarandet omedelbart lagberedningens subsidiära
regel i 2 kap. 4 §, som tillerkänner strand ägaren rätten till den
del av vattenområdet, som ligger fastighetens strand närmast. Emellertid
är det, såsom i motiveringen av förevarande förslag framhållits, icke likgiltigt,
vilken gräns som väljes. Med hänsyn till vad sålunda blivit
anfört torde förslaget icke böra antagas utan närmare undersökning dels
av gällande rätts ståndpunkt i förenämnda avseende, dels ock av ovanberörda
regels giltighet.

Lagberedningens subsidiära regel skall enligt 1 § tillämpas även
inom skifteslaget. Anledningen härtill torde vara, att sökandens anspråk
gent emot delägarna i samma skifteslag vilar på den förutsättningen,
att vattendraget blivit jämte marken skiftat. Lagberedningen har emellertid,
såsom ovan nämnts, för de fall, då frågan icke är beroende av
tolkning av skifteshandlingarna, sökt göra gällande en motsatt ståndpunkt.
Naturligtvis har man i förslaget icke velat definitivt företräda
den ståndpunkt, som strandägaren intager, men såsom grund för preklusinnsförfarandet
har man valt strandägarens ståndpunkt. Det borde dock
först närmare undersökas, huruvida den förmån, som härmed givits åt
strandägaren, verkligen är gentemot skiftesdelägarna befogad. Men en
undersökning härutinnan innebär tillika en prövning av lagberedningens
åsikt, vilken icke nu föreligger till granskning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Då, enligt vad sålunda framhållits, förutsättningarna för ett preklusionsförfarande
av ifrågasatta art icke nu föreligga, nödgas jag avstyrka
förevarande förslag, såvitt det avser att meddela bestämmelser om
preklusion.

I 8 § av förslaget bär meddelats ett stadgande, som icke berör
preklusionsförfarandet, utan är fristående gentemot förslagets bestämmelser
i övrigt.

Såvitt detta stadgande giver strandägaren rätt till fastställelsetalan,
kan anmärkas, att förslaget går längre än enligt allmänna rättsgrundsatser
anses tillåtet. Fastställelsetalan tillåtes icke, med mindre käranden
i varje särskilt fall gitter visa, att ban bar ett s. k. rättsligt intresse
av en fastställelsedom. Härmed förstås en dom, som fastslår rättsförhållandets
existens eller icke-existens redan på en tidpunkt, då prestation
eller ändring av besittningsförhållande icke kräves. Det rättsliga intresset
att så att säga på förband få en dom angående existensen eller
icke-existensen av ett rättsförhållande anses med nödvändighet förutsätta
ett sådant förfarande från den instämdes sida, att därav . en viss
osäkerhet kan anses hava uppstått i fråga om den rättsställning, som
en person (käranden i fastställelseprocessen) intager till viss annan person
(svaranden i samma process).

Vad först angår möjligheten av en fastställelseprocess emellan
strandägaren, å ena, och skiftesdelägarna, a andra sidan, angående
rätten till vattenområdet, synas även efter nu rådande rättsuppfattning
ganska ringa fordringar böra uppställas för talans upptagande. Om
skiftesdelägarna instämma strandägaren, lärer i regel sådan talan utan
särskild prövning kunna upptagas. Och om strandfastighetens ägare
instämmer skiftesdelägarna, synes hinder för frågans prövning icke heller
böra möta, där skiftesdelägarnas förhållande givit någon rimlig anledningtill
talans anställande. Det har icke i förslagets motivering uppgivits, att
domstolarna i något sådant tall vägrat att upptaga saken till prövning.
Det kunde dock tänkas, att en lagstiftning i ämnet, sådan som den nu
föreslagna, skulle framkalla rättegångar i stor utsträckning. Mot en
sådan fara föreligger för närvarande ett korrektiv i den prövningsrätt,
som måste anses tillkomma domstolen. Det kan ock ifrågasättas, huruvida
det är lämpligt att bereda ökade tilltällen till dylika rättegångar
nu, innan lagstiftaren tagit ståndpunkt till den principfråga, av vilkens
besvarande utgången icke sällan är beroende. Jag måste av- dessa skäl
ställa mig tveksam inför en lagstiftning, som utan avseende å förhandenvaron
av rättsligt intresse, d. v. s. utan någon av motparten given anBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 166 höft. (Nr 184.) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

ledning, medger rätt till fastställelsetalan mellan strandägaren, å ena,
och skiftesdelägarna, å andra sidan.

Av större betydelse vore det att bereda strandägaren, resp. skiftesdelägarna
rätt till fastställelsetalan mot kronan. Det lärer emellertid
icke kunna uppställas någon allmän regel, som skulle angiva arten
av det förfarande eller förhållande från kronans sida, som vore tillräcklig
anledning för domstolen att medgiva strandägaren, resp. skiftesdelägarna
rätt till fastställelsetalan. Därest åter i lag’ föreskreves,
att sådan talan skulle upptagas utan avseende å förbanden varande
rättsligt intresse av en fastställelsedom, vore detta en bestämd avvikelse
från allmänt vedertagna rättsgrundsatser. Till stöd för en dylik
avvikelse kunde emellertid anföras, att fråga är om tolkning av långt
tillbaka i tiden liggande författningar eller beslut av myndigheter
eller av tjänstemän, för vilkas åtgärder, där de varit bristfälliga, staten
icke bör undandraga sig en viss ansvarighet, då berörda författningar,
beslut och åtgärder direkt avsett att begränsa kronans rätt mot
enskildas. I den mån en dylik långt tillbaka i tiden fallande gränsbestämning
numera visat sig bristfällig eller otydlig, och i följd
därav uppstått eu för de enskilda tryckande rättsosäkerhet, synes det
billigt, att de enskilda, utan hinder av vanliga processuella regler, må
äga att mot kronan påkalla domstols avgörande, då annan utväg för
rättssäkerhets vinnande icke står till buds. Rätten till fastställelsetalan
borde dock tillkomma strandägaren, resp. skiftesdelägarna allenast i fråga
om strömfall, däri inbegripet rinnande vatten i övrigt, som för strömfallets
tillgodogörande vore erforderligt. En närmare begränsning av
vattenområdet än sålunda antytts skulle icke vara erforderlig för talans
anställande. Rätt till fastställelsetalan skulle tillkomma strandägaren,
resp. skiftesdelägarna såsom sadana utan avseende därpå, huruvida
kronan givit särskild anledning till talans anställande. Ett korrektiv
mot missbruk av en så vidsträckt rätt till fastställelsetalan mot kronan
gives endast däri, att hänsynen till rättegångskostnaderna kunde tänkas
verka avhållande, men detta korrektiv är svagt. Måhända kunde i anledning
härav rätten till fastställelsetalan begränsas till de fall, då skifteslaget
varit föremål för avvittring, eller det hemman, till vilket strandfastigheten
hör, blivit skatteköpt. Man skulle på detta sätt träffa de,
praktiskt sett, viktigaste fallen. En dylik begränsning av rätten till
fastställelsetalan skulle ock bäst överensstämma med den motivering, på
vilken undantagsbestämmelsen kan grundas.

Ehuru, på sätt ovan anförts, en fastställelsetalan av den art, som i
8 § av det remitterade förslaget avses, kan mer eller mindre skarpt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

begränsas, torde en omarbetning av stadgandet vara framför allt nödig
i syfte att inskränka dess tillämpning att omfatta allenast rätten till
strömfall.

Vidkommande detaljer, som äro av betydelse även för rätten till
fastställelsetalan, får jag anmärka, att enligt min mening tillräckliga
skäl icke föreligga för stadgandet i 9 § andra stycket, icke heller för
den i 10 § föreslagna bestämmelsen, att vad i lagen finnes stadgat beträffande
ägare av fastighet skall gälla jämväl i fråga om den, som
med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan
eller allmän inrättning. Ett stadgande, varigenom med ägare av fastighet
likställes den, som under fideikommissrätt innehar fast egendom, torde
vara överflödigt.

Regeringsrådet Palmgren:

Angelägenheten att utnyttja vattenkraften i landets strömfall för
näringsverksamhetens befrämjande och för att i möjligaste mån minska
vårt beroende av utländskt bränsle är enligt min mening så stor, att
de på staten ankommande åtgärder, som erfordras för säkerställandet därav,
skyndsammast böra vidtagas. Såsom erfarenheten visat, är det enskilda
initiativet för vattenfalls utbyggande för närvarande väsentligen förlamat
på grund av den osäkerhet, som anses råda i fråga om rätten
till vattnet. Kostnaderna för vattenkraftens utnyttjande äro Bå betydande,
att intressenter och kreditgivare icke kunna tänkas villiga att
nedlägga dem utan garanti mot risken att genom eventuell rättegång
om vattenrätten förlora de utförda byggnaderna. De i det remitterade
förslaget framlagda stadgandena om rätt att genom fastställelsetalan hos
domstol påkalla prövning av vissa motsatta anspråk på vattnet skulle
givetvis vara ägnade att i avsevärd grad bereda önskvärd trygghet.
Men å andra sidan skulle fullständig trygghet, så lånyt lag förmår, mot
samtliga mer eller mindre kända elh-r alldeles okända anspråk vinnas
genom det ifrågasatta preklusionsförfarandet. Vid dettas anordnande
synes mig förslaget hava vidtagit alla skäligen erforderliga åtgärder för
att bringa det gjorda påståendet om äganderätt till vattnet till deras
kännedom, som kunna antagas hava motsatt anspråk, och jämväl i övrigt
hava tillfredsställande iakttagit deras intressen. Vid sådant förhållande
och med hänsyn därtill att även rättspraxis lärer i tvivelaktiga fall ställa
sig på strandägarens sida torde möjligheten av en tolkning därhän, att medgivande
av ett dylikt preklusionsförfarande skulle innebära ett ställningstagande
till vissa stadganden i ett annat lagförslag, icke böra få utgöra
hinder för preklusionsförfarandets införande, likasom den omständighe -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

ten, att detsamma systematiskt icke i allo överensstämmer med förut i
vår rätt införda institut, ej synes mig böra erhålla avgörande betydelse.
Jag anser mig därför icke kunna avstyrka införande i enlighet med förslagets
huvudgrunder av ett preklusionsförfarande, så vitt angår strömfall.

Därest, såsom inom lagrådet blivit ifrågasatt, den nu föreslagna
lagstiftningen inskränkes till medgivande av fastställelsetalan, ansluter
jag mig med avseende därå i allt väsentligt till vad justitieråden Bergman
och Dyberg härom anfört.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 april 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
den 24 innevarande april avgivna utlåtande över det den 5 mars
1915 till lagrådet remitterade förslaget till lag om särskild prövning av
strandägares rätt till vattenområde invid stranden.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen: »Såsom

av den lämnade redogörelsen framgår, hava lagrådets
flesta ledamöter avstyrkt det remitterade lörslaget, i vad detta avser
införande av ett särskilt preklusionsförfarande till vinnande av det med
den ifrågasatta lagstiftningen åsyftade ändamålet, Detta avstyrkande
har grundats huvudsakligen på principiella betänkligheter, av vilka den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

mest betydelsefulla torde vara den, att genom de föreslagna bestämmelserna
ett föregripande kunde anses i viss mån ske av prövningen av
lagberedningens förslag till jordabalk. Två av lagrådets ledamöter hava
såsom ytterligare skäl för sitt avstyrkande framhållit, att det syntes
kunna starkt ifrågasättas, huruvida preklusionsförfarandet kunde, såvitt
fråga vore om strömfall, antagas komma att utan åtföljande rättegång''
medföra den trygghet man avsett att bereda strandägaren; det vore
nämligen icke att förvänta, åtminstone då strömfallet ej vore av alltför
obetydligt värde, att de, mot vilka förfarandet egentligen riktades, eller
å ena sidan delägarna i det skifteslag, till vilket strandfastigheten hörde,
och å den andra kronan skulle, där frågan om den bättre rätten till
fallet vore i någon mån tvivelaktig, underlåta att i anledning av den
utfärdade kallelsen anmäla anspråk på fallet och därigenom bevara rätten
att få anspråket prövat av domstol. Det sålunda gjorda uttalandet synes
mig innebära ett väsentligt underskattande av den praktiska betydelse
ett preklusionsförfarande i det förevarande hänseendet skulle äga. Åven
bortsett från de anspråk, som — låt vara allenast i sällsynta undantagsfall
kunna tänkas förekomma från annat håll än skiftesdelägarnas
eller kronans sida och mot vilka trygghet skulle kunna vinnas genom
preklusionsförfarande, kan jag icke finna annat, än att ett dylikt förfarande
vid många tillfällen skulle bliva till gagn såsom medel att utan
rättegång undanröja förefintlig ovisshet. Såväl skiftesdelägarna som
den myndighet, vilken har att tillvarataga kronans rätt, skulle i preklusionskallelsen
med dess föreläggande av en jämförelsevis lång besinningstid
finna en direkt maning att först efter en noggrann undersökning
och ett vägande av skälen för och emot träffa avgörande i frågan,
huruvida anmälan om anspråk borde göras eller icke; och det ligger,
synes det mig, icke något oberättigat i det antagandet, att sagda övervägande
mången gång skulle leda därhän, att vederbörande hellre uppgåve
en tvivelaktig rätt än påtoge sig risken att få utbetala dryga
rättegångskostnader.

Ehuru jag således anser, att det föreslagna preklusionsförfarandet
i många fall skulle vara ägnat att åstadkomma den åsyftade tryggheten
för strandägaren utan att rättegång behövde tillgripas, torde dock med
hänsyn till vad av lagrådets flesta ledamöter i övrigt anförts mot ett
dylikt förfarande tanken på detta böra åtminstone för närvarande förfalla.
Mahända kan det framdeles i sammanhang med eller efter prövningen
av de bestämmelser angående ägogränser i vatten, vilka innehållas i
lagberedningens om förmälda förslag, befinnas lämpligt att i en eller
annan form återupptaga tanken.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.

Det remitterade förslaget innehöll, förutom de antydda bestämmelserna
om preklusionsförfarande, ett stadgande i 8 § innefattande medgivande
för strandägare att, även om han icke enligt vanliga processuella
regler skulle vara berättigad därtill, efter stämning hos domstol påkalla
prövning av sitt anspråk på bättre rätt i förhållande till viss motpart
med avseende på vattenområdet vid stranden. I lagrådets utlåtande beträffande
denna del av förslaget har hänsyn tagits allenast till dels förhållandet
mellan ägare av en strandfastighet och det skifteslag, vartill
strandfastigheten hör, och dels förhållandet mellan enskilda rättsägare
och kronan. Endast i förhållande mellan nämnda parter har lagrådet
ansett en sådan ovisshet beträffande äganderätten till vattenområden finnas,
att särskilda lagstiftningsåtgärder kunna erfordras till ovisshetens
undanröjande. Två av lagrådets ledamöter, med vilka en av de övriga
ledamöterna beträffande förevarande del i allt väsentligt anslutit sig,
hava med hänsyn till befrämjandet av det för hela landet synnerligen
viktiga intresse, som ligger däri, att landets vattenkraft kommer till
nyttig användning, funnit en utsträckning av rätten att anhängiggöra
fastställelsetalan vara befogad. En ledamot — som i likhet med lagrådets
övriga ledamöter erinrat därom, att även efter rådande rättsuppfattning
ganska ringa fordringar syntes böra uppställas för upptagande
av en fastställelsetalan mellan strandägaren å ena och skiftesdelägarna
å den andra sidan angående rätt till vattenområde — har, utan att
direkt avstyrka förslaget i förevarande del, ställt sig tveksam inför en
lagstiftning, som ytterligare skulle utsträcka rätten till dylik talan mellan
nyssnämnda parter, samt i fråga om rätt för strandägaren resp. skiftesdelägarna
att mot kronan anhängiggöra fastställelsetalan framkastat tanken
på en begränsning sålunda, att denna rätt skulle gälla allenast i de fall,
då skifteslaget varit föremål för avvittring eller det hemman, till vilket
strandfastigheten hörde, blivit skatteköpt.

Samtliga ledamöter i lagrådet hava varit ense därom, att föremålet
för en talan av ifrågavarande art bör begränsas till strömfall och sådana
delar av det vattendrag, däri strömfallet är beläget, som behöva användas
för strömfallets tillgodogörande. Av lagrådets flesta ledamöter har
vidare framhållits, att i förhållande mellan strandägare och skifteslag
den utsträckta rätten till anställande av fastställelsetalan bör tillerkännas
båda parterna. Rörande det närmare innehåll, som i övrigt bör givas
åt bestämmelserna angående dylik talan, hava nyssnämnda ledamöter
jämväl utlåtit sig.

Behovet därav, att något åtgöres för att underlätta hävandet av
den osäkerhet, som råder med avseende på äganderätten till strömfall

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

och som utgör ett av de största hindren för tillgodogörandet av landets
ännu outnyttjade vattenkraft, har med styrka framhållits av de kommittéer,
vilka utarbetat det förslag, som ligger till grund för det remitterade
lagförslaget, och har även av mig vid ärendets föregående
behandling understrukits. Lagrådets flesta ledamöter hava också, på
sätt förut antytts, funnit det befogat att genom medgivande av rätt till
fastställelsetalan påskynda undanröjandet av sagda osäkerhetstillstånd.
Den av en ledamot i lagrådet uttalade tvekan i avseende på det lämpliga
att i förhållande mellan strandägaren och skiftesdelägarna medgiva
en dylik rätt utan någon begränsning anser jag så mycket mindre böra
hindra antagandet av en lagstiftning i nyssnämnda hänseende, som
gällande rättspraxis, enligt vad inom lagrådet vitsordats, i allmänhet
torde tillåta upptagande av en mellan strandägare och skifteslag förd
talan angående äganderätt till vattenområde och ett generellt medgivande
till dylik talan sagda parter emellan till följd därav icke synes medföra
synnerligen stor ändring i redan rådande förhållanden. Den av omför -mälde ledamot ifrågasatta begränsningen av rätt till fastställelsetalan
mot kronan kan jag icke heller anse vara från kronans synpunkt
behövlig eller med hänsyn till syftemålet med den ifrågasatta lagstiftningen
lämplig, synnerligast som de grunder, varpå kronan stöder
äganderättsanspråk på strömfall, som äro i enskildes besittning, ofta,
så att säga, gå in i varandra och åberopas jämsides beträffande
samma fall.

Med anledning av de utav lagrådet eller dess flesta ledamöter
framställda anmärkningar har jag låtit omarbeta det remitterade förslaget
i förevarande del; och jag bär härvid funnit mig böra efterkomma
lagrådets hemställan i avseende på tillämpningsområdet för bestämmelserna
angående fastställelsetalan. Dessa hava således blivit avfattade
på sådant sätt, att de komma att gälla blott i fråga om strömfall jämte
de intill ett sådant gränsande delar av ett vattendrag och endast i förhållande
mellan dels ägare av strandfastighet och delägarna i det skifteslag,
vartill strandfastigheten hör, dels ock enskilda rättsägare och kronan.
Till utmärkande därav, att bestämmelserna skola vara tillämpliga
även beträffande vissa andra delar av ett vattendrag än strömfall, har
valts det uttrycket, att lageus stadganden förklarats skola gälla jämväl
i fråga om »sådan del av vattendrag, som beröres av anordningar för
tillgodogörande av strömfall i vattendraget». Härmed avses i främsta
rummet de delar av ett vattendrag (älv, ström, å eller bäck), som äro
belägna mellan två eller flera fall eller forsar, vilkas vattenkraft lämpligen
bör i ett sammanhang tillgodogöras. Förhållandena kunna emel -

Kungl. Majte Nåd. Proposition Nr 184.

lertid stundom vara sådana, att det kan befinnas lämpligt att genom
dammanordningar vid ett strömfall tillgodogöra även den fallhöjd, som
representeras av den naturliga lutningen å viss sträcka i vattendraget,
utan att det kan bliva tal om annat strömfall än det, där dämningsanordningarna
vidtagas. Jämväl beträffande sådan del av ett vattendrag
kan det vara av vikt, att strömfallsägaren har tillfälle förskaffa sig
trygghet mot annans äganderättsanspråk. Detsamma kan ock gälla i
fråga om viss del nedanför ett strömfall.

Vad av lagrådets flesta ledamöter i övrigt anförts såväl beträffande
innehållet i de förevarande bestämmelserna som oek i fråga om stadgandena
i 9 § andra stycket och 10 § i det remitterade förslaget, rubriken
till lagförslaget och tiden för lagens ikraftträdande har vid omarbetningen
iakttagits.))

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det avgivna
yttrandet avfattat förslag till lag om talan i viss ordning angående
rätt till strömfall och hemställde, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

1 denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t
Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas
proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 106 käft. (Nr 184).