Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

Nr 173.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående grunder för upplåtelse av vissa kronan
tillhöriga vattenfall och strömfall m. m.; given Stockholms
slott den 24 april 1915.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående grunder
för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall och strömfall;

dels ock besluta den ändrade lydelse av 17 § i kungörelsen den 4
juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga
vattenfall, som framgår av bifogade förslag till kungörelse i ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 156 käft. (Nr 173.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

Förslag

till

förordning

angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall

och strömfall.

Med ändring av vad gällande grunder för förvaltningen av vissa
kronan tillhörig.! vattenfall innehålla häremot stridande förordnas som
följer:

1 §•

Har kronan vid domstol framställt anspråk å äganderätt till sådant
vattenfall eller sådan del av vattenfall, som i de förteckningar över kronans
vattenfall, vilka lämnats i det av särskilda kommitterade för utredningrörande
kronans vattenfall den 17 mars 1903 avgivna betänkande, icke
upptagits såsom tillhörande kronan, eller kan kronan förväntas framställa
dylikt anspråk beträffande vattenfall, som nu nämnts, må fallet, därest
det av innehavaren åtkommits utan vetskap om att kronan framställt eller
kunde förväntas framställa anspråk därå, med eller utan utmål av mark
till honom upplåtas på arrende eller med vattenfallsrätt under de villkor,
som här nedan angivas.

På enahanda villkor må även till förre innehavaren upplåtas
sådant vattenfall eller del av vattenfall, vartill i rättegång, anhängiggjord
efter utgången av år 1908, äganderätten genom laga kraftägande
dom blivit kronan tillerkänd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid upplåtelse
av sådana kronan ostridigt tillhöriga smärre strömfall eller delar
av strömfall, vilka lämpligen böra tillgodogöras i ett sammanhang med
vattenfall, som här ovan omförmäles.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida vattenfallslägenhet,
som avses i denna §, skall i enlighet med vad i denna förordning
stadgas upplåtas till nyttjande, därvid, när särskilda omstän -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

digheter därtill föranleda, i undantagsfall må medgivas, att vattenfallslägenhet,
som avses i första stycket här ovan, må till innehavaren av
lägenheten upplåtas till nyttjande under de i denna förordning stadgade
villkor, även om denne vid lägenhetens förvärvande hade vetskap därom,
att kronan framställt eller kunde förväntas framställa äganderättsanspråk
på lägenheten.

Det tillkommer vattenfallsstyrelsen att å kronans vägnar verkställa
upplåtelse, varom Kungl. Maj:t sålunda förordnat.

2 §•

Mom. 1. Upplåtelse på arrende av vattenfallslägenhet, som avses
i 1 §, skall, då vattenfallet är bebyggt, ske för en tid av femtio år,
men eljest för eu tid av femtiofem år; dock må erforderlig inskränkninggöras
i arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar
sig, att vattenfallets bebyggande till följd av omständigheter, som icke
vid avtalets ingående varit förutsedda, kräver längre tid än fem år, må
vattenfallsstyrelsen medgiva skälig förlängning av arrendetiden.

Då fråga är om utarrendering av bebyggt vattenfall, som avses i
1 §, må arrendatorn i arrendeavtalet berättigas att efter arrendetidens
utgång för en tid av högst trettio år samt mot den arrendeavgift och de
villkor i övrigt, vilka med avseende å de vid arrendetidens utgång rådande
förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig ånyo upplåten,
så vida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång
underrättar honom, att dylik förlängning icke av kronan medgives. Det
åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång
hos vattenfallsstyrelsen anmäla, huruvida han vill begagna sig av sin
rätt till förnyad upplåtelse; sker det ej, vare han sin rätt därtill förlustig.

Upplåtes vattenfall, som avses i 1 §, i obebyggt skick eller är
kronan icke ägare av de anläggningar, som utförts för tillgodogörande
av vattenkraften i strömfallet, skall kronan vara berättigad att vid
arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot erläggande av lösen
för de arrendatorn tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader
ävensom annan i arrendeavtalet angiven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt. Vill
kronan begagna sig av rättighet, som nu är sagd, vare dock skyldig
att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta arrendatorn
därom. Gör kronan ej detta, skall arrendatorn, därest han senast tre
ar före arrendetidens slut meddelat vattenfallsstyrelsen sin önskan att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten, vara berättigad att
för en tid av högst trettio år få lägenheten till sig ånyo upplåten mot
den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då
rådande förhållanden kunna anses skäliga.

Betingar sig kronan för ny upplåtelsetid, som enligt andra eller
tredje stycket av detta moment kan ifrågakomma, så stor årlig avgäld
eller sådana villkor i övrigt, att arrendator! icke vill på dem
mottaga ny upplåtelse, skall, på yrkande av vattenfallsstyrelsen eller
arrendator^ frågan, huruvida de av kronan uppställda villkoren för den
nya upplåtelsen kunna anses skäliga eller ej, hänskjutas till bedömande
av sådan skiljenämnd, som omförmäles i 15 § av kungörelsen den 4
juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga
vattenfall. Finner därvid skiljenämnden de villkor, kronan betingat sig
för den nya upplåtelsen, vara skäliga, men vill ändock arrendatorn icke
begagna sig av den företrädesrätt till förnyad upplåtelse på de av kronan
uppställda villkoren, vilken enligt vad här ovan sägs tillkommer honom,
vare han skyldig att utan lösen till kronan avstå de honom tillhöriga,
å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Finner åter skiljenämnden, att de av kronan uppställda villkoren
för den nya upplåtelsen icke kunna anses skäliga, äger arrendatorn, där
ej överenskommelse kan träffas mellan kronan och arrendatorn angående
förnyad upplåtelse, att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga,
å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader ävensom den i
arrendeavtalet angivna, honom tillhöriga och å lägenheten befintliga
egendom, vilken erfordras för vattenkraftanläggningens drift och för
vilken lösen, enligt vad i tredje stycket av detta moment sägs, i
där avsett fall skall av kronan gäldas.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t
medgiva utsträckning av arrendetiden utöver vad i första, andra och
tredje styckena av detta moment sägs, dock ej för längre tid än att
upplåtelsetiden under första och andra arrendeperioden sammanlagt
uppgår till högst nittiofem år.

Där så befinnes lämpligt, äger Kungl. Maj:t jämväl medgiva, att
vattenfall, som icke är bebyggt eller som är bebyggt med kronan icke
tillhöriga byggnader, utan hinder av vad här ovan i denna § är stadgat,
må i en följd upplåtas på arrende för en tid av intill nittiofem år.
Avser sådan upplåtelse längre tid än sextiofem år, äge arrendatorn ej i
vidare mån, än i 7 § här nedan sägs, företrädesrätt att fa vattenfallslägenheten
till sig ånyo upplåten.

Mom. 2. I arrendeavtal angående vattenfallslägenhet, som avses i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

1 §, skall föreskrivas, antingen att arrendatorn vid utgången av den tid,
för vilken han må erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten,
är berättigad att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga, å
lägenheten befintliga vattenverksbyggnader och annan i avtalet angiven,
honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för
vattenkraftanläggningens drift, eller ock är skyldig att vid utgången av
nämnda tid utan lösen till kronan avstå sådana vattenverksbyggnader
och annan egendom, som nyss nämnts.

Föreskrift av dylik innebörd skall meddelas i avtalet även i det
fall, att vattenfallslägenheten upplåtes på längre tid än sextiofem år
och arrendatorn förty icke äger sådan företrädesrätt till förnyad upplåtelse,
som omförmäles i mom. 1 andra och tredje styckena av denna §.

Mom. 3. Skulle arrendet under första arrendeperioden upphöra till
följd av förverkande, skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan
lösen avstå de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.
Har förverkande skett under den tid det nya avtalet
gäller, är arrendatorn pliktig att till kronan utan lösen avstå, förutom
nämnda vattenverksbyggnader, jämväl annan i avtalet angiven, honom
tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift.

Mom. 4. Med vattenverksbyggnader avses i denna förordning
anordningar dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggning,
såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare,
dels ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskov,
timmerledare, laxtrappor och ålledare, ävensom vad till dylika
anordningar hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och
dylikt.

Mom. 5. Uttrycklig bestämmelse om, vad på grund av denna §
skall gälla, skall intagas i arrendeavtalet,

De vattenverksbyggnader och den övriga egendom, som, enligt
vad i denna § är stadgat, antingen skola av kronan mot lösen övertagas
eller ock av arrendatorn utan lösen avstås till kronan, skola därjämte
i arrendeavtalet noggrant angivas.

3 §•

I avtal angående arrende av vattenfallslägenhet, som avses i 1 §,
skall föreskrivas, att, därest arrendatorn vid utförande av vattenkraftanläggningen
gör större avvikelse från de av vattenfallsstyrelsen godkända
ritningarna till anläggningen eller uraktlåter ställa sig till efterrättelse de

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 173.

föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens
utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt, samt arrendator^
icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig tid häri vidtager rättelse,
arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara av arrendatorn förverkad
och kronan förty vara berättigad att uppsäga avtalet.

Därest i arrendeavtalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom
viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller att hava fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i avtalet tillika
intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse av försummelse
i nämnda hänseende, skall, om kronan det påfordrar, anses hava förverkat
arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga avtalet.

Innehåller arrendeavtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft
eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål,
och tager arrendatorn för annat ändamål än sålunda förutsatts
vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga
ändamålet eftersättes, samt icke inom av vattenfallsstyrelsen
förelagd skälig tid häri vidtager rättelse, skall, om kronan det påfordrar,
arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga
avtalet. Förbehåll härom skall ock intagas i arrendeavtalet.

4 §•

I fråga om upplåtelse på arrende av vatten fallslägenhet, som avses
i 1 § här ovan, skola i övrigt stadgandena i 3, 5, 7—16 §§ i ovannämnda
kungörelse den 4 juli 1910 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

5 §.

Mom. 1. Där vattenfallslägenhet, som avses i 1 §, upplåtes med
vattenfallsrätt, skall vad i 2 § här ovan samt i 3, 5, 7—15 §§ av berörda
kungörelse den 4 juli 1910 är föreskrivet beträffande arrende ävensom
föreskrifterna i 20 § av samma kungörelse, sådan sistnämnda § lyder
enligt kungörelsen den 22 juni 1911, äga motsvarande tillämpning, dock
att upplåtelse av vattenfall, som icke är bebyggt eller som är bebyggt
med kronan icke tillhöriga byggnader, må, utan hinder av stadgandet
i 2 § här ovan, ske för en tid av intill sjuttiofem år eller, med Kungl.
Maj:ts samtycke, intill nittiofem år. Avser sådan upplåtelse längre tid
än sextiofem år, äge nyttjanderättshavaren ej i vidare mån, än i 7 § här
nedan sägs, företrädesrätt ätt få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 173. 7

Moln. 2. Vid upplåtelse med vattenfallsrätt skall även i det fall
att, i enlighet med vad i första stycket av denna § sägs, nyttjanderättshavaren
icke äger sådan företrädesrätt till förnyad upplåtelse, som
omförmäles i 2 § här ovan, i avtalet föreskrivas, att nyttjanderättshavaren
Ringen är berättigad att vid upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för
6 honom tillhöiiga, å vattcnfallslägenheteii befintliga vattenverksbyggnader
ävensom annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten
befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, eller
OCk „är skyldig- att vid utgången av nämnda tid utan lösen till kronan
avstå sådana vattenverksbyggnader och annan egendom, som nyss

Mom. 3. Upphör upplåtelse med vattenfallsrätt till följd av förverkande
och är vattenfallsrätten besvärad av inteckning, vare inteckningens
ägare, där ej, på framställning av vattenfallsstyrelsen, Kuno-].
Maj:t annorlunda förordnar, berättigad att framför annan erhålla upplåtelse
av vattenfallsrätten lör en tid, motsvarande den del av upplåtelsetiden
enligt det förra avtalet, vilken ännu ej gått till ända, när nyttjanderätten
förklarades förverkad. Dylik rätt till upplåtelse tillkommer
dock mtecknmgshavare allenast i det fall, att han inom tre månader,
irån det nyttjanderätten förklarades förverkad, hos vattenfallsstyrelsen
anmäler sig vara villig att mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten
samt att hinder mot upplåtelsen ej möter till följd av stadgandet i 20 S
av förenämnda kungörelse den 22 juni 1911.

Avser den förverkade nyttjanderätten endast del av ett vattenfall,
vilket tillgodogöres i en enhetlig anläggning, äge sådan företrädesrätt
till ny upplåtelse, som i första stycket av detta mom. omförmäles, ej
l um, där olika delar av det samlade vattenfallet genom begagnandet av
dylik företrädesrätt skulle komma i olika händer.

Föi den nya upplåtelsen skola i tillämpliga delar gälla enahanda
villkor,^ som voro bestämda för den förverkade nyttjanderätten, dock
med sådan jämkning i den årliga avgälden, som kan befinnas skälig
med hänsyn såväl därtill, att den förre nyttjanderättshavaren tillhöriga,
ä lägenheten befintliga vattenverksbyggnader in. m. till följd av förverkandet
må hava tillfallit kronan, som även därtill, att inteckningshavaren
ma hava helt eller delvis bekostat anläggningen i fråga.

Betinga!- sig kronan för den nya upplåtelsen så stor avgäld
eller sådana villkor i övrigt, att inteckningshavaren ej vill på dem mottaga
ny upplåtelse, skall skäligheten av de utav kronan uppställda villkoren
hänskjutas till bedömande av sådan skiljenämnd, som omförmäles
i 15 § av nämnda kungörelse den 4 juli 1910. Vill inteckningshava -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

ren ej mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten på de villkor, som
av dylik skiljenämnd prövas skäliga, vare lian förlustig sm företrädesrätt
till ny upplåtelse. „ , . A , . ,

Finnas flera inteckningshavare, skall den, vars inteckning nar
sämre rätt, äga företräde till ny upplåtelse framför den, som tiar bättre
rätt, dock under villkor att han förnöjer inteckningshavare med bättre ratt.

6 §.

I avtal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallsstyrelsen
äger utse sakkunnig person, som har att på nyttj anderättshavarens bekostnad
å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande och å kronans
vägnar godkänna anläggningarna i den mån de utförts eller fullbordats.

I avtalet skall föreskrivas, att, därest nyttjanderättshavaren vid utförande
av vattenkraftanläggningen gör större avvikelse från de av
vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller uraktlåter
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen
meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och
betryggande sätt, samt icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skalig
tid häri vidtager rättelse, vattenfallsstyrelsen skall äga befogenhet att
låta inställa arbetets vidare fortsättande. .

Därest i avtalet stadgas skyldighet tör nyttjanderättshavaren att
inom viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller att hava fullbordat anläggningen i dess helhet, ma tillika,
om särskilda skäl därtill föranleda, i avtalet intagas bestämmelse darom,
att nyttjanderättshavaren, i händelse av väsentlig försummelse i namnda
hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses hava förverkat
vattenfallsrätten och kronan förty vara berättigad att uppsåga
avtalet. Innehåller avtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft
eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål,
och tager nyttjanderättshavaren för annat ändamål än sålunda förutsatts
vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga
ändamålet eftersättes, skall, om förbehåll därom skett i
avtalet samt nyttjanderättshavaren icke inom av vattenfallsstyrelsen
förelagd skälig tid vidtager rättelse, kronan jämväl kunna påfordra,
att vattenfallsrätten skall vara förverkad, och förty äga uppsåga avtalet.
Har ej uppsägning skett inom ett år efter det anledning därtill, eftei
ty nyss är sagt, i förekommande fall yppades,, äger kronan sedermera
ej åberopa nyttjanderättshavarens försummelse i nu nämnda hänseende
såsom grund för hans skiljande från vattenfallsrätten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173. 9

1 ^avtalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren
att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft eller därav framställd
energi vara underkastad de allmänna villkor, som i sådant hänseende
kunna av Kungl. Magt varda stadgade.

I avtal angående upplåtelse av vattenfall slägenhet, som avses i
1 § här ovan, må föreskrivas, att, i händelse kronan vill ånyo upplåta
lägenheten på arrende eller med vattenfallsrätt efter utgången av den
i avtalet bestämda upplåtelsetiden eller, där nyttjanderättshavaren begagnat
sig av den företrädesrätt, som jämlikt 2 § tillkommer honom,
etter utgången av den tid, under vilken nyttjanderättshavaren erhållit
förlängd upplåtelse av vattenfallslägenheten, denne skall, därest han på
tillfredsställande sätt fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet och iakttagit
gällande laga föreskrifter rörande vattenkraftanläggningen, vilket
tillkommer vattenfallsstyrelsen att pröva, vara berättigad att framför
andra erhålla förnyad upplåtelse mot den årliga avgäld och de villkor
i övrigt, vilka kronan då anser böra gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1915 och gäller till
vilka .avtal avslutas under nämnda femårsperiod.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand lots häft. (Nr 173.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

Förslag

till

kungörelse

om ändrad lydelse av 17 § i kungörelsen den 1 juli 1910 angående grunder
för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.

Härigenom förordnas, att 17 § i kungörelsen den 4 juli 1910 angående
grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattentall

skall erhålla följande ändrade lydelse: _ .. ,

Dessa grunder skola äga tillämpning jämväl da fråga ar om avtal
angående nyttjande av vattenfallslägenhet, beträffande vilken kronans
äganderätt är föremål för tvist, dock icke i de fall, da avtal rörande
upplåtelse av lägenheten må avslutas med tillämpning av förordningen
angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall

och strömfall.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

Utdrag

av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 april
1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Sedan Kungl. Maj:t den 8 december 1914 bemyndigat mig
att tillkalla högst fyra sakkunniga att inom civildepartementet biträda
med utredning och förslag dels angående erforderliga ändringar av nu
gällande grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,
dels ock beträffande uppläggande av en statens lånefond för finansiering
av företag, vilka avse utbyggande av statens vattenfall eller tillgodogörande
av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet är av mera
allmänt intresse, har jag den 8 januari 1915 anmodat vattenfallsdirektören
F. Vilhelm Hausen, vice talmannen i riksdagens andra kammare
Daniel Persson i Tallberg samt ledamöterna av samma kammare,
kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren Sven Liibeck och friherre

Historik.

1909 års

sakkunnigas
förslag till
förvaltning sgrunder.

12 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 173.

Erik Palmstierna att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda
vid behandlingen av berörda frågor.

De sakkunniga hava nu i skrivelse den 16 innevarande april
anfört, att de funnit lämpligt att i första hand upptaga till behandling
den del av det lämnade uppdraget, som avser åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om ändring av förvaltningsgrunderna för
kronans vattenfall, samt med samma skrivelse överlämnat förslag till
grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall, beträffande vilka kronans
äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål för tvist, dels ock av
vissa, kronan ostridigt tillhöriga strömfall ävensom förslag till ändrad
lydelse av 17 § i nu gällande grunder för förvaltningen av vissa kronan
tillhöriga vattenfall jämte tillhörande allmän och speciell motivering.

Efter remiss har vattenfallsstyrelsen den 17 april 1915 avgivit
utlåtande över de sakkunnigas betänkande.

Innan iag närmare ingår på berörda förslag, tillåter jag mig
att — delvis i anslutning till de sakkunnigas yttrande — lämna en
redogörelse för vad som tidigare förekommit beträffande några mera
väsentliga punkter i förvaltningsgrunderna för kronans vattenfall.

Sedan Kungl. Magt genom särskilda beslut uppdragit åt vissa
sakkunniga att utarbeta förvnltningsgnmder för statens vattenfall, avlämnade
nämnda sakkunniga med skrivelse den 15 mars 1909 till Kungl.
Maj:t dels ett förslag till kungörelse angående grunder för förvaltning
av vissa kronan tillhöriga vattenfall (intaget i Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet till 1910 års riksdag , dels ock ett utkast till lag om vattenfallsrätt.
1 de sålunda föreslagna förvaltningsgrunderna hade de sakkunniga
under § 4 ifrågasatt, att upplåtelse på arrende av vatten fallslägenhet i
regel skulle beträffande bebyggt vattenfall ske för eu tid av 40 år, men
eljest för 45 år, med rätt för Kungl. Magt att medgiva utsträckning
av arrendetiden, då dylik utsträckning prövades nödig. Vid arrendetidens
utgång skulle arrendatorn jämlikt § 17 i förslaget vara berättigad
mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då
rådande förhållanden kunde anses skäliga, erhålla förlängd upplåtelse,
såvida ej vattenfallsstyrelsen inom 5 år före arrendetidens slut meddelade
honom, att dylik förlängning icke medgåves. Enligt § 12 i förslaget
skulle i arrendeavtalet efter omständigheterna föreskrivas, antingen att
arrendatorn vid arrendets upphörande, vare sig till följd av arrendetidens,
respektive den förlängda arrendetidens utgång eller till följd av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

förverkande, skulle till kronan utan lösen avstå siua å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader, eller och att arrendator!! i dylikt fall
skulle för sådana byggnader erhålla lösen av kronan.

Förslaget var baserat därpå, att eu vidsträckt handlingsfrihet
skulle medgivas den förvaltande myndigheten att — där så erfordrades
med Kungl. Maj:ts samtycke — lämpa bestämmelserna i blivande avtal
om upplåtelse av statens vattenfall efter de särskilda omständigheter,
som förelågo beträffande de olika vattenfallen. Sålunda kunde exempelvis
med Kungl. Maj:ts samtycke en längre upplåtelsetid än den normala
kombineras med rätt för nyttjanderättshavaren att vid arrendets upphörande
erhålla lösen för sina å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Under ärendets förberedande behandling hos Kungl. Magt ingav vattokraftsvenska
vattenkraftföreningen till Kungl. Magt en skrivelse i ämnet den
26 februari 1910, däri föreningen fann de föreslagna förvaltnings- ”/» in o.
grunderna vara alltför betungande och följaktligen påyrkade liberalare
villkor särskilt beträffande upplåtelsetiden — som ansågs böra sättas
till 50 ;ir för bebyggda och 55 år för obebyggda vattenfall med rätt
för arrendatorn till optionsrätt till ny upplåtelse på minst 25 år och
i övrigt på villkor, som ej vore väsentligt mer betungande än de ursprungliga
— samt beträffande rätt till lösen för byggnader m. m.

Den 8 april 1910 avlät därefter Kungl. Maj:t proposition till riks- Kunsl- Maj.-t*
dagen med förslag till grunder för förvaltning av vissa kronan tillhöriga ^Tno ér.™1
vattenfall (nr 201;, vilket förslag i vissa delar tillmötesgick de av vattenkraft
föreningen uttalade önskemålen.

Arrendetiden sattes sålunda för bebyggt fall till 40 år och för
obebyggt till 45 år, med rätt för arrendatorn av bebyggt fall att enligt
bestämmelse i avtalet vid arrendetidens utgång för den tid, som i avtalet
bestämdes, samt mot dä fastställd skälig avgift och arrendevillkor
i övrigt erhålla förlängd upplåtelse, om ej vattenfallsstyrelsen senast 5
år före arrendetidens utgång underrättade arrendatorn, att förlängning
icke medgåvcs. Ville arrendatorn begagna sig av optionsrätten, både
han skyldighet att vid optionsrättens förlust därom lämna vatten fallsstyrelsen
uppgift senast 3 år före upplåtelsetidens utgång.

Då fråga var om obebyggt vattenfall, skulle kronan vara berättigad
att vid arrendetidens utgång återtaga vattenfallslägenheten mot lösen
för arrendator!^ vattenverksbyggnader å lägenheten samt för annan i
avtalet angiven, arrendatorn tillhörig och å lägenheten befintlig egen -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

dom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens drift, förutsatt att
kronan om sin avsikt underrättade arrendator!! senast 5 år före arrendetidens
utgång. Gjorde kronan ej detta, vore arrendatorn, i händelse han
tre år före arrendetidens utgång sådant påyrkade, berättigad att fa förlängd
upplåtelse på ytterligare trettio år mot den arrendeavgift och de
villkor i övrigt, vilka då befunnes skäliga.

När särskilda omständigheter därtill föranledde, kunde Kungl. Maj:t
medgiva utsträckning av arrendetiden, dock ej längre än till sammanlagt
90 år för båda arrendeperioderna.

Vid utgången av den andra arrendeperioden skulle arrendatorn
vara skyldig att utan lösen till kronan avstå sina å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet angiven egendom,
som erfordrades för anläggningens drift. Ville arrendatorn ej begagna
sig av sin optionsrätt, eller upphörde arrendet under första perioden till
följd av förverkande, skulle arrendatorn vara skyldig att utan lösen till
kronan överlämna sina å vatten!allslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.
Hade förverkandet skett under andra arrendeperioden, \ore
arrendatorn dessutom skyldig att utan lösen avstå annan i avtalet angiven
och å''lägenheter! befintlig egendom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens
drift.

utskottets ut- Jordbruksutskottet, som till förberedande behandling förehade

tätande 1910. Kungp Maj:ts proposition, tillstyrkte i utlåtande nr 112 Kungl. Majås
förslag med vissa ändringar, av vilka den viktigaste rörde upplåtelsetiden,
”vilken av utskottet föreslogs beträffande den första arrendeperioden
till 50 år för bebyggda och 55 år för obebyggda vattenfall, med rätt
för Kungl. Maj:t att medgiva en sammanlagd upplåtelsetid för båda
perioderna av högst 95 år. Dessutom föreslog utskottet införandet i
förvaltnmgsgrunderna av en särskild paragraf, innefattande föreskrift
därom, att nämnda grunder skulle äga tillämpning jämväl då fråga vore
om avtal angående nyttjande av vattenfall slägenhet, beträffande vilken
kronans äganderätt vore föremål för tvist.

Utskottets förslag godkändes av båda kamrarna utan votering. I
enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 4 juli 1910
kungörelse i ämnet (Sv. förf. sand. nr 72).

Kungl Magits Till 1911 års riksdag hänsköt Kungl. Maj:t i samband med fram mPmi°Trs

läggande av förslag till ändringar i lagen angående nyttjanderätt
riksdan, till fast egendom den 14 juni 1907 (prop. nr 70) åsyftande att

införa det nya rättsinstitutet vattenfallsrätt — jämväl eu proposition

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 173.

''nr 68) om ändring i och tillägg till förvaltningsgrunderna för vissa
kronans vattenfall avsedda att lända till efterrättelse vid upplåtelse av
vattenfall med vattenfallsrätt.

I sistnämnda proposition fanns återgivet ett från vattenfallsstyrelsen
infordrat utlåtande av den 29 oktober 1910, däri vattenfallsstyrelsen
uttalade den uppfattningen, att kungörelsen den 4 juli 1910 utan olägenhet
kunde gälla även för dylik upplåtelse.

Uti propositionen nr 68 föreslog emellertid Kungl. Maj:t vissa
ändringar i nämnda kungörelse huvudsakligen i fråga om tiden för upplåtelse
med vattenfallsrätt samt i fråga om villkoren för förverkande av
nvttjanderätten. I det förra avseendet föreslogs, att upplåtelse av obevattenfall
skulle få ske för eu tid av intill 95 år, utan att någon
omreglering av villkoren för upplåtelsen under tiden behövde ske. Avsåg
upplåtelsen längre tid än 65 år, skulle nyttjanderättshavaren ej äga
optionsrätt till ny upplåtelse utan vara skyldig att vid upplåtelsetidens
utgång utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader å den upplåtna
lägenheten jämte annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å
lägenheten befintlig egendom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens
drift.

I det senare avseendet föreslogs avsevärd mildring av de i kungörelsen
den 4 juli 1910 givna bestämmelser om förverkande.

Förutom nämnda propositioner, av vilka propositionen nr 70 i oför- Motion av har
ändrat skick tillstyrktes av sammansatt lag- och jordbruksutskott och Andhagel''vid
bifölls av båda kamrarna, förehade utskottet jämväl till behandling eu riksdag.
av herr Carl Lindhagen inom andra kammaren väckt motion (nr 331)
i angivet syfte att bättre tillgodose de allmänna intressena vid upplåtelser
av statens vattenfall. Sålunda föreslog herr Lindhagen kortare
upplåtelsetid, rätt för riksdagen att pröva, huruvida en upplåtelse på
95 år borde medgivas, omreglering av avgifterna för upplåtelsen vart
20:de år, fastställande av grunder för avgifternas bestämmande, förbehåll
om rätt för staten att reglera priset å den kraft, som tillhandahölles
från vattenfallslägenheten in. in.

Uti sitt utlåtande nr 1 tillstyrkte sammansatta lag- och jordbruks- utskottets åt.
utskottet jämväl Kungl. Maj:ts i propositionen nr 68 framställda förslag l*taTH''r 19ntill
ändring av förvaltningsgrunderna, men föreslog dessutom vissa tillägg
till samma grunder. Sålunda hemställde utskottet om vissa tillägg till
§ 19, avseende, förutom annat, att i avtalet skulle kunna stadgas skyldighet
för nyttjanderättshavaren att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 173.

eller därav framställd energi vara underkastad de villkor, som i vederbörande
konsumenters eller eljest i allmänhetens intresse kunde befinnas
erforderliga, samt om införande av eu ny paragraf § 20 av innehåll
att vattenfallsrätt icke finge utan Kungl. Maj:ts samtycke upplåtas
eller överlåtas till annan än svensk, inom landet bosatt medborgare eller
till handelsbolag, vars samtliga medlemmar vore dylika medborgare,
eller till aktiebolag med vissa garantier, att aktierna innehades av sådana
medborgare.

Reservationer I avgivna reservationer yrkades, dels av herr Håkanson in. fl.

''"''j’1 bifall till propositionen oförändrad, dels av herr Alfred Petersson m. fl.

sådan ändring i § 18 av Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag,
att bestämmelserna om tiden för upplåtelse med vattenfallsrätt bleve
lika med dem, som gällde för arrende, dels och av herr Lindhagen om
vissa ändringar i kungörelsen den 4 juli 1910 i syfte att bättre tillgodost*
det allmännas rätt.

BehandUngen Efter långa diskussioner, särskilt i andra kammaren, stannade kam ''

rarQa j 0bprt beslut, i det, att första kammaren godkände herr Håkanson»

m. fl. reservation om bifall till propositionen nr 68 oförändrad, medan
andra kammaren biföll utskottets hemställan med den ändring, som innefattades
i herr Alfred Peterssons m. fl. reservation.

utskottet» 1 avgivet memorial hemställde sammansatta lag- och jordbruks »ammanjamk-

^fgkottet, att besluten måtte så sammanjämkas, att i § 18 tiden för upp8
låtelse med vattenfallsrätt av obebyggt vattenfall utan ändring av villkoren
bestämdes till högst 75 är samt att båda kamrarna måtte med
frånträdande av förut fattade beslut godkänna den av utskottet i dess
utlåtande nr 1 föreslagna avfattning allenast med den ändring, silf i
sista stycket nyttjanderättshavaren skulle kunna i avtalet tillförbindas
att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft eller därav framställd
energi vara underkastad de villkor, som i sådant hänseende kunde varda
av Kungl. Maj:t i allmänhet stadgade.

tyll Hus viks- Penna hemställan bifölls av båda kamrarna. Beslutet anmäldes

dags beslut. Kungl. Maj:t genom riksdagens skrivelse nr 229, och i enlighet
med densamma utfärdades den 22 juni 1911 kungl. kungörelse angående
ändring i förvaltningsgrunderna för statens vattenfall. (Sv. Förf. Sami.
1911 nr 68.)

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 1? ii

Redan dessförinnan hade svenska vattenkraftföreningen i skrivelse
den 10 februari 1911 hos Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
om möjligt redan till 1911 års riksdag avlåta proposition om komplettering
av 1910 års förordning med särskilda bestämmelser, avseende förmånligare
arrendevillkor för innehavare av sådant vattenfall eller andelar
därav, som i kungl. vattenfallskommitténs utredning av år 1903 icke
funnes upptagna såsom tillhörande kronan. Till stöd för denna sin
framställning anförde föreningen huvudsakligen följande.

1 skrivelse av den 36 lekman 1910 liar svenska vattenkraftföreningen i
underdånighet uttalat sig för normala arrendebestämmelser, som i viktigare delar
överensstämma med dem, vilka sedermera av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen
antagits. Vid tillämpning å de kronan tillhöriga mindre vattenfallen i södra och
mellersta Sverige samt välbelägna fall i Norrland tror föreningen, att dessa bestämmelser,
kombinerade med eu efter olika förhållanden klokt avvägd arrendeavgift, i
stort sett kunna anses tidsenliga, om än, såsom föreningen förut anmärkt, mångfalden
av förbehåll och villkor ofta kunna befaras verka avskräckande på spekulanterna.
1

Redan mindre än ett år efter den nya förordningens ikraftträdande ligger
emellertid fiagan i ett sådant läge, att vattenkraftföreningen ansett sig böra i
underdånighet påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för vissa ändringsförslag

Med hänsyn särskilt till kronans under senaste åren framkomna anspråk på
eu av vanlig strandäganderätt oberoende vattenrätt i Norrland infördes i förordningen
den bestämmelsen, att samma förvaltningsgrunder skulle gälla där kronans
äganderätt vore föremål för tvist (g 17). I dylika fall skulle genom villkorliga
avtal vattenfallens bebyggande under processtiden möjliggöras. Det har numera
blivit tydligt, att de av kronan framställda, fortfarande mycket obestämda anspråken
a vattenrätt i Norrland hava en så omfattande räckvidd, att äganderätten till ett
mycket stort antal vattenfall i Norrlands större vattendrag under åtskilliga år framåt
kommer att vara tvistig mellan kronan och enskilda. Därmed följer, att under
samma tid arrendebestämmelserna kunna tämligen godtyckligt påtvingas ifrågasatta
nya vattenkraftanläggningar i Norrland. Vad som vid bestämmelsernas prövning
cell antagande allmänt lärer hava uppfattats som undantag, kan således under lång
till framåt förmodas bliva ganska vanligt, i det som bekant den nya förordningen
särskilt bär betydelse för kronans vattenfall i Norrland.

Visserligen kunna de båda i förordningen angivna arrendeperioderna utsträckas
till sammanlagt 95 år. Denna bestämmelse torde emellertid böra tolkas
sa, att den första arrendeperioden kan utsträckas till 05 är, däri innefattade 5
förberedelse- och byggnadsår, medan en andra period om 30
icke kunna på förhand fastställas, fortfarande skulle kvarstå,
sen innebär således en förlängning med högst 10 år. eller

den första perioden, under vilken arrendevillkoren pa förhand fixeras. — 1 samband
härmed förtjänar nämnas, att. ehuru förordningen icke uttryckligen föreskriver uttagande
av en arrendeavgift, man likväl allmänt torde förutsätta, att en sådan under
alla förhållanden kommer att utkrävas.

Jill jämförelse med de för Norrland sålunda provisoriskt gällande upplatelseBilimig
till riksdagens protokoll 1915. 1 rond. lön höft. (Kr Ii it.) 3

av,

år, för vilken villkoren
Undantagsbestämmeleffektivt
60 år, av

Vattenkraftföreningens

skrivelse
(fett 10/2 1911
angående
liberalare
villkor för
upplåtelse av
omtvistade
vattenfall i
-Vo vriand.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1/3.

villkoren mii här erinras om, att i Norge, även efter antagandet av de omstridda
koncessionslagama, vattenfallen likväl kunna i regel disponeras minst SO år utan
avgift. Dock äro de norska vattenfallen, såsom vattenkraftföreningen i sitt förutnämnda
utlåtande av den 26 februari 1910 närmare utvecklat, tillfölje naturliga företräden
både ifråga om utbyggnad och än mer läge vida mera begärliga för storindustriella
ändamål än våra norrländska. Redan under gångna år, då vattenfallen
ännu ostridigt ansågos tillhöra strandägarna och då våra bästa norrländska vattenfall
stodo till buds för storindustrien, har erfarenheten visat, att man föredragit de
norska vattenfallen. Tydligast har detta tagit sig uttryck vid startandet genom
svenska finansmän av salpeterindustrien, vars råvaror dock med samma fördel kunna
erhållas hos oss. På sistone har man kunnat bevittna ett livaktigt norskt intresse
för framställning på elektrisk väg av järn och stål, ett område, där vår gamla rangplats
kan bliva svår nog att hävda. Ett par större anläggningar äro redan under
byggnad eller beslutade (vid Odda och Ulefors) och andra planeras. Vid vattenfallen,
särskilt å Norges västkust, har man bekväm tillförsel dels av svensk eller
norsk malm, dels av engelska kol, som lära kunna ersätta träkol vid elektrisk
malmreduktion för tack järnsframställning. Exportkostnaden blir också den billigast
möjliga.

I Norrland finnas miljoner hästkrafter outnyttjade. Endast genom storindustriella
anläggningar, baserade på färdiga eller uppväxande elektrokemiska och elektrometallurgiska
metoder, kunna dessa norrländska kraftkällor finna nämnvärd användning,
och härvid har den inhemska företagsamheten uppenbarligen att utstå en hård
konkurrens med av naturen bättre gynnade vattenkraftländer. Det kan i Norrland
näppeligen bliva tal om att använda större kraftbelopp för småindustri eller kommunala
ändamål, såsom belysning och dylikt. Man har på vissa håll gjort gällande,
att det för staten vore nödvändigt disponera de omtvistade vattenfallen för att
kunna ingripa reglerande å kraftpriserna etc., men man synes härvid förbise, dels
att staten redan förfogar över mycket stora kraftkällor i olika delar i Norrland,
dels att naturen därstädes för överskådlig tid gjort en dylik politik alldeles obehövlig.
Storindustriens kraftpriser kan staten i allmänhet ej reglera; de regleras huvudsakligen
av internationell konkurrens. Vattenfall, vilkas värde på konstlad väg
oskäligt stegras, finna icke användning; ofta skola de norrländska vattenfallen befinnas
underlägsna även om naturkraften kunde fritt disponeras.

Från dessa synpunkter har man att för lång tid framåt behandla det norrländska
kraftspörsmålet och att undersöka de praktiska konsekvenserna av statens
äganderättsanspråk. Skulle nämligen dessa anspråk i allmänhet vinna domstolarnas
gillande, så blir eu given följd härav, att kostnaden för kraften i dessa vattenfall
blir ansenligt stegrad. Medan man innan anspråken framställdes hade att räkna
med räntan å vattenfallens värde samt å anläggningskostnaden, måste man, enligt,
nu gällande arrendebestämmelser, tillägga icke blott en arrendeavgift utan även
amortering under arrendetiden av både vattenfall och anläggningskostnad, vartill
komma åtskilliga arrendevillkor, som likaledes bidraga till att höja kraftkostnaden.

Inför denna situation hava från skilda håll framställts krav på en revision
av arrendebestämmelserna vid fråga om villkorliga och framdeles eventuellt även
för definitiva avtal med staten rörande vattenfall, som enskilda i god tro förvärvat
eller innehava.

Redan i sitt föregående utlåtande har vattenkraftföreningen — särskilt med

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 1?:S.

hänsyn till de stora indirekta fördelarna för stat och kommuner av en konkurrensduglig
vattenkraftindustri i Norrland — funnit sig böra i underdånighet föreslå till
allvarligt övervägande, om icke en stor del av statens vattenfall lämpligen borde
upplåtas till nyttjande utan avgift. I konsekvens härmed finner föreningen det vara
synnerligen angeläget, att under nu rådande rättsförhållanden de omtvistade vattenfallen
upplåtas utan avgift och — med i övrigt på förhand fixerade villkor — under
längre arrendetid än den i Norge tillämpade koncessionstiden. Från denna synpunkt
torde eu garanterad arrendetid av 95 år få anses väl motiverad. Närmare bestämt
synas dessa undantagsbestämmelser böra gälla för alla sådana vattenfall, som i
kungl. vattenfallskommitténs utredning av år 1903 icke upptagits såsom tillhörande
staten.

Givetvis kan man med samma verkan som föreningen här ovan avsett tänka
sig den utvägen, att under arrendetiden en måttlig arrendeavgift utgår mot skyldighet
för staten att efter de 95 åren inlösa vattenverksbyggnader m. m. Det
ligger då — liksom i allmänhet vid statens utarrendering av vattenfall — nära till
hands att genom fondering av de influtna arrendeavgifterna bereda medel till ifrågavarande
inlösen vid arrendetidens slut.

Mot varje förslag att så snart företaga en revision av arrendebestämmelserna
kommer möjligen att invändas, att förordningens verkningar först borde under en
del år prövas och under tiden processerna slutföras. Men då man redan nu kan
med visshet förutsäga, att särskilt för storindustri, baserad på de omtvistade norrländska
vattenfallen, dessa bestämmelser utgöra en otillfredsställande grundval, så
synes det icke, allra minst under nuvarande utvecklingsskede, vara förenligt med
klok politik att vänta under ett antal år endast för att konstatera detta. Under
föreliggande förhållanden, och då inga som helst samhällsintressen trädas för nära
genom här föreslagna lättnader, torde statsmakterna böra sörja för att utnyttjandet
av vårt norrländska kraftöverflöd icke försvåras, landet till skada och ingen
till gagn.

Över berörda framställning anbefalldes vattenfallsstyrelsen inkomma
med utlåtande, som avgavs den 24 april 1911 och som resulterade i en
hemställan, att Kungl. Maj:t måtte finna vattenkraftföreningens framställning
för det dåvarande icke böra föranleda vidare åtgärd. De huvudsakliga
skäl, som förmått styrelsen att avstyrka vattenkraftföreningens
framställning voro i utlåtandet angivna pa följande sätt.

Till eu början vill vattenfallsstyrelsen konstatera, att vattenkraftföreningeu
såsom sin mening uttalat, att de bestämmelser, som innefattas i nådiga kungörelsen
den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,
kombinerade med en efter olika förhållanden klokt avvägd arrendeavgift, i
stort sett kunna anses tidsenliga vid tillämpning å de kronan tillhöriga mindre
vattenfallen i södra och mellersta Sverige samt å välbelägna fall i Norrland.

Av vattenkraftföreningen lämnad uppgift att de nya arrendebestämmelserna
ännu icke funnit användning vare sig för villkorliga eller definitiva avtal är riktig.
Föreningen framhåller, att detta möjligen i viss män kunde bero på tillfälligheter.
Enligt styrelsens uppfattning är det emellertid ingalunda överraskande, att några
avtal angående upplåtelse av vattenfallslägenheter ännu icke av vattenfallsstyrelsen

Vattenfalls styrelsens utlåtande ''en

54/4 1911

Khh''/I. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17 H.

avslutats. Detta sakförhållande är tvärtom fullt förklarligt dels därav, att spekulanter
å staten tillhörig vattenkraft velat avvakta de nya lagbestämmelser angående
vattenfallsrätt, om vilka Eders Kungl. Maj:t numera avgivit proposition till innevarande
års riksdag och dels av den rörelse för erhållande av förmånligare villkor
för spekulanter vid mottagande av upplåtelse av kronan tillhörig vattenfallslägenhet,
vilken särskilt i vissa pressorgan på senare tid gjort sig gällande.

I sin förevarande framställning har vattenkraftföreningen anställt en jämförelse
mellan de norrländska och de norska vattenfallen och kommit till det resultat,
att de senare till följd av naturliga företräden både ifråga om utbyggnad och än
mera läge äro vida mer begärliga för industriella ändamål än vattenfallen i Norrland.
Att i regel de norska vattenfallen, särskilt de. som äro belägna vid Norges
västkust, i angivna hänseenden hava ett bestämt företräde, torde icke kunna bestridas.
Likaledes anser sig styrelsen kunna i stort sett biträda vattenkraftföreningens
åsikt att det icke är nödvändigt för att kronan, såsom från åtskilliga håll
påyrkas, skall kunna ingripa reglerande å kraftprisen m. in. i Norrland, att kronan
disponerar över alla de vattenfall, angående vilka kronan redan framställt eller kan
komma att framställa äganderättsanspråk. Kronan förfogar nämligen redan över
betydande kraftkällor i olika delar av Norrland, och konkurrensen med dessa liksom
med de norska fallen torde utgöra en tillräckligt verksam faktor i berörda avseende.

Med hänsyn särskilt till de norska vattenfallens företräden framför de norrländska
har vattenkraftföreningen påyrkat en revision av arrendebestämmelserna i
fråga om villkorliga och framdeles även för definitiva avtal med staten rörande
vattenfall, som enskilda i god tro förvärvat eller innehava. 1 sådant avseende har
föreningen bland annat hemställt om utsträckning av den effektiva arrendetiden till
eu redan från början garanterad upplåtelsetid av 95 är samt om frihet från varje
arrendeavgift under denna tid. Såsom skäl för sin framställning i denna del anför
föreningen bland annat att, om kronans äganderättsanspråk rörande vattenfall i Norrland
vunne domstolarnas gillande, kostnaden för kraften i dessa vattenfall bleve
ansenligt stegrad och följaktligen vår vattenkraftindustri i Norrland bragt i ett
ännu sämre läge i konkurrensen med Norge. Medan man, innan kronans anspråk
framställdes, både att räkna med räntan å vattenfallens värde samt a anläggningskostnaden,
vore man enligt nu gällande arrendebestämmelser nödsakad att tillägga
icke blott en arrendeavgift utan även amortering under arrendetiden av både vattenfall
och anläggningskostnad, vartill körnare åtskilliga arrendevillkor, som likaledes
bidroge att höja kraftkostnaden. Häremot vill styrelsen göra gällande, att, även
dä vattenfallet är i enskild ägo, vattenverksägaren torde räkna med att anläggningskostnaden
måste amorteras inom rimlig tid. Såsom vattenkraftföreningen själv
framhållit i underdånig skrivelse den 26 februari 1910 kan det snart ifrågakomma
att anläggningen successivt måste utvidgas och ombyggas, varför klokheten bjuder
att amorteringstiden å anläggningen icke sättes alltför lång.

Till stöd för sin nu föreliggande framställning om utsträckning av arrendetiden
har föreningen vidare åberopat de norska koncessionslagarna av den 13 september
1909, enligt vilka vattenfallen i regel kunna disponeras under minst 80 är
utan avgift. Ifrågavarande norska lagar torde emellertid icke ens uti nu ifrågavarande
hänseende kunna tagas till intäkt för det mål vattenkraftföreningen sålunda
strävar att ernå. Att märka är nämligen, att de norska koncessionslagarna gälla

Kungl. Maj.iy A in/. Proposition AV

Ä»’ S°ni /''^gt tillhöra enskilda, under det att arrendekontrakt, som jämlikt
Vält ku''1S°ielsen den 4 juli 1910 avslutas angående sådana vattenfall i vårt land.
ä^anderättstvktp Kl h ,, ^^derätt.sanspråk gällande, helt och hållet förfalla, om
fVS 11 utfal e]; td! "ackdeI för kronan. ] de tall. då arrendekontrakten
torn4s“ V"tto,fa"'' — «<“ ''“8* kraftvunnen

nin llfS°™ .vattenkraftföreningen jämväl erinrat, torde dessa strävanden i fråga
om utsträckning av upplåtelsetiden för kronans vattenfall komma att i tillfyllestSfv
Sfd tillgodoses, om innevarande riksdag bifaller Eders Kungl. Maj:ts propo -

oo v*“ * r * ‘kallrum

ftSaofSl-„lSrValtnin?n aVeViSf kronan iiilhöriga vattenfall: EnligTsistnämnda
fois ag skulle ju nämligen, dä fråga är om vattenfällsrätt, upplåtelsetiden redan frän

uSekeSn SattaSf-t,n f med skyldighet för nyttjanderättshavaren att då
l I S1”»-" iir vid dess Utgång till kronan utan lösen avstå å
Mitten tallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader m. m.

i förenämnda grunder för förvaltningen av kronans vattenfall finnes helt
natmhgt mke någonting namn! angående arrendeavgiften för upplåtelse av ett dylikt
vattenfall, da det givetvis måste överlåtas åt den förvaltande myndigheten att be•
amma avgiftens belopp efter de olika förhållandena i de särskilda fallen. Det

nnIi£rTl?;ei’tldt“a^wUtSaft8,,vi^ frun,dernas antagande, att avgift för upplåtelsen
ndei alla omständigheter skall utgå. I varje fall synes det böra fordras, att, om

ÄSw ’ ar+flau8''l “? bo. ar> vattenverksbyggnaderna och eventuellt även
S r!" vattenkraftanlaggningen vid upplåtelsetidens slut tillfalla kronan utan
osen. Hänsyn till vattenfallens läge och utbyggnadskostnaden torde emellertid
m;!8aS rd.SfStairande av. arrendeavgiften, så att nyttjanderättsinnehavaren
I- • '', '' dk,e a|t 1110111 rimlig tid själv verkställa nödig amortering av an nrocent8ftf1naf''friimi

avseende må Påpekas, att med en räntefot av 4

procent ett kapital kan fullständigt amorteras på 95 år genom årlig avsättning av

av, kaPlta,et °ch att Vld högre räntefot den årliga annuiteten blir än
m ndre I regel kommer för övrigt nog vattenfallslägenheten att genom nytt avtal
alltjamt upplatas åt förutvarande nyttjanderättshavaren, enär kronan städse bör hava
intresse av att ej allenast icke förstöra en sund industri utan även att befordra eu

±LmAafn* t0rtfng ?C-\ utveckhn«- SkulIe anläggningen under upplåtelsetiden
rvrrl 0111 hyggas eller utvidgas, synes icke något hinder böra möta för vattenfalls hivåren"tillf"

8allande avtalet med ett nytt, varigenom nyttjanderätts havaren

tillförsäkras förlängd upplåtelse av vattenfallslägenheten under så lång tid
att de nya anlaggmngarna kunna hinna amorteras.

Till bemötand

utlåtande

december

ingick

C av vad vattenfallsstyrelsen anfört i sitt omfÖrrnälda y„Ufnkra„.
vattenkraftföreningen till Kungl. Majrt med en den 4 före,,ingen,

skrivelse

Ull.

iecember 1!)11 dagtecknad skrivelse, däri föreningen upprepade sin ,. ^!T,
fiainställuing om särskilda bestämmelser för de vattenfall, som i vattenfallskoui
mittel is förteckning icke upptagits såsom tillhörande kronan. 1
vasen (liga delar både föreningens förnyade framställning följande lydelse*.

Kung!. Maj:ts Säd. Proposition Nr P

Vad vattenkraftföreningen anfört om de norska vattenfallens överlägsenhet
tinner sig vattenfallsstyrelsen kunna biträda. Föreningen har därtill velat visa, att,
oberoende av ägorättsförhållanden, de norska vattenfallen hade så stora företräden,
att våra norrländska fall — de må sedan tillhöra kronan, enskilda eller vara omtvistade
— icke borde påläggas några extra belastningar i form av arrendeavgifter
och besvärande villkor, om man över huvud taget önskade få kraften använd i
större omfattning. Från denna synpunkt är föreningens jämförelse med de för
enskilda tillhöriga vattenfall i Norge införda koncessionsvillkoren givetvis berättigad.

1 anslutning till sistnämnda fråga har föreningen framhållit, hurusom de årliga
kostnaderna för kraftens utnyttjande - om kronans rättsanspråk gillas — skulle
enligt gällande förordningar ökas icke blott med en arrendeavgift, som för den
varande ägaren, om han skulle bebygga fallet, tydligen i själva verket nödvändiggör
en dubbel förräntning av vattenfallets värde, utan även med amortering av vattenfall
och anläggningskostnad. Häremot har vattenfallsstyrelsen i vad angår amortering
av anläggningskostnaden gjort gällande, att verkägaren, även då fallet är i enskild
ägo, torde böra räkna med att anläggningskostnaden måste amorteras mom rimlig
tid. Vattenfallsstyrelsen synes emellertid härvid avse den avskrivning eller avsättning
till fömyelsefond, som under alla förhållanden måste ifrågakomma, för att anläggningen
alltid skall kunna hållas i fullt driftfärdigt skick. Den amoitering åtel,
som erfordras för att vid upplätelsetidens slut hava hela anläggningen bokförd till
noll — för att icke tala om eventuellt anslutna fabriker o. d. — är givetvis mindre
nödvändig eller får åtminstone en annan innebörd, om man själv äger fallet, samt
anläggningen är rationellt och solitt utförd.

Som nämnt har vattenkraftföreningen icke hänvisat till avgiftsfriheten som
den enda möjligheten att trots processerna befrämja den norrländska vattenkraftindustrien,
utan har även antytt utvägen att upptaga en måttlig avgift, men att då
fondera dessa avgifter i syfte att staten vid upplåtelsetidens slut må kunna inlösa
vattenkraftanläggningarna. Dylik inlösen borde även omfatta tillhörande, av kraften
i avgörande grad beroende fabriker, om dessa av något statsskäl icke längie skulle
kunna tillhandahållas kraft på rimliga villkor. — Såsom vattenfallsstyrelsen påpekat,
kan ett kapital fullständigt amorteras på 95 år genom en årlig avsättning
av 1/10 procent av kapitalet, vid 4 procents räntefot. Om man exempelvis utgår
från att ett bebyggt vattenfall med tillhörande exempelvis kemiska fabriker representerar
ett kapitalvärde av 500—700 kronor per hästkraft, så skulle staten genom
att fondera en årlig arrendeavgift av 50—70 öre per hästkraft kunna helt inlösa
hela företaget efter 95 år. Från en dylik fond skulle också under årens lopp vattenkraftindustrien
kunna stödjas genom billiga lån.

De år 1910 antagna arrendegrunderna hade vid avgivandet av vattenfallsstyrelsens
yttrande ännu icke funnit tillämpning — något som fortfarande galler
och finner styrelsen förklaringen härtill ligga i att industrien ville avvakta dels den
bebådade lagen om vattenfallsrätt, dels resultatet vid 1911 års riksdag av den vid
årets början pågående rörelsen för erhållande av förmånligare upplätelsevillkor.
Ehuru nämnda lag nu föreligger sedan mer än ett halvt år, och ehuru samtidigt
villkoren för upplåtelser blevo i visst avseende gynnsammare än enligt 1910 års
arrendegrunder, hava dock de av styrelsen uttalade förhoppningarna tyvärr ännu
icke visat sig grundade.

Till detta förhållande kan givetvis i sin män hava bidragit den depression

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 173. 23

vr°m ft01f: av„ ind“stri1väl''lden, som även innevarande år gjort sig gällande.

Men framfor allt maste förklaringen sökas däri, att de erbjudna villkoren äro för
den byggande avgjort sämre än dem, som man i Norge bär att räkna med vid utnyttjande
av vattenfall som därtill äro i regel betydligt billigare byggbara och från
kommunikationssynpunkt bättre belägna.

Härtill har man också att lägga den allmänna olust för vattenkraftföretas,
som inom industriella och finansiella kretsar, trots möjligheten att träffa s k villkorliga
avtal, naturligt nog följt med det av statens alltjämt växande rättsanspråk
framkallade, fullkomligt kaotiska rättstillståndet. Det är självfallet, att denna olust
jamte osäkerheten i rättsförhållandena ytterligare ökats genom kammarkollegii något
oklara uttalande — i samband med yttrande över det nya vattenlagsförslaget —
om den av föredragande kammarrådet intagna exklusiva ståndpunkten beträffande
en kronans äganderätt till vattnet i kungsådra.

Att snarast möjligt råda bot på ovan berörda missförhållanden torde allmänt
ta anses ligga i landets välförstådda intresse, och man har för ändamålet att tillgå
tvenne utvägar, som båda synas böra försökas. Den ena är - såsom så ofta framnauits
— att snarast möjligt bringa ordning och säkerhet i rättsförhållandena. På
denna sida av saken anser sig föreningen icke böra i detta sammanhang närmare
ingå. _ Den andra utvägen, som omedelbart kan leda till påföljd, är att — på sätt
torenmgen föreslagit — införa gynnsammare villkorliga upplätelsegrunder för alla
dem, som i god tro innehava vattenfall, vilka ej upptagits i 1903 års förteckning
over statens vattenfall. Därmed följer möjligheten att kunna, utan onödigt dröjsmål
inom industrien återuppväcka ett allmännare intresse för utnyttjandet av Norrlands
vattenkrafter. På alla håll har man insett och erkänt att statens direkta verksamhet
or exploaterande av vattenkraften, ehuru i och för sig gagnelig, till följe sakens
natur icke kan erhålla den utsträckning och medföra de resultat, som genom ett
vaket företagarintresse mom industrivärlden skulle kunna vinnas. Att då på sätt
genom statens rättsanspråk taktiskt skett, tvärt avbryta den enskilda vattenkraft -industriens förhållandevis storartade utveckling under de senaste decennierna kan
säkerligen icke vara med statens verkliga intressen förenligt. Om den av vättenkrattforenmgen
föreslagna åtgärden sålunda måste anses vara även från statsfinansiell
synpunkt berättigad, så lärer heller ingen vilja bestrida, att synnerligen starka
omignetsskal tala for densamma, hur rättstvisterna än må komma att lösas.

Ånyo anbefalldes vattenfallsstyrelsen att i ärendet inkomma med Vattenfall

Detta 1 ■ 1 ..... - —-

följande innehåll:

~~~~ .»».vu.unomjuciäcu citi i ajtuiuei niKomma med.
utlåtande. Detta avgavs den 22 oktober 1912 och hade i huvudsak s''!''relsen* ut

låtande dev
■‘Uo 1913.

Det vill synas styrelsen, som om de grunder, vilka innefattas i nådiga kun mÄInf6»

4oiU1 1?10 0clYm jimi 19n’ * fräga om upplåtelse på arrende eller
med vattenfallsratt av kronan tillhöriga vattenfallslägenheter borde vara acceptabla

tu aIsluand? aV vlllkorhga avtal om dylik upplåtelse beträffande sådana
vattenfall på vilka kronan kan framställa äganderättsanspråk. Under den tid, som
hittills til anda upff, har emellertid något avtal om upplåtelse av kronan tillhörig
vattenfat Islagenhet icke kunnat av vattenfallsstyrelsen avslutas. Detta förhållande
torde bero på flera samverkande omständigheter, men tvivelsutan har därtill
vei samt bidragit dels den känsla av osäkerhet, som för närvarande råder angående

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Sr Ii3.

omfattningen och bärkraften av kronans äganderättsanspråk pa vattenfall, vilka
hittills ansetts vara i enskild ägo, dels ock en till synes i industriella kretsar gängse
föreställning att de villkor, som enligt författningarna gälla vid upplåtelse av ett
kronans vattenfall, skulle vara alltför stränga för att det skulle vara rådligt att pa
dylik upplåtelse grunda en omfattande industri och på denna nedlägga betydande

kapital. . ,

Det torde vara uppenbart att bestämmandet av villkoren för upplåtelse till
nyttjande av kronans vattenfallslägenheter är en fråga, som bör avgöras efter
praktiska synpunkter och på sådant sätt, att kronans vattenfall i konkurrensen med
enskilda, som vilja försälja sina vattenfall, bliva begärliga för spekulanter och följaktligen
komma att tagas i anspråk för kraftproduktion. Därigenom får staten icke
blott en direkt inkomst av vattenfallen utan, vad än viktigare är. därigenom befrämjas
landets industri samt skapas nya arbetstillfällen och skattgivande företag.
Då någon vattenfallsupplåtelse enligt de av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen i
sådant avseende godkända grunderna ännu icke kommit till stånd och med hänsyn
till den nuvarande stagnationen i utbyggandet av vattenfall synes det därför böra
tagas i övervägande om icke, åtminstone eu tid bortåt, förmånligare villkor höra
erbjudas för upplåtelse av sådana vattenfall, som avses i vattenkraftföreningens föreliggande
framställning, d. v. s. sådana, beträffande vilka äganderätten är tvistig
mellan kronan och de nuvarande innehavarne. Då dessa mången gång torde hava
förvärvat vattenfallen i avsikt att tillgodogöra dem för industriella ändamål, äro
måhända vattenfall inom denna grupp de. som främst ifrågakomma till utbyggnad
av alla de vattenfall, å vilka omförmälda kungörelser äro tillämpliga. Billighetsskäl
synas även tala för att ifrågavarande vattenfall givas en något förmånligare ställning
än de vattenfallslägenheter. vilka ostridigt tillhöra kronan.

Att döma av vattenkraftföreningens förevarande framställningar torde den
rådande obenägenheten att träffa villkorliga avtal med vattenfallsstyrelsen angående
dylika vattenfall i främsta rummet bero pa att den i kungörelsen den 22 juni 1911
stadgade maximitiden, 7f> år, lör upplåtelse med vattenfallsrätt utan omreglering
av villkoren för upplåtelsen skulle vara alltför knappt tillmätt. Under sadana förhållanden
synes det vattenfallsstyrelsen, som om man lämpligen kunde för någon
kortare tid. exempelvis 5 år, gorå ett försök att beträffande de vattenfall, som avses
i vattenkraftföreningens framställning, utsträcka maximitiden för vattenfall srättsupplåtelse
utan omreglering av villkoren till högst 95 år. för att därigenom uppmuntra
till avslutande av dylika villkorliga avtal och i någon män motverka det
till sina följder beklagliga osäkerhets- och overksamhetstillstånd, som för närvarande
råder med avseende ä vattenfallen. Därest eu dylik utsträckning av upplåtelsetiden
vidtages, bör den emellertid gälla även beträffande sådana kronan ostridigt tillkommande
smärre strömfall eller delar av strömfall, vilka lämpligen tillgodogöras
tillsammans med det vattenfall, som avses i det villkorliga avtalet. Det torde
nämligen icke gärna kunna ifrågasättas annat, än att samtliga de kronan tillhöriga
andelarna i det samlade vattenfallet skola upplåtas på lika läng tid.

I sin nu föreliggande skrivelse har vattenkraftföreningen jämväl föreslagit,
att de avgifter, som komma att av vattenfallsstyrelsen upptagas, borde fonderas
dels i syfte att staten vid upplåtelsetidens slut må kunna inlösa vattenkraftanläggningarna
jämte tillhörande, av kraften i avgörande grad beroende fabriker, om dessa
av något statsskäl icke längre kunde tillhandahållas kraft på rimliga villkor, dels

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 173. 25

ock för att vattenkraftindustrien från en dylik fond måtte kunna understödjas med
billiga lån. En dylik direkt fondering av inflytande avgifter skulle visserligen strida
mot de av riksdagen fastställda grunderna för uppgörande av statsregleringen. De
svårigheter i budgettekniskt avseende, som möta för realiserande av förslaget, torde
emellertid lätt nog kunna övervinnas. Bildandet av en lånefond torde dessutom
kunna medföra beaktansvärda fördelar, varför det synes böra tagas under närmare
omprövning, huruvida åtgärder i sådant syfte böra vidtagas.

I det av särskilda kommitterade upprättade förslag till grunder för förvaltningen
av vissa kronans vattenfall, vilket låg till grund för Eders Kungl. Majrts
proposition i ämnet till 1910 års riksdag, hade kommitterade ifrågasatt, att innehavaren
av nyttjanderätt till en statens vattenfallslägenhet skulle kunna i kontraktet
om upplåtelsen antingen tillförbindas att vid upplåtelsetidens utgång eller då nyttjanderätten
upphörde till följd av förverkande till kronan utan lösen avstå å vattenfallslägenheten
befintliga, honom tillhöriga vattenverksbyggnader, eller ock berättigas
att för dem erhålla lösen av kronan. I kommitterades författningsförslag fanns
intet, som hindrade att, om särskilda omständigheter gjorde det nödvändigt för att
få ett kronans vattenfall upplåtet, nyttjanderättshavaren kunde få en längre upplåtelsetid
än den normala kombinerad med låg arrendeavgift och rätt att erhålla
lösen för å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Detta kommitterades förslag, som av vattenfallsstyrelsen tillstyrktes, vann
emellertid icke Eders Kungl. Majrts och riksdagens godkännande, som det synes,
huvudsakligen av det skäl, att det icke ansågs lämpligt att medgiva vattenfallsstyrelsen
befogenhet att genom intagandet i upplåtelsekontraktet av bestämmelser,
som tillförsäkrade nyttjanderättshavaren lösen för hans vattenverksbyggnader å
vattenfallslägenheten, ikläda kronan förpliktelser, som kunde föranleda betydande
statsutgifter, i synnerhet som det icke kunde antagas att, även om inflytande avgifter
för ändamålet reserverades, de alltid skulle vara tillräckliga för gäldande av
löseskillmgen för vattenverksbyggnaderna. I anslutning till den ståndpunkt, som
sålunda intogs av Eders Kungl. Majrt och riksdagen, och som kommer till uttryck
jämväl i nådiga kungörelsen den 22 juni 1911, har vattenfallsstyrelsen i sin underdåniga
skrivelse den 24 april 1911 uttalat den uppfattningen att, om upplåtelsetiden
är längre än 65 ar, det syntes böra fordras, att vattenverksbyggnaderna och
eventuellt även andra delar av vattenkraftanläggningen vid upplåtelsetidens slut tillfalla
kronan utan lösen. Såsom vattenfallsstyrelsen emellertid flera gånger haft tillfälle
framhålla, spelar det icke någon större roll, om kronan förbinder sig att vid
upplåtelsetidens utgång erlägga lösen för vattenverksbyggnaderna å den upplåtna
lägenheten, enär en dylik förpliktelse för kronan i regel torde föranleda en något
högre avgift. För finansieringen av företaget bör det däremot givetvis vara till
fördel, om nyttjanderättshavaren och hans långivare kunna påräkna att lösen för
vattenverksbyggnaderna skall utgå vid upplåtelsetidens slut, vilket även med styrka
framhölls av lagrådet vid dess granskning av förslaget till lag om vattenfallsrätt.
Med hänsyn till den ovan anmärkta störa obenägenhet, som för närvarande synes
råda, att mottaga upplåtelse av kronans vattenfallslägenheter, synes det vid sådant
förhållande böra tagas under förnyad omprövning, huruvida icke, i sammanhang med
eu fondering av inflytande avgifter för upplåtelse med vattenfallsrätt, nyttjanderättshavaren
borde kunna tillförsäkras lösen för de honom tillhöriga vattenverksbyggnaderna
å kronans vattenfallslägenhet vid utgången av upplåtelsetiden, även då
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 159 höft. (Nr 173.) 4

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 17 it.

denna är längre än 65 år. Särskilt där upplåtelsetiden sättes så lång som till 95
är, kan det med säkerhet beräknas, att de influtna avgifterna skola bliva fullt tillräckliga
för gäldande av löseskillingen för ifrågavarande vattenverksbyggnader. Såvitt
styrelsen kan finna borde en dylik ändring i villkoren för upplåtelse av kronans
vattenfallslägenheter verksamt bidraga till att göra dessa mera begärliga för spekulanter
och att till förmån för det nationella arbetet och vårt tolks ekonomiska välstånd
undanröja eller minska den nu rådande beklagligt ringa livaktigheten i fråga om
igångsättande av nya anläggningar för tillgodogörande av vattenkraft. Skulle det
befinnas olämpligt att tillerkänna vattenfallsstyrelsen befogenhet att i kontraktet
angående upplåtelsen tillförbinda kronan att erlägga lösen för de å vattenfallslägenheten
befintliga vattenverksbyggnaderna, torde dessa betänkligheter kunna undanröjas,
därigenom att kronan i kontraktet tillförsäkras rätt att välja mellan att giva lösen
för vattenverksbyggnaderna och lämna ny upplåtelse av vattenfallslägenheten. Lnder
sådana förhållanden erhålla givetvis Eders Kungl. Maj:t och riksdagen tillfälle att
pröva vilketdera alternativet, som är för kronan fördelaktigast.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att i alla de fall, där vattenverksbyggnaderna
delvis ligga på kronans och delvis på nyttjanderättshavaren enskilt
tillhörig grund, det torde bliva nödvändigt, att en uppgörelse träffas mellan nyttjanderättshavaren
och kronan angående vattentällslägenhetens disposition efter upplåtelsetidens
utgång.

Även om vattenfallsstyrelsen för sin del icke har något att erinra mot, att
lösen vid upplåtelsetidens slut eventuellt utgår lör själva vattenverksbyggnaderna
jämväl då vattenfallslägenheten upplåtits för längre period än 65 år, bör det
emellertid enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning icke ifrågakomma i annat fall, än
som avses i 13 jj av nådiga kungörelsen den 4 juli 1910, att kronan förklara»
skyldig att inlösa de industriella anläggningar, som anlagts för tillgodogörande av
kraften från nu ifrågavarande strömfall. \ id bestämmande av den årliga avgift,
som bör utgå för upplåtelsen, torde skälig hänsyn komma att tagas till sådana omständigheter.
som påkalla att avgiften sättes låg. Om upplåtelsetiden dessutom
redan från början bestämmes till 95 år, kan enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning
nyttjanderättshavaren icke rimligen påfordra att erhålla lösen för sina ifrågavarande
fabriksanläggningar, utan bör kronan hava fria händer att vid upplåtelsetidens utgång
förfoga över vattenkraften på sätt, som är för kronan fördelaktigast, utan att
utgiva någon lösen till förutvarande innehavaren för de anläggningar, som tillgodogjort
kraften i vattenfallet. Det normala torde under alla förhållanden bliva att
vattenfallet fortfarande på skäliga villkor upplåtes till i huvudsak samma ändamål
som förut. Därest det av vattenkraftföreningen i denna del framställda förslaget
vunne avseende, kunde det befaras, att kronan skulle bliva skyldig att inlösa företrädesvis
industriella anläggningar med ringa ekonomisk bärkraft, vilka icke vore i
stånd att betala ett normalt kraftpris.

På grund av vad sålunda anförts hemställde vattenfallsstyrelsen att
Kungl. Maj:t måtte dels vidtaga erforderliga åtgärder för att vid avslutandet
under en tid av jern år framåt av villkorliga avtal angående upplåtelse
med vattenfallsrätt av sådana, i menigheters, inrättningars eller
enskildes besittning befintliga vattenfall, å vilka kronan redan framställt

Kuiujl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 17 it. 27

eller kan komma att framställa äganderättsanspråk, samt av sådana kronan
ostridigt tillhöriga smärre vattenfall eller delar av vattenfall, vilka lämpligen
böra i ett sammanhang med dem tillgodogöras, upplåtelsetiden
må kunna i avtalet bestämmas till högst nittiofem år utan att under
nämnda tid någon omreglering sker av villkoren för upplåtelsen, dels
ock taga under omprövning, huruvida icke tillfälle bör beredas att, där
så prövas lämpligt, tillförsäkra den, som mottager upplåtelse med
vattenfallsrätt av en kronan tillhörig vattenfallslägenhet, rätt att vid
upplåtelsetidens slut erhålla lösen för de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna,
även om upplåtelsen sker för en längre tidsperiod
än 05 år.

Det torde härefter vara lämpligt att lämna ett sammandrag av den
allmänna motivering de sakkunniga i sitt betänkande lämnat för sitt
förslag, därvid jag emellertid beträffande det närmare utvecklandet av
de sakkunnigas synpunkter tillåter mig hänvisa till betänkandet.

Efter att till eu början hava kraftigt understrukit den synnerligen
störa betydelsen för landets hela ekonomiska liv av att vattenkraften i
landets strömfall i allt större utsträckning tages i anspråk för kraftproduktion,
redogöra de sakkunniga för de huvudsakliga resultaten av vissa
officiella utredningar, i vad de avse tillgången på vattenkraft och möjligheterna
att inom en överskådlig framtid taga densamma i framåtskridandets
tjänst. Krafttillgången i strömfallen angives därvid, om hänsyn
tages till de kraftbelopp, lör vilka strömfallen i eu framtid beräknas
bliva utbyggda, till 6,205,000 turbinhästkrafter för hela landet, av vilka
1,040,300 eller cirka 17 procent angivas tillhöra kronan. Av den till

2,410,000 turbinhästkrafter beräknade krafttillgången i övre Norrlands
vattenfall antagas vattenfall med en kraftkapacitet av 646,300 turbinhästkrafter,
motsvarande cirka 27 procent av krafttillgången, vara i kronans
hand. Motsvarande belopp för nedre Norrland och Dalarna utgör 2,560.000
turbinhästkrafter för samtliga strömfall, därav 100,600 turbinhästkrafter
eller cirka 4 procent uppgivas komma på vattenfall i kronans ägo.

En på vittgående antaganden baserad beräkning av de vattenkraftbelopp,
som kunna tänkas komma till användning under de närmaste
50 åren, liar givit till resultat ett sammanlagt utbyggt vattenkraftbelopp
inklusive redan utbyggd, till cirka 915,000 turbinhästkrafter beräknad
vattenkraft — vid 50-årsperiodens utgång av cirka 3,500,000 häst -

Huvuddragen
av de sakkunnig
as utredning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

krafter, därav nära 700,000 hästkrafter komma på kronans vattenfall.
För övre Norrland äro motsvarande siffror cirka 900,000 och 310,000
hästkrafter, samt för nedre Norrland och Dalarna cirka 1,538,000 och

89.000 hästkrafter.

De sakkunniga lämna därefter sifferuppgifter å de kraftbelopp, för
vilka utbyggnader av vattenfall under de senaste åren satts i gång på
enskilt initiativ. Under åren 1904—1906 var utbyggandet av vattenkraft
i normalt stigande, med en utbyggnad för, i genomsnitt, cirka

40.000 hästkrafter per år. År 1907 påbörjades utbyggnader för nära

90.000 hästkrafter. Den ekonomiska krisen kulminerade följande år,
1908, men det oaktat påbörjades då enskilda vattenkraftanläggningar
för ej mindre än 48,000 hästkrafter. Ehuru den ekonomiska konjunkturkurvan
efter 1909 började bliva raskt uppåtgående och man med
hänsyn till industriens och övriga kraftbehovs allmänna utveckling kunde
förvänta att enskilda kraftföretag årligen skulle startas för cirka 50,000
å 60,000 hästkrafter, sjönk siffran för utbyggda vattenkraftbelopp under
åren 1909—1912 till respektive 34,000, 26,000, 9,000 och 8,000 hästkrafter.
År 1912 påbörjades dock en utbyggnad för 38,000 hästkrafter
utöver sist angivna kraftbelopp nämligen Stockholms stads kraftverk
vid Untra i Dalälven, därvid dock staden först träffat uppgörelse med
kronan om friköp från kronans rättsanspråk på vissa delar av vattenkraften.
Åren 1913 och 1914 hava att uppvisa påbörjade utbyggnader
för respektive 36,000 och 26,000 vattenhästkrafter. I Norrland hava
emellertid de senaste åren icke påbörjats några mera betydande enskilda
utbyggnader, om man bortser från några vattenfall, till vilka den enskilde
företagarens äganderätt kunde anses tryggad.

Vid en undersökning angående orsakerna till den minskade benägenheten
att utbygga vattenfall hava de sakkunniga beträffande Norrland
och Dalarna''funnit det ställt utom tvivel, att därtill i väsentlig mån
bidragit de av kronan anhängiggjorda rättegångarna angående bättre
rätt till strömfall. Enligt uppgifter från kammarkolleginm uppgå de
nu vid domstol omtvistade vattenfallen till inemot ett 40-tal — representerande
ett sammanlagt kraftbelopp av cirka 370,000 hästkrafter.
Bland dem befinna sig ett flertal mycket betydande strömfall, väl belägna
och relativt billiga ätt tillgodogöra, exempelvis Krångedeforsarna
och Hammarsforsen i Indalsälven med en för utbyggnad beräknad kraftkapacitet
av respektive 100,000 och 30,000 hästkralter. De inom kammarkollegium
hittills verkställda utredningarna hava dessutom givit vid
handen, att kronan kan framställa äganderättsanspråk på ytterligare cirka

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

310 strömfall. Denna siffra kommer otvivelaktigt att ökas i den man
utredningsarbetet fortsattes.

För att om möjligt redan under det vattenfallsprocesserna pågå
bryta den förlamande inverkan dessa rättegångar utövat på det privata
utbyggnadsinitiativet anse de sakkunniga nödvändigt att medgiva lättnader
i gällande grunder för förvaltningen av kronans vattenfall. Den
omständigheten att ännu icke ett enda avtal angående upplåtelse av
vattenfall i Norrland och Dalarna kunnat av vattenfallsstyrelsen avslutas,
hänvisar enligt de sakkunnigas uppfattning på att de nuvarande förvaltningsgrunderna
icke kunna bereda företagaren tillräcklig trygghet. På
grund av naturförhållandena, dryga frakter, olämpligt läge med flera
omständigheter hava dessutom de norrländska vattenfallen svårt att bestå
i konkurrensen med vattenfall i andra länder särskilt med de norska. Då
större kraftverk i Norrland i regel anlagts och fortfarande torde komma
att anläggas för att leverera kraft endast till vissa industriella företag samt
det ej kan antagas, att kronan skall i större utsträckning anlägga kraftverk
i Norrland, vare sig för att distribuera kraft över större områden eller för
att tillgodose en eller ett par industriers kraftbehov, är tillgodogörandet av
kronans vattenkrafttillgångar i Norrland beroende av den enskilda företagsamheten
i vida högre grad än i andra delar av landet.

Bland de strömfall, å vilka gällande förvaltningsgrunder för kronans
vattenfall äro tillämpliga, intages — framhålla de sakkunniga — en särställning
av de omtvistade och omtvistliga strömfallen d. v. s. av de
s. k. processfallen. Ett stort antal av dessa strömfall torde nämligen
hava förvärvats av de nuvarande iunehavarne för att inom en nära
framtid utbyggas. Genom att lämna lindrigare upplåtelsevillkor för denna
grupp av vattenfall skulle man därför antagligen träffa just de strömfall,
vilkas utnyttjande det kan anses mest angeläget att främja. Rättvisa
och billighet tala även för att beträffande sådana strömfall, som innehavarna
förvärvat i god tro, medgiva mindre stränga upplåtelsevillkor än beträffande
övriga vattenfall. Då innehavaren av strömfallet till följd av
kronans opåräknade äganderättsanspråk ej vågar sig på att bebygga
detsamma, får han under ett flertal år icke ränta på sitt nedlagda kapital.
Det synes då de sakkunniga rimligt, att kronan går honom till mötes med
avseende å upplåtelsevillkoren samt därigenom möjliggör fallets utbyggande
och i viss mån lämnar honom kompensation för köpeskillingen
för fallet, i händelse detsamma tillvinnes kronan. De stora direkta och
indirekta fördelar strömfallets tillgodogörande tillskyndar kronan bereda
enligt de sakkunnigas uppfattning kronan fullgod ersättning härför. Ett
dylikt tillmötesgående från kronans sida skulle med all sannolikhet även

30 Kungl. Maj :ts Nåd. Proposition Nr 17it.

medföra, att strömfallsinnehavarens benägen]let att med skadeståndsanspråk
vända sig mot sina hemulsman bleve i hög grad minskad. Och
detta måste anses vara en given fördel, enär det annars bleve ett stort
antal ekonomiskt mindre bärkraftiga hemmansägare och andra, vilka till
slut Unge, måhända till den yttersta gränsen av sina tillgångar, bära
bördan av kronans vattenfallsprocesser.

De sakkunniga hava därför stannat vid att föreslå förmånligare
upplåtelsevillkor endast för de s. k. processfallen samt för de mindre
strömfall och delar av strömfall, som lämpligen böra i ett sammanhang
med dem tillgodogöras. Detta förslag kan ju, enligt vad de sakkunniga
erinra, synas giva fog för invändningen att man genom att lämna de
omtvistade och omtvistliga strömfallen en dylik förmånligare ställning i
fråga om villkoren för en eventuell upplåtelse främjar deras utbyggande
på bekostnad av de kronan ostridigt tillhöriga strömfallen. Häremot framhålla
de sakkunniga, att man måste lästa stort avseende vid att de nuvarande
innehavarne av de s. k. processfallen så gott som undantagslöst
torde hava varit i god tro vid vattenfallens förvärvande. Upplåtelse
till nyttjande av de kronan ostridigt tillhöriga strömfallen synes för
övrigt knappast kunna förväntas, förrän kronan genom inrättande av
en lånefond för vattenkraftföretag eller genom andra åtgärder underlättar
finansieringen av de företag, som grundas på dylik upplåtelse.
En dylik vattenfallsfond kan emellertid i varje fall ej träda i verksamhet
förr än tidigast om ett par år. Då ett flertal av de omtvistade vattenfallen
förvärvats av industriella företag eller kommuner för att tillgodogöras
inom en nära framtid, torde däremot finansieringen av motsvarande
företag kunna ordnas på vanligt sätt. Huvudsaken är enligt de
sakkunnigas uppfattning att, vattenfallsbebyggandet åter kommer i gång
i så stor utsträckning som möjligt. Det är därvid av mera underordnad
betydelse om början göres med omtvistade vattenfall eller med sådana,
som ostridigt tillhöra kronan. Slutligen hava de sakkunniga ansett mindre
lämpligt att föreslå ändring av upplåtelsevillkoren för samtliga vattenfall,
å vilka gällande förvaltningsgrunder äro tillämpliga, innan erfarenhet
vunnits, huruvida detta kan anses påkallat, om staten inrättar eu lånefond
för vattenkraftföretag.

En av de angelägnaste uppgifterna vid bestämmandet av grunderna
för förvaltningen av kronans vattenfall måste, såsom de sakkunniga
vidare betona, vara att så ordna upplåtelsevillkoren, att nyttjanderättshavarens
kreditanskaffning i möjligaste mån underlättas. Man har härvid
två vägar att slå in på: att förlänga upplåtelsetiden och att i större

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17H.

utsträckning än nu tillförbinda kronan att vid upplåtelsetidens slut gälda
lösen för byggnader m. m.

Beträdande upplåtelsetidens längd hava de sakkunniga endast anfört,
att deuna fråga så nyligen varit föremål för riksdagens prövning, att
kommitterade ansett sig icke böra löreslå någon ändring i härutinnan
nu gällande bestämmelser.

\ ad åter angår utsträckt skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens
utgång inlösa vattenverksbyggnader och annan egendom å vattenfallslägenheten,
maste cn mera omfattande rätt till lösen avsevärt öka möjligheterna
för nyttjanderättshavaren att skaffa erforderligt kapital till utförande och
drift av sina anläggningar, då kreditgivaren därigenom beredes större
trygghet att återfå sina penningar. Detta bör särskilt bliva av betydelse,
i händelse en ombyggnad eller utvidgning av anläggningen erfordras, då
upplåtelsetiden närmar sig sitt slut. Innan vattenfallsrätten blivit mera
känd och prövad, torde man enligt de sakkunnigas uppfattning få räkna
ined ej ringa svårigheter för eu vattenfallsrättshavare att få placerade
inteckningar i vattenfallsrätten. Kronan bör därför så mycket hellre
träda hjälpande till, som denna hjälp icke behöver bliva betungande för
kronan, enär kronan åtminstone till en viss grad kan få kompensation
för löseskillingen genom cn något högre avgift för upplåtelsen. År upplåtelsetiden
lång, kan denna höjningav av gälden icke heller spela någon
större roll för nyttjanderättshavaren. Uppgår exempelvis den tid, under
vilken avgäld erlägges, till 70 år, behöver endast c:a 0.21 procent av löseskillingen
årligen a\ sättas för att med ränta pa ränta efter 4 Va procent stiga
till samma belopp som löseskillingen. För att medel till löseskillingarna
alltid skola finnas tillgängliga utan att alltför hårt belasta ett kommande
års statsreglering framhålla de sakkunniga önskvärdheten av att erforderliga
delar av inflytande avgifter årligen fonderas genom anslag å
riksstaten.

I anslutning härtill föreslå de sakkunniga att — med avseende å de
grupper av vattenfall, för vilka lindrigare upplåtelsevillkor ansetts böra
ifrågakomma kronan eventuellt tillförbinder sig att gälda lösen för
'' issa byggnader, icke blott när kronan efter första upplåtelseperiodens
utgång icke vill medgiva nyttjanderättshavaren förnyad upplåtelse, utan
även vid utgången av den tidsperiod, för vilken dylik förnyad upplåtelse
medgives. hnahanda lösensskyldighet hava de sakkunniga ansett höra
inträda jämväl vid vattenfallsrättsupplåtelse på längre tid än 65 år.

Beträffande omfattningen av kronans lösensskyldighet hava de
sakkunniga funnit att, frånsett de fall, som avses i § 9 mom. 3 samt § 13
i gällande förvaltningsgrunder, nyttjanderättshavaren ej bör äga rätt

Skiljaktig me
ning av
S. Ltibeck.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

påfordra lösen annat än för vattenverksbyggnader och för vattenkraftanläggningens
drift erforderlig egendom å vattenfallslägenheten. De sakkunniga
lämna i sin allmänna motivering anvisningar till övervinnande av
de svårigheter som uppstå i fråga om lösen för sådana byggnadei, som
nyttjanderättshavaren uppför under upplåtelsetiden och som äro av natur
att lämpligen böra av kronan lösas. Särskilt framhålla de sakkunniga
att, för möjliggörande av erforderlig ombyggnad eller modernisering av
anläggningen, vattenfallsstyrelsen framgent liksom nu bör äga fria
händer att, när så befinnes påkallat, med annullerande av ingånget avtal
avsluta ett nytt, som tager hänsyn till de under upplåtelsetiden uppkomna
ändrade förhållandena. De sakkunniga förutsätta dock därvid att
ett dylikt hävande av ingångna avtal skall behövas endast i begränsad
omfattning och att hithörande frågor skola av vattenfallsstyrelsen handhavas
med stor försiktighet.

För att bereda nyttjanderättshavaren garanti för att de villkor, på
vilka han må erhålla ny upplåtelse vid den första upplåtelseperiodens
utgång, bliva skäliga jämväl ur hans synpunkt, föreslå de sakkunniga
vidare att skäligheten av de utav vattenfallsstyrelsen uppställda villkoren
skall kunna hänskjutas till prövning av en skiljenämnd, utsedd på sätt
i 15 § av gällande förvaltningsgrunder finnes föreskrivet.

De sakkunnigas förslag innefatta dessutom uttrycklig bestämmelse
att, i händelse nyttjanderättshavaren skulle göra sig skyldig till förseelse,
som innebär skäl till förverkande av nyttjanderätten, uppsägning
av avtalet icke får ske, förrän nyttjanderättshavaren erhållit skälig respittid
att vidtaga rättelse. Därjämte hava de sakkunniga ansett, att vid
förverkande av upplåten vattenfallsrätt innehavare av inteckningal i
vattenfallsrätten höra, med viss företrädesrätt sinsemellan, vara beiättigade
att erhålla ny upplåtelse av vattenfallslägenheten under en tid
motsvarande den återstående delen av upplåtelsetiden. Slutligen föreslå
de sakkunniga, att vid upplåtelsetidens utgång nyttjanderättshavaren under
vissa förutsättningar bör äga företrädesrätt till ny upplåtelse.

De av de sakkunniga framlagda ändrade grunderna för upplåtelse
av vattenfall inom någon av ovan angivna grupper skulle emellertid hava
endast provisorisk karaktär, i det att desamma äro avsedda att träda i kraft
den 1 juli 1915 och gälla till den 1 juli 1920 för sådana upplåtelser av
vattenfall, angående vilka avtal avslutas under nämnda femårsperiod.

I en vid de sakkunnigas betänkande fogad reservation har herr
S. Ltibeck uttalat en från de sakkunnigas majoritet i vissa avseenden
avvikande mening. I detta sammanhang torde endast böra framhållas

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 173.

att reservanten, med hänsyn till de många, i reservationen närmare angivna
svårigheter, som möta för tillgodogörande i större omfattning av
vattenkraften i strömfallen i de norra delarna av landet, anser majoritetens
förslag icke tillräckligt beakta nödvändigheten av att sörja för
kontinuiteten i utvecklingen av de vattenkraftföretag med därtill anslutna
industriella anläggningar, vilka tillgodogöra vattenkraften i strömtall,
som avses i de föreslagna ändrade grunderna för upplåtelse av vattenfall.
Helst vill reservanten att strömfallen skola upplåtas på obegränsad
tid, men om en för staten betryggande form för dylik upplåtelse icke
anses kunna erhållas, att upplåtelsetiden åtminstone sättes så lång som
möjligt, så att företagaren anser sig kunna skjuta undan tanken på att
det icke är med äganderätt till kraftkällan han går till verket, I anslutning
härtill har reservanten ansett, att de av de sakkunniga föreslagna
grunderna för upplåtelse av vattenfall bort medgiva upplåtelse
på arrende eller med vattenfallsrätt för en tid av högst 95 år i en
följd, med skyldighet för kronan att, om vattenfallet efter sagda tid
måste för något statens ändamål tagas i anspråk, gälda lösen för vattenverksbyggnader
m. m. Därjämte har reservanten uttalat sig för att
bestämmelserna om förverkande av skedd upplåtelse modifieras samt att
innehavare av inteckning i vattenfallsrätt tillerkännes ovillkorlig rätt till
övertagande av avtalet i händelse vattenfallsrätten förverkas.

I sitt förenämnda utlåtande den 17 april 1915 har vattenfallsstyrelsen
anfört bland annat följande.

Såsom de sakkunniga med styrka framhållit, måste det anses vara
av synnerlig stor vikt för vårt lands hela ekonomiska liv, att vattenkraften
i förefintliga strömfall inom landet i allt större utsträckning
tages i anspråk för kraftproduktion. Det torde nämligen vara en av
livsbetingelserna för en snabb utveckling av den svenska industrien, att
densamma beredes riklig tillgång på relativt billig kraft. Utnyttjas icke
den möjlighet landets rika vattentillgångar i sådant avseende lämna, lär
det kunna förutses, att vår industri, till skada jämväl för det allmänna,
kommer i en sämre ställning än nödigt är i sin tävlan med industrien
i andra länder.

Av flera orsaker har tyvärr utbyggandet av vattenfall, särskilt i
Norrland och Dalarna, under de senaste åren icke tagit den fart, som
man haft anledning vänta. Otvivelaktigt beror den minskade benägenheten
att påbörja vattenkraftanläggningar i de norra delarna av landet
till allra största delen på den nu rådande osäkerheten med avseende å
bärkraften i de äganderättsanspråk på vattenfall, vilka i allt större utBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 156 käft. (Nr 175.) 5

Vattenfalls•
styrelsen.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

sträckning av kronan framställts under de senaste åren. Det synes
därför vara riktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i främsta rummet
inrikta sina strävanden på att åstadkomma förmånligare villkor för upplåtelse
av de omtvistade och omtvistliga vattenfallen, så att man beträffande
dessa vattenfall, vilka i första hand torde ifrågakomma till
utbyggande, åtminstone i någon mån minskar farhågorna och risken för
nedläggande av kapital på vattenkraftanläggningar. Vattenfallsstyrelsen
ansluter sig så mycket hellre till detta de sakkunnigas förslag, som det
i viss mån står i överensstämmelse med styrelsens hemställan i underdånigt
utlåtande den 22 oktober 1912 över en av svenska vattenkraftföreningen
gjord framställning om lindrigare upplåtelsevillkor för de s. k.
processfallen.

Åven det önskemål, som av vattenfallsstyrelsen uttalades i nämnda
utlåtande om beredande av lösen för vattenverksbyggnader å upplåten
vattenfallslägenhet jämväl när upplåtelsen sker för en längre tidsperiod
än 65 år, "har blivit tillgodosett i de sakkunnigas förslag. Däremot
hava de sakkunniga ansett sig icke böra framställa något förslag om
ändring av upplåtelsetiden. I sitt berörda utlåtande den 22 oktober
1912 hemställde vattenfallsstyrelsen bland annat, att Eders Kungl._Maj:t
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att upplåtelsetiden för omtvistade
och omtvistliga vattenfall samt för de kronan ostridigt tillhöriga vattenfall,
som lämpligen böra i ett sammanhang med dem tillgodogöras,
måtte sättas till 95 år, utan att under nämnda tid någon omreglering
sker av villkoren för upplåtelsen. Vattenfallsstyrelsen hyser fortfarande
den uppfattningen, att en dylik utsträckning av upplåtelsetiden skulle
vara till fördel jämväl för kronan, enär man då hade vida större anledning
förvänta, att vattenfallen i de norra delarna av landet inom en
nära framtid skulle i nöjaktig utsträckning tagas i anspråk för framställande
av kraft. Det är ju att hoppas, att, även om någon ändring
av upplåtelsetiden icke skulle ske, de övriga av de sakkunniga föreslagna
lättnaderna i upplåtelsevillkoren skulle i någon mån bryta den nuvarande
obenägenheten att påbörja vattenkraftanläggningar i de norra delarna
av landet. Utsikterna härtill äro dock vida mindre än de kunna förutsättas
bliva, om man, så sätt vattenfallsstyrelsen förordade i sitt utlåtande
den 22 oktober 1912, utsträcker upplåtelsetiden till 95 år utan
omreglering under tiden av villkoren för upplåtelsen.

Det torde böra anmärkas, att vattenfallsstyrelsens ordförande, såsom
ordförande jämväl för de sakkunniga, ansett sig icke böra deltaga i
ärendets behandling inom vattenfallsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 173.

1 likhet med de sakkunniga, som härutinnan vunnit understöd
jämväl av vattenfallsstyrelsen, finner jag det vara av den största vikt
att man med det snaraste gör vad som skäligen kan göras för att
understödja uppväxandet av företag för utnyttjande av vattenkraften i
våra strömfall särskilt inom de på vattenkraft rikaste delarna av landet,
i Norrland och Dalarna. Jag tror nämligen icke, att man med utsikt
till framgång; kan bestrida riktigheten av de sakkunnigas omdöme att
frågan om tillgodogörande av landets rika vattenkrafttillgångar är en
av de viktigaste ekonomiska uppgifter Sverige under den närmaste tiden
har att lösa — av den största betydelse för landets hela ekonomiska
liv och för dess utsikter att bestå i tävlingskampen med andra nationer.
I sammanhang härmed framhålla de sakkunniga, att ett utbyggande i
större utsträckning av förefintliga strömfall icke blott skulle minska
kolimporten och beroendet av utlandet utan även vara ägnat att i hög
grad främja landets näringsliv genom att lämna ökade arbetstillfällen
och bidraga till att skapa nya livskraftiga industrier, vilka å sin sida
skulle bliva av icke ringa betydelse för folkhushållningen och även giva
ökade intäkter till stat och kommun.

Då jag till fullo ansluter mig till dessa de sakkunnigas uttalanden,
är det helt naturligt, att jag anser Kungl. Maj:t och riksdagen böra gå
i spetsen för åstadkommande av nöjaktiga livsbetingelser för den norrländska
vattenkraftindustrien. Det synes mig föreligga så mycket större
skäl härtill som, enligt vad de sakkunnigas utredning torde hava fastslagit,
den sedan några år tillbaka rådande ringa benägenheten att starta
nya vattenkraftföretag i Norrland huvudsakligen beror på den mångfald
av rättegångar, som av kronan anhängiggjorts angående bättre rätt
till strömfall, samt på de rättsanspråk av dylik art, vilka kronan på
grund av utredningar inom kammarkollegium eventuellt kan komma
att ytterligare framställa. Jag tillåter mig erinra därom, att kronan
redan anhänggiggjort inemot ett 40-tal vattenfallsprocesser — av vilka
flera angå mycket betydande strömfall, exempelvis Krångedeforsarna och
Hammarsforsarna i Indalsälven med en för utbyggnad beräknad kraftkapacitet
av respektive c:a 100,000 och 30,000 turbinhästkrafter — samt
att de inom kammarkollegium hittills verkställda utredningarna givit vid
handen, att kronan kan framställa äganderättsanspråk på ytterligare c:a
310 strömfall. Då utredningarna alltjämt fortgå, kommer denna siffra
säkerligen att ytterligare ökas.

Det kan ju icke gärna ifrågasättas annat, än att kronan skall även
i fortsättningen söka hävda sina äganderättsanspråk på vattenfall, vilka
enligt verkställda utredningar kunna anses tillhöra kronan. Men så

jDepartementschefen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 173.

mycket större är då enligt ruin uppfattning statens förpliktelse att
genom lämpliga åtgärder söka, i den mån det är möjligt, bota den
skada och häva det hämmande inflytande på näringslivets normala fortgång,
som vållats av kronans vattenfallsprocesser. Att ytterligare åtgärder
i sådant avseende äro nödvändiga synes mig framgå redan av
den omständigheten, att vattenfallsstyrelsen ännu icke kunnat på grundvalen
av gällande förvaltningsgrunder avsluta ett enda avtal om upplåtelse
av strömfall i de delar av landet, som drabbats av rättegångarna
angående kronans anspråk på vattenfall.

För att något närmare belysa betydelsen av att vattenfallen i Norrland
bliva i större omfattning tagna i produktionens tjänst hämtar jag
några uppgifter ur den även i de sakkunnigas betänkande refererade
utredning angående tvärbanor mellan inlandsbanan och norra stambanan
i Västernorrlands och Västerbottens län, som på uppdrag av järnvägsstyrelsen
nyligen utförts av matematikern i nämnda styrelse S. Norrman.
I nämnda utredning omförmäles, att några vattenfall, tillgodogjorda för
elektrokemisk industri, skulle kunna väntas årligen producera 115,400
ton elektrokemiska fabrikat, motsvarande ett tillverkningsvärde av 23
miljoner kronor. Motsvarande industrier beräknas giva uppehälle åt eu
arbetarbefolkning av c:a 11,500 personer. Att redan utbyggandet av
två eller tre större forsar framkallar en mycket avsevärd godstrafik
framgår av siffrorna för den godstrafik, som framkallats av industrierna
vid Alby och Ljungaverken. Dessa industrier tillgodogöra vattenkraft
till belopp av resp. 16,000 och 18,000 turbinhästkrafter. Enligt uppgift
i de sakkunnigas betänkande uppgick godstrafiken vid Alby station
år 1912 till sammanlagt 48,271 ton i avsänd och mottagen trafik, och
vid Ljungaverken år 1914 till 75,000 ton, under det att motsvarande
siffror för år 1912 utgjorde 38,836 för Umeå och 27,762 för Örnsköldsvik.
Redan dessa siffror torde klart ådagalägga, vilka betydande indirekta
fördelar ett omfattande vattenfallsbebyggande i Norrland kan
tillföra det allmänna.

Vid bedömande av vattenfallsfrågorna bör man även taga hänsyn
till den i de sakkunnigas betänkande belysta kraftiga utveckling, som ångekonomien
företer under de senaste åren. Sålunda har enligt uppgift i
betänkandet utbytet ur stenkolen vid en ångturbinanläggning på det
senaste årtiondet ökats med ej mindre än nära 80 procent och ytterligare
vinster kunna teoretiskt och praktiskt förväntas. Under samma tid har
ökningen i verkningsgrad hos vattenturbinerna varit ganska ringa, motsvarande
hos de vanliga typerna en total ökning i utbyte av c: a 3 å

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 178. 37

5 procent, vartill kommer att ytterligare stora vinster äro av teoretiska skäl
uteslutna. Visserligen torde man icke i praktisk drift kunna påräkna
en så fördelaktig ångekonomi, som ovan angivna siffra utvisar. Det
synes mig dock. framgå, att den marginal till vattenkraftens förmån,
som förefinnes vid framställande av kraft med lång utnyttjningstid, så
småningom kan beräknas bliva allt mindre. Det ligger därför enligt
min uppfattning makt uppå att man begagnar det gynnsamma tillfälle,
som ännu så länge föreligger för vårt land att genom utnyttjande av inhemska
kraftkällor skaffa näringslivet den stora fördel, som ligger i tillgången
på relativt billig kraft, och därigenom förbättrar landets handelsoch
betalningsbalans. Särskilt under nuvarande förhållanden torde jag
icke behöva mer än peka på, vilken styrka det skulle ligga däri, att
industri, kommuner och övriga kraftkonsumenter kunde få sitt kraftbehov
fyllt från landets vattenfall och icke behövde vara beroende av en osäker
tillförsel av utländskt bränsle.

Vid en allmän granskning i vad män de sakkunnigas förslag kan
vara ägnat att befordra utbyggandet av strömfallen har jag, utom i en
punkt av större räckvidd, funnit mig kunna i allt väsentligt biträda
förslaget.

På de skäl de sakkunniga anfört finner jag det sålunda innebära
en klok begränsning att nu medgiva förmånligare upplåtelsevillkor i
huvudsak endast beträffande de s. k. processfallen.

Likaledes ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag att vattenfallsstyrelsen
bör erhålla rätt tillförbinda kronan att gälda lösen för
byggnader in. m. vid utgången av den tid, för vilken nyttjanderättshavaren
må erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten liksom
oc^0 vid utgången av upplåtelsetid, som i avtalet bestämts till mer än
65 år i en följd utan omreglering under tiden av villkoren för upplåtelsen.
Jag biträder så mycket hellre detta de sakkunnigas förslag, som
ett medgivande av dylik innebörd bör kunna i avsevärd män minska de
betänkligheter, som nu förefinnas mot att nedlägga kapital på vattenkraftanläggningar
i Norrland. Vid den närmare behandlingen av § 2 i
de sakkunnigas förslag till grunder för upplåtelse av vattenfall får jag
tillfälle att återkomma till denna fråga.

Vidare finner jag de sakkunnigas förslag om rätt för innehavare
av inteckningar i vattenfallsrätt, som upphört på grund av förverkande,
att, med viss företrädesrätt sinsemellan, framför andra erhålla ny upplåtelse
av vattenfallslägenheten innebära ett uppslag, som kan vara av
värde för ökande av vattenfallsrättshavarens kreditanskaffning, och därför
böra tillvaratagas.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 173.

Även övriga av de sakkunniga föreslagna avvikelser från gällande
förvaltningsgrunder finner jag vara befogade och lämpliga.

Såsom jag redan antytt, anser jag mig emellertid i ett viktigt avseende
icke kunna följa de sakkunnigas förslag. Det gäller frågan, huru
upplåtelsetiden lämpligen bör bestämmas. I sitt betänkande hava de sakkunniga
framhållit nödvändigheten av att så ordna upplåtelsevillkoren,
att nyttjanderättshavarens kreditanskalfning i möjligaste grad underlättas,
samt såsom en av de två utvägar man i sådant avseende hade att tillgripa
angivit förlängning av upplåtelsetiden. De sakkunniga avböja
emellertid att tillgripa denna utväg med den knapphändiga motiveringen,
att frågan om upplåtelsetidens längd så nyligen varit föremål för riksdagens
prövning, att de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon
ändring av densamma.

1 sin vid betänkandet fogade reservation har — enligt min uppfattning
med rätta — reservanten gjort gällande att detta skäl icke kan
anses giltigt. Till stöd därför har reservanten anfört, bl. a., att riksdagen
lika sent prövat och antagit övriga nu gällande villkor, inklusive
inlösningsbestämmelserna, samt att i fråga om upplåtelsetiden den största
tvekan hela tiden gjort sig gällande. I sistnämnda hänseende tillåter
jag mig särskilt erinra därom, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 68 till
1911 års riksdag med förslag till ändring i och tillägg till förvaltningso''runderna
för vissa kronans vattenfall föreslogs, att upplåtelse med vattenfallsrätt
av obebyggt vattenfall skulle lå ske för en tid av 95 år utan
att någon omreglering av villkoren för upplåtelsen under tiden behövde
företagas. Detta förslag tillstyrktes av sammansatta lag- och jordbruksutskottet.
Då kamrarna stannade i olika beslut, sammanjämkades de
olika meningarna till de upplåtelsetider, som äro föreskrivna i gällande
förvaltningsgrunder. Redan 1912 gjorde vidare vattenlallsstyrelsen pa
»rund av vunnen erfarenhet därom, att de i nämnda grunder stadgade upplåtelsevillkoren
icke visat sig begärliga för spekulanter, framställning om
utsträckning av upplåtelsetiden till 95 år i en följd. I sitt nu avgivna
utlåtande över de sakkunniges betänkande har vattenfallsstyrelsen vidhållit
denna sin uppfattning.

Vid bedömande av denna fråga bör man enligt min mening anlägga
rent praktiska synpunkter. Spörsmålet blir dådetta: kan man skäligen
förvänta,''.att de lättnader i fråga om upplatelsevillkoren, som innefattas
i de sakkunnigas förslag, skola visa sig tillräckliga för att i någon
mera avsevärd omfattning förmå innehavarne av s. k. processfall att
ingå avtal med vattenfallsstyrelsen om upplåtelse av strömfallen i fråga

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 173.

och att skrida till bebyggandet av desamma? För att kunna besvara
denna fråga bör man erinra sig, vilka betydande vattenkrafttillgångar
som, enligt vad ovan nämnts, finnas tillgängliga i Norrland. Det torde
då utan vidare vara uppenbart att, om vattenfalls bebyggandet på allvar
skall taga fart, den övervägande delen av strömfallen måste tagas i
anspråk för industriellt behov. Men därmed är också givet, att man
vid bedömande av utsikterna att få vattenfallen tillgodogjorda måste
se till, att . deras utnyttjande kan ske på sådana villkor, att industrien
erhåller möjlighet att taga upp tävlan med konkurrerande företag i andra
länder. Med hänsyn härtill och till de i flera andra avseenden motiga
förhållanden, som ställa sig i vägen, då det gäller upparbetande av
industrier i Norrland, baserade på tillgodogörande av strömfallens vattenkraft,
vill det förefalla mig som om de lättnader, vilka de sakkunniga
föreslagit beträffande upplåtelsevillkoren knappast kunna anses tillräckliga.

Vill man därför söka åstadkomma ett kraftigt uppsving av
vattenfallsbebyggandet i de norra delarna av landet, synes det mig
vara nödvändigt att man lämnar möjlighet till utsträckning av upplåtelsetiden
utöver vad nu gällande förvaltningsgrunder medgiva, så
att nyttjanderättshavaren beredes större trygghet för framtiden och får
lättare att erhålla för företaget erforderlig kredit. Ett skäl för förlängning
av upplåtelsetiden synes mig jämväl ligga däri, att det nu föreliggande
författningsförslaget avser i'' huvudsak endast de s. k. processfallen,
vilka, enligt vad de sakkunniga framhålla, rimligen böra upplåtas
på förmånligare villkor äu som gälla för kronan ostridigt tillhöriga
strömfall.

Vid övervägande huru lång upplåtelsetiden ur ovan angivna synpunkter
lämpligen bör sättas, har jag funnit mig böra förorda, att densamma
må kunna bestämmas till 95 år utan omreglering under tiden av
villkoren för upplåtelsen; och bör denna förlängda upplåtelsetid gälla såväl
arrende som vattenfallsrätt. Vid sidan härav bör emellertid bibehållas
uppdelningen av upplåtelsetiden i två perioder med omreglering avavgiften
och övriga villkor efter den första periodens utgång.

Till den närmare utformningen av ifrågavarande föreskrifter får
jag senare tillfälle att återkomma.

Jag övergår därefter till att i detalj granska de sakkunnigas förslag
till författningsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

De sakkunniga.

Förslaget till grunder för upplåtelse av dels vissa vattenfall, beträffande
vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål för tvist,
dels ock vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

§ I -

För att få en i stort sett säker gräns för den ifrågasatta författningens
tillämplighetsområde hava de sakkunniga, vid angivande av de
strömfall, för vilka lindrigare upplåtelsevillkor böra gälla, i huvudsak
upptagit vattenkraftföreningens förslag att lättnader med avseende å
upplåtelsevillkoren böra medgivas för de vattenfall eller delar av vattenfall,
som i vattenfallskommitténs förteckning av år 1903 icke upptagits
såsom tillhörande kronan. För att undvika att de föreslagna bestämmelserna
komma att gälla beträffande vattenfall, som tillhöra kronan men
som det oaktat icke finnas såsom tillhöriga kronan upptagna i nämnda
förteckning, hava de sakkunniga såsom villkor för författningens tillämplighet
å ett vattenfall föreslagit, att detsamma skall hava åtkommits i god
tro. Genom denna bestämmelse anse de sakkunniga det vara, även formellt
sett, uteslutet, att något kronan tillhörigt vattenfall av mera avsevärd betydelse,
som icke inrymts i vattenfallskommitténs förteckning, kan innefattas
inom författningsförslagets ram. Då det ankommer på Kung!. Maj:t
att förordna huruvida strömfall, som i förslaget avses, skall upplåtas till
nyttjande, äger Kungl. Maj:t i varje fall avgöra, huruvida de upplåtelsevillkor,
som angivas i författningen, skola tillämpas eller ej.

Vidare föreslå de sakkunniga, att de ifrågasatta lindrigare upplåtelsevillkoren
skola gälla för sådana kronans vattenfall, som genom laga
kraft ägande dom tillerkänts kronan i rättegång, anhängiggjord efter
utgången av år 1908. Den omständigheten att innehavaren av ström
fallet icke före processens utgång avslutat avtal med vattenfallsstyrelsen
om upplåtelse av fallet, bör enligt de sakkunniga icke skäligen betaga
honom rätt att få åtnjuta de förmånligare villkor förslaget erbjuder.

I likhet med vad vattenfallsstyrelsen föreslog i sitt förenämnda
utlåtande den 22 oktober 1912 hava de sakkunniga slutligen ansett, att
enahanda villkor som beträffande de s. k. processfallen böra gälla även
beträffande sådana kronan ostridigt tillhöriga smärre strömfall och delar
av strömfall, som lämpligen böra tillgodogöras i ett sammanhang med
ett processfall, så att icke olika villkor gälla för olika delai av det
samlade vattenfallet.

Såsom förut nämnts föreslå de sakkunniga såsom villkor för for -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

fattningens tillämplighet å ett omtvistat eller omtvistligt vattenfall att
detta av annan åtkommits i god tro. I motiveringen till förevarande
paragraf framhålla emellertid de sakkunniga, att det understundom kan vara
önskvärt för kronan att kunna upplåta ett dylikt strömfall i enlighet med den
föreslagna författningen även till innehavare, som icke kan anses vara i
god tro. De sakkunniga anföra sålunda: År det icke möjligt att eljest träffa
avtal om upplåtelse av ett strömfall, kan det vara av intresse för kronan
att medgiva upplåtelse på de för nyttjanderättshavaren förmånligare
villkoren, jämväl då vattenfallet kommit i andra händer under pågående
äganderätt,sprocess eller överlåtits å annan, som vid förvärvet ägde
kännedom om att detsamma uppförts å kaminarkollegii förteckningar
river eventuella processfall eller att kronan eljest kunde förväntas framställa
anspråk på bättre rätt till vattenfallet. De lindrigare villkor, som
innefattas i de sakkunnigas föreliggande författningsförslag, kunna visserligen
komma till tillämpning, i händelse avtal om upplåtelse av strömfallet
före överlåtelsen träffas mellan vattenfallsstyrelsen och den dåvarande
innehavaren i god tro. Understundom torde det emellertid kunna förekomma,
särskilt vid exekutiv försäljning, att något dylikt avtal om upplåtelse
av strömfallet icke kommit till stånd. Jämväl för att skydda
den godtroende innehavarens intressen vid försäljningen torde det vara
lämpligt att kronan i sådan händelse kan lägga de villkor den föreslagna
författningen innehåller till grund för upplåtelsen. Det vill synas
de sakkunniga, som om den avfattning nu förevarande paragraf erhållit
icke utesluter en dylik möjlighet för kronan. I anslutning till stadgandet
i paragrafens sista stycke bör det emellertid ankomma på Kungl. Magt,
att, vid meddelande av föreskrift att strömfallet skall upplåtas till
nyttjande, lämna medgivande till ingående av avtal om upplåtelse av
strömfallet på de villkor, som angivas i författningsförslaget.

I sitt utlåtande den 17 april 1915 har vattenfallsstyrelsen i denna
del gjort följande uttalande:

Att döma av motiveringen till § 1 av de sakkunnigas nu förevarande
förslag kunna bestämmelserna i första stycket av nämnda paragraf
komma till tillämpning även vid avslutande av avtal med sådan innehavare
av ett vattenfall, som åtkommit detsamma med vetskap om att
kronan vare sig redan anställt rättegång beträffande vattenfallets återvinnande
eller kan förväntas framställa äganderättsanspråk därå. Vattenfallsstyrelsen,
som finner synnerligen önskvärt, att den föreslagna författningen
vinner även en sådan tillämpning, kan emellertid icke finna, att detta
kommit till tydligt uttryck i den föreslagna lydelsen av § 1 i författBihong
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 156 höft. (Nr 173.) 6

Vattenfalh BtyrcUev.

•Departements chefen.

De sakkunniga.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 173.

ningsförslaget. Det synes därför böra tagas i övervägande, huruvida
icke en omformulering av paragrafen i sådant syfte bör vidtagas.

De sakkunnigas förslag med avseende å de grupper av strömfall,
å vilka den föreslagna författningen bör vinna tillämpning, bär icke
givit mig anledning till ''annan erinran, än att jag funnit erforderligt, att.
den av vattenfallsstyrelsen framställda anmärkningen mot paragrafens
avfattning vinner beaktande. I likhet med såväl de sakkunniga som
vattenfallsstyrelsen finner jag det vara av intresse lör kronan att kunna
låta de i författningsförslaget innefattade grunderna för upplåtelse vinna
tillämpning jämväl då innehavaren av strömfallet förvärvat detsamma
med vetskap om att kronan vid domstol väckt talan om bättre rätt till
strömfallet eller att kronan kan förväntas framställa äganderättsanspråk
på detsamma. Det synes mig dock, som om upplåtelse i dylikt fall på
de i förslaget angivna villkoren endast mera undantagsvis kan tänkas
ifrågakomma och ej heller lämpligen bör medgivas, om ej särskilda omständigheter
tala därför. Härvid bör hänsyn jämväl tagas till det större
eller mindre intresse, som ur allmän synpunkt kan förefinnas att få ett
visst vattenfall utbyggt. Såsom jämväl kommitterade förutsatt torde det
böra ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva, huruvida
tillräckliga skäl till sådant medgivande kunna anses föreligga. I anslutning
till vad jag sålunda anfört bär jag omformulerat paragrafens
sista stycke, varjämte jag låtit förslaget undergå viss formell jämkning.

Skulle kronan genom laga kraft ägande dom förklaras äga bättre
rätt till ett strömfall, som redan blivit bebyggt, kan kronan bliva skyldig
att gälda lösen för de byggnader, som utförts för tillgodogörande av
strömfallets vattenkraft. Med hänsyn till en dylik lösensskyldighet för
kronan har försiktigheten ansetts bjuda, att den föreslagna författningen
göres tillämplig även å vattenfall, som äro bebyggda med kronan tillhöriga
byggnader. Återvinner kronan ett bebyggt vattenfall och inlöser
kronan icke byggnaderna, böra uppenbarligen vid ingående av avtal
om upplåtelse av dylikt strömfall tillämpas de grunder, som gälla beträffande
vattenfall i obebyggt skick.

Enligt 4 § andra stycket av gällande förvaltaingsgrunder för
kronans vattenfall kan arrendatorn av bebyggt vattenfall i avtalet berättigas
att efter arrendetidens utgång fä vattenfall slägenheten till sig
ånyo upplåten på den tid, som i nämnda avtal bestämmes. Motsvarande

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 173.

bestämmelse i förslaget hava de sakkunniga, i analogi med bestämmelserna
rörande obebyggt vattenfall, ändrat därhän, att den nya upplåtelsetiden
begränsats till högst 30 år. Därigenom vinnes även bättre överensstämmelse
med den i samma moment intagna föreskriften att, när
särskilda omständigheter därtill föranleda, Kungl. Maj:t kan medgiva
utsträckning av arrendetiden till högst 95 år för båda arrendeperioderna.

De viktigaste nyheterna i denna paragraf äro emellertid dels bestämmelserna
angående utsträckt skyldighet för kronan att gälda lösen för
byggnader in. in. vid upplåtelsetidens utgång, dels ock föreskrifterna
om prövning genom skiljenämnd av skäligheten i de villkor kronan
betingar sig för ny upplåtelse.

Enligt nu tillämpade föreskrifter är en arrendator av ett kronans
vattenfall, i händelse lian icke är villig att efter den första arrendeperiodens
slut mottaga ny upplåtelse av vattenfallet på de villkor, som
kronan därför uppställer, skyldig att till kronan utan lösen avstå sina
å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Av den kritik,
som riktat sig mot denna bestämmelse, finna de sakkunniga framgå, att
det. skulle giva spekulanter på upplåtelse av vattenfall ävensom avnämare
av kraft från upplåtet vattenfall en känsla av trygghet, om garanti
kunde vinnas för att kronan icke för den nya upplåtelsen betingar sig
villkor, som icke äro skäliga från ny ttj auderåttshavarens synpunkt.
Denna garanti anse de sakkunniga kunna vinnas genom att överlämna
skälighetsprövningen till en skiljenämnd, utsedd på sätt i 15 §
av gällande förvaltningsgrunder linnes föreskrivet. En dylik skiljenämnd
äger redan nu en motsvarande befogenhet, nämligen att träffa avgörande
angående beloppet av den tilläggsavgift, som bör av nyttjanderättsbavaren
erläggas, i händelse han tager i anspråk genom sjöreglering
vunnen ökning av vattenkraften i det upplåtna vatten fallet.

Endast under förutsättning att skiljenämnden finner, att kronan betingat
sig skäliga villkor för den nya upplåtelsen, men nyttjanderättshavaren
ändock icke vill mottaga ny upplåtelse, inträder enligt de sakkunnigas
förslag skyldighet för honom att utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader
å lägenheten. Prövar åter skiljenämnden de av kronan uppställda
villkoren icke vara skäliga, är kronan, där ej överenskommelse
kan träffas mellan vattenfallsstyrelsen och arrendator!] om ny upplåtelse
av vattenfallslägenheten, skyldig att betala lösen för arrendator^ vattenverksbyggnader
å lägenheten ävensom för annan i avtalet angiven,
honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för
vattenkraftanläggningens drift.

Med hänsyn till den störa räckvidden av skiljenämndens beslut,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

kunde det, framhålla de sakkunniga vidare, måhända synas lämpligt att
i författningen angiva de huvudgrunder, som vid skälighetsprövningen
böra komma i betraktande. På grund av omöjligheten att överblicka
alla de faktorer, som därvid böra spela in, hava visserligen de sakkunniga
ansett någon dylik bestämmelse icke böra införas i författningen,
men augiva i motiveringen de huvudsakliga synpunkter, från vilka
skälighetsfrågan bör bedömas. Dessa äro i korthet följande. I första
hand bör avseende fästas vid de i orten gängse prisen å kraft från
annat håll till liknande ändamål, myckenhet, utnyttjningstid in. in.
Vidare bör skiljenämnden taga i betraktande betingelserna för det företag,
som tillgodogör vattenkraften i strömfallet. Därjämte bör tagas hänsyn
till om strömfallet tillgodogöres för en nationalekonomiskt viktig hantering.
Slutligen torde avseende även böra fästas vid sättet för vattenkraftens
tillgodogörande och arrendator^ förmåga att utnyttja densamma på ett
rationellt sätt.

I nu gällande förvaltningsgrunder äro inga regler stadgade för
bestämmande av den lösen kronan kan komma att utgiva för byggnader
in. m. 1 motiven till förevarande paragraf upptaga de sakkunniga
jämväl denna fråga till behandling och anföra därvid att man, frånsett
eventualiteten att lösesumman bestämmes redan i avtalet, huvudsakligen
har två vägar att slå in på, nämligen att till grund lör löseskilling^!
lägga antingen affärsvärdet eller det s. k. tekniska värdet, det senare
bestämt till belopp motsvarande kostnaden för utförande, resp. anskaffande
vid tiden för lösningen av det, som skall lösas, med skäligt avdrag för
därå befintliga brister. Huvudsakligen på grund av omöjligheten att
på förhand kalkylera det belopp, till vilket lösesumman må komma att
fastslås vid upplåtelse tidens utgång, i händelse den skall bestämmas
efter affärsvärdet av det, som skall inlösas, hava de sakkunnig!!
stannat vid att lösen bör bestämmas efter det tekniska värdet. Att
löseskillingen kan med någorlunda säkerhet på förhand beräknas synes
de sakkunniga vara av intresse såväl för företagets finansiering och för
kreditgivaren som även för kronan — för den sistnämnda ur synpunkten
att tillnärmelsevis riktiga avsättningar göras till bildande av löseskillingen.
Att rättvist bestämma vattenverksbyggnadernas affärsvärde
synes för övrigt knappast vara möjligt, då själva kraftkällan tillhör
kronan, enär det torde möta nästan oöverstigliga svårigheter att särskilja
affärsvärdet av vattenverksbyggnaderna och av vattenfallet.

De sakkunniga angiva vidare de grunder, som enligt deras uppfattning
böra tillämpas vid bestämmandet av de avdrag å löseskillingen,
som skola göras för förefintliga brister å det, som inlöses.

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 173.

Enligt de sakkunnigas mening höra emellertid, i likhet med vad
som lör närvarande gäller, några regler angående beräknande av lösen
för byggnaderna in. m. icke införas i författningen.

De sakkunnigas förslag i fråga om begränsning av tiden för förnyad
upplåtelse av vattenfallslägenhet, som är bebyggd med kronan tillhöriga
byggnader, bär så mycket mindre givit mig anledning till någon
erinran som detsamma, på sätt jämväl i betänkandet framhålles, icke
torde innebära någon egentlig ändring i sak.

Såsom jag redan haft anledning framhålla, ansluter jag mig till
fullo till de sakkunnigas förslag att kronan bör i vida större utsträckning,
än som är medgivet i gällande förvaltaingsgrunder, tillförbinda
sig att gälda lösen för byggnader och annan egendom vid upplåtelsetidens
slut. Detta förslag torde innebära den viktigaste av de utav
de sakkunniga ifrågasätta avvikelserna Iran de nuvarande förvaltningsgrunderna.
Det vill synas mig, som om eu dylik utsträckt lösensskyldighet
för kronan i samband med övriga, av mig förordade lättnader i upplåtelsevillkoren
borde kunna bereda innehavarna av vattenfall, beträffande
vilka författnings förslaget är avsett att gälla, en sådan känsla, av
trygghet, att de övervinna sina betänkligheter mot att avsluta avtal om
upplåtelse av strömfallen och vidtaga åtgärder för tillgodogörande av
vattenkraften.

En viktig förutsättning för uppnående av en ökad företagsamhet
för utbyggande av vattenfall inom den grupp av strömfall, å vilken författningsförslaget
är tillämpligt, synes mig jämväl vara att, på sätt de
sakkunniga föreslagit, bereda nyttjanderättshavaren garanti för att villkoren
för den nya upplåtelse, till vilken han är berättigad efter den
första upplåtelseperiodens utgång, verkligen bliva skäliga jämväl från
hans synpunkt. Jag anser det visserligen kunna förväntas, att vattenfallsstyrelsen
skall lata sig'' angeläget vara att icke för den nya upplåtelsen
uppställa strängare villkor, än att nyttjanderättshavaren kan godtaga
dem utan att alltför mycket därav betungas. På grund av de stora
svårigheterna för uppnående av eu fullt rättvis prövning av den mångfald
faktorer, som kunna och böra komma i betraktande vid bestämmandet
av avgälden och övriga villkor för den nya upplåtelsen, torde
emellertid misstag härutinnan lätt kunna göras. Jag ansluter mig därför
till de sakkunnigas förslag jämväl i nu förevarande avseende och
gör det så mycket hellre som jag vågar antaga, att skiljenämnden endast
i undantagsfall skall finna de av kronan uppställda villkoren vara
oskäliga.

Departements chefen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 17 H.

De av de sakkunniga angivna huvudsakliga grunder, som höra
tagas i betraktande vid skälighetsprövningen, hava icke givit mig anledning
till någon erinran. I den man de kunna vara föremål för mitt
bedömande synas de mig vara väl avvägda och giva rättvisa åt båda
kontrahenterna. Någon anmärkning tiar jag heller icke att framställa
mot vad de sakkunniga anfört i fråga om grunder för bestämmande av
lösenbeloppet för byggnader och annan egendom, som skall av kronan
inlösas. I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid lämpligast, att
några föreskrifter i ämnet icke intagas i författningen.

Av skal, som jag redan halt tillfälle att närmare utveckla, ansei
jag det däremot beträffande upplåtelsetiden icke vara tillfyllest att såsom
de sakkunniga gjort stanna vid bestämmelserna i nu gällande förvaltningsgrunder.
Enligt min uppfattning tala såväl billighetsskäl som
kronans eget vältörstådda intresse för att man beträffande do strömfall, om
vilka nu är fråga, äger möjlighet till upplåtelse såväl på arrende som med
vattenfallsrätt under en tidsperiod av 95 år i eu följd utan omreglering
under tiden av villkoren för upplåtelsen. Först då torde man kunna med
någorlunda sannolikhet beräkna att uppnå det eftersträvade målet att åter få
vattenfallsbebyggandet i gång i de norrländska älvarna. Medgivande
till dylik förlängning av upplåtelsetideu torde dock böra bero pa Kungl.
Maj:ts prövning. 1 analogi med vad enligt nuvarande förvaltningsgrunder
är stadgat beträffande vattenfallsrätt, synes förlängning av
upplåtelsetiden böra gälla endast strömfall i obebyggt skick, dock att
med dylikt strömfall bör uttryckligen likställas vattenfall, som c
byggt'' med kronan icke tillhöriga byggnader. Den nu gällande upplåtelsetiden
på 55, respektive 65 år med rätt till ny upplåtelse på villkor,
som vid periodens utgång befinnas skäliga, bör emellertid såsom jag
förut betonat under alla förhållanden bibehållas vid sidan av den förlängda
upplåtelsetiden i en följd.

Åven om upplåtelse sker på den sålunda medgivna längsta upplåtelsetiden
utan omreglering av villkoren för upplåtelsen svnes det vara
nödvändigt att tillförsäkra nyttjanderättshavaren lösen för vattenverksbyggnader
ni. in.

I enlighet med vad jag sålunda anser höra gälla har jag gjort
tillägg till mom. 1 och 2 i förevarande paragraf.

§Q

De sakkunnigas förslag beträffande denna paragraf innebär endast
den ändring av gällande upplåtelsegrunder, att i paragrafens första och
tredje stycke intagits uttrycklig föreskrift därom, att arrenderätten icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173. 47

skall vara förverkad och således kronan ej vara berättigad att uppsäga
avtalet, om icke ärren datorn förän ramar att inom av vattenfallsstyrelsen
förelagd skälig tid vidtaga rättelse vare sig av skedd underlåtenhet att
iakttaga motsvarande bestämmelser eller av överträdelse av desamma.
Mot förslaget i denna del har jag icke någon erinran att göra.

§§ 4 och 5.

Den i § 5 mom. 3 medgivna rätten för innehavare av inteckningar
1 vattenfallsrätt att med viss företrädesrätt sinsemellan framför annan
erhålla ny upplåtelse, i händelse vatteufalIsrätten förverkas, saknar motsvarighet
i nuvarande förvaltningsgrunder. Ett stadgande i dylik riktning
torde emellertid vara signat att 1 sin mån säkerställa inteckningshavarna
och följaktligen bidraga till att höja vattenfallsrättens belåningsvärde.

Även om inteckuingshavaren i regel bör vara berättigad att framför
annan erhålla ny upplåtelse, bör han dock icke hava ovillkorlig rätt
härtill. På grund av särskilda omständigheter torde det nämligen understundom
kunna vara av allmänt intresse att vattenfallslägenheten bibehålies
i kronans hand. hör att bereda inteckningshavaren viss garanti
mot godtyckligt förfarande frän kronans sida innehåller förslaget att han
skall äga företrädesrätt till ny upplåtelse, där ej på framställning av
vattenfallsstyrelsen Kungl. Majrt annorlunda förordnar.

En ovillkorlig rätt för intec-kningshavare till ny upplåtelse skulle
även, enligt vad de sakkunuiga vidare anföra, under vissa omständigheter
kunna bliva till förfång för utnyttjande av den kraftverksanläggning, i
vilken uttages vattenkraften i det av kronan upplåtna strömfallet. Utgör
detta endast en del av det större vattenfall eller det fallkomplex,
för vilket kraftverksanläggningen är avsedd, under det att kraftverksägaren
på annan grund är berättigad att tillgodogöra sig övriga delar
av det samlade vattenfallet, kan en upplåtelse av kronans andel därav
till innehavare av inteckning i vattentällsrätten lätt leda till att den
falldel vattenfallsrättsupplåtelsen avser kommer i andra händer än strömfallet
1 övrigt. Enär en dylik splittring av olika delar av ett vattenfall,
vilket tillgodogöres i en enhetlig anläggning, i varje fall icke bör ske,
da den kan förebyggas, har någon företrädesrätt till ny upplåtelse i dylikt
fall ansetts icke böra tillkomma inteckningshavaren.

Innehavare av inteckning i förverkad vattenfallsrätt kan ej hava
några befogade anspråk på ny upplåtelse för längre tid än som motsvarar
den återstående upplåtelsetiden enligt det förra avtalet. Det kundo

De sakImvrviga.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 173.

in synas lämpligt att den nya upplåtelsen sker på. samma villkor som
den förverkade. Det är emellertid att märka att kronan genom förverkandet
kan kava blivit ägare till vattenverksbyggnader m. m. å vattenfallslägenheten.
Gäller det nya avtalet ett åtminstone delvis bebyggt
vattenfall, kan ej med fog göras gällande att villkoren för upplåtelsen
skola vara oförändrade. Förhållandena torde dock kunna gestalta sig
så, att vattenfallsstyrelsen bör vara berättigad och kanske även får anses
vara i viss mån skyldig att vid bestämmande av villkoren för upplåtelsen
fästa avseende vid att den nye nyttjanderättshavaren bidragit till kostnaderna
för de anläggningar kronan utan lösen erhållit. For att vattenfallsstyrelsen
skall få fria händer att, med hänsyn till de särskilda förhållandena
i de olika fallen, träffa uppgörelse om skallra villkor för den
nya upplåtelsen, stadgar förslaget endast, att sådan jämkning ska goras
i avgälden, som befmnes skälig med hänsyn därtill, att kronan till följd
av förverkandet kan hava blivit ägare till vissa byggnader in. in. a
vattenfallslägenheten.

För att bereda inteckningshavare garanti mot att avgalden sattes
till oskäligt belopp medgiver förslaget, att frågan om dess skålighet tai
hänskjutas till prövning av skiljenämnd. Vill inteckningshavaren ej
mottaga ny upplåtelse på villkor, som skiljenämnden anser skaliga, bor
han vara förlustig sin företrädesrätt till ny upplåtelse.

§ 4 i kommitterades förslag föranleder ingen anmärkning från

I)å, såsom jag förut framhållit, upplåtelse med vattenfallsrätt med
avseende å nu förevarande strömfall enligt min uppfattning^bör med
Kungl. Maj:ts samtycke kunna medgivas på en tid av intill 95 ar i en
följd, har jag gjort ett tillägg av sådant innehåll till § 5 mom. 1.

Åven § 5 mom. 2 synes mig böra undergå en jämkning. \ isserligen
torde det framgå av de''sakkunnigas förslag, att i händelse nyttjanderättshavaren
icke i avtalet tillförsäkrats lösen för vattenverksbyggnadei
m. m. vid upplåtelsetidens slut, han skall vara skyldig att vid utgången
av nämnda tid till kronan utan lösen avstå nämnda vattenverksbyggnader
m m. Då det emellertid torde vara lämpligt att uttrycklig föreskntt
härom upptages i mom. 2, har jag låtit momentet undergå en omformulering
i dylik riktning. „ ,

De sakkunnigas förslag i § 5 mom. 3 med avseende a företrädesrätt
till ny upplåtelse för innehavare av inteckning i vattenfallsrätt, som
upphört till följd av förverkande, synes mig vara välbetänkt och höra
vinna beaktande. Ett stadgande av dylik innebörd torde i sm man

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 173.

kunna stärka vattenfallsrättens belåningsvärde och följaktligen vara ett
steg i rätt riktning. Det torde så mycket hellre böra tagas, som inteckningar
i vattenfallsrätt icke torde vara alltför lätta att placera och
därför alla de åtgärder, som skäligen kunna göras för att öka möjligheterna
i sådant avseende, äro väl behövliga. Mot avfattningen av förevarande
moment har jag ingen erinran.

§ 6.

De av kommitterade i denna paragraf föreslagna avvikelserna från
motsvarande paragraf — 19 § — i gällande grunder för förvaltningen
av kronans vattenfall äro av samma innebörd som jämkningarna i § 3
här ovan i förhållande till § 6 i gällande förvaltningsgrunder d. v. s. avse
endast att tillförsäkra nyttjanderättshavaren viss respittid för vidtagande
av rättelse av skedd underlåtenhet eller överträdelse. Avfattningen av
kommitterades förslag härutinnan giver mig icke anledning till någon
anmärkning.

§ r

Under vissa förutsättningar medgiver denna paragraf innehavare
av nyttjanderätt till ett kronans vattenfall företrädesrätt till ny upplåtelse
efter nyttjanderättstidens utgång på de villkor, som då av kronan
uppställas.

Mot paragrafen har jag intet att invända.

Såsom jag förut angivit, hava de sakkunniga ansett, att de nu
föreslagna ändrade grunderna för upplåtelse av vissa strömfall lämpligen
böra få endast provisorisk giltighet under fem år framåt samt
gälla för sådana upplåtelser av vattenfall, angående vilka avtal avslutas
under nämnda femårsperiod. De sakkunniga hava därjämte ansett, att
de föreslagna författningarna böra träda i tillämpning redan den 1
juli 1915.

Detta de sakkunnigas förslag anser jag mig böra biträda.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 156 häft. (Nr 173.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 173.

Förslaget till ändrad lydelse av 17 § i kungörelsen den 4 juli 1910
angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga

vattenfall.

Beträffande motiven till detta förslag tillåter jag mig hänvisa till
de sakkunnigas yttrande i denna del. Jag finner mig ej hava något
att erinra mot förslaget i sak men tillstyrker en formell ändring i avfattningen.

Departementschefen uppläste härefter enligt ovan angivna grunder
omarbetade förslag till:

dels förordning angående grunder för upplåtelse av vissa kronan
tillhöriga vattenfall och strömfall;

dels ock kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i kungörelsen den 4
juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga
vattenfall;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte föreläggas
riksdagen till antagande.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till protokollet utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915