Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 14.

1

Nr 14.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 33 § i förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården; given Stockholms
slott den 23 december 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse
av 32 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 12 höft. (Nr 14—17.)

1

2

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 14.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 32 § i förordningen den
9 juni 1871 angående fattigvården.

Härigenom förordnas, att 32 § i förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården skall erhålla följande ändrade lydelse:

1. Ersättning eller understöd av staten enligt 29, 30 och 31 §§
sökes av vederbörande fångvårdsstyrelse hos Konungens befallningshavande
för varje år inom januari månads utgång det påföljande året;
och åligger Konungens befallningshavande att granska de ansökningar,
som inkommit, och före den 15 nästföljande mars dem jämte eget utlåtande
till Kungl. Maj:t insända.

Har fattigvård enligt 1 § lämnats åt någon, som icke är svensk,
dansk eller norsk undersåte, och åstundas härför ersättning av staten,
skall fattigvårdsstyrelsen dessutom, med överlämnande av tillgängliga
handlingar, helst i huvudskrift, rörande den nödställdes person, födelseort
och hemortsrätt jämte de övriga upplysningar, vilka genom förhör
med honom eller annorledes kunna erhållas angående berörda omständigheter
och den tid, som förflutit, sedan han lämnade sitt hemland, inom
en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, hos Konungens
befallningshavande göra framställning om den ifrågavarande personens
hemsändande. Försittes nyssnämnda tid, skall rätt till ersättning för
fattigvård, som lämnas därefter och intill dess framställningen göres,
anses förfallen. I fall, där det icke enligt särskilda bestämmelser tillkommer
Konungens befallningshavande att avgöra hemsändningsfrågan,
skall densamma underställas Kungl. Maj:ts prövning.

2. Angående behandling av frågor om ersättning för fattigvård,
som av fattigvårdssamhälle i Sverige lämnas dansk eller norsk undersåte
eller av fattigvårdssamhälle i Danmark eller Norge lämnas svensk undersåte,
gäller vad särskilt stadgas.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 14.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
december 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde vidare.

I förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgas i
29 § 3 mom., att, om fattigvård enligt 1 § är tilldelad någon, som icke
är svensk medborgare, och ersättning icke kan hos enskild persom
uttagas för den kostnad, som förorsakats av fattigvården eller för begravning,
om sådan ifrågakommit, erhåller vederbörande fattigvårdssamhälle
gottgörelse av staten i den ordning, som bestämmes i samma förordning.
Förfaringssättet härvidlag är stadgat i 32 § 1 mom., i vars
andra stycke emellertid undantag gjorts beträffande norsk medborgare.
Enligt 2 mom. av sistnämnda § skall nämligen angående behandling
av frågor om ersättning för understöd, som av fattigvårdssamhällen i ett
av rikena Sverige och Norge lämnas nödställda från det andra riket,
gälla vad särskilt stadgas, varmed avsetts förordningen i detta ämne
den 15 februari 1855 med liera författningar. I avseende å danska

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 14.

undersåtar hava däremot reglerna i nyssberörda 82 § 1 mom. varit
tillämpliga. Med Danmark avslöts visserligen år 1888 särskild deklaration
angående ettdera rikets undersåtar, vilka inom det andra riket komma
i behov av fattigvård, varefter kungörelse i anledning härav utfärdades
den 16 november 1889, men föreskrifterna i 32 § 1 mom. fattigvårdsförordningen
berördes ej härav.

Sedan numera den 26 maj 1914 mellan Sverige, Danmark och
Norge avslutats en fattigvårdskonvention, som skall träda i kraft den 1
januari 1915, har Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat utfärda förordning
i anledning av denna konvention. Åven denna förordning träder
i kraft den 1 januari 1915, då de särskilda författningarna angående
fattigvårdsförhållandena mellan Sverige och Norge ävensom ovanberörda
deklaration mellan Sverige och Danmark samt kungörelsen den 16
november 1889 upphöra att gälla.

Genom konventionen har frågan om fattigvård åt sådana undersåtar
från ett av de tre länderna, vilka å något av de båda andra ländernas
område komma i behov därav, blivit ordnad på ett enhetligt sätt, under
det att hittills, såsom ovan nämnts, i berörda avseende olika bestämmelser
gällt å ena sidan angående förhållandet mellan Sverige och Danmark
och å andra sidan i fråga om förhållandet mellan Sverige och Norge.

För utarbetande av de svenska bestämmelser, som erfordrades på
grund av konventionen, tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
särskilda sakkunniga till biträde inom jordbruksdepartementet. Dessa
sakkunniga anförde i sitt yttrande bland annat, att av närmare angivna
skäl bestämmelserna i 32 § 1 mom. fattigvårdsförordningen såväl i fråga
om anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande som beträffande ansökning
om ersättning vore med vissa utvidgningar och jämkningar upptagna
i det av dem framlagda författningsförslaget. Vidare framhöllo
de sakkunniga, att det skulle tilläventyrs bäst överensstämma med den
sålunda föreslagna anordningen, att en sådan ändring vidtoges i 32 §
1 mom. andra stycket av fattigvårdsförordningen, att även för dansk
undersåte undantag gjordes från det i lagrummet givna stadgandet om
anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshavande, samt att det ävenledes
kunde ifrågasättas, att till 32 § 2 mom. av sistnämnda förordning foga
ett tillägg, innebärande att detta lagrum avsåge jämväl förhållandena
mellan Sverige och Danmark. De sakkunniga höllo emellertid före,
att med dessa ändringar kimde anstå till blivande fullständig revision
av fattigvårdslagstiftningen.

I de yttranden, som av åtskilliga myndigheter avgivits över de
sakkunnigas förslag, har emellertid från vissa håll framhållits såsom

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 14.

önskvärt, att de sålunda ifrågasatta ändringarna i fattigvårdsförordningens
32 § verkligen måtte vidtagas. Särskilt kammarrätten liar uttalat
sig i sådant syfte.

Jämväl för mig har det framstått såsom lämpligast att, då från
den 1 januari 1915 särskilda, gemensamma bestämmelser skola i förevarande
hänseende gälla i förhållandet såväl till Danmark som till Norge,
den obetydliga ändring i fattigvårdsförordningen, som bör föranledas
härav, må omedelbart vidtagas och att man alltså icke bör härför avvakta
den mera genomgripande revision av fattigvårdslagstiftningen,
för vilken förarbetena ännu icke avslutats.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom jordbruksdepartementet
utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av
32 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, hemställde
han, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen antaga
samma förslag.

Statsrådets övriga ledamöter förenade sig i denna hemställan.

Hans Maj:t Konungen behagade, med gillande
av det upplästa förslaget, förordna, att proposition i
ämnet skulle med den lydelse, bil. .. . vid detta protokoll
utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
A. Lekander.