JCungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 125.
1
Nr 125.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
fyllnadspension åt bandirektören vid statens järnvägar
F. B. H. Santesson; given Stockholms slott den 26
mars 1915.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
•civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att bandirektören vid statens järnvägar Frits Bernhard Hugo
Santesson må från och med månaden näst efter den, under vilken avsked
från bandirektörsbefattningen varder honom beviljat, under sin återstående
livstid, utöver den pension, vartill han enligt lagen den 4 juli
1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
är vid avskedstagandet berättigad, tillika av trafikmedel uppbära eu årlig
fyllnadspension till belopp av 773 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 111 käft. (Nr 125—126.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
Järnvägsstyrelsens
framställning.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
mars 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Fbiis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Bröstbom.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
Järnvägsstyrelsen har i skrivelse den 21 december 1914 gjort
framställning om beredande av fyllnadspension åt bandirektören vid
statens järnvägar Frits Bernhard Hugo Santesson, vilken tidigare under
en längre följd av år varit anställd vid statens järnvägsbyggnader och
vars tjänstetid såsom ordinarie befattningshavare vid statens järnvägstrafik
av sådan anledning är för kort för att enligt lagen den 4 juli 1910
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar berättiga
honom till högsta, bandirektör tillkommande pension.
Styrelsen har i nämnda skrivelse anfört följande.
»Enligt 2 § c) i ovan nämnda lag är vid avgång från tjänsten manlig tjänsteman
av högre grad vid distrikt, som uppnått en levnadsålder av sextiofem år, berättigad
att fa pension, under förutsättning tillika att vederbörande under minst tio
år innehaft anställning i ordinarie statstjänst, därav åtminstone de fem sista åren
i statens järnvägars tjänst. Arliga beloppet av den vederbörande på grund av
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
nämnda stadgande tillkommande pension utgör enligt 5 § i lagen i regel, därest
lian inneliar minst trettio tjänstår enligt ett i 2 § angivet beräkningssätt, 70
procent av den avlöning, han vid avgången från tjänsten uppbär. Understiger
tjänstårens antal trettio, utgör årliga beloppet av ålderspension, allt efter antalet
av de år, under vilka den pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, viss
procent av avlöningen, varmed i pensionsliänseende förstås det ordinarie arvodet,
ökat med 20 procent. För fulla tjugunio tjänstår utgör ålderspensionen 66,5
procent av avlöningen, för fulla tjuguåtta tjänstår 63 procent, för fulla tjugusju
tjänstår 59,5 procent, för fulla tjugusex tjänstår 56 procent o. s. v.
Den tjänstårsberäkning, som sålunda skall tjäna till grund för beräkningen
av pensionens storlek, får, enligt vad uttryckligen stadgats, hänföra sig allenast
till tiden för anställning i ordinarie statstjänst och följer därav, bland annat, att
en tjänsteman vid statens järnvägar, som förut haft anställning å extra stat vid
statens järnvägsbyggnader, icke har någon rätt att i avseende, varom här är fråga,
tillgodoräkna sig anställningen vid statens järnvägsbyggnader.
Bandirektören Santesson, å vilken förenämnda lag är tillämplig, uppnår
den 8 januari 1915 stadgad pensionsålder, sextiofem år, och skulle då på grund
av gällande bestämmelser vara skyldig att från tjänsten avgå. Genom nådigt
brev den 23 oktober 1914 har han emellertid fått tillstånd att kvarstå i tjänst
intill utgången av juni månad 1915. Vid denna tidpunkt kan han ändock icke
komma i åtnjutande av full pension på grund därav, att hans tjänstetid, försåvitt
den hänför sig till hans anställning i ordinarie tjänst, är alltför kort — vid nyssnämnda
tidpunkt beräknas den uppgå till något över fulla tjugusex tjänstår —
och att hans tjänstgöring vid statens järnvägsbyggnader icke får i detta hänseende
medräknas.
Bandirektören Santesson, som är född den 8 januari 1850, erhöll 1869 anställning
vid statens järnvägsbyggnader såsom undersökningsbiträde, blev 1871
elev och 1872 nivellör därstädes, i vilken senare egenskap lian tjänstgjorde till
den 1 september 1874, då han antogs i ordinarie tjänst vid statens trafikerade
järnvägar såsom baningenjör. Denna befattning innehade han emellertid endast
till den 1 april 1877, då han avgick därifrån och ånyo erhöll anställning vid
statens järnvägsbyggnader. Vid dessa tjänstgjorde han därefter intill utgången
av år 1891, först såsom nivellör, sedermera från 1884 såsom tillförordnad stationsingenjör
och från 1888 såsom avdelningsingenjör. Den 1 januari 1892 erhöll
han för andra gången ordinarie baningenjörstjänst vid statens trafikerade järnvägar
samt befordrades den 1 januari 1902 till bandirektör.
Beloppet av den pension, som vid bandirektören Santessons avgång från
tjänsten den 30 juni 1915 må, på grund av hans sammanräknade tjänstetid i
ordinarie statstjänst, tillkomma honom, beräknas utgöra 4,637 kronor eller 1,159
kronor mindre, än den pension, som skulle utgå till honom, om han vid nämnda
tidpunkt kunde räkna trettio tjänstår i ordinarie tjänst. Minskningen i pensionen
beror på, att det fattas honom icke fullt fyra tjänstår.
Med hänsyn därtill, att bandirektören Santesson, efter det att han vunnit
befordran till ordinarie anställning vid statens trafikerade järnvägar, nödgats
lämna denna sin befattning för att få återupptaga sitt arbete vid statens järnvägsbyggnader,
i stället för att det, såsom i liknande fall numera plägar ske,
ordnats med hans tjänstgöring så, att tjänstledighet för ändamålet beviljats honom
i innehavande ordinarie befattning med skyldighet för honom att avstå samtliga
därmed förenade avlöningsförmåner, torde bandirektören Santesson få anses hava
4
Skiljaktig
mening inom
jarnvägsBtyralBen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
kommit att intaga en sämre ställning i fråga om tjänstårsberäkning för pension
än övriga vid banavdelningen anställda tjänstemän, som efter erhållande av ordinarie
anställning vid statens trafikerade järnväger under längre eller kortare tid
tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader.
I betraktande härav anser styrelsen det vara med billighet och rättvisa
överensstämmande, att någon fyllnadspension av statsmedel beredes Santesson
att utgå till honom efter hans avgång från tjänsten.
Vid bestämmande av storleken av denna fyllnadspensions belopp synas
lämpligen böra komma till tillämpning i huvudsak enahanda grunder som de,
vilka finnas innefattade i det av Kungl. Maj:t till 1913 års riksdag framlagda och
av nämnda riksdag godkända förslag i fråga om förbättrade pensionsvillkor för
viss personal, som i anledning av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i
statens järnvägars tjänst.
Under förutsättning att den del av bandirektören Santessons tjänstgöring
vid statens järnvägsbyggnader, som han fullgjort, efter det att han erhållit ordinarie
anställning vid statens järnvägar, får i förevarande avseende anses likvärdig
med en dylik järnvägstjänstemans tjänstgöring i ordinarie tjänst vid eu sedermera
av staten inköpt enskild bana, skulle med tillämpning av nyssnämnda
grunder bandirektören Santesson komma i åtnjutande av en fyllnadspension,
motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan den pension "å 4,637 kronor,
som han beräknas erhålla enligt pensionslagen, och den till bandirektör jämlikt
samma lag utgående högsta pension, 5,796 kronor, eller sålunda 772 kronor 66 öre.
Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang framhålla, att, därest Santessons
tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader icke skulle få tillgodoräknas honom i
pensionshänseende, han skulle kunna anses bliva sämre ställd än åtskilliga andra
personer, som uteslutande haft anställning vid statens järnvägsbyggnader och av
statsmakterna fått sig tillerkänd pension utan att hava erlagt några pensionsavgifter.
»
På grund av vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört har styrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att bandirektören
Santesson finge vid sin avgång ur tjänsten den 30 juni 1915
komma i åtnjutande av en årlig fyllnadspension av 772 kronor 66 öre
att utgå av trafikmedel.
Vid ärendets behandling i järnvägsstyrelsen den 21 december 1914
uttalade föredragande byrådirektören, numera byråchefen Georg Iacobi
skiljaktig mening och yttrade därvid:
»Då riksdagen i skrivelse till Konungen den 18 maj 1905 uttalat sig emot,
att tid för anställning vid statens järnvägsbyggnader finge tillgodoräknas för erhållande
av pension från statens järnvägar och i överensstämmelse härmed avslagit
Kung!. Maj:ts proposition om fyllnadspension till tre baningenjörer, som
tidigare varit anställda vid statens järnvägsbyggnader, samt Kungl. Maj:t sedermera
dels den 4 juni 1913 och dels den 28 mars 1914 förklarat två ansökningar
om fyllnadspension i liknande fall icke föranleda till någon Kungl. Maj:ts åt
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
5
gård; alltså och då den omständigheten, att Santesson en kortare tid före sin
övergång till statens järnvägsbyggnader innehaft ordinarie befattning vid statens
järnvägar, icke synes mig innefatta fullgiltigt skäl för att i fråga om Santesson
avvika från den ståndpunkt, som nyligen i förenämnda fall intagits av såväl
Kung! Maj:t som styrelsen, finner jag mig icke kunna biträda styrelsens beslut
om avlåtande av underdånig framställning om beredande av fyllnadspension åt
Santesson.»
Över järnvägsstyrelsens framställning’ har statskontoret avgivit in- statskontoret,
fordrat utlåtande den 30 januari 1915. Statskontoret har därvid anfört
följande:
Med hänsyn till vad som förekommit vid behandlingen av föregående dylika
frågor hyste statskontoret betänkligheter mot beredande åt bandirektören
Santesson av en tilläggspension på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit. Emellertid
framginge det av styrelsens förevarande skrivelse, att, medan bandirektören
Santesson på sin tid nödgades lämna sin baningenjörsbefattning vid statens
trafikerade järnvägar för att biträda vid statens järnvägsbyggnader, det däremot
numera under liknande förhållanden plägade ordnas så, att vederbörande
erhåller ledighet från sin tjänst vid de trafikerade järnvägarna under
den tid, då hans arbete kräves vid järnvägsbyggnaderna, och därigenom bliver
i tillfälle att räkna sig denna tid tillgodo såsom tjänstår för pension. Med
avseende därpå, att bandirektören Santesson genom att nödgas avgå från sin
ordinarie tjänst för att arbeta vid statens järnvägsbyggnader sålunda kommit
i ett sämre läge i pensionsavseende än andra under motsvarande förhållanden,
och med erinran tillika, att skyldighet föreligger att jämväl under tjänstledighet
vidkännas avgift för egen pensionering samt att pensioneringen av
statens järnvägars personal är byggd på beräkning, att sådan avgift skall erläggas
för varje år, som må tillgodoräknas såsom tjänstår i pensionsavseende, ifrågasatte
dock statskontoret, huruvida icke Kungl. Maj:t skulle i anledning av förevarande
framställning finna skäl föreslå riksdagen medgiva, att bandirektören
Santesson finge räkna de år, under vilka han efter avsked från sin anställning
såsom baningenjör vid statens trafikerade järnvägar tjänstgjorde vid statens järnvägsbyggnader,
såsom tjänstår för erhållande av pension enligt lagen den 4 juli
1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar, under
villkor att han erlade ett belopp, motsvarande vid inbetalningen värdet av de
ytterligare avgifter för egen pensionering, som ålegat honom, därest han under
nämnda år kvarstått i sin baningenjörsbefattning.
Med anledning av vad föredraganden inom järnvägsstyrelsen Departementsanfört
rörande behandlingen vid 1905 års riksdag av ett pensions- chefen''
ärende av likartad beskaffenhet, vill jag till en början erinra om
vad i berörda ärende huvudsakligen förekommit. Enligt de före
lagen den 4 juli 1910 gällande bestämmelser för statens järnvägstrafiks
pension sinrättning tillkom i regel pensionsrätt en var delägare,
som efter minst 30 års ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik
uppnått sådan ålder, att hans levnads- och tjänstår sammanräknade
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
uppgingo till 95. Den tjänstårsberäkning, som sålunda skulle ligga till
grund för beräkningen av pensionens storlek, fick enligt uttryckligt
stadgande hänföra sig allenast till tiden för anställning vid trafiken å
statens järnvägar, varför den tjänstepersonal, som från statens järnvägsbyggnader
övergått till anställning vid statens järnvägstrafik, icke hade
någon rätt att i avseende å pensionsbeloppets storlek tillgodoräkna sig
anställningen vid statens järnvägsbyggnader.
Vid 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 104) om
beredande av fyllnadspension åt tre baningenjörer vid statens järnvägar,
V. F. Westfelt, S. G. Dahlén och C. W. R. Bergenstråhle, vilka visserligen
uppnått mer än 65 års levnadsålder men ändock icke då kunde
komma i åtnjutande av full, baningenjör tillkommande pension, enär
deras tjänstetid, försåvitt denna hänförde sig till deras anställning i
ordinarie tjänst vid statens järnvägstrafik, varit alltför kort och deras
föregående tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader, såsom nämnts, icke
finge i detta hänseende medräknas. Järnvägsstyrelsen hade emellertid,
under åberopande att vederbörandes pensionering borde ordnas på ett
med rättvisa och billighet överensstämmande sätt, hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om beredande av fyllnadspension åt dem med så
stort belopp, att den årliga pensionen för en var av dem komme att
uppgå till full pension. I enlighet med detta styrelsens förslag var
propositionen i ämnet också avfattad.
Beträffande nämnda personers ålder och tjänstgöring var i ärendet
upplyst, att Westfelt (född 1838) tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader
under åren 1860—1872 och vid statens järnvägstrafik såsom
ordinarie baningenjör från och med ingången av år 1880; att Dahlén
(född 1838) tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under olika tider
åren 1858—1872 samt vid statens järnvägstrafik såsom ordinarie baningenjör
från den 1 november 1877; samt att Bergenstråhle (född 1839)
tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under åren 1863—1881 och
därefter vid statens järnvägstrafik såsom ordinarie baningenjör från och
med den 1 oktober 1881.
För ingen av de tre ifrågavarande tjänstemännen hade sålunda
tiden för deras ordinarie anställning i statens järnvägstrafiks tjänst
uppgått till 30 år eller den tidrymd, som var stadgad för erhållande
av full pension, utan skulle därför erfordras, att de i tjänst kvarstode
under ytterligare tid, växlande mellan omkring 2 Va år och 6 Va
år. De hade tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader respektive över
11, 9 och 18 år.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125. 7
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition vann emellertid icke riksdagens
bifall. Riksdagen anförde i skrivelse den 18 maj 1905 (nr 157)
följande:
»Den gjorda framställningen om beviljande av fyllnadspension åt
ifrågavarande järnvägstjänstemän har huvudsakligen grundats därpå,
att envar av dem mer eller mindre lång tid före sin anställning vid
statens järnvägstrafik tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader, vilken
tjänstgöring enligt gällande pensionsreglemente icke får tillgodoräknas
för erhållande av pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.
Med anledning härav har riksdagen velat påpeka, att arbetet vid statens
järnvägsbyggnader icke på något sätt kan vara att likställa med fast
anställning i statens tjänst, utan måste anses vara av helt och hållet
tillfällig natur, om det än, såsom fallet är med de personer, som nu
äro i fråga, fortfarit en följd av år. Bland tjänstepersonalen vid statens
järnvägar och särskilt bland betjäntklassen finnes det säkerligen ett
stort antal, som före sin anställning vid järnvägstrafiken under någon
tid haft arbete vid statens järnvägsbyggnader. Om i ett fall detta
arbete skulle få anses grundläggande för pensionsrätt, finge man därför
vara beredd på, att anspråk på liknande förmån komme att framställas
från många håll. Såsom av det förestående framgår, har riksdagen
dock icke kunnat finna giltiga skäl för bifall till den gjorda framställningen.
»
Efter det 1910 års pensionslag för tjänstemän vid statens järnvägar
trätt i kraft, hava sedermera i två likartade fall ansökningar om
pensionsförhöjningar inkommit till Kungl. Maj:t, nämligen från överbaumästaren
vid statens järnvägar C. M. Christiansson och baningenjören
vid samma järnvägar B. S. Florelius. Dessa ansökningar avstyrktes av
vederbörande myndigheter under hänvisning till vad riksdagen i ovan
återgivna skrivelse anfört; och fann Kungl. Maj:t genom beslut respektive
den 4 juni 1913 och den 28 mars 1914 ansökningarna icke föranleda
till någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.
Beträffande dessa tjänstemäns ålder och anställning i järnvägstjänst
tillåter jag mig omnämna, att Christiansson (född 1847) hade
tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under åren 1875—1887 och
såsom ordinarie banmästare vid statens järnvägar från och med den 1
juni 1887 samt att ilorelius (född 1848) tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader
tidvis från år 1869, till dess han den 1 september 1890
anställdes som baningenjör vid statens järnvägar. För att dessa tjänstemän
skulle uppnå den för åtnjutande av högsta pension stadgade tjänstålder
av 30 år, skulle hava erfordrats, att de kvarstode i tjänst under
ytterligare respektive omkring 4 och 6 Va år.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
Vid en jämförelse mellan ovan omförmälda tidigare fall och det
nn föreliggande finner man, att förhållandena icke äro fullt likartade.
I de förra fallen hade vederbörande tjänstemän först under
en längre tid varit anställda vid statens järnvägsbyggnader och icke
förrän vid jämförelsevis sen ålder, växlande mellan 39 och 42 år, vunnit
ordinarie anställning vid statens trafikerade järnvägar, i tre av fallen
först efter ett mångårigt avbrott, varunder ingen som helst tjänstgöring
vid statens järnvägar ägt rum. Beträffande bandirektören Santesson
förhåller det sig emellertid annorlunda. Han erhöll nämligen redan
vid 24 års ålder, den 1 september 1874, sin första ordinarie tjänst vid
statens järnvägstrafik. Då han sedermera den 1 april 1877 av järnvägsstyrelsen
förordnades att tjänstgöra vid statens järnvägsbyggnader,
nödgades han i enlighet med då undantagslöst tillämpad praxis att taga
avsked från sin ordinarie tjänst. Hade emellertid vid nämnda tidpunkt
samma tillvägagångssätt tillämpats som, enligt vad styrelsen upplyst,
nu är fallet, hade Santesson endast behövt taga ledighet från sin ordinarie
befattning och alltså under sin anställning vid statens järnvägsbyggnader
fortfarande kunnat räkna tjänstår i pensionsavseende såsom
ordinarie befattningshavare vid statens järnvägstrafik. Under sådana
förhållanden skulle han redan den 1 september 1904 hava uppnått 30
tjänstår och alltså vid 65 års ålder den 8 januari 1915 hava varit
berättigad till högsta pension såsom bandirektör.
Med hänsyn till nu upplysta förhållanden synes mig rättvisa och
billighet fordra, att man bedömer föreliggande fall på samma sätt, som
om nu gängse praxis i fråga om ordinarie befattningshavares vid statens
trafikerade järnvägar anställande vid statens järnvägsbyggnader blivit
tillämpad beträffande Santesson. Det kan icke framstå annat än som
obilligt, om Santesson skulle komma i en försämrad ställning därför, att
vederbörande myndighet vid olika tidpunkter men vid i övrigt fullt likartade
förhållanden tillämpat olika praxis i nu angivna avseenden.
Den skillnad, som sålunda förefinnes mellan de tidigare fallen och
det nu förevarande, anser jag vara så väsentlig och av så avgörande
beskaffenhet, att jag, med särskild hänsyn tagen till de synnerlig^
starka billighetsskäl, som här föreligga, icke tvekar att tillstyrka järnvägsstyrelsens
hemställan, att fyllnadspension måtte utverkas åt Santesson.
Detta anser jag mig desto hellre kunna göra, som riksdagen i
sitt uttalande i 1905 års åberopade skrivelse näppeligen kan hava åsyftat
ett sådant fall som det förevarande, där vederbörande efter redan uppnådd
ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik mottager förordnande
att tjänstgöra vid statens järnvägsbyggnader och därefter åter inträder
Kungh Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
9
i ordinarie befattning vid statens järnvägar. Några vittgående konsekvenser
för framtiden lärer beviljande av fyllnadspension i detta fall
för övrigt icke kunna medföra, då få om ens någon tjänsteman vid
statens järnvägar torde kunna åberopa fullt likartade omständigheter
som de i detta undantagsfall föreliggande.
Det må ock här framhållas, att i åtskilliga fall personer, som haft
anställning uteslutande vid statens järnvägsbyggnader och följaktligen
icke alls erlagt några pensionsavgifter, av billighetsskäl ändock av riksdagen
tillerkänts pension.
Vad därefter angår frågan om bestämmande av fyllnadspensionens
belopp och villkoren för dess utgående har, såsom ovan anförts, olika
förslag därutinnan framställts av järnvägsstyrelsen och av statskontoret.
I anslutning till de av 1913 års riksdag godkända bestämmelser
angående förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i anledningav
statens inköp av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars
tjänst (proposition nr 218; riksdagens skrivelse nr 101), har järnvägsstyrelsen
föreslagit, att Santesson måtte komma i åtnjutande av en
fyllnadspension, motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan den
pension å 4,637 kronor, vartill han enligt förenämnda pensionslag vid
avskedstagandet är berättigad, och den till bandirektör jämlikt samma
lag utgående högsta pension, 5,796 kronor, eller 772 kronor 66 öre.
Statskontoret åter har på det sätt biträtt järnvägsstyrelsens framställning
om fyllnadspension åt Santesson, att statskontoret på anförda
skäl ifrågasatt, att han måtte få räkna de år, under vilka han efter
erhållet avsked från sin anställning såsom baningenjör vid statens
trafikerade järnvägar tjänstgjort vid statens järnvägsbyggriader, såsom
tjänstår för erhållande av pension enligt nämnda lag endast under
det villkor, att han erlägger ett belopp, motsvarande vid inbetalningen
värdet av de ytterligare avgifter för egen pensionering, som ålegat
honom, därest han under nämnda år kvarstått i sin baningenjörsbefattning.
Enligt det förra alternativet skulle Santésson alltså utan erläggande
av ökade pensionsavgifter erhålla en i någon mån reducerad
pension; enligt det senare alternativet skulle han däremot få full pension
såsom bandirektör men först efter inbetalning av värdet av de ej
erlagda pensionsavgifter, som belöpa å tiden för anställningen vid statens
järnvägsbyggnader efter första gången uppnådd ordinarie tjänst.
Enligt den princip, som, på sätt sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande (nr 1) i den ordinarie statsbanepersonalens pensions
Bihung
till riksdagens protokoll 11)15. I samt. Ill httjt. (Nr 125—126.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.
fråga vid 1910 års riksdag giver vid handen, tillämpats för bestämmande
av nämnda personals pensionsavgifter, äro dessa avgifter avvägda så,
att de i genomsnitt beräknas täcka en tredjedel av kostnaden för vederbörandes
pensionering. I överensstämmelse härmed bör alltså, därest
man följer det förra alternativet, fyllnadspensionens bruttobelopp —
beräknat sålunda, att inbegripet detsamma den Santesson tillkommande
pensionen skulle uppgå till högsta enligt pensionslagen till bandirektör
utgående pension —, såsom järnvägsstyrelsen föreslagit, minskas med en
tredjedel.
Beträffande det av statskontoret framställda förslaget har jag inhämtat,
att sammanlagda beloppet av de avgifter, som enligt detta
förslag skulle åligga Santesson att inbetala för att komma i åtnjutande
av full pension, enligt inom järnvägsstyrelsen verkställd beräkning den
1 januari 1915 skulle uppgått till 1,030 kronor 23 öre samt med inberäknande
av å oguldna avgifter upplupen ränta till 2,663 kronor 27
öre. Då Santessons årliga pension enligt järnvägsstyrelsens förslag
skulle uppgå till 5,409 kronor 66 öre och enligt statskontorets till
5,796 kronor, skulle han alltså för förmånen av den jämförelsevis ringa
ökningen i pensionen av 386 kronor 34 öre om året få vidkännas den
ganska betydande engångsutgiften av över 2,700 kronor, till vilket belopp,
med inberäkning av ytterligare upplupen ränta, den föreslagna
inbetalningen minst skulle uppgå den 30 juni 1915, då Santesson är
skyldig avgå ur tjänsten.
Det belopp, som sålunda skulle inbetalas, finner jag så avsevärt,
att Santesson enligt min mening skäligen icke kan åläggas att gälda
detsamma. Tilldelandet av fyllnadspension skulle nämligen i så fall
knappast innebära någon fördel för honom. Jag finner mig förty i
fråga om fyllnadspensionens belopp böra följa järnvägsstyrelsens hemställan,
dock med iakttagande därav, att beloppet, i enlighet med den
i allmänhet vid bestämmande av pensioner tillämpade grundsats, avrundas
uppåt till 773 kronor, så att hans sammanlagda pension bliver
5,410 kronor.
Mot styrelsens förslag, att fyllnadspensionen skall utgå av trafikmedel,
har jag intet att erinra.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungi. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att bandirektör en vid statens järnvägar Frits
Bernhard Hugo Santesson må från och med månaden
näst efter den, under vilken avsked från bandirektörs
-
11
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
befattningen varder honom beviljat, under sin återstående
livstid, utöver den pension, vartill han enligt
lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar är vid avskedstagandet
berättigad, tillika av trafikmedel uppbära eu årlig
fyllnadspension till belopp av 773 kronor.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Magt Konungen gilla samt förordnade, att proposition
i ämnet skulle till riksdagen avlåtas av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Niklas A. Lindhult.