Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
1
Nr 119.
i
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående åtgärder
från det allmännas sida för beredande av driftkredit
åt kikare av mindre jordbruk; given Stockholms slott
den 16 april 1915.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
dels godkänna följande bestämmelser angående understöd av statsmedel
åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre
jordbruk:
Mom. 1. Ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss
ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, (jordbrukskassa) kan,
sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel undfå bidrag
utan återbetalningsskyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna. Dessa
bidrag utgå med två kronor för medlem under vart och ett av de fyra
första åren näst efter det, då godkännandet givits, samt med en krona
för medlem under vart och ett av följande sex år och beräknas efter
det antal medlemmar, som jordbrukskassan under sin verksamhetstid
närmast föregående år städse haft.
Mom. 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för
ett eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit)
kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel erhålla
bidrag utan återbetalningsskyldighet dels till organisationskostnader
med 2,000 kronor samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna
med 2,000 kronor under vart av de två första åren näst efter det,
då godkännandet givits, med 1,000 kronor under vart av de följande
fyra åren och med 500 kronor under vart av ytterligare fyra år.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.)
1
2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Mom. 3. Då godkännande meddelas åt centralkassa för jordbrukskredit,
skall tillika förordnas ett ombud att å det allmännas vägnar öva
tillsyn över centralkassans verksamhet.
Detsamma gäller beträffande jordbrukskassa i län, för vilket
centralkassa ännu icke bildats och vunnit godkännande.
Mom. 4. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,
förvaltningsbidrag, när revision av nästföregående årets förvaltning
och räkenskaper ägt rum samt ansvarsfrihet för samma år beviljats
styrelsen, och bidrag till organisationskostnader, så snart godkännandet
meddelats.
Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges
av Kungl. Maj:ts befallningsbavande i det län, där vederbörande
kassas styrelse har sitt säte.
Ansökan därom skall vara åtföljd av:
styrkt avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering
och om godkännande från det allmännas sida;
samt, såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:
dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för nästföregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet
för samma år för styrelsen,
dels ock,
där ansökningen göres av jordbrukskassa, eu av dess styrelse på
heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar kassan
under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft jämte särskilt
yttrande över ansökningen antingen av det ombud, som, efter ty
ovan sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över kassans verksamhet,
eller av styrelsen för vederbörande centralkassa, därest jordbrukskassan
är ansluten till en sådan,
samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,
yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall
förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.
Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna
det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.
Mom. 6. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som må finnas erforderliga,
meddelas av Kungl. Maj:t;
dels å extra stat för år 1916 under nionde huvudtiteln bevilja ett
förslagsanslag å 10,000 kronor till statsbidrag åt föreningar för beredande
av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;
samt dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit,
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
som vinner godkännande från det allmännas sida, svenska statens
obligationer till värde av 100,000 kronor må från riksgäldskontoret
överlämnas till Sveriges riksbank att av denna innehavas såsom
eu gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt
för kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina
fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,
som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess
förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och
under villkor: att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom
intyg av det ombud, som, efter vad ovan sägs, skall förordnas för tillsyn
över kassans verksamhet, att medgivande till pantens användande
skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där centralkassans
styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga
föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom
influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret
ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna
därvid tillika i första hand hembjudas riksgäldskontoret till
inlösen.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med
all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
■Johan Beck-Friis.
4
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
Historik.
Skrivelse från
hushållningssällskapens
ombud den
7 nov. 1903.
Remiss till
lantbruks•
styrelsen.
\
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
mars 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde vidare
efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och
finansdepartementet:
Uti underdånig skrivelse den 7 november 1903 hemställde hushållningssällskapens
ombud, att Kungl. Maj:t täcktes i nåder låta utreda
i vad mån och på vilket sätt kreditförhållandena för jordbruket kunde
förbättras, särskilt med fästat avseende å den säkerhet, som från jordbruket
kunde lämnas i inventarier ävensom genom föreningsväsendet,
samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Genom nådig remiss den 8 december 1903 anbefalldes lantbruksstyrelsen
att efter hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande
häröver avgiva underdånigt utlåtande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 5
Med anledning liärav anmodade lantbruksstyrelsen den 18 december
1903 samtliga hushållningssällskapens förvaltningsutskott att före deri
1 juli 1904 avgiva yttranden över hushållningssällskapens ombuds förberörda
framställning; och inkommo förvaltningsutskotten, med undantag
av Kronobergs och Norrbottens läns hushållningssällskaps, med yttranden
i ämnet.
I dessa framhölls allmänt behovet av åtgärders vidtagande för
förbättrande av jordbrukets kreditförhållanden såväl med avseende på
låneformerna som i fråga om rånte- och amorteringsvillkor.
Däremot voro meningarna delade, huru detta behov lämpligast
borde tillgodoses, och på några håll synes man av brist på något verksamt
botemedel rent av hava uppgivit tanken på en reform.
I ett avseende rådde emellertid ganska stor samstämmighet, nämligen
i fråga om olämpligheten av att, såsom hushållningssällskapens
ombud alternativt framkastat, medgiva intecknande av jordbruksinventarier,
vilket av de flesta förvaltningsutskotten avstyrktes. Mot ett
dylikt förslag anfördes huvudsakligen, att tillfälle till lån utöver inteckning
i jordbruksfastigheten komme att medföra ökad skuldsättning och
följaktligen icke kunde vara annat än till skada; att, då enligt sakens
natur inventarierna skulle få av låntagaren fritt disponeras och därigenom
tillfälle till icke blott försämring utan även förskingring av
säkerheten uppkomme, denna ingalunda kunde anses vara tillfyllest;
samt slutligen att den personliga krediten med nödvändighet skulle
komma att rubbas, om ej rent av förstöras.
Åven de förvaltningsutskott, som förordade användandet av förberörda
sätt för frågans lösning, nämligen Uppsala, Östergötlands och
Kalmar läns norra hushållningssällskaps, underläto icke att framhålla de
svårigheter, som därmed vore förenade, samt vikten och betydelsen av noggranna
kontrollföreskrifter i syfte att förekomma befarade olägenheter.
Den i övrigt anvisade vägen genom föreningsväsendet vann i
allmänhet understöd, ehuru vissa av utskotten, erkännande riktigheten
i princip av sistnämnda utväg, ställde sig tveksamma till frågan, huruvida
någon varaktig fördel för jordbruket stode att vinna genom den
angivna ordningen, och åter andra betvivlade, att föreningsväsendet
ännu slagit tillräcklig rot hos befolkningen, för att därpå skulle kunna
byggas någon omfattande jordbrukskredit.
Flertalet förvaltningsutskott och särskilt de, som obetingat biträdde
tanken på frågans lösning genom föreningsväsendet, hänvisade
till erfarenheten på detta område från Danmark. Den höga ståndpunkt,
yttrades det bland annat, som jordbruket i nämnda land nu
Yttranden av
hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.
tantbruisstyrelsens
för.
slag.
6 Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr 119.
intoge, syntes utan fara för misstag till stor del kunna tillskrivas
föreningsverksamheten och det understöd, som kommit denna verksamhet
till del genom välbetänkta lagstiftningsåtgärder, ekonomiska
såväl som administrativa, i syfte att främja och underlätta jordbruket.
Att föreningsväsendet, rätt tillämpat och med åtnjutande av behövligt
understöd, även i vårt land skulle medföra goda resultat, därom syntes
något tvivel icke behöva förefinnas. Givet vore dock, att för åstadkommande
av den här särskilt åsyftade lånerörelsen och förmedling av
lån inom föreningarna erfordrades ett visst förlagskapital, vilket till en
början icke utan statens mellankomst i en eller annan form kunde anskaffas
på sådana villkor, att det önskade resultatet uppnåddes. Det
syntes ligga i sakens natur, att staten skulle för ändamålet anvisa under
den närmaste tiden erforderligt kapital ävensom att den lånerörelse,
som komme till stånd, till en början i främsta rummet måste avse att
tjäna de mindre jordbrukarna, men att densamma rätt ledd skulle kunna
utvecklas och komma att kraftigt bidraga till hela vårt jordbruks utveckling.
överhuvudtaget synas de förvaltningsutskott, som tillstyrkte frågans
lösning genom skapandet av kreditföreningar, i första hand hava
tänkt sig dessa föreningar såsom förmedlande lån till sina medlemmar ur
en statslånefond. Det tyska systemet, baserat på föreningarnas egen
inlånings verksam!) et, ansågs mindre ägnat att tillämpas i vårt land, huvudsakligen
därför att vi i våra sparbanker ägde institutioner, vilka övertagit
större delen av de tyska låneföreningarnas funktioner.
Uti underdånig skrivelse den 29 juni 1906 anförde härefter lantbruksstyrelsen,
att styrelsen funnit lämpligt att till en början och särskilt
för sig behandla frågan om det mindre jordbrukets kreditförhållanden.
För att studera ifrågavarande kreditförhållanden i Danmark utsändes
på styrelsens hemställan eu person, vilkens reseberättelse finnes bifogad
styrelsens förslag.
Lantbruksstyrelsens betänkande avgavs den l december 1908. 1
detsamma refererades först de här ovan omnämnda yttrandena av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, varefter styrelsen redogjorde för
det sätt, varpå man i vissa andra länder sökt lösa denna kreditfråga
samt för de förslag, som tidigare i vårt land framställts i detta syfte,
vilka huvudsakligen ginge ut på tillämpning av förlagsinteckningsinstitutet
även för jordbrukets vidkommande, men vilka icke lett till några
positiva åtgärder.
När lantbruksstyrelsen därefter övergår till att avgiva sitt eget
yttrande, förklarar den först, att den »finner det vara synnerligen angeläget
och av ett allmänt intresse, att jordbrukets behov av kredit till
-
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
godoses på ett för jordbruksrörelsens säregna art anpassat sätt». Vad
först den fasta krediten beträffar, erinrar styrelsen emellertid, att denna
sedan lång tid tillbaka ordnats genom särskilda för ändamålet bildade
kreditinstitut, allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, och
anser det vara en alltför vittomfattande fråga, för att den skulle lämpligen
kunna av styrelsen upptagas, om och i vad mån reformer av dessas
verksamhet borde ifrågakomma, utan begränsar sitt yttrande uteslutande
till den för själva j ord bruksdriften behövliga krediten jämte det lånebehov,
som kunde förefinnas för »smärre, lätt amortisabla grund förbättringar».
Beträffande vikten av att särskilt dessa kreditbehov tillgodoses, yttrar
lantbruksstyrelsen: »Angelägenheten därav, att rörelsekapitalet göres både
lätt tillgängligt och i möjligaste mån billigt, blir så mycket mer i ögonen
fallande, när man betänker, att kostnaderna för uppehållande av
själva jordbruksrörelsen tendera att växa i långt större proportion än
värdet av den fasta egendomen. Ett intensivare jordbruk påfordrar
kostsammare besättning, allt dyrbarare och flera maskiner m. m.
Och av ett allmänt intresse måste naturligen vara, att det svenska jordbruket
kan å ifrågavarande område utan allt för betungande villkor
följa med utvecklingen, ävensom att jordbrukarna på villkor, som äro
därför lämpade, beredas medel att vidtaga de ur såväl privat som nationalekonomisk
synpunkt för jordens höjande i värde och egendomens behöriga
underhåll nödiga grundförbättringar. Under sådana förhållanden
och då varje lättnad i villkoren för låns erhållande i nu angivna syften
utan tvivel skall verka såsom en uppmuntran för utveckling av den näring,
som ännu med skäl kan benämnas landets modernäring, finner lantbruksstyrelsen
förevarande fråga vara av sådan betydelse, att densamma bör
kunna påkalla statens synnerliga intresse och medverkan vid dess lösning.»
Lantbruksstyrelsen fann vidare de brukliga formerna för fyllande av
nyss nämnda kreditbehov otillfredsställande. Styrelsen förklarade sig bortse
från de mindre vanliga fall, där jordbrukaren disponerade annan egendom
av särskilt värde än själva fastigheten med därtill hörande inventarier och
besättning, och fann, att i allmänhet de bättre fastighetsinteckningarna vore
utlämnade som säkerhet för stående lån. För de behövliga driftlånen vore
jordbrukaren hänvisad att antingen lämna säkerhet i högre liggande inteckningar
eller ock anlita sin personliga kredit. Den förra utvägen ansåg
styrelsen olämplig, enär de på sådana villkor upptagna lånen måste
bliva synnerligen betungande; utnyttjandet av den senare hade lett till
utbredandet av borgen ssystemet, på vars vådor styrelsen ansåg onödigt
att ingå, och användandet av ackommodationsväxlar — eu både faidig och
dyrbar väg. Härtill komme, att bankerna, till vilka jordbrukarna
8 Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
väsentligen vore hänvisade såsom långivare, hade sin huvudsakliga verksamhet
som förlagsgivare åt industri och handelsrörelse och därför ej
kunde anpassa sin lånerörelse efter lantbrukets behov.
Sedan lantbruksstyrelsen sålunda å ena sidan konstaterat den stora
vikten av en välordnad drift kredit för jordbruket, å den andra sidan
framhållit de förefintliga lånemöjligheternas olämplighet, upptog den
till behandling de bägge utvägar för ernående av ett bättre tillstånd,
som angivits i hushållningssällskapens ombuds underdåniga skrivelse
av den 7 november 1903.
Mot förslaget att i någon form ställa inventarier och annan lös
egendom som säkerhet för driftlån ansåg lantbruksstyrelsen emellertid så
starka skäl vara framförda, att något försök att i sådan riktning lösa
kreditfrågan ej borde ifrågakomma.
Däremot anslöt sig lantbruksstyrelsen till förslaget att genom
anlitande av föreningsväsendet söka åvägabringa möjligheter för de
mindre jordbrukarna att anskaffa nödigt driftkapital och stödde sig
härvid på den rika erfarenheten i andra länder, men betonade tillvaron
av »vissa hinder, som endast tid och erfarenhet hos just dem, vilka
frågan närmast gäller, helt kunna undanröja, särskilt i ett på föreningsväsendets
område ännu så pass relativt fattigt land som Sverige».
De önskemål, som lantbruksstyrelsen främst ville vinna med sitt
förslag, voro prisbillighet och lämpliga hr edil for mer.
Prisbilligheten vore beroende dels av, varest långivaren söktes,
dels av den säkerhet, som bjödes. I fråga om de föreslagna föreningarnas
kapitalanskaffning ansåg lantbruksstyrelsen, att det vore olämpligt, att
affärsbankerna anlitades, enär jordbruksrörelsen skulle vara ringa eller
icke ens alls hjälpt ur sina svårigheter, om kapitalet lämnades densamma
på samma korta tid, som gällde med avseende å industrien och handelsrörelsen.
Icke heller sparbankerna befunnos lämpliga att försträcka
det erforderliga kapitalet, ty, förutom det att en sådan anordning förutsatte
ändring i gällande sparbankslag, vore det i allt fall olämpligt att
bygga det nya kreditsystemet på institutioner, vilka såsom sparbankerna
vore avsedda för långt flera befolkningslager än fastighetsägare och
arrendatorer. Lantbruksstyrelsen fann det på dessa grunder säkrast att
mera hos allmänheten (och eventuellt staten) än hos redan förefintliga
kreditinstitut söka det för de ifrågasatta kreditinrättningarna behövliga
kapitalet. Med hänsyn dels till de här i riket rådande restriktiva bestämmelserna
med avseende å bankverksamhet, dels till det viktiga
önskemålet att penningrörelsen inom jordbrukskreditföreningarna bleve
så enkel som möjligt, ansåg lantbruksstyrelsen emellertid tvivelaktigt.
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
om dylika föreningar borde tillerkännas rätt att upplåna medel från
allmänheten på sparkasse- eller andra bankräkningar och sålunda konkurrera
med de vanliga sparbankerna.
Med avseende på den säkerhet, som systemet med dylika kreditföreningar
skulle bereda, erinrade lantbruksstyrelsen till en början, att realsäkerhet
av större värde icke kunde erbjudas av jordbrukarna, särskilt
icke av den stora grupp jordbrukare, som bestode av sådana, vilka innehade
allenast besittningsrätt till den brukade egendomen. Det hade emellertid
visat sig, att den jordbrukarnas solidariska ansvarighet för ingångna
förbindelser, som först med fördel och utan att för dem, som iklätt sig
ansvaret, medföra några avsevärda risker tagits i anspråk för hypoteksbankväsendet,
även med liknande goda resultat kommit till användning
inom andra på lantbrukets område verksamma ekonomiska föreningar.
Lantbruksstyrelsen uttalade som sin åsikt, att den utveckling, det mindre
jordbruket uppnått i de på jordbruksområdet mera framstående länderna,
till icke ringa del torde vara grundat på ett å medlemmarnas solidariska
ansvar bildat föreningsväsende. Föreningar, som kunde erbjuda dylik
säkerhet, borde även i vårt land kunna erhålla penningförsträckningar
på villkor, som i förhållande till vad lantbrukarna förut fått betala för
sina driftslån, vore billiga, även om denna upplåning ej kunde tänkas
komma att ske på så gynnsamma betingelser som allmänna hypoteksbankens,
enär sämre säkerhet under alla förhållanden måste draga med
sig sämre lånevillkor. Den ansvarighet, som skulle fordras, borde
emellertid icke vara obegränsad, så att medlemmarna skulle svara
för sin förenings förbindelser med alla sina tillgångar, utan begränsad
till ett visst belopp. Förutom att vissa andra praktiska skäl talade för
den begränsade ansvarigheten, ansåg lantbruksstyrelsen det givet, att
jordbrukarna ej skulle våga inträda i ea förening med obegränsad
ansvarighet.
Lantbruksstyrelsens andra framställda önskemål var skapandet av
lämpliga kreditformer. Härutinnan framhölls, att, då de föreslagna
föreningarna ej skulle driva någon annan rörelse än att utlämna driftslån
till sina medlemmar, behövde inga främmande hänsyn spela in,
utan verksamheten kunde helt inriktas på att skapa för detta ändamål
så praktiska former som möjligt. Här kunde sålunda hänsyn tagas
såväl till det ändamål, för vars täckande varje lån upptagits, som till lokala
förhållanden o. s. v. För de erhållna lånen borde medlemmarna ej ställa
någon särskild säkerhet, ty eljest skulle ett av ändamålen med reformen
eller undanröjandet av olägenheterna med borgenssystemet icke vinnas.
Den ömsesidiga ansvarigheten borde vara till fyllest.
bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
För att tillgodose de sålunda uttalade önskemålen tänkte sig lantbruksstyrelsen
ett system av föreningar efter mönster av allmänna
hypoteksbanken och hypoteksföreningarna. Utom de lokala kreditföreningarna
borde sålunda organiseras centralföreningar, exempelvis en för
varje län, vilka skulle i största möjliga utsträckning handhava penningrörelsen,
så att förvaltningen av de lokala föreningarna kunde bliva så
enkel, att överallt på landsbygden för deras skötsel kompetenta personer
kunde vara att tillgå. Centralföreningarna borde bland annat helt och
hållet ombesörja medelanskaffningen, för vilket ändamål en hela riket
omfattande sammanslutning antogs inom kort bliva nödvändig för att
utjämna penningtillgången de olika länscentralerna emellan. Varifrån
rörelsekapitalet skulle erhållas, därom yttrade sig emellertid lantbruksstyrelsen
icke utöver de förut nämnda betänkligheterna gent emot tanken,
att detsamma skulle sökas bos banker eller sparbanker, samt ett framhållande
av, att den ifrågavarande krediten ej kunde byggas uteslutande
eller ens till någon större del på statens direkta ekonomiska medverkan.
Sedan lantbruksstyrelsen sålunda uppdragit grundlinjerna för hur
den tänkt sig den slutliga lösningen av frågan om anskaffande av
billigare driftkredit för det mindre jordbruket, övergick styrelsen till
att föreslå sådana åtgärder, som den ansåg med det snaraste böra vidtagas.
Innan visshet ännu vunnits därom, att jordbrukarna i stort sett
vore benägna att åtaga sig de förpliktelser, som med kreditsystemet vore
förenade, eller att föreningarna vore i stånd att upplåna erforderliga
medel för fyllande av sitt ändamål, syntes det nämligen styrelsen olämpligt,
att ett så omfattande program för ordnande av jordbrukets driftkredit
som det ovannämnda genom lagstiftningen fastsloges. Styrelsen
föreslog därför i stället, att åt kreditföreningar för jordbruksändamål,
som kunde komma att bildas, staten skulle tillskjuta rörelsekapital och
att för detta ändamål 10 miljoner kronor skulle ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande att för ändamålet disponeras under åren 1910—1919. Uttryckligen
betonades, att denna åtgärd icke vore avsedd som en slutlig
lösning av kreditfrågan. Med sitt förslag avsåge styrelsen allenast att
förbereda en vidare utveckling av samma fråga i den förut angivna
riktningen. »När styrelsen för sådant ändamål påkallar statens medverkan)),
yttrades det vidare, »bar styrelsen låtit leda sig av skilda motiv.
Dels vinnes därigenom säkerhet, att de föreningar, som bildas under
statens hägn, icke skola sakna rörelsekapital, något, som under nuvarande
förhållanden eljest kunde visa sig bliva fallet. Dels bar staten på grund
av sina försträckningar både rätt och plikt att mera direkt bestämma
reglerna för föreningarnas verksamhet och kontrollera förvaltningen.
11
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
åtgärder, som, vidtagna under kreditinstitutets första verksamhetsår,
torde kunna från första början leda den nya kreditrörelsen in på goda
och sunda vägar. Under sådana förhållanden är det naturligen av vikt,
att från början det nya kreditsystemet så ordnas, att det sedermera skall
kunna vidare utvecklas, om och såsnart erfarenheten visat, att detsamma
praktiskt uppfyller de behov av kreditmedel för jordbruket, som för
närvarande måste tillgodoses på vissa för jordbrukarna mindre lämpliga
vägar.» Ehuru lantbruksstyrelsen ville till en början ställa de tillämnade
kreditföreningarna i beroende av staten, fasthöll den sålunda vid slutmålet:
en kreditföreningsrörelse, som är i stånd att på egen hand anskaffa
åtminstone största delen av det behövliga rörelsekapitalet.
För det närvarande borde emellertid, som sagt, staten försträcka
penningar, och de föreningar, som erhölle sådant understöd, borde förbjudas
att tills vidare på annat håll upptaga lån. För föreningarna
föreslogos åtskilliga mera ingående bestämmelser som villkor för rätten
att erhålla statslån, av vilka de viktigaste voro följande. Förening borde
endast till medlemmar få utlämna lån, och utlåningen finge icke överskrida
ett visst förhållande till omfattningen av varje medlems jordbruk,
uttryckt i hektar åker, nämligen 50 kronor per hektar. I medlemsavgifter
finge endast upptagas en inträdesavgift av lägst 50 öre, högst
1 krona per hektar åker, varför inträde vunnits. För förenings förbindelser
skulle medlem åtaga sig ett visst ansvar. Med hänsyn i
främsta rummet till de enligt lagen av den 28 juni 1895 om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet föreskrivna, betungande regi streringsbestämmelserna
för föreningar »med begränsad personlig ansvarighet»
föreslogs, att föreningarna visserligen skulle organiseras under formen .
»utan personlig ansvarighet», men att medlemmarna genom avlämnande
av garantiförbindelser skulle åtaga sig ett ansvar, till storleken sammanfallande
med vederbörandes lånerätt. Antalet medlemmar i varje förening
borde uppgå till minst 50, varigenom risken för varje enskild medlem
att på dessa förbindelser göra avsevärda förluster bleve ringa.
Lån borde av förening få utlämnas endast för följande ändamål:
l:o) för åstadkommande av varaktig förbättring av jord eller
byggnader, eller för anläggning vare sig till ekonomiskt utnyttjande av
ifrågavarande egendoms tillgångar eller för bedrivandet av sådan binäring
till jordbruket, som lämpade sig för egendomen;
2:o) för inköp av i förhållande till jordbrukets storlek kostsamma
avelsdjur och lantbruksmaskiner;
3:o) för likvid av för egendomen behövliga foder- och gödselmedel,
med villkor, dels att inköpen skett genom förening, vars orga
-
Yttrande av
fullmäktige i
riksgäldskontoret.
Tillkallande
av sakkunnigt.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
libation lämnade trygghet för att varorna vore av bästa beskaffenhet, dels
ock att inköp gjordes endast för eget behov och ej för återförsäljning.
Högst hälften av statslånet skulle få utlämnas i lån på intill fem
år; återstoden i lån på högst ett år.
Genom dessa bestämmelser hade lantbruksstyrelsen i en viktig
punkt avvikit från de för de danska kreditföreningarna gällande bestämmelserna,
vilka annars i allmänhet tjänstgjort såsom mönster. Något
stadgande, att beviljade lån skola användas för vissa uppgivna ändamål
finnes nämligen ej i Danmark, vilket på vissa håll föranlett, att lån
upptagits av medlemmarna, utan att något behov förelegat, varigenom
sålunda en del av de av staten utlämnade medlen ej medfört den för
jordbruket avsedda nyttan. Denna olägenhet hade alltså lantbruksstyrelsen
velat undvika.
Statslånen skulle till föreningarna efter behov utbetalas genom
postsparbanken, som även skulle i sitt förvar mottaga medlemmarnas
garantiförbindelser, på närmare föreskrivet sätt bevaka statens intressen
gent emot föreningarna samt mottaga inbetalningar och räntor å de av
föreningarna utlämnade lånen. Penningrörelsen skulle sålunda i sin
helhet förläggas till postsparbanken, varigenom föreningarnas skötsel
bleve synnerligen enkel. De skulle till yttermera kontroll övervakas av
ett ombud, utsett av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län,
där förenings styrelse hade sitt säte.
För statslån skulle erläggas 4 procents årlig ränta. För att sätta
föreningarna i stånd att täcka förvaltningskostnader och eventuella
ränteförluster ävensom förskaffa sig en reservfond, skulle de å sin sida
hava rätt att betinga sig högst 5 procent. Lånen skulle sålunda för
medlemmarna ställa sig synnerligen billiga.
Lantbruksstyrelsens förslag remitterades för yttrande till fullmäktige
i riksgäldskontoret. I sitt den 11 februari 1909 avgivna utlåtande framhöllo
dessa, hurusom, på grund av riksdagens beslut om tillhandahållande
av medel för utlåning till understöd åt vissa näringar m. in.,
riksgäldskontoret, oberäknat de för enskilda järnvägsanläggningar utlämnade
lånen, redan utbetalt 39,367,349 kronor 83 öre, samt att det ålåge
riksgäldskontoret att för dessa samma ändamål ytterligare utbetala mer
än 25 miljoner kronor, och att de stora belopp, som sålunda för bildande
av lånefonder redan blivit av riksgäldskontoret upplånade eller i allt fall
vore anvisade att på detta sätt anskaffas, syntes fullmäktige böra innebära
en maning till försiktighet.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 oktober 1910 förklarade
sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anse, att frågan om
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ordnandet av ifrågavarande kreditförhållanden vore av synnerligt stor
betydelse såsom utgörande ett verksamt led i arbetet på höjandet av
det medelstora och mindre jordbruket; att erfarenheten från andra länder
gåve vid handen, att man på sammanslutningens väg jämförelsevis lätt
kunde undanröja de svårigheter, vilka nu funnes att erhålla erforderligt
rörelsekapital; samt att det förslag lantbruksstyrelsen framlagt till
bildande av särskilda föreningar för ändamålet syntes äga goda förutsättningar
att kunna leda till uppnåendet av det mål, som med dem
avsåges. Då det emellertid, bland annat med anledning av vad fullmäktige
i riksgäldskontoret anfört, kunde ifrågasättas, om lantbruksstyrelsens
förslag att medelst statshjälp anskaffa nödigt förlagskapital
vore lämpligt, syntes det vara av vikt att söka få utrett, huruvida
icke dylikt kapital skulle kunna på andra vägar tillföras ifrågavarande
föreningar. Därvid borde särskilt tagas under övervägande, huruvida
icke såsom långivare åt inom olika orter bildade föreningar skulle
kunna anlitas respektive sparbanker eller andra penninginrättningar
samt villkoren och förutsättningarna härför. Samtidigt borde ock uppmärksamheten
riktas även på de särskilda åtgärder, som från statens
sida möjligen skulle kunna visa sig erforderliga för åstadkommande
av nödig kontroll över lånerörelsen, av en såvitt möjligt likformigorganisation
av de särskilda föreningarna o. s. v.
För utförande av den sålunda som önskvärd ansedda utredningen
tillkallades genom skrivelse av den 11 november 1910 tre sakkunniga personer,
vilka den 18 januari 1911 avgåvo sitt betänkande.
De sakkunniges uppdrag omfattade sålunda i första rummet frågan
om anskaffande av driftkapital för jordbrukskreditföreningar utan statens
medverkan; att lösa kreditfrågan på annat sätt än med föreningsväsendets
tillhjälp, ifrågasattes ej vidare.
De utvägar att anskaffa kapital, som de sakkunnige togo i övervägande,
voro kreditföreningarnas anslutning till antingen affärsbanker
eller sparbanker. Det förra alternativet ansågs emellertid orealiserbart,
dels emedan de av dessa banker använda låneformerna vore för jordbrukarens
behov otillfredsställande, dels emedan affärsbankerna, som
dreve penningrörelsen uteslutande såsom en vinstgivande affär, till följd
därav enligt sakens natur måste kräva höga räntor.
Den utväg, som av de sakkunnige föreslogs, var, att kreditföreningarna
skulle söka erhålla det behövliga driftkapitalet i främsta rummet
från sparbankerna. Vid framställandet av detta förslag betonas
emellertid starkt, att enligt de sakkunniges åsikt den naturligaste och
bästa vägen vore, att staten tillsköte sagda kapital. Någon tanke på
1910 års
sakkunniges
förslag.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
att medgiva föreningarna rätt till bankmässig inlåning i någon form
framträder däremot ej alls i betänkandet.
De fordringar, som borde ställas på en kreditförening, för att den
titan att erbjuda realsäkerhet skulle kunna vinna tillbörligt anseende hos
en kreditgivande penninginrättning, sammanfattades under tre olika
synpunkter.
För det första måste en sådan förening övertyga sig om sina medlemmars
moraliska halt. Inga personer, som i sin handel och vandel
visat brist på redbarhet i affärer eller ordning i sitt enskilda liv eller i
sin näringsdrift, borde upptagas till medlemmar.
Vidare måste hänsyn tagas till de inträdessökandes affärsställning,
ekonomiska hushållning och personliga duglighet. Personer, som vore alltför
nedtyngda av skuld eller som visade mindre duglighet och drift i
sin näring, borde sålunda av omtanke om föreningarnas soliditet ej
vinna inträde.
För det tredje vore det nödvändigt, att föreningarnas organisation,
förvaltning och kontroll så inrättades, att föreningarna även i dessa avseenden
kunde tillvinna sig tillbörlig aktning och förtroende.
De bägge förstnämnda kraven vore det varje förenings egen sak
att söka fylla, och framhöllo de sakkunnige, att en nödvändig förutsättning
för, att detta skulle lyckas, vore, att varje förening icke komme
att omfatta större område, än att inom densamma kunde förefinnas en
tillförlitlig personlig kännedom om var och en medlems enskilda förhållanden
i nu angivna hänseenden, så att medlemmarna under föreningens
fortvaro kunde utöva en hälsosam inbördes kontroll.
Beträffande fordran på god organisation, förvaltning och kontroll
kunde åter lagstiftningen på ett kraftigt sätt ingripa, och de sakkunnige
utvecklade närmare de punkter, i vilka ett reglerande från statens sida av
föreningarnas verksamhet enligt deras åsikt borde äga rum.
Vad då först angår föremålet för föreningarnas verksamhet borde
detsamma inskränkas till att åt medlemmarna anskaffa lån för visst uppgivet
ändamål, och skulle det åligga föreningarna att icke allenast pröva
och bedöma detta ändamål utan ock kontrollera, att beviljat lånebelopp
användes för samma ändamål. De genom föreningarna erhållna lånen
skulle få användas för följande ändamål:
a) jordens grundförbättring samt uppförande eller förbättring av
ekonomibyggnader;
b) anläggning av vatten- eller avloppsledning samt anordning för
gödselns tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendoms
tillgångar med vad dit hörde;
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
c) bedrivande av sådan binäring till jordbruket, vilken lämpade sig
för egendomen;
d) inköp av:
l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;
2:o) utsäde med förbehåll att detsamma vore undersökt av med statsmedel
understödd frökontrollanstalt och försett med dess plomb; samt
3:o) foder- eller gödselmedel under villkor, vad dessa varor anginge,
att inköpen gjordes genom förening, vars organisation lämnade trygghet
för, att varorna vore av bästa beskaffenhet.
I huvudsak sammanfalla sålunda de sakkunniges och lantbruksstyrelsens
förslag i detta stycke.
Högst hälften av medlemmarnas lånerätt finge utnyttjas för längre
lån, dock högst på tio år, återstoden skulle användas till lån på högst
ett år.
Föreningarna borde konstitueras enligt lagen om ekonomiska föreningar
och med begränsad personlig ansvarighet samt vara pliktiga att
i övrigt inrätta sina stadgar jämlikt vissa i författningsväg givna bestämmelser,
till vilka förslag utarbetats av de sakkunnige.
Medlemmarnas rättigheter och skyldigheter skulle bestämmas efter det
antal hektar odlad jord, varför inträde vunnits. Den högsta lånerätten
föreslogs till 50 kronor per hektar, i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens
förslag, dock skulle ingen få ingå i föreningen med mera än 50
hektar eller med större del av alla medlemmarnas sammanlagda areal
odlade jord än V20. Härigenom undvekes den risk för medlemmarna,
som kunde uppstå, om förhållandevis alltför stora lån samlades på en hand.
Det minsta antal medlemmar, som borde fordras för en jordbrukskreditförening,
föreslogs till 30. Detta innebar i förhållande till lantbruksstyrelsens
förslag om 50 medlemmar en nedsättning, som de sakkunnige
motiverade med erfarenheten från andra håll. Att gränsen
ej sattes lägre, föranleddes av den ökade risken för medlemmarna i en
mindre förening, om någon medlem komme på obestånd.
Vid inträdet skulle av varje medlem erläggas en insats av minst 50
öre per hektar, som skulle överföras till reservfonden. Vidare borde medlemmarna
till stärkande av nämnda fond erlägga en årlig avgift av minst
10 öre per hektar.
Den personliga ansvarigheten borde bestämmas till minst en och en
halv gång medlems lånerätt. Den väntade — och sedermera genomförda
— revisionen av föreningslagen förmodades skola undanröja de svårigheter
för föreningarnas organiserande under formen »förening med begränsad
personlig ansvarighet», som lantbruksstyrelsen ansett förefinnas
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
i de för dessa föreningar gällande registreringsbestämmelserna. Under
sådana förhållanden ansågo de sakkunnige det av lantbruksstyrelsen föreslagna
sättet för ordnande av medlemmarnas ansvarighet genom garantiförbindelser,
såsom innebärande ett kringgående av lagen, böra frångås.
Utöver den föreslagna ansvarigheten borde emellertid medlemmarna även
förbindas att vid behov underkasta sig en uttaxering intill 5 procent
av lånerätten för år räknat för täckande av tillfälliga förluster. Uttaxerade
belopp liksom även årsavgifter skulle under inga förhållanden
kunna återbetalas till medlemmarna. Insatserna, som ej skulle förräntas,
finge återbäras endast i det fall, att medlems utträde förorsakades av
att han överlåtit ägande- eller brukningsrätten till den egendom, för
vilken han vunnit inträde, eller avgått från arrende.
Beträffande förbindelserna med sparbankerna eller andra kreditgivande
institutioner föreslogos i huvudsak följande anordningar. Varje
jordbrukskreditförening skulle avhandla med en kreditinrättning om kredit
till visst belopp och finge ej samtidigt äga affärsförbindelse med mera än
en kreditinrättning; denna skulle äga att genom ombud deltaga i föreningens
revision. Den kreditform, som borde komma till användning,
vore kreditivräkning, å vilken föreningsstyrelsen hade att utställa anvisningar
för tillfredsställande av varje medlems enskilda lånebehov. Medlemmarna
skulle verkställa sina inbetalningar till föreningen genom att
själva omedelbart göra insättning å föreningens kreditiv. Därigenom
uppnåddes den förmånen, att föreningen eller dess styrelse icke eller
endast i ringa grad behövde själv handhava någon kassarörelse. Öppnandet
av kreditiv hos sparbank förutsatte en mindre ändring av sparbankslagen,
vilken därför av de sakkunnige föreslogs.
För att kunna erhålla kredit av sparbank på sätt ovan sagts, ävensom
understöd från staten, skulle jordbrukskreditförening vara från det
allmännas sida godkänd. Godkännandet skulle ske genom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som samtidigt hade att utse ett ombud för föreningens
övervakande. Godkännandet vore en garanti för att föreningens
organisation vore i överensstämmelse med de av Eders Kungl. Maj:t
fastställda grunderna samt att den stode under tillfredsställande kontroll.
Givetvis iklädde sig staten därmed icke någon garanti för de enskilda
medlemmarnas vederhäftighet.
Det antydda understödet från statens sida hade de sakkunnige
tänkt sig skola utgå dels i form av ett förvaltningsbidrag tillsvidare
med två kronor per år och medlem, samt dels i ett bidrag till gäldande av
den krediti vavgift, som vederbörande kreditgivare förutsattes komma att
betinga sig. Denna avgift antogs skola uppgå till en halv, högst en procent
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119. 17
av kreditivsumman; statens bidrag föreslogs skola till att börja med
utgå efter sju tiondels procent av det genomsnittliga belopp, som
föreningen under året haft utlånat. I och med det att kännedomen
spredes om kreditföreningarna och deras soliditet, ansågs räntefoten för
den åt dem beviljade krediten skola komma att sänkas, varigenom
statens bidrag till kreditivavgiften skulle kunna indragas. Det föreslogs
därför, att denna skulle småningom minskas för att efter tio år
alldeles upphöra.
De sakkunnige framhöllo vanskligheten av att på förhand beräkna
den omfattning, i vilken en ny verksamhet, sådan som den ovan skisserade,
kunde väntas bliva förverkligad. De företogo emellertid en sådan
beräkning, för vars huvudsakliga gång här skall redogöras. De utgingo
från att de jordbruk, som i främsta rummet borde vara att påräkna för
kreditföreningarna, vore sådana i en storlek mellan 10 och 50 hektar
åker. Åven åtskilliga ägare av gårdar med större areal odlad jord än
50 hektar kunde emellertid tänkas komma att anmäla sig till inträde.
Smågårdar med upp till 10 hektar odlad jord ansågos däremot endast
i ringa grad vara att påräkna, enär dessa jordbruk redan erhölle understöd
av staten och hushållningssällskapen vid premieringen av mindre
jordbruk genom pris och premielån för utförande av förbättringsarbeten,
vilka lån ej behövde återbetalas, när det arbete, varför lånet erhållits,
befunnits på tillfredsställande sätt utfört inom föreskriven tid. De medelstora
gårdarna (10 — 50 hektar åker) i hela riket hade en sammanlagd areal
odlad jord av omkring 1,800,000 hektar. Med stöd av föregående resonemang
anslogo de sakkunnige den »intressesfär», från vilken anslutningvore
att förvänta till kreditföreningarna, till omkring 2 miljoner hektar
åker. Genom jämförelse med de s. k. kontrollföreningarna och andra
sannolikhetsberäkningar kommo emellertid de sakkunnige till det antagandet,
att under den första tioårsperioden allenast 20 procent av denna
intressesfär eller cirka 400,000 hektar odlad jord kunde väntas ansluta
sig till kreditföreningarna. Då »intressesfären» omfattade något över
100,000 brukningsdelar, kunde man vidare räkna med sammanlagt
ungefär 20,000 medlemmar inom rörelsen. »Medellånebeloppet» per
hektar i föreningarna representerad jord antogs till 40 kronor, vadan
alltså hela kapitalbehovet skulle begränsas till omkring 16 miljoner
kronor. Med en över hela tioårsperioden fördelad nybildning av föreningar
beräknades statens bidrag under intet år skola överstiga 80,000
kronor för att vid periodens slut, sedan bidraget till kreditivavgiften
upphört att utgå, sjunka till 40,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 3
18
Yttranden av
Konungens
befallningshavande
och
hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.
Ny banklag.
Förslag till
lagstiftning
angående
ekonomiska
föreningars
inlåning srätt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
De sakkunniges betänkande remitterades för yttrande till samtliga
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Den kritik, som innehålles i de inkomna svaren, torde,
bortsett från detaljanmärkningar, kunna sammanfattas under följande
huvudpunkter:
1) De genom jordbrukskreditföreningarna erbjudna lånen bleve
för dyra. Sparbankerna skulle helt säkert fordra lika hög ränta av
kreditföreningarna som av andra låntagare, vilka ej kunde erbjuda realsäkerhet.
Då härtill lades avgifterna till föreningen samt det åtagna
ansvaret, skulle lånevillkoren bliva så litet fördelaktiga, att endast de
jordbrukare, som ej kunde erhålla lån på annat sätt, skulle finna med
sin fördel förenligt att söka inträde i en jordbrukskreditförening. Men
komme föreningarna att bestå väsentligen av mindre skötsamma jordbrukare,
bleve det klent beställt med deras soliditet, och hela saken
vore härigenom förfelad.
2) Det vore ovisst, om sparbankerna ville träda i förbindelse med
jordbrukskreditförenin garna. Sparbankernas ersättning för det med
kreditivräkningen följande, ganska stora besväret måste bliva tämligen
liten. I landets fattigare delar torde även under förutsättning av god
vilja från sparbankernas sida deras medel ej räcka till, om kreditföreningsrörelsen
toge den omfattning, som man hoppades. Någon
möjlighet att bilda kreditföreningar i trakter, där lokala penninginstitutioner
ej vore att påräkna, funnes icke.
3) Föreningarna komme att sakna all inbördes förbindelse. Det
bleve därför svårt att förhindra, att oarter insmöge sig på vissa håll,
varigenom hela rörelsen kunde komma i vanrykte.
4) Penningbehovet vore för lågt beräknat. Småbrukarpremier och
premielån vore ej alls tillräckliga att fylla kapitalbehovet hos de små
jordbrukarna. Tvärtom torde just inom denna klass med dess många
intensivt skötta småbruk stor anslutning vara att påräkna till en praktiskt
anlagd kreditföreningsrörelse. Härigenom komme kapitalbehovet
att avsevärt ökas utöver de sakkunniges kalkyler.
De framställda anmärkningarna föranledde övervägande, om icke
ytterligare andra utvägar kunde utfinnas till frågans lösning än de dittills
ifrågasatta. En ny möjlighet yppade sig, sedan det genom den definition,
den nya banklagen av den 22 juni 1911 lämnar å begreppet bankrörelse,
blivit fastslaget, att med bankrörelse skall förstås sådan verksamhet, i
vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen
begagnas, och således drivandet av inlåningsrörelse å dylik
räkning står även föreningar öppet, blott de hålla sig inom en så be
-
19
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
gränsad kundkrets, att den ej är hänförlig till allmänheten. 1911 års
riksdag hade emellertid hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, vilka villkor som borde föreskrivas för idkande av sådan
inlåningsrörelse, och med Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
med anledning härav chefen för finansdepartementet den 15 juli 1911 sakkunnige
för den begärda utredningens verkställande. De sakkunniges utlåtande
avgavs den 19 februari 1912 och innehöll förslag, att ekonomiska
föreningars inlåning skulle begränsas till allenast sparkasserörelse, och att
denna endast skulle få idkas under iakttagande av vissa säkerhetsföreskrifter.
Med hänsyn tagen till detta förslag hava de följande förslagen
till ordnandet av det mindre jordbrukets driftkredit utarbetats.
Under loppet av år 1912 påbörjades med anledning av de anmärkningar,
som framställts mot det av 1910 års sakkunnige avgivna
betänkandet, inom jordbruksdepartementet en förnyad utredning rörande
det mindre jordbrukets kreditförhållanden. Utredningen ledde till utarbetandet
av ett nytt förslag, som den 26 februari 1913 överlämnades
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Liksom de föregående förslagen betonade även detta vikten av
åtgärders vidtagande för förbättrande av den omhandlade krediten och
framhöll, att de krav, som borde i främsta rummet fyllas, vore å ena
sidan anskaffandet av billiga lån under för jordbrukets särskilda behov lämpade
låneformer, och å andra sidan utövandet av en ingående och sakkunnig
granskning av de uppgivna ändamålen för sökta lån och kontroll
över dessas riktiga användande. Frågans lösning sökte även detta
förslag på föreningsväsendets grund, och med avseende på föreningarnas
inre organisation bibehölls i det väsentliga den i 1910 års sakkunniges
förslag förordade ordningen.
Den kritik, som framställdes mot nyssnämnda förslag, var framför
allt riktad mot sättet för medelanskaffningen. Det befogade i denna
kritik i väsentliga stycken erkändes, och frågan om erhållande av det
nödvändiga driftkapitalet upptogs till förnyad prövning.
De utvägar, som nu föreslogos, beteckna en mot föregående förslag
ändrad principiell ståndpunkt. Under det att såväl lantbruksstyrelsen
som 1910 års sakkunnige ansett som ett viktigt önskemål, att det erforderliga
kapitalet tillfördes kreditföreningarna utan något deras eget
arbete och att deras verksamhet gjordes så enkel som möjligt, framhölls
nu, att erfarenheten från främmande länder, särskilt Tyskland, hide i
dagen vikten av de lånesökande lantmännens självverksamhet för fyllande
av sina behov, varför statens understöd lämpligast borde få formen av
hjälp till självhjälp. Genom de sakkunniges förslag att föreningarna
Utredning
inom jordbruksdepartementet.
20
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 119.
och deras styrelser endast i ringa mån själva skulle handhava någon
kassarörelse, vunnes visserligen otvivelaktigt trygghet för, att föreningarna
ej genom oegentligheter åsamkades förluster, som kunde nödga
till uttaxeringar å medlemmarna eller rent av likvidation. Därvid syntes
emellertid i viss mån hava förbisetts vikten av att föreningarnas verksamhet
ej alltför mycket kringskures, så att de för medlemmarna komme
att framstå allenast som låneförmedlare utan någon som helst egen
rörelsefrihet. Endast genom en egen verksamhet kunde föreningarna
vinna den självständighet, varförutan de alltid måste bliva fullkomligt
beroende av utom dem själva liggande faktorer. Att föreningarna härigenom
skulle tillvinna sig större intresse från medlemmarnas sida, och
deras betydelse ökas, syntes även vara obestridligt. Den större risken,
som en självständig kassarörelse medförde, skulle otvivelaktigt i ej ringa
utsträckning uppvägas av medlemmarnas ökade vaksamhet över föreningens
angelägenheter. Det hänvisades i detta sammanhang till att
enligt eu av kommerskollegium nyligen publicerad undersökning den
allmänna soliditeten inom de av landets jordbrukare grundade och ledda
ekonomiska företagen till deras yrkes förkovran vore synnerligen god.
Den antydda egna verksamheten skulle utgöras av bedrivande av
sparkasseverksamhet, vartill, som nämnt, den nya banklagstiftningen
öppnade tillfälle, låt vara, att densamma inskränkte kreditföreningars
inlåningsrätt betydligt mera än den tyska lagstiftningen, som ej lade
hinder i vägen för inlåning även från allmänheten.
Till stöd för, att det för föreningarna skulle vara fördelaktigt att
på detta sätt erhålla rörelsekapital, anfördes i huvudsak följande.
Inlåningsräntan måste naturligtvis hållas så hög, att töreningarna
ej komme till korta i konkurrensen med banker och sparbanker. För
de sistnämnda belöpte sig genom snittsräntan under år 1910 (de sist
publicerade uppgifterna) till cirka 4 V2 procent. Då det syntes antagligt,
att kreditföreningarna skulle finna det nödvändigt att hålla en
räntesats, som ungefär motsvarade denna, skulle alltså deras inlåningsränta
böra sättas till 4 å 5 procent, beroende på de lokala förhållandena.
Härigenom skulle deras räntefot även komma minst i jämnhöjd
med bankernas sparkasseräkningar och högre än postsparbankens. Beträffande
utlåningsräntan hade de i Tyskland gjorda erfarenheterna visat,
att förvaltningskostnaderna i allmänhet kunde betäckas, om denna sattes
3U procent högre än inlåningsräntan. Åven om marginalen mellan inoch
utlåningsränta till en början, för att erhålla medel till såväl förvaltningsutgifterna
som till nödiga fondbildningar, utan undantag måste
sättas så hög som till 1 procent, skulle sålunda kreditföreningarna
21
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kunna av dessa medel utlämna lån mot 5, högst 6 procent enligt de
under år 1910 rådande förhållandena, eller ungefär till samma räntefot,
som samtidigt sparbankerna beräknade å sina lån; och med det inlåningsrörelsen
växte, kunde det väl tänkas, att kreditföreningarna, som
ju icke skulle behöva sträva efter någon särskild vinst, såsom de affärsmässiga
bankerna i aktieägarnas intresse måste göra, skulle kunna vinna
en ytterligare lättnad ifråga om den ränta, deras medlemmar skulle
behöva betala. Härvid borde även tagas hänsyn därtill, att några särskilda
avgifter till förvaltningskostnader ej skulle behöva ifrågakomma,
samt att genom den riskpremie, som även skulle innefattas i den
marginal mellan in- och utlåningsränta, som ju alltid skulle beräknas,
delägarna så småningom även skulle befrias från den praktiska vådan
av den stadgade ansvarigheten för föreningens förbindelser.
Införandet av sparkasserörelse på kreditföreningarnas program måste
emellertid medföra vidtagandet av åtgärder för att möjliggöra inträdet av
medlemmar, som utan att själva behöva lån kunde finna med sin fördel
förenligt att använda föreningarnas sparkassa, enär såsom förut antytts
enligt gällande banklag ekonomiska föreningar icke ägde rätt att mottaga
insättningar från allmänheten. Hänsyn till detta förhållande hade även
tagits i de författningsförslag, som vore vidfogade betänkandet.
Emellertid förutsågs det, att i varje fall till en början de genom
spark asserörelsen inflytande medlen ej skulle bliva tillräckliga för tillgodoseende
av ens de nödvändigaste kreditbehoven. En utväg att
åt jordbrukskreditföreningarna anskaffa medel för jämförelsevis gott
pris, hade emellertid yppat sig genom en förklaring från vederbörligt
håll, att under förutsättning av, att den organisation, för vilken här
nedan skall redogöras, blivit genomförd, möjlighet förelåge att genom förmedling
av centrala jordbrukskreditföreningar erhålla växelkredit i Sveriges
riksbank till dess vanliga diskontosatser för växlar på kort tid, högst 3
månader. Då utsikt yppats, att dessa växlar skulle få omsättas åtminstone
två gånger, funnes sålunda tillfälle att på ett fördelaktigt sätt
täcka det kreditbehov, som kunde tillgodoses genom lån på högst 9
månader. Det förutsattes även som eu möjlighet, att, sedan jordbrukskreditföreningarna
blivit inarbetade, även andra bankinrättningar kunde
komma att erbjuda växeldiskontering på motsvarande, gynnsamma villkor.
För den längre kreditens tillgodoseende ansågs däremot, åtminstone
till en början, statens mellankomst erforderlig. Åven vore sådan nödvändig
i de trakter, där den organisation, som utgjorde förutsättning
för att riksbanken skulle diskontera föreningarnas växlar, ännu ej kunnat
genomföras. Staten borde därför ställa till förfogande en lånefond
22
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
— förslagsvis nämndes 2 miljoner kronor — för fyllande av de nämnda
behoven av rörelsekapital. Lånevillkoren borde härvid fastställas så, att
statens kostnader för medlens tillhandahållande till fullo täcktes. Aven
vore av vikt att iakttaga, att de utlämnade lånen ej tillmättes så rikligt,
att föreningarnas intresse för att själva anskaffa rörelsekapital därigenom
minskades. Under det att man i de bägge föregående förslagen tänkt
sig, att hela jordbrukskreditföreningsrörelsens driftkapital skulle erhållas
ur en enda källa, vare sig från en statens lånefond enligt lantbruksstyrelsens
förslag eller från sparbankerna enligt 1910 års sakkunnige,
förutsattes sålunda nu, att vid sidan av varandra skulle komma till
användning tre olika utvägar, nämligen 1) drivande av sparkasserörelse,
2) diskontering av växlar i riksbanken eller annan penninginrättning
och 3) försträckningar ur eu statens lånefond.
Den ojämförligt viktigaste organisatoriska nyhet, som framkom i
detta utlåtande, var förslaget om inrättande av centralföreningar med uppgift
dels att förmedla lån och reglera penningtillgången åt till dem anslutna
lokala jordbrukskreditföreningar (underföreningar), dels att övervaka
dessa och handhava det erforderliga upplysningsarbetet. Alldeles
ny var denna tanke dock icke, enär ju redan lantbruksstyrelsen i sitt
»framtidsprogram» för jordbrukskreditens ordnande tänkt sig de lokala
organisationerna inordnade under länsvis bildade centralföreningar. I
kritiken av 1910 års sakkunniges förslag hade sedermera, som nämnt,
framhållits som en brist i detta förslag den isolering, vari de särskilda
föreningarna skulle råka, då de endast var för sig komme i beröring
med den penninginstitution, som försträckte dem rörelsekapital, men däremot
ej alls finge något inbördes samband. Slutligen var det just de lokala
föreningarnas sammanslutande i centralorganisationer och den soliditet,
som därigenom skulle vinnas, som utgjorde förutsättning för medelanskaffning
genom diskontering av medlemmarnas i dessa föreningar växlar.
Det föreslogs nu, att jordbrukskreditföreningarna skulle kunna
sammansluta sig till centralföreningar, av vilka var och en skulle omfatta
ett område av ett, två eller högst tre län och för att vinna godkännande
från det allmännas sida bestå av minst tio underföreningar,
vilka tillsammans skulle teckna ett insatskapital ej understigande 6,000
kronor, fördelat i insatser, lydande å minst 400 kronor. Centralförening
borde registreras såsom förening med begränsad personlig ansvarighet
och underförening ansvara för dess förbindelser med minst 20 gånger
det belopp den tecknat i insatser. Det högsta belopp, intill vilket underförening
skulle vara berättigad att genom centralförening erhålla kredit,
skulle bestämmas dels efter dess ansvarighetssumma för centralföreningens
23
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 119.
förbindelser, dels efter storleken av medlemmarnas krediträtt i underföreningen
(= föregående förslag eller 50 kronor per hektar) och finge
ej sättas högre än till halva den förstnämnda summan med tillägg av
hälften av medlemmarnas sammanlagda krediträtt.
Centralförenings verksamhet borde begränsas till beredande av
kredit åt sina underföreningar och vad därmed stode i närmaste sammanhang.
Det var sålunda ej avsett, att centralförening skulle beredas möjlighet
mottaga insättningar av andra än underföreningarna. För dem
vore emellertid insättande av medel på sparkasseräkning hos centralföreningarna
ej lämpligt. På grund härav och även av andra skäl föreslogs,
att den blivande lagstiftningen för ekonomiska föreningar, som
idkade inlåningsrörelse, vilken förutsattes bland annat komma att innehålla
förbud mot bedrivande av annan dylik rörelse än sparkasserörelse, ej
skulle gälla för dessa föreningar. De i förenämnda inom finansdepartementet
utarbetade förslag upptagna kontroll- och garantibestämmelserna voro
emellertid i det väsentliga inryckta i det förslag till kungörelse angående
godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar för jordbrukskredit,
som medföljde här behandlade förslag. Från underföreningarna
borde medel få mottagas till förräntning å såväl depositionsräkning som
upp- och avskrivningsräkning och löpande räkning. Centralförenings verksamhet
för att bereda underföreningarna kredit skulle ske dels genom beviljande
av direkta lån och dels genom förmedling av växellån. Centralförening
skulle icke samtidigt få förskaffa sig kredit i mer än en kreditinrättning;
dock att vad sålunda föreslagits ej skulle utgöra hinder för
centralförening att erhålla lån av för sådant ändamål anvisade statsmedel.
Centralföreningarna skulle vidare hava att övervaka sina underföreningars
verksamhet, bland annat genom vidtagande av åtgärder för
en sakkunnig revision av dem. Då det för centralföreningarna måste
bliva ett vitalt intresse att ständigt hava uppsikt över underföreningarnas
sätt att handhava det genom centralföreningarnas förmedling anskaffade
rörelsekapitalet, ansågs det, att något direkt övervakande av de lokala föreningarna
genom ett det allmännas ombud, såsom föreslagits av 1910 års
sakkunnige, ej vore nödvändigt; däremot vore sådant ombud erforderligt
för övervakande av centralförenings förvaltning.
Statens förvaltningsbidrag till de lokala föreningarna ansågs böra
utgå med det belopp, som föreslagits av 1910 års sakkunnige eller 2
kronor per år och medlem. I viss mån som ersättning för det av dessa
sakkunnige föreslagna bidraget från statens sida till gäldande av föreningarnas
kreditivavgifter upptogs nu ett statsunderstöd till centralföreningarna,
vilket borde utgå med såväl ett organisationsbidrag till
24
Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
varje förening å 2,000 kronor som ett förvaltningsbidrag under föreningens
tio första verksamhetsår med 4,000 kronor om året.
Med avseende på de lokala föreningarnas organisation föreslogos,
som ovan är antytt, väsentligen endast sådana förändringar från det av
1910 års sakkunnige framlagda förslaget, som hade sin grund i tillkomsten
av sparkasserörelsen, varjämte hänsyn togs till de av Konungens
befallningshavande och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
avgivna yttrandena. De punkter av -större vikt, där förändringar
föreslogos, voro följande.
Vad först beträffar de ändamål, för vilka kredit skulle kunna av
förening lämnas medlemmarna, upptogos följande:
a) inköp av:
l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;
2:o) utsäde;
3:o) foder- och gödselmedel;
b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift under
de tider av året, då fastighetens avkastning vore lägst;
c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,
vilken lämpade sig för egendomen;
d) anläggande av vatten- eller avloppsledning samt anordning för
gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbniksegendoms
tillgångar med vad därtill hörde;
e) smärre grund förbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader;
f)
erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,
som avsåge ettdera inköp för jordbruket av redskap och maskiner eller
utsäde eller foder- och gödselmedel, eller anskaffande av avelsdjur, eller
tillgodogörande av produkter av jordbruket eller någon dess binäring.
De ändamål, som upptagas under b) och f), hade tillkommit utöver
1910 års sakkunniges förslag; vidare hade på grund av de inkomna
yttrandena uteslutits de vid ändamålen under a) 2:o) och 3:o) av
dessa sakkunnige uppställda villkoren; däremot hade under e) uttryckligen
betonats, att endast smärre grund förbättringar och byggnadsarbeten
borde få bestridas av kreditföreningarnas medel; för större arbeten av
dessa slag, som krävde längre amorteringstid, ansågos mot inteckning
upptagna lån tjänligare. Slutligen hade bortfallit föreskrifterna om, huru
stor del av medlemmarnas lånerätt, som finge användas till lån på längre
tid; i stället hade satts stadganden, att växellån ej finge användas för
de under d) och e) omförmälda ändamålen; att upplånade penningar ej
finge utlämnas på längre återbetalningstid än den föreningen själv åtnjöte;
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
samt att i kassareserv eller lån på högst ett år skulle redovisas minst sex
tiondelar av insättarnas behållning på sparkasseräkning hos föreningen.
Avgifterna till föreningarna skulle utgöras dels av insatser, dels
av uttaxeringar. Insatserna föreslogos med hänsyn till berörda inom
finansdepartementet utarbetade förslag skola lyda å minst 10 kronor,
och skulle en insats inbetalas för varje påbörjat tiotal hektar åker, varför
inträde vunnits. Insatserna kunde, i den mån förenings ekonomi det
tilläte, förräntas, dock högst efter samma räntefot, efter vilken sparkasseinsättarna
gottgjordes. Årsavgifter hade av 1910 års sakkunnige
föreslagits; dessa voro här ej upptagna. Uttaxering för täckande
av tillfälliga förluster skulle medlemmarna vara underkastade intill i
stadgarna bestämt belopp; vad som ett år uttaxerats, kunde emellertid
sedermera, om föreningens ekonomi förbättrats, under vissa förutsättningar
återbetalas. Beträffande ansvarighetsbeloppen föreslogs ingen
förändring.
För att möjliggöra inträdet i förening även för icke jordbrukare
— som alltså av föreningen endast kunde draga den nyttan, att de där
kunde insätta sina besparingar — föreslogs, att beträffande sådan person
skulle i stadgarna angivas, med huru många hektar åker han skulle anses
ingå. Genom att antalet hektar sattes så lågt, som omständigheterna i övrigt
medgåve, kunde dylik medlems ansvarighet begränsas till ett minimum.
Jordbrukskreditförening finge icke samtidigt förskaffa sig kredit i
mer än en kreditinrättning eller vara medlem av mer än en centralförening.
Dock skulle, liksom i fråga om centralförening, genom detta
stadgande hinder ej läggas för förening att begagna sin rätt att erhålla
lån av statsmedel.
Statens förvaltningsbidrag till jordbrukskreditföreningarna föreslogs,
som nämnt, till 2 kronor per år och medlem; dock skulle på Eders Kungl.
Maj:t ankomma att för län, där centralförening ej kunnat bildas, höja
anslaget till 4 kronor.
Slutligen torde böra nämnas, att det uttryckligen framhölls vikten
av, att staten redan från början omhändertoge ledningen av den föreningsrörelse,
som skulle sättas i gång. Leddes denna ej från början in på
rätt spår, kunde ett misslyckande av det hela befaras, vilket påtagligen
skulle medföra betänkliga följder. Därför borde lämpligen en särskild
statskonsulent tillsättas med uppgift att tillhandagå vid bildandet
och skötseln av föreningarna.
Förslaget åtföljdes av eu kortfattad redogörelse för jordbrukskreditföreningarnas
vei''ksamket i Tyskland, Finland och Frankrike.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.)
4
26
Myndigheters
yttranden.
Fullmäktige i
riksbanken.
Statskontoret.
Lantbruks -styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Det sålunda framlagda förslaget remitterades för yttrande av fullmäktige
i riksbanken, statskontoret, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen.
De viktigaste av de framställda anmärkningarna och erinringarna voro
följande.
Fullmäktige i riksbanken togo vid sin granskning endast hänsyn
till den befattning, som enligt förslaget skulle tillkomma riksbanken.
Fullmäktige, som vidhöllo sin uppfattning, att hinder ej syntes möta för
diskontering i riksbanken på vanliga villkor av central förenings växlar,
fullmäktige dock givetvis förbehållet att för varje särskilt fäll pröva,
huruvida diskontering borde medgivas eller ej, ansågo sig dock tillika
böra framhålla, att medgivande till inrättande av kreditanstalter med
den föreslagna inlåningsrörelsen ej borde lämnas, innan noggrant övervägts
alla de omständigheter, som inverkade på frågan om dylika anstalters
lämplighet.
Statskontoret yttrade sig endast över de statsbidrag, som föreslagits
skola tilldelas ifrågavarande föreningar, och hade vid granskning av de
föreslagna bestämmelserna angående statsbidragens belopp samt sättet
och villkoren för deras utbetalande icke funnit anledning till någon
erinran.
Lantbruksstyrelsen upptog till behandling förslaget i dess helhet.
Efter det styrelsen till en början omnämnt de förut utarbetade förslagen
och erinrat därom, att styrelsen, sedan dess eget förslag, att staten skulle
tillhandahålla rörelsekapital åt de blivande jordbrukskreditföreningarna,
ansetts outförbart, funnit sig i ett den 10 februari 1911 avgivet yttrande
böra i det väsentliga tillstyrka 1910 års sakkunniges förslag, övergick
styrelsen till att yttra sig över det remitterade förslaget. Den viktigaste
skillnaden mellan detta och föregående förslag fann lantbruksstyrelsen
i de olika sätten för medelanskaffning. Beträffande de tre föreslagna
utvägarna för uppbringande av kapital vidhöll styrelsen sitt förord för
beviljande av statslån till föreningarna, enär därigenom utlåningsräntan
skulle kunna bliva den lägsta tänkbara. Växeldiskontering i riksbanken
och andra banker erbjöde stora fördelar med hänsyn till föreningarnas
behov av korta lån, men kunde ej komma till användning för lån på
längre avbetalningstid. Vad åter angick föreningarnas föreslagna sparkasserörelse,
medgav styrelsen visserligen, att en sådan rörelse i vissa
andra länder visat sig kunna åstadkomma tillräckligt kapital för kreditföreningarnas
behov, men framhöll tillika som skäl mot att en dylik
utveckling kunde förväntas här i riket, dels att föreningarna genom en
dylik penningrörelse skulle tvingas att uppträda som konkurrenter till
de i vårt land redan talrika och val skötta sparbankerna samt dels att för
-
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
eningarna i motsats till de ofta åberopade tyska föreningarna enligt det
föreliggande förslaget skulle hava rätt att mottaga endast egna medlemmars
besparingar. Erfarenheten från Finland, vars kreditföreningar
dreve en inskränkt inlåningsrörelse, sådan som den här ifrågasatta, visade
ock, att denna icke vunnit någon större anslutning. Styrelsen upptog
vidare till skärskådande frågan, om jordbrukarna kunde erhålla billigare
lån genom föreningar, organiserade enligt föreliggande plan eller enligt 1910
års sakkunniges förslag, och kom till det resultatet, att på grund av de
förstnämnda föreningarnas mera invecklade rörelse påtagligen förvaltningskostnaderna
för dem bleve högre, och att genom konkurrensen
med sparbankerna om insättningar inlåningsräntan och därigenom även
utlåningsräntan korame att höjas, varför, efter allt att döma, en föreningsrörelse
efter den sistnäfhnda planläggningen skulle bliva för medlemmarna
fördelaktigare. Efter några detaljanmärkningar, som delvis beaktats i
senare förslag, anförde lantbruksstyrelsen slutligen följande.
Den vidlyftiga utredning-, för vilken bär föreliggande fråga under
de gångna åren varit föremål, syntes lantbruksstyrelsen tydligt lägga i
dagen de stora svårigheter, som vore förenade med att i ett land med
lokala förhållanden så skiljaktiga som å ena sidan dem i det tätt bebyggda
Skåne, med där redan nu med varandra konkurrerande penninginrättningar
för uppsamlande av befolkningens besparade kapital,
och å andra sidan dem i det glest bebyggda Norrland, där saknaden
av dylika penninginrättningar säkerligen mångenstädes gjort sig gällande,
på ett ensartat, överallt fullt effektivt sätt organisera kreditföreningar
för det mindre jordbruket. Under sådana förhållanden ansåge sig lantbruksstyrelsen
böra ifrågasätta, huruvida icke sådana åtgärder från statsmakternas
sida nu borde vidtagas, att möjlighet bereddes för båda de
föreslagna formerna av kreditföreningar att upprättas inom olika orter,
var och eu inom den ort, där förhållandena gjorde, att denna form
hade största utsikt att komma till stånd. Frågan om kreditförhållandenas
ordnande, särskilt för det mindre jordbruket, syntes
lantbruksstyrelsen från såväl nationalekonomisk som socialpolitisk
synpunkt vara så behjärtansvärd och av så stor vikt, att vid denna
frågas lösning icke alltför ensidigt borde fasthålias vid att samma principer
över allt tillämpades, i all synnerhet om fara därigenom kunde
uppstå för att resultatet inom vissa orter icke lcomme att bliva så framgångsrikt,
som under andra förhållanden skulle hava kunnat bliva fallet..
I detta sammanhang tilläte sig lantbruksstyrelsen ock erinra, att för
att möjliggöra upprättandet av kreditföreningar enligt de sakkunniges
förslag endast krävdes — förutom beviljandet av föreslaget statsanslag
28
Socialstyrelsen
.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
för ändamålet — viss ändring- i gällande sparbankslag. Genom att
tillfälle bereddes till bildande av kreditföreningar, ordnade enligt bär
föreslagna i vissa avseenden skiljaktiga principer, skulle även andra
fördelar kunna påräknas. Sålunda syntes sparbankerna under sådana
förhållanden komma att ställa sig mera villiga att lämna inom, respektive
orter bildade kreditföreningar sitt bistånd och stöd, då de därigenom
lind vekt; att utsätta sig för risken av eu för dem själva alltid ödesdiger
konkurrens. Därjämte skulle en säkerligen icke obetydlig besparing
i statens bidrag till här ifrågavarande rörelses understödjande komma
att äga rum, i det att de jämförelsevis betydande statsunderstöd, som
måste utgå till de självständiga kreditföreningarna och de för dem
erforderliga eentralföreningarna, icke skulle behöva tagas i anspråk för
de till sparbankerna anslutna kreditföreningarna, vilka säkerligen komme
att i vissa delar av landet i allt större utsträckning'' upprättas. De
olägenheter, som förefintligheten av två olika slag av statsunderstödda
kreditföreningar möjligen i ett eller annat hänseende skulle medföra,
torde komma att så småningom försvinna, allt efter som den för våra
förhållanden i stort sett lämpligaste föreningsformeu, såsom antagligt
vore, komme att bliva den förhärskande.
Socialstyrelsen uttalade likaledes tvivel, huruvida jordbrukskreditföreningarnas
inlåningsrörelse kunde erhålla mera betydande omfattning.
Att särskilt i Tyskland motsvarande föreningar kunnat uppvisa ett så
ofantligt uppsving, syntes vara att tillskriva, bland annat, den rätt, de
där ägde, att från hela allmänheten mottaga insättningar, men ansåge
styrelsen det med de här i riket rådande förhållandena olämpligt
att åt ekonomiska föreningar medgiva denna rätt. Genom 1910 års
sakkunniges förslag komme föreningarna att i förhållande till de långivande
sparbankerna intaga eu alltför ofördelaktig ställning. Det
vore att befara ■— såsom ock blivit framhållet — att dessa föreningar
skulle gentemot sina föriagsgivare stå tämligen svaga ifråga om lånevillkoren.
Starkare skulle de otvivelaktigt bliva enligt nu föreliggande
förslag såväl genom den centralorganisation, de skulle erhålla, som
genom sin självständigt bedrivna, alltid i någon mån den konkurrerande
sparbanken hotande inlåningsrörelse. Skulle de under dessa förhållanden
inleda en samverkan med sparbankerna, vore det antagligt, att de
genom sin mera självständiga ställning också skulle bliva förmånligare
ställda, där de behövde anlita sparbankernas kredit. Särskilt gynnsamt
borde detta samarbete utfalla, därest en centralförening, som sålunda
hänvände sig till en sparbank, i denna insatte de genom dess underföreningar
insamlade medel. Ett sådant samarbete med därav följande
29
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
fördelar torde för mången sparbank finnas fördelaktigare än en alltid
oviss konkurrens. Och för föreningen kunde då också utsikten ligga
vissare att till fördelaktiga villkor erhålla lån. Föreningarna skulle med
andra ord tjänstgöra som ett slags självständiga filialer åt sparbanken,
men med det tryck å densamma, som alltid skulle ligga i möjligheten
att genomföra en oberoende rörelse. För genomförandet av nämnda
förslag torde det bliva erforderligt, såsom ock av 1910 års sakkunnige
föreslagits, att medgiva sparbankerna hålla kreditivräkning. De föreliggande
förslagen skulle härav endast behöva modifieras därhän, att
förbudet för dem att hänvända sig till allenast en bank för erhållande
av kredit något lättades. Någon risk syntes härav knappast vara att
befara, då deras kredit utanför sparbanken skulle bestå i växellån.
De framställda betänkligheterna och anmärkningarna föranledde
tillkallandet av nya sakkunnige inom jordbruksdepartementet, vilka
erhöllo i uppdrag att överlägga och avgiva yttrande rörande det inom
departementet utarbetade förslaget och vad därmed sammanhängde. De
sakkunnige avlämnade sitt betänkande den 31 oktober 1913.
Någon principiellt nv ståndpunkt intogo dessa sakkunnige icke.
Sedan de i sitt utlåtande betonat frågans vikt och framhållit det nuvarande
tillståndet såsom i allmänhet mindre tillfredsställande, förklarade
de sig instämma i huvudgrunderna för det inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslaget. Detta allmänna tillstyrkande hindrade dock icke
de sakkunnige att i flera viktiga punkter framställa ändringsförslag.
I främsta rummet gällde detta sättet för åstadkommande av ett
tillräckligt rörelsekapital. De sakkunnige ansågo, att alla de tre i det
föregående förslaget omnämnda utvägarna borde anlitas, men funno det
sannolikt, att, under förutsättning av att rörelsen vunne önskvärd omfattning,
de penningmedel, som därigenom komme att inflyta, skulle visa
sig otillräckliga. Nya utvägar finge alltså uppsökas.
Med avseende först på sparkasseverksamheten uttalade de sakkunnige
sin förvissning därom, att jordbrukskreditföreningarna framför
andra inlåningsidkande ekonomiska föreningar skulle komma att erbjuda
trygghet för insättarna dels därigenom, att deras penningrörelse icke
bleve förbunden med någon annan, för densamma främmande, till äventyrs
riskabel affärsverksamhet, dels ock genom själva organisationen av
föreningarna, som möjliggjorde en sakkunnig och ingående prövning
såväl av de ändamål, för vilka lån söktes, som av de utlämnade lånens
ändamål. Det hade emellertid redan framhållits, att gällande banklagstiftning
lade ett svårt hinder i vägen för att denna rörelse skulle kunna
taga någon större omfattning, enär det måste förutsättas, att de lånt
-
Tillkallande
av sakkunnige.
1913 års sakkunniges
förslag.
30
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 119.
brukare, som inträdde i föreningarna med avsikt att erhålla driftlån, i
allmänhet ej hade mycket penningar att sätta in på sparkassa och att
förvärvandet av medlemmar utom dessas krets sannolikt skulle stöta på
stora svårigheter, då ju ett inträde i föreningen vore förenat med vissa,
ej alltför obetydliga ekonomiska åtaganden. För att övervinna detta
hinder funnes enligt de sakkunniges förmenande endast en möjlighet,
nämligen att medgiva inlåning från allmänheten. Ehuru, med avseende
på vad ovan anförts om jordbrukskreditföreningarnas soliditet, ett sadant
medgivande syntes kunna göras utan nämnvärd risk för insättarna, ville
de sakkunnige dock ej framlägga ett förslag, som direkt ginge i denna
riktning, då det för frågans bedömande onekligen kunde vara av vikt
att först erhålla någon erfarenhet om föreningarnas verksamhet. Annorlunda
läge emellertid frågan med avseende på centralföreningarna. Dessa
funno de sakkunnige nämligen enligt det utarbetade förslaget vila på
så betryggande grundvalar och erbjuda så goda garantier för en omsorgsfull
och sakkunnig skötsel, att något hinder att redan i och med
förslagets genomförande tillerkänna de centralföreningar, som vunnit
godkännande från det allmännas sida, rätt att även från utomstående
mottaga insättningar på sparkasseräkning ej förefunnes. Särskilt erinrades
i detta sammanhang därom, att det vore avsett, att dessa föreningar skulle
ställas under offentlig kontroll genom av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
utsedda ombud och sålunda d äril tinnars bliva jämnställda med
sparbanker. Insättningar borde dock, såsom i departementsförslaget
upptagits, i iutet fall få mottagas till större sammanlagt belopp, än som
motsvarade summan av underföreningarnas lånerätt med tillägg av det
belopp, vartill reservfonden uppginge. Oavsett om förslaget om inlåning
från allmänheten vunne beaktande, borde centralföreningarna ej blott
mottaga insättningar från sina underföreningar utan även kunna bedriva
sparkasserörelse genom sina underföreningar såsom filialer. Utan
tvivel kunde det nämligen i vissa fall vara lämpligt, att underföreningarna
användes som filialer vid centralföreningarnas sparkasserörelse, bland
annat av det skäl, att medlemmar i de förstnämnda kunde tänkas med
större förtroende anförtro sina sparmedel åt centralföreningen än åt
underföreningen. Av särskild vikt vore detta, om, såsom föresloges av
de sakkunnige, möjlighet att vinna godkännande gåves även sådana föreningar,
som ej uppfyllde alla de krav, som kunde komma att i särskild
lag uppställas, för att en förening skulle få idka inlåningsrörelse.
Beträffande den lånefond, som av staten skulle ställas till förfogande,
ifrågasattes ingen annan ändring, än att fördelningen av lånen ansågs
böra handhavas av Eders Kungl. Maj:t, ej av fullmäktige i riksbanken,
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
såsom förut var föreslaget, och att det föreslagna beloppet ansågs kunna
anvisas att utgå med fördelning på två år.
Vad slutligen angår den del av driftkapitalet, som skulle erhållas
genom växeldiskontering i riksbanken eller möjligen upplåning från
andra penninginrättningar, framhöllo de sakkunnige, att den i departementsförslaget
ifrågasatta begränsningen av friheten att välja långivare
till endast en sådan för varje förening icke borde vidhållas, såvitt anginge
centralföreningar och fristående kreditföreningar. Åven om sparkasserörelsen
kunde ernå en betydande omfattning, komme därför alltid att
krävas en viss tid, och statens lånefond torde ej förslå synnerligen långt.
För sådana lånebehov, spm kunde tillgodoses med upp till nio månaders
kredit, funnes alltid riksbankens växelkredit att tillgå för centralföreningarna
och deras underföreningar; för fristående föreningar torde ej
denna utväg mera allmänt ATara att påräkna. För lån på längre tid
kunde lätteligen även centralföreningarna bliva ställda utan medel.
Enligt det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget vore emellertid
förening, som begagnat sig av riksbankens växeldiskontering, alldeles
förhindrad att träda i förbindelse med annan penninginrättning. För
att avhjälpa dessa brister föreslogs nu, att centralföreningar och fristående
kreditföreningar skulle medgivas rätt att erhålla kredit i mera
än eu penninginrättning. De sakkunnige ansågo ingen fara förefinnas
att, så noga som rörelsen i övrigt bleve kontrollerad, medgiva förbindelser
med flera sådana inrättningar.
I detta sammanhang erinrades om det kända förhållandet, att sparbanker
stundom nödgats deponera medel i affärsbankerna, då de ej på
annat sätt kunnat göra dem räntebärande. Det skulle givetvis innebära
en stor fördel, om dessa depositioner kunde direkt komma centralföreningarna
till godo, och dessa alltså kunde utvecklas till utjämnande
centraler ej blott för sina underföreningar utan även i viss mån för de
inom deras distrikt belägna sparbankerna. Lämpliga former härför
torde vara dels insättningar å deposition från sparbankerna i centralföreningarna
och lån till dessa på längre tid samt dels öppnande av kreditivräkning
för dem i sparbankerna. Denna senare utväg syntes även behöva
anlitas för de fristående kreditföreningarna, varför de sakkunnige liksom
1910 års sakkunnige föresloge sådan ändring i sparbankslagen, att det
medgåves sparbankerna att för vissa från det allmännas sida godkända
föreningar för jordbrukskredit öppna kreditivräkning. Vad åter anginge
kreditbehovet inom de lokala föreningar, som voro anslutna till centralförening,
hade de sakkunnige ansett, att detta, i den mån det ej tillgodosåges
genom insatta sparmedel, borde fyllas endast genom centralföre
-
32
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ningarna. Skulle dessa kunna utvecklas till de kraftiga institutioner,
som vore nödvändiga såsom ryggrad för hela rörelsen, måste det tillses,
att de erhölle all den penningförmedling, som kunde beredas dem.
Endast härigenom kunde de också utöva en fullt effektiv kontroll över
underföreningarnas skötsel. Rörelsens sammanhållande genom underföreningarnas
hänvisande så långt som möjligt till sina centx-aler vore
för övrigt en i alla andra länder godtagen princip. Såsom exempel
härå kunde nämnas, att det av preussiska staten till jordbrukskreditföreningarnas
förfogande ställda rörelsekapitalet komme dessa till godo
uteslutande genom förmedling av centralföreningarna, och att särskilt
gynnsamma lånevillkor medgåves åt de föreningar, som förbunde sig
att fylla hela sitt lånebehov hos centralföreningen. Någon förändring i
förslaget i nu omhandlade avseende syntes sålunda ej böra ifrågasättas
rörande till centralföreningar anslutna underföreningar. De sakkunnige
hölle för troligt, att såväl affärsbanker som i all synnerhet sparbankerna
skulle finna det med sin fördel förenligt att anlita centralföreningarna
för kapitalplacering. Visserligen måste från dessas och de lokala jordbrukskreditföreningarnas
sida uppstå eu viss konkurrens i fråga om
penninginsättningar. Genom den begränsning av rätten att mottaga insättningar,
som föreslagits, torde emellertid denna konkurrens bliva så
förmildrad, att någon skarp motsättning mellan de olika slagen av
penninginstitut ej skulle behöva befaras. Tvärtom syntes de vara i stånd
att inbördes göra varandra tjänster; kreditföreningarna genom att förränta
sparbankernas överflödiga kapital, dessa senare genom att tillhandahålla
för kreditföreningarnas drift nödiga belopp.
Som sitt slutomdöme om de olika sätten för erhållande av rörelsekapital
anförde de sakkunnige följande:
»Genom det sålunda föreslagna systemet för medelanskaffning anse
de sakkunnige, att kreditföreningsverksamheten bör kunna tillföras
erforderligt kapital på jämförelsevis goda villkor. Vad beträffar statslånefonden,
höra räntesatserna visserligen bestämmas så, att staten ej
behöver vidkännas någon förlust, men böra dessa penningar i allt fall
bliva jämförelsevis billiga. Detsamma gäller om växelkrediten hos riksbanken.
Beträffande de genom sparkasserörelse liopbragta medlen torde
lör desamma kunna beräknas samma eller åtminstone ej nämnvärt högre
ränta än den, som betalas av sparbankerna i respektive orter å deras
insättningar. De från andra penninginrättningar erhållna lånen komma
sannolikt att draga något högre ränta. Åtminstone centralföreningarna
torde dock kunna förväntas erhålla dessa försträckningar på jämförelsevis
goda villkor. Det synes nämligen vara av fördel för penning
-
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
inrättningarna att kunna på betryggande sätt bos en enda låntagare
placera stora belopp och sålunda befrias från förvaltningen av en mängd
små, stundom osäkra lån av allehanda slag. En svårare ställning få
påtagligen sådana föreningar, som ej anslutit sig till någon centralförening.
Den strävan att över hela landet åstadkomma centralföreningar,
som härav torde bliva en följd, måste emellertid anses som
en fördel.»
Åven beträffande andra delar av förslaget framförde de sakkunnige
åtskilliga önskemål om förändringar. Till en början torde då böra nämnas,
att de sakkunnige ansågo namnet »jordbrukskreditförening)) mindre
lämpligt, när fråga var om föreningar, vilkas verksamhet ej blott skulle
gå ut på att lämna lån utan även på att anskaffa penningar och uppmuntra
sparandet. Denna benämning föreslogs därför böra utbvtas mot
»jordbrukskassa».
Med avseende på de ändamål, för vilka lån skulle få utlämnas,
löreslogos inga andra förändringar, än att bland de förnödenheter, till
vilkas inköp direkt eller genom andra organisationer föreningarna kunde
bidraga, skulle nämnas även torvströ.
Däremot hava de sakkunnige på grund av en av dem utförd
kalkyl kommit till det resultat, att särskilt med avseende på mindre
jordbruk den förut föreslagna högsta lånerätten eller 50 kronor per
hektar odlad jord skulle bliva otillräcklig. Det föreslogs därför, att
denna rätt skulle höjas till 75 kronor per hektar.
Då förhållandet mellan medlemmarnas ansvarighetsbelopp och den
högsta lånerätten ansågs böra bibehållas oförändrat, följde härav, att
ansvarighetsbeloppet kom att höjas från minst 75 kronor per hektar
till minst 112 kronor 50 öre, allt för sådan förening, som medgivit
lånerätt intill den högsta tillåtna gränsen. I fråga om medlemmarnas
ekonomiska förpliktelser i övrigt gent emot föreningarna ifrågasattes
inga ändringar.
Med lästat avseende på den erfarenhet, som vunnits ifråga om
andra grenar av jordbrukskooperation, ansågo de sakkunnige, att sannolikt
det på många orter skulle möta svårigheter att från början bilda
föreningar med så många som 30 medlemmar. Det hade också i andra
länder visat sig föga risk förenad med, att verksamhet av här avsedd art
bedreves av även betydligt mindre föreningar. De sakkunnige föreslogo
därför, att godkännande skulle kunna vinnas av förening med
ända ned till 15 medlemmar.
Med det mindre antalet medlemmar följde visserligen en ökad
svårighet att uppnå det minsta insatskapital, 1,000 kronor, som i föreBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 5
Avgivna
yttranden
Hushållnings
sällskapens
ombud.
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
nämnda inom finansdepartementet utarbetade förslag förutsatts för rätten
att öppna sparkasserörelse. Som redan antytts, föreslogo de sakkunnige
på denna grund, att även föreningar med mindre insatskapital skulle
kunna vinna godkännande, givetvis dock utan rätt för dem att bedriva
sparkasserörelse. De föreskrifter, som i nyssnämnda förslag hemställts
skola gälla för sparkasseidkande föreningar men ej direkt hänförde sig
till sparkasserörelsen, borde dock såsom bidragande till soliditetens ökande
äga tillämplighet även beträffande föreningar utan sparkasserörelse.
Med avseende på underföreningarnas ställning till centralföreningarna
föreslogos även en del ändringar. Insatserna i centralföreningarna
ansågos sålunda böra bestämmas till minst 10 kronor i stället
för minst 400 kronor, dock med skyldighet för varje underförening att
vid inträdet teckna insatser för minst 400 kronor. Genom minskandet
av varje insats underlättades för underföreningarna inbetalandet av
ytterligare insatser. Bestämmelserna angående underförenings ansvarighet
för centralföreningens förbindelser ävensom om underförenings lånerätt
i centralföreningen enligt det inom jordbruksdepartementet utarbetade
förslaget ansågos även kräva en omarbetning. Den av de sakkunnige
föreslagna utvidgningen av centralföreningarnas verksamhet särskilt
med avseende på inlåningsrörelsen syntes böra medföra, att underförening,
för att under alla omständigheter centralföreningen skulle hava
en säker kreditbas, iklädde sig ett större ansvar för dennas förbindelser,
nämligen uppgående till två tredjedelar av den ansvarighet, som
medlemmarna åtagit sig för underföreningens förbindelser. Lånerätten
borde ordnas så, att mot den åtagna ansvarigheten skulle erhållas en
lånerätt, uppgående till två tredjedelar av medlemmarnas lånerätt hos
underföreningen, och att därutöver för varje inbetald insats lånerätten
skulle ökas med tjugu gånger insatsens belopp.
Slutligen torde även böra omnämnas, att de sakkunnige ansågo,
att den från det allmännas sida utövade direkta kontrollen borde omfatta
ej blott centralföreningar, utan även fristående jordbrukskassor.
Över de sakkunniges förslag föreligga yttranden från hushållningssällskapens
ombud och Svenska odlarförbundets styrelse ävensom från
bankinspektionen.
Hushållningssällskapens ombud, som erhållit förslaget på remiss,
ansågo sig icke kunna ingå på en närmare detalj granskning, utan
uttalade endast som sin åsikt, att såväl 1910 års som 1913 års sakkunniges
förslag innefattade många synpunkter och uppslag för frågans
slutgiltiga lösande, att, på grund av de skiftande förhållandena i landets
olika delar, lagstiftningen borde hålla vägen öppen för flera former av
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kreditverksamhet, samt att ombuden sålunda i huvudsak kunde ansluta
sig till 1913 års sakkunniges principer, dock med framhållande av, att
där en kreditverksamhet kunde grundas i samband med redan befintliga
sparbanker, möjlighet därtill också borde beredas.
Svenska odlarförbundets styrelse bär i en resolution av den 14 Svenskaodiarnovember
1913 utan närmare motivering bland annat uttalat sig för,
att frågan om det mindre jordbrukets driftkredit löstes i överensstämmelse
med 1913 års sakkunniges förslag.
Bankinspektionen upptager i sitt den 28 november 1913 avgivna Sank■
yttrande över det till densamma remitterade förslaget i första rummet till insPe,diorengranskning
förslaget om medgivande av rätt åt centralföreningarna att bedriva
inlåning från allmänheten. Då ett dylikt medgivande innebure en
ändring av den endast ett par år gamla banklagen, uttalade bankinspektionen
sin stora tveksamhet om dess lämplighet, helst med hänsyn till de konsekvenser,
vartill det kunde leda, om en liknande rätt krävdes för någon
annan korporation med ett tilläventyrs lika behjärtansvärt syfte. Då
det vidare vore omöjligt att på förhand bedöma de blivande föreningarnas
soliditet, ansåg bankinspektionen, att i varje fall rätt till inlåning från
allmänheten ej borde medgivas dem, förrän efter någon tids verksamhet
det kunnat konstateras, huru det tilltänkta experimentet sloge ut i verkligheten.
Bankinspektionen gör vidare erinringar med avseende på åtskilliga
detaljer i fråga om de nya lagbestämmelser, som skulle bliva nödvändiga
för reglerande av kreditföreningarnas inlåningsrätt samt förhållande till
långivande sparbanker och andra penninginrättningar.
Sedan departementschefen härefter hemställt, att såväl 1913 års
departementsförslag som de utlåtanden, som avgivits över detsamma av
såväl 1913 års sakkunnige som i ärendet hörda myndigheter, måtte jämte
yttrandena över de sakkunniges förslag få såsom bilaga åtfölja detta
protokoll, anförde departementschefen vidare:
Efter den utredning frågan sålunda vunnit har den varit föremål
för behandling även i riksdagen.
I två likalydande motioner, en i vardera kammaren, hemställdes Riksdagen.
nämligen vid 1914 års senare riksdag om skrivelse i ämnet till Eders
Kungl. Maj: t med anhållan om utarbetande och framläggande av slutligt
förslag i huvudsaklig överensstämmelse med de under år 1913 framkomna
förslagen.
Till stöd för sin hemställan anförde motionärerna i huvudsak följande.
Det rådde väl numera knappast någon meningsskiljaktighet därom
36 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
att vägen till bättre förhållanden även på nu ifrågavarande område gånge
genom föreningsväsendet. Denna väg hade också enhälligt förordats i
samtliga de förslag, som framkommit under förarbetena. Däremot skilde
sig förslagen icke oväsentligt ifråga om huru själva organisationen av
de föreningar, som skulle uppbära rörelsen, skulle ordnas. Numera syntes
dock få anses allmänt erkänt, att de organisationsformer, som förordats
i det under början av år 1913 inom jordbruksdepartementet utarbetade
förslaget med de modifikationer däri, som föreslagits i de sakkunniges
yttrande den 31 oktober 1913, på ett synnerligen lämpligt sätt utnyttjat
de fördelar föreningsväsendet erbjöde. Genom nämnda organisationsformer
hade sörjts för att det så viktiga kravet på en enhetlig och
kraftig ledning av rörelsen bleve tillgodosett. Vidare vunnes därigenom
en enkel och praktisk lösning av den lika viktiga frågan om anordnande
av en fullt sakkunnig revision av de lokala föreningarnas förvaltning.
Slutligen skulle genom införandet av centralföreningarna
åstadkommas fullt solida och för ändamålet lämpliga mellanhänder mellan
de lokala föreningarna och den allmänna penningmarknaden. Endast
på en mera viktig punkt rådde till synes ännu olika meningar, nämligen
i fråga om sättet för medelanskaffningen. Såsom framginge av den i
motionerna intagna redogörelsen för de olika förslagen hade dessa byggt
på icke mindre än tre olika system, nämligen statslån, anlitande av redan
befintliga penninginrättningar, särskilt sparbankerna, samt slutligen
systemet med inlåning direkt från allmänheten såsom den i längden
säkraste källan för erhållande av nödigt kapital åt rörelsen. Då denna
källa emellertid på grund av åtskilliga omständigheter ej på länge kunde
tänkas fylla behovet, skulle samtidigt även andra utvägar anlitas. Av
dessa system vore det första det, som medgåve de billigaste lånen.
Detta förutsatte emellertid, att staten verkligen ville och kunde ställa de
erforderliga medlen till förfogande. Hos oss syntes man, efter vad som
förekommit under den förberedande utredningen, böra anse utesluten
varje tanke på ett statens ingripande i den utsträckning, som ett genomförande
av detta system skulle kräva. Det andra systemet, som förordats
av 1910 års sakkunnige, vore ej oprövat. I vissa främmande
länder hade man nämligen slagit in på denna väg. Någon allmän och
tillfredsställande lösning av frågan om ordnande av det mindre jordbrukets
driftkredit hade emellertid, enligt vad erfarenheten visade, icke
kunnat vinnas på detta sätt. Åven i de länder, där systemet slagit
bäst ut, hade det. nämligen visat sig, att endast där någon penninginrättning
funnits, vars ledare varit särskilt intresserade av saken, verksamheten
tagit någon vidare fart. Endast inom vissa begränsade om
-
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
råden syntes något stå att vinna på denna väg. Det vore ju också
klart, att staten föga kunde bidraga till rörelsens utveckling med en
tillämpning av detta system. Att genom lagstiftning tvinga ens sparbankerna
att taga sig saken an och tillhandahålla penningar, torde icke
gå och även om det skulle lyckas att intressera en eller annan enskild
penninginrättning för frågan, vore man urståndsatt att bestämma, i vilka
orter så komme att ske. Det vore mycket möjligt, att just där behovet
vore störst, där bleve ingenting gjort. Av den kritik, som framkommit
över 1910 års sakkunniges förslag, framginge också, att lånen med tillämpning
av detta förslag komme att bliva ganska dyra, något som
också vore självfallet, om man betänkte, att varje mellanhand mellan
de i sista hand lånebehövande å ena, samt de egentliga kapitalägarna,
å andra sidan, måste belasta räntan med ett tillägg till täckande av sina
förvaltningskostnader och risker samt, där fråga vore om affärsmässigt
drivna inrättningar, även till vinst. Alla dessa olägenheter undginge
man med det tredje av förenämnda system, det i 1913 års båda förslag
förordade. Genom att bygga på självverksamhet i största möjliga grad
vunne man utsikt att, där behovet funnes, även något bleve gjort; och
genom att medgiva direkt inlåning från allmänheten eliminerade man
bort åtminstone en mellanhand. Visserligen komme centralföreningarna
till, men då de vore avsedda att bliva gemensamma centraler, en var
för ett mycket stort antal lokala föreningar, och deras risker sammanfölle
med lokalföreningarnas, borde varken deras förvaltningskostnader,
som ju för övrigt under deras första verksamhetstid skulle enligt förslaget
till väsentlig del komma att bestridas genom statsbidrag, eller den för
dem erforderliga riskpremien komma att väsentligt fördyra lånen för de
enskilda låntagarna. Detta system hade också visat sig kunna föra till
lysande resultat, och det ej blott i sådana länder, där det sedan gammalt
haft rotfäste, såsom i västra delarna av Tyskland, utan även i länder,
där det först senare blivit infört och där det allt ifrån början haft att
konkurrera med ett högt utvecklat bank- och sparbanks väsen. Så hade
varit fallet särskilt i östra och södra delarna av Tyskland, i Österrike,
i Belgien och Frankrike m. fl. länder. Det hade emellertid under
diskussionen i ämnet hos oss gjorts invändningar emot detta system
särskilt av skäl, att detsamma dels skulle kunna medföra en för
sparbanksväsendets vidare utveckling skadlig, konkurrens om allmänhetens
besparingar med därav följande höjning i räntefoten, samt
dels, därest det anlitades i den utsträckning, som 1913 års sakkunnige
föreslagit, skulle innebära ett avsteg från vår banklagstiftnings
hittills intagna ståndpunkt att ur trygghetssynpunkt inskränka rätten
38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
att driva inlåningerörelse (bankrörelse) till vissa särskilt kvalificerade
företag. Ingen av dessa betänkligheter syntes motionärerna böra tillmätas
vidare vikt. Vad först anginge den befarade konkurrensen
med sparbankerna framginge av utredningen, att det här vore fråga
om ganska obetydliga belopp i jämförelse med de stora behållningar,
som innestode i våra sparbanker. Aven om hela det i början erforderliga
kapitalet skulle tagas från dessa behållningar, skulle det knappast
bliva kännbart för sparbankerna. Det borde emellertid erinras, att en
stor del av de erforderliga medlen komme att tagas från andra håll-,
samt att nya besparingar år från år gjordes i landet. Härtill ville motionärerna
lägga ännu en annan synpunkt: Månne icke det lilla och medelstora
jordbruket i Sverige och de villkor, under vilka detta arbetade,
vore av den vitala betydelse, att statsmakterna borde möjliggöra, att
någon ringa del av det rörliga kapitalet kunde uppsamlas i sådana
inrättningar, som vore särskilt avpassade att tillgodose ett kreditbehov
av det slag, varom här vore fråga? Att fara skulle föreligga för uppdrivning
av räntefoten, därest jordbrukskreditföreningar med inlåningsrätt
skulle uppstå, motsades redan av det ovan anförda. Motionärerna ville
emellertid i sådant avseende ytterligare påpeka, att jordbrukskreditföreningarnas
huvuduppgift vore av den art, att någon lockelse att onaturligt
uppdriva räntefoten icke kunde komma att förefinnas. Att jordbrukskreditföreningarna
komme att erbjuda såväl insättare som andra,
vilka som långivare kunde få med dem att göra, en alldeles särskild
säkerhet, framginge redan av det sätt, på vilket de skulle organiseras,
och de ansvarighetsbestämmelser, som vore föreslagna särskilt av 1913
års sakkunnige. En jämförelse emellan å ena sidan de för vinnande av
godkännande från det allmännas sida för jordbrukskreditföreningarna
föreslagna villkoren och å andra sidan villkoren enligt gällande lag om
sparbanker för rätt att driva sparbanksrörelse komme de förras stora
kreditvärdighet att framstå i än klarare dager.
Motionärernas hemställan vann i huvudsak riksdagens gillande.
I skrivelse av den 11 september 1914 har nämligen riksdagen
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och i erforderliga
delar snarast möjligt för riksdagen framlägga dels förslag till ordnande
av det mindre jordbrukets kreditförhållanden i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som innefattades i det i motionerna omförmälda,
inom jordbruksdepartementet år 1913 utarbetade förslaget med däri av
1913 års sakkunnige föreslagna ändringar samt med beaktande jämväl
av i skrivelsen berörda eller andra synpunkter i fråga om lämpligaste
sättet för anskaffande av nödiga penningmedel, dels ock förslag till de
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ändringar i gällande lag om bankrörelse och övriga bestämmelser, som
kunde finnas erforderliga för förslagets genomförande.
I sin skrivelse har riksdagen i huvudsak anslutit sig till ovan
, återgivna uttalanden av motionärerna beträffande den i 1913 års departementsförslag
och av samma års sakkunnige föreslagna organisationens
lämplighet.
Beträffande sättet för medelanskaffuingen erinrade riksdagen till
en början därom, att tanken på att bygga uteslutande på, att staten
skulle träda emellan genom beviljande av lån, syntes böra övergivas.
Vidare har riksdagen anfört, att det syntes ovisst, huruvida en
verkligt tillfredsställande lösning stode att vinna genom att, på sätt 1910
års sakkunnige förordat, söka uteslutande bygga på att erhålla redan
befintliga penninginrättningar till förlagsgivare. Enligt riksdagens mening
vore det ock uppenbart, att förhållandena härvidlag måste komma att
ställa sig mycket olika på olika orter. Vad särskilt våra sparbanker
anginge, kunde det icke förnekas, att dessa redan nu, i den mån sådant
låtit sig göra, på mångahanda sätt bisprungit jordbrukarna, men det
vore också helt naturligt, att detta icke kunnat ske i önskvärd omfattning
och att varjehanda svårigheter härvidlag gjort sig gällande. Det
borde för övrigt erinras, att sparbankerna här i landet vore synnerligen
ojämnt fördelade inom de olika länen. Om det därför under sådana
förhållanden ej syntes möjligt att ensamt på denna väg nå målet, borde
man dock för frågans lösning kunna räkna på möjligheten av samarbete
med sparbaukerna.
Vidkommande förslaget, att rätt till inlåning från allmänheten
skulle medgivas de föreslagna centralföreningarna, yttrar riksdagen följande.
»Tanken härpå härleder sig naturligen från den rätt till dylik
inlåning, som genom 1911 års banklag medgavs kooperativa föreningar,
såvitt det gällde inlåning från egna medlemmar. Om det också icke
kan förnekas, att en dylik åtgärd eller medgivandet av inlåningsrätt
från allmänheten, såsom ock av motionärerna med styrka framhålles, vore
ägnad att väsentligt bidraga till frågans lösning, torde emellertid vissa
invändningar kunna göras mot den sålunda föreslagna utvägen. Till en
början synes den möjligheten icke vara utesluten, att ett medgivande av
ifrågasatt art måhända skulle framkalla liknande anspråk från andra
korporationer med tilläventyrs lika behjärtansvärt syfte. Fi-ånsett sålunda
frågans rent principiella innebörd och de betänkligheter, som i sådant
avseende kunna resas mot förslaget, hava även andra invändningar framkommit.
Härvid må först erinras, hurusom den ifrågasatta inlåningsrätten
möjligen skulle kunna medföra en för våra sparbanker ogynnsam
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
konkurrens jämte därmed sammanhängande höjning av räntefoten. Det
torde dock kunna ifrågasättas, om en dylik invändning kan tillmätas
någon egentlig betydelse. Ty, såsom motionärerna erinra, det lärer val
endast komma att gälla belopp, vilka i förhållande till de högst avsevärda
behållningar, som innestå i sparbankerna, måste anses vara mycket
obetydliga. Vidare är att märka, att jämlikt de sakkunniges förslag
erforderliga medel jämväl skulle erhållas från andra håll, nämligen dels
genom särskilt medgiven växeldiskontering i riksbanken varigenom i
främsta rummet den kortare krediten bleve tillgodosedd, dels ock genom
försträckningar ur en statslånefond. Skulle det ur här ovan angivna
synpunkter icke möta några betänkligheter att biträda förslaget om
inlåningsrätt från allmänheten, framträder emellertid med särskild styrka
frågan, huruvida centralföreningarna enligt förslaget erhållit en sådan
organisation, att de obetingat kunna vinna allmänhetens förtroende. Detta
är nämligen en nödvändig förutsättning för att förslaget må kunna
realiseras. Enligt riksdagens mening synes det härvidlag vara nödigt, att
centralföreningarna underkastas bestämmelser, i trygghetsavseende fullt
jämförliga med dem, som gälla för sparbankerna. Om så icke blir fallet,
komma nämligen ett slags mindervärdiga sparkassor att tillskapas, vilket
vore till skada icke blott för dem själva, utan även för sparbankerna.
Genom en fullt betryggande organisation skulle å andra sidan möjlighet
beredas för uppkomsten av ett slags jordbrukssparbanker. Det kapital,
som i sådant fall uppkomme genom inlåning, skulle då uteslutande avses
till förlagslån. Härigenom skulle ock tillfälle beredas för allmänheten
att insätta sina besparingar även å orter, där sådan möjlighet nu saknas
på nära håll. Skärskådar man förslaget ur den här ovan angivna synpunkten,
synes man böra medgiva, att de särskilda anordningar, som i
nyssnämnda avseende föreslagits, i det stora hela torde få anses vara
tillfredsställande.»
Sedan riksdagen till stöd härför erinrat om vissa av de bestämmelser,
som föreslagits skola gälla beträffande organisationen av de
blivande centralföreningarna, yttrar riksdagen i förevarande avseende
slutligen följande.
»Under sådana förhållanden vill det synas, som om de invändningar,
vilka kunna göras emot den för centralföreningarna föreslagna
rätten till inlåning från allmänheten, icke vore av avgörande betydelse,
ävensom att ett fruktbärande samarbete med sparbankerna skulle kunna
genomföras, så att kreditföreningarna av dessa kunde erhålla lån mot
en ränta, vilken med hänsyn till den säkerhet föreningarna erbjuda
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
borde kunna beräknas billigare än för vanliga lån mot namnsäkerhet.
I varje fall synes det vara av vikt att hålla öppen möjligheten att
jämväl på annat sätt än genom den föreslagna rätten till inlåning från
allmänheten anskaffa nödiga medel, exempelvis genom de redan antydda
åtgärderna, växeldiskontering på kort tid i riksbanken samt försträckningar
ur en statslånefond. Inom riksdagen har ock ifrågasatts, huruvida
icke anstalter borde kunna träffas för upprättande av en för hela landet
gemensam centralbank, där staten garanterade visst belopp. För ändamålet
erforderliga medel synas lämpligen kunna erhållas från statens
pensionsfond.»
I anledning av riksdagens skrivelse hava yttranden infordrats från
pensionsstyrelsen och styrelsen för postsparbanken, huruvida och i vilken
omfattning pensionsfondens, respektive postsparbankens medel kunde
användas till utlåning åt föreningar, avsedda att förmedla kredit åt det
mindre jordbruket.
Av dessa styrelser har pensionsstyrelsen i utlåtande den 31 december
1914 anfört i huvudsak följande.
Enligt vad handlingarna i förevarande ärende gåve vid handen,
skulle staten bidraga till ifrågavarande föreningars rörelsekapital genom
upprättande av en lånefond på 2 miljoner kronor. Detta belopp ansåges
dock icke behövligt i dess helhet under första året, då föreningarna vore
i verksamhet, utan borde dess utbetalande kunna lika fördelas på två
år. I sin underdåniga skrivelse den 1 maj 1914 angående förvaltningen
m. m. av den i 11 § i lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda
fond hade pensionsstyrelsen angivit lämnande av jordbrukskredit
såsom, bland andra, lämpligt föremål för placering av fondens
medel. Det syntes även styrelsen som om en del av fondens medel,
åtminstone ovan angivna belopp, lämpligen borde kunna användas till
utlåning åt de föreslagna föreningarna för förmedling av jordbrukskredit.
Vid utlåning av fondens medel måste naturligtvis i första hand tillses,
att säkerhet funnes för medlens återbetalning och att fonden erhölle
skälig ränta å det utlånade kapitalet. Vad säkerhetsfrågan anginge
torde väl få anses, att i fall, då lån utlämnades till centralföreningar, i
huvudsak anordnade och övervakade som det uppgjorda förslaget angåve,
tämligen betryggande säkerhet förefunnes. I fall däremot, då medlen
utlånades till jordbrukskredit föreningar utan förmedling av dylik centralförening,
syntes säkerheten bliva av mera tvivelaktig beskaffenhet.
Lämpligast syntes dock vara att, därest visst belopp skulle från penBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 6
Pensions
styrelsen.
Styrelsen för
postsparbanken
.
42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
sionsförsäkringsfonden tillhandahållas såsom rörelsekapital för utlåning
till ifrågavarande föreningar, staten iklädde sig ansvar för återbetalning
av de utlånade medlen jämte ränta. Gällde emellertid frågan nu helt
allmänt, huruvida medel kunde vara att påräkna från pensionsförsäkringsfonden
för utlåning till ifrågavarande föreningar mot deras förbindelser,
i regel utan särskild säkerhet, ansåge pensionsstyrelsen för sin
del, att sådan utlåning borde kunna äga rum, naturligtvis under förutsättning,
att den myndighet, som omhänderhade eller komme att omhänderhava
fondens förvaltning, förbehölles att för varje särskilt fall
pröva, huruvida lån borde medgivas eller ej, samt, i händelse lån beviljades,
bestämma räntan och övriga lånevillkor. Det läte sig dock icke
göra att nu angiva, i huru stor omfattning sådan utlåning kunde äga
rum. Beträffande den ränta, som för dylika lån borde beräknas, måste
naturligtvis denna, åtminstone i viss mån, göras beroende av de ekonomiska
konjunkturer, som vore rådande vid lånens utlämnande. Något
mera allmängiltigt uttalande angående denna fråga syntes sålunda icke
kunna lämnas än att räntan å dylika lån, då desamma erhölles från
pensionsförsäkringsfonden, syntes böra beräknas efter ungefär samma
grunder som sparbankerna vid ifrågavarande tillfällen tillämpade för
utlåning, måhända något lägre.
Styrelsen för postsparbanken har avgivit utlåtande den 26 januari
1915 och därvid till en början anfört följande:
De medel, som stode under förvaltning av styrelsen för postsparbanken,
utgjordes dels av bankens egna överskottsmedel, d. v. s. skillnaden
mellan insättningsbeloppet och uttagningsbeloppet tillika med
upplupna räntor, dels av uppbörd för riksförsäkringsanstaltens och den
därmed förbundna fiskareförsäkringsanstaltens räkning efter avdrag av
utbetalda skadeersättningar dels ock slutligen av uppburna avgifter samt
emottagna statsbidrag till barnmorskornas pensionsanstalt. Enligt för
närvarande gällande stadganden ägde styrelsen göra de förvaltade medlen
— i den mån de ej erfordrades för nära förestående utgifter — fruktbärande
genom placering i svenska statens, allmänna hypoteksbankens,
kommuners eller med borgen av kommuner försedda räntebärande obligationer,
med rätt dock för styrelsen att fruktbargöra medlen dels intill
högst en fjärdedel genom direkt utlåning mot skuldebrev till kommun
inom riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blivit kommunen av
Eders Kungl. Maj:t meddelad, dels ock, jämväl intill högst en fjärdedel,
genom utlåning på högst sex månaders uppsägning mot skuldebrev
med säkerhet av inteckning i fast egendom inom riket, som med hänsyn
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
till läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning prövades innebära
fullgod säkerhet, eller genom insättning på depositions- eller annan räkning
hos enskild bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Eders
Kungl. Maj:t fastställd, samt vars grund- och reservfonder uppginge
till ett sammanlagt belopp av minst fem miljoner kronor.
De av styrelsen sålunda förvaltade medlen vore för närvarande
placerade:
i räntebärande obligationer till bokfört värde av kronor 40,665,528: 6 8
i direkta lån till kommuner ....................................... » 12,078,691: —
mot skuldebrev med säkerhet av fastighetsinteckningar
samt på löpande räkning i bankinrättningar
innestående ................................................... » 6,328,022: 3 4
tillhopa .............................................................................. kronor 59,072,242: 0 2.
Av sistnämnda belopp tillhörde postsparbanken... » 51,713,659: 53
riksförsäkringsanstalten jämte fiskareförsäkringen » 6,691,037: 3 0
barnmorskornas pensionsanstalt................................. y> 667,545:19.
De förändrade förhållanden, som i början av augusti månad 1914
av känd anledning inträffat på den svenska penningmarknaden, hade i
ej ringa grad inverkat jämväl på postsparbankens rörelse, i det att
beloppet av uttagna medel under nämnda augusti månad ävensom under
nästpåföljda september i högst avsevärd mån överstigit det insatta beloppet.
Sedermera hade visserligen en vändning till det bättre inträtt,
men, även om uttagningarna numera återgått till de normala beloppen,
hade insättningarna för de särskilda månaderna ännu ej uppnått insättningsbeloppen
för motsvarande månader närmast föregående år. På
det att banken under sådana förhållanden skulle kunna uppfylla sina
förbindelser mot insättarna, hade styrelsen sett sig nödgad dels till inbetalning
uppsäga de kommun- och fastighetslån, beträffande vilka banken
ägde uppsägningsrätt, dels ock använda sig av den kredit hos riksgäldskontoret,
som vid fall av nu omförmälda slag av riksdagen anvisats.
Av vad sålunda anförts framginge, att något för fast placering avsett
överskott av postsparbanksmedel ej för närvarande och under den
närmare framtiden vore att förvänta. Den uppbörd för riksförsäkringsanstaltens
och barnmorskornas pensionsanstalts räkning, som omhänderhades
av postsparbanken och förvaltades av styrelsen, hade visserligen,
i stort sett, ännu ej rönt någon mera avsevärd inverkan av den på
senare tiden rådande oron å penningmarknaden, men å andra sidan utgjorde,
såsom av ovanstående redogörelse framginge, nämnda uppbörd
ej fullt V» av samtliga de av styrelsen förvaltade medlen, på grund
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
varav det ej syntes lämpligt att allenast för denna del av fonden bestämma
andra placeringsföreskrifter än dem, som gällde för fonden i
dess helhet. Då emellertid det vore att hoppas, att den nedgång i postsparbankens
rörelse, som under det senaste halvåret ägt rum, inom en
ej alltför avlägsen framtid skulle upphöra samt rörelsen därefter lämna
överskott, avsedda att göras fruktbärande, syntes nu böra undersökas,
huruvida och i sådant fall till vilken omfattning de under styrelsens
förvaltning stående medel kunde användas till utlåning åt sådana föreningar,
avsedda att förmedla kredit åt det mindre jordbruket, som
kunde bliva anordnade och övervakade, på sätt i det vid den nådiga
remissakten fogade förslag angåves. Vad då först beträffade den säkerhet,
som, enligt detta förslag, skulle erbjudas långivaren, syntes det styrelsen
som om denna säkerhet skulle kunna anses betryggande, om lånen
utlämnades mot skuldebrev till de föreslagna centralföreningarna samt
därest, såsom numera jämväl blivit föreslaget, dessa föreningar inom
vissa gränser av staten erhölle obligationer såsom säkerhet för sina
förbindelser. Angående åter lämpligheten att använda de av postsparbanken
förvaltade medlen till dylik utlåning tilläte sig styrelsen erinra
därom att, även om en utvidgning i avseende å rätten till placering av
dessa medel ej kunde vara annat än önskvärd, försiktigheten dock bjöde,
att åtminstone den huvudsakliga delen av de valutor, som läge såsom
säkerhet för de åt postsparbanken av allmänheten anförtrodda medlen,
vore av beskaffenhet att kunna vid behov lätt realiseras. Så sjmtes
emellertid ej vara förhållandet med de förbindelser, som skulle av de
föreslagna centralföreningarna utfärdas å till dem utlämnade lån. På
grund härav ansåge styrelsen, att allenast en mindre del av de medel,
som vore ställda under styrelsens förvaltning, borde få användas till
utlämnande av sådana lån, om vilka här vore fråga, styrelsen givetvis
förbehållet att för varje särskilt fall pröva, huruvida det sökta lånet
borde medgivas eller ej, samt med rätt för styrelsen att betinga den
ränta, som vore rådande vid utlämningstillfället. Enligt styrelsens mening
vore det följaktligen lämpligt, att de belopp, som av styrelsen komme
att utlämnas till de blivande centralföreningarna för förmedling av jordbrukskredit,
inrymdes under den del av de under styrelsens förvaltning
stående medel, som, enligt nu gällande bestämmelser, finge direkt utlånas
till kommun mot skuldebrev. Denna del utgjorde, såsom ovan nämnts,
högst eu fjärdedel av samtliga de förvaltade medlen.
Sedan styrelsen därefter avgivit förslag till erforderlig ändring i
§ 18 av förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
riket enligt den lydelse den . hade på grund av kungörelsen den 4 juli
1902, har styrelsen slutligen anmärkt följande.
Med den ändrade lydelse nyssnämnda paragraf sålunda skulle
erhålla, vore ej nödigt vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser
för förvaltningen av medel tillhörande riksförsäkringsanstalten
och barnmorskornas pensionsanstalt. Uti nådiga brevet till styrelsen
den 31 oktober 1902, angående bestämmelser i anledning av postsparbankens
anlitande för uppbörd, förvaltning och utbetalning av medel
för riksförsäkringsanstaltens räkning, både nämligen Eders Kungl. Maj:t
förordnat, bland annat, att de till postsparbanken inflytande försäkringsmedel
skulle, i den mån de icke behövde vara tillgängliga för bestridande
av utbetalningar för riksförsäkringsanstaltens räkning, göras räntebärande
i enlighet med de föreskrifter, som vore eller bleve meddelade för förvaltningen
av postsparbankens egna medel; och en liknande föreskrift
gällde även, på grund av nådiga brevet till styrelsen för postsparbanken
den 30 december 1910 angående styrelsens deltagande i förvaltningen
av barnmorskornas pensionsanstalt, beträffande nämnda anstalts överskottsmedel.
Slutligen har till utredning upptagits frågan, huruvida med hänsyn
till föreliggande förhållanden statens bidrag till anskaffande av erforderligt
rörelsekapital icke lämpligen borde erhålla den form, att staten
lämnade av sina obligationer till säkerhet för de medel, som behövde
upplånas för ändamålet.
Det har därvid ifrågasatts, bland annat, att för varje centralförening,
som bildades, ett belopp av 100,000 kronor i dylika obligationer skulle
från riksgäldskontoret överlämnas till riksbanken, och att riksbanken
skulle förvara dessa obligationer såsom en gemensam pant för alla
centralföreningens förbindelser, med rätt för fordringsägarna att, i den
mån centralföreningens egna tillgångar visade sig otillräckliga, tillgodogöra
sig panten. Det belopp i obligationer, som härför skulle komma att
erfordras, ansågs, under förutsättning att inom avsevärd tid högst 15 centralföreningar
skulle komma att bildas, kunna beräknas till 1,500,000 kronor.
Yttranden i ämnet hava infordrats från fullmäktige i riksgäldskontoret
och i riksbanken.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i utlåtande den 4 februari
1915 anfört i huvudsak följande.
På grund av tidigare beslut hade riksgäldskontoret överlämnat
statsobligationer dels å 30 miljoner kronor till Sveriges allmänna hypo
-
Fullmäktige
i riksgäldskontoret.
46 Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 119.
teksbank dels ock å likaledes 30 miljoner kronor till Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa till säkerhet för dessa institutioners förbindelser.
Då fråga nu vore att vidtaga liknande åtgärd för att bereda
jordbrukskreditföreningarna och deras centralkassor ökad kredit vid
upplåning från allmänheten eller bankinrättningar, kunde fullmäktige
icke underlåta att giva uttryck åt sina betänkligheter i avseende å detta
sätt att stödja jordbrukskreditföreningar. Det vore nämligen att märka,
att ingen realsäkerhet läge bakom de lån, som av föreningarna skulle
utlämnas, under det att allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan
i varje fall måste anses äga fullgod realsäkerhet för utlämnade
lån. Genom att överlämna obligationer till jordbrukskreditföreningarnas
centralkassor iklädde sig därför staten en helt annan risk än som skett
genom överlämnandet av obligationer till allmänna hypoteksbanken och
stadshypotekskassan, varmed i främsta rummet avsetts att stärka dessa
institutioners kredit i utlandet. Vidare ansåge fullmäktige det vara att
befara, att ett överlämnande av statsobligationer till förmån för ifrågavarande
centralkassor skulle föranleda liknande anspråk från andra kreditkassor,
som kunde komma att bildas för att tillgodose andra behov av
allmänt intresse. Sådana anspråk skulle endast med svårighet kunna
avvisas, om en dylik förmån lämnats åt nu ifrågavarande lånekassor.
Då emellertid behovet av sådana kassor syntes vara stort, då riksdagen
uttalat sig för, att sådana måtte komma till stånd, då det icke torde
finnas möjlighet att nå detta mål utan att staten skänkte sin medverkan
därtill samt då detta lämpligast syntes ske genom att, på sätt nu ifrågasatts,
överlämna statsobligationer till säkerhet för centralkassornas förbindelser,
så ville fullmäktige, oaktat de betänkligheter, som framhållits,
icke avstyrka den ifrågasatta åtgärden. Fullmäktige hade vid frågans
behandling utgått ifrån, att jordbrukskassorna och särskilt centralkassorna
för jordbrukskredit, som närmast berördes av förslaget, skulle bliva
organiserade i huvudsaklig överensstämmelse med det av 1913 års sakkunnige
avgivna betänkandet, och att det sålunda sörjdes för, att endast
sådana centrala och lokala kassor vunne godkännande, vilkas organisation
enligt vissa av Eders Kungl. Maj:t fastställda normer prövades vara
betryggande. Fullmäktige ville därjämte framhålla såsom angeläget,
att godkända centralkassor underkastades kontroll genom ombud, utsedda
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i de län, där respektive
kassor vunnit godkännande, eller eventuellt annan statsmyndighet, samt
att centralkassorna i sin ordning tillerkändes rätt att utöva en liknande
kontroll över de till dem anslutna jordbrukskassorna. Då, såsom förut
framhållits, dessa kassor för utlämnade lån icke skulle erhålla realsäker
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 47
heter, samt prövning av den personliga vederhäftigheten förutsatte särskilt
stora kvalifikationer, läge givetvis största vikt vid, att till nyssnämnda
ombud endast utsåges dugande och erfarna män med stor
kännedom om förhållandena i orten. Utan uppfyllande av, bland andra,
dessa förutsättningar funne fullmäktige förslaget om statsgaranti för
centralkassornas förbindelser för staten innebära allt för stor risk för
att kunna tillstyrkas.
Det hade ju angivits vara avsikten, att deponerade statsobligationer
endast. skulle få användas i det fall, att kassans egna tillgångar visat
sig otillräckliga, det ville säga sedan kassan trätt i likvidation eller
konkurs och dess affärer avvecklats. Fullmäktige funne med avseende
härå intet annat att erinra, än att obligationerna icke borde för täckande
av centralkassans förbindelser få tillgripas i annan mån än kassans egna
tillgångar, däri inbegripet den ansvarighet, som anslutna jordbrukskassor
iklätt sig för centralkassans förbindelser, befunnits, enligt intyg av det
utsedda ombudet för kassans övervakande, vara otillräckliga för fullgörande
av sagda förbindelser. Medgivande till obligationernas försäljning
syntes med ledning av nämnda intyg- och övriga handlingar böra
lämnas av den myndighet, åt vilken kontrollen över vederbörande kassa
vore anförtrodd. Om ett dylikt medgivande borde riksgäldskontoret
ofördröjligen underrättas, varjämte ifrågavarande obligationer först borde
hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.
Fullmäktige i riksbanken hava i utlåtande den 21 januari 1915 Fullmäktige
förklarat sig icke hava något att erinra mot den ifrågasatta åtgärden. * nksbanken
Såsom
den föregående framställningen utvisar, hava meningarna departement»-varit ganska eniga därom, att något bör göras‘för ett bättre tillgodo- chefen''
seende av det mindre jordbrukets behov av driftkredit. Det torde också
vara otvivelaktigt, att i detta hänseende de nuvarande förhållandena icke
äro tillfredsställande. En var, som har någon kännedom om tillståndet
på landsbygden, vet hur borgens- och växelsystemen där florera. En
sakkunnig överslagsberäkning har också givit vid handen, att den ränta
den jordbrukande befolkningen får betala för åtminstone den del av
dess rörelsekapital, som måste anskaffas genom upplåning i de allmänna
bankerna, i medeltal vida överstiger den ränta handelns och
industriens företagare få betala för sitt upplånade driftkapital, beroende
dels på att jordbrukarna till följd av de produktionsförhållanden, under
vilka de arbeta, hittills i allmänhet icke kunnat på lämpligt sätt
utnyttja de i vårt bankväsen använda kreditformer, som draga den
48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
billigaste räntan, nämligen de mycket korta lånen och växlarna, samt
dels möjligen också på den sammanblandning av konsumtionskredit och
driftkredit, som blivit en följd av det nuvarande systemet och som val
får antagas hava medfört, att räntorna å det för driften upplånade
kapitalet kommit att undergå en utjämning uppåt mot de högre räntesatser,
som av naturliga skäl måste gälla för den mera riskfulla konsumtionskrediten.
Vad detta innebär blir så mycket tydligare, om man
samtidigt erinrar sig, att hos oss sedan mitten av förra århundiadet
påo-år eu utveckling inom jordbruket från naturahushållning till penninghushållning,
som redan ställt och, i den mån som nämnda utveckling
fortskrider, kommer att ställa alltjämt ökade krav på driftkapital åt
jordbruket. _ o .
Om således meningarna varit eniga därom, att åtgärder tor lösningen
av förevarande fråga äro erforderliga, hava de däremot gått så
mycket mera i sär, då det gällt att finna den väg, som skulle kunna
leda till en bättre sakernas ordning.
Det första spörsmål, som härvid möter, synes nng vara det, huruvida
man skall söka bygga på en utveckling av realkrediten eller pa
en bättre organisation av personalkrediten.
Otvivelaktigt skulle i viss mån ökade kreditmöjligheter kunna
beredas jordbruket genom en lagstiftning, som öppnade utväg att använda
även den jordbrukarna tillhöriga lösegendomen såsom kreditunderlag.
De försök, som hos oss blivit gjorda till en sådan lagstiftning,
hava emellertid visat, med vilka stora tekniska svårigheter man har att
räkna, om man vill söka lösa frågan på denna väg. Det har också
hittills visat sig omöjligt för statsmakterna att ena sig om något av de
framkomna förslagen.
Vad som icke låtit sig genomföra på ett tidigare stadium synes
med den utveckling till allt större intensitet, som just måste vara det
utmärkande särskilt för det mindre jordbruket, ännu mindre lämpa sig
för de nuvarande förhållandena. Med nämnda utveckling har nämligen
behovet av rörelsekapital vuxit högst betydligt. Visserligen har även
värdet av jordbrukarnas inventarier samtidigt ökats. Det torde emellertid
utan fara för misstag kunna påstås, att ökningen i behovet av driftkapital
vida överväger den i inventarievärde. Jag vill i detta hänseende
endast erinra om de belopp, som till gödselmedel och utsäde samt till
arbetslöner i våra tider måste förskjutas av jordbrukaren under den del
av året, under vilken den väsentligaste produktionsprocessen, grödans frambringande,
pågår. Med all säkerhet skulle således den tillökning i kredit
-
49
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
möjligheter, en lagstiftning av angivna slag skulle komma att tillföra
jordbruket, långt ifrån motsvara behovet.
Härtill kommer risken att, åtminstone om lagstiftningen komme
att gå i den riktning, som angives av det år 1886 avgivna kommittéförslaget,
eller därhän att lösörena skulle få intecknas tillsammans med
respektive fastighet, de ökade kreditmöjligheterna skulle komma själva
fastighetskrediten till godo och således visserligen bidraga att öka fastighetsvärdena,
men ej att medföra någon förskjutning till det bättre i
förhållandet mellan den del av jordbrukarnas förmögenhet, som är nedlagd
i fastigheter, och den som står till förfogande såsom underlag för
själva driften.
Slutligen torde böra erinras, att den säkerhet, som på detta sätt
skulle kunna beredas vederbörande långivare, på sätt flerfaldiga gånger
framhållits, ingalunda är av beskaffenhet att kunna beräknas medföra
särskilt billiga lån.
De av mig anförda skälen synas mig uppenbarligen giva vid
handen, att, om man vill söka vinna en verklig lösning av frågan om
beredande av bättre driftkredit åt det mindre jordbruket, man måste
bygga på en utveckling av personalkrediten och icke på en förstärkningav
realkrediten. Under det att denna senare är bunden vid värdet av
den egendom, som skall utgöra underlag för densamma, och i regel
måste hava sin högsta gräns uppåt vida under detta värde, är personalkrediten
ej bunden av andra gränser än förtroendet till kredittagaren
och till det sätt, varpå han sköter det företag, för vilket krediten önskas.
Personalkrediten är också i de moderna samhällena ordnad i så många
skiftande former, att genom ett lämpligt urval bland dem och en
passande utveckling av en del av dessa former alla berättigade behov
höra kunna tillgodoses. Ej heller synas på denna väg oöverstigliga
hinder möta att med en lämplig organisation bereda jordbruket den
driftkredit det behöver till så billigt pris, som rimligen bör kunna begäras.
Jag är således ifråga om valet mellan ett försök till utveckling av
realkrediten och ett försök att bygga på personalkrediten av den mening,
som tagit sig uttryck i de sista hos oss framkomna förslagen i ämnet.
Likaledes biträder jag förslagen därutinnan, att ifråga om det
mindre jordbruket med dess många små risker det lämpliga underlaget
för ett organiserande av driftkrediten är föreningsväsendet. Det är på
denna väg man slagit in i alla de länder, i vilka hittills några verkliga
resultat vunnits uti ifrågavarande hänseende. Genom att bygga på
föreningsväsendet och genom att lämpligt ordna ansvarighetsförhållandena
inom föreningarna vinnes också genast utsikter att kunna tillgodose två
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.) 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
viktiga önskemål, nämligen dels att bereda en nästan osviklig säkerhet
för långivarna samt dels att skapa möjligheter att öva kontroll över de
ändamål, för vilka kredit sökes, och däröver att erhållna lån verkligen
användas för uppgivet ändamål, med därav följande möjlighet att göra
slut på sammanblandningen av produktionskredit och konsumtionskredit.
Av vilken betydelse vinnandet av dessa fördelar är för ernåendet
av tillräckligt billig kredit, framgår delvis redan av det föregående
och torde vad angår betydelsen av den ökade säkerheten för
långivarna vara uppenbart. Genom användande av nämnda utgångspunkt
vinner man emellertid även, såsom framgår av den redogörelse
jag lämnat för de olika förslagen i ämnet, möjlighet att genom föreningarna
såsom mellanhänder förmedla övergången mellan de kreditformer,
med vilka våra penninginrättningar för närvarande röra sig,
och de för jordbruket lämpliga kreditformerna. Sålunda kunna t. ex.
lån, som hos en sparbank upptagas på 10 eller 5 års amorteringstid, av
föreningarna användas till utlämnande av lån med för olika ändamål
avpassade kortare amorteringstider o. s. v.
Det har visserligen sagts, att ett byggande på föreningsväsendet
hos oss skulle komma att möta större svårigheter än i andra länder till
följd av vår jordbrukarbefolknings motvilja mot det tvång till underordnande,
föreningsväsendet ju otvivelaktigt skulle komma att i viss mån
innebära, och framförallt mot nödvändigheten att ikläda sig den ansvarighet
för föreningarnas förbindelser, som utgör en förutsättning för att
överhuvudtaget något på nu ifrågavarande område skall kunna vinnas
med föreningsväsendet som utgångspunkt.
Jag vill visserligen icke alldeles underkänna dessa synpunkter,
men jag tror å andra sidan, att man i nämnda hänseende mer än kanske
i en del andra får akta sig för att från nuvarande förhållanden draga
allt för hastiga slutsatser beträffande framtiden. Föreningsväsendet är
nämligen särskilt på jordbrukets område så nytt hos oss i förhållande
till andra länder, att vår lantbefolkning näppeligen kan hava vunnit full
insikt om den styrka detsamma, väl handhaft, kan bereda. Måhända
bidrager härtill också, att en del tidigare organisationer varit mindre
omsorgsfullt planlagda och skötta. Den utveckling, en del av våra
kooperativa jordbrukarsammanslutningar under senare årtiondena nått,
låter emellertid hoppas, att genom ett energiskt upplysningsarbete och
genom beredande av god ledning vid kreditföreningarnas organisation
och första utveckling betänkligheterna mot själva föreningsväsendet böra
kunna övervinnas. Vad angår den andra förmenta betänkligheten, den
att ikläda sig ansvar för föreningarnas förbindelser, så måste särskilt
51
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
framhållas, att den omständigheten, att jämförelsevis många av de hittills
bildade jordbrukarsammanslutningarna antagit formen av föreningar utan
personlig ansvarighet, ej får tagas som bevis för, att en sådan betänklighet
överhuvudtaget finnes. Jag har mig nämligen väl bekant, att en
stor del, om ej de flesta, av dessa föreningar utan personlig ansvarighet
röra sig med s. k. garantiförbindelser. Deras medlemmar hava således
icke dragit sig för att ikläda sig en vida farligare ansvarighet än den,
som skulle blivit en följd av sammanslutningens bildande under form
av förening med begränsad personlig ansvarighet. Anledningen till att
förstnämnda organisationsform i så stor utsträckning anlitats måste således
antagas vara en annan än fruktan för själva ansvarigheten, och
det ligger då närmast till hands att söka orsaken i de jämförelsevis
tunga former vår första föreningslag stadgade för föreningar med begränsad
personlig ansvarighet, former, som numera äro betydligt förenklade.
Det måste emellertid i detta sammanhang framhållas, huru
viktigt det är, att villkoren för de blivande kreditföreningarnas tillvaro
göras sådana, att det blir dem möjligt att utan medlemmarnas allt för
stora betungande snabbt bilda reservfonder tillräckliga att möta de förluster,
som otvivelaktigt här och där måste uppstå. Endast under detta
villkor finnes nämligen utsikt att övervinna de betänkligheter, som i
varje fall nog på vissa håll kunna finnas mot att ingå i föreningar av
det ifrågasatta slaget.
Visserligen kan det synas tvivelaktigt, huruvida de nu rådande
förhållandena äro sådana, att tidpunkten kan anses lämplig att börja ett
företag av så vittutseende art, som ett ordnande av det mindre jordbrukets
kreditförhållanden på föreningsväsendets grund uppenbarligen
är. Särskilt kan det icke undgås, att stora svårigheter komma att möta
att under den närmaste tiden erhålla penningar för ändamålet till så
billigt pris som önskligt vore.
Det bör emellertid å andra sidan framhållas, att behovet av nya
möjligheter att erhålla erforderlig kredit för jordbrukets drift säkerligen
kommer att göra sig särskilt kännbart under de tider, som närmast
stunda, och att det ju alltid tager en viss tid, innan den organisation,
för vilken man kan komma att besluta sig, hinner bliva genomförd.
Med hänsyn härtill har jag- ansett mig icke böra underlåta att redan
nu tillmötesgå den av riksdagen uttalade önskan om frågans företagande
till avgörande snarast möjligt.
Beträffande själva organisationen av de föreningar, som skulle
komma att uppbära den blivande kreditrörelsen, anser jag mig i likhet
med riksdagen böra i allt väsentligt ansluta mig till det förslag, som
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
under år 1913 utarbetats inom jordbruksdepartementet, med de ändringar
däri, varom samma års sakkunnige hemställt.
I ett avseende anser jag emellertid särskilda betänkligheter möta att
följa de sistnämndes förslag, nämligen ifråga om sättet för bestämmandet
av det ansvar för centralföreningarnas förbindelser, som skulle åligga
de lokala föreningarna. I detta hänseende hava 1913 års sakkunnige
föreslagit, att de lokala föreningarna skulle tillförbindas att ikläda sig
en ansvarighet för centralföreningarnas förbindelser motsvarande två
tredjedelar av den ansvarighet lokalföreningarnas egna medlemmar i
sin ordning iklätt sig för deras förbindelser, under det att departementsförslaget
bestämt ifrågavarande ansvarighet till tjugu gånger det sammanlagda
insatsbelopp, med vilket den lokala föreningen ingått i centralföreningen.
Jag vill visserligen ej helt och hållet underkänna de
synpunkter sakkunnige anfört till stöd för sitt förslag i denna del.
Särskilt är det uppenbart, att centralföreningarnas kreditvärdighet skulle
vinna en viss förstärkning genom ett upptagande av de sakkunniges
förslag. Det torde emellertid böra erinras, att med en anordning,
sådan de sakkunnige i denna del ifrågasatt, beloppet av varje lokalförenings
ansvarighet kommer att växla med varje förändring i dess
medlemsstock. Ett sådant förhållande överensstämmer föga med föreskriften
i gällande lag om ekonomiska föreningar, att i föreningar med
begränsad personlig ansvarighet medlemmarnas ansvarighet skall vara
bestämd till visst belopp. På grund härav anser jag mig böra i förevarande
del i huvudsak ansluta mig till departementsförslaget. Dock
lärer med hänsyn till den höjning i den lånerätt, som skulle tillkomma
underföreningarnas medlemmar, vilken föreslagits av de sakkunnige,
och den därav följande höjningen i medlemmarnas ansvarighet, en
motsvarande höjning böra företagas jämväl i underföreningarnas ansvarighet
för centralförenings förbindelser eller från 20 till 30 gånger
insatsbeloppet. Den minskning i kreditvärdighet, som även med denna
jämkning möjligen i vissa fäll kan bliva en följd av en återgång
till departementsförslagets grunder, torde ej vara synnerligen avsevärd,
särskilt om jämväl lokalföreningarnas lånerätt i centralföreningarna bestämmes
på sätt som avses i nämnda förslag eller så att den göres i
väsentligare mån beroende av det* antal insatser, med vilket lokalförening
ingått i vederbörande centralförening. Förövrigt torde denna
minskning fullt uppvägas av den förstärkning av kreditvärdigheten, som
skulle vinnas genom ett bifall till vad jag längre fram kommer att
föreslå därom, att staten skulle begagna den möjlighet, som enligt det
förut anförda förefinnes, att stöda centralföreningarna genom att lämna
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
visst belopp i obligationer som säkerhet för varje godkänd centralförenings
förbindelser.
Aven ifråga om ordnandet av förhållandena, då fastighet är av
ägaren upplåten åt annan till brukande, anser jag mig böra ansluta mig
till departementsförslaget och således böra tillerkänna brukaren rätt att
ingå i vederbörande jordbrukskassa för fastighetens hela areal odlad
jord, detta av hänsyn till svårigheten för brukare att på annat sätt
erhålla lämplig kredit.
Både 1913 års departementsförslag och samma års sakkunnigförslag
hava utgått från den förutsättningen, att vid tiden för den föreslagna
kreditorganisationens genomförande det skulle finnas en lag angående
ekonomiska föreningars inlåningsrörelse i huvudsaklig överensstämmelse
med förenämnda inom finansdepartementet av särskilda sakkunnige
utarbetade förslag. Enligt vad jag inhämtat är emellertid utredningen i
denna fråga ännu icke avslutad. Något lagförslag i berörda hänseende är
således ej att vänta till innevarande års riksdag. Att detta förhållande
icke är av beskaffenhet att böra föranleda till uppskov med lösningen
av nu förevarande fråga, synes mig uppenbart redan av det skäl, att
de föreslagna villkoren för godkännande från det allmännas sida av de
lokala och centrala föreningar, som äro avsedda att uppbära kreditrörelsen,
äro sådana, att särskilt med några tillägg, i huvudsak hämtade
från förenämnda lagförslag, erforderlig trygghet ändå bör kunna beredas
insättarna. De tillägg, på vilka jag här syftar, avse huvudsakligen begränsning
av vederbörande lokalföreningars inlåningsrätt och av de belopp,
varå ränta får tillgodoföras varje insättare, reservfondernas uppbringande
till betryggande storlek samt skyldighet att upprätta ordentlig balansräkning
och att under vissa omständigheter träda i likvidation.
Jämväl i en del andra mindre väsentliga hänseenden anser jag
några jämkningar i de föregående förslagen erforderliga. Sålunda anser
jag mig t. ex. böra föreslå, att begränsningen av centralföreningarnas
inlåningsrätt jämkas till överensstämmelse med vad som i enlighet med
nyssnämnda inom finansdepartementet utarbetade förslag hemställts skola
gälla för de lokala föreningarna.
Dessutom måste de av 1913 års sakkunnige gjorda ändringsförslagen,
i den mån jag ansett dem böra upptagas, inarbetas i de vid
departementsförslaget fogade utkasten till kungörelser i ämnet.
Bland annat anser jag mig böra i detta sammanhang nämna, att
jag, jämte det jag funnit mig böra ansluta mig till 1913 års sakkunniges
förslag, att i blivande författningar beteckningen jordbrukskreditförening
borde utbytas mot jordbrukskassa, ansett mig böra föreslå en
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
motsvarande förändring i benämningen å de blivande centralföreningarna
till centralkassor för jordbrukskredit. Jag bar alltså låtit inom departementet
utarbeta nya förslag till kungörelser angående godkännande
från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och angående godkännande
från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit.
Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet i dessa
förslag av den lydelse bilagorna I och IT vid detta protokoll utvisa,
anförde departementschefen vidare.
Inom riksdagen har även ifrågasatts, att organisationen borde fullständigas
med en för hela landet gemensam centralbank med uppgift
att bidraga till finansierandet av ifrågavarande kreditrörelse. För min
del håller jag också för troligt, att utvecklingen en gång kommer att
göra tillvaron av en sådan bank både önsklig och behövlig. Jag anser
det emellertid nödvändigt, att kreditrörelsen först hinner taga en viss
omfattning, innan man griper sig an med bildandet av en sådan bank.
Dessutom kan det ifrågasättas, om ej inrättandet av nämnda bank bör
förbindas med ett försök till lösning av även det större jordbrukets
kreditfråga. Frågan härom tarvar emellertid en vidlyftig utredning. Jag
anser mig följaktligen ej nu böra framlägga något förslag i den av riksdagen
antydda riktningen.
Den ojämförligt svåraste frågan är den om beredandet av erforderliga
medel för den ifrågasatta kreditrörelsen. För min del skulle jag
visserligen helst sett, om man kunnat stanna vid den av 1910 års sakkunnige
förordade utvägen att uteslutande bygga på samarbete med
redan befintliga penninginrättningar och särskilt sparbankerna. Då denna
tanke emellertid stött på bestämt motstånd från de flesta håll, från vilka
yttranden över 1910 års sakkunnigförslag inkommit, och mött betänkligheter
även hos riksdagen, har jag ansett mig böra övergiva densamma,
isynnerhet som jag måste erkänna, att vissa av de skäl, som
anförts av dem, som förordat andra sätt för frågans lösning, äro av tungt
vägande art. Att man fortfarande måste räkna med ett omfattande samarbete
med de redan befintliga penninginrättningarna och särskilt sparbankerna,
är emellertid uppenbart. Jag återkommer till denna fråga längre fram.
Vad angår övriga ifrågasatta sätt för penningars anskaffande har
frågan, huruvida rätt att driva bankmässig inlåning bör medgivas de
blivande föreningarna, framkallat de flesta betänkligheterna.
I detta hänseende vill jag till en början erinra, att redan enligt
gällande lagstiftning ekonomiska föreningar torde vara berättigade att
driva dylik inlåningsrörelse, såvitt fråga är om insättningar från egna
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
medlemmar och från underföreningars medlemmar. Att man vid föreliggande
frågas lösning skulle rent av frånsåga sig rätten att anlita
denna utväg för medelanskaffning, synes mig icke kunna ifrågakomma.
Vad som egentligen är tvistigt i förevarande hänseende är således,
huruvida man skall upptaga det av 1913 års sakkunnige väckta förslaget
att medgiva de ifrågasatta centralföreningarna rätt till inlåning
jämväl från den stora allmänheten. Jag kan ej neka, att jag i detta
hänseende hyst stora betänkligheter, särskilt på grund av den konkurrens
med våra sparbanker om allmänhetens besparingar, som därav
är att befara. Emellertid är det ju troligt att, på sätt riksdagen anfört,
denna konkurrens ej kommer att betyda så mycket för sparbankerna,
som man i första ögonblicket kunde vara böjd att antaga,
särskilt med hänsyn till den relativa obetydligheten av de belopp, om
vilka här är fråga, i förhållande till de hos sparbankerna innestående
behållningarna och den årliga tillväxt av desamma erfarenheten visar,
att man under vanliga förhållanden kan beräkna. Vad som är säkert
är i varje fall, att, om man ej upptager berörda förslag, de belopp,
som kunna beräknas inflyta genom inlåning å bankmässig räkning, bliva
jämförelsevis obetydliga. Förhållandena i Finland lämna härpå ett tydligt
exempel. Då denna källa för medelanskaffning är av synnerlig
betydelse särskilt i tider, då den allmänna lånemarknaden är hårt anlitad,
samt centralföreningarna, på sätt riksdagen anfört, med den för
dem föreslagna organisationen synas komma att fullt ut besitta den
för ändamålet erforderliga soliditeten, såvitt denna kan garanteras genom
författningsbestämmelser och stadgar, har jag ansett mig böra frånträda mina
betänkligheter och förorda upptagandet av de sakkunniges förslag i denna del.
Under förarbetena har visserligen berörda inlåning huvudsakligen
tänkts böra äga rum å sparkasseräkning. För min del anser jag mig
böra ifrågasätta, om ej, på sätt jämväl antytts av 1913 års sakkunnige,
även andra bankmässiga räkningar böra kunna ifrågakomma. Jag tänker
därvid närmast på sådana räkningar som depositionsräkning och kapitalräkning.
I andra länder lärer man på vissa håll föredraga dylika räkningar,
som medföra den fördelen, att föreningarna ej behöva hålla fullt
så stora belopp omedelbart likvida, som om de bygga sin inlåniugsverksamhet
uteslutande på sparkasserörelse. Olämpliga måste däremot
uppenbarligen från sist angivna synpunkt sådana räkningar vara som
upp- och avskrivningsräkning och andra å vista räkningar.
Ordnandet av dessa frågor måste emellertid ske i lagstiftningsväg,
och det tillkommer med hänsyn till ifrågavarande lagars natur icke mig
att avgiva slutliga förslag i ämnet. Jag har efter överläggning med
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
chefen för finansdepartementet inhämtat, att han kommer att längre
fram denna dag till grundlagsenlig behandling förelägga Eders Kungl.
Maj:t i anslutning till vad jag härförut anfört inom finansdepartementet
utarbetade förslag till för ändamålet erforderliga lagstiftningsåtgärder.
Uppenbart är emellertid, att, även vid bifall till dessa förslag, och
även om en avsevärd del av det mera kortvariga kreditbehovet kan
fyllas genom den ifrågasatta diskonteringen av växlar i riksbanken, behovet
av rörelsemedel icke på långt när kan tillgodoses enbart genom
anlitande av dessa utvägar. Särskilt gäller detta i avseende å sådana
orter, där det möter svårigheter att genast bilda erforderliga centralföreningar.
Åven andra utvägar måste således anlitas.
Härvid möter först frågan, huruvida staten bör själv träda emellan
genom tillsläppande av något belopp på sätt ifrågasatts uti 1913
års båda förslag. Jag anser visserligen, att det skulle varit för kreditrörelsen
förmånligt, om staten på detta sätt kunde lämna åtminstone något
bidrag. Emellertid synes mig någon möjlighet härför icke för närvarande föreligga.
Att beloppet skulle kunna tagas av skattemedel är uppenbarligen
otänkbart, så ansträngd som budgeten ändå är; och ej heller lånevägen
torde för närvarande böra ifrågakomma, icke minst med hänsyn därtill,
att tydligtvis de penningar, som sålunda skulle kunna anskaffas, bleve
allt för dyra, för att anlitandet av nämnda utväg skulle innebära någon
väsentlig fördel.
Det återstår således icke annat än att söka erhålla medel från
annat håll. För att så mycket som möjligt underlätta detta anser jag
emellertid, att staten bör begagna sig av den förut antydda möjligheten
att stärka centralföreningarnas kreditvärdighet genom att lämna visst
belopp i obligationer såsom säkerhet för varje godkänd centralförenings
förbindelser. På sätt fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit äro visserligen
förhållandena i detta fall något annorlunda än i de fall, uti vilka
staten förut på enahanda sätt trätt emellan. Någon vidare risk för
staten synes mig dock icke föreligga, därest organisationen göres sådan,
som jag härförut föreslagit; och i varje fall är, såsom också fullmäktige
framhållit, frågan av den betydelse, att den risk, som må finnas, icke
synes böra få verka avskräckande. Lika med fullmäktige fäster jag
synnerlig vikt vid, att de ombud jag anser mig böra föreslå skola, då
godkännande meddelas, förordnas att övervaka centralkassornas verksamhet,
bliva för uppdraget fullt kvalificerade. Överlämnas utseendet
av dessa ombud åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, synes det
mig böra vara att förvänta, att dessa myndigheter komma att låta sig
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
angeläget vara att städse söka vinna lämpliga personer för nppdraget.
Obligationsbeloppet synes mig böra bestämmas till det under förarbetena,
på sätt förut omförmälts, ifrågasatta, 100,000 kronor för varje centralkassa;
och lära obligationerna böra under de villkor fullmäktige i riksgäldskontoret
föreslagit överlämnas till riksbanken att av densamma innehavas
såsom pant för fordringsägarnas gemensamma räkning. Det kunde
möjligen synas, som om eu motsvarande fördel borde beredas de lokala
föreningarna å sådana orter, där centralföreningar ännu icke hunnit bildas.
Då jag emellertid anser mig icke böra väcka förslag härom, beror detta på,
att dels garantierna för, att dylika föreningar skola bliva ordentligt skötta,
uppenbarligen äro vida svagare än ifråga om centralföreningarna samt
dels en dylik åtgärd möjligen skulle kunna bidraga till att fördröja
bildandet av centralföreningar för ifrågavarande orter, något som ju
vore mindre önskligt.
Vad angår frågan, från vilka håll penningar skola kunna erhållas,
har jag förut framhållit, att jag anser ett omfattande samarbete med
sparbankerna synnerligen önskligt. För sparbankerna skulle sålunda
yppas möjligheter att på ett jämförelsevis säkert och bekvämt sätt finna
användning för kapitalbehållningar, som de eljest måhända skulle nödgas
insätta i bankinrättningar mot låg ränta eller utportionera i smålån med
ty åtföljande ökat förvaltningsbesvär, och för kreditföreningarna skulle
härigenom yppas utsikter att erhålla rörelsemedel för jämförelsevis billig
ränta och på villkor beträffande sätt och tid för återbetalningen, som
skulle göra det möjligt för dem att i sin ordning utlämna lån för tillgodoseende
även av sådana kreditbehov, beträffande vilka något längre
återbetalningstid är önsklig.
Ifråga om den form, under vilken denna sparbankernas kreditgivning
borde äga rum, hava 1910 års sakkunnige i första hand tänkt
sig, att densamma borde ske sålunda, att sparbankerna öppnade kreditivräkningar
åt vederbörande föreningar, och förty föreslagit en ändring i
lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker, som skulle öppna möjlighet
härför. Uppenbart är emellertid, att denna låneform, som jämväl ifrågasatts
av 1913 års sakkunnige, icke lämpar sig för tillgodoseende av
andra än de kortvariga kreditbehoven. För det längre kreditbehovet
passa tydligtvis bäst de redan enligt gällande lag tillåtna lånen mot
skuldebrev, som, då det härvid ej skulle bliva fråga om lån mot borgen
eller mot pant av skuldebrev med borgen, skulle kunna lämnas i form
av såväl amorteringslån som stående lån. Detsamma synes mig överhuvudtaget
gälla om all kreditgivning åt centralföreningarna. Det kommer
nämligen härvid att bliva fråga om jämförelsevis stora belopp, och det
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 8
58
Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kan med fog ifrågasättas, om det ej, på sätt bankinspektionen också
framhållit, skulle vålla sparbankerna avsevärda svårigheter att alltid
hålla de belopp likvida, som skulle erfordras för att rätt sköta en
kreditivrörelse av dylik omfattning. Annorlunda ställer sig enligt mitt
förmenande förhållandet beträffande sådana lokala kreditföreningar, som
kunna tänkas uppstå i orter, för vilka centralföreningar ännu icke hunnit
bildas. Dessa föreningar skulle ju icke äga driva bankmässig inlåningsrörelse
från andra än sina medlemmar, och de belopp, de hava utsikt
att på nyssnämnda sätt få in, kunna tydligtvis så mycket mindre bliva
av någon avsevärdare storlek, som det här antagligen kommer att bliva
fråga om just de delar av landet, uti vilka kapitaltillgången hos de
befolkningsklasser, med vilka föreningarna hava utsikt att komma i
beröring, är minst. Nämnda föreningar torde även komma att överhuvudtaget
bliva avstängda från den möjlighet att erhålla rörelsemedel,
som den ifrågasatta växeldiskonteringen skulle öppna. Ifrågavarande
föreningar kunna därför förutses få avsevärda svårigheter att på lämpligt
sätt tillgodose föreliggande behov av kortare kredit, för vilket ändamål
upptagandet av stående lån och amorteringslån hos sparbankerna föga
lämpar sig, särskilt till följd av svårigheten för föreningarna att på tillfredsställande
villkor placera de kapitalbehållningar, som kunna förväntas
uppstå under de årstider, då kreditbehovet bland deras medlemmar är
minst. För föreningar av detta slag skulle det säkerligen bliva av stor
betydelse, om möjlighet kunde finnas för dem att med sparbank i orten
träffa avtal om öppnande av kreditivräkning eller med hänsyn till de
växlingar i deras penningtillgång, som äro att förutse, kanske ännu
hellre kredit å löpande räkning. Med hänsyn till de jämförelsevis små
belopp, om vilka det här är fråga, synas några avgörande betänkligheter
icke böra möta mot en lagändring i dylikt sjffte i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagits av 1910 års sakkunnige. Chefen
för finansdepartementet, med vilken jag samrått i detta ämne, har förklarat
sig skola jämväl i detta hänseende framlägga erforderligt förslag
till lagändring.
Att även enskilda banker och andra förefintliga enskilda penninginrättningar
böra kunna få anlitas som förlagsgivare, i den mån sådant
kan vara förmånligt, synes mig uppenbart. Härför erfordras emellertid
i regel ej annat, än att rätten att välja kreditgivare, på sätt 1913 års
sakkunnige föreslagit, göres så fri som möjligt för såväl centralföreningarna
som sådana lokala föreningar, vilka icke äro anslutna till någon centralförening.
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Ett undantag härifrån föreligger visserligen till följd av de bestämmelser,
som gälla angående placeringen av försäkringsföretagens
fonder. Att redan nu, innan man vunnit någon erfarenhet huru kreditrörelsen
kommer att utveckla sig, föreslå en ändring i nämnda bestämmelser,
synes mig emellertid ej böra ifrågakomma.
Såsom framgår av det förut anförda böra medel även kunna erhållas
från pensionsfonden. Att bestämma, att visst belopp av fondens medel
skall användas för ändamålet, synes mig icke lämpligt, utan torde
det böra få bero av omständigheterna, i vilken utsträckning fondens
tillgångar skola komma att anlitas. Någon garanti från statens sida
för de lån, som kunna komma att utlämnas från fonden, utöver det
förut omförmälda överlämnandet av visst belopp i obligationer såsom
säkerhet för varje centralförenings förbindelser lärer varken vara
nödig eller eljest böra ifrågakomma, utan bör det få bero på prövning
i varje särskilt fall, om och i vad mån lånesökande förening kan anses
värd önskad kredit. Uppenbarligen blir det, såsom pensionsstyrelsen
framhållit, huvudsakligen centralföreningarna, som kunna tänkas komma
att godtagas såsom låntagare. Några särskilda åtgärder från statens
sida erfordras i förevarande hänseende icke, blott det tillses, att de
blivande bestämmelserna angående utlåning från fonden göras sådana,
att lån till nu ifrågavarande föreningar kunna utlämnas mot endast föreningarnas
förbindelser utan ställande av särskild säkerhet.
Beträffande postsparbanken framgår av det förut anförda, att några
större belopp icke under den allra närmaste tiden äro att påräkna från
detta håll. Emellertid anser jag lika med styrelsen för nämnda penninginrättning
det vara att förvänta, att med inträdandet av bättre ekonomiska
förhållanden även från postsparbanken medel böra kunna bliva tillgängliga
för den ifrågasatta kreditrörelsen. Beträffande de former och den begränsning,
varunder detta bör ske, har jag intet att erinra mot vad
postsparbanksstyrelsen föreslagit. Jag anser det således ej böra ifrågakomma,
att lån från postsparbanken utlämnas annat än till de blivande
centralföreningarna. Vidare bör det få bero på styrelsens omprövning i
varje särskilt fall, om och i vilken utsträckning lån må kunna erhållas.
Beträffande den ändring i gällande bestämmelser angående postsparbankens
medelplacering, som erfordras för att lån från banken skola
kunna utlämnas mot enbart förskrivning av vederbörande centralförening,
kommer, enligt vad jag inhämtat, förslag att i samband med förut omförmälda
lagförslag föreläggas Eders Kungl. Maj:t av chefen för finansdepartementet.
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Med ett rätt anlitande av de av mig härförut omförmälda utvägarna
till erhållande av medel synes det mig, att åtminstone för någon tid
framåt det borde vara sörjt för, att rörelsen skall kunna utvecklas
under något så när tillfredsställande villkor, även om räntorna uppenbarligen
under nu rådande penningförhållanden måste bliva högre än
önskligt vore. Högre än de räntor, handeln och industrien måste betala,
böra de i varje fall ej bliva, och redan därmed vore ju en förbättring
i det nuvarande tillståndet vunnen.
Skulle det längre fram visa sig, att tillräckliga medel ej kunna
uppbringas på nu angivna sätt, måste uppenbarligen även andra utvägar
anlitas, och därvid synes mig den av riksdagen antydda att inrätta en
särskild central penninginrättning för ändamålet i första hand böra komma
under övervägande.
Båda de under år 1913 framkomna förslagen förutsätta, att staten
skall lämna bidrag dels till centralföreningarnas organisationskostnader
samt dels till såväl dessas som de lokala föreningarnas förvaltningskostnader.
Det sistnämnda föreslogs även i 1910 års sakkunnigförslag,
ehuru i något annan form. Åven jag är i princip av den uppfattningen,
att staten bör bidraga i den uti 1913 års förslag angivna ordningen.
Emellertid anser jag mig med hänsyn särskilt till den sparsamhet med
statens medel, tidsförhållandena ovillkorligen kräva, böra föreslå att vissa
av dessa bidrag såväl i anseende till beloppet som till tiden göras mera
begränsade, än som ifrågasattes i 1913 års förslag.
Jag syftar härvid på de föreslagna bidragen till förvaltningskostnader.
Bidragen till centralföreningarnas organisationskostnader äro nämligen
i 1913 års förslag upptagna till allenast 2,000 kronor åt varje förening.
De kostnader, om vilka det här är fråga, avse närmast anskaffande av
nödiga kontorsinventarier och av blankettryck till såväl centralföreningarnas
som till dem anslutna lokala föreningars räkenskaper, till låneförbindelser
o. s. v. För min del anser jag ett belopp av 2,000 kronor
för dessa bidrag vara det minsta som kan ifrågasättas.
Beträffande bidragen till centralföreningarnas förvaltningskostnader
hava de i nämnda förslag beräknats till 4,000 kronor om året under de
första tio åren efter godkännandet. En viss jämkning i dessa bidrag
anser jag utan olägenhet kunna vidtagas. Skall en sådan rörelse som
den ifrågavarande verkligen uppfylla sitt ändamål, måste den i stort sett
själv kunna bära sina kostnader. De bidrag, som staten lämnar, böra
mera hava formen av premier än avse att helt befria de föreningar,
som uppbära rörelsen, från förvaltningskostnadernas bestridande. Nämnda
bidrag böra dessutom enligt min uppfattning så anordnas, att i själva an
-
61
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
ordningen ligger en sporre för vederbörande föreningar att sträva efter
att så fort som möjligt komma därhän, att de helt och hållet kunna stå
på egna fötter. Med hänsyn härtill anser jag bidragen böra utgå efter
en med åren fallande skala. Jag antager, att, om ifrågavarande bidragbestämmas
till 2,000 kronor om året under vartdera av de två första
åren efter godkännandet, till 1,000 kronor under vart av de följande fyra
åren och till 500 kronor under vart av ytterligare fyra år, allt vad som
i förevarande hänseende under nuvarande förhållanden skäligen kan
begäras skall vara gjort från det allmännas sida.
Vad jag nu anfört gäller i tillämpliga delar även om bidragen
till de lokala föreningarnas förvaltningskostnader. Dessa hava i 1913 års
förslag hemställts skola bliva 2 kronor för år och medlem för all framtid,
med rätt för Eders Kungl. Maj:t att för län, beträffande vilket hinder
till följd av befolkningens gleshet eller andra dylika förhållanden mött
att bilda centralförening, förhöja bidraget till 4 kronor för år och medlem.
Av vad jag förut anfört framgår först och främst att jag icke
kan ansluta mig till förslaget, att dessa bidrag skola utgå för all framtid.
Vidare finner jag de skäl, som anförts till stöd för förslaget, att det
skulle öppnas möjlighet till bidragens höjande inom vissa län, icke
övertygande. Jag anser alltså ifrågavarande bidrag böra utgå efter
samma grund till alla föreningar. Slutligen finner jag mig höra hemställa,
att jämväl dessa bidrag bestämmas skola utgå efter i viss mån
fallande skala. Om ifrågakomna bidrag sättas till 2 kronor för år och
medlem under de 4 första åren efter godkännandet och 1 krona för år
och medlem under 6 därpå följande år, torde även i förevarande'' hänseende
alla rimliga anspråk vara uppfyllda.
Jag har låtit uppgöra en beräkning över den kostnad för statsverket,
lämnandet av förenämnda bidrag under de första 16 åren skulle
komma att medföra. Denna beräkning är gjord så, att till grund för
densamma lagts ett antagande, att kreditrörelsen hos oss skulle komma
att utvecklas vida hastigare än i andra länder, där det allmännas medverkan
varit mindre omfattande, än den enligt de förslag, för vilka jag
redogjort, skulle bliva i vårt land. Jag har således anledning antaga,
att statsverkets kostnader i verkligheten skola komma att snarare ej så
obetydligt understiga än överstiga de beräknade.
Nämnda beräkning har givit följande resultat:
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
År. |
Lokala föreningar med ett beräknat medlems-antal av 50 i var: |
Centralföreningar: |
Hela års- anslaget kr. |
||||||||||||
Antal före- ningar, som börja upp- bära bidrag. |
Hela an- talet för- enin- gar. |
Antal med-lemmar, för |
Summa |
Summa bidrag kr. |
Antal nya för- enin- gar. |
Hela an- talet för- enin- gar. |
Orga- nisa- tions- bidrag kr. |
Förvaltningsbidrag å |
Summa bidrag kr. |
||||||
2 kr. |
1 kr. |
2 kr. |
1 kr. |
2,000 kr. |
1,000 kr. |
500 kr. |
|||||||||
1916 |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
5 |
5 |
10,000 |
_ |
_ |
_ |
10,000 |
10,000 |
|
1917 |
60 |
60 |
3,000 |
— |
6,000 |
— |
6,000 |
3 |
8 |
6,000 |
10,000 |
— |
- |
16,000 |
22,000 |
1918 |
120 |
180 |
9,000 |
— |
18,000 |
— |
18,000 |
2 |
10 |
4,000 |
16,000 |
— |
— |
20,000 |
38,000 |
1919 |
50 |
230 |
11,500 |
— |
23,000 |
— |
23,000 |
2 |
12 |
4,000 |
10,000 |
5,000 |
— |
19,000 |
42,000 |
1920 |
50 |
280 |
14,000 |
— |
28,000 |
— |
28,000 |
1 |
13 |
2,000 |
8,000 |
8,000 |
- |
18,000 |
46,000 |
1921 |
50 |
330 |
13,500 |
3,000 |
27,000 |
3,000 |
30,000 |
— |
13 |
— |
6,000 |
10,000 |
— |
16,000 |
46,000 |
1922 |
30 |
360 |
9,000 |
9,000 |
18,000 |
9,000 |
27,000 |
1 |
14 |
2,000 |
2,000 |
12,000 |
— |
16,000 |
43,000 |
1923 |
30 |
390 |
8,000 |
11,500 |
16,000 |
11,500 |
27,500 |
— |
14 |
— |
2,000 |
8,000 |
2,500 |
12,500 |
40,000 |
1924 |
25 |
415 |
6,750 |
14,000 |
13,500 |
14,000 |
27,500 |
1 |
15 |
2,000 |
2,000 |
5,000 |
4,000 |
13,000 |
40,500 |
1925 |
25 |
440 |
5,500 |
16,500 |
11,000 |
16,500 |
27,500 |
— |
15 |
— |
2,000 |
4,000 |
5,000 |
11,000 |
38,500 |
1926 |
25 |
465 |
5,250 |
18,000 |
10,500 |
18,000 |
28,500 |
— |
15 |
— |
2,000 |
2,000 |
6,000 |
10,000 |
38,500 |
1927 |
25 |
490 |
5,000 |
16,500 |
10,000 |
16,500 |
26,500 |
— |
15 |
— |
— |
2,000 |
4,000 |
6,000 |
32,500 |
1928 |
25 |
515 |
5,000 |
11,750 |
10,000 |
11,750 |
21,750 |
— |
15 |
— |
— |
2,000 |
2,500 |
4,500 |
26,250 |
1929 |
25 |
540 |
5,000 |
10,500 |
10,000 |
10,500 |
20,500 |
— |
15 |
— |
— |
1,000 |
2,000 |
3,000 |
23,500 |
1930 |
25 |
565 |
5,000 |
9,250 |
10,000 |
9,250 |
19,250 |
— |
15 |
— |
— |
1,000 |
1,000 |
2,000 |
21,250 |
1931 |
25 |
590 |
5,000 |
8,000 |
10,000 |
'' 8,000 |
18,000 |
— |
15 |
— |
— |
— |
1,000 |
1,000 |
19,000 |
Summa kostnad
527,000
Med hänsyn till omöjligheten att exakt bestämma de belopp, till
vilka ifrågavarande bidrag för varje år komma att uppgå, bör det
anslag, från vilket de skola utgå, erhålla formen av förslagsanslag.
Vid avgörandet av, till vilket belopp detta anslag bör beräknas
för år 1916, är att märka, att för nämnda år några förvaltningsbidrag
ej kunna komma ifråga, då dessa bidrag äro avsedda att för varje
kalenderår utgå först efter räkenskapernas avslutning för året och sedan
frågan om ansvarsfrihet för styrelsen varit föremål för prövning å föreningssammanträde.
De enda bidrag, med vilka man har att räkna för
ifrågavarande år, äro således de till organisationskostnader för centralföreningar,
vilka bidrag skulle utgå så fort godkännande erhållits. Att
flera dylika föreningar än det antal av fem, som lagts till grund för
förenämnda beräkning, skulle kunna hinna bildas och vinna godkännande
före 1916 års utgång, synes mig icke antagligt. Med denna utgångspunkt
skulle således anslaget för nämnda år kunna upptagas till allenast 10,000
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kronor eller vad som beräknats i propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov.
Enligt 1913 års departementsförslag skulle vid meddelandet av
godkännande åt centralförening tillika förordnas ett ombud att å det
allmännas sida öva tillsyn å centralföreningens verksamhet. Någon
häremot svarande bestämmelse var däremot icke meddelad i fråga om
de lokala föreningarna.
Beträffande detta förhållande anförde 1913 års sakkunnige, att det
syntes oavvisligt, att även sådana lokala föreningar, som icke vore anslutna
till centralförening, och som ju skulle kunna erhålla statsunderstöd
m. m., underkastades tillsyn från det allmännas sida, och att särskilt
ombud borde förordnas att utöva nämnda tillsyn.
Till vad de sakkunnige sålunda anfört anser jag mig böra ansluta
mig. Ifrågavarande ombud torde, i likhet med de ombud, som utses
att övervaka sparbankernas skötsel, böra åtnjuta ersättning för sina förrättningar
enligt den klass i resereglementet Eders Kung]. Maj:t kan
komma att bestämma; och lära dessa ersättningar böra utgå av det
under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till rese- och traktamentspenningar.
Något särskilt anslag härför skulle således icke erfordras.
I den skrivelse, varmed 1913 års departementsförslag avlämnades,
ifrågasättes även tillsättandet av en särskild konsulent med uppgift att
tillhandagå vid bildandet och skötseln av de ifrågasatta lokala och centrala
föreningarna. Med hänsyn därtill, att, såsom 1913 års sakkunnige
framhållit, ett intresserat och sakkunnigt arbete i förevarande avseende
torde vara att påräkna såväl från statskonsulenten för det mindre jordbruket
som från hushållningssällskapens konsulenter, anser jag, att det
i värjo fall bör få bero på de erfarenheter, framtiden kan medföra, om
inrättandet av en dylik konsulentbefattning skall anses nödigt.
På grund av vad jag sålunda anfört ärnar jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå riksdagen att
dels godkänna följande bestämmelser angående understöd av statsmedel
åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre
jordbruk:
Mom. 1. Ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss
ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, (jordbrukskassa)
kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel undfå
bidrag utan återbetalningsskyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna.
Dessa bidrag utgå med två kronor för medlem under vart och
ett av de fyra första åren näst efter det, då godkännandet givits, samt
med en krona för medlem under vart och ett av följande sex år och
64
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 119.
beräknas efter det antal medlemmar, som jordbrukskassan under sin verksamhetstid
närmast föregående år städse haft.
Mom, 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för
ett eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit)
kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl.
Maj:t meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel
erhålla bidrag utan återbetalningsskjddighet dels till organisationskostnader
med 2,000 kronor samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna
med 2,000 kronor under vart av de två första åren näst efter
det, då godkännandet givits, med 1,000 kronor under vart av de följande
fyra åren och med 500 kronor under vart av ytterligare fyra år.
Mom. 3. Då godkännande meddelas åt centralkassa för jordbrukskredit,
skall tillika förordnas ett ombud att å det allmännas vägnar öva
tillsyn över centralkassans verksamhet.
Detsamma gäller beträffande jordbrukskassa i län, för vilket centralkassa
ännu icke bildats och vunnit godkännande.
Mom. 4. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,
förvaltningsbidrag, när revision av nästföregående årets förvaltning och
räkenskaper ägt rum samt ansvarsfrihet för samma år beviljats styrelsen,
och bidrag till organisationskostnader, så snart godkännandet meddelats.
Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges
av Kungl. Majrts befallningshavande i det län, där vederbörande
kassas styrelse har sitt säte.
Ansökan därom skall vara åtföljd av:
styrkt avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering
och om godkännande från det allmännas sida;
samt, såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:
dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för nästföregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet för
samma år för styrelsen,
dels ock,
där ansökningen göres av jordbrukskassa, eu av dess styrelse på
heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar kassan
under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft jämte särskilt
yttrande över ansökningen antingen av det ombud, som, efter ty ovan
sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över kassans verksamhet, eller
av styrelsen för vederbörande centralkassa, därest jordbrukskassan är ansluten
till en sådan,
samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,
yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall
förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.
65
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna
det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.
Mom. 6. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som må finnas erforderliga,
meddelas av Kungl. Maj:t;
dels å extra stat för år 1916 under nionde huvudtiteln bevilja ett
förslagsanslag å 10,000 kronor till statsbidrag åt föreningar för beredande
av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;
samt dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit,
som vinner godkännande från det allmännas sida, svenska statens
obligationer till värde av 100,000 kronor må från riksgäldskontoret
överlämnas till Sveriges riksbank att av denna innebavas såsom en
gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt för
kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina
fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,
som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess
förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och
under villkor: att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom
intyg av det ombud, som, efter vad ovan sägs, skall förordnas för tillsyn
över kassans verksamhet, att medgivande till pantens användande
skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där centralkassans
styrelse bar sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga
föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom
influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret
ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt
att obligationerna därvid tillika i första band hembjudas riksgäldskontoret
till inlösen.
Emellertid torde det böra anstå med fattande av slutligt beslut i
ämnet, till dess förenämnda inom finansdepartementet utarbetade lagförslag
hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller
således att få ånyo upptaga ärendet, sedan nämnda granskning avslutats.
Slutligen hemställde departementschefen, att utdrag av detta protokoll
måtte få tillställas lagrådet till kännedom vid nyssnämnda granskning.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, täcktes Hans
Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Curt Boktitel).
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.)
9
66
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Bilaga I.
Förslag
till *
kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av
vissa jordbrukskassor.
Härigenom förordnas:
Villkor för jordbrukskassas godkännande:
§ i
Jordbrukskassa
kan vinna godkännande från det allmännas sida på
nedan angivna villkor.
§ 2-
Jordbrukskassan skall vara organiserad såsom ekonomisk förening
med begränsad personlig ansvarighet.
§ 3.
Kassans stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—21
här nedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika från
vad i nämnda §§ föreskrives.
§ 4.
Kassans verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt skilt
från andra jordbrukskassors och ej större, än att kassans medlemmar
kunna förutsättas känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.
§ 5-
Kassan skall vara tillförbunden att, därest centralkassa för jordbrukskredit
finnes bildad eller bildas för det län, inom vilket kassans
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
styrelse liar sitt säte, iakttaga vad på jordbrukskassan ankommer för
vinnande av inträde i centralkassan.
§ 6.
Till medlem i kassan må icke kunna antagas annan än i Sverige
bosatt svensk undersåte, här i landet registrerad ekonomisk förening
eller svensk kommun.
§ i
Delaktighet
i jordbrukskassan beräknas efter det antal hektar jord,
för vilket medlem vunnit inträde i densamma.
För ägare eller brukare av jord inom kassans verksamhetsområde
kan nämnda antal icke överstiga det antal hektar odlad jord han verkligen
äger eller brukar inom området; dock att, om brukningsdel sträcker
sig över gränsen för detta, delaktighet i kassan må kunna vinnas för
den areal odlad jord, brukningsdelen i sin helhet innehåller.
År fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må ägaren
ej vinna delaktighet för mer än hälften av fastighetens areal odlad jord.
Beträffande annan medlem än i andra stycket avses, skola stadgarna
angiva det antal hektar jord, för vilket sådan medlem skall anses ingå
i kassan.
I övrigt skall gälla, att ingen må kunna vinna inträde i kassan
för mer än femtio hektar jord eller för större areal, än som motsvarar
en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken medlemskap i kassan
vunnits, att vid beräkning av den areal, för vilken delaktighet må vinnas,
område, som understiger en hektar, räknas för en hektar, och att jämväl
i övrigt brutet tal utjämnas till närmast högre hela tal, att medlem icke
må för samma brukningsdel vara medlem jämväl i annan jordbrukskassa,
samt att stadgarna skola innehålla bestämmelser angående de
jämkningar uti delaktigheten, som betingas därav, att medlem må hava
upphört att vara ägare eller brukare av jord, varför delaktighet vunnits,
eller att genom utträde av medlemmar den areal, för vilken han äger
delaktighet, kommit att överstiga en tiondel av den sammanlagda areal,
för vilken medlemmarna äga delaktighet i kassan.
§ 8.
Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket medlem är berättigad
att genom kassan erhålla lån, (medlems länsrätt) skall vara i stadgarna
68
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.
bestämt och må ej sättas högre än till sjuttifem kronor för varje hektar
jord, för vilken han äger delaktighet i kassan.
§ 9.
Beträffande medlemmarnas bidragsplikt och deras ansvarighet för
kassans förbindelser skall särskilt iakttagas:
l:o) att medlems insats skall vara minst tio kronor för varje påbörjat
tiotal hektar jord, varför han vunnit inträde i kassan;
2:o) att medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering
intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat; samt
3:o) att medlems personliga ansvarighet icke må bestämmas lägre
än till ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt.
§ io.
Beträffande insatserna skall gälla:
l:o) att minst en tiondel av varje tecknad insats skall kontant
inbetalas samt återstoden inom ett år efter tecknandet;
2:o) att insatserna skola sammanföras under benämning jordbrukskassans
insatskapital;
3:o) att av detta insatskapital må tagas de medel, som erfordras
. till insatser i vederbörande centralkassa för jordbrukskredit; samt
4:o) att kassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den ej, efter
vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av reservfond eller enligt
medgivandet i § 12 användas till återgäldande av sådan tidigare uttaxering,
som ägt rum till täckande av förlust, efter beslut å föreningssammanträde
lämna medlemmarna utdelning å deras insatser, dock ej
efter högre räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet
i stället under det år, varom fråga är, innestått å sparkasseräkning
i kassan, eller, därest sparkasserörelse för egen räkning ej av
denna under året bedrivits, efter högre räntefot än fem för hundra.
§ n.
Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till betäckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år, skola minst femton procent
avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst
skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den andel
däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode
69
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
(tantiem). Då reservfonden uppgår till ett belopp,motsvarande tio procent av
det sammanlagda beloppet av medlemmarnas lånerätt jämte, därest kassan
för egen räkning driver sparkasserörelse, hälften av insättarnas behållning
enligt senaste räkenskapsavslutning, erfordras icke vidare avsättning
till densamma; nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall
avsättning till densamma ånyo vidtaga.
Till ersättande av förlust, som kan täckas genom den uttaxering,
medlemmarna äro skyldiga underkasta sig för det år, under vilket förlusten
uppstått, må reservfonden ej aulitas, annat än i den mån den
överstiger nyss angivna storlek.
§ 12.
Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden,
må efter beslut å föreningssammanträde kunna till medlemmarna
återgäldas belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till
täckande av förlust.
§ 13-
Kassans verksamhet för beredande av lån åt medlemmarna skall
kunna bestå dels i utlämnande av direkta lån i mån av tillgång till
därför erforderliga medel samt dels i förmedling åt medlemmarna av
växellån.
För erhållande av lån erfordras att inom kassans verksamhetsområde
äga eller bruka minst en halv hektar odlad jord.
§ 14-
De ändamål, för vilka lån må kunna av kassan lämnas medlemmarna,
skola vara i stadgarna angivna och må ej vara andra än
följande, nämligen:
a) inköp av:
l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;
2:o) utsäde;
3:o) foder- och gödselmedel samt torvströ;
b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift under
de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst;
c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,
vilken lämpar sig för egendomen;
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
d) anläggande av vatten- eller avloppsledning eller anordning för
gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendoms
tillgångar med vad därtill hör;
e) smärre grundförbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader;
f)
erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,
som avser antingen beredande av tillgång till redskap och maskiner,
som erfordras för jordbruket, eller utsäde eller foder- och gödselmedel
eller torvströ eller avelsdjur, eller ock tillgodogörande av produkter av
jordbruket eller någon dess binäring.
§ 15.
För ändamål, varom i § 14 under d) och e) förmäles, må växelkredit
icke användas.
I övrigt skall gälla, att för ett och samma ändamål växelkredit
ej må anlitas under längre tid i en följd än nio månader, att lån, som
kassan lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av lån,
ej må utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv åtnjuter;
samt att, därest kassan för egen räkning mottager insättningar på sparkasseräkning,
minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens
sammanlagda belopp skall redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles
i § 17 här nedan, eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.
§ 16-
För förmedling av växellån må kassan kunna betinga sig viss
provision.
Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,
men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke
överstigande tre månader uppgå till mer än en fjärdedels procent av
växelbeloppet, däri inbegripet även den provision, som må uppbäras av
centralkassan för den växelförpliktelse den kan behöva ikläda sig för
ändamålet.
§ 17-
Kassan må för egen räkning icke driva annan inlåningsrörelse än
å sparkasseräkning och icke mottaga insättningar annat än från med
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 71
lemmarna eller, i den mån dessa utgöras av ekonomiska föreningar, deras
medlemmar.
Innan insatskapitalet uppgår till minst ettusen kronor, må sådan
inlåningsrörelse icke påbörjas.
A medel, som insättas å sparkasseräkning, må icke gottgöras ränta
för högre belopp än två tusen kronor av varje insättares tillgodohavande.
Ej må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning
insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i
särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång.
Jordbrukskassa, som för egen räkning driver sparkasserörelse,
vare skyldig att i tillgångar, bestående av statens, allmänna hypoteksbankens,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller kommuners
obligationer eller fordran hos bankinrättning, för vilken Kungl. Maj:t
fastställt reglemente, eller hos godkänd centralkassa för jordbrukskredit,
till vilken kassan är ansluten, redovisa kassareserv, som tillsammans med
den inneliggande kassan motsvarar minst en tiondel av insättarnas behållning.
Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid icke tagas i beräkning;
dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av
kassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som kassan
enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart
det kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.
§ 18-
Kassans inlåning må icke överskrida det belopp, vartill medlemmarnas
sammanlagda lånerätt uppgår, ökat med två tredjedelar av det
inbetalda insatskapitalet och fem gånger beloppet av reservfonden.
§ 19.
Angående kassarörelsen skola stadgarna innehålla sådana föreskrifter,
att dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas,
i mån ej särskilda hinder däremot möta, genast insättas, om jordbrukskassan
är medlem av godkänd centralkassa för jordbrukskredit, hos denna,
och eljest i sparbank eller annan bankinrättning samt dels varje in- och
utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras av minst en styrelseledamot
utom kassaförvaltaren; och skall vad sålunda stadgats gälla även be
-
72
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
träffande medel, som kassan uppbär såsom ombud för vederbörande
centralkassa för jordbrukskredit eller, där anslutning till sådan ännu
icke kunnat vinnas, den sparbank eller annan penninginrättning, med
vilken kassan må samarbeta.
§ 20.
Styrelsen för jordbrukskassan skall vara ålagt att vid sin förvaltningsberättelse
foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna räkenskapsåret.
Jämte vad i förordningen angående bandelsböcker och handelsräkningar
är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning
iakttagas:
l:o) jordbrukskassans tillgångar må ej upptagas vare sig över
sina verkliga värden eller till högre belopp, än som motsvara kostnaderna
för deras förvärvande eller anskaffande;
2:o) andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande
bruk för kassan, må dock kunna upptagas till högre belopp, än
som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så
framt särskilda omständigheter kunna anses lämna fog därför och dessa
i förvaltningsberättelsen fullständigt angivas;
3:o) osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed
de beräknas komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas;
4:o) tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för kassan, må ej
i vidare mån, än som betingas av därå nedlagda förbättringar, upptagas
till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående
balansräkning;
5:o) de belopp, vartill insatskapitalet, reservfonden samt andra
fonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen uppföras bland
skulderna;
6:o) kostnader för kassans bildande, organisations- eller förvaltningskostnader
må ej uppföras såsom tillgång.
§ 21.
Kassa, som för egen räkning driver sparkasserörelse, skall, därest
godkännandet från det allmännas sida i den ordning här nedan sägs
återkallas, vara pliktig träda i likvidation, så snart beslutet om återkallandet
vunnit laga kraft.
73
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 22.
Jordbrukskassa skall för att vinna godkännande bestå av minst
15 medlemmar.
Allmänna bestämmelser.
§ 23.
Ansökan om godkännande prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i. det län, där jordbrukskassans styrelse har sitt säte, och må
göras antingen i samband med ansökningen om kassans registrering
eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett
exemplar av kassans stadgar.
§ 24.
Det ombud, som enligt vad särskilt är stadgat skall förordnas att
å det. allmännas vägnar utöva tillsyn över godkänd jordbrukskassa i län,
för vilket centralkassa ännu icke bildats och vunnit godkännande, utses
av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Förordnande, som nu är sagt, gäller tills vidare och intill dess
annorledes beslutas.
Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av jordbrukskassans
förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest'', när ombudet
så finner gott, taga kännedom om kassans protokoll och bokföring
samt värdehandlingar och kassabehållning; åliggande det ombudet, som
av allmänna medel undfår gottgörelse enligt grunder, som Kungl. Maj:t
bestämmer, att efter varje verkställd undersökning till Kungl. Maj:ts
befallningshavande avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen
underrätta Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest anledning synes
ombudet hava förekommit, att det kassan meddelade godkännandet bör
återkallas.
Underrättelse om tid och ställe för berörda revision skall styrelsen
för jordbrukskassan minst 14 dagar förut lämna ombudet.
Beträffande jordbrukskassa i annat län, än som avses i första
stycket, skall vad som stadgas i tredje stycket om rätt för allmänt ombud
att taga kännedom om kassas protokoll och bokföring samt värdehandlingar
och kassabehållning äga motsvarande tillämpning i avseende
å det ombud, som skall förordnas att övervaka vederbörande centralkassas
verksamhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.)
10
74
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 25.
Ändring av stadgarna beträffande godkänd jordbrukskassas ändamål
och uti de i §§ 4—21 här ovan angivna hänseenden må ej vinna
tillämpning, förrän densamma av Kungl. Maj:ts befallningshavande
godkänts.
§ 26.
Godkänd jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse
eller bereda lån åt andra än medlemmar i kassan.
Sådan kassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en
centralkassa för jordbrukskredit, och må icke, så länge den är medlem
av centralkassa, förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.
§ 27/
Det åligger godkänd jordbrukskassa att årligen avgiva statistiska
uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela.
§ 28.
Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under 15,
och fylles ej avtalet inom en månad efter erinring om förhållandet från
Kungl. Maj:ts befallningshavandes sida, eller iakttager kassan icke i vad
på den ankommer föreskrifterna uti §§ 24—27, eller handhavas dess
angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan,
kan godkännandet av Kungl. Maj:ts befallningshavande återkallas.
Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, skall underrättelse
därom genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg ofördröjligen
kungöras i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande har
sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse
har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort.
§ 29.
Till jordbruk hänföres i denna kungörelse även trädgårdsskötsel
och annan därmed jämförlig verksamhet, som avser frambringande av
kulturväxter.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1916.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
75
Bilaga II.
Förslag
till
kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor
för jordbrukskredit
Härigenom förordnas:
Villkor för centralkassas godkännande:
§ I
Centralkassa
för jordbrukskredit kan vinna godkännande från det
allmännas sida på nedan angivna villkor.
§ 2.
Centralkassan skall vara organiserad såsom ekonomisk förening
med begränsad personlig ansvarighet och hava till uteslutande ändamål
att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.
§ 3-
Kassans stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—19
här nedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika från
vad i nämnda §§ föreskrives.
§ 4.
Centralkassans verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt
skilt från andra centralkassors och må utgöras av ett, två eller högst
tre län.
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 6-
Till medlem i centralkassan må endast kunna intagas godkänd
jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde.
§ 6.
Insatserna i centralkassan skola lyda å minst tio kronor.
Jordbrukskassa skall vid inträdet teckna insatser för minst fyrahundra
kronor.
§ 7.
Ansluten jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser
må icke bestämmas lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger
det sammanlagda insatsbelopp, med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan.
§ 8.
Jordbrukskassa må ej ingå med så många insatser, att det belopp,
varmed den blir ansvarig för centralkassans förbindelser, kommer
att överstiga två tredjedelar av det sammanlagda belopp, intill vilket
dess medlemmar i sin ordning äro ansvariga för dess förbindelser.
Skulle för någon ansluten kassa sistnämnda ansvarighetsbelopp nedgå
så, att det belopp, varmed den ansvarar för centralkassans förbindelser,
överstiger nyssnämnda gräns, skall den anslutna kassan vara pliktig att,
efter erinring om förhållandet från centralkassans sida, vid tiden för den
räkenskapsavslutning inom denna, som infaller näst efter en månad
sedan erinringen gjordes, utträda ur centralkassan med så många insatser,
att det rätta förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen återställes,
såvida ej rättelse dessförinnan skett genom intagande av nya medlemmar
i den anslutna kassan.
§ 9.
Beträffande insatserna skall gälla:
l:o) att minst en tiondel av varje tecknad insats skall kontant
inbetalas samt återstoden inom ett år efter tecknandet;
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
2:o) att insatserna skola sammanföras under benämning centralkassans
insatskapital;
3:o) att centralkassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den
ej efter vad nedan sägs skall avsättas till bildande av reservfond, efter
beslut å föreningssammanträde lämna anslutna jordbrukskassor utdelning
å deras insatser, dock ej efter högre räntefot än dessa skulle fått
åtnjuta, därest insatsbeloppet i stället under det år, varom fråga är,
innestått på deposition hos centralkassan.
§ 10.
Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till betäckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år, skola minst femton procent
avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda
minst skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas
den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller
annan såsom arvode (tantiem). Då reservfonden uppgår till ett belopp,
motsvarande tio procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas
i § 11 omförmälda lånerätt jämte hälften av insättarnas behållning
enligt senaste räkenskaps avslutning, erfordras icke vidare avsättning
till densamma; nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall
avsättning till densamma ånyo vidtaga.
§ 11.
Det högsta belopp, intill vilket jordbrukskassa skall vara berättigad
att genom centralkassan erhålla lån, (jordbrukskassas lånerätt) skall
vara i stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till halva det belopp,
varmed jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser,
ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket jordbrukskassans
medlemmar i sin ordning äga lånerätt i denna.
§ 12-
Centralkassans verksamhet för att bereda de anslutna jordbrukskassorna
lån skall kunna ske dels genom beviljande av direkta lån i
mån av tillgång till därför erforderliga medel samt dels genom förmedling
åt nämnda kassors medlemmar av växellån.
I övrigt skall gälla, att lån, som centralkassan lämnar av medel,
vilka den anskaffat genom upptagande av lån, ej må utlämnas på längre
återbetalningstid än den kassan själv åtnjuter, samt att minst sex tion
-
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
delar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda belopp skall redovisas
i sådan kassareserv, som omförmäles i § 15 här nedan eller i lån
å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.
§ 13-
För förmedling av växellån må centralkassan kunna betinga sig
viss provision.
Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,
men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke
överstigande tre månader uppgå till mer än en åttondels procent å
växelbeloppet.
§ 14-
Centralkassan må av anslutna jordbrukskassor kunna mottaga
medel till förräntning såväl å sparkasseräkning och depositionsräkning
som å upp- och avskrivningsräkning och löpande räkning.
Dessutom må centralkassan kunna mottaga insättningar å sparkasseräkning
från anslutna jordbrukskassors medlemmar. Härvid skall
dock iakttagas, att ränta icke får gottgöras för högre belopp än tre
tusen kronor av varje insättares tillgodohavande.
Ej må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning
insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i
särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång.
- Angående den inlåningsrätt, som, utöver vad ovan sägs, kan varda
centralkassan i särskild ordning medgiven, skola de villkor, som vid
medgivandets lämnande föreskrivas, lända till efterrättelse.
§ 15-
Centralkassan skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av
statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller kommuners obligationer eller fordran hos bankinrättning,
för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente, redovisa kassareserv, som
tillsammans med den inneliggande kassan motsvarar minst en tiondel
av insättarnas behållning. Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid
icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för
avtalad kredit, som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119. 79
beräknas till det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det
kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.
§ 16-
Centralkassans inlåning må icke överskrida det belopp, vartill de
anslutna jordbrukskassornas sammanlagda lånerätt uppgår, ökat med två
tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och fem gånger beloppet
av reservfonden.
§ 17-
Styrelsen för centralkassan skall vara ålagt att vid sin förvaltningsberättelse
foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna räkenskapsåret.
Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning
iakttagas:
l:o) centralkassans tillgångar må ej upptagas vare sig över sina
verkliga värden eller till högre belopp, än som motsvara kostnaderna
för deras förvärvande eller anskaffande;
2:6) andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande
bruk för kassan, må dock kunna upptagas till högre belopp, än som
motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt
särskilda omständigheter kunna anses lämna fog därför och dessa i förvaltningsberättelsen
fullständigt angivas;
3:o) osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed
de beräknas komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas;
4:o) tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för kassan, må ej
i vidare mån, än som betingas av därå nedlagda förbättringar, upptagas
till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående
balansräkning;
5:o) de belopp, vartill insatskapitalet, reservfonden samt andra
fonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen uppföras bland
skulderna;
6:o) kostnader för kassans bildande, organisations- eller förvaltningskostnader
må ej uppföras såsom tillgång.
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 18-
Ansluten jordbrukskassa skall vara tillförbunden att i fråga om den
allmänna skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig
centralkassans anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralkassan
utsedd revisor de tillfällen att taga del av sina böcker och värdehandlingar
m. m., som erfordras för att revisorn skall kunna ordentligt
fullgöra sitt uppdrag; allt vid äventyr att eljest kunna uteslutas ur centralkassan.
§ 19-
Återkallas i den ordning här nedan sägs godkännandet från det
allmännas sida, skall centralkassan vara pliktig träda i likvidation, så
snart beslutet därom vunnit laga kraft.
Har såsom villkor för medgivande, som avses i § 14 sista stycket,
stadgats, att, om medgivandet återkallas, kassan skall träda i likvidation,
skall skyldighet att öppna likvidation inträda genast efter erhållen del
av beslut om medgivandets återkallande.
§ 20.
Centralkassa må ej vinna godkännande från det allmännas sida,
med mindre den består av minst tio jordbrukskassor samt dessa tecknat
ett sammanlagt insatskapital av minst sex tusen kronor.
Allmänna bestämmelser.
§ 21.
Ansökan om godkännande prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där centralkassans styrelse har sitt säte, och må
göras antingen i samband med ansökan om centralkassans registrering
eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett
exemplar av centralkassans stadgar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
81
§ 22.
Det ombud, som enligt vad särskilt är stadgat, skall förordnas att
å det allmännas vägnar utöva tillsyn över godkänd centralkassas verksamhet,
utses av Kungl. Maj:ts befallningsbavande i det län, där kassan
vunnit godkännande.
Förordnande, som nu är sagt, gäller tills vidare och intill dess
annorledes beslutas.
Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralkassans
förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet så
finner gott, taga kännedom om centralkassans protokoll och bokföring
samt värdehandlingar och kassabehållning; åliggande det ombudet, som
av allmänna medel undfår gottgörelse enligt grunder, som Kungl. Maj:t
bestämmer, att efter varje verkställd undersökning till Kungl. Maj:ts
befallningshavande avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen
underrätta Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest anledning synes
ombudet hava förekommit, att det centralkassan eller någon till densamma
ansluten jordbrukskassa meddelade godkännandet bör återkallas.
Underrättelse om tid och ställe föl berörda revision skall styrelsen
för centralkassan minst fjorton dagar förut lämna ombudet.
§ 23.
Ändring i stadgarna beträffande godkänd centralkassas ändamål
och uti de i §§ 4—19 här ovan angivna hänseenden må ej vinna tilllämpning,
förrän densamma av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkänts.
§ 24.
Godkänd centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse
eller bereda lån åt andra än anslutna jordbrukskassor.
§ 25.
Godkänd centralkassa skall vidtaga erforderliga åtgärder för en i
allo sakkunnig uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors
verksamhet och förvaltning.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 käft. (Nr 119.)
11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 26.
Revisionsberättelse angående godkänd centralkassas förvaltning jämte
vinst- och förlusträkning samt balansräkning skall ofördröjligen offentliggöras
i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande, hos
vilken centralkassan vunnit godkännande, har sitt säte, eller om flera
tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan
ort, i en tidning å denna ort.
§ 27.
Det åligger godkänd centralkassa att årligen avgiva statistiska
uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela.
§ 28.
Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa
under tio eller sammanlagda insatskapitalet under sex tusen kronor, och
fylles ej antalet jordbrukskassor eller täckes ej bristen i insatsbeloppet
inom två månader efter erinring om förhållandet från Kungl. Maj:ts
befallningshavandes sida, eller iakttager centralkassan icke i vad på den
ankommer föreskrifterna i §§ 22— 27 härförut eller handhavas dess
angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan,
kan godkännandet av Kungl. Maj:ts befallningshavande återkallas.
Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall underrättelse
därom genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg ofördröjligen
kungöras i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande har
sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse
har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort. Beträffande
centralkassa, som efter ty särskilt är stadgat erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd
att från allmänheten mottaga insättningar å bankmässig räkning,
skall dessutom anmälan om återkallandet ofördröjligen göras hos
Kungl. Maj:t.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1916.
Bilaga III.
A.
FÖRSLAG
TILL ORDNANDE AV DET MINDRE JORDBRUKETS
KREDITFÖRHÅLLANDEN.
• / ,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
85
Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.
Enligt herr statsrådets uppdrag har undertecknad von Seth med
biträde av undertecknad Heyman i anledning av de anmärkningar, som
framställts mot det av särskilda sakkunniga utarbetade och den 18
januari 1911 avgivna betänkande och förslag angående ordnandet av
det mindre jordbrukets kreditförhållanden, verkställt förnyad utredning
i berörda fråga.
Såsom resultat av denna utredning överlämnas härhos vördsammast
motiverade förslag till
1) bestämmelser angående understöd från det allmännas sida till
föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre
jordbruket;
2) kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av
vissa jordbrukskreditföreningar;
3) kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av
vissa centralföreningar för jordbrukskredit; samt
4) tillägg av en 25:te § till den föreslagna lagen innefattande
särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.
Utöver vad motiven till nämnda förslag innehålla anser jag mig
här böra framhålla den synnerliga vikten av att staten redan från början
omhändertager ledningen av den föreningsrörelse, det här gäller att
sätta i gång. Det ligger nämligen synnerlig vikt på att nämnda rörelse
ledes in på rätta spår. Sker ej det, ligger det nära till hands att befara
ett misslyckande av det hela, och vilka betänkliga följder ett dylikt
misslyckande skulle komma att medföra ligger i öppen dag.
86
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 119.
Bästa sättet att ordna en dylik ledning torde vara att tillsätta en
särskild konsulent med uppgift att tillhandagå vid bildandet och skötseln
av de ifrågasatta lokala och centrala föreningarna. Den person, som
skulle erhålla denna uppgift, synes böra i god tid lämnas tillfälle att i
utlandet, särskilt Tyskland, taga del av den därstädes bedrivna kooperativa
verksamheten för beredandet av kredit åt det mindre jordbruket.
Stockholm den 26 februari 1913.
P. von SETH.
Hugo Heyman.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.
87
Förslag
till
bestämmelser angående understöd från det allmännas sida till föreningar,
avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre jordbruket.
Mom. 1. Jordbrukskreditförening, som enligt de bestämmelser,
Kungl. Maj:t meddelar, vunnit och fortfarande äger godkännande från
det allmännas sida, må kunna av statsmedel undfå bidrag utan återbetalnings
skyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna med två kronor
för person, beräknat efter det antal medlemmar, som föreningen under
sin verksamhetstid det år, understödet avser, städse haft.
På Kungl. Maj:t må ankomma att för län, där hinder till följd
av befolkningens gleshet eller andra dylika förhållanden mött att bilda
sådan centralförening för jordbrukskredit, varom i mom. 2 förmäles,
förhöja understödet till fyra kronor för person/
Mom. 2. Centralförening för jordbrukskredit, som enligt de bestämmelser,
Kungl. Maj:t meddelar, vunnit och fortfarande äger godkännande
från det allmännas sida, må kunna undfå bidrag utan återbetalningsskyldighet
dels en gång för alla till organisationskostnader med
2,000 kronor samt dels årligen under de tio första åren till förvaltningskostnaderna
med 4,000 kronor.
Mom. 3. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,
förvaltningsbidrag, när revision av årets förvaltning och räkenskaper
ägt rum samt ansvarsfrihet beviljats styrelsen, och bidrag till organisationskostnader,
så snart godkännandet meddelats.
Mom. 4. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, liandlägges
av Konungens befallningshavande i det län, där vederbörande
föreningsstyrelse har sitt säte.
Ansökan därom skall vara åtföljd av:
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
styrkt avskrift av föreningens stadgar samt bevis om behörig
registrering och om godkännande från det allmännas sida;
samt såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:
dels styrkt avskrift av förvaltningsberättelsen för det år, ansökningen
avser, och protokoll angående ansvarsfrihet för styrelsen,
dels och
där ansökningen göres av jordbrukskreditförening, en av dess styrelse
på heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar,
föreningen under året städse haft,
och där ansökningen göres av centralförening för jordbrukskredit,
särskilt yttrande över ansökningen av det av Konungens befallningshavande
förordnade ombud för tillsyn över centralföreningens verksamhet.
Vid förnyad ansökning om statsunderstöd må förut ingiven avskrift
av stadgarna kunna åberopas, därest icke ändring av desamma under
tiden ägt rum.
Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Konungens befallningshavande
att av det för ändamålet anvisade statsanslaget anordna
och utbetala det föreningen, enligt vad ovan stadgas, tillkommande
bidrag.
Mom. 5. Till fullmäktiges i Sverges riksbank förfogande ställes
ett belopp av 2,000,000 kronor, att, efter den fördelning mellan länen,
fullmäktige bestämma, utlämnas såsom lån till centralföreningar för
jordbrukskredit, som vunnit och fortfarande äga godkännande från det
allmännas sida.
Dessa lån skola äga formen av avbetalningslån på fem eller
tio års återbetalningstid, samt förräntas efter en räntefot av . . . för
hundra.
På Kungl. Maj:t ankommer att för län, där hinder till följd av
befolkningens gleshet eller andra dylika förhållanden mött att bilda
centralförening för jordbrukskredit, varom ovan förmäles, medgiva, att
lån, som nyss är sagt, må utlämnas till jordbrukskreditförening, vilken
vunnit och fortfarande äger godkännande från det allmännas sida.
Mom. 6. Därest, utöver vad nu är stadgat, ytterligare föreskrifter
i ämnet skulle befinnas erforderliga, ankommer på Kungl. Maj:t att
därom förordna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
89
Förslag
till
kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa
jordbrukskreditföreningar.
Härigenom förordnas:
Villkor för jordbrukskreditförenings godkännande:
§ I
Förening,
som har till ändamål att bereda sina medlemmar kredit
för jordbruksändamål, kan vinna godkännande från det allmännas sida
på nedan angivna villkor.
§ 2.
Föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening med
begränsad personlig ansvarighet ävensom uppfylla de villkor, som stadgas
i lagen den...........innefattande särskilda bestämmelser om
ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.
§ 3.
Föreningens stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—16
härnedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika från
vad i dessa §§ föreskrives.
§ 4.
Föreningens verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt
skilt från andra föreningars och ej större, än att föreningens medlemmar
kunna känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 5.
Medlemmarna i föreningen skola vara i Sverge bosatta svenska
undersåtar.
Medlem, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet, må
endast för inom föreningens verksamhetsområde belägen jordbruksfastighet
vara medlem av densamma.
Ej må någon för samma jordbruksegendom vara medlem i mer
än en jordbrukskreditförening; och skall det vara förening förbehållet
att utesluta medlem, som bryter mot detta förbud.
§ 6.
Delaktighet i jordbrukskreditförening beräknas efter det antal
hektar jord, för vilket medlem vunnit inträde i densamma, därvid ifråga
om ägare eller brukare av jordbruksfastighet hänsyn endast tages till
odlad jord.
Medlem, som äger eller brukar jord, må icke ingå för större areal,
än han verkligen äger eller brukar.
Beträffande annan medlem skola stadgarna angiva det antal hektar
jord, för vilket sådan medlem skall anses ingå i föreningen.
Ingen må dock kunna vinna inträde i föreningen för mer än 50
hektar jord eller för större areal, än som motsvarar yso av den sammanlagda
areal, för vilken medlemskap i föreningen vunnits.
§ 7-
Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket medlem är berättigad
att genom föreningen erhålla kredit (medlems krediträtt), skall vara i
stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till 50 kronor för varje
hel hektar jord, för vilken han vunnit inträde i föreningen.
År fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må dock
sådan jordägares krediträtt icke överstiga hälften av den krediträtt, som
efter samma areal tillkommer medlem i allmänhet.
§ 8.
Beträffande medlemmarnas bidragsplikt och deras ansvarighet för
föreningens förbindelser skall särskilt iakttagas:
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
l:o) att medlems insats skall vara minst tio kronor för varje påbörjat
tiotal hektar jord, varför medlem vunnit inträde i föreningen;
2:o) att medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering
intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat; samt
3:o) att medlems personliga ansvarighet icke må bestämmas lägre
än till ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans krediträtt.
§ 9-
Beträffande insatserna skall gälla:
l:o) att desamma skola sammanföras under benämning föreningens
insatskapital;
2:o) att av detta insatskapital skola tagas de medel, som erfordras
till insatser i centralförening för jordbrukskredit, i vilken föreningen är
eller avser att bliva medlem; samt
3:o) att föreningen må kunna förbinda sig att av sin årsvinst, i
den man den ej, efter vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av
reservfond eller enligt medgivandet i § 11 användas till återgäldande av
sådan tidigare uttaxering, som ägt rum till täckande av tillfällig förlust,
lämna medlemmarna utdelning å deras insatser, dock ej efter högre
räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet i stället
under det år, varom fråga är, innestå!! å sparkasseräkning hos föreningen.
§ io.
När den i § 7 av lagen den.........innefattande särskilda
bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,
omförmälda reservfondens behållning motsvarar hälften av det belopp,
vartill de hos föreningen å sparkasseräkning insatta medlen tillhopa
uppgå, jämte 10 procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas
krediträtt, må vidare avsättning till densamma kunna upphöra; nedgår
reservfonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning till densamma
ånyo vidtaga.
Till täckande av tillfällig förlust, som kan täckas genom den uttaxering,
medlemmarna äro skyldiga underkasta sig för det år, under
vilket förlusten uppstått, må reservfonden ej anlitas, annat än i den
mån den överstiger nu angivna storlek.
92
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 11-
Uppstår av årsvinsten överskott utöver vad som erfordras för avsättning
till reservfonden, må å föreningssammanträde kunna beslutas,
att av överskottet skola till föreningsmedlemmarna återgäldas belopp,
som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av tillfällig
förlust.
§ 12.
Föreningens verksamhet för beredande av kredit åt medlemmarna
skall kunna ske dels i form av direkta lån i mån av tillgång till därför
erforderliga medel samt dels genom förmedling åt medlemmarna av
växellån.
§ 13-
För förmedling av växellån må föreningen kunna betinga sig viss
provision.
Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,
men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke
överstigande 3 månader uppgå till mer än V$ procent å växelbeloppet.
§ 14-
De ändamål, för vilka kredit må kunna av föreningen lämnas
medlemmarna, skola vara i stadgarna angivna och må ej vara andra
än följande, nämligen:
a) inköp av:
l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;
2:o) utsäde;
3:o) foder och gödselmedel;
b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift, under
de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst;
c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,
vilken lämpar sig för egendomen;
d) anläggande av vatten- eller avloppsledning samt anordning för
gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendomens
tillgångar med vad därtill hörer;
93
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
e) smärre grundförbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader;
f)
erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,
som avser ettdera inköp för jordbruket av redskap och maskiner eller
utsäde eller foder- och gödselmedel, eller anskaffande av avelsdjur, eller
tillgodogörande av produkter av jordbruket eller någon dess binäring.
§ 15-
För ändamål, varom i § 14 under d) och e) förmäles, må växelkredit
icke användas.
I övrigt skall gälla, att för ett och samma ändamål växelkredit
ej må anlitas under längre tid i en följd än nio månader, att lån, som
föreningen lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av
lån, ej må utlämnas på längre återbetalningstid, än den föreningen själv
åtnjuter; samt att minst 6/i0 av insättarnas behållning1 skall redovisas
i sådan kassareserv, som omförmäles i § 6 av gällande lag, innefattande
särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,
eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.
§ 16-
Angående föreningens kassarörelse skola stadgarna innehålla sådana
föreskrifter, att dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas,
genast insättas i bankinrättning eller, om föreningen är medlem av
godkänd centralförening för jordbrukskredit, hos denna, samt dels varje
in- och utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras av minst en styrelseledamot
utom föreningens kassaförvaltare.
§ 17-
Jordbrukskreditförening skall för att vinna godkännande bestå av
minst 30 medlemmar.
Allmänna bestämmelser.
§ 18.
Ansökan om godkännande prövas av Konungens befallningshavande .
i det län, där föreningens styrelse har sitt säte, och må göras antingen
94
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
i samband med ansökan om föreningens registrering eller därefter. I
sistnämnda fall skall ansökan vara åtföljd av ett exemplar av föreningens
stadgar.
§ 19-
Sedan godkännande lämnats, må ändring i stadgarna beträffande
föreningens ändamål och uti de i §§ 4—16 här ovan angivna hänseenden
ej företagas utan medgivande av Konungens befallningshavande.
§ 20.
Godkänd jordbrukskreditförening må icke samtidigt förskaffa sig
kredit i mer än en enda kreditinrättning eller vara medlem av mer än
en centralförening för jordbrukskredit.
Vad sålunda är stadgat skall dock ej utgöra hinder för jordbrukskreditförening
att begagna sig av den rätt att erhålla lån av statsmedel,
som må varda dylika föreningar i vissa län medgiven.
§ 21.
Godkänd jordbrukskredit förening må ej idka annan rörelse än
penningrörelse eller bereda kredit för andra ändamål än här ovan sägs
eller åt andra än medlemmar i föreningen.
§ 22.
Det åligger godkänd jordbrukskreditförening att årligen avgiva
statistiska uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan
finna gott meddela.
§ 23.
Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskreditförening under
30, och fylles ej antalet inom en månad efter erinring om förhållandet
från Konungens befallningshavandes sida, eller iakttager ej föreningen
föreskrifterna uti §§ 19—22, eller handhavas dess angelägenheter i
allmänhet på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till föreningen,
kan godkännandet av Konungens befallningshavande återkallas.
95
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Har godkännandet för jordbrukskreditförening återkallats, skall
underrättelse därom genom Konungens befallningshavandes försorg ofördröjligen
kungöras i den stads tidning, där Konungens befallningshavande
har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av
dessa, där allmänna påbud för staden vanligen meddelas.
Denna kungörelse träder genast i kraft.
96
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Förslag
till
kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa
centralföreningar för jordbrukskredit.
Härigenom förordnas:
Villkor för centralföreningens godkännande:
§ I
Centralförening
för jordbrukskredit kan vinna godkännande från
det allmännas sida på nedan angivna villkor.
§ 2.
Föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening med
begränsad personlig ansvarighet.
§ 3.
Föreningens stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4
—17 härnedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika
från vad i dessa §§ föreskrives.
§ 4.
Centralförenings verksamhetsområde skall vara sammanhängande
samt skilt från andra föreningars och må utgöras av ett, två eller högst
tre län.
97
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
§ 5.
Medlem i eentralförening (underförening) kan endast vara godkänd
jordbrukskreditförening, vars styrelse liar sitt säte inom centralföreningens
verksamhetsområde.
§ 6-
Underförening kan ingå i centralförening med en eller flera insatser.
Insatserna må ej bestämmas till lägre belopp än 400 kronor för var.
§ ->■
Det högsta belopp, intill vilket underförening skall vara berättigad
att genom centralföreningen erhålla kredit (underförenings krediträtt),
skall vara i stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till halva
det belopp, varmed underföreningen ansvarar för centralföreningens förbindelser,
ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket
underföreningens medlemmar i sin ordning äga krediträtt i denna.
§ 8.
Underförening skall vara ansvarig för centralföreningens förbindelser
med ett belopp, motsvarande minst tjugu gånger det sammanlagda
insatsbelopp, med vilket underföreningen ingått i centralföreningen.
§ 9.
Underförening må ej ingå med så många insatser, att dess ansvarighetsbelopp
överstiger 2/3 av det sammanlagda belopp, intill vilket dess
medlemmar i sin ordning äro ansvariga för dess förbindelser.
Skulle för någon underförening sistnämnda ansvarighetsbelopp nedgå
så, att det belopp, varmed den ansvarar för centralföreningens förbindelser,
överstiger nyssnämnda gräns, skall underföreningen vara
pliktig att efter erinring om förhållandet från centralföreningens sida
vid tiden för den räkenskapsavslutning inom denna, som infaller näst
efter en månad sedan erinringen gjordes, utträda ur central föreningen
med så många insatser, att det rätta förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen
återställes, såvida ej rättelse dessförinnan skett genom intagande
av nya medlemmar i underföreningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 100 höft. (Nr 119)
13
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
I fråga om sålunda utträdande underförenings rätt att återfå insats
m. m. skola bestämmelserna i § 15 första stycket av lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar äga ovillkorlig tillämpning; dock att,
därest underföreningen genom centralföreningen lämnats större kredit,
än som motsvarar dess nedsatta krediträtt, återbetalning av insatsbeloppet
eller utbetalning av vinstutdelning till underföreningen ej må
äga rum, förrän dess kredit nedbringats till belopp, motsvarande dess
kvarstående krediträtt.
§ io.
Beträffande insatserna skall gälla:
l:o) att desamma skola sammanföras under benämning föreningens
insatskapital;
2:o) att vid inträde i centralföreningen Vio av varje tecknad insats
skall kontant inbetalas samt återstoden inom ett år därefter;
3:o) att centralförening må kunna förbinda sig att av sin årsvinst,
i den mån den ej, efter vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av
reservfond, lämna underföreningarna utdelning å deras insatser, dock ej
efter högre räntefot än dessa skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet
i stället under det år, varom fråga är, innestått på deposition hos centralföreningen.
§ ii
Av
årsvinsten skola, efter avdrag av vad som åtgår till betäckande
av möjligen förefintlig brist från föregående år, minst 15 procent avsättas
till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst
skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den
andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom
arvode (tantiem).
Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande hälften av
underföreningarnas sammanlagda ansvarighetsbelopp, må vidare avsättning
till densamma kunna upphöra. Nedgår reservfonden under vad
sålunda stadgats, skall avsättning till densamma ånyo vidtaga.
§ 12-
Centralförening må av sina underföreningar kunna mottaga medel
till förräntning såväl å depositionsräkning som å upp- och avskrivningsräkning
och löpande räkning.
99
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Centralförenings verksamhet för att bereda underföreningarna kredit
skall kunna ske dels genom beviljande av direkta lån i mån av tillgång
till därför erforderliga medel samt dels genom förmedling åt underföreningarnas
medlemmar av växellån.
§ 13-
För förmedling av växellån må centralföreningen kunna betinga
sig viss provision.
Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,
men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke
överstigande 3 månader uppgå till mer än Vs procent å växelbeloppet.
§ 14-
Centralförening skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av
statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket Sverges stadshypotekskassas
eller kommuners obligationer eller fordran hos bankinrättning,
för vilken Konungen fastställt reglemente, redovisa kassareserv, som
tillsammans med inneliggande kassan motsvarar minst Vio av beloppet
av de hos centralföreningen insatta medlen.
Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid icke tagas i beräkning;
dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av
föreningen till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som
föreningen enligt avtalet är berättigad ytterligare utbekomma.
I övrigt skall gälla, att ett belopp, som tillsammans med kassareserven
minst motsvarar B/io av de hos centralföreningen insatta medlens
sammanlagda belopp, skall redovisas i lån å återbetalningstid, som ej
överstiger ett år, samt att centralförening av medel, som den anskaffat
genom upptagande av lån, ej må utlämna lån på längre återbetalningstid,
än den centralföreningen själv åtnjuter.
§ 15.
Styrelsen för centralförening skall vara ålagd att vid sin förvaltningsberättelse
foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna räkenskapsåret.
Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning
vara föreskrivet:
100
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
l:o) Centralföreningens tillgångar må ej upptagas vare sig över
sina verkliga värden eller till högre belopp, än som motsvarar kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning.
2:o) Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda för stadigvarande
bruk för föreningen, må dock upptagas till högre belopp, än
som motsvara kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning, så
framt särskilda omständigheter kunna anses lämna fog därför och dessa
i balansräkningen fullständigt angivas.
3:o) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed
de beräknas komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas.
4:o) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för föreningen,
må utan hinder av vad under l:o) stadgats upptagas till belopp, motsvarande
kostnaderna för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning,
ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty fall skall dock
därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder
eller nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.
I stället för sådan avskrivning må motsvarande avsättningkunna
göras till en särskild förnyelsefond. Sådan fond må ej minskas
annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande
tillgångar.
5:o) Tillgångar, som under 4:o) avses, må ej i vidare mån, än
som betingas av därå nedlagda förbättringar, upptagas till högre värde
än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående fastställda balansräkning.
6:o) De belopp, vartill insatskapitalet, reserv- och förnyelsefonder
samt andra fonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen uppföras
bland skulderna.
7:o) Kostnader för föreningens bildande, organisations- eller förvaltningskostnader
må ej uppföras såsom tillgång.
§ 16-
Underförening skall vara förbunden att i fråga om den allmänna
skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralföreningens
anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralföreningen
utsedd revisor de tillfällen att taga del av sina böcker och
värdehandlingar m. m., som erfordras för att revisorn skall kunna
ordentligt fullgöra sitt uppdrag, allt vid äventyr att eljest kunna uteslutas
ur centralföreningen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
101
§ 17.
Centralförening skall underkasta sig den kontroll från det allmännas
sida, varom i § 20 här nedan förmäles.
§ 18.
Centralförening må ej vinna godkännande från det allmännas sida,
med mindre den består av minst tio underföreningar med ett sammanlagt
insatskapital av minst 6,000 kronor.
Allmänna bestämmelser.
§ 19-
Ansökan om godkännande prövas av Konungens befallningshavande
i det län, där centralföreningens styrelse har sitt säte, och må göras antingen
i samband med ansökan om centralföreningens registrering eller
därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett exemplar
av centralföreningens stadgar.
§ 20.
Lämnas godkännandet, förordnar Konungens befallningshavande
tillika ombud att å det allmännas vägnar utöva tillsyn å centralföreningens
verksamhet.
Förordnande, som nu är sagt, gäller tills vidare och intill dess
annorledes beslutas.
Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralföreningens
förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet
så finner gott, taga kännedom om centralföreningens protokoll
och bokföring; åliggande det ombudet, som av allmänna medel undfår
gottgörelse enligt grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer, att efter varje
verkställd tmdersökning till Konungens befallningshavande avgiva berättelse
därom.
Underrättelse om tid och ställe för berörda revision skall centralföreningens
styrelse minst 14 dagar förut lämna Konungens befallningshavande.
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 21-
Sedan godkännande lämnats, må ändring i stadgarna uti de i
§§ 4—17 härovan angivna hänseenden ej företagas utan medgivande
av Konungens befallningshavande.
§ 22.
Godkänd centralförening må icke samtidigt förskaffa sig kredit i
mer än en kreditinrättning; dock att vad sålunda stadgats ej skall utgöra
hinder för centralförening att erhålla lån av för sådant ändamål anvisade
statsmedel. Ej heller må centralförening mottaga insättningar av andra
än egna underföreningar.
I varje fall må godkänd centralförening icke ikläda sig förbindelser
och mottaga insättningar till större sammanlagt belopp, än som motsvarar
summan av under föreningarnas krediträtt med tillägg av det belopp,
vartill reservfonden uppgår.
§ 23.
Godkänd centralförening må ej idka annan rörelse än penningrörelse
eller bereda kredit åt andra än sina egna underföreningar.
§ 24.
Godkänd centralförening skall vidtaga erforderliga åtgärder för eu
i allo sakkunnig uppsikt över och revision av sina underföreningars
verksamhet och förvaltning.
§ 25.
Det åligger godkänd centralförening att årligen avgiva statistiska
uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela.
§ 26.
Nedgår antalet underföreningar i godkänd centralförening under
tio eller sammanlagda insatsbeloppet under 6,000 kronor, och fylles ej
antalet underföreningar eller täckes ej bristen i insatsbeloppet inom två
103
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
månader efter erinring om förhållandet av Konungens befallangshavande,
eller iakttager eentralföreningen icke föreskrifterna i §§ 20—25 härförut
eller handhavas dess angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att
rubba förtroendet till föreningen, kan godkännandet av Konungens befallningshavande
återkallas.
Det åligger det i § 20 omnämnda ombudet att ofördröjligen hos
Konungens befallningshavande göra anmälan, därest anledning synes
ombudet hava yppats, att godkännandet bör återkallas.
Enahanda skyldighet åligger ombudet, därest till dess kännedom
kommit något förhållande, som kan föranleda därtill, att godkännandet
för någon underförening bör återkallas.
Har godkännandet för centralföreningen återkallats, skall underrättelse
därom genom Konungens befallningshavandes försorg ofördröjligen
kungöras i den stads tidning, där Konungens befallningshavande
har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där
allmänna påbud för staden vanligen meddelas.
Straffbestämmelser.
§ 27.
Styrelseledamot i godkänd centralförening, som vid upprättandet
av balansräkning mot bättre vetande förfar i strid mot vad i enlighet
med bestämmelserna i § 15 härförut blivit i centralföreningens stadgar
föreskrivet, straffas, där ej gärningen enligt allmän strafflag bör med
strängare straff beläggas, med böter från och med tjugufem till och
med ett tusen kronor, vilka böter tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske
enligt allmänna strafflagen.
Denna kungörelse träder genast i kraft.
104
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Förslag
till
tillägg
ar en 25:te § till den föreslagna lagen, innefattande särskilda bestämmelser
om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.
Om undantag från lagens tillämplighetsområde.
§ 25.
Har Kungl. Maj:t utfärdat särskilda bestämmelser angående godkännande
från det allmännas sida av vissa eentralföreningar för jordbrukskredit,
skall denna lag ej äga tillämpning å centralförening, som
i enlighet med nämnda bestämmelser vunnit och fortfarande äger godkännande
från det allmännas sida.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
105
Allmän motivering.
Frågan om beredandet av lämplig rörelsekredit åt det mindre jordbruket
har länge stått på dagordningen i vårt land. Den för fastighetshandeln
och mera avsevärda, varaktiga grundförbättringar nödvändiga
krediten har på i allmänhet ganska gynnsamma villkor kunnat tillgodoses
genom hypoteksföreningarna och sparbankerna. Den av dessa inrättningar
drivna lånerörelsen har däremot varit mindre ägnad att fylla det ävenledes
legitima behovet av driftkredit, av lån, som äro avsedda att återbetalas
på kort tid.
Jordbrukarna hava för anskaffande av sådana lån varit hänvisade
till kreditinrättningar, som i främsta rummet hava andra föremål för sin
verksamhet än att bereda jordbrukarna driftkredit och därför ej avpassat
formerna för sin lånerörelse så, att dessa blivit lämpade för jordbrukets
särskilda krav, vartill kommer att jordbrukarna på grund av de särskilda
förhållanden, under vilka de arbeta, ej kunnat i större utsträckning anlita
den kreditform, genom vilken den verkligt billiga krediten beredes
handeln och industrien, växelkrediten på kort tid.
De krav, som måste ställas på ett system för beredande av driftkredit
åt jordbruket, särskilt det mindre, äro framför allt följande.
På grund av jordbrukets egenartade avsättningsförhållanden måste
lånerörelsen vara så ordnad, att amorterings- och förfallotider så vitt
möjligt inträffa under den årstid, då skörden är inbärgad och tillgodogjord,
och alltså jordbrukaren har jämförelsevis god tillgång å kontanta
penningar.
Den ränta, som låntagaren skall betala, måste vara relativt låg,
enär avkastningen av jordbruket i förhållande till det i detsamma nedlagda
kapitalet och dettas långa omloppstid omöjliggör betalandet av
lika höga räntor, som andra näringar kunna vidkännas.
Aven vore det för lantmännen av stor vikt att under jämförelsevis
lång tid kunna beräkna sina utgifter för upptagna lån eller med andra
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.) 14
106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ord att räntans storlek kunde bliva utsatt för möjligast obetydliga
växlingar.
Om en kreditform kan utfinnas, som tillgodoser alla dessa önskemål,
ligger emellertid den taran nära till hands, att jordbrukarna frestas att
upptaga lån, av vilka de egentligen ej hava behov för produktiva ändamål,
och att sålunda de fördelaktiga lånevillkoren endast skola leda till jordbrukets
ökade skuldsättning utan att väsentligen bidraga till dess förkovran.
Det är därför nödvändigt att en organisation skapas, som
möjliggör en sakkunnig och ingående prövning av de ändamål, för vilka
lån sökas, samt av de utlämnade lånens användning. Prövningen av
lånebehovet bör härvid göras så grundlig, att hänsyn ej blott tages
till, om de tillämnade åtgärderna i och för sig kunna vara till gagn
för i varje fall ifrågavarande lantbruksdrift, utan även om den lånesökande
kan anses besitta sådana personliga kvalifikationer, att skälig
anledning finnes att antaga, att han verkligen kan utnyttja ett ökat
driftkapital.
För tillgodoseende av dessa önskemål har man i skilda länder funnit,
att intet system bättre lämpar sig än ett, som är byggt på lantmännens
självverksamhet i ekonomiska föreningar med inbördes ansvar för varandras
förbindelser. Åven här komma därför att föreslås åtgärder,
varigenom staten medverkar till uppkomsten av sådana föreningar.
Tanken på skapandet av jordbrukskreditföreningar i vårt land är
emellertid icke ny. Med anledning av en underdånig skrivelse från
hushållningssällskapens ombud av den 7 november 1903, vari de hemställde,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda i vad mån och på vilket
sätt kreditförhållandena för jordbruket kunde förbättras, särskilt med
fästat avseende å den säkerhet, som från jordbruket kunde lämnas i
inventarier ävensom genom förenings väsendet, samt vidtaga de åtgärder,
vartill denna utredning kunde giva anledning, avgav kungl. lantbruksstyrelsen
den 1 december 1908 ett förslag till ordnande av driftkrediten
för det mindre jordbruket på föreningsväsendets grund.
Detta förslag var byggt på statens kredit såsom den enda källan,
varifrån medel för ändamålet skulle hämtas. Förmedlare mellan staten
och föreningarna skulle postsparbanken bliva.
Mot förslaget erinrades emellertid av fullmäktige i riksgäldskontoret
i utlåtande den 11 februari 1909 att, på grund av Riksdagens beslut om
tillhandahållande av medel för utlåning till understöd åt vissa näringar
m. m., riksgäldskontoret, oberäknat de för enskilda järnvägsanläggningar
utlämnade lånen, redan utbetalt 39,367,349 kronor 83 öre, att det ålåge
riksgäldskontoret att för dessa samma ändamål ytterligare utbetala mer
107
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 119.
än 25,000,000 kronor, samt att de stora belopp, som sålunda för bildande
av lånefonder redan blivit av riksgäldskontoret upplånade eller i allt fall
vore anvisade att på detta sätt anskaffas, syntes fullmäktige böra innebära
en maning till försiktighet.
Då denna och andra mot förslaget framställda invändningar befunnos
synnerligen vägande, tillkallade dåvarande chefen för kungl. jordbruksdepartementet
jämlikt nådigt medgivande särskilda sakkunniga med
uppdrag att söka utfinna andra vägar för anskaffande av det för här
ifrågavarande syfte nödvändiga kapitalet och i övrigt till granskning
upptaga lantbruksstyrelsens förslag.
Sakkunniga hava i sitt betänkande sökt att utan anlitande av
statens kredit vinna målet genom att organisera den kredit, som redan står
till buds hos banker, sparbanker eller andra därmed jämförliga penningeinrättningar.
I detta ändamål skulle bildas föreningar med begränsad
personlig ansvarighet, vilka gent emot nämnda inrättningar skulle uppträda
som låntagare, för att i sin ordning bliva långivare åt sina medlemmar.
Fördelarna av en sådan anordning skulle enligt motiven huvudsakligen
vara att genom den ömsesidiga ansvarigheten och den bättre
kontroll över användningen av krediten, föreningsväsendet skulle komma
att medföra, man skulle ernå jämförelsevis hög kreditvärdighet, samt
att det fördärvliga växelrytteriet och borgenssystemet skulle komma att
försvinna. Statens medverkan skulle bestå i vissa förvaltningsbidrag,
avseende dels att underlätta anskaffandet av lämpliga bokförare åt
föreningarna o. s. v. samt dels att utgå såsom bidrag till avgifter
för föreningarnas bankkredit, närmast tänkt under formen av kreditivräkning.
Det av dessa sakkunniga den 18 januari 1911 till chefen för kungl.
jordbruksdepartementet avgivna betänkandet remitterades sedermera till
samtliga länsstyrelser, • vilka ålades inkomma med utlåtanden, sedan de
först givit förvaltningsutskotten inom resp. hushållningssällskap tillfälle
att yttra sig.
Utlåtanden hava också inkommit från samtliga Konungens befallningshavande
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Med avseende på förslagets detaljer innehålla dessa yttranden
en mängd olika yrkanden och förslag; däremot är man med få undantag
ense att vitsorda det behov av ordnande av det mindre jordbrukets
kreditförhållanden, från vars förefintlighet de olika förslagen i ämnet
framgått.
Så yttrar t. ex. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
:
108
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 119.
»Ett av de viktigaste medlen för det mindre jordbrukets höjande
är utan tvivel vidtagande av effektiva åtgärder för ordnande av dess
kreditförhållanden. Dessa äro för närvarande i vårt land nästan uteslutande
grundade på säkerhet av borgen eller realhypotek och fördenskull
för den mindre jordbrukaren synnerligen olämpliga och svåra att utnyttja.
I de allra flesta fall förfogar denne ej över annat, varpå en kredit skulle
kunna byggas, än sina inventarier och sin personliga duglighet och
skötsamhet. Ett utnyttjande av denna säkerhet är emellertid för närvarande
omöjlig. Det kan därför ej förvåna, om många framsteg och
förbättringar i det mindre jordbruket få stå tillbaka just på grund av
svårigheten eller omöjligheten att uppbringa de därför nödiga penningemedlen.
»
Särskilt betonas i många utlåtanden, att de verkliga förhållandena
icke syntes lämna stöd för de sakkunnigas åsikt, att ägare och brukare
av smågårdar med upp till 10 hektar åker endast i undantagsfall skulle
vara att påräkna som medlemmar i kreditföreningar på grund av möjligheten
för dem att erhålla premier och premielån. Så påpekar förvaltningsutskottet
inom Kristianstads läns hushållningssällskap, att t. ex.
under år 1909 premier och premielån utlämnades till 1,447 småbruk
inom hela riket, vilket motsvarar allenast 0.6 procent av samtliga inom
denna storleksklass befintliga brukningsdelar, och utskottet inom Gävleborgs
läns hushållningssällskap erinrar, »att innan ett mindre jordbruk
kommit så långt, att dess ägare anses kunna anmäla sig till premiering,
hava i regel många och svåra år föregått, då han väl hade behövt
stödet av en jordbrukskreditförening». Härtill kommer, att just det intensivt
skötta småbruket oftast torde hava behov av ett tillfälligt penningelån
till rörelsekapital.
Såsom det förnämsta skälet, varför något bör åtgöras i föreliggande
fråga, återkommer oupphörligen klagan över det florerande borgenssystemet
och växelrytteriet. Önskan att komma detta till livs, synes
hava kvävt många annars förefintliga betänkligheter.
Alldeles enhällig är emellertid icke opinionen ens i principfrågan.
Man varnar från några håll mot att göra penningetillgången för lätt, i
det risken ligger nära till hands, att ej blott legitima behov bliva tillgodosedda,
utan även lantbrukare med förut svag ekonomi begagna sig
av tillfället att ytterligare öka sin skuldbörda. Häremot uttalas emellertid
i andra utlåtanden, att denna fara synes avvärjd genom de i betänkandet
föreslagna grunderna för de tilltänkta föreningarnas organisation och
arbetssätt.
I de flesta yttranden förordas också kreditbehovets tillgodoseende
109
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
genom kreditföreningar. Såsom med detta system följande fördelar
påpekas sålunda den anda av solidaritet och ömsesidig kontroll, som
dylika föreningar visat sig kunna åstadkomma, och väckandet av intresse
för andra arter av ekonomisk föreningsverksamhet, som kan väntas
bliva en följd av en allmännare kreditföreningsrörelse.
Endast länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Blekinge län anse fara föreligga, att den nödvändiga kontrollen från
föreningarnas sida skulle verka ödeläggande på grannsämjan, varför
sannolikt oövervinneliga svårigheter skulle uppstå att erhålla personer,
som vore villiga att bekläda styrelseposter.
Vissa utlåtanden tillstyrka vidare, att endast i det fall föreningar
böra upprättas, om ej med statsmedel för bär ifrågavarande ändamål
en lånefond kunde åstadkommas, som utan föreningars förmedling
komme jordbrukarna tillgodo.
Om man emellertid i stort sett kan säga, att enighet råder därom,
att de mindre jordbrukarnas behov av driftkredit bör tillgodoses och
att detta lämpligen kan ske genom inrättande av kreditföreningar i
ungefärlig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, har däremot
detta blivit utsatt för skarp kritik med avseende på sättet för anskaffande
åt föreningarna av det nödvändiga rörelsekapitalet.
Sakkunniga hava själva framhållit, att det syntes dem vara det
lämpligaste, att staten tillhandahölle föreningarna detta kapital, men att
det ej stode öppet för dem att föreslå denna utväg. I stället hade de
hänvisat till sparbankerna såsom kreditgivare, för vilket ändamål en
ändring i sparbankslagen föresloges därhän, att sparbankerna skulle
medgivas rätt att idka kreditivrörelse för tillgodoseende av sådana jordbrukskreditföreningars
behov, som vunnit godkännande från det allmännas
sida. Sakkunniga framhöllo emellertid själva, att på detta sätt, åtminstone
tillsvidare, för den enskilde medlemmen nämnvärt billigare penningar
icke stode att få, än vad han själv privat kunde anskaffa, för
så vitt han gjort sig känd för duglighet och skötsamhet i sitt yrke.
Den avgörande fördelen skulle då ligga i erhållandet av en låneväg,
där de uppgivna behoven sakligt prövades och där osunda borgensförbindelser
och växelrytteri vore uteslutna.
I ett flertal av utlåtandena framhålles nu, att eu lantbrukare, som
har möjlighet att på annat sätt erhålla lån, löpande med ungefär samma
ränta som den, en kreditföreuing kan erbjuda, ej torde finna med sin
fördel förenligt, att ingå i en sådan förening, där han utom sina egna
omkostnader måste deltaga i ansvaret för övriga medlemmars förbindelser.
I ogynnsamt fall skulle eu skötsam medlem kunna nödgas till mycket
no
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
störa utlägg på denna grund. Härtill bör också läggas, såsom från
vissa håll erinrats, att det alltid för den svenske lantmannen legat något
motbjudande i att låta främmande få en inblick i hans ekonomiska förhållanden,
ett obehag, som han med visshet endast då skulle underkasta
sig, om han till gengäld bleve tillförsäkrad verkligen avsevärda
fördelar. På dessa skäl förmenas det, att ekonomiskt vederhäftiga jordbrukare
skulle draga sig för att inträda i föreningar, vilkas rörelse
dreves i överensstämmelse med sakkunnigas förslag. Föreningarna skulle
alltså bliva hänvisade väsentligen till de i sitt yrke mindre driftiga och
dem, som på andra grunder både svårt att skaffa behövliga lån. Men
skulle sådana medlemmar godtagas, bleve det föga bevänt med föreningarnas
solididet och deras ändamål vore helt och hållet förfelat.
A andra sidan ställer man sig också mycket tveksam i fråga om
sparbankernas villighet att öppna kreditivräkning. För det därmed
förbundna besväret skulle de nämligen kunna påräkna jämförelsevis
obetydlig ersättning. Så fullkomligt oprövad som bär ifrågasatta rörelse
är i vårt land, skulle sparbankerna säkerligen anse sig nödsakade att
av föreningarna begära lika hög ränta, som krävdes av sådana enskilda
lånesökande, vilka som säkerhet ej kunna erbjuda realhypotek. Med
tillägg av de av föreningarna fordrade inträdes- och årsavgifterna bleve
sålunda kreditföreningarnas penningar med nödvändighet dyrare, än vad
som direkt kunde erhållas i sparbanken.
Endast i några få yttranden kommer den förhoppningen till synes,
att sparbankerna skulle visa sig intresserade och villiga att understödja
kreditföreningarna. Så yttrar förvaltningsutskottet inom Malmöhus läns
hushållningssällskap, att »utskottet delar de sakkunnigas åsikt, att sammanslutningar
mellan jordbrukarna inom ett begränsat område skulle,
på grund av den kontroll medlemmarna i en sådan sammanslutning
kunna utöva på varandra, bereda medlemmarna tillfälle att erhålla jämförelsevis
billiga lån utan att ställa medlemmarna i någon direkt förpliktelse
till varandra. Såsom förlagsgivare till sådana sammanslutningar
böra sparbankerna vara synnerligen lämpliga, och då styrelseledamöterna
i sparbankerna på landsbygden till övervägande del utgöras
av jordbrukare, torde det även kunna förväntas, att dessa sparbanker
komma att ställa sig mycket välvilligt till en utlåningsform sådan som
den nu ifrågasatta, men utskottet förmenar, att det även på sina håll
torde ifrågakomma, att jämväl affärsbankerna skola komma att anlita
denna utlåningsform. — Då sammanslutningar av nu ifrågavarande art
skulle bildas i form av föreningar med begränsad personlig ansvarighet,
skulle de även kunna erbjuda en synnerligen stor trygghet för utlämnade
in
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
lån, och det vore därför att antaga, att de långivande bankerna komme
att tillhandahålla föreningarna lån, som med endast */4 procent komme
att överstiga deras inlåningsränta.»
Som nämnt delas denna optimistiska åskådning icke på många håll.
Till de redan anförda skälen mot sparbankernas anlitande som kreditgivare
lägger förvaltningsutskottet inom Norrbottens läns hushållningssällskap
ännu ett, då det påpekar, att just inom de fattigare länen, där
kreditbehovet är störst, sparbankerna hava de minsta medlen att röra
sig med.
Skola sparbankerna användas som långivare, anser därför detta
utskott, att med nödvändighet måste skapas en centralkassa, stående
under statens kontroll och garanti, i vilken sparbankerna finge insätta
de belopp, som av dem för här avhandlade ändamål kunde disponeras,
varefter det ankomme på denna kassa att på ett rättvist sätt mellan de
olika orternas lokala föreningar fördela sina besparingar.
Då de hörda myndigheterna alltså ganska allmänt avvisat tanken
på sparbankernas medverkan för ordnandet av de mindre jordbrukarnas
driftkredit, hava många av dem ansett påkallat att föreslå någon annan
utväg. Man har då allmänt hänvisat till statens mellankomst. Det har
redan nämnts, att i ett utlåtande den önskan uttalats, att staten måtte
försträcka jordbrukare driftkapital utan anlitande av föreningar som
mellanhänder. I allmänhet har man dock, såsom även är påpekat, fasthållit
vid föreningstanken. Statens understöd borde då lämnas antingen
direkt i form av lån till självkostnad eller så, att staten ställde sig som
garant för föreningarnas förbindelser, varigenom det vore att påräkna,
att föreningarna på privat håll kunde förskaffa sig billigare penningar.
Statens säkerhet skulle ligga i de av densamma godkända föreningarnas
organisation och arbetssätt.
De myndigheter, som avvisat tanken på statshjälp i någon av
dessa former, hava ej haft några positiva förslag. Särskilt torde här
böra konstateras att den tanken, att föreningarna enligt utländskt mönster
själva skulle idka inlåningsrörelse, tydligen varit främmande för alla
dem, som i frågan gjort uttalanden, enär denna utväg varken med
gillande eller klander någonstädes omnämnes.
I ett stort antal utlåtanden hava omdömen avgivits om den grad
av soliditet, som föreningar av den av sakkunniga föreslagna typen
kunde väntas ernå.
I anslutning till de uttalade tvivlen på att föreningarna skulle
kunna lämna så billiga lån, att de kunde locka även skötsamma jordbrukare,
som på annat sätt kunde få sitt lånebehov fyllt, att bliva
112
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
medlemmar, har man då å flera håll, som i annat sammanhang omnämnts,
uttalat sina farhågor för att medlemsstocken skulle få eu sådan sammansättning,
att den personliga ansvarigheten bleve av föga värde. Den
stora risken, att åtagen ansvarighet skulle komma att utkrävas, torde
då ytterligare komma att avskräcka dem, som hade något att ansvara med.
A andra sidan anse allmänt de, som förutsätta att endast ekonomiskt
vederhäftiga personer skola vinna inträde, att föreningarnas
organisation torde erbjuda en stark garanti för deras soliditet. Från
flera håll har man till och med ansett, att den föreslagna ansvarighetssumman,
150 procent av lånerätten, utan skada kunde sänkas till samma
belopp som denna.
Det har emellertid ifrågasatts, om föreningarna, även förutsatt att
deras medlemmar allmänt vore solventa personer, skulle kunna tillvinna
sig förtroende; man har i detta avseende erinrat om det ringa egna
kapital, som föreningarna enligt förslaget skulle erhålla, och bland annat
förmenat, att rätten till årliga uttaxeringar borde höjas från 5 till 10
procent av lånerätten.
Härmed torde det viktigaste av de inkomna yttrandena vara behandlat;
de anmärkningar beträffande enstaka detaljer i förslaget, som
till ej ringa antal förekomma, torde lämpligast böra omnämnas i samband
med motiveringen av det förslag, som här skall framläggas.
Det är otvivelaktigt, att åtskilliga av de framställda anmärkningarna
förtjäna synnerligt avseende. Detta synes sålunda först och främst vara
fallet med de erinringar, som gjorts, att man vid beräknandet av den
omfattning, den planerade föreningsverksamheten kunde väntas taga, rört
sig med alltför små siffror. De mindre jordbrukare, för vilka premielån
och småbrukarpremier äro avsedda, få tydligtvis endast i mycket ringa
utsträckning sitt behov av rörelsekapital fyllt genom dessa. Det torde
sålunda få anses som sannolikt, att åtskilligt flera medlemmar skulle
vinnas än som de sakkunniga beräknat, om nämligen, såsom sakkunniga
hoppas, jordbrukskreditföreningarna kunde så anordnas, att jordbrukarna
allmänt funne med sin fordel förenligt att betjäna sig av dessa föreningar.
Åven härutinnan synas emellertid tvivel kunna råda beträffande
riktigheten av sakkunnigas antaganden. De anmärkningar, som riktats
mot deras förslag till medelanskaffning, för vilka de ej heller själva stå
främmande, nämligen att lånen skulle bliva för dyra, synas hava mycket
fog för sig. Fn av Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjord kalkyl, som synes vara grundad på mycket försiktiga beräkningar,
giver vid handen, att under nuvarande penningförhållanden sannolikt
lån ej skulle kunna erhållas enligt sakkunnigas förslag under 6 procents
113
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
årlig ränta, då avgifterna till föreningen medtagas. Då härtill ytterligare
kommer risken, som visserligen i normala fall ej torde vara stor för
medlemmarna, att få ansvara för andras förbindelser med ända till 1 V*
gånger det belopp, medlemmen själv haft rättighet att låna, torde föga
tvivel råda, att de flesta jordbrukare skulle draga sig för det nya, inom
landet förut oprövade företaget och hellre söka att fortfarande på privat
väg anskaffa nödvändigt driftkapital. Om ej större fördelar erbjudas,
torde alltså ej kunna förnekas, att den i många utlåtanden påpekade
faran ligger nära tillhands, att endast de ekonomiskt svagaste elementen
bland jordbrukarna komme att söka inträde i föreningarna. Härav bleve
åter en oundviklig följd, att förtroendet för dessa föreningar komme att
minskas såväl inom jordbrukarklassen som bland de föreslagna långivarna,
sparbankerna och privatbankerna, sannolikt med den påföljd,
att lånevillkoren bleve ännu oförmånligare än enligt ovannämnda beräkning.
Beträffande sparbankernas villighet att underkasta sig det med den
nya verksamheten förenade besväret hava även vissa tvivel uttalats, och
man får ej förbise att dessa tvivel kunna vara grundade och att sålunda
på åtskilliga orter, måhända de som bäst skulle behöva att få sina
kreditförhållanden ordnade, hinder från sparbankerna skola resas.
Då det sålunda synts nödvändigt att taga i övervägande, huruvida
ej i väsentliga stycken en annan lösning kunde utfinnas än den av
sakkunniga föreslagna, har det legat närmast till hands att återupptaga
frågan om beviljande från statens sida av nödiga penningmedel för
rörelsens igångsättande.
De skäl, som från riksgäld skontorets sida förebragts mot att binda
ytterligare störa kapital i lånefonder, synas emellertid fortfarande äga
sin giltighet och detta så mycket mera som, enligt vad redan anförts,
förut gjorda beräkningar av det belopp, som skulle erfordras för att
tillgodose de låneanspråk, om vilka det här är fråga, säkerligen äro
mycket för låga. Först i sista hand, om alla andra vägar äro stängda,
torde därför statens hjälp böra anlitas, även om det erkännes, att ett
reglerande ingripande i fråga om de mindre jordbrukarnas kreditförhållanden
är av stor vikt.
Om man sålunda måste utgå från att det understöd, staten kan
lämna till jordbrukskreditföreningar, endast kan vara av subsidiär natur,
gäller det att finna någon annan utväg att skaffa så billiga penningar,
att lantmännen i stort antal kunna finna med sin fördel förenligt att
bilda sådana föreningar.
Det ligger då närmast till hands att söka föredöme i det land,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 15
114
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
där den kooperativa jordbrukskreditrörelsen uppstått och där den nått
sin mest lysande utveckling, Tyskland.
Ser man emellertid efter vad det är, som gjort att den kooperativa
jordbrukskrediten i detta land kunnat nå en sådan utveckling, som den
nått, finner man genast, att detta möjliggjorts huvudsakligen därigenom,
att kreditföreningarna redan från början i största möjliga utsträckning
vänt sig direkt till allmänheten och sökt vinna dess besparingar för
sina ändamål. Därigenom har man vunnit dels att erhålla jämförelsevis
billiga penningar samt dels att genom en liten marginal mellan in- och
utlåningsränta, i regel ej överstigande en procent, kunna bereda sig
medel att ej mindre täcka förvaltningskostnaderna än även samla erforderliga
reservfonder. Vilken omfattning denna inlåning från allmänheten
tagit framgår därav, att densamma endast för de till »der Reichsverband
der deutschen landwirtschaftlichen Genossenschaften» anslutna
föreningarna vid slutet av år 1910 beräknades till över 1,800 miljoner
rmk, under det att inlåningen från allmänheten inom samtliga lånekassor
av Raiffeisentyp anslogs till cirka 2,400 miljoner rmk.
Till jämförelse kan nämnas, att hela det av staten såsom förlag
åt den s. k. Preussenkasse överlämnade beloppet ej uppgår till mer än
75 miljoner rmk; och dock har denna kassa att förlägga ej blott jordbrukskreditföreningarna
utan även andra grenar av den kooperativa
rörelsen.
Vår nya banklagstiftning öppnar ju även möjlighet för en sådan
utväg, som den nyssnämnda av de tyska jordbrukskreditföreningarna
anlitade, låt vara att densamma inskränker kreditföreningars inlåningsrätt
betydligt mera än den tyska lagstiftningen, som ej lägger några
hinder i vägen för inlåning även från icke medlemmar.
Sakkunniga hava visserligen betonat, att det vore en stor förmån,
som skulle vinnas därmed, att enligt deras förslag föreningarna och
deras styrelser endast i ringa grad själva handhade någon kassarörelse,
utan denna i största möjliga utsträckning förlädes till vederbörande långivande
bank. Otvivelaktigt vunnes ju härmed trygghet för att föreningarna
ej genom oegentligheter åsamkades förluster, som kunde nödga
till uttaxeringar å medlemmarna eller rent av likvidation. Man synes
emellertid härvid hava i viss mån förbisett vikten av att föreningarnas
verksamhet ej alltför mycket kringskäres, så att de för medlemmarna
komma att framstå allenast som låneförmedlare utan någon som helst
egen rörelsefrihet. De av chefen för kungl. finansdepartementet tillkallade
sakkunniga för avgivande av förslag till lag, innefattande särskilda
bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasse
-
115
''Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
rörelse, hava också som sin åsikt framhållit, att det vore nödvändigt
för föreniugarna att äga rätt att mottaga sina medlemmars besparingar.
Föreningarna borde härigenom på relativt goda villkor kunna erhålla
åtminstone en del av sitt behövliga rörelsekapital, varförutom vunnes
den fördelen, att föreningsmedlemmarna funne en ytterligare eggelse
till sparsamhet och med än fastare band knötes till sina föreningar.
Dessa synpunkter torde förtjäna allt beaktande. Först genom ett inslående
på denna väg skulle föreningarna vinna den självständighet, varförutan
de alltid måste bliva fullkomligt beroende av utom dem själva
liggande faktorer. Att föreningarna härigenom skulle tillvinna sig större
intresse från medlemmarnas sida, och deras betydelse ökas, torde även
vara obestridligt. Den större risken, som en självständig kassarörelse
medför, skulle otvivelaktigt i ej ringa utsträckning uppvägas av medlemmarnas
ökade vaksamhet över föreningens angelägenheter. Det förtjänar
i detta sammanhang att erinras om, att enligt en av kungl. kommerskollegium
nyligen publicerad undersökning *), soliditeten inom de av
vårt lands jordbrukare grundade och ledda ekonomiska företagen till
deras yrkes förkovran synes vara synnerligen god. Av de till »jordbrukskooperationen»
räknade 2,096 föreningar, som under åren 1897—
1911 vunnit registrering, hava nämligen endast 2 under samma tid försatts
i konkurs. Då som bekant inom de nu förefintliga grenarna av
jordbrukskooperationen finnes ett stort antal föreningar, som driva omfattande
affärsverksamhet, synes man ej böra överdriva faran för insolvens
hos kreditföreningarna.
Om sålunda den med sparkasserörelses inrättande förbundna risken
ej kan anses alltför stor, helst då man tager i betraktande att en storartad
sådan rörelse som bekant med de bästa resultat kunnat bedrivas
i många främmande länder, även sådana, där jordbrukarbefolkningen i
socialt och kulturellt avseende står betydligt lägre än hos oss, så uppstår
frågan, huru mycket som med avseende på lägre räntefot å de utlämnade
lånen skulle kunna vinnas. Inlåningsräntan måste naturligtvis
hållas så hög, att föreningarna ej komma till korta i konkurrensen med
banker och sparbanker. För de sistnämnda belöpte sig genomsnittsräntan
under år 1910 (de sist publicerade uppgifterna) till cirka 4 V*
procent. Då det synes antagligt, att kreditföreningarna skola finna det
nödvändigt att hålla eu räntesats, som ungefär motsvarar denna, skulle
alltså deras inlåningsränta böra sättas till 4 å 5 procent, beroende på
de lokala förhållandena. Härigenom skulle deras räntefot även komma
*) Soc. Medclel. 1912, sid. 642 ff.
116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
minst i jämnhöjd med bankernas sparkasseräkningar och högre än postsparbankens.
Beträffande utlåningsräntan hava de i Tyskland gjorda erfarenheterna
visat, att förvaltningskostnaderna i allmänhet kunna betäckas,
om denna sättes 3U procent högre än inlåningsräntan. Aven om marginalen
mellan in- och utlåningsränta till en början för att erhålla medel
till såväl förvaltningsutgifterna som till nödiga fondbildningar utan
undantag måste sättas så hög som till 1 procent, skulle sålunda kreditföreningarna
kunna av dessa medel utlämna lån mot 5, högst 6 procent
enligt de under år 1910 rådande förhållandena, eller ungefär till samma
räntefot, som samtidigt sparbankerna beräknade å sina lån; och med det
inlåningsrörelsen växte, kunde det väl tänkas, att kreditföreningarna,
som ju icke skulle behöva sträva efter någon särskild vinst, såsom de
affärsmässiga bankerna i aktieägarnas intresse måste göra, skulle kunna
vinna en ytterligare lättnad ifråga om den ränta, deras medlemmar skulle
behöva betala. Härvid bör även tagas hänsyn därtill, att några särskilda
avgifter till förvaltningskostnader ej skulle behöva ifrågakomma
samt att genom den riskpremie, som även skulle innefattas i den marginal
mellan in- och utlåningsränta, som ju alltid skulle beräknas, delägarna
så småningom även skulle befrias från den praktiska vådan av den stadgade
ansvarigheten för föreningens förbindelser.
Härmed skulle sålunda det målet hava nåtts, att kreditföreningarnas
medlemmar kunde erhålla den för jordbruket nödvändiga driftkrediten
på synnerligen billiga villkor och samtidigt vore befriade från den nu
ofta förefintliga nödvändigheten att inlåta sig i borgensförbindelser och
växeltransaktioner, som ofta nog vuxit vederbörande över huvudet.
Införandet av sparkasserörelse på kreditföreningarnas program
måste emellertid medföra vidtagandet av åtgärder för att möjliggöra inträdet
av medlemmar, som utan att själva behöva lån, kunde finna med
sin fördel förenligt att använda föreningarnas sparkassa, enär såsom
förut antytts enligt gällande banklag ekonomiska föreningar endast av
medlemmar äga rätt att mottaga insättningar. Hänsyn till detta förhållande
har även tagits i de författningsförslag, som äro vidfogade
detta betänkande.
Den omfattning, som sparkasserörelse, utövad av lantmännens kreditföreningar,
tagit i de flesta andra länder, där dylika föreningar uppstått,
inger förhoppning att även i Sverge med tiden verksamheten skall
kunna i stor utsträckning betjäna sig av på sådant sätt upplånade medel.
Å andra sidan måste emellertid förutsättas, att en viss tid går, innan
föreningarna vunnit den allmänna tillit, att insättare i större mängd
117
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 119.
tillströmma. I vårt kapitalfattiga land skulle det till och med med visshet
kunna förutses, att med ett system, som byggde uteslutande på
inlåning från föreningsmedlemmarna, för stora landsdelar några kreditföreningar
ej på länge skulle kunna komma till stånd.
Det torde således vara klart, att även andra utvägar än drivande
av bankmässig inlåningsrörelse måste eftersökas, om man skall kunna
hoppas på en något så när snabb lösning av den föreliggande frågan.
En sådan utväg, som öppnar möjligheter för att åt jordbrukskreditföreningarna
kunna anskaffa medel för jämförelsevis gott pris, har
emellertid yppats genom en förklaring från vederbörligt håll, att under
förutsättning av att den organisation, för vilken längre fram skall redogöras,
blivit genomförd, möjlighet förelåge att genom förmedling av
jordbrukskredit föreningar erhålla växelkredit i Sverges riksbank till
dess vanliga diskontosatser för växlar på kort tid. Om man beräknar,
att en växel borde kunna få omsättas två gånger, eller med andra ord
att för samma ändamål kredit sålunda skulle kunna erhållas på åtminstone
9 månader, skulle ju på angivna sättet billiga penningar kunna
erhållas för tillgodoseende av största delen av de kreditbehov, om vilka
nu är fråga. Åven om föreningarna för att täcka sina förvaltningskostnader
och bilda fonder skulle nödgas något höja räntefoten genom
att av sina medlemmar taga någon provision för sin förmedling av växellånen,
skulle ju den kredit, som sålunda bereddes, bliva betydligt billigare
än de växel- och andra lån, med vilka våra mindre jordbrukare
för närvarande i allmänhet röra sig. Uteslutet är väl ej heller, att även
andra bankinrättningar än riksbanken skulle kunna finnas villiga att
lämna kredit på motsvarande billiga villkor. I och med upptagandet
av denna tanke vinner emellertid frågan om organisationen av jordbrukskreditföreningsväsendet
synnerlig betydelse.
Det var i det föregående förslaget en svaghet, att föreningarna i
sin verksamhet hade kommit att stå tämligen isolerade var för sig, förbundna
endast med den kreditinrättning, sparbank eller annan, som
skulle bereda dem driftkapital. Uppenbarligen är detta en olägenhet
redan så till vida, som framgången av det hela till en stor del skulle komma
att bliva beroende därav, att i varje ort, där en kreditförening kunde
komma ifråga att bildas, funnes personer lämpliga att omhändertaga
dess rörelse utan annan hjälp än den, som till äventyrs kunde erhållas
från den kreditinrättning, till vilken föreningen skulle anslutas, något
som näppeligen vore att hoppas. Denna svaghet skidle otvivelaktigt
undvikas, därest man kunde sammansluta de lokala organisationerna i
ett lämpligt antal centralföreningar. Närmast ligger i sådant hänseende
118
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
tillhands, att för de större länen en förening bildades i varje län och
att mindre län sammanfördes till lämpliga grupper.
En sådan organisation är även av största betydelse för ordnandet
av den förmedling av växellån, som ovan berörts. En förutsättning för
denna förmedling är nämligen uppenbarligen, att den säkerhet, som kan
beredas, blir fullt tillfredsställande. En dylik säkerhet skulle emellertid
vinnas, därest man tänker sig växelrörelsen så ordnad, att av medlemmarna
utställda växlar endosserades först av lokalföreningen och sedermera
av centralföreningen, vilken givetvis borde organiseras såsom en
förening med begränsad personlig ansvarighet. Genom denna organisation*-skulle
alltså bakom varje växel komma att stå den jordbrukande
befolkningen i en stor landsända. Det sålunda ifrågasatta systemet har
sedan länge praktiserats i Frankrike, och ett bevis på vilken utsträckning
detsamma där tagit är, att summan av Banque de Franee’s växeltransaktioner
med de franska centralföreningarna under årtiondet 1900
—1909 uppgick till i runt tal 171 miljoner francs.
Med tillkomsten av centralföreningar skulle även i övrigt åtskilliga
viktiga fördelar vinnas.
Det är sålunda förhållandet enligt vad det visat sig i andra länder,
att penningtillgången växlar såväl med årstiderna som lokalt mellan de
olika föreningarna, så att i en förening överskott ständigt förefinnes,
under det i andra tillskott är nödvändigt för tillgodoseende av lånebehovet.
Då lokalföreningarna givetvis ej kunna tänkas vara i stånd att
så följa penningmarknaden, att de på bästa sätt kunna göra överskott
räntebärande och ej heller upptaga lån på de fördelaktigaste villkor,
samt föreningarna, såsom även de sakkunniga föreslagit, torde böra i
princip förbjudas att skaffa sig kredit från mer än ett håll och sålunda
ej lämpligen böra uppträda som långivare åt varandra, skulle för reglerande
av penningtillgången i dessa hänseenden centralföreningarna erhålla
en mycket stor betydelse.
Enär centralföreningarna på detta sätt skulle komma att i stor
utsträckning förse lokalföreningarna med rörelsekapital, måste det för
dem bliva ett livsintresse att genom strängt övervakande tillse, att dessa
bedriva sin verksamhet på ett betryggande sätt. Man torde sålunda
kunna vänta att genom centralföreningarnas försorg ett enkelt och praktiskt
för hela deras område enhetligt bokföringssystem utarbetades, varjämte
en naturlig lösning för dessa föreningars vidkommande vunnes
på det för alla folkliga företag så viktiga, men svårlösta spörsmålet om
en sakkunnig, men ej för dyrbar revision.
Om sålunda genom en organisation sådan som den föreslagna och
119
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
med anlitande av dels inlåningsrörelse och dels växelkredit för anskaffande
av nödiga rörelsemedel en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan
om ordnande av det mindre jordbrukets kreditförhållanden synes stå att
vinna, kan det emellertid ifrågasättas om ej, särskilt under första tiden,
även staten måste träda emellan såsom kreditgivare.
Det är särskilt för fyllandet av föreningarnas behov av längre
krediter ävensom för tillgodoseende av lånebehovet i sådana orter, där
centralföreningar ej kunnat bildas, som sålunda statens mellankomst
synes erforderlig. Dels torde det nämligen vara föga välbetänkt att
åtminstone till eu början i större utsträckning binda genom inlåning
från medlemmarna influtet kapital i långlån, dels synes det vara den
enda tänkbara utvägen, att i sådana trakter, där kapitaltillgången är för
obetydlig, för att inlåningsrörelsen skulle kunna taga något större uppsving,
och där avstånden mellan de bebyggda orterna försvåra bildandet
av annat än lokala föreningar, staten på ett kraftigare sätt träder emellan.
Beträffande denna direkta låneverksamhet torde emellertid vara av vikt
att fasthålla därvid, att staten tillser, att dess kostnader för densamma
till fullo täckas. Åven torde böra iakttagas, att de utlämnade lånen ej
tillmätas så rikligt, att föreningarnas intresse för att själva anskaffa
rörelsekapital och få till stånd centralföreningar därigenom minskas.
Att ännu innan några föreningar kommit till stånd föreslå något
belopp, vartill en sådan lånefond borde bestämmas, är naturligtvis
synnerligen vanskligt, Förslagsvis hemställes emellertid, att staten
ställer ett belopp av 2 miljoner kronor till förfogande för ifrågavarande
ändamål. Detta belopp torde kunna anses tillräckligt för rörelsens
igångsättande i landets olika delar. Skulle svårigheter uppstå med
bildandet av centralföreningar, bleve emellertid givetvis denna summa
snart för liten även med iakttagande av all sparsamhet.
Utom det understöd, som staten sålunda genom tillhandahållande
av rörelsekapital skulle giva rörelsen, torde det även vara nödvändigt
att fasthålla vid de sakkunnigas förslag, att staten skulle lämna ett visst
bidrag till täckande av föreningarnas förvaltningskostnader. Sakkunniga
hade föreslagit, att till varje lokal förening skulle utgå ett sådant
bidrag med två kronor för varje medlem. Efter en tioårsperiod skulle
emellertid detta bidrag indragas. Då det emellertid synes föga sannolikt,
att lokalföreningar efter denna tid skulle kunna reda sig utan
sådant understöd, föreslås bär, att till dessa föreningar måtte beviljas
ett bidrag från statens sida till förvaltningskostnader, utgående med två
kronor per år för varje medlem, som under hela det ifrågavarande året
tillhört föreningen. För de län, där central förening ej kunnat bildas
120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
och vinna godkännande, föreslås att Kungl. Maj:t må kunna förhöja
bidraget till fyra kronor per medlem, detta särskilt på grund därav,
att i sådana orter större anspråk måste ställas på de lokala föreningarnas
förvaltningspersonals arbete och förmåga.
Åven centralföreningarna torde kunna förutses bliva i behov av
statsunderstöd för förvaltningens skötande. Med avseende på dessa
synes det vara av särskild vikt att understödja själva startandet, då
otvivelaktigt kostnaderna vid rörelsens igångsättande för dessa föreningar
komma att stiga till tämligen avsevärda belopp. Här föreslås
därför, att centralförening, som vunnit godkännande från det allmännas
sida, må kunna tilldelas för organisationskostnader två tusen kronor en
gång för alla. Som bidrag till de årliga förvaltningskostnaderna beräknas
en summa av fyra tusen kronor om året. I motsats mot de
lokala föreningarna synas emellertid centralföreningarna kunna antagas
bliva i stånd att så småningom utveckla sin rörelse och samla så stora
egna fonder, att statsbidraget borde kunna bortfalla. Det föreslås därför,
att förvaltningsbidraget till dem skall utgå endast under de tio
första åren.
De villkor, som i föreliggande förslag framställas för kreditföreningarnas
godkännande från det allmännas sida, avvika i vissa avseenden
från de av sakkunniga påyrkade. Den mera detaljerade redogörelsen
för dessa avvikelser lämnas i samband med den speciella
motiveringen; redan här torde emellertid böra framhållas några av de
viktigaste skillnaderna.
Upptagandet på föreningarnas program av egen sparkasserörelse
har gjort det nödvändigt att taga hänsyn till det av särskilt tillkallade
sakkunniga till chefen för kungl. finansdepartementet den 19 februari
1912 avgivna förslaget till lag innefattande särskilda bestämmelser om
ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.
I förslaget till kungörelse angående godkännande från det allmännas
sida av vissa jordbrukskreditföreningar har därför uttryckligen
hänvisats ej blott till lagen om ekonomiska föreningar av den 22 juni
1911, utan även till ovannämnda lagförslag, vilket förutsättes vid tiden
för denna kungörelses utfärdande hava trätt i kraft. De stadganden i
detta lagförslag, som skulle bliva tillämpliga i fråga om jordbrukskreditföreningar,
torde vara välbetänkta och vålla ej olägenheter för
föreningarnas rörelse. Den viktigaste ändringen gent emot det förut
framställda förslaget till villkor för kreditföreningarnas godkännande,
som föranletts av detsamma, är, att bestämmelserna om de insatser, som
121
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
av medlemmarna skola göras, i så måtto förändrats, att den lägsta insatsen
satts till 10 kronor.
För att föreningarnas sparkasserörelse skall kunna tänkas erhålla
en i någon mån betydande omfattning, är det, såsom redan framhållits,
nödvändigt, att tillträdet till föreningarna icke förbehålles åt endast dem,
som avses bliva låntagare, utan att även sådana personer, vilkas väsentliga
intresse är att på fördelaktiga villkor placera sina besparingar,
kunna bliva medlemmar av desamma, och att villkoren för vinnande
av medlemskap ej göras onödigt tyngande för denna kategori av medlemmar.
Bestämmelser i sådant avseende äro därför införda i förslaget
till kungörelse.
Vidare har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att varje
medlem årligen för täckande av förvaltningskostnaderna skulle erlägga
en årsavgift, ansetts böra utgå. Då föreningarna genom sin sparkasserörelse
kunna förväntas bliva i stånd att på annat sätt täcka dessa utgifter,
har det ansetts olämpligt att ovillkorligen tynga medlemmarna
med särskilda avgifter. Till ej obetydlig del torde förvaltningskostnaderna
kunna täckas genom statens bidrag, om detta fastställes i enlighet
med förslaget.
Beträffande centralföreningarna torde förslaget till lag innefattande
särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,
svårligen kunna tillämpas, enär för dessa föreningar i vissa avseenden
friare former äro nödvändiga. Framför allt kunna dessa föreningar
ej åtnöjas med att endast å sparkasseräkning mottaga insättningar;
ej heller är det i ovannämnda lagförslag föreskrivna högsta
belopp, som på en gång får förräntas, tillräckligt för kreditföreningarnas
behov. Det har därför föreslagits, att den ifrågasatta lagen ej skulle
vinna tillämplighet på från det allmännas sida godkända centralföreningar
för jordbrukskredit. De föreskrifter i förslaget, som avse att
betrygga föreningarnas likviditet och soliditet samt kontrollen över
deras skötsel, äro emellertid i allmänhet upptagna bland villkoren för
centralföreningarnas godkännande från det allmännas sida.
De viktigaste föreslagna villkoren härför i övrigt äro,
att centralförenings verksamhetsområde skall utgöras av ett sammanhängande
område av ett, två eller högst tre län,
att som medlemmar må intagas endast godkända jordbrukskreditföreningar,
att insatserna ej må bestämmas till lägre belopp än 400 kronor,
att föreningen skall bestå av minst 10 underföreningar, som tecknat
insatser till ett sammanlagt belopp av minst 6,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.)
16
122
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
att underföreningarna skola ansvara för centralföreningens förbindelser
intill ett belopp motsvarande minst 20 gånger de gjorda insatserna,
samt
att underföreningarnas ansvarighet och krediträtt skola ställas i
viss relation till varandra och till den krediträtt, underföreningarnas
medlemmar i sin tur äga i dessa, allt inom vissa bestämda maximigränser.
Centralförening skall vidare vara skyldig underkasta sig kontroll
av ett av Konungens befallningshavande i det län, som lämnat föreningen
godkännande, utsett ombud.
Centralföreningens verksamhet får ej utsträckas till annat än
penningrörelse och får ej avse andra än dess egna underföreningar,
över dessa är centralföreningen skyldig att öva ständig kontroll och
skall bland annat tillse, att revisionen av desamma förrättas av sakkunnig
av centralföreningen utsedd person.
Något förslag till högre organisationer än centralföreningarna har
icke framställts. Förrän rörelsen kommit i gång, torde det vara vanskligt
att inlåta sig härpå. Att hoppas är emellertid, att, om ett tillräckligt
antal centralföreningar kommer till stånd, dessa skola finna lämpliga
former såväl för ett inbördes reglerande av kreditbehovet som ock för
ordnandet av deras eget behov av sakkunniga revisorer samt av drivandet
av den för rörelsens framgång otvivelaktigt nödvändiga upplysningsverksamheten.
Huru det förslag, för vilket här ovan i de huvudsakliga dragen
redogjorts, i praktiken skulle komma att taga sig ut, bleve givetvis i
väsentlig grad beroende på lokala förhållanden. I de folkrikare trakterna
torde det t. ex. ej få anses uteslutet, att sparkasserörelsen kunde komma
att inom tämligen kort tid bära upp rörelsen, medan i andra densamma
av naturliga orsaker alltid måste förbliva jämförelsevis obetydlig. Att
på ett uniformerande sätt regelbinda rörelsen skulle därför helt visst
vara olämpligt.
Såsom normaltyp för de lokala föreningarna torde man emellertid
kunna antaga föreningar med 50—100 medlemmar, därav åtminstone
hälften jordbrukare. Till kassaförvaltare i en sådan förening, på vilken
naturligtvis det mest maktpåliggande arbetet komme att vila, synes
lämpligen kunna utses någon av föreningens bokföringskunniga medlemmar.
Med hänsyn till centralföreningarnas rådgivande och kontrollerande
myndighet samt utsikten, att jämförelsevis enkla formulär för
bokföringen komma att utarbetas, synes det vara att hoppas, att för
uppdraget lämpliga personer skola komma att finnas inom varje förening.
123
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Kassaförvaltaren torde lämpligen böra åläggas att hålla föreningens
expedition öppen 1 å 2 gånger i veckan, då ansökningar om inträde i
föreningen och låneansökningar skulle mottagas, ränteinbetalningar,
växelomsättningar och amorteringar ombestyras,o beviljade lån utbetalas
och sparkassans angelägenheter ombestyras. A dessa expeditionstider
böra styrelsens övriga ledamöter alternerande närvara såsom kassakontrollanter.
Efter varje expeditionstillfälle bör insättning hos centralförening
eller annan penninginrättning av eventuellt inkomna penningmedel ske
eller vid behov penningar därifrån rekvireras.
Styrelsen måste för att kunna noggrant följa föreningens rörelse
hava sammanträden med ej för långa mellanrum, vilket med hänsyn till
det ringa omfånget av föreningarnas verksamhetsområden ej torde möta
svårigheter. Styrelsens viktigaste funktioner bliva givetvis prövningen
av inträdes- och låneansökningar samt övervakandet av att de utlämnade
lånen användas på rätt sätt. Beträffande lånerörelsen bör det påtagligen
ankomma på styrelsen att bestämma, vilka lån som kunna och böra
utlämnas av föreningens egna medel — inom uppdragna gränser —
och för vilka centralföreningen bör anlitas, vare sig genom upptagande
av lån hos densamma eller växeldiskontering.
Vad beträffar de lokala föreningarnas ekonomi, blir givetvis den
drygaste posten avlöning av funktionärer. Att döma av utländska förebilder
torde emellertid näppeligen flera än kassaförvaltaren kunna tänkas
påfordra ett mera avsevärt arvode. Dessutom torde föreningarna böra
vidkännas åtminstone viss andel i kostnaden för den genom centralföreningarna
utövade revisionen. Av övriga utgifter torde möjligen för
större föreningar tillkomma någon hyra för expeditionslokal.
Centralföreningarnas förvaltning måste av naturliga skäl bliva
väsentligt mera komplicerad än de lokala föreningarnas. Åtminstone
alla centralföreningar med ett något större antal underföreningar torde
ovillkorligen behöva fast engagera en kassör och en kassakontrollant,
varjämte en revisor av underföreningarnas verksamhet under en ej ringa
del av året skullé hava full sysselsättning. I mindre centralföreningar,
som ej behöva hålla expedition varje dag, kunde möjligen kassakontrollen
handhavas av styrelseledamöter, varjämte utgifterna även för kassör och
revisor komme att minskas.
Det löpande arbetet för centralföreningarna kommer att utgöras av
behandling av de från underföreningama inkomna låneansökningarna
och överlämnade växlarna, utbetalning av beviljade lånemedel och översändande
till vederbörande förlagsgivande bank av växlar för diskontering,
mottagande av från underföreningarna insända penningmedel och
124
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
deras placering antingen i andra föreningar eller för förräntning i bank.
Dessa löpande förrättningar måste av naturliga skäl av styrelsen för
avgörande överlåtas åt de ständigt tjänstgörande.
På styrelsen, vilkens sammanträden av kostnadsskäl torde böra
inskränkas till det minsta möjliga, måste däremot ankomma att pröva
underföreningarnas soliditet och allmänna skötsel samt giva normer för
beviljandet av lån och personalens övriga verksamhet m. m.
Vidare synes det av nöden, att centralföreningarna omhänderhava
den upplysningsverksamhet, som otvivelaktigt blir erforderlig för väckande
av intresse för rörelsen och dess ledande i rätta hjulspår. Denna verksamhet
synes lämpligen kunna kombineras med revisionsarbetet, så att
revisorn, eventuellt även andra personer, finge i uppdrag att på kallelse
besöka föreningar för hållande av föredrag, rådplägning angående rörelsens
skötsel o. s. v., varjämte kan antagas, att centralföreningarna skola
finna lämpligt att, var för sig eller i samverkan, utarbeta populära
skrifter, handböcker, formulär o. s. v., så som skett i andra länder.
Sammanfattas vad ovan sagts om låneverksamheten, skulle den
sålunda handhavas på följande sätt. Medlemmarnas ansökningar prövas
av underföreningarnas styrelser. Beviljade lån utlämnas, där så lämpligen
kan ske, av föreningens egna medel, lånemedel däri inberäknade.
Övriga godkända ansökningar tillgodoses genom växelkredit, förmedlad
av respektive centralförening, vilken antingen av egna medel utlämnar
lånen eller, där hinder därför möter, överlämnar växlarna för diskontering,
endosserade av under- och centralföreningen, till riksbanken eller
den andra bankinrättning, som blivit förlagsgivare åt centralföreningen.
För längre lån skola som nämnt centralföreningarna även hava tillgång
till en viss del av det för detta ändamål beviljade statsanslaget.
Föreningar i orter, där ingen centralförening kommit till stånd,
hava utom egna medel att lita även till ovannämnda statsbidrag.
Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
125
Special motiv.
1. Förslag till bestämmelser angående understöd från det allmänna sidas
till föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden
åt det mindre jordbruket.
De häruti innehållna bestämmelserna synas vara tillräckligt utförligt
behandlade i den allmänna motiveringen, varför här endast hänvisas
till denna.
2. Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas
sida av vissa jordbrukskreditföreningar.
\
§§ 1-2-
Såsom i den allmänna motiveringen nämnts, hava de enligt föregående
förslag tänkta villkoren i möjligaste mån bibehållits och väsentligen
endast sådant tillkommit, som betingats av sparkasserörelsen.
§§ 6 och 8.
Innehållet i dessa paragrafer har betingats av de bägge önskemålen,
dels att föreningarna måtte erhålla ett tillräckligt stort insatskapital,
dels att sådana medlemmar, som ej kunna draga nytta av utlåningsrörelsen,
ej måtte över hövan betungas med personlig ansvarighet för
föreningens förbindelser.
Med avseende på det förstnämnda kravet bör erinras, att enligt
förslaget till lag beträffande ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,
under detsamma fallande föreningar skola hava ett inbetalt
126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
insatskapital av minst 1,000 kronor. Då en jordbrukskreditförening
föreslås kunna vinna godkännande, om dess medlemstal blott uppgår
till 30, men å andra sidan ingen medlem kan vinna inträde för mer än
50 hektar odlad jord, skulle en lägsta insats av 50 öre per hektar,
såsom de sakkunniga föreslagit, i många fall bliva otillräcklig, så att
de mindre föreningarna redan från början nödgades överskrida detta
minimum. Medlemmarna i en dylik liten förening skulle alltså komma
att betala ej oväsentligt högre insatser än vad oundgängligen krävdes
i en större. Då det å andra sidan är ett oavvisligt önskemål, att föreningarna
hållas tämligen begränsade med avseende på den geografiska
utsträckningen av sitt verksamhetsområde, har det ansetts nödvändigt
att höja minimiavgiften till dubbelt mot föregående förslag. Att beloppet
bestämts ej per hektar utan per påbörjat 10-tal hektar odlad
jord beror på ovannämnda lagförslags krav, att varje medlem skall
hava tecknat sig för minst en insats om 10 kronor.
Det bör emellertid icke vara något hinder för en medlem att inträda
med flera insatser än vad som minst fordras. Då ansvarigheten
bestämmes i förhållande till det antal hektar jord, för vilket han har
eller anses hava ingått i föreningen, förändras icke hans ansvarighet,
om han för samma areal ökar antalet insatser utöver minimum. Då
det vidare är sannolikt, att föreningarna som regel komma att lämna
samma ränta å insatser som å i föreningens sparkassa insatta medel
(jämför § 9), blir det för medlemmen endast den skillnaden mellan en
insättning på sparkasseräkningen och inköp av insatser, att kapitalet i
det senare fallet är svåråtkomligare. För hela rörelsens framtid är det
emellertid, såsom framgår av erfarenheterna i utlandet, av största betydelse,
att vederbörande föreningar söka skaffa sig så stort eget kapital,
som under förhandenvarande förhållanden är möjligt. Därigenom både
ökas medlemmarnas intresse för det sätt, varpå föreningarnas verksamhet
skötes, och vinnes större motståndskraft mot oförmånliga konjunkturer
på penningmarknaden samt andra dylika inflytelser. Särskilt i
Tyskland har man också på senare tiden, tvärtemot vad Raiffeisen från
början sökte göra gällande, gjort allt för att stärka och påskynda kapitalbildningen
inom jordbrukskreditföreningarna.
För att även hos oss befordra en utveckling i samma riktning
har i förevarande förslag de lokala föreningarnas krediträtt hos respektive
centralföreningar så till vida gjorts beroende av deras kapitalbildning,
som densamma satts i viss relation till det antal insatser, med vilket
de ingått i centralföreningen.
Då det just är med sitt eget insatskapital, som de lokala för -
127
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
eningarna avses skola gälda sina insatser i centralföreningarna, blir det
följaktligen av största intresse för dem att söka uppbringa nämnda
kapital till största möjliga höjd.
Om de i föreliggande förslag givna respektive högsta och lägsta
tillåtna beloppen och proportionerna följas i en centralförenings och
underförenings stadgar och alltså centralföreningens insatser sättas till
400 kronor, underföreningarnas ansvarighet för centralföreningens förbindelser
fastställes till 20 gånger det av dem i centralföreningen insatta
beloppet samt underföreningarnas krediträtt bestämmes till halva
det belopp, varmed underförening ansvarar för centralföreningens förbindelser,
ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket
underföreningens medlemmar äga krediträtt i denna — skulle för en förening,
vars medlemmar äga krediträtt för t. ex. 1,000 hektar odlad jord,
följande kalkyl kunna uppställas. Medlemmarnas krediträtt uppgår i
eu sådan förening till 50,000 kronor. Härför erhåller föreningen krediträtt
i centralföreningen för 25,000 kronor. I den mån sparkasserörelsen
utvecklas, kan ju förväntas, att föreningen kan täcka sitt återstående
penningbehov till större delen på egen hand. Behöver den däremot
låna allt från centralföreningen, skulle detta innebära, att den måste
inlösa 6 å 7 insatser i centralföreningen; härför skulle den erhålla en
krediträtt, uppgående till resp. 24,000 och 28,000 kronor. Alltså skulle
ifrågavarande förening under dessa förutsättningar behöva ett eget insatskapital,
uppgående till 2,400 å 2,800 kronor för att medlemmarna
skola kunna utnyttja hela sin krediträtt.
Önskemålet, att medlemmar, som på den grund att de icke äro
jordbrukare, ej kunna begagna sig av den kredit, jordbrukskreditföreningarna
avse att bereda, icke betungas med för hög personlig ansvarighet,
har till godosetts därigenom att det överlåtits åt varje förening
att bestämma, för huru många hektar jord sådana medlemmar skola
anses ingå. Då som nämnt intet hinder förefinnes att för samma areal
ingå med flera insatser, bör det ligga i föreningarnas intresse att genom
den tänkta arealens bestämmande så lågt som möjligt, d. v. s. till en
hektar, i möjligaste måtto förminska risken av ett inträde.
§ ?■
Sakkunnigas förslag att i fråga om utarrenderad jord dela krediträtten
mellan jordägaren och arrendatorn väckte opposition på åtskilliga
håll, i det man ansåg, att arrendatorn borde tillerkännas full krediträtt.
Denna anmärknings befogenhet synes ej kunna jävas, enär arrendatorn,
128
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
som ju i regeln är avskuren från realkredit, otvivelaktigt snarare har
större än mindre behov av lätt tillgång till förmånlig personalkredit än
andra jordbrukare. Emellertid synes det även befogat, att ägaren till
utarrenderad jord kan beredas någon lånemöjlighet, enär vissa av de
ändamål, vartill kreditföreningarnas penningar skulle få användas, lämpligast
tillgodoses av honom. Hit hör särskilt anläggandet av vattenoch
avloppsledningar m. m. samt grundförbättringar och uppförandet av
ekonomibyggnader. Här föreslås därför, att beträffande utarrenderad
jord krediträtten skall ökas med 50 procent utöver den för annan jord
bestämda, så att arrendatorn må kunna likställas med övriga jordbrukare
och ägaren erhålla överskjutande belopp, varmed hans behov synas vara
till fullo tillgodosedda. Genom en sådan anordning äventyras säkerligen
icke föreningarnas soliditet, då ju en arrendator dels, under förutsättning
att han besitter den duglighet, att han kan vinna inträde i en jordbrukskreditförening,
får anses i sin person tillföra vederbörande förening ett
ökat kreditvärde samt dels väl alltid äger några inventarier själv.
§ 9-
Då såsom ovan nämnts det är önskvärt, att medlemmarna inlösa så
många insatser som möjligt, har det ansetts nödvändigt att medgiva
föreningarna rätt att å insatskapitalet betala ränta. Det synes emellertid
med hänsyn till ändamålet med ifrågavarande rörelse givet, att räntefoten
ej bör få sättas högre, än som motsvarar den ränta, medlemmarna
skulle fått, om penningarna varit insatta i vederbörande förenings sparkassa.
Därigenom bör nämligen vinnas, att föreningens rörelse handhaves
med huvudsaklig hänsyn till de låntagande medlemmarnas intressen
utan några egentliga vinstavsikter.
§ io.
De i denna paragraf innefattade bestämmelserna hava väsentligt
förändrats med hänsyn till den föreslagna lagen om föreningar, som idka
sparkasserörelse. Då föreningarna avses skola upptaga lån ej blott
genom sin sparkassa, utan även genom sin centralförening, synes det
emellertid nödvändigt, att reservfonden ställes i relation ej blott till
sparkassemedlen utan även till föreningens krediträtt i centralföreningen.
Det överensstämmer med strävandet att så långt som möjligt
säkerställa insättarna, att det här föreslås, att reservfonden i regel skall
få tillgripas för att täcka tillfälliga förluster, först sedan det visat sig,
att den enligt stadgarna medgivna uttaxeringen för året icke förslår därtill.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
129
§ 11-
Om uttaxering under ett föregående år behövt göras, torde det,
särskilt med hänsyn till bestämmelserna i föregående paragraf, få anses
rättvist, att, om under ett senare år vinst uppstår, före annan utdelning
de uttaxerade beloppen skola återbetalas.
§ 13.
Då det ej kan förutsättas, att sparkasserörelsen under de första
åren skall taga ett sådant uppsving, att vinsten på densamma tillsammans
med statsbidraget skall räcka till förvaltningskostnaderna, utan fastmer
med all sannolikhet penningrörelsen till väsentlig del kommer att bestå
av växeldiskontering, har det ansetts nödvändigt att medgiva såväl
underförening som centralförening rätt att betinga sig någon provision
å genom deras förmedling diskonterade växlar. För att hindra missbruk
har emellertid provisionen för de växlar, om vilka det huvudsakligen är
fråga, eller sådana med omloppstid icke överstigande 3 månader ansetts
böra i viss mån begränsas. Gränsen har satts synnerligen lågt, enär
den ej får uppgå till mer än V8 procent av växelns belopp för vardera
föreningen eller tillhopa 1/i procent.
§ 14-
Beträffande de ändamål, vartill lån från kreditföreningarna skola
få utlämnas, hava åtskilliga förändringar vidtagits uti de sakkunnigas
förslag.
I flera av de från länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
inkomna utlåtandena har nämligen anmärkts, dels att
vissa bestämmelser vore svåra eller omöjliga att följa, dels att vissa av
de föreslagna ändamålen knappast borde tillgodoses med kreditföreningarnas
för driftkreditens underlättande avsedda medel.
Med anledning av dessa erinringar hava de villkor, som av sakkunniga
föreslagits för att lån från kreditföreningarna skulle få användas
till inköp av utsäde samt foder eller gödselmedel, nämligen för det förra
ändamålet, att varan skulle vara undersökt av med statsmedel understödd
frökontroll anstalt och försedd med dess plomb, och beträffande det senare
ändamålet, att inköpen skulle göras genom förening, vars organisation
lämnade trygghet för att varorna vore av bästa beskaffenhet, ansetts
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.) 17
130
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
böra bortfalla. Man torde nämligen kunna förutsätta, att föreningarna,
innan de utlämna lån, skola försäkra sig . om att de tilltänkta inköpen
avse lämpliga varor.
A andra sidan bar beträffande grundförbättringar och byggnadsföretag
gjorts den inskränkningen, att endast för smärre sådana företag
lån skulle få beviljas. Behovet av medel för utförandet av större arbeten
av dessa slag torde, i de fall där kredit därför måste anlitas,
böra tillgodoses genom realkredit.
Utöver de av de sakkunniga föreslagna ändamålen hava tvenne
nya tillagts.
Det ena gäller »beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets
drift under de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst»
(§ 14, b). Härmed avses väsentligen lejandet av arbetskraft. För de
större av de i föreliggande förslag avsedda jordbruken måste som regel
främmande arbetskraft anlitas, och det synes då billigt, att krediträtt
beviljas för anskaffande av sådan under den tid, då jordbrukets avkastning
är minst.
Det andra nya ändamålet för användandet av lån är för erläggande
av insatser i sådana ekonomiska föreningar, som till föremål för sin
verksamhet hava att på den ena eller andra vägen bidraga till höjandet
av jordbrukets produktivitet. Dessa föreningar spela, särskilt för det
mindre jordbruket, i våra dagar en ganska viktig roll. För föreningarnas
sunda utveckling är det emellertid av stor betydelse, att de ej
nödgas från början i allt för stor utsträckning röra sig med lånta
penningar, utan bilda eget kapital. Då det ofta kan möta svårigheter
för de mindre jordbrukarna att erlägga de tillskott, som fordras för en
sådan kapitalbildning, har det ansetts lämpligt att öppna möjlighet för
jordbrukskreditföreningarna att bereda dem medel härtill.
Det har satts i fråga, att föreningarna även skulle medgivas rätt
att bevilja lån åt medlemmar för att frigöra dem från gamla skuldförbindelser.
Sådana lån skulle utlämnas vid medlems inträde och en
oundgänglig förutsättning för deras erhållande vara, att vederbörande
förbunde sig att ej på något annat håll än inom föreningen skaffa sig
personalkredit. Denna tanke torde emellertid, åtminstone för närvarande,
ej kunna realiseras. Skulle åtgärder i antydd riktning bliva effektiva,
måste försträckningarna givas i form av avbetalningslån på jämförelsevis
lång tid, och just för sådana lån måste penningtillgången tillsvidare
antagas redan förut bliva kanske alltför ringa.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
131
§ 15-
De villkor, som i denna paragraf uppställts rörande den högsta
medgivna tiden för lån, äro delvis föranledda av de erinringar, som
gjorts i utlåtandena över sakkunnigas förslag. Det synes sålunda, såsom
där flerfaldiga gånger påpekats, vara riktigt, att lån, som beviljas av
sådana medel, som föreniugen i sin tur upplånat på viss tid, ej böra
utlämnas på längre återbetalningstid än som föreningen själv åtnjuter.
Beträffande förmedlingen av växelkredit bygger, såsom av det
föregående framgår, förslaget på den grunden, att, för att billig ränta
måtte kunna ernås, respektive växlar måste hava kort omloppstid, i
regel ej längre än tre månader. Då dessutom, enligt vad förut nämnts,
man skulle hava att beräkna att samma växel skall få omsättas två
gånger, har den längsta tiden, växelkredit för ett och samma ändamål
skulle få åtnjutas, ansetts böra bestämmas till nio månader.
Beträffande bestämmelsen i paragrafens senare del föranledes den
av nödvändigheten att en utväg alltid hålles öppen för föreningarna
att utan för stora svårigheter inom rimlig tid kunna återbetala de i dess
sparkassa insatta medlen, eller med andra ord föreningarna måste hållas
så likvida, att ej förtroendet för desamma går förlorat, därigenom att
de ej punktligt kunna inlösa sina förbindelser.
§ 16.
Det är av vikt, att föreningarnas kassaförvaltare ej tillåtas ligga
inne med större kontant kassa, än som oundgängligen för tillfället behöves,
och att penningförvaltningen så vitt möjligt koncentreras hos
centralföreningarna. Bestämmelser avseende att garantera, att föreningarnas
kassarörelse liandhaves enligt dessa principer, innefattas i första
delen av förevarande paragraf. Såsom ett exempel på, huru en liknande
rörelse kan organiseras, må nämnas kooperativa förbundets sparkassa,
vars »avdelningskontor», de över hela landet spridda konsumtionsföreningarna,
varje vecka göra avräkning med förbundets huvudkontor i
Stockholm.
Att in- och utbetalningar skola kontrolleras av en person utom
kassaförvaltaren torde få anses vara en så allmänt som sund erkänd
princip, att närmare motivering är överflödig.
132
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 23.
Det är visserligen önskvärt, att föreningarna i fråga om sitt medlemsantal
hålla sig inom ganska trånga gränser, men å andra sidan
synes bestämmelsen, att förening skall hava minst 30 medlemmar för
att vinna godkännande, böra utvidgas därhän, att godkännandet för
kreditförening, vars medlemsantal nedgår under denna siffra, bör återkallas,
om ej genom nytillträde inom viss tid antalet åter fylles.
Det torde nämligen få anses mindre befogat, om föreningar, som
nedsjunkit till att omfatta till äventyrs endast ett mindretal av sin orts
jordbrukare, skulle få åtnjuta de av staten erbjudna fördelarna.
3. Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas sida
ar vissa centralforeningar för jordbrukskredit.
§ 2.
Såsom redan i den allmänna motiveringen är omnämnt, synes det
ej lämpligt att den planerade lagen angående ekonomiska föreningar,
som idka sparkasserörelse, blir gällande för nu ifrågavarande föreningar.
Delar av det utarbetade förslaget till sådan lag, innehållande bestämmelser
avsedda att stärka föreningarnas soliditet i allmänhet med flera,
hava emellertid, såsom i nämnda sammanhang framhållits, ansetts böra
upptagas i föreliggande förslag.
§ 4.
Vid bestämmandet av storleken av det område, inom vilket varje
centralförening skall verka, har man utgått från å ena sidan den synpunkten,
att förvaltningskostnaderna bliva relativt mindre, ju större
omsättningen är, samt å andra sidan vikten av att områdena ej göras
så stora, att det blir omöjligt för vederbörande centralförenings ledare
att på ett tillfredsställande sätt övervaka lokalföreningarnas rörelse. I
Tyskland anses det, att ett antal av 80 underföreningar är ordinärt.
Det synes då vara sannolikt, att den föreslagna minimigränsen, ett län,
skall visa sig tillfredsställande, medan åter det största tillåtna området,
tre län, torde vara erforderligt i vissa landsdelar.
Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
133
§ 5.
Eu principfråga av stor betydelse för kreditföreningsrörelsen är,
om andra föreningar än rena kreditföreningar och sådana avsedda för
den jordbrukande befolkningen skola tillåtas att bliva medlemmar av
centralföreningarna.
För en utsträckning av rätten att vinna medlemskap talar, utom
det att systemet i flera andra länder praktiseras, onekligen att även
åtskilliga andra kategorier av föreningar, vilkas verksamhet val förtjänar
att uppmuntras, nu se sig hämmade av brist på rörelsekapital.
Å andra sidan torde det ej kunna förnekas, att ett sådant direkt
inlåtande med andra ekonomiska sammanslutningar lätt kan bringa en
centralförening i vidlyftigheter, som kunna allvarligt skada förtroendet
för densamma och därmed även för dess underföreningar.
Av detta skäl föreslås här att endast godkända jordbrukskreditföreningar
skola kunna bliva medlemmar av centralförening. I sammanhang
härmed torde även böra erinras, att enligt förslaget till kungörelse
angående godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar § 14 mom. f.
möjlighet beretts för vissa andra föreningar att draga nytta av kreditföreningarnas
medel.
§ 6.
Beträffande här föreslagna stadgandet torde endast behövas en
hänvisning till den allmänna motiveringen och vad som anförts som skäl
för bestämmelserna i §§ 6 och 8 av förslaget till kungörelse angående
godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar.
§ 7.
Beträffande skälen till vad som föreslagits i denna paragraf må i
första hand hänvisas till vad som anförts under §§ 6 och 8 i förslaget
till kungörelse angående godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar.
Såsom där framhållits, är det av synnerlig vikt, att föreningarna vinnlägga
sig om ett visst mått av kapitalbildning. För att i någon mån
befordra detta intresse har det ansetts nödigt att ställa underföreningarnas
krediträtt hos centralföreningen i viss relation till det egna kapital, de
förmått bilda åt sig. Klart är även att den större kapitalbildningen
skall bereda centralföroningarna i viss män ökad säkerhet. Dessa syn
-
134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
punkter äro emellertid ej de enda avgörande. Hänsyn måste även tagas
till medlemmarnas i underföreningarna kreditbehov.
Förevarande paragraf söker tillgodose samtliga dessa krav genom
att inslå på en medelväg.
Samtidigt med att man delvis ställt lånerätten i beroende av underföreningens
eget kapital (jfr bestämmelsen i § 8) har man i förlitande
på den säkerhet, som den personliga ansvarigheten erbjuder, ansett sig
kunna tillförsäkra underföreningarna eu viss krediträtt oberoende av
huru stort eget kapital de bildat.
§§ 8-9.
Bestämmandet av det belopp, varmed underföreningarna minst skola
ansvara för centralföreningens förbindelser, måste alltid ske i viss mån
godtyckligt. Då man emellertid måste utgå från att de av underföreningarna
gjorda insatserna ej komma att väsentligt överstiga det fordrade
minimum, synes det nödvändigt att göra ansvarssumman jämförelsevis
stor i förhållande till insatserna. Att ansvarighetsbeloppet lämpligen
göres avhängigt av dessa insatser, ej t. ex. av medlemmarnas i underföreningarna
ansvarighet för dessas förbindelser, torde till fullo framgå
av motiveringen för föregående paragraf. Däremot synes det av nöden
för bevarandet av centralföreningarnas soliditet att förhindra att underföreningarna
ikläda sig så stor ansvarighet, att deras egna tillgångar
icke även i kritiska fall förslå för täckandet av förbindelserna. Det har
därför föreslagits, att underförening ej skulle få teckna så många insatser,
att dess ansvarighet kommer att överstiga 2/3 av det sammanlagda
belopp, intill vilket dess medlemmar i sin ordning äro ansvariga för
dess förbindelser. Vidare är i § 9 reglerat sättet för uppsägning och
återbetalning av insatser i centralförening, då genom utträde av medlemmar
i underförening dennas kreditvärde otillbörligen minskats.
Med avseende på detta återbetalande föreslås, att stadgandet i
15 § första stycket av gällande lag om ekonomiska föreningar må äga
ovillkorlig tillämpning, d. v. s. centralförening får icke i sina stadgar
intaga bestämmelse, som i vissa fall förbjuder insatsernas återbärande
efter skedd uppsägning. Utsikten att på nu ifrågavarande sätt eventuellt
förlora det i centralföreningen i form av insatser deponerade kapitalet
skulle nämligen med säkerhet verka hämmande på underföreningarnas
benägenhet att ingå i centralföreningarna med större antal insatser, än
som vore oundgängligen nödigt och således motverka den önskvärda
kapitalbildningen inom dessa.
135
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Endast i det fallet torde centralförening böra tillerkännas rätt att
innehålla insats, att den underföreningen tilldelade krediten överstiger
dennas nedsatta krediträtt; sedan krediten nedbragts till vederbörligt
belopp, inträder naturligtvis omedelbart centralföreningens återbetalningsskyldighet.
§ 10-
Det andra stycket av denna paragraf är hämtat från förslaget till
lag angående ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse; beträffande
motiveringen för det tredje hänvisas till den allmänna motiveringen
och specialmotiveringen för § 9 av förslaget till kungörelse
angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskreditföreningar.
Här må endast tilläggas, att intresset av att insatserna
förräntas givetvis i fråga om centralföreningarna är ännu större än med
avseende på underföreningarna, eftersom de kapital, det i detta fall rör
sig om, äro så mycket större.
§ 11-
Stadgandet om det belopp, som minst skall avsättas till reservfonden,
ar hämtat från förslaget till lag angående ekonomiska föreningar,
som idka sparkasserörelse.
Att avsättningen till reservfonden ej bör upphöra, förrän denna
vuxit till ett ganska ansenligt belopp, är påtagligt, då centralföreningarnas
insatskapital, såsom förut framhållits, alltid måste antagas komma
att bliva jämförelsevis lågt. En reservfond av avsevärd storlek blir
även därigenom en styrka för centralföreningen, att denna härigenom
erhåller ett eget kapital, som kan användas i rörelsen, men ej behöver
förräntas.
§ 12-
Centralföreningarna kunna ej fylla do uppgifter, som böra tillkomma
dem, om de endast skulle äga rätt att mottaga insättningar
på sparkasseräkning. Det bör tvärtom tillses, att underföreningarna
bliva satta i tillfälle att placera sina medel på för dem själva förmånligaste
sätt: penningar, som under längre tid kunna avvaras, på depositionsräkning,
tillgodohavanden, som hastigt kunna behövas, på avistaräkning,
löpande räkning eller upp- och avskrivniugsräkning.
136
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 14-
Genom bestämmelserna i denna paragraf sörjes för föreningarnas
likviditet. De bägge första momenten äro hämtade ur förslaget till lag
angående ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse, det tredje
återfinnes i förslaget till kungörelse angående godkännande av vissa
j ordbrukskreditföreningar.
§ 16-
De här innehållna stadgandena hava redan belysts i den allmänna
motiveringen. Emellertid torde här böra framhållas, huru viktigt det
är både för underlättande av revisionen och för utbildningen av lämpliga
bokförare åt underföreningarna, att bokföringen inom dessa sker efter
ensartade normex. Att underföreningarna ifråga om handhavandet av sin
rörelse måste rätta sig efter de anvisningar, som lämnas från centralföreningarnas
sida, följer redan därav, att, såsom förut framhållits, det
är inom dessa, som den egentliga sakkunskapen kommer att finnas.
§ 17-
Då tanken på att skapa en för centralföreningarna gemensam övervakande
sammanslutning ej synes vara mogen att realiseras, åtminstone
förr än den övriga organisationen någon tid varit i verksamhet, har det
synts nödvändigt, att centralföreningarnas verksamhet direkt övervakas
från det allmännas sida. Närmare bestämmelser angående formerna för
detta övervakande innefattas i § 20.
§ 18-
Bestämmelserna i § 4 om centralförenings område synas böra
kompletteras därhän, att både antalet underföreningar bör hava uppnått
ett visst minimum och även insatskapitalet vara ej alltför obetydligt, för
att godkännande och därmed statsanslag skall kunna erhållas. De i
denna paragraf föreslagna gränserna, respektive 10 föreningar och 6,000
kronors insatskapital, torde böra anses såsom de lägsta möjliga.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
137
§ 19-
Det synes sannolikt, att centralföreningarnas styrelser i allmänhet
komma att få sitt säte i residensstäderna, där bland annat riksbankskontor
finnas och sålunda bekväm förbindelse med riksbanken kan åvägabringas.
Att ansökan om godkännande prövas av Konungens befallningshavande
i det län, där styrelsen har sitt säte, synes under sådana
förhållanden vara mycket lämpligt.
§ 20.
De i denna paragraf innehållna bestämmelserna om utseendet av
ombud och dettas åligganden överensstämma med vad sakkunniga föreslagit
beträffande ombud för kreditföreningarnas övervakande.
§ 22.
Första delen av paragrafen avser att i princip hindra centralförening
att skaffa sig lån från flera kreditinrättningar samtidigt. En dylik
bestämmelse torde vara oundgängligen nödig för att hindra att rörelsen
kommer in på avvägar. Då förslaget emellertid ansett sig böra lämna
centralföreningarna frihet, att såsom förlagsgivare anlita även andra
banker än riksbanken, men denna ju enligt vad förut nämnts skulle
förvalta den lånefond, statsverket skulle tillhandahålla, har ett undantag
måst medgivas från nyssnämnda regel, så att även centralförening, som
är ansluten till privatbank, må kunna komma i åtnjutande av lån från
berörda fond.
Paragrafens andra stycke begränsar centralföreningarnas penningrörelse
så tillvida, som deras inlåning föreslås ej få överstiga underföreningarnas
sammanlagda krediträtt. Härigenom bliva de hänvisade
till endast sitt egentliga ändamål, och den konkurrens med övriga penninginrättningar,
som givetvis ej till fullo kan undvikas, torde bliva
betydligt förminskad mot om de tillerkändes rätt att mottaga insättningar
till vilka belopp som helst.
§ 23.
Denna bestämmelse kompletterar den, som innehålles i § 5, och
har liksom denna tillkommit för att hindra att centralföreningarna inlåta
sig i affärer, vilkas räckvidd de tilläventyrs ej kunna överskåda.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.)
18
138
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 119.
§ 24.
Genom § 16 har centralförening erhållit behövlig befogenhet för
att utöva uppsikt över sina underföreningar; genom denna paragraf
ålägges den att vidtaga de åtgärder, som krävas, för att denna uppsikt
skall bliva effektiv.
§ 26.
Bestämmelserna i första stycket motsvara dem i § 23 av förslaget
till kungörelse angående godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar.
Det av Konungens befall»ingshavande utsedda ombudet har förpliktats
att ej blott anmäla om sådant förhållande inträffar, att han anser
centralförenings godkännande böra återkallas, utan även om sådant sker
i fråga om underförening. Genom sin ställning till centralföreningen
bör han vara synnerligen lämpad för en sådan uppgift. Genom hans
och centralföreningens gemensamma kontroll torde det vidkommande de
orter, för vilka centralförening finnes, vara lika tillfredsställande sörjt
för de lokala föreningarnas övervakande som enligt de sakkunnigas
förslag.
Beträffande de lokala föreningarna i andra orter, torde staten ej
böra ikläda sig de kostnader, som äro förbundna med deras övervakande.
§ 27.
Av synnerlig vikt är att centralföreningarnas balansräkningar uppgöras
i enlighet med givna föreskrifter. Då det civilrättsliga ansvar, en
överträdelse av dessa kan medföra, icke torde innebära erforderlig garanti
för att desamma efterlevas, och det för övrigt vore synnerligen oegentligt,
om styrelseledamöter i de lokala föreningarna i förevarande hänseende
skulle vara underkastade strängare påföljder än styrelseledamöter
i de långt viktigare centralföreningarna, har en straffbestämmelse, motsvarande
den i 23 § av förslaget till lag innefattande särskilda bestämmelser
om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse, ansetts
böra intagas jämväl i förevarande författningsförslag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
139
4. Förslag till tillägg av eu 25:te § till den föreslagna lagen, innefattande
särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka
sparkasserörelse.
Den häruti innehållna bestämmelsen synes vara tillräckligt utförligt
behandlad i den allmänna motiveringen, varför här endast hänvisas
till denna.
140
Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 119.
Kreditföreningar bland utlandets jordbrukare.
Några upplysningar om deras organisation och resultat.
I. Tyskland.
Med full rätt står för oss svenskar Danmark som föregångslandet
på jordbrukskooperationens område. Vårt södra grannland erbjuder
nämligen de vackraste exemplen i hela världen på vad ekonomisk samverkan
mellan jordbrukare betyder för åkerbrukets och ladugårdsskötselns
utveckling. Likaledes kommer Danmark främst i fråga om konsumentkooperationens
utbredning på den rena landsbygden. I ett avseende
har emellertid den fria föreningsverksamheten bland de danska jordbrukarna
på grund av säregna förhållanden icke blivit anlitad i samma
utsträckning som på övriga områden, nämligen i fråga om kreditförmedlingen.
Här kommer Tyskland obestridligen främst bland världens
nationer.
De fria, kooperativa kreditanstalterna ha i Tyskland uppnått en i
sitt slag lika storartad utveckling som konsumtionsföreningarna i kooperationens
ursprungsland, England. De ha blivit företag, som räkna sina
medlemmar i miljoner och sina tillgångar och skulder i miljarder. De
ha åstadkommit en utomordentlig uppryckning av de samhällsklasser,
för vilka de äro avsedda. De ha även bidragit till att stabilisera
penningmarknaden och ha till och med under kristider förmått hålla
räntefoten jämförelsevis mycket låg.
Det tyska systemet torde även i Sverge, liksom i en mängd andra
länder, böra i tillämpliga delar tagas till mönster, när vi gå att lösa
vårt jordbruks brännande kreditfråga. Vi skola därför här nedan i största
korthet redogöra för den kooperativa penningverksamheten i Tyskland
och ett par andra länder, i främsta rummet bland jordbrukarna.
141
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
De tyska kreditföreningarna äro av två väsentligt olika typer. Den
ena är avpassad efter städernas, den andra efter landsbygdens behov.
Upphovsmannen till det förra slaget är Hermann Schulze från Delitzsch,
som 1850 under intryck av ett par svåra nödår på 1840-talet grundade
den första kooperativa kreditkassan i Delitzsch. De hithörande föreningarna
mottaga enligt sina grundsatser medlemmar från alla yrkesgrupper
och söka utbreda varje särskild kreditkassas verksamhet över
det största möjliga område. Deras skötsel är rent bankmässig och överskottet
utdelas, sedan avsättningar till fonder blivit gjorda, på insatskapitalet.
Det senare slaget av föreningar bruka efter sin stiftare, F. W.
Raiffeisen, vanligen benämnas Raiffeisenkassor, ehuru flera andra män i
hög grad bidragit att framskapa den slutliga typen. Åven R. fick sina
första impulser till sin livsgärning under nödåren på 40-talet. De första
av honom skapade föreningarna togo formen av ett slags välgörenhetsföreningar,
bildade av de förmögnare för att motverka det gängse ockret
på de fattigare. Men snart började han efter Schulze-Delitzsch’ föredöme
upprätta kreditföreningar, av honom kallade lånekasseföreningar
(Darlehnskassen-Vereine). Detta skedde dock icke med någon större
entusiasm. Raiffeisen leddes av vissa kristligt-kommunistiska idéer, och
betraktade föreningarna blott som ett medel att nå fram till en omdaning
av samhällsförhållandena. Rörelsen togs emellertid om hand även av
andra mera praktiskt anlagda personer, vilka byggde vidare på den av
Raiffeisen lagda grunden, och efter åtskilliga slitningar och schismer
äro nu, sedan Raiffeisen år 1888 avlidit, de flesta kassor, som hava
Raiffeisens grundtankar till utgångspunkt, sammanslutna i der Reichsverband
der deutschen landwirtschaftlichen Genossenschaften. SchulzeDelitzsch
åter satte affärssynpunkten i främsta rummet: den ekonomiska
vinst, som kunde tillföras medlemmarna, var för honom huvudsyftet.
På 1860-talet ledde denna meningsskiljaktighet till en öppen brytning.
Raiffeisenkassorna skilde sig ut från de övriga och antogo den huvudtyp,
de ännu ha. I motsats till de schulzeska kreditföreningarna begränsa
de sitt område till invånarna i en socken eller högst en församling.
»De böra icke vara större, än att medlemmarna kunna titta i varandras
fickor». Fordringarna på insatser voro till en början ytterst minimala,
växlande mellan 10 pfennig och 10 mark. Nu äro de i allmänhet större.
Överskottet avsättes till en reservfond, som förblir medlemmarnas gemensamma
egendom och icke kan delas. Utdelningen på insatt kapital,
där sådan förekommer, är begränsad till en viss låg procent. Medlemmarna
erhålla lån med ända till tio års avbetalningstid. Raiffeisen
-
142
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kassorna ha också i många fall till uppgift att anskaffa förnödenheter
för jordbrukets behov, ungefär såsom lantmännens inköpsföreningar i
Sverge. Hela deras läggning gör dem lämpliga att tillgose jordbrukarnas
kreditbehov, varför de, såsom förut nämnts, kommit att stå som mönster
för jordbrukskreditföreningar i de flesta länder, där dylika blivit införda.
Båda slagen av kreditorganisationer bedriva en vidsträckt inlåningsverksamhet
och äro centraliserade i provins- och riksförbund.
Efter dessa inledande anmärkningar om den kooperativa kreditföreningsverksamheten
i Tyskland, skola vi övergå till att lämna några
närmare meddelanden angående utvecklingen av spar- och låneföreningarna
enligt Raiffeisens system.
Organisation.
Föreningarna äro inregistrerade och vanligen byggda på medlemmarnas
solidariska ansvarighet. Deras verksamhetsområde bestämmes
i stadgarna och kan vara mer eller mindre vidsträckt, dock, såsom vi
ovan sett, alltid jämförelsevis litet. För att lagligen kunna konstitueras
måste föreningen räkna minst 7 medlemmar. Endast välfrejdade, myndiga
personer, bosatta inom föreningens område, kunna vinna medlemskap.
Verksamheten skötes av en styrelse, vald på årsmöte och vanligen
bestående av fyra eller fem medlemmar. Styrelsen övervakas närmast
av ett medlemmarnas representantskap (Aufsichtsrat), som sammanträder
minst 4 gånger årligen och består av åtminstone fyra medlemmar, oftast
flera. Representantskapets kontrollerande myndighet är synnerligen omfattande.
Dess medlemmar ha också till uppdrag att söka reda på medlemmarnas
ekonomiska förhållanden och väljas därför från olika delar
av föreningens område. Varken ledamöter av styrelse eller representantskap
äga rätt till arvode för uppdraget. Endast kassören eller räkenskapsföraren
erhåller ersättning för sitt arbete. Årsmötet är föreningens
högsta beslutande myndighet. Varje medlem har en röst.
Rörelsekapital.
De kooperativa kreditkassorna erhålla sitt rörelsekapital dels genom
insatser — som, där de äro något större, kunna inbetalas successivt —
dels genom egna, odelbara fonder, bildade genom avsättning av årsöverskott,
dels genom mottagande av insättningar på sparkasseräkning.
Den sistnämnda källan är, såsom vi längre fram skola se, den rikligast
flödande. Det finns dock hundratals kassor, som genom förträfflig
143
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
skötsel äro i stånd att varje år öka sina egna fonder, och som därigenom
få en allt större förmåga att låna ut medel på fördelaktiga villkor.
Centralkassor.
Det inträffar naturligtvis ofta, att en del föreningar ha överflöd
på medel, medan andra lida brist. För att utjämna detta äro upprättade
centralkassor för de olika staterna och provinserna i det tyska riket.
För närvarande existera mellan 40 och 50 centralkassor.
Några av de särskilda staterna ha också trätt emellan genom upprättande
av statsgaranterade centralkassor. Den märkligaste av dessa
är Preussische Centralgenossenschaftskasse (»Preussenkasse»). Den bildades
under eu krisperiod genom ett ovanligt raskt ingripande från
statens sida. Ett par kooperativa kongresser hade uttalat sig för bildandet
av ett centralt bankinstitut. Preussiska finansministern framlade
då i afl hast ett lagförslag i denna riktning, vars parlamentsbehandling
började den 18 juni 1895. Redan den 31 juli utfärdades lagen och
trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt statuterna skall kassan
»understödja utvecklandet av den personliga krediten, särskilt den kooperativa».
Utom med centralkassor för provinserna står Preussenkasse
i förbindelse med kommunala lånekassor, låneinstitut för stor-godsägare
samt provinskassor för jordbrukets behov. Den mottog till en början
en understödsfond av 5 miljoner mark i tre procents statsobligationer.
Denna summa har efter hand ökats till 75 miljoner.
Denna form av centralisation med statsunderstöd har livligt bekämpats
av Schulze-Delitzsch-rörelsens målsmän och mottogs till en
början med misstänksamhet även av jordbrukarnas föreningar. Anledningen
härtill var övertygelsen, att kooperationen utan offentligt understöd
skulle vara i stånd att lösa de föreliggande uppgifterna. De i
Preussen befintliga jordbruks-centralkassorna trädde dock snart i förbindelse
med Preussenkasse.
Raiffeisen sökte redan på 70-talet att åstadkomma en centralisering
av kreditverksamheten, vilket dock stötte på åtskilliga hinder i den då
gällande lagstiftningen. 1876 bildades emellertid ett aktiebolag, Landwirtschaftliche
Zentraldarlehnskasse för Deutschland in Neuwied, vars
aktieägare skulle bli de lokala kassorna över hela riket. Förslaget lyckades
dock icke samla ett så stort antal kassor, som Raiffeisen väntat,
emedan det drev centralisationen alldeles för långt. Liknande företag
ha uppstått på ett par andra ställen. Riksförbundet för de tyska kooperativa
jordbruksföreningarna har fullföljt en motsatt tendens och hävdat
144
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
nödvändigheten av i viss mån självständiga centraler för de olika delarna
av riket. Riksförbundet upprättade 1902 i Darmstadt ett av de
särskilda kooperativa centralföreningarna ägt bankinstitut, Ländvärk
scbaftlicbe Reichsgenossenscbaftsbank. Den betjänar icke blott lånekassornas
utan även inköps- och försäljningsföreningarnas centralföreningar.
För att vinna en klar uppfattning om de resultat, som i Tyskland
uppnåtts genom jordbruks-kreditföreningarna, är det nödvändigt att taga
hänsyn både till deras i siffror uttryckbara ekonomiska utveckling och
till de sociala framsteg, deras verksamhet medfört.
Vi skola i det följande meddela några fakta och uttalanden till
belysning av bägge dessa sidor.
Den första egentliga Railfeisenkassan bildades i Anbausen 1862.
Den fick snart flera efterföljare. Men utvecklingen gick till en början
helt naturligt icke med stormsteg. Under de första 20 åren upprättades
dock omkring 500 kassor i olika delar av Tyskland, framför allt i Västtyskland.
Redan 1890 både antalet föreningar uppgått till över 1,700
och har sedan för varje år ökats med jämn hastighet. Antalet var nedanstående
dag och år:
Medlemsantalet bar stegrats ännu hastigare. I medeltal kan varje
förening registrera en ny medlem per år, och genomsnittet utgjorde
1910 för de i den av riksförbundet för de tyska kooperativa jordbruksföreningarna
då upptagna 12,797 kassorna 94.4. Under antagande av
ett medlemsantal av 95 per förening utgjorde sålunda 1910 medlemsantalet
i samtliga kassor i hela Tyskland ej mindre än cirka 1,593,000
och torde nu kunna uppskattas till åtskilligt över 1,600,000.
Ur riksförbundets årsbok för 1911, som utkom förra året, hämta
vi följande uppgifter om de lokala kassornas verksamhet under arbetsåret
1910 (kassaomsättning etc. i runda tal):
Ekonomiska och sociala resultat.
7, 1895
» 1900
» 1905
Ve 1910
» 1911
» 1912
4,872
9,793
13,181
15,517
15,990
16,774
145
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Antalet anslutna kassor ....................... 12,797
Medlemsantalet i dessa.............................. 1,208,997
Kassaomsättning, mark.............................. 4,940,000,000
Rörelsekapital, » 2,128,000,000
Egna fonder och insatser, mark ............ 81,000,000
Insatta sparmedel, mark.......................... 1,866,000,000
Fordringar av medlemmarna:
Lån på bestämd tid, mark ..................... 1,191,000,000
» » löpande räkning, mark............... 465,000,000
För samtliga de existerande kassorna beräknar riksförbundet rörelsekapitalet
till 2,700,000,000 mark, därav 2,400,000,000 mark sparinsättningar.
Som nämnt tjänstgöra även många kreditkassor som inköpsföreningar.
I riksförbundets statistik upptagna kassor sålde 1910 varor
för 85 Va miljoner mark.
De 36 riksförbundet tillhörande centralkassornas egna fonder uppgingo
1911 till 46,237,000 mark och de anslutna kassornas ansvarsbelopp
till 321,910,000 mark. Medlemmarnas depositioner utgjorde
309,510,000 mark. Medelräntan å insättningar var vid början av 1911
3.4 procent och å utlånta medel 4.5 5 procent. Vid slutet av året voro
motsvarande siffror 3.6 7 procent och 4.5 7 procent.
Raiffeisens »Zentraldarlehnskasse», som räknar mellan 4 och 5
tusen aktieägande kassor, hade 1911 8,618,500 mark i aktiekapital. De
anslutna kassornas insättningar på löpande räkning uppgingo den 31
december 1911 till 40,469,000 mark och på deposition till 43,926,000 mark.
Preussenkasse hade 1911 i tillgångar och skulder 216,324,631
mark. Nettoöverskottet på verksamheten uppgick samma år till 3,831,158
mark. Dess kassaomsättning steg samma är till 15,946,569,853 mark.
Omkostnaderna voro 820,948 mark.
Av ovanstående sifferuppgifter torde det väl framgå, vilken oerhörd
omfattning de kooperativa kreditföreningarna i Tyskland tagit.
Utvecklingen visar icke heller den ringaste tendens till avmattning. De
ekonomiska krisperioderna, som alltid åstadkomma en nedgång i antalet
nygrundade affärsföretag, öka i allmänhet tilloppet till de kooperativa
kreditföreningarna. Både antalet kassor och enskilda medlemmar stegras
under sådana perioder avsevärt. Detta är ej så underligt, då de tyska
Raiffeisenkassorna under den senaste svåra krisperioden, när tyska riksbanken
tidvis höjde diskontot till 7 procent och de enskilda bankerna
å kreditiv]ån togo ända till 8 procents ränta och 2 procents folioavgift,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt 106 käft. (Nr 119.) 19
146
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kunde hålla räntan å utlämnade lån nere vid 4 Va å 5 procent, mest
utan folioavgift och utan att behöva uppgiva konkurrensen med affärsbankerna
om inlåningen.
I förhållande till de förvärvsmässiga kreditanstalterna röra sig
visserligen de kooperativa kreditkassorna med jämförelsevis ringa belopp.
Men det ligger i sakens natur, att jordbruket i förhållande till de frambragta
värdena har ett vida mindre behov av löpande driftkredit än
exempelvis exportindustrien. Här i Sverge beräknades av lantbruksstyrelsen
1908, att en summa av 10 miljoner kronor skulle vara tillräckligt
som rörelsekapital åt de föreslagna kreditföreningarna för en så
lång tid som 1910—1919. Åven om detta var något för lågt tilltaget,
framgår dock därav, att det föreliggande driftkreditbehovet för det mindre
svenska jordbruket av sakkunniga icke beräknas så synnerligen högt.
Med ett sådant belopp, icke fullt 2 kronor för varje svensk medborgare,
bör man jämföra de tyska jordbrukskreditkassornas rörelsekapital, som
redan nu uppgår till sammanlagt 2,500 miljoner kronor eller 38 kronor
på varje invånare i tyska riket. Likväl är Sverges jordbrukande befolkning
procentiskt taget betydligt större än Tysklands.
Möjligheten att erhålla billigt kapital i form av sparinsättningar
beror naturligtvis i hög grad på de inlånande organisationernas soliditet. I
det avseendet lämna de kooperativa kreditkassorna nästan intet övrigt
att önska. Av dessa demokratiska företag, som förvaltas av lantbefolkningens
egna, oavlönade förtroendemän, av enkla lantmän, skollärare och
präster, ba endast ett obetydligt fåtal gjort konkurs. De affärsmässiga
kreditföretagen både under åren 1895—1905 på 10,000 företag 55
gånger så många konkurser som kreditföreningarna. »Icke en plennig
bär gått förlorad vare sig för kreditorer eller insättare» ba ledarna för
den nu bortåt 5,000 kassor omfattande Neuwied-organisationen med
stolthet kunnat förklara. Och detta är i allmänhet sant även för de
kassor, som stå utanför denna sammanslutning. Centralkassorna och
de revisionsförbund, som bildats för kassorna inom större områden,
kunna dock naturligen skriva en del av dessa goda resultat på sin räkning.
De stå nämligen de lokala kassornas ledning till tjänst med råd
och dåd i alla förvaltangsangelägenheter och kontrollen från dem är
ganska skarp.
De låneformer, som tillämpas inom jordbrukskassorna, befinna sig
också i utveckling. Från att till en början ha lämnat blott reverslån
övergå kassorna efter band till andra bankmässiga utlåningslormer, löpande
räkning etc. I större och folkrikare orter, där tillgång till affärskunnig
ledning finnes, handla de med värdepapper och växlar, ha check
-
147
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
räkning, styra om inkassering av växlar, mottaga slntna depositioner
o. s. v. En dylik utvidgning av verksamhetsfältet är, säger en tysk
författare, till nytta både för medlemmarna och kassorna. I denna form
tjänstgöra kreditkassorna som verkliga banker för ortens behov. Detta
gäller särskilt de större centralkassorna, dika merendels vuxit ut till
verkliga bankinstitut.
Moraliska och sociala resultat.
Bästa beviset för de kooperativa kreditkassornas stora ekonomiska
betydelse både för de tyska jordbrukarna själva och för samhället i dess
helhet är givet av den storartade, med några siffror i det föregående
belysta utveckling, rörelsen vunnit.
Om dessa kassor liksom om all annan kooperation gäller det
emellertid som en allmän regel, att de direkta vinster, medlemmarna
kunna inhösta, vida överträffas av verksamhetens indirekta fördelar.
Först och främst skänker arbetet inom ekonomiska självhjälpsorganisationer
åt deltagarna ökade insikter, som förträffligt kunna utnyttjas
i deras dagliga gärning. Jordbrukskooperationen har över allt,
där den bedrivits på det rätta sättet, vidgat lantmännens syn på tingen
och sporrat dem att omlägga sin näring i en rationellare riktning. 1
detta avseende ha kreditkassorna i Tyskland utfört ett banbrytande
arbete, då de där varit de första kooperativa lantmannasammanslutningarna.
Ej mindre viktig är den uppfostran till inbördes sammanhållning, som
de fria ekonomiska organisationerna ge. Samarbete mellan jordbrukarna
är i våra dagar nödvändigare än någonsin. På industriens och handelns
område går utvecklingen hastigt mot allt starkare koncentration. Den
ensamstående jordbrukaren blir mer och mer överlämnad åt beroendet
av makter, över vilka han icke kan utöva det ringaste inflytande. Det
moderna jordbrukets teknik kräver vidare anläggningar och åtgärder,
som överstiga den mindre jordbrukarens krafter. Samarbete förutsätter
emellertid förmåga att underordna sina egna små tycken och intressen
under vissa vägledande grundsatser, som syfta till det helas väl. Den
verksamhet, de tyska kreditföreningarna bedrivit, har varit så lagd, att
den från början inplantat sammanhållningens nödvändighet och sedermera
givit lysande exempel på dess nytta.
Det erkännes också av alla, som studerat saken, att kreditkassorna
framför alla andra kooperativa sammanslutningar verkat rent personligt
uppfostrande på sina medlemmar och lärt dem vikten av att ordentligt
148 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 119.
sköta sin privatekonomi. Villkoret för att komma i åtnjutande av lån
från dessa kreditanstalter är nämligen i främsta rummet ordentlighet,
arbetsamhet och personlig respektabilitet. Den direkta ekonomiska
garanti, som affärsbankerna måste fordra för lån i form av borgen eller
inteckningar i fast egendom etc., har av kreditföreningarna blivit i stor
utsträckning ersatt med låntagarens personliga kreditvärde, om ett sådant
uttryck tillätes. Visserligen fordras på något större belopp i allmänhet
borgen, men denna behöver i sin tur icke vara sådan, som bankerna
måste kräva. En framåtsträvande, men fattig liten jordbrukare, som
tydligt visar, att han vill göra rätt för sig, erhåller driftkredit framför
en med större tillgångar försedd, men i sitt arbete oordentlig person.
Medvetandet att ett samvetsgrant arbete i förening med nykterhet, ordentlighet
och sparsamhet i levnadssättet berättigar till erhållande av driftkredit,
åstadkommer en allmän uppryckning inom kreditkassornas verksamhetsområde.
Preussiska domare ha i officiella rapporter intygat, att
skuldfordringsmålen ansenligt avtagit, sedan kreditkassor inrättades i
deras distrikt. En tysk prästman har också yttrat, att den allmänna
moralen höjts mera genom den nyinrättade Raifleisenkassan i hans församling
än genom alla hans förmaningar. Samma erkännande kommer
också från prästerligt håll i Italien, där den kooperativa kreditkasseverksamheten
efter tyskt föredöme införts. Den allmänna opinionen
om en person spelar som bekant för honom en större roll på landsbygden
än annorstädes. Då en affärsbank, enskild kreditgivare eller en
borgesman gör förluster på grund av låntagares oordentlighet, väcker
detta ett betydligt mindre ogillande, än om motsvarande förlust drabbar
en av den felandes yrkeskamrater ägd kreditkassa. Det blir för den
enskilde mera en hederssak att icke svika sina förbindelser till en
dylik kassa.
Den fördärvliga konsumtionskrediten motverkas också kraftigt av
kreditkassorna, ty mer betydande skulder för matvaror o. s. v. betraktas
med rätta som ett tecken på slarvig ekonomi och försämra utsikterna
att erhålla lån ur kassan. Kassorna erbjuda också ett gott medel för
jordbrukaren att göra sig oberoende av såväl konsumtionskredit som
kredit å varor för jordbrukets behov. D:r Max Grabein, generalsekreterare
för riksförbundet för de tyska kooperativa jordbruksföreningarna,
konstaterar i en 1908 utgiven bok, huru lantmännen vid frånvaron av
kreditkassor bli beroende av handelsmännens kredit och yttrar därom:
»Till och med vid ett reelt handhavande var denna kredit dyr och föga
ändamålsenlig. Hur mycket mer då, när samvetslösa element inom
handelskåren utnyttjade de små och medelstora jordbrukarnas finansiella
149
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
beroende och ekonomiska okunnighet för att bringa sina värnlösa
offer i en fullständig träldom och icke sällan föra dem till ekonomisk
ruin.»
Sparsamheten bland de tyska jordbrukaren sporras även direkt
och underlättas i hög grad genom Raiffeisenkassorna. Den oerhörda
summa, som under årens lopp hopats genom sparinsättningarna i dessa
kassor, vittnar bäst därom. Kassorna äro bekväma och säkra uppsamlingsställen
för de sparade slantarna. Deras begränsade område gör
också, att eu tävlan i sparsamhet kommer till stånd mellan medlemmarna.
De ge därtill anledning till en praktisk och verksam agitation
för saken. Raiffeisenkassorna i Tyskland ha på många orter infört
systemet att avhämta sparslantarna i hemmen. Varje lördags eftermiddag
eller söndag kommer uppsamlaren och säljer sparkort med ett
värde av 20—50 pfennig (18—45 öre) eller högst 1—3 mark, som
kvartalsvis avlämnas och föras i räkning. Det låter otroligt, men det
är icke desto mindre sant, att på detta sätt sammanbragtes 1903 av
135 kassor i Hessen tillsammans 1,446,565 (säger: en miljon fyrahundrafyrtisextusenfemhundrasextifem)
mark av 23,456 insättare. På varje
insättare kom det i medeltal 1.2 o mark per vecka. Dessa medel skulle
utan en organiserad insamling troligen endast i ringa utsträckning blivit
sparda för något nyttigt ändamål.
För samhället i dess helhet ha Raiffeisenkassorna naturligtvis verkat
gott i samma mån som de höjt den moraliska och ekonomiska nivån
hos medlemmarna. Men de ha också haft andra goda följder. De ha
exempelvis bidragit till att framdraga många goda krafter ur deras
obemärkthet och sätta dem i arbete för samhälliga uppgifter. För själva
kreditförmedlingen är det av största betydelse, att den kunnat genom
de frivilliga organisationerna gratis utnyttja den myckna arbetsförmåga
och duglighet, som eljest skulle varit alldeles bortkastad.
Den kooperativa kredit- och sparkasseverksamheten i Tyskland
innebär sålunda med ett ord sådana fördelar, att man livligt måste önska
dess införande även hos oss.
II. Finland.
Från den kortfattade redogörelse för kreditföreningsväsendet bland
Tysklands jordbrukare, som i det föregående lämnats, är det synnerligen
lärorikt för oss svenskar att omedelbart övergå till en översikt av utvecklingen
på detta område i vårt östra grannland. Om Tysklands
150
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
kreditföreningar erbjuda oss anblicken av en rörelse, som organiskt växt
upp från en obetydlig början till den jättelika omfattning, vi i det föregående
skildrat, som haft att experimentera sig fram steg för steg, och
som först efter många års arbete fått till stånd centrala organisationer,
så ger oss däremot Finland exempel på en kreditföreningsverksamhet,
som så att säga införts fullfärdig och med centralorganisationer och allt
omplanterats i en förut alldeles obruten mark.
Hela den moderna finska kooperationen, som i de flesta avseenden
är mönstergillt uppbyggd och skott, började först 1899. Detta år utkom
på finska språket ett av dåvarande docenten H. Gebhard författat
stort arbete om de europeiska jordbrukarnas föreningsväsen. Någon tid
därefter grundades av ett antal vetenskapsmän och andra sällskapet
Pellervo, som avsåg att dels studera, dels utbreda de kooperativa idéerna
i Finland. Med biträde av jurister och andra fackmän utarbetades mönsterstadgar
och handböcker i föreningsteknisk bokföring o. s. v. för
olika slag av kooperativa sammanslutningar. Lagstiftning för den ekonomiska
föreningsverksamheten kom till stånd redan 1901, sålunda två
år efter Pellervos bildande. Här i Sverge hade vi haft ekonomiska föreningar
i 25 å 30 år, innan staten ansåg sig böra bereda dem stödet av
en särskild lagstiftning. Sedan Finland fått den reglerande lagstiftningen,
har under intim samverkan mellan de olika arterna av kooperation
rörelsen systematiskt byggts upp med centralorganisationer redan
frän början och med sällskapet Pellervo som den pådrivande och vägledande
kraften.
De finska kreditkassornas central an stalt är den äldsta av de fyra
egentliga kooperativa centralorganisationerna i Finland. Den bildades
som ett aktiebolag år 1902, sedan eu petition av år 1900 i ämnet från
lantdagen bifallits på högsta ort. Petitionen gick ut på, att, därest på
enskilt initiativ en kreditanstalt grundades i syfte att genom lokala
kreditkassors förmedling avhjälpa det mindre jordbrukets kreditbehov,
så skulle densamma erhålla understöd av allmänna medel. Utvecklingen
av centralanstalten framgår av följande uppgifter:
År 1903 hade 10 kassor anslutit sig. Året därpå ökades antalet
till 69 och ännu ett år senare till 119. Femte verksamhetsåret överskred
kassornas antal 200, och 1911 uppgick det till 398. Första året
utlånades till kassorna 79,000 finska mark, 1907 hade denna summa
stigit till 2,068,000 mark och 1911 till 4,738,000 mark.
Centralanstalten har som driftkapital erhållit ett statslån, som
1912 uppgick till 5 V* miljoner mark. Dessutom åtnjuter den ett årligt
understöd av 20,000 mark i första rummet för instruktion och revision
151
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
av de lokala kassorna. Dessa äro organiserade som inregistrerade ekonomiska
föreningar med »obegränsad personlig tillskottsplikt», såsom
termen för solidarisk personlig ansvarighet heter i Finland. För att
bedöma, huru stor kredit en kassa skall erhålla av centralanstalten, verkställes
en uppskattning av denna ansvarighets reella värde, d. v. s.
medlemmarnas sammanlagda förmögenhet.
Om de lokala kassornas verksamhet lämnas utförliga redogörelser
i en av sällskapet Pellervo i september 1912 på tyska språket utgiven
statistisk handbok över den finska kooperationen. Enligt denna källa
voro t. o. m. 1910 inregistrerade 413 kreditkassor för jordbrukare, 5
för hantverkare och 1 för studenter. Alla dessa hade dock icke då
hunnit börja sin verksamhet. De flesta kassorna finnas i Viborgs och
Kuopio län, varest kreditförhållandena förut lämnade mest övrigt att
önska.
Medlemsantalet i de kassor, som börjat sin verksamhet vid utgången
av 1910, var 17,404. Genomsnittet per kassa uppgick till 47
medlemmar. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna äro arrendatorer.
Beträffande medlemmarnas förmögenhetsställning lämnas en del intressanta
uppgifter. Antalet medlemmar, för vilka dylika uppgifter kunnat
anskaffas, uppgick till 15,784. Av dessa ägde 6,040 mindre än 1,000
finska mark (= 720 kronor), 5,528 mellan 1,000 och 5,000 mark, 3,484
mellan 5,000 och 20,000 mark och 732 över 20,000 mark.
En ganska stor procent av kreditföreningarna — 1910 över en
fjärdedel av samtliga — tjänstgör även som inköpsorganisationer. Dessa
äro anslutna till centralanstalten Hankkija, vilken motsvarar Svenska
lantmännens riksförbund. Kassorna prenumerera för över hälften av
sina medlemmar på tidskriften Pellervo (ungefär motsvarande Svenska
lantmännens föreningsblad) samt i stor utsträckning åt ledare och funktionärer
på den finska kooperationens facktidskrift, »Osuustoimintaleliti».
Detta vittnar om en stor andlig livaktighet bland medlemmarna.
De 353 kassor, som lämnat uppgifter till 1910 års statistik, hade
under 1910 beviljat lån å sammanlagt 2,137,668 mark. 1 medeltal uppgick
varje lån till 137 mark. Kassaomsättningen var 1910 6,793,725
mark.
De finska kassorna ha rätt till inlåning på sparkasseräkning. Av
denna rätt hade 1910 131 kassor begagnat sig och hade 76,721 mark
innestående — sålunda ett ganska blygsamt belopp. Insatskapitalet
uppgick den 31 december 1910 till 352,236 mark, reserv- och dispositionsfonderna
till 139,242 mark. Bland tillgångarna märkas insatser i
centralanstalten om 87,887 mark.
152
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
De kassor, som gått med vinst, hade att uppvisa ett sammanlagt
netto av 36,939 mark, de, som gått med förlust, en underskottssumma
av 2,607 mark.
Den tid, för vilken lån beviljas, växlar något i olika delar av
landet. En återbetalningstid av över 3 år medgives endast, då lånet
avser uppförande av byggnader. Inemot 60 procent av alla lån ha eu
återbetalningstid av mellan 1 och 3 år. På mer än tre år äro beviljade
blott 18.2 procent av samtliga lån, och denna summa befinner sig
i nedgående.
Den ränta, som kassorna få betala till centralanstalten, utgör 4 l/2
procent. På inlånta medel (sparkasseräkning) betalas i allmänhet 5 procent.
Ränteinkomsten på det driftkapital, som stod till kassornas förfogande,
utgjorde i medeltal 1909 5.S5 procent och 1910 5.86 procent.
De flesta kassorna togo å lån 6 procent, de övriga mindre procentsats,
dock lägst 5 procent. Ett mindre antal upptog utom räntan en folioavgift
av V2—1 procent.
En stor svårighet för kreditkassorna i Finland har varit bristen
på lämpliga ledare och funktionärer. Personer med högre bildning ha
endast i undantagsfall stått att få. Centralledningen har därför måst
uppfostra de flesta bokförare och kassörer, som föreningarna behövt, genom
kurser och genom kringresande konsulenter samt skriftliga upplysningar
i tidskrifterna och på andra vägar.
I jämförelse med de tyska jordbrukarnas kreditkassor äro de finska,
såsom av ovanstående redogörelse framgår, mycket blygsamma penninganstalter.
Man bör dock erinra sig, att de tyska kassorna ha 40 års
försprång och dessutom arbeta bland eu mera tättboende befolkning.
Finlands landsbygd är liksom Sverges — med undantag av vissa trakter
— ytterst glest befolkad i jämförelse med Tysklands. Härtill kommer,
att Finlands jordbruk ännu för få år sedan kvarstod och delvis ännu i
dag kvarstår på en synnerligen primitiv ståndpunkt, och att dess kapitalbehov
följaktligen var mindre än i ett mera utvecklat land. De existerande
kreditkassorna tillgodose rätt väl de finska jordbrukarnas verkligt
trängande kreditbehov och bidraga i hög grad till jordbrukets
modernisering, där de ledas på ett tillfredsställande sätt. Detta är ju
vad man har rätt att fordra av dem.
Möjligheten att med statens bistånd skapa fram en kreditföreningsrörelse
av den omfattning, som rörelsen har i Finland, är i varje fall
uppmuntrande för oss i Sverge.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
153
III. Frankrike.
Intet annat land har offrat så mycket arbete och pengar för jordbrukskreditens
ordnande som Frankrike. Där ha förts nästan ändlösa
debatter angående de grundläggande principerna för problemets lösning,
och det ena stort anlagda försöket efter det andra gjordes, innan man
slutligen kom fram till en användbar organisation. Det saknades, såsom
vi strax skola se, ingalunda goda uppslag, men dels kommo de på
grund av doktrinära begrepp om jordbrukets natur aldrig till utförande,
dels fullföljdes de icke med den energi och målvetenhet, som varit nödvändiga
för framgång.
Från början av förra århundradet fördes i Frankrike en bitter strid
om den grundläggande frågan, huruvida jordbruket över huvud taget
skulle ha något gagn av lättad tillgång till kredit. Därvid förfäktade
många talangfulla män Ludvig XIV:s sats, att »krediten håller jordbruket
uppe på samma sätt som repet den hängde». Slutligen segrade
anhängaren av lättad tillgång till kredit, och 1852 upprättades Credit
foncier för att organisera fastighetsbelåningen. Frågan om driftkrediten
förblev emellertid svävande i ytterligare fyra årtionden. Bland de praktiska
försök, som under denna tid gjordes för att lösa frågan, förtjänar
upprättandet av Crédit agricole att antecknas. Denna kreditanstalt, vars
verksamhet reglerades genom en lag av 1860, hade till uppgift att diskontera
jordbrukarnas skuldförbindelser, varvid dels banker i landsorten,
dels anstaltens egna filialer skulle tjäna som mellanhänder. Filialerna
förblevo ganska få till antalet och sköttes ej förstklassigt. Erfarenheterna
angående de små jordbrukarnas kreditvärde voro likväl de allra
bästa, men företaget inlät sig efter hand på vilda spekulationer alldeles
utanför sitt egentliga område. Sålunda lånade det 1870 på ett bräde
den bekante egyptiske khediven Imail pascha ej mindre än 208 miljoner
francs, som gingo totalt förlorade, varefter kraschen var oundviklig.
Under 1860-talet tillsattes av regeringen ett par särskilda kommittéer
för att söka föra frågan framåt. Den stora krisen i samband
med fransk-tyska kriget avbröt dock snart arbetet och det för flera år
framåt. Äntligen tillsattes 1878 en ny kommitté, som efter två år
reorganiserades. Den fick till behandling ej mindre än 26 olika förslag
samt en mängd enskilda framställningar dessutom. När dess betänkande,
som endast innehöll förslag till en del åtgärder av mycket allmän
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.) 20
154
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
natur, blev färdigt, tillsattes 1882 en ny kommitté med uppdrag att
utreda frågan om belåning av vissa jordbrukets värden, som ej dittills
betraktats som bankmässig säkerhet. Kommittén blev snart färdig,
men avrådde på det bestämdaste från att slå in på den antydda vägen.
I stället förordades utsträckande till landsbygden av bestående kreditanstalters
verksamhet eller upprättandet av speciella låneanstalter. Jordbruks-
och finansministrarna framlade emellertid i senaten ett gemensamt
förslag om rätt till inteckning i skörden, inventarierna eller kreatursbesättningen
på lantegendomarna. Förslaget bordlädes för ytterligare
utredning under nära 5 år, varefter det avslogs.
Hela frågan om lättade kreditmöjligheter för de franska jordbrukarna
syntes nu definitivt avförd från dagordningen. Den återupptogs
emellertid snart av jordbruksministern J. Méline, vars outtröttliga intresse
slutligen skulle föra den lyckligt i hamn.
I slutet av 1880-talet hade en advokat i Lyon vid namn Louis
Durand börjat bedriva propaganda för upprättandet i Frankrike av
Raiffeisenkassor, organiserade i sträng överensstämmelse med den ursprungliga
typ, dessa hade. De skulle vara ekonomiska föreningar,
byggda på solidarisk ansvarighet, och avsågo att tillgodose jordbrukarnas
och småfolkets behov av rörelsekapital. Till en början var resultatet
ringa, men efter hand ökades kassorna i antal. 1890 bildade de då
ännu mycket fåtaliga kassorna ett förbund. På grund av sin utpräglade
katolska färgning rönte denna rörelse dock ingen uppmuntran från det
allmännas sida. Tvärtom sökte nitiska myndigheter här och där lägga
den hinder i vägen. Från början till och med 1911 hade bildats cirka
1,900 »Durand-kassor», som de vanligen kallas i Frankrike. En stor
del ha dock blivit upplösta, mest på grund av en för dem ogynnsam
tolkning av gällande lagbestämmelser. 1911 voro 800 kassor i verksamhet.
Deras skulder och tillgångar balanserade då på 65 miljoner
francs, och medlemsantalet uppgick till 30 å 35 tusen.
En författare, som grundligt studerat hithörande förhållanden i
många olika länder, H. W. Wolff, anser för sin del, att Durand-kassorna
hade de bästa möjligheter att åstadkomma något verkligt storartat, om
man ägnat saken en större och mera välvillig uppmärksamhet från
ledande håll i nationen. När franska staten äntligen efter en lång rad
nya kommittéutredningar och debatter i parlamentet, vilka vi här ej
kunna närmare referera, kom sig för att positivt ingripa, föredrog den
likväl att skapa något alldeles nytt framför att bygga vidare på redan
bestående organisationer.
De mångåriga striderna, ur vars historia vi i det föregående blott
155
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
angivit ett par lösryckta episoder, slutade nämligen med att Méline 1894
lyckades genomdriva en lag angående lokala kassor för ömsesidig jordbrukskredit
(caisses locales de crédit mutual agricole).
Organisation och verksamhetsformer.
Det mest utmärkande draget för den nya formen av kooperativa
kreditföreningar var deras strängt yrkesmässiga karaktär och deras nära
anslutning till bestående yrkesföreningar (syndicats agricoles). Dessa
yrkesföreningar, vars verksamhet är reglerad genom lagen av den 2L
mars 1884, spela en betydande roll i det franska jordbruket. De ha
tagit till uppgift att gagna jordbruksnäringen genom bättre organisation
på alla områden, ökad upplysning, befrämjandet av gemensamma inköp
och gemensam försäljning av produkter etc. År 1910 uppgingo yrkesföreningarna
till 5,146 med 777,066 medlemmar, därav 14,519 kvinnor.
Lagen av 1894 gjorde medlemskapet i de lokala kreditkassorna
beroende av tillhörigheten till yrkesföreningarna. Den bestämde nämligen,
att lokala kassor kunna bildas av en yrkesförening för samtliga
eller för en viss del av dess medlemmar. Åven kunna flera yrkesföreningar
bilda en gemensam kassa. Kassornas enda uppgift skall
vara att stödja och underlätta det arbete i jordbrukets tjänst, som utföres
av yrkesföreningarna själva eller deras medlemmar. Med avseende
på affärsverksamheten lyda kassorna under handelslagens bestämmelser.
De kunna bedriva fullständig bankverksamhet. Medlemmarnas
insatser äro rent personliga. De förräntas blott med en bestämd procent
och äga icke rättighet till utdelning av uppkommande vinst på
rörelsen. Sättet för förvaltningen, formen för medlemmarnas ansvarighet
etc. regleras genom stadgarna. Lagen lämnar nämligen i dessa avseenden
stor frihet. Kassorna äro befriade från åtskilliga pålagor, som
måste utgöras av de förvärvsmässiga penninginstituten. Varje år skall
medlemsförteckning jämte årsberättelse insändas till registreringsmyndigheten.
Då i Frankrike även de ömsesidiga, enligt lagen av den 4 juli
1900 upprättade försäkringsföreningarna bland jordbrukare ha en sträng
yrkeskaraktär, utsträcktes genom en lag av 1908 rätten att bilda kreditkassor
bland medlemmarna även till dem, och två år senare erhöllo
kooperativa jordbruksföreningar, bildade enligt lagen den 29 december
1906, samma rättighet. Någon förändring i kassornas exklusiva yrkeskaraktär
innebära icke dessa modifikationer av den ursprungliga lagen.
Den kredit, kassorna meddela, kan dels vara individuell, dels kol -
156
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
lektiv. Det förra slaget beviljas till enskilda jordbrukare, det senare
till sammanslutningar, såsom yrkesföreningar, försäkrings föreningar, inköps-
och försäljnings- samt produktionsföreningar.
Ursprungligen beviljade kassorna endast kredit på kort tid, högst
3 månader. Genom lagen av den 19 mars 1910 fingo de emellertid
även rätt att efter införande av vissa bestämmelser därom i stadgarna
bevilja amorteringslån på längre tid.
Den individuella, kortvariga krediten utgör tills vidare den viktigaste
delen av de lokala kassornas verksamhet. Den beviljas under
alla de former, som förekomma i vanlig bankverksamhet. Den individuella
krediten på längre tid skall tjäna uteslutande den mindre jordägaren.
Lån på en hand får uppgå till högst 8,000 francs och skola
användas till upprättande av nya små jordbruk eller genomgripande
förbättringar av redan bestående. Räntan för dessa lån är i allmänhet
2 procent. Amorteringstiden är högst 15 år. Säkerheten är i främsta
rummet låntagarens personliga kreditvärde, men dessutom fordras i allmänhet
inteckning i egendomen eller pantsättning av livförsäkringsbrev
eller dylikt såsom supplementär säkerhet.
Den kollektiva krediten på längre tid består däri, att jordbrukskooperativa
företag genom kassorna som mellanhand få mottaga av
staten förskott på högst 25 år till i allmänhet 2 procent ränta. Beloppet
får icke överstiga två gånger deras inbetalta kapital. För att
erhålla denna kredit måste de kooperativa föreningarna dessutom uppfylla
vissa villkor med avseende på organisation och skötsel.
''Kassornas start och lösningen av kapitalfrågan.
Omedelbart efter antagande av lagen av 1894 började arbetet på
att söka omsätta densamma i praktiken. På initiativ av Méline bildades
en frivillig kommitté, som utarbetade mönsterstadgar och utsände dessa
till samtliga jordbrukarnas yrkesföreningar för yttrande. Redan i december
1894 kunde den första kassan träda i verksamhet med ett kapital
av 6,000 francs, varav hälften tecknats av den yrkesförening, av vilken
den upprättats, Syndicat agricole de Belleville-sur-Saöne. I början
av 1895 följde upprättandet av nya kassor. Fn av de förut bestående,
kassan i Poligny, Jura, anpassade sig efter den nya lagen och grupperade
kring sig ett trettital lokala kassor, för vilka den utgjorde ett
slags centralkassa. 1898 hade antalet kassor uppgått till minst 136.
Trots sitt i allmänhet mycket obetydliga kapital kunde dessa första
kassor, tack vare det förtroende de åtnjöto, bevilja högst betydande
157
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
krediter. Flera penninginstitut lämnade dem nämligen nödiga medel
för rörelsens bedrivande. För att verkligen tillgodose behovet var dock
det kapital, kassorna kunde uppdriva i form av insatser, sparkasseinlåning,
upptagande av krediter hos enskilda banker och Banque de Franco etc.,
alldeles otillräckligt. Ville staten reparera de skador, som uppkommit
under de många och långa resultatlösa utredningarna, måste den ingripa
på ett mer direkt sätt. Ett tillfälle härtill gavs, då koncessionen
för Banque de France skulle förnyas vid utgången av år 1897.
_ Man hade redan långt förut varit på det klara med, att den privilegierade
banken borde på ett effektivt sätt understödja jordbrukskrediten.
Men angående sättet härför utkämpades häftiga strider. En
meningsgrupp ville helt enkelt ålägga banken att diskontera jordbrukarnas
papper, då de presenterades av en yrkesförening. Detta lät sig
naturligtvis icke genomföra, ty en bank måste äga rätt att pröva den
säkerhet, som bjudes. Flera andra förslag av lika opraktisk karaktär
framställdes. De blevo samtliga nedvoterade, och parlamentet stannade
vid följande beslut.
Den nya koncessionen beviljades för 20 år. Enligt densamma
skall banken varje år erlägga en koncessionsavgift, beräknad med en
viss liten procent på omsättningen, dock lägst 2 miljoner francs per
år. Dessutom ålades banken att utom de belopp av samma natur, som
förut blivit bestämda, räntefritt deponera hos staten en summa av 40
miljoner francs. Dessa 40 miljoner jämte den årliga avgiften skulle
användas till understödjande av jordbrukskrediten.
Med detta beslut var en av de mest segslitna frågorna i fransk
jordbrukspolitik faktiskt löst, och en rikligt flödande källa till billiga
lån åt jordbrukare upptäckt.
Nästa steg blev nu att inrätta centralkassor, genom vilkas förmedling
statens understöd kunde komma de lokala kassorna till godo.
Lagförslaget härom, som framlades 1897, antogs slutligt 1899 och trädde.
i kraft den 31 mars samma år. Genom densamma öppnades möjlighet
att för större områden upprätta centrala kassor på samma rättsliga
grundval som de lokala kassorna. Åt dessa centralkassor lämnade staten
— efter vissa kontrollåtgärder — räntefria lån ur det av Banque de
France förskotterade kapitalet och de inflytande koncessionsavgifterna,
vilka lån ställdes i ett visst förhållande till centralkassans eget, genom
insatser åstadkomna kapital.
Grundtanken var, säger eu författare, mycket enkel. Staten skall
icke göra något för dem, som förbli löja och likgiltiga; men då jordbrukarna
själva gjort en ansträngning, skall staten genom sitt bistånd
158
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
öka verkningarna därav. Understödet bör vara avpassat efter behovet,
men skall utmätas med försiktighet och alldeles upphöra, då en centralkassa
tillvuxit så, att den med egna krafter kan komma framåt.
Beviljandet av kredit på kort tid går så till, att centralkassorna
diskontera skuldförbindelser, utfärdade av jordbrukarna och endosserade
av de lokala kassorna.
Vid sidan av denna direkta utlåning stå emellertid kreditkassorna
jordbrukarna till tjänst på ett synnerligen betydelsefullt sätt. De förmedla
nämligen en mycket omfattande kredit på växlar och andra lånepapper
från Banque de France, franska »riksbanken». De flesta centralkassorna
ha medgivits rätt att diskontera sina papper i banken och i
stor utsträckning begagnat sig därav. Enligt en undersökning, verkställd
av en av bankens chefer, uppgick den genom central kassorna på
detta sätt meddelade krediten under åren 1900—1909 till sammanlagt
omkring 250 miljoner francs, därav för 171 miljoner diskonterade växlar.
Av centralkassorna hade sju diskonterat för mellan 5 och 10 miljoner
vardera samt fem för mellan 10 och 20 miljoner vardera. Den ränta,
banken betingar sig för sådan kredit, är exceptionellt låg. Hela förtjänsten
på denna rörelse utgjorde nämligen endast 1,079,000 francs.
Enligt lagen äga centralkassorna rätt att skaffa sig rörelsekapital
även genom att utsläppa ett slags obligationer, avsedda att inlösas efter
högst 2 år. Man tänkte sig, att dessa papper skulle komma att cirkulera
som ett slags banksedlar och bli ett ytterst kraftigt medel att uppsamla
sparmedel. Men ingen centralkassa har ännu använt sig av detta
medgivande, då staten räntefritt tillhandahåller nästan så mycket kapital,
som centralkassorna kunna placera, och resten fås mot billig ränta hos
Banque de France.
Den första centralkassan bildades samma år, som lagen utfärdats,
med 146 anslutna lokalkassor. År 1911 — någon senare statistik över
verksamheten är icke publicerad, när detta skrives — hade centralkassornas
antal uppgått till 97.
Kreditkassornas utveckling.
Det torde vara tämligen klart, att kreditföreningsverksamheten i
Frankrike under så gynnsamma betingelser som de ovan antydda skulle
gå kraftigt framåt. Vi skola här nedan meddela en sammanställning
av några siffror, som belysa de till centralföreningarna anslutna lokala
kassornas utveckling.
159
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr. 119.
1900. 1905. 1910.
1911.
Antal kassor...............
Medlemmar i dessa .
Inbetalt kapital, francs
Beviljade lån, francs
87 1,355
2,175 61,874
? 3,626,586
1,910,456 44,162,575
3,338 3,946
143,751 185,552
9,916,611 11,784,017
113,204,663 134,524,211
Särskilt förtjänar uppsvinget under senaste statistikåret uppmärksammas.
De lokala kassornas tecknade insatskapital utgjorde 1911 18,158,458
francs. Deras reservfonder uppgingo sammanlagt till 3,749,689 francs.
Den 31 december 1911 innehade centralkassorna av statsmedel
sammanlagt 73,477,524 francs. För kortvariga lån disponerade de vid
slutet av 1911 något över 85 miljoner francs.
Lagen om rätt för kassorna att lämna kredit på längre tid har
ju endast varit i tillämpning synnerligen kort tid. Under 1911 begagnade
sig dock redan 62 centralkreditkassor av den nya förmånen,
och genom dem utlämnades sagda år till enskilda jordbrukare 981 långlån,
sammanlagt uppgående till 3,644,702 francs eller i medeltal 3,715
francs per lån, samt till kooperativa jordbruksföreningar 78 lån å sammanlagt
2,364,280 francs.
Slutord.
Av de bär meddelade, enligt sakens natur ytterst kortfattade uppgifterna
angående kreditföreningsverksamheten i Frankrike torde det
ha tydligt framgått, att densamma vunnit stor omfattning, de år den
åtnjutit statens särskilda understöd. Skulle man göra någon anmärkning,
vore det närmast den, att rörelsen allt för mycket fått växa upp
i de räntefria statstillskottens drivhusluft. Det kan nog icke förnekas,
att det uppfostrande momentet i den kooperativa kreditföreningsverksamheten
träder i bakgrunden, då medlemmarna avvänjas från att huvudsakligen
lita till sin egen klokhet och kraft och börja vänta allt från
staten i form av gåvor. 1 Finland få kassorna betala ränta på statslånen
lika väl som på de in lunta penningarna, och i sådant fall kan
man icke invända något mot statens kapitaltillskott. Det skadliga inflytandet
av systemet i Frankrike motväges dock därstädes i ej obetydlig
grad av den vidsträckta självstyrelse, kreditkassorna fått sig tillerkänd.
I varje fall kan det nog sägas, att franska staten gått den
enda väg, som var framkomlig, sedan man förslösat årtionden av dyrbar
tid med doktrinära debatter och försummat otaliga tillfällen att gå från
160
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ord till handling. Att kreditkasseverksamheten enligt lagen av 1894
varit de franska jordbrukarna till stort ekonomiskt gagn, torde ingen
förnuftig människa vilja förneka. Den är också ett kraftigt bevis för
att staten faktiskt kan med framgång taga initiativet till och hjälpa
fram en kreditförmedling under det fria föreningslivets former. När
den franska kreditföreningsrörelsen blir lika gammal som den tyska, bör
den, om deltagarna eftersträva detta, ba hunnit förvärva den fasthet,
som kräves för att stå på egna ben — något som är och förblir idealet
för allt slags kooperativ verksamhet.
B.
UTLÅTANDEN ÖVER FÖRSLAGET m. m.
\
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.)
21
/
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
163
1.
Fullmäktige i riksbanken.
Till Konungen.
Sedan Eders Kungl. Maj:t lämnat fullmäktige i Sverges riksbank
tillfälle att avgiva yttrande över ett av justitierådet P. von Seth med
biträde uppgjort förslag angående ordnande av det mindre jordbrukets
kreditförhållanden, föranlåtas fullmäktige i ärendet anföra följande.
Under utredningen av ärendet hava fullmäktige, på förfrågan,
under hand meddelat, att hinder ej syntes möta för diskontering i riksbanken
på vanliga villkor av centralföreningens växlar, fullmäktige dock
givetvis förbehållet att för varje särskilt fall pröva huruvida diskonteringbör
medgivas eller ej. Fullmäktige vidhålla denna mening.
Förslaget angiver, att till fullmäktiges förfogande skulle ställas
visst belopp att, efter den fördelning mellan länen, fullmäktige bestämma,
utlämnas såsom avbetalningslån till centralföreningarna för jordbrukskredit,
som vunnit och fortfarande äga godkännande från det allmännas
sida. Fullmäktige medgiva gärna, att riksbanken såsom kommissionär
handhaver förvaltningen av ifrågavarande medel. Det vill emellertid
synas fullmäktige vara lämpligare, att fördelningen av fondens medel
på de olika centralföreningarna göres, ej av fullmäktige, utan av någon
myndighet, som äger särskild kännedom om behovet av dylika lån inom
olika landsdelar.
Vid sin granskning av de föreliggande förslagen hava fullmäktige
uteslutande tagit hänsyn till den befattning, som enligt desamma skulle
164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
tillkomma riksbanken. Det oaktat anse sig fullmäktige böra framhålla,
hurusom den inlåningsrörelse, de föreslagna föreningarna skulle driva,
är sådan, att den gör föreningarna till kreditanstalter med en mellanställning
mellan sparbanker och affärsbanker. Medgivande till inrättande
av dylika kreditanstalter torde emellertid ej böra lämnas, innan noggrant
övervägts alla de omständigheter, som inverka på frågan om dylika
anstalters lämplighet.
Stockholm den 26 juni 1913.
Med undersåtlig vördnad
OLOF JONSSON.
R. NORBERG. VICTOR MOLL. WALTER PHILIPSON.
C. G. SYLVAN.
A. OLAUSON.
Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 119.
165
2.
Statskontoret.
Underdånigt utlåtande.
Statskontoret, vars yttrande i föreliggande ärende torde påkallas
endast så vitt angår de statsbidrag, som föreslagits skola tilldelas ifrågavarande
föreningar, har vid granskning av de föreslagna bestämmelserna
angående statsbidragens belopp samt sättet och villkoren för deras utbetalande
icke funnit anledning till någon erinran.
Om förslaget vinner Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande,
torde för ändamålet böra å riksstaten under nionde huvudtiteln
uppföras ett förslagsanslag »till understöd åt föreningar för jordbrukskredit».
Vad beloppet av detta anslag beträffar, torde någon tillförlitlig
beräkning häröver icke för närvarande kunna verkställas. Det vill
emellertid synas statskontoret, som om tills vidare ett belopp av 100,000
kronor borde bliva tillräckligt.
Stockholm den 5 juni 1913.
Underdånigst
HANS WACHTMEISTER.
PER SÖDERMARK. K. BECKMAN. NILS SPILHAMMAR.
föredragande.
Gustaf Ahlm.
166
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
3.
Lantbruk sstyrelsen.
Till Konungen.
I underdånig skrivelse den 7 november 1903 hemställde hushållningssällskapens
nämnda år församlade ombud, att Eders Kungl. Maj:t
måtte låta utreda, i vad mån och på vilket sätt kreditförhållandena
för jordbruket kunde förbättras, bland annat genom föreningsväsendet,
samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Till följd av härå erhållen remiss avgav lantbruksstyrelsen, efter
hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande, den 1 december
1908 underdånigt utlåtande i den del av ämnet, som avser det mindre
jordbrukets kreditförhållanden, och hemställde därvid, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att ställa till Eders Kungl. Maj:ts förfogande
under tio år ett belopp av högst tio miljoner kronor att såsom
statslån tilldelas för ändamålet särskilt bildade föreningar, vilka ville, en
var efter stadgar, som upprättats i överensstämmelse med av lantbruksstyrelsen
närmare angivna grunder, utlämna lån till sina medlemmar
för att bereda dessa tillgång till kapital för jordbruksdriften och i övrigt
till förbättrande av medlemmarnas jordbruk.
Uti häröver infordrat utlåtande den 11 februari 1909 framhöllo
fullmäktige i riksgäldskontoret, att de stora belopp, som för bildande
av lånefonder redan blivit av riksgäldskontoret upplånade eller i allt
fall vore anvisade att på detta sätt anskaffas, syntes fullmäktige böra
innebära en maning till försiktighet.
167
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Med anledning härav bemyndigade Eders Kungl. Maj:t vid ärendets
underdåniga föredragning den 28 oktober 1910 dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med närmare utredning angående ordnandet genom föreningar
av kreditförhållandena vid det mindre jordbruket; och avgåvo
de på grund av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga den 18 januari
1911 betänkande och förslag i ämnet, därvid de utgingo från den förutsättningen
att nödigt förlagskapital för jordbrukskreditföreningarna borde
anskaffas på annat sätt än genom statshjälp, såsom av lantbruksstyrelsen
blivit föreslaget. På grund härav föreslogo de såsom långivare till de
föreslagna kreditföreningarna sparbanker eller andra penninginrättningar.
Lantbruksstyrelsen, som på grund av nådig remiss avgav underdånigt
utlåtande över de sakkunnigas förslag den 10 februari 1911,
anförde därvid, att även lautbruksstyrelsen, under förutsättning att förlagskapital
ej ansåges böra lämnas av staten, vilket lantbruksstyrelsen
funne vara för det mindre jordbrukets kreditförhållanden lyckligast,
ansåge flera skäl tala för sparbankernas lämplighet framför andra penninginrättningar
såsom kreditgivare åt jordbrukskreditföreningarna, var
och en inom sin ort, särskilt med fästat avseende på den stora personalkännedom,
som kunde förutsättas hos sparbanksstyrelserna.
Oaktat det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning ej torde kunna
bestridas, att de av de sakkunniga föreslagna jordbrukskreditföreningarna
måste anses kunna ex-bjuda en säkerhet för sina lån, som vore
fullt betryggande, funne lantbruksstyrelsen emellertid det i allt fall ej
kunna beräknas, i huru stor utsträckning sparbankerna skulle befinnas
villiga att uppträda såsom förlagsgivare åt dessa föreningar. Det måste
därför antagas, att kreditföreningarna ej sällan nödgades vända sig även
till andra penninginrättningar.
I fråga om de sakkunnigas förslag om att föreningarna skulle
beredas kredit i form av ett kreditiv uti sparbank eller annan penninginrättning
anförde lantbruksstyrelsen, att denna kreditform onekligen
lämpade sig väl, då det gällde utlämnande av lån på högst ett år.
Emellertid hade de sakkunniga i likhet med lantbruksstyrelsen ansett
lämpligt, att kreditföreningarna bleve i tillfälle utlämna även amorteringslån
till sina medlemmar, men ansåge lantbruksstyrelsen utlämnandet
av sådana lån dock givetvis icke kunna ske medelst anlitande av kreditivformen.
Kreditiv kunde nämligen beviljas endast för ett år i sänder
och räntesatsen ej heller bestämmas för längre tid. Då det enligt lantbruksstyrelsens
åsikt vore viktigt, att låntagarna ägde trygghet för att
någon förändring uti ränta eller amortering ej under lånetidens förlopp
168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ägde rum, bleve det säkerligen nödvändigt för jordbrukskreditförening
att utav sin förlagsgivare betinga sig amorteringslån med bestämda
annuiteter för samma tid som den, varpå föreningen i sin ordning till
medlem utlämnade lån. Något hinder för sparbank att utlämna sådana
lån utan annan säkerhet än förbindelse, avgiven av jordbrukskreditförening,
som ägde godkännande från det allmännas sida, funne lantbruksstyrelsen
ej heller förefinnas, då i lagen för sparbankerna ej bestämt
utsädes, att för skuldebrev skulle lämnas borgen eller pant. Den omständigheten,
att enligt samma lag styrelsen ägde rätt att i vissa fall
uppsäga hela lånet till inbetalning på en gång, torde icke innebära
någon fara, då gäldenären här ej vore enskild person utan kreditförening.
Lantbruksstyrelsen, som i sitt förslag till kreditväsendets ordnande
utgått från att staten till en början skulle förse kreditföreningarna med
rörelsekapital, ansåge den för staten erforderliga säkerheten kunna vinnas
därigenom, att medlemmarna i kreditföreningarna personligen utfärdade
garantibevis, vilka sedan deponerades såsom säkerhet för statslånen. På
sådant sätt skulle föreningarna ej behöva inregistreras såsom föreningar
m. b. p. a., vilket enligt gällande lagstiftning krävde iakttagande av för
föreningarnas verksamhet betungande former. Om enligt förutsättningen
i de sakkunnigas förslag staten ej skulle anses böra bliva förlagsman för
jordbrukskreditföreningarna, utan dessa i stället borde söka sitt förlagskapital
hos sparbanker eller andra penninginrättningar, hade lantbruksstyrelsen,
särskilt med fästat avseende å den omständigheten, att ny
lagstiftning vore att motse, varigenom de för föreningar m. b. p. a. dittills
föreskrivna betungande formerna komme att väsentligen inskränkas, ej
någon betänklighet vid att biträda de sakkunnigas förslag rörande jordbrukskreditföreningarnas
inregistrering såsom föreningar in. b. p. a.,
helst den säkerhet, föreningarna härigenom skulle komma att erbjuda,
bättre lämpade sig för erhållande av lån i sparbank eller annan penninginrättning.
Vidkommande jordbrukskreditföreningarnas verksamhet hade enligt
de sakkunnigas förslag densamma utsträckts att omfatta flera delar av
själva jordbruksdriften, än vad lantbruksstyrelsen ifrågasatt. Då den
större begränsning av föreningarnas verksamhet, som lantbruksstyrelsen
föreslagit, stode i nära sammanhang med förutsättningen, att föreningarnas
för utlämnande av lån disponibla kapital begränsades av den
utav staten för ändamålet anvisade bestämda summan, vilken förutsättning
ej förelåge i de sakkunnigas förslag, hade lantbruksstyrelsen,
169
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
för den händelse grundtanken i sagda förslag skulle godkännas, ej något
att erinra mot förslaget i denna del.
Slutligen och vad anginge det av de sakkunniga föreslagna statsunderstödet
åt vissa jordbrukskreditföreningar och villkoren för åtnjutande
av detsamma framhöll lantbruksstyrelsen, hurusom även med ett
dylikt statsunderstöd det torde vara ovisst om och i vad mån de föreslagna
jordbrukskreditföreningarna kunde komma att bereda sina medlemmar
väsentligt lägre ränta för nu ifrågavarande lån än den, som de
på annat sätt kunde erhålla, ett önskemål, som utgjort en av anledningarna
till förevarande frågas upptagande. Den stora vinsten skulle
dock, om de sakkunnigas förslag genomfördes, alltid ernås, att genom
dylika sammanslutningar det ur så många synpunkter olyckliga borgenssystemet
bland landets mindre jordbrukare kunde motverkas.
I nådig remiss den 17 mars 1913 har nu Eders Kungl. Maj:t
anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över ett
inom jordbruksdepartementet utarbetat nytt förslag till bestämmelser
angående understöd från det allmännas sida till föreningar, avsedda att
bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre jordbruket, varjämte statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet med remissresolution den
9 maj 1913 överlämnat en till departementschefen avgiven redogörelse
över organisationen för och resultatet av kreditföreningar bland utlandets
jordbrukare.
I anledning härav får lantbruksstyrelsen, med återställande av
remissakterna, i underdånighet anföra följande.
Det nu föreliggande förslaget till ordnande av kreditförhållandena
för det mindre jordbruket har det gemensamt med såväl lantbruksstyrelsens
förslag av den 1 december 1908 som de särskilt tillkallade sakkunnigas
av den 18 januari 1911, att till föreningar, understödda av
staten, skulle överlämnas att förmedla jordbrukskrediten. Erfarenheten
från skilda länder giver ock vid banden, att en självverksambet genom
dylika föreningar är en synnerligen lämplig form för beredande av driftkredit
åt det mindre jordbruket.
Förslaget skiljer sig emellertid högst väsentligt från de föregående i
fråga om sättet för anskaffande till föreningarna av behövligt driftkapital.
Under det att lantbruksstyrelsen byggde helt och hållet på statens mellankomst
och de sakkunniga föreslogo, att varje kreditförening skulle vara
ansluten till endast en enda förlagsgivare, sparbank eller annan penninginrättning,
upptager det nu föreliggande förslaget tre olika låneformer
för föreningarna: 1) statslån till ett jämförelsevis mindre belopp,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.) 22
170
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
2) försträckning av bank, huvudsakligen riksbanken, och 3) föreningarnas
inlåningsrörelse från egna medlemmar.
Yad den första formen för uppbringande av kapital angår, så
bar lantbruksstyrelsen redan i sitt förenämnda förslag framhållit densamma
såsom den för det mindre jordbruket lyckligaste, enär därigenom
utlåningsräntan skulle kunna bliva den lägsta tänkbara. Nämnda upplåningsform
avstyrktes emellertid av fullmäktige i riksgäldskontoret på den
grund, att statens upplåning hädanefter på av fullmäktige anföi''da skäl
syntes böra inskränkas så mycket som möjligt. Den under 2) omförmälda
formen erbjuder stora fördelar med hänsyn till föreningarnas
behov av korta lån, men kan däremot ej komma till användning för
lån på längre avbetalningstid. En inlåningsrörelse sådan som den under
3) anförda har onekligen i vissa länder visat sig kunna åstadkomma
tillräckligt kapital för kreditföreningarnas behov, och det kan sålunda
synas ligga nära till hands, att förhållandet skulle bliva enahanda hos
oss. Härvid måste emellertid hänsyn tagas därtill, att föreningarna genom
en dylik penningrörelse tvingas att uppträda såsom konkurrenter till de
i vårt land redan talrika och väl skötta sparbankerna, vilkas gagnande
verksamhet varit och är av synnerligen stor betydelse. Vidare är att
märka, att föreningarna, enligt det föreliggande förslaget, skulle —
motsats till vad förhållandet är med de ofta åberopade tyska föreningarna
— vid denna sin inlåningsrörelse hava rätt att emottaga endast
egna medlemmars besparingar, något som givetvis i förening med förenämnda
konkurrens måste avsevärt försvåra anskaffandet på denna väg
av rörelsekapital till erforderligt belopp.
Att man även i andra länder ställt sig betänksam gent emot eu
konkurrens sådan som den här antydda mellan kreditföreningarna och
redan befintliga inrättningar för uppsamlande av gjorda besparingar,
framgår bland annat av ett uttalande av den i Danmark för ordnandet
därstädes av vissa jordbruksförhållanden år 1894 tillsatta landbokommissioneu,
som i sitt betänkande erinrade om, att de Raiffeisonska föreningarna
i Tyskland, vilka vid sidan av sin utlåningrörelse driva fullständig
sparbanks- för att ej säga allmän bankverksamhet, tillkommit
på en tid, då sparkasseväsendet i Tyskland ännu låg i sin linda. I
Danmark åter, där sparkasseväsendet hunnit en synnerligen hög utveckling,
skulle, enligt landbokominissionens mening, en sparkasseverksamhet
från jordbrukskreditföreningarnas sida komma att konkurrera med
de redan bestående sparkassorna, vilket ej kunde anses lyckligt. I anslutning
till denna uppfattning blevo kreditförhållandena för det mindre
jordbruket i Danmark så ordnade, att det för föreningarna erforderliga
Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119. 171
driftkapitalet anskaffades genom anvisande för ändamålet av särskilda
statsmedel.
Det till lantbruksstvrelselsen remitterade förslaget skiljer sig även
i ett annat viktigt avseende från det av de sakkunniga år 1911 framlagda.
Detta senare sökte ordna föreningarnas förvaltning så, att arbetet
härmed skulle bliva det minsta möjliga. Föreningarna skulle icke själva
handhava några penningmedel, utan dessa skulle in- och utbetalas genom
de sparbanker, till vilka de blivit anslutna. Härigenom skulle förvaltningskostnaderna
för föreningarna bliva minimala, varjämte så gott som
all risk för oredlig förvaltning skulle försvinna. Föreningarnas kostnader
skulle kunna betäckas av det av de sakkunniga föreslagna förvaltningsbidraget
och sparbankernas av en låg kreditivavgift, vilken
till en början skulle till icke oväsentlig del bestridas med statsbidrag.
Genom att föreningarna, enligt det nu föreliggande förslaget, skulle
komma att driva inlåningsrörelse och i alla händelser handhava de upplånade
penningmedlen, bliva förvaltningskostnaderna mångdubbelt större
på grund dels av det betydligt ökade arbetet, dels av anordnandet av
erforderlig kontroll. Det nu föreslagna förvaltningsbidraget, som, även
det, skulle utgå av statsmedel, torde, trots höjningen av detsamma,
endast kunna betänka, eu jämförelsevis obetydlig del av dessa föreningars
förvaltningskostnader.
De betänkligheter, som av ett flertal av såväl hushållningssällskapens
förvaltningsutskott som Kungl. Maj:ts befallningshavande uttalats
mot de sakkunnigas förslag, gå i huvudsak ut på att det rörelsekapital,
som komme att beredas jordbrukarna, bleve allt för dyrt för dem. Utom
den ränta, som skulle erläggas av föreningarna till kreditgivarna, komme
medlemmarna att få vidkännas dels vissa inträdes- och årsavgifter, dels
eventuellt även uttaxeringar till täckande av de förluster, vederbörande
förening kunde komma att åsamkas, därest någon eller några dess
låntagare råkade på obestånd.
De sålunda uttalade farhågorna synas visserligen lantbruksstyrelsen
överdrivna, men kunna emellertid under alla förhållanden anföras även
mot nu föreliggande förslag.
Vad räntesatsen angår framhålla de sakkunniga säkerligen med
fullt berättigande, att långivarna, sedan föreningar varit i verksamhet
några år, tvivelsutan komma att bestämma denna med hänsyn till den
bättre säkerhet, som ifrågavarande föreningar kunde erbjuda i jämförelse
med borgenslån, vadan sålunda räntan så småningom torde
kunna bliva icke obetydligt lägre än för dylika lån. Det av de sakkunniga
föreslagna förvaltningsbidraget i form av viss procent å det
172
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
upplånade kapitalet var av dem avsett att, innan erfarenhet vunnits om
föreningarnas soliditet, tjäna till att nedsätta räntan och skulle därefter
såsom obehövligt upphöra.
Den konkurrens med sparbankerna, som tvivelsutan framtvingas
genom att kreditföreningarna lämnas inlåningsrätt, måste, i händelse
något mera betydande kapital skall kunna uppsamlas, med största sannolikhet
få till följd en så stark höjning av inlåningsräntan, att föreningarna
icke genom sin inlåningsrörelse skulle kunna erhålla det billigare rörelsekapital,
vilket här med rätta anses i så hög grad eftersträvansvärt och
önskligt. Faran härför synes så mycket större, som i den konkurrens,
vilken komme att uppstå, sparbankerna tvivelsutan äro de ekonomiskt
starkaste och även i andra hänseenden bättre rustade än föreningarna
att upptaga kampen. De förvaltningsbidrag och övriga anslag av statsmedel,
som föreningsrörelsen enligt det föreliggande förslaget skulle
komma att uppbära, torde icke i nämnvärd män förändra förhållandet
i här antydda hänseende utan kanske snarare tvärtom i viss mån bidraga
till att ytterligare skärpa motståndet från sparbankernas sida.
Gentemot farhågan för omordade konkurrens torde möjligen kunna
invändas, att föreningarna, för att erhålla det erforderliga kapitalet,
icke med nödvändighet skulle behöva pressa upp räntan, enär man
borde kunna antaga, att jordbrukarna hellre skulle insätta sina besparade
medel i sina egna föreningar än i sparbanken. Mot detta talar dock
det förhållandet, att den stora jordbrukande allmänheten, som behöver
låna och som skulle komma att utgöra huvudparten av föreningarnas
medlemmar, i regel ej har något kapital att avvara till insättning. Och
vad den övriga befolkningen angår lär densamma knappast, för att få
tillfälle insätta sina penningar i kreditföreningarna, ingå såsom medlemmar
i dessa, i all synnerhet som de då samtidigt måste ikläda sig
en viss ansvarighet — även om den icke kan behöva bliva stor — för
föreningens lånebehövande medlemmar samt för föreningens penningtransaktioner
i allmänhet.
Erfarenheten från Finland, vars kreditföreningar driva en inskränkt
inlåningsrörelse, sådan som den här ifrågasatta, visar ock, att denna
icke vunnit någon större anslutning. Enligt de sista tillgängliga uppgifterna
har densamma där belöpt sig till endast finska mark 76,721
under det att utlåningen uppgår till över 4,000,000 finska mark.
Vad vidare anmärkningarna mot de föreslagna inträdes- och årsavgifterna
angå, så äga föreningarna enligt det föreliggande förslaget
visserligen ej rätt att till bildande av reservfond upptaga några årsavgifter,
men kunna i stället skaffa sig medel härtill genom att höja
173
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
marginalen mellan in- och utlåningsräntan och därigenom erhålla en
årsvinst, ett förhållande, som dock icke lär göra lånen billigare, detta
så mycket mindre som en del av denna ränteskillnad måste användas
till täckande av de högre förvaltningskostnader, som föranledas av
dessa föreningars organisation.
Slutligen torde i fråga om eventuell uttaxering för täckande av
de förluster, förening kan komma att åsamkas, förhållandet bliva detsamma
antingen förening är organiserad enligt de sakkunnigas förslag
eller det nu föreliggande.
Enligt det föreliggande förslaget får kreditförening av utav föreningen
upplanta medel icke utlämna lån på längre återbetalningstid,
än föreningen själv åtnjuter, vilket utan tvivel är en fullt riktig princip.
Då emellertid föreningsmedlemmarna säkerligen komma att till olika
ändamål behöva avsevärda belopp på lång återbetalningstid, torde, om
här omordade föreningsrörelse kommer att vinna önskvärd anslutning,
de för här ifrågavarande ändamål ifrågasatta 2 miljoner kronor statsmedel
jämte den del av de genom inlåningsrörelsen uppsamlade medlen,
vilka få för ändamålet användas, icke att visa sig tillfyllest. Något
annat sätt för tillfredsställande av behovet av lån med längre återbetalningstid
har emellertid icke föreslagits. Om däremot sparbankerna
bleve föreningarnas kreditgivare, kunde behovet av lån med lång avbetalningstid
fyllas genom amorteringslån hos dessa, vilka enligt gällande
bestämmelser äga att utlämna dylika lån på ända till tio års
återbetalningstid.
Rörande detalj bestämmelserna i det nu föreliggande f örslaget vill
lantbruksstyrelsen endast göra ett par erinringar. I förslaget till kungörelse
angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar
för jordbrukskredit finnes stadgat, att underförenings ansvarighet
för centralförenings förbindelser bestämmes av det sammanlagda
insatsbeloppet och motsvarar minst 20 gånger detta, under det
att underförenings krediträtt får sättas till halva ansvarighetsbeloppet,
ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket underförenings
medlemmar i sin ordning äga krediträtt i donna.
Det synes lantbruksstyrelsen, som om ansvarigheten borde beräknas
icke ensamt efter insatsen utan jämväl efter krediträtten; i annat
fall kan inträffa att av två underföreningar, som ingått i centralförening
med samma insats, exempelvis å 400 kronor, den ena föreningen, vars
medlemmar äga krediträtt i denna till ett belopp av exempelvis 75,000
kronor, komme att erhålla eu krediträtt i central föreningen av 4,000 +
•><,500 kronor — 41,500 kronor och den andra, vars medlemmar i sin
174
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
förening äga krediträtt av exempelvis 50,000 kronor, erhålla dylik i
centralföreningen till allenast 4,000 + 25,000 kronor, eller sammanlagt
29,000 kronor, under det att båda hava samma ansvarighet, 8,000
kronor, för centralföreningens förbindelser.
Vidare föreslås, att underförening skall äga rätt att ingå i centralförening
med högst så många insatser, att dess ansvarighetsbelopp uppgår
till Va av det sammanlagda beloppet av dess medlemmars ansvarighet.
Underförening har då endast V3 av sina medlemmars ansvarighetsbelopp
odisponerat för att möta de krav på säkerhet, som måste fordras
om en kreditgivande förening skall kunna tillåtas driva inlåningsrörelse,
vilket belopp synes lantbruksstyrelsen väl knappt.
Av den i det föregående gjorda jämförelsen mellan det av de
sakkunniga uppgjorda förslaget och det nu föreliggande synes det lantbruksstyrelsen
framgå, att det förstnämnda i första rummet har det
företrädet, att förvaltningen blir billigare och i all synnerhet vida enklare.
Betydelsen härav torde icke kunna förnekas, allra helst svårigheterna
att finna personer, lämpliga att handhava en så omständlig och ansvarsfull
förvaltning som den här ifrågasatta, mångenstädes torde bliva icke
obetydliga. Vidare skulle genom antagandet av de sakkunnigas förslag
konkurrensen mellan spar- och affärsbankerna å ena sidan och kreditföreningarna
å den andra undvikas, och därigenom även den stegring
av in- och utlåningsräntan, som med största sannolikhet bleve en följd
av en dylik konkurrens, undvikas. Den ytterligare möjlighet till uppsamlande
av besparat kapital, som kreditföreningar, organiserade i enlighet
med föreliggande förslag, avse att erbjuda genom den dem tillkommande
inlåningsrörelsen, kan även åstadkommas genom de av de sakkunniga
föreslagna kreditföreningarna, därest dessa såsom i betänkandet
antvdes genom sina styrelser eller andra medlemmar komme att fungera
såsom filialer till den kreditgivande sparbanken, något som ingalunda
skulle möta några större svårigheter.
Den uppfattning i övrigt rörande de sakkunnigas förslag, som
lantbruksstyrelsen uttalat i sitt utlåtande den 10 februari 1911, synes
styrelsen fortfarande äga sin giltighet och har icke genom den ytterligare
granskning, förslaget sedermera blivit underkastat, undergått
någon förändring.
I ett par avseenden företer emellertid det remitterade förslaget
obestridliga fördelar framför de sakkunnigas. Mot det sistnämnda kunde
sålunda med ett visst berättigande riktas den anmärkningen, att detsamma
icke gåve någon som helst visshet därom, huruvida bankerna
och särskilt sparbankerna skulle befinnas tillräckligt intresserade av de
Kwvjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 175
föreslagna kreditföreningarna och deras verksamhet för att vilja lämna
dem den kredit, varav de vore i behov, i all synnerhet som föreningarna
härvid måste ställa ganska långt gående anspråk på lindriga räntevillkor.
\ idare skulle i de delar av vårt land, där kreditgivande penninginrättningar
inom önskvärd räckvidd saknas och där behovet av kreditföreningar
på grund härav ofta torde vara särskilt kännbart, stora
svårigheter uppstå för dylika föreningars bildande enligt de sakkunnigas
förslag. Genom att det föreliggande förslaget ställer föreningarna
oberoende av utomstående penninginrättning har faran för de här nämnda
hindren för kreditföreningars bildande överallt, där behov av dem föreligger,
blivit på ett verksamt sätt undanröjd. Där kreditgivande penninginrättningar
icke finnas eller där ovillighet råder i fråga om försträckning
av rörelsekapital till kreditföreningar, skulle sådant detta
oaktat under alla förhallanden sta dem till buds för deras behov såväl
av kort kredit i form av växellån hos riksbanken som av lån med
längre återbetalningstid i någon om ock ringa mån i form av statsmedel.
De sakkunnigas förslag saknade även, såsom av behovet icke
direkt påkallade, bestämmelser för beredande av tillfälle till en, enligt
lantbruksstyrelsens mening, under vissa förhållanden önskvärd samverkan
genom centralföreningar de spridda kreditföreningarna emellan,
vilken samverkan i nu föreliggande förslag ingår såsom ett viktigt
organisationsled.
Den vidlyftiga utredning, lör vilken här föreliggande fråga under
de gångna åren varit föremål, synes lantbruksstyrelsen tydligt lägga i
(lagen de störa svårigheter, som äro förenade med att i ett land med
lokala förhållanden så skiljaktiga som å ena sidan dem i det tätt bekySS^a
Skåne, med där redan nu med varandra konkurrerande penninginrättningar
för uppsamlande av befolkningens besparade kapital,
och å andra sidan dem i det glest bebyggda Norrland, där saknaden
av dylika penninginrättningar säkerligen mångenstädes gör sig gällande,
på ett ensartat, överallt fullt effektivt sätt organisera kreditföreningar
för det mindre jordbruket. Under sådana förhållanden anser sig lantbruksstyrelsen
böra ifrågasätta, huruvida icke sådana åtgärder från statsmakternas
sida nu borde vidtagas, att möjlighet bereddes för båda do
här föreslagna formerna av kreditföreningar att upprättas inom olika
orter, var och en inom den ort, där förhållandena göra, att den ena
eller den andra formen har största utsikt att komma till stånd. Frågan
om kreditförhållandenas ordnande, särskilt för det mindre jordbruket,
synes lantbruksstyrelsen från såväl nationalekonomisk som socialpolitisk
176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
synpunkt vara så behjärtansvärd och av så stor vikt, att vid denna
frågas lösning icke alltför ensidigt bör fasthållas vid att samma principer
över allt tillämpas, i all synnerhet om fara därigenom kan uppstå
för att resultatet inom vissa orter icke kommer att bliva så framgångsrikt,
som under andra förhållanden skulle hava kunnat bliva fallet.
I detta sammanhang tillåter sig lantbruksstyrelsen ock erinra, att för
att möjliggöra upprättandet av kreditföreningar enligt de sakkunnigas
förslag endast kräves — förutom beviljandet av föreslaget statsanslag
för ändamålet — viss ändring i gällande sparbankslag.
Genom att tillfälle beredes till bildande av kreditföreningar, ordnade
enligt här föreslagna i vissa avseenden skiljaktiga principer, skulle
även andra fördelar kunna påräknas. Sålunda torde sparbankerna under
sådana förhållanden komma att ställa sig mera villiga att lämna inom
respektive orter bildade kreditföreningar sitt bistånd och stöd, då de
därigenom undveke att utsätta sig för risken av en för dem själva
alltid ödesdiger konkurrens. Därjämte skulle eu säkerligen icke obetydlig
besparing i statens bidrag till bär ifrågavarande rörelses understödjande
komma att äga rum, i det att de jämförelsevis betydande
statsunderstöd, som måste utgå till de självständiga kreditföreningarna
och de för dem erforderliga central föreningarna, icke skulle behöva
tagas i anspråk för de till sparbankerna anslutna kreditföreningarna,
vilka säkerligen komme att i vissa delar av landet i allt större utsträckning
upprättas. De olägenheter, som förefintligheten av två olika
slag av statsunderstödda kreditföreningar möjligen i ett eller annat hänseende
skulle medföra, torde komma att så småningom försvinna, allt
efter som den för våra förhållanden i stort sett lämpligaste föreningsformen
såsom antagligt är, komme att bliva den förhärskande.
Stockholm den 12 juli 1913.
Underdånigst
WILHELM FLACH.
WILH. HEYMAN.
HJALMAR ALMGREN.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
177
4.
Socialstyrelsen.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 10 sistlidne maj har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt socialstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över remissen
bilagda, inom jordbruksdepartementet innevarande år upprättade förslag
rörande föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det
mindre jordbruket. Till åtlydnad härav får styrelsen, med remisshandlingarnas
återställande, i underdånighet anföra följande.
Den fråga, som härmed föreligger till styrelsens yttrande, torde
vara av synnerlig vikt och betydelse, men samtidigt förenad med stora
svårigheter att tillfredsställande lösa. Därom vittna bäst alla de försök,
som upprepade gånger förgäves bliva anställda, att utfinna lämpliga
vägar. Vårt land stål- emellertid icke ensamt i denna belägenhet; även
flerstädes i främmande länder kan man hänvisa på liknande erfarenheter.
Där man lyckats, synes det huvudsakligen hava varit tvenne vägar,
som stått till buds. I båda har man byggt på föreningsorganisationer
av de lånebehövande, i ena fallet väsentligen med stöd av statens kredit,
i det andra åter till övervägande del med överlämnande åt föreningarna
att hjälpa sig själva. Det synes därför naturligt, då man i de senast
hos oss framlagda förslag till frågans lösning jämväl bygger på föreningsväsendet
bland de lånebehövande. Helt visst torde det varit verksammast,
om staten direkt kunnat bereda dessa föreningar erforderlig
kredit; och då den summa, som härför slutligen tarvats, väl icke omedelBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt 106 käft. (Nr 119.) 23
178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
bart i sin helhet behövde disponeras, utan först under loppet av flere
år successivt tillhandahållas föreningarna, torde näppeligen staten härav
blivit så hårt anlitad att icke detta vid sidan av andra kreditbehov
kunnat tillgodoses. Som denna utväg emellertid, enligt vad av frågans
utveckling tydligen framgår, fortfarande icke synes kunna komma i
betraktande, lärer självhjälpen vara den huvudsakliga utvägen för dem,
det här gäller. Därmed är emellertid icke uteslutet att staten så långt
som möjligt träder till; tvärtom är den föreliggande frågans goda lösning
ett så viktigt statsintresse, att staten i vad på den kan ankomma
bör stödja densamma.
Beträffande den andel, som sålunda här bör åligga det allmänna,
synas de remitterade förslagen, såvitt styrelsen kan Unna, ganska val hava
avvägt densamma. Vad som från dess sida för närvarande kan åtgöras
för att skapa och framdriva samt till en början stödja den nödvändiga
grunden — föreningsorganisationen — torde i allt väsentligt vara uppmärksammat.
Och vidkommande sättet för själva anordnandet av denna
organisation synes knappt någon befogad anmärkning däremot vara att
framställa.
För att emellertid den föreslagna organisationen i erforderlig omfattning
skall komma till stånd torde det vara önskvärt — helst med
den jämförelsevis ringa utbredning, föreningsväsendet erhållit bland våra
mindre jordbrukare, och med den betänksamhet inför nya inrättningar,
som bland landsbygdens befolkning ofta kommer till uttryck — att de
fördelar, densamma skall erbjuda, kunna förväntas locka ej blott de
närmast intresserade utan även andra till aktivt deltagande. Ty härpå
beror dock ytterst hela det föreslagna systemets utsikt till framgång.
Dess fördelar framstå givetvis i främsta rummet för de lånebehövande.
Men, såsom ock i motiveringen till förslagen framhålles, är icke mycket
vunnet med att blott dessa utgöra föreningarnas stam trupp. För att
tillföra föreningarna de kapitaltillgångar, vartill deras sparkasseverksamhet
skulle vara medlet och vilka med tiden avses att skola utgöra den
väsentliga lånefonden, fordras uppenbart en medlemsstock av insättare,
och man kan med skäl hysa tvivel om att finna dessa uteslutande bland
de lånesökandes led. Problemet att draga jämväl andra kapitalstarkare
medlemmar till föreningarna är således av största vikt att lösa. Styrelsen
hyser visserligen icke allt för stark farhåga för att den föreslagna och
för visso oundgängligen nödvändiga personliga ansvarigheten hos medlemmarna
för föreningens förbindelser skall avskräcka dessa från att
ingå i föreningen — det belopp, vartill för eu dylik medlem ansvarigheten
kan uppgå, skulle ju enligt förslaget icke behöva överstiga sjutti
-
179
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 119.
fem kronor — men den mera direkta eggelsen att däri inträda synes
icke vara särdeles stor. Väsentligen skulle väl denna vara att söka dels
i fördelaktigare d. v. s. högre räntevillkor än i andra penninginrättningar
och dels i den bekväma tillgången till insättning. Med hänsyn till det
fria förvaltningsbidraget till föreningarna och — såsom man må hoppas
— den huvudsakligen utan ersättning bestridda förvaltningen kan det
måhända bliva dem möjligt att erbjuda sina insättare något högre ränta
än dessa eljest kunnat erhålla utan att föreningarna därför behöva vid
sin utlåning betinga sig en ränta, som icke åtminstone något kan understiga
den eljest gängse. Och den bekväma tillgången till en inom orten
belägen penninginrättning för insättning bör ju åtminstone på sina håll
vara av i viss mån lockande kraft. Men dessa fördelar torde no g i
betydlig mån motvägas av den större risk för insättningarna, föreningarna
otvivelaktigt erbjuda, i jämförelse åtminstone med de bättre
förvaltade vanliga bankernas sparkassor och sparbankerna. Den synnerligen
betydande del av vår nationalförmögenhet, som här var placerad
vid 1910 års utgång, kan vara på sin plats att omnämna. A de solidariska
bankernas sparkasseräkning innestodo då 77,428,971: 7 8 kronor,
ä bankaktiebolagens 201.249,403: 12 kronor och hos sparbankerna
808,788,530:2 1 kronor, eller tillhopa betydligt över en milliard kronor
mot eu medelränta av omkring 4 Va procent för bankerna, närmare 5
procent för sparbankerna. Åven om det icke är veterligt, huru stor
del härav kommer på lantbefolkningens del, kan det dock antagas, att
minst hälften är att dit hänföra. Det torde vara givet att med det
överdrivet stora antal bankinrättningar, vårt land äger i förhållande till
sin folkmängd och sin förmögenhet, dessa icke utan vidare skola uppgiva
striden om att var och eu söka draga till sig så mycket som
möjligt av de för deras rörelse så betydelsefulla sparmedlen. Erfarenheten
från förhållandet mellan bankerna i deras sparkasserörelse och
sparbankerna torde härom bära nogsamt vittnesbörd. Utan överdrift
torde därför kunna antagas, att de nybildade jordbrukskreditföreningarna
i sin strävan att erhålla insättningar skola mötas av en skarp konkurrens,
vilken för dem måste bliva så mycket svårare att uthärda,
som de ifråga om kretsen av insättare äro begränsade till sina medlemmar,
under det motparterna kunna vädja till hela den stora allmänheten.
Att särskilt i Tyskland motsvarande föreningar kunnat uppvisa
ett så ofantligt uppsving, lärer väl vara att tillskriva dels friheten för
dem från en sådan konkurrens — åtminstone vid deras begynnelse
saknades där väsentligen andra sparkassor — och dels i den rätt, de
där äga, att från hela allmänheten mottaga insättningar. Ett medgivande
180
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 119.
här i landet åt ekonomiska föreningar att vid sparmedels insamlande
gå utom kretsen av sina egna medlemmar, torde icke vara tillrådligt,
om ock här särskilt ifrågavarande föreningar såsom uteslutande hänvisade
att bedriva viss begränsad utlåningsrörelse därvid skulle erbjuda
den minsta risken. Att på denna punkt träda dem till hjälp synes lagstiftningen
näppeligen böra göra. Beträffande åter den andra frågan
— den befarade konkurrensen med bankerna — torde det kunna ifrågasättas,
om ej denna genom vissa anordningar till ömsesidig fördel skulle
kunna i någon mån utjämnas. Härvid lärer man emellertid knappt
kunna räkna annat än med sparbankerna; de vanliga affärsbankerna
torde näppeligen komma i betraktande.
I det närmast före nu remitterade förslag av särskilt tillkallade
sakkunniga utarbetade, den 18 januari 1911 till chefen för jordbruksdepartementet
avgivna förslag till frågans lösning var tanken den, att
sparbanken skulle tjänstgöra som förlagsgivare åt jordbrukskreditföreningar,
vilka emellertid icke själva skulle idka någon inlåningsrörelse.
Det är att befara — såsom ock blivit framhållet — att dessa föreningar
skulle gentemot sina förlagsgivare stå tämligen svaga ifråga om lånevillkoren.
Starkare skulle de otvivelaktigt bliva enligt nu föreliggande
förslag såväl genom den centralorganisation, de skulle erhålla, som
genom sin självständigt bedrivna, alltid i någon mån den konkurrerande
sparbanken hotande inlåningsrörelse. Skulle de under dessa förhållanden
inleda en samverkan med sparbankerna, är det antagligt, att de
genom sin mera självständiga ställning också skulle bliva förmånligare
ställda, där de behövde anlita sparbankernas kredit. Särskilt gynnsamt
borde detta samarbete utfalla, därest en centralförening, som sålunda
hänvände sig till en sparbank, i denna insatte de genom dess underföreningar
insamlade medel. Ett sådant samarbete med därav följande
fördelar torde för mången sparbank finnas fördelaktigare än en alltid
oviss konkurrens. Och för föreningen kunde då också utsikten ligga
vissare att till fördelaktiga villkor erhålla lån. Föreningarna skulle med
andra ord tjänstgöra som ett slags självständiga filialer åt sparbanken,
men med det tryck å densamma, som alltid skulle ligga i möjligheten
att genomföra en oberoende rörelse. För genomförandet av nämnda
förslag torde det bliva erforderligt, såsom ock i 1911 års betänkande
föreslogs, att medgiva sparbankerna hålla kreditivräkning. De föreliggande
förslagen skulle härav endast behöva modifieras därhän, att
förbudet för dem att hänvända sig till allenast en bank för erhållande
av kredit något lättades. Någon risk torde härav knappast vara att
befara, då deras kredit utanför sparbanken skulle bestå i växellån.
181
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Med det nu anförda har styrelsen ingalunda trott sig kunna hänvisa
på någon verksam lösning av frågan; fastmera är det av styrelsen
antydda förslaget allenast att betrakta som ett försök att avlägsna vissa
olägenheter, styrelsen ansett de remitterade förslagen kunna medföra.
Vad dessa i övrigt angår, vill styrelsen blott framställa ytterligare en
erinran.
Den inlåningsrörelse, de föreslagna centralföreningarna tänkas
skola idka, är icke avsedd att regleras av det nyligen utarbetade förslag
till lag innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar,
som idka sparkasserörelse. Å andra sidan hava en hel del av
där inrymda bestämmelser upptagits i förslaget till kungörelse angående
godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar för jordbrukskredit.
Den sålunda föreslagna anordningen synes styrelsen mindi’e
lämplig. Det kan till en början däremot erinras, att det må förefalla
oegentligt att från den föreslagna lagens tillämplighetsområde undantaga
en så betydelsefull — måhända den allra betydelsefullaste — grupp
inlåningsidkande föreningar som centralföreningarna. Skälet härtill skulle
enligt motiven huvudsakligen vara att söka däri, att dessa föreningar
icke i sin rörelse kunde begränsas till att använda blott sparkasseräkning.
Men då styrelsen, såsom i ett denna dag över nämnda lagförslagavgivet
underdånigt utlåtande framhålles, finner skäl tala för att med
vissa^ av Eders Kungl. Maj:t uppställda garantier medgiva ekonomisk
förening att av sådana medlemmar, som utgöras av andra ekonomiska
föreningar, jämväl å annan räkning än sphrkasseräkning inlåna penningar,
bortfaller uppenbarligen nämnda skäl. Vinner detta styrelsens
förslag avseende, lära ur den angående centralföreningarna föreslagna
kungörelse böra utgå de i lagförslaget ingående, ur detsamma nu hämtade
bestämmelser.
Vid avgivande av förestående yttrande har styrelsen icke angivit
eller utgått från någon bestämd ståndpunkt i den till styrelsens underdåniga
utlåtande nyligen remitterade frågan om centralisering av de
ekonomiska föreningarnas registrering. Sättet för lösningen av sistnämnda
fråga torde icke nämnvärt inverka på anordningen av här förevarande
organisationer.
182
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.
I den slutliga behandlingen av ärendet hava deltagit styrelsens
chef, byråcheferna Huss och Andersson, ledamoten för lagärenden
Rabenius samt socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist.
Stockholm den 26 augusti 1913.
LARS RABENIUS.
Underdånigst
HENNING ELMQUIST.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
183
Tillkallade sakkunniga.
Till
Herr statsrådet och chefen för kung!, jordbruksdepartementet.
Sedan Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kungl. jordbruksdepartementet
att tillkalla högst fem personer att för överläggning och avgivande
av yttrande rörande det inom departementet utarbetade förslaget
till åtgärder för beredande av bättre kreditförhållanden för det mindre
jordbruket och vad därmed sammanhänger biträda inom departementet,
hava undertecknade Lagerbjelke, Ekerot, Juhlin, Nilsson och Tamm tillkallats
att utföra ifrågavarande uppdrag, varjämte undertecknad Lagerbjelke
utsetts att i egenskap av ordförande närmast leda arbetet.
Sakkunniga, vilka kallats till sammanträde inför chefen för jordbruksdepartementet
den 12 nästlidna september och därefter sammanträtt
in pleno den 1—4 samt 27—31 innevarande oktober, hava till sin sekreterare
antagit amanuensen i kungl. socialstyrelsen, fil. kandidaten Hugo
Heyman.
Till fullgörande av förenämnda uppdrag få de sakkunniga härmed
avgiva följande yttrande.
De inom jordbruksdepartementet år 1910 tillkallade sakkunniga
för närmare utredning angående ordnandet genom föreningar av kreditförhållandena
vid det mindre jordbruket1) inleda sitt betänkande med
följande ord: *)
*) I det följande omnämna» dessa endast såsom »1910 års sakkunniga».
184
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
»Den uppgift, som sålunda oss förelagts, innefattar ett ämne, vars
betydelse för vårt jordbruks vidmakthållande och utveckling synes oss
knappast kunna överskattas. Frågan om ordnandet av driftkredit för
det mindre jordbruket eller anskaffandet av vad man annorstädes kallat
det flytande driftkapitalet är i själva verket ett problem, som den
moderna utvecklingen fört med sig. Det problemet förelåg knappast,
så länge naturahushållningen vid jordbruket var rådande, men i och
med det att denna näring i den nu levande generationens tid så småningom
förts över till penninghushållning, har frågan om villkoren för
den jordbrukskredit, vilken icke ordnats genom hypoteksväsendet eller
över huvud genom fastighetsbelåningen, blivit hos oss såsom i andra
länder aktuell. Jordbruket kan i själva verket lika litet som industrien
i vår tid undvara ett ökat kapital även för själva driften, och detta
gäller i desto högre grad, ju intensivare näringen utvecklats.»
Sakkunniga instämma till alla delar i detta uttalande. Det förhållandet
att, i motsats till vad som är fallet i nästan alla andra civiliserade
länder, här i riket inga åtgärder kommit till utförande i praktiken
för frågans lösning, ehuru densamma nu redan i lång tid varit
föremål för statsmakternas intresse och utredningar, skulle annars kunna
anses tyda på, att behovet för de mindre jordbrukarna att få sina kreditmöjligheter
förbättrade ej skulle vara så synnerligen stort.
En sådan uppfattning torde verkligen här och där varit gängse
allt intill senaste tid även inom jordbruket tillhörande och detsamma
närstående kretsar.
Så t. ex. framhålla åtskilliga hushållningssällskap i sina svar på
de av emigrationsutredningen i slutet av år 1907 utsända frågecirkulären,
att hypoteksföreningarna jämte övriga redan bestående penninginrättningar
måste anses tillfullo täcka jordbrukets kreditbehov, och att
därför åtgärder i nu förevarande avseende vore obehövliga eller till och
med skadliga.
Att döma av de till Kungl. Maj:t ingivna yttrandena över det av 1910
års sakkunniga avgivna betänkandet synas emellertid åsikterna numera
hava enats angående det förefintliga behovet härutinnan, men den vunna
insikten har dock, de sakkunniga veterligen, ingenstädes föranlett några
positiva åtgärder, förmodligen i avvaktan på det allmännas ingripande.
Behovet av åtgärder torde i varje fall få anses obestridligt. Ingen
av de utvägar, som nu gemenligen användas för täckande av jordbrukarnas
behövliga driftkredit, kan nämligen anses vara tillfredsställande.
En del hushållningssällskap hänvisade, som nämnt, år 1907, på
hypoteksföreningarna som långivare. För de självägande jordbrukare, som
185
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ännu ej vid fastighetens övertagande eller till andra ändamål tillfullo
utnyttjat denna utväg, föreligger ju här alltid en möjlighet att erhålla
billiga lån. Vad som annars plägar betraktas som eu fördel i fråga om
lån, nämligen lång amorteringstid och fastställd amorteringsplan, blir
emellertid här en olägenhet. De lån, som jordbrukaren behöver för
driften av sin näring, böra nämligen i allmänhet kunna amorteras på
jämförelsevis kort tid. Upptagandet av stående lån för dylika ändamål
leder, som erfarenheten lärer såväl från det svenska jordbruket som
från andra håll, alltför lätt till ökad skuldsättning, därigenom att låntagaren
i känslan av att äga rörliga medel i händerna frestas till utgifter
av mindre produktiv art. Här torde även en av anledningarna
vara att söka till det svenska jordbrukets allmänt överklagade ökade
skuldsättning. Att noggrann skillnad bör upprätthållas mellan fastighetsbelåningen
och driftkrediten torde för övrigt numera i alla länder få
anses som en fastslagen princip.
De lånemöjligheter, som erbjudas i andra penninginrättningar, hanker
och sparbanker, äro i allmänhet ej billiga. En ännu större olägenhet är
emellertid, att genom det allmänt brukliga anlitandet av denna låneväg
skapats en härva av oreglerade inbördes borgens- och växelförbindelser.
Den, som tecknat sig som medansvarig å en annans revers eller växel,
fordrar nämligen vanligen en annan gång liknande återtjänst; och så har
det från många landets delar kända förhållandet uppkommit, att jordbrukarna
i samma bygd snart sagt samtliga häfta för varandra, men ej
»en för alla och alla för en», varigenom risken bleve mindre, utan så,
att några få häfta för en, några andra åter för var och en av dessa
o. s. v. Råkar någon av grannlaget på obestånd, drager han lätteligen
andra med sig; och ett fallissemang kan sålunda få oberäkneliga följder.
Det är emellertid ett känt förhållande, att jordbrukare ofta ej inskränka
sig till dessa lånemöjligheter, ja, det är i stora områden av
vårt land vanligt, att snart sagt varje lantman häftar i stor, svävande
skuld till ortens affärsmän. Denna skuld, som, enligt uppgift, i vissa
trakter kan motsvara hela årsförbrukningen eller än mera av såväl livsmedel
och andra hushållsartiklar som för jordbrukets drift erforderliga
förnödenheter, blir av naturliga skäl synnerligen betungande. Köpmannen
söker givetvis täcka sina ränteförluster och sin kreditrisk genom
högre priser; och fruktan för krav på omedelbar betalning nödgar kunden
att nöja sig med den behandling, affärsmannen kan finna med sin
fördel förenligt att låta honom undergå. Detta system medför sålunda
icke blott en synnerligen dyrbar kredit utan även stora vådor i (ivrigt
för lantmannens självständighet och yrkets framgång.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. I samt. 105 käft. (Nr 119) 24
186
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
Av vad här ovan anförts om nu rådande förhållanden finna de
sakkunniga uppenbart framgå, att kraftiga åtgärder snarast möjligt
måste vidtagas för att, i den mån så låter sig göra, på ifrågavarande
område åstadkomma förbättrade förhållanden.
Då sakkunniga nu upptagit till granskning det inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslaget till åtgärder i sådant syfte från statens
sida, hava sakkunniga icke några principiella anmärkningar att
framställa mot huvudgrunderna för detsamma.
Detta förslag avser att till föreningar, understödda av staten, överlämna
förmedling av krediten. Både lantbruksstyrelsens förslag av år
1908 och det av 1910 års sakkunniga avgivna förslaget voro likaledes
byggda på denna grund. Erfarenheten från skilda länder giver ock vid
handen, att självverksamhet genom dylika föreningar är en synnerligen
lämplig form för beredande av driftkredit åt det mindre jordbruket.
Jordbrukarna här i riket hava även numera förvärvat avsevärd erfarenhet
vid skötseln av ekonomiska föreningar, då redan i skilda delar av landet
sådana föreningar omhänderhava en ej obetydlig del såväl av deras förseende
med jordbruksförnödenheter av olika slag som av förädlingen
och avsättningen av jordbrukets och dess binäringars alster. Den framgång,
som dessa företag i allmänhet vunnit, synes giva vid handen, att
även föreningar för kreditens ordnande skola kunna finna kompetenta
ledare.
Från de föregående förslagen skiljer sig emellertid det föreliggande
högst väsentligt i fråga om sättet för anskaffande till föreningarna av
behövligt driftkapital. Under det att lantbruksstyrelsen byggde helt och
hållet på statens mellankomst och 1910 års sakkunniga, med sin uppmärksamhet
huvudsakligen riktad på sparbankerna, föreslogo, att varje
kreditförening skulle vara ansluten till endast en enda förlagsgivare,
sparbank eller annan penninginrättning, från vilken den skulle erhålla
hela sitt behövliga driftkapital, upptager det nu föreliggande förslaget
tre olika låneformer för föreningarna: 1) lån av statsmedel, 2) föreningarnas
inlåningsrörelse från egna medlemmar och 3) försträckning av
någon penninginrättning, huvudsakligen växeldiskontering i riksbanken.
En annan nyhet är att den avsedda självständigare ställningen för
föreningarna föranlett framläggandet av förslag till bildande av centralföreningar.
Dessa, som varje skulle omfatta ett område av högst tre
län, skulle dels i största möjliga utsträckning handhava förvaltningen
av underföreningarnas medel och till dem fördela av staten eller på annat
sätt erhållna lån dels utöva revision och annan tillsyn av underföreningarna.
Visserligen förutsättes, att kreditföreningar skulle kunna utöva
187
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
verksamhet utan stödet av sådan central organisation, men man har sökt
bereda till dylik organisation ansluten förening avsevärda fördelar för
att uppmuntra till bildande av centralföreningar.
Såsom framgår redan av här ovan gjorda allmänna uttalande om
det föreliggande förslaget, vilja sakkunniga tillstyrka detta i fråga om
anlitandet av förenämnda lånevägar och om organiserandet av centralföreningar.
Yad angår dessa senare finna de sakkunniga det vara synnerligen
välbetänkt, att på detta sätt enhetlighet och sammanhållning förlänas
åt rörelsen; den relativt självständiga verksamhet, som kommer att utövas
inom de lokala föreningarna, ställes under lämplig kontroll. I
lantbruksstyrelsens utlåtande över förslaget framhålles visserligen, att
de inom vårt land synnerligen skiftande lokala förhållandena torde göra
det svårt att på ett å alla orter ensartat, överallt fullt effektivt sätt organisera
kreditföreningar för det mindre jordbruket och föreslås därför
att statsunderstöd skulle kunna lämnas dels åt kreditföreningar av i förslaget
avsedd art dels åt föreningar, anslutna till sparbanker i närmaste
överensstämmelse med det av 1910 års sakkunniga framlagda förslaget.
Det vill emellertid synas, att kreditföreningar enligt det senast utarbetade
förslaget, i den mån så kan vara erforderligt, böra kunna anpassas
efter de lokala förhållandena. Att statsunderstöd skulle lämnas åt två
helt olika typer av föreningar skulle utan tvivel vålla ett försvagande
av rörelsen, som särskilt kunde äventyra centralföreningarnas tillkomst
och utveckling. De sakkunniga anse sålunda, att rörelsen bör göras så
enhetlig som möjligt, och att detta mål bör kunna vinnas genom bildande
av föreningar i huvudsaklig överensstämmelse med det inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslaget. Det bör även här framhållas,
att en mera självständig ställning för föreningarna, enligt sakkunnigas
uppfattning, medför den fördelen, att medlemmarnas intresse för sina
föreningar ökas och att de med än fastare band knytas till dessa.
Vad beträffar sättet för medelanskaffningen, som alltid visat sig
vara den svåraste frågan att lösa, hänvisar föreliggande förslag, som
nämnt, föreningarna till flera utvägar.
Först skulle staten bidraga till föreningarnas rörelsekapital genom
upprättande av en lånefond på 2,000,000 kronor. De sakkunniga ansluta
sig till förslaget och tillstyrka, att detta belopp måtte ställas till
föreningarnas förfogande. Fonden, som om möjligt synes böra åstadkommas
utan användande av lånemedel, torde emellertid ej kunna antagas
i sin helhet behöva tagas i anspråk första året, utan bör dess utbetalande
kunna lika fördelas på två år.
188
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Riksbanksfullmäktige hava i sitt utlåtande över föreliggande förslag
framhållit, att det syntes dem mindre lämpligt, att, såsom förslaget
förutsatte, lånefondens fördelning skulle handhavas av fullmäktige, utan
hava ansett lämpligare, att denna fördelning gjordes av någon myndighet,
som ägde särskild kännedom om behovet av dylika lån inom olika landsdelar.
Med instämmande häri anse sakkunniga, att fördelningen av
medlen borde ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.
Vidare skulle, enligt förslaget, kreditföreningarna erhålla medel
genom idkande av sparkasserörelse. Det har därför föreslagits, att föreningarna
skulle organiseras så, att de uppfylla de villkor, som stadgas
i en blivande lag, innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, vartill förslag upprättats år 1912
av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga. Utöver de i detta
förslag upptagna garantierna torde jordbrukskreditföreningarna komma
att erbjuda en särskilt stor trygghet dels därigenom att deras penningrörelse
ej blir förbunden med någon annan, för densamma främmande,
till äventyrs riskabel affärsverksamhet, dels ock genom själva organisationen
av föreningarna, som möjliggör en sakkunnig och ingående prövning
såväl av de ändamål, för vilka lån sökas, som av de utlämnade
lånens användning. De sakkunniga äro även övertygade, att uppkomsten
av jordbrukskreditföreningar, hos vilka penninginsättningar kunde
ske, ute på den rena landsbygden i sin mån skulle befordra sparandet;
den lätta tillgången till den medeluppsamlande institutionen spelar härvid
en roll, som ej får underskattas. I andra länder och särskilt i
Tyskland hava också kreditföreningarna med gott resultat sökt att genom
praktiska anordningar förmå så många som möjligt att göra insättningar.
Såsom redan av lantbruksstyrelsen framhållits, föreligger emellertid
här i riket ett svårt hinder för att jordbrukskreditföreningarnas sparkasserörelse
skulle kunna taga någon större omfattning. Enligt gällande
banklagstiftning är nämligen föreningars sparkasserörelse inskränkt
till allenast deras medlemmar. Då det kan förutsättas, att de lantbrukare,
som själva behöva driftlån, ej hava mycket att insätta på
sparkassa, måste föreningarna söka förvärva medlemmar även utom
dessas krets bland personer, vilkas ekonomiska ställning möjliggör avläggandet
av sparmedel. Dessa personer måste emellertid för rätten att
göra insättningar dels betala en insats till föreningen på minst 10 kronor
dels ikläda sig en viss personlig ansvarighet för dennas förbindelser.
Med hänsyn särskilt till den i vida delar av vårt land starka motviljan
189
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
mot att ikläda sig något som helst ansvar av denua art '') kan förutses,
att antalet personer, som komma att söka inträde i föreningarna
för att få tillfälle att göra insättningar, ej blir stort. Stora utsikter
torde därför ej förefinnas, att mera avsevärda medel på denna väg skola
komma föreningarna till banda. Endast ett medgivande av rätt för föreningarna
att mottaga insättningar även från allmänheten kan härvid
bliva tillfyllest. Ehuru, med avseende å vad ovan anförts om jordbrukskreditföreningarnas
soliditet, ett sådant medgivande synes kunna
göras utan nämnvärd risk för insättarna, vilja de sakkunniga ej framlägga
ett förslag i denna riktning, då det för frågans bedömande onekligen
kan vara av vikt att först erhålla någon erfarenhet om föreningarnas
verksamhet. I detta sammanhang må erinras om, att socialstyrelsen
i sitt utåtande över förslaget till lag om sparkasseidkande ekonomiska
föreningar ifrågasatt vissa kontrollbestämmelser å de redan föreslagna
säkerhetsföreskrifterna. Vunne detta i större eller mindre män
beaktande, gåves givetvis en ytterligare trygghet åt insättarna.
För att i någon vidsträcktare mån möjliggöra insamlandet av
sparmedel för nu avsedda ändamål, anse de sakkunniga sig dock nu
kunna föreslå, att centralföreningar, som vunnit godkännande från det
allmännas sida, tillerkännas rätt att även från utomstående mottaga
insättningar på sparkasseräkning. Centralföreningarna måste nämligen
anses vila på så betryggande grundvalar och erbjuda så goda garantier
för en omsorgsfull och sakkunnig skötsel, att något hinder att redan i
och med förslagets genomförande tillerkänna centralföreningarna ifrågavarande
rätt ej synes förefinnas. Särskilt må i sådant avseende erinras
därom, att enligt det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget,
dessa föreningar skulle ställas under offentlig kontroll genom av Konungens
befallningshavande utsedda ombud och sålunda därutinnan vara
jämnställda med sparbanker. Det ökade verksamhetsområdet torde dock
böra medföra en ändring i bestämmelserna angående under föreningarnas
ansvarighet för centralföreningarnas förbindelser, en ändring, som de
sakkunniga även av andra skäl anse önskvärd, såsom vidare skall ut
-
1) Särdeles stor synes denna motvilja vara i Norrland och Dalarna eller just de provinser,
där ökade möjligheter att göra sparkasseinsättningar väl framför allt borde bliva av betydelse.
Av de till jordbrukskooperationen hörande 2,096 föreningar, som intill utgången av 1911 registrerats,
voro 531 belägna i Norrland och Dalarna, 1,565 i de övriga delarna av landet. Av de senare
hade 952 eller 60. k proc. stadgat personlig ansvarighet för sina medlemmar, av de förra endast
39 eller 7.3 proc. Ännu mera framträdande blir olikheten, om jämförelsen inskränkes till jordbrukskooperalionens
mest modernt organiserade gren, inköpsföreningarna. Procenttalen bliva där
resp. 84.0 och 0.».
190
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
vecklas längre fram. De sakkunniga vilja tillika framhålla, att bestämmelserna
om kassareserv och begränsande av centralföreningars rätt att
mottaga insättningar i §§ 14 och 22, andra stycket, av förslaget angående
centralföreningar givetvis böra kvarstå.
Skola centralföreningarna tillerkännas rätt att bedriva inlåning på
sparkasseräkning från allmänheten, nödvändiggöres härav en ändring
av banklagens 1 §. Blir en sådan ändring genomförd, möter givetvis
intet hinder för centralförening att använda underföreningarna som
filialer för sin sparkasserörelse.
Men även för det fall att här omhandlade rätt ej medgives centralföreningarna,
torde dessa kunna driva sparkasserörelse genom sina underföreningar
såsom filialer. Det har visserligen ifrågasatts att den rätt
för ekonomiska föreningar att mottaga sparkassemedel ej blott från sina
egna utan även från anslutna ekonomiska föreningars medlemmar, varom
stadgas i 1 § av förslaget till lag om sparkasseidkande ekonomiska
föreningar, ej skulle medgivas. De sakkunniga anse det dock av vikt
att nämnda bestämmelse bibehålies, då det utan tvivel i vissa fall kan
vara lämpligt att underföreningarna användas såsom filialer vid centralföreningarnas
sparkasserörelse, bland annat av det skäl att medlemmar
kunna tänkas med större förtroende anförtro sina sparmedel åt centralföreningen
än åt underföreningen.
Beträffande sådana föreningar, vilkas insatskapital ej uppgår till
1,000 kronor, är en sådan anordning som den ovan ifrågasatta nödvändig.
I annat sammanhang föreslå nämligen de sakkunniga att jordbrukskreditföreningar
med mindre insatskapital än 1,000 kronor kunna vinna
godkännande. Dessa föreningar bliva, om förslaget till lag om sparkasseidkande
ekonomiska föreningar antages, förhindrade att driva självständig
sparkasserörelse.
Uppgår insatskapitalet till erforderligt belopp, kan underförening
givetvis när som helst övergå till självständig sparkasseverksamhet.
Den tredje och sista utvägen för medelanskaflning enligt förslaget
skulle bestå i förbindelse med någon penninginrättning, därvid främst
skulle ifrågakomma riksbankens diskonterande av växlar, som endosserats
av en lokal jordbrukskreditförening och en centralförening; dock att
varken jordbrukskreditförening eller centralförening finge samtidigt förskaffa
sig kredit i mer än en enda penninginrättning.
De sakkunniga finna denna inskränkning icke böra vidhållas vad
angår fristående kreditföreningar och central föreningar, enär eljest stora
svårigheter för dem måste möta att tillfredsställa sina penningbehov;
191
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
och är det tillika av vikt att formerna underlättas för föreningarnas
förbindelser med sparbankerna.
Aven om sparkasserörelsen — centralföreningarnas och de lokala
föreningarnas — skulle ernå en betydande omfattning, kommer nämligen
härför i varje fall att krävas en avsevärd tid. För korta lån (högst
nio månader) komme visserligen för till centralföreningar anslutna föreningar
att finnas riksbankens växelkredit; för fristående föreningar
torde denna utväg ej mera allmänt vara att påräkna. De medel, statens
lånefond kan erbjuda, förslå ej långt. Vid dessa förhållanden synes det
vara betänkligt att, åtminstone till en början, vidhålla förenämnda inskränkning;
och bliver detta än mera påtagligt, därest man söker
utröna omfånget av här förefintliga behov.
Lantbruksstyrelsen beräknade i sitt förslag i ämnet av år 1908
att för ändamålet borde vara tillräcklig en fond å tio miljoner kronor.
1910 års sakkunniga höjde det beräknade beloppet till c:a sexton miljoner
kronor. De sakkunniga tilltro sig ej att göra några hållbara beräkningar
över det erforderliga penningbehovet. Endast så mycket torde kunna
sägas, att, om ifrågavarande föreningsrörelse vinner önskvärd omfattning,
även sistnämnda belopp måste anses alldeles otillräckligt.
1910 års sakkunniga hade kommit till sitt resultat genom en undersökning
av antalet brukningsdelar av olika storleksklasser bär i riket.
Enligt ett av överdirektören Elis Sidenbladh den 17 december 1906 i
landtbruksakademien hållet, sedermera tryckt föredrag »om förekomsten
och betydelsen av mindre jordbruk» hava jordbruken i vårt land klassificerats
sålunda:
Antal Hektar åkerareal
Smågårdar (om högst 10 har åker) ..................... 244,679 925,999
Medelstora gårdar (10—50 » » ) .................... 98,036 1,806,929
Stora gårdar (över 50 » » ) ..................... 8,136 848,255
Summa 350,851 3,581,183
Det ansågs väsentligen vara inom den mellersta av dessa grupper,
som anslutning till kreditföreningar kunde väntas. Angående de mindre
gårdarna yttras: »Dessa jordbruk erhålla redan nu understöd av staten
och hushållningssällskapen vid premieringen av mindre jordbruk genom
pris och premielån för utförande av förbättringsarbeten, vilka lån ej
behöva återbetalas, när det arbete, varför lånet erhållits, befinnes på
tillfredsställande sätt utfört inom föreskriven tid.» På grund härav
ansågos dessa gårdar »endast i ringa mån vara att påräkna». Däremot
hölls det för troligt, att ett ej ringa antal innehavare av större brukningsdel
än 50 har åker skulle söka anslutning, så att kreditföreningarnas
192
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
hela »intressesfär» skulle komma att omfatta c:a 2,000,000 har åker.
Genom eu jämförelse med kontrollföreningarnas utveckling under de
tio första åren av deras verksamhet kommo de sakkunniga så till det
resultat, att högst 20 proc. eller 400,000 har av ovannämnda areal vore
att under det första decenniet påräkna för kreditföreningarna, Med ett
högsta lånebelopp av 50 kronor per har kalkylerade man sig slutligen
fram till ett »medellånebelopp» av 40 kronor per har, vilket för hela den
ifrågavarande arealen motsvarar förutnämnda belopp 16,000,000 kronor.
Mot dessa beräkningar hava erinringar gjorts från flera håll.
Framförallt har man därvid riktat sig mot åsikten, att småbrukspremieringar
och premielån kunde för brukningsdelar om högst 10 har utesluta
behovet av kreditföreningar. Dessa anmärkningars befogenhet har erkänts
i motiveringen till det inom jordbruksdepartementet utarbetade
förslaget i ämnet, och anse sig sakkunniga endast behöva instämma i
vad som där i berörda avseende (sid. 26 och 30) yttras. Eu rationellt
organiserad och ledd kreditföreningsrörelse måste utan tvivel bland den
stora mängden av dessa mindre brukare, som hava allra svårast att nu
få sitt kreditbehov fyllt, tillvinna sig talrika medlemmar.
Att på frågans nuvarande stadium söka göra några beräkningar
beträffande antalet föreningar och deras medlemmar om tio år eller
efter annan tidrymd torde vara av föga gagn. Det vidgade intresset
för ett intensivare jordbruk synes emellertid böra föranleda en betydande
anslutning.
I samband med framhållandet av det intresse, som även innehavare
av brukningsdelar om högst 10 har kunde antagas hava av att erhålla stöd
hos jordbrukskreditföreningar, har emellertid erinrats, att just för denna
medlemskategori den föreslagna högsta lånesumman vore alltför låg.
För ett jordbruk med 50 har åker vore överallt inom riket ett lånebelopp,
som kunde stiga till 2,500 kronor, om ej i alla fall tillräckligt
dock en svnnerligen avsevärd hjälp. Ju mindre åkerarealen vore, desto
större bleve proportionsvis behovet av driftkapital; och för ett någorlunda
intensivt drivet småbruk om t. ex. 5 bär kunde 250 kronor ej
ens tillnärmelsevis täcka behovet av driftkredit.
De sakkunniga hava sökt utföra några beräkningar över lånebehovet
för dylika jordbruk och därvid kommit till följande resultat.
Såsom norm vid beräkningen bör man kunna utgå ifrån, att i
genomsnitt underhålles så stor djurbesättning (hästar, nötkreatur, svin,
får, fjäderfä), att densamma ungefär motsvarar eu nötkreatursenhet per
har. Efter nuvarande prisläge torde kraftfoder behöva köpas för cirka 40
kronor årligen per sådan enhet. För besättningens förnyande bör ett
belopp av omkring 20 kronor för hektar anslås. 1 nder förutsättning
193
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
att tillräcklig kreatursbesättning hålles, synes behovet av konstgödselmedel
och kalk böra beräknas till jämväl 20 kronor per har. Till inköp
av frö och utsäden slutligen kan anslås 8—10 kronor per har. fl
Redan för dessa ändamål har man sålunda uppnått ett sammanlagt
belopp av omkring 90 kronor per har. Beräknar man en genomsnittlig
kredittid av 9 månader, skulle erfordras ett ständigt tillgängligt kapital
av cirka G5 kronor per har. Sattes lånerätten till endast 50 kronor per
har såsom i föregående och föreliggande förslag, skulle sålunda ej ens
dessa utgifter täckas genom kreditföreningen.
Att med någon större grad av tillförlitlighet beräkna behövliga
rörelsekapitalet för de övriga ändamål, till vilka kreditföreningarnas
medel enligt förslaget äro avsedda, låter sig svårligen göra. Beträffande
så gott som samtliga dessa ändamål gäller emellertid, att behoven äro
relativt större, efter areal räknat, för de små brukningsdelarna än för
de stora. Många äro även av den natur, att de förutsätta en över flera
år utsträckt amorteringstid. Utgår man från att ovan beräknade kreditbehov
utnyttjas, återstår för övriga ändamål även vid en lånerätt av 75
kronor, endast cirka 10 kronor per har, en summa så lag, att med densamma
påtagligen endast de mest trängande behoven kunna tillgodoses.
På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga kommit till
den bestämda uppfattningen, att, därest en gemensam högsta lånegräns
skall fastställas, densamma ej kan sättas lägre än till 75 kronor per har.
Att en högsta gräns bestämmes, synes vara nödvändigt för att
undvika, att föreningar inlåta sig på alltför vidlyftiga affärer. Att å
andra sidan med hänsyn till olika förhållanden fastställa skilda belopp
torde i praktiken möta alltför stora svårigheter.
De sakkunniga hava icke förbisett, att vissa betänkligheter kunna
möta mot att bestämma lånerätten i förhållande till arealen brukad åker.
Det har redan här ovan påpekats, att lånebehovet i förhållande till arealen
i allmänhet är större för det mindre jordbruket än för det medelstora
eller större. Värdet av bj-ggnader, inventarier och kreatursbesättning,
som kräver underhåll och förnyelse, tilltager icke i samma förhållande
som arealen. Inom Danmarks »forskudsforeninger» har lånerätten också
ställts i förhållande till storleken av nötkreatursbesättningen. I ett föreliggande
förslag till frågans ordnande i Norge tänker man sig en relation
9 De belopp, vid vilka 1910 års sakkunniga stannat (se betänkandet sid. 51) med avseende
på kreditbehovet för gödsel- och fodermedel, äro lägre än de här ovan uppgivna. Då emellertid
1910 års sakkunnigas silfror avse endast de inköp, som göras genom inköpsföreningar, och vilka
ej torde omfatta fodersäd m. fl. under ovannämnda rubriker inbegripna varuslag samt dessutom
väsentligen gälla medelstora jordbruk, torde skiljaktigheterna finna en tillfredsställande förklaring.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 25
194
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
såväl till arealen som till all förefintlig boskap: nötkreatur, hästar, får
och getter samt svin.
De sakkunniga hava likväl funnit sig böra tillråda, att den förut
här i riket tilltänkta principen vid lånerättens bestämmande bibehålies.
Att upptaga det danska systemet låter sig helt visst med våra växlande
natur- och därav betingade brukningsförhållanden ej göra. Det norska
beräkningssättet åter synes dels i och för sig ganska invecklat dels
föranleder det, för den händelse kreatursbesättningen av någon anledning
minskas, konsekvenser i fråga om lånerättens reglering, som torde kunna
bliva nog så besvärliga. Ytterligare bör betonas, att det ju i varje fall
ankommer på föreningarnas styrelser att pröva de av medlemmarna
uppgivna ändamålen med sökta lån.
Uppenbart är, att, därest medlems krediträtt ökas till 75 kronor
per har, föreningarnas kapitalbehov komme att högst avsevärt ökas,
även om det är att vänta, att denna högsta lånerätt ej kommer att utnyttjas
i förhållandevis samma utsträckning som en högsta lånerätt av 50 kronor
per har.
Vill man med ovan angivna grunder utföra en kalkyl, motsvarande
den av 1910 års sakkunniga uppställda, kommer man till följande resultat:
av en intressesfär, som med inberäknande av förut uteslutna smågårdar
kan antagas omfatta cirka 3,000,000 har åker, skulle efter 10 år vara
anslutna till jordbrukskreditföreningarna 20 proc. = 600,000 har; med
ett utnyttjande av 80 proc. av lånerätten erhålles ett genomsnittligt
kapitalbehov av 600,000 x 60 = 36,000,000 kronor.
Med den uppfattning, de sakkunniga sålunda hysa rörande omfattningen
av det föreliggande kreditbehovet, synes det vara nödvändigt
att bereda fristående kreditföreningar och centralföreningar möjlighet att
vända sig till flera penninginrättningar, särskilt för beredande av möjlighet
att utlämna lån på längre tid än nio månader, vartill i förstone
knappast några andra medel än statens lånefond skulle vara att påräkna.
I detta sammanhang erinras om det kända förhållandet, att sparbanker
stundom nödgas deponera medel i affärsbankerna, då de ej på
annat sätt kunnat göra dem räntebärande. Det skulle givetvis innebära
en stor fördel, om dessa depositioner kunde direkt komma centralföreningarna
till godo; att dessa alltså kunde utvecklas till utjämnande
centraler ej blott för sina underföreningar utan även i viss mån för de
inom dess distrikt belägna sparbankerna. Lämpliga former härför torde
vara dels insättningar å deposition från sparbankerna i centralföreningen
och lån till denna på längre tid dels dennas öppnande av kreditivräkning
i sparbankerna. Denna senare utväg torde även behöva anlitas för de
195
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
fristående kreditföreningarna, varför de sakkunniga liksom 1910 års
sakkunniga föreslå sådan ändring i sparbankslagen, att det medgives
sparbankerna att för vissa från det allmännas sida godkända föreningar
för jordbrukskredit öppna kreditivräkning.
Vad åter angår kreditbehovet inom de lokala föreningar, som äro
anslutna till centralförening, hava de sakkunniga ansett att detta, i den
mån det ej tillgodoses genom insatta sparmedel, bör fyllas endast genom
centralföreningarna. Skola dessa kunna utvecklas till de kraftiga institutioner,
som äro nödvändiga såsom ryggrad för hela rörelsen, måste det
tillses, att de erhålla all den penningförmedling, som kan beredas dem.
Endast härigenom kunna de också utöva en fullt effektiv kontroll över
underföreningarnas skötsel. Rörelsens sammanhållande genom underföreningarnas
hänvisande så långt som möjligt till sina centraler är för
övrigt en i alla andra länder godtagen princip. Såsom exempel härå
kan nämnas, att det av preussiska staten till jordbrukskreditföreningarnas
förfogande ställda rörelsekapitalet kommer dessa till godo uteslutande
genom förmedling av centralföreningarna, och att särskilt gynnsamma
lånevillkor medgivas åt de föreningar, som förbinda sig att fylla hela
sitt lånebehov hos centralföreningen. Någon förändring i förslaget i nu
omhandlade avseende synes sålunda ej böra ifrågasättas rörande till
centralföreningar anslutna underföreningar.
De sakkunniga hålla för troligt, att såväl affärsbanker som i all
synnerhet sparbankerna skola finna det med sin fördel förenligt att anlita
centralföreningarna för kapitalplacering. Visserligen måste från deras
och de lokala jordbrukskreditföreningarnas sida uppstå en viss konkurrens
i fråga om penninginsättningar. Genom den begränsning av rätten att
mottaga insättningar, som föreslås, torde emellertid denna konkurrens
bliva så förmildrad, att någon skarp motsättning mellan de olika slagen
av penninginstitut ej skall behöva befaras. Tvärtom torde de vara i
stånd att inbördes göra varandra tjänster; kreditföreningarna genom att
förränta sparbankernas överflödiga kapital, dessa senare genom att tillhandahålla
för kreditföreningarnas drift nödiga belopp.
Genom det sålunda föreslagna systemet för medelanskaffning anse
de sakkunniga, att kreditföreningsverksamheten bör kunna tillföras erforderligt
kapital på jämförelsevis fördelaktiga villkor. Vad beträffar
statslånefonden, böra räntesatserna visserligen bestämmas så, att staten
ej behöver vidkännas någon förhist, men böra dessa penningar i allt
fall bliva jämförelsevis billiga. Detsamma gäller om växelkrediten hos
riksbanken. Beträffande de genom sparkasserörelsc hopbragta medlen,
torde för desamma kunna beräknas samma eller åtminstone ej nämn
-
196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
värt högre ränta än den, som betalas av sparbankerna i respektive
orter å deras insättningar. De från andra penninginrättningar erhållna
lånen komma sannolikt att draga något högre ränta. Åtminstone centralföreningarna
torde dock kunna förväntas erhålla dessa försträckningar
på jämförelsevis goda villkor. Det synes nämligen vara av
fördel för penninginrättningarna att kunna på behuggande sätt hos en
enda låntagare placera stora belopp och sålunda befrias från förvaltningen
av en mängd små, stundom osäkra lån av allehanda slag.
En svårare ställning få påtagligen sådana föreningar, som ej
anslutit sig till någon centralförening. Den strävan att över hela landet
åstadkomma centralföreningar, som härav torde bliva en följd, måste
emellertid anses såsom en fördel.
Beträffande föreningarnas organisation har uti det inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslaget i stort sett endast vidtagits sådana
förändringar i 1910 års sakkunnigas förslag, som direkt föranletts av
den vidtagna omläggningen av föreningarnas arbetssätt. De sakkunniga
anse emellertid, att i några avseenden ändrade bestämmelser äro av
nöden.
I de föregående förslagen har framhållits vikten av att föreningarna
ej bleve så stora, att den nödvändiga inbördes kännedomen om
medlemmarnas personliga och ekonomiska förhållanden jämte möjligheten
av tillräcklig kontroll äventyrades. Å andra sidan har också
erinrats, att om en förening vore för liten, kunde en medlems obestånd
komma att för de övriga innebära relativt stora förluster. På dessa
skäl har föreslagits, att förening, för att vinna godkännande, skulle
hava minst 30 medlemmar. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att
denna bestämmelse på många orter i vårt glest befolkade land skulle
bliva ett allvarligt hinder för jordbrukskreditföreningars bildande. Ett
ganska tillförlitligt bevis härför kan erhållas genom en granskning av
de numera över hela riket spridda inköpsföreningarnas medlemssiffror.
Det visar sig då, att ett mycket stort antal sådana föreningar existerar,
vilkas medlemstal, delvis väsentligt, understiger 30. Man torde icke
kunna antaga, att en ny verksamhet åtminstone de första åren kommer
att locka till livligare deltagande. Med avseende på den möjliga risken
torde böra framhållas, att varken i Tyskland eller Finland, där detta
slags föreningar alltid stadga obegränsad personlig ansvarighet för medlemmarna,
hinder möta att bilda föreningar med ända ned till 7 medlemmar;
och i själva verket förekomma många föreningar, vilkas medlemstal
föga höjer sig över sistnämnda siffra.
De sakkunniga hava sålunda funnit sig böra föreslå, att minsta
197
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
antalet medlemmar, som fordras för godkännande, skall nedsättas, och
hava därvid stannat vid siffran 15. Att uppnå detta antal torde ingenstädes,
där mera allmänt intresse för saken förefinnes, böra möta allt för
stora svårigheter.
Genom en sådan nedsättning i minimiantalet medlemmar torde
man undgå den med det högre medlemsantalet helt visst svårundkomliga
faran att vid en förenings bildande nödgas medtaga mindre skötsamma
personer med alltför svag ekonomi. Å andra sidan kan invändas att
vid denna sovring skötsamma och dugliga jordbrukare med mindre
stark ekonomisk ställning ej skola lyckas förvärva medlemskap. Åven
om en sådan följd skulle vara tänkbar, synes erfarenheten från andra ekonomiska
sammanslutningar knappast berättiga till en sådan invändning.
Fördelen av den strängare sovringen torde i de flesta fall kunna antagas
väl uppväga den ökade risken för medlemmarna.
Med det mindre antalet medlemmar följer visserligen en ökad
svårighet att nå upp till det minsta insatskapital av 1,000 kronor, som
enligt förslaget till lag om sparkasseidkande ekonomiska föreningar är
erforderligt. De sakkunniga anse sig därför, under hänvisning jämväl
till vad ovan rörande underföreningarnas sparkasserörelse anförts, böra
föreslå, att en förening må kunna godkännas med ett lägre insatskapital
än 1,000 kronor, ehuru givetvis utan rätt för föreningen att, innan
detta kapital uppnåtts, driva egen sparkasserörelse.
Redan i annat sammanhang har framhållits vikten av, att till
centralföreningarna förlägges själva tyngdpunkten inom rörelsen. Genom
att söka bereda dessa föreningar möjlighet att genom en till allmänheten
utsträckt sparkasserörelse samt rätten till förbindelse med flera
än en penninginrättning öka sitt driftkapital, hava de sakkunniga velat
ytterligare stärka den ställning, centralföreningarna redan i det inom
jordbruksdepartementet upprättade förslaget intogo. Då underföreningarna
kunna antagas för den övervägande delen av sin rörelse bliva
beroende av centralföreningarnas låneförmedlande verksamhet, synes det
lämpligt att underföreningarna i så stor utsträckning som möjligt såväl
inbetala insatser i sin centralförening som ock till densamma överlämna
större delen av den ansvarighet, medlemmarna iklätt sig. För att
underlätta inbetalandet av insatser föreslå de sakkunniga därför att insatserna
i centralförening skola lyda å endast 10 kronor. Det minsta
belopp, som enligt förslaget får tecknas eller 400 kronor, föreslås visserligen
oförändrat, men måste det ur nu nämnda synpunkt vara fördelaktigt
att föreningarna därutöver kunna göra inbetalningar å 10 kronor,
under det att enligt förslaget för varje gång ett belopp av 400 kronor
198
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
skulle erläggas. Till frågan om underförenings ansvarighet för centralföreningens
förbindelser och om insatsernas inverkan på underföreningarnas
krediträtt återkomma de sakkunniga längre fram.
Centralföreningarnas övervakande myndighet över sina underföreningar
anse de sakkunniga vara av stor vikt för rörelsen, varför densamma
bör göras så effektiv som möjligt. Särskilt bör uppmärksammas
förslaget att underföreningarnas revision skall verkställas under medverkan
av en utav central föreningen anställd sakkunnig revisor. Det
ligger nära till hands, att dessa revisorer bliva anlitade även för andra
kategorier av ekonomiska föreningar, i synnerhet bland den jordbrukande
befolkningen. En början vore härmed gjord att till svensk mark överflytta
den organisation med revisionsförbund, som varit Tysklands ekonomiska
föreningsverksamhet till så stort gagn.
Vad beträffar den övervakande verksamheten från det allmännas
sida, vilja de sakkunniga erinra, att denna fråga bör ses i ett visst
sammanhang med de åtgärder, som i detta avseende kunna komma att
vidtagas med sparkasseidkande ekonomiska föreningar överhuvudtaget.
Denna kontroll bör dock kunna inskränkas till fristående kreditföreningar
och centralföreningar, varemot kontrollen över underföreningar
synes i huvudsak kunna överlåtas åt centralföreningarna.
I det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget har emellertid
alldeles lämnats å sido frågan om kontroll från det allmännas
sida över de fristående kreditföreningarna. De sakkunniga anse det
likväl oavvisligt, att även dessa föreningar, som ju skulle kunna erhålla
statsunderstöd och bidrag till sitt driftkapital från statens lånefond för
här avhandlade ändamål, under en eller annan form kunna bliva föremål
för övervakning. Det synes de sakkunniga vara tillräckligt att åt Konungens
befallningshavande i det län, där föreningens styrelse har sitt
säte, uppdraga att utöva sådan kontroll och för de föreningar, där så
befinnes nödigt, härför utse ett särskilt ombud, som finge befogenhet
att påkalla och deltaga i revision.
I den till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställda
skrivelse, varmed nu granskade förslag överlämnats, framhålles vikten
av att staten från början omhändertager ledningen av den föreningsrörelse,
det här gäller att sätta i gång. För detta ändamål föreslås,
att staten skall tillsätta en särskild konsulent med uppgift att tillhandagå
vid bildandet och skötseln av de lokala och centrala föreningarna. De
sakkunniga vilja icke bestrida nyttan av en sådan konsulent, i all synnerhet
för den tid, som kommer att förflyta, intill dess ett hela riket
omfattande centralförbund för jor dbrukskreditverksam heten kan bliva
199
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
upprättat. Det bör dock framhållas, att intresserat, sakkunnigt arbete
i förevarande avseende torde vara att påräkna såväl från statskonsulenten
för det mindre jordbruket som från hushållningssällskapens konsulenter.
De sakkunniga vilja här till sist uttala, att normalstadgar för såväl
jordbrukskreditföreningar som centralföreningar synas böra utarbetas.
Efter att härmed hava angivit sin ställning till huvudgrunderna
av föreliggande förslag, vilja de sakkunniga framställa de erinringar
vid dess detaljer, vartill de sakkunniga funnit anledning, och få i sådant
avseende anföra:
Beträffande:
Förslag till bestämmelser angående understöd från det allmännas sida
till föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre
jordbruket.
Mom. 1. I lantbruksstyrelsens såväl som i 1910 års sakkunnigas
förslag användes för de tilltänkta föreningarna benämningen »jordbrukskreditföreningar».
Så länge icke fråga var därom, att föreningarna skulle
genom självverksamhet bidraga till att anskaffa behövligt rörelsekapital,
kunde detta namn anses lämpligt. Ehuru det inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslaget åt föreningarna tillämnar ett vida större
verksamhetsområde, har likväl den förut använda benämningen lämnats
oförändrad.
De sakkunniga, som finna det vara en fördel, att föreningarnas
benämning i möjligaste mån ger en föreställning om deras verksamhet,
föreslå, att uttrycket »jordbrukskreditförening» överallt utbytes mot »jordbrukskassa»,
en benämning som även i och för sig synes mer tilltalande.
Förenings firma, i vilken enligt föreningslagen ordet »förening»
måste ingå, skulle då i allmänhet erhålla formen: X. sockens (Y. och
Z. byars o. s. v.) jordbrukskassa, förening med begränsad personlig
ansvarighet.
Mom. 2. Det har ifrågasatts, huruvida, med hänsyn till centralföreningarnas
olika omfattning och i övrigt olikartade förhållanden, det
200
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ej borde läggas i Kungl. Maj:ts hand att till de skilda centralföreningarna
lämna bidrag med olika belopp.
För den nuvarande bestämmelsen i förslaget talar emellertid, att
centralföreningarna i så fall på förhand bättre kunna beräkna sina
resurser och ordna sig därefter. Då de föreslagna beloppen ej heller i
några fall kunna anses överskrida behovet, synes betämmelsen böra
lämnas oförändrad.
Mom. 5. De sakkunniga erinra därom, att de förut ifrågasatt, att
lånefondens fördelning skall överlämnas åt Kungl. Maj:t och ej åt fullmäktige
i Sverges riksbank, samt föreslå med hänsyn därtill, att centralförening
må kunna omfatta mer än ett län, att från bestämmelserna
om fördelningen skola utgå orden »mellan länen».
Beträffande:
Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas sida
av vissa jordbrukskreditföreningar.
§ I -
Då ordet »lån» synes bättre än »kredit» motsvara vad med bestämmelsen
avses, anse de sakkunniga, att det förra uttrycket bör
användas. Såsom en följd härav borde i § 7 och annorstädes ordet
»krediträtt» utbytas mot »lånerätt». Då ordet »jordbruksändamål» torde
vara avsett att omfatta jämväl trädgårdsskötsel, tobaksodling och andra
dylika näringar, synes uttryck häråt böra givas i paragrafen.
§ 2.
Av förslaget att även sådana föreningar, som ej äro befogade
att idka sparkasserörelse, skulle kunna vinna godkännande, följer att
en förändring måste göras i bestämmelsen att alla hithörande föreningar
skola uppfylla de blivande lagbestämmelserna angående sparkasseidkande
ekonomiska föreningar. De föreskrifter i föreliggande lagförslag i ämnet,
som ej direkt hänföra sig till sparkasserörelsen, synas emellertid såsom
bidragande till soliditetens ökande böra förbliva gällande även för sådana
jordbrukskassor, som ej idka sparkasserörelse.
Kungl. Maj,is Nid. Proposition Nr 119.
201
§ 5.
Avfattningen av andra stycket synes böra förtydligas, i det tvekan
kan råda, huruvida uttrycket »jordbruksfastighet» kan anses omfatta
jämväl »annan fastighet». Då detta emellertid lärer vara avsett, torde
ordet »jordbruksfastighet» böra utbytas mot på det första stället »jord»
och på det andra »jordbruk».
Med avseende på tredje stycket synes jämväl ett förtydligande
böra ske. Avsikten med bestämmelsen torde hava varit att förhindra,
ej blott att en person blir medlem av flera föreningar för samma jordareal,
vilket förhindras redan genom bestämmelsen i § 4, utan även att
åstadkomma ett förbud mot att, där en jordegendom under samma bruk
berör flera föreningars verksamhetsområden, lånerätt skulle kunna vinnas
i dem alla för skilda delar av fastigheten. Däremot skulle intet hinder
möta för person, som äger eller arrenderar flera skilda brukningsdelar
att för dessa vinna lånerätt i olika kassor. En omredigering för sådant
ändamål synes därför vara erforderlig.
§§ 6 och 7.
Av innehållet i dessa §§ torde framgå, att medlem, som äger
eller brukar jord, icke må ingå i förening för mindre än en hel hektar.
De sakkunniga anse delaktighet böra medgivas redan för en halv hektar
och vilja, med erinran om sin förut uttalade mening att driftbehoven
äro relativt större, efter areal räknat, för de små brukningsdelarna än
för de stora, föreslå att för medlem, som äger eller brukar jord, V2 hektar
och därutöver intill 1 hektar må räknas såsom hel hektar.
Därest de sakkunnigas förslag om minskning av minsta tillåtna
medlemsantalet till 15 godtages, bör i sista stycket av § 6 kvotsiffran
»V20» utbytas mot »Vio».
Beträffande andra stycket av § 7 synes det de sakkunniga oegentligt,
att för fastighet, endast därför att den är utarrenderad, skall kunna
erhållas större lånerätt än för icke utarrenderad fastighet. Bestämmelsen
om den för detta fall förhöjda lånerätten torde därför böra utgå och
detta så mycket hellre, som lånerätten i och för sig av de sakkunniga
föreslås höjd. År fastighet utarrenderad, synes lånerätten kunna uppdelas
mellan ägaren och brukaren samt av föreningsstyrelsen i varje
särskilt fall kunna bestämmas, huru uppdelningen skall ske.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.)
26
202
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
§ 9.
För den händelse sparkasserörelse ej bedrivits, torde i sista stycket
beträffande den räntefot, efter vilken insatsbeloppet må forrräntas, böra
göras det tillägg, att räntefoten skall bestämmas å föreningssammanträde
och ej få överstiga 5 proc.
§ io.
I föreningar, som ej idka sparkasserörelse, synes avsättningen till
reservfonden kunna uppköra, när behållningen i densamma uppgår till
10 proc. av medlemmarnas sammanlagda lånerätt.
§ 14.
Uti a) 3:o och f) böra, enligt sakkunnigas mening, foder och
gödselmedel utökas med torvströ.
§ 17-
Med hänvisning till vad förut i ämnet anförts, föreslå de sakkunniga,
att siffran 30 ändras till 15 (likaså i § 23).
§ 19-
Den omredigering synes böra vidtagas, att stadgeändringen förklaras
ej bliva giltig, med mindre densamma av Konungens befallningsh
av ande fastställes.
§ 20.
Därest sakkunnigas förslag, att fristående förening skulle tillerkännas
rätt att förskaffa sig kredit i flera penninginrättningar godtages,
föranleder detta en förändring av de i paragrafen innefattade bestämmelserna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
203
§ 23.
Kungörelse om återkallande av godkännande för jordbrukskassa
synes böra införas även i tidning i den ort, där kassans styrelse har
sitt säte.
Beträffande:
Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas sida
ar rlssa centralföreningar för jordbrukskredit.
§§ 7-9-
De här innefattade bestämmelserna avse att reglera och begränsa
de ekonomiska förbindelserna mellan centralföreningarna och deras underföreningar.
Huvudsynpunkten därvid måste vara, att så bestämma de
prestationer, som av underföreningarna skola fullgöras för erhållande
av tillräcklig lånerätt hos centralföreningen, att å ena sidan denna erhåller
en tillräcklig och solid kreditbas, å den andra sidan villkoren
för underföreningarnas anslutning ej göras så hårda, att härigenom
sådan anslutning äventyras eller i för hög grad försvåras.
Enligt det föreliggande förslaget skulle underförenings lånerätt
hos centralförening få uppgå till högst halva det belopp, varmed underföreningen
ansvarar för centralföreningens förbindelser, ökat med hälften
av det sammanlagda belopp, intill vilket underföreningens medlemmar
i sin ordning äga lånerätt i denna. Underföreningens ansvarighet för
central föreningens förbindelser bestämdes åter till ett belo pp, motsvarande
minst tjugu gånger det sammanlagda insatsbelopp, med vilket underföreningen
ingått i centralföreningen.
Underförenings ansvarighet hade sålunda ställts i direkt och uteslutande
förhållande till storleken av dess insatser i centralföreningen.
Dess lånerätt åter hade uppdelats i två delar. Den ena gjordes beroende
av den ansvarighet för centralföreningens förbindelser, som föreningen
åtog sig, d. v. s. enligt vad nyss sagts, av antalet insatser, som den
inbetalte. För varje insats å 400 kronor åtog sig föreningen eu ansvarighet
av 8,000 kronor och erhöll en lånerätt av 4,000 kronor. Den
andra delen stod i relation till det sammanlagda beloppet av under
-
204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
föreningens medlemmars krediträtt i denna och utgjorde hälften av
detta belopp.
Ett exempel skall tydliggöra, huru detta system skulle verka. Om
man utgår från eu förening, vars medlemmar tillsammans äga lånerätt
för 1,000 har åker, uppgår alltså enligt förslaget medlemmarnas sammanlagda
högsta lånerätt till 50,000 kronor och deras ansvarighet till
lägst 75,000 kronor. En sådan förening skulle alltså vid inträde i en
centralförening hos denna erhålla följande lånerätt och åtaga sig följande
ansvarighet.
Om |
1 insats |
tecknas, 4,000 + 25,000 |
= 29,000 kronors lånerätt; |
8,000 kr. ansvarighet |
||
> |
2 insatser |
» 8,000 + 25,000 |
= 33,000 |
> |
16,000 » |
» |
> |
3 |
» 12,000 + 25,000 |
= 37,000 |
> |
24,000 » |
> |
> |
4 » |
» 16,000 + 25,000 |
= 41,000 |
» |
32,000 » |
> |
> |
5 » |
» 20,000 + 25,000 |
= 45,000 |
> |
40,000 » |
» |
> |
6 > |
» 24,000 + 25,000 |
= 49,000 |
» |
48,000 * |
> |
Högre lånerätt kan föreningen, under den förutsättningen att dess
medlemmars personliga ansvarighet uppgår till en och en halv gång
deras krediträtt, ej erhålla, ty enligt § 9 får den ej ingå med så många
insatser, att dess ansvarighetsbelopp överstiger 2/3 av det sammanlagda
belopp, intill vilket dess medlemmar i sin ordning äro ansvariga för
dess förbindelser. Då medlemmarnas hela lånerätt uppgår endast till
50,000 krouor, lärer ej heller något behov av ökad lånerätt kunna
föreligga.
Lantbruksstyrelsen framhåller i sitt utlåtande över förslaget, att
underförenings ansvarighet borde beräknas icke ensamt efter insatsen
utan jämväl efter krediträtten; och anför lantbruksstyrelsen till stöd
därför, att i annat fall kan inträffa, att underföreningar, vilkas medlemmar
äga olika lånerätt i dessa men som ingått i centralförening med
samma insats, få olika lånerätt i centralföreningen men hava samma
ansvarighet för dennas förbindelser.
De sakkunniga medgiva det befogade i denna lantbruksstyrelsens
anmärkning men vilja å ena sidan i förevarande avseende anföra följande.
Förutsätter man, att underföreningarna själva mera allmänt kunde
uppbringa en del av sitt behövliga rörelsekapital, skulle det fallet kunna
inträffa, att en centralförening komme att bestå av 15 underföreningar,
som var och en gjort en insats av 400 kronor och sålunda åtagit sig
en ansvarighet av 8,000 kronor, men med en lånerätt, som, även om
man ej räknar med i genomsnitt större föreningar än den i exemplet
härovan omnämnda, skulle uppgå till 29,000 kronor för varje. Denna
205
Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 119.
centralförening’ med ett insatskapital av 6,000 kronor och ett ansvarighetsbelopp
av 120,000 kronor skulle alltså hava att tillgodose en lånerätt
å ej mindre än 435,000 kronor. Det torde ej kunna förnekas, att
kreditbasen här bleve alltför svag. Även om föreningarna i stället för
en enda skulle teckna ett fåtal insatser var, synes samma anmärkning
hava fog för sig. Än mera iögonenfallande blir missförhållandet, om
man tänker sig underföreningar av större omfattning.
Föregående redogörelse giver vid handen, att en annan och mera
solid kreditbas för centralföreningarna måste skapas. Man har härvid
inga andra tillgångar att räkna med än kontanta insatser från underföreningarna
jämte den personliga ansvarighet, som deras medlemmar
åtagit sig. Att redan i verksamhetens början erhålla större kontanta
insatser i centralföreningarna, torde emellertid ej låta sig göra. Det
synes därför endast återstå den utvägen, att underföreningarna åtaga
sig en avsevärd ansvarighet för centralföreningens förbindelser som
säkerhet för den övervägande delen av lånerätten, och att som grund
för ökning av denna rätt lägges inbetalning av insatser. Ansvarigheten
torde sålunda lämpligast böra göras oberoende av antalet inbetalade insatser,
på samma sätt som föreslås i fråga om de lokala föreningarna.
Åtaga sig dessa en ansvarighet för centralföreningens förbindelser, som
motsvarar två tredjedelar av den ansvarighet deras medlemmar i sin
ordning iklätt sig, synes risk ej förefinnas att på denna grundval medgiva
underföreningarna en lånerätt, uppgående till % av deras medlemmars
lånerätt.
Den återstående delen av lånerätten torde däremot böra bindas
vid inbetalning av insatser. De sakkunniga anse det nämligen vara på
sin plats, att underföreningarna så långt ske kan stödja centralföreningen
genom att tillföra densamma kontanta penningar, och hålla före, att
då underförening varit i verksamhet så länge, att den behöver utnyttja
hela eller den allra största delen av sin lånerätt, bör dess ekonomiska
ställning vara så stark, att sådana insatser utöver minimibeloppet utan
alltför stor svårighet kunna göras.
Framhållas bör även, att de sakkunniga genom sitt förslag, att
insatserna i centralförening skulle bestämmas till lägst 10 kronor, underlättat
för underförening att göra insatser och sålunda efter behov öka
sin lånerätt.
I det föreliggande förslaget medför varje inbetald insats en lånerätt
av det tiodubbla beloppet. De sakkunniga hava emellertid föreslagit
en omläggning av underförenings ansvarighet för centralföreningens förbindelser,
varigenom denna avsevärt höjts och central föreningarnas kre
-
206
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
ditbas i hög grad förbättrats. Då härtill kommer, att många underföreningar
säkerligen icke torde bliva så stora, att egen sparkasserörelse
kan ifrågakomma, och de sålunda bliva hänvisade till centralföreningarna
såsom sina uteslutande förlagsgivare, har det synts de sakkunniga behövligt
att även omlägga grunderna för lånerätten i sådan riktning, att
möjligheten för underföreningarna att hos centralföreningarna få sitt
lånebehov tillgodosett underlättas. För uppnående av detta mål hava
de sakkunniga icke tvekat att föreslå höjning av den på insatsbeloppen
grundade lånerätten till tjugu gånger dessas belopp. Härigenom vinnes
även den fördelen, att intill en viss gräns en ytterligare sporre erhålles
för underföreningarna att öka sitt insatsbelopp hos centralföreningen,
vilket förhållande synes väl uppväga det minskade intresse att öka centralföreningarnas
insatskapital, som utöver antydda gräns onekligen
måste bliva en följd.
Uppställes i fråga om detta förslag en liknande tablå som beträffande
de föreliggande, erhålles följande resultat.
I en förening, vars medlemmar tillsammans äga lånerätt för 1,000
har åker, uppgår den sammanlagda högsta lånerätten till 75,000 kronor
och den personliga ansvarigheten till lägst 112,500 kronor. Lånerätt
och ansvarighet i centralförening komme att ställa sig sålunda, om insatser
inbetalades till följande belopp:
Insats
kronor
Lånerätt
kronor
Ansvarighet
kronor
400 ..................... 50,000 + 8,000 - 58,000 75,000
800 ..................... 50,000 + 16,000 = 66,000 75,000
1,200 ..................... 50,000 + 24,000 = 74,000 75,000
1,250 eller mera 50,000 + 25,000 = 75,000 75,000
Det är härav lätt att finna, att centralföreningarna enligt detta
förslag bliva i det hela vida bättre tillgodosedda än vad förut var fallet.
För underförening, som förvärvat lägsta lånerätt i centralföreningen,
återstår därjämte obegagnad 37,500 kronor av medlemmarnas ansvarighet
för att täcka den lånerätt å 17,000 kronor, som föreningen själv
har att fylla, vilket måste anses tillräckligt. Om högre lånerätt förvärvas
i centralföreningen och alltså det belopp, föreningen själv behöver
anskaffa, minskas, kvarstår dock den obrukade ansvarighetssumman oförändrad.
För större eller mindre föreningar bliva proportionerna orubbade.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
207
§ 21.
Enahanda omredigering synes böra vidtagas, som av de sakkunniga
ifrågasatts beträffande § 19 av förslag till kungörelse angående
godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskreditföreningar.
§ 22.
borsta stycket bör, med hänsyn till vad förut ifrågasatts, utgå.
I andra stycket böra orden »ikläda sig förbindelser och» utgå,
enär centralförening annars förhindras att förskaffa sina underföreningar
hela det belopp, som fordras för täckande av deras lånerätt, och samtidigt
hålla vederbörlig kassareserv.
§ 26.
Uti 4:de stycket synes samma komplettering beträffande kungörandet
böra vidtagas, som av sakkunniga ifrågasatts beträffande § 23
av förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas
sida av vissa jordbrukskreditföreningar.
Vid det härmed avslutade yttrandet över föreliggande förslag fogas
en översikt av vad som åtgjorts för ordnandet av jordbrukets driftkredit
i Norge, ett ämne, varöver, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, någon
mera omfattande redogörelse hittills saknats.
Stockholm den 31 oktober 1913.
G. UAGERBJELKE.
V. EKEROT. .1. M. .TUHLIN. AUG. NILSSON. H. S. TAMM.
Hugo Heyman.
208
Kungl. Maj Is Nåd. Proposition Nr 119.
Bilaga.
Ordnandet a? jordbrukets driftkredit i Norge.
Liksom i vårt land har även i Norge marken varit synnerligen
hårdbruten ifråga om genomförandet av ett tillfredsställande system,
varigenom jordbrukarna kunde tillförsäkras det för deras näringsdrift
nödiga rörelsekapitalet på goda villkor.
Huvudskälet torde i de bägge länderna kunna sägas vara detsamma:
långt innan lantmännen vaknade till insikt om behovet av förbättrade
kreditvillkor, hade banker och sparbanker nått en sådan utveckling,
att det varit förenat med de största svårigheter att vid deras sida
åstadkomma låneförmedlande institutioner, och de bestående penninginrättningarna
hava lagt sin verksamhet så, att lantbrukarna endast på
jämförelsevis ogynnsamma betingelser kunnat tillgodogöra sig det hos
dem samlade kapitalet. I främsta rummet är här den av sparbankerna
förda lånepolitiken av intresse. Det norska sparbanksväsendet torde
nämligen kunna sägas hava nått en ännu större betydelse än det svenska:
det under sparbankernas förvaltning stående kapitalet är förhållandevis
större och de norska sparbankerna hava med avseende på utlåningsrörelsens
ordnande avsevärt mycket större frihet än de svenska. Sålunda
kunna de driva såväl växelrörelse som bevilja kreditiv. Den vanligaste
formen för utlåning är emellertd jämte inteckningslån reversen (»vekselobligationen»).
Detta har medfört ett med svenska förhållanden likartat
borgenssystem, som anses vara till stor skada.
Åven i övrigt äro förhållandena väl jämförliga. Den norska jordbruksnäringen
är sålunda liksom vår egen starkt tyngd av inteckningslån.
Liksom i Sverge har slutligen den tredje och sämsta utvägen att
skaffa rörligt kapital, konsumtionskrediten, flitigt använts. De norska
lantmännen stå sålunda i stor utsträckning i skuld till ortens köpmän,
ofta i så hög grad, att de hava blott föga utsikt att någonsin frigöra
sig från sin skuldbörda, utan helt och hållet äro överlämnade åt dessa
fordringsägares godtycke.
209
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
liehovet av förbättrade förhållanden är sålunda stort och har även
länge varit känt och behjärtat.
Frågan upptogs redan år 1890, då professor Aschehoug i ett föredrag
i statsekonomisk förening: »Om Sparbanker och privatbanker,
navnlig om deres utlaansvirksomket», särskilt diskuterade möjligheten
för beredande av lättad driftkredit åt jordbrukare. De riktlinjer, han
då uppdrog, hava allt sedan förblivit de gällande i Norge. Hans uppfattning
var, att så länge det funnes möjlighet för lånebehövande lantmän
att erhålla penningar på annat sätt, vore det föga sannolikt, att
större tillslutning till nybildade lånekassor av Raiffeisens typ vore att
förvänta. Däremot vore det högeligen önskvärt, att växeln och reversen
såsom låneform för jordbrukarna utbyttes mot krediti vräkning, och detta
borde även vara jämförelsevis lätt att genomföra. I denna förmodan
visade sig emellertid professor Aschehoug ej sannspådd. Sparbankerna
fasthöllo vid sina gamla låneforrner, och jordbrukarna visade till en
början föga intresse för den föreslagna nyheten.
Det var först sedan frågan ånyo blivit aktuell i början av 1900-talet, som några praktiska resultat vunnos. År 1900 utgåvo J. BullTornoe
och E. Hertzberg på offentligt uppdrag sitt arbete »Det europaeiske
Landbosam virke» med en utförlig redogörelse lor frågans läge i andra
länder och de därstädes vidtagna åtgärderna. Häri liksom i senare
skrifter framhöllo författarna nödvändigheten av sammanslutning mellan
lantmännen för vinnande av förbättrade kreditvillkor. Men kreditföreningarna
(»garantisamlagen»), skulle icke av allmänheten uppsamla
penningar, ej heller påtänktes ännu understöd från statens sida, utan
de borde söka att få sitt penningbehov fyllt genom att öppna kreditivräkning
hos sparbankerna. Säkerheten skulle väsentligen utgöras av
medlemmarnas inbördes ansvarighet. I dessa stycken erinrar förslaget
sålunda starkt om den inom det svenska jordbruksdepartementet år 1911
av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetade planen för jordbrukskreditföreningar.
Ehuru det som nämnt i Norge aldrig var fråga om statsunderstöd
till de kreditföreningar, som komme att bildas, och ehuru sparbankerna
ej visade mycket intresse för saken och alltjämt höllo högre räntefot
för kreditivlån än för revers- och växellån, har man dock lyckats ernå
vissa praktiska resultat. Att detta varit möjligt, torde helt och hållet
fä tillskrivas en lycklig samverkan med andra grenar av jordbrukskooperationen,
närmast med föreningarna för gemensamma inköp. Dessa hava
i Norge — särskilt i dess förnämsta jordbruksbygd, östlandet — vunnit
eu ganska stark utveckling och deras centralförening »LandhusholdningsBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 109 höft. (Nr 119.) 27
210 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
selskapernes Faelleskjöp» i Kristiania är Norges mest betydande affär i
sin bransch. Liksom på åtskilliga håll inom Sverge hava här svårigheter
yppat sig för de lokala föreningarna att i rätt tid betala de från
Faffleskjöpet rekvirerade varorna på grund av att de enskilda medlemmarna
i sin tur ej förmått på behörigt sätt erlägga sina likvider. För
att övervinna dessa svårigheter hava numera ett flertal inköpsföreningar
trätt i förbindelse med någon sparbank i sin ort och i denna erhållit
kreditiv mot det att föreningens medlemmar åtagit sig solidarisk ansvarighet
för detsamma. Å kreditivet lyftas de för likvidernas fullgörande
till Fselleskjöpet erforderliga beloppen, och medlemmarna lämna förbindelser
till föreningen på var sin anpart av de uttagna lånen. Medlemmarna
kunna göra inbetalningar, när det faller sig lämpligt; sparbanken
övervakar, att ej lånen övergå till stående. Här hava emellertid
på vissa håll uppstått svårigheter, enär medlemmarna dröjt med inbetalningarna,
då kontrollen från föreningens och sparbankens sida varit för
slapp. 1 allmänhet synas dock de fastställda yttersta betalningstiderna,
som växlat mellan 2 månader och högst 1 år, hava iakttagits.
För kreditiven betalas vanligen eu ränta, som med 1 proc. överstiger
den, mot vilken växlar diskonteras, och med Va proc. den för
reverslån med namnborgen gällande. Lantmännen uppgivas emellertid
anse, att de med låneformen förenade fördelarna väl uppväga de med
den högre räntefoten följande kostnaderna.
Någon stor omfattning har emellertid rörelsen ej erhållit. Geografiskt
är den nästan helt och hållet inskränkt till Östlandet. Ändamålet
med låneverksamheten är också inskränkt. Några försök att utlämna
lån för andra ändamål än gemensamma inköp hava nämligen ej gjorts.
Eu undersökning, som verkställdes på hösten 1911, gav vid handen, att
vid denna tidpunkt 153 föreningar med tillsammans c:a 3,800 medlemmar
förskaffat sig kreditiv i sammanlagt 47 sparbanker. 35 sparbanker hade
emellertid ej besvarat frågecirkuläret; 51 hade ej öppnat kreditivräkning
med föreningar, ehuru val några av dem beviljat kreditiv åt enskilda
personer. Till ett flertal sparbanker voro endast 1 — 3 föreningar anslutna,
medan åGr två större sparbanker i Kristiania och dess omnejd
hade förbindelse den ena med 10, den andra med 24. Summan av de
till inköpsföreningar beviljade kreditiven i de uppgiftslämnande sparbankerna
uppgick till c:a 900,000 kronor, d. v. s. 5,800—5,900 kronor
per förening och c:a 250 kronor per medlem. Stora ojämnheter förekomma
emellertid härutinnan. Dock torde sällan någon medlem hava
erhållit kredit till högre belopp än 1,000 kronor; vanligen växlar detsamma
emellan 100 och 300 kronor. Av hela den beviljade kreditiv
-
211
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
Biimman antages något över hälften, c:a Vs miljon kronor, i allmänhet
vara på en gång utnyttjad.
De anförda siffrorna visa, att rörelsen, såsom nämnt, ännu måste
sägas vara av ganska ringa betydelse. Detta intryck förstärkes av några
siffror, belysande inköpsverksamhetens utveckling. Ensamt till Faelleskjöpet
i Kristiania, som omfattar de 8 sydöstliga landsbygdsamten, voro
den 31 maj 1911 anslutna 481 lokala föreningar med c:a 12,500 medlemmar.
Faslleskjöpet levererade under det då sist förflutna räkenskapsåret
varor till sina medlemmar för c:a 4.5 miljoner kronor eller i genomsnitt
för varje medlem 363 kronor.
Aven på en annan väg har man emellertid sökt utnyttja sparbankernas
medel till jordbrukets fromma. Faslleskjöpet har nämligen
öppnat en »indskudsavdeling», som mottager insättningar från sparbanker.
För denna avdelning lämnade Faelleskjöpets disponent, G. Str0m,
i ett föredrag den 19 augusti innevarande år följande upplysningar:
»Den mottager insättningar från sparbanker, förräntar dessa med
en något högre ränta än den sparbankerna eljest kunna få och gör
utbetalningar dagen efter uppsägningen. För de insättare, som beviljat
kreditiv åt inköpsföreningar, är anordningen mycket bekväm och likaså
för föreningarna. Det sparas t. ex. mycket besvär med penningförsändelser,
i det att föreningarnas likvid till Faslleskjöpet helt enkelt sker
genom en anvisning på det i »indskudsavdelingen» innestående beloppet.
Vidare är anordningen mycket praktisk för Faslleskjöpet, som också har
ekonomisk fördel därav, då detta betalar något lägre ränta, än vad det
skulle få göra för kreditiv. Avdelningen började sin verksamhet 1908.
Vid senaste bokslxitet hade 40 sparbanker gjort insättningar.....................
Förra året var omsättningen 1,174,000 kronor. Sista månaden insattes
134,000 och uttogos 54,000 kronor.»
Fselleskjöpets ledning hyser förhoppning att, allt efter som rörelsen
utvecklas, kunna i ökad utsträckning tillgodose behovet av kortvariga
driftlån åt de anslutna föreningarnas medlemmar.
Man har emellertid i Norge funnit, att vad som redan uppnåtts
är allt för obetydligt. Då man, som nämnt, från början uppgivit förhoppningarna,
att några föreningar kunde komma att uppstå med självständig
kassarörelse, har man sökt bygga vidare i fråga om anslutningen
till sparbankerna. Till målsman för dessa strävanden har Norsk Landmansförbund
gjort sig. Fn av detsamma tillsatt kommitté under ordförandeskap
av professor N. Rygg, har utarbetat ett förslag i denna
riktning, som framlades vid förbundets årsmöte år 1913.
Principerna för detta äro desamma, som godtagits av 1911 års
212
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
sakkunniga inom svenska jordbruksdepartementet: till sparbanker anslutna
föreningar, stödda av staten. Kommitterade framhålla själva, att de som
förebild haft det svenska förslaget, och endast i de punkter, där deras
eget skiljer sig från detta, har detsamma närmare motiverats.
I två viktiga punkter avviker dock det norska förslaget från det
svenska. Sålunda har man ansett nödvändigt att gorå lånerätten beroende
ej blott av antalet hektar brukad jord, utan även av kreatursbesättningens
storlek. Som kreditenhet har tagits 1 hektar åker, och mot densamma
i fråga om krediträtt har föreslagits skola svara 1 Vs häst eller 3 kor
eller 18 får eller getter eller 6 svin. Lånerätten per kreditenhet skulle
bliva 30 kronor, vilket beräknats närmast motsvara det svenska förslaget
50 kronor per hektar åker.
Även i fråga om principerna för utbetalande av statsbidrag har
avvikelse skett. Man har ansett, att om staten lämnade ett förvaltningsbidrag,
skulle detta lätt kunna leda därhän, att föreningarnas förtroendemän
oftare skulle komma att fordra ersättning för sitt arbete, under det
man hoppas att detta eljest vanligen skulle utföras kostnadsfritt. Det
svenska förvaltningsbidraget, 2 kronor per år och medlem, har man
därför föreslagit skola utbytas mot ett bidrag till reservfonden en gång
för alla av 2 kronor per kreditenhet.
Ytterligare torde böra nämnas, att det föreslagits, att ansvarssumman
skulle begränsas till 1 Va gånger krediträtten, och att minsta
antalet medlemmar skulle vara 15. Det har även förutsatts, att föreningar
med sådant statsunderstöd, som ovan nämnts, skulle emancipera
sig från inköpsföreningarna och bereda lån även för andra ändamål än
gemensamma inköp.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.
213
6.
Hushållningssällskapens ombud.
Till
Konungen.
Genom nådig remiss den 7 november 1913 har Eders Kungl. Magt
till hushållningssällskapens nu församlade ombud överlämnat handlingar
till av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetade förslag till ordnande av
det mindre jordbrukets kreditförhållanden, ävensom anbefallt ombuden
att över samma förslag avgiva underdånigt utlåtande.
Ombuden hava på grund av den knappa tid, som stått till buds,
ansett sig icke kunna ingå på en närmare detaljgranskning av de olika
förslagen, särskilt som dessa icke vid tiden för ombudsmötets början
varit i tryck tillgängliga, utan vilja ombuden allenast uttala sig om
grundprinciperna för en lagstiftning i ämnet.
I sådant avseende tillåta sig ombuden framhålla:
att ombuden anse den föreliggande frågan vara för det mindre
jordbrukets utveckling av stor betydelse;
att ombuden finna de i frågan gjorda utredningarna och förslagen
— såväl 1910 års som 1913 års sakkunnigas förslag — innefatta många
synpunkter och uppslag av värde för frågans slutgiltiga lösande;
att olikheterna mellan landets skilda delar äro så stora, att det
måste anses oriktigt att endast på grund av teoretiska spekulationer från
början fastslå eu gemensam schematisk form för all lantbrukskreditverksamhet
inom landet;
att ombuden därför anse, att eu blivande lagstiftning bör hålla
vägen öppen för flera former av kreditverksamhet;
samt att ombuden sålunda i huvudsak kunna ansluta sig till 1913
214 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
års sakkunnigas principer, dock med framhållande av, att där en kreditverksamhet
kan grundas i samband med redan befintliga sparbanker,
möjlighet därtill också bör beredas.
Remissakten återställes härjämte.
Stockholm den 14 november 1913.
På hushållningssällskapens ombuds vägnar:
Underdånigst
GILBERT HAMILTON.
Ordförande.
Carl L. Bendix.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
215
i.
Sverges odlareförbunds styrelse.
Sverges odlareförbunds styrelse har å sammanträde i Stockholm
den 14 november 1913 fattat följande
Styrelsen anser, att frågan om det mindre jordbrukets driftkredit
bör lösas i överensstämmelse med 1913 års sakkunnigas nyligen avgivna
utlåtande och förslag. Vad fastighets krediten beträffar anser styrelsen,
att jordbrukares i fastigheten intecknade lån utöver halva intill tre
fjärdedelar av taxeringsvärdet må i tillämpliga fall kunna utlämnas ur
egnahemslånefonden och på dess villkor. För övrigt anser styrelsen, att
norrländska nyodlingslånefonden måtte utsträckas att omfatta hela riket
och att de utlämnade lånebeloppen måtte höjas till ett tusen (1,000) kronor.
Och tillåter sig styrelsen framhålla önskvärdheten av att dessa frågor
snarast möjligt lösas.
Stockholm den 14 november 1913.
Resolution:
%
J. A. ANDER.
Ordf.
CARL LARSSON i By.
Sekr.
DAV. JAKOBSON.
Kassör.
EDV. NORDSTRAND.
ERIK ÅKERBERG.
JOHAN SVENSSON i Mo.
ANDERS LARSSON KILI AN.
216
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
8.
Bankinspektionen.
Till
Herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.
I anledning'' av herr statsrådets anmodan i remiss den 5 innevarande
november får bankinspektionen härmed avgiva yttrande över sakkunnigas
rörande jordbrukskrediten förslag till ändringar i banklagen
och sparbankslagen.
Det av Kungl. Maj:t genom proposition till 1911 års Riksdag avgivna
förslag till lag om bankrörelse innehöll förbud för andra än vissa
angivna rättssubjekt att driva bankrörelse och angav såsom bankrörelse
i lagens mening sådan verksamhet, i vilken inginge inlåning på räkning,
som av bank allmänneligen begagnades. Bankoutskottet fann emellertid,
att det vore inlåningen från allmänheten, som kännetecknade bankrörelse,
och föreslog ändring i förslaget i detta syfte; och Riksdagen godkände
denna utskottets hemställan. Gällande banklagstiftning uppreser således
intet hinder för den sparkasserörelse, som av kooperativa föreningar
öppnats i skilda delar av landet, för så vitt denna rörelse avser inlåning
från egna medlemmar.
Nu vill man gå ett steg längre genom att rätt till inlåning f rån
allmänheten på sparkasseräkning skulle medgivas de s. k. centralföreningar
för jordbrukskredit, om vilkas bildande det remitterade förslaget
innehåller bestämmelser.
Att det ändamål, som man genom en sådan anordning vill främja
— med vilken utsikt till framgång tillhör icke oss att bedöma — är
217
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
synnerligen behjärtansvärt, lärer icke någon vilja bestrida. Men man
kan icke värja sig från en stark tveksamhet i fråga om en åtgärd, som
avser att, med ändring av en blott ett par år gammal lag, medgiva rätt
till ifrågavarande, bankmässiga inlåning för korporationer, som stå
utanför bankernas och bankirernas led. Och denna tveksamhet ökas, då
man tar hänsyn till vad ett sådant steg kan föra med sig för framtiden.
Om dessa föreningar erliölle den föreslagna inlåningsrätten och det skulle
visa sig, att de därigenom kunde i avsevärd mån draga till sig allmänhetens
pengar, så komme det antagligen icke att dröja länge, förrän eu
dylik inlåningsrätt krävdes för någon annan korporation med ett tilläventyrs
lika behjärtansvärt syfte. Vad statsmakterna medgivit den ena,
bleve det kanske då icke lätt att neka den andra. Det lärer därför icke
böra lämnas ur sikte, att frågans principiella innebörd kan erhålla en
ganska stor räckvidd.
Skulle nämnda betänkligheter icke anses böra tilläggas en avgörande
betydelse, möter frågan, huruvida centralföreningarna äro enligt
förslaget byggda på så solid grund, att allmänhetens hos dem insatta
pengar kunna anses vara skyddade; och under förutsättning att de
erhålla en omsorgsfull och sakkunnig skötsel, varför enligt sakkunnigas
omdöme förslaget innebär garantier, lärer denna fråga böra besvaras
jakande, om man ock kan framställa den erinran, som måhända är blott
teoretisk, att medlemmarnas i underföreningarna personliga ansvarighet,
på vilken ansvaret för en centralförenings förbindelser ytterst faller tillbaka,
kan vara i sådan utsträckning exploaterad för underföreningarnas
förbindelser, att föga eller intet återstår för centralföreningens räkning.
För övrigt är det nog icke lätt att bilda sig ett omdöme om
ifrågavarande föreningars av både ena och andra slaget soliditet, förrän
de bildats och någon tid varit i verksamhet; och det kunde därför vara
välbetänkt att i varje fall icke medgiva centralföreningarna rätt till inlåning
från allmänheten, innan det visat sig, huru det tilltänkta experimentet
slår ut i verkligheten.
V i skola emellertid tillåta oss ett par detaljanmärkningar.
Den ändring i 1 § lagen om bankrörelse, som erfordras för att
bereda centralförening rätt att från allmänheten inlåna pengar på sparkasseräkning,
lär knappast kunna ske på annat sätt än att i sista mom.
av paragrafen sådan förening införes bland de institut, angående vilka
»är särskilt stadgat);. Men då måste ock ett sådant särskilt stadgande
komma till stånd och bör väl lämpligen få sin plats i lagstiftningen för
ekonomiska föreningar, till vilka centralföreningarna ju skulle höra. Vi
återkomma då till en erinran, vi framställt i vårt den 20 augusti 1912
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 28
218
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 119.
avgivna underdåniga utlåtande över ett den 19 februari 1912 avgivet
förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar,
som idka sparkasserörelse, den erinran nämligen, att detta lagförslag
efter vidtagande av erforderliga justeringar borde inarbetas i lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. I denna omarbetade och
utvidgade lag borde uppställas såsom regel, att inlåningsrörelse icke må
bedrivas av ekonomisk förening, men följande undantag medgivas från
denna regel:
1) Ekonomisk förening, som uppfyller de i lagförslaget av den 19
februari 1912 uppställda villkor, må mottaga insättning på sparkasseräkning
av sina medlemmar och, där dessa utgöras av andra ekonomiska
föreningar, av dessas medlemmar. Härunder komme då att inbegripas
de lokala jordbrukskreditföreningarna.
2) Centralförening, varom här är fråga, må till förräntande mottaga
medel på sparkasseräkning och av sina underavdelningar jämväl
på depositions-, kapital-, löpande räkning samt upp- och avskrivningsräkning.
Föreskrifter rörande villkoren för inlåning på sparkasseräkning
från allmänheten lära i samma lag böra meddelas med anslutning till
vad i sådant avseende gäller för bankbolagen.
I det den 26 februari 1913 avgivna förslag till kungörelse angående
godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar
för jordbrukskredit, § 12, medgives sådan förening rätt att av sina
underföreningar mottaga medel å depositionsräkning. I det remitterade
sakkunnigeutlåtandet sid. 19 rekommenderas såsom synnerligen
lämpligt, att centralföreningarna mottaga insättningar å depositionsräkningar
även från sparbanker. Någon lagändring ifrågasätta de sakkunniga
icke i detta sammanhang. Men då varje insättning av annan
än en föreningsmedlem måste anses såsom insättning från allmänheten,
lärer för en sådan inlåning på depositionsräkning erfordras ett medgivande
i lag likaväl som beträffande rätt till inlåning från allmänheten
på sparkasseräkning.
De sakkunniga, vilkas yttrande remitterats till oss, föreslå vidare
»sådan ändring i sparbankslagen, att det medgives sparbankerna att för
vissa, från det allmännas sida godkända föreningar för jordbrukskredit
öppna kreditivräkning».
Härvid framträder självmant det spörsmålet, huruvida icke eu
lindring i sparbankslagen, som gjordes icke i sparbankernas intresse,
utan endast i syfte att för jordbrukskreditföreningarna jämna vägen till
219
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
sparbankernas kassor, skulle kunna tydas som en av statsmakterna given
moralisk underborgen eller åtminstone stark rekommendation för dessa
föreningar såsom kreditsökande. Sparbanksstyrelserna eller de mindre
omdömesgilla bland dem skulle, genom att statsmakterna sålunda framhölle
föreningarna såsom lämpliga kredittagare hos sparbankerna, tilläventyrs
bibringas den uppfattning, att en sådan »från det allmännas
sida godkänd» förening vore genom själva sin konstruktion så solid, att
en prövning av föreningens solvens icke erfordrades från sparbankens
sida. Och en sådan uppfattning skulle kunna medföra ledsamma följder
för en liten sparbank. Tv det förhåller sig nog så, särskilt vad lokalföreningarna
beträffar, att deras ekonomiska bärkraft komme att, mera
än i fråga om de flesta företag, bero därpå att till ledare förvärvades
erfarne och försiktige män. Och då den ekonomiska gottgörelse, som
kunde bjudas dem, måste tillmätas synnerligen sparsamt, är det nog
tvivelaktigt, om så kvalificerade ledare stode att uppbringa till det stora
antal, som erfordrades, om de förhoppningar angående föreningarnas
stora spridning, som alla de sakkunniga i frågan uttalat, komme att gå
i uppfyllelse.
1 den remitterade handlingen sid. 18 och 19 erinras därom, att
sparbanker stundom nödgats deponera medel i affärsbankerna, och det
skulle, förmenas det, givetvis innebära en stor fördel, om dessa depositioner
kunde direkt komma centralföreningarna till godo och dessa sålunda
utvecklas till »utjämnande centraler» i viss mån även för de inom
distriktet belägna sparbankerna. En lämplig form härför vore enligt de
sakkunnigas mening bland annat att centralföreningen öppnade kreditiv -räkning i bankerna.
Om detta yttrande skall tolkas så, att den omtalade fördelen skall
vara ömsesidig, så måste det nog sägas, att fördelen för sparbankerna
att bevilja kreditiv åt föreningarna synes ganska tvivelaktig. Har en
sparbank pengar, den vill göra räntebärande, vinnes icke detta syfte
endast därmed att en kredit beviljas, den måste ock utnyttjas för att
överflödet i sparbankens kassa skall utjämnas. Men det kan hända sig
så, att krediten tages i anspråk först då ebb inträtt i sparbankens kassa
för att återbetalas, då kassan åter överflödar. Man bör därför helst undvika
att tala om kassakreditivrörelsen såsom ägnad att hålla en låneanstalts
kassa stabil; denna gren av bankrörelsen är snarare ägnad att
förrycka kassaställningen, och den kräver, att kassan hålles stark för
att möta de avista uttag, vartill kredittagaren är berättigad. Till följd
av detta förhållande hör kassakreditivrörelsen hemma hos affärsbankerna,
220
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
som av hela sin rörelses beskaffenhet tvingas att ägna sin kassaställning
en oavlåtlig uppmärksamhet.
Den i gällande sparbankslag intagna föreskrift, att sparbanks
medel ej må såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev
motiverades ock av den kommitté, som utarbetat förslag till lagen,
därmed, att man velat förebygga, bland annat, att sparbank beviljade
kassakreditiv.
Nu torde mot vad här är sagt genmälas, att de kreditbehov, om
vilkas tillfredsställande är fråga, äro av den art, att de periodiskt återkomma
en viss tid av året och endast fortfara några månader framåt.
Kreditgivarne, de indirekta likaväl som de direkta, skulle därföre kunna
påräkna att efter någon tid successivt återfå sina pengar. Men för en
sådan institution som en sparbank, särskilt en mindre, skulle det säkert
vålla avsevärda svårigheter att ordna sin övriga utlåning så, att detta,
låt vara periodiskt återkommande utflöde ur och inflöde i kassan utjämnades.
För övrigt är det väl endast under för lantbruket goda eller
normala år som de omtalade perioderna skulle hålla streck vad inbetalningarna
beträffar. Och det kunde nog för en svag sparbank vålla allvarsam
olägenhet, om ett påräknat penninginflöde på beviljade jordbrukskreditiv
uteblev.
Slutligen erinras,
att då de senaste sakkunniga anse (sid. 19), att rätt för sparbank
att bevilja kreditiv icke bör avse andra lokala jordbrukskreditföreningar
än de fristående, det tillägg till sparbankslagen, som ifrågasättes och
väl bör få sin plats i 11 §, lärer böra avfattas så, att det icke får tillämpning
jämväl på de till central förening anslutna lokalföreningarna;
samt att, om sparbankslagen skall ändras i nämnda syftning, där
jämväl lärer böra införas den bestämmelse rörande sparbanks kassakreditivrörelse,
som i det den 18 januari 1911 avgivna utlåtande av
sakkunniga finnes upptagen å sidan 30.
Den remitterade handlingen återgår.
Stockholm den 28 november 1913.
ROB. BENCKERT.
N. v. Steyern.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.
221
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
april 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, friherre Beck-Friis anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet och chefen för finansdepartementet
följande.
Den 26 sistlidne mars hade jag tillfälle att för Eders Kungl.
Maj:t framlägga förslag angående åtgärder från det allmännas sida för
beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk och avgav jag
i sammanhang därmed förslag till nådig proposition i ämnet till
riksdagen.
Emellertid erinrade jag, att med fattande av slutligt beslut borde
få anstå, till dess vissa med frågan sammanhängande lagförslag, som
utarbetats inom finansdepartementet, hunnit undergå vederbörlig granskning
i lagrådet.
222
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.
Som nämnda granskning numera avslutats, och därvid icke förekommit
något, som utgör hinder för fullföljandet av de av mig väckta
förslagen, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta avlåtandet
av proposition till riksdagen i enlighet med förenämnda av
mig framlagda förslag.
Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga
ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder bifalla; och skulle proposition i ämnet av den
lydelse bilaga. . . vid detta protokoll utvisar avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Rohtlieb.
KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
223
INNEHÅLL.
Siå.
Proposition........................................................................................................................ 1
Utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 26 mars 1915 .... 4
Redogörelse för hushållningssällskapens ombuds framställning den 7 nov. 1903 4
» » förvaltningsutskottens yttranden däröver .................................... 5
» » lantbruksstyrelsens förslag ............................................................ 6
» > yttrande av fullmäktige i riksgäldskontoret................................ 12
» » 1910 års sakkunniges förslag ........................................................ 13
» » yttranden däröver ............................................................................ 18
» »1913 års departementsförslag ........................................................ 19
» » yttranden däröver av:
fullmäktige i riksbanken ........................................................... 26
statskontoret ................................................................................ 26
lantbruksstyrelsen ....................................................................... 26
socialstyrelsen................................................................................ 28
» » 1913 års sakkunniges förslag ........................................................ 29
» » vidare yttranden av:
hushållningssällskapens ombud.................................................... 34
Sveriges odlarförbunds styrelse ................................................ 35
bankinspektionen ........................................................................ 35
» » 1914 års senare riksdags skrivelse................................................ 35
» » yttranden av:
pensionsstyrelsen ........................................................................ 41
styrelsen för postsparbanken .................................................... 42
fullmäktige i riksgäldskontoret ................................................ 45
fullmäktige i riksbanken ............................................................ 47
Departementschefens yttrande .................................................................................... 47
Bilagor:
L Förslag till kungörelse ang. godkännande från det allmännas sida av vissa
jordbrukskassor ............................................................................................ 66
224
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.
II. Förslag till kungörelse ang. godkännande från det allmännas sida av s. k.
centralkassor för jordbrukskredit ....................................................... |
..... 75 |
|
in. a. |
1913 års departementsförslag ............................................................... |
..... 83 |
B. |
Yttranden däröver av: |
|
fullmäktige i riksbanken .................................................................. |
..... 163 |
|
statskontoret ...................................................................................... |
..... 165 |
|
lantbruksstyrelsen ............................................................................... |
..... 166 |
|
socialstyrelsen...................................................................................... |
..... 177 |
|
1913 års sakkunnige........................................................................... |
...... 183 |
|
hushållningssällskapens ombud........................................................... |
...... 213 |
|
Sveriges odlareförbunds styrelse....................................................... |
...... 215 |
|
bankinspektionen .............................................................................. |
216 |
|
Utdrag |
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 16 april 1915....... |
...... 221 |
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.