Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
beredande av ersättning för skada i vissa fall åt å statens
järnvägars ångfärjor tjänstgörande järnvägs-, postoch
tullpersonal; given Stockholms slott den 10 april
1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att, där befattningshavare vid statens järnvägar, postverket eller
tullverket under tjänstgöring å någon statens järnvägars ångfärja ljutit
döden eller lidit kroppsskada till följd av anordningar eller förhållanden,
som stå i samband med nu pågående krig mellan främmande makter,
till den skadade eller, i händelse av skada med dödlig utgång, till
den dödades änka och minderåriga barn må efter Kungl. Maj:ts beprövande
av respektive trafik-, post- eller tullmedel utgivas skadestånd
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som för befattningshavare
vid statens järnvägar tillämpas, då skadestånd skall utgå enligt
lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 102 hiift. (Nr 115.)

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj-t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
april 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow:

I skrivelse den 30 januari 1915 har järnvägsstyrelsen gjort framställning
om vidtagande av åtgärder i syfte, att styrelsen måtte erhålla
befogenhet att efter vissa grunder av trafikmedel utgiva ersättning för
skada, som till följd av nu rådande krigstillstånd mellan främmande
makter kan drabba å statens järnvägars ångfärjor tjänstgörande järnvägspersonal.

Till en början vill jag erinra om nu gällande bestämmelser, som
reglera statens järnvägspersonals rätt till skadestånd vid olycksfall i
arbetet. I 3 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift är stadgat, att, där i följd av järnvägs
drift någon, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under

3

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ilo.

förrättande därav bliver dödad eller skadad, järnvägens innehavare —
oavsett huruvida någon av järnvägens förvaltning eller betjäning vållat
skadan eller ej — är skyldig att gälda skadestånd, där icke vederbörande
genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov
vårdslöshet själv ådragit sig skadan. Med upphävande av detta stadgande,
såvitt angår arbetare och arbetsförman, som anställts i järnvägs
tjänst eller arbete efter den 1 januari 1903, har genom lagen den 5
juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
i hithörande avseende stadgats, att, där arbetare eller arbetsförman
varder skadad till följd av sådant olycksfall i arbete, som härflyter från
utövningen av statens verksamhet med järnvägstrafik, staten såsom
arbetsgivare, med undantag för vissa fall, är pliktig att utgiva ersättning
enligt de i lagen närmare angivna grunder. Den högsta ersättning,
som enligt denna lag kan utgå, är, om olycksfall medfört förlust
av arbetsförmåga, en årlig livränta av 300 kronor. Om olycksfallet medfört
döden, utgår årlig livränta till änkan av 120 kronor och till varje
minderårigt barn av 60 kronor. Några särskilda bestämmelser i fråga
om ersättning för skada till följd av olycksfall, som föranledes av statens
järnvägars ångfärjetrafik, finnas däremot icke.

I omförmälda skrivelse har järnvägsstyrelsen meddelat, att personal
å de statens järnvägar tillhöriga ångfärjor, med vilka trafiken mellan
Trälleborg och Sassnitz uppehälles, hos vederbörande distriktsbefäl gjort
framställning om anordnande av krigsriskförsäkring för denna personals
räkning efter de grunder, som kunde anses skäliga, ävensom att
distriktsförvaltningen vid statens järnvägars tredje distrikt med anledning
därav hemställt, att järnvägsstyrelsen ville under någon form
tillförsäkra ångfärjepersonalen av alla grader en skälig ersättning vid
möjligen inträffande olycksfall, ej blott på grund av minexplosion utan
även på grund av annan olycka, orsakad av den pågående krigföringen,
exempelvis kollision med krigsfartyg, som nattetid går med släckta
lanternor.

För egen del har järnvägsstyrelsen anfört följande.

Saknaden av den trygghet, som bestämmelser rörande ersättning för skada
i olycksfall, föranlett av statens ångfärjetrafik, skulle medföra för den å ångfärjorna
tjänstgörande personalen, gör sig särskilt kännbar under nu rådande
krigstillstånd, då risk för personalen att skadas till liv eller lem till följd av
förhållanden, som sammanhänga med krigföringen, kan vara för handen. Det
synes styrelsen fördenskull vara av behovet påkallat, att bestämmelser komma
till stånd, varigenom ifrågavarande personal eller dess efterlevande tillerkännes
rätt till skadestånd på grund av olycksfall av omförmäld beskaffenhet under

Järnvägs styrelsens framställning.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

tjänstgöring ombord å ångfärjorna. En dylik anordning finner styrelsen av flera
skäl vara att föredraga framför den av personalen ifrågasatta eller att personalen
skulle försäkras mot krigsrisk. Saken kan enligt styrelsens mening lämpligen
ordnas så, att i sådana fall, då tjänsteman å statens järnvägars ångfärja under
tjänstgöring därstädes lidit kroppsskada eller ljutit döden till följd av anordningar
eller förhållanden, som stå i samband med pågående krig, den skadade eller, i
händelse av skada med dödlig utgång, den dödades efterlevande tillerkännas
skadestånd efter enahanda grunder, som skulle gälla, därest skadan inträffat i
följd av järnvägs drift under sådana omständigheter, att ovannämnda lag av den
12 mars 1886 vore tillämplig.

I denna lag finnas visserligen icke grunder angivna för bestämmande av
skadeståndets storlek, men vad särskilt angår skadestånd till änka och barn har
järnvägsstyrelsen, som numera enligt gällande instruktion äger befogenhet att
besluta i förevarande fall, uppställt vissa regler i nyssnämnda avseende, vilka
utformats med ledning av domstolarnas beslut i skadeståndsmål. Även i fråga
om skadestånd vid invaliditet har en viss praxis för utmätande av skadeståndet
utbildat sig.

Styrelsen har icke ansett sig böra ifrågasätta tillämpning i förevarande fall
av de i 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
angivna grunder, enär ersättningsbeloppen enligt denna lag synts styrelsen otillräckliga
samt lagen därjämte endast avser arbetare och med dem likställda befattningshavare.
Att likformighet i fråga om grunderna för skadeståndets bestämmande
bör gälla för all ångfärjepersonal, har styrelsen funnit uppenbart.

På grund av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte, att styrelsen må erhålla
befogenhet att i sådana fall, då tjänstehavare vid statens järnvägar
under tjänstgöring å ångfärja lidit kroppsskada eller ljutit döden till
följd av anordningar eller förhållanden, som stå i samband med nu pågående
krig, till den skadade eller, i händelse av skada med dödlig
utgång, till den dödades änka och barn av trafikmedel utgiva skadestånd
efter enahanda grunder, som skulle gälla, därest skadan inträffat
i följd av järnvägs drift under sådana omständigheter, att lagen den
12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift
vore tillämplig.

I anslutning till denna framställning har järnvägsstyrelsen tillika
överlämnat en promemoria angående vid statens järnvägar tillämpade
grunder för beräkning av skadestånd enligt nämnda lag den 12 mars
1886, vilken promemoria är av följande tydelse:

»Maximum av det till änka och barn för år utgående skadestånd bör i regel
sammanlagt begränsas till ett belopp, som tillika med pensionen från änke- och
pupillkassan samt skälig ränta å den avkastningsbara behållningen i boet, i den
man räntan överstiger femtio (50) kronor för någon stärbhusdelägare, uppgår till
sextiosju (67) procent av mannens avlöning vid dödstillfället.

5

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 115.

Ensam änka.

Ensam änka erhåller i skadestånd så stort belopp årligen, att detsamma
jämte den henne tillkommande pensionen från änke- och pupillkassan samt ränta,
överstigande 50 kronor, uppgår till fyrtio (40) procent av mannens avlöning, med
iakttagande därav att ränta, som överstiger 50 kronor, medräknas endast om den
uppgår till minst 10 kronor.

Anka med barn.

1) Änka samt högst tre barn.

Skadeståndet utgår till änkan med så stort belopp, att detsamma jämte den
till änkan, om hon vore ensam, utgående pensionen från änke- och pupillkassan
samt ränta, beräknad på förenämnda sätt, uppgår till fyrtio (40) procent av
mannens avlöning.

Yarje barn erhåller ett belopp, som jämte ränta, överstigande 50 kronor
med ovan angivna beräkningsgrund, men utan hänsyn till pensionen uppgår för
år till nio (9) procent av mannens avlöning.

2) Änka med flera än tre barn.

Skadeståndet utgår till änkan på sätt under 1) nämnts.

Yarje barn erhåller så stort belopp, att hela det till fördelning mellan
barnen utgående beloppet jämte ränta, som för varje barn överstiger 50 kronor,
uppgår till tjugusju (27) procent av mannens avlöning.

Vid beräknande av storleken av den avlidnes avlöning bör ersättning för
bostad och bränsle eller förmånen av bostad in natura alltid upptagas till tjugu
(20) procent av arvodet.»

Då personal, tillhörande postverket, plägar hava tjänstgöring ombord
å de ångfärjor, som förmedla trafiken mellan Trälleborg och
Sassnitz, samt jämväl tullpersonal under tider, då persontrafiken är livlig,
medföljer samma ångfärjor för verkställande av tullvisitation ombord,
hava utlåtanden i ärendet infordrats från generaltullstyrelsen och generalpoststyrelsen.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande, avgivet den 8 februari
1915, anfört följande:

Sex vid tullkammaren i Trälleborg anställda tjänstemän av högre grad, vilka
det turvis åligger att för avvisitering av resandes effekter medfölja ångfärjorna,
hava hos generaltullstyrelsen anhållit, att de måtte bliva olycksfallsförsäkrade på
tullverkets bekostnad. Ehuruväl styrelsen till fullo inser den risk, för vilken
de tulltjänstemän äro utsatta, som under nu rådande krigsförhållanden måste
utföra tjänståligganden under ångfärjornas fart mellan Sverige och Tyskland, har
styrelsen dock funnit ifrågavarande anhållan icke föranleda någon styrelsens
åtgärd. Lämpligaste sättet för vinnande av det mål, som med sagda anhållan avsetts,
synes styrelsen vara, att, därest någon av den å ångfärjorna tjänstgörande
tullpersonalen skulle under vistelsen ombord drabbas av skada, föranledd av
krigföringen, styrelsen, i likhet med vad förut skett i anledning av inträffade
svårare olycksfall, till Kungl. Maj:t inkommer med den framställning om beviljande
av skadeersättning, vartill omständigheterna i det föreliggande fallet kunna
giva anledning.

Generaltull styrelsen.

6

Generalpost styrelsen.

Departements chefen.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 115.

Generalpoststyrelsen har i utlåtande av den 19 februari 1915 anfört
följande:

Det synes rättvist, att postverkets å ångfärjorna tjänstgörande personal i
fråga om rätt till skadestånd vid olycksfall, härflytande av krigstillståndet, är likställd
med statens järnvägars å färjorna tjänstgörande personal. De grunder,
som, enligt järnvägsstyrelsens förslag, skulle vinna tillämpning vid olycksfall av
dylik orsak, vilka träffade den å färjorna tjänstgörande järn vägspersonalen, synas
styrelsen desto lämpligare kunna komma till användning, aå den å färjorna
tjänstgörande postpersonalen drabbades av liknande olycksfall, som det skadestånd,
vilket efter dessa grunder skulle utgå, rättar sig efter den skadades avlöning.

Generalpoststyrelsen bär fördenskull hemställt, att, därest Kungl. Maj:t
finner skäl bifalla järnvägsstyrelsens förvarande framställning, Kungl. Maj:t jämväl
måtte vidtaga åtgärder i syfte att generalpoststyrelsen må erhålla befogenhet att
i sådana fall, då funktionär vid postverket under tjänstgöring å ångfärja lidit
kroppsskada eller ljutit döden till följd av anordningar eller förhållanden, som stå
i samband med nu pågående krig, till den skadade eller, i händelse av skada med
dödlig utgång, till den dödades änka och barn av postmedel utgiva skadestånd
efter enahanda grunder, som de av järnvägsstyrelsen i fråga om tjänstehavare vid
statens järnvägar föreslagna.

Såsom jag ovan antytt, finnas inga särskilda bestämmelser i fråga
om ersättning för skada till följd av olycksfall, som står i samband
med uppehållandet av statens järnvägars ångfärjetrafik utan att vara förorsakat
av den rullande materielens förflyttning å spår eller dylikt. Att
den å ångfärjorna tjänstgörande järnvägs-, post- och tullpersonalen under
nu rådande krigstillstånd skall känna ett starkt behov av den
trygghet, dylika bestämmelser skulle innebära, är emellertid lätt att
inse. Mig synes det också billigt och rättvist, att personalens önskemål
i förevarande hänseende tillmötesgås. Med nu ifrågasatta bestämmelser
skulle alltså avses att tillförsäkra nämnda, å ångfärjorna tjänstgörande
personal en skälig ersättning vid olycksfall, vartill orsaken klätt
söka i anordningar eller förhållanden, som på ett eller annat sätt
äro föranledda av det pågående kriget. Ersättning skulle följaktligen
beredas exempelvis ej blott vid olycksfall på grund av minexplosion,
beskjutning eller torpedering, utan även då olycksfallet uppkommit vid
kollision med fartyg, som nattetid gått med släckta lanternor, eller vid
grundstötning, som inträffat till följd av att fyrar hållits släckta.

Vidkommande sättet för beredande av denna förmån åt personalen
å ångfärjorna, delar jag myndigheternas uppfattning, att formen av
försäkring ej bör väljas. Att emellertid, såsom järnvägsstyrelsen och
generalpoststyrelsen ifrågasatt, tilldela vederbörande ämbetsverk be -

7

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

fogenhet att bestämma ersättningsbeloppen, synes mig icke lämpligen
böra ifrågakomma, detta särskilt med hänsyn till önskvärdheten av, att
ifrågavarande ersättningsbelopp bliva likformigt tillmätta för befattningshavarna
inom de olika verken, utan torde prövningen böra ankomma
på Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

I fråga om fixerandet av de eventuella ersättningsbeloppen synes
mig vidare uppenbart, att man för detta ändamål icke bör begagna sig
av de i 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete givna normer. Däri stadgade ersättningsbelopp måste
nämligen i här avsedda fall anses alltför knappt tillmätta. I 1886
års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift finnas
ej några normer angivna för bestämmande av vederbörande ersättningsbelopp,
men de av statens järnvägar följda, här ovan återgivna grunderna
för beräknande av skadeersättning i de fall, då sistnämnda lag skall
tillämpas, synas vara ägnade att följas vid bestämmande av ersättningsbelopp,
som här äro i fråga. Dock kunna förhållandena vara sådana,
att man bör i här förekommande fall beräkna beloppen något rikligare,
än enligt nyssnämnda grunder plägar ske.

Sålunda utgående ersättning torde allt efter det verk, vederbörande
befattningshavare tillhör, böra gäldas av trafik-, post- eller tullmedel.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att, där befattningshavare vid statens järnvägar,
postverket eller tullverket under tjänstgöring å någon
statens järnvägars ångfärja ljutit döden eller lidit
kroppsskada till följd av anordningar eller förhållanden,
som stå i samband med nu pågående krig mellan
främmande makter, till den skadade eller, i händelse
av skada med dödlig utgång, till den dödades änka
och minderåriga barn må efter Kungl. Maj:ts beprövande
av respektive trafik-, post- eller tullmedel utgivas
skadestånd i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som för befattningshavare vid statens järnvägar
tillämpas, då skadestånd skall utgå enligt lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.