Katigt. Maj ds Nåd. Proposition Nr llé -
1
lir 114
Kung!. Moj:ts nådiga proposition till riksdagen angående förstärkning
av arbetskrafterna hos kammarrätten; given Stockholms
slott den .26 mars 1915.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
linansärenden för denna dag vill Kung!. Maj:t härmed föreslå riksdagen
-att till förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten med två adjungerade
ledamöter, två amanuenser, fyra extra revisorer och fyra extra
räknebiträden m. m. på extra stat för år 1916 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett anslag av ................................................................. kronor 33,709,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan innevarande år därav disponera
4,925 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
-utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
■Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 101 höjt. (hr 114.)
1
o
Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr. 114.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 mar»
1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Föredragande departementschefen, statsrådet Vennersten anförde
vidare:
I skrivelse den 18 september 1914 har kammarrätten gjort framställning
i syfte dels att från och med den 1 januari 1915 intill utgången
av år 1916 arbetskrafterna hos kammarätten måtte förstärkas med två
adjungerade ledamöter och däremot svarande kanslipersonal, dels ock att
för år 1916 måtte å revisionsavdelningen anställas en extra revisor utöver
det antal av tre sådana extra tjänstemän, som sedan någon tid tillbaka
därstädes tjänstgjort.
I anledning därav har Kungl. Maj:t — som, på sätt i det följande
närmare förmäles, enligt beslut den 17 november 1914 förordnat två
adjungerade ledamöter för tiden 1 januari—30 juni 1915 samt till gäldande
3
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.
■av därav föranledda kostnader anvisat erforderliga medel — vid förnyad
föredragning av ärendet den 9 januari 1915 uppdragit åt löneregleringsko
m mitten att skyndsamt verkställa utredning, huruvida och
i vad man förstärkning av kammarrättens arbetskrafter dels från och
med den 1 juli 1915 med två adjungerade ledamöter och däremot
svarande kanslipersonal dels ock under år 1916 med ytterligare en extra
revisor kunde anses behövlig, samt avgiva det utlåtande, vartill utredningen
kunde föranleda; och har i sammanhang härmed Eders Kungl.
Maj:t förordnat kammarrättsrådet S. Wåhlin att såsom ledamot i kommittén
deltaga i behandlingen av denna fråga.
Vidare har Kungl. Magt under punkt 22 av sjunde huvudtiteln i
den till riksdagen dem 14 januari 1915 avlåtna statsverkspropositionen
föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition i ärendet, till förstärkning
av arbetskrafterna hos kammarrätten på extra stat för år 1916
beräkna ett belopp av 35,210 kronor.
Sedan iöneregleringskommittén den 15 innevarande mars avgivit
det infordrade utlåtandet, anhåller jag att nu ånyo få anmäla ärendet.
Innan jag ingår på den närmare redogörelsen för de nu föreliggande
frågorna om förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten, vill jag,
då det torde hava inflytande på bedömandet av berörda frågor, giva
tillkänna, att jag icke har för avsikt att föreslå Eders Kungl. Maj:t att
för innevarande års riksdag framlägga förslag om inrättandet av ett
riksrevisionsverk. Det har nämligen visat sig, att den i ärendet erforderliga
utredning, som av mig omnämndes i det vid årets statsverksproposition
fogade statsrådsprotokollet rörande sjunde huvudtiteln, icke
hinner slutföras tinder den nu pågående riksdagen.
I kammarrättens skrivelse jämte därvid fogade bilagor bär lämnats
uppgift angående antalet under vart och ett av åren 1904—1913 till
ämbetsverket inkomna, till kammarrättsråds föredragning hörande dels
fattigvårds- och dels andra besvärsmål, ävensom angående avgjorda och
balanserade oavgjorda sådana mål under samma år; och har kammarrätten
framhållit, att, oaktat kammarrättsrådens föredragningsskyldighet
från och med år 1909 till tiden väsentligen utsträckts samt kammarrätten
under en stor del av femårsperioden 1909—1913 haft biträde av
särskilt förordnade ledamöter (med samma tjänstgöringsskyldighet som
kammarrättsråd), antalet balanserade oavgjorda mål likväl tinder samma
femårsperiod högst betydligt ökats.
Av dessa och i övrigt anförda skäl har kammarrätten funnit det
framgå, att kammarrätten vore i behov av en permanent förstärkning av
Adjungerade
ledamöter.
Kammar
rätten.
4
Ktmgl. Majds Nåd. Proposition Nr 114.
arbetskrafterna för att kunna möta det ökade arbetsmaterialet. Med?
hänsyn till en i skrivelse från finansdepartementet den 31 augusti 1914
framställd anmodan att under nu rådande förhållanden iakttaga vid
an slagsäskanden all den sparsamhet, som lämpligen läte sig göra, ansåg
sig emellertid kammarrätten böra för det dåvarande inskränka sig till
att hemställa om en mera tillfällig förstärkning av ämbetsverket med
två adjungerade ledamöter och däremot svarande tillfällig förstärkning
av kanslipersonalen.
Då till adjungerade ledamöter syntes kunna påräknas ordinarie
tjänstemän i kammarrätten, ansåg kammarrätten, att, om dessa adjungerade
ledamöter finge behålla sin lön oavkortad, adjunktionsarvodet för vardera,
i likhet med vad vid tiden för avlåtandet av kammarrättens skrivelse
ägde rum, kunde bestämmas till 250 kronor i månaden. De
adjungerade ledamöterna, vilkas tjänstgöringskyldighet skulle bliva densamma
som kammarrättsrådens, borde enligt kammarrättens mening
givetvis i likhet med kammarrättsråden komma i åtnjutande av ferier.
Vid tjänstledighet för sådan adjungerad ledamot syntes dennes vikarie
böra av adjunktionsarvodet bekomma så mycket, som motsvarar kammarrättsråds
tjänstgöringspenningar, 2,500 kronor för år räknat.
För att kunna uppehålla de tjänster i kammarrätten, som i följd
av adjunktionsförordnandena icke kunde bestridas av sina ordinarie innehavare,
vore de med dessa tjänster förenade tjänstgöringspenningarnaenligt
kammarrättens mening icke tillräckliga. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad tidigare ägt rum, då adjungerad ledamot, som i
månadsarvode uppburit 300 kronor, av sin lön fått till sin vikarie avstå
50 kronor för månad räknat, ansåg kammarrätten ett belopp av sammanlagt
100 kronor för månad eller för år 1,200 kronor höra ställas till
ämbetsverkets förfogande att tilldelas de personer, som förordnades till
vikarier för ifrågavarande adjungerade ledamöter. Likaså borde enligt
kammarrättens åsikt dessa ständigt tjänstgörande vikarier komma i åtnjutande
av den rätt till semester, som vore förenad med tjänst, vilken.
av dem uppehölles.
Till förstärkning av arbetskrafterna å kammarrättens kansli erfordrades
— yttrade kammarrätten vidare — i sammanhang med adjunktionsförordnandena
två amanuenser med arvode för vardera av 1,500
kronor för år; och syntes för bestridande av de ökade renskrivningskostnader,
som av anordningen bleve eu följd, erfordras ett årligt belopp
av 650 kronor.
För år 1916 ansåg kammarrätten alltså kostnaderna för den föreslagna
förstärkningen av kammarrättens personal med adjungerade
-
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114. 5
ledamöter och till deras biträde avsedd kanslipersonal m. m. kunna,
beräknas sålunda:
2 adjungerade ledamöter, arvoden å 3,000 kronor...... kronor 6,000: -—
arvoden åt vikarier för de adjungerade ledamöterna... > 1,200: —
2 amanuenser ............................................................. » 3,000: —
renskrivningskostnad.............................................................. » 650: —
Summa kronor 10,850: —
Då det vore av synnerlig vikt, att kammarrätten jämväl under år1915
komme i åtnjutande av enahanda förstärkning av arbetskrafterna,
hemställde kammarrätten, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
jämväl för tiden från och med den 1 juli 1915 till samma års slut bevilja
anslag för samma ändamål med 5,425 kronor.
Beträffande tiden 1 januari—30 juni 1915 anhöll kammarrätten,,
att Kungl. Maj:t måtte för förra hälften av år 1915 ställa till kammarrättens
förfogande ett efter ovannämnda grunder beräknat belopp av
5,425 kronor att användas till arvoden åt två adjungerade ledamöter,
vikarier för dem och amanuenser samt till renskrivningskostnad, ävensom
att advokatfiskal och sekreteraren i ämbetsverket måtte förordnas
att under sistberörda tid biträda kammarrätten såsom adjungerade ledamöter
med samma tjänstgöringsskyldighet som kammarrättsråd.
Vad kammarrätten sålunda med avseende å första halvåret av år
1915 hemställt blev den 17 november 1914 av Kungl. Maj:t bifallet.
Löneregleringskommittén har beträffande nu berörda fråga anfört
följande:
»Antalet kammarrättsråd, som sedan äldre tider utgjort sex, blev på Kungl.
Maj:ts framställning genom beslut av 1901 års riksdag ökat till det nuvarande
antalet, åtta.
I det betänkande, löneregleringskommittén den 18 juni 1904 avgav angående
reglering'' av löneförhållanden m. m. vid kammarrätten (delen III av kommitténs
tryckta betänkande!!), föreslog kommittén åtskilliga förändringar, som för vinnande
av ökad arbetsprodukt ansetts önskvärda i avseende å föredragningen och avgörandet
av de till kammarrättens prövning hörande mål och ärenden; och uttalade kommittén
på anförda skäl den övertygelsen, att det arbete i kammarrätten, som efter genomförande
av kommitténs förslag skulle komma att vila på kammarrättsråden, skulle
kunna — utan någon fara för att noggrannheten i prövningen skulle behöva eftersättas
för skyndsamheten i avgörandet —- utföras av åtta kammarrättsråd. Visserligen
ansåg kommittén det kunna ifrågasättas, om ej till och med någon minskning
i kammarrättsrådens antal kunde på grund av de utav kommittén föreslagna förenklingarna
vidtagas. Men kommittén hade dock ansett sig icke höra framställa
Lönertylt^
ring skam-,
mitten.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.
förslag härom. Dels hade nämligen kammarrättsrådens antal helt nyligen blivit
bestämt till åtta, varför det syntes vara olämpligt att åter minska detsamma, innan
de av kommittén föreslagna förändringarna fått någon tid verka; och dels syntes
det kommittén angeläget, att, då kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle
göras till sista instans i ett -betydande antal mål, arbetskrafterna i kammarrätten,
särskilt vad ledamöterna beträffade, bleve tillräckliga för ett gott fullgörande av de
krav, som måste ställas på en högsta domstolsinstans.
Den uttalade uppfattningen, att ett antal av åtta kammarrättsråd skulle bliva
för framtiden fullt tillräckligt, grundade kommittén, bland annat, på en av kommittén
anställd jämförelse mellan antalet till ämbetsverket inkomna och där avgjorda mål
under åren 1901, 1902 och 1903.
Av lämnade uppgifter, som avsågo mål, tillhörande såväl kammarrättsrådens
som revisionstjänstemäns och sekreterarens föredragning, framginge — yttrade
kommittén — att, ehuru kammarrätten arbetade med en ganska stor balans, vilken
emellertid till sin omfattning nästan oförändrad kvarstode sedan en föregående tidsperiod,
antalet avgjorda mål under de nämnda tre åren på det hela fullt motsvarat
antalet inkomna. Särskilt hade detta, vad som vore viktigast, varit fallet med avseende
på de till ledamöternas föredragning hörande målen. Det visade sig således,
att med de former, under vilka arbetena i kammarrätten dittills bedrivits, och med
den där använda arbetstiden den kammarrätten påvilande ordinarie arbetsmängden
kunnat i allmänhet, och bortsett från tillfälliga växlingar, utföras av den personal,
-som därstädes under ifrågavarande år varit anställd.»
För att nu kunna bilda sig ett tillförlitligt omdöme därom, huruvida
behov av den av kammarrätten i dess underdåniga skrivelse den
18 september 1914 begärda förstärkningen med adjungerade ledamöter
förefinnes för tiden till utgången av år 1916, har kommittén låtit ur
kammarrättens årligen till Kungl. Maj:t avgivna arbetsberättelse!- sammanföra
de i efterföljande, såsom bilaga vid utlåtandet fogade tabell innefattade
sifferuppgifter rörande antalet under i tabellen angivna år till
kammarrätten inkomna, därstädes avgjorda och såsom oavgjorda till
nästföljande år överförda, till kammarrättsrådens föredragning hörande
dels fattigvårdsmål och dels andra besvärsmål.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 114.
7
; |
Till kammarrättsråds föredragning |
||||||||
hörande |
|||||||||
u in m a |
|||||||||
1 |
Fattigvårdsmål J Andra besvärsmål |
||||||||
År |
| |
Balans* 1 * |
i- |
Balans |
Balans |
Extra adjunktion |
|||
In- |
Av- |
vid In- |
Av- |
vid |
In- |
: Av- |
vid |
||
[ |
komna gjorda |
i årets komna gjorda |
i årets |
komna gjorda |
! årets |
j |
|||
1 slut j |
| slut |
: Slut |
|||||||
1875 |
226 |
215 |
66: 524 |
| 479 |
71 |
750 |
694 |
137 |
|
1885 |
364 |
344 |
31j 812 |
825 |
7 |
1,176 |
1,169 |
38 |
_ | |
1895 |
528 |
310 |
958 ,1,141 |
1,157 |
150 |
1,669 |
1,467 |
1,108 |
— |
1900 |
566 |
630 |
922 1,013 |
1,179 |
137 |
1,579 |
1,809 |
1,059 |
2 x 12 = 241 . 2 x 8 = 16}S:a40mån4 |
[ 1901 |
580 |
784 |
718 1,147 |
1,165 |
119 |
1,727 |
1,949 |
837 |
2 x 12 = 241 c .„ . 2 X 8 = 1Gpa40man. |
1902 |
634 |
670 |
682 1,441 |
1,412 |
148 |
2,075 |
2,082 |
830 |
2 x 8 = 16 mån. |
1903 |
651 |
745 |
588 1,530 |
1,452 |
226 |
2,181 |
2,197 |
814 |
2 x 8 = 16 mån. |
| 19041) |
657 |
519 |
726 2,131 |
2,001 |
356 |
2,788 |
2,520 |
1,082 |
2x 8 — 16jr, OK . f |
1905 |
614 |
687 |
653 1,506 |
1,521 |
341 |
2,120 |
2,208 |
994 |
2 x 8 = 16 mån. |
1906 |
752 |
722 |
683 11,366 |
1,319 |
388 |
2,118 |
2,041 |
1,071 |
2 x 8 = 16 mån. |
1907 |
713 |
938 |
458 1,523 |
1,546 |
365 |
2,236 |
2,484 |
823 |
2 x 8 = 16 mån. |
j. 1908 |
614 |
732 |
340 ''1,535 |
1,523 |
377 |
2,149 |
2,255 |
717 |
2 x 8 = 16 mån. |
1909») |
669 |
640 |
369 2,661 |
2,126 |
912 |
3,330 |
2,766 |
1,281 |
2 x 8 = 16 mån. |
1910") |
704 |
561 |
512 2,021 |
2,279 |
654 |
2,725 |
2,840 |
1,166 |
2x3= 6 mån. |
1911 |
740 |
674 |
578 2,773*) |
2,952 |
475 |
3,513 |
3,626 |
1,053 |
i |
19124 *) : |
891 |
727 |
742 2,186 |
1,872 |
789 |
3,077 |
2,599 |
1,531 |
2 x 31/* = 7 mån. |
1913 |
940 |
771. |
911 2,104 |
1,856 |
1,037 |
3,044 |
2,627 |
1,948 |
2 x Sl/i = 17 mån. i |
I9146) |
840 |
722 |
1 029 3,266 |
2,157 |
2,146 |
4,106 |
2,879 |
3,175 |
2 x lOVa = 21 mån. |
Medeltal. |
|||||||||
1900—1904 |
618 |
670 |
727 11,452 |
1,442 |
197 |
2,070 |
2,112 |
924 |
|
1905—1909 |
672 |
744 |
501 jl,718 |
1,607 |
477 |
2,390 |
2,351 |
978 |
'' |
1910—1914; |
823 |
691 : |
754 12,470 i |
2,223 |
1,020 |
3,293 |
2,914 |
1,774 |
j |
*) Därav över 1,000 likartade mål angående beskattning av dels utdelning å aktier i åtskild
liga sockerfabriksaktiebolag och i aktiebolaget Providentia dels ock gratifikationer till vissa Stockholms
stads arbetare.
Anmärkningar.
1 1902 års inkomstskatteförordning började tillämpas.
a Kammarrättsrådens föredragning utsträckt från 2 till 2''/> å 23/a timmar i veckan. — Föredragningen
av norska fattigvårdsmål övertages av sekreteraren. Avbrotten i föredragningen vid
påsk och vid vårsessionens slut upphöra. Avbrottet vid jul inskränkes.
8 Kammarrättsrådens föredragning utsträckt till tre timmar i veckan.
4 1910 års lagstiftning angående inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. började tillämpas.
Skogsaccislagen likaså.
* Pensionsavgiftsmålen tillkomma.
8
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.
Kommittén yttrar vidare:
»I tabellens siffror liava ej medräknats de tämligen fåtaliga balansmålen och
fiskaliska aktionerna och ej heller de genom lottning mellan kammarrättsråden fördelade
Kung!. Maj:ts remisser, angående vilka sistnämnda sifferuppgifter ej kunna
hämtas ur arbetsberättelsema.
Vid bedömandet av sifferuppgifterna angående de till kammarrätten från och
med år 1900 inkomna målen är att märka, att till följd av de vart femte år återkommande
allmänna fastighetstaxeringarna ett särskilt stort antal taxeringsmål
städse pläga inkomma till kammarrätten året efter det allmän fastighetstaxering
ä«ft rum och att denna regelbundet inkommande starka tillströmning av ''andra
besvärsmål’ även visat sig under vartdera av åren 1904, 1909 och 1914. Med avseende
härå har kommittén ansett medeltalssiffrorna för de tre femårsperioderna
1900-1904, 1905—1909 och 1910—1914 vara väl ägnade att giva eu sammanfattande
överblick över den ökning i de inkommande målens antal, som ägt rum
från den tid, då löneregleringskommitténs förut omförmälda betänkande avgavs, till
nuvarande tid.
En jämförelse mellan antalet inkomna mål under den första och den sista av
ifrågavarande tre femårsperioder giver vid handen, att de inkomna fattigvårdsmålen
ökais med 33 procent, inkomna andra besvärsmål med 70 procent och samtliga inkomna
besvärsmål med nära 60 procent. , . .
Även om den höga procentsiffran för ökningen av ''andra besvärsmål i ej
oväsentlig mån påverkats av det stora antal sinsemellan likartade mål, som enligt
vid tabell en fogad anmärkning inkommit under år 1911, synas siffrorna likväl tydligt
giva vid handen, att kammarrätten numera har att räkna med en arbetsmängd,
som med åtminstone hälften överstiger den arbetsmängd, med vilken lönereglenngskommittén
hade att räkna, då kommittén år 1904 gjorde sina förut omförmälda
beräkningar i fråga om möjligheten för kammarrätten att med oförändrat antal av
åtta kammarrättsråd medhinna det kammarrätten påvilande arbetet.
Det torde i detta sammanhang böra erinras, hurusom det till kammarrätten
inströmmande arbetsmaterialet ej endast till sin myckenhet utan även till sin beskaffenhet
påverkats av vissa under senare tid inträffade förändringar i gällande
lagstiftning. ,
I sådant avseende må då till en början nämnas de genomgripande andringar
i beskattningslagstiftningen, som innefattas i dels 1902 års förordning om inkomstskatt
och dels 1910 års förordningar om inkomst- och förmögenhetsskatt samt om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, vilka förändringar börjat inverka
på arbetet i kammarrätten med år 1904 respektive år 1912. De i tabellen upptagna
siffrorna torde nogsamt giva vid handen, att berörda förändringar i lagstiftningen
åtminstone icke medfört någon minskning i antalet till kammarrätten fullföljda
besvär i taxeringsmål, vilka mål utgöra den stora huvudmassan av andra
besvärsmål’; och erfarenheten lärer också hava ådagalagt, att taxeringsmålen till
sin beskaffenhet numera få anses snarare mera än mindre tyngande för kärnniärrätton
Genom
1909 års lag om skogsaccis och den i dess ställe år 1912 utfärdade
lagen om skogsaccis och virkestaxering har kammarrätten fått sig ålagd prövningen
av besvär i mål rörande taxering till skogsaccis och skogsvårdsavgift. Någon
9
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
synnerligen stor inverkan pa de inkomna målens antal hava dessa nytillkomna mål
ej utövat, men den vunna erfarenheten angående deras beskaffenhet lärer hava visat,
att kammarrättens arbete genom dem ökats i avsevärt högre grad än som motsvarar
målens antal.
Vidare har det genom 1910 års förordning angående kyrkoböckers förande
ålagts kammarrätten att i högsta instans pröva och avgöra mål angående rätt
kyrkobokföringsort. Någon avsevärd ökning i kammarrättens arbete torde emellertid
icke hava härigenom tillkommit.
Till kammarrätten hava i slutet av år 1914 och början av år 1915 inkommit
ett ej obetydligt antal mål angående avgiftsplikt enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913, vilka mål jämlikt 16 § nämnda lag ansetts höra under
kammarrättens prövning.
Ytterligare har genom kungl. förordningen om värnskatt den 9 oktober 1914
kammarrätten fått sig ålagt att pröva och avgöra besvär över vämskattenämnds
beslut rörande taxering till värnskatt.
Kommittén har icke velat underlåta att här omnämna, hurusom de av chefen
för finansdepartementet utsedda sakkunniga för utredning angående åvägabringande
av ökad enhetlighet och effektivitet i statens centrala räkenskaps- och revisionsväsende,
statskommissarien Chr. L. Tenow och revisionskommissarien Richard Vide,
i skrivelse till nämnda departementschef den 27 augusti 1912 — med förmälan att
de komme att föreslå inrättande av ett fristående centralt räkenskaps- och revisionsverk,
i vilket såsom integrerande delar skulle ingå kammarrättens revisionsavdelning
och statskontorets riksbokslutsbyrå — tillika uttalat den mening, att, då revisionsavdelningens
utbrytning ur kammarrätten skulle medföra lindring i kammarrättsrådens
arbete samt dessutom i sammanhang med berörda utbrytning någon del av
de till kammarrättsråds föredragning hörande målen skulle kunna överlämnas till
föredragning av sekreteraren i ämbetsverket, ett kammarrättsrådsämbete skulle
kunna i sammanhang med utbrytningen indragas; i följd varav och enär vakans å
ett kammarrättsrådsämbete genom förre innehavarens avgång då vore att förvänta,
ett kammarrättsrådsämbete syntes böra, intilldess annorlunda kunde bliva föreskrivet,
tillsättas icke medelst fullmakt utan allenast genom förordnande tillsvidare.
I underdånigt utlåtande den 19 september 1912 uttalade kammarrätten av
anförda skäl den bestämda övertygelsen, att den ifrågasatta överflyttningen av vissa
ämbetsuppgifter från kammarrätten till ett nytt ämbetsverk icke skulle medföra
sådana lättnader i kammarrättens arbetsbörda, att indragning av ett kammarrättsrådsämbete
därigenom kunde möjliggöras, och kammarrätten förklarade sig icke
betvivla, att, därest under given förutsättning en dylik indragning i allt fall ägde
rum, det inom kort komme att visa sig, att göromålen icke skulle kunna av den
övriga personalen behörigen fullgöras.
1 en den 9 oktober 1912 i anledning av kammarrättens underdåniga utlåtande
avgiven promemoria hava bemälda sakkunniga, under vidhållande av sitt omförmälda
förslag, tillika framhållit, att de icke haft anledning yttra sig om de skäl, som
kunde tala för en ökning av kammarrättsrådens antal till följd av en möjligen
befintlig stegringstendens hos beskattnings- och fattigvårdsmålen, utan allenast
ansett sig hava haft skyldighet att i god tid fästa departementschefens uppmärksamhet
på, att genomförandet av de förslag, som de sakkunniga komme att framBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 101 höft. (Nr 114.) 2
10
Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 114.
ställa, komme att medföra en så stor minskning i, bland annat, kammarrättsrådens
samlade arbetsbörda, att ett kammarrättsrådsämbete kunde indragas.
Vid ärendets föredragning den 18 oktober 1912 beslöt Kungl. Maj:t emellertid
att utfärda fullmakt för ny innehavare av det utav de sakkunniga åsyftade, dåmera
ledigblivna kammarrättsrådsämbetet.
I sitt den 15 augusti 1913 avgivna betänkande med förslag till inrättande
av ett riksrevisionsverk vidhålla emellertid de sakkunniga förslaget om indragning
av ett kammarrättsrådsämbete och upptaga sålunda i sitt statförslag avlöningar för
allenast sju kammarrättsråd.
Såsom i det föregående blivit omnämnt, hade löneregleringskommittén i sitt
är 1904 avgivna betänkande rörande kammarrätten föreslagit vissa åtgärder i syfte
att åstadkomma ett ökat resultat av kammarrättens arbete: och har kommittén
ansett sig böra här i korthet erinra om den del av sina ifrågavarande förslag, som
kunna anses äga sammanhang med den nu föreliggande frågan om kammarrättens
förstärkning med adjungerade ledamöter.
För vinnande av en ökad arbetsprodukt föreslog kommittén till en början,
att — med ändring av dittills gällande bestämmelser, enligt vilka i avgörandet av
alla på kammarrättsråds föredragning beroende mål skulle deltaga minst fyravkammarrättsråd
— mål, i vilka, enligt kommitténs förslag, talan mot kammarrättens
beslut fortfarande skulle få äga rum, skulle med vissa undantag få prövas och avgöras
av tre ledamöter.
Vidare hemställde kommittén, att dittills brukliga avbrott eller inskränkningar
i föredragningen under januari månad samt under en vecka vid påsk och
under sista veckan av vårsessionen skulle upphöra.
Kommittén föreslog ytterligare, att det skulle tillkomma revisionskommissarierna
att icke blott föredraga utan även såsom ledamöter deltaga i avgörandet
av revisionsavdelningens anmärkningsmål och andra dem närstående ärenden, till
vilka även av kommittén hänfördes vissa mindre omfattande grupper av mål och
ärenden, som dittills lottats mellan kammarrättsråden och av dem föredragits.
Med avseende å kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet uttalad# kommittén,
att av dem borde äskas så stor arbetsprodukt, att den kunde anses skäligen betinga
åtminstone lika mycket dagligt arbete, som av andra tjänstemän fordrades enligt
kommitténs förslag.
Den utväg, som i första hand erbjöde sig för att möjliggöra arbetsproduktens
höjning, vore — yttrade kommittén vidare — att öka sammanträdenas antal och i
sammanhang därmed ledamöternas tjänstgöringsskyldighet.
I fråga om denna tjänstgöringsskyldighet meddelade kommittén, att det för
det dåvarande ålåg kammarrättsråden att i varje vecka två dagar bevista divisionssammanträde,
som i allmänhet räckte fyra timmar, att i regel på varje kammarrättsråd
komme två timmars föredragning å division i veckan, att kammarrättsråden
dessutom hade att en dag i veckan bevista dels plenum och dels i tur och ordning
ett avdelningssammanträde på omkring två timmar antingen för handläggning av
anmärkningsmål och därmed samband ägande ärenden eller för s. k. extra föredragning
av] andra mål, därvid föredragningen besörjdes i anmärkningsmålen och
därmed samband ägande ärenden av revisionskommissarier samt i övriga mål av
adjungerade ledamöter, vadan vid dessa sammanträden kammarrättsråden varit blott
11
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.
bisittare, samt att för beredande av det antal mål, vilkas föredragning kunnat medhinnas
på två timmar varje vecka, och för det i övrigt, utöver sammanträdena,
erforderliga arbetet sålunda för kammarrättsråden återstått i regel tre söckendagar
i varje vecka förutom den tid av övriga söckendagar, som icke åtgått för sammanträdena.
Härav ansåg kommittén framgå, att utrymme borde finnas för en ökning av
antalet sammanträden. Och då därmed sammanställdes vad kommittén föreslagit till
förenkling och underlättande av arbetet, syntes jämväl en utsträckning av kammarrättsrådens
föredragningsskyldighet kunna vidtagas, utan att därigenom i någon mån
äventyrades målens noggranna behandling.
Kommittén höll före, att kammarrättsråden borde kunna, förutom deltagandet
i plenum, ägna åt sammanträden för föredragning av andra mål än anmärkningsmål
tre dagar i veckan samt därutöver, i tur och ordning, deltaga en dag i avgörandet
av anmärknings- och därmed likställda mål.
Med deltagandet i tre allmänna divisionssammanträden i veckan följde, att
varje kammarrättsråd skulle hava att under loppet av två veckor föredraga under
tillhopa omkring sex timmar i stället för, såsom för det dåvarande, fyra timmar.
Vad anginge anmärknings- och därmed likställda mål och ärenden, hade av
kommittén föreslagits, att revisionskommissariema skulle, var och en i vad anginge
hans kontor, icke allenast föredraga utan ock som ledamöter deltaga i avgörandet
av nämnda mål och ärenden ävensom att dylik föredragning skulle äga rum i regel
minst fyra timmar i varje vecka under hela året, utan annat undantag än som
betingades av infallande helgdagar. Då kommittén även hemställt, att dessa mål
skulle kunna prövas och avgöras av tre ledamöter, skulle följaktligen endast två
kammarrättsråd behöva deltaga i prövningen och avgörandet av ifrågavarande mål,
vadan, om man utginge från ett antal av åtta kammarrättsråd, envar av dem sålunda
komme att under kammarrättens ordinarie sessioner deltaga i detta arbete
endast var fjärde vecka. Däremot .skulle under den tid av en och en halv månad
årligen, därunder vardera divisionen ensam vore i tjänst, dess ledamöter få, i tur
och ordning, varannan vecka deltaga i handläggningen av anmärkningsmål.
För att besörja det arbete, som förutsattes för eller föranleddes av tillhopa
omkring tolv timmars föredragning under fyra veckor eller som eljest vore i tjänsten
behövligt, skulle sålunda i allmänhet för kammarrättsråden återstå — förutom en
del av de på dessa veckor belöpande sammanträdesdagarna — två söckendagar var
vecka och därutöver under tre veckor av fyra en tredje söckendag eller sålunda
på fyra veckor elva söckendagar. Kommittén ansåg det icke lida något tvivel, att
den sålunda för nämnda arbete disponibla tiden borde vara tillräcklig. 1
1 anledning av löneregleringskonnnitténs betänkande avgav kammarrätten den
13 maj 1905 underdånigt utlåtande. Vad angår förslaget om utsträckning av
kammarrättsrådens föredragningsskyldighet, uttalade kammarrätten, att under angivna
förutsättningar skulle kunna utan fara för rättssäkerheten och oskäligt betungande
av vederbörande befattningshavare genomföras någon utsträckning av föredragningsskyldigheten.
Men härefter yttrade kammarrätten i detta ämne, bland annat, följande.
''Hvad åter angår måttet af denna utsträckning har kammarrätten för sin de!
ej kunnat undgå att finna kommitténs förslag därutinnan öfverskrida de gränser,
12
KungL Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.
lämplighet och billighet utstaka. Kommittén håller före. att en dylik utsträckning
bör kunna vidtagas, utan att därigenom skulle i någon män äfventyras målens noggranna
behandling; och efter att hafva verkställt en beräkning af den tid. som
skulle blifva disponibel för kammarrättsråden för besörjande af det arbete, som
förutsattes för eller föranledes af föredragningen under den af kommittén föreslagna
tiden eller som eljest är i tjänsten behöfligt, därvid dock den ej sällan ganska tidsödande
handläggningen af pleniärenden, särskildt Kungl. Maj:ts remisser, synes ej
hafva af kommittén behörigen uppmärksammats, yttrar densamma, att det icke
torde lida något tvifvel, att den för ifrågavarande arbete disponibla tiden bör vara
tillräcklig. Med stöd af sin kännedom om beskaffenheten och omfattningen af det
med beredning till föredragning af och expedierande af beslut i de till ämbetsverkets
handläggning hörande mål och ärenden förenade arbete vågar kammarrätten i underdånighet
bestrida riktigheten af kommitténs uppfattning härutinnan. Det vill till eu
början synas, som om kommittén icke vederbörligen beaktat de större kraf på
noggrannhet i handläggningen, allsidighet i skärskådandet och grundlighet i prutningen
af förekommande frågor, som vid jämförelse med underordnade myndigheter
måste ställas på öfverrätter och andra högre instanser, kraf, Indika gifvetvis böra
än ytterligare skärpas med afseende å de myndigheter. Indika afgöra ärendena i
sista hand. Skola emellertid dessa kraf verkligen uppfyllas, är det uppenbarligen
ej möjligt undvika, att i de högre och högsta instanserna formerna blifva något
tyngre och ärendenas handläggning mindre snabb än hos öfriga myndigheter, liksom
det synes själffallet, att för behandling af förekommande mål och ärenden bör åt
ledamöterna i öfverrätter beredas större mått af tid än åt de i första instans
dömande. I samma mån som vid reglering af arbetet i en öfverrätt dessa synpunkter
undanskymmas af en sträfvan att genom ett forceradt afgörande af största
möjliga antal ärenden öka arbetsprodukten, hotas rättssäkerheten och rubbas hufvudbetingelsen
för att domstolen skall kunna ej allenast i yttre mening fylla sin
uppgift.''
Efter det vid 1908 års riksdag lönereglering för kammarrätten blivit genomförd,
hava — huvudsakligen med ledning av löneregleringskommitténs ovan återgivna
uttalanden och förslag — inom kammarrätten vidtagits åtskilliga till höjande
av arbetsprodukten syftande förändringar i avseende å, bland annat, kammarrättsrådens
tjänstgöring.
Sålunda blev i den av Kung]. Maj:t den 23 december 1908 utfärdade förnyad»;
instruktion för kammarrätten, § 4, föreskrivet, att vissa till kammarrättsråds föredragning
hörande mål och ärenden få avgöras av tre ledamöter. Och denna föreskrift
har med avseende å dess inverkan på kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet
erhållit ökad betydelse därigenom att densamma är gällande även beträffande
besvärsmålen i taxeringsfrågor.
I samma paragraf av instruktionen föreskrevs även, att eu av revisionskommissariema
skulle såsom föredragande ledamot deltaga i handläggningen av
anmärkningsmål och vissa andra, dem närstående mål och ärenden. Och enligt den
lydelse paragrafen erhållit genom kungl. kungörelsen den 22 november 1912 skola
numera i handläggningen av ifrågavarande mål och ärenden deltaga båda revisionskommissarierna,
den ena av dem såsom föredragande. Kommitténs förslag, att
dessa mål och ärenden skulle kunna avgöras av tre ledamöter, har däremot icke
13
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
blivit genomfört, utan är antalet i deras behandling deltagande ledamöter alltjämt
fyra, därav numera två kammarrättsråd. Den lättnad i kammarrättsrådens arbete,
som genom senast angivna förändringar uppkommit, motväges emellertid därav, att
vardera revisionskommissarien numera — sedan början av år 1913 — föredrager
tre timmar i veckan och att sålunda från den tid, då löneregleringskommitténs
betänkande avgavs, tiden för revisionskommissariernas föredragning tredubblats.
Omfattningen av kammarrättsrådens föredragningsskyldighet angives i den
för ämbetsverket den 14 januari 1913 utfärdade arbetsordningen, § 2, sålunda, att
berörda skyldighet skall av varje kammarrättsråd fullgöras, utom i vissa undantagsfall,
under minst två och en halv samt högst tre timmar i veckan. Föredragningsskyldigheten,
som till ingången av år 1909, då den nya instruktionen för kammarrätten
trädde i kraft, omfattat för varje kammarrättsråd två timmar i veckan,
utsträcktes under vårsessionen 1909 till två och eu halv samt under höstsessionen
samma år till två och tre kvarts timmar i veckan och har från ingången av år
1910 fullgjorts under tre timmar varje vecka eller sålunda den tid, som av löneregleringskommittén
blivit i sådant avseende påyrkad.
Utom sin egen föredragningsskyldighet har varje kammarrättsråd att i tur
och ordning deltaga i de sessioner, som föranledas av de övriga kammarrättsrådens
och revisionskommissariernas föredragningar, ävensom i kammarrättens plenisammanträden.
Den omständigheten, att i vissa sessioner skola deltaga två, i andra tre
och i åter andra fyra kammarrättsråd, har föranlett, att sessionstiden icke kunnat
fullt likformigt fördelas vare sig för vecka räknat emellan kammarrättsråden eller,
för samma kammarrättsråd, mellan de olika veckorna. Därest plenisammanträdena,
som i regel förekomma en dag i veckan, beräknas upptaga två timmar varje gång,
bliver emellertid med nuvarande anordning av kammarrättsrådens tjänstgöring,
medeltalet av den tid, varje kammarrättsråd för vecka räknat är upptagen av
sammanträden inom ämbetsverken, något över tretton timmar. Denna tjänstgöringstid
är för närvarande för ett kammarrättsråd på varje av de två divisionerna fördelad
på tre dagar i veckan och för envar av övriga sex kammarrättsråd och tvä
adjungerade ledamöter varannan vecka på tre och varannan vecka på fyra dagar.
Jämföres detta med den beräkning löneregleringskommittén år 1904 anställt
rörande kammarrättsrådens blivande tjänstgöringstid, i vad densamma skulle upptagas
av sammanträden i ämbetsverket, och rörande den tid, som för dem skulle
återstå för övriga tjänstegöromål, befinnes sålunda, att kammarrättsrådens tjänsteåligganden
även i detta avseende erhållit fullt ut den omfattning, som av kommittén
blivit förutsatt.
Kommitténs anmärkningar i fråga om förut brukliga avbrott eller inskränkningar
i föredragningen under vissa tider av åi*et hava föranlett, att numera föredragningen
fortgår vid påsktiden utan annat avbrott än som föranledes av då infallande
helgdagar och vid vårsessionens slut utan någon inskränkning samt att de förutvarande
s. k. julferierna under januari månad ersatts av ett avbrott i den ordinarie
Eedamotsföredragningen under tiden mellan den 20 december och den 14 januari.
Därest man med ledning av siffrorna i tabellbilagan söker bilda sig en mening
om. i vad mån omförmälda förändringar i arbetet inom kammarrätten medfört
ökning av den årliga arbetsprodukten, torde svaret på den uppställda frågan snarast
vara att finna i medeltalssiffrorna för de under de tre femårsperioderna avgjorda målen.
14
Kung/. Maj .ds Nåd. Proposition Nr 114.
Först under det sista året av den andra femårsperioden — år 1909 — börjadeden
i sammanhang med 1908 års lönereglering utfärdade instruktion för kammarrätten
med däri införda, här ovan omförmälda förändrade föreskrifter att tillämpas,
och den i nu förevarande avseende ojämförligen mest betydelsefulla förändringen,
utsträckningen av kammarrättsrådens föredragningstid, blev först med ingången av
år 1910 tillfullo genomförd.
Ökningen från första till andra femårsperioden, vilken är ungefär lika fördelad
på fattigvårdsmålen och andra besvärsmål, inskränker sig också till omkring
11 procent, och eu granskning av siffrorna för de särskilda åren visar, att
denna ökning icke uteslutande är beroende på 1909 års arbetsresultat. Det bör
emellertid anmärkas, att såsom även av tabellen framgår — de arbetskrafter,
som medverkat till första femårsperiodens arbetsresultat, varit något större än under
den andra femårsperioden. Bortsett från de tvä under hela åren 1900 och 1901
adjungerade ledamöterna, vilka vid 1902 års ingång ersattes av de två nytillkomna
kammarrättsråden, biträddes nämligen kammarrätten under vart och ett av de ifrågavarande
tio åren i åtta månader av två adjungerade ledamöter, men därutöver voro
under år 1904 ytterligare två adjungerade ledamöter förordnade för 4V2 månader.
Från andra till tredje femårsperioden utgör ökningen i de avgjorda målens
antal nära 24 procent, oaktat adjunktionsförordnandena minskats och utgjort i
medeltal 10.2 månader om året under tredje femårsperioden mot 16 månader under
den andra. Antalet avgjorda fattigvårdsmål har emellertid under den tredje femårsperioden
endast obetydligt överstigit motsvarande antal under första femårsperioden
och med något över 7 procent understigit antalet avgjorda dylika mål
under den andra femårsperioden. Detta förhållande torde hava sin förklaring däruti,
att, då i början av sistnämnda femårsperiod balansen å fattigvårdsmål var jämförelsevis
stor, föredragningen ansetts böra ordnas på sådant sätt, att företrädesvis denna
balans bleve i största möjliga män avarbetad. ''Andra besvärsmål’ hava däremot
under den tredje femårsperioden avgjorts till ett antal, som med mer än 38 procent
överstiger motsvarande antal under andra femårsperioden.
En jämförelse av sifferuppgifterna angående de inkomna och de avgjorda
målen visar, att under första femårsperioden avgjorts något liera mål än då inkommit,
att under andra femårsperioden de inkomna målen i antal något överstigit de
avgjorda målen och att under tredje femårsperioden antalet inkomna mål i avsevärt
hög grad överstigit antalet avgjorda mål. Också har under sista femårsperioden
balansen av oavgjorda mål i hög grad stigit, så att densamma vid periodens slut
inom vardera av fattigvårdsmålsgruppen och gruppen av andra besvärsmål är mer
än dubbelt större mot vad fallet var vid periodens början. Särskilt under de tre
sistförflutna åren har balansen inom båda grupperna av besvärsmål varit i stigande.
Beträffande den vid ingången av år 1915 förefintliga balansen förtjänar även
påpekas, att balansen av fattigvårdsmål avsevärt överstiger den normala avarbetningen
av sådana mål under ett år och att balansen av andra besvärsmål får anses
ungefär motsvara vad som under normala förhållanden kan förväntas bliva avarbetat
under ett år.
Med avseende ä det arbetsmaterial, som är att till kammarrätten införvänta
under år 1915, kunna i fråga om taxeringsmålen vissa slutsatser dragas av de uppgifter
rörande till Kung!. Maj:ts vederbörande befallningshavande inkomna besvär
över prövningsnämndernas beslut, vilka under januari månad 1915 inkommit till.
15
Kungl. Maj:ts Iså-d. Proposition Nr 114.
kammarrätten. Antalet sådana besvärsmål uppgick till 1,490 och var högre än
något föregående år med undantag av vissa år, som följt närmast efter de allmänna
fastighetstaxeringarna. Till jämförelse må nämnas, att under de närmast föregå•ende
tio åren de från länsstyrelserna inkomna uppgifterna i nyssnämnda avseende
upptagit följande antal besvärsmål, nämligen respektive 958, 782. 927, 817, 2,092,
1,019, 1,208, 1,426, 1,306 och 2,413.
Av vad kommittén i det föregående yttrat, framgår:
att under de senast förflutna femton åren och särskilt under de sista fem
åren det till kammarrätten inströmmande arbetsmaterialet i betydande grad tillvuxit
och numera med åtminstone hälften överstiger den årligen inkommande arbetsmängden
vid den tid, då löneregleringskommitten avgav sitt betänkande angående kammarrättens
organisation m. m.;
att under de tre sistförfluten åren kammarrättens arbetskrafter, oaktat desamma
varit förstärkta med adjungerade ledamöter, likväl visat sig icke kunna avarbeta en
arbetsmängd, motsvarande de under samma år nyinkomna målen, samt att till följd
härav balansen av oavgjorda mål numera nått sådan höjd, att densamma måste
anses motsvara mer än den arbetsmängd, som på en tid av ett år kan av kammarrätten
avarbetas;
samt att i överensstämmelse med löneregleringskommitténs år 1904 gjorda
uttalanden åren 1909 och 1910 genomförts en avsevärd skärpning av kammarrättsrådens
tjänstgöringsskyldighet, varjämte för vinnande av en ökad arbetsprodukt
åtskilliga andra förändringar vidtagits beträffande föredragningsarbetet inom kammarrätten.
Med avseende härå och då i den rättssökande allmänhetens och kommunernas
intresse kraftiga åtgärder måste anses påkallade för förekommande av balansens
ytterligare tillväxt samt kommittén icke ansett sig kunna tillstyrka någon vidare
ökning av kammarrättsrådens föredragningsskyldighet, har kommittén funnit uppenbart.
att den av kammarrätten begärda förstärkningen med två adjungerade ledamöter
under senare halvåret 1915 och hela år 1916 är av behovet påkallad.
Av kammarrätten har dels uttalats den förmodan, att ämbetsverket framdeles
skulle bliva nödsakat att hemställa om ytterligare åtgärder för avarbetande
av den uppkomna balansen av oavgjorda mål, dels ock framhållits, att enligt kammarrättens
mening behovet av förstärkning i dess arbetskrafter vore av permanent
natur.
Kommittén anser sig så mycket mindre hava anledning att yttra sig i anledning
av dessa kammarrättens uttalanden, som några särskilda yrkanden icke på
dem grundats.
För vardera av de adjungerade ledamöterna har begärts ett årsarvode av
3,000 kronor, motsvarande för månad räknat 250 kronor, under det att kammarrättsrådets
tjänstgöringspenningar uppgå till 2,500 kronor om året eller 208 kronor
33 ’/.-i öre i månaden.
Med avseende å denna arvodesfråga har kommittén ansett sig böra erinra,
hurusom i ett den 26 februari 1915 av kommittén avgivet utlåtande angående tillfällig
förstärkning av kammarkollegiets arbetskrafter en likartad fråga varit föremål
för kommitténs bedömande.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
Beträffande arvodet för en av kammarkollegiet begärd adjungerad ledamot
hade kollegiet i den underdåniga framställning, i anledning varav kommitténs utlåtande
infordrats, anfört, att det visserligen med hänsyn till de arbetsuppgifter, som
skulle tillhöra den adjungerade ledamoten, syntes kollegiet kunna föreligga tillräckliga
skäl att för honom ifrågasätta arvode, motsvarande exempelvis lön för tjänsteman
i andra lönegraden med tillägg av kammarråds tjänstgöringspenningar, därvid
den adjungerade ledamoten skulle hava att avstå egna löneförmåner, men att kollegiet
likväl — på grund av det sparsamhetsbehov, som framhållits i en av chefen
för finansdepartementet den 31 augusti 1914 avlåten skrivelse till kollegiet av enahanda
innehåll som en i det föregående omförmäld skrivelse till kammarrätten av
samma dag — ansett sig böra inskränka sig till anhållan om anvisande till den
adjungerade ledamoten av ersättning, motsvarande kammarråds tjänstgöringspenningar
eller alltså 2,500 kronor för år.
Det förutsattes, att till adjungerad ledamot skulle förordnas en ordinarie
tjänsteman i första lönegraden.
I sitt ovannämnda utlåtande lämnade kommittén utan erinran vad kammarkollegiet
föreslagit i fråga om adjunktionsarvodets belopp.
Det skäl, som av kammarkollegiet anförts till stöd för dess förslag om adjunktionsarvodets
bestämmande till allenast 2,500 kronor för år, synes kommittén böra
i lika mån som för kammarkollegiets vidkommande beaktas även beträffande arvodena
för de föreslagna adjungerade ledamöterna hos kammarrätten; och kommittén,
har så mycket mindre ansett sig kunna för dessa senare föreslå högre arvodesbelopp,
som, enligt vad kommittén inhämtat, till ifrågavarande förordnanden i kammarrätten
torde kunna påräknas tjänstemän i andra lönegraden.
Arvodena för de två adjungerade ledamöterna hos kammarrätten skullesålunda
enligt kommitténs mening betinga en kostnad av, för år räknat, 5,000
kronor och för den tid av ett och ett halvt år, varför anslag för ändamålet begärts,
7,500 kronor.
Mot de föreslagna anslagen till förbättrad avlöning åt de adjungerade ledamöternas
vikarier och till bestridande av den ökade renskrivningskostnad, som
bliver en följd av de adjungerade ledamöternas arbete, har kommittén icke funnit
anledning till någon erinran.
De båda amanuenser, för vilka begäras arvoden med 1,500 kronor för år
räknat åt vardera, äro avsedda att biträda de adjungerade ledamöterna med uppsättning
av utslag i av dem föredragna mål samt med expeditionsgöromål m. in.
ävensom att i tur och ordning med övriga amanuenser å kammarrättens kansli och
med notarierna deltaga i protokollstjänstgöringen. Arvodena äro till beloppet lika
med lägsta arvodet för amanuens i kammarrätten; och anser sig kommittén böra
även i denna del tillstyrka kammarrättens framställning.
De anslagsbelopp, som skulle erfordras för kammarrättens förstärkning under
månaderna juli—december 1915 samt hela år 1916 med två adjungerade ledamöter
ävensom för avlönande av de två ifrågavarande amanuenserna och för bestridande
av övriga av adjunktionen föranledda utgifter, skulle alltså enligt kommitténs mening
bliva följande:
17
Kungl. Maj ds Kåd. Proposition Nr 114.
till arvoden åt två adjungerade ledamöter ........... |
... kr. |
7,500: — |
|
» förbättrad avlöning åt de adjungerade ledamöternas vikarier . .. |
» |
1,800: |
|
» arvoden åt två amanuenser .............................. |
» |
4,500: — |
|
» renskrivningskostnad ........................................... |
» |
975: - |
|
Summa kronor |
14,775: — |
Kommittén hemställer alltså beträffande den nu behandlade delen av kammarrättens
framställning, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för
förstärkning av kammarrätten med två adjungerade ledamöter ävensom för avlönande
av två amanuenser och för bestridande av övriga av adjunktionen föranledda
utgifter på extra stat för år 1916 bevilja ett anslag av 14,775 kronor, med rätt
för Eders Kungl. Maj:t att redan under år 1915 av anslaget disponera en tredjedel
eller 4,925 kronor.
Vidare hemställer kommittén, att, i händelse av riksdagens bifall till nämnda
förslag, Eders Kungl. Maj:t måtte
dels vid meddelande av förordnande för de adjungerade ledamöterna förklara
dessa berättigade att under tiden för förordnandet var för sig uppbära en mot kammarrättsråds
tjänstgöringspenningar svarande ersättning, med skyldighet emellertid
att till dem, som uppehålla deras tjänster, avstå de därmed förenade tjänstgöringspenningar;
dels
förklara de adjungerade ledamöterna berättigade att åtnjuta ferier lika
med kammarrättsråd;
dels bemyndiga kammarrätten att till de tjänstemän, som i egenskap av
vikarier uppehålla de adjungerade ledamöternas ordinarie tjänster, låta utbetala,
utöver med tjänsterna förenade tjänstgöringspenningar, arvoden med 50 kronor i
månaden till vardera vikarien;
dels ställa till kammarrättens förfogande det till avlöning åt amanuenser avsedda
belopp att utgå med 125 kronor i månaden till vardera av två amanuenser;
dels ock medgiva kammarrätten att såsom tillägg till det i ämbetsverkets
stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar
och tillfällig renskrivningskostnad använda ett belopp av 325 kronor under år 1915
och 650 kronor under år 1916 till bestridande av den ökade renskrivningskostnad,
som bliver en följd av de adjungerade ledamöternas arbete.»
Vid kommitténs förslag i nu omhandlade del linnes fogad en av
kammarrättsrådet Wåhlin avgiven reservation, däri följande anföres:
»Då jag ansett kommittén böra tillstyrka kammarrättens förslag, även i vad
detsamma avser beloppet av de adjungerade ledamöternas arvoden, har jag för min
härutinnan uttalade mening velat anföra följande skäl.
Enligt gällande avlöningsvillkor åligger det ordinarie tjänsteman i kammarrätten
av lägre grad att, vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande
av semester, mottaga förordnande till högre befattning i ämbetsverket mot åtnjutande
av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller däremot svarande belopp
i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock ej längre än sammanlagt tre
månader under ett och samma kalenderår.
Av denna bestämmelse synes icke utan fog kunna härledas den meningen,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. lol höft. (Nr 114.) 3
Reservation
vid kommitténs
förslag.
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 114.
att då förordnande, som medför skyldighet att fullgöra samma tjänstgöring som
kammarrättsråd, är avsett att tilldelas ordinarie tjänsteman i kammarrätten för
längre tid och under andra förhållanden än i nyssnämnda punkt av avlöningsvillkoren
förutsättes, detta förordnande även billigtvis bör ersättas efter något högre
beräkningsgrund.
Verkställd undersökning angående de avlöningar, som år efter år av Kungl.
Maj:t tillerkänts de i särskild kolumn av kommitténs tabellbilaga omförmälda
adjungerade ledamöterna i kammarrätten, har också visat att deras arvoden plägat
bestämmas till belopp, vilka, även då de för ordinarie tjänstemän reducerats genom
åläggande för dem att till sina vikarier avstå viss del av sin lön, i allt fall överstigit
beloppet av kammarrättsråds tjänstgöringspenningar.
Endast för de adjungerade ledamöter, som varit för ordnade under höstsessionen
1912 samt vår- och höstsessionerna 1913. har kammarrätten begärt och Kungl.
Maj:t beviljat arvoden till belopp lika med kammarrättsråds tjänstgöringspenningar,
vilket torde varit beroende på det särskilda förhållande, att under dessa tider ett
kammarrättsråd haft ständig tjänstledighet och därvid fått avstå en del av sin lön,
vilken då kunnat disponeras till förbättrande av avlöningen för hans vikarie och
andra kammarrättens tjänstemän.
Vid samtliga övriga i tabellen omförmälda adjunktionstillfällen, som förekommit
efter det 1908 års lönereglering för kammarrätten börjat tillämpas, hava de adjungerade
ledamöterna varit i åtnjutande av åtminstone de avlöningsförmåner, som nu
begärts av kammarrätten; och därförinnan, då kammarrättsrådens tjänstgöringspenningar
utgjorde 2,000 kronor om året eller 166 kronor 67 öre i månaden, åtnjöto
de ifrågavarande adjungerade ledamöterna utan något undantag — mot avstående
i förekommande fall av egna tjänstgöringspenningar — ett behållet adjunktionsarvode
av minst 200 kronor i månaden, eller 33 kronor 33 öre i månaden mer
än kammarrättsråds dåvarande tjänstgöringspenningar.
Att nu, då adjungerade ledamöter kunna förväntas bliva under avsevärd tid
framåt behövliga, nedsätta deras hittillsvarande avlöningsnivå synes mig så mycket
mera betänkligt, som möjligheterna till befordran till ordinarie tjänster inom kammarrätten,
särskilt inom andra och tredje lönegraderna, under en följd av år framåt
torde bliva mycket små och kammarrätten till följd därav befinner sig i en synnerligen
ogynnsam ställning med avseende å möjligheten att draga till sig och kvarhälla
yngre, mera dugande tjänstemän.»
Då den gjorda utredningen uppenbarligen giver vid banden, att
det förefintliga behovet av adjungerade ledamöter i kammarrätten är av
mera stadigvarande art, lärer anslag för ändamålet böra äskas av riksdagen.
Ifråga om beloppets storlek anser jag mig böra förorda vad
löneregleringskommittén härutinnan föreslagit. Visserligen understiger
detta belopp det av kammarrätten begärda med 1,500 kronor, beroende
därpå, att kommittén föreslagit, att adjunktion sarvodena skola utgå med
2,500. kronor i stället för 3,000 kronor, för år räknat, och denna nedsättning
är så mycket mera att beklaga, som den kan komma att
drabba tjänstemän, vilka redan under någon tid - åtnjutit det högre
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
arvodet, men mot löneregleringskommitténs avstyrkande har jag ansett
mig åtminstone för närvarande icke böra föreslå högre avlöningsförmåner
för de adjungerade ledamöterna.
Jämväl i övrigt ansluter jag mig till vad löneregleringskommittén
föreslagit.
Jag övergår nu till behandling av den del av kammarrättens sE0^erra
skrivelse, som avser beredande av anslag för ökat antal extra revisorer
under år 1916.
I avseende härå erinrar kammarrätten, att sedan den 1 juli 1912
varit å kammarrättens revisionsavdelning anställda tre extra revisorer
och fyra extra räknebiträden, till vilkas avlöning medel anvisats av riksdagen
å extra stat för åren 1913, 1914 och 1915.
Med erinran jämväl att kammarrätten i underdånig skrivelse den
20 december 1911 gjort framställning om förstärkning av revisionsavdelningen
med fyra extra revisorer och fyra extra räknebiträden, framhåller
kammarrätten i den nu förevarande skrivelsen, att det hittills
beviljade antalet extra revisorer icke kunde anses tillfyllestgörande, och
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å extra stat för
år 1916 bevilja följande anslag till förstärkning av revisionsavdelningen:
4 extra revisorer å 3,000 kronor ................................... kronor 12,000: - -
4 extra räknebiträden å 1,500 kronor.............................. » 6,000:
semestervikarier för 4 revisorer å 133 kronor 33 öre » 533: 3 3
» » 4 räknebiträden å 100 kronor » 400: —
Summa kronor 18,933: 3 3.
I den lönestat, som år 1908 fastställdes för kammarrätten, äro för
ämbetsverkets revisionsavdelning upptagna två förste revisorer (chefer
för var sitt revisionskontor) och tjugu revisorer.
För revisionsarbetets fördelning mellan revisorerna verkställes å
vartdera revisionskontoret av förste revisorn i samråd med revisorerna
å kontoret uppskattning av de till granskning inkomna räkenskaperna.
Detta tillgår så, att för varje räkenskap bestämmes en viss tid i månader
eller trettiondedelar av månader, som på grund av vunnen erfarenhet
och med hänsyn till kvantiteten av kontorets räkenskaper och arbetskrafter
anses böra anslås till räkenskapernas granskning. I den mån
som nya räkenskaper tillkommit eller räkenskaperna svällt ut, har uppskattningstiden
måst tid efter annan minskas.
20
Kungl. Maj:ts 1Säd. Proposition Nr 114.
Enligt den år 1879 för kammarrätten fastställda stat utgjorde
personalen å revisionsavdelningen — frånsett 3 revisionskommissarier,
vilka såsom chefer eu var för ett av de tre revisionskontor, å vilka
revisionen då var indelad, icke deltogo i det egentliga revisionsarbetet
— 18 revisorer och 11 amanuenser med en tjänstgöringstid av för revisor
SO timmar och för amanuens 20 timmar i veckan.
I en av vederbörande revisionskommissarier i januari 1904 till
löneregleringskommittén avlämnad promemoria uttalade sig dessa tjänstemän
för en ökning av den ordinarie revisionspersonalen till ett antal av
minst 24, därav 3 överrevisorer och 21 revisorer, detta under förutsättning
dels att antalet fasta revisorsam anuen ser nedsattes till 4, dels att
arbetstiden bestämdes för revisorer till 36 och för amanuenser till 24
timmar i veckan, dels ock att extra biträden med lägre arvoden bleve
anställda för sififergranskning och dylikt.
Löneregleringskommittén ansåg emellertid behov av ökning av den
ordinarie revisionspersonalen icke föreligga. Kommittén utgick nämligen
från antagandet att föreslagna anordningar i avseende å revisionsarbetet
särskilt revisorernas befrielse från siffergranskningen, ävensom utsträckning
av arbetstiden borde komma att medföra, å ena sidan, sådana
lindringar i revisorernas arbete och, å andra sidan, en så avsevärd
ökning i den levererade arbetskvantiteten, att de borde ej blott fullt
uppväga den ökning i revisorernas arbetsmaterial, som under en tid
framåt kunde förväntas, utan även därutöver lämna tillfälle till minskning
i amanuensernas antal. Ensamt den av kommittén föreslagna utsträckningen
av tjänstgöringstiden skulle komma att medföra ett ökat
antal revisionstim mar av omkring 100 i veckan. Kommittén förordade
i anslutning härtill, att revisorernas antal fortfarande skulle utgöra 18,
men att antalet amanuenser skulle nedsättas från 11 till 6.
Uti sitt den 13 maj 1905 avgivna underdåniga utlåtande i anledning
av kommitténs förslag föreslog kammarrätten, att den för det
egentliga revisionsarbetet avsedda personalen skulle bliva 20 revisorer
(därav 2 tillika kontorsförmän med högre avlöning) och 8 amanuenser.
Kungl.'' Maj:ts proposition i ämnet till 1908 års riksdag upptog
dels 2 förste revisorer, vilkas väsentliga uppgift skulle vara att hava
tillsyn därå, att revisionstjänstemännen fullgöra sina skyldigheter, ävensom
att tillhandagå dem med råd och upplysningar, dels ock 21 för det
egentliga gransknings arbetet avsedda revisorer.
Statsutskottet ansåg emellertid,, med hänsyn till den utsträckta
dagliga tjänstgöringstiden å tjänsterummet och de i utsikt ställda förenklade
arbetsmetoderna inom ämbetsverket, att antalet revisorer, som
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
av Kungl. Maj:t föreslagits till 21, vore väl högt tilltaget och utan
olägenhet borde kunna minskas till 20. Statsutskottets sålunda uttalade
mening biträddes av riksdagen. Nu gällande stat upptager i enlighet
härmed 2 förste revisorer och 20 revisorer.
I sin underdåniga skrivelse den 20 december 1911 lämnade kammarrätten
en översikt över de räkenskaper, som då ingingo till kammarrättens
revisionsavdelning, och den tid, som för granskning av varje
räkenskap varit anslagen närmast före år 1909. Av nämnda översikt
framgick, att den sammanlagda tid, som närmast före år 1909 varit
anslagen för räkenskapernas granskning, utgjort 271 månader 111 dagar.
Efter omnämnande härav anförde kammarrätten i sin nyssnämnda
underdåniga skrivelse följande:
»Dessa 271 månader 11 1/2 dagar motsvara med beräkning av den numera
gällande utsträckta arbetstiden ett enkelt antal revisionsmånader av omkring 247.
Om uppskattningen vore riktig, skulle arbetet sålunda möjligen kunna utföras av
den nu tillgängliga revisionspersonalen, vars sammanlagda arbetstid, oavsett räknebiträdena,
kan beräknas till omkring 230 månader.
Men uppskattningen, som redan vid den tid, då den tillämpades, var avsevärt
för låg, bar sedan dess måst ytterligare avknappas. Det har nämligen varit nödvändigt
att bereda plats för nytillkomna räkenskapers granskning, och detta har
icke kunnat ske på annat sätt än genom att minska tiden för revisionen av de förutvarande.
Såsom ett typiskt exempel härpå kan nämnas, att för länsräkenskapernas
granskning voro under åren 1858—1873 anslagna 132 månader, under åren 1874—
1879 122 månader, under några år efter 1880 102 månader, därefter till och med
år 1908 101 månader samt för närvarande 84 månader, ehuru uppenbart är, att
dessa räkenskaper vuxit till en omfattning, som betydligt överstiger den, de hade
för några tiotal av år sedan. Tiden för granskning av fångvårdsstyrelsens räkenskaper,
som på 1880- och 1890-talen upptogs till 8 månader och vid den senaste löneregleringen
till 5 månader, har måst ytterligare minskas så att den för närvarande
utgör allenast 3 1/2 månader; för postverkets räkenskaper äro motsvarande tal 11, 5
och 3 Vä månader, för telegrafverkets räkenskaper 6 */„, 5 och 3 Va månader, för
statens järnvägars räkenskaper 16 Vä, 13 och 11 månader samt för tullverkets
räkenskaper 5, 3 och 2 V2 månader. Vid nu angivna siffror är visserligen ingen
hänsyn tagen till den ökning i arbetstid på tjänsterummet, som på senare tid blivit
stadgad, men denna ökning motsvarar ingalunda räkenskapernas tillväxt i omfång.
Till belysning av arbetsbördans nuvarande storlek har förste revisorn å första
kontoret i samråd med revisorerna sökt åstadkomma eu uppskattning av den tid.
som kan anses erforderlig för granskning, oberäknat kontrollsummering, av de till
nämnda kontor nu ingående räkenskaperna, och därvid kommit till det resultat, att
för en fullständig granskning av den beskaffenhet, som i instruktionen avses, skulle
erfordras att tiden ökades för länsräkenskaperna till 157 månader och för kontorets
samtliga räkenskaper till 203 a,30 månader, detta under förutsättning, att Stock
-
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
holms stads kronoräkenskaper skulle granskas allenast generellt. Därjämte har han
fäst uppmärksamhet därå, att från och med år 1912 ytterligare krav på kontorets
revisionsarbete torde komma att uppstå till följd av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten.
Den ökning i arbete, som härav må kunna bliva en följd, har
förste revisorn ansett nu icke kunna ens approximativt beräknas.
För andra kontoret har en motsvarande uppskattning icke kunnat göras. De
till detta kontor ingående räkenskaperna skola nämligen till största delen granskas
generellt. En granskning av sist angivna slag, som verkställes allenast i den mån
tiden det medgiver, kan uppenbarligen fullgöras på mycket kort tid, men resultatet
av granskningen blir naturligtvis i hög grad beroende på, huru lång tid som användes
för densamma.
I detta hänseende torde följande sifferuppgifter vara upplysande. För var
och en av fångvårdsstyrelsens och postverkets räkenskaper, bestående av respektive
144 och 148 band, är numera anslagen en granskningstid av 105 dagar, sön- och
helgdagar inberäknade. Motsvarande tal äro för marinförvaltningen 270 band och
360 dagar, för lotsverket 26 band och 45 dagar, för telegrafverket 324 band och
105 dagar, för statens järnvägar 345 band och 330 dagar, för medicinalstyrelsen
130 band och 150 dagar (därav hälften avsedd för specifik granskning), för vattenfallsstyrelsen
60 band och 60 dagar, för tullverket 40 band och 75 dagar samt för postsparbanken
19 band och 45 dagar.
Bland de räkenskaper, som generellt granskas å andra kontoret, intages ett
framstående rum av arméförvaltningens. För denna granskning är för närvarande
anslagen eu tid av 52 månader. Såsom kammarrätten i sitt utlåtande över löneregleringskommitténs
förslag framhöll, förutsatte kammarrätten för sitt förslag beträffande
revisionspersonalens storlek, att sistnämnda räkenskaper skulle fullständigt
granskas inom arméförvaltningen, så att mindre tid behövde användas för deras
granskning i kammarrätten. Numera synas alla från arméförvaltningen kommande
räkenskaper vara där granskade, men sådant oaktat har det visat sig, att den förut
använda granskningstiden icke kunnat väsentligt minskas, helst dessa räkenskaper
genom sin uppställning blivit allt mera svårgranskade och dessutom betydligt ökats
i omfång eller från 284 band år 1904 till 404 band år 1910.
Av vad nu anförts framgår, hurusom en var revisor av fångvårdsstyrelsens,
postverkets och statens järnvägars synnerligen vidlyftiga räkenskaper har att granska
mer än ett band om dagen och av telegrafverkets räkenskaper mer än tre band
om dagen.
De till andra revisionskontoret ingående räkenskaperna äro, såsom förut
nämnts, till övervägande del sådana, som undergått fullständig granskning inom de
redovisande verken. Genom att tid efter annan minska granskningstiden för dylika
räkenskaper har å detta kontor en tämligen nöjaktig s. k. specifik granskning av
övriga dit ingående räkenskaper kunnat äga rum.
Å första kontoret däremot äro förhållandena annorlunda. Med undantag för
större delen av domänstyrelsens och stuteriöverstyrelsens räkenskaper skola samtliga
till detta kontor ingående räkenskaper fullständigt granskas. Därför har ock å
detta kontor bristen på arbetskrafter framträtt såsom mest kännbar. Man har
nämligen å detta kontor icke haft samma möjlighet som på andra kontoret att
öka tiden för den s. k. specifika granskningen på bekostnad av tiden för den s. k.
generella granskningen, och följden har icke kunnat bliva annat än den, att räken
-
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
skaperna till större eller mindre del icke underkastats sådan granskning, som i
instruktionen för ämbetsverket föreskrives.
Redan vid avgivande av utlåtande över löneregleringskommitténs förslag fäste
kammarrätten uppmärksamhet därpå, att den dåvarande revisionspersonalen var
otillräcklig för ett tillfredsställande utförande av det maktpåliggande arbetet.
Visserligen antogs vid löneregleringens fastställande, att föreslagna förenklingar i
arbetsmetoder samt arbetstidens utsträckning skulle, trots personalens minskning,
medgiva granskning ej blott av de räkenskaper, som förut ingått till kammarrätten,
utan därjämte av de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelserna från vissa
förvaltningsgrenar. Det har emellertid visat sig, att dessa förväntningar, mot vilka
kammarrätten redan då inlade gensaga, alldeles icke motsvarats av verkligheten.
Att revisionsarbetet hittills kunnat, på sätt som skett, nödtorftigt fullgöras,
har sin förklaringsgrund huvudsakligen däri, att, såsom förut anmärkts, allt mindre
och mindre tid använts för granskning av sådana räkenskaper, som redan vid ingivandet
till kammarrätten undergått granskning inom det redovisande verket. Det
bör ej heller lämnas oanmärkt att flera av revisorerna, för att så långt det varit
dem möjligt fullgöra sin granskningsplikt på den allt för knappt tilltagna tiden,
underkastat sig åtskilligt överarbete, särskilt under sön- och helgdagar.
Att en ökning av arbetskrafterna å kammarrättens revisionsavdelning är av
synnerligt behov påkallad, torde med all önskvärd tydlighet framgå av vad ovan
anförts. Svårare är det att bedöma huru stor denna ökning bör vara för att utan
onödigt betungande av statsverket göra granskningen så betryggande som skäligen
kan ifrågasättas. Såsom förut anmärkts, blir det alltid vanskligt att bestämma
granskningstiden för de räkenskaper, som redan undergått specifik granskning i det
redovisande verket. Att emellertid den generella granskningen är av stor betydelse
för ett behörigt tillvaratagande av det allmännas intresse, och att tiden för densamma
icke utan risk kan alltför mycket avknappas, ligger i öppen dag och framgår
bland annat därav, att kammarrättens revisions anmärkningar vid dylika räkenskaper,
särskilt arméförvaltningens, äro trots granskningstidens otillräcklighet både
många och betydande.
I sitt underdåniga utlåtande den 13 maj 1905 hemställde kammarrätten, att
för det egentliga revisionsarbetet måtte förutom räknebiträden, anställas 20 revisorer
och 8 amanuenser, d. v. s en arbetskraft motsvarande något mer än 25 revisorer,
för vilka den numera utsträckta arbetstiden var beräknad.
Sedan den tiden har omfånget av de till kammarrätten ingående räkenskaperna
alltjämt ökats. Om kammarrätten, oavsett denna ökning, nu inskränker
sig till att begära allenast en så stor förstärkning av arbetskrafterna å revisionsavdelningen,
att desamma, förutom erforderligt antal biträden för kontrollsummering
och dylika enklare göromål, komme att endast med en bråkdel av en revisorslott
överstiga vad kammarrätten redan år 1905 ansåg nödigt, så sker detta väsentligen
av det skäl, att kammarrätten för närvarande, innan verkningarna på revisionsarbetet
av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten kunnat utrönas, anser sig
böra begränsa sina anspråk så långt sådant låter förena sig med de oundgängligaste
kraven på ett något så när tillfredsställande revisionsarbete.
Den brist i arbetskraft för den specifika granskningens verkställande, som,
särskilt i följd av inkomst- och förmögenhetsskatten, i allt fall kan med säkerhet
antagas uppstå under år 1912, är kammarrätten betänkt på att söka i någon mån
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
motarbeta genom en utjämning kontoren emellan av de räkenskaper, som skola
granskas generellt; utan att kammarrätten dock vågar ställa i utsikt att genom en
sådan åtgärd ytterligare ökning av arbetskrafterna skall kunna undvikas.
I enlighet med vad sålunda anförts anser sig kammarrätten för närvarande
ej böra ifrågasätta större ökning av den examinerade revisionspersonalen än som
motsvarar 4 revisorer.
En sådan ökning kan ske genom anställande antingen av 4 revisorer, vardera
med en daglig arbetstid av 6 timmar å tjänsterummet, eller av 6 amanuenser,
vardera med 4 timmars daglig arbetstid. Anställande av amanuenser å kammarrättens
revisionsavdelning har emellertid vid den senaste löneregleringen på anförda
skäl ansetts icke böra ifrågakomma, och kammarrätten finner sig fördenskull, om
än med tvekan, nu icke böra framställa något förslag i sådant syfte.
Någon utsikt att de revisorer, som nu kunna varda anställda, skulle inom
beräknelig framtid kunna undvaras, förefinnes visserligen icke, men kammarrätten
anser dock att de tillsvidare må kunna uppföras å extra stat med lägre avlöning
än de ordinarie revisorerna.
Den hittills under nära tre år prövade anordningen med räknebiträden för
summering och dylika enklare arbeten har i stort sett motsvarat de förväntningar,
man skäligen kunnat hysa om densamma. Räknebiträdena hava emellertid hittills
icke hunnit verkställa all den kontrollsummering, som enligt instruktionens bestämmelser
skall utföras å revisionsavdelningen. En del dylik summering har verkställts
av revisorerna, men en annan del har av brist på arbetskrafter måst lämnas ogjord.
Ökning av antalet dylika biträden erfordras följaktligen för dessa arbeten, som icke
lämpligen böra i någon större utsträckning verkställas av tjänstemän med akademisk
examen. Därtill kommer att räknebiträdena enligt kammarrättens förmenande kunna
med fördel användas för annat enklare revisionsarbete, exempelvis granskning av
mantals- och taxeringslängder, vilket arbete revisorerna för närvarande i en del fall
måste av brist på tid verkställa mindre grundligt än önskligt är. På sätt löneregleringskommittén
i sitt den 29 juni 1911 avgivna betänkande och förslag angående
uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter (sid. 133—4)
anfört, synes det nämligen vara ett oeftergivligt villkor för vidmakthållande och
stärkande av räknebiträdenas arbetslust och förmåga, att den rena siffergranskningen
kompletteras med dylikt enklare granskningsarbete.
Även de nya räknebiträdena torde böra tills vidare uppföras å extra stat.
Beträffande de föreslagna extra revisorernas avlöning har kammarrätten
ansett densamma kunna tills vidare begränsas till 3,000 kronor, varav 1,600 kronor
torde böra anses såsom tjänstgöringspenningar.
Avlöningen åt de räknebiträden, som av löneregleringskommittén föreslagits
till uppförande å kammarrättens stat, har ansetts böra sättas till 800 kronor i lön,
650 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg, jämte två ålderstillägg,
vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år. Arvodet för dylika biträden
å extra stat synes vid sådant förhållande lämpligen böra sättas till 1,500 kronor,
därav 650 kronor med tjänstgöringspenningars natur.
För beredande av gottgörelse åt vikarier under semester för de sålunda ifrågasatta
revisorerna och räknebiträdena torde böra beräknas, efter 133 kronor 33 öre
i månaden för revisors och 100 kronor i månaden för räknebiträdes vikarie, ett
belopp av 933 kronor 33 öre för år 1913.
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
Då behovet av förstärkning i arbetskrafterna å revisionsavdelningen under
år 1912 kommer att, särskilt i följd av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten,
göra sig ännu hårdare kännbart än för närvarande, synes det kammarrätten synnerligen
önskvärt, att, i den mån det låter sig göra, sådan förstärkning åvägabringas
redan under nämnda år.»
På grund av vad kammarrätten sålunda anfört, hemställde ämbetsverket,
att Kungl. Maj:t måtte till 1912 års riksdag avlåta proposition
om anvisande på extra stat för år 1913 av 27,933 kronor 33 öre för
anställande å kammarrättens revisionsavdelning, under tiden från och
med den 1 juli 1912 till och med den 31 december 1913, av 4 extra
revisorer, vardera med arvode av 3,000 kronor för år räknat, och 4
räknebiträden, vartdera med arvode av 1,500 kronor om året.
Vid ärendets föredragning i statsrådet erinrade vederbörande departementschef
därom att statsmakterna redan vid beslutandet av den år
1908 genomförda löneregleringen för kammarrätten syntes hava förutsett,
att en ökning av revisionstjänstemännens antal utöver de då i staten
upptagna skulle inom en ej allt för lång tid bliva erforderlig. De omständigheter,
som av kammarrätten anförts till stöd för den underdåniga
framställningen, syntes departementschefen otvetydigt giva vid handen,
att tidpunkten för denna ökning vore kommen, och att ökningen måste
med det snaraste vidtagas, för att revisionsarbetet skulle bibehålla den
effektivitet, utan vilken det i viss män förfelade sitt ändamål.
Ehuru departementschefen sålunda var övertygad, att en ökningav
arbetskrafterna borde vidtagas, fann han sig dock icke kunna tillstyrka
framställningen, i vad den gällde antalet nya revisorstjänster. Departementschefen
hade därvid låtit sig bestämmas därav, att enligt kammarrättens
framställning, i vad den avsåge att bereda möjlighet för anställande
av flera räknebiträden, antalet sådana skulle ökas från fyra till
åtta, en anordning, som komme att bereda revisorerna tillfälle att ägna
mera tid åt den mera krävande delen av det egentliga revisionsarbetet
och som icke minst därför syntes vara att förorda.
Under sådana förhållanden syntes ökningen av antalet revisorer
åtminstone tillsvidare kunna göras något mindre än kammarrätten föreslagit.
Med hänsyn därtill att under den närmaste tiden, särskilt på
grund av tillämpniugen av den nya skattelagstiftningen, revisionsgöromålen
inom kammarrätten komme att ganska väsentligt ökas, ansåg sig
departementschefen dock icke böra stanna vid lägre antal än tre nya
re visionstj änstemän.
Departementschefen tillstyrkte de av kammarrätten föreslagna avlöningsbeloppen
samt beloppen för gottgörelse åt vikarier under semester
Bihang till, riksdagens protokoll 1915. 1 sam!. 101 käft. (Nr 114.) 4
26
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.
för ifrågavarande revisorer och räknebiträden samt biträdde kammarrättens
mening, att nu ifrågavarande tjänster tillsvidare borde uppföras
å extra stat.
Med den av departementschefen ifrågasatta ändringen i kammarrättens
förslag skulle detsammas slutsumma komma att minskas med
4,633 kronor 33 öre, innefattande ett och ett halvt års avlöning åt en
revisor, 4,500 kronor, samt gottgörelse för år 1913 åt semestervikarie
jämväl för en revisor, 133 kronor 33 öre.
På grund av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att å extra stat för år 1913
för anställande å kammarrättens revisionsavdelning under tiden från
och med den 1 juli 1912 till och med den 31 december 1913 av tre
extra revisorer och fyra räknebiträden bevilja 23,300 kronor, därav
högst 800 kronor till vikariatsersättning under semester, med rätt för
Kungl. Maj:t att av nämnda belopp redan under år 1912 disponera
7,500 kronor.
Kungl. Maj:ts i enlighet med denna hemställan avfattade proposition
bifölls av riksdagen.
För vartdera av åren 1914 och 1915 hava för enahanda ändamål
av riksdagen anvisats 15,800 kronor, därav högst 800 kronor till vikariatsersättning
under semester.
Revisionspersonalen hos kammarrätten utgöres sålunda för närvarande
av 2 förste revisorer, 20 revisorer och 4 räknebiträden å ordinarie
stat samt 3 revisorer och 4 räknebiträden å extra stat.
Det torde böra påpekas, att de två revisionskommissarierna varken
syssla med revisionsarbete eller utöva chefskap å revisionsavdelningen,
utan hava till uteslutande uppgift att såsom ledamöter i kammarrätten
föredraga och deltaga i avgörandet av anmärkningsmål och vissa andra
ärenden.
Granskningsarbetet har numera av kammarrätten så fördelats, att
å första revisionskontoret granskas alla till 6—10 huvudtitlarna hörande
räkenskaper med undantag av redovisningarna för tolv län och flottans
pensionskassa samt å andra revisionskontoret alla övriga räkenskaper.
I det förut omförmälda betänkandet med förslag till inrättande av
ett riksrevisionsverk har även upptagits till behandling frågan om personalbehovet
för den centrala revisionen. I detta ämne har uti nämnda
betänkande, efter det, bland annat, återgivits innehållet i kammarrättens
underdåniga skrivelse den 20 december 1911, yttrats följande.
»Av allt vad som härom anförts torde det utan vidare kunna anses såsom
uppenbart, att den nuvarande revisionspersonalen icke kan vara tillräcklig för
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114-
granskningsarbetets fullgörande i bokstavlig överenstämmelse med instruktionens
föreskrifter. Visserligen har genom en numera vidtagen utjämning kontoren emellan
av de räkenskaper, som skola fullständigt granskas, kunnat i större utsträckning
än förut så anordnas, att tiden för den specifika granskningen ökats på bekostnad
av den för generell granskning anslagna, redan förut särdeles knappt tilltagna tiden,
men icke förty förhåller det sig ännu så, att avsevärda delar av de räkenskaper,
som ogranskade ingå till kammarrätten, av brist å arbetskrafter därstädes icke undergå
behörig revision. Den omständigheten att instruktionen av revisorerna kräver mer
än rimligt är, har lett därtill, att granskningen icke utföres under den känsla av
ansvar, som skulle vara naturlig, om för granskningens utförande tillräcklig tid
vore anslagen. Ett sådant missförhållande är ägnat att ingiva allvarliga farhågor
att arbetets kvalitet kan komma att sjunka, och det är uppenbarligen av stor vikt.
att åtgärder till förebyggande av sådant med snaraste vidtagas.
Det kan vid första påseende tyckas, som skulle nu avhandlade missförhållanden
icke kunna undanröjas annat än genom revisionspersonalens ökning, och
säkerligen kan en fullt effektiv kontroll å statsmedelsförvaltningen icke i längden
åstadkommas utan att den därmed sysselsatta personalen i någon mån ökas, särskilt
som de till granskning ingående räkenskaperna år efter år tilltaga i omfång
och antal. Men åtskilliga av oss väckta förslag äro dock otvivelaktigt ägnade att
dels medföra en väsentligt ökad effekt av revisorernas arbete, dels ock möjliggöra
utförandet genom mindre kvalificerade biträden av stora delar utav det arbete,
som nu åligger revisorerna, i följd varav åter ernås, att den nuvarande revisionspersonalen
kan bliva någorlunda tillräcklig ännu någon tid framåt samt att, när
erfarenheten visar att en ökning av densamma ej längre kan undvikas, erforderlig
förstärkning kan åtminstone delvis vinnas genom anställande av okvalificerade
biträden, som få verkställa enklare revisionsarbete under kunniga och erfarna revisorers
ledning.
Vi syfta i förstberörda avseende särskilt på våra förslag
om uppställande av krav på fackutbildning ej mindre hos det ifrågasatta
nya verkets samtliga ledamöter än även hos dess revisorer, vilka i så stor utsträckning
som möjligt borde genom föregående tjänstgöring inom statsförvaltningens särskilda
grenar hava förvärvat för en effektiv granskning erforderliga förkunskaper;
om befogenhet för verket att öva inflytande på sättet och ordningen för
räkenskapsgranskningens utförande inom de redovisande verken;
om åstadkommande av detaljerade vägledningar för de viktigare räkenskapernas
granskning;
om revisorernas sysselsättande år efter år med i huvudsak likartade räkenskaper;
om
rekryteringens underlättande genom beredande av större möjlighet för
dugliga revisorer att inom verket vinna befordan; samt
om ernående, genom sammanslagning av revisionsavdelningen och riksbokslutsbyrån,
av samverkan mellan dessa båda kontrollorgan, vilkas arbeten nu delvis
täcka varandra.
Även efter genomförandet av dessa nu antydda samt en del andra reformer
torde det emellertid bliva omöjligt att utan personalens ökning bokstavligen fullgöra
den nuvarande instruktionens föreskrift, att de räkenskaper, som i det redovisande
verket icke undergått granskning i detalj, skola fullständigt granskas. Ett
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
uppfyllande av detta krav skulle med all säkerhet förutsätta en högst betydlig
ökning av arbetskrafterna i riksrevisionsverket, i all synnerhet som, på sätt förut
visats, avsevärda delar av de till det centrala revisionsverket inkommande räkenskaperna
för statens alfärsdrivande verk m. fl. icke i de redovisande verken undergå
granskning.
Det torde emellertid ej vara erforderligt att för varje redovisningsperiod i
detalj granska varje räkenskaps alla delar. Om saken ordnas antingen så, att
under en viss period, exempelvis fem år, varje del av en viss institutions räkenskap
åtminstone en gång undergår fullständig granskning, samt att redogörarna
hållas i okunnighet om vilka delar av räkenskaperna, som under de särskilda åren
bliva föremål för granskning, eller ock så, att genom lottning bestämmes, vilka
delar av de mindre viktiga räkenskaperna under vart särskilt år skola specifikt
granskas, så blir kontrollens effektivitet med all säkerhet betydligt större än den
är för närvarande, då redogöraren ofta har anledning att antaga, det icke någon
del av hans räkenskap undergår granskning i detalj. Lägger man härtill, att det
enligt vårt förslag borde mellan riksrevisionsverket och det redovisande verket träffas
överenskommelse om vilka delar av räkenskapen som för vart särskilt år skulle
framför andra granskas före det räkenskapen till riksrevisionsverket inkommer,
ävensom att ej såsom nu revisorerna utan riksrevisionsverket skulle bestämma,
vilka delar av räkenskaperna som skulle vid granskningen särskilt uppmärksammas,
så torde man vara berättigad antaga, att en granskning på antytt sätt genom s. k.
stickprov skulle bli betydligt mer effektiv än den som nu äger rum, då kammarrättens
revisorers granskning av de stora verkens räkenskaper icke ger garanti för
att ens någon del av räkenskapen blir behörigen kontrollerad.
I åtskilliga andra länder, vilkas revisionsförhållanden vi undersökt, äger regelbundet
dylik s. k. stickprovsgranskning rum, utan att oss veterligen några olägenheter
därav försports. (Se härom i bil. speciellt Tyska riket.)
Vårt förslag om inrättande av ett riksrevisionsverk står emellertid allenast
i så måtto i direkt sammanhang med den aktuella frågan om arbetskrafternas
ökning i det centrala revisionsverket, att, vid bifall till berörda förslag, olägenheterna
av den nuvarande knappheten i arbetskrafter med all säkerhet komma att
i rätt betydande grad minskas och att framdeles uppkommande behov av ökade
arbetskrafter kan långt bättre än under nuvarande förhållanden tillgodoses genom
anställande av biträden med lägre kvalifikationer. Såvida icke riksrevisionsverkets
arbetsområde varder avsevärt utökat exempelvis genom förläggande till verket av
kontrollen över fromma stiftelser eller dylikt, torde man utan fara för misstag
kunna, om verket organiseras i huvudsak så som vi föreslagit, utgå från den förutsättningen,
att den nuvarande revisionspersonalen under avsevärd tid framåt icke
skall behöva ökas annat än möjligen med okvalificerade biträden.»
Det hemställdes uti ifrågavarande betänkande, att å riksrevisionsverkets
stat måtte uppföras ett antal revisorer, motsvarande dels kammarrättens
20 ordinarie och 3 extra revisorer, dels ock statskontorets riks^bokslutsavdelnings
4 revisorer och bokhållare eller sålunda tillhopa 27
* revisorer.
Till stöd för kammarrättens nu förevarande framställning om
ökning av antalet extra revisorer från tre till fyra har åberopats inne
-
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
hållet i en av de båda förste revisorerna avlåten skrivelse till ämbetsverket,
däruti förste revisorerna — med erinran om vad vid 1912 års
riksdag i detta ämne förekommit — vidare framhållit vissa omständigheter,
som de ansett styrka behövligheten och nödvändigheten av den
fjärde extra revisorn.
I sådant avseende hava förste revisorerna anfört följande.
»Med de nya skattelagarnas tillämpning hava tillkommit vissa omständigheter,
som avsevärt inverka på behovet av arbetskrafter hos revisionen. Den med år
1903 tillkomna inkomstskatten, som då beräknades till 10,500,000 kronor, utgick
med en krona för varje hundratal kronor av det beräknade belopp, efter vilket
skatt skulle utgå. För en sammanlagd summa av beräknade belopp, efter vilka
skatt skulle utgå, exempelvis 10,000,000 kronor utgjorde inkomstskatten 100,000 kronor.
Vid granskning av den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten har man
däremot att för varje skattskyldig kontrollera medgivet avdrag, beräknat belopp
efter vilket skatt utgår, skatteprocenten och den uträknade skatten. Inkomst- och
förmögenhetsskatten för en år 1913 taxerad totalsumma av 1,802,345,381 kronor
utgjorde 40,765,918 kronor 17 öre. De härstädes framställda anmärkningarna beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatten äro talrika och hava en och annan gång
till och med gällt belopp på över ettusen kronor. Den nuvarande inkomst- och
förmögenhetsskatten kräver sålunda betydligt större granskningsapparat än den förut
utgående inkomstskatten och större än som kunnat förutses. I avsevärd utsträckning
överlåtes berörda granskning till räknebiträdena under revisorernas överinseende.
För att uppehålla initiativet och kontrollen över författningarnas behöriga tillämpning
måste de akademiskt bildade revisionstjänstemännen även deltaga i själva granskningsarbetet,
vartill kommer, att revisorerna hava att i dessa liksom i andra fall uppsätta
anmärkningarna samt i övrigt utföra kronans talan hos kammarrätten och i
förekommande fall hos Kungl. Maj:t.
De räkenskaper, som skola undergå granskning inom kammarrätten, ökas
beständigt såväl till antal som omfång. Sålunda hava under sista åren tillkommit
räkenskaper för en del nya ämbetsverk och institutioner, såsom statens biografbyrå,
extra provinsialläkarnas pensionskassa, lärarinnornas pensionsanstalt och socialstyrelsen.
Många förutvarande räkenskaper hava snabbt tillväxt, exempelvis räkenskaperna
för vattenfallsstyrelsen med underlydande vattenverk, som från att hava
utgjort ett fåtal band nu utgöra inemot 100 band. Belysande för utvecklingen av
räkenskaper för mindre förvaltningsområden är en den 21 sistlidne januari dagtecknad,
till kungl. finansdepartementet ingiven underdånig framställning från lantmäteristyrelsen
angående ändring av tiden för avgivande till kammarrätten av styrelsens
räkenskaper, varav inhämtas, att denna styrelses räkenskaper på omkring
20 år ungefär tjugodubblats.
Förutom dessa redan inträdda ökningar i revisionsmaterialet är att märka,
att revisionen har att med år 1916 utöva kontrollen över eu ny statsinkomst, värnskatten,
och sedermera även över dess användning. Det är givetvis nödvändigt, att
en så betydande skatt underkastas så noggrann kontroll som möjligt, något som
jämte uppsättande av förekommande anmärkningar och utförandet av målen förvisso
kommer att motsvara mer än en revisors arbetslott.
30
Lönereglering
skommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114»
Med hänsyn till chefens för kungl. finansdepartementet skrivelse den 31 sistlidne
augusti till kammarrätten med anmodan att vid avgivande av förslag beträffande
anslag att äskas av nästkommande års riksdag iakttaga all den sparsamhet,
som lämpligen låter sig göra, finner sig emellertid revisionen nödgad att nu
begränsa sin begäran om förstärkning av arbetskrafterna till det minsta möjliga
och får därför, under framhållande av att en större ökning i arbetskrafterna endast
ett år möjligen kan anstå, vördsamt hemställa, att kungl. kammarrätten ville hos
Kungl. Maj:t göra framställning om anställande från och med år 1916 av ytterligare
en extra revisor med samma löneförmåner och rätt till semesterledighet som
de nuvarande tre extra revisorerna.»
I det förenämnda utlåtandet av den 15 innevarande mars har i
fråga om behovet av ytterligare en extra revisor hos kammarrätten
löneregleringskommittén för egen del anfört följande:
»Då ett eventuellt förslag om inrättande av ett riksrevisionsverk skulle medföra,
att kammarrättens revisionsavdelning komme att helt och hållet uppgå i det
nya verket, och förslaget även torde kunna förväntas medföra sådana förändringar
i revisionsarbetets anordning, att storleken av den för detta arbete behövliga personalen
komme att därav påverkas, måste löneregleringskommittén uppenbarligen
vid avgivande av det kommittén avfordrade utlåtandet i nu förevarande ärende, i
vad detsamma avser revisionspersonalen hos kammarrätten, utgå från den förutsättningen,
att det bebådade riksrevisionsverket icke kommer till stånd från och med
år 1916; och har kommittén av den i ärendet förebragta utredningen funnit sig
övertygad därom, att — under nämnda förutsättning — kammarrättens revisionsavdelning,
för behörigt fullgörande av sina åligganden, under år 1916 är i behov
av fyra extra revisorer.
Då de föreslagna avlöningsbeloppen för extra revisorer och för gottgörelse
åt deras semestervikarier äro upptagna enligt samma grunder som motsvarande,
för närvarande utgående belopp, har kommittén i detta hänseende icke funnit anledning
till någon erinran.
Kommittén hemställer alltså beträffande den sist behandlade delen av kammarrättens
framställning, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för
anställande å kammarrättens revisionsavdelning av fyra extra revisorer och fyra
extra räknebiträden ävensom för bekostande av semestervikariat för nämnda befattningshavare
på extra stat för år 1916 bevilja ett anslag av i helt krontal
18,934 kronor.
Vidare hemställer kommittén, att Eders Kungl. Maj:t, därest nämnda förslag
av riksdagen bifalles, måtte
dels bemyndiga kammarrätten att för år 1916 förordna fyra extra revisorer med
arvode för en var av dem av 3,000 kronor, därav 1,600 kronor skola anses såsom
tjänstgöringspenningar, och fyra extra räknebiträden med arvode för envar av dem
av 1,500 kronor, därav 550 kronor skola anses såsom tjänstgöringspenningar;
dels förklara extra revisorerna och extra räknebiträdena berättigade att åtnjuta
semester lika med ordinarie revisorer och räknebiträden;
dels medgiva att, till bestridande av vikariatsersättningar under nämnda
semester, må såsom tillägg till det i ämbetsverkets stat uppförda anslaget till vika
-
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.
riatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar och tillfällig renskrivningskostnad
under år 1916 användas erforderligt belopp, i runt tal utgörande 934
kronor;
dels ock föreskriva, att ifrågavarande befattningshavare skola vara underkastade
skyldighet att iakttaga vad i fråga om daglig arbetstid å tjänsterummet
gäller för ordinarie befattningshavare i motsvarande tjänster inom ämbetsverket.»
Mot kammarrättens av löneregleringskommittén understödda förslag
rörande ytterligare förstärkning av revisionsavdelningens arbetskrafter
har jag icke någon invändning att göra. Jag erinrar om mitt
här förut gjorda uttalande därom, att förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk
icke lärer komma att föreläggas innevarande års riksdag.
Sammanlagda beloppet av de här av mig förordade anslagen till
förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten uppgår till 33,709
kronor.
Med åberopande av vad i detta ärende blivit anfört hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten med två
adjungerade ledamöter, två amanuenser, fyra extra revisorer och fyra
extra räknebiträden m. in. på extra stat för år 1916 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett anslag av ...................................................... kronor 33,709,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan innevarande år därav disponera
4,925 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Georg Sjöcrona.
Departements
chefen.