Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående viss
utfästelse till Stockholms stad rörande västra stambanans
framdragande över den föreslagna s. k. Hammarbyleden;
given Stockholms slott den 26 mars 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att staten må — under förutsättning att Stockholms stad förbinder
sig att uppfylla de av järnvägsstyrelsen i sådant hänseende före,
slagna, i statsrådsprotokollet omförmälda villkor, med de smärre jämkningar
däri, som Kungl. Maj:t kan finna lämpliga — utfästa sig att till
tiden för den s. k. Hammarbyledens öppnande för allmän trafik, dock
tidigast den 1 januari 1922, hava ombyggt västra stambanans ingångslinje
till Stockholm på sådant sätt, att sjöfarten genom farleden
samt järnvägstrafiken däröver bliva i erforderlig mån oberoende av
varandra, antingen genom att förlägga järnvägen å bro över Årstaviken
med omkring 26 meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt
spann eller ock genom att förändra den nuvarande järnvägslinjens korsning
med farleden vid Liljeholmen sålunda, att järnvägen framdrages å
bro med omkring 4,8 meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt
spann.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 97 käft. (Nr 109.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Framställning
av Stockholms
stadsfullmäktige
.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 26
mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Den 25 maj 1914 hava Stockholms stadsfullmäktige beslutat att,
under förutsättning av erforderligt tillstånd från det allmännas sida, en
farled för fartyg med 5,5 meters djupgående skall anläggas från Saltsjön
vid Danviken genom Hammarbysjön, Årstaviken och Liljeholmsviken
till Mälaren med sluss vid Skanstull i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av stadens byggnadskontor utarbetat förslag av den 5
september 1913. Kostnaden för anläggningen har enligt detta förslag
beräknats till 5,880,000 kronor.

Med anledning av det sålunda fattade beslutet hava stadsfullmäktige
hos Kungl. Maj:t anhållit om koncession å den omförmälda farleden
och därtill hörande sluss samt begärt tillstånd att, för den händelse
frivillig överenskommelse ej kan träffas med vederbörande mark- och
vattenrättsägare, i enlighet med gällande författningar om jords eller

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

%

lägenhets avstående för allmänt behov förvärva vad för företagets utförande
är nödigt, inbegripet rätt till avlopp under byggnadstiden genom
näset vid Saltsjö—Duvnäs järnvägsstation.

Stadsfullmäktige hava tillika tillkännagivit, att, därest Kungl.
Maj:t för något statens ändamål, för försvaret eller eljest, skulle önska
ändring i eller tillägg till de arbeten, som i sammanhang med Hammarbyledens
utförande kunna komma att av stadsfullmäktige beslutas,
staden är villig upptaga underhandlingar i sådant hänseende, under
förutsättning att ändringen eller tillägget ej vållar staden olägenhet
och att staten är villig att betala därav betingad ökad kostnad.

Enligt det av stadsfullmäktige antagna förslaget förutsattes, att
västra stambanan samtidigt med farledens utförande omlägges och inledes
på ny högbro över Årstaviken vid Årstaholmar, samt att den
nuvarande järnvägslinjen över Liljeholmsviken slopas. Den nya järnvägsbron
vid Årstaholmar bör enligt förslaget erhålla en fri genomfartshöjd
av 26 meter. En eventuell ökning av denna höjd anses
vara utesluten, emedan den skulle medföra stora svårigheter vid anordnandet
av Stockholms södra station. Däremot föreslås, att bron förses
med ett rörligt spann, så att Hammarbyleden i detta avseende
skall bliva jämnställd med Södertälje kanal efter föreslagen ombyggnad,
varvid en ny rörlig bro skall erhålla en fri höjd av 26 meter. Förut
har ifrågasatts att anordna det rörliga spännet norr om Årstaholmar,
men sedan det visat sig, att detsamma utan svårigheter eller ökade
kostnader även kan anordnas söder om holmarna, har detta ansetts böra
föredragas, enär farvattnet här är betydligt bredare och den fria höjden
under bron större än norr om holmarna samt härigenom uppmuddrandet
av en farled norr om holmarna bliver obehövligt.

I anslutning till vad förslaget i denna del sålunda innehåller hava
stadsfullmäktige slutligen anhållit, att staten senast till ingången av år
1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra stambanan till Stockholm
på sådant sätt, att den blivande sjötrafiken genom Årstaviken
och järnvägstrafiken bliva såvitt möjligt oberoende av varandra.

Över stadsfullmäktiges berörda framställning hava, bland andra
myndigheter, järnvägsstyrelsen avgivit underdånigt utlåtande, dagtecknat
den 5 oktober 1914. Styrelsen har däruti anfört följande:

Ordnandet av Stockholms farledsfråga genom anläggandet, på sätt den
underdåniga framställningen avser, av den s. k. Hammarbyleden står i nära samband
med lösningen av Stockholms bangårdsfråga och den därmed i viss mån

Utlåtande av
järnvägsstyrelsen.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 10.9.

sammanhängande förortsbanfrågan. För förevarande ärendes bedömande torde
det därför vara erforderligt, att även Stockholms bangårds- och förortsbanfrågor
samt deras samband med farledsfrågan beröras.

Yästra stambanans ingångslinje till huvudstaden korsar inom dennas område
å, broar tre farleder, nämligen Liljeholmsviken, som utgör inlopp till
Årstaviken, samt Söderström och Norrström. De över dessa farleder för sagda
bana anlagda broarna hava följande fria höjder över Mälarens medelvattenyta,
nämligen vid Liljeholmsviken 1,75 meter, vid Söderström 2,25 meter och vid
Norrström 2,7 5 meter. Då emellertid samtliga broar äro försedda med svängspann,
förhindras icke genomsläppandet även av fartyg med högsta resning.
Trafiken genom Liljeholmsviken och Norrström är av ringa betydenhet. Däremot
är, som bekant, sjöfarten genom Söderström synnerligen livlig och stegras
alltjämt. Om tiden för öppethållande av svängbron över Söderström utfärdades
av Kungl. Maj:t den 12 augusti 1864 föreskrift i enlighet med ett av de villkor,
som av Stockholms stadsfullmäktige uppställts för viss markupplåtelse
för sammanbindningsbanans anläggande, och skulle bron enligt denna föreskrift,
så länge seglationen påginge, stå öppen minst halva tiden, räknad från solens
uppgång till dess nedgång och från solens nedgång till dess uppgång varje
dygn. Denna föreskrift ändrades av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges tillstyrkan
genom nådigt brev den 28 mars 1896, varigenom föreskrevs, att bron
skulle under den tid, sjöfarten pågår, varje dygn hållas öppen för sjöfarten så
ofta och så länge järnvägstrafiken det medgiver, dock sammanlagt minst halva
dygnet, därav minst 4 timmar under dagen, räknad från klockan 6 förmiddagen
till klockan 8 eftermiddagen.

För järnvägstrafikens del är nämnda föreskrift på minuten utnyttjad, och
det kan vid rubbningar i tidtabellen ej undvikas, att tiden för brons öppenhållande
minskas under den föreskrivna. Olägenheten för sjötrafiken härav skulle
i och för sig måhända icke behöft tillmätas så stor betydelse, om icke vid inträdande
trafikrubbningar en eller flera, t. o. m. på varandra följande, i tidtabellen
upptagna broöppningar måst helt och hållet inställas, vilket inträffar
trots allvarlig strävan från järn vägsmyndigheternas sida att på bästa möjliga sätt
tillgodose sjötrafikens fullt berättigade önskemål, att tiden mellan broöppningarna
göres möjligast ringa. De svårigheter, som hänsynen till sjöfarten bereder såväl
vid tidtabellens uppgörande som vid dess tillämpande, torde ock vara allmänt
insedda. Likvisst må till belysande av dessa svårigheter påpekas, att vid bestämmandet
av tågens avgångs- och ankomsttider vid centralstationen måste,
förutom till sjöfarten, tagas hänsyn, bland annat, jämväl till den trafikerande
allmänhetens önskemål, till disponibel personal och rullande materiel, till möjligheterna
att å stationerna intaga tåg samt till förbindelserna icke blott med
en stor del av det egna landets, utan ock med utlandets järnvägar. Det vore
därför tydligtvis av stor betydelse för statens järnvägar, att det nu förefintliga
beroendet av sjöfarten bleve med det snaraste minskat och att större frihet erhölles
vid tidtabellens upprättande med avseende på såväl tågtiderna som tågantalet.
Icke nog med att därigenom den trafikerande allmänheten skulle tillskyndas
fördel — vilket i sin ordning bör gynnsamt påverka det ekonomiska
utbytet av järnvägstrafiken — därmed skulle även vinnas möjlighet för statens
järnvägar att ekonomiskt förmånligare utnyttja särskilt den för lokaltrafiken använda
rullande materielen och den med samma trafik sysselsatta tågpersonalens tid.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Den sedan långliga tider tillbaka beaktade önskvärdheten att, med undanröjande
eller åtminstone minskande av det hinder, som sålunda järnvägstrafiken
och sjöfarten ömsesidigt bereda varandra, vinna behövligt oberoende för de båda
trafikslagen, har berett kanske den förnämsta svårigheten för lösningen av Stockholms
bangårdsfråga, vartill under de senaste decennierna åtskilliga förslag framställts.
Dessa bangårdsförslag kunna ock efter de olika sätt, varpå oberoendet
mellan sjöfart och järnvägstrafik skulle vinnas, lämpligen uppdelas i två grupper.
Den ena gruppen förutsätter anordnandet av Hammarbyleden samt förläggning
av västra stambanan å större — s. k. segelfri — höjd däröver, men å mindre
höjd över Eiddarfjärden, samt vidare, liksom hittills, denna banas inledande söderifrån
till den å Norrmalm belägna huvudpersonstationen, vilken alltså behålles
som genomgångsstation. Enligt de till den andra gruppen hörande förslagen
återigen skulle västra stambanan korsa den nuvarande farleden Saltsjön—Mälaren
så västligt, att segelfri höjd kunde ernås vid korsningen, varför Hammarbyledens
anläggande alltså icke vore erforderligt, för att oberoende skulle vinnas mellan
järnvägstrafiken och sjöfarten mellan Mälaren och Saltsjön. Det västligare läget
för västra stambanans ingångslinje skulle däremot nödvändiggöra, att huvudpersonstationen
bleve anordnad som säckstation, om nämligen stationen skall
kunna kvarligga å nuvarande plats eller överhuvud taget erhålla ett någorlunda
centralt läge.

1910 års bangårdsförslag utarbetades efter de principer, som känneteckna
den förra gruppen, och till denna grupp hörde ock det av dåvarande ledamoten
av stadsfullmäktige, grosshandlaren Josef Carlsson framlagda, s. k. direkta högbanförslaget.
Det sistnämnda förslaget har av järnvägsstyrelsen blivit utförligt
belyst i ett med underdånig skrivelse den 28 juli 1914, på grund av därom av
riksdagens statsutskott gjord framställning, till Kung! Maj:t avgivet utlåtande över
en inom l:sta kammaren vid 1914 års senare riksdag väckt motion, nr 41, med
anledning av Kungl. Maj ds proposition om vissa bangårdsombvggnader i Stockholm.
I sagda utlåtande har järnvägsstyrelsen givit skäl för sin uppfattning, att
högbanförslaget icke kan förordas och att det icke bör bliva föremål för vidare
prövning. Statsutskottet har också i sitt av riksdagen godkända utlåtande över
nyssnämnda motion angående detta förslag uttalat, att ett genomförande av detsamma
enligt utskottets förmenande torde få anses uteslutet samt att det icke
torde vara vidare att räkna med. Styrelsen torde på grund härav kunna underlåta
att vidare befatta sig med förslaget i fråga.

På sätt i nyssnämnda, efter statsutskottets framställning avgivna utlåtande
utförligt angivits, har järnvägsstyrelsen numera företagit vissa ändringar i 1910
års förslag och har under utarbetning ett nytt, modifierat förslag, benämnt 1914
års bangårdsförslag. Det är således 1914 års förslag, som vid eu jämförelse
mellan de båda nämnda grupperna av bangårdsförslag bör jämföras med förslag
tillhörande den andra gruppen, vilken icke erfordrar Hammarbyledens utförande.

Till sistberörda grupp höra det s. k. Essingeförslaget med västra stambanan
indragen till centralstationen över öarna Stora och Lilla Essingen samt Kungsholmen,
vidare det av 1901 års bangårdskommitté framställda Skanstullförslaget
med samma bana inledd över Skanstull, Södermalm, Långholmen, Kungsholmen
och Karlberg samt slutligen ett av byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
överstelöjtnanten B. Stafsing framlagt förslag med västra starnbanan inledd till
centralstationen över Liljeholmen, Västra Södermalm, Långholmen, Kungsholmen
och Karlberg. I detta sammanhang torde ävenledes böra omnämnas ett annat av

6

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 109.

överstelöjtnanten Stafsing uppgjort förslag att inleda viss del av den till huvudstaden
söderifrån kommande statsbantrafiken å en linje utgående från en längre
söderut belägen punkt å västra stambanan samt sträckande sig över Ekerön,
Lovön, Brommalandet och Karlberg till centralstationen. Oavsett järnvägsstyrelsens
mening, att ett genomförande av detta sistnämnda förslag, åtminstone inom
överskådlig framtid, är att anse som uteslutet, saknar detsamma betydelse för
nu föreliggande frågas bedömande, då nämligen i allt fall åtgärder måste vidtagas
för att den betydande trafiken å linjen närmast söder om Stockholm skall
bliva oberoende av sjöfarten mellan Mälaren och Saltsjön.

Essingeförslaget, som på sin tid övergavs för Skanstullförslaget, kan lämnas
ur räkningen, då dess genomförande numera icke torde kunna ifrågasättas.

Av de förutnämnda bangårdsförslag, enligt vilka centralstationen anordnas
som säckstation, kvarstå sålunda Skanstullförslaget och Stafsings förslag med
västra stambanan inledd över Liljeholmen och Kungsholmen till jämförelse med
styrelsens förslag med centralstationen anordnad som genomgångsstation med
övergripande trafik.

Yad då först beträffar spörsmålet, huru centralstationen lämpligen bör anordnas,
anser styrelsen en genomgångsstation obetingat vara att föredraga, icke
blott därför att en sådan station i allmänhet är fördelaktigare med hänsyn till
anläggnings- och driftkostnader samt till möjligheten att under alla omständigheter
ombesörja trafiken, utan även enär det knappa, till buds stående utrymmet
och andra lokala förhållanden göra centralstationens anordnande som säckstation
särdeles olämpligt. Å den för persontrafiken disponibla mark, som redan användes
för järn vägsändamål med tilläggande av den mark, som rimligen kan
tänkas bliva förvärvad vid och i närheten av centralstationen, kan plats nämligen
icke beredas för så stort antal spår och plattformar, som erfordras för ombesörjande
av den trafik, varmed styrelsen numera måste räkna vid uppgörande
av ett bangårdsförslag, avsett att motsvara behovet icke blott under närmaste år,
utan för lång tid framåt, därest centralstationen skulle anordnas som säckstation.
I så fall bleve därjämte godsbangården vid norra stationen så avsevärt inkräktad,
att viss del av godstrafiken — frilastningen — troligen finge helt och hållet bortfiyttas.
Enbart den förstnämnda av dessa omständigheter torde utgöra tillräcklig
anledning för, att all tanke på att lösa bangårdsfrågan efter något av de förslag,
som göra centralstationen till säckstation, bör övergivas. Därtill kommer emellertid,
att både byggnads- och markanskaffningskostnader ställa sig vida högre för
dessa förslag än för styrelsens förslag, vidare medgiver det senare förslaget
successiv utbyggnad genom ombyggnadens uppdelning i sträckor, vilka var för
sig och oberoende av övriga kunna färdigställas samt tagas i bruk för trafiken,
medan däremot sådan successiv utbyggnad är så gott som utesluten för de förslag,
som avse större omläggning av västra stambanan och dess inledande norrifrån
till centralstationen. Dessa förslag bliva därigenom betungade med ansenliga
kostnader för ränteförluster under byggnadstiden, varjämte deras genomförande
skulle kräva beslut på en gång om betydande anslagsbelopp. Centralstationens
anordnande som säckstation skulle också medföra höga driftkostnader, särskilt
på grund av det för driften av en säckstation stora avståndet mellan personbangården
och den vid Frösunda belägna driftsbangården. Förslaget att inleda
västra stambanan över Liljeholmen och Kungsholmen skulle därjämte medföra
höga driftkostnader för trafikeringen av den enligt detta förslag anordnade grenbanan
mellan eu station å västra Södermalm och Stockholms södra station.

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Mot 1910 års förslag och dess alternativ IY, på vilket 1914 års förslag
bygges, hava emellertid framställts vissa anmärkningar, bland annat, att anläggandet
av ny bro invid den nuvarande sammanbindningsbauans bro över Söderström
skulle vara ägnat att ingiva betänkligheter ur byggnadsteknisk synpunkt, att
linjens stigning från centralstationen söderut skulle innebära svårigheter för
trafiken, att slopandet av Liljeholmens station skulle innebära allvarsam olägenhet,
att förslaget icke skulle göra järnvägstrafiken och sjöfarten i tillräcklig grad oberoende
av varandra samt slutligen att förslaget i estetiskt hänseende skulle vara
mindre tilltalande än de förslag, som förlägga västra stambanans ingångslinie
längre mot väster.

I fråga om de nyssberörda betänkligheter, som uttalats mot 1914 års förslag
ur byggnadstekniska och trafiktekniska synpunkter, tillåter styrelsen sig hänvisa
till sitt ovannämnda, på statsutskottets framställning avgivna yttrande, därav torde
framgå, att betänkligheter i dessa avseenden mot 1914 års förslag icke äro berättigade.

Mot slopandet av personstationen vid Liljeholmen anser styrelsen befogade
invändningar icke kunna göras, då personstationer vid den genomgående huvudlinjen
anordnas vid Ärsta och södra stationen och då Södermalms spårvägsnät kan
förväntas inom kort bliva utdraget å en under byggnad varande bro över Liljeholmsviken
samt därigenom sammanknutet med det på Liljeholmssidan befintliga
spårvägsnätet. Genom anordnandet av personstation vid den genomgående linjen
i centrum av Södermalm tillgodoses ett mycket större trafikintresse än det, som
förefinnes vid Liljeholmen och vilket på det hela taget synes bliva väl så bra
tillgodosett genom de båda andra stationerna och spårvägen. Ej heller kan så
stor betydelse tillmätas intresset att å Kungsholmen erhålla en personstation, då
denna stadsdel redan har mycket goda kommunikationer med centralstationen.

Att med styrelsens förslag skulle vinnas tillräckligt oberoende mellan järnvägs-
och sjötrafiken har ådagalagts genom verkställda, på tillgänglig statistik
vilande tidtabellsundersökningar, varvid en förutsättning dock vant, att viss del
av sjöfarten avledes genom Hammarbyleden enligt det därför uppgjorda förslaget.
Då därjämte, såsom nedan närmare skall visas, åt den tilltänkta, förr eller senare
nödvändiga nord—sydliga förortsbanan, vilken skulle utgöra vida större hinder för
sjöfarten än någonsin västra stambanan, icke torde kimna givas annat läge än
det i 1910 års förslag angivna, nämligen intill den bro över Söderström, som
samma förslag upptager för västra stambanan, torde anledning icke finnas att
med hänsyn till sjöfarten giva sistnämnda bana annan sträckning.

På grund av sistberörda förhållande, eller att för förortsbanan ändå får anläggas
bro över Söderström intill den för västra stambanan föreslagna bron, samt
på grund därav, att förhöjning av Jakobsgatan likafullt får göras för förortsbanans
underföring, bortfaller ock all anledning att av estetisk hänsyn förlägga västra
stambanans korsning med farleden Mälaren—Saltsjön längre västerut. För övrigt
tillåter styrelsen sig beträffande den estetiska sidan av 1914 års förslag hänvisa
till sitt oftanämnda, på statsutskottets'' begäran avgivna yttrande angående bangårdsombyggnader
i Stockholm.

I samma yttrande har styrelsen angivit sin ställning till förortsbanfrågan,
vars lämpliga lösning, särskilt vad angår den tilltänkta nord—sydliga stamlinjen,
ligger i statens järnvägars intresse, trots det att styrelsen ej längre har för avsikt
att använda denna linje för framförande av statens järnvägars tåg.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Det läge, som nord—sydlinjen skulle erhålla enligt 1910 års bangårdsförslag
och Stockholms stads kommunikationskommittés i denna del samstämmande förslag,
skulle ställa trafiken å denna linje i enahanda beroende av sjöfarten som
det, vari järnvägstrafiken kommer till sjöfarten enligt styrelsens bangårdsförslag.
Hammarbyledens tillkomst är sålunda en förutsättning för förortsbanförslaget
likaväl som för styrelsens bangårdsförslag.

Emellertid hava förslag framställts till sådan lösning av förortsbanfrågan,
att densamma icke skulle ställas i beroende av Hammarbyleden. Enligt ett
dylikt förslag skulle förortsbanan framföras i tunnel under Söderström, enligt ett
annat, av överstelöjtnanten Stafsing framställt förslag skulle förortsbanan använda
större delen av nuvarande sammanbindningsbanan mellan Norrmalm och Södermalm,
men för att förortsbantrafiken skulle bliva oberoende av sjöfarten, skulle
förbi en i förslaget upptagen ny sluss vid Karl Johanstorg anordnas två
förortsbanlinjer, en å vardera sidan om slussen och vardera linjen försedd med
rörligt brospann. Av de båda grenlinjerna skulle alltid en hållas tillgänglig för
förortsbantrafiken. Styrelsen finner intetdera av dessa förslag tillfredsställande.
Genom att framdraga förortsbanan i två grenlinjer förbi slussen skulle förortsbantrafiken
och sjöfarten komma i ett beroende av varandra, som bleve till
synnerlig olägenhet för båda trafikslagen, och därav skulle förhindras framsläppandet
av förortsbantåg i tät tidsföljd, som å den nord—sydliga stamlinjen
bleve nödvändigt för att denna linje skulle motsvara det framtida trafikbehovet.
Vidare skulle enligt detta förslag Stadsgårdens nyanlagda ranger- och uppställningsbangård
slopas och ersättas med en alldeles otillräcklig spårgrupp huvudsakligen
belägen under uppfartsvägarna till Södermalm. Tillfarts- och utdragsspåren
för denna spårgrupp samt förbindelsespåren mellan Stadsgården och
Söder Mälarstrand finge i plan korsas av förortsbanans båda grenlinjer, vilket
icke kan tillåtas varken med hänsyn till trafiksäkerheten eller med hänsyn till
hamnrörelsens behov av möjlighet till ostörd drift. Enligt ett annat alternativ
skulle visserligen plankorsningarna undvikas genom hamnspårens underföring
under förortsspåren, men nyssnämnda spårgrupp och förbindelsespår finge i sådant
fall förläggas å sådant djup under den närbelägna Mälarens vattenyta och under
de kaj spår, för vilkas trafik spårgruppen vore avsedd, att detta förslag icke kan
anses praktiskt utförbart. En praktisk anordning bliver icke heller enligt styrelsens
förmenande förortsbanans förläggande i tunnel under Söderström. De
stora djup, varpå tunnelbanan måste förläggas å långa sträckor å ömse sidor om
farleden, göra nämligen dess trafikerande med stora hisshöjder dyrbart och för
passagerarna obekvämt. Varje hållplats förutsätter dyrbara och tidsödande anordningar.
Att framföra förortsbanan i tunnel under Söderström skulle också
medföra synnerligen svårt»eräkneliga men utan tvivel alltid så ansenliga anläggningskostnader,
att ett mycket större trafikbehov, än som kan tänkas uppstå
inom överskådlig framtid, skulle erfordras för att göra en dylik tunnelanläggning
till ett ekonomiskt bärkraftigt företag. Förortsbanans tillkomst finge sålunda
anses uppskjuten till en avlägsnare framtid, än annars vore behövligt, om densamma
skulle baseras därpå, att beroendet av sjöfarten mellan Mälaren och
Saltsjön skulle undgås genom byggandet av en tunnel under Söderström.

Det torde sålunda vara uppenbart, att såväl de bangårdsförslag som de
förortsbanförslag, vilka icke förutsätta Hammarbyledens tillkomst, äro förenade
med så allvarsamma olägenheter och så underlägsna de förslag, som äro beroende
av denna nya farled, att styrelsen icke kan ifrågasätta, att de förra för -

Kungl. Ma j ds Nåd■ Proposition Nr 109. 9

slagen skola komma till utförande. Hammarbyledens tillkomst är sålunda enligt
styrelsens förmenande en nödvändighet för en lycklig lösning både av huvudstadens
bangårds- och av dess förortsbanfråga och, på grund av dessa frågors
utomordentliga vikt, av synnerligt intresse för statens järnvägar.

Sambandet mellan Stockholms bangårds- och farledsfrågor består då icke
blott däri, att bangårdsfrågan för sin lämpliga lösning kräver Hammarbyledens
tillkomst, utan även att för denna farleds anläggande måste förutsättas, att västra
stambanans linje över densamma ombygges på sådant sätt, att ett av de viktigaste
kraven även för farleden vinnes, nämligen oberoende mellan järnvägs- och
sjötrafiken.

Med hänsyn härtill anser järnvägsstyrelsen icke blott, att stadens framställning
om koncession, i den mån sådan kan vara erforderlig, samt om tillstånd
till expropriation för Hammarbyleden bör beviljas, utan även att, när staden går
i författning om att anlägga farleden, statens järnvägar böra tänkas göra vad på
statens järnvägar kan ankomma till vinnande av oberoendet mellan järnvägsoch
sjötrafik genom viss, kanalbyggnaden berörande ombyggnad av västra
stambanan.

Stadsfullmäktiges framställning i detta hänseende torde innebära omläggning
av västra stambanans sträckning mellan Västberga och Stockholms södra station
enligt 1910 års förslag med korsning av Hammarbyleden å bro med 26 meters fri
höjd över vattenytan, dock med rörligt brospann. Körligt brospann tänktes icke
anordnat enligt 1910 års förslag men får numera anses erforderligt, varför sådant
upptagits i 1914 års förslag. Järnvägsstyrelsen anser också, att en omläggning av
västra stambanan av nu berörd större omfattning framdeles ovillkorligen är erforderlig
samt att staten redan från början bör giva Stockholms stad full visshet,
att sådan omläggning vid behov skall komma till stånd, för att staden med full
trygghet skall kunna gå i författning om att anlägga Hammarbyleden. Det låter
dock tänka sig, att en provisorisk, mindre omfattande omläggning av västra
stambanan med bibehållande av den nuvarande sträckningen över Liljeholmen
vore tillfyllest att börja med. Innan styrelsen vill ställa möjligheten därtill i
utsikt, måste likvisst underhandlingar upptagas med staden samt genom ingående
undersökningar utrönas, om icke utförandet på eu gång av den ändock erforderliga
större anläggningen i längden ställer sig ekonomiskt fördelaktigare, till vilka
underhandlingar och undersökningar tid nu icke funnits.

Villfarande av stadsfullmäktiges framställning, att staten till den 1 januari
1922, då Hammarbyleden beräknats kunna öppnas för allmän trafik, skall hava
omlagt västra stambanan över den nya farleden, skulle strida mot järnvägsstyrelsens
ursprungliga tanke, att uppgörelse med staden borde vara träffad om
villkoren för hela bangårdsfrågans lösning, innan definitivt beslut skulle fattas
om förändring av västra stambanans ingångslinje till Stockholm. Särskilt gäller
detta därför, att den för uppgörelsen så utomordentligt viktiga värdesättningen
av markupplåtelser och markutbyten givetvis bör hänföra sig — vad beträffar
områden, som tagas i anspråk för anläggningarna och som framdeles ej kunna
annorlunda disponeras — till de tomtpriser, som nu kunna anses vara rådande,
och icke till dem, som kunna uppträda, efter det att kommunikationsledernas
omläggning eller förbättring kunnat förändra desamma. Träffandet av uppgörelsen
mod staden om hela bangårdsfrågans lösning torde dock komma att kräva
relativt lång tid även sedan 1914 års bangårdsförslag blivit fullt utarbetat, och
inväntandet av denna uppgörelse skulle därför avsevärt fördröja Hammarbyledens
Bihang iill riksdagens protokoll 191.1. / sand. 91 höft. (Nr 109.) 9

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

byggande. På grund av den ovan påvisade vikten för statens järnvägar av, att
Hammarbyleden kommer till stånd, samt på grund av företagets stora betydelse
i övrigt och då vidare ett definitivt beslut om Hammarbyledens anläggande
skulle giva. en kraftig Hjälp till lösning av den viktiga bangårdsfrågan, finner
styrelsen sig böra frångå sin tidigare tanke att avvakta en uppgörelse om
hela bangårdsfrågan, innan västra stambanans ingångslinje ombygges, särskilt
som ett snart igångsättande av ett så stort byggnadsarbete som den nya farleden
under nuvarande förhållanden vore högeligen önskvärt, då därigenom skulle
beredas arbete åt ett stort antal personer. För att staten skall kunna tillmötesgå
stadens begäran att omlägga västra stambanan, böra emellertid sådana
villkor uppställas, att trygghet vinnes dels för att anläggningen bliver till därmed
för statens järnvägar åsyftat gagn och dels för att den blivande uppgörelsen
med staden om bangårdsfrågan icke föregripes, så att statens ställning icke
bliver mindre fördelaktig därigenom, att staten nu går stadens önskningar till
mötes.

Den viktigaste av de omedelbara fördelar, som med västra stambanans
ombyggnad i samband med Hammarbyledens tillkomst åsyftas, är större oberoende
av sjöfarten. Denna fördel kommer dock icke statens järnvägar tillgodo,
med mindre staden medgiver, att tiden för öppethållande av bron över Söderström
avsevärt minskas. Järnvägsstyrelsen är icke beredd att nu precisera sina
önskemål därutinnan ens för liden närmast efter den grundliga omgestaltning
av de befintliga förhållandena, som genom de ifrågasatta farleds- och järnvägsanläggningarna
skulle inträda. Då därjämte bestämmelser icke böra fastställas
att _ gälla för mera än en viss tidsrymd i sänder för att sedan från tid till tid
revideras i mån av behov, bör enligt styrelsens mening såsom villkor för västra
stambanans omläggning uppställas, att staden medgiver att bestämmandet av
tiderna för öppethållande av bron vid Söderström överlämnas åt Kungl. Maj:t.

Den fria höjd av 26 meter, som enligt 1914 års förslag skulle givas västra
stambanan över Hammarbyleden, är så ansenlig, att broöppning i sådant fall
mycket sällan torde ifrågakomma, och bör tiden för öppnandet av denna bro
därför helt och hållet rätta sig efter järnvägstrafiken. Då det emellertid, enligt
vad förut sagts, kan ifrågasättas att omlägga västra stambanan mera provisoriskt,
å lägre höjd till att börja med, anser järnvägsstyrelsen nu böra förbehållas åt
Kungl. Maj:t att bestämma brotiderna jämväl för västra stambanans blivande
broar över Hammarbyleden. Enahanda villkor bör enligt järnvägsstyrelsens
förmenande gälla den bro, som kan bliva uppförd för den blivande förortsbanan.

En fördel, förutom den förenämnda av minskat beroende av sjöfarten, som
skulle vinnas genom västra stambanans omläggning å sträckan Västberga—Stockholms
södra station enligt 1914 års förslag, läge däri, att trafiken å grenlinjen
Liljeholmen—södra stationen kunde helt nedläggas. Stadens medgivande härför
torde dock icke erfordras.

För att den blivande uppgörelsen i bangårdsfrågan icke skall föregripas
genom statens åtagande att dessförinnan omlägga västra stambanan, torde den
överenskommelse, som därom träffas mellan staten och staden, i övrigt böra
erhålla endast preliminär karaktär och den egentliga uppgörelsen ställas på
framtiden på liknande sätt, som skedde beträffande det förslag till ombyggnad
av centralstationen, norra stationen och Tomteboda växlingsbangård samt mellanliggande
bansträckor, vartill riksdagen på Kungl. Maj:ts hemställan år 1914 beviljat
anslag. Enligt överenskommelsen om sagda ombyggnad, förband sig staden

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

att fullgöra de av staden för förslagets genomförande begärda prestanda, huvudsakligen
endast mot det att staden tillförsäkrades, att dessa prestanda vid
den blivande slutliga uppgörelsen i bangårdsfrågan komme att tillgodoräknas
staden på samma sätt, som om de skulle ägt rum först sedan denna uppgörelse
blivit träffad.

Skall eu på samma princip fotad överenskommelse nu träffas, måste dock
iliågkommas, att västra stambanans omläggning å sträckan Västberga—södra
stationen, vilken staten, om ock eventuellt först framdeles, ifrågasättas skola åtaga
sig att utföra, utgör en så ansenlig prestation, att staten, för att icke genom ett
sådant åtagande behöva befara komma i sämre ställning till staden vid den
blivande slutliga uppgörelsen i bangårdsfrågan, i gengäld torde böra av staden
fordra ansenliga prestationer att vid den slutliga uppgörelsen i bangårdsfrågan
tillgodoräknas staden på samma sätt staten skulle tillgodoräknas sina prestationer.

Sålunda anser järnvägsstyrelsen, att staden först och främst bör på sådana
villkor tillförbindas att tillhandahålla all den staden tillhöriga mark, som erfordras
såväl för västra stambanans omläggning mellan Västberga och södra stationen
som oför omläggning av södra stationen och för den föreslagna personbangården
vid Årsta. Skulle västra stambanan först provisoriskt omläggas, bör staden utan
kostnad till statens järnvägar upplåta den för den provisoriska omläggningen
behövliga, staden tillhöriga marken, dock endast med besittningsrätt och för så
lång tid, som marken tages i anspråk för det angivna ändamålet.

Vidare bör staden åtaga sig att på enahanda villkor utföra alla de omläggningar
och nyanläggningar av gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av
alla slag, som nödvändiggöras genom utförandet av de nya järnvägs- eller bangårdsanläggningarna.
Slutligen bör ock staden förbinda sig att söka fastställelse
icke blott å sådana ändringar i stadsplanen och hamnplaner, som erfordras för
farledsanläggningen, utan ock å ändringar, betingade av västra stambanans omläggning
och av genomförandet av i samband därmed fastställda bangårdsplaner.

Årealen av den staden tillhöriga mark, som skulle erfordras för västra
stambanans omläggning å sträckan Västberga—södra stationen och i samband därmed
stående bangårdsanläggningar, utgör cirka 200,000 kvadratmeter. Med ledning
av de priser, som tillämpades för 1910 års bangårdsförslag, men om vilkas fortfarande
giltighet styrelsen dock icke haft tillfälle att förvissa sig, har värdet av
denna mark beräknats till cirka 6 millioner kronor. Om areal eller värde av de
markområden, som skulle erfordras för en eventuell provisorisk ombyggnad av
västra stambanan, kan styrelsen nu ej lämna uppgift, men torde det här endast
kunna bliva fråga om smärre områden utan större värde.

Kostnaderna för de omläggningar eller nyanläggningar av gator och ledningar
m. in., som skulle betingas av de ifrågasatta järnvägs- och bangårdsanläggningarnas
utförande, kan styrelsen icke uppgiva.

Byggnadskostnaderna för västra stambanans omläggning å sträckan södra
stationen—Västberga i enlighet med 1914 års förslag har styrelsen approximativt
beräknat till cirka 7 millioner kronor, däri inräknat kostnaderna för eu första
inläggning för persontrafiken vid södra stationen och en personstation vid Årsta.
Arealen av den enskilda mark, som skulle behöva anskaffas i och för nu ifrågavarande
anläggningar, uppgår till cirka 34,000 kvadratmeter och har värdet därav,
som inberäknats i ovannämnda approximativa kosta adssiffra 7 millioner kronor,
likaledes uppskattats efter de priser, som användes för 1910 års förslag, och ut

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

gör cirka 1 million kronor. Styrelsen har emellertid icke heller härvidlag varit
i tillfälle att förvissa sig om, huruvida dessa priser fortfarande äro tillämpliga.

Arbetena med västra stambanans ombyggnad torde, även om ombyggnaden
skall verkställas enligt 1914 års förslag och således icke till en början provisoriskt,
utan svårighet kunna utföras å en tid av 4 år, varför desamma skulle behöva
påbörjas tidigast år 1918 för att vara fullbordade till den tid, som stadsfullmäktige
begärt eller till ingången av år 1922. Ombyggnaden av centralstationen,
norra stationen, Tomteboda och mellanliggande sträckor, vartill riksdagen
år. 1914 beviljat anslag, skall enligt planen vara slutförd år 1917. Dessa
arbeten .skulle, därför kunna omedelbart följas av arbetena för västra stambanans
omläggning, vilket skulle överensstämma med styrelsens strävan efter kontinuitet
i arbetena för bangårdsombyggnaden i Stockholm. Skulle till en början blott
provisoriska anordningar vid Liljeholmen komma i fråga, kunna dessa naturligt
vis utföras på kortare tid och alltså arbetena påbörjas senare.

Beträffande slutligen tolkningen och tillämpningen av den av järnvägsstyrelsen
på nu angivna villkor ifrågasatta överenskommelsen, enligt vilken det
för båda parterna, staten och staden, skulle gälla utförandet av omfattande
och dyrbara anläggningar, vilka icke kunna på förhand med noggrannhet bestämmas
till sin omfattning, bör enligt järnvägsstyrelsens mening åt Kungl.
Maj:t överlämnas att träffa avgörande, i händelse olika mening angående statens
och stadens skyldigheter skulle uppstå.

Järnvägsstyrelsen anser att med de villkor, som styrelsen härmed föreslår,
betänkligheter icke behöva för statens del hysas mot, att staten åtager sig att
ombygga västra stambanan, om därmed vinnes, att den ur förberörda synpunkter
för statens järnvägar viktiga Hammarbyleden kommer till stånd.

Med stöd av vad sålunda anförts tillstyrker järnvägsstyrelsen, ej mindre att
Kungl. Maj:t vide, med bifall till Stockholms stadsfullmäktiges underdåniga
framställning, bevilja den sökta ^koncessionen å farled mellan Saltsjön och Mälaren
genom Hammarbysjön och Arstaviken, i den mån så kan vara erforderligt,
samt lämna det begärda tillståndet till expropriation, än även att staten åtager
sig att till tiden för farledens öppnande för allmän trafik, dock tidigast den
1 januari 1922, hava ombyggt västra stambanans oingångslinje till Stockholm på
sådant, sätt, att den blivande sjötrafiken genom Årstaviken och järnvägstrafiken
bliva i erforderlig mån oberoende av varandra, därvid linjen antingen genast
skall förläggas å bro med 26 meters fri höjd över farleden samt med rörligt
spann eller ock först förläggas å bro med mindre, dock för trafiken under första
tiden tillräcklig höjd, men framdeles vid behov å bro enligt det förstnämnda
alternativet, mot villkor att Stockholms stad dels medgiver, att bestämmandet
av tiderna för öppenhållande både av bron vid Söderström och av ifrågasatta
nya broar för västra stambanan och en blivande förortsbana över berörda
farled överlämnas åt Kungl. Maj:t, dels åtager sig att med full äganderätt till
statens järnvägar upplåta all den staden tillhöriga mark, som erfordras för västra
stambanans omläggning i slutligt läge över den nya farleden och för de i samband
därmed stående utvidgningar eller anläggningar av stationer, att upplåta den för
den alternativt ifrågasatta provisoriska omläggningen erforderliga, staden tillhöriga
marken att av statens järnvägar med nyttjanderätt innehavas, så länge den tages i
anspråk för det angivna ändamålet, liksom också att utföra alla de omläggningar eller
nyanläggningar av gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av alla slag, som nödvändiggöras
genom utförandet av de nya järnvägs- eller bangårdsanläggningarna,

13

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

dels medgiver, att de kostnader, staten kommer att nedlägga på grund av sitt
åtagande att i enlighet med stadens hemställan omlägga västra stambanan till
vinnande av oberoende mellan sjötrafiken och järnvägstrafiken, samt stadens tillhandahållande
av markområden och stadens kostnader för ovan omförmälta gator,
vägar och ledningar m. m. skola vid den blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms
bangårdsfråga tillgodoräknas respektive parter på samma sätt, som om
arbetena utförts och markupplåtelserna ägt rum först sedan denna uppgörelse
blivit träffad — därvid dock dessförinnan avstådd mark och utförda arbeten skola
beräknas till det värde, som de hade vid tiden för markens avstående och arbetenas
utförande — dels åtager sig att söka fastställelse å sådana ändringar av stadsplanen
och hamnplaner, som betingas av västra stambanans omläggning och av
genomförandet av de i samband därmed fastställda bangårdsplaner, dels och slutligen
överlämnar åt Kungl. Maj:t att träffa avgörande, i händelse olika mening
angående statens och stadens skyldigheter skulle uppkomma.

Sedermera har Stockholms stads hamnstyrelse, med förmälan att skrivelse flin
styrelsen erhållit bemyndigande att i vad som rör ifrågavarande farleds sta°äcB h° “n8_
utförande föra Stockholms stads talan, till Kungl. Maj:t ingivit eu skrift «tyrei»e.
i ärendet. Beträffande ovanberörda av järnvägsstyrelsen föreslagna villkor
för statens åtagande att till tiden för farledens öppnande för trafik hava
ombyggt västra stambanans ingångslinje till Stockholm på sådant sätt,
att järnvägstrafiken och den blivande sjötrafiken genom Årstaviken bliva
i erforderlig mån oberoende av varandra, har hamnstyrelsen i nämnda
skrift hemställt, att, därest Kungl. Maj:t skulle förbehålla sig att bestämma
tiderna för öppenhållande av de i utlåtandet angivna broar, dylikt bestämmande
dock aldrig måtte givas utan stadens föregående hörande.

Tillika har hamnstyrelsen ansett sig böra påpeka lämpligheten därav, att
därest, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, de prestationer i markupplåtelser
och utförda arbeten m. m., som kunna komma att av staden
fordras såsom villkor för västra stambanans omläggning, skola vid den
blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms bangårdsfråga beräknas efter
markens och arbetenas värde vid tiden för markens avstående och arbetenas
utförande, föreskrift varder meddelad, att sagda värde bör i
varje fall genom överenskommelse eller skiljedom fastställas omedelbart,
efter det marken avståtts eller arbetet utförts. Härigenom skulle förebyggas,
att den blivande slutuppgörelsen komplicerades och försvårades
genom tvister i förevarande avseende, och större trygghet skulle vinnas
för uppskattningens riktighet.

Jag erinrar till en början, att Stockholms stadsfullmäktiges hos DepartementsKungl.
Maj:t i ämnet gjorda framställning innefattar ansökan om kon- che,encession
å anläggande av en farled från Saltsjön vid Danviken genom
Hammarbysjön, Årstaviken och Liljeholmsviken till Mälaren, den s. k.
Hammarbyleden, jämte därtill hörande sluss ävensom om rätt att genom

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

expropriation förvärva den mark m. m., som erfordras för företagets
utförande. Tillika hava stadsfullmäktige hemställt, att staten senast
till ingången av år 1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra
stambanan söderifrån till Stockholm på sådant sätt, att den blivande
sjöfarten genom Årstaviken samt järnvägstrafiken bliva, såvitt möjligt,
oberoende av varandra. I särskild skrivelse hava stadsfullmäktige vidare
gjort ansökan om erhållande av statsbidrag å 2,000,000 kronor till byggande
av ifrågavarande farled att utgå under 8 år med 250,000 kronor om
året. Sistnämnda ansökning har remitterats till åtskilliga myndigheter,
av vilka ännu icke alla inkommit med infordrat utlåtande. Slutligen har
Stockholms stad hos överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms län jämlikt förordningen den 30 december 1880
om allmän farled begärt tillstånd till Hammarbyledens inrättande. Detta
ärende är ännu beroende på sistnämnda två myndigheters prövning.

Frågan om farledens inrättande och sträckning lärer, frånsett den i
sammanhang därmed åsyftade förändringen i stambanans läge och sträckning,
icke vara beroende av Kungl. Maj:ts medgivande utan torde böra
avgöras uti den i nämnda författning stadgade ordning. Åven om vederbörligt
tillstånd till ledens anordnande erhålles, anser sig emellertid
Stockholms stad icke kunna igångsätta arbetena, innan visshet vunnits,
att ingångslinjen för västra stambanan till Stockholm ombygges på sådant
sätt, att sjöfarten genom Årstaviken samt järnvägstrafiken bliva,
såvitt möjligt, oberoende av varandra. Av denna anledning och då
arbetenas snara påbörjande är av bet}Tdelse för minskande av den nu
rådande arbetslösheten, har jag ansett fullt fog föreligga att redan nu
till prövning upptaga stadsfullmäktiges framställning i denna del. Något
föregripande av vederbörande myndigheters bedömande av farledsfrågan
kan givetvis härigenom icke ske.

Det föreliggande förslaget avser, såsom ovan är sagt, farledens inrättande
för 5,5 meter djupgående fartyg samt anläggning av en sluss
vid Skanstull. Segeldjupet skulle följaktligen bliva detsamma, som vattenfallsstyrelsen
tillstyrkt beträffande Södertälje kanals ombyggnad och
farlederna i Mälaren. Däremot skulle slussen vid Skanstull enligt förslaget
erhålla mindre storlek än den av vattenfallsstyrelsen föreslagna
slussen vid Södertälje. Chefen för marinstaben har på grund härav
uti sitt i ärendet avgivna utlåtande påyrkat, att slussens dimensioner
något ökas. Sådant låter sig också göra, då stadsfullmäktige tillkännagivit,
att, därest Kung]. Maj:t för något statens ändamål önskar
ändring i eller tillägg till de föreslagna arbetena, staden är villig upplaga
underhandlingar i sådant hänseende under förutsättning, att därav

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

15

betingad ökad kostnad betalas av staten. Det lärer emellertid icke
vara nödigt att i detta sammanhang taga ståndpunkt till denna fråga.

Utan vidare synes det vara klart, att det för sjöfarten i allmänhet
måste bliva av största betydelse, att en även för större fartyg avsedd
direkt förbindelseled mellan Mälaren och Saltsjön komme till stånd vid
Stockholm. Därigenom skulle fartyg, vilka skola lasta eller lossa vid
hamn i Mälaren, kunna välja den väg från eller till Östersjön, som är
för dem genast, och sålunda bespara tid och kostnader. En annan
fördel, som skulle följa av Hammarbyledens inrättande och som ock
förtjänar särskilt framhållas, är att densamma skulle underlätta Mälarens
reglering. Såväl kommerskollegium som vattenfallsstyrelsen hava
också i sina i ärendet avgivna yttranden framhållit Hammar by ledens
stora betydelse både för Stockholms stad och för staten.

Redan på grund av ovan antydda fördelar, som Hammarbyleden
kommer att bereda det allmänna, finner jag uppenbart, att staten
bör i sin mån söka befordra dess tillkomst, men därutöver föreligger
nu för staten en direkt anledning att lämna sin medverkan därtill.
Sedan flera år tillbaka stå frågorna om Stockholms bangårds
ombyggnad och om förortsbanornas ordnande på dagordningen,
utan att ännu någon lösning vunnits. På sätt järnvägsstyrelsen i sitt
utlåtande framhållit, äro emellertid såväl de förslag till nya bangårdsanordningar
i Stockholm som de förortsbanförslag, vilka kunna utföras
oberoende av Hammarbyledens tillkomst, förenade med så allvarsamma
olägenheter och så underlägsna de motsvarande förslag, vilkas genomförande
är beroende av denna nya farled, att styrelsen ansett sig icke
kunna ifrågasätta, att något av de förra förslagen kommer till stånd.

Redan förut har visserligen i olika sammanhang uttömmande redogjorts
för de skilda förslag till lösande av Stockholms bangårdsfråga,
som hittills framkommit, men jag anser mig dock, utan att ingå på
några detaljer, böra här sammanfatta några av de synpunkter, som
synas mig särskilt beaktansvärda för bedömandet av förevarande
ärende.

En av de förnämsta faktorerna, med vilka man haft att räkna vid
bearbetningen av Stockholms bangårdsfråga, har varit önskemålet att
ernå erforderligt oberoende mellan järnvägstrafiken och sjöfarten å
Mälaren. Farledsfrågan har ock en så dominerande betydelse för bangårdsfrågan,
att de bangårdsförslag, som framställts, till och med
kunna uppdelas i två huvudgrupper, allt efter det olika sätt, varpå
oberoendet mellan järnvägstrafiken och sjöfarten tänkes bliva vunnet.
Den ena gruppen förutsätter tillkomsten av Hammarbyleden; den andra
är därav mera oberoende. Enligt de till den förra gruppen hörande

16

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 109.

förslagen —• dit det av järnvägsstyrelsen förordade s. k. 1910 års förslag
ock det s. k. Carlssonska förslaget, vilket för några år sedan lät
mycket tala om sig, äro att hänföra — förlägges västra stambanan å
segelfri höjd över den förutsatta nya Hammarbyleden, men å mindre
böjd över Riddarorden, varigenom möjliggöres, att banan fortfarande
kan ingå söderifrån till centralstationen och denna bibehållas såsom
genomgångsstation. Enligt de till den andra gruppen börande förslagen
återigen, skulle västra stambanan framföras på segelfri höjd över den
nuvarande farleden, varvid övergången måste förläggas mellan Långholmen
och Smedsudden på Kungsholmen eller ännu västligare; Hammarbyledens
anläggande skulle alltså icke vara erforderligt i och för
bangårdsfrågans lösande. Däremot skulle av topografiska och andra
skäl västra stambanan då få inledas norrifrån jämsides med norra stambanan
till centralstationen, som sålunda finge anordnas såsom säckstation.

Den omläggning av västra stambanan mellan Västberga och
Stockholm, som i stadsfullmäktiges framställning avses att i sammanhang
med Hammarbyledens utförande komma till stånd, överensstämmer
i huvudsak med det bekanta 1910 års bangårdsförslag och likaså med
den modifikation därav — 1914 års förslag — som järnvägsstyrelsen
bland annat med hänsyn tagen till förortsbanfrågans lättare lösningpreliminärt
utarbetat och för vilket förslag finnes redogjort i ett av
järnvägsstyrelsen avgivet yttrande, intaget i statsutskottets utlåtande
nr 77 under 1914 års senare riksdag.

Av detta järnvägsstyrelsens yttrande framgår, att 1914 års förslag
i stort sett överensstämmer med 1910 års förslag, alternativ IV. Sålunda
skulle västra stambanan från Västberga, beläget å nuvarande
linjen mellan Älvsjö och Liljeholmen, framdragas i ny sträckning norrut
samt vid Årsta holmar passera Årstaviken å bro med 26 meters fri
höjd över Mälaren. Därefter skulle järnvägen framdragas i skärning
och i tunnel genom Södermalm fram till Söder Mälarstrand strax väster
om den nuvarande södra tunnelmynningen, därifrån utmed den nu befintliga
järnvägsbron å ny bro med 10,5 meters fri höjd över Söderström
och med rörligt spann över farleden, vidare å viadukt längs
Riddarholmens västra sida, å bro i lågt läge över Norrström till Klara
strand samt slutligen under den enligt förslaget något höjda Jakobsgatan
fram till Centralstationen. Liksom enligt 1910 års förslag skulle
drifts- och rangerbangårdar anläggas vid Årsta söder om Stockholm.
Driftsbangården vid Årsta avses att användas för uppställning av de i
trafiken å de norra banorna gående persontågsätten, medan den redan
nu under anläggning varande driftsbangården vid Frösunda norr om
Stockholm på motsvarande sätt tages i anspråk för persontågen å

17

Kungl Ma) ds Nåd Proposition Nr 109.

linjerna söder om Stockholm. Utgångs- och slutpunkterna förläggas
alltså för de norrgående persontågen till Arsta och för de södergående
till Frösunda, varigenom kommer till stånd en, såsom det på fackspråket
heter, övergripande trafik, en anordning, vilken järnvägsstyrelsen
på grund av förhållandena i Stockholm anser obetingat lämpligast.

Att i detta sammanhang ingå på närmare redogörelse för det till
samma huvudgrupp hörande Carlssonska förslaget har jag ej funnit
nödigt, då, såsom 1914 års senare riksdag uttalat, detta förslag icke
vidare torde vara att räkna med på grund av anmärkta starka betänkligheter
mot förslaget, vilket icke heller vunnit anslutning från Stockholms
stadsfullmäktiges sida.

Utan att ingå på någon beskrivning över den andra gruppen av
de förslag, som icke förutsätta Hammarbyledens tillkomst, vill jag
endast erinra därom, att Centralstationen enligt dessa förslag måste
anordnas såsom säckstation.

Denna omständighet torde i och för sig utgöra tillräcklig anledning
för att denna kategori av förslag icke kan anses lämplig att
läggas till grund för lösningen av Stockholms bangårdsfråga. Av järnvägsstyrelsen
hava nämligen framlagts mycket tungt vägande skäl emot
Centralstationens utbildande till en säckstation. Det till buds stående
knappa utrymmet och andra lokala förhållanden göra en dylik anordning
särdeles olämplig. Sålunda kan på det område, som finnes tillgängligt
och som rimligen kan tänkas bliva förvärvat vid och i närheten av
Centralstationen, plats icke beredas för så stort antal spår och plattformer,
som erfordras för ombesörjande av den trafik, varmed numera
måste räknas vid uppgörande av ett bangårdsförslag, avsett att motsvara
behovet icke blott under närmaste åren utan för lång tid framåt.
Det utrymme, som skulle behöva tagas i anspråk för personstationen,
skulle därjämte komma att starkt inkräkta på övriga bangårdsanordningar
vid Centralstationen och Norra stationen, och förr eller senare
finge största delen av godstrafiken helt och hållet bortflyttas från
Norra stationen, något som givetvis komme att i väsentlig man inverka
förryckande på stadens affärsliv. 1 Byggnads- och markanskatfningskostnader
ställa sig också vida högre än enligt järnvägsstyrelsens förslag, och
Centralstationens anordnande som säckstation skulle medföra betydande
driftkostnader, särskilt på grund av det för driften av en säckslation
stora avståndet mellan personbangården och dess vid Frösuuda belägna
driftsbangård. Till sist må framhållas, att de förslag, som göra Centralstationen
till säckstation, icke medgiva bangårdsombyggnadens upp Bihang

till riksdagens potokoll 1915. I sand. 97 käft. (Nr 109.) ii

18

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 100.

delande i bjggnadsstadier, vilka var för sig kunna färdigställas och
oberoende av de följande tagas i bruk för trafiken. Dessa förslag bliva
därigenom betungade med högst ansenliga kostnader för ränteförluster
under byggnadstiden, varjämte deras genomförande skulle kräva beslut
på en gång om för våra förhållanden ofantliga anslagsbelopp.

För att återgå till de för bangårdsfrågans lösning utan tvivel lyckligare
förslagen tillhörande den grupp, som förutsätter Hammarbyleden,
vill jag påpeka att något val emellan de olika förslagen i denna grupp
icke i och för sig är erforderligt för bedömande av den till prövning
nu föreliggande frågan. I det avseende, som här är av intresse — korsningen
av Årstaviken — äro nämligen de särskilda förslagen väsentligen
sammanfallande.

Jag skall i detta sammanhang med några ord beröra förortsbänfrågan,
i vad densamma inverkar på bangårds- och farledsfrågorna.
Enligt järnvägsstyrelsens modifierade förslag göres Stockholms bangårdsfrågas
lösning icke direkt beroende av förortsbanefrågan. Emellertid
är att förutse, att, sedan trafiken utvecklats till en viss gräns, möjlighet
icke kommer att finnas att å statens järnvägar ombesörja, jämte
annan trafik, även förortsbantrafiken. För denna trafiks behöriga tillgodoseende
kommer därför med all säkerhet att förr eller senare erfordras
förortsbanor till Älvsjö och Järva, vilka eventuellt måste utsträckas
även utanför dessa punkter. Dylikt beroende av förortsbanfrågan
synes vara ofrånkomligt, huru än Stockholms bangårdsfråga löses,
och då sålunda kan förutses, att statens järnvägar i framtiden bliva urståndsätta
att fullt tillgodose trafiken till orter, som nu äro i detta hänseende
helt hänvisade till statsbanorna, ligger det i statens järnvägars
intresse, att en lämplig lösning av förortsbanfrågan må komma till
stånd.

Bland de för ett förortsbannät i Stockholm föreslagna olika linjer
har den s. k. nord-sydlinjen mellan Ålvsjö och Järva, eventuellt utsträckt
utanför dessa punkter, i första hand intresse vid behandlingen av bangårds-
och farledsfrågorna.

Enligt 1910 års förslag skulle även förortsbanan för att erhålla
tillbörligt oberoende av sjöfarten förutsätta Hammarbyleden, vilken den
skulle korsa vid Skanstull å samma höjd, som järnvägsstyrelsen föreslår
för västra stambanan (enligt Stockholms hamnstyrelses förslag till och
med å ännu större höjd). Över Söderström skulle den förläggas invid
och å samma höjd som västra stambanans omlagda ingångslinje, Det
bör också framhållas, att järnvägsstyrelsens förslag öppnar möjligheter
att samtidigt eller när som helst, efter det sträckan Södra stationen—

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

19

Centralstationen utförts, utföra anläggningarna även för förortsbanan,
som då, allt eftersom förhållandena utveckla sig, kan vara ett statens,
stadens eller privat företag.

Emellertid hava förslag framställts till sådan lösning av förortsbanfrågan,
att densamma icke skulle ställas i beroende av Hammarbyleden.
Enligt ett av de åsyftade förslagen skulle den nuvarande sammanbindningsbanan
med bibehållet höj dläge över Söderström i stort sett användas för
förortsbansträckan mellan Norrmalm och Södermalm. Emot detta förslag
har huvudsakligen anmärkts, att eu i förslaget ingående anordning med
två grenlinjer förbi Slussen vore i trafiktekniskt och säkerhetshäriseende
sjmnerligen betänklig, samt att förslaget ingalunda torde medföra det
avsedda oberoendet mellan trafiken å förortsbanan och sjöfarten. Ett
annat förslag, som framkommit, auII förlägga förortsbanan i tunnel mellan
Norrmalm och Södermalm. Ej heller denna anordning har ansetts
praktisk. De stora djup, varpå tunnelbanan måste förläggas på långa
sträckor å ömse sidor om farleden, göra nämligen, enligt vad som anmärkts,
dess trafikerande med stora hisshöjder dyrbart och för passagerarna
obekvämt. Varje hållplats skulle förutsätta underjordiska, dyrbara
och tidsödande anordningar. Förortsbanans framförande i tunnel
under Söderström skulle medföra synnerligen svårberäkneliga, men utan
tvivel så ansenliga anläggningskostnader, att ett mycket större trafikbehov,
än som med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan
tänkas uppstå inom överskådlig framtid, måste erfordras för att göra
en dylik tunnelanläggning till ett ekonomiskt bärkraftigt företag. Förortsbanans
tillkomst finge därmed anses uppskjuten till en avlägsnare
framtid, än som annars vore behövligt.

Även om man tager hänsyn till förortsbanfrågan vill det följaktligen
synas, som om bland de hittills framlagda förslagen till lösning av
Stockholms bangårdsfråga de, vilka förutsätta tillkomsten av Hammarbyleden,
vore i princip att föredraga.

Hammarbyledens inrättande torde sålunda, såvitt nu kan bedömas,
vara nödvändig för eu lycklig lösning av huvudstadens bangårdsfråga,
och är följaktligen av den största vikt för statens järnvägar. På denna
punkt mötas således statens järnvägars och sjöfartens intressen.

På grund av nu anförda skäl anser jag, att staten bör i sin mån
bidraga till Hammarbyledens tillkomst genom att lämna den av Stockholms
stad begärda utfästelsen att så omlägga västra stambanan, att.
Hammarbyledens anordnande på föreslaget sätt möjliggöres. Men frågan
härom är givetvis av beskaffenhet att böra underställas riksdagens
prövning.

20

Kungl- Maj ds Nåd. Proposition Nr 109.

För att den arbetarpersonal, vilken nu har sysselsättning vid de
bangårdsombyggnader i Stockholm, vartill 1914 års senare riksdagbeviljat
medel, måtte få fortsatt arbete vid statens järnvägar — något
som måste anses synnerligen önskvärt med hänsyn till inflytandet å
arbetsmarknaden av de stora arbeten, varom här är fråga — har järnvägsstyrelsen
avsett, att arbetena på västra stambanans förändrade inledande
till Stockholm skulle, sedan nämnda ombyggnader jämlikt den för
desamma uppgjorda planen avslutats år 1917, börja påföljande år.
I sådant fall beräknas arbetet med västra stambanans omläggning vara
avslutat till ingången av år 1922.

Huru järnvägsstyrelsen tänkt sig utförandet av de för bangårdsombyggnaden
i Stockholm erforderliga arbetena, framgår av ett inom
järnvägsstyrelsen utarbetat, preliminärt program, vilket såsom bilaga
torde få åtfölja detta protokoll. Enligt detta program — så långt ett
sådant låter sig uppgöras, innan någon överenskommelse med staden
träffats och innan frågan varit föremål för statsmakternas prövning och
beslut — tänkas två olika alternativ för frågans lösning och skulle bangårdsombyggnaden
i sin helhet vara fullbordad år 1931.

Beträffande de i programmet lämnade kostnadsuppgifterna anser
jag mig böra framhålla, att desamma endast äro approximativa, något
som självfallet följer därav, att det förslag, vartill de hänföra sig, ännu
icke föreligger helt i detalj utarbetat. Tydligt är också, att för ifrågavarande
arbeten fullt tillförlitliga beräkningar, avseende så lång tid framåt,
icke låta sig utföras, bland annat enär man saknar visshet om såväl
trafikens och teknikens framtida utveckling som kommande konjunkturer
och därav eventuellt föranledda prisändringar. Emellertid bör i detta
sammanhang framhållas, att en utfästelse eller ett beslut om utförandet
av de i viss del av programmet upptagna arbetena icke binder statsmakterna
till utförande av övriga i programmet upptagna arbeten eller
till inlösen av mark, som ej erfordras för samma del av programmet. Varje
led i programmet utgör nämligen ett avslutat helt, som i anslagshänseende
kan behandlas fristående för sig och som efter arbetets fullbordande
fullt ut kan utnyttjas för trafiken, även om de i övrigt i
programmet upptagna arbetena ej skulle komma till utförande. Denna
möjlighet till successiv utbyggnad är, som jag redan framhållit, en beaktansvärd
fördel.

Enligt 1914 års bangårdsförslag avses, att sjöfarten genom Hammarbyleden
och järnvägstrafiken skulle bliva i största möjliga mån
oberoende av varandra genom omläggning av västra stambanan å
sträckan mellan Västberga och Stockholms södra station. Av den

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

under alternativ 1 i programmet intagna tablån inhämtas, att denna
omläggning enligt nämnda alternativ skulle bliva avslutad år 1921.
Stockholms stadsfullmäktiges ifrågavarande hemställan, att ändrade
anordningar angående berörda trafik måtte vara vidtagna till ingången
av år 1922, skulle alltså enligt denna plan bliva uppfyllda.

Kostnaden för västra stambanans omläggning mellan Västberga
och Södra stationen kominer emellertid att uppgå till betydande belopp.
Den har nämligen approximativt beräknats till icke mindre än 7 millioner
kronor, därav 6 miljoner kronor utgöra byggnadskostnader och 1 miljon
kronor kostnader för lösen av i enskild ägo befintlig mark. I det ännu
icke slutberedda skick, vari Stockholms bangårdsfråga för närvarande
befinner sig, synes det mig dock knappast lämpligt, att staten skulle
ovillkorligen förbinda sig att före 1922 års början fullborda ett företag, vars
genomförande betingar så stora utgifter. Jag finner mig därför ej kunna
tillstyrka, att staten nu åtager sig en ovillkorlig utfästelse av sådan
innebörd, som ovan sagts, och detta så mycket mindre, som det med
hänsyn till de blivande underhandlingarna mellan staten och staden i bangårdsfrågan
möjligen kan vara fördelaktigt, att staten icke redan nu
binder sig beträffande sättet för västra stambanans inledande till huvudstaden.

Järnvägsstyrelsen har också uppgjort ett subsidiärt förslag, alternativ
II, enligt vilket de båda trafiklederna till en början endast genom provisoriska
anordningar skulle i erforderlig män för den första tidens trafikbehov
bliva oberoende av varandra. Enligt detta alternativa förslag skulle
järnvägen, med bibehållande av det nuvarande planläget, till år 1922 endast
mera provisoriskt höjas vid korsningen med den nya farleden vid Liljeholmen.
Vid de båda trafikledernas korsning å detta ställe skulle
järnvägen dragas över farleden på en fri höjd av 4,8 meter över
medel vattenytan, så att pråmar och smärre omastade ångbåtar, såsom
bogserbåtar och dylika, skulle kunna framföras under bron. För framsläppande
av fartyg med större resning skulle anordnas rörligt klaffspann.
I denna provisoriska ombyggnad ingår även anläggandet av
en personstation vid den genomgående linjen vid Stockholms södra
station samt därjämte om- och tillbyggnad av godsmagasinen vid samma
station. I och med anordnandet av en personstation vid den genomgående
linjen vid Södra stationen, där alla lokaltåg skulle stanna, skulle
de nuvarande lokaltågen mellan Liljeholmen och Södra stationen indragas.
Antalet tåg, som komrne att passera korsningen med den nya
farleden, skulle alltså i avsevärd mån minskas och därmed tiden iör
brons öppenhållande för sjöfarten i samma mån ökas. Kostnaderna

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

för de sålunda föreslagna interimistiska anordningarna hava approximativt
beräknats till 1,300,000 kronor, således ett, väsentligt lägre belopp,
än som skulle åtgå vid eu definitiv lösning av frågan.

I fall staten endast förbinder sig att utföra västra stambanans
korsning med Hammarbyleden enligt ettdera av omförmälda alternativa
förslag, behöver statens utgift för ändamålet icke med nödvändighet uppgå
till mera än sistnämnda belopp, 1,300,000 kronor. Det är emellertid i viss
mån en nackdel förenad med antagandet av alternativ It, nämligen den, att
de provisoriska anordningarna enligt detta alternativ endast i ringa mån
kunna komma till användning för de i den definitiva bangårdsombyggnaden
ingående arbetena. Detta har till följd, att, såsom förenämnda
program utvisar, kostnaden för bangårdsombyggnaden i dess helhet,
därest alternativ II väljes, ökas med 1,300,000 kronor eller med hela
beloppet av utgifterna för de provisoriska anordningarna. Härtill kommer,
att detta alternativ icke erbjuder möjlighet till jämn fördelning
av de erforderliga anslagsbeloppen, såsom fallet är med alternativ I,
och alltså ej heller till den jämna arbetstillgång efter år 1917, vilken
ansetts önskvärd. Man bör emellertid härvid jämväl taga hänsyn därtill,
att, om överenskommelse mellan staten och staden angående hangårdsfrågan
i dess helhet icke inom den närmaste tiden träffas och
samtliga ombyggnadsarbeten till följd därav uppskjutas, statens utgift
minskas med den räntevinst, som uppstår därigenom, att de betydande
utläggen för de nya anordningarna icke behöva göras förrän vid eu
senare tidpunkt. Sådan räntevinst inträder redan vid den förhållandevis
ringa förskjutning av blott en grupp arbeten, som programmets
alternativ II innebär, jämfört med alternativ I. Besparingen skulle nämligen
här, räknad vid utgången av år 1928, då sträckan Västberga—
Södra station enligt alternativ II skulle vara omlagd, uppgå till cirka
600,000 kronor, varvid 4 ! 2 % ränta beräknats på det efter hand nedlagda
kapitalet.

Alldeles oberoende av vilket alternativ, som må befinnas lämpligt
att välja för den först erforderliga delen av bangårdsombyggnaden, bör
man emellertid beakta, att staten såsom gengäld för den nu ifrågasatta
utfästelsen av Stockholms stad tillförsäkras vissa fördelar såsom, bland
annat, medgivande, att tiderna för öppenhållande av järnvägsbroarna
bestämmas av Kungl. Maj:t och att dispositionsrätt lämnas till vissa
markområden tidigare än annars torde varit påräkneligt.

Såsom villkor för den begärda utfästelsen från staten har nämligen
järnvägsstyrelsen föreslagit, att Stockholms stad dels medgiver
Kungl. Maj:t att bestämma tiderna för öppenhållande av såväl järn -

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

vägsbron över Söderström som de ifrågasatta nya broarna över Hammarbyleden
för västra stambanan och en blivande förortsbana; dels
åtager sig att med äganderätt till statens järnvägar upplåta all den
staden tillhöriga mark, som erfordras för västra stambanans omläggning
i slutligt läge över den nya farleden och för de i samband därmed
stående utvidgningar och anläggningar av stationer; att upplåta den för
den alternativt ifrågasatta provisoriska omläggningen av stambanan erforderliga,
staden tillhöriga marken att av statens järnvägar med nyttjanderätt
innehavas, så länge den behöver tagas i anspråk för det angivna ändamålet;
samt att utföra alla de omläggningar eller nyanläggningar av
gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av alla slag, som nödvändiggöras
genom utförandet av de nya järnvägs- och bangårdsanläggningarna;
dels medgiver, att de kostnader, staten kommer att nedlägga
på grund av sitt åtagande att i enlighet med stadens hemställan omlägga
västra stambanan till vinnande av oberoende mellan sjöfarten i farleden
och järnvägstrafiken, samt stadens tillhandahållande av markområden
och stadens kostnader för ovan omförmälda gator, vägar och ledningar
m. m. skola vid den blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms bangårdsfråga
tillgodoräknas respektive parter på samma sätt, som om
markupplåtelserna ägt rum och arbetena utförts först sedan denna
uppgörelse blivit träffad — därvid dock dessförinnan avstådd mark och
utförda arbeten skola beräknas till det värde, som de hade vid tiden för
markens avstående och arbetenas utförande — dels åtager sig att söka
fastställelse å sådana ändringar av stadsplanen och hamnplaner, som
betingas av västra stambanans omläggning och av genomförandet av de
i samband därmed fastställda bangårdsplaner; dels ock slutligen medgiver
Kungl. Maj:t att träffa avgörande, i händelse olika meningar angående
statens och stadens skyldigheter skulle uppkomma.

Stockholms stads hamnstyrelse, som, på sätt ovan är sagt, av
stadsfullmäktige erhållit bemyndigande att i vad som rör Hammarbyledens
utförande föra Stockholms stads talan, har emot de av järnvägsstyrelsen
uppställda villkoren icke gjort andra erinringar, än att,
därest Kungl. Maj:t skulle förbehålla sig att, bestämma tiderna för öppenhållande
av de i järnvägsstyrelsens utlåtande angivna broar, dylikt bestämmande
icke måtte givas utan stadens föregående hörande, samt att
den avstådda markens och de utförda arbetenas värde måtte i värjo fall
genom överenskommelse eller skiljedom fastställas omedelbart, efter det
marken avståtts eller arbetet verkställts.

Mot de av järnvägsstyrelsen föreslagna villkoren med de av hamnstyrelsen
äskade tilläggen Bynes mig intet vara att erinra.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Beträffande Stockholms stads ansökan om bidrag av staten för
Hammarbyledeu, anser jag denna fråga, över vilken vederbörande myndigheter
ännu icke slutligen yttrat sig, icke hora för närvarande upptagas
till prövning och avgörande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att staten må — under förutsättning att Stockholms
siad förbinder sig att uppfylla ovan omförmälda,
av järnvägsstyrelsen i sådant hänseende föreslagna
villkor, med de smärre jämkningar däri, som
Kungl. Maj:t kan finna lämpliga — utfästa sig att till
tiden för Hammarbyledens öppnande för allmän trafik,
dock tidigast den i januari 1922, hava ombyggt västra
stambanans ingångslinje till Stockholm på sådant sätt,
att sjöfarten genom farleden samt järnvägstrafiken däröver
bliva i erforderlig mån oberoende av varandra,
antingen genom att förlägga järnvägen å bro över
Årstaviken med omkring 26 meters fri höjd över
medelvattenytan och rörligt spann eller ock genom att
förändra den nuvarande järnvägslinjens korsning med
farleden vid Liljeholmen sålunda, att järnvägen frarndrages
å bro med omkring 4,8 meters fri höjd över
medelvattenytan och rörligt spann.

Till denna departementschefens, av statsrådets
övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen lämna bifall; och skulle till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

25

Bilaga.

Preliminärt program för bangårdsombyggnaden i Stockholm
efter fullbordande år 1917 av redan beslutade arbeten.

Alternativ I.

Linjen över Hammarbyleden förlägges i slutligt läge över Års ta holmar
till år 1922, då Hammarbyleden beräknas vara färdig.

1) Inlösen av enskild mark.

Kostnad: 3 millioner kronor, varav för sträckan Västberga—Södra stationen
1 million kronor.

Inköpes åren 1918—1920.

2) Anläggning av förbindelsespår Tomteboda—Frösunda.

Kostnad: 0,9 millioner kronor.

Byggnadstid 2 år (1918—19).

Arbetets omfattning: utbyggnad till dubbelspår av norra stambanans övergivna
linje förbi Hagalund, vilket dubbelspår tages i anspråk för norra
stambanan, medan tunneln under Hagalund användes för förbindelse
till driftsbangården.

Eventuellt anlägges ny dubbelspårig tunnel invid den gamla tunneln i
stället för utbyggandet till dubbelspår av norra stambanans gamla
linje. Det senare synes dock så vitt för närvarande kan bedömas
lämpligast.

3) Omläggning av västra stambanan å sträckan Västberga—Södra stationen.

Kostnad 6 millioner kronor.

Byggnadstid 4 år (1918—21).

Arbetets omfattning: ny dubbelspårig huvudlinje å sträckan Timmermansgatan—Västberga;
anknytning av nuvarande godsbangården till de omlagda
huvudspåren, anläggning av provisorisk personstation vid den
genomgående linjen vid Södra stationen, anläggning av personstation
vid Ärsta, anläggande av uppställningsspår å Älvsjö station samt
anordnande av godstågsspårsförbindelse till Liljeholmen.

4) Omläggning av linjen Centralstationen—Södra stationen.

Kostnad: 7,5 millioner kronor.

Byggnadstid 4 år (1921—24).

Arbetets omfattning: ny dubbelspårig huvudlinje, omändringar av spår och
plattformer vid Centralstationen, grundläggning för nytt stationshus
vid Centralstationen, anläggning av nytt godstågsspår mellan Södra
stationen och Stadsgården, höjning av Jakobsgatan samt nya kajanläggningar
vid Klara Strand, Biddarholmen och Köttorget.

5) Anläggning av nytt stationshus vid Centralstationen.

Kostnad: 8,8 millioner kronor.

Byggnadstid: 3 år (1924—26).

Arbetets omfattning: spårhall under huvudbyggnaden, huvudbyggnaden, expeditionsbyggnad,
förändringsarbeten i gamla stationshuset, ändringar
av plattformar och spårsystem, anordnande av plan mellan stationsBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 97 höft. (Nr 109.) 4

26

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 109.

huset och Jakobsgatan, reglering av Klaraviken (statens andel i arbetet)
samt anordnande av nya ilgodsmagasin jämte tillhörande spår.

6) Ombyggnad av Södra stationen.

Kostnad: 2 millioner kronor.

Byggnadstid 2 år (1926—27).

Arbetets omfattning: utbyggnad i permanenta lägen av personstationen
och godsbangården.

7) Anläggning av rangerbangård vid Arsta.

Kostnad: 2,2 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1927—28).

8) Anläggningar för införande av övergripande trafik.

Kostnad: 10,9 millioner kronor.

Byggnadstid: 4 år (1928—31).

Arbetets omfattning: utläggandet av ett spår mellan Centralstationen och
Tomteboda, flyttning av driftsspårgrupp från Centralstationen till Frösunda,
nya anordningar vid Centralstationen, utvidgning av personbangården
vid Södra stationen, utvidgning av godsbangårdenovid Södra
stationen, nytt förbindelsespår mellan Södra stationen och Arsta samt
driftsbangård vid Årsta.

Tablå enligt alternativ I

utvisande kostnadernas fördelning för varje år å de olika arbeten.

År.

Summa

anslag.

1. Jord-inköp.

2. Förbin-delsespår
Tomte-boda-Frö-sunda.

3. Linjen
Västberga
—Södra
stationen.

4. Linjen
Central-stationen
—Södra
stationen.

5. Nytt
stations-hus vid
Central-stationen.

6. Om-byggnad
av Södra
stationen.

7. Arsta
ranger-bangård.

8. Över-gripande
trafik.

1918...

2,3

1,0

0,4

0,9

1919...

3,0

1,0

0,5

1,5

1920...

3,o

1,0

—

2,o

1921...

3,o

—

—

1,6

1,4

1922...

3,o

—

—

—

3,o

1923...

3,o

—

—

—

3,o

1924 ..

3,o

—

—

—

0,i

2,9

1925...

3,o

—

—

—

—

3,0

^ 1926...

3,0

—

—

—

—

2,9

0,1

1927...

3,o

—

—

—

—

—

1,9

1,1

1928...

3,o

—

—

—

—

—

—

l,i

1,9

1929...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

3,0

1930...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

3,o

1931...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

3,o

! S:a

41,3

3,o

0,9

6,0

7,5

8,8

2,o

2,2

10,9

Kostnaderna äro angivna i millioner kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

27

Alternativ II.

Linjen över Hammarbyleden förlägges i provisoriskt läge över Liljeholmen
år 1922, då Hammarbyleden beräknas vara färdig.

1) Inlösen av enskild mark.

Kostnad: 3 millioner kronor, varav för sträckan Västberga—Södra statio1
million kronor.

Inköpes åren 1918—1920.

2) Anläggning av förbindelsespår Tomteboda—Frösunda.

Kostnad: 0,9 millioner kronor.

Byggnadstid 2 år (1918—19).

Arbetets omfattning: se 2) under alt. I.

3) Provisorisk höjning av linjen vid Liljeholmen.

Kostnad: 1,3 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1920—21).

Arbetets omfattning: höjning av linjen vid Liljeholmen, anläggning av provisorisk
personstation vid Södra stationen samt provisorisk om- och tillbyggnad
av godsmagasinen vid Södra stationen.

4) Omläggning av linjen Centralstationen—Södra stationen.

Kostnad 7,5 millioner kronor.

Byggnadstid 4 år (1921—24).

Arbetets omfattning: se 4) under alt. I.

5) Anläggning av nytt stationshus vid Centralstationen.

Kostnad: 8,8 millioner kronor.

Byggnadstid 3 år (1924—26).

Arbetets omfattning: se 5) under alt. I.

6) Ombyggnad av Södra stationen.

Kostnad: 2 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1926—27).

Arbetets omfattning: se 6) under alt. I.

7) Permanent omläggning av västra stambanan å sträckan Västberga—Södra

stationen (över Hammarbyleden).

Kostnad: 6 millioner kronor.

Byggnadstid: 3 år (1926—28).

Arbetets omfattning: ny dubbelspårig huvudlinje Västberga—Södra stationen,
anläggning av personstation vid Årsta, anläggande av uppställningsspår
å Älvsjö station samt anordnande av godstågspårförbindelse till
Liljeholmen.

8) Anläggning av rangerbangård vid Årsta.

Kostnad: 2,2 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1927—28).

9) Anläggningar för införande av övergripande trafik.

Kostnad: 10,9 millioner kronor.

Byggnadstid: 4 år (1928—31).

Arbetets omfattning: se 8) under alt. I.

28

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 109.

Tablå enligt alternativ II

utvisande kostnadernas fördelning för varje år å olika arbeten.

År.

Summa

anslag.

1. Jord-inköp.

2. För-bindelse-spår
Tomte-boda—
Frö-sunda.

3. Linjen
vid
Lilje-holmen.

4. Linjen
Central-stationen
—Södra
statio-nen.

5. Nytt
stations-hus vid
vid Cen-tralsta-tionen.

6. Om-byggnad
av Södra
stationen-

7. Linjen
Väst-berga—
Södra
statio-nen.

8. Årsta
ranger-bangård.

9. Över-gripande
trafik.

1918 ...

1,4

1,0

0,4

1919 ...

1,5

1,0

0,5

1920 ...

1,6

1,0

—

0,6

1921 ...

2,i

—

—

0,7

1,4

1922 ...

3,o

—

—

—

3,0

1923 ...

3,0

—

—

—

3,o

1924 ...

3,o

—

—

—

0,i

2,9

1925 ...

3,0

—

—

—

—

3,0

1926 ...

5,o

—

—

—

—

2,9

0,i

2,o

1927 ...

5,o

—

—

—

—

—

1,9

2,o

1,1

1928 ...

5,o

—

—

—

—

—

—

2,o

1,1

1,9

1929 ...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

—

3,0

1930 ...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

—

3,o

1931 ...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

—

3.0

Summa

42,6

3,0

0,9

1,3

7,5

8,8

2,o

6,o

2,2

10,9

Kostnaderna äro angivna i millioner kronor.

Amn. Förestående kostnadsuppgifter äro approximativa, delvis uppskattade. Ordningsföljd och tid för
arbetenas utförande äro beroende på teknikens och trafikens utveckling ävensom på åtskilliga andra omständigheter,
som nu äro svåra att överblicka. Bland annat är tiden för och omfattningen av en blivande förortsbananläggning
av stor betydelse för bangårdsombyggnaden. Beträffande kostnaderna framhålles, förutom vanskligheten
av att så lång tid i förväg göra tillförlitliga beräkningar, även möjligheten, att trafikutvecklingen kan
komma att kräva avsevärt större anstalter redan vid respektive första utbyggnader, än som nu rimligen kan antagas.

Stockholm den 20 mars 1915.

AXEL GRANHOLM.

Gotth. Dieden.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.