Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

i

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1915 kl. 3 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i
anledning av väckt- motion om skrivelse till Kung!. Maf.t
angående ändring i gällande bestämmelser rörande kristendomsundervisningen
i folkskolan.

I en inom andra kammaren av herr Sterne väckt motion, nr 156,
hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta sådana bestämmelser i den nya normalplanen
för folkskolan, att undervisningen i kristendom måtte komma
att helt grunda sig på läsning av bibeln eller i särskilda läseböcker
sammanförda bibeltexter utan användande av dogmatiska utläggningar i
form av läro- och läxböcker, samt att den härigenom från kristendomsundervisningen
inbesparade tiden på folkskolans läsplan användes till
utökande av den historiska kursen i folkskolan på sätt som i motiveringen
antytts.

Beträffande motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Sedan andra kammaren hänvisat motionen till sitt första tillfälliga
utskott, avgav detta utlåtande i ämnet, nr 5, i vilket hemställdes, att
motionen icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda. I fråga
om andra kammarens utskotts motivering härför hänvisas till nämnda
utlåtande.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 12 samt. 1 avd. 12 höft. (Nr 13.) 1

Motionen.

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Mot utskottets avslagsyrkande avgåvos reservationer av herrar Helger,
Hedström, Hedlund och Lundström, vilka ansågo, att utskottets utlåtande
WJrt erhålla följande lydelse:

Frågan om en förbättrad religionsundervisning i folkskolan är nära
nog lika gammal som folkskolan själv och har ständigt varit aktuell.
Till en början bedrevs denna undervisning efter den 1810 antagna s. k.
Lindblomska katekesen, som utgjorde en förklaring till Luthers lilla katekes.
1 mitten av förra århundradet var missnöjet med den förra läroboken
allmänt icke minst inom prästerskapet, som ansåg boken mindre
renlärig. Från lärare- och lekmannahåll gjordes därjämte skarpa anmärkningar
mot katekesens omfång och framställningssätt, ja, det saknades
icke röster för avskaffande av varje lärobok i kristendomskunskap
och antydningar, att undervisningen borde ansluta sig direkt till bibeln.
Denna mening förfäktades av P. E. Tersmeden i en motion inom ridderskapet
och adeln så tidigt som 1857. Motionären, som enligt ett meddelande
i ståndet förut framlagt samma åsikt för greve Torsten Eudenschöld,
vilken gillat densamma, yttrar bland annat, att han ansåg Lindbloms
katekesförklaring otjänlig, och att den borde varken som lärobok
eller handbok för läraren begagnas, samt att »varje annat om ock mera
lyckat försök i samma riktning ingalunda skulle förmå höja kristendomsundervisningens
ståndpunkt i vårt land utan däremot fördröja och
förlama det kristliga livets utveckling hos det uppväxande släktet».
Motionären vågade emellertid icke föreslå katekesens fullständiga avskaffande
utan nöjde sig med att hemställa, att rikets ständer måtte
hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla, att med upphävande av 1810
års knngl. brevs föreskrift angående begagnandet av Lindbloms katekesförklaring
såsom lärobok vid skola och i församling doktor Luthers lilla
katekes måtte vid kristendomsundervisningen i folkskolan uteslutande varda
begagnad och att vid den förberörda undervisningen i samma skolor
daglig bibelförklaring måtte föreskrivas.

På grund av skiljaktiga beslut inom stånden föranledde motionen
icke någon åtgärd från rikets ständers sida. Men redan vid följande
riksmöte kom frågan ånyo på dagordningen genom motionen i riddcrskapet
och adeln samt präste- och bondestånden. Inom sistnämnda stånd
begärdes i motion, undertecknad av icke mindre än 27 ledamöter, att
vid den första undervisningen i kristendom icke någon utanläsning utöver
Luthers lilla katekes måtte för barnen ifrågakomma. Sedan utskottet
avstyrkt motionerna, uppstod inom alla tre stånden och framför allt inom

3

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13,

ridderskapet och adeln mycket ingående debatter, varvid skarpa anmärkningar
riktades mot katekesundervisningen och särskilt mot utanläsningen.
Därunder citerades ett yttrande av biskop Agardh sålunda:

»Luther, när han gjorde kyrkovisitationer omkring Wittenberg, fann
lärjungarne, folket, så råa och okunniga, att det med avseende på dem icke
var att tänka på någon innanläsning. Han fann även lärarne, det lägre
prästerskapet, så råa och okunniga, att åt dem icke kunde överlåtas att
efter eget omdöme framställa frågorna. Han uppsatte då sin lilla katekes,
kort, tydlig och bestämd, lämplig till den första undervisningen
samt ålade så prästerskapet att ofta och med samma ord upprepa den
för sina åhörare, på det att den sålunda måtto inpräglas i deras minne.
Så uppkom utauläsningen. Jag frågar, om detta kan och bör gälla även
oss 300 år senare under ändrade förhållanden, då det numera hör till

undantagen, att någon icke kan läsa innantill.---Verkningen av

utanläsningen på lärjungarnes sinne är i min tanke högst fördärvlig.
För det första är det en plåga för lärjungen, som därigenom får motvilja
för kristendomen redan från början såsom sin svåraste läxa. För
det andra profaneras och ohelgas kristendomen genom det tanklösa upprepandet.
För det tredje tränga kristendomens höga läror därigenom
varken till hjärtat eller förståndet. För att kunna oförhindrat upprepa
stycket från början till slut nödgas lärjungarna fästa sig framför allt vid
ordet, ljuden. Så snart de glömt ett stycke, stanna de tvärt av. Läraren
har sin roll att framsäga, barnen sin.---Vilken ofantlig för spillning

av tid för det beklagliga ändamålet att förvandla kristendomens
höga läror till tanklösa utanläxor. Jag anser utanläsning av kristendomskunskapen
vara den största bristen i vår folkundervisning. Jag är
övertygad, att detta undervisningssätt är till betydande grad orsaken till
den likgiltighet, varmed kristendomens läror i våra dagar betraktas och
uppfattas, och att vi icke kunna hoppas se den naturliga gudfruktigheten
hos vårt folk bevarad, utan att denna brist avhjälpes.»

Friherre Steffan Creutz yttrade: »En av motionärerna, kyrkoherde
Vennerström, har föreslagit, att pris måtte utsättas för läroböcker, som
skola ersätta katekesen. Jag för min del anser, att vi hava en lärobok,
som är prisbelönt förut, nämligen den heliga skrift, och tror, att det
skulle vara mest gagneligt, om man allra först satte den i barnens hand.
Ingen katekes, vare sig den s. k. lång-katekesen eller någon annan,
skulle jag då anse av behovet påkallad. Dessa katekeser äro nämligen,
efter mitt förmenande, högst skadliga, Nya testamentets skrift är nära -

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

ligen i allmänhet så enkel och lättfattlig, att någon enklare icke kan
av någon författare uppsättas, om ock de största pris utfästas för sammanfattandet
därav.»

Frågans behandling av ständerna gav anledning till cirkulärbrevet
den 12 maj 1865 angående den kateketiska undervisningen. I detta
brev meddelas till prästerskapets kännedom rikets ständers åsikt, att
Luthers lilla katekes skall utgöra grunden för undervisningen och läras
utantill och att förklaringen över Luthers lilla katekes bör begagnas som
handledning vid undervisningen, varjämte uttalande göres mot »en själlös
eller för långt driven utanläsning». Detta cirkulär är ännu gällande,
ehuru de flesta skolmyndigheter bortglömt åtminstone att tillämpa
detsamma.

Efter långvariga strider i riksdag och kyrkomöte blev äntligen den
Lindblomska katekesförklaringen år 1878 avskaffad genom ett kungl.
cirkulär, sedan den varit gällande i 63 år. Äfven den s. k. nya katekesutvecklingen
blev från början utsatt för skarp kritik både med avseende
på innehåll och form, men ehuru numera knappast någon på allvar försvarar
densamma, är den ännu föreskriven och användes som lärobok i
kristendom.

Yid sidan av katekesen har emellertid så småningom kommit att
användas utdrag ur bibeln, sammanförda till en »biblisk historia». Någon
särskild sådan lärobok har emellertid icke föreskrivits, utan hava skolråden
vid valet av lärobok i biblisk historia haft fria händer.

Den kritik, som riktats mot kristendomsundervisningen, har mest
vänt sig mot katekesen och framkommit huvudsakligen från tvenne håll,
nämligen dels från deras sida, som haft en från denna boks lärosatser
avvikande religiös uppfattning, och dels från lärarna, som ansett boken
ur pedagogisk synpunkt olämplig.

På det förstnämnda hållet har man ansett, att katekesundervisningen
kränkte de föräldrars samvetsfrihet, som icke hade samma åskådning
som svenska kyrkan. Men i allmänhet synes var och en ha varit
nöjd, blott ändring vidtoges i den punkt, vari han själv och hans meningsfränder
hade en från kyrkan avvikande mening. Typiskt för dessa
reformyrkanden är herr Byströms motion vid 1903 års riksdag, i vilken
motionären, som var baptist, föreslog, att fjärde och femte huvudstyckena
skulle utgå ur kristendomsundervisningen i folkskolan. Yid samma riksdag
uttalade emellertid en annan motionär, som tillhörde den Waldenströmska
riktningen, att andra artikeln likaväl vore i behov av omredigering.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 5

I anledning av dessa båda motioner framkom herr Berg i Stockholm
med yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes utfärda sådana föreskrifter rörande kristendomsundervisningen
i folkskolorna, att denna undervisning i högre
grad än hittills varit fallet måtte bliva avpassad efter barnens mottaglighet
och behov. På förslag av sitt första tillfälliga utskott beslöt andra
kammaren uttala sig för att skolrådet må öga medgiva föräldrar, som
omfatta annan kristen lärouppfattning än den evangeliskt-lutherska och
själva draga försorg om sina barns undervisning i den kristna tros- och
sedeläran, rätt att för sina barn erhålla befrielse från folkskolans undervisning
i katekes, samt att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att
den nu gällande katekesutvecklingen ersattes såsom lärobok i folkskolan
med en ny, efter barnaålderns mottaglighet och behov avpassad handledning
i den kristna tros- och sedeläran. Första kammaren tillstyrkte
endast senare delen av förslaget, och andra kammaren biträdde detta
beslut.

Vid 1911 års riksdag väcktes en motion av herr Kjellberg, i vilken
han föreslog, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under vilka förhållanden religionskunskap
må införas såsom ett för samtliga lärjungar obligatoriskt läroämne
vid folkskolorna och allmänna läroverken samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

I den här föreliggande motionen anvisas eu annan utväg för frågans
lösning. Motionären vill grunda kristendomsundervisningen helt
och hållet på bibeln utan användande av dogmatiska utläggningar i form
av läro- eller läxböcker. Härigenom vill motionären först och främst
vinna en för barnasinnet tilltalande och mera fattbar kristendomsundervisning.
Lektionerna i detta ämne skulle göras till »rena uppbyggelsetimmar»,
som lärjungarne skulle gå till med verklig glädje. Motionären
avser tydligen, att undervisningen skulle läggas så, att den framför allt
påverkade barnens känslo- och viljeliv, ett önskemål, som länge framhållits
från vännerna av en förbättrad religionsundervisning. Men det
synes utskottet, som hade motionären alltför starkt betonat denna sida
av den religiösa uppfostran och förbisett, att ett varaktigt resultat av
densamma icke vinnes, utan att lärjungarna därjämte få inhämta verklig
kunskap i ämnet. Detta mål uppnås emellertid, efter vad erfarenheten
visar, ingalunda genom den nu förekommande dogmatiska undervis -

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

ningen. Klagomålen över ungdomens okunnighet i kristendomens huvudstycken
är mycket allmän i synnerhet från konfirmationsskolans lärare.
Och dessa klagomål gälla visst icke allenast den nutida folkskolans
kristendomsundervisning, utan samma anmärkningar hava förekommit
ända sedan folkskolans tillkomst.

Anledningen till att behållningen av den dogmatiska undervisniugen
blir så ringa, är tydligen den, att de lärosatser som inpluggas, icke
kunna till sitt innehåll av barnen uppfattas. De innöta orden i minnet,
men saken blir dem främmande, och när så orden förflyktigas, är också
själva innehållet borta ur deras tankevärld.

Professor Hammel- omnämner i sitt utlåtande i anledning av folkundervisningskom
mittens förslag en undersökning beträffande ett 10 tal
16-åringar, vilka genomgått eu fullständig folkskolekurs och nattvardsskola.
Icke en enda kunde säga, vad vart och ett av katekesens fem
huvudstycken handlade om, och ändå voro dessa 16-åringar valda bland
de mest begåvade. Vidare yttrar professor Hummer:

»Men huru skulle det också kunna bliva tal om kunskapsresultat i
fråga om en lärobok, varav större delen alltifrån början varit oförstådd
och''återstoden gjorts oförstådd genom ett ovist metodiskt behandlingssätt.
Huru behandlas eller rättare sagt misshandlas icke vid katekesundervisningen
t. ex. Herrens bön! Den blir, kan man säga, bokstavligen
söndersmulad till atomer. Lilla katekesen inleder processen med sina ständiga
»vad är det» och »huru sker^det»,^utvecklingen fullföljer den. genom
sina många förklaringar till Luthers förklaring, och läraren rågar slutligen
måttet genom de egna försöken att förklara förklaringarna till förklaringen.
Huru ser det månne ut i de arma barnahjärnorna efter all denna förklaring
— och huru ser bönen själv ut? I sanning, man vore frestad
likna katekesundervisningen vid eu kvarn, som inför barnen mal sönder
och samman de heliga sanningarna till ett stoft, som skingras för all
världens vindar.»

Så långt ifrån att endast den dogmatiska undervisningen förmår
bibringa barnen en verklig kunskap, vinnes detta mål bättre och säkrare
genom en rent historisk framställning, i vilken religiöst och etiskt
upphöjda personligheter från olika tider få i sina ord och gärningar
träda fram för de unga. Jesu böner, tal, liknelser och handlingar äro
sådana, att man gott kan låta dem själva tala till barnen, utan vidlyftigt
sönderplockande eller långa utläggningar.

Härmed är naturligtvis icke sagt, att barnen skola lämnas utan

7

Forsla kammarens första tillfälkija utskotts utlåtande Nr 1H.

kännedom om grunddragen i kyrkans trosbekännelse. Men denna kunskap
får icke inpräntas på sådant sätt, att barnen måste göra denna
bekännelse till sin egen eller råka i samvetsnöd, emedan de icke lyckas
detta, utan bekännelseskrifterna måste insättas i sitt historiska sammanhang
och framställas såsom uttryck för den religiösa uppfattningen hos
dem, som antagit dessa skrifter.

\ ad speciellt Luthers lilla katekes beträffar, så finnas ju textorden
till denna i bibeln och äro intagna i den av folkundervisningskommittén
föreslagna textboken, undantagandes den apostoliska bekännelsen. Denna
torde då böra läsas i sammanhang med den första kristna kyrkans
historia och som sammanfattning av den religiösa uppfattningen på den
tiden. Likaledes kan Luthers lilla katekes i övrigt i korta drag genomgås
a id redogörelsen för Luthers liv och verksamhet. Något innötande
av denna läroboks långa förklaringar bör naturligtvis icke förekomma.

Utskottet anser det dessutom i hög grad önskvärt, icke minst för
uppfattande av kristendomen »i anda och sanning», att enkla drag ur
andra religioners historia meddelas i den mån och till det omfång, som
barnens fattningsförmåga och folkskolans strängt begränsade tid medgiva.
Huruvida denua religionshistoriska undervisning, ävensom ovannämnda
kyrkohistoriska, bör meddelas i en särskild kurs, under de för
kristendom anslagna timmarna eller i samband med den världsliga historien
anser utskottet, att riksdagen icke bör yttra sig om. Ej heller
vill utskottet göra något uttalande om användningen av den tid, som
kan bliva övrig, då den egentliga katekesläsningen slopas.

Utskottet håller före, att den plan för kristendomsundervisningen,
som här ovan ur rent pedagogiska synpunkter skisserats, är den, som
tillika bäst överensstämmer'' med de berättigade kraven på samvetsfrihet.
När motionären talar om samvetsfrihet, kan han därmed icke förstå föräldrarnas
frihet att överföra på sina barn samma uppfattning, som de
själva hysa. Någon rätt till det senare ha föräldrarna lika litet som
läraren. Ingen »må någons samvete tvinga eller tvinga låta». Det är
varken föräldrarnas eller lärarnas rätt, det här i första rummet gäller,
utan barnens. Och den hävdas endast därigenom, att barnen bibringas
en sådan efter deras andliga utveckling lämpad undervisning i religiösa
ting, som utgör förutsättningen för att de, när de nått tillräcklig mognad,
skola kunna själva bilda sig en världsåskådning.

Den här föreslagna kristendomsundervisningen ställer naturligtvis
stora anspråk på lärarens kunskaper och förmåga att ur det rika mate -

Utskottet.

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Fr lä.

rialet utvälja, vall som bäst passar för barnen, men den inbjuder icke
som katekesläsningen till att i skolan ingå på religiösa tvistefrågor.
Det kan naturligtvis icke undvikas, att lärarens framställning i någon
män färgas av egna åsikter i religiösa frågor, men om undervisningen
präglas av respekt för andras övertygelse och pietet inför gångna
tiders religiösa uppfattning, behöver detta icke föranleda någon kränkning
av samvetsfriheten.

Det har ifrågasatts, huruvida det vore lämpligt, att riksdagen avlåter
den av motionären påyrkade skrivelsen till Kungl. Maj:t, då frågan
om kristendomsundervisningens reformerande redan är föremål för utredning
inom folskoleöverstyrelsen i samband med folkundervisningskommitténs
förslag. Utskottet kan emellertid icke anse, att den lösning av
frågan, som i denna kommittés förslag innefattas, är tillfyllest. Att uppskjuta
katekesläsningen till tredje och fjärde årsklasserna kan lätt föranleda
lärare, som äro måna om att barnen »skola reda sig bra i nattvardsskolan»,
att starkt forcera denna läsning under de två sista skolåren,
och en bestämmelse, att katekesläsningen skall inskränkas till lilla
katekesen, kommer nog att efterlevas lika litet som 1865 års kungliga
cirkulär. För övrigt äro starka krafter i rörelse för att förmå överstyrelsen
och Kungl. Maj:t att bibehålla katekesen i skolans alla klasser
och till förfång för andra ämnen utsträcka tiden för denna undervisning
utöver vad kommittén föreslagit. Det är väl behövligt, att riksdagen
ger till känna, att det icke är i den riktningen, utvecklingen bör gå.

På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet i anledning av
herr Stenlås förevarande motion föreslå, att andra kammaren för sin del
beslutar, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
den nya normalplanen för folkskolor må erhålla sådan avfattning, att
undervisningen i kristendom kommer att grundas huvudsakligen på bibeln
eller i särskilda läseböcker sammanförda bibeltexter utan användande
av dogmatiska läro- eller läxböcker.

Andra kammaren biföll reservationen, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande behandling
av sitt första tillfälliga utskott.

Eu vid innevarande riksdag inom första kammaren av herr Oscar
Olsson m. fl. väckt motion, nr 58, i huvudsakliga delar lika lydande
med den nu föreliggande, har af första kammaren avslagits. Andra kam -

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. i)

maren har emellertid i sitt beslut i anledning av herr Sternes motion
intagit en ståndpunkt till frågan, soin avsevärt avviker från den åskådning,
som genomgår motionen, och utskottet anser sig kunna i det
väsentliga ansluta sig till de synpunkter, som i den av andra kammaren
antagna motiveringen funnit uttryck. Däremot finner utskottet
denna motivering icke hava bort leda till det beslut, som andra kammaren
fattat. Dels synes nämligen uttalandet i nämnda beslut därom,
att undervisningen i kristendom bör grundas huvudsakligen på bibeln
eller i särskilda läseböcker sammanförda bibeltexter vara svävande och
lämna rum för tvekan om rätta meningen så till vida, som det kunde
synas, som om andra kammaren ville påyrka, att kristendomsundervisningen
till någon om ock mindre del borde grundas på ett underlag,
som läge bredvid och utanför det bibliska innehållet, och dels torde det
i beslutet innefattade kravet på avskaffandet vid undervisningen av
dogmatiska utläggningar i form av läro- och läxböcker kunna erhålla
eu tolkning, som utskottet anser sig böra avvärja, nämligen att överhuvud
inga läro- och läxböcker, avseende den kristna trons innehåll
och mening, skulle få vid undervisningen användas, eu tolkning som
ligger mycket nära till hands, eftersom man väl i allmänhet anser varje
kristlig trostanke hänföra sig till en dogm, vare sig man med dogm
menar blott i allmänhet en trossats eller man inskränker begreppet dogm
till att omfatta endast kyrkligt auktoriserade trossatser. Båda uppfattningarna
förekomma nämligen, och andra kammarens beslut giver icke
vid handen, att uttrycket dogmatisk skulle vara uppburet av någon
tredje och mera egendomlig åsikt om vad begreppet dogm innebär.

Emellertid har utskottet tillika funnit en framställning från riksdagen
till Kungl. Maj:t i det syfte, andra kammarens beslut avser, ej
nu vara erforderlig.

Den 22 maj 1903 avlät nämligen riksdagen till Kungl. Maj:t eu
skrivelse av följande lydelse.

»Inom riksdagen har framställts förslag, åsyftande att den nuvarande
anordningen av kristendomsundervisningen i folkskolan av pedagogiska
skäl måtte i visst avseende undergå en omgestaltning.

Det har nämligen anmärkts, att nu gällande, i folkskolorna begagnade
förklaring till Luthers lilla katekes icke är tillfredsställande, i ty att
densamma, saknande en lättfattlig och konkret framställning, icke lämpar
sig för barnaålderns mottaglighet och behov. Den uppfattning, som
ligger till grund för denna anmärkning, har av den av Eders Kung!.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 12 samt. 1 avd. 12 höft. (Nr 13.) 2

10 Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Maj:t år 1899 tillsatta läroverkskommittén i dess avgivna betänkande
gjorts gällande beträffande kristendom sundervisningen, liksom undervisningen
i dess helhet, i den av kommittén föreslagna s. k. realskolan,
Kristendomsundervisningen bör, enligt kommitténs yttrande, icke utgå
från ett abstrakt, färdigbyggt system, utan måste tvärtom åsyfta att
genom en bred och åskådlig framställning, som är ägnad att giva näring
åt känslan och fantasien, bibringa ett underlag av insikter, på vilket å
ett högre stadium sammanfattande översikter kunna byggas.

Riksdagen finner, i betraktande av vad nu anförts, att den för närvarande
använda katekesutvecklingen med sina många definitioner icke
är lämplig såsom lärobok för barn på folkskolans stadium och att det
vore önskvärt, att eu annan, kortare och mera lättfattlig förklaring till
lilla katekesen kunde åstadkommas.

Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för den nu använda katekesutvecklingens ersättande såsom
lärobok med en ny, efter barnaålderns mottaglighet och behov avpassad
handledning i den kristna tros- och sedeläran.»

Innebörden av denna skrivelse torde omfatta just de önskemål beträffande
kristendomsundervisningen i folkskolan, som i motiveringen till
andra kammarens beslut framhållas. Såvitt utskottet kan finna, måste
nämligen med syftet i riksdagens berörda framställning vara överenstämmande
och av detsamma framkallas följande fordringar:

1) att undervisningen skall genomgående ej blott grundas på, utan
direkt stödja sig på bibeln,

2) att den kristna tros- och sedeläran skall för barnen städse framläggas
i sitt historiska sammanhang,

3) att för barnens fattningsförmåga otillgängliga abstraktioner undvikas,
samt slutligen

4) att själlös utanläsning uteslutes.

Frågan om kristendomsundervisningens ändamålsenliga anordnande
och bedrivande just i de avseenden, andra kammaren enligt motiveringen
till kammarens beslut åsyftar, torde alltså redan vara av riksdagen bragt
under Kungl. Maj:ts prövning. Riksdagens ovan åberopade framställning
har ock föranlett, att förslag i ämnet uppgjorts av den s. k. folkundervisningskommittén,
vilket förslag är föremål för folkskolöverstyrelsens
behandling.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 11

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att första kammaren icke måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 10 maj 1915.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMARSKJÖLD.

Reservation

av herrar Oscar Olsson, J. Sandler och Olaus Pettersson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

Andra kammaren har tagit avstånd från väsentliga delar av motionen
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser
rörande kristendomsundervisningen i folkskolan.

Men dess beslut innebär dock ett steg i rätt riktning till lösande
av denna snart sekelgamla tvistefråga i vårt skolväsen genom sitt bestämda
avståndstagande från utläggningar i form av dogmatiska lärooch
läxböcker. Härav blir en nödvändig följd, att, även om en sammanfattande
översikt i bibelkunskap kommer till användning vid undervisningen,
vilket enligt formuleringen av andra kammarens uttalande
icke är alldeles uteslutet, denna dock måste få en avgjort historisk karaktär,
vilket naturligtvis också måste bli fallet med den framställning, i
vilken kyrkans viktigaste bekännelseskrifter komma att ingå.

Härigenom bör ett verksamt hinder vara upprest mot ett mekaniskt
och själlöst utanläsande av trossatserna liksom mot möjligheten över
huvud av dessas inpräntande såsom en barnens egen bekännelse, vilket
hittills icke kunnat undgås, till och med om de legat långt utom eller
högt över barnens erfarenhet.

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Ett biträdande av andra kammarens beslut skulle också enligt utskottets
åsikt otvivelaktigt bidraga till förverkligande av den religionsoch
samvetsfrihet, som grundlagen tillförsäkrar varje svensk medborgare.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att första
kammaren måtte biträda andra kammarens uttalande och således för sin
del besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Iiungl. Maj:t
anhålla, att den nya normalplanen för folkskolor må
erhålla sådan avfattning, att undervisningen i kristendom
kommer att grundas huvudsakligen på bibeln
eller i särskilda läseböcker sammanförda bibeltexter
utan användande av dogmatiska läro- eller läxböcker.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Hammarskjöld,
Hallberg, Sandler, Olaus Pettersson, Forssman, Oscar Olsson och Permansson.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1915,